RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1885. Andra Kammaren. N:o 61.
Lördagen den 16 Maj.
Kl. |10 f. m.
§ 1-
Herr Talmannen och Kammarens ledamöter begåfvo sig till riks¬
salen, der de, enligt Kongl. Maj:ts kallelse, egde infinna sig kl. 10 f. m.
för att emottaga Kongl. Maj:ts svar i anledning af en utaf inne¬
varande Riksdag antagen grundlagsförändring.
§ 2.
Efter återkomsten från rikssalen kl. \ 11 f. m. upplästes för
justering protokollet för den 9 innevarande månad.
I sammanhang härmed anmäldes emot Kammarens nämnda dag
fattade beslut om antagande af en ny värnpligtslag reservationer af
Herrar Svart Ung. Lönegren, Gumcelius, Toll, Helander, Wallberg,
Ersson i Vestlandaholm, Larsson i Loa, Ahlström, Marlcstedt, Gran¬
lund, Nyqvist, Holm och Hellgrén.
Det upplästa protokollet blef härefter af Kammaren godkändt.
§ 3.
Härefter anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning
öfver följande af Sammansatta Stats- och Banko-Utskottet i dess
Memorial N:o 6, punkten l:o föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar
godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill att i reglementena
för Riksgäldskoutoret och Riksbanken skola införas följande vilkorliga
stadganden:
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 61. 1
Gemensam
omröstningv
N:o 61.
2
Lördagen den 16 Maj.
Gemensam
omröstning.
(Forts)
i
Reglementet för Riksgäldskontor et.
“Vilkorligt stadgande
För den händelse att Kong! Maj:t förordnar om upphörande af
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,
ega Fullmäktige att på det sätt och uppå de vilkor i afseende å ränte-
godtgörelse, återbetalningsskyldighet m. m., som med Fullmäktige i
Riksbanken aftalas, tillhandahålla Riksbanken svenska statens obliga¬
tioner eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst
sju millioner kronor.
Vilkorligt stadgande
i
Reglementet för Riksbankens styrelse och förvaltning.
För den händelse att Kongl. Maj:t förordnar om upphörande af
de enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kronor,
ega Fullmäktige
dels att på det sätt och uppå de vilkor i afseende å räntegodt-
görelse, återbetalningsskyldighet m. m., som med Fullmäktige i Riks-
gäldskontoret aftalas, uti Riksgäldskontoret lyfta svenska statens obliga¬
tioner eller deremot svarande valuta i guld intill ett belopp af högst
sju millioner kronor;
dels ock att på de vilkor, Fullmäktige må bestämma, i Riks¬
banken ^diskontera af de enskilda bankerna öfvertagna inländska
vexlar intill belopp motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma
vid 1884 års slut befiunes hafva haft i egna tiokronesedlar utelöpande44,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har den af Herr S. Johnson m. fl. väckta motionen,
i enlighet med Första Kammarens beslut, blifvit af Riksdagen afslagen.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och utföll omröstningen med 112 Ja och 63 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
Lördagen den 16 Maj.
3
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med................. 26 Ja och 72 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................... 112 Ja och 63 Nej,
sammanräkningen visar ...................................... 138 Ja och 135 Nej;
och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 11; och
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
§ 5.
dill afgörande förekom 4:e punkten af Bevillnings-Utskottets
Memorial N:o 8, deruti Utskottet, i anledning af erhållen återremiss
af 41:sta punkten af dess Betänkande N:o 5, om nedsättning i last-
penningarne, hemstält att Andra Kammaren måtte i ämnet fatta beslut.
Utskottet hade i förstnämnda 41:sta punkt af Betänkandet N:o 5
hemstält, att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts i afiåten proposi¬
tion framstälda förslag, att den i § 4 af de vid gällande tulltaxa
fogade underrättelser om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör
under namn af Lastpenningar omförmälda afgift måtte från och med
år 1886 utgå med ett till 10 öre nedsatt belopp.
Efter uppläsande häraf anförde Herr Lönegren: Då denna fråga
förra gången behandlades här i Kammaren, var jag bland dem, som
yrkade afslag å Kongl. Maj:ts framställning om lastpenningarnes ned¬
sättning från 14 till 10 öre pr ton. Jag har ej ändrat uppfattning
sedan dess och vidhåller derför mitt yrkande samt ber att i korthet
få angifva skälen härför. Jag kan för min del ej bifalla den Kong],
propositionen, emedan svenska fartyg i utländska hamnar måste betala
motsvarande utgifter till högre belopp än de här bestämda lastpennin¬
gar^, emedan vinsten och fördelen af den föreslagna nedsättningen
hufvudsakligen skulle komma utländska rederier till godo. Af Kom-
merskollegii berättelse angående utrikes handeln och sjöfarten för år
1883, tabellerna 37 och 39, omfattande åren 1879 —1883, synes att ton¬
talet af vid rikets alla tullplatser in- och utklarerade utländska fartyg
med omkring 80 procent öfverstiger det på svenska fartyg belöpande
tontalet, och är det häraf klart, att nedsättningen i afgiften i samma
proportion skulle komma utlandet till del. Af den minskning i stats¬
inkomst af 200,000 kronor, som nedsättningen beräknas medföra, skulle
således icke mer än omkring 60—70,000 kronor vara till favör för den
inhemska sjöfarten. Vidare kan jag omöjligt få klart för mig, att den
obetydliga nedsättningen af 4 öre pr ton, uppgående för ett medel¬
sort fartyg till 8 å 10 kronor för resa, skulle i någon afsevärd mån
kunna bidraga till upphjelpande af den svenska sjöfarten, eller att
16 N:o .
Om nedsätt¬
ning i last-
penningarn e.
N:o 61.
4
Lördagen den 16 Maj.
Om nedsätt- eu- så ringa penning skulle kunna inverka vid uppgörandet af frakt¬
ning » last- slut eller med skäl kunna sägas vara betungande för vår import och
penningame. exp0rt Slutligen finner jag det vara oförsigtigt att icke' behålla de
(Forts.) skattekällor man har oförminskade för att kunna möta de allt mer
och mer stegrade utgifter, som måste vara att motse i framtiden.
Deremot anser jag rätt och billigt att lindring i denna skatt
beredes ångbåtar, som underhålla regelbunden förbindelse med ut¬
landet, på samma sätt som nu är stadgadt angående fyr- och båk-
medlen; och vill jag äfven vara med om eu nedsättning, ja till och
med borttagandet helt och hållet af lastpengarne, om genom traktater
med utländska makter motsvarande fördelar kunde i utländska hamnar
beredas vår handel och sjöfart — att såsom present till utlandet
eftergifva denna statens inkomst, dertill finner jag ej skäl.
Jag yrkar afslag å punkten.
Häruti förenade sig Herr Svartling.
Härefter lemnades ordet åt
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander, som yttrade:
Den som tagit del af det yttrande i denna fråga, jag till statsrådsproto¬
kollet afgifvit, känner tillräckligt min uppfattning af densamma. Denna
uppfattning är, att den skatt, hvarom här är fråga, utgör en af de
oegentligheter, som ännu finnas qvar i vårt skattesystem. Det gäller
här en skatt, lagd på det för verkställande af varhtransport afsedda
redskapet; och att göra sjelfva redskapet till skatteföremål måste väl
erkännas vara en oegentlighet. Det är icke den fraktvinst som in-
tjenas genom detta redskap, som är föremål för beskattningen
denna vinst blir beskattad i annan ordning — utan det är sjöfarten,
och särskildt den som eger ruin medelst svenska fartyg, hvilken blir
underkastad en exceptionel beskattning derutinnan, att den, utom af
inkomst- och stämpelskatt, jemväl träffas af en tilläggsskatt i last-
penningarne.
För att i någon mån ådagalägga, det oegentliga i eu dylik be¬
skattning äfvensom att det är sjelfva redskapet som, åtminstone i vissa
fäll, drabbas deraf, vill jag erinra derom, att lastpenningarue i åtskil¬
liga fäll jemväl utgå för barlastade fartyg samt till fulla beloppet
äfven om fartyget endast till en mindre del af sin drägtighet är lastadt,
d. v. s. blott innehar en ringa last.
Nu hör man emellertid mycken meningsskiljaktighet råda om hvem
det är, som egentligen drabbas af denna skatt, huru vida det är sjö¬
farten eller varuegaren, för hvars räkning transporten verkställes.
Detta är olika under olika omständigheter. I allmänhet kan det dock
betraktas som regel, att skatten i fråga drabbar varuegaren, då det ju
är gifvet att frakten måste rätta sig efter de omkostnader, som äro
pålagda sjöfarten. För att visa, att lastpenningarne äfven ur den syn¬
punkten att de hvila på sjelfva varan äro olämpliga, ber jag emellertid
få nämna, att, under det att vid varubeskattningens bestämmande i
tulltaxan man i allmänhet söker afpassa tullsatsernas olika belopp
Lördagen den 16 Maj.
5
N:o 61.
efter varaos beskaffenhet, lastpenningarne alltid utgå till oförändradt
belopp efter fartygets drägtighet, ehvad lasten utgöres af en så dyrbar
vara, som exempelvis specerier eller annat värdefullt styckegods, eller
af en vara af ringa värde i förhållande till sin skrymmande art, som
t. ex. stenkol. Det är ju en oegentlighet att hafva en lika tilläggs¬
skatt å varor, som äro till sin beskaffenhet och sitt värde sins emellan
så väsentligen olika. Men utom det att denna skatt verkar såsom eu
tilläggsafgift utöfver de faststäida tullsatserna å tullpligtiga varor,
verkar den äfven såsom eu afgift på varor, hvilka enligt tulltaxan
eljest, äro från tullafgift befriade. Dessutom tynger denna tilläggs-
beskattning äfven vid export af våra varor till utlandet, ty äfven då
utgå lastpenningarne i- åtskilliga fäll. Följaktligen verkar den då så¬
som en afgift å våra exportartiklar, för hvilka, såsom bekant är, man
dock numera icke anser lämpligt stadga någon utförseltull. I dessa
fäll drabbar afgiften dock i regeln den fraktade varan. Men det är
onekligt, att afgiften i vissa fäll icke kommer att drabba befraktarne
utan skeppsredarne. Detta inträffar företrädesvis under ogynsamma
sjöfartskonjunkturer, då fraktvilkoren allt mer och mer nedpressas
samt det ena fartyget bjuder under det andra. Vid sådant förhållande
är det gifvet, att rederierna måste vidkännas en ytterligare minskning
i sin fraktförtjenst derigenom att fartygen äro underkastade denna
särskilda skatt; och vidare är det ju lätt att inse, att, då fartygen
inkomma barlastade för att söka frakt, skatten i regeln drabbar rede¬
rierna.
Den föregående talaren yttrade, att den ifrågavarande afgiften
icke skulle vara synnerligt betungande, och att den svenska sjöfartens
ställning icke skulle i någon afsevärd mån förbättras genom den i
och för sig obetydliga nedsättning af lastpenningarne, hvarom nu är
fråga. Jag ber dervid få erinra, att sjöfarten har att vidkännas jem¬
väl åtskilliga andra afgiiter, och att hvarje nedsättning i några af
dessa måste vara sjöfarten till gagn. Med den ärade talarens resonne-
ment skulle man kunna försvara hvilken skatt som helst och motsätta
sig hvilken skattelindring som helst. Skattelagstiftningens problem
vore ju då mycket lätt lösta, om man blott hittade på eu mängd
skatter och gaf dem olika namn och lagade så, att enhvar af dem
icke sattes till synnerligen högt belopp. Sedermera kunde man alltid
motsätta sig hvarje lindring i en skattetitel, enär den skatten för sig
redan ju vore ganska låg. För mig ställer det sig alldeles klart, att
det måste vara i sjöfartens intresse att göra eu nedsättning i last¬
penningarne, då tillfälle dertill erbjuder sig.
Beträffande vidare det påstående, som man ofta hört framhållas,
att lastpenningarne äro så lämpliga derför att de drabba utländska
redare, hvilkas fartyg besöka våra hamnar, och att man icke på annat
sätt än genom denna beskattning kan komma åt den förtjenst, som
de erhålla, genom fraktfart till och från svenska hamnar, så är det
väl sant, att man med denna beskattning äfven träffar de utländska
fartygen. Men, såsom jag förut nämnt, enligt regeln är det varuegaren
såsom befraktare, hvilken drabbas af denna skatt, och således måste
svenska folket vidkännas denna afgift, ehvad varutransporten sker
Om nedsätt¬
ning i last¬
penningarne.
(Forts.)
N:o 61.
6
Lördagen den 16 Maj.
Om nedsätt¬
ning i last-
penningarne.
(Forts.)
med svenska eller utländska fartyg. Men, mine herrar, om man er¬
känner att denna afgift i och för sig är oegentlig, så kan det väl icke
finnas något skäl för att låta vår svenska sjöfart allt framgent drabbas
af denna beskattning blott derför att man skall få det nöjet att
med skatten träfia utländska rederier, i synnerhet när man vet att det
oftast icke är dessa rederier utan de svenska varuegarne, som få be¬
tala skatten.
Man har vidare erinrat om de stora utgifter, som i utländska
hamnar drabba svenska fartyg, äfvensom framhållit, att våra fartyg
borde i främmande länders hamnar tillerkännas fördelar, motsvarande
den lindring i afgiften, som utländska fartyg skulle beredas i våra
hamnar genom den ifrågasatta nedsättningen i lastpenningarne. Det
är mycket lätt att drifva denna sats. Men det längsta, hvartill man
i detta fall kan komma genom traktater, är ju att tillförsäkra våra
fartyg samma behandling i främmande länders hamnar som den mest
gynnade nations fartyg. Ej kunna vi begära, att våra fartyg i främ¬
mande hamnar skola beskattas lindrigare än andra nationers fartyg.
Hvad de stora sjöfartsidkande nationerna måste för sina fartyg under¬
kasta sig i andra länders hamnar, det måste ju också gälla för våra
fartyg i samma hamnar. Men af vigt för oss är, att icke våra fartyg
blifva i utlandet sämre behandlade än andra nationers, och för att
bereda oss den förmånen, måste vi i våra hamnar göra de främmande
fartygen likstälda med våx-a egna i fråga om afgifter. Skulle vi be¬
fria våra egna fartyg från lastpenningarne och bibehålla dem endast
för utländska, vore det den största skada vi kunde tillfoga vår egen
sjöfart. Ty, såsom herrarne veta, besöka våra fartyg främmande
hamnar öfver allt i hela verlden, och det är angeläget för dem att,
hvart de än komma, vara tillförsäkrade samma behandling, som der
tillgodokommer de mest gynnade nationer. Annars skulle våra svenska
fartyg i utländska hamnar underkastas en differential beskattning, som
utestängde dem från all möjlighet att täfla med andra nationers.
Ingen må derför inbilla sig, att man skulle tillgodose vår svenska
sjöfart genom att bereda den en undantagsställning i hemlandets
hamnar, som endast skulle hafva till följd, att svenska fartyg i stället
i främmande länder komme att behandlas på ett mera ogynsamt sätt
än öfriga nationers. Det sträfvande, som utmärker våra åtgöranden
i afseende på förhållandena i detta fall till andra länder, går också
ut på att genom traktater tillförsäkra oss de förmåner, som der till¬
komma de mest gynnade nationer; och vilkoret för att detta sträf¬
vande må lyckas är, som jag redan sagt, att icke hemma hos oss låta
främmande fartyg betala högre afgifter än våra egna.
På grund af hvad jag nu anfört och då jag känner denna Kam¬
mares sträfvanden att småningom utplåna kvarstående oegentiigheter
i vår skattelagstiftning, hoppas jag, att förslaget om en lindring i den
under namn af lastpenningar existerande särskilda beskattningen å
sjöfarten skall hafva varma vänner i Kammaren och framgång derför
vara att påräkna för den af Bevillnings-Utskottet förordade Kongl.
propositionen i ämnet.
Lördagen den 16 Maj. 7
Iierr Herslow anförde: Jag är den förste talaren särdeles tack¬
sam för den välvilja, han tillkännagaf sig hysa för den del af svenska
sjöfarten, som lider svårast af lastpenningarne, eller de fartyg, hvilka
ombesörja den reguliera ångbåtskommunikationen. Men jag är öfver-
tygad att han vid närmare granskning skall gå ett steg längre och
erkänna, att, om vi verkligen vilja vår handel och sjöfart väl, vi, lik¬
som regeringen, måste hålla på att denna nedsättning skall komma
äfven öfriga fartyg till del. Jag hade tänkt yttra några ord om denna
pålagas irrationella natur; men efter Herr Statsministerns anförande
kan jag hänföra mig till hvad han yttrat om oegentligheten af denna
beskattning, som icke träffar rörelsens afkastning, icke träffar rörelsen
sjelf, utan är lagd på rörelsens organ, näringens verktyg, och således
jemförlig med en skatt på lokomotivet eller på plogen. Jag lemnar
derför denna punkt, men då jag hör ännu en gång påståenden upp¬
repas, att vi hafva särskild anledning att behålla lastpenningarne, der¬
för att den skatten upptages hufvudsakligen af främmande makters
fartyg i våra hamnar, så ber jag i stället få yttra några ord om
denna del af frågan. Hur ställer sig i sjelfva verket den saken?
Hvem får lastpenningar, hamnafgifter och tullbeskattning?
Frågan är invecklad. Att beräkna hur dessa afgifter, som på¬
läggas omsättningen, fördela sig på producenten, transportören, kon¬
sumenten och alla mellanhänderna, är en svår uppgift, ja omöjlig att
exakt lösa, särskildt derför, att man här ej kan komma till allmänt
giltiga, fasta procentsatser, utan kommer till förhållanden, som oaf¬
brutet variera. En sak kunna vi emellertid lätt inse, och den är
för den fråga, som nu debatteras, nog; det är ej det lilla landet som
dikterar prisen. Ett land, hvars både köpe- och saluförmåga äro
ringa, måste för hvad det har att sälja taga verldsmarknadens pris
på den utländska importplatsen och för hvad det har att köpa er¬
lägga verldsmarknadens prisnotering på den utländska exportplatsen;
fördyras transportkostnaden, så får det lilla landet bära den kostnads¬
ökningen på både sin export och sin import. Om vi taga England till
exempel, måste vi i Sverige betala de pris, som England vid sin ut¬
försel kan betinga sig för sina varor, och taga det pris England i
London kan köpa samma vara för. Vore vi ett stort land, kunde
vi influera på prisen vid exporten så väl som vid importen. Men ett
litet land måste, utan förmåga att reagera deremot, underkasta sig
verldsmarknadens bestämmelser. Vi böra derför väl akta oss att
onödigtvis förhöja prisen genom afgifter, som föröka fraktomkostnaderna,
ty dem bära vi sjelfva. Deremot kommer å andra sidan också hvarje
lindring i fraktkostnad oss till godo, antingen fraktningen sker med
egna eller främmande fartyg. Man förbilligar för oss den vara vi
importera genom att göra transporten billigare och fördyrar densamma
för oss genom att höja fraktkostnaderna. På samma sätt i fråga om
den vara vi exportera: få vi lägre fraktkostnad, så få vi högre netto¬
vinst på den, och stiger transportkostnaden, så sjunker nettovinsten
för oss, för det mindre landets exportörer.
