RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Första Kammaren. N:o 20.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
under gårdagen bordlagda Memorial N:o 25, i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut rörande regleringen af utgifterna under
riksstatens femte hufvudtitel.
1 punkten.
Friherre von Krsemer: Detta Stats-Utskottets Memorial i an¬
ledning af de olika beslut, hvari Kamrarne stannat i denna punkt,
bar tillkommit med 11 röster emot 11 röster, hvarefter den förseg¬
lade sedeln fick gifva utslaget. För min del bör jag till dem, som
icke^ kunnat gilla den mening, hvartill Utskottet kommit, och som
bestar i förkastande af det förslag, hvilket afdelningen uppgjort. Af-
delningen både nemligen trott, att, då detta ärende är af precis
samma beskaffenhet som ett, hvilket föranledde ett alldeles likartadt
förslag vid 1878 års riksdag, Stats-Utskottet skulle konseqvent för¬
fara och handla nu såsom då. År 1878 i sitt Memorial N:o 57,
angående förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga meningar uti två frågor, rörande anslag under femte
hufvudtiteln, säger Utskottet:
»Efter det Kongl. Maj:t föreslagit, att, på det Kongl. Maj:t
måtte komma i tillfälle att, i den ordning som kunde finnas lämp¬
lig, öka antalet officerare vid Kongl. Flottan med 4 underlöjtnanter,
27 löjtnanter, 17 kaptener, 10 kommendörkaptener och 2 kommen¬
dörer, de under anslaget till aflöning för flottans corpser och stater
inbegripna medel till reserv- och indragnings-staterna måtte, i den
mån dessa medel blefvo tillgängliga, få användas till aflöning åt
nämnda antal officerare, hade Utskottet uti 4:de punkten hemstält,
Första Kammarens Prof. 1885. N:o 20. 1
Ifrågasatt till¬
ökning af flot¬
tans officers-
corps.
N:o 20. 2
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Ifrågasatt till¬
ökning af flot¬
tans officers-
corps.
(Forts.)
att Kongl. Maj:ts berörda nådiga framställning måtte vinna Riks¬
dagens bifall.»
Denna Utskottets hemställan är af Första Kammaren bifallen,
men af Andra Kammaren afslagen, hvadan frågan torde få afgöras
genom omröstning enligt följande voteringsproposition: »Den, som
vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts nådiga framställning der¬
om, att, på det Kongl. Maj:t må komma i tillfälle att, i den ord¬
ning, som kan finnas lämplig, öka antalet officerare vid Kongl.
Flottan med 4 underlöjtnanter, 27 löjtnanter, 17 kaptener, 10 kom¬
mendörkaptener och 2 kommendörer, de under anslaget till aflöning
för flottans corpser och stater inbegripna medel till reserv- och in-
dragningsstaterna må, i den mån dessa medel blifva tillgängliga, få
användas till aflöning åt nämnda antal officerare, röstar Ja; den,
det ej vill, röstar Nej; vinner Nej, har Kongl. Maj:ts berörda nå¬
diga framställning icke vunnit Riksdagens bifall.»
I enlighet härmed hade också afdelningen nu uppgjort en lika¬
lydande voteringsproposition; men Utskottet stannade i stället denna
gång vid den åsigt, att frågan redan förfallit. Jag tror att denna
åsigt är så mycket mindre rigtig som det ju tydligen heter, att
grundlagarne skola efter deras ordalydelse tolkas. Men om man då
ser på 65 § Riksdagsordningen, heter det der: »När i fråga om stats¬
utgifter eller bevillning» etc. etc., Kamrarne stanna i olika beslut.
Det är väl obestridligt att detta är fråga om en statsutgift, efter
det är fråga om användandet af 114,000 kronor.
Det är icke ett sätt att öka statsutgifterna, det erkänner jag
villigt; men det vore en vådlig tolkning af Riksdagsordningen, om
ordet statsutgifter i nämnda paragraf ovilkorligen skulle vara lika
med ökade statsutgifter. Detta angående tillämpligheten här af 65
§ Riksdagsordningen, men jag är till och med icke säker på, om
icke frågan kan hafva inflytande på »statens reglerande», såsom det
heter i 69 § Regeringsformen. Det beror på hvad som der menas
med statens reglerande. Afses dermed blott slutsummorna, så faller
ej denna fråga inom sagde Regeringsformens stadgandes område.
För min del tror jag dock, att i begreppet: statens reglerande, man
äfven måste inbegripa användandet af de summor, som äro anslagna
under de särskilda hufvudtitlarna.
Således enligt både 69 § Regeringsformen och 65 § Riksdags¬
ordningen, men i synnerhet efter denna senare, förefaller det mig
alldeles gifvet att om denna fråga det borde blifva gemensam vo¬
tering.
Stats-Utskottets nyss omtalade Memorial af 1878 med vote¬
ringsproposition i denna fråga afslogs af Andra Kammaren, och der¬
öfver vill jag icke inlåta mig i något omdöme. På grund deraf
heter det också sedermera i Riksdagens underdåniga Skrifvelse till
Kongl. Maj:t, att, som Kamrarna stannat i olika beslut, som icke
kunnat jemlikt 68 § Riksdagsordningen sammanjemkas, frågan för
den gången hade förfallit.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
3 N:o 20.
Utgången torde nu måhända icke blifva någon annan än förra Ifrågasatt till¬
gången, eller att frågan förfaller; men jag hoppas dock, att Förstaoknm9 »/flot-
Kammaren vidhåller samma tanke nu som år 1878 och genom sitt „„°ers
beslut i ärendet uttrycker den åsigt, att fragan bort underkastas (Forts)
gemensam votering.
Det är på grund af denna förhoppning och under åberopande
af det omnämnda prejudikatet som jag nu anhåller om afslag å den
föredragna punkten i Stats-Utskottets Memorial samt i stället yrkar
bifall till den reservation, som af mig med flere af Stats-Utskottets
ledamöter blifvit afgifven, och enligt hvilken frågan skulle afgöras
genom gemensam votering i enlighet med följande voteringspropo¬
sition :
»Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts framställ¬
ning derom, att på det Kongl. Maj:t må komma i tillfälle att i den
ordning, som kan finnas lämplig, öka antalet officerare vid flottan
med 1 flaggman, 2 kommendörkaptener af l:a grad, 2 kommendör¬
kaptener af 2:a grad, 19 kaptener och 11 löjtnanter, de under an¬
slaget till aflöning för flottans corpser och stater för permanenta
reservstaten anvisade 114,000 kronor må, i den mån dessa medel
blifva tillgängliga, få användas till aflöning åt nämnda antal office¬
rare; samt
att detta medgifvande äfven må få afse innevarande år, röstar
da;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning ej
vunnit Riksdagens bifall.»
Om proposition på detta mitt yrkande får jag härmed vörd¬
samt anhålla.
Friherre Leijonhufvud: Jemte det jag helt och hållet instäm¬
mer med den föregående talaren, ber jag få påminna Kammaren om
att denna reservstat år 1873 infördes. Kongl. Maj:t föreslog då att
de begge dåvarande corpserna, flottan och skärgårdsartilleriet, skulle
sammanslås, och Kongl. Maj:t föreslog då äfven, huru de tillgäng¬
liga medlen skulle användas. Detta förslag, som återfinnes uti Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition N:o 1 om statsverket Litt. D. N:o 19,
upptager, bland andra för den föreslagna organisationen erforderliga
förändringar i fördelningen af anslagen till aflöningsstaterna, äfven
114,000 kronor till permanenta reservstaten. Denna punkt afslogs
i Andra Kammaren, men bifölls i Första Kammaren, i enlighet med
Stats-Utskottets hemställan i dess Utlåtande N:o 7 Litt. c) å sidan
8. I anledning häraf anstäldes om frågan gemensam votering och
K:o 20. 4
Lördagen den 21 Mars, f. in.
ifrågasatt till-{ Stats-Utskottets Memorial N:o 99 under Litt. d) står Riksdagens
ökning af flat- Lggjut omförmäldt, hvaraf synes, att Riksdagen, med godkännande
tanScor^serS' ^e för officerarne och underofficerarne vid den nya Kongl. flot-
(Forts ) tan föreslagna aflöningsstater medgifvit Kongl. Maj:t rätt att för
permanenta reservstaten sjelf disponera dessa 114,000 kronor. Detta
allt oaktadt ingen af dessa förändringar medförde ökade statsutgifter.
Detta visar således, att den permanenta reservstaten tillkommit
genom gemensam votering; och då måtte det väl vara formelt rig-
tigt, att den också kan afskaffas genom gemensam votering.
Det är detta skäl som jag velat framhålla; och får jag i enlig¬
het med min sålunda uttalade uppfattning anhålla om proposition
på bifall till reservanternes förslag.
Herr vice Talmannen: Jag önskar endast instämma med
de två föregående talarne. För mig synes det alldeles uppenbart,
att denna fråga angår statsutgifter och att den således enligt 65 §
Riksdagsordningen måste underkastas gemensam votering.
Det är nemligen här fråga om sättet, hvarpå ett gifvet anslag
skall få användas; och denna fråga måste ovilkorligen inverka på
statsregleringen, visserligen icke på sjelfva budgetens siffra, men på
sättet för medlens användande.
1 öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva Riksdagens
båda Kamrar — om ock Andra Kammaren med knapp majoritet —
vid 1879 års riksdag beslutit att votera i en alldeles likartad fråga;
och det synes äfven häri ligga ett ytterligare skäl till att yrka bi¬
fall till reservanternes förslag.
Friherre von Essen, Fredrik: Till hvad de föregående ta¬
larne yttrat har jag visserligen ingenting i sak att lägga, då fullt
giltiga skäl redan andragits för bifall till reservanternes förslag.
Jag har endast velat nämna att, ehuru jag icke står antecknad
såsom reservant i denna punkt, jag biträder den mening, som af
reservanterne blifvit framstäld.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt Kammaren att, med
underkännande af Utskottets i förevarande punkt uttalade åsigt, god¬
känna den voteringsproposition, som finnes intagen i den vid det
föredragna memorialet fogade reservation.
2 punkten.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Efter föredragning af Bevillnings-Utskottets sistliane dag bord¬
lagda memorial N:o 4, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande 4 och 9 punkterna af Utskottets betänkande N:o 3, angående
»
Lördagen den 21 Mars, f. m. 5
vissa delar af tullbevillningen, godkändes de i memorialet föreslagna
voteringspropositioner.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande N:o 6.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Ut-
skottets den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande U:o 10 a,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde bufvudtitel.
1 punkten.
Herr Falk, Helmer: Då vid förliden riksdag Första Kam¬
maren biföll det anslag till 5 fältintendenter, som då äskades, samt
anslag nu begäres till samma belopp som då och för samma sak,
kan man antaga att Första Kammaren äfven nu lemnar sitt bifall
till densamma. Det både således varit alldeles onödigt att uppträda
i frågan, då den för öfrigt är så väl motiverad både i Chefens för
Landtförsvarsdepartementet anförande till statsrådsprotokollet och i
detta utlåtande, hvarför jag ock nu inskränker mig till att helt
enkelt yrka bifall till förevarande punkt.
Men jag har haft eu särskild anledning för mitt uppträdande
och ber om ursäkt, om jag yttrar några ord utom ämnet. Jag tror
nemligen det varit lyckligt, om jemte detta anslag äfven äskats an¬
slag till afhjelpande af ett behof inom intendenturen, som är lika
påkalladt som det förevarande, jag menar anslag till förökande af
aflöningen för regementsintendenterne vid armén.
Då år 1880 bildades förvaltningsdirektioner vid de indelta rege¬
mentena, i hvars händer samlades alla de ekonomiska bestyr, som
dittills hade ombesörjts af flere olika direktioner, såsom beklädnads-
direktionen, provianteringsdirektionen m. m., så tillsattes i samman¬
hang dermed regementsintendenter. Dessa tjensteman åligger det
att inför förvaltningsdirektionen utreda och föredraga alla ärenden,
som der förekomma och att bringa till verkställighet de beslut, di¬
rektionen fattar; denne tjensteman är derjemte uppbördsman med
personligt ansvar i första hand för alla de betydliga medel, hvilka
till regementet ingå för behof, som äro hänförliga till direktionens
förvaltning; han omhänderhar vidare uppbörden för pensionskassorna,
och är derjemte ansvarig för vården af regementets dyrbara materiel,
persedlar och vapen. Han är derjemte skyldig att å kronans väg¬
nar deltaga i alla de besigtningar å varor och persedlar, som vid
regementet kunna ifrågakomma; han skall upprätta redogörelser för
förvaltningsdirektionen äfvensom på eget ansvar verkställa allt hos
direktionen förekommande revisionsarbete, förutom mångfaldiga andra
N:o 20.
Anslag till af¬
löning af fält-
intendenter.
N:o 20. 6
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till af- bestyr, som jag ej vill trötta Kammaren med att nu upprepa. Men
ilning af fält- jcpe n0g mec[ desga tjensteåligganden, lian är äfven skyldig att utan
intendenter, glättning lemna undervisning till de unge män, hvilka såsom inten-
(Forts.) dentsaspiranter kunna vid regementet varda antagne. För allt detta
uppbär bau en aflöning af 2,800 kronor. Hans ställning är således
mindre god än de tjenstemäns vid regementet, som innehafva samma
rang som han, eller kaptener. Dessa hafva nemligen, utom sin lön,
äfven tjenstgöringspenningar, regementsintendenterna deremot inga
sådana. De hafva dagaflöningar, intendenterna sakna äfven sådana.
Derjemte är i reglementet för besörjandet af den ekonomiska för¬
valtningen stadgadt, att han icke får innehafva någon annan befatt¬
ning å rikets, riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenste¬
befattning, med mindre den finnes icke vara hinderlig för tjenstgörin-
gen som intendent; han kan derjemte förbjudas utöfvande af sådan
affärsverksamhet, som pröfvas vara olämpliga för honom som upp¬
bördsman. Han är således helt och hållet inskränkt till dessa 2,800
kronor och kan icke mer förtjena. Men icke ens dessa får han oaf-
kortade åtnjuta, ty då hans göromål äro så omfattande, måste han
hafva ett biträde, som icke gerna kan aflönas med mindre än 5 å
6 hundra kronor om året, hvadan han sålunda för egen del af sin
lön får endast 2,200 å 2,300 kronor i behållning. Men eu tjenste¬
man med så många maktpåliggande och ansvarsfulla sysslor som
denna kan icke aflönas med en så ringa summa. Detta kan väl
möjligen gå för sig då han kommer till tjensten vid hemligen unga
år, men då han blifvit äldre och i flesta fall fått familj, så går det
ej längre för sig, utan han måste då lemna tjensten för att söka sin
utkomst på annat håll. Men deraf följer också en för tjensten syn¬
nerligen menlig omsättning af regementsintendenter och stor svårig¬
het och nästan omöjlighet ibland att tillsätta dessa platser med
fullt lämpliga personer, helst härtill fordras, förutom pålitlighet och
duglighet, äfven vana vid skötande af dylika göromål, och sådana
personer finnas naturligtvis icke att tillgå. Att detta missförhål¬
lande icke kan afhjelpas på annat sätt än genom att öka dessa
tjenstemäns aflöning, är ju en gifven sak.
Denna fråga föreligger emellertid icke nu, och således har jag
naturligen i detta hänseende icke något yrkande att framställa. Men
jag har ansett mig böra begagna första lägliga tillfälle, som erbjöds,
att inför regering och riksdag framlägga den bekymmersamma ställ¬
ning, hvari dessa tjensteman för närvarande befinna sig, och jag-
tillåter mig uttrycka den förhoppning, att en kommande Riksdag
måtte få motse förslag om afhjelpandet af nu nämnda missförhål¬
lande.
Jag inskränker mig således nu till att anhålla om bifall till
Utskottets förslag i förevarande punkt.
Herr Mankell: Innan jag yttrar något om nu föreliggande
punkt, ber jag att med Herr Talmannens tillåtelse få nämna några
Lördagen den 21 Mars, f. m.
7 N:o 20.
■ord om de anslagsfordringar i allmänhet, som Kong!. Maj:t vid denna Anslag till af-
riksdag behagat framställa på fjerde hufvudtiteln. isning af falt-
Innevarande års landtförsvarsbudget uppgår till 18,716,000 kro- '
nor. Kongl. Maj:t har nu begärt eu sådan tillökning af densamma, ^ or s-'
till största delen på de ordinarie anslagen, att den för nästa år skulle
komma att uppgå till 20,801,200 kronor, en tillökning således af
2,085,200 kronor. Dertill kommer den tillökning af 700,000 kro¬
nor, som blifvit begärd på femte hufvudtiteln; således tillsammans
en förhöjning af icke mindre än 2,785,200 kronor. Detta är mycket
på en gång och för en riksdag.
Så har äfven Stats-Utsbottets pluralitet, eller åtminstone den del
af detsamma som representerar den företrädesvis så kallade folkvalda
Kammaren, tyckt och tänkt, då den försökt nedsätta anslagen, så
att budgetens slutsumma skulle blifva endast 18,260,000 kronor.
Detta har varit svar på tal; och frågan och svaret ha stått i
samma kasus, i enlighet med hvad grammatikens regler bjuda.
Såsom väsentligt och hufvudsakligt skäl för sitt tillstyrkande af
denna nedsättning har Stats-Utskottet anfört, att Kong!. Maj:t vid
innevarande riksdag framstält alldeles samma anslagsfordringar, hvilka
vid föregående riksdagar blifvit tillbakavisade, utan att förebringa
någon ny utredning om deras behöflighet. Detta är också fullkom¬
ligen rigtigt. Jag har åtminstone för min del icke kunnat varse¬
blifva någon ny utredning; snarare har innevarande års utredning
blifvit kortare och svagare än den vid förra riksdagen framstälda.
Vid sådant förhållande måste man fråga sig, hvarför Kongl.
Maj:t å nyo framlagt alldeles samma anslagsfordringar; och svaret
lärer väl icke kunna blifva annat än, att Kongl. Maj:t hoppats på
en bättre utgång uti de gemensamma omröstningarne, hvilken ut¬
gång möjligen skulle kunna blifva följden af den förändrade sam¬
mansättning, som Riksdagen sedan förra året undergått. Emellertid
tog jag mig redan vid föregående riksdag friheten att varna för
■dylika förhoppningar, som redan då visade sig vara mycket obefogade
och som vid denna riksdag må hända endast komma att utsätta
regeringen för obehaget och missräkningen af ett nederlag.
Oberäknad! detta hufvudskål, har Stats-Utskottet äfven fram¬
hållit de högst betydande summor, med hvilka för närvarande för-
svarsanslagen utgå, äfvensom landets ekonomiska ställning. Och
medgifvas måste väl, att båda dessa skäl måste anses särdeles beak-
tansvärda.
Hvad beträffar storleken af de summor, som föreslagits utgå till
försvaret, finner man, att de uppgå till nära på samma belopp, som
i 1883 års förslag åsyftades. Sammanlägger man nemligen med landt-
försvarsbudgeten de öfver 3,000,000 kronor, som utgöra indelnings¬
verkets i budgeten icke synliga kostnad, så blir summan 24,000,000
kronor; och lägges dertill den nu afsedda sjöförsvarsbudgeten, jemte
båtsmanshållets icke heller synliga kostnad, så blir slutsumman 33
N:o 20. 8
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till af- å 34 millioner, eller således icke långt ifrån hvad vid 1883 års riks-
l°intendfnierlt ^a° ^^eles Hytt försvar afsågs.
(Forts) Detta oaktadt försäkrar man ständigt att försvaret är så svagt
or ' och klent, att det aldrig kan uppfylla sitt ändamål. Är detta för¬
hållandet, måste medgifvas att de till detsamma beviljade penningarna
äro bra illa använda, och att man har goda skäl till betänkligheter
att till ett dylikt försvar bevilja mera.
Vid remissdebatten innevarande år tog jag mig friheten att till
Kongl. Maj:ts regering framställa några frågor, nemligen i främsta
rummet, hvilket sammanhang man borde tänka sig mellan den lin¬
dring, som bjudes i afseende på indelningsverket och grundskatterna
å ena sidan samt värnpligtens utvidgning och de nya militära an¬
stalterna å andra sidan. På denna fråga hafva vi nu så till vida
erhållit svar, att värnpligtens utsträckande skulle utgöra vilkoret för
skattelindringarna. Således har man härvidlag infört en kompromiss,
hvars följder man nu icke kan förutse, men som ställer dessa båda
qvantiteter mot hvarandra: lindringen mot värnpligtslagen. Dermed
är också tillkännagifvet, att de militära anslagens beviljande icke.
vidare utgör något vilkor för lindringen. Således är i afseende på
dessa anslag icke någon kompromiss befintlig, utan de äro fristående.
Derigenom inträder i afseende på dem den eventualitet, som jag
vid förra riksdagen tog mig friheten att påpeka, nemligen huru den
upphörda kompromissen bör tolkas. Somliga tolka den så, att, sedan
kompromissen upphört, man bör först bevilja anslagen och sedan
möjligen komma till skattelin dringar ne. Jag vänder om satsen så¬
lunda, att man först bör bevilja skattelindringar, särdeles sådana som
komma alla folkklasser till godo, då den nu ifrågasatta afskrifningen
å grundskatterna och roteringsbördan särskild t är afsedd såsom ve¬
derlag åt rust- och rothållare. Sedermera bör man tänka på ytter¬
ligare militäranslag. Detta vore den naturliga gången, då det är alldeles
klart, att de ökade utgifterna mycket lättare kunna bäras, när skatte¬
väsendet blifvit jemnare ordnadt, än så länge det är i sitt nuvarande
skick. Att icke några sådana ytterligare lindringar och skatterefor¬
mer blifvit ifrågasätta, tror jag för den folkvalda Kammaren utgör
ett högst väsentligt skäl, hvarför de ifrågasatta anslagsfordringarne
må hända icke nu bliva beviljade.
