RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Andra Kammaren. N:o 51.
Lördagen den 2 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverlägg-
ningen angående Banko-Utskottets Utlåtande N:o 7, i anledning af
väckta motioner om inrättande af ytterligare afdelningskontor af Riks¬
banken.
Herr vice Talmannen, hvilken under början af detta sammanträde
ledde Kammarens förhandlingar, lemnade, enligt förut gjord anteck¬
ning, ordet åt
Herr Sam. Johnson, som yttrade: Herr vice Talman! Mine
herrar! Anledningen, hvarför jag i förmiddags begärde ordet, var,
att en talare på skaraborgsbänken yttrade, att man icke skulle anlägga
ett afdelningskontor i Jönköping endast på det skäl, att i Jönköpings
stad var sa stor industriel och handelsrörelse, utan man borde tänka
på landsorten, och då förekomme, att på den landsort, den ärade
talaren tillhörde, var stor rörelse. Jag betviflar icke det ringaste
hvad den ärade talaren yttrade angående landsbygden i Skaraborgs
län, utan tror fast hellre, att der är stor rörelse i penningeaffärer, men
jag vill påpeka, att så är förhållandet äfven inom Jönköpings län.
Motionärerne hafva väl ej heller menat, att afdelningskontoret skulle
inrättas endast för Jönköpings stad.
Det var hufvudsakligen endast detta jag ville nämna, men medan
jag har ordet, skall jag be att få påpeka' ett förhållande, som ar mig
val bekant. Jag bor, som herrarne veta, i Jönköpings län och
representerar det så val till folkmängd som område minsta häradet i
länet. För fem eller sex år sedan hade jag väl reda på omsättningen
i Jönköpings enskilda banks afdelningskontor, och vet, att ensamt på
kontoret i den lilla kyrkby, jag tillhör, kom en omsättning på öfver
Andra Kammarens Prof. 1885, xV:o 51. 1
Om inråttan
de af ytterit
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 51.
2
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare af del-
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
12 millioner. Nu har möjligtvis någon minskning skett, derigenom
att inom samhället inrättats en folkbank, som delar rörelsen med
afdelningskontoret, och under sådant förhållande kan kanske afdel-
ningskontoret icke hafva sådan rörelse som förut. Men då jag säger,
att minskning skett, får detta icke förstås såsom skulle rörelsen i all¬
mänhet hafva minskats, utan den har tvärt om tilltagit betydligt och
kommer att göra det ännu mer, sedan jernvägen Säfsjö—Hvetlanda
öppnats för trafik. Derföre är det min öfvertygelse, att ett afdelnings-
kontor från Riksbanken i Jönköping skulle komma mycket väl till
pass. Jag vill icke påstå, att behofvet deraf är alldeles nödvändigt,
ty jag tror nog, att vi kunna reda oss med den bankrörelse vi hafva,
men vi må icke blott tänka på möjligheten att kunna reda oss vid
penningebehof, utan att det här gäller en principfråga — frågan att
få en enda sedelutgifvande bank, som kan tillfredsställa det allmänna.
I detta afseende bör hvar och en draga sitt strå till stacken, på det
att vinsten af rörelsen måtte komma det allmänna till godo, och icke
några få personer må stoppa behållningen i sina fickor. Det är detta
vi egentligen böra sträfva för, och derföre anser jag, att man bör gå
denna väg.
Jag skall emellertid icke uppehålla Kammarens tid för länge, ty
här äro ännu många talare, som ämna yttra sig i denna fråga. Jag
vill blott ytterligare nämna, att jag icke är det ringaste emot, att alla
orter blifva tillfredsstälda i det hänseende, hvarom här är fråga.
Men då nu bankofullmäktige föreslagit inrättande af ett riksbanhs-
kontor i Jönköping, och Utskottet tillstyrkt detta, anser jag det vara
klokast att för denna gång godkänna detta, på det vi fortfarande
må gå i den rigtning vi önska. Jag skall, som sagdt, visst icke
motsätta mig, att äfven någon eller några andra orter få afdelnings-
kontor från Riksbanken, men jag instämmer dock i Herr Lyttkens
yttrande, att det vore ldokast att först söka få riksbankskontor in¬
rättade i residensstäderna. Detta tror jag också för min del är det
rigtigaste, men det är ju möjligt, att jag misstager mig häri, ty jag
har hört, att äfven i Sundsvall är eu betydlig affärsrörelse. Den
talare, som hade ordet näst före mig, yttrade dock, att inom Sunds¬
vall funnos så många enskilda banker, att man der icke önskade
någon vidare bank, hvarföre och då jag icke heller hört någon talare
yttra sig för inrättande af riksbankskontor derstädes, jag icke gör
något särskildt yrkande, utan blott ber få instämma i det af Herr
Lyttkens på förmiddagen framstälda.
Vidare anförde:
Herr Erickson i Bjersby: Jag kan icke annat än uttrycka min
tillfredsställelse öfver det slut, hvartill Utskottet kommit. Efter att
vid flera riksdagar förslag blifvit väckta om utvidgning af Riks¬
bankens verksamhet genom anordnande af flera afdelningskontor,
hafva vi nu ändtligen kommit så långt, enligt min öfvertygelse, på
den rätta vägen, att Banko-Utskottet tillstyrker Riksdagen att besluta
inrättandet af ytterligare två afdelningskontor. Väl hafva i år blifvit
väckta icke mindre än tio motioner om inrättande af afdelningskontor
3
Lördagen den 2 Maj, e. m.
N:0 51.
på skilda platser inom landet; men jag tror dock, i likhet med hvad Om inråttan
Utskottet säger, att man bär vid lag måste gå varsamt till väga, och så de af ytterit
småningom närma sig det slutliga målet för att icke förorsaka nåo-on g“re ?fdf'
rubbning i hufvudkontorets ställning. °
Jag ber, att i fråga om befogenheten af Utskottets förslag, få banken.
hänvisa till de motiv, Utskottet sjelf! anfört, hvilka i viss mån grunda (Forta.)
sig pa bankofullmäktiges egna utlåtanden såväl i fråga om principen,
att Riksbankens verksamhet bör utvidgas, som ock beträffande antalet
nya kontor, och orterna der de böra förläggas. Det finnes ju icke
heller något tvifvel derom, att icke utvecklingen af Riksbankens verk¬
samhet medelst inrättande af flere afdelningskontor skall för Riks¬
banken sjelf och vart lands näringslif i allmänhet vara af yttersta
vigt, och särskildt för eu hvar, som behöfver anlita de enskilda ban¬
kerna, emedan Riksbanken utlanar och kan äfven utlåna penningar
pa billigare vilkor än de enskilda bankerna. Man kan måhända in¬
vända, att Riksbankens afdelningskontor ej skola bära sig. Möjligt
är, att de ej kunna lemna så godt resultat som de enskilda bank¬
kontoren, men det torde ej vara af stor betydelse, emedan äfven i
sådant fall svenska folket i sin helhet förtjenar derpå. Med det
system, de enskilda bankerna följa, hvilket jag gerna vill gifva mitt
erkännande, sa till vida, att de välvilligt låna ut penningar hit och
dit, får man deremot, då betalningsdagen kommer, lära sig inse, att
denna välvilja måste betalas ganska dyrt.
Hyser man nu den åsigten, att Riksbankens verksamhet bör ut- .
vidgas genom inrättande af nya kontor, att man dock dermed bör gå
varsamt tillväga, och att man sålunda i år ej bör besluta inrättande
af mera än tva sadana kontor, så frågas; äro de af Utskottet före¬
slagna orterna, Jönköping och Sundsvall, de för ändamålet lämp¬
ligaste, de som i främsta rummet böra komma i fråga? Vid besva¬
randet af denna fråga vill jag, som hoppas och tror, att den tid
icke skall vara allt för aflägsen, då vi få se riksbankskontor inrättade
pa snart sagdt alla betydande platser i vårt land, taga i betraktande
dels folkmängden på den ort, der ett afdelningskontor i första rummet
anses böra förläggas, dels ock omfånget och betydelsen af den affärs¬
rörelse, der bedrifves*. I fråga om folkmängden uti de i år ifrågasatta
orterna finna vi, att Jönköping kommer i första rummet med icke
mindre än omkring 19,000 invånare, dernäst Kalmar med 11,605
vidare Linköping med 10,007, Sundsvall med 9,666, Karlstad med
7,737, Falun med^ 7,507, Borås med 5,396 och slutligen Sköfde och
Ulricehamn med jemförelsevis högst obetydliga invånareantal. Jön¬
köping har således förstfödslorätten i afseende på folkmängden. Be¬
traktar man sedan affärsrörelsen pa de olika orterna, så befinnes det,
att, med undantag af Stockholm, Göteborg och Malmö, få platser
inom vårt land hafva sä utveckladt industriell lif som Jönköping,
icke blott i sjelfva staden, utan äfven i de närmast omkringliggande
orterna. Härtill kommer, att Jönköping är säte för Göta Hofrätt,
hvilken omständighet väl också bör vara en faktor här.
Hvad Sundsvalls lämplighet för inrättande af ett riksbankskontor
beträffar, sa har denna stad det emot sig, att den icke är residens-
N:o 51.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
4 Lördagen den 2 Maj, e. m.
stad; och man vill ju följa den principen, att afdelningskontoren i
första hand böra inrättas i residensstäderna. Jag för min del vågar
dock tro, att Norrland i detta hänseende borde utgöra ett undantag,
det vill säga att i Norrland med dess stora ytinnehåll och glest befol¬
kade trakter man borde i första rummet taga i betraktande sadana
platser, der man kan vänta sig en mera omfattande verksamhet för
afdelningskontoren. Jemför man till exempel Sundsvall med Hernö-
sand, hvad folkmängden beträffar, så skall man finna, att Sundsvall
har ungefär dubbelt så många invånare som Hernösand; och jag tror
äfven att Sundsvall i afseende på affärsrörelse vida öfverträffar Hernö¬
sand. Dessutom är afståndet mellan Luleå, der riksbankskontor
redan finnes, och Hernösand betydligt mindre än mellan förstnämnda
stad och Sundsvall och, hvad jag tror, något mindre äfven mellan
Hernösand och Östersund än mellan Östersund och Sundsvall. Pa
grund af dessa omständigheter torde det kunna ifragasättas, huruvida
man icke hellre borde inrätta ett Riksbankens afdelningskontor i
Sundsvall än i Hernösand. För min del är jag lika nöjd, vare sig
det förlägges i Sundsvall eller i Hernösand, men jag fruktar, att,
derest man söker ändra Utskottets förslag pa ett eller annat sätt, till
exempel genom att förorda inrättande af det ena riks bankskontoret
i Hernösand, man skulle kunna föranleda hela frågans fall och sålunda
komma att stå på samma punkt som förut.
Hvad Sköfde beträffar, skall jag endast be att få bemöta ett skäl,
som af en talare här i Kammaren anfördes för inrättandet i denna
stad af ett afdelningskontor. De skäl, som bankofullmäktige härför
anfört, vill jag icke orda något om, ty de äro naturligtvis sa allvarliga
man kunnat vänta af en sådan korporation. Men ifrågavarande talare
yttrade, att det vore skäl att inrätta ett afdelningskontor i Sköfde,
emedan dit möjligen konime att förläggas en militärdepöt. Ja, om
så vore, att Riksbankens afdelningskontor behöfde skyddas med bajo¬
netter, då kunde den anförda omständigheten vara ett skäl ^ för ett
afdelningskontors inrättande i Sköfde, men så är väl icke förhållandet.
Till samma kategori torde man få räkna det skälet, som också under
diskussionen blifvit af samme talare anfördt, att Karlsborgs fästning
ligger i närheten af Sköfde.
Jag skall icke längre upptaga tiden, utan inskränker mig till att
yrka bifall till Utskottets förslag.
Herrar Magnusson och Sjöberg i Bodaryd instämde i detta anförande.
Herr C. M. Huss: Eftersom jag väckt motion om inrättande af
ett afdelningskontor af Riksbanken i Sundsvall, är jag naturligtvis
tacksam för det slut, hvartill Utskottet kommit, och detta så mycket
mer som inom så väl min valkrets som Sundsvall försports en liflig
önskan att få ett Riksbankens afdelningskontor förlagdt till denna
stad.
Under diskussionen har jag hört många talare uttala den asigten,
att Hernösand såsom varande residensstad borde hafva företräde fram¬
för Sundsvall, men jag tror, att, om man också i detta hänseende
Lördagen den 2 Maj, e. m.
5
N:o 51.
kan uppställa såsom en allmän regel, att Riksbankens afdelningskontor
böra förläggas till residensstäderna, det likväl finnes förhållanden, som
göra, att undantag härifrån måste ske. Och förhållandena inom Ve-
sternorrlands län äro i detta afseende just sådana, att ett undantag
här vid lag bör göras, ty uppställer man en jemförelse mellan de
båda städerna Sundsvall och Hernösand, skall man finna, att den se¬
nare, hvad den allmänna rörelsen beträffar, är betydligt underlägsen
den förra. För att visa detta ber jag att få besvära Kammaren med
några sifferuppgifter rörande trävaruexporten från Hernösand och
Ångermanelfven samt från Sundsvall under åren 1882—1884. Den
utgjorde:
1882. 1883. 1884.
|
Far-
|
Kubik-
|
Far-
|
Kubik- Far-
|
Kubik
|
FrånHernösand och Ångerman-
|
tyg-
|
meter.
|
tyg-
|
meter. tyg.
|
meter.
|
elfven...........
|
933.
|
567,880.
|
894.
|
590,555. 760.
|
507,158.
|
•> Sundsvall..........
|
1,484.
|
980,470.
|
1,622.
|
1,158,613. 1,327.
|
986,608.
|
Summa åren 1882—1884:
Fartyg. Kubikmeter.