Men, heter det kanske, om också det på sådant sätt alltid är
det mindre landet, som bär den andel i lastpenningarne som träffar
N:o 61.
Om nedsätt¬
ning i last¬
penningarne.
(Forts.)
N:o 61.
8
Lördagen den 16 Maj.
Om nedsätt¬
ning i lost-
penningurne.
(Forts.)
varuegaren, så måste väl någon andel bäras af fartygsegaren, och det
kan vara en utländing. Hurudan är proportionen mellan dessa båda
andelar? Under olika konjunkturer ställer sig förhållandet olika. Hafva
fartygen godt om frakter, får befraktaren taga på sig den förhöjning
i transportkostnad, som ligger i högre lastpenningar; är det deremot
ondt om frakter, och fartygen, såsom nu är fallet, hafva svårt att
uppsöka platser, hvarifrån de kunna erhålla full frakt, måste man på
hvad vilkor som helst taga frakten; och då måste skeppsredaren på
sitt konto delvis eller helt också taga lastpenningarne, äfven om han
dermed ytterligare riskerar att förlora på affären.
Alltså, om vi fördela lastpenningarne i tvenne parter, en som
bäres af varans egare och en annan som bäres af fartyget, så får det
mindre landet alltid bära varuegarens part, vare sig det är fråga om
export eller import, och fartygsredaren den part, som träffar fartyget.
En nedsättning i lastpenningarna blir derför alltid en fördel för våra
exportörer och importörer äfvensom för våra svenska skeppsredare.
Endast eu mindre andel af lastpenningarne, som under vissa konjunk¬
turer belöper sig på sjelfva fartyget, kan falla på utländingen; och
endast i proportion till denna andel kan lian få fördel af den före¬
slagna nedsättningen. Huru stor denna del är, kan icke lätt räknas
ut, men säkert är — jag tror mig i det föregående hafva visat det
— att den siffran icke framgår blott ur en uppgift om tontalet på
utländska fartyg i våra hamnar.
Är nu denna lindring för våra ex- och importörer och för våra
svenska redare befogad och önskvärd? De effekter, hvarmed man
hufvudsakligen befraktar fartyg i våra svenska hamnar, äro ju trä
och jern. Såväl trä- som jernaffärerna hafva under många år icke
haft sådana konjunkturer, att det kan vara skäl att fördyra trans¬
porten af dessa varor från tillverknings- till saluplatsen; och våra
skeppsredare hafva likaledes sedan lång tid tillbaka arbetat under så
tryckta konjunkturer, att de rederifirmor skattat sig lyckliga, som med
50 procents förlust på verkliga värdet lyckats sälja sina fartyg. Säker¬
ligen finnas inom denna Kammare många, som hafva ännu fullstän¬
digare reda på sjöfartens ställning än jag och hvilka kunna bekräfta
den satsen, att under de sista åren de skeppsredare varit de lyckligaste,
som lyckats göra sig af med sina fartyg. Under sådana förhållanden
hemställer jag, huru vida icke en skattelindring, i den mån man kan
anse en del af dessa lastpenningar böra bortfalla, är fullt befogad.
Hvad våra större exportörer beträffar, hemställer jag, huru vida våra
större exportartiklar, jern och trä, verkligen öfverbetalts så under sista
tiden, att vi icke böra begagna tillfället nu, då regeringen bjuder
dem en afgiftslättnad, att söka få åt dem denna lilla hjelp, under det
de afvakta bättre konjunkturer. 1 fråga om importen är ju konkur¬
rensen nu för tiden så stark, att den lilla vinst, som göres genom
lastpenningarnes borttagande, kommer oss såsom köpare till godo.
Detta till svar å de invändningar, som gjorts mot det rimliga och
berättigade i borttagandet af denna skatt! Det fans emellertid äfven
ett annat skäl, ett taktiskt, som förorsakade återremissen, det skälet
som påverkade majoriteten i denna Kammare, nemligen att man först
Lördagen den 16 Maj.
9
N:o 6i.
ville se, huru vida de lindringar i skatteväg, hvarpå jordbruket gjorde
anspråk, skulle vinna framgång, innan man ville bevilja en stadsmanna¬
näring motsvarande eftergift. Grundskattefrågan är nu afgjord, och
den anledningen till afslag sålunda bortfallen. Vi uppmanas nu att
fatta beslut, och jag hoppas att, sedan detta hinder numera bortfallit,
herrarne, i medvetandet om det berättigade i städernas anspråk och
orimligheten af den skatt, hvarom här är fråga, måtte bifalla hvad
Första Kammaren redan beslutat.
Med Herr Herslow instämde Herrar Öl. Mdin. Thestrup, Lind¬
gren, Ählström, Gibson, Sahlström, Sjöcrona, Smith, Sundin, Blomberg,
Arhusiander, Meyer och Wretlind m. fl.
Herr Hammarberg: Jag vill endast tillägga att, då, såsom her¬
rarna veta, denna fråga stått på dagordningen i nära 40 år, det kan
vara på tiden att få den afgjord. Till hvad Hans Excellens Herr
Statsministern yttrat har jag icke något att tillägga, utan anhåller
i öfverensstämmelse dermed och i full konseqvens med förut fattade
beslut få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Härmed förklarades öfverlägguingen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositio¬
ner så väl på bifall till Utskottets förevarande, i 41 :a punkten af be¬
tänkandet N:o 5 gjorda hemställan som ock på afslag derå; och för¬
klarade Herr Talmannen sig anse den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en
så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 41:sta
punkten af Betänkandet N:o 5, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Bevillnings-Utskottets före¬
varande hemställan.
Omröstningen företogs och utföll med 140 ja mot 49 nej; hvadan
Kammaren bifallit Utskottets hemställan.
§ 6.
Härefter företogs till behandling Sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets Utlåtande N:o 5, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till instruktion för Riksdagens revisorer af stats-, banko-
och riksgäldsverken.
Om nedsätt¬
ning i last¬
penningarne.
(Forts.)
Angående
ny instruk¬
tion för
Riksdagens
revisorer.
N:o 61.
10
Lördagen den 16 Maj.
Angående
ny instruk¬
tion för
.Riksdagens
revisorer.
(Forts.)
Efter föredragning häraf anförde:
Herr Gumselius: Detta förslag till instruktion har tillkommit
genom eu kompromiss. Inom Utskottet hafva derom vidlyftiga öfver-
läggningar försiggått vid flera tillfällen, och vi trodde på den sidan
jag tillhör, att vi kommit till en öfverenskommelse, hvarigenom ömse¬
sidig belåtenhet var ernådd. Hvad särskildt 17 § beträffar, är den,
i det skick, den nu föreligger, formulerad egentligen af våra motstån¬
dare i Utskottet, och det kan då icke annat än förvåna mig att finna,
att den lydelse, som vi från vår sida antogo, under förutsättning att
det instruktionsförslag, som skulle framläggas, i allmänhet skulle finnas
för båda sidorna antagligt, föranledt reservationer. Jag förmodar vid
sådant förhållande, att i Första Kammaren invändningar mot denna
paragraf komma att göras, i synnerhet som jag erfarit, att i Första
Kammaren några af de föregående paragraferna redan blifvit ändrade.
Vid det förhållandet tillåter jag mig hemställa, om icke 17 § helt
enkelt kunde utgå, ty jag tvifla!- på, att vi kunna komma öfverens i
båda Kamrarne om lika lydelse af denna paragraf. I nu gällande in¬
struktion finnes icke någon motsvarighet till den 17 §, och jag inser
derför icke nödvändigheten utaf att införa en sådan. Inom komitén
gjordes visserligen yrkande på att insätta denna nya bestämmelse i
instruktionen, men detta dock egentligen från konservativ sida; men
kan man icke komma öfverens om huru den nya bestämmelsen bör
formuleras, är det så godt att låta den utgå.
Bland de skäl, som i Första Kammaren anfördes emot en af de
paragrafer, som der redan ändrats (den 2:dra), var också det, att så¬
dana bestämmelser lämpligen kunde införas i den arbetsordning, hvarje
revision för sig uppgör och hvarom redan 4 § talar. Jag föreställer
mig, att om en eller annan revision finner en sådan bestämmelse
som § 17 innehåller nödvändig, så kan den införas i den arbetsord¬
ning, dit talare i Första Kammaren ville förvisa andra i förslaget in¬
tagna och i Andra Kammaren godkända bestämmelser.
Vid sådant förhållande och utan att för ögonblicket anse behöf-
ligt ingå i sakpröfning af hvad som stadgas i 17 § hemställer jag,
att denna för instruktionsförslaget nya paragraf' måtte utgå, på samma
I punkten a) af förevarande utlåtande hemstälde Utskottet, att
Riksdagen måtte antaga en, med ledning af ett utaf för ändamålet
af Kongl. Maj:t särskildt tillsatte komiterade i sådant afseende fram-
lagdt förslag, inom Utskottet uppgjord instruktion för Riksdagens re¬
visorer af stats- banko- och riksgäldsverken.
§§ 1—16 i förevarande instruktion äfvensom rubriken till förra
afdelningen godkändes.
§ 17 var af följande lydelse:
Om revisorerna besluta besök hos eller resa till sådant utom huf-
vudstaden beläget verk eller inrättning, som hör till statsverket, böra
revisorerna hos Statsministern eller, om denne är tjenstledig, Stats¬
rådets äldste i tjenst varande ledamot — så vidt lämpligen kan ske
före resans anträdande — härom göra anmälan.
Lördagen den 16 Maj.
11
N:o 61.
gång jag får anhålla att, om detta mitt yrkande bifalles, nummerord¬
ningen på de följande paragraferna måtte ändras till följd af en sådan
anslutning.
Häruti förenade sig Herrar Péhrsson i Törneryd, Carl Ifvarsson,
Hedin, Johansson från Stockholm, Lyttkens, Sven Nilsson och O. B.
Olsson.
Med bifall till den af Herr Gumselius sålunda gjorda framställ¬
ning och efter af Herr Talmannen gifna propositioner, beslöt Kam¬
maren, att förevarande § 17 skulle ur instruktionen utgå.
Återstående delar af instruktionen blefvo af Kammaren godkända,
med iakttagande af den rättelse i fråga om paragrafernas nummer¬
ordning, som blefve en följd af uteslutandet af § 17.
Utskottets under punkten a) gjorda hemställan förklarades be¬
svarad genom Kammarens i ärendet fattade, här ofvan antecknade beslut.
Punkterna b) c) och d).
Biföllos.
§ 7.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 53, med anledning af
väckt motion om Kongl. Majtts rätt att disponera besparingar å hufvud-
titlarne.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 20) hade Herr
Adolf Hedin på anförda skäl föreslagit, att Stats-Utskottet ville, efter
granskning af förut gällande föreskrifter om Kongl. Maj:ts rätt att
förfoga öfver uppkommande besparingar, föreslå bestämmelser i ämnet
att gälla under det år, hvars budget reglerades af den nu församlade
Riksdagen.
Med anledning häraf hemstälde Utskottet i detta utlåtande, att
Riksdagen måtte besluta, att vid statsregleringen för nästkommande
år de i Rikets Ständers skrifvelse den 12 Maj 1841 angifna grunder
i afseende å dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarne fortfarande
skola blifva gällande.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst erhöll motionären
Herr Hedin ordet och anförde: Jag skall icke, Herr Talman,
göra något yrkande om ändring i Stats-Utskottets förslag, men jag
anser det vara i sin ordning att påpeka den mindre rigtiga uppgift,
som förekommer nederst på sid. 4 i Stats-Utskottets historik. Der
yttras att: “i afseende på dessa anslag'' — förslagsanslagen och re¬
servationsanslagen — “bär städse iakttagits, beträffande förslagsansla¬
gen, att uppkommande besparingar å dessa ej af Kongl. Maj:t dispo¬
neras, samt beträffande reservationsanslagen, att uppkommande be¬
sparingar å dessa anslag reserveras för att till endast det med hvart
Angående
ny instruk¬
tion för
Riksdagens
revisorer.
(Forts.)
Angående
Kongl. Maj:ts
rätt att dispo¬
nera bespa¬
ringar å huf¬
vudtitlarne.
N:o 61,
12
Lördagen den 16 Maj.
Angående
Kongl. Maj:ts
rätt att dispo¬
nera bespa¬
ringar åhuf-
vudtitlarne.
(Forts.)
Angående
nedsättning i
afgälden för
upphörd ar-
betsskyldig-
het till Måns¬
torps kungs¬
gård.
och ett sådant anslag uttryckligen angifna ändamål användas". Det
är icke förhållandet, hvad Stats-Utskottet här uppgifva, att detta all¬
tid iakttagits, utan undantagen från den regeln äro icke så alldeles
sällsynta. Jag skall nämna några. Af 1870 års revisionsberättelse
beträffande sjöförvaltningen kan inhemtas, att behållningar å både
förslagsanslag och extra anslag hafva blifvit förvandlade till bespa¬
ringar. Af § 10 i samma afdelning af 1870 års revisionsberättelse
kan inhemtas, att man gjort reservationer å förslagsanslag. Af Riks¬
dagens skrifvelse N:o 46 år 1871 kan inhemtas, huru Kongl. Maj: t
disponei'at förväntade, eventuella, icke befintliga, ännu mindre till be¬
loppet kända besparingar, och huru besparingar användts till löner,
löneförhöjningar och arfvoden. Af Riksdagens skrifvelse N:o 35 år
1873 kan inhemtas, huru besparingar användts till permanenta arf¬
voden o. s. v. Jag skall för öfrigt blott erinra om en af de märk¬
värdigaste tilldragelser inom besparingarnas historia, nemligen huru
man arrangerat besparingar för att bygga det nya huset till sjökarte-
kontoret. Jag borde således kanske vidhålla rigtigheten af mitt yr¬
kande, att någon granskning egnades de 1840 meddelade bestämmel¬
serna, att en något förtydligande utläggning skänktes dem och att
med tillägg af de förklaringar, som tillkommit i åtskilliga Riksdagens
skrivelser, allt detta sammanfattades i ett dokument, men hvad som
icke sker nu kan till äfventyra, om behof uppstår, ske framdeles, och
jag anhåller nu om bifall till Utskottets hemställan.
«
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Till afgörande förelåg vidare Stats-Utskottets Utlåtande N:o 54,
i anledning af väckt motion angående nedsättning i den vissa hemman
åliggande afgäld för upphörd arbetsskyldighet till Månstorps kungsgård.
Motionären Herr M. Dahl hade föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta sådan ändring i 1883 års Riksdags beslut, angående upphö¬
rande af arbetsskyldighets utgörande in natura till vissa kungsgårdar
i Skåne, att arbetsskyldige till Månstorps kungsgård måtte få ersätta
denna skyldighet med 4 tunnor korn om året för hvarje helt arbete
att lösas efter årets markegångstaxa, men hemstälde Utskottet, att
motionen måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Efter uppläsande, häraf anförde:
Herr Dalin: Då jag läste Stats-Utskottets utlåtande i denna
fråga och jemförde det med ett annat utlåtande från samma Utskott
angående det afsutna kavalleriet, kom jag att tänka på en viss pro¬
fessor, som skulle försvara ett visst konsistorii under lika omständig¬
heter fattadt olika beslut. Han sade: “ibland göra vi så, ibland annor¬
lunda". Så har Stats-Utskottet gjort i detta fall. År 1884 beslöt
Riksdagen på grund af en utredning af Kammarrådet Anderson, att
rusthållare på afsutna rusthåll skulle få lösa sin skyldighet till natura
Lördagen den 16 Maj.
13
N:o 61.
prestationer mot erläggande af 40 kronor. Redan i år kom regeringen
med en ny utredning, eller att de skulle få lösa dem mot erläggande
af 23 kronor, och Stats-Utskottet har kommit till det resultatet, att
20 kronor vore tillräckligt. På detta sätt få dessa rusthållare rättig¬
het att lösa, men vilja de det icke, hafva de icke någon skyldighet
dertill. 1844 gjorde ett annat kammarråd, Cassel, en uträkning med
afseende på hofveriskyldigheten och naturaprestationerna till kungs-
gårdarne i Skåne. Enligt denna uträkning skulle hofveriskyldigheten
få lösas med 10 tunnor 24 kappar spanmål, hälften räg och hälften
korn. Men när arbetsbönderna tillfrågades, om de ville ersätta sina
arbetsskyldigheter med en dylik lösen, sade de nej; och ännu aldrig
har det händt, att någon arrendator som ersättning för arbetet begärt
högre lösen än 5 tunnor spanmål. 1861 tillfrågades arbetsbönderna
å nyo, om de ville ingå på eu sådan lösen som den Kammarrådet Cassel
föreslagit; men de svarade återigen nej. 1871, då kungsgården ut¬
arrenderades på nytt, erbjöd den nye arrendatorn de arbetsskyldige
att få lösa denna skyldighet med 4 tunnor korn. Arrendatorn insåg
nemligen, att förbättrade kommunikationer och arbetsmetoder väsent¬
ligen lindrat naturaprestationernas karakter. Denna fixering gingo
bönderna in på, likväl icke för hela arrendetiden, utan endast tills
Riksdagen fattat beslut angående grundskatternas afskrifning. 1883
års Riksdag beslöt, utan arbetsböndernas hörande, att de skulle betala
den afgäld, som de vägrat vid tvenne föregående tillfällen, 1844 och
1861, då arbetsskyldigheten var af svårare beskaffenhet än nu. Hvar¬
för de 1844 och 1861 tillfrågades, kan jag icke förstå, såvida man
icke ansåg det vara deras rättighet att utgöra prestationerna in natura,
om de ville, och att löseersattningen derifrån skulle bero på frivillig
öfverenskommelse. Att dessa naturaprestationer varit för högt satta
enligt Kammarrådet Cassels beräkningar, är så mycket säkrare, som
ingen arrendator eller boställsinnehafvare någonsin förmått pressa fram
högre afgäld af bönderna än 4 eller 5 turmor korn i stället för de
11 tunnor spanmål, hälften råg och hälften korn, som var beräknadt
af Cassel. Då man gör sådana beräkningar, måste man för öfrigt
taga hänsyn till en mängd faktorer, olika för olika orter och tider.
