RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Första Kammaren. N:o 14.
Fredagen den 6 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Anmäldes ock bordlädes Banko-Utskottets utlåtande N:o 6, i fråga
•om användandet af Riksbankens vinst för år 1884.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Hasselrot under
14 dagar från och med den 9 innevarande Mars och Herr Fröberg
under 3 veckor från den 11 i samma månad.
Föredrogos och biföllos Banko-Utskottets den 4 i denna månad
bordlagda utlåtanden:
N:o 3, i fråga om afskrifning ur Riksbankens hufvudkontors rä¬
kenskaper af åtskilliga fordringar;
N:o 4, i fråga om afskrifning ur Riksbankens afdelningskontors i
Höteborg räkenskaper af åtskilliga fordringar; samt
N:o 5, i fråga om afskrifning ur Riksbankens afdelningskontors i
Yisby räkenskaper af åtskilliga fordringar.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Lag-
Utskottets den 4 innevarande Mars bordlagda utlåtanden N:is 13—16.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att å
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle sättas sist de denna
dag andra gången bordlagda utlåtandena samt näst framför dessa de
ärenden, som vid Kammarens sammanträde den 4 innevarande Mars
bordlagts för andra gången, äfvensom att främst å nämnda lista skulle
uppföras Banko-Utskottets utlåtande N:o 6.
Första Kammarens Prat. 1885. N:o 14.
1
3f:o 14. 2
Lördagen den 7 Mars.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,3 5 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Lördagen den 1 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Herr Statsrådet Friherre Tamm aflemnade Kongl Maj:ts nedan-
nämnda nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående vissa eftergifter från statens sida i fråga om det åt
Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljade låne¬
understöd å 2,000,000 kronor;
2:o) angående förklarande att, då staten öfvertager de af nuva¬
rande landshöfdingar, mot afdrag å lön, innehafvande boställsjordar,
staten jemväl öfvertager vissa derå befintliga åbyggnader;
3:o) angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som inne-
hafves under enskild eganderätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet
till skattesåld kronoegendom;
4:o) angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vigt;
5:o) angående anslag till restauration af Upsala domkyrka; och
6:o) angående anslag till restauration af Skara domkyrka.
Herr Grefven och Talmannen mottog dessa propositioner med för¬
klarande att de skulle af Kammaren i grundlagsenlig ordning be¬
handlas.
Justerades protokollet för den 28 sistlidne Februari.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N:o 20, i an¬
ledning af väckta förslag dels om fortsättning af statens jernvägsbygg-
nader, dels om undersökningar i fråga om statsbanesystemets utvidg¬
ning och dels om beviljande af statslån till en enskild jernvägsan-
läggning.
Föredrogos och bordlädes de nyss aflemnade Kongl. propositio¬
nerna.
lördagen den 7 Mars.
3 N:o 14.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Banko-
Utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande N:o 6, i fråga om an¬
vändandet af Riksbankens vinst för år 1884.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 24 och 25 sistlidne Februari
bordlagda utlåtande N:o 8, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposi¬
tion med förslag till lag om förändrade bestämmelser rörande orda¬
lagen vid edgångs fullgörande, dels ock enskild motion om utbyte af
edgång mot annan form af laglig försäkran.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att före¬
varande utlåtande skulle punktvis företagas till afgörande, dervid be¬
träffande 1 punkten Utskottets hemställan skulle förekomma efter det
Kongl. Majrts proposition blifvit genomgången.
I enlighet härmed föredrogs nu
1 punkten. Lagförslag
om ändrade
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förändrade bestämmelser
bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande. Ugen^vid^ed
Herr Wennerberg: Det är icke ovanligt att den, som erhållit
ordet i en fråga, som mycket intresserar honom, börjar med att för
Kammaren förklara, att frågan är af synnerlig vigt och, såsom orden
ofta falla, säga: »vi stå nu inför Riksdagens vigtigaste fråga». Utan
att nu söka bibringa andra denna åsigt, så är det dock min öfverty¬
gelse, att den nu föreliggande frågan är, måhända, Riksdagens vigti¬
gaste, 'och jag ber Kammaren att med afseende på denna min öfver¬
tygelse ursäkta mig, om jag något länge tager Kammarens uppmärk¬
samhet i anspråk.
Det kan icke nekas, att edsförpligtandet inom vårt land under de
senare århundradena tagit en sådan utsträckning, att det visserligen af
mången och med skäl kan sägas innebära ett legaliseradt trots mot
Herrens andra bud. Hvad som är fullkomligt visst är, att genom edernas
öfverflöd, genom deras mångskiftande art och ofta orimliga förbindelser
samt genom det ringa sammanhanget mellan vilkor och följd, hafva
småningom de vigtigaste och för hvarje ordnadt samhälle nödvändiga
ederna mist sin betydelse och kraft och de mindre nödvändiga kommit
att för många kännas som ett tungt ok; och den fullt befogade klagan
häröfver, som slutligen genom Riksdagens skrifvelse gifvit sig luft,
anser 'jag helt och hållet hafva kommit från det stora missbruket af
de flesta af dessa eder.
Att ederna kunna delas i löfteseder och bekräftelseeder, är ju en
känd sak, och likaså att löfteseden ingalunda innebär samma skydd för
samhället som bekräftelseeden, ej heller att saknaden af den förra är
för samhället lika vådlig som af' den senare, hvilken i vårt land lik¬
som nästan alla tider i hvarje ordnadt samhälle erkänts nödig ochfmåst
användas. Om man betänker hvad som innefattas i eu löftesed, så blir
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
rörande orda¬
lagen vid ed¬
gång.
(Forts.)
4 Lördagen den 7 Mars.
man nära nog förlägen om svar, då man efterfrågar grunden för den¬
samma. Fåfängt söker man den i den kristna bekännelse vi hafva, till
hvilken såsom edsgrund jag skall återkomma senare. Det finnes dock
■äfven en annan grund att stå på och det är förnuftets; men man söker
den lika fåfängt äfven der. Ty hvad innebär en löftesed? Jo, den
lofvande förbinder sig i ett visst tidsmoment att för all framtid vilja
tänka och handla efter den förbindelse han genom eden bekräftar.
Detta anser jag dock vara rent af oförnuftigt, ty intet af allt detta
ligger i hans skön att bestämma. Han anser det också som ett nöd¬
vändigt ondt, som ett tvång, det han måste underkasta sig, och man
skjuter skulden på staten, som ålägger sådant tvång; och detta väl
icke utan skäl. Jag kan icke heller finna, att vi hafva någon grund
derför i vår religionsbekännelse, att der finnes någon befallning som
ålägger oss löfteseden.
Den vigtigaste eden, vittneseden, har visserligen formen af en
löftesed, men den är en bekräftelseed och måste noga skiljas från de
egentliga löftesederna, och det är blott om dessa jag nu till en början
yttrar mig. — Då vår frälsare sade: »I skolen alls icke svärja», så
var det helt visst derför, att på hans tid bland judarne ett stort miss¬
bruk af eden egde rum. Jag skulle nästan tro, att missbruket hos oss
har gått lika långt, som det befans vara gånget då, och jag tror äfven,
att man skulle kunna inrangera de flesta af våra löfteseder bland så¬
dana, om hvilka katekesen säger, att de »i oträngdt mål ske», enär de
icke hafva förmåga att så, som staten åstunda!’, binda den svärjande.
Och dock — hvilken ytterlig ansträngning för att åstadkomma detta!
Huru lyder slutet på denna ed? Jo, man sätter sin själs eviga salighet
i pant för det framtida fullgörandet af hvad man i början af edén ut-
fäst sig under formen »jag lofvar och svär». År det sammanhang här¬
uti? Om vi tänka oss eden som en helt vanlig vilkorssats, hvad logiskt
samband finnes väl deri mellan vilkoret och följden? Om jag icke
gör det och det, så förklarar jag mig icke vilja hafva Guds hjelp, icke
vilja veta af min själs salighet! Men nu har jag förut sökt visa, att
hvad jag sålunda förbinder mig till, står icke i mitt skön att förfoga
öfver. Jag han icke i den stund jag aflägger eden svära på annat än
hvad jag vet hafva skeft, icke på hvad som kan komma att ske i en
framtid, som ej är min; lika litet som framtidens tänkande, viljande
och handlande hos någon individ äro uteslutande hans. »I kunnen
icke så mycket som ens något tänka såsom af eder sjelfva.» Den stund
jag svär, är jag skyldig att framlägga hvad jag vet, ty äet vetandet
är mitt. Men deremot är det oförnuftigt att aflägga eu ed på hvad jag
skall komma att vilja eller göra, ty vetandet derom är icke mitt.
Jag kan således icke finna, att Riksdagens önskan blifvit beaktad,
då man ännu under form af ed, börjande med ordet svär, vill qvar¬
hålla dessa löfteseder, hvilka helt visst —-jag har derom starka för¬
hoppningar — snart skola gå sin väg och få den enda rationella for¬
men, som helt enkelt är ett löfte inför verldslig myndighet utan
allt bedyrande. Och hvarför icke? Alla hafva lagen till tuktomästare,
och den tjensteman, domare eller prest, som icke sköter sin syssla or¬
dentligt, kan utsättas för lagens näpst. Jag kan således icke finna
annat än att alla löfteseder lämpligen kunde affattas sålunda: Jag
lördagen den 7 Mars. 5 }f:o 14.
lofvar inför (vederbörande myndighet), att jag skall ställa mig till Lagförslag
efterrättelse de föreskrifter, som (i afseende på mitt embete o. d.). om ändrade
Såsom betecknande för dessa eders verkliga natur är äfven det,/d"““em'^
att den tjensteman, som ej^ fullgjort sin ed, dock icke af allmännaägZ lid ed-
rättsmedvetandet stämplas såsom menedare, och ej heller kan straffas gång.
såsom sådan. Har hanrej fullgjort hvad han borde, kan han val lag- (Forts.)
föras och fa sitt straff derför, men såsom menedare anses han icke.
. Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat än att det
varit lyckligt, om, då denna fråga ändtligen bragts inför Kongl. Maj:t
och nu från honom återkommit till Riksdagen, man kunnat få alla
dessa (löfteseder förvandlade till ohesvurna löften, aflagda inför verldslig
myndighet. Att jag härvid ej står alldeles utan stöd från myndig¬
heternas sida, känner helt visst hvar och en af Kammarens ledamöter.
I medlet af 1860-talet hemstäldes från justitiekanslersembetet, om icke
alla dessa löfteseder kunde försvinna eller förvandlas till hvad de i
sjelfva verket äro — offentliga löften. Kongl. Maj:t fann dock icke
för godt att lemna sitt bifall dertill.
Om genom det^nu föreliggande förslaget således ett allt för strängt
band. blifvit qvarhallet öfver hvar och en, som måste gå eu löftesed,
får jag å^ andra sidan säga, att jag anser den nu föreslagna förän¬
dringen pa ett högst betänkligt sätt lösa och förslappa kraften hos de
eder,, på hvilka rättssäkerheten i samhället äro i så hög grad beroende,
nemligen bekräftelseederna, vittnes- och partseden. För att söka i
någon man stödja detta påstående, ber jag att få anföra, först hvad
Riksdagen begärt, sedan nagra utdrag ur nya lagberedningens anfö¬
rande och slutligen hvad Högsta Domstolens 'ledamöter hafva yttrat.
Riksdagen har, i skrifvelse till Konungen den 2 Juni 1883, be¬
gärt, att »i följd af den för mången motbjudande lydelsen af edens slut¬
ord» några andra passande ord skulle sättas i dessas ställe. Riksdagen
har deremot alls icke payrkat åtgärden att borttaga äfven begynnelse¬
orden. Detta har dock skett. Riksdagen har vidare önskat att »be¬
kräftelseorden ’så sant mig Gud hjelpe till lif och själ’ utbyttes mot
andra och mera lämpliga, »olika för löfteseder och bekräftelseeder».
Detta, har icke skett. Detta är likväl en ganska bestämd begäran
af Riksdagen, hvilken icke blifvit behjertad så, som den enligt mitt
förmenande verkligen förtjena!, ty dessa’slutord äro alldeles för stränga,
ja orimliga pa det ena hållet, men intetdera på det andra. Det förslag
till lag, som nu gjorts, efterkommer i högst ringa mån Riksdagens
önskan. Riksdagens önskan gick främst ut på en inskränkning i ederna,
så vidt möjligt var. Denna är, såsom vi se af handlingarne, uppskjuten
till framtiden, och derom är nu ingenting att säga. För öfrigt önskade
Riksdagen, att emedan många tagit anstöt af ordet »svär», detta ord
måtte tagas bort. Jag anser, att Riksdagen dertill hade goda skäl. Och
dock är detta ord bibehållet i löfteseden; och det är der som det för de
samvetsömme är sa motbjudande. Den allmänna oviljan mot ederna
bar onekligen uppkommit från löftesederna, och sällan är väl händelsen
den, att någon säger: »jag kan eller vill icke gå vittneseden», ty hvad
han såsom vittne har att säga, är något som han känner och som har
passerat; det ligger inom verkligheten; det är icke såsom med löftes¬
eden, der föremålet för eden endast ligger inom möjlighetens område.
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
rörande orda¬
lagen vid ed¬
gång.
(Forts.)
g Lördagen den 7 Mars.
Ett vittne liar blott att tala om hvad han vet sant vara; och på det
att alla må hafva tillräckligt skydd _ af lagen, ålägges honom detta
under den dyraste och strängaste förpligtelse, hvilken han hvarken har
-giltigt skäl eller rättighet att undandraga sig; ty den, som vet san¬
ningen och icke vill yppa den, han måste underkasta sig lagens »du
skall». — Begynnelseorden i vittneseden, om kvilka från Riksdagens
sida intet är sagdt, och livilka stämpla vår ed att vara ett kristet sam¬
hälles ed, äro, som sagdt, borttagna och skälet dertill tyckes icke vara
något annat än att man velat genom deras omskrifning mot slutet få
en lämplig afrundning på eden, som annars skulle slutat allt för snöpligt.
Det heter i lagberedningens utlåtande å sidan 11, vid talet om
vigten deraf att eu förändring i edsformuläret sker snart, att »äfven
den, som icke delar betänkligheterna, måste erkänna att edgången
vid sådant förhållande löper fara att betraktas antingen såsom en tom
formalitet, hvilken utan eftertanke af den lättsinnige fullgöres, eller
såsom en olidlig tvångsåtgärd, emot hvilken den allvarligt tänkande
och religiöse måste i samvetsfrihetens namn protestera».
Ja, det är fullkomligt sant, men det förvånar mig, att ingenstädes
i lagberedningens anförande finna den tillbörliga skilnaden gjord mellan
dessa, två arter af eder, löfteseder och bekräftelseeder, och dock är,
såsom jag försökt visa, den ena af dessa arter ingen verklig ed. Löftes¬
eden kan nemligen icke till följd af sitt innehåll blifva eu ed, och
der den göres till det, varder den snart en tom formalitet. Den har
icke edens natur och kan aldrig få den, emedan den rör sig pa ett
område, der ingen förnuftig menniska kan aflägga en ed. Den är och
förblir ett löfte och ingenting annat. Det heter der vidare att,
när en ändring af eden skall göras, bör man tillse, »att den nya
formel, som sättes i stället för den gamla, göres så enkel och så all¬
mängiltig som möjligt». Jag ber att få protestera mot denna åsigt.
Att den göres enkel, derom är intet att säga, men att den skall göras
allmängiltig, dertill finner jag alls icke skäl. Hvar skall gränsen
sättas för denna allmängiltighet? Är det för de olika kristna kyrko¬
samfunden eller för våra sekter eller för både muhammedaner, judar
och hedningar denna allmängiltighet åstundas, så att de skola kunna
svärja samma ed? Det vore ju att uttömma edens betydelse till den
grad, att den folie ned till formen af det enklaste löfte, äfven der
den icke borde vara det. Det föreslås följande formel: »jag svär inför
Gud den allvetande och allsmäktige». Detta behöfva vi sannerligen
icke svära på, om vi tro på honom; ty allt, hvad vi göra, tala och
tänka, sker inför honom. Det är en helt annan -sak att svärja vid
Gud den allsmäktige. Tror jag deremot icke på Gud, så har allmän¬
giltigheten af formeln ingen betydelse alls.
Jag vidrörde ordet »inför». Det är, såvidt jag vet, ett alldeles
nytt påfund vid edgång, ty allt svärjande måste vara vid något. Så
har det varit allt sedan äldre tider. Det heter hos judar: »jag svär
vid lefvande Gud», och så lyder eden äfven hos nyare folk. Detta vid
är af stor betydelse, ty det innebär ett särskildt påkallande af den,
vid hvilken jag svär, så att, om jag svär falskt, jag inom mig förnekat
eller hädat honom. Huru svär väl en verldsman, äfven om han icke
finner sig särdeles förbryllad af Guds allvetenhet och allmakt? Han
Lördagen den 7 Mars.
7 N:o 14.
svar vid sin Leder, men det faller honom icke in att säga en sådan Lagförslag
omening som: jag svär inför min heder; han inser nog, att den kon- °™ ändrade
frontationen vore mången gång högst besynnerlig. bestämmelser
Det finnes en allt mera och mera öppet och djerft framträdande^*.» vid ed-
religionsbekännelse, som visserligen är gammal men icke ansågs för gång.
en sådan, så länge den stannade hos ett fåtal, nemligen materialismen (Forts.)
och ateismen; men den har nu sina särskilda läroböcker, sin egen
offentliga bekännelse, ja, sin mission äfven den. Jag vet icke, huru
jag skulle kunna göra vårt kristna samhälles ed så allmängiltig, att
den blefve bindande för en person af dylik bekännelse, men väl, att,
om jag lyckades indraga honom inom kretsen af eu dylik edsförbin-
dande verkan, densamma blefve alldeles olämplig och motbjudande för
den kristne. Jag kan således icke medgifva, att det är rätt att göra
eden sä allmängiltig som möjligt.
Då jag ser på de två protokoll, som blifvit förda i Högsta Dom¬
stolen under frågans handläggning derstädes, så finner jag icke heller
der tillräckliga stöd för den ändring, som nu är föreslagen. Det är
till och med det anmärkningsvärda förhållandet, att af 13 Högsta
Domstolens ledamöter endast 3 lemnat förslaget utan anmärkning;
med vissa betingelser hafva 2 ledamöter gått in på detsamma, men
8 ledamöter hafva motsatt sig detsamma. Det är en mycket sägande
och kraftig opposition, så vidt jag kan finna. Till och med inom
Kongl. Maj:ts rådkammare har en lagkunnig man yttrat sig med stor
betänksamhet om detta förslag. Hans åsigt måste för mig hafva så
mycket större betydelse, som han länge varit landtdomare och således
kunnat inhemta eu ej vanlig erfarenhet om betydelsen af bekräftelse¬
edernas orubbade helgd. Jag hyser nemligen den tron, att om Riks¬
dagen antager detta förslag, sä vore i och med detsamma ryckt ur
lagskipningens händer ett af dess starkaste och kraftigaste vapen, då
af rättssäkerheten i ett land onekligen den medborgerliga friheten är
i hög grad beroende. Ja, då man kan säga, att rättssäkerheten utgör
den rigtiga mätaren för en verklig, sann medborgerlig frihet, måste
man betänka sig mer än en gång, innan man rubbar den så, att den
befinnes svagare, än den var förut. Helt visst kommer, i samma mån
som den sjunker, motsatsen till sanning och rätt, nemligen våld och
våld, som alltid hafva varit egennyttans beredvilliga handtlangare, att
försöka intaga domaresätet, och derifrån bevare oss Gud! Det är så
vigtigt att lagskipningen hålles i helgd, att hvarje betänklighet af så
framstående män, som Högsta Domstolens ledamöter eller våra praktiska
domare, ensam för sig är af den stora vigt, att jag anser det hög-
nödigt, att icke taga ett steg, som skulle kunna åtföljas af de allra
största faror just för det dyrbaraste vi ega, nemligen vår medborgerliga
lagbundna frihet.
Under sådana förhållanden, då jag finner löfteseden ännu bibe¬
hållen under ordet »svär», som just åstadkommit den svårighet för
många att aflägga eden, hvarom Riksdagen talat; då denna ed icke är
förvandlad till ett enkelt löfte inför borgerlig myndighet; och då der¬
emot förslaget gifvit en allt för svag form åt vittnes-, parts- och
fyllnadseden, så kan jag icke annat än yrka afslag å det framlagda
förslaget.
N:o 14. 8
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag Herr Lindahl: Efter den föregående talarens vältaliga anförande-
bestämmelser ^ar jan icke mycket att tillägga. Jag hade begärt ordet för att, då
rörandTolZt-Wi reserverat mig mot Utskottets betänkande, framlägga de skäl, som
lagen vid ed-dertill förmått mig, men dessa skäl äro af den föregående talaren till
gång. väsentlig del anförda och jag anhåller derföre att få instämma i hans
(Forts.) anförande. Mina betänkligheter hafva egentligen rigtats mot den före¬
slagna formen för vittneseden, hvilken jag anser ega den största bety¬
delsen och vigten. Till hvad den föregående talaren yttrat ber jag
blott få tillägga några ord. Det är sagdt, att denna förändring skulle
vara nödig derföre, att, såsom det nu är, den myndighet, inför hvilken
en person kallas att aflägga eden, då denne person vägrar att göra
det, icke har någon utväg att förmå den vägrande att aflägga eden.
Derföre skulle man ändra den så, att de anledningar till edsvägran,
som nu förekomma, skulle upphöra. Jag her att få saga, att så utan
utvägar äro väl ändå icke domstolarne. Om eu person, då han kallas
att aflägga vittnesed, förklarar, att han icke tror på en personlig Gud,
eller icke tror på en odödlig själ, eller ett lif efter detta, och att
följaktligen eden är för honom ett gyckelspel, så har, om detta är
allvarligt menadt och icke endast en förevändning, han dermed för¬
klarat sig icke vara kristen. För sådana fall innehåller 17 kap. 7 §
> Rättegångsbalken, som talar om jäf mot vittnen, följande stadgande:
»ej må den vittna, som är okristen, eller af sådan lära, att han om
vittneseden eu falsk och skadlig mening häfver».
En sådan person är helt enkelt jäfvig. Han har sjelf beröfvat
sig den medborgerliga förmånen att användas såsom vittne. Det in¬
träffar, att en annan säger: jag kan icke aflägga eden, emedan formu¬
läret innehåller orden »jag svär»; ty Kristus har sjelf lärt oss att icke
svärja. Denna invändning, i fall den är allvarligt menad, kan i de
flesta fall icke bero på annat, än bristande undervisning om kristen¬
domens lära, ty denna ed är ingenting annat än ett i den borgerliga
lagen gifvet stadgande, som hvar och eu, hvilken lyder under denna
lag, måste underkasta sig, och derom hafva vi ett annat bud, som
säger, »varen all mensklig ordning undergifne». Domaren kan då
hänvisa honom till själasörjaren för att få undervisning i sin kristen¬
dom. Visar det sig åter endast vara tredska och envishet, ja, då har
domaren aft använda samma medel, som man använder mot hvar och
eu, hvilken vägrar att fullgöra hvad lagen föreskrifver, nemligen viten
och böter. Skulle åter inträffa, att någon är af sådan lära, att den
icke tillstädjer honom att aflägga eden, så finnes en författning af den
31 Oktober 1873, som innehåller, att om sådana fall förordnar Konun¬
gen. Men nu veta vi, att under de 12 år, denna författning varit
gällande, har icke något enda fall förekommit, då ett sådant förord¬
nande af Konungen påkallats.