Utom denna första fråga tog jag mig äfven friheten framställa
en annan, nemligen den, hvilken framtid egentligen åsyftades för
vårt försvarsväsende; huruvida det vore regeringens mening att bibe¬
hålla indelningsverket orubbadt, eller om den åsyftar att efter hand
genomföra 1883 års förslag, hvilket åtskilliga antydningar i stats¬
rådsprotokollet gåfvo anledning att förmoda, samt i senare fallet, hvil¬
ken utsträckning tillämpningen af 1883 års förslag skulle erhålla
och huruvida i så fall indelningsverket skulle qvarstå såsom skatte¬
börda, fastän det såsom försvarsorganisation blifvit afskaffadt.
På dessa frågor har jag hittills åtminstone icke fått något svar.
Ett sådant svar förefaller mig dock alldeles nödvändigt, ty på det-
Lördagen den 21 Mars, f. m.
9 N:e 20.
samma beror den synpunkt, ur hvilken man måste betrakta de nu Anslag till af-
föreliggande anslagsfordringarne. På detta svar beror storleken och lönm9 af fält*
beskaffenheten af den armé, som man kan tänka sig skola mobili- int^ndent^'-
seras och för hvilken de nya organisationerna äro afsedda eller icke ' or s-'
afsedda. År det meningen att bibehålla indelningsverket, så blir
mobiliseringen mycket liten. Vårt land kan under nu varande för¬
hållanden sannolikt icke mobilisera mer än omkring 50 å 60,000 man.
Åfses deremot 1883 års förslag, bör man vara i stånd att mobilisera
mera, kan hända det dubbla antalet. Men förr än ett bestämdt svar
afgifvits på denna hufvud- och vitalfråga, hvad som åsyftas ifråga
om försvaret, anser jag, att ingen ny organisation bör genomföras,
under förevändning att den passar till hvilken härordning som helst,
hvilket ingalunda kan vara fallet. I sjelfva verket böra vi under
det öfvergångstillstånd, som varar till dess ett definitivt svar erhål¬
lits, icke göra något annat än att i brukbart skick bibehålla det,
som för närvarande förefinnes, men icke inleda några nya organi¬
sationer.
Oberäknadt dessa väsentliga skäl till afslag på de nu framstälda
anslagsfordringarne, kan man möjligen tänka sig, att ett ytterligare
sådant kan tillkomma, och detta är af politisk art. Det kan nem¬
ligen hända, att Andra Kammaren slutligen inser, att denna Kam¬
mare blott genom anslagsvägran kan få klart för sig nödvändigheten
af de reformer, särskilda i afseende på skatteväsendet, som så länge
hvilat på bordet, utan att kunna genomföras. Andra Kammarens enda
vapen mot denna Kammares reformfiendtlighet är anslagsvägran. Man
må ej förundra sig, om den häraf begagnar sig och ställer anslags¬
vägran mot reformvägran. »Om vi icke få reformer, bevilja vi icke
anslag.» Äfven detta förmodar jag för min del — det är möjligt
att jag misstager mig — är en anledning till det motstånd, som
Kongl. Maj:ts anslagsfordringar i Stats-Utskottet från Andra Kam¬
marens sida rönt.
I öfrigt tror jag, att ett afslag på dessa anslagsfordringar icke
skulle för ögonblicket medföra någon synnerligt stor fara, emedan
till Kongl. Maj:ts förfogande, såsom jag redan vid remissdebatten
påpekade, stå åtskilliga okontrollerade tillgångar utom budgeten, som
sätta Kongl. Maj:t i stånd att bestrida ganska betydliga utgifter,
utan att Riksdagen till dem behöfver lemna bifall. Dessa tillgångar
utgöras af besparingar på hufvudtitlarne, särskild! å fjerde hufvud-
titeln betydliga kassör och fonder, som tillhöra samma hufvud-
titel, samt de tillgångar som kunna vinnas genom försäljningar.
Enligt de tabeller, som meddelas i statsrevisorernas berättelse
för innevarande år, äro besparingarne å fjerde hufvudtiteln under de
föregående åren så betydliga, att sannolikt få af herrarne derom
kunna göra sig en föreställning.
Jag skall derför bedja att i det hänseendet få lemna några upp¬
gifter. A fjerde hufvudtitelns besparingar visade sig utgifterna och
reservationerna uppgå till följande belopp:
N:o 20. 10
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till af¬
|
|
Utgift:
|
Reservation:
|
löning af fält¬
|
1878:
|
121,748
|
1,114,167
|
intendenter.
|
1879:
|
534.682
|
901,948
|
(Forts.)
|
1880:
|
81,339
|
1,092,634
|
|
1881:
|
569,065
|
822,445
|
|
1882:
|
674.563
|
353,186 '
|
och efter allt hvad jag kan påminna mig, fast jag ej tror mig kunna
angifva någon bestämd siffra, torde utgifterna för 1883 uppgått till
nära 300,000 kronor. Jag vet ganska väl, att åtskilliga bland dessa
utgifter äro fingerade, emedan de bero på så kallade omföringar.
Men så mycket kan jag dock säga, att i medeltal utgifterna under
de sista åren uppgått till 2 å 300,000 kronor om året och sannolikt
deröfver.
De särskilda utgiftsposterna äro ingalunda obetydliga, utan uppgå
äfven till dryga belopp. Såsom exempel härpå må följande anföras.
År 1878 utgafs såsom beklädnadsbidrag åt underofficerare 18,658
kronor; år 1879 för byggnader vid Karlsborg 61,693 samt för åt¬
skilliga andra byggnader för landtförsvarets räkning 100,293, till
krigshögskolans inredning 45,974, och till krigskollegii arkiv 16,916
kronor; år 1880 för åtskilliga byggnader för landtförsvarets räkning
31,726 kronor samt till utredning af försvaret af Stockholms inlopp
19,900; år 1881 till byggnader för lifgardesregementet 12,477 kro¬
nor; 1882 till byggnader å Notvikens mötesplats i Norrbotten 51,517,
till kasernetablissementet i Helsingborg 65,905 och till anskaffning
af kapotter 100,000 kronor. Häraf torde inses att Kongl. Maj:t i
besparingarna har betydliga tillgångar till bestridandet af utgifter,
hvartill Riksdagen aldrig lemnat sitt samtycke.
Utom dessa medel finnas äfven de särskilda kassor och fonder,
som Kongl. Maj:t, med rätt eller orätt lämnar jag derhän, anser
sig kunna använda lika ej blott i afseende å afkastningen utan äfven
till kapitalet. Dessa kassor äro utom pensionsfonderna och de som
bero på donationer, hvilka jag icke tills vidare vill beröra: militie-
boställsfonden, mötespassevolansfonden, trosspassevolansfonden, volon-
tärvakansfonden, allmänna beväringsfonden och Norrbottens hästjägare-
sqvadronsfond och en per mille fonden. Deras kapital uppgingo
1870 och följande år till icke mindre än 3 millioner. Sedermera
hafva de genom de betydliga belopp, som Kongl. Maj:t tid efter an¬
nan fråntagit dem till fyllandet af hvarjehanda behof, minskats så att
de 1882 utgjorde ungefär hälften eller ll/2 million kronor. Man torde
kunna anse att med dem öfver hufvud årligen kunnat bestridas en
utgift af 2 eller 300,000 kronor, och somliga år mycket mer. När
dessa kassor icke tagas i anspråk, stiga de genast genom de anslag
som Riksdagen beviljar och genom ränta på kapitalet, så att derige¬
nom alltid uppstår en ökad framtida tillgång.
Utom kassorna har Kongl. Maj:t äfven de så kallade försälj-
ningsmedlen, hvilkas belopp under någon följd af år statsrevisorerna
icke lyckats utreda. Såsom ett exempel, på hvilka summor äfven
11 N:o 20.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
från dem kunnat erhållas, ber jag få nämna ett enda fall; för några Anslag till af¬
år sedan ansåg befälhafvare!! för Karl Gustafs stads gevärsfaktori att
hans boställe icke var tillräckligt stort, rymligt eller vackert, oak- “(port”.)
taclt statsrevisorerna vid ett året förut gjordt besök funnit det dug¬
ligt. Hans begäran beviljades, kostnadsförslag för ett nytt hus upp¬
gjordes och detsamma uppgick till 30,000 kronor. Af denna summa
förskaffades 4,000 genom försäljning af det gamla husets materialier
och 24,000 genom försäljning af gevär. Detta är således en inkomst
och eu utgift, om hvars befintlighet Riksdagen icke får någon kän¬
nedom, förr än 3 år efteråt genom statsrevisorernas granskning.
Många liknande exempel skulle kunna anföras från fjerde hufvud titeln
och kanhända i ännu högre grad från den femte.
Af denna min framställning torde blifva klart, att, om Riks¬
dagen äfven skulle finna för godt att afslå åtskilliga af de begärda
anslagen, krigsstyrelsen derför ingalunda är bragt i nöd och trång¬
mål, utan han kan bestrida ganska betydliga utgifter till belopp af
ända till V* million eller mer, om sådant skulle visa sig alldeles
oafvisligen nödvändigt.
Hvad nu slutligen beträffar den föreliggande punkten har Ut¬
skottet tillstyrkt den; men samtlige Andra Kammarens utskottsleda-
möter hafva i en reservation afstyrkt densamma. Den innehåller
anslag till en generalintendent, en öfverfältintendent, 5 fältintenden¬
ter och 5 skrifvare. Redan vid förra riksdagen tog jag mig friheten
påpeka att denna organisation måtte hafva sammanhang med den
blifvande trängens åsyftade organisation. Talet fem är genomgående;
fem intendenter och skrifvare och fem trängbataljoner. Således må¬
ste man anse denna fråga sammanhänga med frågan om trängen,
som först längre fram förekommer; men då sammanhanget mellan
trängens och intendenturens organisation ännu icke är utredt, ser
jag mig nödsakad att för min del yrka afslag på denna punkt och
bifall till reservationen.
Friherre von Krsemer: Den förste talaren i ordningen gjorde
icke något annat yrkande än om bifall till den föreliggande punkten i
Stats-Utskottets betänkande. Jag skulle således icke behöfva yttra något
angående hans anförande, om det icke hade berört en fråga på sidan om
förslaget, nemligen önskvärdheten och tänkvärdheten af att öka rege-
mentsintendenternas aflöning i anseende till deras vigtiga och makt¬
påliggande göromål. Jag beköfver icke yttra något om denna fråga
nu, ty talaren erkände, att frågan derom icke nu föreligger, och att
talandet derom således icke nu kunde leda till någon påföljd. Men
då jag har ordet, ber jag att få påpeka en sak, som kanske annars
icke för alla Kammarens ledamöter är fullt klar. Hvarföre hafva
icke Kammarens ledamöter i Stats-Utskottet vid denna punkt, såsom
vid de flesta andra, kunnat hålla sig strängt till Kongl. Maj:ts
proposition? Den nu förevarande saken angår först och främst
generalintendenten och öfverfältintendenten. Angående dem har
N:o 20. 12
Lördagen den 21 Mars, f. m.
inslag till af- Kong!. Maj:t föreslagit en förbättring i löneinkomster, som visser-
lÖZZdaLfeTligen * anseende till deras vigtiga göromål kunde anses vara i högsta
. * grad önsklig. Emellertid finnas dessa embetsman redan, och staten
or 8'; eger till sitt förfogande deras nit och skicklighet. Första Kam¬
marens ledamöter i Utskottet ansågo derföre, att för tillfället vore
klokast att låta dervid bero och ej hålla på förbättringen i deras
vilkor liksom ej heller på dessas öfverflyttande på Generalitetets
stat. Hvad deremot de föreslagna 5 fältintendenterna angår, finnas
de icke och äro absolut behöfliga. Derför hafva också Första Kam¬
marens ledamöter förenat sig om samma tanke, som redan förra året
af en del reservanter uttrycktes, nemligen att man för att vinna
åtminstone det allra nödvändigaste icke borde begära allt, och till-
lämpat denna tanke på den föreslagna interidentur-personalen. I
enlighet med Första Kammarledamöternas åsigt, som här händelsevis
blef Utskottets beslut, tillstyrkes nu derföre i denna punkt blott den
del af Kongl. Maj:ts förslag, som afser de 5 fältintendenterna och
deras uppförande på generalitetets stat. Derigenom kommer visser¬
ligen en del af intendenturen att stå på arméförvaltningens och en
del på generalitetets stat. Kongl. Maj:ts förslag är konseqventare,
men det väsentliga är att få en personal. Dessutom hafva Första
Kammarens utskottsledamöter i år liksom reservanterna i fjor icke
funnit nödigt att anställa skrifbiträden, utan ansett att dermed
kunde dröja, till dess det visat sig nödvändigt.
Jag ber slutligen att jag får påpeka den allmänna betydelsen af
den föreslagna intendenturen för krigföringen. Efter mitt förmenande
kan den sammanfattas i ganska få ord. Förr i verlden hade vi
regementen och corpser, men icke någon generalstab, som sammanhöll
och ledde det hela. Det hafva vi fått sedan 1873. Yi hafva nu
äfven en intendentur och förvaltning vid de särskilda regementena,
men icke någon generalförvaltning som sammanhåller det hela. Den
föreslagna Intendeiituren skulle blifva en sådan, hela fältförvaltningen
sammanhållande myndighet; den skulle blifva en Underhållets Ge¬
neralstab.
Den andre ärade talaren på Kronobergsbänken mobiliserade redan
i denna första punkt hela sin stora anfallskolonn mot fjerde hufvud-
titeln. Jag tillåter mig icke att nu följa honom i alla de frågor
som han derföre framdrog, emedan det ovilkorligen skulle nödga mig
att återkomma till samma saker vid en del följande punkter, men
några af hans yttranden, som ha eu mer allmännelig karakter, och
angå frågor, som icke torde återkomma, må det tillåtas mig att
upptaga. Han yttrade, att då Kongl. Maj:t begärt en förhöjning af
2,085,000 kr. på fjerde hufvndtiteln, så hade Kongl. Maj:t framstält
en fråga, på hvilken Andra Kammarens majoritet afgifvit ett svar,
hvilket, såsom han yttrar sig, står i samma kasus som frågan. Jag
vet ej, i hvilken kasus frågan eller Kongl. Maj:ts framställning till
Riksdagen skall anses stå. Man skulle kunna kalla det en interro-
gativ kasus, ty Kongl. Maj:t har nu efter mitt förmenande icke
Lördagen den 21 Mars, f. m.
13 Nio 20.
någon annan råd, än att försöka med särskilda förslag i hvarje fall, Anslag till af¬
fär att fråga Riksdagen, hvad den då ändtligen egentligen vill? Der-länm9 af falt~
emot i hvad kasus Andra Kammarens majoritets svar star, derom (Forts)
hyser jag icke något tvifvel. Det står i accusativus, anklagandets
kasus. Det genomgås af en ständigt upprepad förebråelse för att ej
ett organisationsförslag, omfattande landtförsvaret i dess helhet,
framlagts. Månne Andra Kammarens svar någonsin skall komma
att blifva affattadt i dativus, gifvandets kasus? Jag hyser för min del
ej stora förhoppningar derom. Mig synes annars, att den ärade
talaren borde instämma i min önskan om bifall till de delvisa för¬
bättringar, Kongl. Maj:t i år föreslagit, då han sjelf sagt i fort¬
sättningen af sitt föredrag, att vi böra »underhålla det vi hafva».
Till att underhålla, det man har, hör äfven ovilkorligen att göra
sådana nödvändiga smärre tillökningar, som alldeles icke kunna
undvaras, och utan hvilka just det vi hafva verkligen till slut blir
ohållbart, men det är nog detta man Machiavellistiskt vill.
Vidare sade den ärade talaren, att äfven om Riksdagen skulle
afslå Kongl. Maj:ts förslag å fjerde hufvudtiteln, saknar Kongl. Maj:t
icke medel att verkställa en stor del af de framlagda förslagen, och
han anförde de summor, till hvilka besparingar och reservationer gå.
Han anvisade Kongl. Maj:t till att verkställa de nya organisationerna
med dessa medel. Jag vet icke, hvilka stipulationer i afseende på
rätten att använda besparingar som i anledning af en vid denna
riksdag väckt motion kunna komma att meddelas; men efter den
häfd, som hittills varit den rådande, har Kongl. Maj:t rätt att an¬
vända dem till i hufvudtiteln nämnda ändamål, eller deraf ovilkor¬
ligen härflytande behof. Men att deremot uppställa nya corpser och
genomföra nya organisationer med tillhjelp af dessa besparingar
tror jag alldeles ligger utanför Kongl. Maj:ts befogenhet, och skulle
säkert, om Kongl. Maj:t så gjorde, framkalla bittert klander just
från det håll, der denna åsigt nu blifvit framkastad. Allra minst
torde det kunna komma i fråga att på sådant sätt använda reser¬
vationerna, ty de äro uttryckligen anvisade till särskilda ändamål.
Angående de särskilda förslagen på denna hufvudtitel komma vi i
tillfälle att i mån af betänkandets föredragning utförligare utbyta
tankar, hvarför jag nu icke längre vill uppehålla tiden, utan förenar
mig med den första ärade talarens slutliga mening, eller yrkande
om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.
Herr Statsrådet Ryding: Af den andre talaren i ordningen
framstäldes vissa frågor rörande landtförsvarets ordnande, hvilka han
påstod borde nödvändigt besvaras, för att skingra tvifvelsmålen hos
dem i Kammaren, som ännu kunde hysa någon tvekan öfver hvart
Regeringen syftade. Han säger vidare att hufvudtitelns slutsumma
utvisar, att eu förhöjning nu blifvit begärd af 2,085,000 kronor.
Detta senare är visserligen sant, men jag tror att ingen, som läst
igenom fjerde hufvudtiteln, skall kunna säga, att anslagen för för-
N:o 20. 14
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till af-svaret biifvit stegrade med denna summa. Om man flyttar öfver
isning af fält-en utgift från en person till en annan, icke stegras utgifterna här-
mtendenter. jgenom. j dessa 2,085,000 kronor ingå nemligen lindringarne för
t or s0 rust- och rotehållarne med en summa af 1,459,000 kronor. Subtraheras
dessa från 2,085,000, återstår ett belopp af 626,000 kronor, som
utgör den verkliga förhöjningen på denna hufvudtitel. Men i dessa
626,000 kronor ingå äfven åtskilliga byggnader, hvilka väl fort¬
farande förblifva statens egendom, äfven om de användas för militära
ändamål, och dessa byggnaders kostnad i budgeten uppgår till 240,000
kronor. Således återstår af dessa 2,085,000 kronor endast 886,000
kronor såsom årlig förhöjning, på samma gång det af den Kongl.
propositionen visas, att regeringen har sökt på andra håll vinna
besparingar, hvilka icke kunna mankera, om det angifna värfnings-
och permitteringssystemet sättes i gång, och hvilka besparingar då
komma att uppgå till 530,000 å 580,000 kronor. Under sådana
omständigheter väntade jag mig icke, att någon skulle påstå att
budgeten stiger för mycket.
Talaren har vidare framstält den frågan hvad regeringen egent¬
ligen åsyftar med afseende på vårt försvar. Jag hade icke väntat
mig denna fråga och allra minst af en f. d. militär, som borde
förstå hvad han läser, och' af bilagan till Kongl. Maj:ts proposition
sid. 4 och 5 borde förstått hvad regeringen vill. Att vid denna
riksdag gå längre, i afseende på nyorganisationer, har regeringen
icke ansett lämpligt, och hvarföre regeringen just har framlagt dessa
förslag, är lätt att inse. Ingen Riksdag har nemligen ännu nekat
behofvet af anslag till försvaret, man har tvärt om uttalat sin be¬
nägenhet för stärkandet af försvaret, men man har haft svårt att
enas om medlet eller sättet. Vid det, som nu föreslås, kunna alla
partier mötas på neutral mark, ty ingen af dessa har väl någonsin
nekat att den värfvade armén bör finnas qvar för specialvapnen, och
det är just dessa, som de nu föreslagna förbättringarne afse. Men
utom dessa återstår ännu åtskilligt att förbättra, ehuru det för när¬
varande icke biifvit af Kongl. Maj:t ifrågasatt. Dit hör t. ex. vid
fortifikationstrupperna uppsättande af eu särskild jernvägsafdelning,
och hvad trängen angår, ett tillräckligt antal träng- och sjukvårds-
trupper samt slutligen en fullständigare utbildning af det så vigtiga
indelta kavalleriet. Hvad detta beträffar, skulle, enligt gjorda be¬
räkningar, det kunna gå för sig utan några ökade kostnader. För
närvarande kostar vårt indelta kavalleri för mycket i förhållande
till de endast 20 dagars öfning, som årligen återkomma. Verkstäld
utredning visar, att, om jag tager vakansafgiften till mått för be¬
dömande af hvad kavalleriet kostar, samt afräknar befälets och
underbefälets aflöning, som ju är densamma i hvilket system som
helst, en kavalleribataljons öfningar under det nuvarande systemet
kostar i rundt tal 240,000 kronor. För detta får man endast om¬
kring 22,000 öfningsdagar med eu ungefärlig medelkostnad pr dag
af något mer än 10 kronor 50 öre. Om jag deremot, enligt de
Lördagen den 21 Mars, f: in.