Hvad som gäller på ett ställe gäller icke på ett annat. Det är samma
förhållande, som då man först beräknade rusthållspersedlarne vid det
afsutna kavalleriet till 40 kronor, men regeringen kom till ett annat
resultat. Cassels uträkning år 1844 led af samma felaktigheter som
Kammarrådet Andersons, förorsakad af bristande praktisk sakkänne¬
dom i ärendet. Dessa embetsmäns stora kamerala kunskaper vill
jag naturligtvis härmed icke på ringaste sätt förneka eller betvifla.
I de kontrakt, hvarigenom staten öfverlät egendomarne till skatte-
arbetsbönderna står det, att staten sålde egendomarne “under skatte-
mannabörd med allt hvad dertill hörde och lagligen tillvinnas kan att
af bonden egas och besittas med allt hvad lag förmår" för en viss
köpesumma, angifven i daler silfvermynt, jemte skyldighet för arbets¬
bönderna att göra arbete till Månstorps kungsgård i enlighet med
1706 års kontrakt. Då vill jag fråga, om icke i köpeskillingen ingick
just arbetets utgörande in natura; och huru kan man då tvinga bön-
Angående
nedsättning i
afgälden för
upphörd ar-
betsskyldig-
het till
Måmstorps
kungsgård.
(Forts.)
N;o 61.
14
Lördagen den 16 Maj.
Angående
nedsättning i
afgälden för
upphörd ar-
betsskyldig-
het till
Månstorps
kungsgård.
(Forts.)
derna att för detta besvär, erlägga en afgift, som är större än någon
arrendator ens satt i fråga? Utskottet har sagt, att bönderna undan¬
dragit sig arbetsskyldigbetens utgörande. Nej, det hafva de icke gjort,
men de hafva undandragit sig eller vägrat betala ersättningsskyldig¬
heten enligt Kammarrådet Cassels uträkning, när de blifvit tillfrågade.
Märk det! Om denna ersättningsskyldighet ålegat dem, tror jag icke
de förut skulle hafva blifvit tillfrågade, om de ville ingå på den; utan
bevisar just detta, att denna skyldighet icke ålegat dem. Man har
således nu 1883 genom maktspråk, utan deras hörande och mot deras
rättmätiga protester, tvungit dem till att betala en skatt mer än dub¬
belt tyngre än den de hittills burit, och detta allt under sken af att
bereda dem en s. k. skattelindring. En vacker skattelindring, der
bonden får dubbel skatt, under det arrendatorn får dubbel ersättning
för hofveriet jemte en fjerdedel deröfver för förment lidande.
Jag kan naturligtvis nu icke begära att få min motion igenom,
sådan den föreligger, och jag har derför tänkt mig ett annat förslag,
som jag anser, att åtminstone denna Kammare skulle kunna gå in på.
Förslaget lyder sålunda: Då det visat sig, att ersättningen för upp¬
hörd arbetsskyldighet till vissa kungsgårdar i ganska väsentlig mån
öfverskrider den lösen för arbetet, hvilken genom frivillig öfverens¬
kommelse emellan arbetsbönder och innehafvare af kungsgårdarne
hittills erlagts, och då det ingalunda varit Riksdagens mening, att
dessa arbetsbönder skulle påläggas en tyngre skattebörda än de hittills
burit, utan fast mer genom fixering af arbetsskyldigheten beredas en
skattelindring; får Riksdagen härmed i underdånig skrifvelse anhålla,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke
innehafvarne af arbetshemman under Månstorps kungsgård borde få
lösa sin arbetsskyldighet i enlighet med det emellan dem och inne-
hafvaren af kungsgården senast öfverenskomna kontrakt.
Det åberopade kontraktet är af år 1871 och deri föreskrifves
såsom afgäld 4 tunnor korn. Herr Talman! Jag anhåller om propo¬
sition på detta mitt yrkande.
Herr O. B. Olsson: För min del kan jag icke annat än erkänna,
att Herr Dahns motion har giltiga skäl för sig. Då Kammarrådet
Cassel på uppdrag af regeringen år 1844 verkstälde sina beräkningar
i afseende på värdet å arbetsskyldigheten till kungsgårdarne, hade
man helt andra arbetsmetoder vid dessa kungsgårdar än nu i allmän¬
het är fallet. Jag minnes mycket väl att på den tiden skulle vinter¬
säden, äfvensom liggande vårsäd, skäras med handskära eller s. k. seg¬
lar och den hofveriskyidigheten för drifning tilldelta åkerjorden måste
verkställas, så ofta derom tillsades eller budades, och för beredningen
af jorden till hvarje särskilt sädeslag inträffade den årligen sex och åtta
gånger enligt dåvarande brukningssätt; samma förhållande egde rum
i afseende på inbergandet af skörden, som genom höets flera gånger
förnyade vändning och sädeskärfvarnes lösning m. m. Detta bruk¬
ningssätt upptog ganska mycken tid i jemförelse med det nuvarande
brukningssättet. På grund af dessa arbetsmetoder uppskattade Cassel
arbetsskyldigheten efter dagsverkena, Indika då voro mer än dubbelt
Lördagen den 16 Maj.
15
så många för samma arbetes utförande, som nu är förhållandet. Här¬
till hafva nu kommit andra omständigheter. Dessa arbetsskyldiga hem¬
man skulle då underhålla all kungsgårdarnes stängsel så väl mellan in-
och utegorna som mellan åkergärdena och köstnadsvångarna. Men
genom den nya stängsellörordningen är denna skyldighet numera icke
på långt när så betungande som förut; de arbetsskyldige kunna der¬
för numera i detta hänseende fullgöra sin skyldighet mer än hälften
så billigt som förr. Sålunda hafva arbetsmetoderna numera väsent¬
ligen förbättrats, och stängselskyldigheten genom en förändrad lagstiftning
väsentligen minskats, sedan de beräkningar uppgjordes, som fortfarande
ligga till grund för arbetsskyldighetens utgörande. Då 1883 års Riksdag
fann skäligt vidtaga lindringar i afseende på denna arbetsskyldighet,
var det väl äfven meningen att så skulle ske. Men hvad har inträf¬
fat f Jo, i stället för att erhålla lindringar, hafva de arbetsskyldige
väsentligt betungats. Inom mitt kommittentskap finnas tvenne stora
kungsgårdar, Sandby och Mölleröd. Jag har erhållit eu skrifvelse från
min hemort, hvari säges, att arbetsskyldige. som förut erlagt endast
50 kronor 83 öre för arbetsskyldigheten, numera i följd af 1883 års
riksdagsbeslut tå betala So kronor 25 öre för att slippa utgöra denna
skyldighet. Sålunda hafva de blifvit mera betungade, ehuru meningen
var, att de skulle få lindring. Under sådana förhållanden finner jag
det hafva stora skäl för sig, att Riksdagen bifaller Herr Dahns förslag
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, på det att de arbetsskyldiga måtte få
rättvisa samt komma i åtnjutande af hvad Riksdagen i detta fall afsåg.
Härtill kommer, att arbetsskyldigheten grundar sig på arbets¬
kontrakt, upprättade i slutet på 1600-talet och början på 1700-talet
emellan dåvarande inneliafvarne af ifrågavarande arbetskyldiga hem¬
man och Kongl. Maj:t och Kronan, hvarigenom de förra endast för¬
bundit sig till arbetsskyldighetens fullgörande in natura. Nu vill man
tvinga dem att afstå derifrån och i stället betala ett penningbelopp,
som vederbörande funnit godt att bestämma och som i väsentlig mån
öfverstiger värdet af arbetet in natura. Jag hemställer om detta är
rätt. Om icke Riksdagen vill gifva dem rättvisa, är jag öfvertygad
om, att dessa arbetsskyldige bönder icke skola finna sig i ett så god¬
tyckligt förfarande, utan i stället på laglig väg söka rättvisa, hvilken
Högsta Domstolen utan tvifvel skall tilldela dem, så att de i följd af
sina genom skatteköp gällande kontrakt äfven framdeles få fullgöra
sin arbetsskyldighet in natura.
I följd af hvad jag yttrat instämmer jag i det af Herr Dahn
gjorda yrkandet om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, ehuru jag visser¬
ligen icke till alla delar kan gilla densamma, sådan den blifvit af Herr
Dahn formulerad.
Herr Hedin: Herr Talman! Äfven jag vågar tro, att Stats¬
utskottet i detta fall bort göra icke så, utan annorlunda.
Då 1883 års rikdagsbeslut fattades rörande det förevarande äm¬
net, förestälde sig mången, att man dermed för alltid skaffat ur verl-
den en af de mera sega och kinkiga riksdagsfågorna. Den har varit
seg och kinkig; den har varit i större eller mindre utsträckning före-
N:o 61.
Angående
nedsättning i
afgälden för
upphörd ar¬
betsskyldig¬
het till
Månstorps
kungsgård.
(Forts.)
N:o 61.
16
Angående
nedsättning i
afgälden för
upphörd ar-
betsskylclig-
het till
Månstorps
kungsgård.
(Forts.)
Lördagen den 16 Maj.
mål för representationens handläggning och beslut vid icke mindre än
femton åt' de 16 lagtima och urtima ståndsriksdagarne från 1809 till
1866; vid en och annan af dessa riksdagar hafva två, någon gång till
och med tre särskilda beslut vid en och samma riksdag fattats an¬
gående någon del af ifrågavarande onus. Frågan om dagsverksskyl¬
digheten har vidare varit föremål för behandling vid 7 eller 8 riks¬
dagar under det nya statsskicket och vid 4 af dessa riksdagar föran-
ledt beslut. Man" trodde, att med 1888 års riksdagsbeslut frågan i
hela dess omfattning vore en gång för alla förhjelpt från Riksdagens
föredragningslista. Men att och hvarför icke så skett, det framgår
klarligen af hvad motionären anfört dels i sin motion och dels under
sitt nyss hållna yttrande. Det är ganska sant, att 1883 års riks¬
dagsbeslut icke är i allo att klandra, ty beträffande den återstod af
arbetsskyldighet, som då reglerades, har beslutet åstadkommit, att en
naturaprestation af den allra förhatligaste karakter — derför att
den har, så att säga, ett slafmärke — icke mer kan återkomma i sin
förra form. Men å andra sidan synes det mig vara otvifvelaktigt
ådagalagdt, att 1883 års beslut ledde till eu verklig skatteförhöjning
för vissa skattskyldige. Om således ett misstag förefans i 1883 års
beslut, kan jag icke se annat, än att det är rätt att erkänna detta
misstag och söka afhjelpa detsamma ju förr dess hellre. Nu är det
väl sant, att Stats-Usskottet icke erkänner, att ett misstag blitvit be¬
gånget, ty Utskottet säger, att de arbetsskyldige först undandragit
sig fullgörande af sin arbetsskyldighet och derför icke hade någon
fördel af den skedda regleringen, men jag för min del kan icke se,
att denna uppfattning är rigtig. För mig ställer sig nemligen saken
så, att det värde å detta onus, som 1844 uträknades, i verkligbeten
mer eller mindre öfverstigit det ursprungliga värdet deraf, detta för¬
modligen i följd deraf att, likasom alla varuvärden, också värdet af
den personliga arbetskraften under tidernas lopp stigit högst betyd¬
ligt emot dess värde omkring år 1706. Emellertid hade, i följd af
omständigheter, för hvilka motionären i sin motion redogjort, värdet
af detta onus under innevarande århundrade faktiskt sjunkit under
hvad år 1844 af en kameralist uträknades såsom den aritmetiska
motsvarigheten mot dess ursprungliga värde. Ett lägre, ett mindre
tryckande onus var sålunda häfdvunnet, då 1883 års beslut fattades.
Under sådana förhållanden synes det mig icke vara billigt, att man
påtvingar ifrågavarande f. d. arbetsskyldige en betydlig förhöjning
af deras onus, derigenom att det fixerats till betydligt lägre belopp
än hvad det i senare tider verkligen varit. Och på dessa skäl kan
jag icke annat än finna rigtigt att understödja motionärens skrifvelse-
förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Herr Carl Ifvarsson: Det föreliggande förslaget är sådant,
som det uppgjordes på inkomstafdelningen inom Utskottet; inom ple¬
num egnades icke mycken tid åt frågan. Men jag vill dock erinra
om hvad som torde vara Kammaren bekant, nemligen att en reglering
af arbetsskyldigheten nyligen egt rum, och att man med afseende
derå kan säga, att desse arbetsskyldige väl i viss mening lida orätt
Lördagen den 16 Maj.
17
N:o 61.
men i annan åter icke, hvilket förhållande beror på att vid de för- Angående
vandlingar af denna skyldighet, som egt rum, har man utgått från nedsättning i
beräkning af den skyldighet, de borde utgöra till kungsgårdarne, en- a^älde^ f°r
ligt äldre bestämmelser, utan hänsyn dertill att de faktiskt varit un- TetsskyldiT
4er många år befriade från en del af dessa skyldigheter. Så till het till
exempel har deras forna åliggande att underhålla stängsel helt och Månstorps
hållet upphört, . derför att den icke fordrades, och med detsamma kungsgård.
hade åboarne sluppit att betala något för den. De fingo nu betala 1 °r S'
•den motsvarande afgiften. Billigheten kunde må hända fordrat, att de
icke skulle betalat mer än förut.
Arren datorn af kungsgården fick sålunda en laglig, men opåräknad
vinst och åboarne eu likaledes laglig men opåräknad tillökning i ut¬
gifter, i följd af regleringen.
Sedan nu arrrendatorn fått denna tillökning, förmodar jag, att
han icke släpper den utan ersättning. Frågan är nu om staten skall
träda emellan eller icke.
Förhållandet torde vara likartadt på flera ställen och jag anser
att en undersökning om saken är nödig innan man afgör frågan.
Men som frågan nu står vid riksdagens slut, tror jag att det är lika
godt att frågan får förfalla, som att Kammaren besluter en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, som icke leder till något resultat om allenast en
Kammare besluter en sådan.
Jag vill derför hemställa, att Utskottets förslag måtte bifallas.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr Tal¬
mannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
§ 9.
Företogs handläggning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 55, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af viss
kronan tillhörig, för närvarande till gardesregementena upplåten mark
i hufvudstaden, samt om beredande af nya kasernetablissement för
Svea lifgarde och Andra lifgardet m. m.
Med tillstyrkande af Kongl. Maj:ts i förevarande ämne aflåtna
proposition, hemstälde Utskottet under punkten A. mom. 1:
att vissa kronan tillhöriga, hufvudsakligen inom qvarteret Terra
nova större i Ladugårdslands församling i hufvudstaden belägna om¬
råden, i areal innehållande 932,225 qvadratfot, måtte i den ordning
Kongl. Maj it kunde pröfva lämpligt för kronans räkning föryttras;
äfvensom att med anledning häraf måtte på vilkor, som Kongl. Majit
egde bestämma, till gator upplåtas åt Stockholms stad under egande-
rätt den mark, som kunde komma att till gator och gatudelar afses
— dock under förbehåll i afseende å försäljningen, att densamma
så ordnades, att för de områden, som komme att föryttras, måtte
erhållas en köpeskilling, motsvarande, då deri inberäknades de kost-
Angäende
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
Andra Kammarens Prot. 1885. N:o 61.
2
N:o 61.
18
Lördagen den 16 Maj.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
nader för gators ordnande, som enligt statsrådspotokollet antagits-
böra drabba köparne, ett medelpris af minst fem kronor för hvarje
qvadratfot.
Vid punkten funnos fogade reservationer:
af Herrar vice Talmannen L. O. Larsson, A. P. Danielson,
N. Petersson, S. Andreasson, J. Jonsson och P. Pehr sson; äfvensom
af Herr Sven Nilsson, med hvilken Herrar G. Eriksson, M. Jons¬
son och A. Persson instämt och som visserligen erkänt behofvet af
frågans snara lösning men — i följd af anmärkningar, som mot för¬
slaget vid granskningen af detsamma blifvit gjorda —- ansett sig icke
nu kunna bifalla Kongl. Majrts proposition i ämnet, utan föreslagit,,
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes taga frågan i sin helhet i förnyad pröfning och till
nästa Riksdag inkomma med framställning i ämnet.
Härförutom hade Herr Carl Ifvarsson låtit anteckna, att han
icke deltagit i detta ärendes slutliga behandling inom Utskottet.
Efter det Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Petersson i Runtorp: Då jag reserverat mig mot denna
punkt, så torde jag få tillkännagifva min åsigt i frågan. Jag kan icke
annat än erkänna det berättigade i att statens nu ifrågavarande stora
egendomar böra tillgodogöras på ett bättre sätt än hittills skett. Den
saken är fullt rigtig, likasom äfven att de kaserner, som nu begagnas,
icke kunna repareras utan stora utgifter för staten, men jag kan dock
icke tillstyrka vare sig Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag, emedan
jag tror att i och med detsamma man godkänner dem, så godkänner
man också den statsregleringsplan, Stockholms stad uppgjort; och man
behöfver icke mer än se på kartan för att finna, att den kunnat göras
mycket bättre. Jag har väl sett att man på andra ställen här i Stock¬
holm bebygger tomter, som äro skapade som kilar och snutar, och det
finner jag helt förklarligt, emedan tomterna äro så dyra att tomtegarne
måste söka taga vara på hvarje bit, men när det är fråga om en ny
plan och ett så stort stycke som detta, är det oförklarligt. Jag. tror
derför, att denna sak, så god den är i och för sig, tål vid att ännu
något skärskådas.
Hvad den stora esplanaden beträffar så kan den nog vara bra,
men att den skall förstöra så många qvarter tycker jag är olägligt.
Men det är nu en sak för Stockholms stad. Vill staden kosta på den,
så bryr jag mig icke om det, men att det skall ske på statens be¬
kostnad, det kan jag icke finna vara rigtigt.