För den, som hyser betänkligheter mot ordet »svär», kan icke det
nu föreslagna edsformuläret vara i någon mån tillfredsställande, ty
det innehåller ordet »svär» på två ställen, då deremot det gamla formu¬
läret har det blott på ett ställe.
En motionär i Andra Kammaren har samlat alla de fall, som
under det föregående året inträffat, då personer dragit sig för att
aflägga ed. Det är sammanlagdt 13. Af dem är det 6, som afse
Lördagen den 7 Mars.
9 N:o 14.
vittneseden. Om man betänker, att minst 50,000, ja kanske 100,000 Lagförslag
personer om året kallas att inför domstol aflägga sådan ed, så är ju om fndra.de
detta antal ett försvinnande fåtal, och detta fåtal kan väl icke medrgrande^ordå-
skäl begära, att hela rättssystemet skall för deras skull ändras. Ty tagen vid eti¬
sk länge som lagen stadgar, att två vittnen äro fullt bevis, deri de gång.
sammanstämma, så är det ock af allra största vigt, att icke de garan- (Forts.)
tier, som lagen i öfrigt lemnar för att detta bevismedel, måtte
missbrukas, ej blifva försvagade, och säkert är, att edens vigt och be¬
tydelse skulle af många anses försvagad, i händelse formen ändrades
på det sätt, som nu föreslagits.
Herr Chefen för Justitiedepartementet synes ock på grund af de
anmärkningar, som inom Högsta Domstolen blifvit gjorda, hafva kom¬
mit till den uppfattningen, att detta förslag icke vore i alla delar så
godt och lämpligt, och derföre inskränkt sig till att nu förelägga det
för Riksdagen, under förhoppning att inom Riksdagen skulle finnas
tillräcklig erfarenhet om hvad intryck en sådan förändring skulle göra
på mängden af de personer, som kallas att vittna. Med hänsyn just
till detta förhållande får jag nämna, att under den långa tid, jag
utöfvat domarevärf, har det aldrig inträffat, att ett vittne dragit sig
för att aflägga eden till följd af den form, den nu har.
Vidare vill jag fästa uppmärksamhet derå, att om man nu eu
gång skall göra förändring i edsformuläret, då bör denna förändring
äfven till någon del omfatta edens innehåll. Så som vittneseden nu
lyder, innehåller den ett uttryck, som man ofta funnit icke hafva för-
ståtts af dem, som aflägga eden. Det är nemligen uttrycket »liändt
och sant vara». Detta är icke ens rigtig svenska, och det är väl
ock anledningen, hvarföre folket icke förstår det. De säga ofta i stället
»kändt och sant vara», eller »rätt och sant vara», stundom »jemt
och samt vara» och dylikt. Skall en ändring göras, så bör den först
drabba sådana uttryck, och det enklaste vore, att helt och hållet ute¬
sluta dessa ord. Vidare skulle man kunna säga, att eden ålägger den,
som måste gå den, allt för mycket. Den innehåller att »jag skall
vittna och gifva tillkänna allt hvad jag vet», utan inskränkning. Nu
är det väl så, att högst få personer kunna i ett visst moment omtala
allt hvad de veta om en sak. Minnet sviker; uppfattningen om hvad
som hör till saken eller icke vållar, att ett vittne icke nämner allt
hvad det känner. Detta gör också, att vittnenas upplysningar måste
genom frågor af domaren så småningom framletas, innan vittnesmålet
blir fullständigt, och åtskilliga gånger har det inträffat, att, sedan
saken förevarit, samvetsömma personer kommit till domaren och sagt,
att de glömt att berätta det och det samt anhållit att få tillägga det
till vittnesmålet. Eden borde derföre innehålla en förklaring, att
vittnet icke »med vett och vilja» skall förtiga något.
Då emellertid af hvad som förekommit hos Högsta Domstolen
torde vara till fullo ådagalagdt, att den föreslagna ändringen icke är
nödig, och då den icke heller är nyttig för rättstillståndets upprätt¬
hållande, samt, hvad beträffar formuleringen, icke synes vara någon
förbättring, så hemställer jag om afslag å den ifrågavarande punkten.
3N’:o 14. 10
Lördagen den 1 Mars.
Lagförslag Herr Sandberg: Då jag har anmält mig såsom reservant emot
om ändrade förevarande förslag, anser jag mig också pligtig att i korthet angifva
rörand^lrda-^ s^i som hindrat mig att instämma med Lag-Utskottets pluralitet
Hagen vid ed-i fråga om tillstyrkandet af de föreslagna edsformulär en.
gång. Såsom den förste ärade talaren redan anmärkte, hafva dessa för-
(Forts.) slag sin närmaste grund i Riksdagens skrifvelse af år 1883. I denna
skrifvelse begäres, att de nu förekommande bekräftelseorden »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ» måtte utbytas mot »andra och mera
lämpliga, olika för löfteseder och bekräftelseeder». I anledning af
denna Riksdagens begäran hafva också dessa gamla bekräftelseeder,
hvilka gå århundraden tillbaka i tiden och redan i Magnus Erikssons
landslag blifvit uttryckta med de nämnda bekräftelseorden, utbytts
mot andra med ett vekare uttryckssätt. Att genom utbytet af ordet
»vid» mot »inför» eden förlorat sin karakter, har den förste talaren
redan framhållit. Då kunskapen om hvilka Guds egenskaper äro in¬
går i vår religionsundervisning, torde väl ingen vara okunnig om att
Gud är allvetande och allsmäktig. Tilläggandet af dessa ord synes
sålunda vara onödigt. Meningen dermed har vill varit att påminna
om, att Gud vet om eden hålles och har makt att straffa edsbrytaren.
Fråga är dock, om det icke vore mera skäl att erinra om Guds helig¬
het och rättfärdighet, ty det är i följd af dessa sina egenskaper Gud
vill och måste straffa. Jag har denna riksdag först läst och hört i
diskussionen användas ett uttryck, hvilket, ehuru det sårar mitt innersta
väsen, jag dock måste erkänna vara en rigtigare och sannare beteckning
för de verkliga förhållandena, än de motsvarande uttryck, man hittills
hört begagnas. Man säger icke numera: »den och den saken strider
mot mitt samvete», utan: »den strider mot min andliga smak». Med
den subjektivism, som i våra dagar gör sig gällande, i synnerhet hos
de s. k. dissenters, kan man väl taga för gifvet, att det nu föreslagna
nya edsformuläret, om det blir antaget, skall befinnas oförenligt med
mångas andliga smak. Om de, som ogilla det nya edsformuläret, blifva
lika många eller kanske till och med flere än de, som klandra det
nu» gällande, hvad vinna vi då med förändringen?
Dessutom hafva, såsom den förste talaren redan erinrat, de, som
utarbetat det nu föreslagna edsformuläret, utan någon af Riksdagen
dertill gifven anledning borttagit de i början af hittills gällande formulär
förekommande orden »vid Gud och hans heliga evangelium». Såsom
skäl härför hafva vi hört anföras, att man velat undvika den omsägning,
som skulle uppstå, då i slutet af det nya formuläret säges: »detta svär
jag inför Gud den allvetande och allsmäktige». Men denna omsägning
torde väl icke vara farligare, än det i den föreslagna eden förekom¬
mande upprepandet på tvä två ställen af ordet »svår». Genom bort¬
tagandet af de förenämnda orden har edsformuläret blifvit sådant, att
det kan användas icke endast för kristna, utan för alla, som tro på
en Gud, sålunda äfven för t. ex. judar och muhammedaner. Detta,
som kanske just varit afsedt med den ifrågavarande förändringen och
måhända synes många vara en förtjenst, är i mina ögon ett väsentligt
fel hos det nya formuläret. Jag kan nemligen icke frigöra mig från
den föreställningen, att det lagstadgade edsformuläret måste i ett kri¬
stet samhälle rätta sig efter kristendomens lära.
11 N:o 14.
Lördagen den 7 Mars.
Jag fäster mig icke så mycket vid domareeden, som också är eu Lagförslag
löftesed och hvilken jag gerna skulle vilja helt och hållet borttaga, ^tämmelser
Den aflägges i allmänhet af personer, hos hvilka man i följd af deras,..y(md”ors^_
egande bildning bör kunna förutsätta insigt om edens förbindande^™ m el¬
kraft. Det är vittneseden, som jag vågar beteckna såsom den vigti- gång.
gaste. De flesta, som aflägga denna ed, ega ringa bildning, och ju (Forts.)
ringare deras bildning är, desto större vigt och betydelse har för dem
edens ordalag.
Då jag, för min del, med den kännedom jag har om vårt folk, är
förvissad, att den föreslagna förändringen af vittnesedens ordalag skulle
åstadkomma en stor förökning af antalet falska vittneseder och rätts¬
tillståndet sålunda i betänklig grad förslöas, får jag yrka utslag å
Utskottets hemställan.
Herr Claeson: Då jag begärde ordet, var det för att yttra, hvad
som till en del är sagdt af de föregående talarne och i synnerhet den
talare, som först hade ordet. Jag ville söka visa, hvad denne talare
framhållit, att om man frånräknar dem, som en annan talare kallat
okristne, hafva presterna mot nu gällande edsformulär uteslutande
afsett löftesederna. Nu vill jag fästa mig hufvudsakligen vid san-
ningsederna, såsom de enligt min tanke vigtigaste och de, vid
hvilkas rubbande egentligen någon fara kan förefinnas, och jag vill
framdraga några exempel ur min egen erfarenhet såsom domare^ på
landet. Jag får då upplysa, att under de senare åren det någon gång
händt mig, att personer, som skolat aflägga gäldenärsed i konkurs eller
vittnesed, sökt undandraga sig edgången. Hittills har jag dock varit
nog lycklig att icke behöfva använda vite eller annat tvångsmedel,
utan i ett par fall, der de protesterande envist vidhöllo sina protester,
förmådde jag de personer, som påkallat edgången, att tills vidare afstå
derifrån, och i de öfriga fallen lyckades jag att på öfvertygelsens väg
förmå vederbörande att uppfylla sin skyldighet. För något mera än
ett år sedan vid ett ting inom min domsaga, hvilket jag ej sjelf för¬
rättade, vägrade en nyvald nämndeman att aflägga domareed. Härads¬
rätten föreläde honom då vid vite att fullgöra edgången å nästa rätte¬
gångsdag, och före den utsatta tidens förlopp förklarade han sig villig
att gå eden.
I intet af dessa fall berodde vägrandet att gå eden på motvilja
mot ordalagen i edsformuläret utan uteslutande derpå, att personerna i
fråga hade det baptistiska åskådningssättet, att icke blott detta svär¬
jande man och man emellan, hvars bortläggande vore så önskligt, utan
ock all edgång vore synd, åberopande bibelns ord: »edert tal skall vara
ja, ja, nej, nej, hvad derutöfver är, det är af ondo». Jag tror att ena¬
handa är förhållandet vid öfriga domstolar, der protester egt rum, och
styrkes i denna min uppfattning vid granskning af de 13 fall, som i
Herr E. Nyströms motion framdragits. Deraf äro blott 2, i hvilka
gjorts invändning mot edsformuläret, och dessa invändningar gjordes af
personer, hvilka förut i dag benämnts okristne. För dessa protester
finnes nog ingen annan bot än ett fullständigt afskaffande af edgång,
och vilja dessa profetesterande vara konseqventa, skola de icke ens
underkasta sig den af herr Nyström i hans motion äskade och af Herr
N:o 14. 12
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag Folke Andersson i hans reservation formulerade högtidliga försäkran,
bestämmelse)' ?.om kar e<Wmgs innebörd men icke dess form, ty en dylik försäkran
rörande orda-är dock något annat och vida mera än ja och nej och således, efter
lagen vid ed-deras egendomliga bibeltolkning, synd. Detta fullständiga afskaffande
gång. af edgången vill jag dock pa det kraftigaste motsätta mig, enär jag
(Forts.) är fullt viss att det i hög grad skall minska rättssäkerheten, som enligt
min åsigt är ett af samhällets vigtigaste intressen, till hvilket vi måste
taga oändligt mycket mera hänsyn än till hvad några, efter vår me¬
ning, förvillade individer tycka och tänka.
Herr E. Nyström har enligt min tanke fullkomligt rätt, då han
delar de mot edgång vid domstolarne protesterande i två klasser, nem¬
ligen de, hvilka benämnts okristne, och de, som anse eds afläggande
vara synd. De förstnämnde torde vara mycket få till antalet och före¬
komma hufvudsakligen i Stockholm och några flere städer. Äfven gifver
jag Herr Nyström rätt, då han, stödd på en större auktoritet än sin
egen, säger, att för den verkligt samvetsgranne är ett enkelt, inför Guds
ansigte uttaladt ja lika bindande som en dyr ed. Men längre
kan jag icke följa honom, och dessa premisser föra icke mig till det
slut, hvartill de ledt honom. Det är ej för de verkligt samvetsgranne
vi hafva behof af vittnes- och värjemålseder, och ingenstädes blifver
det så tydligt som vid våra underdomstolar, att verlden icke består af
endast samvetsgranna personer, utan att det finnes godt om sådane, till
hvilkas löften och försäkringar man icke kan sätta lit, äfven om åt dessa
försäkringar gifves en högtidlig form, och med afseende å hvilka en af¬
skräckande edgång erfordras, för att de icke skola fullfölja sin lifliga
önskan att förvilla domstolen genom att fördölja eller förvända sanningen.
Då på grund af hvad jag nu sagt jag måste antaga, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna ändring i edsformuläret medför blott ett känslans
tillfredsställande utan något verkligt praktiskt gagn, och jag å andra
sidan icke kan frigöra mig från farhågan, att denna förändring skall af
mangen lågt stående tagas såsom en lättnad och fresta honom att, till
men för rättssäkerheten och honom sjelf, begå mened, anser jag det
tryggast och bäst att vi behålla det nuvarande edsformuläret, till dess
den väntade reformen i fråga om laga bevisning vid domstol kommer
till stånd.
Herr Statsrådet von Steyern: Riksdagen har, såsom Herr
Wennerberg rigtigt erinrat, i sin skrifvelse af år 1883 begärt både
afskaffande af sådana eder, som kunde anses öfverflödiga, och utarbetande
af nytt edsformulär. Att Kongl. Maj:t det oaktadt nu framlagt för¬
slag endast i sistnämnda hänseende, beror ingalunda derpå, att Kongl.
Maj:t har varit ogynsamt stämd mot Riksdagens önskan om minskning
i edernas antal, men då de flesta i allmän lag föreskrifna eder —■. deri¬
bland åtskilliga löfteseder, till hvilka Lagberedningen räknar jemväl
vittneseden — äro bevisningsmedel inför domstol, har Kongl. Maj :t an¬
sett sig icke kunna pröfva frågan om afskaffande af dessa eder annor¬
lunda än i sammanhang med pröfningen af de bestämmelser angående
bevisning inför rätta, som skola införas i en ny rättegångsordning.
Emellertid har Kong!. Maj:t icke ansett sig deraf förhindrad att till¬
mötesgå Riksdagens önskan om ändring af edsformuläret. Då ett för-
Lördagen den 7 Mars.
13 N:o 14.
slag i det syftet, nu blifvit framstäldt, har det mötts af motstånd från Lagförslag
åtskilliga håll inom Kammaren. Först från dem, som anse det nu- om ändrade
varande formuläret så tillfredsställande, att hvarje förändring i det-^f™”1^
samma skulle innebära en försämring. Häremot vill jag erinra, att/ågen lid ed
Riksdagen i nyss omförmälda skrifvelse af år 1883 anhållit »---- gång.
■ att, då, enligt Riksdagens åsigt, den förändring uti gällande edsfor- (Forts.)
mulär bör vidtagas^ att, när edsförpligtelse skall afgifvas, bekräftelse¬
orden ’så sant mig Gud hjelpe till lif och själ’ utbytas mot andra och
mera lämpliga, olika för löfteseder och för bekräftelseeder, Kongl. Maj:t
behagade till Riksdagen aflåta proposition i sådan syftning — — —»
Detta beslut fattades, hvad särskild! denna Kammare beträffar, icke
genom någon öfverraskning. Frågan diskuterades vid två särskilda
tillfällen, sista gången efter återremiss till vederbörligt Utskott. Men
icke nog härmed. Då samma fråga förelåg till behandling vid 1875
års riksdag, förklarade sig Första Kammaren anse »--— att, der
edsförpligtelse!! fortfarande skulle afgifvas, de sista bekräftelseorden
borde utbytas mot andra och mera lämpliga, olika för trohets- och
embetseder och olika för vittnes- och värjernålseder». Andra Kammaren
fattade ett någorlunda öfverenstämmande beslut, men då icke i formen
full enighet mellan Kamrarne kunde ernås, blef någon skrifvelse till
Kongl. Maj:t ej afbiten. När emellertid Riksdagen upprepade gånger
uttalat en bestämd åsigt i frågan och slutligen vändt sig till Kongl.
Maj:t med begäran om ett lagförslag, som öfverensstämmer med denna
åsigt, hade man väl anledning antaga, att Riksdagens opinion i frågan
skall vara. så stadgad, att, när ett förslag nu framlägges, Riksdagen åt¬
minstone icke afslår det derför, att Riksdagen ångrat sig och vill för¬
blifva vid det gamla.
Härtill kommer, att äfven en annan mycket tungt vägande auk¬
toritet, nemligen Kyrkomötet, uttalat sig i öfverensstämmelse med Riks¬
dagen. Kyrkomötet, som naturligtvis inskränkt sitt yttrande till de
kyrkliga ederna och i första rummet till presteden, har i eu under¬
dånig skrifvelse af den 6 Oktober 1868 begärt, att Kongl. Maj:t täcktes
låta .utarbeta nytt formulär till presteden, dervid borde tillses huruvida
de sista bekräftelseorden icke kunde alldeles uteslutas, eller der några
sådana, ord ansåges nödvändigt böra stå qvar, huruvida de då befint¬
liga ej kunde utbytas mot en bön eller begäran om Guds bistånd till
att troget hålla det, hvarpå löfte aflagts. Vidare har Kyrkomötet 1883
förklarat sig anse slutorden i det nuvarande edsformuläret: så sant mig
Gud hjelpe till lif och själ, livilka ord företrädesvis hade föranledt
samvetsbetänkligheter, kunna bortfalla, utan att derigenom eden för¬
lorade i styrka eller till innehållet ändrades, på grund hvaraf Kyrko¬
mötet anhöll, att formuläret för ed, som skulle vid prestvigning afläggas,
måtte blifva ändradt så, att slutorden utginge.
När skall behofvet af en lagförändring, sådan som denna, anses
vara fullständigt ådagalagdt, om icke då, när både statens och kyrkans
representationer, hvar på sitt område, ansett den önskvärd och uttryck¬
ligen begärt dess genomförande?
. Men, säger man., förändringen kommer för tidigt. Eden är ett
bevisningsmedel, och ingen förändring med ett sådant bör ske annat
än efter pröfning i dess helhet af frågan om de bevisningsregler, som
N:o 14. 14
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag skola upptagas i en blifvande rättegångslag. Detta kunde i viss män
om ändrade vara s§, anledning funnes att antaga, att edens kraft såsom
bevisningsmedel skulle försvagas genom antagande af Kongl. Majrts för-
1\°agZ lid ed- slag. För min del tror jag, att detta icke skall blifva förhållandet.
gång. Det är naturligtvis ytterst svårt att med fullt objektiva och för andra
(Ports.) bindande grunder ådagalägga, att det ena edsformuläret i högre grad
än det andra besitter förmågan att kraftigt verka må menniskosinnet.
Ett bevis derpå är den förste ärade talarens visserligen mycket stäm¬
ningsfulla men — åtminstone för mig — ganska litet bevisande anförande.
Jag anser mig dock böra, till den kraft och verkan det kan hafva, antyda,
huru jag tänkt mig förhållandet mellan de båda edsformulären. Jag
föreställer mig, att om något skall kunna rätt kraftigt förmå den, som
inför domstol aflägger ed, att i sin utsago hålla sig till sanningen, så
är det den lefvande känslan deraf, att han står inför den allvetande
och allsmäktige Guden, inför hvilken hans tankar och hjertas uppsåt
äro uppenbara, och som är mäktig att straffa allt svek och all falsk¬
het, som der yppar sig. Dessa allvarliga tankar frammanas genom de
ord, med Indika Kongl. Maj:t ansett eden böra afslutas. De nuvarande
slutorden åter, om man i dem inlägger den förnuftiga mening, de
otvifvelaktigt hafva, betyda icke annat än att hvad jag lofvar eller
försäkrar är visst, så sant jag vill att Gud mig hjelper till lif och själ.
Det är således den svärjandes egen önskan eller förhoppning, att ge¬
nom Guds hjelp blifva frälst, som skall förmå honom att tala sanning.
Men ty värr är det så, att för den stora hopen af dem, som aflägga
ed inför domstol, är denna önskan och denna förhoppning ganska litet
lefvande och för mången blott ett tomt ord. Det är allt för antagligt,
att i det ögonblick, då han träder fram till dombordet för att aflägga
eden, han ej känner något behof af Guds hjelp i något hänseende, och
att det för domaren är vida svårare att genom allvarliga förmaningar
bibringa honom en sådan känsla, än det är att ingifva honom före¬
ställningen att han står inför Gud såsom vittne till och domare öfver
hans handlingssätt. Det är ock på ett kraftigt inpräglande af denna
föreställning, som domarens förmaningar till vittnet angående edens vigt
och betydelse redan nu hufvudsakligast äro rigtade. Jag skulle derföre
ganska mycket misstaga mig, om icke den bindande kraft, eden under
nuvarande förhållanden har, härflyter just från sådana tankar och betrak¬
telser, som framkallas af de föreslagna slutorden, men som icke stå i direkt
sammanhang med de nuvarande. Skulle åter de nuvarande slutorden
betyda hvad mången fruktat att de betyda, eller eu afsvärjelse af Guds
hjelp, om eden brytes, en högtidligt och offentligen afgifven förklaring,
att man under vissa förhållanden är beredd att lefva utan Guds hjelp
och beskydd, då innebär eden en onaturlighet, ett trots och en hädelse.
Staten har icke rätt att tvinga någon af sina medborgare att uttala
sådana ord, äfven om det vore i förment afsigt att trygga rättstill¬
ståndet. Det är då mångdubbelt skäl att ändra eden, och detta ju
förr desto hellre.
De föreslagna slutorden skulle emellertid ersätta icke blott de nu¬
varande slutorden, utan äfven edens begynnelseord. Skälet härtill är
följande. Man har varit temligen ense derom, att de nuvarande slut¬
orden icke kunna borttagas utan att andra sättas i stället. Inom Nya
Lördagen den 7 Mars
15 iN:o 14.