Från Hernösand och Ångermanelfven ....... 2,587. 1,655,593-
„ Sundsvall .................... 4,433. 3,125,691.
Detta med afseende på trävaruexporten. I afseende på tull¬
uppbörden utgjorde densamma
1880. 1881. 1882,
vid Hernösand................ 119,417. 102,811. 118,239,
„ Sundsvall................. 623,455. 636,802. 721,406.
I afseende på bankrörelsen är det en väsentlig skilnad mellan Sunds¬
vall och Hernösand. Den 31 December 1884 voro bankernas fordrin¬
gar t. ex. å inrikes vexlar i Hernösand. . . 2,957,767 kronor 21 öre
och i Sundsvall................. 12,602,107 „ 96 „
Jag vill icke upptaga Kammarens tid med angifvande af flera
siffror. För öfrigt står Sundsvall i lättare kommunikationer med lä¬
net än Hernösand, och Sundsvall har jernvägsförbindelse med så väl
Stockholm som med o Sollefteå, som är en af de mest betydande och
folkrikaste platser i Ångermanland. Sundsvall är af naturen särdeles
gynnadt för trävaruexport, beläget midt emellan och på cirka 1'/o mils
afstånd från Ljungan och Indalselfvens utlopp. Inom detta område
äro nästan alla sågverk belägna, som finnas inom Sundsvalls tullkam¬
mardistrikt. Denna omständighet gör, 'att för dessa sågverk är det
beqvämast att använda sunds vallsbankerna för sina affärer. I afseende
på Hernösand äro förhållandena deremot helt annorlunda. Sågverken
inom dess tullkammardistrikt äro spridda 8 å 10 mil uppåt Ånger¬
manelfven, och dessa sågverk begagna sig till största delen af Hernö-
sands enskilda banks afdelningskontor i Nyland och Sollefteå, och
norrut äro distriktets sågverk spridda ända upp till Örnsköldsvik, som
är beläget 11 mil från Hernösand och hvarest så väl Hernösands-
banken som Sundsvalls enskilda bank hafva afdelningskontor.
Herr Samuel Johnson sade, att det redan förut finnes så många
bankkontor i Sundsvall, att der icke behöfdes flera. Ja, men oaktadt
Om inråttan
de af ytterli
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:0 Öl.
6
Lördagen den 2 Maj, e. m,
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
■ der finnas några banker förut, tror jag det vore behöfligt att få ännu
' en bank, i synnerhet en afdelning af Riksbanken.
Af hvad jag sålunda anfört, torde framgå, att Sundsvall i detta
afseende bör hafva företräde framför Hernösand, och att Sundsvall
lika väl bör komma i åtnjutande af ett Riksbankens afdelningskontor
som Jönköping. Då Utskottet kommit till det resultat att föreslå
afdelningskontor för så väl Jönköping som Sundsvall, tror jag således
Utskottet haft goda skäl derför, och jag skall derför också be att få
yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Johansson från Kalmar: Under förmiddagens diskussion
yrkades af en talare afslag på så väl Utskottets hemställan som å
alla i ämnet afgifna motioner. Det synes mig häraf, såsom om vi i
Kammaren icke vore fullt öfverens om sjelfva principfrågan, om det
är rigtigt eller icke, att banken utvecklar sin rörelse genom inrät¬
tande åt afdelningskontor. Detta lärer väl bero derpå, att det i all¬
mänhet icke är erkändt vara rätt, att staten drifver affärsrörelse eller
industri, utan man menar, att sådan rörelse skall öfverlåtas åt en¬
skilda. Men frågan beror väl också på hvilken industri eller rörelse,
som skall bedrifvas, och i det fall, hvarom här är fråga, der konkur¬
rens uppstår mellan staten och enskilda i bådaderas verksamhet med
afseende å sedeln tgifningen, är det väl klart, att staten har icke blott
rätt utan äfven skyldighet att konkurrera med de enskilda bankerna.
Då det numera lär vara erkändt, att det är en origtig grundsats att
upplåta åt den enskilda företagsamheten att förse landet med mynt
under form af papperspenningar, så är det väl också rigtigt af Riks¬
banken att söka undertrycka den enskilda sedelutgifningen. Ju min¬
dre af de enskilda bankernas sedelmynt, som är ute i rörelsen, dess
mindre är faran af den falska grundsats, som hos oss i detta hän¬
seende tillämpas. Annorlunda är visserligen förhållandet med öfriga
grenar af bankernas verksamhet såsom upp- och utlåningsrörelsen,
vexeldiskonteringen och så vidare. Detta är ju tydligen en ren affärs¬
verksamhet, hvilken såsom sådan företrädesvis tillkommer den en¬
skilde. Men det kan icke vara förenadt med någon våda, att staten
uppträder såsom konkurrent äfven i detta afseende. Om det vore att
frukta, att staten skulle förtrycka den enskilda företagsamheten, och
att de enskilda bankerna till följd af denna konkurrens skulle gå un¬
der, så vore det utan tvifvel orätt att staten uppträdde såsom kon¬
kurrent, men med den styrka, de enskilda bankerna hafva, löper det
icke någon fara härför, utan gentemot den utveckling och lifaktighet,
de enskilda bankerna hafva, torde snarare Riksbankens afdelnings¬
kontor komma till korta i konkurrensen med dem. För handel och
industri är det väl alltid en fördel, att en konkurrens på detta om¬
råde finnes, ty ju större konkurrensen är, dess lättare och billigare
är det naturligtvis att få låna penningar. Således anser lag det klart
och afgjordt, att staten bör konkurrera med de enskilda bankerna äfven
i afseende å egentlig bankrörelse. Men det kan icke ifrågakomma,
att staten skulle uppträda såsom konkurrent på alla de platser, der de
enskilda bankerna hafva kontor, utan staten måste inskränka sig till
7
N:o 51.
Lördagen den 2 Maj, e. m.
vissa centralplatser, h vilka platser, på sätt äfven Banko-Utskottet
velat hemställa, hufvudsakligen inskränka sig till residensstäderna.
De utgöra allmänna centralpunkter och, såsom redan anmärkts, drif-
ver staten i dessa redan nu en penningrörelse, i det skatterna der
inbetalas till ränterierna, tjenstemännens löner utbetalas o. s. v., och
det vore en uppenbar fördel för staten, om skattemedlen kunde in¬
betalas och utbetalningarne verkställas genom ett Riksbankens afdel-
ningskontor. Vore det meningen att genom dessa afdelningskontors
verksamhet hufvudsakligen tillgodose handeln och industrien, då borde
man naturligtvis förlägga dessa kontor i de stora handelsstäderna,
och i sådant fall borde Sundsvall hafva företräde framför Hernösand,
men det är icke blott handel och industri i städerna, utan äfven jord¬
bruket och den industri, som har sitt hem på kringliggande lands¬
bygd, som böra draga fördel af dessa afdelningskontor, och vid så¬
dant förhållande bör den grundsatsen gälla, att residensstäderna äro
de mest lämpliga, derest det" ej kan tydligt och klart visas, att en annan
stad är mera passande. Detta synes mig ingalunda vara visadt, i detta
fall. Olika meningar härom hafva uttalats från sjelfva norrlands¬
bänken. Jag anser derför det vara skäl att uppskjuta inrättandet af
det ifrågavarande afdelningskontoret, till dess åtminstone norrländin-
garne sjelfva enats om, hvar det skall förläggas. En kamrat till mig
bär i stället för ett afdelningskontor i Sundsvall föreslagit ett dylikts
inrättande i Kalmar. Jag skulle icke, oaktadt jag väl inser det rätta
och billiga i detta förslag, vågat lägga mitt ringa ord i vågskålen för
detsamma, om jag ej uppkallats af en ärad talare på stockholms¬
bänken, som förklarade, att Kalmar icke gerna kunde komma i fråga
till inrättande af ett afdelningskontor der, emedan det då skulle in¬
träffa, att alla tre smålandslänen finge hvar sitt afdelningskontor,
hvilket vore för mycket tur äfven för småländingar och skulle emot
dem väcka afund, större än den, som redan funnes. Jag ber dervid
få erinra, att det icke kan anses vara fullt utredt, huru vida vi från
kusttrakten äro att anse såsom rigtiga småländingar. Vid universi¬
teten är, såsom vi veta, detta alldeles icke erkändt. Och, såsom äfven
torde vara bekant, är i allt fall en del af oss endast lekamligen små¬
ländingar, men andligen deremot östgötar. Jag vill tillika påpeka,
att den förmenta turen hittills endast kommit Kronobergs län till
godo. Kalmar län ligger allt för långt aflägset för att åt afdelnings¬
kontoret i Vexiö och det föreslagna kontoret i Jönköping hafva nå¬
got gagn, och i synnerhet är detta fallet med Öland med sina omkring
•50,000 invånare Af ståndet från Kalmar läns södra gräns till
Stockholm är mycket längre än afstånden från Vexiö och Jönköping,
och det är alltså icke billigt, att Kalmar län fortfarande skall för sin
lånerörelse i Riksbanken vara hänvisadt till liufvudkontoret i Stock¬
holm, under det andra orter, som ligga hufvudkontoret närmare, er¬
hålla egna afdelningskontor.
Med hänsyn till den tur, småländingarne hafva och böra hafva,
vågar jag icke kämpa emot inrättande af ett afdelningskontor i Jön¬
köping, utan får väl finna mig deri; men då man, såsom man hört,
ännu ej blifvit öfverens om lämpligaste platsen för ännu ett sådant
Om inrättan
de af ytterli
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 51.
8
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel-
ingskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
kontor i Norrland, torde vi kunna låta frågan derom tills vidare, och
intill dess man enats om platsen derför, hvila och i stället förena oss
om inrättande af ett Riksbankens afdelningskontor i Kalmar.
Af dessa skäl yrkar jag bifall till Herr Danielsons förslag.
Häruti förenade sig Herr Ljungman.
Herr And. Nilsson: Efter de många, långa och granna tal.
vi hörde i denna fråga på förmiddagen, skulle jag icke begärt ordet,
om icke frågans afgörande uppskjutits tills efter middagen. Nu skall
jag bedja att få yttra några ord.
Såsom herrarne finna, är jag ibland alla motionärerna den be¬
skedligaste; ty jag vill efterlefva det af lektor Waldenström härom¬
dagen begagnade bibelspråket: “Allt hvad I viljen, att menniskorna
skola göra eder, det gören I ock dem“; jag vill, att en hvar af resi¬
densstäderna i de 17 af rikets län, hvilka för närvarande äro i saknad
af riksbankskontor, skola under loppet af vissa år få sådana. Utskot¬
tet har icke yttrat sig ogynsamt om min motion. En ärad talare på
skånebänken påstod väl, att förslaget var djerft; men jag är honom
ändå tacksam, för det han icke klandrade detsamma, utan hoppades, att
det kunde genomföras i framtiden, och en anledning att vara stolt
öfver min motion har jag äfven i den omständigheten, att en ärad
talare i Första Kammaren visat stora sympatier för den.
Men nu är det emellertid så illa, att Utskottet tillstyrkt inrät¬
tande af allenast två ytterligare riksbankskontor. Huru skall jag då
vända mig? Då kan jag ju icke få min önskan om inrättande af sjut¬
ton sådana kontor uppfyld. Och ännu värre. Utskottets ärade vice
ordförande har förklarat sig icke ingå på inrättande af mera än ett
enda afdelningskontor. Mina fromma önskningar hafva således föga
utsigt att uppfyllas. Det kan naturligtvis icke falla mig in att be¬
gära votering för bifall till hela mitt förslag, hvilket ju endast vore
att onödigtvis slösa bort Kammarens dyrbara tid; och vid sådana för¬
hållanden måste jag, oaktadt jag gerna skulle vilja hålla med små-
ländingarne, isynnerhet den nästföregående talaren, likväl, då jag icke
kan hålla mera med den ena än den andra, sluta mig till vice ord¬
förandens i Utskottet förslag derom, att Riksdagen för närvarande må
besluta inrättande af allenast ett nytt riksbankskontor, hvilket jag yr¬
kar måtte förläggas till Christianstad. Christianstad är, mine herrar,
en ganska betydlig stad med liflig trafik samt en talrik och välmående
befolkning i de staden omgifvande orterna.
Jag skall nu icke längre upptaga tiden. Jag har velat hafva i
protokollet förvarade min förhoppning och min öfvertygelse, att alla
länsresidensstäder, hvilka ännu icke hafva riksbankskontor, snart nog
skola hafva hvar sitt sådant.
Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning
af ett yttrande af Herr Jonson i Fröstorp i dag på förmiddagen. Han
nämnde, så vidt jag fattade hans yttrande rigtigt, att Sköfde vore en
mera lämplig plats för anläggande af ett Riksbankens afdelnings-
Lördagen den 2 Maj, e. m.