Jag kommer nu till den andra delen af frågan. Bifaller Riks¬
dagen detta förslag, skulle vederbörande, som komma att handhafva
försäljningen, kunna afyttra denna statens dyrbara egendom för ett
pris af 5 kronor per qvadratfot. Men om man genomläser betänkandet,
så kommer man underfund med att priset icke blir 5 kronor qvadrat-
foten; ty om man fråndrager kostnaden för gatans reglering, stensätt¬
ning m. m. så kommer man till ett pris af kanske endast B kronor
per qvadratfot och då får man ingenting för hela den areal, som åtgår
19
Lördagen den 16 Maj.
till gator ook esplanader. Det är alldeles tydligt att så välbelägna
egendomar som de ifrågavarande, skola betinga ett pris af 10 om icke
15 kronor per qvadratfot. Skulle de afyttras till ett pris af 5 kronor
per qvadratfot, så skulle nog ett bolag bildas som för det priset köpte
alltihop, och sedan mot dubbla eller tredubbla priset sålde det i mindre
lotter, men jag vet icke hvarföre icke staten kan tillgodogöra sig den
vinsten. Det är här fråga om flere millioner qvadratfot; och det be¬
hof ves endast 1 krona till i pris på hvarje fot, så har staten en för¬
tjenst af många millioner kronor. Jag tror derför det är alldeles för lätt¬
vindigt att gå tillväga på det sätt, som här är föreslaget. Jag anser, att
en tomtförsäljning är fullkomligt alldeles rigtig och att gardeskasernerna
böra flyttas; men i den utveckling frågan för närvarande befinner sig, bör
man icke gå alltför brådstörtadt tillväga. Jag är öfvertygad om att de
gamla kasernerna böra kasseras och jag vill gerna medgifva att man¬
skapet har trångt om utrymme, äfvensom att reparationer äro nödvän-
diga; men jag anser, att man tagit till för mycket. Jag har dessutom
sjelf sett att så bristfälliga äro dock icke dessa hus, att de icke skulle
kunna stå ännu eu tid. En annan fråga är om det verkligen lönar
sig att kosta så mycket penningar på dessa byggnader, då tomterna
betinga så höga pris.
Vidare tror jag det vore fördelaktigt att förlägga de nya kaser¬
nerna ett stycke längre bort än som nu ifrågasatts. Man behöfver
endast se på kartan, så skall man finna, att de nu skulle komma att
ligga alldeles för nära Stockholm så att man kanske efter 10 ä 20 år
skulle vilja hafva dem flyttade ännu längre bort. Det är min full¬
komliga öfvertygelse att, huru god denna sak i och för sig är, den dock
behöfver ligga till sig för att staten måtte komma i tillfälle att taga sin
dyrbara egendom bättre om hand. Af den uppgjorda regleringsplanen har
det synts mig att här är fråga om eu areal af 2 a 3 millioner qvadrat-
fot, med ett synnerligen godt läge, hvilka som jag redan sagt, sannolikt
skulle betinga ett pris af 10 kronor per qvadratfot. Man kan då lätt
tänka sig, hvilken förtjenst staten skulle kunna draga af försäljningen.
Lemnar man deremot sitt bifall till det nu framlagda förslaget sa kan
man visserligen få kaserner; men någon vinst på affären blir det icke.
Dessutom tror jag knappast, att kasernerna kunna byggas för den
föreslagna summan, lika litet som gatorna och esplanaden kunna
åvägabringas för de beräknade beloppen. Det har visat sig att Stock¬
holms stad gjort sig ganska stora fördelar af gators och tomters reg¬
lering och jag för min del har ingenting emot, att staden får vissa
qvadratfot gator och tomter — men, mine herrar, att fordra detta så¬
som en skänk af staten, det kan jag icke vara med om. I Kongl
Maj:ts proposition heter det:
“På grund af det nu anförda och under vilkor, att på staden utan
ez sättning ötveilåtes eganderä t ten till så väl marken för nedan nämnda
nya gator eller gatudelar som den kronan tillhöriga mark för den 48
meter breda, esplanaden från Ladugårdslands tull till Strandgatan, samt
att staden icke drabbas åt någon kostnad för nämnda, nu föreslagna
nya gators eller gatudelars fullständiga ordnande med afloppsledning
N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61,
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
20 Lördagen den 16 Maj.
och tuktad sten i både kör- och gångbanor, de senare inom huggna
kant- och rännstenar, hafva stadsfullmägtige med anledning af den
mottagna remissen
dels beslutat det tillägg till stadsplanen för Ladugårdslandet, att,
på sätt den vid handlingarna fogade karta visar,
Grefmagnigatan vidgas på östra sidan till 18 meters (60,6 fots)
bredd; o. s. v.“
Man vill således, att staten skall icke endast släppa till denna
mark utan äfven göra gatorna färdiga med huggen sten. Jag kan för
min del icke vara med om att “sudda bort11 en så vacker del af sta¬
den. Jag tror derför att man noga bör öfverväga denna sak innan
man fattar sitt beslut; jag anser staten bör tillvarataga sin dyrbara
egendom bättre än som skulle ske om man bifölle det här förslaget.
Det är endast dessa anmärkningar jag velat göra; och anhåller
jag på grund deraf om afslag i hvad Stats-Utskottet bemstält i den
nu föredragna punkten.
I detta anförande instämde Herr Nilsson i Käggla.
Vidare yttrade
Herr Statsrådet Ryding: Det bänder lätt i riksdagens ll:te
timme så väl att Kongl. Maj:ts propositioner föga beaktas, som ock att
utskottsbetänkanden knappast hinna genomses. Följden deraf blir
naturligtvis den, att man får i afgifna reservationer läsa och under
diskussionen böra uppgifter, som man skulle förvånas öfver, om man
icke utginge från det antagandet, att tidens korthet icke medgifvit a,tt
genomläsa allt eller att genomtänka hvad man läst. Jag vill derför
nu i korthet uppdraga öfver denna kasernbyggnadsfråga en liten
historik, som kanske kan vara till gagn för dem, livilka icke hunnit
genomläsa Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets betänkande.
För det första ber jag då att få påpeka hvad som nämnes i bör¬
jan af Utskottets betänkande, att nemligen sekundchefen för Svea
lifgarde redan för tre år sedan anmält, att trossbottnarne i den ena
kasernen vore af en så dålig beskaffenhet, att de tarfvade en genom¬
gående reparation. Vid den besigtning, som då verkstäldes, fann man,
att så var förhållandet icke endast uti ett par rum, utan det befans
till och med att i alla kasernrummen voro golfbjelkarne “mycket
bristfälliga och de flesta så uppruttna, att de endast genom verkstälda
stöttningar kunnat qvarhållas i sitt läge". Då detta blef kändt, var
det naturligtvis krigsstyrelsens skyldighet att anbefalla upprättandet
af ett fullständigt förslag till dessa bristfälligheters afhjelpande samt
af en derpå grundad kostnadsberäkning. Detta kostnadsförslag inkom,
uppgående till 344,000 kronor, men sedan Medicinalstyrelsen yttrat
sig öfver de föreslagna förändringarna samt dervid framhållit behofvet
af vissa förbättringar i afseende å ventilation, upplysning m. m. och
dessa förbättringar blifvit iakttagna, uppgick kostnadsförslaget till
375,000 kronor. Frågan var då huruvida regeringen skulle ingå till
Riksdagen med begäran om ett anslag af 375,000 kronor för uttöran-
Lördagen den 16 Maj.
21
N:o 61.
det af dessa reparationer. Detta var 1882 på hösten och det hade
således varit redan vid 1883 års riksdag som denna fråga bort före¬
komma. På samma gång upplystes dock af alla de myndigheter, som
i frågan yttrade sig, att äfven om dessa reparationer verkstäldes,
komme dock kasernen ingalunda att kunna bringas i ett fullt ända¬
målsenligt skick; bland annat skulle golfutrymmet, efter ifrågavarande
om- och tillbyggnad, komma att blifva så otillräckligt, att det fort¬
farande blefve nödvändigt att anbringa sängarne öfver hvarandra, ja,
äfven de andra befintliga olägenheterna skulle komma att i någon
mån qvarstå. Som jag ansåg, att 375,000 kronor var en väl stor
summa att begära hos Riksdagen, då jag på samma gång måste upp¬
lysa, att kasernen det oaktadt icke blefve försatt i fullt ändamålsenligt
skick, och då jag samtidigt hörde huru här i Stockholm såldes tomter
till ganska höga pris, anbefalde jag en utredning, huruvida icke
genom delvis ändrad inredning och delvis nybyggnad vid Svea lifgar-
des kasern man kunde få kasernetablissementet för nämnda regemente
i ett tillfredsställande skick och samtidigt genom försäljning af de
tomter, som ligga närmast Ladugårdslands Strandgata och Djurgårds-
bron, få en inkomst, som kunde betacka omkostnaderna. Det befans
då, enligt det förslag, som då uppgjordes, att kostnaderna för de
reparationer, som behöfdes på alla kasernerna, nemligen Svea lifgardes,
Andra gardets och Hästgardets, skulle uppgå till 1,750,000 kronor i
rundt tal, och att för de tomter, som kunde säljas, man skulle er¬
hålla eu inkomst af 950,000 kronor. Det skulle således uppstå en
brist af omkring 793,000 kronor eller, om jag fråndraga- hvad som
belöpte sig på Hästgardets kasern — ty derom är ej heller fråga i
det förslag, som för Riksdagen nu föreligger — en brist af i rundt
tal 600,000 kronor, som af statsverket skulle betäckas. Jag har velat
genomgå hela denna historik, för att visa Kammaren, att krigsstyrelsen
försökt att få denna fråga ordnad på det för statsverkets ändamåls¬
enligaste och mest vinstgifvande sätt. Då detta förslag uppgjordes,
såg man emellertid genast hvilket värde tomterna hade och hvilken
rol de spelade i kostnadernas betäckande, i synnerhet de tomter, som
ligga utefter Ladugårdslands Strandgata. Jag anbefalde då uppgörandet
af ett nytt förslag, der Andra gardets kasern, som har ett stort om¬
råde liggande utefter strandgatan, skulle tillgripas och samtidigt med
reparationens af Svea lifgardes kasern en ny kasern på annan plats
uppföras åt Andra gardet. Detta förslag visade en brist af icke mera
än 300,000 kronor i rundt tal, som behöfde att af statsverket betäc¬
kas. Man fann nu lätt, att man genom försäljning af de nuvarande
gardeskasernernas tomter skulle komma till lösning af frågan utan att
betunga statsverket med några utgifter för nya kaserner, och derför
uppgjordes ett tredje förslag, det som nu är — ehuru med några
omändringar — framlagdt för Riksdagen. Härvid hade man emeller¬
tid kommit till det resultat, att om en försäljning, enligt plan, finge
ega rum af tomter, så skulle man för försäljningsmedlen kunna bygga
två nya kaserner, d. v. s. åt båda fotgardesregementena och ändå få
ett öfverskott af 200,000 ä 300,000 kronor. Det befaldes nu att rit-
ningarne å de föreslagna kasernerna äfvensom kostnadsförslagen skulle
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61.
22
Lördagen den 16 Maj.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufmidstaden
m. m.
(Forts.)
granskas af fortifikationen, som derefter skulle afgifva yttrande öfver
förslaget i sin helhet. På grund af detta yttrande äro vissa förän¬
dringar vidtagna och slutresultatet framgår af det betänkande, som
nu är framlagdt för Riksdagen och hvaruti föreslås, att två nya kaser¬
ner skola byggas, en för Svea- och eu för Andra lifgardet, på den
plats, som finnes angifven i Kongl. Maj:ts proposition, att hästgardes-
kasernen skulle tillsvidare bibehållas på sin nuvarande plats samt
slutligen att en del af de tomter och byggnader, hvilka nu disponeras
af Svea garde, skulle från försäljningen undantagas. Hvarför ville
man bibehålla dessa tomter och hästgardeskasernen då man såg,
huru fördelaktigt tomterna kunde realiseras? Jo just för att kunna
draga den största möjliga nytta af dem, ty det säger sig sjelf att,
om man gifver sig in i tomt-transaktioner, så inträffar det, att ju
större antal tomter man på en gång kastar ut i marknaden, desto
mindre får man betaidt för dem. Det är äfven tydligt, att om man
lemnar ut i marknaden de tomter, som ligga fördelaktigast, d. v. s.
närmast Strandgatan och ändpunkten af esplanaden, så betalas nog
dessa bra, men de tomter deremot, som äro belägna innanför dem,
betalas mindre. Men i samma mån som byggnader växa upp i dessa
trakter, stiger värdet äfven på de närbelägna tomterna. På detta
sätt komma således de qvarvarande tomterna, så väl Svea gardes- som
hästgardeskasernernas tomter att stiga.
Man ansåg först, på grund af de utredningar, som förelågo från
fortifikationen, från byggmästare, som varit hörda i afseende å tomt¬
priser, samt från stadsingeniörer, att priset på de tomter, som skulle
försäljas, skulle kunna fastställas till något öfver 4 kronor för hvarje
qvadratfot. Men äfven för detta pris ansåg sig regeringen icke böra
släppa tomterna och efter ett sorgfälligt öfvervägande af alla skäl för
och emot, har Regeringen nu framlagt detta sitt förslag, lydande på,
en försäljningssumma af “minst fem kronor för hvarje qvadratfot11.
Jag ber Herrarne att icke fatta beräkningarne så, att om man drager
ifrån de kostnader, som skola nedläggas på gatorna, så blir sedan
icke mycket qvar, såsom den föregående talaren sagt, utan läsa hvad som
står i l:a punkten af Stats-Utskottets hemställan, eller att försäljnin¬
gen så ordnas att för hvad som föryttras erhålles “eu köpeskilling,
motsvarande, då deri inberäknas de kostnader för gators ordnande,
som enligt statsrådsprotokollet antagits böra drabba köparne, ett medel¬
pris af minst fem kronor för hvarje qvadratfot". Således är det fem
kronor qvadratfoten, som blir statens behållning. År nu detta pris
för högt eller för lågt? Regeringen måtte hafva antagit, att det möj¬
ligen kan fås mera, alldenstund den icke begär Riksdagens bemyndi¬
gande att sälja, så vida den icke erhåller minst detta pris: vid Ladu¬
gårdslands Strandgata har staten en tomt, som tillhör det gamla
veterinärinstitutet; och för denna har ett anbud lemnats å omkring
sju kronor qvadratfoten. Detta visar, att för de tomter, som ligga
närmast Strandgatan, kan man begära mer än 5 kronor för qvadrat-
föten, antagligen 7—8 ja kanske 9 kronor. Men lika säkert är att
de tomter, som ligga längre in vid de små gatorna, komma att be¬
tinga ett vida billigare pris. Derför har regeringen icke vågat före-
Lördagen den 16 Haj.
23
N:o 61.
•spegla annat resultat än fem kronor per qvadratfot öfver hufvud ingående
taget. försäljning af
Sedan detta pris af fem kronor blifvit bestämdt och kostnaden tillhörig^'<åt
för en del gators anordnande blifvit beräknad, kommer man slutligen gardes-
till frågan om priset för kasernerna. Somliga säga att dessa komma regementena
att kosta mer än som beräknats, andra åter klaga öfver att de äro
för dyra. Redan detta bör visa, att Kongl. Maj:ts förslag är ganska ]mfvugstaden
lagom funnet. Regeringen har dessutom begärt Riksdagens bemyndi- m. m.
gande att bygga kasernerna för en kostnad af högst 3,129,000 kronor, (Forts.)
dervid tydligt utvisande, att regeringen vill försöka att ytterligare
nedbringa kostnaden.
Kostnaderna för eu kasernbyggnad få icke bedömas efter samma
måttstock som kostnaderna för ett vanligt boningshus. Ty utom det
att eu kasern måste uppföras stadigare, med bjelklager in. m. af
gröfre dimensioner, hvilket gör att en del material blir dyrare, hörer
till ett dylikt etablissement eu mängd byggnader, som aldrig ifråga¬
sättas vid en enskild sådan, exempelvis exercishus, marketenteri, gevärs-
smedja, förrådshus, badhus o. s. v. Ännu eu sak är, att man måste
.gifva en kasern, som ligger i eu hufvudstad, ett något så när fram¬
stående och prydligt yttre. Det är möjligen en fåfänga; men det kan
icke hjelpas, att vissa anspråk ställas på staten, då det är fråga om
en offentlig byggnad, allrahelst der, hvarest den enskilde gör betydliga
uppoffringar för att åstadkomma stilfulla och för en hufvudstad vär¬
diga byggnader.
För att gifva ett begrepp om de kostnader, som äro förenade
med kasernbyggnader, skall jag anföra ett par exempel från andra
länder, der under de senaste åren nya sådana uppförts.
Efter den nya värnpligtens införande i Finland har uppförandet
af kaserner der stått på dagordningen, och åren 1S82—1884 uppför¬
des i Helsingfors ett kasernetablissement, afsedt för Nylands utaf en
styrka af 22 officerare samt 597 underofficerare och manskap bestående
bataljon. Kostnaden för detta kasernetablissement har uppgått till en
summa af 2,235,724 finska mark, eller förvandlad i svenskt mynt,
1,609,000 kronor i rundt tal — alltså mer än hvad här begäres för
någon af fotgardeskasernerna, hvilka dock äro afsedda att inrymma
betydligt större styrka än kasernen i Helsingfors.
Eu annan stad, der också på sista tiden flera kaserner uppbyggts,
är Dresden. Dessa kaserner ligga på en höjd, hvarifrån de dominera
staden, och för deras arkitektoniska prydlighet hafva derför betydliga
summor uppoffrats. Ett etablissement är afsedt för eu jägarbataljon
af 300 man och kostar icke mindre än million mark, i svenskt
mynt 1,350,000 kronor. Nere i sjelfva staden ligger eu annan, afsedd
för en bataljon af samma styrka, men den kostar icke mer än hälften
af nyss nämnda summa. Men äfven om jag utgår från denna billigare
kostnad och jemför densamma med den kostnad, som beräknats för
de här föreslagna nya kasernbyggnaderna — allt i förhållande till den
styrka, hvarför, å den ena sidan, den sist nämnda utländska kasernen
och, å den andra, våra två kaserner, äro afsedda, — så kommer jag
61. 24 Lördagen den 16 Maj.
Angående dock till en kostnad för hvardera af Svea och Andra Lifgardets kaser-
for säljning eif af x 800,000 kronor.
tillhörig, åt ber att ® framdraga ett par exempel äfven från svenska.
gardes- kasernbyggnader för att visa, huru olika kostnaderna för sådana ställa
regementena sig på olika orter, beroende ej mindre af tomternas beskaffenhet än
UmarKi äfven af arbetsmaterialiers och dagsverkens större och mindre dyrhet.
hufvudstaden .^en kasernbyggnad, som senast uppförts här i landet, är den i
m. m. Helsingborg belägna, der 300 man af Kronprinsens husarregemente ära
(Forts.) förlagda. Den kostar, såsom den nu befinner sig, 625,300 kronor,
deraf dock en fjerdedel beräknas hafva åtgått för byggandet af stallar!
Denna fjerdedel är emellertid ej stort mer än hvad som kan mot¬
svara den skilnad, som uppstår i kostnaderna om jag bygger i Stock¬
holm eller om jag bygger i Helsingborg.