Lagberedningen hade visserligen ett sådant förslag utarbetats, men då Lagförslag
Högsta Domstolen deröfver hördes, var flertalet ledamöter af den me- om fndrade
ningen, att det för bevarande af edens helgd vore af synnerlig vigt^örcmdetrda-
att just slutorden på ett gripande sätt erinrade om edens religiösa be- lagen vid ed-
tydelse. Men det är ingen lätt sak att finna lämpliga slutord. Riks- gång.
dagen hade, såsom Herr Wennerberg erinrar, antydt att de borde vara (Forts.)
olika för löfteseder och bekräftelseeder. Ett sådant förslag framstäldes
också af några ledamöter i Högsta Domstolen. De föreslogo att löftes¬
ederna skulle afslutas med en bön om Guds hjelp: »dertill mig Gud
nådeligen förhjelpe»; och deremot kan ju icke vara annat att invända
än möjligen, att denna ed är svagare än den nu föreslagna. Bekräf¬
telseederna skulle enligt samma förslag afslutas med orden: »så sant
jag vill, att Gud mig hjelper». Deremot kan dock göras samma erinran
som mot de nuvarande slutorden. Dessutom kunde den omständig¬
heten, att olika eder afslutades på olika sätt, leda till den föreställ¬
ningen, att den ena eden icke hade samma bindande kraft som den
andra. Vill man derföre hafva slutorden lika för båda slagen af eder,
återstår intet annat än att flytta inledningsorden till edens slut, der
de, efter hvad alla anse, göra ett mera gripande intryck. Frågan blir
då, om man skall använda de nuvarande inledningsorden »vid Gud
och hans heliga evangelium» eller de af Kongl. Maj:t föreslagna »in¬
för Gud den allvetande och allsmäktige». Det vill synas mig, som om
det sista vore i alla afseenden att föredraga. Uttrycket »vid Gud» är
dunkelt. Jag kan icke förklara det annorlunda än att det betyder:
»inför Gud». Den mystiska betydelse, som deri blifvit inlagd af några
af de föregående talarne, måtte åtminstone vara förborgad för menige
man, ty i den lärobok, som begagnas vid religionsundervisningen, för¬
klaras svärjandet vid Guds namn vara att taga Gud till vittne och
domare öfver sig att dermed bekräfta sitt tal, d. v. s. korteligen uttryckt,
att svärja i Guds åsyn, inför Guds ansigte eller inför Gud. Så är sa¬
ken också uppfattad af eu af kyrkans biskopar, som vid senaste kyrko¬
möte uttalade sig så: »Jag tror för min del, att det är ganska svårt
att förklara ordet vid Gud uti eden, så vida man icke vill betrakta det
såsom liktydigt med: inför Gud. Vi hafva godkänt denna tydning i
våra kristliga läroböcker; och redan ur den synpunkten synes mig ordet
vid böra i edsformelu utbytas mot inför». Herr Wennerberg har funnit
uttrycket »svära inför Gild» vara alltför alldaglig!, något trivialt, om jag
så får uttrycka mig, ty allt hvad vi göra, menade han, göra vi ju inför
Gud. Ja visserligen, men det är ej nog att detta är ett faktum, det
måste ock stå lefvande för dens erinring, som aflägger eden. Är man
så sinnad, att man i allt sitt görande och låtande har Gud för ögonen,
då behöfver man icke inlägga någon särskild skärpa i eden, då hålles
den nog ändå. Men är det åter så, som fallet i allmänhet lärer vara
med oss menniskor, att tanken på Guds omedelbara närhet under våra
dagliga sysselsättningar är för oss ganska främmande, då är denna
tanke icke längre trivial, då uppfyller den ju äfven, enligt den talarens
åsigt, vilkoren för att kunna inläggas i eden, då bör äfven enligt
hans mening denna tanke kunna göra ett mäktigt och öfverväldigande
intryck, när den, såsom vid edens afläggande sker, på ett särskild!
kraftigt sätt framhålles.
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
:rörande orda¬
lagen vid ed¬
gång.
(Forts.)
16 Lördagen den 7 Mars.
Om uttrycket »vid Gud» är dunkelt, är uttrycket »vid Hans he¬
liga evangelium» det icke mindre. Om öfver hufvud någon mening
kan inläggas i dessa ord, vore det väl den, att man afsäger sig den
nåd Gud genom evangelium låter förkunna, om eden icke hålles. Efter
hvad jag förnummit, hafva samvetsbetänkligheterna mot eden härrört
äfven från dessa ord, och de böra derföre af samma skäl som slutorden
från edsformuläret uteslutas.
De af Kongl. Maj:t föreslagna slutord äro deremot fullt klara och
tydliga. De framkalla, såsom jag nämnde, tanken på de Guds egen¬
skaper, som den, hvilken afiägger ed, företrädesvis bör hafva för ögonen,
och de hafva det företräde, att de kunna användas äfven för mosaiske
trosbekännare. Hvad de okristne beträffar, har det icke någon fara,
ty gällande lag förbjuder dem för närvarande att aflägga åtminstone
vittnesed.
En talare har ansett att ordet »svär» i edens början borde utgå,
och han har till och med uppgifva, att detta blifvit af Riksdagen be-
gärdt. Någon sådan begäran har jag åtminstone icke kunnat upptäcka
i Riksdagens till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i ämnet. Så länge
eden skall finnas qvar, är det ock allt skäl att dervid begagna sådana
ordalag, att hvar och en vet, att det är en ed, som han afiägger och icke
något annat.
Jag upprepar hvad jag sagt: frågan om det ena eller andra eds-
formulärets företräde låter sig svårligen med förståndsskäl ådagaläggas.
Det tillkommer hvar och en af Kammarens ledamöter att omsorgsfullt
pröfva den med ledning af den erfarenhet han har om uppfattningen
och tänkesätten hos den del af befolkningen, med hvilken han närmast
kommer i beröring. Ett vittnesbörd om antagligheten af Kongl. Majrts
förslag torde emellertid ligga deri, att de nuvarande eller för detta
ledamöter af underrätt, som deltagit i frågans behandling i Lag¬
utskottet, med ett undantag tillstyrkt förslaget. Att 8 ledamöter i
Högsta Domstolen yttrat sig mot detsamma, har af en talare uppgifvits.
Detta måtte bero på ett misstag. Af de 13 ledamöter, som i ärendet
yttrat sig, hafva 4 varit för bibehållande af det nuvarande formuläret
oförändradt, 3 för uteslutande af slutorden helt och hållet och 2 för
det nu föreslagna edsformuläret; 4 ansågo att slutorden såsom olämp¬
liga borde ersättas med andra, utan att de dock kunnat uppgifva något
antagligt förslag. Jag ber särskildt att få fästa uppmärksamheten på
detta sistnämnda förhållande. Den som'afslår på annan grund än att
han vill behålla det gamla, bör åtminstone hafva klart för sig att ett
antagligare förslag än Kongl. Maj:ts kan uppställas. Jag för min del
betviflar detta, och fruktar derföre att följden af ett afslag blir det
gamla utdömda formulärets bibehållande för en ganska lång framtid.
Herr Pettersson: Här har i dag sagts, att man i vår kristna
bekännelse, lika litet som i förnuftet, förgäfves söker någon grund för
löfteseden, enär den innebär en förpligtelse att för all framtid tänka
och handla efter den förbindelse man i ett visst ögonblick afgifver,
under det att framtiden ej ligger i någon menniskas skön. Detta är
rätt anmärkt i fråga om sådana löfteseder, ja blotta löften, som afse
ting, om hvilkas utförande den gjorda anmärkningen kan gälla, eller
Lördagen den 7 Mars.
17 N:o 14.
h vilkas moraliska halt tillika kan ifrågasättas. Sådana löfteseder eller Lagförslag
blotta löften äro helt visst förhastade och förkastliga. Detta gäller om ändrade.
dock icke sådana löfteseder, som affordras och afläggas t. ex. vid mot-,.^™™*^
tagande af ett embete, då man i dessa eder med sitt: detta vill och lagen vid ed¬
skall jag högtidligt förbinder sig icke till något, som blott beror af gång.
framtiden och eget godtycke, men till att göra till sitt mål att med (Ports.)
all trohet sitt embete utföra. Det strider ej heller emot, utan fordras
fast mer på det bestämdaste af vår kristliga bekännelse, att vi skola
i alla stycken och under hela vår lefnad vinnlägga oss om helighet
och rättfärdighet. Besväras samvetet af förebråelser öfver ofullgjorda
pligter enligt aflagd embetsed, så ligger deri en anmaning till större
bemödanden. För att ej besvära samveten, såsom det sagts, hafva
personer ock sökt afråda från afläggande af konfirmationslöftena. De,
som följt detta råd, hafva clå ej haft att förebrå sig, det de ej hållit
dessa löften, utan kunnat säga, att de ingenting lofvat; men sådant
har ingalunda ländt till förbättring.
Se vi till hvad vår Frälsare lärer om eden (Matt. 5: 33—37),
hvithet ofta plär åberopas mot alla eder, förbjuder han ingalunda ed
vid Gild, men bjuder, att man skall alldeles icke svärja vid andra
lägre föremål och taga dessa eder så lättsinnigt, som om de ej något
betydde. Ed vid Gud är, enligt vår Frälsares ord, icke i sig sjelf
något ondt, som är förbjudet och alldeles icke får förekomma; men
hvad som är »utöfver ja ja, nej nej», eller utöfver en saks framstäl¬
lande efter dess sanna och verkliga beskaffenhet, det är af »ondo»,
d. v. s. för syndens och det ondas skull i verlden. I enlighet härmed
anser jag goda skäl ock förefinnas för embetsedernas bibehållande, dels
för att hos embetsmannen inskärpa vigten af att troget utföra det
embete, som mottages, och stärka honom så väl mot egna frestelser
som mot möjligen kommande obehöriga försök till påtryckningar, då
han i sa väl det ena som det andra fallet har att framhålla sin em¬
betsed, och dels för att skaffa honom såsom »edsvuren» i embetet ett
större förtroende. Dessa edens båda ändamål må vid hvarje slags ed
bemärkas. Så länge det onda finnes ibland menniskorna, är ed vid
Gud behöflig.
Somliga vilja ur edsformuläret hafva bort ordet »svär», att det
skulle i stället heta blott »lofvar», och eden alltså ersättas med ett
löfte. För så vidt någon baktanke ej ligger bakom denna äskade ord¬
förändring, skulle meningen och förbindelsen ändock förblifva väsent¬
ligen desamma, fastän mattare uttryckta. Äfven sjelfva vittneseden
är ju egentligen icke något annat än ett högtidligt löfte vid Gud om
att uppenbara hvad man i en sak vet vara händt och sant. Hvad
vunnes då i verkligheten med förändringen? Jag fruktar, att edens
till samvetet mer allvarligt talande och gripande egenskap, åtminstone
för många, just är orsaken till ogillandet af det edsformulär, som nu
brukas, så att det egentliga målet med de åstadkomna agitationerna
deremot är, att, då man ej på en gång trott sig kunna få bort ederna,
få edsformuläret först försvagadt, för att sedan, då det gjorde mindre
nytta, men ändock besvärade, få eden alldeles afskaffad, till föga fromma
för rätt och rättfärdighet.
Min länskamrat nämnde, att en baptist, som, vald till nämndeman,
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 14.
2
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
rörande orda¬
lagen vid ed¬
gång.
(Forts.)
18 Lördagen den 7 Mars.
vägrade aflägga domareeden, förelädes böter, då han aflade eden. Dessa,
förelagda böter öfvertygade honom, efter hvad jag förnummit, att
Herrans Jesu så ofta mot all slags ed åberopade, men, efter hvad jag
förut erinrat, misstydda ord på ifrågavarande fall ej hade sin till-
lämpning. Detta må tjena såsom ett exempel derpå, att de åberopade
samvetsbetänkligheterna mot afläggande af hvarje ed icke så sällan
äro, genom andras intalanden, tillskapade, än grundade på egen djup
innerlig öfvertygelse. Att rätt och samhällsordning kunna tillbörligen
upprätthållas eller kanske till och med befrämjas, såsom man kunde
frestas tro någras mening vara, att sluta af deras ord, genom efter¬
gifter för dem, som, under tal om samvetstvång, söka befrielse från
förpligtelse!' till sanning och rätt och sina skyldigheters fullgörande
inom samhället, strider åtminstone mot min öfvertygelse.
Hvad det nu brukade edsformulärets början och slut beträffar,,
hvilka man vill hafva utbytta, synas de mig ganska goda och betydelse¬
fulla. Det har sagts, att orden: »och hans heliga evangelium» i ut¬
trycket: »vid Gud och hans heliga evangelium» knappt innehålla någon
begriplig mening. Jo väl, genom dem gifves en närmare bestämning
åt vårt begrepp om Gud, att man svär vid Honom, såsom Han för oss
framstår i »Hans heliga evangelium». I slutorden, hvilka man synner¬
ligen klandrat: »så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ» ligger, enligt
min uppfattning, icke så mycket den tanken, att edsafläggaren, såsom
man sagt, sätter i pant lif och salighet — en pantsättning, som dertill
vore alldeles oberättigad, då de ej tillhöra honom, utan Herren — som
fast mer, att han såsom kristen dermed uttalar sin trosvisshet, att hvad
han betygar, det vill och skall han utföra, eller att det är så visst och
sant, som han tror, att Gud, utan hvilken ingen hjelp finnes, skall hjelpa
honom till lif och salighet. Det edsformulär, som nu brukas, har en
särskild kristlig karakter, som det föreslagna deremot saknar, hvilket
under diskussionen ock blifvit påpekadt. Ur kristlig synpunkt kan jag
derföre ej heller gifva det föreslagna min röst. Ändringen synes mig
vara högst betydelsefull. _ *
Antages och införes emellertid det nu föreslagna, skola ock otvifvel¬
aktigt sådana frågor icke uteblifva, som: Hvarföre denna ändring?
År det nu icke samma allvar med eden, som förut? Erkänner svenska
folket ej längre kristendomen såsom den sanna religionen? o. s. v.,
med tillämpningar, som kunde draga med sig många sorgliga följder.
Det är sant, att både Riksdag och Kyrkomöte till Kongl. Maj:t i frågan
aflåtit underdåniga skrifvelse!' om ändringar, men då redan af både
Riksdag och Kongl. Maj:t antagna lagar kunna ändras, så må de nämnda
underdåniga skrifvelserna, och Kongl. Maj:ts beredvillighet att vilja gå
Riksdagens och Kyrkomötets uttalade önskningar till mötes, enligt min
tanke, dock icke utgöra hinder för afslag af dem, hvilka vid närmare
pröfning torde anse dessa underdåniga skrifvelse!- med deri gjorda fram¬
ställningar hafva varit mindre väl grundade. Jag yrkar afslag.
Friherre Barn eko w: Då den förste talaren, som här i dag hade
ordet, yttrade sig, hörde jag med uppmärksamhet på honom, och jag
tänkte redan från början, att han skulle komma att i allt uttala hvad
jag i denna fråga tänkte. Han gjorde det också, livad den första
Lördagen den 7 Mars.
19 N:o 14.
punkten beträffade, men när han kom till den andra punkten skilde Lagförslag
sig våra åsigter något från hvarandra. Om jag icke missförstod honom, om ändrade
önskade lian, hvad bekräftelseederna anginge, att de skulle bibehållasr*“j““”*^.
vid samma kraft och styrka, som de i närvarande stund ega, och att lagen lid"ed-
således någon modifikation deri icke borde göras. I denna sak skiljer gång.
jag mig_ i någon mån från honom. Jag tror nemligen att, med den (Forts.)
uppfattning i denna fråga, som för närvarande finnes i vårt land, det
är alldeles nödvändigt att någon ändring härutinnan sker. Man har
kommit så långt, att man sagt att de, som icke tillhöra svenska kyrkan,
utan bekänna en annan religion än vi bekänna, skulle kunna, om de
icke ville aflägga eden, derifrån befrias, hvaremot de, som tillhöra
svenska kyrkan, ansetts i alla fall kunna och böra aflägga eden. Men,
mine herrar, kan det icke finnas någon anledning att äfven för desse
sistnämnde samvetsbetänkligheter kunna uppstå? De stöda sig natur¬
ligtvis i denna fråga på Guds egna ord i bibeln; och hvad finna vi
der skrifvet, om vi gå till Frälsarens bergspredikan. »I skolen alls
intet svärja», säger der Frälsaren. Han behandlar först frågan om
huru denna sak uppfattades hos de gamle. De tilläto somliga eder
men icke andra. Sedan han omnämnt detta, säger lian: »I deremot,
I skolen alls intet svärja». Vi hafva här hört bibeln tolkas af jurister
och af kyrkans tjenare; men icke alla, som läsa bibeln, kunna läsa
den med så skarp blick som desse. Äfven enfaldigt folk läsa bibeln,
och der läsa de, när de komma till denna bergspredikan: I skolen icke
svärja! När de nu komma inför domstol för att aflägga eden, äro de
första ord, som möta dem, just dessa ord »Jag svär», som de i bibeln
läst icke skulle få begagnas. Om då betänkligheter vid edens afläg¬
gande kunna hos dem uppstå, må det icke förundra oss. — Här har
visserligen blifvit sagdt, att om något sådant inträffar, så blifva de,
som tillhöra svenska kyrkan, förvisade till sin själasörjare för att upp¬
lysas om det misstag de gjort. Kanske kan själasörjaren upplysa dem
om att de verkligen gjort ett misstag, men så alldeles säkert lär det
väl dock ej vara, att han kan visa det. Jag anser vid tolkning af
bibeln ej enfaldigheten som ett fel, och den är som sådant ej heller af
vår Herre erkänd utan tvärtom, och så enfaldig erkänner jag mig
gerna vara, att jag af de upplysningar, som här i dag af lärde män
lemnats, icke blifvit öfvertygad om hvad som i denna sak är rigtigt
eller ej. Derföre kan jag mycket lätt tänka mig möjligheten af att
äfven andra menniskor kunna sväfva i samma ovisshet.
Nu säger man, att faran af en förändring i edens ordalag skulle
lig'ga deri, att densamma derefter icke skulle ega samma kraft som nu.
Min enskilda uppfattning är, att den skulle fortfarande ega samma
kraft och styrka, som den hittills egt. Jag har naturligtvis ingen
pretention på att Kammaren dervid skall fästa det ringaste afseende.
Men jag har här vid lag en annan auktoritet att stödja mig på. Den
Nya Lagberedningen har i sitt vid Kongl. Maj:ts proposition fogade
utlåtande ansett »dessa ord — »svär» och »lofvar» —- innebära i
sjelfva verket detsamma». Vidare stöder jag mig, från den stånd¬
punkt jag i denna fråga intager, äfven på bibeln, som säger, att ordet
»svärja» icke får begagnas. Om nu detta ord borttages ur eden, hvad
skulle väl derigenom ske? Jo, enligt min åsigt, som jemväl öfverens-
N:o 14. 20
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag stämmer med Lagberedningens, skulle ingen skada ske, men deremot
om ändrade vinnas, att man icke tvingar en person, som har och, enligt min
rörmde^rTa-^pruttning, mycket väl kan hafva samvetsbetänkligheter mot att an-
lagen vid ed- vånda detta ord, att det oaktadt aflägga eden.
gång. Efter hvad jag nu yttrat är det gifvet, att jag, hvad första punkten,
(Ports.) eller afläggande! af tjensteeder, beträffar, förenar mig med den förste
talaren, och således å denna punkt yrkar afslag. I fråga åter om
2:dra punkten, eller om vittnesederna, önskade jag helst yrka bifall till
Herr Folke Anderssons reservation, eller att ordet svär utbytes mot
lofvar; men då jag anser det icke kunna bidraga till lösning af frågan
inom denna Kammare, så vill jag, oaktadt jag erkänner regeringens
förslag vara bättre än det gamla, tills vidare ej framställa något
yrkande.
Herr Casparsson: Då jag vid sex riksdagar varit motionär i
denna fråga, begagnar jag nu tillfället att till Kongl. Maj:ts regering
och särskild! till Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
frambära min vördsamma tacksägelse derför, att frågan om förändradt
edsformulär slutligen blifvit för Riksdagen framlagd. Då Kongl. Maj:ts
förslag rönt så ringa motstånd inom Lag-Utskottet, hade jag verkligen
förestält mig, att motståndet äfven i denna Kammare icke skulle
blifva så stort, och derföre bekänner jag, att jag icke för ögonblicket
är beredd att ingå i försvar för frågan så utförligt, som ämnets be¬
skaffenhet kräfver, hvithet dock är en vinst för Kammaren så till vida,
att jag icke kommer att taga dess tid länge i anspråk.
Det är naturligt att, då ett förslag till ändring i en så vigtig
fråga som denna föreligger, ett vidsträckt utrymme för olika meningar
skall erbjuda sig; men om vi icke antaga Kongl. Maj:ts förslag, kom¬
mer frågan säkerligen att fortfarande befinna sig i samma oefterrättlig-
hetstillstånd som nu, hvilket jag anser vara högst betänkligt.
Några af de anmärkningar, som af den förste talaren framstäldes,
skall jag anhålla att få i korthet upptaga till bemötande. Hvad be¬
träffar hans uppfattning af ederna och den skilnad, som skulle före¬
finnas mellan löfteseder och bekräftelseeder, vill jag derutinnan icke
motsäga honom. Man kan derför andraga goda och giltiga skäl, men
jag anser dock, att en sådan skilnad icke nödvändigt måste göras.
Han anmärkte till en början, att Riksdagen aldrig begärt, att de
förstberörda orden »svär vid Gud och hans heliga evangelium» skulle
borttagas; och deri hade han fullkomligt rätt. Men redan för tio år
sedan biföll Andra Kammaren utan votering en anhållan, att dessa ord
måtte borttagas eller ändras; och således har dock en opinion, och eu
ganska stark sådan, inom Riksdagen i detta fall uttalat sig. Dertill
vill jag lägga att för två år sedan inkom till Kongl. Maj:t eu petition
i denna fråga, försedd med en ansenlig mängd — jag milis icke huru
många — underskrifter. Inbjudningen till denna petition var under¬
tecknad af sexton personer, deraf fem universitetslärare, tre domare,
af hvilka en f. cl. ledamot i Högsta Domstolen, tre skolman, två läkare,
två prestman och en representant af pressen. I samma petition yttras:
»Hvad edernas lydelse beträffar, utbedja vi oss att först och främst
få fästa Eders Kongl. Majrts synnerliga uppmärksamhet vid de ord, som
Lördagen den 7 Mars.
21 N:o 14.
inleda och afsluta de gällande edsformulären. För Eders Kong! Maj:t Lagförslag
kan det icke vara obekant, att många rättsinniga och allvarliga med- om ändrade
borgare anse det vara för deras samveten kränkande att lofva ochrörmdTorda-
svärja vid Gud och hans heliga evangelium samt bekräfta sin ed medlen vid ed-
de föreskrifna orden: så sant mig Gud hjelpe till lif och själ, enär de gång.
betrakta dessa edsformulärens begynnelseord och slutord såsom formler (Forts.)
för förpantning och för besvärjelse.»
Vid sådant förhållande föreställer jag mig, att Kongl. Maj:t hade
svårt att helt och hållet underlåta att fästa afseende vid en opinion,
som både inom Riksdagen och inom vidsträckta kretsar af samhället
i öfrigt så tydligt uttalat sig. Efter hvad jag hört samvetsömma per¬
soner uttala, äro just dessa begynnelseord för dem motbjudande och
samvetskränkande. Jag har sjelf tre gånger befunnit mig i den ställ¬
ning, att jag ansett mig böra vägra att aflägga ed för att icke i mycket
obetydliga och verldsliga saker inblanda Gud och hans heliga evan¬
gelium.
Vidare har både af denne och af en annan talare anmärkts, att
ordet »svär» icke blifvit ur edsformuläret borttaget. För min del får
jag bekänna, att jag icke skulle hafva något deremot, men om man
granskar uttrycket »lofvar inför Gud, den allvetande och allsmäktige»,
så torde att lofva »inför Gud» i sjelfva verket innehålla alldeles det¬
samma som att svära inför Gud. Då jag i allmänhet anser det vara
skäl att nämna allt vid dess rätta namn, och då jag tror att ordet
»lofvar» i denna mening är liktydigt med ordet »svär», torde det vara
skäl att äfven öppet uttala det. Jag medgifver villigt att, om ordet
»svär» borttoges, detta skulle tillfredsställa åtskilliga samvetsömma
menniskor, Indika anse allt svärjande förbjudet; men jag anser, att
man derigenom skulle bedraga dem, tv att lofva något inför Gud inne¬
bär ju lika väl en edsförpligtelse.