15 N:o 20.
grunder, som ingingo i 1883 års härordningsförslag, låter kavalle- Anslag till af¬
rista genomgå en tvåårig rekrytskola, derefter gifver honom 30 lönm9 af falt~
dagars öfning årligen och later honom tjenstgora i 10 ar, da skall
kostnaden för bataljonen blifva endast 225,000 kronor, med omkring ^ or
60,000 öfningsdagar och hvarje öfningsdag belöpande sig till 3 kro¬
nor 77 öre. Det är med stöd af dessa siffror, som regeringen har
tänkt sig att man skulle kunna taga nästa steg genom att förbättra
det kavalleri, som finnes. Men möta hinder att få förändringen
genomförd vid det kavalleri, som har ryttaretorp sig anvisadt, så
återstår dock alltid det Skånska, der af 1,740 effektive ryttare en¬
dast ett fåtal — enligt lemnad uppgift 29 stycken — bebor eller
brukar torp.
Det har äfven blifvit yttradt, att det är bättre att bibehålla
hvad vi hafva än lappa på det gamla. Det tyckes, som om detta
eviga »på stället marsch» vore mångas käraste sysselsättning, men
regeringen vill icke slå in på en sådan väg. Då brister i försvaret
erkännas vara rådande, måste regeringen försöka att få dem af-
hjelpta genom att anmäla dem för representationen. Har regeringen
gjort detta, och vill representationen sedan icke gifva den hjelp,
som erfordras, då är ansvaret vältradt från Regeringen på repre¬
sentationen. (Flere af Kammarens ledamöter tillkännagåfvo härvid
sitt bifall.)
Hvad nu intendenturen angår, så förekommer visserligen kort,
men dock tydligt framstäldt på sidan 9 i den Kongl. statsverkspro¬
positionen de skäl, som tala för denna organisations genomförande.
Stats-Utskottet har välment gjort afprutning på hvad Kongl. Maj:t
har begärt, och jag säger i afseende härpå detsamma som förra
året, nemligen att om regeringen anmält behofvet i sin helhet,
men Riksdagen endast finner skäl att bevilja en del, Regeringen
sedermera, om så skulle behöfvas, är oförhindrad förklara, att det
beviljade är för ändamålet i sin helhet otillräckligt, och att Riks¬
dagen måste fylla hvad som fattas. Detta hindrar likväl icke, att
regeringen nu skall tacksamt taga emot hvad Riksdagen vill gifva.
Friherre Lejon hufvud: Hvad jag tänkte säga, är redan an-
fördt af Friherre von Krremer, så att dertill är föga att tillägga;
men jag begärde ordet, då Herr Mankell påstod, att Kongl. Maj:t
i besparingarna å reservationsanslagen har så stora tillgångar, att
i och för förevarande ändamål intet särskildt anslag vore af nöden.
Härvid är dock att märka, att dessa besparingar hafva sina be¬
stämda ändamål och således icke kunna för ifrågavarande fall an¬
vändas. Medan jag har ordet, skulle jag med afseende på dessa
siffror rörande de stora besparingarna och reservationerna vilja ut¬
tala den önskan att se hans uppgifter i tryck, sedan protokollet
blifvit justeradt, för att jemföra dem med andra uppgifter som af
mig kunna anskaffas. Jag tviflan icke på, att de äro tagna ur
statsrevisorernas berättelser; men då man vill prunka med stora.
N:o 20. IG
Lördagen den 21 Mars, f. na.
Anslag till af- siffror, miste man läsa dem rätt för att förstå dem; och ser man
lomng af falt- närmare efter huru det förhåller sig, skall man finna att de i sjelfva
. verket icke aro sa stora som de se ut.
or 9‘ Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Jag kan i denna punkt fatta mig
helt bort. I den motion, som jag afgaf efter remissen af den Kongl.
statsverkspropositionen, har jag mot denna punkt anmärkt, att jag
för närvarande anser alla hithörande nya anslag, som begäras, vara
obehöfiiga. Redan år 1878 hade Riksdagen bekostat en reorganisa¬
tion af arméns intendentur-personal. Riksdagen har dessutom icke
obetydligt påkostat anslag för dithörande tjensternäns resor i främ¬
mande länder för att se, huru det der tillgår i deras yrke. Men
hvad som för mig har varit hufvudanledningen att icke bevilja detta
anslag är den omständigheten, att det utgör en del af det förslag
till landtförsvarets reorganisation, som Kongl. Maj:t vid 1883 års
riksdag framlade, men som af Riksdagen då blef underkändt. Att
ännu längre hålla på ett dylikt förslag och vilja styckevis och. i
detalj genomföra åtskilliga af dess bestämmelser, det anser jag vara
af regeringen mycket oklokt handladt, och jag tror säkerligen, att
Riksdagens flertal icke i princip skall godkänna dylika organisa¬
tioner.
Herr Departementschefen har nyss ordat om den sannolika be¬
sparing af en half million kronor om året, som skulle uppstå genom
de förändrade rekryterings- och tjensteförhållanden, som han till det
statsrådsprotokoll, som åtföljer statsverkspropositionen, inför Kongl.
Maj:t har framstält. Ja, mine Herrar, de utgifter, som han der
uppgifver, skulle blifva sannolika följden af detta förslag, och som
jag vill minnas uppgå till omkring 211,000 kronor om året, tror
jag nog äro faktiska, men besparingen af en half million, som han
der låter framskymta, tror jag verkligen är ett luftslott, och erfa¬
renheten har bittert visat, att motsatsen blir verklighet, om dessa
förslag skulle vinna Riksdagens bifall. Men det är ännu för tidigt,
att tala om dessa förslag nu, ty de tillhöra punkten 31 b), till
hvilken vi framdeles komma. På grund af hvad jag nu i korthet
anfört, yrkar jag afslag på förevarande punkt och bifall till reser¬
vanternas förslag.
Herr Mankell: Det gläder mig, att jag genom mitt yttrande
lyckats uppkalla Herr Krigsministern, för att möjligen derigenom
bereda Kammaren tillfälle att få några förklaringar rörande hvad
regeringen egentligen åsyftar i afseende på landtförsvarets utveck¬
ling. Men jag får upprigtigt bekänna, att jag af hans förklaring
icke blifvit mycket klokare, än jag förut var. Det är möjligt, att
det är ett fel i min förmåga att uppfatta, men jag tror, att det
fins flera än jag, som i förevarande fall dela denna svaghet.
Man har fått veta detsamma, och icke ett iota mer, än hvad
Lördagen den 21 Mars, f. m.
17 Nso 20.
som stått i statsregleringspropositionen, hvilken af Herr Krigsmini- Anslag till af-
stern åberopats, nemligen att han önskar sätta en del af de garni- boning af fält-
sornerade trupperna på samma fot, som uti 1883 års förslag var af- mtendenter-
sedt med hela stammen. Likaledes har man fått veta, att möjligen (Forts0
i framtiden samma organisation blir genomförd i afseende på indelta
kavalleriet, men ingenting vidare. Då uppstår den frågan: är här
meningen att hafva eu blandad sammansättning af stammen, som
då till ena hälften skulle bestå af indelta, roterade trupper, och till
andra hälften af sådana, som nu äro bragta på tal? Det kan väl
icke vara meningen, att vår arméorganisation skall afslutas med detta
anlopp, utan att utvecklingen skall fortgå åt det ena och andra
hållet, vare sig att indelningsverket bibehålies eller 1883 års förslag
genomföres. Men derom har jag icke fått någon närmare upplys¬
ning. Den återstår således att inhemta; och jag tror, att, såsom
jag nyss nämnde, det är särdeles vigtigt, att man erhåller denna
upplysning för att ur den derigenom vunna synpunkten kunna be¬
döma de förevarande nya anslagsfordringarne.
För öfrigt ber jag att ännu en gång få betona, hvad jag vid
remissdebatten yttrade, nemligen att jag icke är en motståndare till
Herr Krigsministerns planer, men att jag blott vill veta, i hvilken
utsträckning de skola tillämpas, emedan sådant både för denna Kam¬
mare och hela representationen är nödvändigt att känna, enär man
eljest går likasom med förbundna ögon, utan att veta, hvart man i
framtiden skall taga vägen. Man vet icke, om äfven indelta infan¬
teriet blir ordnadt på det lämpliga sätt, som Herr Krigsministern
har behagat framställa i afseende på kavalleriet. Man vet icke, om
1883 års förslag i hela dess utsträckning och med alla dess tillhörig¬
heter skall genomföras eller blott en del deraf. Man vet, med ett
ord, ingenting.
Den derpå följande talaren yttrade tvifvelsmål med afseende på
rigtigketen i mina uppgifter rörande besparingarnes belopp och påstod
att i det hänseendet ingenting funnes tryckt. Med anledning deraf
ber jag få hänvisa honom till statsrevisorernas berättelse med åtföl¬
jande tabeller. Han skall deraf finna till en början att uppgifterna
äro tryckta, och sedermera att de äro rigtigt tryckta. Bland dessa
siffror finnas visserligen belopp, som äro omföringar; detta har jag
sjelf erkänt och framhållit; men äfven om man frånser dessa belopp,
tror jag ändock, att den ärade talaren skall finna högst betydliga,
verkliga utgifter, uppgående i medeltal ungefär till de summor, jag
angaf.
Emellertid skulle det vara särdeles intressant, om han ville göra
sig besvär att i framtiden närmare granska dessa uppgifter, då jag
år öfvertygad, att han skall komma till samma resultat som jag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskot¬
tet i förevarande punkt hemstält och sedan på afslag derå, hvarefter
Första Kammarens Prof. 1885. N:o 20. 2
N:o 20. 18
Lördagen den 21 Mars, f. m.
propositionen på bifall till Utskottets hemställan förnyades och för¬
klarades vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten.
Bifölls.
3 punkten.
Friherre Klinckowström: Äfven med afseende på denna
punkt har jag i min motion N:o 9 hemstält, att det begärda anslag
för artilleristaben, som här är i fråga, måtte afslås. Det har upp¬
stått delvis derför, att Kongl. Maj:t vidtagit anordningar för ny
lokal för artilleristaben med flera åtgärder, som vederbörande föran¬
staltat, för erhållande af en ny och allt för stor lokal för det högre
artilleri-läroverket i Stockholm. Men då Riksdagen i denna fråga
aldrig har blifvit hörd, ej heller några medel blifvit för detta
ändamål disponerade, utan de hafva tagits af besparingarna, torde
det vara i sin ordning, att regeringen sjelf får söka utvägar att
anskaffa de nödiga medlen, och då summan icke är större än den
nu ifrågasatta, synes det mig, att Kongl. Maj:t mycket väl kan
bestrida detta anslag med besparingarne på fjerde hufvudtiteln, hvar¬
för jag yrkar, att med afseende på denna punkt reservanternas
hemställan måtte bifallas.
Friherre Leijonhufvud: Jag ber att få påpeka, att detta icke
rör artilleri-läroverket utan artilleristaben, som icke är förlagd i
artilleri-läroverkets hus. Sedan staben fått en mera omfattande
verksamhet än förut och till följd deraf hade för trångt utrymme,
förutom det att rummen voro dåliga, samt för öfrigt dessa rum
behöfts för ett annat departement i Arméförvaltningen, så har
artilleristaben fått flytta in i ena flygeln på artillerigården. Då
följaktligen staben är inrymd på två skilda ställen i hufvudstaden,
måste naturligtvis behofvet af ved, ljus och vaktmästare m. m. hafva
ökats. Jag anhåller om bifall till Kongl. Majrts förslag.
Friherre von Kr 83 mer: Det har städse varit samma tankegång
hos dem, som motsatt sig dessa punkter, nemligen att Kongl. Maj:t
skulle kunna bestrida dessa utgifter med besparingarna. Jag har
redan sagt, att det icke stämmer med de hittills gällande vilkor,
som äro fästa vid dessa besparingars användande. Likväl skulle jag
gerna vilja taga fasta på denna tankegång, då den af mig förut
omnämnda motionen angående Kongl. Maj:ts rätt att disponera be¬
sparingarna å hufvudtitlarne förekommer, så att Kongl. Maj:t må i
vidsträcktare mån få använda dessa besparingar. Men då jag i nu
föreliggande fall anser rigtigare, att ett anslag beviljas än att Riks¬
dagen hänvisar till osäkra besparingar, och då för öfrigt med afseende
Förhöjning af
anslaget till
artilleristaben.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
19 Nso 20.
på det berättigade uti att använda dessa besparingar till dylika Förhöjning af
ändamål, meningarne kunna vara och nog torde vara delade, får jag ansla9et tiU
på denna grund helt och hållet instämma med den föregående talarens arttlleruta^en-
yrkande om bifall till den nu föredragna punkten. ^ or s-'
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskottet
i förevarande punkt hemstält och vidare på afslag derå, hvarefter
propositionen på bifall till Utskottets hemställan upprepades och för¬
klarades med öfvervägande ja besvarad.
4—6 punkterna.
Biföllos.
7 punkten.
Lades till handlingarna.
8 punkten.
Bifölls.
9 punkten.
Mom. a).
Om ersättning
för indelta ka¬
valleriet tillhö¬
rande störtade
eller skadade
Herr Björnstjerna: Jag har icke begärt ordet för att yttra nummerhästar.
mig öfver hvad som står i denna punkt utan öfver hvad som icke
står der. Det föreslås, att ersättning skall beredas för indelta ka¬
valleriet tillhörande nummerhästar, som under extra kommenderingar
störta eller skadas. Som bekant, är det rusthållarens skyldighet att
ersätta nummerhäst, äfven under krig. Nu kan man fråga, är krig
inbegripet under orden »extra kommenderingar»? Vill man göra
sig reda för frågan genom att studera statsrådsprotokollet, finner
man, att Arméförvaltningen otvifvelaktigt icke inbegripit krig i
dessa ord »extra kommenderingar», ty Arméförvaltningen tillstyrker
att ersättning må lemnas för nummerhästar, som störta eller skadas
»under sådana skolor och öfningar, som på särskild befallning an¬
ordnas, eller kavallerikorprals- och volontärskolor, gemensamma fält-
tjenstöfningar, särskilda fältöfningar för officerare m. m.». Då nu
krig väl icke är en sådan »öfning, som på särskild befallning an¬
ordnas», skulle icke heller ersättning lemnas för under krig störtad
eller skadad nummerhäst. Herr Chefen för Landtförsvarsdeparte¬
mentet yttrar till statsrådsprotokollet sidan 21: »Jag anser för min
del skäligt, att ersättning från statsverket beredes de rust- och rote¬
hållare, hvilkas nummerhästar vid andra tjenstgöring stillfällen än
N:o 20. 20
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Om ersättning under de ordinarie öfningarne störta eller så skadas, att de blifva
för mdelta ha- gåsom tjenstehästar obrukbara.» Ersättning borde följaktligen utgå
rande störtade atveri *or förluster under krig, men pa nästa sida yttrar Herr Stats-
eller skadade rådet: »Val tillstyrkande således att ersättningsskyldigheten inskrän-
nummerhästar, kes till de extra kommenderingarne» etc., hvilket äfven Stats-Ut-
(korts.) skottet i öfverensstämmelse med den Kongl. propositionen har till¬
styrkt. I riksdagens underdåniga skrifvelse af den 11 Maj sistlidet
år anhålles, »att Kongl, Maj:t ville låta utreda, under bvilka vilkor
ersättning skulle kunna rusthållare beredas för nummerhäst, som
under tjenstgöring störtade eller så skadades, att den för framtiden
blefve såsom tjenstehäst obrukbar». Ersättning skulle således utgå
äfven under krig. Jag vet icke, huruvida Riksdagen tänkt på möj¬
ligheten af något krig. Det är nu så vanligt, att, när vi afgöra
frågor om landets försvar, vi icke hafva annat än freden för ögonen,
ty eljest skulle icke ett sådant betänkande som detta hafva fram¬
kommit. Då ingen af Stats-Utskottets ledamöter synes hafva fäst
uppmärksamheten vid denna del af frågan, är jag icke säker på, om
Utskottets förslag afse» äfven krig eller endast öfningarna under
fredstid. Som jag, för min del, finner det vara lämpligt, att rust-
och rotehållarne få ersättning för nummerhästar, som störta eller
skadas äfven under krig, både jag tänkt föreslå, att i mom. a) in¬
fördes orden: »hästar, som störta eller skadas i fält mot rikets fiender
eller under extra kommenderingar.» Men då Utskottet sedermera i
mom. b) föreslår, att Riksdagen måtte aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om utredning huruvida icke ersättning kan be¬
viljas för hästar, som störta under de ordinarie mötena, så är det
väl ännu mera skäl att någon utredning sker, huruvida Kongl. Maj:t
härmed äfven skulle afse hästar, som störta under krig. Att denna
skyldighet att uppsätta häst i krig ännu q vars tår, är ganska påtag¬
ligt, såvidt jag kan se. Den s. k. rustnings- och roteringskomitén
yttrar sålunda i sitt underdåniga betänkande af d. 27 Maj 1868,
»rusthållarnes skyldigheter innefattas till det hufvudsakliga i Kongl.
Reglementet den 5 Januari 1684 och Kongl. Förklaringen den 7
April 1685. Allt hvad som erfordrades för att ryttaren, i krig som
fred, städse skulle vara fullt utrustad till Rikets tjenst, borde rust-
hållaren anskaffa, bekosta och underhålla.» Sedermera hafva, såsom
bekant, vid beväringsinrättningens antagande år 1812 rust- och rote¬
hållarne befriats från rekrytering under krig och derefter hafva rust-
hållarne fått flera andra friheter. De hafva bland annat blifvit be¬
friade från den ganska tryckande tungan att underhålla sin karl
och häst under alla möten, mönstringar och marscher, och nu senast
hafva de blifvit befriade från skyldigheten att underhålla mundering
för häst och karl samt beväpning. Såvidt jag kunnat finna — och
jag har sysselsatt mig ganska mycket just med frågor rörande rust-
ningsbesväret —, hafva rusthållarne deremot aldrig befriats från
remonteringen under krig, som alltid utgjort en af de tyngsta bör¬
dorna. Rekryteringen och remonteringen i krigstid utgjorde som
Lördagen den 21 Mars, f. m.
21 Jfso 20.
man väl kan förstå den allra största tungan för rusthållarne, och, Om ersättning
då de nu blifvit befriade från rekryteringen under krig, skulle jag/öy indelta la¬
gerna se att de äfven blefve fritagna från remonteringen under krig. wr/o*
Då de fått alla dessa mycket väsentliga lindringar, vore det p du* skadade
stående så mycket mer obilligt, som man så ofta får höra, att in- nummerhästar.
delningsverkets börda ökats, ty denna är ju för närvarande påtag- (Forts.)
ligen ett rent lappri mot hvad den var under den tid, då vi förde
ständiga krig och rust- och rotehållarne måste uppsätta nya rege¬
menten gång på gång. Såsom bevis på hvilken börda rustningen
förr utgjorde åberopade jag förlidet år de klagomål rusthållarne Vid
Uplandskompanierna af Lif-Regementet till häst år 1722 anförde.
Deri yttras bland annat: att under de framflutna 21 svåra och blo¬
diga krigsåren hade de fleste rusthållare mot mycket dryg lega måst
anskaffa 6 till 8 ordinarie ryttare för ett rusthåll, förutom tre och
femmäningar, hvilkas munderingar föga mindre kostat, samt soekne-
soldater som blifvit uttagne och skrifne vid rustningsstammarne,
de knektar, båtsmän och socknesoldater oberäknade, som af rust-
ningsregementen blifvit legde. — Efter slaget vid Pultava der hela
regementet blef borta, blefvo de, lika med andra rust- och rote¬
hållare, ålagda att uppsätta regementet fullständigt inom tre månader.
Det var med dessa regementen som Stenbock året derpå marscherade
mot danskarne och vann slaget vid Helsingborg. Man föreställer
sig ofta att dessa Stenbocks s. k. »getapojkar», voro sammanrafsade
hopar eller frivillige, men de voro inga andra än den indelta arméns
nyuppsatta regementen som väl icke hunnit få sina uniformer så väl
i ordning eller blifva fullt exercerade, men de utgjorde derför icke
mindre den indelta armén.
På det att närmare måtte utredas huruvida meningen verkligen
nu är den, att rusthållarne, på grund af denna punkt, skola befrias
från denna börda, så får jag yrka återremiss. Jag kan nemligen
icke finna lämpligt hvarken att ovisshet skall råda om hvad beslutet
innefattar, eller att befrielsen från ett åliggande, som förr utgjort
en af de tyngsta bördor för rusthållarne, nu skulle smygas in, så
att säga, genom en bakport. Jag föreställer mig nemligen att de,
på grund af uttrycket »extra kommenderingar» skulle blifva befriade
derifrån, men, jag anser mindre lämpligt att lättnaden på detta sätt
åvägabringas, samt att landet och i främsta rummet rusthållarne,
böra få veta att de derigenom erhålla en högst väsentlig lindring.
Friherre Leijonhufvud: Det kan nog ega sin rigtighet, att
Stats-Utskottet icke talat om eller ens tänkt på krig vid denna
punkt, ty det är ofta förhållandet vid behandlingen af militära äm¬
nen att man glömmer kriget. Detta fel har gått så långt att det
händer till och med oss militärer. Huruvida nu genom detta i punk¬
ten a) gjorda medgifvande dörren blifvit öppnad för rusthållarnes
befriande från ersättande af under krig störtade hästar, lärer väl
bero på att krig är en »extra kommendering» för en armé. Snarare
N:o 20. 22
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Om ersättning synes mig krigskommendering falla under punkten b), som innehåller
för indelta ka-förslå g till en skrifvelse till Kongl. Maj:t och är Stats-Utskottets
rond”* wrteié e§en uppfinning) tillkommen på dess eget initiativ. Yi hyste mycken
eller skadade betänklighet om vi vore berättigade att komma fram med ett
nummerhästar, sådant förslag utan vidare utredning, då ingen framställning var
(Forts.) gjord af Kongl. Maj:t och icke heller någon motionär gifvit direkt
anledning dertill. Vi kunde föreslå denna skrifvelse, men icke mer,
hvilket gjorde, att vi för närvarande icke kunde komma närmare
än vi här gjort, öfverlemnande sakens närmare öfvertänkande och
utredning åt regeringen. Jag vill vidare framhålla, att det finnes
eu annan motion, väckt i Andra Kammaren af herr Dahn, angående
statens öfvertagande af indelta kavalleriets hästar och i sammanhang
dermed åtskilliga andra lindringar i indelningsverket, och jag anser
att det kan vara på sin plats att, vid behandlingen af denna motion,
upptaga Herr Björnstjernas förslag till den granskning som kan be-
höfvas. Jag är icke beredd att för närvarande närmare ingå på
denna fråga, men hoppas få sätta mig in deri under Riksdagen. Jag
har här emellertid velat uttala att jag, vid sådant förhållande, icke
finner det lämpligt att nu ingå i pröfning af mer än, som finnes i
punkten intaget, och anhåller jag om bifall till punkten a).