Ett exempel kan visa detta. Förslag är å bane att för Göta
artilleriregementes räkning uppföra en ny kasern, till plats för hvilken
man beslutat välja antingen Göteborg eller Sköfde. Nu visa emeller¬
tid de kostnadsförslag, som uppgjorts för de begge alternativen, att
utgifterna komma att ställa sig omkring 30 procent billigare om kaser¬
nen i fråga uppföres i Sköfde i stället för i Göteborg. Utgår jag nu
från kostnaden för Ilelsingborgsetablissemeutet och antager skilnaden
i byggnadskostnad der mot i Stockholm motsvaras af endast de 25
procent, som stallarnes uppförande i Helsingborg kostat, samt jemväl
tager hänsyn till den olika truppstyrka kasernerna hvar för sin ort
hafva att inrymma, kommer jag för en kasernbyggnad i Stockholm
till eu kostnad af 1,600,000 kronor, eller ungefär den som i Kongl.
Maj:ts proposition är uppgifven.
Hur jag emellertid än ser saken, kan jag icke komma till annat
resultat än att regeringen — genom angifvande af den “högsta“ kost¬
naden för de nya kasernerna, hvarom här är fråga — visat sig vilja
göra hvad på henne beror för att nedbringa denna kostnad, på samma
gång jag dock icke är i stånd att finna, det man kan hafva något
skäl till klagan öfver att samma kostnad är för högt beräknad.
Slutligen gäller frågan om hvad som skall öfverlemnas till Stock-
hoj1113 stad. Äfven jag trodde till en början, att staden' skulle låta
nöja sig med att gratis öfvertaga de ytor, som skulle till gator utläg¬
gas sand sedermera sjelf bekosta gatuläggningen. Men sedan jag er¬
farit, hvilka vilkor i afseende på tomt- och gaturegleringar staden
uppstält för de bolag, som bildats för handel med stora tomtområden
vid Karlbergsallén samt vid Ingemarshof, fann jag det helt naturligt,
att staden härvidlag icke kunde uppställa mindre fordringar på staten
än på den enskilde.
Slutet på detta mitt resonnement är emellertid, att inkomsterna
äro ett minimum men utgifterna för kasernbyggnaderna ett maximum,
och då kommer naturligtvis det öfverskott, som skall öfverlemnas till
statsverket, äfven att blifva ett minimum. Men detta uppgår dock
till omkring 973,000 kronor, och utom detta kommer staten att få
två nya fullständiga kasernetablissement, hvarigenom en [väsentlig be¬
sparing i utgifter för reparationer under en lång tid äfvenledes kom¬
mer att ske.
Lördagen den 16 Maj.
25
N:o 61.
Man har klandrat, att gatorna skulle få en alltför stor bredd.
För min del anser jag, att man bör öfverlemna åt de sakkunnige att
bedöma huruvida ifrågavarande gator böra ega en större eller mindre
bredd. Men ett faktum är, att, om gatorna göras breda, så kunna
busen byggas högre och derigenom betala sig tomterna bättre. Jag
tror att de ingeniörer, som uppgjort förslaget, bedömt den saken
rigtigt.
Man har vidare påstått, att meningen vore att öfverlemna tom¬
terna till ett bolag, som sedan skulle förtjena på dem millioner kro¬
nor. Jag kan icke förstå huru man kunnat komma till detta resultat
i anledning af Kongl. Majrts ifrågavarande framställning. Meningen
är att tillvägagå sålunda, att man först säljer de tomter, som ligga
nederst vid Strandgatan mellan denna gata och Svea Lifgardets samt
hästgardets kaserner äfvensom en del af Andra Lifgardets tomt. För
de vid denna försäljning influtna penningar börjar man bygga, och
sedan en kasern blifvit uppbyggd, säljer man ytterligare tomter. På
detta sätt släpper man blott småningom ut tomterna i marknaden och
får dem derigenom bättre betalda.
De skäl, som reservanterna anfört för afstyrkande af föreliggande
förslag, äro egentligen tre. Det första afser de beräknade kostnaderna
för kasernbyggnaderna, I det fallet har jag redan gifvit sådana upp¬
lysningar, som jag hoppas tillfredsställa Kammaren. Det andra skälet
rör gaturegleringen och den i sammanhang dermed stående frågan om
esplanadens utsträckning och kostnadsfria upplåtelse. I detta fall har
jag påpekat, att Stockholms stad icke fordrat af staten annat än hvad
staden i allmänhet fordrar af enskilde och att staten vid uppgörandet
af denna affär så som föreslagits, icke kommer i ofördelaktigare ställ¬
ning till staden än enskilde. Det tredje skälet är, att frågan om
Kongl. lifgardets till häst etablissements förflyttning till annan plats
icke varit i förslaget inbegripen. Detta skäl bär jag äfven redan
bemött, då jag nämnde, att genom utsläppning i marknaden af endast
ett mindre antal tomter på en gång dessa kunna betinga sig ett
högre pris än annars. Ur denna synpunkt ställer det sig fördelakti¬
gare att tills vidare behålla Lifgardets till häst tomter, men önskar
Riksdagen, kan jag nog redan innevarande år upprätta en plan äfven
för detta etablissements förflyttning. Emellertid kan jag icke begripa
att nyssanförda omständighet skall kunnat hindra att sätta i gång
förslaget sådant det nu föreligger. Om frågan icke blir afgjord vid
denna riksdag, så är krigssstyrelsen nära nog tvungen att framkomma
med en begäran om ett anslag af 375,000 kronor för verkställande af
reparationer å Svea Lifgardets kasernbyggnader. Ty det tillstånd,
hvaruti dessa nu befinna sig, är högst riskabelt.
För min del kan jag icke finna, att reservanterna anfört tillräck¬
liga skäl för att nu affärda frågan allenast med en skrifvelse. Andra
skäl måste finnas, och jag säger rent ut, att det egentliga skälet, som
visserligen icke blifvit åberopadt af reservanterna, men hvilket dock
står klart för mig, då jag läser reservationen, är det, att den Kongl.
propositionen är kontrasignerad af krigsministern; och då således för¬
slaget kan anses höra till fjerde hufvudtiteln, tycka Kammarens
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61.
26
Lördagen den 16 Maj,
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
statsutskottsledamöter naturligtvis att detsamma bör behandlas på
samma sätt som öfriga förslag från krigsministern till denna riksdag.
Detta är det enda skälet, som jag kan fatta; inga antagliga skäl framgå
ur innehållet af reservationerna.
Herr O. B. Olsson: De, som i likhet med mig, besett Svea
Lifgardets kasern, måste otvifvelaktigt komma till den öfvertygelse, att
det är alldeles nödvändigt att verkställa en större reparation eller
tillbyggnad å denna kasern, på det att manskapet må komma att bo
bättre än nu är förhållandet. Jag får säga, att det verkligen är oför¬
svarligt att logera manskapet så uselt som nu är fallet; och jag för¬
undrar mig icke alls öfver att sjukligheten och dödligheten bland
manskapet är stor. Då emellertid kostnaden för en reparation å
kasernen skulle uppgå till det höga beloppet af omkring eu half million
kronor så hemställer jag om det kan vara skäl att nedlägga denna
summa på en kasern, som i många hänseenden icke motsvarar tidens
fordringar. Tager man äfven i betraktande de förslag, som chefen
för fortifikationen uppgjort i fråga om erforderliga reparationer och
förändringar å de båda andra kasernerna eller Lifgardets till häst
och Andra Lifgardets, så finner man att totalkostnaden för alla tre
kasernernas tidsenliga ordnande på deras nuvarande platser skulle ut¬
göra J,750,000 kronor.
Är det månne skäl att göra en sådan kostbar reparation på dessa
kaserner, der de nu ligga, då den icke kali blifva fullständig eller
kasernerna sådana de borde vara. För mig synes det tydligt och
klart, att förhållandet är så; och då ett förslag är å bane att sälja
tomter, som hittills icke gifvit staten ett enda öre i inkomst och man
för dessa tomter kan, enligt beräkning, erhålla en summa af nära
4,700,000 kronor, måtte det väl vara skäl att göra försäljningen och
få nya kaserner byggda, hvilket i statsekonomiskt hänseende alltid
måste vara en väsentlig fördel framför att reparera de gamla, ty
dessa kunna, såsom jag förut anmärkt, enligt min åsigt aldrig blifva
sådana de borde vara. Jag vill tillägga, att genom försäljningen
af dessa tomter och deras bebyggande bör värdet äfven ökas å veterinär¬
inrättningens tomt, hvars försäljning Riksdagen begärt bos Kong!.
Maj:t, ehuru det icke bar blifvit något utaf. Komma ifrågavarande
tomter att blifva bebyggda, skall jemväl veterinärinrättningens tomt till
statens fördel stiga betydligt i värde. Den förste talaren gjorde an¬
märkning mot sjelfva gaturegleringen och tyckte den var öfverflödig,
och att tomterna finge för många och breda gator. Men tydligt är
att staten måste för att få sina tomter ordentligt betalta, tillsläppa
jord till gator samt iordningsställa desamma derest Stockholms stad
skall öfvertaga framtida underhållet och belysningen.
I följd af breda och luftiga gators anläggande komma tomterna att
bli betydligt dyrare än eljest skulle blifva förhållandet. Ty ingen vill
köpa tomter, om gaturegleriug ej finnes uppgjord så att han kan be¬
räkna, hur byggnadstomterna taga sig ut, och derefter uppskatta dess
värde. Jag är för min del öfvertygad, att det skall vara staten till
synnerlig stor fördel, om dessa tomter komme att försäljas, då man
Lördagen den 16 Maj.
27
N:o 61.
för derigenom influtna medel kan få byggda två nya kaserner och
staten likväl, enligt det förslag Kongl. Maj:t afgifvit, skulle få nära
en million kronor till öfverlopps på affären.
Det är en omständighet, som blifvit vidrörd i Kongl. Maj:ts propo¬
sition och hvaröfver chefen för landtförsvarsdepartementet äfven yttrat
sig i dag, nemligen att Lifgardets till häst kasern borde möjligen snart
flyttas och staten sälja denna stora tomt. Jag tror ej, att staten
skulle göra någon förlust på denna förflyttning, utan de medel, som
infiöte för tomtens försäljning skulle uppväga kostnaden för en ny
kaserns uppförande å annan plats åt Lifgardet till häst. Fullt säkert
är, att om tomtköparne befara, att ifrågavarande kasern blir liggande
qvar, de skola hysa betänkligheter att köpa tomter i dess närhet,
men om kasernen flyttas bort, komma tomterna der bredvid att be¬
tydligt stiga i pris, hvarför det vore önskligt att beslut snarast möj¬
ligt fattades om hästgardets kaserns bortflyttning från sin nuvarande
plats och återuppbyggande å annat lämpligt ställe.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herrar Sahlström, Vilh. Carlson och dust. Ericsson instämde i
detta anförande.
Herr Sjöcroua yttrade: I denna riksdagens sista timme kan
jag icke underlåta uttrycka min beundran för den mångsidiga kun¬
skap, den förste talaren rör sig med, både vid landtförsvar och sjö¬
försvar, och fartygscerter och förfärdigande af kanoner. I fråga om
estetiska ämnen, att bygga kyrkor och nu i fråga om konsten att
bygga kaserner tyckes han äfven vara mycket stor. Och ändå vet jag
icke, att han byggt mer än tre gästgifvargårdar i Småland. Det enda
ämne han icke har någon kunskap i, det är sjelfkritik, och det äm¬
net rekommenderar jag honom till flitigt studium, innan han kommer
upp till nästa riksdag.
Hvad sj elfva saken beträffar, har chefen för landtförsvarsdeparte¬
mentet så klart, tydligt och redigt utvecklat den för oss, att jag kan
ingenting tillägga, utan får yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Gustafsson: A propos Herr Sjöcronas yttrande ber jag
få nämna, att enligt min öfvertygelse ett sund! bondförstånd mången
gång är bättre än en bornerad intelligens. Likasom han kommer dock
äfven jag att vända mig emot Herr Kiss Petersson i Runtorp, men
af det skäl, nemligen att dennes yttrande icke öfverensstämde med
verkliga förhållandet. Jag tror nog, att han efter bästa förmåga sökt
sätta sig in i saken, men jag ber få säga honom, att det är icke
Stockholms stad, som begärt tomtregleringen och att staden aldrig
velat skära breda remmar ur andras hud. Förhållandet är nemligen
att staten kommit till Stockholms stad och begärt att få dessa tomter
reglerade, för att derigenom kunna få sälja tomterna fördelaktigare.
På denna framställning har Stockholms stad svarat, att staden skulle
företaga regleringen, om staten ville gå in på de af staden uppstälda
vilkoren. Vill staten sälja tomterna och på egen bekostnad anlägga de
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
28 Lördagen den 16 Maj.
derför nödiga gatorna, utan att bry sig om Stockholms stad, då
får staten sjelf ock bekosta stensättning, underhåll och belysning af
gatorna. Vill staten icke gå in på de vilkor, staden uppstält, hvilka
äro desamma, som man plär uppställa för enskilda spekulanter och
hvilka äro de enda, på hvilka staden kan ingå, då kan staden icke
ingå på den föreslagna regleringen, men skall i annat fall åtaga sig
den. Hvad beträffar priset af 5 kronor qvadratfoten i medeltal, tror
jag det är alltför högt. Kan staten få 5 kronor pr qvadratfot, gör sta¬
ten en briljant affär, ty Stockholms stad säljer för närvarande tomter
för 3, 2,50, ja 2 kronor pr qvadratfot och det är likväl tomter, som
äro väl belägna. Jag medgitver gerna, att de tomtplatser, som ligga
vid Strandgatan äro väl belägna och präktiga, och att man der kom¬
mer att betala mera än 5 kronor pr qvadratfot, men största delen af
tomterna äro sådana, som ligga inåt och dessa komma nog vid för¬
säljning att betinga ett vida lägre pris. Vi skola komma ihåg att
den tid nu är förbi, då man köpte tomter till snart sagdt hvilket
pris som helst; enhvar, som känner till saken något, inser nog att
spekulationsraseriet numera slappat af, och att byggnadsföretagsam-
heten hädanefter kommer att utveckla sig på en lugnare väg. Under
sådana förhållanden torde det icke gå så lätt att sälja 932,000 eller
närmare 1,000,000 qvadratfot. Enligt min öfvertygelse komma icke
dessa tomter att blifva bebyggda på kortare tid än 20—30 år. Skulle
staten vilja sälja dessa tomter underhand, måste staten derför upp¬
rätta ett särskilt tomtförsäljningskontor under dessa 30 år, men då
Unge också staten under tiden förskjuta de till kasernetablissementer-
nas uppförande nödiga medel, ty med de penningar, som inflyta för
försålda tomter, lärer staten ej kunna bygga några kaserner. Den
tomtspekulation, som nu en tid pågått här i Stockholm och hvilken
nu lyckligtvis är i aftagande, tyckes i stället hafva flyttats in i Riks¬
dagen, då man hör de af Herr Nils Petersson uttalade lysande för-
hoppningarne, men jag beder eder, mine herrar, att vara varsamme
och ej inlåta eder i dylika spekulationer, ty de hafva sett sina bästa
dagar. Jag skulle vilja yrka bifall till reservanternas förslag, emedan
jag anser, att staten icke bör kasta ut penningar på dessa dyrbara
kasernetablissement, hvilka jag anser blifvit alltför storartadt tilltagna.
Man har visserligen sagt, att man icke kan uppföra kaserner såsom
andra byggnader och vi hafva eu sorglig erfarenhet, om statens sätt
att bygga, ty det blir alltid dubbelt så dyrt för staten att bygga, som
för andra, och staten tager alltid till i växten, deri har Herr N.
Petersson rätt. Då det nu blir eu ny organisation för gardesrege¬
mentena, kan jag nog förstå, att det behöfves nya kasernbyggnader,
men jag vacklar verkligen emellan hvilket, som vore det bästa för
staten, antingen att nu sälja sina tomter, eller att uppskjuta dermed,
för att söka få ett billigare kostnadsförslag än det nu framlagda.
Jag skall emellertid icke framställa något yrkande.
Herr Pehrson i Törneryd: Äfven med fara att blifva utsatt för
liknande beskyllningar och tillrättavisningar som talaren på kalmar-
länsbänken, skal! jag be få yttra några ord i denna fråga, då jag är
Lördagen den 16 Maj.
29
N:o 61.
reservant. Såsom krigsministern sagt, hafva reservanterna fäst sig vid
de höga kostnaderna för gaturegleringen och för byggnadstomters er¬
hållande; och de hafva vidare fäst sig vid kostnaderna för gatornas
fullständiga iordningsställande. Men alla reservanterna hafva derjemte
delat den uppfattningen, att de nya kasernerna äro för dyra. När
man ser till, huru mycket manskap skall inrymmas i hvardera och
fördelar antalet på kostnaden, finner man, att byggnadskostnaden upp¬
går till ungefär 2,000 kronor för hvarje man. Jag tror mig vara be¬
rättigad säga, att dessa kostnader äro mycket för stora för våra för¬
hållanden; om de stora länderna mäkta bygga så dyrbara kaserner,
kunna vi ej göra på samma sätt. Jag tror äfven, att resultatet af
den jemförelse, man gjort mellan kostnaderna för dessa kaserner å
ena sidan och å andra sidan för etablissementen i Helsingborg och å
Ladugårdsgärdet icke är fullt tillfredsställande. Vid en sådan jem¬
förelse skall man finna, att kostnaden här är betydligt större än på
de båda nu sistnämda platserna, hvilket framstår så mycket tydligare
då man erinrar sig, att i Helsingborg icke allenast uppfördes kasern¬
byggnader utan äfven många andra hus, såsom stallar, tvättstuga,
smedja och andra ekonomihus, hvilka alla jag ej för tillfället erin¬
rar mig.
Derjemte har åtminstone jag för min del ansett, att, då kasern¬
byggnaderna på sina nu varande platser ligga för nära Stockholms
stad, den tid icke skall vara långt aflägsen då med stadens stigande
tillväxt, jemväl de nya kasernbyggnaderna komma att anses lägga hin¬
der i vägen för hufvudstadens utvidgning. Om nu förhållandet varit
sådant, att icke någon annan lämplig byggnadsplats, än den nu före¬
slagna hade funnits, så hade alla betänkligheter i detta afseende måst
falla och man hade nödgats finna sig vid att förlägga kasernerna till
den plats, som nu är ifrågasatt. Men är det rigtigt, att denna plats
för kasernbyggnaderna ligger nära och allt för nära Stockholms stads
byggnadstomter, så synes mig denna omständighet böra, då något hin¬
der för att flytta byggnaderna längre ut icke förefinnes, föranleda till
att man borde taga frågan under förnyad ompröfning innan man be¬
stämde sig för den plats, å hvilken kasernbyggnaderna böra’uppföras.