Den förste talaren har vidare klandrat, att ordet »inför» Gud an-
vändts i stället för ordet »vid» Gud. Jag medgifver att detta är en
smakfråga; och jag har för min del väckt motion om båda ordalydel¬
serna. Då den ärade talaren åberopade Frälsarens ord: »I skolen alls
intet svärja», tror jag emellertid, att lian glömde fortsättningen,
»hvarken vid himmelen, ty han är Guds tron, eller vid jorden»--
»eller vid Jerusalem»--. Häraf tror jag, att han åitminstone icke
kan åberopa gudomlig auktoritet för den uppfattningen, att ordet »vid»
Gud skulle vara mera berättigadt än »inför» Gud.
Vill man en sak, tror jag att man måste låta det subjektiva tycket
falla och underkasta sig hvad som har utsigt att kunna genomföras.
För min del har jag derföre icke någon betänklighet mot, att i eds¬
formuläret står »inför Gud» i stället för »vid Gud».
Det har vidare blifvit sagdt, att genom antagandet af detta för¬
slag rättstillståndet skulle äfventyras. I det afseende! tror jag icke
att det är värdt att göra sig några falska föreställningar om det när¬
varande, ty genom det oefterrättlighetstillstånd i fråga om ederna,
som i närvarande stund eger rum, är redan rättstillståndet på ett högst
betänkligt sätt skakadt. Oupphörligt läser man i tidningarna om dels
falska edgångar, dels om vägran att aflägga ed. Det kan visserligen
blifva ännu sämre än det nu är, det medgifver jag villigt, men jag
N:o 14. 22
lördagen den 7 Mars.
Lagförslag tror icke att, om Kong!. Maj:ts förslag antages, detta skall inträffa
om andrade utail tvärtom motsatsen. — När man läser den bilaga, som en af
rörande «rdo-m0*;i0narerna 1 lragan bifogat sm motion, ser man, att endast under
lagen vid ed- år 1884 förekommit 13 fall, då personer vägrat gå ed, ocli en af dessa
gång. har af sådan anledning suttit fängslad sexton månader. Då personer
(Forts.) vilja blifva martyrer för sin öfvertygelse, kan man vara förvissad om
att de grunda denna sin öfvertygelse på sanningen eller åtminstone
på någon del af sanningen. Och om så är, skall denna rörelse icke
minskas utan allt mer och mer tilltaga i styrka, och det nuvarande
tillståndet blifva alldeles ohållbart.
På grund af hvad jag här anfört anser jag det vara af största
vigt, att en ändring i det nuvarande tillståndet snarast möjligt sker,
och då ett förslag i denna syftning här blifvit framlagdt, och de der¬
emot framstapla anmärkningarna icke synas mig vara af afgörande
vigt, kan jag för min del icke annat än yrka bifall till Kongl. Ma:jts
af Lag-Utskottet tillstyrkta proposition.
Herr Olsson: Till en början ber jag att få instämma med den
förste talaren deri, att den fråga, som nu föreligger till behandling,
är en mycket vigtig fråga. Den är vigtig, derföre att den så djupt
ingriper i det sociala och framför allt i det religiösa lifvet i vårt land;
och huru mycket man än må underskatta betydelsen af de religiösa
rörelserna bland folket, visar likväl erfarenheten, att just på detta
område de starkaste och i folkets lif, i dess historia djupast ingripande
striderna ega rum. Derföre torde man också göra väl, om man vid
denna vigtiga fråga fäste det afseende, den verkligen förtjenar.
Men då jag instämmer med den förste talaren i detta stycke, an¬
håller jag tillika att få uttrycka min förvåning öfver det slut, hvartill
han kom. Ty erkänner man, att frågan om eden är en vigtig fråga,
torde väl ingenting ligga närmare till hands, än att man gör hvad
man kan för att på det mest tillfredsställande sätt lösa frågan eller
åtminstone i någon mån lindra det tryck, som för närvarande före¬
finnes. Och då hade jag väntat, att resultatet af en sådan premiss
skulle blifva, att man antoge Kongl. Maj:ts förslag, äfven om det icke
vore det bästa och för alla tillfredsställande. Det lärer väl i alla hän¬
delser vara bättre att få något än intet.
Hvad nu först den åsigten beträffar, att eden skulle vara helt
och hållet förbjuden i nya testamentet, så ber jag att få säga, att
jag för min del icke kan dela denna uppfattning. Jag tror, att vår
Frälsare, då han talar om svärjande, icke afser sådana eder, som det
borgerliga samhället fordrar för att bestyrka något, som jag med viss¬
het vet vara sanning, utan att Herren Kristus i Matt. 5:te kapitel syftar
på eder i oträngda mål samt framför allt på sådana eder, som använ¬
das i det dagliga talet. I detta afseende instämmer jag alltså med
den förste talaren. Likaledes delar jag hans uppfattning angående
de så kallade löftesederna, hvilka torde kunna inskränkas, om icke helt
och hållet upphöra, då de icke uppfylla det ändamål man med dem
afser. Det är väl både från religiös synpunkt och från förnuftig syn¬
punkt ganska svårt att på sådant sätt, som nu allmänneligen eger
rum, förbinda sig till något, som afser en framtid, hvarom man ingen-
23 N:o 14.
Lördagen den 7 Mars.
ting med visshet kan veta. Jag tror, att i samma mån man rätt för- Lagförslag
står och med hjertat fattar hvad nya testamentet innehåller icke blott tämmelser
i fråga om edgång utan än mer i fråga om det positivt kristliga, $omrörande orda_
der förefinnes, skall det visa sig, att löfteseder blifva helt och hållet lagen vid ed-
öfverllödiga. Är jag genomträngd af den sanningskärlek, den öfver- gång.
tygelse, som den heliga skrift vill ingjuta i hvarje menniskohjerta, (Lorta.)
då tror jag att detta är ett band, som är starkare än alla eder och
utöfvar ett mäktigare inflytande än något, hvartill jag genom ed för¬
bundit mig. År jag å andra sidan icke genomträngd af denna san¬
ningskärlek, denna Guds ords kraft, då kan eden visserligen hafva sin
betydelse, men icke den betydelse och den kraft, som i förra fallet.
Jag tror således, att det är af största vigt att inpränta och framhålla,
att kärleken till sanning och rättvisa är den mäktiga kraft, som bör styra
och regera våra embete- och tjenstemän. Helst skulle jag derför ön¬
skat, att i samband med den ifrågasatta förändringen i edsformuläret
äfven stälts frågan om inskränkning i de ofta, jag vågar säga onö¬
digt ofta återkommande ederna. Det ständigt upprepade svärjandet
måste, enligt min uppfattning, mera skada än gagna. Emellertid hop¬
pas jag, att Kongl. Maj:t äfven i detta afseende fäster uppmärksamhet
vid de framställningar, som framkommit från så väl Kyrkomötet som
Riksdagen.
Hvad beträffar det formulär för eden, som nu af Kongl. Maj:t
blifvit framlagdt, har det blifvit sagdt, att edens betydelse derigenom
skulle förslappas. Man har sagt, att det skulle vara bättre att svärja
»vid Gud och hans heliga evangelium» än »inför Gud, den allvetande
och allsmäktige». Men då frågas med skäl: Veta i allmänhet de, som
aflägga eden inför våra domstolar, hvad det innebär att svärja vid
Gud och hans heliga evangelium. Jag tvifla!- storligen derpå. Och
om de veta det, då veta de lika säkert, hvad det innebär att svärja
inför Gud, den allvetande och allsmäktige. Veta de det åter icke, då
tror jag att just dessa ord »inför Gud, den allvetande och allsmäktige»
äro kraftigare och mera egnade att fästa uppmärksamheten derpå, att
de stå inför den allvetande Guden, som till följd af sin allvetenhet
utransaka!- deras innersta och vet, hvilka tankar och afsigter, som till
äfventyra hos dem förefinnas att dölja eller förändra den verkliga och
enkla sanningen. Jag tror således, att det af Kongl. Maj:t föreslagna
formuläret både är enklare och mera afpassadt för de enfaldiga per¬
soner, hvilkas uppmärksamhet företrädesvis bör fästas derpå, att de stå
inför Gud, den allvetande, och att eden skall afläggas inför honom.
Man har vidare sagt, hvad begynnelseorden beträffar, att, om ordet
».svär» borttoges, eden icke vidare kunde betraktas såsom en ed. Men
jag för min del tror, att för den samvetsömme, den ärlige ordet
»lofvar» innebär ungefär detsamma som ordet »svär». Från denna
synpunkt höra väl således icke några anmärkningar kunna framställas
mot förslaget, så vidt man verkligen vill aflägga ed och ställa sig den
borgerliga ordningen till efterrättelse. Jag medgifver gerna att, om
man borttager ordet »svär», eden skulle vara lika förbindande för den
ärlige, redlige och sanningsälskande. Men då nu detta ord finnes i
förslaget upptaget, vill jag för min del ej deri se någon anledning till
dess förkastande.
N:o 14. 24
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag Om vi nu öfvergå till slutorden i eden, så tror jag att det just
bestämmelser ^ der’ SOm’ ?m jag Sa far säga> skon klämmer. Ja! Kan det verk¬
rörande orda-^Serit från någon synpunkt sedt, vara ändamålsenligt att eden skall
lagen vid ed-slutas med dessa hemska och för hvarje tänkande menniska förfärliga
gång. ord: »så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»? Vid alla de kyrko¬
möten, der denna fråga förevarit — och så har varit fallet vid de tre,
der jag vant närvarande •— har man icke kunnat komma från denna
slutstrof på annat sätt, än att man sökt tolka den icke såsom en af¬
svärjelse utan såsom en bön om hjelp att hålla eller såsom ett löfte
att fullgöra hvad eden innehåller. I dessa ord skulle således icke ligga
ett afsågande af Guds nåd och välsignelse, utan blott en bön om hjelp
att halla hvad man i eden lofvat. Vore en sådan tolkning af edens
slutord rigtig, så skulle ju edens karakter derigenom väsentligen gå
förlorad. För min del tror jag dock, att denna slutstrof är en ed, som
innebär en afsvärjelse och som derföre icke kan bortförklaras eller bort-
resonneras såsom varande endast ett löfte eller eu bön om hjelp att
kunna hålla eden. Men är denna uppfattning rigtig, då är utan tvif¬
vel intet angelägnare än att söka få bort denna hemska strof. Ty är
det så illa, att någon möjligen af okunnighet, möjligen af öfverilning
eller förbiseende eller af hvilken anledning det än må vara aflägger
en ed, som han sedermera finner icke hafva inneburit full sanning, då,
kan det icke vara meningen att en sådan person, om han ångrar sig,
skulle vara utestängd från att omvända sig och söka nåd och förlå¬
telse för sitt begångna brott och sin synd. Det kan icke vara menin¬
gen, säger jag, att han skulle vara förkastad och således icke komma
i åtnjutande af någon delaktighet i Guds löften. Har man alltså klart
för sig en sådan innebörd af dessa ord, måste det ock vara angeläget,
att någon förändring deri sker. Icke heller tror jag att, om någon
verkligen vill aflägga falsk ed och har för afsigt att tala osanning,
den gamla slutstrofen pa honom utöfvar synnerligt inflytande, eller
att den skulle utgöra ett kraftigare band än de af Kongl. Maj:t före¬
slagna slutorden.
På grund häraf, och dä icke något bättre förslag blifvit framlagdt,
än hvad Kongl. Maj:ts proposition innehåller; då vidare Kyrkomötet
och Riksdagen samt en mängd enskilde petitionärer gjort framställ¬
ningar om ändring af det nu gällande edsformuläret, så tror jag att
det ^är klokt och välbetänkt att antaga Kongl. Maj:ts förslag, om det
också icke är det bästa och för alla tillfredsställande. Och jag hoppas
tillika, att det icke skall dröja länge, innan ett förslag framlägges om
minskning af ederna samt om deras afskaffande i alla sådana fäll, der
detta lämpligen kan ske, utan att rättssäkerheten eller det borgerliga
samhällets grundvalar rubbas eller äfventyras.
Jag yrkar vördsamt bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Bergström: Så många talare hafva redan yttrat sig i
frågan, att må hända Kammaren hunnit tröttna vid den, men det torde
anses öfverensstämma med det parlamentariskt passande, att äfven
någon ledamot af Lag-Utskottet yttrar sig till stöd för det tillstyr¬
kande betänkande, som Utskottet afgifvit med afseende på Kongl.
Maj:ts proposition.
i
Lördagen den 7 Mars.
25 N:o 14.
Det är ju ock en stor och vigtig fråga, inför hvilken vi stå; och jag Lagförslag
vördar de betänkligheter, som här uttalats mot bifall till Kongl. Maj:ts om ändrade
förslag. Det höfves, att lagstiftaren går till väga med all erforderlig
varsamhet, ty ett misstag skulle leda till farliga följder. Meningarnez^e» vid ed-
på detta område äro mer olika och skiljaktiga än på något annat. gång.
Vi hafva här så att säga en vensterflygel, som förmenar att hvarje (Forts.)
ed är en synd, och en center som håller före, att eden icke har något
berättigande på evangelii utan endast på lagens område. Denna senare
meningsbrytning var starkt representerad vid det sista kyrkomötet.
Slutligen hafva vi en höger, som anser allt höra vara såsom det är.
Den förste talaren började med den anmärkning mot den Kongl.
propositionen, att förslag icke blifvit framlagdt till afskaffande af
löftesederna, och han skådade i framtiden den stund, då dessa eder
skulle afskaffas. För min del önskar äfven jag, att alla onödiga löftes¬
eder, så vidt möjligt är, blifva afskaffade, men jag får anmärka, att
skilnaden mellan löftes- och bekräftelseeder är icke så lätt att upp¬
draga, som den förste talaren synes förmena. Särskildt hvad angår
vittneseden, sådan den aflägges hos oss, kan den, i motsats till hvad
den förste talaren yttrade, icke annorlunda karakteriseras än såsom
en löftesed, emedan den aftages före afgifvandet af vittnesmålet. Vill
man förvandla den till eu bekräftelseed, måste nemligen först vittnes¬
målet afgifvas, och sedan vittnet med ed bekräfta sanningen deraf. Det
beror sålunda icke af edens formulering, huru vida den är att anse
såsom en bekräftelse- eller löftesed, utan det beror på om eden afläg¬
ges före afgifvandet af vittnesmålet och således innebär ett löfte att
tala sanning, eller om den aflägges efter vittnesmålet såsom en för¬
säkran, att man talat sanning. Derefter måste formuleringen rättas.
För närvarande är, som jag nämnde, vittneseden en verklig löftesed,
om än tiden mellan sjelfva löftet och löftets uppfyllande är mycket
kort. Icke heller kan jag medgifva, att löfteseden skulle strida mot
vår kristna trosbekännelse. I Ebreerbrefvet läses ju att, då Gud gaf
löftet åt Abraham, så, enär han icke hade någon större att svärja vid,
svor han vid sig sjelf.
Att denna Kongl. proposition framkommit, måste anses såsom
högst naturligt och högst önskligt. Herr Statsrådet och Chefen för
Justitiedepartementet har redan framhållit de särskilda tillfällen, då
kyrkans och statens representationer uttalat sig för en förändring af
de ordalag, i hvilka eden är affattad. I korthet får jag ytterligare
inskärpa detta och erinra, att redan 1868 års Kyrkomöte uttalade sig
i en skrifvelse till Kongl. Maj:t om det olämpliga i slutorden af den
nuvarande presteden — Kyrkomötet begränsade sig naturligtvis, såsom
rätt var, till hvad som låg inom dess befogenhet — och ansåg önsk¬
ligt, att dessa blefve utbytta mot andra ordalag. 1875 års Riksdag
ansåg derjemte, att slutorden i det nu gällande edsformuläret vore
olämpliga och borde utbytas mot andra; och det var endast en ringa
skiljaktighet mellan Första och Andra Kammarens beslut, som föran¬
ledde, att icke någon skrifvelse då afläts till Kongl. Maj:t. 1888 års
Riksdag utdömde dessa slutord och anhöll, att de måtte utbytas mot
andra och mera lämpliga, olika, såsom den förste talaren lägligt an¬
märkte, för löfteseder och olika för bekräftelseeder. Slutligen har 1888
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
rörande orda
lagen vid ed
gång.
(Forts.)
26 Lördagen den 7 Mars.
års Kyrkomöte uttalat sin önskan, att slutorden i presteden, sådana de
nu äro, skulle utgå af skäl, bland andra, att de företrädesvis hade för-
.anledt samvetsbetänkligheter. För min del tyder jag dessa slutord
-icke såsom den förste talaren och den talare, som näst före mig hade
ordet. Enligt deras åsigt skulle orden innebära en förpantning af
själens välfärd och eviga salighet. Yore denna åsigt riktig, skulle
naturligtvis panten vara förverkad och ej kunna igenlösas, om man
bröte mot eden. Jag förstår icke huru någon, som i denna sak har
en sådan uppfattning, kan motsätta sig utbytandet af dessa ord mot
andra mera lämpliga, ty det är sagdt af Jesus Kristus, att alla synder
skola förlåtas menniskors barn, äfven de hädelser, med hvilka de än
må häda; men hvilken som hädar den Helige Ande, han har icke
förlåtelse till evig tid, utan han är skyldig till evig dom. Jag anser
derföre att man gent emot de många, som hylla eu sådan tydning af
slutorden som ifrågavarande två talåre, bör göra hvad man kan för
att motarbeta denna uppfattning, ty om någon svurit falskt, ledes han
ofta till förtviflan och sjelfmord.
Vidare har man sagt, att Riksdagen icke begärt någon ändring
af inledningsorden. Detta är fullkomligt sant, men borttagandet
af dessa ord i inledningen är en nödvändig följd deraf, att slut¬
orden formuleras så som regeringen föreslagit: »detta svär jag inför
Gud, den allvetande och allsmäktig^». Det är äfven här af vigt att
undanrödja anledning till vissa samvetsbetänkligheter; ty mången, som
skall aflägga ed, tvekar att svärja vid något. Jesus Kristus bjuder:
»I skolen icke svärja, hvarken vid himmelen, ty han är Guds tron;
eller vid jorden, ty hon är hans fotapall; ej heller vid Jerusalem, ty
det är den store konungens stad; ej heller må du svärja vid ditt hufvud,
ty du förmår icke göra ett enda hår hvitt eller svart.» Det skulle
derföre vara lyckligt, om man genom att äfven taga bort dessa ord
kunde undanrödja någras betänkligheter, då antagligen följden, såsom
Lag-Utskottet sagt, skulle blifva, »att de svåraste betänkligheterna
mot afläggande af påfordrad ed skola vara undanröjda». Särskild!
hvad angår löftesederna är det åtminstone en, som icke kan komma i
fråga att borttagas, nemligen domareeden. Jag är fullkomligt ense
med den ledamot af Konungens Högsta Domstol, som säger, att någon
fara för rättssäkerheten visserligen icke skulle uppstå, om denna ed
afskaffades. Han yttrar: »Sveriges domare skola nog, derom är jag
öfvertygad, pligttroget fullgöra sina skyldigheter, huru än domareeden
formuleras. Men eden bör dock ega en religiös afslutning för att i
mängdens ögon stärka embetets helgd, på samma gång den gifver en
allvarlig påminnelse om den religiösa förbindelse, som eden pålägger.»
Skulle vi hafva domare, som vid utöfningen af sitt embete icke vore
bundna af en ed, hvars slutord vore lika med dem, som förestafvas
parter och vittnen, skulle sannerligen folkets förtroende till domstolarne
och rättsordningen i betänklig grad minskas. Jag kan derföre icke gå
in på afskaffandet af denna ed, äfven om öfriga löfteseder, synnerligen
de politiska, icke förtjena att bibehållas.
Det är af justitieministern vid föredragningen inför Kongl. Maj:t
uttaladt, att det vore önskligt, om Riksdagen, som eger en vidsträck¬
tare erfarenhet om åskådningssättet i landet, ville taga frågan i nog-
Lördagen den 7 Mars.
27 Jf:o 14.
grant öfvervägande. För min del tror jag, att rättssäkerheten icke i Lagförslag
någon afsevärd mån liotas genom detta förslag. iTstämmeUer
Om under öfvergångstiden hos en eller annan person tvifvel möjligen^Jj^"®^.
skulle uppstå om betydelsen af den nya eden, hör han, om domare:Vagen vid ed-
gör sin pligt och inskärper edens betydelse, komma till insigt om, att gång.
den är lika helig, bindande och ansvarsfull samt af samma kraft som (Forts.)
den nuvarande eden med dess bekräftelseord, hvilka, sådana de af den
siste talaren förstås, med rätta af honom förklaras vara så hemska.
De äro det ej enligt min uppfattning, ty jag fattar dem såsom ett för¬
klarande, att hvad man säger är så sant, som man vill, att Gud skall
hjelpa till lif och själ.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets hemställan.
Herr Wennerberg: Jag hoppas att Kammaren icke anser, att
jag tager dess uppmärksamhet i anspråk allt för mycket, då jag nu än
en gång tager till ordet. Jag gör det blott för att vördsamt bemöta
några inkast, som blifvit gjorda mot mitt förra anförande från stats-
rådsbänken, samt äfven från andra, hvilka icke äro af samma åsigt som
jag i denna fråga.
Först vill jag då vända mig mot Herr Justitieministerns anförande.
Man fick af detta veta, på hvilka goda grunder regeringen' stödde sig,
då hon upptog denna fråga till behandling, huru Riksdagen mer än
en gång begärt, att något skulle göras för dess lösning, och huru
Kyrkomötet med stort allvar sysselsatt sig med densamma. Men en sak,
som jag, ända till dess den siste ärade talaren yttrade sig, märkt vara
förunderligt mycket förbigången, så väl i de handlingar, som åtföljt
den Kongl. propositionen, som också i de muntliga föredrag, som till
förmån för samma Kongl. proposition här afgifvits, är den för mig
högst vigtiga skilnaden mellan löftes- och bekräftelseeder — en skilnad,
som i Riksdagens skrifvelse också blifvit på det bestämdaste framhållen.
Och härifrån s}mtes mig Herr Justitieministerns anförande icke utgöra
ett undantag. Vid detta tillfälle vill jag i förbigående påminna Lag-
Utskottets ärade ordförande, att jag särskildt nämnt vittneseden såsom
den, hvilken under form af löftesed likväl är att räkna icke blott till
bekräftelseederna utan äfven såsom en af de förnämsta och för rätts¬
säkerheten mest betydande. Jag har således der vid lag icke låtit mig
något förbiseende komma till last, utan var det just min afsigt att
tydliggöra, huru bestämdt jag skiljer denna ed från sådana löfteseder
som embets- och tjenstemannaeder.
Justitieministern yttrade, att han funnit mitt första föredrag min¬
dre bevisande. Detta antager jag ock vara mycket troligt. Det häf¬
ver sig icke så lätt med bevisningen af meningar. Men kanske han
icke tager illa upp, att jag till min ursäkt erinrar, hvad han sjelf på
sid. 26 i den Kongl. propositionen yttrar i denna fråga. Det heter
der: »Ingen lär kunna med visshet förutsäga, hvilket inflytande en
dylik förändring i fråga om parts eller vittnes ed skulle åstadkomma
på den borgerliga rättsordningens upprätthållande.» Det är ett er¬
kännande, som jag tror att något hvar af oss måste instämma i. Med
ett sådant erkännande är det klart, att man icke i denna sak kan föra
någon sträng bevisning, utan hvar och en måste hänföra sig till sin mer
N:o 14. 28
Lördagen den 7 Mars.