9
N:0 51.
kontor än Jönköping, och att rörelsen omkring (ten förstnämnda staden
vore betydligt större än i trakten af Jönköping. Jag vill fästa hans
uppmärksamhet på, att Jönköpings stad är mera än 5 gånger så stor
som Sköfde; att i Jönköpings stad finnas icke allenast många utan
äfven stora fabriker, hvilkas tillverkningsvärde uppgår till ganska höga
belopp, och att i närheten af samma stad i de åar, som der framflyta
med många och stora vattenfall, är anlagd en stor mängd dels större
och dels mindre fabriker och industriella inrättningar. Bland dessa
vill jag nämna först Huscjvarna symaskins- och gevärsfabrik, som åt¬
minstone till namnet torde vara för alla Kammarens ledamöter väl
bekant, och vidare Stensholmens pappersfabrik och Norehainmars gju¬
teri, trämassefabrik m. m. samt många andra, hvilka jag nu icke vill
uppräkna. Jag ber dessutom att få fästa den ärade talarens uppmärk¬
samhet på, att Jönköping är beläget så godt som vid gränsen af det
län, hvilket han tillhör. Det är nemligen icke stort mera än 1 Vi mil
från Jönköping till Skaraborgs läns gräns och obetydligt längre väg
från samma stad, tills Elfsborgs län vidtager. Vid Jönköping framgår
en af statens mest trafikerade jernvägar med flere tåg om dagen än
vid Sköfde. Men derjemte har Jönköping goda kommunikationer till
sjös; ty genom Göta kanal står denna stad i förbindelse med både
Öster- och Vesterhafvet. I Jönköping drifves vidare en icke obetyd¬
lig handel med utlandet, i följd af hvaraf Jönköping också är stapel¬
stad och har en tullkammare, hvars intrader icke äro så obetydliga.
Jag hemställer derföre, huru vida icke Jönköping bör, såsom flere ta¬
lare förut nämnt, sättas i första rummet.
En talare på göteborgsbänken yttrade på förmiddagen, att han
icke vore med om att inrätta något som helst Riksbankens afdelnings-
kontor. Jag väntade icke att få höra ett sådant yttrande från det
hållet; ty då just inom det samhälle, han tillhör, finnas och i många
år funnits ett dylikt afdelningskontor, så trodde jag, att han icke skulle
hafva någonting emot att äfven andra orter komma i åtnjutande af
samma förmåner, hvilka tillkommit den ort, han representerar. Nu är
ju icke tänkbart, att alla de orter, som kunna behöfva och önska af¬
delningskontor, på en gång skola få det, och jag föreställer mig, att
det är alldeles nödvändigt att gå tillväga på det sätt, som Banko-
Utskottet synes hafva antagit, nemligen att taga ett litet steg i sänder,
ehuru jag vill gerna vara med om, att alla de orter, der någon lif-
ligare rörelse förefinnes, och hvilka derföre kunna vara i behof af ett
Riksbankens afdelningskontor, äfven skola få det. Då emellertid nu
inom Kammaren gjorts yrkande om förläggandet af dylika kontor än
på den ena och än på den andra platsen, så hemställer jag hos Herr
vice Talmannen om proposition på hvarje ort för sig, till hvilken för¬
läggandet af ett sådant kontor yrkats.
Herr Dickson: Det vill. Herr vice Talman, synas mig, och möj¬
ligen äfven flere af denna Kammares ledamöter, som om vi förspilt
rätt mycket af vår numera dyrbara tid på långa och många tal i en
fråga, som synbarligen, att döma af den diskussion, som här förevarit,
ännu icke kan sägas vara mogen för afgörande. Det kan väl icke
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:0 51.
10
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
anses vara fullt välbetänkt, att under det skede bankfrågan i Sverige
för närvarande innebar, då en bankkomités utlåtande är beroende
på regeringens pröfning, då vi ännu ingenting veta om utgången af
frågan om indragningen af privatbankernas 10-kronesedlar, och då vi
icke hafva reda på, hurudan våra enskilda bankers ställning kommer
att blifva eller huru vidtomfattande Riksbankens verksamhet blir, fatta
beslut i denna fråga. Skulle alla de motioner, som i denna fråga
blifvit väckta, och uti hvilka hvar och en vill hafva ett Riksbankens
afdelningskontor vid sill dörr, gå igenom, så skulle snart Herr Anders
Nilssons i Rinkaby förslag bifallas, och det blefve då ett afdelnings¬
kontor i hvarje residensstad.
Jag tror verkligen man gör klokast uti att, i likhet med åtskil¬
liga reservanter från Första Kammaren, för närvarande afstyrka bifall
till Utskottets förslag; och vågar jag hos Herr vice Talmannen anhålla
om proposition derpå.
Med Herr Dickson instämde Herr Nydahl.
Herr Friherre Fock: Då jag under förmiddagen var af tjenstgöring
i Riksbanken hindrad att närvara i Kammaren vid den diskussion, som
då fördes i denna fråga, begagnar jag tillfället att nu yttra några ord
i densamma. Jag säger på förhand, att jag icke kommer att göra
något yrkande, utan vill endast söka att i någon mån förklara banko¬
fullmäktiges och min egen ställning till den nu föreliggande frå¬
gan. Hvad min egen ställning beträffar, så är jag, principielt ta¬
get, visst icke emot inrättandet af nya riksbankkontor. Jag tror
tvärtom, att det är något, som man bör sträfva till, och bankoregle¬
mentet äfven förutsätter, då deruti bland Riksbankens ändamål före¬
kommer, att “dels upplåna fruktlöst liggande kapital, dels på dräg¬
liga vilkor, emot fullgod säkerhet, biträda lånebehöfvande med under¬
stöd, och sålunda, till befordrande af handelns och alla nyttiga närin¬
gars uppkomst och förkofran, förebygga ocker och obilliga intressens
beräknande enskilde emellan." Jag föreställer mig, att ett kraftigt
medel till detta måls vinnande skall vara äfven inrättandet af afdel¬
ningskontor.
Men, mine herrar, jag tror äfven å andra sidan, att man bör köra
vackert i backarne. Denna fråga är ganska allvarsam i och för sig
och långt allvarsammare, än den här tyckes blifvit behandlad. Banko¬
fullmäktige hafva i det yttrande, som af dem afgifvits, icke, såsom här
påståtts, tillstyrkt anläggande af ytterligare två afdelningskontor, utan
fullmäktige hafva egentligen icke tillstyrkt något. De hafva dervid i
första rummet grundat sig på Riksdagens flera gånger uttalade åsigt att,
så länge den stora bankfrågan ännu icke blifvit löst, borde man icke fort¬
gå på den väg, man hittills följt, med Riksbankens utgrenande genom
nya afdelningskontor. Mine herrar, vi hafva äfven en annan fråga på
föredragningslistan näst efter den, som nu behandlas, och hvars afgörande
kan hafva stort inflytande äfven på frågan om upprättande af nya
afdelningskontor. Hvarför bankofullmäktige anse angeläget att här¬
vid gå varsamt till väga hafva de i sitt uti ämnet afgifna utlåtande
11
Lördagen den 2 Maj, e. m.
tydligen uttalat. Fullmäktige hafva deri visat, att till de afdelnings-
kontor, som redan nu äro inrättade, är lemnadt låneförskott af i rundt
tal ej mindre än 30 millioner kronor. Dessa afdelningskontor äro i
Göteborg, Malmö. Yisby, Vexiö, Östersund och Luleå. Eget nog in¬
träffar det förhållandet, att samtliga till afdelningskontoren utlemnade
lånefonderne uppgå till en andel af alla Riksbankens lånefonder, som
i det närmaste är proportionel mot lånedistriktens sammanlagda folk¬
mängder. Alltså, om man fortsätter med inrättande af flera afdel¬
ningskontor för att utgrena Riksbanken allt vidare och vidare, så är
det icke svårt att inse, hvilken följden skulle blifva, om nemligen
slutligen idealet med ett afdelningskontor i hvarje af rikets residens¬
städer, såsom man uttryckt sig, verkligen uppnåddes. Följden blefve
naturligtvis, att hela Sveriges Riksbank upplöstes i endast afdelnings¬
kontor, och att det icke vidare funnes någos hufvudkontor annat än
Öl] namnet. Under fullt lugna tider kunde väl ett sådant förhållande
måhånda icke vara så farligt, men de lugna tiderna äro icke alltid
rådande.
När åter svara tider med ekonomiska brytningar och förvecklingar
inträffa, da är det behöflig^ att hafva en Riksbank med sådana fonder,
att den kan uppträda med kraft och understödja näringslifvet, hvilket
tydligen ej är möjligt, om tillgångarne i väsentlig mån äro splittrade
mellan afdelningskontoren.
Det är väsentligen denna omständighet, som gjort, att jag för
min del och, jag tror, äfven öfrige fullmäktige icke kunnat vara med
om att för närvarande tillstyrka en vidare utgrening af Riksbanken.
Fullmäktige hafva likväl hemstält om ett afdelningskontor för Skara¬
borgs län, ^ men detta skulle icke vara en utbrytning från hufvud-
kontoret, så att man derigenom skulle försvaga detta, utan en utbryt¬
ning från det redan befintliga afdelningskontoret i Göteborg, hvilket
har ett väl stort och omfattande distrikt, på samma gång som Skara¬
borgs läns lånebehof visat sig särdeles stort. Hvarest inom Skara¬
borgs län ett sådant lånekontor bör förläggas, lemnar jag derhän.
Anser man nödvändigt, att afdelningskontoren göras till appendix till
länsstyrelserna, böra de läggas i residensstäderna. Anser man åter
vigtigast, att afdelningskontor förläggas på de platser inom länen, del¬
rörelsen är störst, den omgifvande jorden fruktbarast och landtbruket
i största behof af låneunderstöd och dessa platser icke äro residens¬
städerna, så väljer man naturligtvis en annan ort.
Man har sagt, att det kunde väl icke vara så farligt att utgrena
Riksbanken vidare, då den på senare tiden fått så betydliga medel
disponibla eller lösgjorda, och man har härvid hänvisat till de in¬
dragna och upphörda sedellånen eller vexlingsförskotten till de enskilda
bankerna. Ja, det var vid förra årets slut, som dessa lån ingingo till
Riksbanken och således blefvo disponibla, men precis i samma mån
de gingo in, gingo de ut igen i lånerörelsen. Såsom bevis härpå ber
jag få nämna, att den 31 December 1883, således något öfver ett år
sedan, utgjorde utlåningen från hufvudkontoret i rundt tal 32,240,000
kronor.
Af denna utlåning uppgingo sedellånen till 8,700,000 kronor. Om
N:0 51.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:o 51
12
Lördagen den 2 Maj, e. in.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
dessa sedellån kommit in till Riksbanken samt blifvit fria och dispo¬
nibla, då hade det varit sant, att det funnits en större tillgång. Men
den 31 December 1884 eller den dag, sedellånen gingo in, uppgick
samma utlåning till 31,347,000 kronor eller endast omkring 900,000
kronor mindre än ett år förut. Lånebehofvet hade tagit upp pen-
ningarne i alla fall; det var gifvet, att penningarne behöfdes i låne¬
rörelsen under ena eller andra formen; och samtidigt under det året
hade hufvudkontoret fått lemna afdelningskontoren en försträckning
af omkring 5 millioner kronor. Man skulle nu kanhända säga, att
bankofullmäktige kunnat låta bli att lemna så stora försträckningar
åt afdelningskontoren. Men det är just hvad de icke gerna kunnat
med afdelningskontorens nuvarande organisation. Om nemligen afdel-
ningskontor inrättas och förses med svagare fonder — jag ber de
herrar, som nu äro så ifriga att få afdelningskontor förlagda till de
län de tillhöra, besinna detta — samt Riksbanken icke är i stånd, att
förse dessa afdelningskontor med tillräckliga lånemedel, blifva invå-
narne i dessa distrikt försatta i en sämre ställning än de varit förut.
De blifva nemligen till följd af bankoreglementet utestängda från huf¬
vudkontoret, ty der få de icke låna, och, när de komma till afdelnings-
kontoret, har detta icke tillräckliga fonder för att tillfredsställa låne-
sökandenas behof. Det är derför, som jag tror, att med den organi¬
sation, afdelningskontoren nu hafva, man icke bör fortgå på denna
väg, förrän Riksbanken har fått sådana tillgångar, att den, utan att
försvagas allt för mycket, kan förse de nya afdelningskontoren med
tillräckliga fonder. Om man deremot gifver dessa afdelningskontor
en annan organisation, på sätt fullmäktige en gång förut antydt, hvar¬
igenom deras utlåningsrörelse inskränktes på det sätt, att de öfvertoge
den mindre lånerörelsen inom distrikten, men öfverlemnade den större
åt hufvudkontoret, då skulle afdelningkontoren kunna arbeta med min¬
dre fonder och hufvudkontoret hafva den stora rörelsen i sin hand.
Det är under sådana förutsättningar som en utgrening af Riksbanken
genom upprättande af ytterligare afdelningskontor enligt mitt för¬
menande skulle kunna verkställas, och en sådan anordning måste i en
icke allt för långt aflägsen framtid på ett eller annat sätt ega rum.
Det är ock genom en sådan anordning de enskilda bankerna kunnat
ordna sina afdelningskontors verksamhet.
Jag skall nu icke vidare upptaga den redan långt framskridna ti¬
den, utan sluta på sätt jag började nemligen med att förklara, att jag
icke skall göra något yrkande.
Herr E. P. Jonsson: En ärad ledamot från Yesternorrlands
län, som är motionär för afdelningskontorets förläggande till Sunds¬
vall, anförde mot den uttalade åsigten, att bankkontor företrädesvis
borde förläggas till residensstäder, att undantag borde göras med
Sundsvall, emedan der bedrefves större handelsrörelse än i Hernösand.
Han synes endast vilja tillgodose städerna och deras intressen. Jag
för min del har deremot fattat förhållandet så, att man äfven bör
tänka något på landsbygden, och anordna ett afdelningskontor så be¬
läget, att dess invånare få det så pass beqvämt, att äfven de kunna
13
N:o 51.