Beträffande sjelfva gaturegleringen, så medgifver jag villigt, att
jag icke förstår densamma så noga, att jag skulle kunna säga hvilka
alla brister eller fördelar, som må vidlåda densamma. Men det vågar
jag säga utan att behöfva tillvitas för okunnighet, att, när man
tiar gator med en bredd af minst 60,6 fot, hvilket t. ex. är fallet med
alla de nya gator, hvarom nu fråga är, och Stockholms stads bygg¬
nadsordning innehåller föreskrift om att vid sådana gator få uppföras
femvåningshus, så må väl detta vara tillräckligt bevis för att man skall
kunna erhålla hög betalning för byggnadstomter i Stockholm då de
i öfrigt äro väl belägna. Nu är det emellertid så, att man här icke
nöjer sig med 60,6 fots bredd för den gata, som från Ladugårdslands
strandgata skulle utläggas upp till hästgardskasernen, utan man har
föreslagit bredden å densamma till 30 meter eller omkring 101 fot,
hvilken bredd jag anser vara allt för stor.
Hvad som icke blifvit vidrördt under talet om gaturegleringen är
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig åt
gardes-
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forta.)
N:o 61.
30
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 Maj.
den föreslagna sneda esplanaden. Utom oegentligheten deri, att den¬
samma dragés fram i sned retning, samt öfver gator, som ligga paral-
lelt med hvarandra, så åstadkommer man derigenom oregelbundna
tomter utefter alla dessa gator. Om åter denna esplanad framdrages
i en sådan rigtning, att den vinkelrätt skure gatorna, så hade man fått
vackrare byggnadstomter vare sig i qvadratform eller i rektangulär
form, hvilket åter skulle gjort, att alla hörntomterna intill esplana-
den och på båda sidor om densamma erhållit ett högre värde och
betingat ett mycket högre försäljningspris. Derjemte finnes det en
annan omständighet, till hvilken man bör taga hänsyn, den nemligen,
att staten skulle utan någon ersättning af Stockholms stad afstå till
staden all den kronan tillhöriga mark, som erfordrades för den före¬
slagna esplanaden. Angående gatornas iordningsställande vill jag icke
yttra mig. Jag tror att hvad herr krigsministern yttrade i detjfallet
var rigtigt och man var i det afseendet af samma åsigt som han
inom Utskottet. I afseende på frågan om hästgardeskasernen, så hade
det, efter mitt sätt att se saken, varit önskligt att redan nu från bör¬
jan frågan om den kasernens förflyttning längre bort hade tagits un¬
der ompröfning i sammanhang med frågan om öfriga kasernbyggnader.
Med afseende härå vill jag stiga, att mina åsigter äfven i den delen i
det närmaste öfverensstämma med de åsigter, som uttalats i reserva¬
tionen.
Rigtigast anser jag derför vore, att nu fattades ett beslut af så¬
dan lydelse, att Riksdagen, med erkännande att Kongl. Maj:t haft goda
skäl för ifrågavarande framställning, likväl å sin sida önskade frågans
uppskjutande på ett år, på det att Kongl. Maj:t måtte blifva i till¬
fälle att tillse, huru vida icke det skulle vara möjligt att ordna i fråga
varande tomtreglering på ett bättre och fördelaktigare sätt, och om
dertill icke skulle mycket bidraga snedesplanadens borttagande och
dess förläggande i en annan rigtning; äfvensom att hästgardeskaser¬
nen flyttades samtidigt med de öfriga. Derigenom finge man icke blott
in köpeskillingen för denna kasern tidigare, utan man kunde äfven
betinga sig bättre pris för de midt emot liggande tomterna. Det är
med afseende på dessa omständigheter, som jag nu ber att få instäm¬
ma i Herr Sv. Nilssons m. fl:s reservation, hvilken jag af en händelse
icke kom att underteckna. Jag gör detta så mycket hellre, som jag
villigt erkänner, att goda skäl talat för framläggande af den Kongl.
propositionen, och jag derför icke vill vara med om att rent afstå den¬
samma, utan önskar, att man till nästa riksdag måtte kunna få motse
ett annat förslag i ämnet, som Riksdagen då kan bifalla.
Medan jag har ordet, ber jag att få begagna tillfället att säga
några ord till Herr öfverste Sjöcrona; icke derför att jag icke tror,
att talaren på kalmarbänken ju kan väl försvara sig sjelf; men jag
vill hafva uttalat den åsigt, att det alldeles icke skall bidraga till nå¬
got godt förhållande vid våra öfverläggningar bär i Kammaren, att
den ena ledamoten mot den andra utkastar tillvitelser, som alldeles
icke äro förtjenta. Jag ber att i den ärade talarens minne få föra
tillbaka den dag, då 4:e hufvudtiteln här behandlades. Då, på sam¬
ma sätt som nu, höll den ärade talaren ett anförande, som i sak icke
Lördagen den 16 Maj.
M:o 61.
innehöll mera än som jag föreställer mig kunnat skrifvas på ett par
rader, men deremot inledde han sitt anförande med påståendet, att
Stats-Utskottet vid behandlingen af den Kong!, propositionen visat svår
okunnighet och gått till väga på ett hänsynslöst sätt. Jag vet icke
om det står så i protokollet, men deremot vet jag, att det står qvar
i mitt och mångas minne och man föresatte sig, att, när tillfälle er-
bjödes, uttala sitt beklagande öfver att få höra eu hög förtroendeman
begagna sådana uttryck. Om landtmannapartiet fått rykte att vara
ett sparsamhetens parti, sannerligen icke är det derföre, att det icke
beviljat nog höga anslag till försvarsväsendet. Men om landtmanna¬
partiet i det afseendet icke velat vara med om att bevilja allt som blif-
vit begärdt, så må det icke vara att undra på, i synnerhet sä länge
bördorna för försvaret, såsom hittills, varit så orättvist fördelade.
Komma vi eu gång derhän, att hvar och en i mån af skatteförmåga
bidrager till landets försvar, skall det nog visa sig, att anslagen der¬
till icke röna så starkt motstånd. Herr Talman, jag anhåller om bi¬
fall till Herr Sv. Nilssons m. flis reservation.
Häruti instämde Herrar Magnusson och Larsson i Loa.
Herr Lasse Jönsson anförde: Det är endast en anmärkning
jag har att framställa mot Utskottets betänkande, och det är att Ut¬
skottet allt för lindrigt eller, rättare sagdt, icke alls uttryckt någon
bestämmelse derom, att de ifrågavarande tomterna skola vara försålda,
innan arbetet på de nya kasernbyggnaderna får påbörjas. I detta
betänkande äro nemligen begagnade ungefär samma uttryck, som när
man år 1875 beslöt uppförandet af ett nytt veterinärinstitut. Då hade
Kongl. Maj:t föreslagit, att när den nya byggnaden var färdig, skulle
den gamla jemte tomten försäljas, och det framhölls äfven under dis¬
kussionen här i Kammaren såsom ett kraftigt skäl för bifall till den
Kongl. propositionen, att köpeskillingen för den gamla tomten skulle
lemna ett väsentligt bidrag till betäckande af kostnaden för den nya
byggnaden. Denna tomt innehöll nemligen omkring 140,000 qv. fot
och man antog att den komme att betinga hög köpeskilling. Det nya
institutet är nu för länge sedan färdigt; och Kongl. Maj:t har visser¬
ligen utfärdat ett bref om, att den gamla tomten borde försäljas,
men sedan har Kongl. Maj:t i ett annat bref förordnat, att med för¬
säljningen skall tills vidare anstå; och ännu har någon försäljning icke
kommit till stånd. Nu kan hända att Kongl. Maj:t, på samma sätt
som då, förordnar om uppgörande af kontrakt om de nya kasernbygg¬
nadernas uppförande och att sedermera försäljningen kommer att för¬
dröjas ; och derför borde Utskottet mera bestämdt hafva uttryckt, att
försäljningen bör gå förut. Derför anser jag bäst att nu bifalla reser¬
vationen; frågan får då hvila till nästa riksdag och kan blifva före¬
mål för förnyad ompröfning.
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Chefen för
landtförsvarsdepartementet har redan så väl i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet som äfven nu framhållit skälen för bifall till Kongl.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(korts.)
N:o 61.
32
Lördagen den 16 Maj.
Angående
försäljning af
viss Jcronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
Maj:ts proposition. Det synes mig också att en viss öfvertygelse om
ändamålsenligheten af de åtgärder, som här blifvit föreslagna, på de
flesta håll gör sig gällande, men å andra sidan visar sig en viss benägenhet
råda att ändock söka åstadkomma ett uppskof. Chefen för landtför-
svarsdepartementat har emellertid påpekat, att de skäl, som anförts
till förmån för ett uppskof, icke kunna anses väga synnerligen tungt.
Den omständigheten, att man finner de uppgjorda förslagen till kasern¬
byggnader kunna medgifva någon nedsättning i kostnaden, kan myc¬
ket väl stå tillsammans med ett bifall till Stats-Utskottets förslag, då
i detta just hemställes om eu särskild skrifvelse till Kougl. Maj:t, fä¬
stande uppmärksamheten på önskvärdheten af förenklingar och åtgär¬
ders vidtagande till kostnadens nedbringande så långt som möjligt.
Att regeringen i det afseendet är villig att ställa sig till efterrättelse
Riksdagens önskan så långt sådant kan ske och de föreslagna bygg¬
nadernas bestämmelse och ändamålsenlighet medge, derom ber jag
herrarne vara fullt öfvertygade. De öfriga skälen för uppskof synas
mig icke heller särdeles bevisande. Ty den omständigheten, att man
önkar, att försäljningen skall omfatta äfven det åt Lifgardets till häst
kasern för närvarande upplåtna tomtområdet, bör icke i någon mån
hindra att besluta den försäljning, Kongl. Maj:t bär föreslagit. Det
är, såsom chefen för landtförsvarsdepartementet betonade, alldeles icke
meningen och har aldrig varit af Kongl. Maj:t afsedt, att denna för¬
säljning skulle ske på en gång. Tvärt om har meningen varit, att för¬
säljningen skulle ske småningom, och då är det ju gifvet, att ett till¬
räckligt fält för försäljning finnes redan om Kongl. Majt:s proposition an-
tages, och att den omständigheten, att man låter anstå med försälj¬
ningen af Lifgardets till häst kaserns tomt, ingalunda är egnad att minska
utsigteu till en fördelaktig försäljning sedermera jemväl åt den tomten,
ty just derpå att byggnadsverksamheten dragés åt detta håll, och att
den reglering, som i Kongl. Maj:ts proposition afses, blifver genomförd,
kommer det att bero, att hästgardeskaserntomten kau betinga ett gynn¬
sammare försäljningspris. Det är således så långt ifrån att denna
framtidstanke angående hästgardeskaserntomten bör i någon mån verka
hinder att redan nu påbörja försäljning af tomtdelar i denna statsdel
att den snarare kan anses verka motsatsen. Det är också denna sist¬
nämnda hänsyn, nemligen afsigten att sälja endast så småningom, som
man måste fasthålla, då man bedömer denna frågas ställning till Stock¬
holms stad. Som herrarne erinra sig, har icke Stockholms stad gjort
någon framställning i detta ämne eller yttrat någon önskan om denna
reglerings genomförande. Men regleringen är nödvändig för att bygg¬
nadsverksamheten skall utsräckas till denna stadsdel; ty en reglering
af gator måste ske innan något bebyggande kan komma i fråga. Det
är ju gifvet, att kronan måste i detta fall underkasta sig samma vil¬
kor, som ett enskildt tomtbolag måste ingå på för att få gatureglering
verkstäld; och, miue herrar, den omständigheten, att kronan ingår på
detta, är just vilkoret för att affären skall ställa sig fördelaktig för
kronan. Det vore en lätt sak att ställa det så, att hela området sål¬
des på en gång; spekulanter skulle nog icke fattas. Saken blefve då
mycket förenklad och för regeringen så till vida angenämare, som den
Lördagen den 16 Maj.
33
N:o 61.
då finge ett mindre ansvar. Men det är derför att det är i regerin¬
gens intresse, att denna affär realiseras på ett för statskassan förmån¬
ligt sätt, som regeringen tänkt sig, att försäljningen skulle fortgå en¬
dast så småningom, och då är det åter nödvändigt, att man får ga¬
torna ordnade, ty man kan icke begära att få sälja mindre tomt¬
områden om icke dessa ligga vid gator. Vill man åter öfverlåta affären
i dess helhet till ett konsortium af köpare, då blir saken som jag sagt
vida enklare, men icke så ekonomiskt fördelaktig, ty då skulle uppen¬
barligen detta konsortium, som genast finge ingå på de af staden här
föreskiifna vilkoren, komma att på affären göra betydlig vinst, den
regeringen hoppats kunna bespara åt statskassan. Men just derför
att försäljningen är afsedd att blott succesivt ega rum och de speci¬
ella försäljnings vilkoren följaktligen icke kunna i hvarje fall underställas
Riksdagens pröfning, såsom eljest vanligen är fallet, just derföre är det
som regeringen måste begära ett generellt bemyndigande af Riksda¬
gen till denna försäljning, under antagande, att Riksdagen är sinnad
att förtroendefullt lemna affärens vidare handhafvande i regeringens
hand.
I denna Kammare bar man ofta hört talas om önskvärdheten af att
kunna inom för försvaret befintliga tillgångar åstadkomma nödiga förbätt¬
ringar i försvarsväseridet. Det är just åt denna sats regeringen i föreva¬
rande fäll velat bereda tillämpning. Regeringen disponerar för dessa ka¬
serner ett område, som till följd af dess läge kan anses ega högre värde
än att det lämpligen bör användas till sitt nuvarande ändamål. Re¬
geringen föreslår derföre nu att realisera dessa tomter för att med
köpeskillingen uppföra nya och tidsenliga kasernbyggnader i stället
för de nu befintliga, hvilka äro otillfredsställande och dessutom delvis
i det förfallna skick, att man ej kan undgå att under den närmaste
framtiden anslå betydliga medel till deras nödtorftiga iståndsättande.
Och detta allt kan nu åstadkommas utan att bugeten behöfver betun¬
gas med ett enda öre, ja, det kan åstadkommas på ett sätt, hvarige¬
nom till och med ett icke obetydligt öfverskott — beräknadt till nära
1,000,000 kronor — skulle komma statskassan till godo. För rege¬
ringen vore ingenting kärare — och jag vågar säga att jag har en
viss förhoppning att regeringens önskan i detta afseende skall upp¬
fyllas — för regeringen, säger jag, vore ingenting kärare än att detta
ölverskott blefve ännu större än som på förhand beräknats. Äfven
ur den nu angifva synpunkten förefaller det mig, att Kammaren borde
fästa afseende vid den gjorda framställningen. Denna Kammare har
en viss obenägenhet att bevilja ökade anslag för försvaret, och de
omröstningar, som för några dagar sedan egde rum, gåfvo vid handen,
att denna Kammares majoritet icke var sinnad att låta regeringen i
fråga om trängen och vapenöfningsanslaget behålla ens de medel, som
redan funnos i stat uppförda. Det är visserligen en sanning, att de
båda voteringarne fingo en gynsam utgång vid rösternas sammanräk¬
nande i den gemensamma omröstningen, jag erkänner detta med tack¬
samhet till dem, som till denna utgång medverkade; men jag må också
bekänna, att utgången dock icke var tillräcklig att hos mig betaga det
uttryck af obehag, som jag erfor, då jag såg att denna Kammares ma-
Andra Kammarens Prat. 1S85. N:o 61.
Angående
försäljning af
viss 'kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. in.
(Forts.)
3
N:o 61.1
34
Lördagen den 16 Maj.
Angående joritet hade i voteringen om dessa frågor intagit en ställning mot re»
försäljning af geringen, som jag icke väntat. Då var emellertid möjligt att hän-
tillMrig^åt skjuta frågornas afgörande till gemensam votering. Till följd af be¬
kante- skaffenheten af den sak, som här föreligger, är en sådan utväg icke
regementena möjlig. Förslagets framgång beror af det beslut Kammaren kommer
om en s^un(^ fatta, och jag ber derföre Kammaren allvarligt be-
hufvudstaden hjerta de skäl, som blifvit anförda till stöd för Kongl. Maj:t propo-
m. m. sition och Stats-Utskottets derpå grundade hemställan, innan Kam-
(Forts.) maren undanskjuter ett förslag, på hvilket regeringen lägger syn¬
nerlig vigt.
Herr Magnus Jonsson: Som det synes af betänkandet, har
jag låtit anteckna mig såsom reservant i den föreliggande frågan, och
jag vill nu ange skälen, hvarföre jag det gjort.
Jag har ej reserverat mig mot att det skulle vara både nödigt
och nyttigt, att de ifrågavarande byggnaderna flyttades eller mot att
tomterna böra försäljas, utan skälen, hvarför jag anfört min reserva¬
tion, hafva varit de, att jag å ena sidan trodde, att man kunde aflåta
en skrifvelse till regeringen med anhållan att regeringen ville i sam¬
manhang med nu föreliggande fråga åvägabringa en utredning rörande
Lifgardets till häst byggnader och stallar in. m., och å andra sidan
ansåg jag, att det vore en fördel både för regeringen och staten, om
man kunde få ett högre pris äfven för det nu till försäljning före¬
slagna området; ty jag tänkte, att om man hade garanti för att Lif¬
gardets till häst kaserner och stallar flyttades, det hela skulle betinga
ett proportionsvis högre pris. Detta är dock något som jag icke så
noga förstår, men nog förefaller det mig, som om denna min tanke
vore rigtig. Den egentliga anledningen till min reservation var såle¬
des den, att jag trodde att det skulle vara till nytta att få alltsam¬
mans på en gång utan omkostnader för staten och att en skrifvelse
skulle vara ett stöd för regeringen vid anordnandet af det hela. Jag
trodde att ett sådant tillvägagående icke skulle verka menligt för re¬
geringen eller staten, utan till stor nytta. Men då jag inser nödvän¬
digheten af att få de nuvarande kasernbyggnaderna snart ombyggda
och att de i annat fall skulle tarfva dyrbara reparationer, så får jag
säga, att jag är regeringen tacksam derför att den framkommit med
detta förslag, ty jag kan icke se annat, än att det är förestafvadt af
god omtanke för statens finansiella ställning, och man får icke alltid
se att sådan omtanke egnas liknande ärenders behandling. Det kan
ju emellertid hända att jag misstager mig i att det kan gå för sig att
inkomma med alltsammans på eu gång eller att saken skulle kunna
tåla ett uppskof på ett år, och på den grunden vill jag icke göra nå¬
got yrkande, ty jag inser nödvändigheten af att byggnaderna måste
ombyggas eller repareras, och när så är, kan det möjligtvis vara väl¬
betänkt att låta den partiella delen af byggnadsfrågan gå igenom nu,
då regeringen sedan kan tänka på det öfriga. Jag skulle önska att
detta skedde så fort som möjligt, ty om man hade utsigt att få dessa
stall bortflyttade till annan plats, skulle vid eu blifvande försäljning
ett högre pris kunna betingas för dessa tomter. Jag ber att på sam-
Lördagen den 16 Maj.