Lagförslag eller mindre starka öfvertygelse. Är det så, som justitieministern säger
om ändrade — och jag gerna gar jn på .— s| ar det ock ganska vådligt att, då
rörandelrTa-^1 icke ve^'1' livilket inflytande detta ändringsförslag kan komma att
lagen vid. uthäfva på det allmänna rättsmedvetandet, taga detta steg, som vi nu
gång. äro nära att göra. Under sådana förhållanden är icke blott saken i
(Forts.) sig sjelf vigtig, utan äfven våra förhandlingar om densamma i hög
grad maktpåliggande, och för min del vågar jag sannerligen icke gä
in på det nya förslaget, just emedan jag, liksom justitieministern, icke
vågar förutsäga, livilket inflytande detta kan komma att utöfva på
rättssäkerhetens upprätthållande i vårt land.
Herr Justitieministern nämnde vid talet om betydelsen af uttrycken
inför Gud och vid Gud, att han icke funne någon skilnad mellan dessa
båda, men att uttrycket inför Gud vore klarare och bättre än vid
Gud, som det vore svårt att veta, hvad det betyder. Han hänvisade
dock till katekesen och sade, att detta inför Gud — likasom vid Gud,
såsom det heter i den gamla eden — betyder, »att man tager Gud till
vittne och hämnare för att dermed bekräfta sitt tal». Ja, deri ligger
skilnaden. Man åberopar Gud såsom det vittne, vid hvilket man stöder
sig. Man påkallar honom särslcildt att i detta fall vara närvarande
såsom en hämnare, om man ljuger. Detta sker ej uttryckligen vid
formeln inför. Jag vågar upprepa, hvad jag sagt, att antingen ett
påkallande sker eller icke, står man alltid inför Gud den allvetande
och allsmäktige. Jag kan icke heller annat äii instämma deri att, när
man skall utvälja några Guds egenskaper, lämpliga vid eu ed, vore det
väl, såsom en talare nyss yttrade, af mer betydelse, att den svärjande
påmintes om Gud såsom helig och rättfärdig, egenskaper hos Gud,
som i synnerhet af den kristne måste framhållas, då deremot erkännan¬
det af Guds allvetenhet och allmakt sträcker sig mycket vidt ut, äfven
till dem, som icke äro kristne, så att, såsom vi veta, denna sistnämnda
Guds egenskap eller allmakten i hög grad är inplantad och beaktad
hos muhammedanerna.
Justitieministern sade sig icke heller klart finna, hvad betydelse
det skulle hafva att svärja vid Guds heliga evangelium. Men i evan¬
gelium tillförsäkrar oss Gud sin stora och outgrundliga nåd; och just
derföre att vi svärja vid hans heliga evangelium, förklara vi oss vilja
förkasta denna nåd, om vi icke tala sanning.
Slutligen anmärkte justitieministern, att jag skulle hafva uppgifvit
för många ledamöter i Högsta Domstolen, som varit emot förslaget.
Jag har gått igenom handlingarne och funnit, att det var åtta. Men
för att se saken från ett annat håll, vill jag säga så, att då det af
tretton ledamöter endast är tre, som lemnat förslaget utan anmärk¬
ningar, hafva alltså tio haft sådana att framställa mot detsamma.
Hvad den ärade talaren på upplandsbänken beträffar, förundrar det
mig, att han kunnat anse valet af ordalag vid eden, såsom han tre
gånger yttrade, vara en smakfråga. Bättre ord kunde man väl få för
det. Jag medgifver att vi här ofta stå emot hvarandra kämpande för
subjektiva åsigter; men om dessa äro grundade på känslan af öfver¬
tygelse, som måste ega sitt värde för hvar och en, så gäller det i
sanning icke likgiltiga smakfrågor.
Lördagen den 7 Mars.
29 N:o 14.
Det förvånar mig, att Herr Olsson kom till det resultat, som lian Lagförslag
gjorde. Han begagnade sig. så att säga, af samtliga mina premisser, om fndrade
och jag tycker då, att lian borde hafva kommit till samma slut också.,^rmule^orda
Att så icke blef fallet, var väl, såsom han strax i början af sitt an-lagen vid ed
förande nämnde, för att »i någon mån lindra trycket af hvad som gång.
måste väcka samvetsbetänkligheter hos de allvarligare». Jag respekterar (Forts.)
dessa betänkligheter i hög grad. Men gör man en bestämd skilnad
mellan s. k. löfteseder å ena och bekräftelseeder å den andra sidan och
afskaffar de förra, så falla alla dessa betänkligheter bort, och den ärade
talaren hade hellre bort påyrka detta än, mot sina antaganden, gå in
på Kongl. Maj:ts förslag.
Jag gillar fullkomligt hans åsigt, att ingen bör svärja, utan att
veta på hvad han svärjer, det vill säga, att alla våra eder böra gälla
ett förgånget. Derföre kan också Herren Gud svärja, emedan han vet
allt och allt tillhör honom. För honom gifves ej ett förflutet eller ett
tillkommande; allt är för honom närvarande. Likaså, när Kristus står
inför domstolen, svär han icke frivilligt, men när öfverstepresten säger:
»jag besvär dig vid lefvande Gud», undandrager han sig icke att efter¬
komma hvad den lagliga myndigheten bjuder, utan yppar hvad som
af honom fordras. Han vittnade så om sig sjelf och om Gud hvad
han visste. Det var så en vittnesed. Helt annat är det vid våra löftes¬
eder. Der svära vi på hvad vi icke ega, hvad vi ej veta, hvad vi ej
hafva i vår makt.
Jag hörde den siste talaren göra en för mig åtminstone högst be¬
synnerlig förklaring öfver edens slutord: »så sannt mig Gud hjelpe till
lif och själ». Han häntydde på, att de icke skulle innebära en för¬
pantning af själens salighet, såsom man mer än en gång sagt. Hvad
betyda de då? Är det något mindre, bör derom den svärjande under¬
rättas; men huru skulle det taga sig ut vid våra domstolar, om domaren
sade till vittnet: »Yar icke rädd att aflägga eden! Den låter visser¬
ligen förskräcklig, men betyder icke så mycket.» Talaren påminte
äfven derom, att all synd varder menniskan förlåten, men icke synd
mot den Helige Ande, och dit hör icke meneden. Ja, visserligen.
Om menedaren ärligt och upprigtigt förkastar sitt förra väsende och
ångrar sig, så tror jag på och är viss om Guds barmhertighet för ho¬
nom ! Jag, för min del, måste alltså tolka dessa ord så, att i det ögon¬
blick, då jag svär, sätter jag också min själs salighet i pant på san¬
ningen af mina ord. Att säga, att detta icke betyder detta, det duger
sannerligen icke.
Jag önskar, att alla löfteseder, utan undantag af domare- och prest-
eder, måtte förr eller senare försvinna. Ty enligt min åsigt — kanske
jag misstager mig, men då sker det åtminstone efter ärligt och moget
begrundande — gälla de föremål, som menniskan icke bör svära på.
En helt annan sak är det med vittneseden och alla de bekräftelse¬
eder, på hvilka rättssäkerheten i ett ordnadt samhälle livilar. Deri vill
jag ingen ändring, eller åtminstone ingen sådan ändring att de förlora
något i sin kraft. Den nu föreslagna förändringen är icke sådan, att
man kan anse sig i densamma hafva tillräcklig ersättning för de gamla
begynnelse- och slutorden.
Jag yrkar fortfarande afslag.
N:o 14.
Lagförslag
om ändrade
bestämmelser
rörande orda¬
lagen vid ed¬
gång.
(Forts.)
30 Lördagen den 7 Mars.
Friherre Barnekow: Förra gången jag hade ordet gjortje jag
icke något bestämdt yrkande, men anhåller nu om bifall till Herr
.Folke Anderssons afgifna reservation; och att sålunda ordet »svär» i
■första momentena af edsformulär måtte utbytas mot »försäkrar» och
i de senare momentena ordet »svär» måtte utbytas mot »lofvar».
Herr Casparsson: Den näst föregående talaren förebrådde mig,
ehuru i mycket moderata ordalag, att jag begagnat ordet »smakfråga».
Jag har dock gjort det med full öfvertygelse, tv beträffande inled¬
ningsorden finnas ju så många olika former. I Norge och Preussen
säger man: »lofvar och svär vid Gud och hans heliga ord»; i den
spanska parlamentseden: »inför Gild»; och vi begagna orden: »vid
Gud och hans heliga evangelium». Då kristna samhällen hafva så olika
formulär i detta afseende, har jag på denna grund ansett det vara en
smakfråga. Förra gången frågan här var före, yttrade en dåvarande
representant från Dalarne, hvars intresse för religiösa frågor var mycket
stort, att han icke skulle haft något emot de då föreslagna begynnelse¬
orden, om de blott innehållit »inför Gud» i stället för »vid Gud».
Med hänsyn till alla dessa skiftande meningar, torde man verkligen
kunna kalla denna fråga en smakfråga.
Hvad beträffar en talares betänkligheter angående påföljden af
den föreslagna förändringen, kan jag fatta dessa, och skulle verkligen
icke vilja tillstyrka någon sådan, om det nuvarande edsformuläret vore
hållbart; men min öfvertygelse är, att det nuvarande icke är håll¬
bart. Då menniskor låta döma sig till fängelse för sitt samvetes skull,
finnes intet annat val än att antingen i figurlig mening åter tända
kättarbålen eller ock vidtaga en förändring i de bestämmelser, som
framkallat motståndet, och bifalla Lag-Utskottets föreliggande förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att i afseende på Kongl. Maj:ts förevarande proposition
förelåge följande yrkanden: l:o) att densamma måtte antagas; 2:o) af
Friherre Barnekow, att Kammaren, jemte förklarande att Kongl. Maj:ts
proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas, måtte antaga
deri framstälda förslag med den ändring, att ordet »svär» i första
momentena af edsformuläret utbyttes mot försäkrar och i de senare
momentena ordet »svär» utbyttes mot lofvar; samt 3:o) att Kongl.
Maj:ts berörda proposition måtte afslås.
Härefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning vara med öfvervägande ja
besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontrapropo¬
sition dervid utsetts antagande af Kongl. Maj:ts berörda framställning,
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Lördagen den 7 Mars.
31 N:o 14.
Den, som afslår Kong!. Maj:ts proposition med förslag till lag om Lagförslag
förändrade bestämmelser rörande ordalagen vid edgångs fullgörande, om fndrade
T nsfelT ö estanimelser
^ rörande orda-
lagen vid ed-
gång.
Nej; (F°rt8')
Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, antages Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 50.
Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.
Föfklarades besvarad genom Kammarens nyss fattade beslut i af¬
seende på Kongl. Maj:ts proposition.
2 punkten.
Bifölls.
Föredrogs Lag-Utskottets den 24 och 25 nästlidne Februari bord¬
lagda utlåtande N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag dels till lag angående säkerhet för utbekommande af utflytt-
ningsbidrag och andra ersättningar i anledning af laga skifte, dels ock
till förordning angående tillägg till 136 § i Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 November 1866.
Herr Claeson: Det är mig okärt att återkomma med mina be- Ang. kunga-
tänkligheter. Dessa gälla dock blott det föreslagna tillägget till 136 §relse om stdnd~
i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den s,C09sers“u~
9 November 1866. Då Högsta Domstolen granskade det förslag \nm9m 1 ve-
ämnet, som vid 1883 år riksdag var föremål för öfverläggning, gjordes
åtskilliga anmärkningar mot detsamma. En af dessa anmärkningar,
vid hvilken jag nu skall bedja att få fästa mig, var den, »att hvarje
ny egare af skiftad jord måste erfara olägenhet deraf, att han för-
värfvat sig jord, hvarpå möjligen hvilade eu sakrätt, om hvars tillvaro
han funne svårighet att förskaffa sig full visshet». Detta har Kongl.
Maj:t velat hjelpa genom det föreslagna tillägget till 136 §; men en¬
ligt min åsigt kan derigenom icke vinnas det ändamål, som Högsta
Domstolen afsett, eller att utan svårighet förskaffa sig full visshet.
Jag anser nemligen den garanti, som skulle ligga i detta tillägg,
vara nästan rent illusorisk. Hvad Post- och Inrikestidningar, hvilka
afses med den här förekommande benämningen allmänna tidningarne,
i dylikt afseende innehålla, kommer ytterst sällan till menige mans
kännedom, och om äfven länskungörelsernas innehåll uppmärksam-
N:o 14. 32
Lördagen den 7 Mars.
Ang. klinga- mas af en och annan, fördunstar det snart och långt innan det skall
relse om stånd-göra gagn. Jag tror att det icke finnes mer än ett sätt, att lösa
ming9vidsWteAeuna fraga; så att den, som vill köpa eu fastighet eller lemna lån
(Forts) m°t inteckning i densamma, verkligen kan skaffa sig full visshet att
fastigheten ej häftar för så beskaffad! ersättningsanspråk, som det ifråga¬
varande, hvilket utgår med förmånsrätt framför de i fastigheten va¬
rande inteckningar, nemligen att införa den föreslagna uppgiften der¬
om i inteckningsprotokollet och anmärka densamma i inteckningsboken.
Detta låter sig ju lätteligen åstadkomma, om tillägget till 136 § i
stället för den nu föreslagna föreskriften innehölle att, då landt¬
mätare för erhållande af fastställelse å skiftet till egodelningsrätt eller
dess ordförande aflemnar skifteshandlingar, han skall bifoga så be¬
skaffad uppgift, som i nu föreslagna tillägget är omförmäld, att genom
ordförandens försorg införas i vederbörande häradsrätts intecknings-
protokoll och anmärkas å behöriga upplägg i inteckningsboken.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på, att i Högsta Dom¬
stolen också en ledamot anförde, att han fann det tvifvelaktigt, huru
vida det föreslagna kungörandet kunde komma i verkligheten att
utgöra något korrektiv mot den befarade vådan af den rätt, som i
förslaget till lag angående säkerhet för utbekommande af utflyttnings-
bidrag och andra ersättningar i anledning af laga skifte afsåges att
bereda ersättningstagare.
Då jag icke anser det medföra mera våda att Kongl. Maj:ts i
Lag-Utskottets utlåtande först omförmälda lagförslag antages utan än
med det föreslagna tillägget till 136 § i Kongl. skiftesstadgan, skulle
jag helst sett, att Lag-Utskottets utlåtande nu blott bifallits i hvad
det angick förstnämnda lagförslag, och att det stått Kongl. Maj:t Öppet
att framdeles, om sådant pröfvades nödigt och lämpligt, förestå tillägg
till 136 § i Kongl. skiftesstadgan, men då detta väl icke låter sig
göra, vågar jag anhålla, att utlåtandet måtte till Lag-Utskottet åter¬
förvisas för vinnande af åsyftad ändring i detsamma.
Herr Bergström: De, som äro inne i denna fråga, påminna sig
•kanske, att jag icke varit benägen att i förevarande afseende införa
en ny tyst förmånsrätt. Jag vill nu endast erinra att, då denna fråga
sist här var före, jag i en vid Lag-Utskottets utlåtande fogad reserva¬
tion föreslog en ändring i inteckningslagen, hvarigenom det blefve
möjligt att förvärfva inteckningsrätt för sådan fordran, som här är
i fråga; men detta förslag vann icke bifall på något håll. Om man
än, i likhet med den föregående talaren, anser den föreslagna åtgärden
i tillägget till 136 § Skiftesstadgan icke göra till fyllest, kan jag dock
icke finna att det går an att, såsom han föreslagit, i inteckningsproto¬
kollet och inteckningsboken göra anteckning om fordran å ersättning
för mistad ståndskog. Derigenom betager man ju fordringen, så att
säga, dess karakter af en tyst förmånsrätt. Då är man inne på samma
väg, som jag i min reservation. Genom den af den föregående talaren
föreslagna åtgärden skulle uppstå en kombination af verklig sakrätt
och tyst förmånsrätt, som, enligt min åsigt, icke hängde det minsta
tillsammans. Kan man uppgifva något sätt, hvarigenom fordran å er¬
sättning för mistad ståndskog blefve i vidsträcktare män än här är
Lördagen den 7 Mars. 33 jf!0 j|_
{örmage*, bekantgjord och känd, skulle jag icke hafva något deremot. Ang. hungö-
h ör sadant ändamål skulle jag också vara med om en återförvisning •relse om sl-,r»d
men något sådant förslag ‘liar talaren alls icke framstält. Jao- för sko95ersf“;
vidare fästa uppmärksamheten på, att eu sådan åtgärd, som af rese-"'"!,, m
ringen föreslagits, ansetts göra till fyllest, då det gäller odlingslan. ( ’
Det förefaller mig då som den äfven vore tillräcklig, då det afser en
förmånsrätt, som är af så kort varaktighet som den, hvilken nu skulle
tillerkännas ersättning för ståndskog.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Claeson: Jag beder att få anmärka, att den af mio- på¬
pekade åtgärden icke är att anse såsom något alldeles nytt. Pa lik-
artadt sätt tillgår ju vid utmätning af fast egendom för icke intecknad
gäld, da utdrag af utmätningsinstrumentet införes i inteckningsproto-
kollet. — Den föregående talaren sade, att denna tysta förmånsrätt
endast skulle fortfara^ ett år och således vara mera tillfällig och öfver-
gaende. Vore det sa, kunde möjligen den föreslagna åtgärden anses
vala tillfyllest; men jag får i anledning deraf fästa uppmärksamheten
pa, att denna förmånsrätt varar till ett år efter förfallodag eu, hvilken
kan sättas många år efter det skiftet blifvit faststäldt.
Jag fann d.en af mig gjorda anmärkning vara af den vigt, att
jagansåg rnig^ej höra underlåta att framkomma dermed, men då min
anhållan om återremiss icke synes vinna understöd inom Kammaren
ankaller jag att få återtaga densamma.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets i föreva¬
rande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 24 och 25 i sist-
lidne månad bordlagda utlåtanden:
N:o 10, i anledning af väckt motion om stadgande af förmånsrätt
för kommunalutskylder;
N:o 11, i anledning af väckt motion om omarbetning af gällande
förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof; samt
N:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap.
7 § Rättegångsbalken.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 24 och ifrågasatt
25 nästlidne Februari bordlagda utlåtande N:o 2, i anledning af väckt
fråga om offentliggörandet af berättelser öfver resor i utlandet gjorda™”* fvissa
med bidrag af statsmedel. ^berat-
Herr Törnebladh: Det slut, hvartill Utskottet kommit med af¬
seende på motionärens framställning, synes mig icke vara af sådan
beskaffenhet, att Kammaren bör med sitt bifall understödja Utskottets
hemställan. Lika med motionären erkänner jag villigt, att det kan
vara nyttigt och nödvändigt att reseberättelser afgifvas af de personer,
Första Kammarens Prof. 1885. K:o 14. 3
NiO 14. 34
Lördagen den 7 Mars.
ifrågasatt som med statsunderstöd begifva sig till främmande länder. Lika med
offentliggö- honom inser jag mer en väl, att dessa berättelser otta aro iarorilta och,
rande af visso, jdda i vida kretsar, kunna medföra rätt mycket gagn. Men da jag
reZheT erkänner allt detta, vågar jag dock hemställa, om det kan vara af
,Forts) beliofvet påkalladt, att i detta ärende vanda sig med någon framstall-
ning till Kongl. Maj:t. 1 Utskottets kläm liemställes dels att rese¬
berättelser skola inom viss tid efter hemkomsten afgifvas af alla, som
erhålla statsunderstöd för resor och studier i utlandet, dels och att
såsom vilkor för erhållande af statsbidrag till facktidningar och tid¬
skrifter stadgas, att förstnämnda reseberättelser skola i desamma ome¬
delbart efter” afgifvande! intagas. „ .
Efter hvad jag iuhemtat är det sällsynt, om ens någonsin före¬
kommande, att icke föreskrift om reseberättelsers afgifvande meddelas
när någon dylik resa företages på statens bekostnad, och om i något
särskild? fäll ‘dylik föreskrift icke af Kongl. Maj:ts lemnats, beror detta
antagligen derpå, att Kongl. Majrt funnit hinder af eu eller annan
art derför möta. I de allra flesta fall torde sadana föreskrifter redan
nu meddelas, och är detta förhållandet, är Riksdagens anhållan hos
Kongl. Maj:t fullkomligt öfverflödig; och vidare kan den blifva skad¬
lig i händelse det skulle finnas fall, då en dylik reseberättelse icke
skulle befinnas vara ändamålsenlig;.. ett .förhållande som val knappast
behöfver beaktas, da det val sällan är händelsen. _
Hvad åter andra delen af klämmen beträffar, fruktar jag att denna
icke blott är öfverflödig utan kali blifva rent af skadlig. Det ar tran
två synpunkter man har att so denna hemställan, dels från den re¬
sandes egen, dels från statens. Från den resandes egen synpunkt
sedt kan det vara ganska tveksamt, huruvida den absoluta lorpligtel-
sen af eu berättelses afgifvande är af beskaffenhet att uppmuntra unge
lofvande män att söka sådana reseunderstöd. .. De. kunna vara fortraff-
lio-a i sina yrken, men det kan mycket väl hända, att de icke aio
begåfvade med den skriftliga framställningsförmågan i sådan grad, att
det icke för dem möter stora svårigheter att uppsätta eu reseberättelse,
i följd hvaraf de möjligen skola underlåta att söka dessa reseunder-
stöd, om publikation ‘af reseberättelse blir obligatorisk.. Jag erinrar
derom, att det finnes statsanslag afsedda för arbetare inom yikena,
och lika villig jag är att tillstå, att ett sådant anslag gör. den
nytta, det kan göra genom den vidgade erfarenhet resan medför pa
grund af omedelbar iakttagelse, hvilken vida öfverträffar hvad som
kan i sådant afseende inhemtas i tryckta arbeten, lika lågt måste jag
sätta publikationen, hvilken, stundom åstadkommen af en skmkunnig,
men ofta icke sakkunnig vän, lätt kommer att gifva eu vrängbild åt
af hvad som under resan inhemtats och som uteslutande atsett det
praktiska lifvets område. . ,
Men icke nog med denna fara. Det finnes en annan och denna
är ännu större. Då Utskottet afser, att dessa reseberättelser, för att
publiceras för en större allmänhet, skulle intagas i facktidningar och
tidskrifter, som åtnjuta anslag af allmänna medel, skulle , lätt kunna
hända, att denna tankes förverkligande dödade iller än en tidning eller
tidskrift. Skulle tidskrifternas redaktörer vara förbundne att intaga, alla
reseberättelser, som voro mer eller mindre lärorika, mer eller mindre
Lördagen den 7 Mars.
35 No 14.
skickligt affattade, kunde det kända att redaktörerna genom statsanslaget ifrågasatt
funne sig vara föga uppmuntrade, då till följd deraf en stor läsekrets _
öfvergåfve dem. Ock anledning härtill torde väl äfven finnas, omrll"Je°fr™sa
läsarne dag efter dag, vecka efter vecka undfägnades med den ofta teism-.
magra och bestämdt temligen enformiga kost, hvarom här är fråga. (Forts.)
Det* kunde på sådant sätt bända,. att tidningarne ock tidskrifterna
komme ur askan i elden. För öfrigt. kan jag icke inse, om ett urval
skulle ske, hvilken som skulle göra detta urval. Skulle det vara Kongl.