Lördagen den 2 Maj, e. m.
använda bankkontoren. För öfrigt äro förhållandena betydligt olika
i afseende å rörelsen i städerna Sundsvall och Hernösand. En del af
de personer, som ega sågverk belägna omkring Sundsvall, bo i sjelfva
staden Sundsvall. Så är äfven förhållandet med en del disponenter
för dessa sågverk. Annat är förhållandet i Ångermanland och de di¬
strikt, som lyda under Hernösands tullkammare. Der bo sågverks-
egarne på landsbygden vid sina sågverk. Endast om man tager hän¬
syn till detta nu omnämnda förhållande, kan man nu säga, att han¬
delsrörelsen är större i Sundsvall än i Hernösand, om man skulle en¬
dast taga hänsyn till städerna; men tar man hänsyn till staden Her¬
nösands läge att kunna så vidt sig göra låter besökas af samtlige lä¬
nets invånare, så skall han som residensstad hafva företräde. Vidare sade
samma ärade talare, att en stor del af Ångermanlands invånare hade
det beqvämare, om de på jernväg reste från Sollefteå till Sundsvall än
till Hernösand. Men som vi alla torde veta är detta, såsom jernvägen
nu blifvit förlagd, en stor omväg, emedan jernvägen först går långt
in i Jemtlands län. Skulle så blifva förhållandet, att man borde kunna
använda jernväg för att ernå ett. afdelningskontor, så borde man hellre
använda afdelningskontoret i Östersund; dit har man våglängden en
tredjedel kortare från Sollefteå än från Sollefteå till Sundsvall. Man
kan resa lika fort från Sollefteå till Bollnäs i Giefleborgs län som till
Sundsvall. Det vore då beqvämare att förlägga öfre delen af Ånger¬
manland till Östersund, om man uteslutande skulle taga hänsyn till
jernvägen och ej taga med i beräkningen ångbåtskommunikation emel¬
lan Sollefteå och Hernösand.
Det var endast med dessa ord jag ville bemöta den omnämnde
talarens yttrande.
Jag fortfar att yrka bifall till Herr Lyttkens reservation.
Herr Herslow: Vår svenska Riksdag har den egendomligheten
— deri skild från alla andra representanthus — att vissa dagar kon¬
stituera sig till bankstämma. Då diskuteras med mycken utförlighet och
stor ifver styrelsedécharge, afskrifvandet af osäkra fordringar, afdelnings¬
kontor, sedelvalörer o. s. v. Årendena tyckas mycket intressera Kam¬
marens ledamöter, och att man sätter värde på denna förströelse torde
vara fullt bevisadt, då man till och med har betecknat ett komitéförslag,
som afser att häri göra ändring, såsom ett “missfoster14. Betydelsen
af en kritik ligger emellertid i den kritiserandes sakkunskap och in¬
sigt, icke i hans kraftuttryck. Då så är, och då dessutom detta komité-
betänkande icke nu föreligger till behandling, vill jag, till dess den
saken förekommer, låta den bistre ölandsrepresentantens bistra dom
hvila. Blott det vill jag tillägga: när det ärendet förelägges till behand¬
ling, då hoppas jag att vår svenska Riksdags Andra Kammare skall
taga frågan i öfvervägande med all den varsamhet, som erfordras, då
det gäller att pröfva en sådan sak, att besluta på ett område, der en
förändring är farligast, och icke blott öfverväga frågan, såsom fallet
ibland synes här, ur lokalintressenas synpunkt, utan pröfva saken ur
synpunkten af det stora allmänna behofvet af trygghet och säkerhet
för det ekonomiska lifvet.
Om inrätt an
de af ytterit
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
N:0 51
U
Lördagen den 2 Maj, e. va.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel-
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
Hvad beträffar det ärende, som nu föreligger till behandling, så
’ hade jag icke ämnat begära ordet för att deri yttra mig. Jag gör
det likvisst nu vid slutet af diskussionen, då jag hört en punkt icke
vara vidrörd, som jag anser vara den vigtigaste.
Den stora fråga, hvarmed, såsom jag antager, Kammaren nästa
år kommer att få sysselsätta sig, innebär i sig den mycket vigtiga
frågan om Riksbankens förändrade ställning till de enskilda bank-
inrättningarne i riket. Det förslag, som af komitén blifvit utarbetadt,
går derpå ut att gifva mera kraft åt Riksbanken och att låta den,
som i vidsträcktaste mån bär ansvaret för upprätthållandet af Sveriges
penningeväsende, äfven få vidgad makt öfver detta penningeväsende.
Man kan vid utvidgningen af Riksbankens verksamhet begagna sig af
två utvägar. Man kan göra den till eu centralbank, den stora liqvi-
datorn gent emot utlandet, som har i sin hand regleringen af landets
ömsa Ltningsmedel och till hvilken de öfriga bankerna vända sig så¬
som i viss mån sin förläggare och kontrollant. Man låter de enskilda
bankerna sköta den mindre rörelsen, och de få i sin ordning vända
sig till Riksbanken för att derifrån erhålla omsättningsmedlet samt, i
de ögonblick de behöfva ökad styrka, äfven nödigt rörelsemedel, kapi¬
tal. Riksbanken åter, som, i det den får hela sedelutgifningsrätten,
erhåller en enorm krafttillväxt, frigöres alltmera från den lilla
rörelsen, för att ega full handlingskraft och full handlingsfrihet för den
större. Men om icke, på samma gång som privatbankernas makt att
operera inskränkes, Riksbanken göres tillräckligt stark att stödja och
leda den stora rörelsen, då blir hela vårt penningeväsen utan stöd och
ställningen farligare än den nu är. Skola vi göra Riksbanken till en
stor centralbank, afsedd att blifva detsamma för Sverige som Englands-
banlien är för England, franska banken för Frankrike och tyska ban¬
ken för Tyskland, så måste den framför allt lemnas stor handlings¬
frihet och stora fonder att disponera öfver för att, då så behöfves,
kunna uppträda med kraft. Vi få icke läsa fast dessa fonder i den
hos oss så tunga, lilla inrikes rörelsen, utan måste hafva dem så pla¬
cerade, att de lätt och säkert äro disponibla. Detta är den ena vägen,
det ena systemet: Riksbanken göres till den stora banken i landet,
hvilken står öfver, stödjer och kontrollerar öfriga bankinrättningar i
riket, såsom banker af andra ordningen.
Men man kan för “utvidgningen" af Riksbanken vilja gå en an¬
nan väg. Man kan anse Riksbankens verksamhet blifva utvidgad ge¬
nom att låta den gå ut i orterna, äfven de minsta och på alla ställen
draga till sig inlåningsrörelsen och direkt sköta utlåningen samt så
småningom sträfva att gorå all annan bankverksamhet öfverflödig.
Huru vida detta låter sig gorå med nödig omtanke om hela närings-
lifvets styrka, det behöfva vi kanske knappt tala om.
Men om vi således hafva två olika vägar att välja på för utvid¬
gandet af Riksbankens verksamhet, af hvilka i den ena banken ställes
ofvanför privatbankerna och i den andra vid sidan af dem, såsom kon¬
kurrent med den i den lilla rörelsen, så anser jag att det vore myc¬
ket klokt att man först beslutade sig för det system, man ville följa,
innan man toge något steg i viss rigtning. Hvarföre jag begärt or-
15
N:o 51.
Lördagen den 2 Maj, e. ra.
det är ^ att, då det icke gerna kan dröja mer än ett år, innan beslut
måste fattas i sjelfva hufvudfrågen, som rör vårt hela bankväsen, jag
velat begagna tillfället att påpeka angelägenheten deraf, att vi innan
dess gör det klart för oss, i hvilken rigtning vi vilja att Riksbankens
verksamhet skall utvidgas, och icke binda vår framtida handlingsfrihet
i saken genom en eller annan verkställighets åtgärd i detalj. Jag
tror icke det är af stor vigt, om man tillägger ett eller par nya
bankkontor till dem, Riksbanken redan har; men jag anser, såsom
sagdt är, då kanske klokast af Riksdagen att icke i dag besluta
sig för någon ändring på detta område.
Jag har endast önskat uttala detta såsom min åsigt i ämnet, utan
att dock ens genom ett yrkande vilja söka inverka på Kammaren.
Herr Jonson i Fröstorp: Jag her att få rätta en missuppfatt¬
ning, som talaren från Jönköping haft af mitt yttrande på förmiddagen.
Jag sade, att det icke kan vara till fördel för Skaraborgs län att hafva
ett gemensamt lånekontor med Jönköpings i staden med samma namn,
enär invånarne i det först nämnda länet hafva lättare att komma
till Göteborg. Jag sade äfven att, trots den stora industri, som fin¬
nes i Joköpings län, jag likväl trodde, att Skaraborgs läns sex städer
hade lika stor folkmängd som Jönköpings läns tre. Vidare ber jag-
fa fästa uppmärksamheten på, att, då jag talade om liflig rörelse, jag
icke menade endast sådan rörelse som jern- eller tändsticksindustrien,
eller fabrikationen af papp i långa banor, utan jag afsåg dermed en
annan industri, som också existerar, och det är jordbruksindustrien;
och den kan vara lika god som andra näringsgrenar.
Så vidt jag rätt uppfattat de uppgifter, som den officiella stati¬
stiken för år 1882 meddelat, utgjorde folkmängden på landsbygden i
Jönköpings län då 173,609 invånare, i Skaraborgs län 237,030 och
i Vestemorrlands län endast 139,819. Taxeringsvärdet å all jordbruks¬
fastighet på landet utgjorde samma år i Jönköpings län 83 millioner
kronor och i Skaraborgs län 152 millioner kronor. Jag har velat
lemna dessa upplysningar för att visa, att jag icke misstagit mig på
de olika länens vare sig folkmängd eller storlek.
Medan jag har ordet, vill jag äfven erinra derom, att, såsom den
ärade bankofullmäktige, hvilken nyss hade ordet, också framhållit,
fullmäktige icke tillstyrkt inrättande af något nytt afdelningskontor’
utan endast föreslagit, att en filialafdelning skulle utbrytas från låne-
kontoret i Göteborg och förläggas i Sköfde af den orsak att Skara¬
borgs län ligger långt från Göteborg, och att det derför mången gång-
kan vara svårt att pröfva derifrån till Göteborg inkomna lånehand-
lingar. Jag har sett exempel på, att till och med ganska solida låne-
sökare, _ som äfven haft solida borgesman, icke kunnat utfå ett lån
med mindre än de förskaffat sig dels taxeringsbevis på sin fastighet,
dels ock _ gravationsbevis å så väl sin som löftesmänneus fastigheter,
allt en följd af att låntagarne icke alltid äro kända. Jag tror äf¬
ven att styrelsen för lånekontoret i Göteborg skulle vara mycket tack¬
samt att ta lemna en filial till Skaraborgs län och dermed vara ifrån
alla bekymmer med låneansökningar från detta län. Om då denna filial
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
16
N:0 51.
Om inrätt an¬
de af ytterli¬
gare af del¬
ning skontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj, e. m.
förlädes midt i länet, så skulle inga sådana svårigheter för pröfning
af lånesökandes säkerheter uppstå för filialkontorets styrelse, som nu
ega rum för styrelsen i Göteborg.
Då det sålunda, enligt hvad jag redan nämnt, icke är meningen
att utbryta några tillgångar från Riksbankens hufvudkontor utan en¬
dast att upprätta en filial till det i Göteborg befintliga afdelnings-
kontoret, så anhåller jag få yrka bifall till min motion, i enlighet med
hvad fullmäktige i Riksbanken tillstyrkt.
Herr Nils Petersson: Efter de uttalanden, som den ärade ta¬
laren på skånebänken haft, kan man verkligen blifva villrådig om,
b vilket beslut man bör fatta i denna vigtiga fråga. Jag är dock för
min del öfvertygad, att, så kärt det än kan vara för en hvar motionär
att få ett afdelningskontor på sin ort, förslag derom dock icke skulle
framstälts, så vida eu sådan utgrening af Riksbanken skulle medföra
någon våda för denna bank, den vi alla äro rädda om och vilja gifva
styrka, huru det än må gå med afdelningskontoren. Att någon fara
deri skulle förefinnas för Riksbanken, tror dock icke jag, och det tyckes
mig, ehuru jag icke är hemmastadd i bankaffärer, som om det vore
oundvikligt, att, då privatbankernas oktroj utgår år 1888, och deras
sedelutgifning är beroende af oktrojen, någonting från Riksbankens
sida åtgöres för att aflösa dessa banker, hvilka hafva lefvat ut sin tid
och af hvilka åtminstone icke alla kunna få fortfara med sin verk¬
samhet efter nu löpande oktrojtidens slut. Nationen har nu en gång
blifvit van vid att fä sitt lånebehof fyldt på nära håll; och ehuru Riks¬
banken naturligtvis icke kan så utgrena sig, att den ersätter alla pri-
vatbankskontoren, så synes det mig dock vara klart, att Riksbanken
behöfver flere afdelningskontor, än den för närvarande har, hvarför
det icke heller torde innebära någon våda i att nu besluta inrättan¬
det af ett eller flera sådana kontor samt bestämma, hvarest dessa
skola förläggas. Skulle, såsom man här framstält, hinder för en så¬
dan anordning ligga i den nuvarande organisationen af afdelnings¬
kontoren, så bör sådan rättelse deri vidtagas, att så väl hufvudkontoret
som afdelningskontoren kunna utan olägenhet för det ena eller det
andra uppfylla sina ändamål. Afdelningskontorens nuvarande orga¬
nisation kan således icke utgöra något hinder för vidtagande af här
föreslagna åtgärder.