* Friherre von Krgemer: Det af Herr Björnstjerna framstapla
förslag kan jag från min synpunkt icke finna annat än mycket tänk-
värdt, men jag tror dock, att det vid detta tillfälle vore att skjuta
öfver målet att försaka en mindre fördel för något, som antagligen
icke utan vidare förberedelser kunde vinnas. Dessutom tror jag att,
om den ärade talarens mening med sitt yrkande om återremiss blott
är att få en utredning af frågan, och Kammaren sedermera skulle
komma att bifalla momentet b), så ligger det i den utredning, hvarom
der anhölles, äfven en begäran, att det måtte utredas om möjligtvis
den stora förändring borde vidtagas, att • rusthållarne befriades från
att hålla hästar under krig.
Det finnes dock icke samma anledning att borttaga remonte-
ringsskyldigketen, som det fans att borttaga rekryteringsskyldig-
heten. Den senares borttagande låg mycket nära till hands och
den borttogs i sammanhang med att beväringsinrättningen in¬
fördes. Någon »beväringsinrättning för hästar» infördes deremot
icke, och derför finnes heller icke samma anledning att borttaga
den rusthållarne fortfarande åliggande skyldighet att inom sex
veckor uppsätta ny nummerhäst i stället för i krig omkommen.
Jag finner dock, som sagdt, Herr Björnstjernas förslag ofantligt tänk-
värdt, men anser det icke stå i sammanhang med förevarande mom.
a), utan snarare med mom. b). Jag vill vidare påpeka, att det här
är fråga om ett anslag för år 1886, och jag vågar hoppas att vi ej
så snart skola få krig. I alla händelser skulle det ifrågasatta an¬
slaget, om det afsetts äfven för krig, hafva tilltagits i högst betyd¬
ligt större dimensioner än här är i fråga. Skulle nu eu utredning
Lördagen den 21 Mars, f. m.
23 N:6 20.
begäras om huruvida rusthållarne skulle befrias från skyldigheten att Om ersättning
hålla hästar i krig, så vore det att förlora hvad man för tillfället/01' *ni?elta ka~
kan vinna för att uppställa en för vidt gående fråga, som antagligen USe^störtade
icke nu kan leda till något resultat. Ur denna synpunkt får jag eu„ skadade
yrka bifall till det föredragna momentet a). nummerhästar.
(Forts.)
Herr von Baumgarten: Utan att vilja ingå på en historik
öfver kavalleriets uppkomst under Magnus Ladulås tid eller skildra
huru det under Karl Knutsson 4,000 man starkt marscherade ned
till Skåne, vill jag blott, beträffande den nu föredragna punkten,
nämna att, då den ärade talaren på stockholmsbänken derå yrkat
återremiss, jag för min del icke tror, att något dermed kan vinnas.
I både Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets förslag äro såväl
arméns som rusthållarnes intressen på det noggrannaste tillgodosedda.
Genom en återremiss vunnes ingen fördel, då möjligen derigenom
ännu större lindringar, än här ifrågakomma, skulle blifva ifrågasatta.
Arméns intressen äro i propositionen fullt bevakade, ty, om vidare
lindringar medgåfves, skulle hästarnes utfodring på rusthållen blifva
mindre tillfredsställande. Då det i punkten b) står: »då hästen på
vederbörande befäls ordres är från rusthållet bortkommenderad», för¬
stås ju dermed äfven att hästen är bortkommenderad i krigstid. An-
tages punkten b) af denna Kammare och sedan äfven af Andra
Kammaren, har man vunnit hvad man önskar i detta fall. Jag
anhåller om bifall till Utskottets förslag i punkten a).
Herr Björnstjerna: Som punkten b) icke var föredragen, har
jag deröfver icke yttrat mig, men i likhet med den siste ärade
talaren är jag sinnad att yrka afslag å densamma. Jag anser nem¬
ligen Kongl, Maj:ts förslag i denna del ganska välbetänkt, och att
det kan vara skäl, att rusthållarne under de ordinarie mötena icke
erhålla ersättning för skadade nummerhästar, på den grund, som de
militära myndigheterna anfört, nemligen att i så fall rusthållarne,
åtminstone en och annan af dem, icke skulle vara så måne att sätta
sina hästar i fullt stånd till mötena, utan tänka, »störtar hästen, så
kan det göra detsamma; jag får då ersättning». Detta vore sålunda
ur militärisk synpunkt olämpligt. Skulle genom bifall till punkten
a), ersättning beviljas för hästar, som under extra kommende-
ringar störta eller skadas, befarar jag att man blifver mycket tvek¬
sam, huruvida verkligen hästar i krig skola ersättas af kronan eller
rusthållarne. Det vore derför skäl att erhålla en utredning af frå¬
gan, när detta kan ske genom en återremiss till Stats-Utskottet,
som då kan redigera om punkten, efter att hafva närmare undersökt,
huruvida icke mitt påstående, att rusthållarne ännu i dag äro skyl¬
dige att i krig ersätta sina hästar, är fullt berättigad!. En omre¬
digering kan bättre ske i Stats-Utskottet än här på stående fot, och
jag vågar derför fortfarande yrka återremiss af denna punkt.
N:o 20, 24
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Om ersättning Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
^mlleriet tillhö- ^rainstäl^a yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskottet
landTstörtade * förevarande moment hemstält och sedan derpå att momentet skulle
eller skadade till Utskottet återförvisas, hvarefter propositionen på bifall till Ut-
num merhästar. skottets hemställan förnyades, och förklarades vara med öfvervägande
(Forts.) ja besvarad.
Mom. b).
Herr Björnstjerna: Jag yrkar afslag på denna punkt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes proposi¬
tioner, först på bifall till hvad Utskottet i förevarande moment hem¬
stält och vidare på afslag derå, hvarefter propositionen på bifall till
Utskottets hemställan upprepades och förklarades vara med öfvervä¬
gande ja besvarad.
Hr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Abelin: Ehuru jag är förvissad, att denna Kammare kommer
Anslaget tillin- 10 JpUTlktöTl.
delta arméns
och Ver ml ands
e/rps^lapmöf-a^a Utskottets framställning i denna punkt, kan jag icke under-
ningar. låta att mot densamma nedlägga min protest. Jag hyser nemligen
den uppfattning, att Riksdagen icke eger befogenhet att ensidigt be¬
stämma öfver de ordinarie anslagen eller sådana anslag, som äro afsedda
för vigtiga statsändamål, och jag skulle, äfven om jag icke hade andra
skäl, redan i denna omständighet se en tillräcklig anledning att
motsätta mig den af Utskottet ifrågasatta nedsättningen i indelta
arméns vapenöfnings-anslag, men nu vågar jag äfven hysa en olika
tanke med Utskottet i afseende å vigten af de öfningar, de så kallade
regementsmötena, som genom anslagets nedsättning skulle ifråga¬
komma att indragas, och jag har deruti en ytterligare anledning
till det yrkande på afslag, som jag kommer att framställa. Motio¬
nären, på hvars auktoritet Utskottet synes hafva hufvudsakligast
grundat sin framställning, tyckes anse, att allt är väl bestäldt, blott
manskapet erhåller en fullständig rekrytutbildning och han framhåller
såsom bestämdt obehöfligt att årligen återkommande regementsmöten
för det äldre manskapet, det är i vanlig mening allt det manskap
som slutat sina skolor, ega rum. Men nu förhåller det sig så, att
dessa möten äro tillämpningsskolor för dem, som undervisats i rekryt¬
skolor och öfriga skolor, och att, vid det förhållande att personalen
årligen undergår förändringar genom afsked och rekrytering, dessa
möten icke kunna inställas utan att de för manskapet afsedda ut-
bildningskurser, hvilka äro inskränkta till ett minimum af hvad
som behöfves skulle i betänklig grad rubbas eller åsidosättas, hvilket
Lördagen den 21 Mars, f. m.
25 Njo 20.
åter skulle i sin män verka menligt på arméns tjenstbarhet i all- Anslaget till «»-
mänhet. Härmed är dock icke nog. Då kriget af sina utöfvare delta armens
iordrar vissa iardigheter, — såsom bland andra rid- och skjut- fältjägare-
färdighet — hvilka icke kunna utan årligen återkommande öfningar corps’ vapen-
underhållas eller utvecklas, och då det vidare är af nöden, att stam- öfningar.
manskapet, såvidt det skall uppfylla sin bestämmelse att vara ledare (Forts.)
för det ofullständigt öfvade beväringsmanskapet, årligen i minnet
uppfriskar och praktiskt utöfvar en del redan förvärfvade kunskaper
och färdigheter, och derjemte gör sig förtroget med nya rön och
bestämmelser, och då för (ifrigt, hvilket icke är det minst vigtiga,
detta sammankommande årligen under fanorna är det bästa medlet
att skapa och betrygga den ömsesidiga aktningen och förtroendet
mellan befäl och trupp, och derpå grunda den allt sammanhållande
disciplinens makt, så inses lätt att dessa möten äro af största vigt
icke blott för manskapets utbildning, utan äfven för upprätthållandet
af den goda andan inom armén. Jag vill härmed likväl icke hafva
sagt, att icke förhållanden kunna gifvas, då dessa möten kunna och
äfven böra inställas, men några sådana föreligga icke nu hvarken
på det ekonomiska eller andra områden. Men vore det än så, att
besparingar i anslaget ansåges böra göras, kan jag dock icke med¬
gifva, .att Riksdagen eger befogenhet att deröfver ensidigt bestämma,
och allra minst kan jag medgifva, att Riksdagen skulle vara den,
som satte sig till doms öfver och bestämde, hvithet delar af öfnin-
garne, som för året borde inställas, ty detta tillkommer och måste
enligt sakens natur tillkomma Konungen allena. Jag anhåller om
afslag å Utskottets förslag i denna punkt.
Häruti instämde Friherre af Ugglas.
Friherre Leijonhufvud: De motiv, som här af Utskottet
framstälts, lära, enligt hvad jag antager, för flertalet af IJerrarne be¬
finnas alldeles underhaltiga. Utskottet säger, att yrkandet om ned¬
sättning af ifrågavarande anslag »under nuvarande förhållanden torde
vara förtjent af uppmärksamhet, helst som, på sätt motionären anfört,
det icke kan vara af en nytta, som motsvarar kostnaden, att årligen
öfva de af indelta arméns manskap, som under en följd af år del¬
tagit i samma öfningar» och att »framstående fackmän åtskilliga
gånger offentligen erkänt det föga gagn i militäriskt hänseende, som
kan vinnas med den äldre soldatens årliga öfningar». De fram¬
stående fackmännen äro icke här nämnda, men nog strider detta
uttalande mot hvad Rikets Ständer vid föregående tillfällen förklarat.
Vid 1858 års riksdag framlade Kongl. Maj:t förslag till ökade vapen-
öfningar. I den då afgifna statsverkspropositionen yttrade dåvarande
Departementschefen, att han ansåge det nödigt att öfningsläger hålles,
helst hvart tredje år, så att af hela svenska armén hvarje afdelning •
kunde inom 5, högst 6 år deltaga i en större truppsammandragning,
och i Rikets Ständers i anledning häraf aflåtna underdåniga skrifvelse
N:o 20. 26
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget till in- yttras följande: »Rikets Ständer, som tagit i noggrann! öfvervägande
delta arméns hvad Departementschefens betänkande i detta vigtiga och makt-
0Cfätijägare-dS Piggande ämne innehåller, dela de åsigter, som deruti äro uttalade.
corps’ vapen- Det måste nemligen erkännas, såsom en rigtig grundsats att, då eu
öfningar. armé är behöflig och finnes, utvägar jemväl böra beredas för den-
(Forts.) sammas vidmakthållande i tjenstbar skick, i hvilket afseende det
är oundgängligen nödigt att armén erhåller en tillräcklig öfning,
lämpad efter tidens fordringar, och krigskonstens utveckling.» Nu
lär väl ingen tro att tidens fordringar eller krigskonstens utveckling
äro mindre nu än 1858. Det yttras vidare: »Den öfningstid, som i
sednare tider kunnat den indelta armén bestås har onekligen varit
allt för kort för att uppfylla det afsedda ändamålet att göra armén
stridbar och deraf bilda en pålitlig stam för beväringsmanskapet, och
det är naturligt att öfningen blifvit allt mera bristfällig i samma
mån, som öfningstiden till följd af stegrade underhållskostnader måst
inskränkas. Rikets Ständer hafva derföre ansett det vara af högsta
vigt att, genom ökadt anslag, tillfälle beredes att ordna arméns
vapenöfningar på ett sätt, som kan göra denna armé till eu verklig
och öfvad stam. I detta afseende hafva Rikets Ständer dessutom
tagit i betraktande att, när den rust- och rotehållaren af ålder
åliggande skyldigheten att under mötena underhålla den indelta
ryttaren eller soldaten, vid 1840—1841 års riksdag helt och hållet
öfvertogs af kronan, samt ett bestämdt anslag för indelta arméns
vapenöfningar å Fjerde Hufvudtiteln uppfördes, staten derigenom
jemväl iklädde sig förbindelsen att gifva armén den öfning, som
erfordras.»
»För att ändamålsenligt ordna vapenöfningarna, anse Rikets
Ständer, lika med Departementschefen, rättast vara att lägga tiden
till grund för bestämmandet af dessa öfningar, i stället att, såsom
hittills skett, låta dem vara beroende af ett visst anslag; och de nu
föreslagna öfningstiderna synas Rikets Ständer icke vara längre än
behofvet oundgängligen kräfver.» Ser man då efter hvilka dessa
öfningstider voro, finner man att de i det närmaste voro desamma
som för närvarande, nemligen vid infanteriets rekrytmöte 42 dagar,
befälsmöte 10 dagar och regementsmöte 20 dagar. Numera är rekryt¬
mötet något ökadt, regementsmötet är detsamma, 20 dagar in- och
utryckningsdagarne oberäknade, och befälsmötet är 16 å 17 dagar.
Vid kavalleriet var tiden för exereissqvadron 90 dagar, befälsmöte
10 dagar, sqvadronsmöte till fot 6 dagar och regementsmöte 20
dagar. För närvarande är tiden för dessa vapenöfningar 100 dagar
för exereissqvadron, 17 för befäls- och sqvadronsmöte till fots och 20
dagar regementsmöte — allt in- och utryckningsdagarne oberäknade.
Yi finna således att icke någon egentlig ökning egt rum sedan den
tiden.
Hvad kostnaderna beträffar, så finna vi att dessa 1872 uppgingo
till jemt en million, 1873 ökades det med 200,000 till årliga fält-
öfningar, 1875 med 70,000 till förbättring af manskapets utspisning,
Lördagen den 21 Mars, f. m.
27 N:o 20.
1878 med 49,800 för att lemna de indelta underofficerarne portion Anslaget till in¬
under vapenöfningarne, samt 1879 genom eu öfverföring från annat delta armens
anslag med 2,500, hvarigenom det uppnådde de 1,322,300 kronor som °clffotjägare-S
utgör anslagets nuvarande belopp. Dessutom beviljades: i extra anslag corps’ vapen¬
för 1878 388,000 kronor och för 1879 samma summa till större fält- öfningar.
öfningar. Något särskild! anslag till detta ändamål har ej derefter (Forts.)
utgått. I sjelfva verket hafva kostnaderna under dessa 13 år icke
vuxit. Det har visserligen något ökats, men detta har berott på
de dyrare tiderna och ej på utsträckta öfningar utöfver de af Riks¬
dagen sjelf såsom oundgängliga erkände. Jag tror icke att det här
kan finnas någon, som på allvar' sätter behofvet af vapenöfningar i
fråga och jag anhåller derför om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr vice Talmannen: Jag kan naturligtvis icke hafva något
annat yrkande att göra än det, som de två föregående talarne fram¬
stäf, men hvad Utskottet här föreslagit är i min tanke alldeles för
vigtigt för att jag icke skulle önska att derom få yttra några ord.
Enligt mitt förmenande missbrukar Riksdagen sin formela rätt öfver
statsbudgeten, då den tager initiativet från Konungen i en fråga som
denna och nedsätter ett ordinarie anslag, och detta missbruk har en
betänklig betydelse, i synnerhet när det gäller anslag, gifna till uppe¬
hållande af fasta institutioner. Af detta skäl anser jag, att den här
föreslagna nedsättningen bör af Kammaren afslås, men jag ber att
härjemte få fästa uppmärksamheten derpå, att denna fråga verkligen
en gång förut varit föremål för ganska allvarsam strid inom repre¬
sentationen, nemligen 1869. Under intryck af då rådande stats-
finansiella förlägenhet tillstyrkte Andra Kammarens ledamöter i Stats¬
utskottet, på grund af en motion, i en reservation, att det dåvarande
anslaget till vapenöfningar, 884,480 kronor, skulle nedsättas till
500,000 kronor, under det att Stats-Utskottets utlåtande gick ut på
att bibehålla anslaget oförändradt. Det senare blef också denna
Kammares beslut, utan att något yttrande då mer än i dag fäldes
i syfte att få anslaget nedsatt, och i den gemensamma votering, som
då egde rum, till följd deraf att Andra Kammaren antog reserva¬
tionen, röstade 113 ledamöter af denna Kammare för bibehållande
af anslaget oförändradt mot 4, som röstade för reservationen. Jag
kan icke annat än uttala den förhoppning, att samma och om möj¬
ligt än större enhällighet måtte äfven nu, i fall gemensam votering
i frågan skulle uppstå, blifva det svar, denna Kammare lemnar på
förevarande framställning. Det vore i sanning högst beklagligt om,
fastän de försök, som många gånger skett för att stärka försvaret,
hittills misslyckats i de stora organisationsfrågorna, det likväl icke
skulle kunna lyckas att bibehålla hvad som erfordras för att bevara
den nuvarande arméns tjenstbarhet; det vore så mycket mer beklag¬
ligt, som det skulle ske under synnerligen fördelaktiga och rika
finansiella förhållanden och då det således icke i statsfinanserna finnes
så mycket som ett spår af anledning till en sådan nedsättning.
N:o 20. 28
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget tillin- Friherre Klincko wströrn: I motsats mot de föregående talarne
delta armens £^r jag yrka bifall till Utskottets förslag. Jag anser likväl, att
°Cfältjägare- S skulle jaS hafva vält att nedsätta ett ordinarie anslag, hade jag må-
corps’ mötes- hända icke valt detta. Jag har tillkännagifvit åtskilliga andra, som
öfning ar. jag tror hade med mera fördel kunnat blifva nedsatta; men när denna.
(Forts.) nedsättning föreslagits, vill jag understödja den på åtskilliga skäl.
Att alla öfningar i följd af detta anslags nedsättning med
322,300 kronor skulle upphöra, är ett påstående, som jag verkligen
icke finner värdi något svar. Med 1 million kan Kongl. Maj:t lik¬
väl komma ganska långt i detta fall. De föregående åren har det
varit ganska betydliga reservationer på detta anslag, och jag har
hört af en ledamot af Stats-Utskottet, att dessa reservationer nu skulle
vara ganska betydligt medtagna; men det är icke till följd af öf-
ningarna utan till följd deraf, att Kongl. Maj:t lär hafva användt
öfningsanslaget till åtskilliga byggnader på mötesplatserna. Huru¬
vida detta är en riktig användning af detta anslag, lemnar jag derhän.
Medan jag har ordet och då måhända någon eller några komma
att uppträda i motsatt rigtning efter mig, vill jag på förhand be¬
svara en ganska stor anmärkning, som i dessa dagar har i det offent¬
liga blifvit gjord rörande Kongl. Majrts rätt att, såvida Riksdagen
nedsätter detta anslag, ålägga rust- och rotehållarne att fullgöra
deras före 1840 och 1858 årens riksdagar gällande skyldigheter att
bekosta manskapets vid indelta kavalleriet och infanteriet samt hästar-
nes vid indelta kavalleriet underhåll under marscher, mönstringar och
möten. Men det förhåller sig med denna sak som med så många
andra, att man citerar gällande författningar på ett sätt, som in¬
stämmer med den åsigt, man förfäktar, men om man går till sjelfva
författningarna, befinnes att man citerat dessa oriktigt. När vid
1840 års riksdag Kongl. Maj:t medgaf, att den dittills varande skyl¬
digheten för rust- och rotehållarne att under öfningar och mönstringar
bekosta sina soldaters underhåll skulle upphöra, gick riksdagen in på
Kongl. Maj:ts förslag och uppstälde det vilkoret, att denna skyl¬
dighet för rust- och rotehållarne att bekosta sitt manskaps underhåll
vid möten och mönstringar åter skulle vidtaga, i fall det då vid
1840 års riksdag bestämda anslaget till aflösning af denna skyldig¬
het, framdeles komme att alldeles borttagas af riksdagen eller ned¬
sättas under det belopp, som då bestämdes för denna skyldighets
upphörande.