35
N:o 61.
ma gång få nämna, att det icke varit något misstroende mot regerin- Angående
gen, som förestafvat mitt åtgörande i denna fråga. ^iss^Tronan
tillhörig, åt
Herr Johannes Jonson: Då jag låtit anteckna mig såsom re- gardes-
servant mot det af Utskottet afgifna betänkande, gjorde jag icke detta, regementena
derför att jag ville instämma i den af Herr Sven Nilsson m. fl. vid
betänkandet fogade reservationen. Jag vet alltför väl att den ifråga- hufVU(istaden
satta ombyggnaden af gardeskasernerna är af högsta behof påkallad, m. m.
i synnerhet Svea gardes kasern, hvilken, efter hvad vi sett, är omöj- (Forts.)
lig att för framtiden begagna. Andra gardets kasern lärer deremot
vara i betydligt bättre skick och kunna användas ännu några år. Skall
man tänka på den nu föreslagna tomtförsäljningen, är det dock all¬
deles i sin ordning, att äfven denna kasern försäljes och bortflyttas.
De betänkligheter, jag härvid hyst så väl under frågans behandling på
afdelningen, der jag varit med derom, som äfven sedermera inom Ut¬
skottet, hafva afsett det oegentliga deri, att staten skall afgiftsfritt
öfverlåta så stora områden till Stockholms stad, som beräknats för
esplanaden och den stora gata, som skall framdragas från Klara Södra
Strandgata till Lifgardets till häst kasern. Jag har nemligen ansett,
att denna areal vore alldeles för stor för att afstås utan all ersätt¬
ning. Hvad sj elfva kostnaden angår, så synes visserligen den för upp¬
förandet af nya kasernetablissementet beräknade summan vara ganska
högt tilltagen, men, om vi se tillbaka, tror jag, med den erfarenhet
vi hafva om föregående anslag till byggnader för statens räkning, att
vi icke böra beklaga oss, om det begärda anslaget endast räcker till.
— Det var icke länge sedan vi anslogo 1,000,000 kronor till uppfö¬
rande af ett nytt artillerietablissement och denna summa räckte ej.
Samma förhållande var också bland annat med nya Posthuset, der
anslaget endast räckte till tak och väggar, så att Riksdagen måste be¬
vilja ett ytterligare anslag till inredning och värmeledning. Samma
förhållande blir det nog också här. Jag har varit med om att på af¬
delningen granska arkitekternas kostnadsförslag och jag är öfvertygad,
att för kasernernas uppförande i enlighet dermed skall må hända er¬
fordras större tillskott än som nu äskats. Jag kan icke underlåta att
framhålla att enligt Kongl. Majrts förslag har Stockholms stad blifvit
för mycket gynnad. Då man tänker sig att Stockholm vid reglering
af Gref-Magnigatan, som går förbi Andra Gardets kasern, skall der¬
till kostnadsfritt erhålla så mycken mark, utan att derför ersätta sta¬
ten, såsom man brukar få göra med andra tomtegare, kan man icke
anse detta vara i sin ordning, i synnerhet som till Gref-Magnigatans
utvidgande och Esplanadens anläggning skulle tagas i anspråk halfva
den plats, der nyssnämnda gardeskasern nu är belägen. Jag anser
för öfrigt att man så mycket mindre bör afstå hela denna stora areal
utan ersättning, som den säkerligen är större än behofvet kräfver. —
Jag har likväl velat uttala skälen för min åsigt, öfvertygad som jag
är att Kongl. Maj:ts regering skall se till, att hvad som står skrifvet
i sista momentet af betänkandet också blir uppfyldt, nemligen att nö¬
dig sparsamhet iakttages vid arbetets utförande och att statens fördel
N:o 61.
36
Lördagen den 16 Jlaj.
Angående tillgodoses vid tomtregleringen. Jag har icke något vidare att till-
f°vis?3kronan lägga’ utan yrkar bifali tiU Utskottets förslag.
tillhörig, ät
gardes- Herr Andreasson: Då denna fråga behandlades inom Stats-
regementena Utskottet, sökte jag efter bästa förmåga sätta mig in i densamma,
'InarlTi för kunna bedöma om man dertill borde lemna bifall eller icke.
Imf vadstaden besökte derför såväl de gamla kasernerna som den plats, der det
m. m. är fråga om att bygga de nya, men jag har dervid funnit att en yt-
(Forts.) terligare utredning erfordras och att frågan bör skärskådas från ännu
flera synpunkter. Detta är också orsaken, hvarför jag icke kunnat
instämma i nu föreliggande förslag. Man behöfver endast kasta eu
blick på den karta, som finnes bifogad Kongl. Maj:ts proposition, för
att inse att tomterna blifvit så sönderstyckade, att deras värde icke
kunnat blifva detsamma, som om regleringen skett på annat sätt.
Härom skall jag dock nu icke vidare yttra mig, då jag derutinnan in¬
stämmer med Herr Pehr Pehrsson och i flera andra afseenden är af
honom förekommen. Jag har icke kunnat anse det vara rigtigt att
förlägga ett nytt kasernetablissement på den plats, som dertill nu är
föreslagen, ty den skulle, sedan de ifrågavarande tomterna blifvit för¬
sålda och bebyggda, blifva on af Stockholms vackraste stadsdelar; och
jag tror icke att man bör förlägga kasernbyggnader så alldeles in på
denna stadsdel. Detta skulle också i många fall kunna vara mindre
behagligt för den kring kasernerna boende befolkningen. Jag tror äf¬
ven att man kunde få dessa byggnader uppförda för mycket billigare
pris, om de flyttades till en annan mera aflägsen plats, t. ex. Ladu¬
gårdsgärdet, och att man borde uppgöra en plan för så väl hästgar¬
dets som de begge fotgardesregementenas kaserners förflyttning till
denna plats. Det kan väl icke heller vara bra att dessa ynglingar,
som skola ligga i kasernerna ett par års tid, genast när de komma
utom dörren mötas af stadsiifvets frestelser. Det har visserligen i
statsrådsprotokollet blifvit framhållet, att den föreslagna flyttningen äf¬
ven i sedligt afseende vore önskvärd. Men ser man frågan ur den
synpunkten, så tror jag att man måste medgifva att kasernerna helst
böra förläggas till någon mera aflägsen del af staden eller utom den¬
samma, der man kunde hafva tillräcklig plats att inrätta flera nyttiga
anstalter för gardisterna.
Hur jag än ser saken, kan jag således icke finna det vara välbe¬
tänkt att förlägga dessa stora kaserner alldeles inpå en stadsdel, som,
då man tager i betraktande dess närhet till sjön och de många nya hus,
som der snart skola uppstå, skall blifva en af de vackraste i hufvudstaden.
Jag anser det derför vara skäl att taga hela denna fråga i förnyadt öfver¬
vägande. Chefen för Lifgardesbrigaden anför i sitt yttrande rörande
bibehållandet af lifgardesregementenas kaserner på deras nuvarande
platser, men deras försättande i tillfredsställande och tidsenligt skick:
•‘De sålunda anförda olägenheterna syntes i och för sig tillräckligt
tala emot lämpligheten att nedlägga ofvan beräknade störa kostnader
på de nuvarande kasernerna." Detta säger han om de nu till ombygg¬
nad föreslagna kasernerna. Men förhållandet är detsamma med häst¬
gardets kasern, och således är det också olämpligt att nedlägga så
Lördagen den 16 Maj.
37
N:o 61.
stora kostnader på denna. Vidare har chefen för Landtförsvarsdepar¬
tementet yttrat till statsrådsprotokollet: “Den anförda utredningen torde
tillika, såsom jag förut antydde, gifva vid handen att i förhållande
till de mycket betydliga kostnader, som måste nedläggas på de gamla
kasernetablissementeu, derest man vill söka bringa dem i tidsenligt
skick, resultatet ingalunda blefve tillfredsställande. “ Ja, det är sant.
Men derefter yttrar departementschefen att den föreslagna platsen för
de nya kasernerna, hvilken består af ofruktbara bergplatåer, icke kan
hafva något värde, men att den utgör till tomter för kasernerna sär¬
deles lämplig mark. Jag anser deremot att denna plats dels för sitt
goda läge intill en snart blifvande ny stadsdel och dels för sin rike¬
dom på sten har ett ganska stort värde. Jag vill visst icke klandra
förslaget att bygga nya kaserner, ty jag vet ganska väl att de äro
behöfiiga; men om frågan uppskjutes ett år, så torde derigenom icke
ske någon olycka. Och då frågan behöfver ytterligare utredas äfven
i afseende på staden och dess fördelar, så tror jag det vara bäst att
se tiden an. Jag tror att staden nu skulle få mer än den borde ha.
Stockholms stadsfullmäktige yttra i sitt utlåtande bland annat: »På
grund af det nu anförda och under vilkor att på staden utan ersätt¬
ning öfverlåtes eganderätten till så väl marken för nedan nämnda
nya gator eller gatudelar som den kronan tillhöriga mark för den 48
meter breda esplanaden från Ladugårdslands tull till Strandgatan, samt
att staden icke drabbas af någon kostnad för nämnda, nu föreslagna
nya gators eller gatudelars fullständiga ordnande med afloppsledning
och tuktad sten i både kör- och gångbanor, de senare inom huggna
kant- och rännstenar, hafva stadsfullmäktige med anledning af den
mottagna remissen dels beslutat» etc. Det förefaller mig som om det
vore Stockholms stad, som allt för mycket dikterat beslutet här vid
lag och att det är staten som får sitta emellan.
På sid. 11 säger Utskottet: "Då Utskottet sålunda ansett, att
jemväl den till Lifgardets till häst kasern nu upplåtna plats borde
afyttras, har Utskottet i sammanhang dermed velat framhålla, att upp¬
låtandet af detta område till byggnadsplatser möjligen torde föranleda
en förändrad tomtindelning af jemväl den af Kongl. Maj:t nu till för¬
säljning föreslagna mark."
Då Utskottet således anser regleringen icke vara sådan som den
borde vara, så förstår jag icke huru Utskottet kunnat komma till det
resultat som skett. Hvad beträffar momentet att “Riksdagen vid an¬
mälan om detta beslut må anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huru vida, genom förenkling i den i fråga satta byggnads-
planen samt nödig sparsamhet vid utförandet, någon minskning i den
nu beräknade kostnaden för de nya kasernetablissernenten må kunna
beredas" anser jag detta moment vara af alldeles intet värde. Det
är i statsrådsprotokollet uttaladt, att nya kasernbyggnader måste i
en icke aflägsen framtid anskaffas och behofvet kan nog kännas trän¬
gande för dem, som äro i de gamla kasernerna inhysta, men ej är
kasernernas nybyggande så angeläget, att detta ärende derför behöfver
brådstördadt afgöras och att man icke kan lemnas någon tid att tänka
på saken. Jag tror att frågan bör anstå till nästa riksdag då alla
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
Imfvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61.
38
Lördagen den 16 Maj.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. in.
(Forts.)
kunna enas om antagande af ett förslag, som är lämpligare än det
nu framlagda. Jag medgifver väl att detta förslag innebär ett fyndigt
sätt att förskaffa sig penningar, då det är fråga om anslag till stora
byggnader, men det har också sina betänkligheter, ty är tiden för
försäljningen ej lämplig, så bör man icke påskynda densamma endast
derför att man är i penningebehof. Man säger väl, att här icke kan
vara fråga om någon förlust i detta hänseende. Jag kan visserligen
icke bedöma om dessa tomter kunna betinga 5 eller 10 kronor qvadrat-
foten i medeltal, men jag har dock hört att andra tomter vid Strand¬
gatan betalts med 10 kronor per qvadratfot. Hvad som äfven synes
mig märkvärdigt är att i Kong]. Maj:ts proposition föreslås att behålla
en del tomter vid sidan af den blifvande Esplanaden, som skulle
komma att dragas igenom kasernområdena. Men jag förstår ej hvar¬
för man, då kasernerna nu i sin helhet skulle flyttas, på detta sätt
skulle behålla en bit här och en bit der. Herr Statsministern har
behagat yttra, att Kammaren borde genom sitt beslut i denna fråga
lemna ett förtroendevotum. Jag klandrar icke regeringen för det den
framkommit med detta förslag, ty den deri liggande omsorgen om de
kasernerade ynglingarnes bästa är all aktning värd, och jag vill icke
säga nej till hvad som verkligen är behöflig!. Men jag önskar att
frågan nu behandlas i och för sig och vill icke att den skall samman¬
föras med ett förtroende- eller misstroendevotum, hvilket jag hoppas
regeringen icke heller vill. Och kan regeringen framkomma med ett
om möjligt lämpligare förslag, hoppas jag att regeringen skall göra
detta. Under denna förhoppning biträder jag också reservanternas
mening.
Herr Janson i Karlshed instämde med Herr Andreasson.
Herr Wieselgren: Vill staten inlåta sig i ett affärsföretag, så är
min öfvertygelse den, att staten också bör dervid förfara såsom andra
affärsmän — således: begagna sig af gynsamma konjunkturer samt
endast under sådana inlåta sig på affärsföretag som fullständigt bero
af dylika. Jag är för min del ingalunda säker på, att de konjunk¬
turer, som nu råda, skola räcka länge, och jag är icke ens viss att
de räcka tillträckligt länge för att regeringens förslag skall kunna
genomföras. Jag delar i detta afseende det af representanten på
stockholmsbänken uttalade tvifvel. Men hvad för mig är ännu kla¬
rare är, att möjligheten för sakens genomförande genom ett uppskof
till nästa år skulle ytterligare förminskas, emedan konjunkturerna i
detta afseende då antagligen skola hafva blifvit vida sämre än nu.
För min del hyser jag ingen betänklighet att ingå på regeringens för¬
slag och är förvissad att regeringen för sakens genomförande skall
göra allt hvad skälig omtanke och sparsamhet klöfver. Jag vill så¬
ledes icke af någon misstro i detta hänseende afslå förslaget. Rege¬
ringen har i sanning allt för ofta haft ledsam erfarenhet af hvad det
vill säga att begära anslag hos Riksdagen, synnerligast för kasern¬
byggnader och andra militära ändamål, för att den ej måste antagas
låta sig angeläget vara att noga tillvarataga de tillgångar, som af
39
Lördagen den 16 Maj.
denna affär kunna härflyta. Jag anhåller om bifall till Utskottets
hemställan.
Med Herr Wieselgren instämde Herrar Hedin, Lönegren, Friherre
StacMberg, Wallberg, Andersson från Malmö, Waldenström, Wendt,
Ahlström, Smith, Hammarberg, Helander, Söderblom, Arhusiander,
Blomberg, Wagcnius, Tundal, Graf ström, Joll. Ohlsson, Meyer, von
der Lancken, Svartling m. fl.
Härefter yttrade
Herr Petersson i Runtorp: Jag skulle icke hafva begärt ordet
om igen, om jag icke ansett mig alldeles tvungen dertill för att rätta
den missuppfattning, som eu talare på skånebänken påstod att jag
gjort mig skyldig till i afseende på denna byggnadsfråga. Han sade,
att jag fått min erfarenhet i detta fall genom att bygga gästgifvare-
gårdar. Jag har aldrig byggt någon gästgifvaregård och ald rig inne¬
haft någon sådan. Jag söker att sätta mig in i frågorna, innan jag
fattar mitt beslut; men detta synes denne talare icke hafva gjort, ty
då skulle han icke hafva framkastat de tillvitelser mot mig som han
gjorde. Jag bär ansett det vara min skyldighet att, så godt jag för¬
mår, uttala min tanke i saken. Om detta är orätt, må hvar och
en bedöma; men jag kan icke afstå derifrån, äfven om jag skulle för¬
törna en och annan.
Jag vill visst icke klandra Stockholms stad, derför att den önskar
få esplanadens utsträckning kostnadsfritt öfverlåten på sig, utan jag
klandrar i detta hänseende hufvudsakligen Stats-Utskottets förslag;
och detta är hufvudskälet, hvarföre jag förordat reservationen. Jag
vill på samma gång säga, att härmed icke af mig afses något miss¬
troendevotum mot regeringen; jag tror, att regering och Riksdag böra
samverka för att kunna utföra hvad som behöfves. Jag gillar den
framstälda planen, men jag tror den behöfver närmare begrundas både
af regering och Riksdag.
Jag hoppas, att Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvars¬
departementet icke skall onådigt upptaga, om jag vågar uttala en
tanke, som föll på mig under denna diskussion. Här talas om, att
staten skall reglera tomter, anlägga gator o. s. v. Jag har besett de
nuvarande kasernerna; och då jag såg dessa 850 man, fick jag det
intryck, att de jemte sin skyldighet som militärer äfven skulle kunna
uträtta annat arbete; om man t. ex. af dem fordrade 100 dagsverken
om dagen, d. v. s. ungefär ett dagsverke af hvarje man i veckan så
skulle de kunna uträtta mycket. Då Herr Statsrådet gått folkets
önskningar till mötes i andra afseenden, skulle det måhända äfven
kunna ske i detta fall. Det skulle troligen icke heller skada dem att
påminna sig arbetet, jemte det de borde få eu skälig uppmuntran i
ersättning, som torde både i det ena och andra afseendet komma dem
till godo då de återgå till landet och sjelfförsörjning. Jag ber om
ursäkt, men på detta sätt skulle staten verkligen kunna göra eu
N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. in.
(Forts.)
N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. in.
(Forts.)
40 Lördagen den 16 Maj.
präktig affär; den kunde då få kasernbyggnaderna uppförda till bil¬
ligt pris.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag har låtit anteckna
mig som reservant mot Utskottets förslag, derför, att jag skulle komma
i tillfälle att inom Kammaren uttala de åsigter, som jag hyser i detta
fall, men som icke gjorde sig gällande inom Utskottet och icke i dess
utlåtande äro nog tydligt och bestämdt uttalade. Jag har icke deltagit
i diskussionen inom Utskottet angående denna fråga, men jag röstade
för ett af Herr Carl Ifvarsson framstäldt förslag, som gick ut på att
i skrifvelse fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på åtskilliga, denna
fråga berörande förhållanden och begära ytterligare utredning. Detta
förslag föll dock inom Utskottet, som antog det nu föreliggande be¬
tänkandet.