Det var egentligen dessa omständigheter jag ville framhålla, och
då jag icke förstår bedöma, hvilka trakter skulle lämpa sig bäst för
inrättande af nya riksbanskontor, så torde det ursäktas mig, om jag,
i likhet med min granne, tror, att den ort, jag tillhör, är i lika stort
behof af ett sådant kontor som någon annan, och sålunda yrkar bi¬
fall till Herr Danielsons motion.
Herr Erickson i Bjersby: Med anledning af Herr Dicksons ytt¬
rande ber jag få yttra några ord.
Herr Dickson ansåg att frågan om inrättande af ytterligare af¬
delningskontor för Riksbanken icke vore mogen. Jag ber att häremot
få åberopa, hvad fullmäktige i Riksbanken i fråga härom yttrat sist-
Lördagen den 2 Maj, e. m.
17
N:o 51,
lidet år; fullmäktige säga bland annat; “Skulle emellertid Utskottet Om inråttan
finna skäl att redan till innevarande Riksdag hemställa om nya af- de af ytterit
delningskontors öppnande, så anse fullmäktige att förslaget åtmin- gare
stone bör inskränkas till ett eller allra högst två, och detta eller dessa ^/PikT
förläggas till^ orter, der, sa vidt nu kan förutses, sådana kontor un- banken.
der alla förhållanden kunna inrättas utan att störande inverka på eller (Forts.)
försvåra en allmän plans uppgörande^ och ansågo fullmäktige sio-
böra, under förutsättningen, att nya kontor skulle inrättas, till erhål-
lande deraf föreslå i första rummet Jönköping och dernäst Norrland.
Af det anförda torde man hafva berättigad anledning antaga, att full¬
mäktige redan da ansågo fragan om inrättande af två nya afdelnings-
kontor, det ena i Jönköping och det andra i Norrland, icke vara
omogen. Nu beror det på, huruvida man vill tillmäta fullmäktiges
eller Herr Dicksons ord största betydelsen. För min del anser jag de
förres vara af större vigt än den senares. Men förhållandet är ju
alltid, att då man ingenting vill, tillgriper man hvilka skäl som helst,
huru obetydliga de än må vara, för att bekämpa ett misshagligt
förslag. 08
Slutligen vill jag uttrycka min förvåning öfver hvad som nyss
yttrades i denna fråga af.en talare på stockholmsbänken, hvilken ta¬
lare, som jag tror, deltagit i det fullmäktiges yttrande, jag nyss ta¬
git mig friheten citera. Hans enskilda åsigt i dag och fullmäktiges
gemensamt förra riksdagen uttalade synas icke stämma öfverens med
hvarandra.
Herr Pehrsson i Törneryd: Blott med några ord skall jag be
att få tillkännagifva, att då jag under förmiddagen instämde i det yr¬
kande, som Banko-Utskottets vice ordförande framstälde, jag gjorde
•detta med tanken fäst på det, enligt mitt förmenande, högst efter-
sträfvansvärda mal, att Riksbanken snarast möjligt blifver den enda
sedelutgifvande bank i vårt land. För att få större visshet om, att
Riksbanken skulle kunna i nu antydda hänseende fylla de kraf, som
på densamma sålunda komme att ställas, är det, som jag för tillfället
skall vara med om att gå något långsammare till väga med upprät¬
tande af Riksbankens afdelningskontor i orterna, än hvad jag för öf-
rigt skulle önska.
Herr S j ö: Med. anledning af vice ordförandens i Banko-Utskottet
sista anförande har jag funnit mig föranlåten begära ordet. Han be¬
tonade starkt det stora ansvar, Kammaren skulle åtaga sig, i fall den
biföll.e det nu föreliggande förslaget. Han får ursäkta mig, om jag
är. åt en alldeles olika åsigt med honom, och om jag ej vill åtaga
mig det ansvaret, som skulle följa af att icke bifalla en utvidgning af
Riksbankens verksamhet sa mycket vi kunna göra genom inrättandet
af afdelningskontor af densamma.
Herrarne litet hvar — åtminstone de, som voro vid 1879 års riks¬
dag. — komma säkerligen allt för väl i håg, huru Riksdagen då fick
bevilja icke mindre än 23 millioner kronor — och hvartill? Jo, det
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 51.
2
N:o 51. 18 Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan- skulle vara till den så kallade jernvägshypoteksfonden; men denna,
de af ytterit fon(] hade just för ändamål att bisträcka de enskilda bankerna, och
gare afdel- • gng]jar icke, att yi skola få göra om detta vidare. Det torde
maf Milis-' icke heller komma att behöfvas, ty är det så, att vi få en enda se-
lanken. delutgifvande bank — och jag vill hoppas, att så skall ske i en icke
(Forts.) aflägsen framtid — så är jag öfvertygad derom, att vårt penning¬
väsen och våra affärsförhållanden skola blifva betydligt starkare och
bättre än de nu äro, och såsom skäl för detta mitt påstående vill jag
anföra att under goda år utlemna de enskilda bankerna mycket af
sina sedlar hvilka de sedermera under dåliga konjunkturer indraga,,
hvilket förorsakar affärsstockningar och fallissement; helt annorlunda,
skulle enligt mitt förmenande det blifva om vi finge en enda sedel-
utgifvande bank, nemligen Riksbanken.
Herr Lyttkens yttrade vidare, att jag klandrat bankofullmäktige,
för det de i danska nationalbanken deponerat 2,300,000 kronor. Jag
klandrade icke bankofullmäktige härför, det är eu missuppfattning af'
Herr Lyttkens; jag endast omnämnde, att bankofullmäktige i national¬
banken insatt detta belopp för en väl liten ränta, och jag uttalade på
den grund såsom min åsigt, att det varit bättre, om detta öfverskott
användts för nu i fråga varande ändamål, nemligen till att förlägga
ett eller två afdelningskontor, så att de på ett bättre och gagneligare
sätt kunnat verka i alla afseenden till våra näringars befrämjande.
Tydligt och klart är äfven, att, om man förlägger ett eller annat af¬
delningskontor af Riksbanken i landets skilda delar, Riksbanken skall
till stor del erhålla den vinst, som de enskilda bankerna nu der hafva,
och den dessa afdelningsdistrikt tillhörande befolkning få de fördelar,
som Riksbanken lernnar billigare och bättre, än hvad de enskilda ban¬
kerna göra, såsom vid diskonterande af vexlar och upptagande af
lån m. m.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
I detta anförande instämde Herr Andersson i Knarrevik.
Herr Dani el son: Jag skall be att få protestera mot några,
yttranden, som här fälts.
Friherre Fock framhöll det mycket stora behofvet af att iakttaga
varsamhet, i händelse Riksbanken skall sträcka ut sin verksamhet till
orterna ytterligare. Jag vill då fråga den värde talaren, huru vida
icke dessa orter nu hafva lånerätt vid hufvudkontoret, och huru vida
icke lånerätten är densamma, vare sig att ett lånedistrikt afskiljes
från hufvudkontoret eller ej. Den af honom uttalade åsigt är således
icke alls rigtig.
För öfrigt förundrar det mig att höra sådant från det hållet, då
bankofullmäktiges ordförande kunnat ena året åsyfta och i viss ord¬
ning föreslå sex afdelningskontor med samma organisation som nu är
gällande, samt fullmäktige i fjor två, men i år icke ett enda. Detta
förefaller mig litet konstigt, och, jag ber att ännu en gång få erinra
derom, att Riksdagen jemväl beslutat höja grundfonden, hvadan väl
19
N:o 51.
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Riksbanken nu kan anses stark nog för bildandet af några nya afdel-
ningskontor.
Herr Herslow antydde möjligen — jag hörde det icke rigtigt —■
att jag yttrat, det Bankkomitén framkommit med ett konstigt förslag.
Jag vidhåller detta, och jag vill till stöd för detta omdöme uppläsa
ett par stadganden i komiterades förslag, hvilka handla om den s. k.
bankstämmans befogenhet. 37 § i förslaget lyder: “Bankstämman upp¬
rättar reglemente för bankens styrelse och förvaltning, hvilket regle¬
mente skall stå i noggrann öfverensstämmelse med de i denna lag
gifva stadganden. Bankstämman utfärdar ock instruktion för Riks¬
bankens revisorer.“ och i § 40 stadgas: “ordinarie bankstämma tillhör
att besluta: inrättande eller indragning af afdelningskontor, arfvoden
för fullmäktige och revisorerna, efter af befullmäktige afgifvet förslag,
arfvoden för styrelseledamöterna vid afdelningskontoren, aflöningsstat
för Riksbankens tjensteman och betjente----- samt om af¬
skrifning af de Riksbankens fordringar, som af fullmäktige blifvit der¬
till föreslagna/
_ Såsom Herrarne finna, skulle således den der bankstämman träda
i Riksdagens ställe. Hvad jag uppläst är dock blott ett enda exempel
på allt det orimliga, som bankkomiténs förslag innehåller, men det
torde vara tillräckligt för att berättiga det omdöme, jag i dag vågat
uttala om detta arbete.
Herr Lyttkens: Det har upprepade gånger påståtts att Banko¬
fullmäktige förra året hade tillstyrkt inrättande af två afdelnings¬
kontor, ja, en gång till och med åt sex sådana. Med anledning häraf
ber jag att, med hänvisning till Banko-Utskottets utlåtande 1884 N:o
13 sid. 5, få upplysa om hvad fullmäktige sagt i frågan. Sedan der
förut talats om, att organisationen för afdelningskontoren bör vara
annorlunda än den är och ordnas i den rigtning, som Friherre Fock
nu framhållit, så säges det vidare: “att deremot redan nu och utan
ledning af eu förut uppgjord, på ofvan angifna grunder hyllande all¬
män plan och utan vidtagande af ändringar i antydd rigtning i afdel-
ningskontorens verksamhet upprätta nya sådana, anse fullmäktige vara
förenadt med olägenheter för Riksbanken, som ej motsvaras af gagnet
och derför helst för närvarande böra afböjas“. Skulle emellertid,
heter det vidare, Utskottet finna skäl att redan då hemställa om nya
afdelningskontors öppnande, framhöllo fullmäktige såsom företrädes¬
vis lämpliga platser först Jönköping och dernäst Hernösand eller
Sundsvall.
Hvad beträffar Herr Sjös yttrande, att det var olämpligt att ut¬
låna penningar till nationalbanken i Köpenhamn, ber jag få erinra derom,
att det icke var fråga om någon utlåning, utan endast placerande af
papper, ^så att man på dem kunde skaffa guld och taga vexlar, samt
att det är bättre att guldet gifver ränta än ligger i Riksbanken ränte-
löst eller skickas ut, hvilket medför utgifter för frakt och andra om¬
kostnader.
Hvad angår Herr Danielsons yttrande om bankkomitén vill jag icke
taga den i försvar, men det vill jag säga, att han alldeles har förbi-
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
för Riks¬
banken.
(Forts.)
N:0 51.
20
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
för Riks¬
banken.
(Forts.)
sett, att allt hvad som rör Riksbanken i dess fundamentalförfattning
är stäldt under Riksdagens vård och under skyddet af att ega civil¬
lags natur, och hvad beträffar den ifrågasatta bankstämman, skulle den
få ungefär samma behörighet, söm nu tillkommer Banko-Utskottet
förutom i fråga om val af bankofullmäktige. Jag vill emellertid icke
nu tvista om bankkomitén; dertill blir nog tillfälle en annan gång
och det kanske rätt snart. Nu är det blott fråga om inrättande af
ett afdelningskontor. Hvarföre jag emellertid begärde ordet var egent¬
ligen för att påvisa det misstag man begått, då man påstått, att
bankofullmäktige förlidet år tillstyrkt inrättande af två och en gång
till och med sex afdelningskontor.
Herr Danielson: Jag ber att blott få till genmäle å hvad Herr
Lyttkens yttrat förklara, att, derest Herr Lyttkens velat säga, att jag
uppgifvit, det bankofullmäktige någon gång tillstyrkt inrättande af
sex nya riksbankskontor, han dervid begått ett misstag. Jag har endast
yttrat, att fullmäktiges ordförande eu gång i ett särskildt yttrande
föreslagit sex dylika kontors inrättande.
Öfverläggningen var slutad. Derunder .hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan om inrättande af ytterligare afdelningskontor
af Riksbanken i Jönköping och Sundsvall, dels att dylika kontor måtte
inrättas i Jönköping och Kalmar, dels inrättande af allenast ett ytter¬
ligare afdelningskontor, hvithet af olika talare föreslagits att förläggas
till endera af städerna Jönköping, Sundsvall, Sköfde eller Kristian¬
stad, samt slutligen afslag å samtliga förslagen om inrättande af yt¬
terligare afdelningskontor af Riksbanken. Med förklarande att på
sätt under öfverläggningen af flere talare yrkats samt för åstadkommande
af nödig reda och bevarande af full handlingsfrihet vid beslutens
fattande, särskilda propositioner komme att framställas i fråga om
hvart och ett af de till inrättande föreslagna afdelningskontor af Riks¬
banken, hvarom yrkanden under öfverläggningen förekommit, gaf Herr
vice Talmannen till en början proposition på dels bifall till yrkandet
om inrättande af ett afdelningskontor i Jönköping och dels afslag å
samma yrkande; och förklarade Herr vice Talmannen sig finna den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
begärd. Härefter erhöll
Herr Lyttkens på begäran ordet och yttrade: För min del
tror jag icke, att det nu beslutade sättet för omröstningen är det
rigtiga, utan att man här, likasom i andra frågor, bort uppställa samt¬
liga yrkanden, således äfven det om rent afslag, emot hvarandra under
form af proposition och kontraproposition, det ena efter det andra.