Maj:t, som skulle hafva denna omsorg, för hvilken, efter hvad jag tror,
Kongl. Maj:t vore föga tacksam, eller skulle det vara tidskrifternas
redaktörer. I hvilket fall som helst gifver det anledning till förveck¬
lingar, och det torde väl vara häst att i detta fall låta saken hafva
sin gång, som den hittills haft. Helt visst skola de berättelser, som
förtjena att offentliggöras, komma till allmänhetens kunskap, och helt
visst skola de som affattat dem komma att åtnjuta honorarium, men
om åtskilliga andra reseberättelser skulle komma att ligga på hyllan
för att vid tillfälle uppsökas af sådana sakkunnige, som hafva särskildt
intresse för dem, föreställer jag mig att äfven dessa rätt väl fylt sitt
ändamål. Jag vill ytterligare tillägga, att reseberättelsernas hufvud-
sakliga betydelse ligger ^leri, att de utgöra en af regeringen föreskrif-
ven kontroll på att resan verkligen blifvit företagen till bestämda
orter, och att vid dem verkligen något blifvit gjordt, så att berättel¬
serna naturligtvis måste utgöra en ledning för regeringen vid före¬
slåendet af de anslag, som i framtiden för liknande ändamål kunna
och böra beviljas. Detta är den hufvudsakliga betydelsen af dessa
berättelser; en underordnad är den, att de komma till en större all¬
mänhets kännedom. År det en stor och utförlig reseberättelse, som
verkligen har särskildt intresse, kan det hända, att den utkommer i
bokform, och det är väl lämpligare än att den häfte efter häfte släpar
sig genom en hel årgång af en tidskrift.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag afslag å
betänkandet.
Friherre Leijonhufvud: Jag skall icke länge uppehålla diskussio¬
nen, och till hvad den föregående talaren yttrat ber jag endast få lägga
några ord. Hvad de officerare angår, hvilka blifva kommenderade att
resa utomlands, föra desse vanligen med sig hem icke blott reseberät¬
telser, utan äfven en stor mängd planche!’ till dessa. En del af dessa
planche!’ och ritningar hafva de vanligen erhållit i present, andra åter
hafva de sjelfve ritat. Utan dessa planeher, som städse äro goda, skulle
det icke vara mycket vunnet med berättelsernas utgifvande. Jag vill
nämna att då i fjor en officer vid fortifikationen kom från Finland, han
hade med sig 110 stora planeher och ritningar, hvilka han till största delen
der erhållit, och en annan officer, som rest på kontinenten, hemförde 53
stora planeher och 19 stora fotografier, som bifogades hans reseberättelse.
Att kopiera dessa för att utgifva dem på tryck, vore en dyr affär, och
att åter utgifva texten utan plancherna, det vore detsamma som då
förr patentbeskrifningarna infördes i Posttidningen med hänvisning till
ritningar, som läge i Kommerskollegium. Hvem skulle kunna taga in
N:o 14. 36
Lördagen den 7 Mars.
ifrågasatt dessa plaiicher i en tidskrift? Lika med den föregående talaren påstår
offenthggö- jag ^et vara rigtigt, att det är föreskrifvet att reseberättelser skola
ra,reseberät-Saafgifyas- Särskild! är det i fråga om officerare fullt rigtigt, att de
teiser. åläggas afgifva sådana för att man skall kunna se hvad de lärt sig.
(Forts.) De få med egna ögon se hvad vi icke hafva; och att se med egna
ögon, det är vida mera lärorikt än att läsa om detsamma i bok. *Det
är t. ex. mycket magert att läsa om utländska truppöfningar, men för
dem, som åskådat dylika, är det både intressant och lärorikt.
Jag kan icke komma till annat resultat än den föregående talaren,
att, ehuru motionen är välmenande, den likväl är opraktisk i tillämp¬
ningen. Jag yrkar derför afslag å densamma.
Herr Pettersson: Jag har begärt ordet derför att jag är leda¬
mot af det Utskott, som behandlat denna fråga. I Utskottet har jag
mot motionen framstält flera betänkligheter, ehuru jag icke reserverat
mig. De båda talare, som här haft ordet, hafva styrkt mig i dessa
betänkligheter och dertill framstält ännu flera skäl mot förslaget; hvit¬
het jag här blott velat tillkännagifva. Jag hade nemligen begärt ordet,
innan desse talare yttrat sig.
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena, Friherre
H ochschild: Jag är icke i tillfälle att kunna bedöma, huruvida motio¬
närens önskan skulle kunna realiseras i afseende på offentliggörandet
af berättelser, afgifna af arbetare i de särskilda näringsyrkena, bergs-
bruksidkare, civile läkare och sådane, hvilka resa för att studera landt-
bruket, m. fl., men i afseende på officerare vid hären, vid väg- och
vattenbyggnadseorpsen samt i flottan beder jag att få göra en erinran,
som jag grundar på min erfarenhet från utlandet.
Det har ofta inträffat vid de beskickningar, der jag varit, att offi¬
cerare blifvit af regeringen utsände för att taga reda på någon af de nya
uppfinningarna i krigskonsten, särskildt i afseende på artilleriet. De hafva
kommit ut för att taga reda på en viss modell af skjutvapen eller pro¬
jektil, en uppfinning, som varit en hemlighet, hvilken icke kunnat
meddelas andre än dem, som på sitt hedersord förpligtat sig att icke
tala om den vare sig för allmänheten i hemlandet eller för främmande
militärer. Om nu en officer fatt taga kännedom af en dylik uppfinning,
skulle han icke kunna afgifva en reseberättelse, derest denna skulle
offentliggöras. Skola berättelser afgifvas och det i det främmande lan¬
det är kändt att de skola utgifvas, så få officerarne icke kännedom
om uppfinningarna. Det vore sålunda ingen fördel, om Riksdagen
beslutade i enlighet med motionärens förslag, hvarför jag yrkar afslag
å Utskottets hemställan.
Herr Adelsköld: De ärade talare, som uppträdtmot min motion, är
jag mycken tacksamhet skyldig för de värdefulla upplysningar de behagat
lemna och de skäl mot motionen, som af dem blifvit anförda, men då mina
åsigter ingalunda ändrats af hvad som anförts, ber jag att få bemöta
ett och annat, som yttrats mot motionen. Den förste ärade talaren
erkände bland annat, att »många lärorilca och i vidsträckta kretsar
nyttiga berättelser afgifvits», men hans åsigt var, att reseberättelser
Lördagen den 7 Mars. 37 K;o J/J.
afgafvos icke för deras egen skull, eller för att de skulle komma andra till ifrågasatt
gagn, utan derföre att »Kongl. Maj:t skulle blifva i tillfälle kunna kon-
trollera att resan verkligen blifvit gjord och gått i den föreskrifna rigt-’’”"^
ningen». För min del tror jag visserligen, att det kan vara intressant 'Xhr?*'
för Kongl. Maj: t att kafva reda på, att resan verkstälts i den rigtning, (Forts.)
som föreskrifvits, men jag vågar dock fortfarande tro, att ändamålet
med_ dessa resor är i första rummet, att den resande skall hafva nytta
af sin resa och derefter, att allmänheten och andra yrkeskamrater skola
hafva nytta af reseberättelserna. Och skall någon nytta uppkomma i
detta hänseende, är det nödvändigt att reseberättelserna publiceras, ty
eljest inträffar hvad som oftast sker, att de läggas på en hylla i något
arkiv och der blifva bortglömda, och då är detta sistnämnda ändamål
förfeladt. Den ärade talaren ansåg äfven att reseunderstöd icke skull©
sökas, om berättelserna skola publiceras. Härpå svaras blott, att deri
som icke vill på sådant vilkor mottaga reseunderstöd, han kan gerna
blifva hemma. Det är icke obetydliga anslag, som årligen lemnas till
sådana resor, de uppgå till mellan 50,000 och 70,000 kronor, och då
det är ett kändt faktum att af de reseberättelser, som afgifvas, är det
många af högt värde, som för närvarande icke komma landet och när¬
mast den resandes yrkeskamrater till gagn, så vill det förefalla mig
som om motionen icke vore så obefogad som den ärade talaren ansett.
Den andre talaren anförde såsom skäl till afslag på motionen att en
officer, som utskickats att taga reda på, jag tror han nämnde kasern¬
byggnader, fått, såsom jag fattade, 110 stora plancher och ritningar med
sig hem. Detta är ju godt och förträffligt, och dylika ritningar måste
vara särdeles upplysande för berättelserna och äfven om kaserner i
större skala skola uppföras, men icke kan det derföre, som han tycktes
tro, vara skäl eller hafva varit min tanke att hundratals dylika planche!'
och planritningar skulle publiceras. I berättelserna kunde ju hänvisas
till plancherna samt att dessa finnas att bese t. ex. i generalstaben för
clem, som önskade taga dem i betraktande. Hade jag kunnat tänka
mig denna anmärkning, så hade jag otvifvelaktigt i motionen gjort ett
undantag för nämnda kasernritningar. I afseende å militära berättelser,
hvilka odla, som jag läst, varit af mycket intresse, tror jag att, om de into-
ges i den förtjenstfulla tidskriften »Krigsvetenskapsakdemiens handlin¬
gar», der de komme en stor publik af unga officerare till del, de skulle
högst betydligt bidraga till desses upplysning och komma till stor nytta,
hvilket den ärade talaren troligen icke tagit i beräkning. Det är ju
derföre icke sagdt, såsom den siste högt ärade talaren förutsatte, att man
vid publicerandet af ifrågavarande reseberättelser, hvaraf ju någon skulle
kunna innehålla sådant, som bör hemlighållas, behöfde intaga sådana
hemligheter, hvarigenom skada på ett eller annat sätt kunde upp¬
komma. Utskottet har i sin motivering antydt, att icke alla berättel¬
ser behöfde publiceras, utan att det skulle öfverlemnas till Kongl.
Maj:t att ordna denna sak på sätt Kongl. Maj:t funne lämpligast. Om
Riksdagen således för sin del ville godkänna denna motivering och
motionens syfte, kan jag för min del icke finna annat än att saken,
långt ifrån att skada, skulle tvärtom vara till stort gagn för det all¬
männa. Då emellertid mäktiga röster höjt sig mot motionen, hyser jag
visserligen icke mycken förhoppning, att den kommer att af Första
N:o 14. 38
Lördagen den 7 Mars.
ifrågasatt Kammaren bifallas, men då jag icke funnit mig öfvertygad af mina
offentliggo- ärade motståndares skäl, måste jag i allt fall yrka bifall till densamma.
rande af vissa
re7ehér'~ Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag har ansett mig såsom chef
(Forts.) för det verk, hvithet har att emottaga det jemförelsevis största antalet
af dessa berättelser, böra yttra några ord i denna fråga. Hvad som
föresväfvat motionären i hans välmenande motion har utan tvifvel
varit det, som han nu senast i sitt anförande yttrat, nemligen att
flertalet af berättelserna skulle läggas på hyllan i något arkiv och
sålunda blifva obegagnade. Det är med anledning häraf, som jag
ansett mig böra meddela, huru Kommerskollegium förfar med de be¬
rättelser, som till detsamma afgifvas. Kollegium sänder dem, hvar för
sig, regelbundet till den korporation, som i hvarje särskilt fall anses
bäst vara i stånd att bedöma och granska dem, såsom till Tekniska
högskolan, Stockholms slöjdförening, Jernkontoret m. fl. Eu af en
kirurgisk instrumentmakare afgifven berättelse har blifvit sänd till
Karolinska Institutet o. s. v. Med ett ord, hvarje berättelse sändes
till den myndighet, som kan anses vara den sakkunnigaste för dess
bedömande och der den kan finnas tillgänglig för den allmänhet, som
deraf kan förutsättas intresserad. Detta synes mig vara allt som be-
höfves. Tilja vederbörande icke taga någon notis om dem, kan det
icke hjelpas på det sätt, som af motionären föreslagits och hvilket jag
anser vara förenadt med många och stora olägenheter. Det är, såsom
den förste talaren sade, så, att de unga personer som utsändas, icke
alltid äro lika skrifkunnige som de kunna vara kunniga i sina yrken
och skickliga att utomlands lära sig något, som kan konitna landet
till godo. Jag har efterfrågat i Kommerskollegium förhållandena i
detta fall, och man har dervid upplyst mig, att det en gång hände
att en ung man skrifvit en reseberättelse, som var så underhaltig, att
kollegium icke ansåg sig kunna godkänna den. Nåväl, han gick till
en advokat, som för 50 kronor skref en berättelse, hvilken var i for¬
men väl uppsatt, men för öfrigt så utvattnad, att den i tekniskt hän¬
seende förlorat det lilla värde den förut haft. Jag tror att det skulle
vara en stor tunga för desse unge män, att deras reseberättelser offent¬
liggjordes, utan att dermed något bestämdt gagn skulle vinnas. Jag
instämmer fullkomligt med den förste talaren deri, att det för fack¬
tidningar och facktidskrifter skulle blifva ett stort onus att intaga dessa
berättelser, hurudana de än vore. Dessa tidningar och tidskrifter lefva
ju på att meddela allmänheten hvad som är af intresse i deras fack
och de hafva sålunda för sin egen utkomst det största motiv att taga
reda på hvad som kan vara af nytta. Skulle de tvingas att intaga
hvarje berättelse, skulle det hos dem grundlägga fordringar på stats¬
verket att få större understöd. Jag tror icke att förslaget i sin helhet
är praktiskt. Hvad som kan ske, sker enligt mitt förmenande redan
dels derigenom att Kongl. Maj:t har bestämt, att berättelser skola
afgifvas, och dels derigenom att dessa berättelser lemnas till dem, som
i hvarje fall ega det mesta intresset och fackkunskapen. Jag kan
icke annat än afstyrka bifall till detta förslag.
39 N:o 14.
Lördagen den 7 Mars.
Herr Carlson, Fredrik: Det är kanske öfverflödigt att vidare ifrågasatt
anföra något i denna sak, men då den väckta frågan djupt afhissa
ingriper i de administrativa förhållandena, må det vara mig tillåtet att reset,e,.af¬
yttra, det äfven inom den gren af förvaltningen, med hvilken jag käft teiser.
anledning att göra mig bekant, den ifrågasatta bestämmelsen skulle (Forts.)
vara ganska illa lämpad. Man utsänder i allmänhet stipendiater för
två olika ändamål, och derpå måste man fästa uppmärksamhet, nem¬
ligen antingen för att taga kännedom om någon vidtagen ny, märk¬
ligare förbättring och eljest någon i andra länder samlad erfarenhet,
som äfven för oss kan vara upplysande, eller för personens egen ut¬
bildning, och de äro kanske de fleste, som resa för det senare ända¬
målet. Skulle nu detta förslag komma att genomföras, så skulle, man
kanske komma att fästa mera vigt vid reseberättelsen än vid sj elfva
resan, och detta vore enligt mitt förmenande en stor olägenhet. Det
skulle kunna hända, att de resande mest tänkte pa: »huru skall det
jag skrifver komma att taga sig ut?» Och dervid kommer ännu en
omständighet i betraktande, nemligen den att man ganska val kan
skrifva en reseberättelse ur böcker. Jag har läst mera än eu på detta
sätt tillkommen berättelse och kan intyga, att sådant later sig göra.
men deraf hemtar ingalunda den resande någon varaktig nytta, och
allmänheten, som skall läsa berättelsen, kan lika sa gerna begagna
böckerna sj elfva.
Jag anhåller om afslag.
Häruti instämde Friherre af Ugglas.
Grefve De la Gardie: I motsats mot eu annan fråga, som håi
i dag behandlats, erkänner jag villigt att den nu föreliggande icke
hör till de mest vigtiga, utan i sj elfva verket är helt obetydlig; men
då ett anslag gifves af statsmedel, är det väl af någon vigt att det
ändamål, som dermed afses, så vidt möjligt vinnes, och ändamålet bär
måste väl vara, att den utskickade personen skall samla erfarenhet
och kunna redogöra för denna, samt att redogörelsen för de förhål¬
landen, om hvilka han tagit kännedom, skall komma hans yrkesbröder
till godo. Man säger att, om fordringarne utsträcktes i den rigtning,
Utskottet föreslagit, det skulle afskräcka personer från att söka rese-
understöd. Men det är väl icke Svenska Akademien eller andra svåra
kritici, som skulle sitta till doms öfver deras arbeten, ty berättelserna
skulle ju afgifvas till och pröfvas af yrkesbröder, hvilka säkerligen
icke hafva så stora fordringar på den stilistiska förmågan, utan blott
vilja hafva reda på de faktiska omständigheterna, som kunna intres¬
sera dem och vara af nytta, de må vara mindre väl uttryckta eller ej;
och säkert är att, om alla dessa resenärer på förhand veta, att deras
berättelser helt enkelt skola läggas ad acta — om icke under bordet,
så på hyllan — finnes det för dem ingen eggelse att gorå. desamma
intressanta och fullständiga, utan de skola i stället utan tvifvel söka
att slippa från det så lätt som möjligt. .... ...
Man har här nämnt, hurusom många ingeniörofficerare vid sina
berättelser foga en mängd plancher, kartor och ritningar, och att det
blefve för dyrt att aftrycka äfven dessa. Om också de äro af vigt, är det
N:o 14. 40
Lördagen den 7 Mars.
ifrågasatt vigtigaste emellertid texten, och om den utgåfves ensamt, men med
råfdeaTv°is3ahånYisinin" til1 dylika bilag°L skulle den i de flesta fall blifva lika
reseberät- njutbar som om den attoljdes åt plancherna.
telser. ° Hans Excellens Herr Utrikesministern anförde, såsom exempel, att,
(Forts.) da officerare utsändas för att taga reda på vissa hemligheter, hvilka
icke fa meddelas åt hvem som helst, de understundom måste afgifva
löften att icke omtala dylika saker; men i dessa fall är det ju klart
att det, som skall hemlighållas, icke komme in i berättelserna och
, sålunda icke heller kunde utgöra något hinder för dessas offentlig¬
görande. _ Vid sidan af dessa hemliga ting torde väl hafva varit till¬
fälle att inhemta åtskilligt annat, som vore värdt att meddelas.
_ Det har vidare anförts, att facktidningarna skulle förlora på och
derför icke kunde åtaga sig ett så drygt åliggande, som att trycka
alla dessa langa berättelser. Måhända äro de så vidlyftiga; men jag
hade förestält mig, att de mera lida af att vara för korta. Säkert är
emellertid att, om det föreskrefves att berättelserna måste offentlig¬
göras, skulle de blifva mera fullständiga samt af större intresse och
jag föreställer mig att en sådan tidning, hvilken säkerligen får i all¬
mänhet ganska drygt betala sina medarbetare, med största nöje skulle
mottaga gratisartiklar, som vore i den allmänhets smak, för hvilken
tidningen är afsedd. Lika med motionären har jag visserligen icke
mycket hopp om framgång, men yrkar likväl bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder fram-
stälda yrkandena propositioner,, först på bifall till Utskottets föreva¬
rande hemställan och sedan på afslag derå, och förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Ang. flickors Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 24 och
intagning vid 25 sistlidne Februari bordlagda utlåtande N:o 3. angående Herr Borgs
nTldfoverk'™^0? 0111 stadgallde af rätt för flicka att på samma vilkor som yng¬
ling intagas i sjette och sjunde klasserna vid rikets allmänna läroverk.
Herr Borg: Då jag vid väckandet af min motion icke egde önsk-
liga materialier, har jag sedermera haft tillfälle att förskaffa mig så¬
dana och skall derföre nu taga girig friheten anhålla, att något utför¬
ligare än i motionen varit möjligt, få motivera min framställning. Jag
skall då först be att få uppläsa en liten redogörelse af en bland våra
mest aktade författare, som mer än någon annan i vårt land varit i
tillfälle att närmare lära känna hithörande förhållanden och särskildt
skolväsendet i Nordamerika, nemligen Doktor Ernst Beckman. Han
yttrar i en skrift, som utkom år 1883 och heter »Nord-Amerika i våra
dagar»:
»En af vara utmärktare folkskoleinspektörer säger i sin femårs¬
berättelse, att han öfver allt funnit allmänna ställningen bättre i de
skolor, der flickor och gossar njuta gemensam undervisning. Detta intyg
af eu svensk skolman stämmer fullkomligt med utsagor af Amerikas
samvetsgrannaste uppfostrare.
Lördagen den 7 Mars.
41 N:o 14.
»Först, säga de, har Barnuppfostran ett direkt inflytande på skolan, Ang. flickor$
så väl den lägre sorn den högre. Undervisningen går lättare och med intasnin9 vid
mera lust. Eu helsosam och glad täflan åvägabringas mellan manligar^e%r““”‘“f'
och qvinliga lärjungar — ett slags fridsamt tornerspel mellan tvä olika
krigshärar — och man behöfver alls icke anlita belöningar och pris,
hvilka, »så snart alla icke få del af dem, verka afgjordt skadligt», i
det de allt för mycket egga, den enskildes ärelystnad och ofta väcka
kamraternas afund. Det är dock framför allt disciplinen, som får ett
helt nytt utseende, der flickor och gossar samtidigt åtnjuta undervis¬
ning. »Das evvig weibliche» har en förundransvärd makt att förmildra
odygdiga pojkar, det må nu stråla dem till mötes i en lärarinnas
allvarligt milda blickar eller ur skolflickans-kamratens skälmska ögon.
Det qvinliga i qvinnan »emollit mores nec. sinit esse feros». Och vore
det icke å andra sidan litet obilligt att alldeles frånkänna det manliga
elementet ett välgörande — inflytande?
»Barnuppfostran inflytande — detta må anses godt eller ondt —
märkes naturligtvis mindre i den tidiga barnaåldern. Också är den
många länder, hvad »folkets» barn. beträffar, utan tvekan tillämpad
intill det trettonde, fjortonde året. Men från den tiden inträder en
förändring. Barnen, som förut umgåtts med hvarandra såsom jemlikar,
blifva med ens nästan fullkomligt åtskilda. Och dock är det just vid
denna tidpunkt, försäkra samuppfostrans vänner, som det goda infly¬
tandet könen emellan begynner på fullt allvar göra sig gällande.
Många af de dystra faror, för hvilka ungdomen i vanliga skolor under
de närmaste åren äro utsatta, lära derigenom i väsentlig mån undvikas.
Läsningen af dåliga böcker och romaner blir långt lättare att mot¬
arbeta. Ynglingen och flickan förlora dessa öfverspända, löjligt roman¬
tiska idéer i fråga om hvarandra, hvilka, långt ifrån att vara den luft
i hvilken verklig kärlek uppblomstrar, äro eu qvalmig, giftig, ja dö¬
dande ånga för sann hängifvenhet. Det fria, kamratlika umgänget be-
röfvar hemlig kurtis dess tjusning.
»I andra högre läroverk, der könen åtskiljas och de manliga stu¬
denterna under lång tid beröfvas familjlifvets och qvinnans inflytande,
visar sig äfven lätteligen något litet af den ‘råhet, för hvilken af ena¬
handa skäl sjömän, med allt erkännande af deras förträffliga egenskaper
i öfrigt, pläga anklagas. Och den, som studerat de högre flickskolornas
sentimentala månskenslif, undrar sannerligen, om icke äfven »den bättre
delen» af menskligheten skulle röna ett godt inflytande af mera blan-
dadt umgänge.
»Det är dock först ute i lifvets som frukterna af Barnuppfostran
mogna. _ Denna uppfostran har förberedt både man och qvinna till ett
harmoniskt lifsarbete, lärt dem att bättre förstå sig sj elfva och sin
kallelse i förhållande till hvarandra. Intet kraftigare skyddsmedel
finnes mot olyckliga äktenskap än gemensam uppfostran för man och
qvinna; båda parterna lära att känna hvarandra för väl för att för¬
ledas till dåraktigt förhastande.