Det är mycket vigtigt, att denna sak blir klargjord, och detta
belopp utgjorde enligt Riksens Ständers beslut (§ 17) vid 1840 års
riksdag endast 186,669 riksdaler banko d. v. s. 280,003 kronor.
Således först när mötesanslaget nedsättes under detta belopp eller
också helt och hållet strykes, inträder åter rust- och rotehållarnes
skyldighet att sjelfve bekosta truppens underhåll vid marscher, möten
och mönstringar. Sedermera upphörde, såsom herrarne torde hafva
sig bekant, vid 1858 års riksdag, rusthållarnes vid indelta kavalle¬
riet skyldighet att sjelfve bekosta hästarnes underhåll och furagering
Lördagen den 21 Mars, f. m.
29 N:o 20.
vid möten och mönstringar. Denna hade dittills skett på tre olika Anslaget till in-
sätt, antingen in natura af rusthållare med 25 lispund hö, 1 tunna delta arméns
hafre och 5 lispund halm pr häst, eller också hade dessa natura-
prestationer inlösts med kontanta penningar efter hvarje läns marke- corps’ vapen-
gångspris eller också hade åtskilliga rusthållare vid dessa indelta efningar.
kavalleriregementen redan förut genom vänlig öfverenskommelse med (Forts.)
staten åtagit sig att betala en viss summa årligen för detta mötes-
underhåll af hästarne. Detta nya sätt bestämdes såsom sagdt 1858
och nämda riksdagsbeslut innehåller i § 6, att »de vederbörande rust¬
hållare nu beredda lättnader i rustningsbesväret skola komma att
fortfara endast så länge, som nödiga medel å riksstaten finnas för
ändamålet anvisade». Den summa, som blef bestämd för detta ända¬
mål, finnes upptagen i 1852 års riksstat och den utgjorde 33,940
riksdaler banko eller 50,910 kronor.
Lägger jag således tillsammans dessa båda anslag, på hvilkas ned¬
sättande eller borttagande beror, att skyldigheten skulle återinträda
för rust- och rotehållarne att bekosta manskapets och hästarnes un¬
derhåll vid möten och mönstringar, så utgör summan 330,913 kronor.
Således, mine herrar, först när mötesanslaget, som utgör 1,322,300
kronor, nedsättes under detta belopp eller 330,913 kronor eller när
hela anslaget strykes, först då inträder åter rust- och rothållarnes
skyldighet att sjelfve bekosta manskapets och hästarnes underhåll
vid möten och mönstringar.
Nu är det emellertid, såsom vi veta, endast fråga om eu ned¬
sättning af 322,300 kronor och då skulle ändå 1 million kronor
återstå.
Det kan icke här vara ur vägen, att jag lemnar en liten exposé
af det sätt, hvarpå det ifrågavarande anslaget tillväxt under olika
tider. Såsom sagdt, efter 1840 års riksdags beslut blef detta öfnings-
anslag på 1841 års riksstat bestämdt till 280,003 kronor och utgick
med samma belopp till 1852 års riksdag. Då tillkom den för hästar¬
nes furagering bestämda summa, som jag nyss nämt eller 50,910
kronor och hela anslaget utgjorde då 330,913 kronor, hvilken summa
utgick oförändrad till och med år 1857. Med 1858 blef detta an¬
slag betydligt ökadt, nemligen till 596,000 kronor, och då intogs i
riksdagens beslut befrielse för rusthållarne från furageringen af
hästarne. Anslaget för furagering af kavalleriets hästar hade likvisst
varit uppfördt i riksstaten sedan 1852 års riksdag. Sedan skola
herrarne få se hvilka förskräckliga tillökningar detta anslag har fått,
och det är verkligen orätt mot sparsamhetsifrarnes goda vilja att säga,
att vi äro försvarsnihilister och att vi hafva skrifvit försvarsvägran
på vår fana.
Det ifrågavarande anslaget bibehölls till 1860 med 596,000 kro¬
nor. Vid 1861—63 års riksdag ökades det till 650,000 kronor,
1864 till 825,000 kronor, 1868 till 870,000 kronor, 1869 till 884,000
kronor samt 1870 till 924,000 kronor, allt reservationsanslag och
här angifna i jemna tusental, och 1872 kommo vi upp till 1 million
N:o 20. 30
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget tillin- och sedan har Friherre Leijonhufvud redan upplyst om anslagets
delta armens successiva tillökning till och med 1885 års riksdag eller närvarande
slukarestund, då det utgör 1,322,300 kronor.
corps’ vapen- Det kan synas, att detta anslag är så vigtigt för arméns tjenst-
öfningar. barhet, men, mine herrar, vi hafva, Gud ske lof, ännu i denna stund
Forts.) vår indelta armé, der manskapet, Gud vare lof, tjenstgör icke blott
5—6 år utan vanligen 20 år, och det anser jag vara en militärisk
fördel och eu lycka för landet, men flertalet af de med mig liktän¬
kande i Riksdagen har förestält sig, att om Kongl. Maj:t för något
år vill sammandraga en större truppstyrka i någon del af landet i
och för öfningar, så vore det väl mera i sin ordning, att Kongl.
Maj:t då hos Riksdagen dessförinnan begärde ett särskildt anslag för
en så beskaffad större truppsammandragning och öfning, och det
lider väl intet tvifvel att, såvida regeringen har flertalets inom re¬
presentationen förtroende, ett sådant anslag också skulle komma att
beviljas.
På grund af hvad jag om den militära sidan af saken nu kar
nämnt, anser jag faran af den föreslagna nedprutningen vara högst
obetydlig om ens någon. Men nu kommer jag till en, såsom jag
tror, vida vigtigare del af frågan, nämligen den finansiella, och der¬
vid nödgas jag att säga, att det förvånade mig ganska mycket att
höra en ärad ledamot af Konstitutions-Utskottet uttala den satsen,
att Riksdagen icke skulle hafva rätt att nedsätta ordinarie anslag.
Jag trodde den frågan var länge sedan afgjord, men om den icke är
det, så är detta anslags nedsättande enligt mitt förmenande ett godt
sätt att visa Riksdagen ega rätt äfven öfver de ordinarie anslagen.
Det kan väl icke lida något tvifvel, att grundlagen icke känner nå¬
gon skilnad mellan ordinarie anslag och extra anslag. Den upp¬
drager åt Riksdagen allena att, sedan Kongl. Maj:t har föreslagit
nedsättningen eller förhöjningen, vare sig å ordinarie eller extra an¬
slag, reglera staten vare sig genom ordinarie eller extra anslag.
Grundlagen känner, såsom sagdt, icke någon skilnad mellan ordinarie
och extra anslag.
Jag har nu af Herr von Ehrenheim fått den upplysningen, att
hans ord icke alldeles lydde så som jag nyss sade utan folio sig så:
»missbruka sin formella rätt öfver statsbudgeten.» Detta är natur¬
ligtvis något annat än hvad jag sade, men jag måste ändå på det
lifligaste protestera emot, att Riksdagen härigenom gör något miss¬
bruk af denna sin rätt.
Jag har alltid, såsom herrarne torde känna, ifrat för att Stats¬
utskottet och Riksdagen, sin pligt likmätigt, skulle opåminta syssel¬
sätta sig med regleringen af den ordinarie budgeten, ty denna är
den vida vigtigaste och största till siffran och tillika den, på hvil¬
ken indragningar och besparingar lättast kunna göras, och att sådana
behöfva vidtagas, har visat sig vid många tillfällen, nemligen vid de
årliga revisionerna af statsverkets räkenskaper.
Att nu detta förslag framkommit, fägnar mig och jag önskar
Lördagen den 21 Mars, f. m.
31 K:o 20.
för min del, att denna reglering af ordinarie anslag måtte fortfara Anslaget till m-
rätt lifligt och vid hvarje riksdag, oaktadt hvad Herr von Ehren- delta arméns
heim sagt om att det mahanda skulle kunna tydas såsom missbruk fältjägare-
af Riksdagens formella rätt öfver statsbudgeten. corps’ vapen-
Utom den militära och finansiella sidan af frågan, har denna vfningar.
fråga äfven i sin mån en politisk betydelse, men jag skall vänta att (Forts.)
yttra mig öfver denna sida af saken, till dess ett annat anslag på
denna hufvudtitel kommer före, då jag nog får tillfälle att derom
uttala mig.
För närvarande vågar jag anhålla, att Stats-Utskottets hemställan
i denna punkt måtte af Kammaren bifallas.
Friherre von Kr te mer: Huru stor och vigtig denna fråga än
är, torde jag dock icke i denna Kammare behöfva vidlyftigt yttra
mig öfver densamma, men några af de yttranden, som under dis¬
kussionen blifvit fälda, torde jag dock få upptaga, då de bero på
misstag, som, huru ofta de än vederläggas, dock ständigt återkomma
och oupphörligt upprepas.
I den motion, som ligger till grund för den föreslagna ned-
sättningen af anslaget, motionen N:o 81 i Andra Kammaren af
Herr C. J. Petersson i Eksebo, yttras: »Att det ej kan vara nöd¬
vändigt att dessa möten årligen hållas, anser jag derför att å så¬
dana möten endast öfvas manskap, som förut erhållit fullständig
rekrytbildning samt att största delen deraf utgöres af äldre personer,
livilka till följd af sin långa tjenstetid gått på dylika möten fler-
faldiga gånger och således ej lära hafva mycken nytta deraf.» Detta
är, såsom herrarne af facket allt för väl torde veta, ett komplett
misstag. Först och främst är det ett misstag, då man talar om
den indelta armén, att säga att största delen deraf utgöres af aldra
personer, ty jag ber få påminna om att enligt Landtförsvarskomi-
téns utredning medelåldern för den indelte soldaten på intet vis är
hög. Den utgör nemligen för infanteriet 3474 år och för kavalle¬
riet är den ännu lägre, nemligen 33*/4 år. Om man då besinnar,
att hälften af antalet ligger nedom denna ålder och att när medel¬
åldern utgör i rundt tal 34 år, under flere näst derpå följande år
den indelte soldaten, med den seghet, som tillhör den arbetande
klassen på landet, är fullt användbar för krigets alla mödor och
ingalunda kan kallas äldre eller orkeslös, så finner man lätt, att
detta ständiga tal om dessa »äldre» soldater är fullkomligt obefo-
gadt. Men i synnerhet är det påståendet obefogadt, att det endast
skulle vara dessa så kallade äldre soldater, som med det ifråga¬
varande anslaget erhålla öfning. Förhållandet är, såsom en stor del
af Kammarens ledamöter nogsamt torde veta, att regementsmötena
räcka i 20 dagar och att af dessa 20 dagar endast 10 äro afsedda
uteslutande till stammens öfning samt att under de återstående 10
dagarne stammen öfvas tillsammans med andra årets beväring. Det
är således på intet vis hela anslaget, som användes till stammens
JfiO 20, 32
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget till in- öfning för sig sjelf och ensam, utan det är blott en mindre del
delta armens (}eraif som användes till repetitionsöfningar för denna stam, och detta
fältjägare- ar aldeles nödvändigt, om den skall kunna med nytta anvandas
corps’ vapen- tillsammans med beväringen. Dessa stammens samöfningar med
öfningar. andra årets beväring åter äro antagligen orsaken till att, med den
(Forts.) ringa öfning af 30 dagar vår beväring erhåller, resultatet dock är
verkligen så öfverraskande tillfredsställande som det ofta är. Att
under sådana förhållanden vilja nedsätta anslaget till indelta arméns
vapenöfningar, är i sjelfva verket icke att vända sig mot indelta
armén, utan det är att vilja minska beväringens vapenduglighet.
När härtill kommer, att den siffra, hvartill anslaget nedsatts, skulle
blifva lägre än den varit allt sedan 1874, torde icke här behöfva
anföras några flere skäl för att visa, huru orimlig en sådan ned¬
sättning skulle vara.
Den ärade talare vid min sida, som yrkat bifall till nedsätt-
ningen, har äfven talat om att anslaget af KongL Maj:t användts
till byggnader, det vill säga till för anslaget främmande ändamål,
och att det af detta skäl borde nedsättas. Kongl. Maj:t har också
i bilagan till fjerde hufvudtiteln omnämt, att det varit nödvändigt
att taga en del af detta anslag och använda till byggnader, men
största delen af detta sålunda till oundgängliga byggnader å mötes¬
platserna tagna belopp har blifvit taget från förslagsanslaget till
beväringsmanskapets vapenöfningar. Kongl. Maj:t har vidare i sam¬
manhang med denna underrättelse om att mindre belopp af vapen-
öfningsanslagen måst till byggnader användas, föreslagit inrättandet
af ett nytt anslag till byggnader och underhåll af sängkläder in. m.
å mötesplatserna, hvilket anslag i en följande punkt blifvit, ehuru
något reduceradt, af Stats-Utskottet tillstyrkt. Kongl. Maj:t har
således visserligen tillkännagifvit, att det varit nödvändigt att an¬
vända medel icke blott af detta anslag utan äfven af anslaget till
beväringens vapenöfningar till ändamål något på sidan om och vid
sidan af anslagens ändamål; men Kongl. Maj:t har också föreslagit
utväg att afhjelpa denna oegentlighet.
Hvad åter de stora reservationerna å här förevarande anslag
angår, som Friherre Klinckowström i sin motion omtalar, och som
han äfven här nämnt något om, så har han uppgifvit, att större
delen deraf slukats af åtskilliga byggnader, men så är ingalunda
förhållandet. Förhållandet är, såsom herrarne torde hafva sig be¬
kant, att år 1878 beviljades ett extra anslag af 388,000 kronor till
fåltöfningar. Detta anslag användes också till sagda ändamål. Se¬
dan beviljades 1879 en lika stor summa. Denna kom dock icke
till användning för detta särskilda ändamål. Deraf uppkommo de
stora reservationerna på detta anslag, men som anslaget icke var
fullt tillräckligt, så åtgick en del af den tillfälligt uppkomna reser¬
vationen, så att den redan år 1883 hade nedgått till 182,471 kro¬
nor. Då användes vid sista årets vapenöfningar i Skåne just denna
reservation till det ändamål, hvartill anslaget hade blifvit beviljadt.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
33 N:o 20.
Då reservationen likväl icke räckte till, togs resten af det till Anslaget till in-
dessa öfningar erforderliga beloppet — de kostade 288,000 kronor ■—• delta armén*
genom att nedsätta regementsmötena för de dertill kommenderade
corpserna från 20 dagar till 12 dagar, kvilket Kongl. Maj:t ansåg sig ZpZZpen-
kunna göra, emedan truppernas öfning derigenom icke minskades, öfningar.
alldenstund fälttjenstöfningarne räckte i 5 dagar och dertill kommo (Forts.)
8 marschdagar.
Det torde således vara klart, att reservationerna på detta anslag
icke hafva försvunnit till för anslaget främmande ändamål, utan de
hafva försvunnit derför, att de, uppkomna ur ett extra anslag till
tillfälliga vapenöfningar, också dertill hafva blifvit slutligen använda.
Att, såsom den ärade motionären, säga sig vilja bibehålla indelta
armén, men på samma gång vilja minska dess tjenstdugligbet och
derigenom öka ropet på att den icke har tillräcklig öfning för att
kunna leda beväringen, är något som jag icke kan fatta. Är man
vän af den indelta soldatens bibehållande, så bör man sannerligen
icke gifva vapen i händerna på motståndarne till den indelta armén,
gifva dem ökade skäl att påstå att dess öfning är otillräcklig.
Jag inskränker mig till att på grund af hvad jag nu yttrat
yrka att, med utslag å Stats-Utskottets förslag, anslaget måtte bi¬
behållas vid sitt nuvarande belopp.
Herr Statsrådet Friherre Tamm: Då mot förmodan inom denna
Kammare ett yrkande blifvit framstäldt om bifall till Stats-Utskottets
föreliggande betänkande, anhåller jag få förklara, att regeringen
måste bestämdt motsätta sig, att en sådan nedsättning i vapen-
öfningsanslaget sker.
Man måste fråga sig: hvarför skulle en sådan nedsättning nu
ske? Det skulle kunna finnas ekonomiska skäl till en sådan ned¬
sättning, men de existera i närvarande stund ingalunda. Det skulle
kunna finnas det skälet, att öfningarna icke vore behöfliga. Men
det är krigsstyrelsens bestämda åsigt, att dessa vapenöfningar äro
nödvändiga, och detta är ock bestyrkt af alla de fackmän, som i
frågan hafva yttrat sig. Då måste man väl tillerkänna deras åsigt
eu större betydelse, än den som representanten på elfsborgsbänken
förklarat vara hans och de med honom lika tänkandes. Det lärer
sålunda vara någonting annat, som skulle tala för nedsättning. Den
skulle möjligen vara föreslagen för att häfda Riksdagens rätt att
pröfva lämpligheten och storleken af de ordinarie anslagen, eller
möjligen för att uttala ett misstroende mot den regering, som för
närvarande existerar. Jag skulle beklaga, om Riksdagen skulle be¬
gagna ett sådant tillfälle som detta för att framställa ett dylikt
uttalande, då detta anslag just rör ett sådant ändamål, som skulle
kunna inverka på vårt fosterlands sjelfständighet.
Jag anhåller, att Kammaren behagade afslå den nu föredragna
punkten i Stats-Utskottets betänkande.
Första Kammarens Frat. 1885. N:o 20.
3
It:o 20. 34
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget till in- Herr Falk, Helmer: Nödvändigheten af den indelta arméns .
delta arméns fortfarande öfning är af den förste talaren så klart ådagalagd, att
fältjägare- Ja8' lc*ie beholver lagga något dertill. Han har pa samma gång
corps’ vapen- visat haltlösheten af de motiv, Stats-Utskoitet anfört för nedsättande
öfningar. af vapenöfningsanslaget. Det lönar för öfrigt knappt mödan att sys-
(Forts.) seisätta sig med dylika motiv, ty det torde vara för hvar och eu
klart, att det verkliga motivet för nedsättning af anslaget icke kan
vara öfvertygelsen om detsammas obehöflighet, utan måste vara nå¬
gonting annat; men då de verkliga motiven icke uttalats, kan man
icke anfalla dem, utan då är det väl bäst att i det afseendet tiga.
Jag begärde egentligen ordet med anledning af Friherre Klinckow-
ströms uppgift, att först om anslaget till arméns vapenöfningar
borttoges eller nedsattes under det, som 1840 års riksdag bestämt,
rust- och rotehållarnes skyldighet att bekosta manskapets transpor¬
tering till och underhåll under mönstringen och möten skulle åter
inträda. Detta torde likväl icke vara så alldeles förhållandet, och
såsom stöd för denna min mening ber jag få läsa upp några rader
ur 1841 års Riksdags skrifvelse i ämnet. Den är af den 8 Maj 1841
och innehåller, bland annat, följande: »Rikets Ständer, som, för deras
del, beslutat, att mötespassevolansafgiften för manskapets underhåll
vid indelta kavalleriet och infanteriet borde med sistlidet år upp¬
höra, hafva dermed afsett, att, så, länge det för detta ändamål
nödiga statsanslag utgår, rust- och rotehållarne uti intet fall skulle
kunna underkastas en dylik afgift.» Det är således så länge det
för detta ändamål nödigt ansedda anslag utgår, som denna befrielse
gäller, men någon bestämd siffra är icke för anslaget bestämd.
Jag ber att i sammanhang härmed få fästa uppmärksamhet på,
hvad Friherre Leijonhufvud upplyst, nemligen att vid 1858 års riks¬
dag rikets ständer beslöto, att den dittills följda grunden för öf-
ningarna skulle blifva en annan. Det föreslogs då, att tiden skulle
läggas till grund för vapenöfningarne, att dessa således skulle årligen
fortgå under ett visst antal dagar, och att det behöfliga anslaget
skulle rättas derefter. Detta biföllo Rikets Ständer och i den skrif¬
velse, som Friherre Leijonhufvud anfört, står, bland annat: »i detta
afseende hafva Rikets Ständer dessutom tagit i betraktande att, när
den rust- eller rotehållarne af ålder åliggande skyldigheten att under
mötena underhålla den indelte ryttaren eller soldaten, vid 1840—1841
årens riksdag, helt och hållet öfvertogs af kronan, samt ett bestämdt
anslag för indelta arméns vapenöfningar å fjerde hufvudtiteln upp¬
fördes, staten derigenom iklädde sig förbindelsen att gifva armén
den öfning, som erfordras.» Således har 1858 års Riksdag godkänt
grunden om vissa dagars öfning och denna grund fortfar ännu. Den
har också iklädt sig förbindelse att gifva, medel till den öfning, som,
erfordras. Då nu 1858 års Riksdag har iklädt sig förbindelse att
gifva medel till den öfning, som erfordras, och tillika erkänt, att
de fortfarande bestämda, dagarnes öfning är nödvändig, skulle det
då vara värdigt af 1885 års Riksdag att svika denna förbindelse?
Lördagen den 21 Mars, f. m.
35 N:o 20.
Jag tror icke, att det är Riksdagen värdigt, och jag tror icke heller,
att det är lämpligt, och det är så mycket mindre skäl att försöka
något sådant, som jag är öfvertygad om, att, såsom den förste talaren
nämnt, Riksdagen icke eger rätt att ensidigt indraga ordinarie an¬
slag, som äro anvisade till uppehållande af bestämda stats-institu-
tioner.
Jag vill icke förlänga diskussionen, utan instämmer i yrkandet
om afslag på Stats-Utskottets förslag.
Friherre af Ugglas: Jag begärde ordet med anledning af
Friherre Klinckowströms yttrande. Det har redan till en del blif¬
va besvaradt af den siste talaren, men eftersom jag fått ordet ber
jag att få yttra några ord.