Detta hade varit det grundlagsenliga sättet, men nu kan det komma
att inträffa, att det blir afslag på ett yrkande, som eljest skulle hafva
bifallits. Jag skall icke hålla så strängt på hvad jag nu framhållit,
men jag tror, att det hade varit mera grundlagsenlig^
Vidare anförde:
Herr Ahlström: Jag vet icke, huru vida det är försent eller
icke att nu göra anmärkning mot det af Herr vice Talmannen
21
Lördagen den 2 Maj, e. m.
tillämnade sättet för förevarande frågas afgörande, sedan en voterings¬
proposition _ redan blifvit af Kammaren godkänd. Mig förefaller det
dock lämpligt, att, såsom nu blifvit ifrågasatt, rösta särskildt om
hvarje ort. der inrättande af afdelningskontor föreslagits, och att man
i stället, då yrkande framstälts om afslag å frågan i dess helhet, hade
bort först göra detta yrkande till föremål för pröfning.
Herr Dani el son: Jag tror, att den diskussion herrarne nu öpp¬
nat, kommit för sent. Den hade nemligen bort upptagas, innan
klubban föll efter propositionen om godkännande af den ifrågavarande
omröstningspropositionen. Då dessutom under diskussionen i hufvud-
saken de olika motionärerna yrkat bifall en hvar till sin motion,
torde de också hafva grundlagsenlig rätt att få hvar och eu sitt för¬
slag under Kammarens pröfning. Efter mitt förmenande har således
Herr vice Talmannen rätt förfarit.
Herr vice Talmannen lät härefter uppläsa följande nu uppsatta
voteringsproposition:
Den, som bifaller väckt förslag, att afdelningskontor af Riksbanken
skall inrättas i Jönköping, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är berörda förslag af Kammaren afslaget.
Denna omröstningsproposition blef af Kammaren godkänd; och
anstäldes i följd häraf öfver samma proposition votering, som utföll
med 97 Ja och 78 Nej; hvadan Kammaren alltså för sin del beslutat,
att ett ytterligare afdelningskontor af Riksbanken skulle inrättas att
förläggas i Jönköping.
Sedan Herr vice Talmannen härefter tillkännagifvit att propo¬
sition komme att framställas beträffande väckt förslag om inrättande
af ett Riksbankens afdelningskontor i Sundsvall, begärdes ordet af
Herr Hseggström, som yttrade: Enligt min uppfattning synes
denna fråga vara afgjord genom den redan verkstälda voteringen, ty
blott två^ yrkanden ingingo i denna, det ena på bifall till inrättande
af ett afdelningskontor i Jönköping, och det andra på afslag. Mig
synes, att man bort gå till väga på vanligt sätt, eller så, att man
genom voteringar om kontraproposition kommit upp till endast två
yrkanden, mellan hvilka sedan hufvudvoteving egt ruin. Men jag tror
icke^ det går an, att gå till väga på det sätt, som nu synes vara
meningen g åtminstone vill jag hafva till protokollet antecknadt, att
det icke går an, att vidare fortsätta med ett dylikt voteringssätt.
N:o 51.
Om inrättan¬
de af ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
för Jtiks-
ianken.
(Forts.)
N:o 51
22
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om inrättan¬
de a,f ytterli¬
gare afdel¬
ningskontor
af Riks¬
banken.
(Forts.)
Herr vice Talmannen framstälde härefter propositioner dels på
bifall och dels på afslag å yrkandet om inrättande af ett Riksbankens
afdelningskontor i Sundsvall; och fann Herr vice Talmannen den
senare propositionen hafva blifvit med öfvervägande Ja besvarad.
Votering begärdes och försiggick enligt följande nu uppsatta och af
Kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som vill afslå väckt förslag att ett afdelningskontor af
Riksbanken inrättas i Sundsvall, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej:
Vinner Nej, har Kammaren bifallit berörda förslag.
Denna votering utföll med 128 Ja och 47 Nej; varande alltså
beslut fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.
Efter det Herr vice Talmannen vidare framstäf propositioner dels
på bifall och dels på afslag å yrkandet om inrättande af ett afdelnings¬
kontor i Kalmar samt förklarat den senare propositionen vara med
öfvervägande Ja besvarad, begärdes äfven härom votering, hvilken
anstäldes efter följande voteringsproposition:
Den, som vill afslå väckt förslag att ett afdelningskontor af Riks¬
banken inrättas i Kalmar, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit berörda förslag.
Vid rösternas sammanräknande befans, att af Kammarens leda¬
möter 120 röstat Ja, och 39 Nej, varande alltså äfven i denna punkt
beslut fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Yrkandena om inrättande af afdelningskontor i Sköfde eller
Kristianstad blefvo, efter framstälda propositioner, af Kammaren af-
slagna.
Sedan beslut sålunda fattats rörande de yrkanden, som beträffande
Banko-Utskottets förevarande Utlåtande under öfverläggningen före¬
kommit, förklarades Utskottets i samma utlåtande gjorda hemställan
vara genom Kammarens i ämnet fattade beslut besvarad.
Lördagen den 2 Maj, e. m.
23
N:0 51,
Utskottets i slutet af utlåtandet gjorda anmälan lades till hand-
lingarne.
§ 2.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets Memorial
N:o 41 i anledning af erhållen återremiss å en punkt i Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 10 a, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Fjerde hufVudtitel.
§ 3.
Till behandling förekom vidare Sammansatta Stats- och Banko-
Utskottets Utlåtande N:o 3 i anledning af väckt motion om åtgärder
i och för upphörande af de enskilda bankernas rätt att utgifva egna
banksedlar å tio kronor.
I berörda af Herr Sam. Johnson jemte 34 andra af Andra Kam¬
marens ledamöter afgifna motion var föreslaget:
l:o) “att Riksdagen, för den händelse att Kongl. Maj:t skulle
komma att besluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å 10 kronor, måtte, jemte öfriga
åtgärder och anordningar, som kunna finnas erforderliga till före¬
kommande af rubbningar i den allmänna rörelsen, besluta, att de en¬
skilda bankerna må från och med 1886 års början under deras åter¬
stående oktrojtid i Riksbanken ^diskontera af dem öfvertagna in¬
ländska vexlar intill belopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad
densamma med 1884 års slut befinnes hafva i egna tiokronesedlar
utelöpande, samt att för sådant ändamål ställa till Riksbankens för¬
fogande svenska statsobligationer till värde af 50 millioner kronor
mot skyldighet för Riksbanken att, i fall och i den mån desamma
säljas eller förpantas, åter infria dem, så snart lämpligen ske kan;
samt, under förutsättning af bifall härtill,
2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor och i
sammanhang dermed anmäla de beslut, Riksdagen för sådan händelse
i anledning af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit böra från
Riksdagens sida vidtagas."
Med anledning häraf hemstälde Utskottet under punkten 1 af
förevarande utlåtande, att Riksdagen ville besluta:
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om snar pröfning af
senaste bankkomités utlåtande och framläggande för Riksdagen af de
förslag, som kunde finnas erforderliga för att bereda och genomföra
en återgång till systemet af en enda sedelutgifvande bank.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Sam. Johnson: Det vore måhända obehöfligt att jag
uppträdde i denna fråga, då Utskottet i viss mån tillstyrkt bifall till
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
N:o 51.
24
Om upphö¬
rande af de
enskilda, ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
Lördagen den 2 Mai, e. m.
min motion. Men då likväl Utskottets förslag går i en något olika
retning med syftet i motionen, ber jag att få yttra några ord. Jag
hade för min del varit Utskottet mera tacksam, om det tillstyrkt bi¬
fall till motionen i sin helhet, det vill säga föreslagit, att med nästa
års ingång privatbankernas tiokronesedlar skulle indragas, och jag
tror, att med Utskottets förslag frågans slutliga lösning skall undan¬
skjutas för en jemförelsevis lång framtid. Såsom saken nu föreligger,,
vill jag emellertid icke göra något yrkande, så vida ej under diskussionen
från annat håll skulle framställas yrkande i den af mig angifna
rigtning.
Herr Gibson: Herr Talman! När man har framför sig Herr Samuel
Johnsons i Hvetlanda motion, hvaruti icke mindre än 34 af denna
Kammares ledamöter instämt, hvilka önska att de enskilda bankernas
tiokronesedlar måtte med innevarande års utgång indragas, så skulle
den, som icke känner frågans genomgripande beskaffenhet, lätt kunna
förledas till det misstag, att detta önskningsmål vore en öfverhängande
nödvändighet, som ej kunde medföra några följder af annat än den
lyckligaste beskaffenhet.
Ehuru min hemort hvarken kan hafva direkt skada eller fördel
af ett bifallande beslut, så kan jag icke underlåta att mot ett sådant
uttala mina luftigaste betänkligheter. Men dessförinnan tillåter jag
mig att förutskicka den anmärkning, att motionärerna hafva framstält
yrkande i bestämdt angifvet syfte, hvaremot Utskottet frångår detta i
sitt förslag och svarar på en helt och hållet annan fråga, än den
som motionärerna åsyftat. Då nemligen motionären föreslår Do) “att
Riksdagen, för den händelse att Kongl. Maj:t skulle komma att be¬
sluta indragning med 1885 års utgång af de enskilda bankernas rätt
att utgifva sedlar å tio kronor, måtte, jemte öfriga åtgärder och.
anordningar, som kunna finnas erforderliga till förekommande af rubb¬
ningar i den allmänna rörelsen, besluta, att de enskilda bankerna må
från och med 1886 års början under deras återstående oktrojtid i
Riksbanken rediskontera af dem öfvertagna inländska vexlar intill be¬
lopp, motsvarande för hvarje sådan bank hvad densamma med 1884-
ars slut befinnes hafva i egna tiokronesedlar utelöpande, samt att för
sadant ändamål ställa till Riksbankens förfogande svenska statsobli¬
gationer till värde af 50 millioner kronor mot skyldighet för Riks¬
banken att, infall och i den mån desamma säljas eller förpantas, åter
infria dem, så snart lämpligen ske kan;
samt, under förutsättning af bifall härtill,
2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes förordna om upphörande med 1885 års utgång
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å tio kronor och i
sammanhang dermed anmäla de beslut,' Riksdagen för sådan händelse
i anledning af yrkandet i punkten N:o 1 här ofvan funnit böra från
Riksdagens, sida vidtagas”, så yrkar Utskottet att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om snar pröfning af senaste bankkomités utlå¬
tande och framläggande för Riksdagen af de förslag, som må finnas
25
Lördagen den 2 Maj, e. m.
erforderliga för att bereda och genomföra en återgång till systemet
af en enda sedelutgifvande bank.
Då senaste bankkomité den 13 December 1884 aflemna! sitt utlå¬
tande, var det visserligen icke förmätet att till nuvarande Riksdag
vänta ett kungligt förslag angående ordnandet af deri vidlyftiga frågan
om ny banklagstiftning. Då emellertid något förslag ej hörts af och
då man i stället föredragit att uppskjuta frågan intill dess oktrojtiden
för de enskilda bankerna i det närmaste utlupit, kan det visserligen
synas som en dylik “knuff” på Kongl. Maj:ts regering i sjelfva verket
både skäl för sig. Likvisst förmodar jag, att äfven om en 'sådan urakt-
låtes_ skall det kungliga, förslaget uppenbara sig till nästa riksdag,
och i sa fall är det onödigt att vidtaga denna enligt mitt förmenande
mindre grannlaga åtgärd, hvarigenom, derest Utskottets yrkande god¬
kännes, Kammaren dessutom uttalar deri en förutfattad, ännu omogen
och ingalunda tillräckligt öfverlagd mening om önskvärdheten att
återgå till en enda ^sedelutgifvande bank, och detta uttalande synes
mig väl kunna anstå, intill dess vi erhålla fullständig kännedom om
på hvad sätt och efter hvilka bestämmelser Kongl. Maj:t tänkt sig
denna angelägenhet böra ordnas.
. Ehuru jag sjelf hyllar meningen, att all sedelutgifning må cen¬
traliseras hos en enda nationel bank, måste jag dock afstyrka att
Riksdagen nu uttalar någon bestämd önskan'i detta hänseende, på
grund af eu motion i likhet med den föreliggande, som, derest den¬
samma antages, skulle ovilkorligen® framkalla icke blott en genom¬
gripande jordbrukskris, hvarigenom motionärerna bundit riset åt sin
egen rygg, utom det att en indragning af de enskilda bankernas tio-
kronesedlar under nuvarande förhållanden skulle gifva Riksbanken en
till despotism gränsande maktställning med dess nuvarande reglemente.
Af de nuvarande 27 enskilda bankernas 144 afdelningskontor komma
utan tvifvel 80 å 90 stycken att indragas på sådana orter, der Riks¬
dagen sannerligen ej ämnar att med riksbanksafdelningskontor ersätta
dem, och då uppstår en kapitalomflyttning, dervid bankerna ingalunda
kunna hafva någon svårighet att utbetala eller till hufvudkontoren
öfverföra beloppet af sina erhållna depositioner eller skulder, hvaremot
då detta ej beqvämligen låter sig göra med fordringarne, dessas in¬
kassering säkert kommer att sätta jordbrukaren uti den bekymmer¬
sammaste penningeförlägenhet, som snart urartar till kris och pris¬
fall i jordegendom. Hvad utveckling eu dylik kris kan erhålla, är
naturligtvis omöjligt att förutsäga. Då emellertid såväl bankkomitén
som fullmäktige i Riksbanken och Utskottet uttalat sina farhågor
för en dylik brådstörtad indragningsplan, och då jag är förvissad att
Kammarens ledamöter äfven inse det betänkliga i ett slikt till-
vägagående, anser jag onödigt uppehålla mig längre vid denna om¬
ständighet.