Man har nu yrkat bifall till reservationen, som afser en skrifvelse
till Kongl. Maj:t. Men äfven om denna Kammare bifaller det förslaget,
blir ändå ingen skrifvelse af, enär Första Kammaren redan antagit
Utskottets förslag, sådant det föreligger. Att bifalla reservationen,
skulle sålunda icke hafva någon betydelse, enär ingen skrifvelse i alla
fall komme att afgå till Kongl. Maj:t. Vid behandlingen af denna
fråga inom Utskottet och sedan jag tagit del af handlingar^ i ären¬
det, var jag af den åsigt, att byggnaderna skulle kunna göras billigare.
Likaså hade jag den anmärkning mot förslaget, som här redan blifvit
framstäld, att Lifgardets till häst kasern äfven borde flyttas, hvarigenom
tomterna skulle betinga högre pris. Det var dock ett annat skäl, som föi
mig var ännu mera talande. Jag ansåg nemligen orimligt, att Stock¬
holms stad skulle få gatorna till skänks; jag trodde det vara stadens
skyldighet att betala dessa gator. Ja, jag var till och med öfvertjgad
om, att så vore förhållandet; men detta bevisade endast min ringa
kännedom i dessa frågor.
Jag gick nemligen då till en person, som deltagit i rätt stora
tomtköp här i Stockholm, jag tror till och med i de allra största, och
frågade om det icke alltid gick så till, att staden fick lösa^ till sig de
delar af tomterna, som behöfvas i och för upptagande af nya gator
och öppna platser; men till min stora öfverraskning fick jag till svar:
nej, när vi köpa så stora tomtvidder, indela vi sjelfva gatorna och
staden öfvertager dem först när de äro färdiga och underhålla dem
sedan för framtiden och detta endast i de fall, att gatorna blifva så
förlagda och så ordnade att de passa in med stadens regleringsplan.
Jag säger, att detta öfverraskade mig, ty jag hade icke vetat, att det
gick så till; men på samma gång blef jag öfvertygad, att då förhållan¬
det var sådant med enskilda tomtegare, så var det icke att hoppas,
att Stockholms stad skulle visa något större tillmötesgående eller fri¬
kostighet mot staten än mot enskilde personer. Det var äfven ett annat
skäl °jag hade emot förslaget och som äfven ingick i det förslag till
beslut, för livilket jag röstade inom Utskottet. Det rörde den här i
dag mycket omtalade esplanaden, som det är meningen att draga flarn
snedt öfver de i frågavarande tomterna. Jag vet icke om det går
för sig att lägga den på annat sätt än nu är föreslaget, men om man
Lördagen deri 16 Maj.
41
N:o 61.
ser på den plankarta som finnes bifogad den Kongl. propositionen,
tror jag knappt att det låter sig göra. Visserligen kommer denna
esplanad att gå snedt, men skulle man på sätt några talare här
föreslagit, låta den gå vinkelrätt ner ifrån Norra Humlegårdsgatan till
Nybroviken, så kommer esplanaden att bilda två vinkelräta krökningar,
och tvifvelaktigt är väl om det hör till en väl ordnad och anlagd
esplanad att göra sådana krokar; men som sagdt, derom vågar jag
icke uttala något bestämdt omdöme. Icke heller vågar jag hafva någon
bestämd åsigt om lämpligheten af att lägga de nya kasernerna något
längre bort än Kongl. Maj:t har föreslagit, men att lägga dem alltför
långt bort torde väl äfven komma att medföra svårigheter. Jag kan
icke anse det vara lämpligt, att dessa kaserner inrättas till slöjdskolor,
såsom en talare önskade, sedan Riksdagen nu har skrifvit till Kongl.
Maj:t, att manskapet vid de värfvade trupperna, så snart hvad som är
nödigt för tjensten iuhemtats, skall afskedas för att kunna egna sig åt
produktivt arbete. För att återkomma till frågan om esplanaden, så
ber jag att få erinra, att det icke är staten, såsom några talare här
synas föreställa sig, utan Stockholms stad som skall betala den dryga
kostnaden för esplanadens ordnande; det framgår tydligen så väl af den
Kongl. proposition som af Utskottets betänkande. Nu kan man visser¬
ligen tänka sig möjligheten af att staten kunde på en gång sälja hela
denna stora areal, utan att behöfva taga någon befattning med gatu-
regleringen, och jag gjorde just den invändningen till den person, som
jag vände mig till för att få upplysningen om dessa förhållanden.
Ja det går nog an, svarade han; men då kommer köpet icke att bli
föremål för någon konkurrens, ty affären blir då alltför stor, för att
kunna framkalla flera spekulanter, och i allt fall måste den, som in¬
låter sig på affären, alltid taga i beräkning, att han skall utlägga
gatorna för att få byggnadssomterna begärliga. Detta skäl fann jag
äfven vara mycket riktigt, och genom att förfara på det sätt, att man
säljer allt på en gång, vinner man sålunda ingenting.
Detta var de anmärkningar som jag hade mot förslaget, och
hvilka man afsåg att få afhjelpta genom den skrifvelse, för hvilken
äfven jag röstade inom Utskottet. Emellertid hafva vi dag från stats-
rådsbänken fått höra kraftiga försäkringar, att de betänkligheter som
uttalats mot förslaget komma att af regeringen tagas i allvarligt öfver¬
vägande. För min del kan jag icke finna annat än, att Riksdagen
vid sådant förhållande bör genom att nu bifalla förslaget visa, att den
hyser förtroende till regeringen. Det blir då eu hederssak för rege¬
ringen att visa sig värdig ett sådant förtroende. För min del hyser
jag det förtroende till regeringen, att jag kommer att rösta för Ut¬
skottets förslag, då de betänkligheter jag hyst genom uttalandet från
statsrådsbänken blifvit häfda. Men det är naturligt, att om man icke
tror på regeringens löften, utan hyser misstroende till desamma, då
bör man ju rösta för bifall till reservationen. För min del hyser jag,
som- sagdt, förtroende till regeringen och kommer derför att rösta för
Utskottets förslag. Ett afslag å Utskottets förslag kan nu icke be¬
traktas annorlunda än som ett öppet misstroendevotum mot regeringen,
och dertill anser jag vi sakna allt skäl.
Andra Kammarens Frat. 1885. N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. in.
(Forts.)
4
N:o 61.
42
Lördagen den 16 Maj.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.-)
Herr J. H. G. Fredholm: Jag skall bedja att få tillkännagifva,
att enligt min mening skulle ett afslag på hvad Kongl. Maj:t begärt
och Utskottet tillstyrkt, vara ett slöseri med statens medel. Jag grun¬
dar denna min uppfattning derpå, att om icke förslaget nu antages,
så synes det vara nödvändigt att bevilja betydliga medel till kaserner¬
nas reparation. Fn sådan reparation af kasernerna i afsigt att göra
dem lämpliga till bostäder för manskapet ansåg jag vara ändamålslös,
derför att jag har mig bekant, att der saknas nödigt utrymme, så att
om någon af manskapet, t. ex. skulle vilja tillfredsställa sin läslust, så
har han dertill ingen annan plats än sin säng. På denna grund an¬
ser jag det vara så mycket mera nödvändigt att nu bereda ökadt
kasernutrymme, som vi stå i begrepp att förvandla gaixlesregementena
till soldatskolor, i det tjenstetiden för den värfvade soldaten hädan¬
efter icke skall få blifva mer än 2 år.
Här hafva blifvit framstapla en massa detaljanmärkningar mot
förslaget. Jag vill icke ingå i något bemötande af dessa anmärkningar:
jag vill blott nämna, att jag, oaktadt alla gjorda anmärkningar, anser nu
framlagda förslag vara det bästa som blifvit framlagdt.
Den af ett par föregående talare framstälda förmodan, att staden
rättvisligen borde betala platsen för gatorna, torde dock böra bemötas.
Det är tydligt och klart, att en tomt saknar allt värde, om den saknar
utfartsväg, och hvad är gatan annat. Vill tomtegaren således åt sin
tomt gifva det ökade värde, som den genom att ligga vid gata er¬
håller, så är det minsta man af honom kan fordra, att han kostnads¬
fritt tillsläpper mark till gatan. Det praktiseras också alltid så i Stock¬
holm. Då staden icke har något särskildt behof af att anlägga gata,
der anlägger den icke någon sådan, så framt ej tomtegaren släpper till
plats. Der staden åter sjelf behöfver draga fram en gata, der får
staden lösa sig till marken emedan vi för närvarande sakna en lag,
hvarigenom tomtegarne kunna tvingas att för sådant ändamål släppa till
mark. Denna bristfällighet i lagstiftningen synes mig dock icke Riks¬
dagen böra söka att begagna sig af, i synnerhet som den i nu före¬
liggande fall icke kan det.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Andreasson: Den ärade talaren från Göteborg nämnde att
man borde passa på att sälja dessa tomter nu, medan man får dem
väl betalda. Jag vill erinra honom om att man har så många obe¬
gagnade tomter här i Stockholm, t. ex. på Kungsholmen, vid Karl
den 15:des port, f. d. veterinärinrättningens tomter m. fl., hvilka
såsom obegagnade kunna försäljas, att jag tror det man icke bör an¬
föra det skälet för försäljningen af nu ifrågavarande tomter.
Här har yttrats att hvar och en som röstade emot detta förslag
icke skulle vara vänligt stämd emot regeringen, utan vilja emot henne
uttala ett klander, men jag förnekar detta; från min sida har något
sådant icke afsetts. Jag har det största förtroende för regeringen och
skall alltid erkänna att den består af dugliga män, som arbetat för
statens bästa; jag har aldrig någonsin velat säga någonting annat.
Jag har velat uttala detta, på det man icke måtte lägga mig till last
Lördagen den 16 Maj.
43
N:o 61.
att jag uttalat något klander mot regeringen; jag är med om sjelfva
saken, men anser blott att den hade kunnat ske på annat sätt.
Jag vidhåller emellertid mitt förra yrkande.
Herr Danielson: Som herrarne finna, är det rätt många som i
denna Kammare haft eu afvikande mening från Utskottets beslut.
Inom Utskottet hyste äfven jag betänkligheter och ansåg att det vore
betänkligt att sälja ifrågavarande tomter innan man fick klart för sig
om icke hästgardeskasernen äfven borde flyttas, hvarjemte jag fruktade
att hela området skulle på en gång säljas till ett konsortium och falla
i händerna på spekulanter, som skulle skapa sig en oskälig vinst. Då
nu af regeringens ledamöter försäkrats att Kongl. Maj:t icke på eu
gång skall utsläppa alla dessa tomter i marknaden och tomterna invid
hästgardeskasernen icke skulle komma att säljas för rån man beslutit
i fråga om denna, så har en del af mina betänkligheter fallit och då
jag icke kan neka till att dessa tomter äro så dyra att begagna
som exercisplan åt gardessoldaterna samt vi i motsatt fall kunna
förvänta att till nästa riksdag få en proposition på en half million
till förbättrande af de gamla kasernerna, så förefaller det mig,
att det kan vara skäl att redan nu låta regeringen taga frågan om
hand. Det har ej skadat att. frågan här kommit under öfverläggning
och fått vidare utredning. Jag kan ej annat än tillönska att
de nye rekryter, som komma att vinna inträde vid de ifrågavarande
regementena, måtte finna goda och ändamålsenliga bostäder. Jag
tror nemligen, att man bör med välvilja och uppmuntran möta de
unge män, som komma att ingå vid den värfvade stammen, och sådant
sker bland annat genom att åt dem skaffa hyggliga lokaler, hvilket de
nu ej hafva.
Jag vill således i korthet säga, att de betänkligheter jag hittills
haft mot förslaget, numera efter de yttranden, som från regeringens
sida afgifvits, blifvit häfda, helst jag är öfvertygad att regeringen
kommer att tillse, att all möjlig sparsamhet iakttages. Jag tror der¬
före att Kammaren bör kunna antaga Utskottets förslag, och skulle
gerna se, om vi lemnade vårt bifall härtill så enhälligt som möjligt.
Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet egentligen för att rätta
en missuppfattning från regeringsbänken, Herr Krigsministern ut¬
talade nemligen att reservanterna icke haft annat skäl för sin åsigt, än
det som skulle hafva gjort sig gällande i denna Kammare vid behand¬
lingen af fjerde hufvudtiteln, som han antagligen upptagit mot sig per¬
sonligen. Jag ber få förklara, att denna hans uppfattning i alla
afseenden är origtig. Det har icke varit personliga skäl, som legat
till grund för denna reservation, lika litet som vid behandlingen af
andra frågor, utan endast, och särskildt i den föreliggande frågan, en
önskan att få densamma fullkomligare utredd, än den för närvarande
är. Jag kan således för min del icke taga denna beskyllning åt mig;
jag tror att jag i detta fall äfven för mina kamraters i Utskottet
talan och anhåller att regeringen icke heller måtte fatta föreliggande
reservation på detta sätt. För min enskilda del var jag verkligen till
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
m. m.
(Forts.)
N:o 61.
Angående
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
in. m.
(Forts.)
44 Lördagen den 16 Maj.
en början böjd för att biträda det Kongl. förslaget i Utskottet, men
de anmärkningar som framstäldes mot förslaget och den korta tid vi
hade på oss att behandla detta ärende, gjorde att jag trodde det
regeringen kunde nöja sig med ett uppskof af frågan på endast ett
år. Då jag befarade ett naket afslag å hela förslaget, trodde jag,
att man skulle mera tjena både regeringen och förslaget genom att
icke rösta för ett naket afslag, utan, genom att söka få frågan upp¬
skjuten. med begäranatt den ånyo skulle framläggas till nästa riksdag att
regeringen dermed skulle kunna vara nöjd. Det är för öfrigt för mig all¬
deles uppenbart, att frågan icke längre kan uppskjutas, ty kasernerna äro
af den beskaffenhet, att eu ombyggnad måste ega rum eller också en be¬
tydande reparation vidtagas. Äfven om en reparation kommer till stånd, så
kunna i alla händelser kasernerna icke göras ändamålsenligare och derför
anser jag det vara fullt berättigadt af regeringen att nu framkomma med
detta förslag och att frågan bör afgöras snart. Äfven i afseende å försälj¬
ningen af jorden anser jag regeringen handlat rätt, men af de skäl jag an¬
fört i min reservation, trodde jag man skulle kunna få frågan bättre ut¬
redd till nästa år. Men då regeringen dels genom det skrifvelseförslag,
som föreligger i punkten b) och dels genom motiveringen i Stats¬
utskottets betänkande bör få kännedom äfven om den del af motive¬
ringen, som handlar om öfverlåtande af en del af tomterna på Stock¬
holms stad, så kunna en del af de betänkligheter jag haft falla. Som
jag också tror att regeringen med anledning af denna skrifvelse skall
rätta sig efter Riksdagens önskan i detta fäll och då regeringen fäster
stort afseende på att få frågan afgjord redan vid denna riksdag, så
vill jag för min del icke vidare hålla på den reservation, som jag af¬
gifva i Utskottet.
Herr Gunnar Eriksson instämde i detta yttrande.
Herr Folke Andersson: Jag måste erkänna att Kongl. propo¬
sitionen har mycket tilltalat mig, ehuru jag ansett, att frågan möjligen
kunde tåla ett uppskof. Jag trodde nemligen ej att kasernerna voro
i det dåliga skick, som jag sedan fått se. I stället för de stora sum¬
mor, som man skulle behöfva kosta på de nuvarande kasernernas istånd-
sättande, och ändå icke få dem ändamålsenliga, tycker jag det vara
bättre att med afkastningen af de nuvarande tomternas försäljning
uppföra nya byggnader, helst jag tror att regeringen dervid kommer
att handla i statens bästa intresse. Af dessa skäl yrkar jag således
bifall till Utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Det förundrar mig, att Stats-Utskottets ledamöter
från denna Kammare icke kunnat sätta sig in i denna fråga, utan
upptaga Kammarens tid för att vederlägga sin egen reservation. Jag
tycker, att de hade kunnat sätta sig in i dessa gaturegleringsfrågor,
innan de reserverade sig. För egen del instämmer jag i yrkandet om
bifall till Utskottets förslag, men har icke kunnat underlåta att uttala
ett klander mot reservanterna i denna fråga. Man bör, synes det
mig, kunna lita på sina förtroendemän och fordra af dem att de sätta
lördagen den 16 Maj. 45
s!g “ * s^ker, som förelägges dem till behandling, tv de ha iu
rättighet att infordra upplysningar och förklaringar, och denna fråga
angående gatuinköp står redan i Kongl. Maj:ts proposition, såder kunde
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels afslag å densamma och bifall i stället till
Deri- hven Nilssons vid utlåtandet fogade reservation, dels ock slut¬
ligen atslag å sa val Utskottets hemställan som Kongl. Mai:tsiämnet
gjorda framställning. Herr Talmannen gaf propositioner i öfverens¬
stämmelse med dessa yrkanden samt förklarade sig anse röstöfver-
vigt förefinn as för den förstnämnda meningen. Som votering begärdes
biel, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till Herr
hven Nilssons reservation, en omröstningsproposition af följande lydelse
uppsatt, justerad och anslagen:
D®n> bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält under litt, A.
mom. l:o af Utlåtandet N:o 55, röstar
J ti I
Den, det ej vill, röstar
Nej;
bifall?ha/'iiKnm111,arei- U’ed afslag ä Ufshottets hemställan,
biiallit det felslag till beslut 1 ämnet, som innefattas uti den af Herr
‘ veu Nilsson in. fi. afgifna, vid utlåtandet fogade reservation
/
Voteringen, på öfligt sätt verkstäld, utvisade 148 Ja mot 40 Nej-
innehåll?6 Kamniaren alltsä beslutat 1 Vighet “ed ja-propositionens’
Mom. 2—å äfvensom punkten B.
Biföllos.
Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i detta samman¬
träde fattade beslut.
11.
derom af Herr Talmannen gjord hemställan beslöt Kammaren,
lB|V1|ngS'U r °t!etS Betänkande N:o 11, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1886, skulle uppföras främst å föredragnings¬
listan för morgondagens sammanträde.
Ändra Kammarens Vrot. 1885. N:o 61.
N:o 61.
Ängäende
försäljning af
viss kronan
tillhörig, åt
gardes¬
regementena
upplåten
mark i
hufvudstaden
in. m.
(Forts.)
5
N:o 6i.
46
Lördagen den 16 Maj.
12.
Upplästes följande till Kammaren ankomna sjukbetyg:
Att Riksdagsmannen för Kalix domsaga Herr Major J. Rutberg
under Mars och April månader till följd af svår kronisk lungkatarr
varit förhindrad inställa sig vid riksdagen och fortfarande lider åt
samma sjukdom, intygas
Neder-Kalix den 5 Maj 1885.
Ferdinand Hjertsten, ,
e. provincialläkare
i Neder-Kalix distrikt.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. e m.
In fide m
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Tsaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1885.