Friherre Klinckowström började med den uttryckliga förklaring,
att han för sin del icke skulle hafva valt detta anslag för att derpå
pröfva Riksdagens rätt rörande de ordinarie anslagen. Han skulle
således icke sjelf hafva påyrkat nedsättning i anslaget; men då det
misslyckats honom att vinna nedsättning i andra ordinarie anslag,
slog han sig ned på detta såsom lämpligt för ett sådant yrkande.
För min del vågar jag vördsamt hemställa, huruvida det kan
vara rätt att gå till väga på det sättet; att icke pröfva anslagets
nödvändighet, utan endast göra ett sådant yrkande af tycke och smak,
och för min del vill jag instämma med vice talmannen deri, att
det verkligen vore ett missbruk af Riksdagens formella rätt, om man
i denna fråga försökte att lösa frågan om de ordinarie anslagen.
Ty just i denua fråga har Riksdagen efter min tanke iklädt sig
förbindelser, som Riksdagen äfven måste infria.
Den siste talaren bär här uppläst 1858 års skrifvelse, så vidt
den angår bestämmandet af vissa dagar för vapenöfning, och der¬
igenom har Riksdagen enligt min uppfattning erkänt, att de då be¬
stämda dagarne voro nödvändiga, och i 1841 års skrifvelse har
Riksdagen förklarat, att mötespassevolansen skulle upphöra att tilläm¬
pas, så länge Riksdagen anvisade nödiga medel till öfningarnas be¬
drifvande. Visserligen förhåller det sig så, att det i 1841 års skrif¬
velse står, att, om anslaget nedsattes under det då varande belopp,
befrielsen skulle upphöra, men jag ber få fästa uppmärksamhet på
ett bref af 1858, det bref nemligen, som reglerar fourageringsför-
hållandena under mötestiden. Der står, att denna fördel för rust¬
hållare skulle fortfara, så länge Riksdagen anvisade de för ända¬
målet nödiga medel. Nu ingår, för så vidt jag tror, detta foura-
geringsanslag i det allmänna vapenöfningsanslaget och utgör således
eu väsentlig, integrerande del af detsamma och således, om Riks¬
dagen icke anvisar nödiga medel för vapenöfningarnas bedrifvande i
allmänhet, tror jag, att Riksdagen brutit mot den förbindelse, som
Riksdagen genom skrifvelserna af 1841 och 1858 iklädt sig.
Jag vill för min del icke förlänga diskussionen, ty jag hoppas
och är öfvertygad om, att Kammaren kommer åtminstone med
Anslaget till in¬
delta arméns
och Vermlands
fältjägare-
corps’ vapen-
öfningar.
(Forts.)
Jf:o 20. 36
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Anslaget tillin- öfverväldigande majoritet; att, med afslag å Utskottets förslag, bi-
delta armens fal]a anslagets bibehållande oförändradt.
•ch Vermlands
fältjägare-
corps’ vapen- Herr Bergström: Hvar och eu som vill bevara fosterlandets
öfningar. försvarskrafter, åtminstone i det skick, hvari de nu befinnas, måste
(Forts.) motsätta sig den af Stats-Utskottet här föreslagna nedsättning i an¬
slaget till indelta arméns vapenöfning^!-. Redan den sidan af saken
är tillräcklig att uppkalla mig; men ett ännu kraftigare motiv der¬
till utgör för mig hågen att skärskåda den rättsliga sidan af detta
ärende, nemligen huruvida Stats-Utskottet är i sin goda rätt, när det
föreslår Riksdagen att vidtaga en sådan åtgärd, som den nu ifråga¬
varande. Det är naturligt, att för den, som under större delen af
sitt lif sysslat med lag och lagtolkning, det rättsliga har eu öfver¬
vägande betydelse.
För mig står det nu såsom ett axiom, att hvad två på rättens,
vare sig privaträttens eller den offentliga rättens, grundval uppbyggt
och uppfört, egen endera icke att ensidigt nedslå eller nedbryta.
Frågar man, hvar detta står skrifvet, svarar jag: det står skrifvet
i mennislrans samvete, hvarur all rätt är heintad; det härflyter af
den aldrig utsinande rättskälla, som uppspringer i vårt eget bröst.
Enligt min mening blir det ett brytande af tro och lofven, om eu
af de två söker tillämpa den grundsats, som här blifvit af Stats-Ut¬
skottet till bifall förordad; men utan aktning för tro och lofven är
allt rättslif omöjligt. Har Stats-Utskottet rättighet att föreslå Riks¬
dagen att besluta en nedsättning i ett sådant anslag, som är eu
gång beviljadt för upprätthållande af ett visst statsändamål, kan ju
också Stats-Utskottet hafva rätt att föreslå strykandet af hela anslaget,
ty hvar kan eller skall gränsen dragas? På det sättet skulle Riks¬
dagen kunna nedbryta hvilken institution som helst. Riksdagen
skulle kunna genom att indraga anslaget till Högsta Domstolen till¬
intetgöra möjligheten för Kongl. Maj:t att skipa rättvisa i sista
instansen —■ icke så, att de nuvarande innehafvarne af ledamotskap
i Högsta Domstolen skulle kunna förmenas utkräfva sina löner, men
så, att för framtiden efter de nuvarande ledamöternes afgång institu¬
tionen blefve omöjliggjord.
Hvad är det man anför till stöd för eii sådan åtgärd, som
Stats-Utskottet ifrågasatt? Jo, nödvändigheten och befogenheten att
revidera den ordinarie staten. Är då möjlighet dertill utskuren,
derför att man icke vill gå in på dessa teorier om Riksdagens rätt
att ensidigt reducera de ordinarie anslagen? Ingalunda. Riksdagen
kan ju skrifva till Kongl. Maj:t och uttala sin åsigt, att det ena
eller andra anslaget är för stort och bör reduceras och i .det afse-
endet begära en utredning; och så långt hafva vi framskridit i
konstitutionelt regeringssätt, att ingen regering skulle vägra att
efterkomma eu sålunda uttalad önskan; men att på motion af Herr
C. J. Petersson i Eksebo nedsätta ett anslag med 322,300 kronor
eller mera, det anser jag vara högst otillständigt.
37 N:o 20.
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Nu tror jag mig hafva med all nöjaktig tydlighet uttalat mig Anslaget till in-
i rättsfrågan. Man får icke förblanda befogenhet eller rättighet delta arm™s
med faktisk makt att göra något, som hvarken är juridiskt eller
formelt rätt; ty man kan hafva den senare utan att derför ega den corps’vapen-
förra. Nog har Riksdagen den faktiska makten att afskrifva allt ofningar.
på budgeten, men dertill har den hvarken juridisk eller moralisk (Fort*.)
rätt. Makt är icke rätt; men rätt är makt.
Jag yrkar derför bifall till reservanternas förslag.
Friherre Klinckowström: Den siste ärade talarens bemödan¬
den att advocera den rättsliga sidan af denna fråga visa, enligt
mitt förmenande, att han, sedan han blef landshöfding, legat ganska
mycket af sig såsom advokat.
Riksdagens beslut § 17 vid 1841 års riksdag samt Kongl. kun¬
görelsen af den 24 Maj 1841 äro alldeles tydliga i detta afseende.
Och i nämnda kungörelse heter det: »att derest Rikets Ständer, vid
eu blifvande riksdag, skulle borttaga det nu bestämda mötesanslaget
eller detsamma nedsätta under det vid nu påstående riksdag be¬
stämda belopp, Wi då skole vara oförhindrade att, i stället för
samma anslag, fordra uppfyllandet af de skyldigheter, som, i afse¬
ende på manskapets transporterande till och från samt underhåll
vid möten m. m. enligt indelningsverk och knektekontrakt jemte
öfriga gällande författningar vederbörande åligga.» Detta öfver-
ensstämmer med riksdagsbeslutet af 1841 i § 17, som säger: »i
ändamål att i någon mån bereda lindring uti den skattskyldiga jor¬
dens onera, kåfve Wi, för vår del, beslutat, det mötespassevolans-
afgiften för manskapets underhåll vid indelta kavalleriet och infan¬
teriet må med sistlidet år upphöra, samt rust- och rotehållarne tills
vidare befrias från de åligganden, för hvilka berörda afgift hittills
blifvit erlagd; hvaremot Wi, från och med innevarande år, å riks-
staten uppfört ett motsvarande anslag af 186,669 riksdaler banko»
— (motsvarande 280,003 kronor 50 öre) — »till bestridande af
de kostnader, för hvilka nämnda afgift varit afsedd.» Och samma
skrifvelse och samma paragraf slutar med: »hvarvid — — — Wi,
till undanrödjande af de betänkligheter, hvilka, vid sådant förhål¬
lande, möjligen skulle kunna uppstå mot införande af ifrågavarande
förändring, funnit oss böra fästa det vilkor, att derest Rikets Ständer
vid en blifvande riksdag, skulle indraga det nu bestämda mötes-
kostnadsanslaget» — det vill säga 186,669 riksdaler banko — »eller
detsamma nedsätta under omförmälda belopp, Kongl. Maj:t då må
vara oförhindrad att, i stället för samma anslag, fordra uppfyllan¬
det af de skyldigheter, som, i afseende å manskapets transporte¬
rande till och underhåll vid möten, enligt indelningsverk och knekte¬
kontrakt jemte öfriga gällande författningar, vederbörande åligga».
1858 års Kongl. kungörelse af den 17 Juli punkten 6, som behandlar
samma fråga, säger endast de få orden: »att den vederbörande rust¬
hållare nu beredda lättnad i rustningsbesväret skall komma att fort-
N:o 20. 33
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslaget till in- fara endast så länge, som nödiga medel å riksstaten finnas för ända-
delta arméns m4ie£ anvisade». »Nödiga medel» för dessa begge ändamål hade då
°Cfältjägare^ evalverats i penningar och utgjorde tillsammans icke mer än 330,913
corps’vapen- kronor. Det är således först om Riksdagen skulle nedsätta det nu
öfningar. till 1,322,300 kronor uppgående mötesanslaget under 330,913 kronor
(Forts.) eller stryka alltsammans, som Kongl. Maj:ts höga rätt skulle in¬
träda att ålägga rust- och rotehållarne att underhålla manskapet och
hästarne vid möten och mönstringar.
Att åter, såsom en talare gjort, vilja rifva upp den frågan,
huruvida Riksdagen eger rätt disponera och nedsätta de ordinarie
anslagen, i fall Riksdagen finner sådant nödigt, det finner jag år
1885 vara minst sagd! löjligt. Den frågan är redan utkämpad, rnine
herrar, och jag hoppas, att vi vid denna riksdag skola få se den
faktiskt satt i verket.
Herr Casparsson: Med anledning af den siste talarens ifriga upp¬
trädande mot ett anslag till den indelta arméns vapenöfning vill
jag endast nämna, att bland de skäl, som inom Utskottet anfördes
för nedsättning i detta anslag, var, att detta nedsättande skulle
vara en spik i indelningsverkets likkista, såsom orden folio. Då den
föregående talaren är eu varm vän af indelningsverket, har det för¬
vånat mig, att han här velat göra gemensam sak med fienderna
till detsamma, men det är ett nytt bevis för den ytterligheternas
beröring, hvarpå man här i verlden ofta får se prof; och jag tror, att
den indelta armén med skäl kan säga: »Gud bevare mig för mina
vänner, mot mina fiender skall jag nog veta att reda mig.»
Jag yrkar utslag på Utskottets betänkande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till Utskottets förevarande hemställan och sedan på
afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Friherre KlincJcowström begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
N:o
Den, som bifaller 10:de punkten i Stats-Utskottets utlåtande
10 a, röstår
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
39 N:o 20.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 22;
Nej — 90.
11 punkten.
Bifölls.
12 punkten. Anslag till än-
drad organisa-
Herr Mankell: Jag anhåller att få tillkännagifva, att jag i af- twn af Svea
seende pa denna iraga icke hatt anledning tränga de asigter jag vid mentes två fot-
föregående riksdag uttalade. Någon ny eller ytterligare utredning batterier m. m.
har icke heller i statsrådsprotokollet förekommit, som skulle kunna
föranleda mig att ändra tanke. Jag kan derför nöja mig med att
hänvisa till hvad protokollet innehåller i afseende på de åsigter, jag
vid förra riksdagen hyste, och jag vill nu endast i största korthet
hopsummera dem.
I statsrådsprotokollet står, nästan såsom det enda militära mo¬
tivet för den föreslagna åtgärden, att det batteri, som ligger i Her-
nösand, skulle behöfva undanföras till en mera skyddad ort, och att
denna skulle vara Östersund. Om så är fallet, kunde detta lika väl
hafva skett, utan att batteriet sattes på åkande fot, hvilket föran¬
leder betydligt ökade kostnader. Emellertid ber jag få upprepa, att,
om ett sådant undanflyttande anses nödigt för den obetydliga del af
artilleriet, som ligger i Hernösand, detsamma väl vore ännu mera
nödvändigt för hela vårt öfriga artilleri, som ligger vid öppna ku¬
sten såsom i Stockholm, Kristianstad, Landskrona och Göteborg.
Men derom har icke blifvit fråga, ehuru jag tror, att en sådan för¬
flyttning vore en bland de vigtigaste åtgärder, som för artilleriet
borde ifrågakomma.
Skulle under den nu föreslagna tillökningen af artilleriet —- ty
i sjelfva verket är det en tillökning — ligga någon tanke att Norr¬
land behöfver ett särskilt försvar, ber jag få erinra om, hvad jag
vid förra riksdagen i det hänseendet framhöll, nemligen att hela detta
motiv förfaller, emedan jernbanor från flere håll sammanbinda åtmin¬
stone den här afsedda delen af Norrland med det öfriga landet, så
att icke någon del af specialvapnen på grund af brist på förbindelser
behöfver dit förflyttas. Man har för detta ändamål dels den norra
stambanan, som går på flera mils afstånd från kusten upp till Öster¬
sund, och dels den stora norska stambanan, som tillåter oss att så
att säga på en bakväg föra all möjlig förstärkning, som kan anses
nödig, upp till Norrland.
Den enda del af Norrland, som kunde behöfva särskildt försvar,
vore den, som ligger norr om Lule eif. Men äfven för denna del
bortfaller behofvet af ett särskildt försvar, om norra stambanan dit
7«:o 20. 40
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till än- blir framdragen, och särdeles om Luleå-Ofoten-banan en gång blir
%‘ot °ajasvea Skändad. Då hafva vi tillfälle att från ständigt öppna hamnar på
artilleriregi- denna väg komma den nordligaste delen af Norrland till bistånd,
mentes två fot-och då är det knappt nödvändigt att hafva någon del af specialvap-
iatterier m. m. nen dit förlagd.
(Forts.) Skulle åter meningen med den afsedda åtgärden vara att öka
fältartilleriet, ber jag få erinra, huruledes jag vid förra riksdagen
visade, att vårt fältartilleri redan nu är tillräckligt starkt åtmin¬
stone för den lilla armés behof vi för närvarande kunna mobilisera.
Vi hafva nu 34 batterier med 204 kanoner: och om vi antaga, att
vi mobilisera 50 å 60 tusen man, som väl är det mesta vi för när¬
varande vid krigets utbrott kunna sätta på benen, så blir det dock
3 å 4 kanoner på ett tusen man, hvilket i vår brutna terräng torde
vara mer än tillräckligt.
Eu omständighet, som har stort inflytande på denna fråga och
som sedan förra året tillkommit, är det förslag till artilleriets re¬
krytering och utbildning enligt 1883 års förslag, som af chefen för
landtförsvarsdepartementet blifvit framlagdt. Skulle detsamma, såsom
jag vill hoppas, snart och i stor skala blifva genomfördt, få vi för
händelse af mobilisering 12 klasser utbildadt artilleri; och äfven om
man anser afgången i de äldre klasserna vara aldrig så stor, måtte
vi väl då, äfven om det nuvarande anslaget något minskas, få en mer
än tillräcklig artilleristyrka, hvad personalen beträffar.
Således anser jag det icke heller ur den synpunkten vara nödigt
att bevilja det nu i fråga varande anslaget; och jag yrkar derför
afslag på detsamma och bifall till Stats-Utslrottets betänkande.
Friherre Leijonhufvud: Det skulle vara svårt att i korthet
sammanfatta alla de punkter, i hvilka jag är af olika tanke med
den ärade motionären. Jag skall icke heller besvära Kammaren med
att upptaga alla hans anmärkningar till besvarande, då jag i det hela
taget kan åberopa de skäl Kongl. Maj:t i sin proposition har anfört.
Att börja med sade han, att batterierna skulle kunna undan¬
skaffas och förläggas till en säkrare plats; men att de skulle för¬
vandlas från fotartilleri till åkande artilleri, ansåg han vara ett miss-
lyckadt förslag. Jag ber då få påminna, att af de ifrågavarande
batterierna ligger eu del i Stockholm och en del i Hernösand. De
två batterierna hafva icke kunnat fullständigt organiseras, oaktadt
de hafva både tillräckligt befäl och nödig materiel, emedan de i följd
af deras spridda förläggning och andra ogynsamma förhållanden icke
kunna erhålla tillräcklig öfning. Att förlägga dem till Östersund
vore afgjordt bättre. Talaren medgaf, att det icke är bra att de
ligga vid kusten utan att det vore bättre, att de hade sina depöter
ini landet. Jag håller med honom om, att Norrland kan behöfva
försvaras ända upp till Luleå, ja till och med till Haparanda, men
i sådant fall vore det ju godt att de på förhand vid en mobilisering
vore åtminstone en bit på vägen dit upp. Han sade vidare, att man
Lördagen den 21 Mars, f. in.
41 N:<* 20.
icke behöfver vidtaga några särskilda åtgärder för Norrlands försvar Anslag till än-
derför, att det vore så lätt att skicka trupper dit på jernvägen. cl™d
Detta påstående bevisar endast, att han bär allt för öfverdrifna före- artillerirege-
ställningar om jernvägars förmåga att transportera trupper. Ett mentes två fot-
enda jern vägsspår förslår icke mycket, utan det beköfs flera, om man batterier m. m.
tillräckligt hastigt skall kunna befordra både kanoner och manskap (Fort*.)
och ändå låta den allmänna trafiken fortgå. Det är derför af utom¬
ordentligt stor vigt att Norrland har en depot ini landet just i och
för möjligheten att kunna åstadkomma en hastig mobilisering.
Att äfven de andra batterierna, t. ex. de i Göteborg förlagda,
icke ligga bra medgifver jag gerna, och fråga är äfven väckt om
deras förflyttning. Hvad åter beträffar batterierna i Stockholm, ligga
de nog säkrare, ty Stockholm ligger icke så öppet, att icke inloppet
dit bör kunna försvaras. Att de nu ifrågavarande batterierna skulle
förvandlas från fotbatterier till åkande batterier, har fullkomligt gil¬
tiga skäl för sig. De nuvarande åkande batterierna hafva endast
2,2 5-tums framladdningskanoner, men meningen är att de skulle
få större och kraftigare kanoner eller 8 cm. kanoner med bakladd¬
ning, liksom hela vårt fältartilleri. Så svaga kanoner som de i Her-
nösand äro redan utdömda i hela Europa inom fältartilleriet, och
fotbatterier finnas för närvarande endast vid det Österrikiska bergs¬
artilleriet. Öfverallt annorstädes har man allt artilleri antingen
åkande eller ridande, och så borde äfven vi hafva det. Sådana ka¬
noner, som äro antagna vid vårt öfriga artilleri, behöfde införas äf¬
ven vid dessa 2 batterier för att de skulle kunna mäta sig med dem,
som komma att stå emot dem och derjemte blifva lika organiserade
med artilleriet i öfrigt. Det är icke meningen att öka artilleriet
utan endast att få dess organisation fullständig för att göra det fullt
dugligt.
Det har sagts af Herr Mankell, att vi redan skulle hafva för
mycket artilleri, men detta är ett fullkomligt misstag. Vi hafva
nemligen ej mera än 30 fältbatterier — utom det som ligger på
Gotland — d. v. s. 180 kanoner. Detta motsvarar efter 3 kanoner
på 1,000 man 60,000 man, och huru otillfredsställande vårt försvar
än är, måtte vi väl ändå kunna uppsätta åtminstone 60,000 man.
Vidare är personalen långt ifrån tillräcklig, den nuvarande per¬
sonalen räcker icke till att mobilisera mera än 25 batterier med nö¬
digt stammanskap till alla »beställningsplatser».
Talaren åberopade vid diskussion förlidet år om denna sak till
stöd för sin åsigt eu brochyr af en artilleriofficer, som skulle utvisa,
att vi skulle hafva mera artilleri än vi behöfva. Jag har här i min
hand den lilla skrift, ur hvilken detta yttrande skulle vara taget,
och jag har åter läst igenom den, men finner icke der ett ord om
att vi hafva för mycket artilleri. Han talar visserligen om den stora
svårigheten att föra fram artilleri i vår brutna mark, men han till¬
lägger, att marken är olika på olika ställen och yttrar ock, att de
svårigheter som möta på artilleriets taktiska användning emellertid
N:o 20. 42
Lördagen den 21 Mars, f. m.
Anslag till än¬
drad organisa¬
tion af Svea
artillerirege¬
mentes två fot¬
batterier m. in
(Forts.)
•på intet vis föranleder att vi skulle antaga någon ny egen artilleri-
taktik, utan att de allmänna grundsatserna för vapnets användande
äro fullt gällande äfven i vårt land. Om storleken af vårt artilleri
•talar lian deremot icke, utan säger blott att i allmänhet artilleriet
•får se upp, så att det icke kommer inom skotthåll för infanteriet.