Bankofullmäktige angifva i sitt vid Utskottets utlåtande fogade
anförande, att till mötande af de kraf, som till följd af tiokrone-
sedlarnes indragning, skulle ställas på Riksbanken, denna måtte från
Riksgäldskontoret försträckas med 7 millioner kronor i svenska stats¬
obligationer, på samma gång de föreslå att medelst tillgängliga medel
N:0 51.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tia
kronor.
(Forts.)
N:0 51.
26
Lördagen deu 2 Maj, e. in.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
höja Riksbankens grundfond med 5 millioner kronor till 40 millioner,
en af Riksdagen redan vidtagen åtgärd. Riksbankens obegagnade
sedelutgifningsrätt utgjorde den 31 Mars 9,488,011 kronor, således,
under förutsättning att den föreslagna förändringen vid innevarande
tidpunkt redan trädt i kraft, skulle återstående sedelutgifningsrätten
nu utgjort 10 och en half millioner. Men då under enahanda förut¬
sättning, de enskilda bankernas utelöpande tiokronesedlar utgjorde den
31 Mars 28,764,220 och ännu oinvexlade femkronesedlar 485,630 kro¬
nor, synes mig som kunde man med skäl ifrågasätta: hvarifrån
skola de felande 13 millionerna erhållas, sedan nu Riksbanken blifvit
alldeles pank? Och detta så mycket mer som de enskilda bankerna
under perioden 1873—1877 hade i medeltal 10 millioner mera sedlar
utelöpande, än som för närvarande är fallet. Svaret finnes dock till
hands uti bankofullmäktiges utlåtande, hvari föreslås, att Riksban¬
kens obetäckta sedelstock må höjas från 35 till 60 millioner. Men
denna åtgärd synes mig den olämpligaste och sämsta af alla, ty den
minskar bankens soliditet genom saknaden af nödiga bestämmelser
rörande säkerheten, på hvilken denna stora öfverskridna sedelemission
må grundas. En så beskaffad åtgärd öfverensstämmer icke heller
med de bestämmelser, som komiterade, hvilka upprättat det hos
Kong!. Maj:t hvilande bankbetänkandet, ansett böra ligga till grund
för en ökning i sedelemissionen.
Såsom en ersättning dels för den minskning i de enskilda ban¬
kernas inkomst, som sedelindragnftigen medför, dels för uppsamlandet
af vexlar, hvilka vid ^diskontering hos Riksbanken skola förses med
bankernas indosso eller ansvarighet, anse fullmäktige skäligt erbjuda
dessa banker en åttondel af diskontot i returprovision. Nog före¬
faller det mig, som vore i stället den rätta motiveringen: för att
förmå de enskilda bankerna att i liqvid mottaga Riksbankens sedlar
och icke sprida dess guld i stället, hvarigenom betänkliga rubbningar
kunna uppkomma i Riksbankens obetydliga klingande valutor, hvars
storlek ingalunda är betryggande, derest en häftigare ansats skulle
göras genom tiokronesediarnes ersättande med guld uti allmänna
rörelsen, måste vi förekomma detta genom att erbjuda bankerna en
returprovision. Men tro väl herrarne att vare sig en åttonde!
eller en fjerdedel af diskontot i returprovision är nog att betrygga
detta åsyftade ändamål, der man förut odelad åtnjutit hela diskonto¬
satsen? Tiokronesediarnes belopp, som den 31 Mars utgjorde ungefär
29 millioner, beräkna fullmäktige skall nedgå till cirka 25 millioner.
Om vexlar diskonteras till detta belopp, utgör diskontoräntan å fyra
procent 1 million kronor och häraf skulle 125 eller 250 tusen kronor
komma att fördelas mellan 27 banker och 144 afdelningskontor.
Detta är en spottstyfver, som de flesta säkert skola ringakta, och så
länge banklagstiftningen, särskildt hvad beträffar Riksbanken, befinner
sig i samma skick som nu och då frågan om dess behöriga ordnande
står för dörren, anser jag betänkligt att göra partiella reformer i
bankernas vitalintressen, delvis i strid med komiterades åsigter, när
ingen tvingande anledning dertill för ögonblicket finnes, utan endast
för ett missgrepp, hvarigenom snålheten skall bedraga visheten.
Lördagen den 2 Maj, e. m.
27
N:0 51.
Det är ingalunda min mening att försvara de enskilda bankernas
privilegier af sedelemission, enär det bästa försvaret för dessa, ehuru¬
väl på den bittra negativa vägen, vore att tillstyrka bifall till motio¬
närernas förslag. Tvärt om motser jag den tidpunkt, då all enskild
sedelemisson skall upphöra och centaliseras inom en enda nationel
bank. Men att vidtaga denna åtgärd innan grunden till denna bank
blifvit reparerad, för att icke säga fullständigt och betryggande om¬
bygd, vill jag ej vara med om. Vi måste hafva den nya byggnaden
fullständigt färdig, innan vi börja rifva ned den gamla. Börja vi i
orätt ända, skola vi säkert råka in uti ett kaos af förvecklingar, som
har till följd att här liksom i försvarsfrågan ingenting blir uträttadt.
Privatintresset måste åsidosättas, lika väl som oviljan mot de enskilda
bankernas privilegier, hvilkas flämtande lifslampa i alla hänseenden
snart är utbrunnen, och då det vigtigaste målet är gemensamt för oss
alla, böra vi ej genom ett förhastadt beslut träda den naturliga ut¬
vecklingen i förväg.
Då Utskottets förslag icke kan sägas innefatta behandling af
motionärernas förslag, utan innebär någonting väsentligen olika, då
Kammaren genom antagandet af detsamma onödigtvis skulle till Kongl.
Maj:t uttala en förutfattad, oöfverlagd mening under en mindre grann¬
laga form och då vi utan tvifvel hafva att nästföljande år emotse ett
fullständigt förslag till banklagstiftning, jemte dermed sammanhän¬
gande ändringar i annan lag, hvarigenom hela frågan kan på en gång
ordnas, får jag nu härmed yrka afslag så väl å Utskottets som motio¬
närernas förslag.
Herr Talmannen, som nu anlände och öfvertog ledningen af
Kammarens förhandlingar, lemnade ordet åt:
Herr Sandwall, som yttrade: Då jag icke är delegare i någon
enskild bank, ber jag få förutskicka den anmärkning, att hvad jag nu
i korthet vill anföra, kommer från en alldeles opartisk person. Jag
hade visserligen icke tänkt begära ordet, men då en af bankofull¬
mäktige vid behandlingen af en föregående fråga lät förstå, att Riks¬
banken redan nu har ganska svårt att lemna ut en eller par millioner
kronor till landsorten, för etablerande af afdelningskontor måste jag
förklara, att jag anser det förenadt med största våda, att förhindra
de enskilda bankerna att utgifva tiokronesedlar. Hade nu varit fallet,
att Riksbanken genast med afdelningskontor kunde ersätta de många
banker, som i följd af ett dylikt sedelutgifningsförbud komma att indra¬
gas, hade naturligtvis ingenting varit att anmärka deremot; ty det är
ganska naturligt, att man anser, att Riksbanken bör hafva den vinst,
som nu faller enskilda personer tillgodo. Men herrarne må vara
öfvertygade om, att, äfven om de större städerna icke lida det minsta
af detta förbud, skall dock landsorten och landtbrukarne i synnerhet
deraf lida mera än de nu kunna ana. Det är nemligen gifvet, att,
om aktiebolag, som icke utgifva sedlar, skulle börja att hålla afdel¬
ningskontor, vid jernvägsstationerna samt i köpingar och mindre städer,
skulle de få betala räntan på de sedlar, de måste hålla i dessa kassor,
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
N:o 51.
28
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forte.)
medan de enskilda bankerna nu deremot sjelfva kunna tillverka och
utgifva sedlar. Följden häraf skulle blifva, att, äfven om de enskilda
bankerna kunde existera på större platser, måste dock afdelningskon-
toren radtagas, och dessa utgöra, såsom vi hafva hört, ett betydligt
antal, jag tror omkring 140. Jag frågar då, hvilka blifva härigenom
lidande, om icke just landtborna? Nu har man bankkontor öfver
allt, men då privatbankerna icke få utgifva sedlar, kunna de icke
hålla dessa afdelningskontor, enär de ju skulle få betala ränta på
sina penningar till Riksbanken.
Jag vill nu icke göra något yrkande, synnerligast som bär en¬
dast är fråga om en skrifvelse till Kongl. Maj:t och vådan deraf icke
kan vara särdeles stor. Då frågan återkommer vid en följande riks¬
dag, hafva ju de då närvarande riksdagsmännen frihet att uttala sin
åsigt härom. Men jag har velat fästa Kammarens uppmärksamhet
på, att detta är, åtminstone enligt mitt förmenande, en ganska be¬
tänklig åtgärd. Skulle en mängd enskilda banker upphöra i följd af
sedelutgifningsrättens indragning, undrar jag, huru de skola gå till
väga, som nu hafva lån deri och blifva tvungna att inbetala de¬
samma.
Jag har endast velat påpeka detta, då jag anser att, hvad man
här önskar skall leda till ett ganska vådligt resultat.
Herr Grefve Sparre: Jag vet ganska väl, att opinionen inom
denna Kammare emot de sedelutgifvande bankerna är så stark, att ett
yttrande i ämnet, äfven om detta blott afser litet moderation, till in¬
genting tjenar, men jag vill i alla fäll yttra mina betänkligheter emot
en sådan åtgärd som den att nu på förhand skrifva till Kongl. Maj:t
och bedja Kongl. Maj:t genast vidtaga åtgärder för att bereda en snar
återgång till systemet af en enda sedelutgifvande bank. Mine herrar,
vi veta sannerligen icke rigtigt, hvad vi göra, då vi yrka på en sådan
skrifvelse.
Den vinst, som privatbankerna hafva af sin sedelutgifningsrätt,
är ganska obetydlig. Deremot är det af vigt för dem att hafva eu
sådan rätt, emedan de derigenom, såsom den siste talaren ganska rig¬
tigt anmärkte, kunna halla kassor för fullgörandet af bankens för¬
bindelse att betala å vista. De hafva derigenom kunnat åstadkomma
en lättnad i rörelsen, som vi litet hvar erfarit, genom dels andra å
vista förbindelser, dels postremissvexlar och anvisningar från den ena
till den andra orten. Om de icke hafva en sådan sedelutgifningsrätt,
så blir detta dem omöjligt; likasom att uppehålla de liera kontor,
som nu till stor lättnad för allmänna rörelsen finnas å nästan alla
orter med någon rörelse, och jag emotser med oro de följder, som.
komma att inträffa, om dessa bankkontor måste indragas, sedan alla
nu vant sig vid dessa beqvämligheter. Det vore önskligt, om man
icke af en slags förutfattad opinion emot dessa banker vidtoge ett
steg, öfver hvilket hela landet skulle sörja. Mine herrar, då jag först
kom till det län, der jag nu bor, så fans icke en enda privatbank
inom detta län. I en af de större städerna fans visserligen en filial¬
bank, i en annan en afdelning af Wermlandsbanken, men dessa kunde
29
Lördagen den 2 Maj. e. m.
icke gorå mycket för att tillfredsställa det behof af penningar, som
stäldes på^ dem, i synnerhet som de voro begränsade till ytterst små
kassor. Då jag försökte åstadkomma en filialbank, svarade man mig,
att det vore omöjligt att dermed uträtta något, enär man icke kunde
hålla tillräckliga kassor. Detta behof att hålla stor kassa, tillgodoses
genom sedelutgifningsrätten, och nu vilja vi på en gång omintetgöra
de förmåner, som såmedelst vunnits för nöjet att införa en enda se¬
delutgifvande bank och sålunda hämma och rent af omöjliggöra affärs¬
rörelsen på landsbygden. De, som lefva i de större städerna, hafva
icke någon känning härutaf, men ute på landsbygden vet man, att
dessa kontor äro kärkomna. Om vi nu draga in dessa kontor, så
skola vi fä se, hvilka följderna deraf blifva och huru ondt om pen¬
ningar det blir i landet. Vi hafva i dag under flere timmar talat
om möjligheten att inrätta ett eller två afdelningskontor af Riksban¬
ken; men, mine herrar, huru många banker och afdelningskontor fin¬
nas i landet? Jo, ett hundratal; öfver 150 stycken. Kan man tänka sig,
att det skulle vara möjligt för Riksbanken att på en gång ersätta
dessa kontor? Det är alldeles omöjligt.
Jag upprepar ännu en gång, att jag ganska väl känner, att det
finnes en opinion emot dessa banker här i Kammaren, men jag be¬
klagar, _ om denna opinion skulle leda oss till att taga det steg^ som
här är ifrågasatt, nemligen att skrifva till Kongl. Maj:t med anhållan
om åtgärders vidtagande för att snart återkomma till systemet af en
enda sedelutgifvande bank, hvarigenom de andra sedelutgifvande ban¬
kerna måste upphöra. Det är visserligen möjligt, att man i de större
städerna kan åstadkomma ett eller annat bankbolag utan sedelutgif-
ningsrätt, men dess rörelse blir inskränkt, och med de kassor, den
måste hålla, blir dess verksamhet icke mycket omfattande. Det är
väl sant, att här blott är fråga om aflåtande af en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, men vi hafva gjort oss skyldige till dylika besluts fat¬
tande blott alltför ofta, så att det nu åtminstone torde vara skäl att
hålla inne med denna ifrågasatta skrifvelsen, så mycket mera som
frågan i allt fall hvilar på Kongl. Maj:ts pröfning, och denna skrif¬
velse under sådana förhållanden icke kan betraktas annorlunda än så¬
som en påstötning, att Kongl. Maj:t måtte snart afgöra frågan i den
rigtning skrifvelsen skulle komma att angifva. Man må om denna
sak tänka hvad som helst, så är dock flertalet af oss och deribland
jag icke i tillfälle att förutse följderna af indragningen utaf ifråga¬
varande sedlar. Den, som lefvat någon tid på landsbygden och erfa¬
rit tillståndet derstädes så väl före som efter tillkomsten af dessa en¬
skilda banker, kan icke undgå att med bäfvan se på det steg, vi i
dag möjligen gå att taga, och som kan leda till indragning af dessa
privatbanker. Man må icke inbilla sig, att Riksbanken kan tillfreds¬
ställa allas behof, äfven om man ökar dess tillgångar med huru inånga
millioner som helst, och ersätta allt det goda privatbankerna gjort.