»Följaktligen kan enligt deras åsigt, som tillhöra samuppfostrans
pedagogiska »hovedströmning», en god skola »lika litet undvara fritt
sällskapligt umgänge könen emellan, som en väl ordnad familj kan
vara det förutan». Läroverket behöfver som en mäktig driffjeder de
N:o 14. 42
Lördagen den. 7 Mars.
Ang. flickors olika gåfvor till ömsesidig utveckling, hvilka blifvit man och qvinna
intagning vid anförtrodda. Derföre uppmuntras umgänget äfven utom skolrummet
Härpå svarar erfarenheten ett obetingadt nej.. Det sker mindre ofta,
ändå könen åtskiljas, och ensamhetens känslolif far fritt utveckla sig.»
Eu annan författare, förut lärare vid Lunds universitet och i dessa
dagar utnämnd till professor vid Lincolnuniversitetet i Nordamerika,
har likaledes yttrat sig i denna fråga i alldeles samma rigtning som
det jag nyss uppläste. Ifrågavarande författare är Doktor Hjalmar
Edgren, som om sitt besök vid Oberlins universitet i Ohio skräfvel',
bland annat:
»Styresmannen för Oberlin framlade vid ett läraremöte med mycken
styrka de fördelar för ordning och disciplin, hvilka båda könens före¬
ning i samma läroanstalt medför. Han meddelade, bland annat, några
enskilda uppgifter, som för en svensk student torde synas rätt egen¬
domliga, såsom att genom de unga damernas inflytande^ drickande och
rökande af alla samvetsgrant undvikas; att dessa upptag, hvilka mer
eller mindre ingå pa eganderätten, och som sa ofta utmärka student-
lifvet, också äro bannlysta från Oberlin; att ej i någon stad inom hela
staten gatorna äro så stilla och fredliga natt eller dag som i Oberlin
in. in.
»Egen erfarenhet har öfvertygat mig, att det är mera heders- och
finkänsla och bättre ordning i ett skolrum, der gossar och flickor sitta
tillsamman, än i ett, der blott ettdera könet förekommer. Jag har
sett flera uttryck deraf, hvartill jag tydligen kunnat spara orsaken.»
“Vidare säger samme författare, att i Oberlin finnas 1300 studerande,
manliga och q vinliga, att anstalten fortgått i 40 ar, och att »ännu ingen
tadlande röst höjt sig mot detta lärosäte», samt att »det i hela Amerika
har det bästa vitsord för gudsfruktan och sträng sedlighet».
Ytterligare bekräftelse af hvad jag här tillåtit mig andraga, finner
jag i »Redogörels för Skolmötet i Stockholm 1876 den 10, 11 och 12
April». I denna lilla skrift förekomma bland annat åtskilliga »Frågor
stälda till Cornelks högskola (i Nordamerika), angående unga qvinnors
tillträde till densamma». En af dessa frågor lyder sålunda: »Hvilken
erfarenhet har särskild! vid Dorn ell’s högskola vunnits?» Derpå svaras:
»Sedan unga qvinnor för 4 år sedan der erhöllo tillträde, har en märk¬
bar förbättring visat sig i studenternas disciplin och karakter. Hela
tonen vid högskolan är förändrad», o. s. v. i samma rigtning. Den
följande frågan lyder så: »Minskar icke de qvinliga lärjungarnes när¬
varo studiernas allvar och djup?» Derpå svaras: »Nej: ett motsatt
förhållande inträder. Unga qvinnor, som besöka en högskola, bevisa
sig _ både genom tvånget af en inträdesexamen och genom att åt
studierna egna de år, som vanligen förslösas pa nöjen såsom ta¬
gande arbetet på fullt allvar. Nästan utan undantag hafva de qvinliga
lärjungarne vid högskolorna visat sig vara de främsta i studierna.»
Vidare frågas: »Är det någon fara för att de qvinliga lärjungarne vid
högskolan blifva hvad man kallar »emanciperade», samt att deras qvin¬
liga skaplynne blir hårdt, och i stället för sin vackraste egendomlighet
på många sätt.
»Men äro
na läroverk.
(Forts.)
»Men äro icke följderna af en sådan frihandel alldeles iörtårligar
Med andra ord: händer det icke ofta, att de unga missbruka friheten?
Lördagen den 7 Mars.
43 j*:o 14.
erhåller mindre goda egenskaper?» Derpå svaras: »Motsatsen är fallet, »ing. flickors
och det är lätt bevislig!, hvarföre det så måste blifva. Barnuppfostran
gör de unge männen mera manliga och de unga qvinnorna mera qvin-’)M iäroverk_
liga.» En annan fråga lyder: »Finnas några faror för helsan?» Men (Fort8_)
derpå svaras: »Statistiken visar att vid det största gymnasiet i Förenta
staterna, der Barnuppfostran är rådande, har clöälighetssiffran varit lägre
för de qvinliga än manliga lärjungarne, samt ådagalägga att helso-
tillståndet i högskolan äfven är godt. Vår egen erfarenhet är likartad.»
I anledning åt sistberörda fråga upplyste Fröken Rossander vid nyss¬
nämnda skolmöte 1876, att »vårt qvinliga slägte ej är friskt, trots att
vi inga dylika skolor ha». Med afseende på flickornas helsotillstånd i
allmänhet i Amerikas samundervisningsskolor meddelas, att flickorna
begå sig bäst, ty procenten af de friska flickorna är högre än procenten
af de friska gossarne, hvithet i någon mån torde visa, att de förra icke
öfveransträngas. Slutligen lyder en annan fråga så: »Finnas några
särskilda orsaker till trygghet rörande de qvinliga studerande, som ej
redan nämnts?» Derpå svaras: »Ja. En af dessa är, att lättsinniga,
tanklösa flickor icke söka sig in i vår skola: uppnådda 17 år och in¬
trädesexamen till vissa kurser äro nödvändiga vilkor för tillträde.»
Vidare ber jag, hvad angår Amerika, få anföra något, som kanske
är än mera betecknande, än hvad som förut är nämndt. Amerikanska
regeringen aflat nemligen genom »Bureau of Education» år 1883 ett
cirkulär med förfrågan, huru det stod till med Barnuppfostran (coeduca-
tion) i de allmänna skolorna. På detta cirkulär inlupo icke mindre än
340 svar från större och mindre städer, och det visade sig, att i 321
af dessa 340 städer Barnuppfostran var, som det heter, »rotfåstad» från
det sjette till det tjuguförsta året, alltså inom alla grader från primär¬
skolan till akademien, och att flickorna der voro numeriskt Öfverlägsna;
endast i 19 kommuner hade man i en del klasser samu åder visning.
Jag vill nu icke roa Kammaren med att uppläsa alla dessa 340 svar,
utan skall endast be att få anföra några.
En skolföreståndare säger: »Under mer än 30 år har jag under¬
visat, men jag har aldrig hört omtalas någon enda anmärkning mot
den gemensamma undervisningen». En annan skrifver: »Vårt system
är naturligt och ekonomiskt; det är moraliskt, gynsamt för goda seder,
för studiernas fortgång och utvecklar jemnt (»également») manliga
och qvinliga egenskaper». En tredje skrifver: »I afseende på intellek¬
tuella förmögenheter märker man ingen olikhet mellan gossar och flickor
under deras vistelse i skolan».
Vidare heter det: »I de högre studierna utmärka sig de unga
flickorna mer än de unga gossarne». ,
Slutligen: »Gossarne kunna ej följa med, om flickorna uppbjuda
all sin förmåga».
Nu hör jag den invändningen göras, att Amerika är ett så ab¬
normt land, att dess förhållanden icke kunna jemföras med våra:
qvinnan liar der en högre ståndpunkt, än fallet är hos oss, o. s. v. Men,
enligt min öfvertygelse, står qvinnan här i Sverige ganska högt; vi äro
nog lyckliga att i det afseende! vara ett bland de förnämsta folk i
verlden, och jag tror sannerligen icke, att våra qvinnor äro sämre än
Amerikas, och om de stå på ungefär samma kulturgrad, bör väl icke
K:o 14. 11
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors naturen vara så olika kär med Hvad den är på andra sidan Atlanten,.
intagning vid sJjUHe fordra en annan uppfostran.
rlna läroverk' Medan samundervisningen icke är så gammal i den nja verlden;
(Forts) (Oberlin har dock haft den i 40 år), har i Europa denna idé varit
tillämpad sedan århundraden tillbaka. Så i Skottande der från Knox’
dagar gossar och flickor till .sitt 15 år i folkskolorna åtnjutit gemen¬
sam undervisning. Äfven i England har man med fördel användt
detta system intill samma ålder. Enligt uppgift i protokollet öfver
skolmötet i Stockholm 1876, »erbjudes ett förträffligt exempel härpå
genom den utmärkta 'Home and Colonial-School’ i Gray’s Inn Road,
nära Kings Cross, der 1,000 lärjungar af båda könen undervisas enligt
de nyaste och bästa metoder. Ett ej mindre slående exempel hafva vi
i ’Birkbeck’s Literary Institution’. Den undervisning, som hvarje
afton meddelas der, är gemensam för både män och qvinnor. Antalet
af 'institutionens’ medlemmar uppgår till 2,000».
För några år sedan skickade franska regeringen en skicklig skol¬
man, Monsieur Hippeau, att taga reda på undervisningsväsendet i
Oberlin. Han for ut med de största fördomar mot det amerikanska
systemet, men kom tillbaka omvänd, förtjust öfver den erfarenhet han
gjort om detsamma.
Men jag kan från närmare håll framdraga ett praktiskt exempel,
som troligen icke är kändt af många bland herrarne. I fjor sommar
hölls i Holland ett skolläraremöte, vid hvilket ådagalades, att sedan
år 1872, således under 12 års tid, icke mindre än 150 flickor, utgångna-
från läroanstalter, vid hvilka de erhållit samundervisning med gossar,
aflagt de yppersta studentexamina, och att under hela denna tid ingen
blifvit gjord. Pedagogerna
enda anmärkning mot samundervisningen
stodo häpna inför ett sådant resultat. Dessa qvinliga studerande ut-
gingo icke från af staten eller kommunen underhållna läroverk, utan
från sådana, som i städer, der intet dylikt läroverk fans, grundats och
varit ledda af enskilde. Och nog äro holländarne ett klokt och prak¬
tiskt folk.
I Tyskland har jag icke sett något genomförande af detta system.
Men eu föreståndare för en högre läroanstalt, Direktören för en högre
flickskola i Leipzig, Professor W. Noeldecke, säger i »Revue inter-
nationale de rÉnseignement», tom. 8, sid. 501, för år 1884: »Detta
åskådningssätt syues öfverensstämma med den allmänna opinionen i
Amerika. Till och med bland samuppfostrans motståndare finnes ingen,
som vågar påstå, att flickorna ej duga till samma slags undervisning
som gossarne eller sakna den ihärdighet, som gossarne visa».
Här uppe i norden hafva gemenligen endast folkskolorna på landet
och i de mindre städerna kunnat betraktas såsom samuppfostrings-
anstalter, der undervisningen likväl icke meddelas längre än till barnens
trettonde eller fjortonde år. I Norge har man dock redan försökt i vid¬
sträcktare mån tillämpa detta system, t. ex. i Breviks och Flekkefjords
»Middelskoler», och senast i Giövik. Hvad Finland beträffar, hafva
i Helsingfors år 1888 för saken intresserade damer förenat sig och
inrättat en samundervisningsskola, som hittills gått förträffligt, utan
att hafva ådragit sig någon anmärkning.
För att nu återkomma till Sverige, har en företagsam och insigts-
Lördagen den 7 Mars.
45 N:o 14.
full man, Herr Palmgren, här i hufvudstaden sedan år 1876 grundat Ang. flickors
och förestått .en s. k. »praktisk arbetsskola», hvilken sedermera ut- intannin9 vid
bildats till ett sexklassigt läroverk, och lär afsigten vara att der äfven-’'ta urverk'
ledes bilda studenter. I denna praktiska skola, der gossar och flickor (Forts! '
undervisas om hvarandra ända till en ålder af 16 å 17 år, har, enligt
hvad jag har erfarit, under alla dessa år skolan existerat, icke den minsta
anledning till anmärkningar förekommit. Detta bevisar väl i sin mån,
att flickor och gossar äfven öfver 14 och 15 år mycket väl kunna
undervisas på samma rum, utan skada hvarken för sedligheten eller i
något annat afseende.
En känd och erkänd pedagog, Rektor Siljeström, yttrade å skol-
mötet 1876 bland annat: »För flertalet ungdom torde just vanan
vid sammanvaro vara det som behöfs, och detta blir ett oeftergifligt
vilkor för att den qvinligt ungdomen, utan allt för stora obehag och
svårigheter, skall kunna begagna det för densamma öppnade tillfälle
till _ universitetsstudier. En ung qvinnas väg vid universitetet är ej
alltid eu dans på rosor, och en sådan qvinlig studerande hade sjelf
sagt talaren, att hon blott genom sin uppfostran och undervisning till¬
sammans med gossar erhållit den moraliska styrka, som behöfves för
att mot de unge männen, hennes kamrater, kunna intaga den hållning,
som fordras».
Hvad som för öfrig! ledt mig till tanken på denna samuppfostran,
är vissa förhållanden i våra allmänna läroverk. Jag har nemligen sett,
huruledes en del af dessa läroverk dels sakna lärjungar i vissa klasser,
dels ha ett otroligt ringa antal lärjungar. Jag har hemtat dessa upp¬
gifter ur statistiska byråns senaste del rörande elementarläroverken,
hvarur jag tillåter mig anföra några små utdrag i siffror:
Medeltalet af lärjungar.
I klassen
|
Antal å
reallinien
|
Antal å
latinlinien
|
6: 1
|
6
|
23.
|
6: 2
|
4
|
18.
|
7: 1
|
2
|
14.
|
7: 2
|
1
|
13.
|
För nämnde högre läroverk får jag i 5:te klassen på reallinien
medeltal 13 elever och på latinlinien 22; i 4:de klassen på reallinien
19 och på latinlinien 23; i femklassiga läroverks 5:te klass på reallinien
-8 och på latinlinien 8, i 4:de klassen på reallinien 12 och på latinlinien
8. Redan dessa siffror blifva ju oerhördt låga i förhållande till den
mängd lärare, som staten måste bekosta. Men härtill bör jag lägga
den upplysningen, att enligt samma officiella berättelse, som jag här
följt, icke mindre än 15 klasser i 31 skolor sakna elever. I nyssnämnda
berättelse står nemligen 15 nollor för 31 skolor! Nu kan jag icke
svara för att dessa siffror i denna stund äro fullt exakta, emedan
statistiska byråns ifrågavarande uppgifter icke gå längre än till 1877;,
de torde dock, enligt min åsigt, höra mana oss att, om möjligt, draga
någon mera nytta af våra elementarläroverk. Detta kunde nu vinnas
pa det sätt, att man gåfve äfven flickor tillåtelse att begagna sig af
dem. Jag vill så mycket hellre anbefalla denna fråga till Kammarens
N:0 14. 46
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors
intagning vid
rikets allmän¬
na läroverk.
(Forts.)
behjertande för eu annan gång, som vi icke kunna neka till, att stän¬
digt från läroverken röster tränga sig fram, som äro allt annat än
glädjande i fråga om disciplin och sedlighet derstädes. Det är ett stort
fält, vi här hafva framför oss, och kunde man, genom att låta det qvin-
liga elementet inrymmas äfven i våra allmänna läroverk, höja sedlig¬
heten, vore det väl något värdi Såsom bekant, hafva också flera an¬
sökningar till regeringen inkommit att flickor måtte få begagna sådana
skolor, som hade litet elevantal, men de hafva alla afslagits.
Jag har hvarken rätt eller befogenhet att häröfver yttra något
klander, men nog är det sorgligt, att, när en rektor anhåller att få i
en del klasser af läroverket intaga sina egna döttrar, för hvilka han
sjelf skulle vara lärare, en dylik begäran blir afslagen. Så skedde
med Rektor F. H. Sidvall i Hudiksvall, som i sin ansökning yttrar
bland annat: »Så mycket torde dock kunna utan öfverdrift sägas, att
genom välvilliga medgifvanden åt detta håll från statsmyndigheternas
sida många föräldrars bekymmer för sina döttrars uppfostran skulle
väsentligen lättas och de mindre besökta bland de allmänna läroverken
kunna genom vidgad verksamhet och ökadt lärjungeantal rikare åter¬
gälda samhällets uppoffringar».
Jag ber om ursäkt, att jag så länge upptagit Kammarens dyrbara
tid, som redan är långt framskriden, men jag bär ansett det som min
pligt, då det nu är första gången denna fråga står inför svenska
Riksdagen. Det blir icke den sista, ty frågan skall, om icke med nöd¬
vändigheten af en naturlag, dock som en moralisk och social nödvän¬
dighet tränga fram, till dess den blifvit löst i moralens och samhällets
intresse.
Till slut skall jag be att få säga några ord till Utskottet, som
jag tackar för den välvilliga behandling, det egnat min motion. Jag
torde i mitt anförande i hufvudsak ha besvarat de anmärkningar, som
Utskottet gjort, men vill tillägga några ord. Utskottet anser, att idén
om Barnuppfostran snarare skulle kunna tillämpas i det fall, att den
gemensamma undervisningen börjar vid tidigare år. Jag är tacksam
för denna lilla vink och hoppas, att man skall begagna sig af den¬
samma, da frågan å nyo framkommer till Riksdagen. En annan an¬
märkning, Utskottet gör, att, alldenstund några skolor redan äro öfver-
fylda af manliga lärjungar, tilloppet af qvinliga till dessa sannolikt
skulle blifva lika stort och sålunda ytterligare försvåra ställningen,
skulle jag vilja besvaraj^dermed, att i de skolor, der det är godt om
plats och der klasser finnas, som hafva få eller inga manliga elever,
måtte det väl icke vara betänkligt att taga emot flickor, om man har
förtroende för lärarne, som skola undervisa, samt att å andra sidan,
der utrymmet är för knappt, man ej har annat att göra än tillbaka¬
visa inträdessökande, och bland sådana i allmänhet välja de bästa.
Jag har icke något yrkande att göra, utan tager mig endast fri¬
heten att anbefalla frågan till Kammarens framtida välvilliga upp¬
märksamhet.
Herr Törnebladh: Då icke något yrkande är gjordt i denna
fråga, kunde det möjligen synas onödigt att i densamma uppträda och
upptaga Kammarens tid för en längre stund, hvilket jag har för af-
Lördagen deu 7 Mars.
47 jS:o 14.
sigt att göra, men just de brd, med hvilka den siste talaren slutade, Ang. flickors
eller att denna fråga är af den vigt, att den behöfver beaktas, hafva m^a9nm9 vld
manat mig att också åt densamma egna någon belysning. Liksom han na iäroverk.
är jag öfvertygad, att denna fråga icke nu sista gången kommer före (Forts.)
inom den svenska Riksdagen och jag vill tillägga, det jag hoppas att
det icke är sista gången. Men just derföre att frågan är så vigtig,
att den i framtiden kominer att behandlas på det ena eller andra sättet,
är det synnerligen angeläget att redan från början föreställningarne i
afseende å frågans betydelse och sättet att lösa densamma blifva något
klarare än de, så vidt jag kunnat förstå, hitintills lyckats blifva. Det
är så att, när man vill kämpa för stora och nya idéer, det lätt händer
att man skjuter öfver målet, men just detta Överskjutande af målet
är den farligaste fienden till det göda, som kan ligga i idén, och fram¬
för allt gäller det att, om man vill bereda samhället en utveckling på
uppfostrans område, man måste försöka att för sig skarpt fatta målet
och lika skarpt fatta de medel, som leda till detsamma. Det är just
i detta afseende, som jag fruktar att vi ännu hafva åtskilligt öfrigt
att önska.
Jag vill icke på något sätt förringa de hedrande omdömen, som
här hafva blifvit upplästa rörande Barnuppfostran i andra länder. Det
kan så mycket mindre falla mig in, som jag icke har någon motsatt
erfarenhet, och det är endast erfarenheten, som i detta fall kan fälla ett
fullt säkert utslag. Jag anmärker endast i förbigående, att om jag rätt
förstod hvad som upplästes, så gälde en del af dessa omdömen Barn¬
uppfostran vid universiteten, och denna samuppfostran är hos oss för när¬
varande tillåten, om den också icke i någon vidsträcktare män begagnas.
Men jag upprepar ännu en gång, att jag högeligen fruktar, att frågan
kan förryckas, och om den förryckes, hvilken blir då lidande derpå?
Jo, i främsta rummet det qvinliga slägtet och derigenom hela sam¬
hället. Det är fullt rigtigt att man försökt och äfven lyckats att vidga
qvinnans kunskapskrets, likasom i allmänhet hela hennes verksamhets¬
krets. Detta kan endast vara en förmån, men det är icke sagdt att
denna förmån blir densamma, om man gör en allt för stor utvidgning
eller om man för sig uppställer det målet att i fråga om verksamhets¬
krets och undervisning fullkomligt likställa man och qvinna, ty dä kan
det hända, att man skadar icke blott mannen —• livilket måhända be¬
tyder mindre — utan äfven qvinnan, hvilket i detta fäll kanske bety¬
der vida mer.
Man har talat om likställighet i undervisning; ja, är detta verkligen
något önskligt, jag menar en fullkomlig likställighet i undervisning
mellan man och qvinna? Nej, jag vågar påstå, att det alldeles icke
är bevisadt att detta är något önskligt, icke derföre att qvinnan skulle
under sin undervisningstid vara mindre mottaglig för bildningen än
mannen — det är visst icke fallet, tvärt om är hon det ofta mera —
utan helt enkelt derföre, att den uppfostran och den undervisning, som
skall egnas åt henne, icke gerna kan i allt blifva densamma som den
måste vara för mannen. Vi hafva troligen icke tänkt oss och komma
väl icke heller att tänka oss, att i allmänhet embetsmannabefattningar
och en mängd verksamhetsarter inom de skilda yrkena skola komma
att hufvudsakligen öfvertagas af qvinno!'. Staten måste vid sitt un-
N:0 14. 48
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors dervisningssystems uppsättande och tillämpning taga ganska betydlig
intagning vid hänsyn till de olika verksamhetssferer, inom hvilka tjensteman, yrkes-
na läroverk dikare och andra skola röra sig, och den maste alven mangen gång
(Forts) pålägga de unge rätt dryga uppoffringar och rätt stora ansträngningar
för att de skola kunna vinna de kunskaper, som under nutidens för¬
hållanden fordras för att kunna bekläda mera ansvarsfulla platser
inom samhället, vare sig dessa platser äro anvisade af staten eller af den
enskilda företagsamheten. Det gifves ingen kungsväg till bildningen,
och de vägar, som leda derhän, måste blifva i någon mån olika efter
de olika mål, som man vill hinna. Jag föreställer mig, att i denna
stund, då man ofta hör klagas öfver den allt för stora tillströmningen
till universiteten, det icke vore så förmånligt, om denna tillströmning
ökades med ett möjligen lika stort antal qvinlig ungdom som manlig,
och dock skulle en sådan fara kunna uppstå, i fall man utan att akt¬
gifva på den olikhet, som betingas af olika fysiska och intellektuella
anlag, ville utstaka för qvinnan fullkomligt samma väg som för man¬
nen. Härmed vill jag ingalunda draga i tvifvelsmål det stora och rig-
tiga derutinnan, att verksamhetsfältet vidgas för qvinnan — detta anser
jag tvärt om, såsom jag redan har sagt, vara i hög grad önskligt —
men jag påstår fortfarande, att hennes uppfostran och undervisning är
allt för vigtig för att sättas i beroende af den manliga ungdomens
undervisning. Särskildt vill jag erinra derom, att handslöjd måste en¬
ligt sakens natur komma att för qvinnan spela en större roll än den
gör för mannen, och skulle nu de unga flickorna utan vidare inpassas
i de för mannen afsedda läroverken, så kan det lätt inträffa, att deri¬
genom göres våld på den utveckling, som hon har rätt att fordra och
att man således med detsamma som man tror sig göra rättvisa mot
qvinnan begår en orättvisa mot henne och genom sin kärleksfullhet så
att säga kramar henne till döds.