Vårt lands natur är dessutom i hög grad vexlande, och om äfveii ej
här kommer i fråga att uppställa så långa artillerilinier, som t. ex.
vid Gravelotte, der 75 kanoner stodo på en linie i elden eller vid
Mars la Tour, der 13 batterier formerade en eldlinie, så finnes många
trakter der våra artilleridivisioner ha fullt utrymme för sin verksamhet.
Kapten von Matern anmärker ock att det är rätt att vi, just för den
brutna terrängens skull, ej hafva mera än 2 batterier på en artilleri¬
division, då man utomlands vanligen räknar 3 å 4 på en division.
Enligt min öfvertygelse är det sålunda rätt att ändra dessa batterier
från fotbatterier med 2,25-tums framladdningskanoner till åkande
batterier med 8 cm. refflade bakladdningskanoner; det är rätt att
deras organisation fullständigt genomföres och att begge batteriernas
manskap öfvas på ett ställe. Det är vidare rätt att förlägga dem
till Östersund, der det finnes tillräckligt stort fält för deras exercis.
Der är det lätt att få en lämplig skjutbana och der är rätta stället
att inrätta en depot för mellersta Norrland. Det är mycket rigtigt
att vid ett krig i Norrland komma våra förbindelser sannolikt att
gå öfver Norge, ty för att slippa de långa afstånden i norr och sö¬
der komma vi då troligen att leda våra operationer i öster och ve¬
ster. I hvilket fall som helst är Norrland så stort, att vi lätt kunna
första, att 2 batterier der hafva mer äii tillräckligt utrymme att
röra sig. Jag håller med om, att något särskildt försvar för Norr¬
land bör icke anordnas, i fall man lägger tonvigt på ordet särskildt,
men ett försvar för Norrland beköfves väl ändå, och det är sanner¬
ligen icke lått att i hast komma dit upp med hvad man behöfver.
I fall herrarne behaga erinra sig hvad 1883 års förslag i detta
fall upptog, inses äfven att hvad som här begärts är ganska litet.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Grefve Piper: Då jag inom Utskottet icke har kunnat
sluta mig till den mening, hvartill Utskottet i sitt förslag har kom¬
mit, utan antecknat mig bland de reservanter, hvilka fäst sig sär¬
skildt vid några vissa punkter å denna hufvudtitel, anhåller jag nu
endast att på grund af de skäl, som redan äro anförda, få yrka af-
slag på denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Klinckowström: Vid den Kongl. Statsreglerings-
propositionens remiss i denna Kammare yttrade jag mig afstyrkande
om detta anslag på följande grunder:
»Då någon väsentligare omdaning af artillerivapnet, utan i
sammanhang med försvarsverket i dess helhet, vore olämplig och
obetänkt;
Lördagen den 21 Mars, f. m.
43 N:o 20.
då detta samlande af flerahanda militär-etablissement i Jemt- Anslag till ärt¬
land (på Frösön) synes häntyda på afsigten att der äfven bordedrad or3amsu'
anordnas permanenta försvarsanstalter (möjligen en fästning); artillerirege-
då denna tidpunkt torde vara mindre väl vald för utförandet mentes två fot-
af alla dessa militära åtgärder, batterier m, m.
så bör, enligt min åsigt och hvarå jag härmed får yrka, (Forts,)
hela detta förslag med alla deraf föranledda, på åtskilliga ställen
i Kong!. Maj:ts proposition uppförda anslag nu afslås.»
Det tyckes visserligen som det nu begärda anslaget på ordinarie
stat är ganska obetydligt, nemligen vid den förevarande punkten
1,543 kronor; men det kommer åter i åtskilliga andra punkter till¬
hörande ordinarie anslag, och det kommer att medföra, mina herrar,
ett extra anslag för byggnader till det nya artilleriet i Jemtland af
350.000 kronor, hvaraf Kongl. Maj:t vid denna riksdag har äskat
125.000 kronor.
På dessa skäl vågar jag vördsamt anhålla, att Stats-Utskottets
förslag i denna punkt måtte af Kammaren bifallas.
Hedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
Utskottet i förevarande punkt hemstält samt derefter på afslag å
Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
hemställan, och förklarades den senare propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
13 JOUnkten. Anslag till upp-
sättning af fäst-
Herr Montgomery-Cederkielm: Då jag inom Utskottet ro-"ZZaZiileri-
stat för Utskottets förslag i denna punkt, skall jag bedja att med trupper.
några ord dertill få angifva anledningen. Såsom af betänkandet
synes och såsom nog bekant är, hafva Kamrarne stått mycket skarpt
mot hvarandra i afseende på fjerde hufvudtiteln och detta angaf
sig inom Utskottet strax vid behandlingen åt frågan rörande denna
hufvudtitel, då en ledamot från Andra Kammaren yttrade: »jag och
de med mig liktänkande komma att rösta mot alla anslag på fjerde
liufvudtiteln till dess vi erhålla ett arméorganisationsförslag, som vi
kunna ingå på.» Här var således icke fråga om något slags öfver¬
läggning, utan det var på förhand af en stor del ledamöter afgjordt,
huru de skulle rösta. Under de många år, jag varit ledamot af
Stats-Utskottet, har jag likväl aldrig förr än i fjol till viss grad
och ännu mer i år varit med om ett sådant sätt att behandla före¬
kommande ärenden, hvilket jag för min del icke anser öfverens¬
stämmande med Utskottets skyldighet att pröfva, utreda och efter
förhållandena, icke efter bestämda förut fattade meningar, afgöra
till Utskottet hänskjutna frågor. Jag trodde således, att man borde
försöka åtminstone att komma till en bemedling, till en öfverens¬
kommelse och ville för min del gerna räcka handen till en sådan.
Då ansåg jag, att denna punkt, som nu är före, var en sådan, der
N:o 20. 44
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Anslag un upp-man icke ovilkorligen skulle säga, att derföre, att eu stor del af
*niTl”och^oltSkottet är bestämd på förhand, så att man kan veta, att de äro
tionsartilferi- em0^ förslaget, skola vi å andra sidan på förhand vara för det, och
trupper, jag förklarade derföre, att jag för min del skulle rösta för denna
(Ports.) hemställan att afslå anslag till positionsartilleriet. Det är icke det
ringaste fråga om de militära skälen, om nyttan och nödvändigheten
från militärisk synpunkt af detta anslag. Derpå inlåter jag mig icke,
men jag ansåg, att man hade skyldighet inom Stats-Utskottet att
pröfva anslaget ur sparsamhetssynpunkt, och att sådana anslag,
som icke voro alldeles nödvändiga, kunde afslås, så mycket hellre,
som det är otvifvelaktigt, att på fjerde hufvudtiteln är mycket be-
gärdt, eu förhöjning af 650,000 kronor vid denna riksdag, hvilket
år temligen mycket. Jag ansåg derföre, att man, endast af dessa
sparsamhetsskäl, skulle kunna afstyrka denna framställning, och jag
biträddes dervid af en ledamot från Första Kammaren, hvilket gjorde,
att denna punkt är en af’ de få i betänkandet, som afgjordes genom
verklig majoritet, utan att det behöfde lottas. Men jag medgifver,
att mitt försök misslyckades fullkomligt, och att strax derpå, när
punkten 15 kom före, om trängen, så fick jag belöningen för mitt
försök att åstadkomma en försoning. Vid sådant förhållande kunde
jag väl hysa eu viss tvekan, huru jag i afseende på denna nu före¬
dragna punkt skall rösta, men för att visa, att jag hade allvar med
mitt förslag, och då jag tror, att det ganska väl kan ur sparsam¬
hetssynpunkt försvaras, anhåller jag nu om bifall till Ståts-Utskottets
hemställan.
Herr Mankell: Äfven i afseende på denna punkt förekommer
icke i statsrådsprotokollet någon ny utredning; och jag har således
ej heller i afseende på densamma funnit skäl att ändra min vid
föregående riksdag uttalade öfvertygelse rörande den här föreslagna
organisationen. Jag har alltid erkänt, både vid förra riksdagen och
vid 1883 års, behöfligheten och nyttan af en utbrytning af ett sär¬
skild!, fästningsartilleri-regemenfe från det nu varande fältartilleriet.
Jag har äfven erkänt nyttan af ett särskild! positionsartilleri. Men
hvad jag icke kunnat gilla, är detta positionsartilleris förening med
fästningsartilleri!, emedan båda slagen äro af helt olika natur och
hafva ett särskild! ändamål. Positionsartilleriets ändamål framgår
tillräckligt genom dess namn. Men positionsartilleriet är icke fäst¬
ningsartilleri, utan ett slags groft fältartilleri, ämnadt att medfölja
armén, för att i hast bestycka en fältställning, som man kan vilja
intaga vid försvaret mot en öfverlägsen fiende. Det är derföre egent¬
ligen ett slags fältartilleri och bör följaktligen rätteligen tillhöra
fältartilleriet och tilldelas dess regementen. Att det är ett fält¬
artilleri bevisas äfven genom det stället i statsrådsprotokollet, både
vid denna och föregående riksdag, der det talas om positionsartille¬
riets marschöfningar, hvilka icke kunde komma i fråga, om det
vore stationärt.
Lördagen den 21 Mars, f. ra.
45 N:o 20.
Vid sådant förhållande anser jag den nu föreslagna organisatio- Anslag till upp¬
isa ur militärisk synpunkt vara origtig, äfvensom att positionsartil-s“<<”“?a-f?/“®(;
leriet bör tillhöra de nuvarande fältartilleriregementena och med ^onlårtiUeri-
dem förenas. trupper.
I afseende på positionsartilleriets personal har man föreslagit (Fort».)
samma styrka, nemligen 6 kompanier, som var afsedd i det stora
förslaget vid 1883 års riksdag, der dessa kompanier skulle utgöra
betjening för 120 positionsartilleri-pjeser.
Redan då tog jag mig friheten påyrka en betydlig minskning
af positionsartilleriets styrka, hvilken, enligt min åsigt, var obehöflig
äfven för den stora armé, som då var i fråga, samt blott skulle
medsläpas såsom ett hinder för arméns rörelser och försvåra dess
underhåll. Jag vidblifver äfven i det hänseendet samma åsigt som
då. Om således något i denna väg skulle göras, vore det att må¬
hända förvandla några batterier af de nuvarande fältartilleriregemen¬
tena, t. ex. ett batteri vid hvarje af de tre regementena, till posi-
tionsartilleri eller rättare, att öfva personalen till betjening af detta
slags artilleri.
Emellertid kan det så mycket mindre falla mig in att i det
hänseendet vilja föreslå något bestämdt, som utredning helt och
hållet saknas, både i fråga om materielens storlek och i följd deraf
äfven rörande personalens styrka. Men deremot ber jag att få
erinra om hvad jag yttrade vid den föregående punkten nemligen
angående den tillfyllestgörande tillgång på manskap, som kommer
att erhållas, om den nya, nu afsedda organisationen blir genomförd
för artilleriet. Då blir tillgången förmodligen tillräcklig både för
fästnings- och positionsartilleriet, utan att någon ökning för när¬
varande behöfver komma i fråga. Detta är lätt uträknadt. Om
man antager, att artilleriet nu utgöres af 3,000 man, innefattande
3 årsklasser, så får man, om det nya rekryterings- och utbildnings-
sättet tillämpas, för samma kostnad icke mindre än 12 åldersklasser
eller 12,000 man, hvilka, äfven om afdrag för afgången under tolf
år göres, väl måtte afgifva mer än tillräcklig personal för hela ar¬
tilleriet, isynnerhet med afseende på den mindre mobilisering som
under nuvarande förhållanden kan åstadkommas. Denna vigtiga
omständighet förtjenar äfven att tagas i betraktande för de öfriga
vapen, som kunna komma i fråga att organiseras på samma fot,
som i 1883 års förslag för stammen var tillämnad. Man kan då
nöja sig med en mindre inneliggande styrka, än som nu är afsedd
för den garnisonerade armén.
På de grunder, jag sålunda haft äran anföra, får jag yrka bifall
till Utskottets förslag och afslag på Kongl. Maj:ts framställning.
Herr Casparsson: Då jag tillhör den majoritet inom Utskottet,
som tillstyrkt afslag å Kongl. Maj:ts föreliggande proposition, anser
jag mig skyldig att anföra mina skäl; och detta så mycket hellre,
som jag i fjor tillhörde dem, som tillstyrkte enahanda förslag. Den
N:o 20. 46
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Anslag till upp- betänklighet, som förmått mig att nu ändra åsigt, är helt och hållet
sättning af fast- af ekonomisk natur. Det förslag, som Kongl. Maj:t för Riksdagen
n>tion.sartiileri- framlagt till reglering af fjerde hufvudtitelns ordinarie utgifter, inne-
trupper. fattar en tillökning af 1,912,003 kronor. Denna tillökning är med
(Ports.) ett enda undantag den största, som på en gång har ifrågasatts efter
det nya representationsskickets införande. Redan denna omständig¬
het har hos mig i min egenskap af Stats-Utskottsledamot väckt
en viss betänksamhet.
Se vi efter, hvad den ifrågavarande organisationen skulle kosta,
så har visserligen för nästa år blott begärts 131,500 kronor, men
organisationens fortsatta tillämpning skulle medföra en ökad kostnad
af 505,523 kronor på fjerde hufvudtitelns ordinarie anslag. Ser man
då efter hvad man skulle vinna för detta ökade anslag, så är för
Oscar Fredriksborg föreslaget tillökning blott af en officers- och en
underofficerscorps, ty i de nu befintliga manskapskompaniernas antal
och styrka skulle icke någon tillökning ega rum. Karlsborgs fäst¬
nings- och positionsartilleri-regemente skulle likaledes erhålla nya
officers- och underofficerscorpser, men af de nu befintliga kompa¬
nierna skulle 2 bibehållas, hvarjemte man skulle erhålla 6 nya.
Detta är den materiella valutan för ett ökadt anslag af en half
million.
För att få en rätt uppfattning af utgifterna på fjerde hufvud-
titeln skall jag tillåta mig att göra en återblick på tiden efter det
nya representationsskickets införande. Jag håller mig nu blott till
de ordinarie anslagen. Den första reglering af de ordinarie anslagen
på fjerde hufvudtiteln, som den nya representationen 1867 faststälde,
slutade på en summa af 9,498,000 kronor. Den sista, nemligen för
innevarande år, slutar på en summa af 17,397,200 kronor i jemt
tal. Härvid är jag dock skyldig nämna, att i den sista summan
ingår den indelta arméns befälsaflöning, hvilken först år 1878 upp¬
togs i riksstaten och då uppgick till 4,177,000 kronor samt för
1885 upptages till 4,179,000 kronor.
För att få jemförelsen vigtig, skall jag derföre helt och hållet
utesluta denna summa, hvilken icke före 1878 synes i riksstaten,
ur den beräkning, som jag här kommer att uppställa.
Man finner då att från 1868 till 1872 hafva fjerde hufvudtitelns
ordinarie anslag tillväxt med 496,000 kronor, men från 1872—1877
med 2,791,000 kronor. Om vår försvarskraft samtidigt hade till¬
växt, då vore ingenting derom att säga, men samtidigt med denna
tillökning har från de militära kretsarne oupphörligen upprepats, att
vi äro försvarslösa. Mig synes denna växande kostnad likna den
vattusigtiges tillväxande omfång; den är icke sund. Frågar man
efter orsaken till den ofantliga stegring, som under dessa år inträdt,
uppgående till nära tre millioner kronor, tror jag mig icke träda
sanningen eller grannlagenheten för nära, då jag säger att det skett
af den orsak, att majoriteten i Andra Kammaren, som eljest är
mycket sparsam på anslag, trodde sig då hafva fått en krigsstyrelse,
Lördagen den 21 Mars, f. m.
47 \;:o 20.
som skulle hjelpa den att blifva af med det förhatliga och förha- Andag till upp
tade indelningsverket. Derför hade majoriten inga betänkligheter sättning af fäet
att låta utgifterna växa. Då jag var ledamot af Andra Kammaren, nTonsårtiU°^
så, ehuru jag icke brukar företrädesvis yrka på sparsamhet, tog jag '”Trupper™'
mig dock friheten att varna för att låta fjerde hufvudtiteln på detta (ports)
sätt växa. Men det var en ropandes röst. Efter denna tillväxt
måste naturligen en reaktion inträffa, och den har nu inträdt. Vi
se, att från 1878 till 1885 har tillväxten på fjerde hufvudtitelns
ordinarie anslag varit 433,000 kronor, så att hela tillväxten från
1868 till 1885 uppgår till 3,720,000 kronor, eller till 39 procent,
förutom indelta arméns befälsaflöning 4,179,000 kronor. Beträffande
åter de extra anslagen, hafva de under dessa aderton år uppgått
till 42,116,000 kronor, eller i medeltal till 2,340,000 kronor. Jag
tror vid sådant förhållande, att man icke rättvisligen kan beskylla
representationen för att hafva varit njugg på anslag, men, som sagd!,
anslagen på fjerde hufvudtiteln hafva vuxit under det man fortfa¬
rande hör, att vi allt jemt stå försvarslösa. Jag kan icke neka till,
att vid sådant förhållande har jag såsom ledamot af Stats-Utskottet
känt mig manad till att iakttaga försigtighet och väl pröfva an¬
slagens nytta, innan jag tillstyrker dem. Ja, nyttan af detta an¬
slag vill jag icke bestrida, men huruvida det är nyttigt att, så att
säga, besinningslöst eller utan faststäld plan votera utgifter till för-
svarsväsendet, derom torde man hysa berättigade tvifvelsmål. Jag
har under den tid, jag deltagit i representationens öfverläggningar,
ofta hört, vid fråga om den femte hufvudtiteln sägas och beklagas,
att vi icke hafva någon flotta, åtminstone icke något sjöförsvar, och
orsaken har angifvits vara den, att vi icke fullföljt någon bestämd
plan. Jag tror också att det ligger sanning i detta påståendet.
Skola vi nu på fjerde hufvudtiteln fullfölja samma system, att plan¬
löst blott bevilja anslag, så tror jag att vi i det hänseendet kunna
komma i ett bekymmersamt läge. För närvarande sväfvar åtmin¬
stone jag i okunnighet om hvad Regeringen i denna sak egentligen
åsyftar. Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
har i sitt yttrande till Statsrådsprotokollet den 9 Januari 1885 an¬
fört: »Då fråga nu icke är om antagande af någon på annan grund
än rustning och rotering byggd försvarsorganisation, ligger det i
sakens natur, att lindringen i rustnings- och roteringsbesvären måste
ordnas så, att något hinder derigenom icke uppstår för nuvarande
försvarsorganisations bibehållande och utveckling på den redan gifna
grunden.» Ja, vore frågan verkligen om att »utveckla» försvaret på
det beståendes grund, då skulle ingen hellre än jag se något sådant,
men jag får säga, att de föreslagna åtgörandena synas mig snarare
tala för en afveckling än en utveckling. Jag tog mig i fjor fri¬
heten att i denna Kammare framlägga förslag till skrifvelse för
att som en reglering af indelningsverket möjliggöra en utveckling,
men det möttes af afslag, och en Konungens f. d. rådgifvare utta¬
lade, att det vore ett lättsinnigt förslag. Denne Konungens råd-
Ji:o 20. 48
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Anslag till upp¬
sättning af fäst¬
nings- och posi¬
tions artilleri-
trupp er.
(Forts.)
gifvare både dock tillstyrkt Kongl. Maj:t att för 1869 års Riksdag
framlägga ett förslag till en reglering och utveckling af institutio¬
nen. Vid sådant förhållande, och då Kongl. Maj:t har föreslagit att
öka fjerde hufvudtitelns ordinarie anslag med nära 2 millioner, har
jag ansett tiden vara inne att handla med betänksamhet. Skulle
åter värnpligtslagen blifva antagen, så är naturligt att öfningsansla-
get måste ökas för att bereda tillgång för de ökade öfningsdagarne.
De nya åldersklasserna kräfva dessutom nya utgifter, för beklädnad,
utrustning och beväpning, till följd hvaraf utgifterna måste på ett
mycket känbart sätt ökas. Yid sådant förhållande och i afvaktan
på den utveckling af vår försvarsorganisation, som blifvit i stats¬
rådsprotokollet förebådad, har jag för min del icke tilltrott mig
kunna tillstyrka det här begärda anslaget. Det är af denna orsak
jag, ehuru med smärta, måste yrka bifall till Stats-Utskottets be¬
tänkande.
Friherre Leijonhufvud: Hvad angår ny plan för försvars-
väsendet, anser jag det ej höra till denna punkt att derom yttra
sig. Men då Herr Montgomery-Cederhielm nämnde, att man å den
andra sidan i Utskottet yttrat, att man skulle afslå allt till dess
man finge en armé, sådan man ville hafva den, tillät jag mig fråga
den ärade talare, som hade ordet i Utskottet: hvad vill ni då hafva?
Han kunde icke svara derpå. Jag tror mig veta från den tid, jag
var i Andra Kammaren, att tankarne voro ganska delade, och att
den enda basis, hvarpå man kunde komma sams, var ett nej. Yi
hafva haft tre stora förslag utom de små. De hafva alla blifvit
förkastade. Jag vet knappast något nytt, som ytterligare kunde
sättas i fråga. Skulle jag anmärka något, så vore det, att rege¬
ringen åter lagt fram en kompromiss. Jag tror icke att tiden der¬
för var inne. I öfrigt har jag i Stats-Utskottet voterat efter hvarje
punkts värde och med känsla af dess behöflighet. I fall vi skulle
nödgas till eu krigsrustning, så är det visst, att alla dessa saker
äro ytterst nödvändiga, och vi hafva en stor tyngd på vårt sam¬
vete, om vi afslå dem. Det kan ju hända, att vi få fred ännu i
sjuttio år, och då äro de öfverflödiga, men det kan också hända,
att den icke räcker i sjuttio veckor, och då vill jag icke hafva på
mitt samvete att jag afslagit dessa anslag. Då få de, som nu yrka
afslag, kläda skott, om ock endast moraliskt, ty de komma nog att
hålla sig undan, och i ett kollegium, som Riksdagen, tager ingen
något åt sig.