Efter dessa allmänna anmärkningar skall jag bedja att något närmare
få granska det sätt, hvarpå motionären tänkt att saken skulle ordnas,
och de motiv, som af honom hafva blifvit anförda för en förändring,
samt de reflexioner han dervid gjort.
På sidan 9 i sin motion (N:o 40) säger motionären:
»De allmänna läroverken mottaga henne dock ännu ej; i stället
underhjelper staten hennes uppfostran genom anslag åt enskilda och
kommunala flickskolor, hvilka likväl gemenligen ej kunna lemna en så
god undervisning som staten, på grund af dess större ressurser, än
mindre eu så prisbillig undervisning. Här har staten sålunda stält
qvinnans uppfostran på en lägre och ofördelaktigare nivå än det man¬
liga slägtets. Svårigheten, i synnerhet för den mindre bemedlade
qvinnan, att under sådana förhållanden skaffa sig kunskaper är på¬
fallande.»
Ingen kan i högre grad än jag vara tacksam för det goda vitsord,
som härigenom är lemnadt åt våra elementarläroverk. Skada blott att,
om jag går till ett annat dokument, som daterar sig från 1880 års
riksdag, nemligen Herr Borgs motion i andra Kammaren N:o 148,
detta vitsord motsäges af yttranden, som synas mig skildra förhållan¬
dena vid våra elementarläroverk i en sådan dager, att det skulle vara
för denna Kammare en absolut pligt att hindra qvinnan från att der
49 N:o 14.
Lördagen den 7 Mars.
inträda vare sig i de högre eller i de lägre klasserna. Det heter nemligen Ang. flickors
der: »Och likväl låter staten i alla sina skolor den ungdom, som endast "‘‘»aning vid
söker 'medborgerlig bildning’, använda från fjerdedelen till nära hälf-”^^^™™'
ten af sin tid på förvärfvandet af fragmentariska språkkunskapar, hvit-
kas inhämtande icke medför något som helst gagn, men väl anstiftar 01 9‘;
stor skada genom att under statens egid sprida falska föreställningar
om bildning».
De anförda orden utgöra ett citat, som motionären gjort till sitt eget.
Vidare heter det: »Men ej nog härmed: genom statsmonopolet,
d. v. s. prisbilligheten, hänfaller statens undervisning åt samma fördö¬
melse som drabbar alla monopoler, att lemna sämre och dyrare pro¬
dukter, oberäknadt allt annat ondt, som deraf följer.»
Jag är långt ifrån att dela den pessimistiska uppfattning, som
här gjort sig gällande, men jag har ansett mig skyldig att anföra den,
ty då sådana åsigter sökt tränga sig fram, så kan det hända att det
finnes fäder, som bäfva tillbaka från att anförtro sina flickor åt så be¬
skaffade läroverk, der undervisningen skulle så bedrifvas.
.Det talas särskild! om prisbilligheten. Jag ber dä att ur samma
motion få anföra, att der står bland annat: »framför allt full betal¬
ning för undervisningen vid de allmänna läroverken/» Detta är så¬
ledes framtidsmålet: full betalning för undervisningen vid de allmänna
läroverken; och det är en fråga, som står på dagordningen. Om man
nu skulle låta flickor komma in i läroverken och sedermera förändrade
sjelfva systemet och fordrade full betalning för undervisningen, så kan
jag icke inse annat än att man hade lockat dem i en fälla, utan att
deraf skulle uppstå motsvarande gagn.
Vidare ber jag få nämna, att såsom motionären har tänkt sig att
saken tills vidare skulle ordnas, skulle tillträde för flickor lemnas i
sjette och sjunde klasserna vid rikets allmänna läroverk.
De siffror, som här hafva blifvit anförda från 1876 och 1877 års
undervisningsstatistik, föreföllo mig visserligen något egendomliga, men
jag var naturligtvis icke i tillfälle att vid den hastiga uppläsningen
närmare kontrollera dem. Jag är emellertid i tillfälle att lemna så¬
dana siffror af färskare datum, nemligen från höstterminen 1883. Då
stälde sig freqvensen i de allmänna läroverkens högre klasser på föl¬
jande sätt:
Bland 34 läroverk — Nya Elementarskolan oräknad — funnos i
klass 6: 1 vid 11 läroverk 50 lärjungar eller derutöfver, vid 7 läro¬
verk 30 lärjungar eller mer, vid 9 läroverk 20 lärjungar eller mer;
i klass 6: 2 vid 5 läroverk 50 eller mer, vid 8 läroverk 30 eller mer,
vid 5 läroverk 20 eller mer; i klass 7: 1 vid 3 läroverk 50 eller mer,
vid 9 läroverk 30 eller mer, vid 7 läroverk 20 eller mer; i klass 7: 2
vid 11 läroverk 30 eller mer, vid 2 läroverk 20 eller mer, vid 5 läro¬
verk 15 eller mer.
Således äfven i den högsta klassen (7: 2) var det något mer än
hälften af läroverken, som hade öfver 15 lärjungar. Nu vet hvar och
en, som har någon erfarenhet om svårigheterna vid undervisning, att
dessa svårigheter ökas i den mån klasserna stiga, så att det i de högre
klasserna är mycket svårare att sammanhålla ett större antal lärjungar
än i de lägre.
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 14.
4
N:o 14. so
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors Vidare ber jag få anföra, att om vissa realklasser på åtskilliga
intagning vid gfällen hafva ett ringa antal lärjungar, så har det föranledt dertill,
rikets allmän-^ sammanslagning egt rum dels med motsvarande latinklass och dels
lta(FortsT "' mec^ ^delningar af högre art, och den sista läroverkskomitén har i
01 8' sina beräkningar i afseende på nedbringandet af kostnaderna för läro¬
verken utgått från just den åsigt, att sådana sammanslagningar vid
läroverk med mindre antal lärjungar utan egentlig olägenhet för un¬
dervisningen skulle kunna ske till besparing för staten, och detta har
ledt till det resultat, att de sålunda föreslagna besparingarna uppgå
till icke så obetydliga belopp.
För öfrigt är det gifvet, att en ung flicka icke alltid har bestämdt
gagn af att inkomma vare sig på latinlinien eller på reallinien. Hvad
latinlinien beträffar, tager jag för afgjordt, att meningen väl icke är
att flickorna skulle tillbringa sin tid der, och hvad reallinien angår,
så hyser jag visserligen den största aktning för den grundliga och full¬
ständiga undervisning, som der meddelas i de matematiskt fysikaliska
ämnena, men jag är icke så öfvertygad att denna grundliga och full¬
ständiga undervisning i de nämnda ämnena, en undervisning som
fordrar stor kraftansträngning å lärjungarnes sida, är just det, som
våra familjefäder och familjemödrar i allmänhet för sina döttrar åsyfta,
om äfven ett eller annat enstaka exempel kan tala för, att man velat
hafva in sina döttrar i läroverken, hvilket naturligtvis under nuvarande
förhållanden, och i öfverensstämmelse med lydelsen och andan af nu
gällande skollag, det helt enkelt hade varit en olaglighet af regeringen
att bevilja.
Det är taladt om, att flickor skulle på de ställen, der Barnupp¬
fostran eger rum, vara friskare och att dödlighetsprocenten vore mindre
än hos gossar. Skada blott, att de undersökningar, som på sista tiden
egt rum hos oss och i värt grannland, Danmark, helt och hållet mot¬
säga icke den uppfattning i frågan som uppstälts, men i fråga om
flickors och gossars relativa motståndskraft mot ansträngning genom
undervisning. Den danska kommissionen, som nyss har varit tillsam¬
mans, betonar, att hos flickor mellan 13—16 år sjukligheten är störst;
vid 13 år uppgår sjukligheten ända till 51 procent, fäller sedan suc¬
cessivt till 47 å 42 procent och uppgår vid 16 år till 40 procent. Ena¬
handa siffror ungefär, ehuru jag icke har dem till hands, tror jag
komma att föreligga i tredje delen af läroverkskomiténs betänkande,
som är under utgifning och snart väntas. Dermed har jag icke på
något sätt uttalat någon önskan om förbud för flickor att begagna sig
af undervisningen, jag har endast velat varna för den öfveransträng¬
ning och skada, som skulle kunna vållas af deras intagande i läro¬
anstalters högre klasser, der naturligtvis alltid en viss kraftutveckling
och kraftansträngning fordras, af hvilken qvinnan i den åldern måste
vara mindre mäktig än mannen — något som icke kan hjelpas, om
det äfven är beklagligt.
Det har vidare talats om, huruledes denna samuppfostran skulle
verka renande och förädlande. Detta är något, som jag icke vill för¬
neka. Det kan mycket väl hända, att så är, men jag tror, att om så
skall varda fallet, måste denna samuppfostran börja tidigare: just så¬
som motionären anfört, att det sker i Amerika, vid 6 eller 7 års ålder.
Lördagen den 7 Mars.
51 N:o 14.
Det är kanske den rätta tiden, men säkert är, att den måste börja Ang. flickors
tidigare än motionären nu föreslagit och att den sedan måste fortgå mta9mn9 md
eiter bestämd plan successivt, sa att icke ynglingar och nickor toras na läroverk.
tillsammans, utan att förut känna hvarandra, vid den ålder, då det ,Fol.ts j
kan vara farligast; en fara som kan vara öfvervunnen genom en före¬
gående gemensam uppfostran, men som måste ökas genom att de varit
skilda åt under den ålder, då de kanske hade bort vara tillsammans.
Det skulle vara godt och väl, om denna Barnuppfostran skulle
kunna inverka på andan i våra elementarläroverk så välgörande, att
de disciplinära förseelserna allt mer förminskades och att sedligheten
blefve allt större och större. Jag är dock icke fullt öfvertygad härom,
och skulle det förhålla sig så ledsamt, som i den flera gånger citerade
motionen är skildradt beträffande våra allmänna läroverk, då vore det
visserligen mycket betänkligt att ingå på bifall dertill att låta flickor
komma in i sjette och sjunde klasserna. Ty der heter det: »denna
betänkliga sida af de allmänna läroverken blir än betänkligare genom
svårigheten, ja, omöjligheten att öfvervaka lärjungarnes lefverne. Sam¬
manförde till städerna, i 96 allmänna läroverk och pedagogier, af hvilka
åtskilliga räkna nära 600 lärjungar, äro flertalet af dessa lemnade så godt
som åt sig sjelfva under de farliga åren af passionernas uppvaknande,
frestelsernas påstormning, karakterens och sedernas bildande för lifvet,
utan att läroverket med sina timlärare kan i någon väsentlig mån
derpå inverka.» Och strax efter heter det: »under sådana förhållanden
går den unge ej sällan ut som vrak på lifvets stora, stormiga sjö, och
det är familjen och samhället, som sedan få dragas med det förolyc¬
kade skrofvet, så godt de förmå.»
Om det nu skulle vara så, att Barnuppfostran är ett godt —• och
jag upprepar det, detta är något, som jag icke vill förneka — så är
det väl det rigtiga att låta denna Barnuppfostran till en början be¬
sörjas genom enskilda läroverk, som få försöka sig, på det man efter
försöken och efter den derigenom vunna erfarenheten må kunna be¬
stämma sig för, huruvida systemet förtjenar att i större eller mindre
mån af staten uppmuntras, vare sig genom betydligare bidrag eller
genom inrättande af särskilda skolor. Detta är den rigtiga vägen
och en väg, som jag antager blir den, som kommer att beträdas, så¬
som den redan har blifvit beträdd genom ett enskildt läroverk, hvilket
troligen andra komma att följa i spåren. Har sådant skett och skett
med framgång, då har frågan kommit i ett helt annat skede — och
jag är nog lycklig att äfven i detta fall kunna påräkna ett stöd
i den ofta citerade motionen. »Än mera betryggande», heter det, »och
uppmuntrande för begåfvade, vetgirige men obemedlade ynglingar» —
motionären talar om ynglingar, men jag tillåter mig lämpa det på
flickor — »vore, att enskilda läroverk, som genom upphörandet af sta¬
tens kostnadsbilliga undervisning skulle uppkomma, också kunde åt en
och annan dylik yngling lemna fri undervisning, äfvensom rätta de
misstag, som möjligen begåtts, i fall statsskolan vägrat mottaga en så¬
dan yngling.» »Följden af nya, enskilda läroverks uppkomst skulle»,
säger motionären, »för öfrigt blifva» — han begagnar här ett citat,
som han gjort till sitt eget — »att dessa, ohindrade af alla klaf bin¬
dande reglementen, kunna utveckla sig i all möjlig frihet, på sätt som
N:o 14. 52
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors hvar och en anser enligast med sina pedagogiska åsigter, sin klientel
intagning vid ,je i0i£ala förhållanden, under Indika han arbetar.» Motionären
ri^a\åroverk ^a^ar sedan om språkundervisningen, hvarefter han yttrar: »År måhända
(Forts) den stereotyperade enformighet, som nu karakteriserar våra statsanstal-
ter, att föredraga för den mångfald, som vi då skulle erhålla?» Nu
ber jag Kammarens ledamöter lägga märke till, att denna »stereoty¬
perade enformighet» just finnes vid våra manliga elementarläroverk,
men att i de qvinliga läroverken sådan icke finnes, utan der är denna
välgörande frihet, som motionären har skildrat, rådande. Skulle det
då vara skäl, att tvinga flickor från dessa enskilda läroverk, som äro
utrustade med alla de omtalade förmånerna och friheterna, och tvinga
dem in i statens läroverk, der de skulle komma tillsammans med
gossar, hvilka i någon mån alltid måste hafva olika undervisning?
Jag slutar med det uttalande, att Barnuppfostran är något, som bör
behjertas; utbildning af den unga qvinnans kunskaper är också något,
som bör behjertas; men låtom oss behjerta det på rätt sätt och med
användande af de rätta medlen, så att vi icke, med tanken rigtad allt
för mycket på ett i dimmor fjerran hägrande mål, förbise den till
ändamålet ledande och rigtiga vägen, på hvilken vi kunna vinna, hvad
vi alla åsyfta att vinna: qvinnans uppfostran till sann bildning och
förädling.
Detta anförande mottogs med talrika bifallsrop.
Herr Adelsköld: Qvinnans höjande till likställighet med man¬
nen har, trots det motstånd föråldrade fördomar uppstält, under senare
tider gjort icke obetydliga framsteg och det har gått så långt, att
hennes rätt till intellektuel uppfostran har erkänts på det sätt, att hon
till och med vunnit tillträde till universiteten. Men under det stora
summor uppoffras för gossars uppfostran, icke allenast genom fri un¬
dervisning' i skolorna, utan äfven genom betydliga stipendiifonder på
omkring 11 millioner kronor, har det allmänna i det hela gjort högst
obetydligt för qvinnans elementarundervisning, hvilken egentligen öf-
verlenmats till de privata läroanstalterna, i hvilka endast ett fåtal
förmögne kunna vinna undervisning, emedan afgifterna der äro ganska
höga. Man tyckes hafva ansett, att den unga qvinnans högre utbild¬
ning i allmänhet vore öfverflödig och att det vore tillräckligt, om hon
lärde sig läsa och skrifva och litet räkning samt några talanger, såsom
musik, språk och dans så, att hon dermed kunde tjusa någon af andra
könet eller, med andra ord sagdt, få sig eu man — om lifvet sedermera
blir en vandring på törnen i stället för, såsom man förestält sig, en
dans på rosor, har man icke fäst sig vid. Förhållandena hafva emel¬
lertid, såsom sagdt, blifvit icke obetydligt ändrade på sista tiden, men
* ännu återstår mycket att göra. Ty den som vill lära mera, än det
torftiga som meddelas i folkskolorna och är medellös, har svårt att
förskaffa sig ytterligare bildning i de enskilda läroverken, till följd af
deras dyrhet. Motionären har sökt att afhjelpa en del af denna olä¬
genhet genom att föreslå, att flickor skulle få inträde i elementar¬
läroverkens högre klasser, i hvilka i allmänhet endast ett fätal lär¬
jungar förekomme. För min del anser jag, likasom den siste ärade
Lövdagen den 7 Mars.
53 N:o 14.
talaren och af samma skäl, som han anfört, detta icke vara lämpligt, dng. flickors
men deremot är jag i princip af samma åsigt som motionären,
ganska stora fördelar af en gemensam uppfostran för flickor och gossar”ae ”läroverk.'
skulle uppstå. Men skall detta ske, så är det å andra sidan nödigt, (i’(,rts)
såsom äfven den siste talaren anfört, att det sker från början, alldeles
såsom i våra folkskolor, och att den gemensamma undervisningen seder¬
mera fortfarande tillämpas i de högre läroverken. Såsom bekant prak¬
tiseras detta redan i våra folkskolor, der flickor och gossar studera
tillsammans till 14 å 15 års ålder, och i Amerika är detta utsträckt
ännu längre, så att flickor och gossar der äro obligatoriskt skyldiga
att bevista skolan ända till i allmänhet 18 års ålder.
Men det finnes här i Stockholm alldeles under våra ögon en skola,
hvilken äfven den förste talaren omnämnde, som praktiskt tillämpat
detta system med den största framgång, jag menar den af rektor
Palmgren stiftade så kallade »praktiska arbetsskolan» i gamla enkhuset.
Jag har gjort mig närmare underrättad om densamma af det skäl, att
jag sjelf under några år haft en dotter i denna skola. I Palmgrenska
skolan erhålla icke mindre än öfver 300 flickor och gossar sin upp¬
fostran i ålder från 6 till 18 år, och der ser man statsrådssöner och
döttrar tillsammans med arbetares, utan att deraf på något sätt upp¬
stått någon olägenhet. Resultatet i Palmgrenska skolan har varit
detsamma, som man hört beskrifvas från Amerika. Gossarne hafva
blifvit mera städade; man hör aldrig några pöbelaktiga, vulgära uttryck,
ynglingarnes sätt och skaplynne hafva förmildrats och förfinats. Den
unga qvinnan lär sig med hvarje dag allt bättre att döma mannen
efter hans kunskaper och inre värde samt att lita på sig sjelf. Lära¬
ren får utesluta ifrån sitt tal och sitt sätt uttryck, hvilka ofta vanhedra
mången lärosal. Det lediga och höfliga sätt, som är eu så ovärderlig
egenskap för dem, som utträda i verlden, inhemtas redan genom um¬
gänget i skolan. Mellan lärjungarne af de olika könen uppstår en
ifrig täflan, som annorstädes ej ens kan framkallas genom belöningar.
Undervisningen i Palmgrenska skolan är på samma gång teoretisk
och praktisk. Undervisning meddelas i samma ämnen som i elemen¬
tarläroverken och är utsträckt till 6:e klassen i elementarkursen, men
kommer efter hand att utsträckas till hela denna kurs. Men bredvid
den teoretiska undervisningen har äfven tillämpats eu praktisk, be¬
stående af slöjd, träsnideri, brodering, sömnad, bokbinderi m. m. Genom
denna blandade teoretiska och praktiska undervisning förekommes det
ansträngande och själsdödande i den enbart teoretiska undervisningen
i de allmänna läroverken, och då dertill kommer, att den praktiska
undervisningen sker efter stilfulla mönster och således bidrager att
utbilda smaken och skönhetssinne! i högre grad, föreställer jag mig,
att Palmgrenska undervisningsanstalten är ett mönster för framtidens
skola. Jag skulle derföre vilja råda hvar och en, som intresserar sig
för det unga slägtets uppfostran, att taga närmare kännedom om
denna skola.
Tiden är långt framskriden, och jag vill icke längre upptaga
tiden; men af hvad jag haft äran anföra, framgår, att jag i princip
delar motionärens åsigt om det fördelaktiga i gemensan uppfostran
för de båda könen, ehuru jag, af de skäl som återfinnas i det Till-
N:o 14. 54
Lördagen den 7 Mars.
Ang. flickors falliga Utskottets betänkande, icke kan tillstyrka bifall till motionen
intagning vid j ,jcl) form den föreligger.
rikets allmän-
na(FoiisT^' Herr Borg: På grund af den långt framskridna tiden skall jag
01 s' blott yttra några ord och dervid på förhand anhålla, att Kammaren
icke måtte föreställa sig, att jag funnit skäl att i någon mån ändra
åsigt till följd af hvad den näst siste talaren anförde; men det skulle
fordras allt för lång tid att nu genmäla denna framställning. De sif¬
feruppgifter, som af honom blifvit anförda, är jag för öfrigt lika litet
i tillfälle att nu kontrollera, som han varit det beträffande mina. Det
förvånar mig emellertid, att en i pedagogiken så framstående man
icke funnit sig belåten med, om jag under loppet af 5 år så till vida
ändrat åsigter angående statens läroverk, att jag nu skulle vilja deri
insätta äfven flickor. Det skulle ju annars betyda, att jag anser skolorna
under tiden hafva blifvit väsentligt förbättrade. För öfrigt, med lika
mycket skäl som man vågar att sätta sina gossar i ett allmänt läro¬
verk, om ock med äfventyr att skada deras moral, med lika mycket
skäl borde man kunna våga att sätta .dit sina flickor, för hvilkas
moralitet i skolan man i alla händelser ej behöfver frukta mer än för
sina gossars. Beträffande vidare aktsamheten i fråga om flickors till¬
träde till de allmänna läroverken, anser jag pedagogerna vara de minst
lämplige att afgöra denna sak, i hvilken tvifvelsutan föräldrarne äro
de bästa målsmännen; dessa, föräldrarne, skola helt visst akta sig för
att sända sina flickor till sådana läroverk, hvilkas lärjungars eller
lärares eller bådaderas konduit de tvifla på.
Slutligen får jag tacka talaren för hans uppmaning att behjerta
frågan. Det skulle dock hafva varit mig kärare, om den blifvit väckt af
en framstående pedagog. Då samundervisningen redan många år prak¬
tiserats i Amerika och 12 år i Holland, torde frågan icke kunna anses
ligga så inom molnens område; ty om och Amerika ligger för långt
borta för att svenska pedagoger i allmänhet skulle kunna sträcka sin
blick dit, torde så ej vara förhållandet med Holland. Det vore i alla
fall ej för tidigt att man äfven hos oss toge i öfvervägande denna
angelägenhet, hvartill jag ber att en annan gång få återkomma.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och Utskottets i före¬
varande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
N:o 11, angående val af Fullmäktige i Riksbanken; och
N:o 12, angående val af Fullmäktige i Riksgäldskontoret;
dels äfven till Riksdagens förordnanden:
N:o lo, för Fullmäktige i Riksbanken;
N:o 14, för Fullmäktige i Riksgäldskontoret;
N:o 15, för suppleanter till Fullmäktige i Riksbanken; och
N:o 16, för suppleanter till Fullmäktige i Riksgäldskontoret.
Lördagen den 7 Mars.
65 N:o 14.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle bland utskottsbetän-
kandena sättas främst Stats-Utskottets utlåtande N:o 20 och sist Banko-
Utskottets utlåtande N:o 6.
Kammaren åtskildes kl. 3,3 7 e. in.
Iu fidem
A. von Krusenstjerna.