Hvad nu beträffar Herr Mankells yttrande, att det vore ett fel
att sammanslå positionsartilleriet med fästningsartilleriet, skall jag
icke disputera derom. Jag tror att de kunde vara skilda hvar för
sig, men det är att märka att sammanblandningen är icke så farlig.
Den bataljon, som skulle ligga på Yaxholm—Oscar Fredriksborg
är rent fästningsartilleri; af fästnings- och positionsartilleriregementet
å Karlsborg skulle 2 kompanier utgöra fästningsartilleri och de öf-
Lördagen den 21 Mars, f. m.
49 Nto 20.
riga 6 kompanierna rent positionsartilleri. De äro sålunda icke sam- Anslag till upp-
rnanblandade, ehuru de blifvit sammanförda under en chef och fått såttnm9 afJast'
en gemensam benämning. Dessutom vill jag icke ga in pa att det tionsariUUri-
vore önskligt att sammanslå positionsartilleriet med fältartilleriet, trupper.
ty det förra är icke alltid att anse som ett groft fältartilleri, och (Fort».)
om det äfven kan följa fältarmén, så är detta ej dess egentliga
bestämmelse, åtminstone i vårt land. Det är visserligen sant att det
delvis på sådant sätt användts under de stora fälttågen och det var
egentligen såsom belägringsartilleri det behöfdes. Hvad Sverige
angår, har jag kommit till den åsigten, att det icke kommer att
användas, annat än undantagsvis, såsom biträdande fältartilleri. Yi
hafva en mängd positioner, som så snart krig utbryter hastigt måste
sättas i försvarstillstånd. Så till exempel Stockholm å både dess norra
och södra sidor. Besluta vi oss för att försvara Stockholm, så måste
vi göra många försvarsanstalter på den sida, der vi hafva att vänta
fienden. Då behöfves artilleri och då är positionsartilleriet specielt
lämpligt. Fästningsartilleriet är afsedt för fästningarna, särskildt
för Vaxholm och Karlsborg. Skilnaden emellan fästnings- och
positionsartilleri-materielen är dock icke så stor, ty till en del be¬
gagna de samma kanoner, och de mindre kanonerna på fästningarne
äro alltid sådane att de kunna användas äfven såsom positionsartilleri.
Utom positionerna omedelbart vid Stockholm hafva vi äfven andra,
till exempel vid Södertelge. Der behöfves genast försvar, och utkast
till befästningsplan är redan uppgjord, hvarvid en hel del kanoner
påräknats. Men fältartilleriet behöfves vid fältarmén och kan ej
bindas fast uti en sådan befästad ställning, som åter å sin sida all¬
tid måste vara beredd till försvar. Der är ett ställe, hvarest posi¬
tionsartilleriet behöfves. Så äfven med andra ställen, som komma
att ropa på hjelp. Yi se huru flottor bombardera fredliga städer.
Det är sant, att folkrätten ogillar det, men det sker nu i Asien och
Afrika, det kan också ske och har ej längesedan skett i Europa. Nu
finnes i vårt land många välmående städer vid kusten, till hvilka
inloppen väl ej medgifva att pansarfartyg kunna uppgå, men som
kunna blifva anfallne af lättare fiendtliga fartyg. Ett besök af ett
sådant på några timmar kan vara nog för att förstöra hela staden.
Några kanoner af medelstorlek, väl placerade vid inloppet, kunna då
göra tillfyllest att afhålla fienden, och säkerligen skola många så¬
dana samhällen, som i öfrigt sjelfva vilja kraftigt bidraga till sitt
försvar, då ropa högt på kanoner, som de ej sjelfva kunna skaffa
sig. Sådana inlopp finnas till exempel vid Vestervik, Söderköping,
Norrköping, Nyköping, Gefle m. fl. Yid Karlskrona böra många
passagéra verk bestyckas med sådant artilleri. Både på landsidan och
på öarne är försvarsplan uppgjord, i hvilken ingår användande af
positionsartilleri.
Det är sagdt, att man har ingen uppgift på materielen. Jo
redan 1876 fans ett förslag på hela det beräknade behofvet kano¬
ner, det upptog till anskaffande 12 batterier 12 cm. bakladdnings-
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 20. 4
Nso 20.
Anslag till upp¬
sättning affäst¬
nings- och posi¬
tions artilleri¬
trupper.
(Fort».)
50 Lördagen den 21 Mars, f. in.
•kanoner, 6 batterier 10 cm. framladdnings- och 6 batterier kulsprutor.
För fästningsartilleriet är på samma sätt förslag uppgjordt. Eu
öfverflyttning dem emellan kan ega rum och kommer ock att ske,
så att de tyngre komma att stanna på fästningarna, men de lättare
att användas till positionsartilleri.
Jag får anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Jag skulle
icke haft något emot att ändra det så, att endast den bataljon, som
ligger å Vaxholm, skulle fått anslag, men då man å ena sidan sä¬
ger rent nej, så får man väl å den andra säga rent ja!
Grefve Piper: Då jag försummat att låta anteckna mig såsom
reservant i denna punkt, men så väl på afdelningen som i Utskottet
har slutit mig till dem, som önskat framgång åt Kongl. Maj:ts för¬
slag, såsom både nyttigt och nödvändigt, anhåller jag nu, på det min
tystnad icke måtte tydas så, som om jag biträdt Utskottets förslag,
att få sluta mig till dem som här yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
proposition och afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.
Friherre Klinckowström: Jemte det jag i allo förenar mig
om den åsigt, som af Herr Casparsson nyss rörande denna punkt
blifvit framstäld, anser jag att det är för tidigt att bestämma en så
stor artillerifråga, innan regeringen har täckts till Riksdagen fram¬
ställa de grunder för en organisation af landtförsvaret, utan hvilka
grunders bifallande af så väl Riksdagen som regeringen icke något
helgjutet förslag kan uppgöras. Regeringen har icke velat göra det;
hon har, likt hönan på sina ägg, legat och rufvat på 1883 års för¬
slag och trott, att hon skulle kunna utkläcka detsamma. Jag tviflar
derpå, och så länge regeringen icke öfvergifver denna sin ståndpunkt,
som väckt både missmod och missnöje i landet, tror jag, att rege¬
ringen icke kan hoppas på bifall till något nytt militäranslag. Jag
har förut i min motion angifvit de skäl, hvarföre jag då ansåg att
detta Kongl. Maj:ts förslag icke borde bifallas. Jag vidhåller dem
ännu och får således vördsamt yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposi¬
tion och bifall till Stats-Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Statsrådet Friherre Tamm: Då förut i dag vid diskussio¬
nens början i denna Kammare uppgifter lemnades om tillökningarna
å fjerde hufvudtiteln, afsågo dessa uppgifter tillökningar i fjerde
hufvudtiteln hel och hållen. Af en talare från upsalabänken har
nu skärskådan hlifvit gjord angående tillökningen i de ordinarie an¬
slagen, och han har dervid rigtigt uppgifvit, att dessa anslag från
1885 till 1886 uppvisat en förhöjning af 1,912,300 kronor. Han
vill dervid icke erinra sig, hvad chefen för Landtförsvarsdepartementet
vid början af dagens plenum yttrade, nemligen att i denna tillökning
ingå 1,330,000 kronor, motsvarande lindringarne i rustnings- och
roteringsbördan, dessutom 55,000 kronor, som afse att öka det af
förra årets riksdag lemnade bidrag till lindring i rusthållarnes kost-
Lördagen den 21 Mars, f. m.
51 Jf:o 20.
nader vid det beridna kavalleriet för bevärings- och munderingsper- Anslag tillopp-
sedlarne. Vid afdrag af dessa båda poster blir fjerde hufvudtitelns sattn>n9affast-
tillökning för försvaret icke 1,912,300 kronor, utan 527,300 kronor, "tifnsårtiUeri-
då nemligen den öfriga tillökningen utgör en omflyttning af befäl- trupper.
ningsskyldighet från enskilda till staten, men icke någon utgift för (Fort».)
försvarsverket. En senare talare, som fullkomligt instämde med
Herr Casparsson, slutade med den förklaringen, att så länge regerin¬
gen fasthölle vid 1883 års förslag, kan regeringen icke hoppas någon
framgång till några förslag för försvarsverkets ordnande. Jag före¬
ställer mig, att han dervid har velat påvisa för Kammaren, huru
regeringen envist har fasthållit vid 1883 års förslag. Iivilket var
då det mest utmärkande för 1883 års förslag? Det var icke rege¬
ringens begäran att Riksdagen skulle tillgodose behofvet af ökade
anslag för specialvapnen, utan det karakteriserande för 1883 års för¬
slag var egentligen förändringen af stammens organisation. En sådan
förändring har nu icke blifvit ifrågasatt, och regeringen har tydligen
angifvit skälet dertill, nemligen att regeringen icke väntat sig att
dertill kunna erhålla Riksdagens bifall. Huru regeringen har tänkt
sig. att förslag nu småningom skulle framkomma till ordnande af
försvaret, derom har chefen för Landtförsvarsdepartementet i detta
plenum afgifvit den enda förklaring, som för närvarande kan lemnas,
ty, såsom han sade, framtiden har ingen regering i sin hand.
Jag anhåller att Första Kammaren måtte bifalla, hvad Kongl.
Maj:t i förevarande punkt har föreslagit.
Herr Bäckström: Då jag utgjorde eu medlem af minoriteten
vid denna frågas behandling i Stats-Utskottet, men icke haft tillfälle
att anteckna mig som reservant, vill jag endast tillkännagifva detta
och yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Casparsson: Det har mot mina sifferuppgifter anmärkts,
att jag icke omnämnt, hurusom i denna tillökning af 1,912,003 kronor
vore inbegripna de af Kongl. Maj:t föreslagna lindringarna för rust-
och rothållarne. Att så icke skett kommer sig af den orsaken, att jag
var fullt öfvertygad, att hvar och en af Kammarens ledamöter har
så pass mycket satt sig in i frågan, att denna upplysning vore full¬
komligt obehöflig. Och att meddela obehöfliga upplysningar, anser
jag i allmänhet icke vara lämpligt. Jag har blott angifvit det fak¬
tiska förhållandet, att fjerde hufvudtiteln, sådan den af Kongl. Maj:t
blifvit föreslagen, skulle tillökas med 1.912,003 kronor, och denna
min uppgift är fullt exakt. Men jag vill derjemte framhålla, hvad
jag blott antydde, när jag förra gången hade ordet, att det är all¬
deles naturligt, att om och när eu ny beväringslag kommer att an¬
tagas, då komma de nya åldersklassernas öfning, beklädnad och ut¬
rustning att medföra betydligt ökade utgifter, och jag är öfvertygad
att de komma att gå till mera än den siffra, hvarom nu här varit
fråga. Jag vill endast fritaga mig från den beskyllningen att på
N:o 20. 52
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Anslag till upp¬
sättning af fäst¬
nings-och posi-
tionsartilleri-
trupper.
(Forts.)
Anslag till ma¬
rinregementet.
något sätt hafva lemnat vilseledande uppgifter. Det är gifvet, att
man kan begå ett misstag, men i detta fall vet jag mig icke hafva
gjort det.
Herr Widén: Jag tillhör den grupp af reservanter från Första
Kammaren, som för att våra namn icke skulle behöfva uppradas vid
snart sagdt hvarje punkt, icke anteckuadt våra namn såsom reser¬
vanter vid flere punkter än dem, hvilka vi ansågo vara de allra
väsentligaste i Kongl. Maj:ts proposition, nemligen punkterna an¬
gående trängen, vapenöfningsanslaget och fältartilleriet. Men jag ber
dock af förekommen anledning att få för Kammaren tillkännagifva,
att jag för min del i Utskottet har röstat för bifall till KongL
Maj:ts förslag i alla punkter, som hafva förekommit under fjerde
hufvud titeln. Jag anser äfven, att alla de förslag, som af Kongl.
Maj:t blifvit framstälda i föreliggande fjerde hufvudtitel, böra af Kam¬
maren bifallas. Särskild! yrkar jag nu bifall till den föredragna
punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets
ifrågavarande hemställan och sedan på afslag derå och bifall till
hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, och förklara¬
des den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
14 punkten.
Mom. a).
Friherre von Krsemer: Jag anhåller att visserligen få yrka bi¬
fall till Stats-Utskottets förslag i detta moment, men med eu liten
obetydlig redaktionsförändring. I Kongl. Maj:ts proposition är nem¬
ligen begärdt, att hittills varande anslaget till marinregementet 165,000
kronor, skulle delas i ett ordinarie anslag för marinregementet å
66,000 kronor och ett särskildt reservationsanslag å 99,000 kronor,
som i nästa punkt omnämnes, till »garnisonskommendering i Karls¬
krona». Kongl. Maj:t bestämmer således icke, af hvilken natur det
ordinarie anslag skulle vara, som komme att restera för marinrege¬
mentet. Men om man ser i riksstaten, finner man, att anslaget till
marinregementet hittills varit förslagsanslag, högst, och det torde
vara allt skäl, att det bibehålies vid denna karakter, helst den är
väl motiverad af att anslaget är afsedt för eu så småningom bort¬
gående befälscorps, och man således icke på föi-hand kan veta huru
mycket hvarje år behöfves. Jag får således anhålla, att Kammaren
behagade besluta, »att anslaget till marinregementet, nu 165,000
kronor, må nedsättas med 99,000 kronor till 66,000 kronor och fort¬
farande såsom förslagsanslag, högst, uppföras.» Jag anhåller om
proposition å detta mitt förslag.
Lördagen den 21 Mars, f. m.
53 N:e 20.
Efter härmed slutad öfverläggning och sedan propositioner fram-
stälts, först på bifall till hvad Utskottet i förevarande moment hem¬
stält och derefter på bifall till Friherre von Krsemers i ämnet gjorda
yrkande att anslaget till marinregementet, nu 165,000 kronor, måtte
nedsättas med 99,000 kronor till 66,000 kronor och fortfarande så¬
som förslagsanslag, högst, uppföras, förklarades den senare propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad.
Mom. b).
Bifölls.
Mom, c). Aflöning åt in-
delt garnisons-
Herr Abelin: Då Utskottet föreslår, att Kong!. Maj:t måtte Karlskrona
medgifvas rättighet att till det manskap ur indelta armén, som kom¬
menderas till Karlskrona, meddela förhöjd aflöning ur ett visst an-
gifvet anslag, kan denna framställning i sig sjelf synas vara ganska
oskyldig, men, stäld i förening med motiveringen, är den icke all¬
deles så. Den innebär, synes det mig, en fingervisning till Kongl.
Maj:t den der, derest den icke efterkommes och förändrade förhål¬
landen gjorde oundviklig en tillökning i rekryteringskostnaderna vid
de trupper, som hade att utgöra denna kommendering, kunde komma
att vända sig i missnöje och anklagelser mot regeringen; men den
innebär derjemte ett prejudikat, som lika väl eger tillämpning på
det manskap, som kommenderas till korporalskolorua och andra på
längre tid utgående kommenderingar.
Men då en sådan tillämpning af förslaget skulle föra till onö¬
diga och ganska väsentliga utgifter för manskapets utbildning och
då ett fastställande af olika aflöning för olika kommenderingar icke
kan lända till fördel för andra inom armén, anser jag äfven ur denna
synpunkt förslaget olämpligt.
Utskottet motiverar sin framställning dermed, att kommende-
ringen i fråga skulle medföra olägenhet och tunga för det kommen¬
derade manskapet och i följd deraf äfven för rust- och rotehållarne,
och då Utskottet, för att afhjelpa den senare tungan, föreslår en ök¬
ning af aflöningen för manskapet, vill det synas mig som om ökade
anspråk på lön för många från truppernas sida eller svårighet att
rekrytera dem skulle dermed afses. — Jag tillstår, att jag tillförene
hyst och äfven uttalat farhågor i samma rigtning, men jag anser
mig måhända just derför än mera skyldig att upplysa, att efter de
officiella meddelanden, jag nyligen inhemtat, dessa farhågor, likasom
Utskottets förmenande, sakna stöd i nu rådande förhållanden åtmin¬
stone i hvad de afse andra militärdistriktets trupper. Jag vill icke
nu framställa något yrkande, utan nöjer mig tillsvidare med att få
denna min mening antecknad till protokollet.
N:o 20. 54
Lördagen den 21 Mars, f. in.
Aflöning åt in•
delt garnisons-
, manskap i
Karlskrona.
(Forts.)
Friherre von Kr se mer: Jag begärde ordet, emedan jag befarade,
att den ärade talare, som nyss både ordet, skulle sluta med yrkande
om afslag eller förändring, men då han icke framstält något yrkande,
kunde jag inskränka mig till att helt enkelt yrka bifall till Utskot¬
tets hemställan, men då jag fått ordet, vill jag tillägga några få
ord; Förhållandet är det, att denna garnisonskommendering i Karls¬
krona har på ett ganska fördelaktigt sätt inverkat på rekrytbild¬
ningen i första och andra militärdistrikten.
Kommenderingen i Karlskrona räcker i 6 månader; men de
slippa i stället 50 dagar, andra årets rekrytmöte, och de efterföljande
20 dagarne regementsmöte samt 50 dagars förberedande korporal-
skola på mötesplatsen. De slippa således 120 dagar och få i stället
180 dagar. Det är således icke mycket ökad tunga, det bör erkän¬
nas, som manskapet ålägges genom denna garnisonskommendering;
snarare får det full ersättning för de något fler öfningsdagarne
genom vida bättre inqvartering och ett i allo lämpligare sätt för
öfningarnes bedrifvande. Emellertid, mine Herrar, var det förhållan¬
det, att när frågan behandlades först på afdelningen och sedermera
i Utskottet, så uttrycktes en stor farhåga af Andra Kammarens leda¬
möter för dessa garnisonskommenderingar i Karlskrona och man
framstälde det påståendet, att värfningspenningarne redan hade be¬
tydligt stegrats genom dessa omedelbart efter antagandet inträffande
extra kommenderingar, och att de allt fortfarande skulle göra det.
Det var endast under vilkor att ett sådant moment som momentet
c) insattes, som bifall kunde erhållas till den af Kongl. Maj:t be¬
gärda delningen af anslaget i ett till marinregementet och ett nytt
till garnisonskommenderingen. Och detta vilkor syntes mig sanner¬
ligen böra rubriceras såsom oskadligt, men deremot syntes mig vinsten
att genom detsamma kunna definitivt för garnisonskommenderingen
rädda det, som af anslaget till marinregementet icke längre för sitt
ursprungliga ändamål behöfdes, icke så obetydlig. Vid sådant för¬
hållande ansåg jag, att det skulle varit ytterst opraktiskt att mot¬
sätta sig detta vilkor, och jag gick alltså in på detta moment c).
Jag anser det fortfarande oskyldigt, men nyttigt då man derför, som
sagdt, kan erhålla Riksdagens bifall till öfriga delar af punkten.
Det är på denna grund som jag på det enträgnaste anhåller, att
Kammaren måtte bifalla detta moment.
Herr Björnstjerna: I motsats mot den siste ärade talaren
får jag helt och hållet förena mig med den förste talaren. Jag
kan icke finna det vara annat än i högsta grad orimligt, att garni¬
sonskommenderingen i Karlskrona särskild t skall gynnas. Der varar
kommenderingen sex månader, men vid Karlsborg deremot elfva må¬
nader. Hvarför skall man väl då gifva en fingervisning åt Kongl.
Maj:t att öka aflöningen åt garnisonskommenderingen i Karlskrona
men icke åt korporalskolekommenderingen vid Karlsborg. Dertill
kan jag för min del icke finna ringaste skäl. Så vidt jag kan se
Lördagen den 21 Mars, f. in.
55 Nso 20.
vedervågar man bär ingenting, ty det är icke ifrågasatt att nedsätta Aflöning dt in-
anslaget utan endast att, med bibehållande af dess förra belopp, dela delt >Jarnisons-
detsamma i två delar. Kongl. Makt bar hittills hatt rätt att an- ™anskaP 1
vånda anslaget till denna garnisonskommendering, och jag kan icke (Fort,)
finna, att det nu satts i fråga, att han icke skulle få göra det, så
vidt icke anslaget delas.
För min del yrkar jag afslag å Utskottets förslag i denna punkt.
Friherre von Kraemer: Jag ber att ännu en gång få påpeka
att i detta moment c) endast afses att medgifva Kongl. Maj:t rätt
men icke att ålägga Kongl. Maj:t någon skyldighet, om anslaget icke
räcker till.
Den siste talaren bar sagt, att ingen risk funnes vid att afslå
detta; men visst finnes det en sådan! Det står ju hvar och en af
Andra Kammarens ledamöter öppet att vid föredragning af denna
punkt yrka afslag på moment b) och då kan hela detta moment
strykas; i hvilket fall iförslagsanslaget, högst» till marinregementet
blifver ensamt qvar och resten af punkten strykes, hvarigenom inga
medel finnas till garnisonskommenderingen. Det är detta jag anser
vara en så ofantligt stor praktisk olägenhet. Jag yrkar derför bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad
Utskottet i förevarande moment hemstält och vidare på afslag derå,
hvarefter propositionen på bifall till Utskottets hemställan förnyades
och förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Den fortsatta behandlingen af föreliggande utlåtande uppsköts
till aftonsammanträdet.
Kammaren åtskildes kl. 3,5 e. m.
In fidem
A. von Krusen«t.jerna.