Må man icke invagga sig i sådan förvillelse, helst som bankofullmäk¬
tige redan uttalat tvifvel om lämpligheten att inrätta ett och annat
afdelningskontor till. Tror man då, att det skall vara möjligt att i
hela riket inrätta afdelningskontor, som skulle kunna ersätta dessa
N:o 51.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar ä tio
kronor.
(Forts.)
N:0 51.
30
Lördagen den 2 Maj, e. in.
Om, upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
privatbanker? Jag tillåter mig fråga, om under de femtio år dessa,
privatbanker existerat, de skadat någon? Eller har någon menniska
förlorat ett öre på dem? Och orsaken dertill, grunden till dessa ban¬
kers soliditet är i delegarnes solidariska ansvarighet. Den omstän¬
digheten nemligen, att de personer, som äro delegare, veta, att, om
något hotar banken, de måste af alla krafter bemöda sig att hålla
banken uppe och hindra dess fall, är dess styrka. Derför hafva ock,,
under det att Riksbanken, enligt hvad dess historia visar, mångfaldiga
gånger stupat och realiserat, såsom det heter, samt bidragit till ofant¬
liga förluster, under de femtio år privatbanker existerat icke någon
menniska på dem förlorat ett enda öre. Detta är något att tänka på,
innan man beslutar aflåta en skrifvelse, såsom nu är i fråga, hvars
vigt och betydelse ingen kan förutse.
Jas instämmer med Herr Gribson i hans vrkande om afslag.
I detta yttrande instämde Herrar Markstedt, Tundal, J. W. Lindh,
Blomberg, Boll, Roth och Fredenberg.
Herr Sam. Johnson: Jag har begärt ordet med anledning
deraf, att de två nästföregående talarne, och företrädesvis Herr Sand¬
vall, yttrade, att om förslaget om en enda sedelutgifvande bank
genomfördes och våra privatbanker sålunda indroges, detta skulle
vara den största olycka, som kunde hända landsbygdens invånare.
Jag påstår motsatsen. Å de orter på landet, der det finnes bank¬
kontor, uppgå vanligen depositionerna från denna ort till betydligt
större belopp än lånerörelsen inom orten. Så är åtminstone förhål¬
landet i den ort jag tillhör och, enligt hvad jag hört af kamrater i
Kammaren, lär förhållandet vara detsamma i andra delar af riket.
Jag ber få anföra blott ett exempel. Den sista stora krisen inträffade
såsom bekant 1878. Hvem var det väl då, som införde strypsystemet
i bankrörelsen om icke privatbankerna? De gjorde många menniskor
olyckliga genom det strypningssystem, som då egde rum. Inom
afdelningskontoret i Hvetlanda uppgingo vid krisens utbrott deposi-
tionsmedlen till 900,000 kronor. Hufvudkontoret förbjöd afdelnings¬
kontoret att utlemna mer än 300,000 kronor i utlåning och indrog
(resten) till hufvudkontoret. Var icke detta att beröfva den ort, som
syntes hafva rätt att fördra att få låna till så högt belopp, som från
orten biifvit deponeradt, denna dess rättighet. Kreditiven drogos in
och endast en och annan god vän till någon af bankens styrande
män tilläts omsätta sina lån mot afbetalning och ett par procent för
omsättningen. Så göra de enskilda bankerna. Detta bär i landsorten
framkallat en allmän ovilja mot dem. Jag vill dermed icke hafva be-
stridt att icke dessa banker gjort mycket godt, samt att man förut
icke kunnat undvara dem, men nu deremot tror jag tiden är inne för
att draga in dem, hvilket jag också framhållit i den af mig väckta
motionen. Jag vill nu icke vidare orda härom, utan då jag vet att
Första Kammaren ännu fortsätter behandlingen af denna fråga, och
man icke kan förutse dess utgång, vill jag hemställa om att denna
Kammare ville för sin del återremittera frågan till Utskottet. Jag
gör det på den grund, att jag just nu fått i min hand ett yrkande,
Lördagen den 2 Maj. e. ro.
31
N:0 51.
som en i bankfrågor mycket förfaren ledamot inom Första Kammaren
der framstäf och hvilket är af följande lydelse: “Att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:: må anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes för¬
ordna om upphörande med 1887 års utgång af de enskilda bankernas
rätt att utgifva banksedlar å tio kronors valort
Då ett dylikt yrkande, som jag nyss haft äran uppläsa, kan göras
af en sådan man, så anser jag, att vi här icke böra förhasta oss med
att fatta något beslut, hvarken i den riktning Utskottets förslag går
eller i öfverensstämmelse med min motion.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, Herr
Talman, om proposition på återremiss till Utskottet.
Häruti förenade sig Herr Sandwall.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag vill förena mig i
det yrkande om återremiss, som nyss blifvit gjordt af Herr Samuel
Johnson.
Jag skulle visserligen för min del kunna vara med om Utskottets
förslag, sådant det nu föreligger, men det skulle vara under den be¬
stämda förutsättningen, att det vunne Första Kammarens bifall. Det
lärer dock vara tvifvel underkastadt, huru vida Första Kammaren kom¬
mer att godkänna förslaget, och ett definitivt beslut af denna Kammare
skulle således allenast blifva en opinionsyttring. En opinionsyttring i
det syfte Utskottet här föreslagit önskar jag dock för min del. att
Kammaren under nuvarande omständigheter ej skall afgifva; ty man har
hittills åtminstone inom Riksdagen ansett, att enskilda bankernas tio—
bronesedlar kunde indragas utan sammanhang med den stora bank¬
reform, som skulle omgestalta hela bankväsendet. Men om man
nu bifaller detta betänkande, så har man derigenom förklarat, att
frågan om indragningen af privatbankernas tiokronesedlar kan afgöra»
endast i sammanhang med den stora bankreformen och således tills¬
vidare undanskjuta frågan om denna indragning. Och då man vet, att
bankreformen är en stor fråga, och att måhända lång tid kommer att
åtgå, innan man kan enas i den, så vore det enligt mitt sätt att se
saken icke klokt, om Kammaren redan på förhand uttalade en sådan
åsigt. Hade deremot äfven Första Kammaren godkänt detta förslag,
så hade äfven jag velat vara med derom, emedan det då blifvit ett
gemensamt uttalande från båda Kamrarne, att man önskade ett för¬
slag från regeringen i den retning, att det borde blifva endast en
sedelutgifvande bank. Det torde väl också för en del af Kammarens
ledamöter vara svårt att godkänna detta betänkande, som grundas på
ett komitéutlåtande, hvilket icke kommit till Riksdagens kännedom,
cl. v. s. ännu icke blifvit utdeladt bland riksdagsmännen. De skulle i
sådant fall helt och hållet förlita sig på innehållet i betänkandet och
på grund endast af detta fatta sitt beslut.
På det Kammaren derför må hafva fria händer i detta fall, för¬
enar jag mig i Herr Samuel Johnsons yrkande om återremiss. Deri¬
genom komme man i tillfälle att få se, huru vida Första Kammaren kom¬
mer att antaga detta förslag eller icke. Antager Första Kammaren
icke detta förslag utan afslår detsamma, så vill jag hufvudsakligen.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
N:0 51.
32
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om upphö¬
rande af de
enskilda lan-
hernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
biträda Herr Samuel Johnsons motion, som visserligen icke blefve
annat än en opinionsyttring, äfven den, men hvilken dock går i den
rigtning, som Andra Kammaren önskar gå i denna fråga.
Herr Carl Ifvarsson: Jag vill först och främst upplysa, att
det förslag, som nu föreligger, är tillkommet i följd af en kompromiss
mellan Första och Andra Kammarens ledamöter och på initiativ af
Första Kammarens ledamöter inom sammansatta Utskottet. Under
sådana förhållanden hafva vi, ledamöter från denna Kammare, ansett
oss böra instämma i detta förslag, som i alla fäll slutligen kan leda
till samma mål, som motionären önskat och jag tror vara beak-
tansvärdt.
Om också detta förslag skulle vinna Riksdagens bifall, är det
derför icke sagdt, att man skall gå brådstörtad! till väga med för¬
ändring af hela banksystemet, utan man kan få upprättad en plan för
det nya systemets successiva genomförande och sålunda till slut få
återföra banksystemet till det gamla, så att det återstår endast en
sedelutgifvande bank. Jag kan icke heller inse att någon fara skulle
uppstå deraf, aldrahelst som pröfningsrätten skulle tillkomma Riks¬
dagen, sedan Kongl. Maj:t framlagt förslag i ämnet. Frågan gäller
nu först, huru vida tiokronesedlarne skola indragas eller om i samman¬
hang dermed något mera skall åtgöras. Derom har Utskottet icke
bestämdt uttalat sig, och jag tror ej heller, att det hade varit skäl att
under närvarande omständigheter göra det. Jag föreställer mig emel¬
lertid, att detta blir det första steg, som kommer att tagas, så vida
man vill tänka sig att kunna genomföra hvad som här är fråga om.
Hvad angår de störa vådor, man förespår oss, och de svårigheter,
som skulle uppstå för jordbruket, i fall det endast skulle blifva en
sedelutgifvande bank i riket, så får jag säga, att jag i det afseende!
icke hyser någon fruktan. Jag kan icke fatta, hvarföre icke den all¬
männa rörelsen kan blifva tillgodosedd lika väl af en sorts sedlar som
af 100-tals olika privatbankssedlar. Nog begagnar allmänheten lika
gerna riksbankssedlar som privatbankssedlar; och hafva de sistnämnda
kunnat sättas i omlopp bland allmänheten, lära nog riksbankssedlarne
också kunna få erforderlig spridning. Jag tror således icke, att något
i den vägen är att befara.
Man talar äfven om den strypning, som skulle inträffa, om de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt indrogs, och bankerna i följd
deraf upphörde med sin lånerörelse i landsorten. Ja, detta skulle man
kunna föreställa sig, om det vore antagligt, att kapitalisterna skulle
hellre ligga på sina kapital, än söka att göra dem fruktbärande.
Men som det icke är troligt, kommer det nog att finnas en hel mängd
bankinrättningar ändå, fastän af en helt annan beskaffenhet, i det de
nemligen få röra sig med Riksbankens sedlar i stället för sina egna.
De komme visserligen icke att förtjena så mycket som förut, men
de kunna ju upprätthållas derigenom, att dem beredes tillfälle att
medelst kreditiv hos Riksbanken förskaffa sig erforderligt för¬
lag af dess sedlar; och få de privata penningeinrättningarna blott
33
N:0 51.
Lördagen den 2 Maj e. m.
riksbankssedlar att röra sig med, nog blir det tillräckligt med sådana
anstalter lika väl hädanefter som hittills.
Att nu få ett förslag om, huru detta skall på lämpligaste sätt
ordnas och genomföras, det är hvad Utskottet afser med den till-
ernade skrifvelsen till Kongl. Maj:t. Och ehuru jag icke är fullt belå¬
ten med det föreliggande förslaget härtill, i hvilket jag skulle önskat,
att man litet mera bestämdt uttalat sig i motionens syfte, är jag lik¬
väl villig att lemna detsamma min röst, för så vidt nemligen Första
Kammaren godkänner det. Skulle deremot Utskottets förslag förkastas
der, då frågan naturligtvis förfaller eller återremiteras, föredrager jag
emellertid den senare åtgärden, hvarigenom man kan få tillfälle tänka
litet mera på saken.
Jag yrkar alltså tills vidare bifall till utlåtandet.
Herrar Smedberg, Magnusson, Björkman, Sven Andersson, Anders
Nilsson, Aug. Peterson och Norm instämde i detta anförande.
Herr Herslow: Det förslag, som det sammansatta Stats- och
Banko-Utskottet här framlagt, utgör icke en direkt slutsats af den
motion, som Herr Sam. Johnson med flere väckt. Har emellertid
logiken medgifvit Uskottet att dermed framkomma, ser jag i dess
beskaffenhet intet hinder för Kiksdagen att antaga det.
På upprepade framställningar af Riksdagen tillsatte Kongl. Maj:t
en komité, som har utarbetat ett förslag till rätt omfattande förän¬
dringar i hela vårt banksystem; och Riksdagen kan nu hafva rättighet
att snarast möjligt få se och pröfva detta förslag, i synnerhet som
ju längre det osäkerhetstillstånd varar, i hvilket vårt näringslif för
närvarande hålles, och hvarunder ingen vet om det gamla banksyste¬
met skall bibehållas eller huru vida de enskilda bankerna komma att
förändras eller att ersättas af något annat, dess mer måste allmän
oro och ängslan blifva rådande och dess mer skall under intrycket
häraf vårt penningeväsende lida. Det är kändt, att komiténs förslag
delar sig i två: förslaget A uppställer ett första, förberedande stadium
för den större reformen, och förslaget B genomför denna reform
derhän, att hela sedelemissionen förlägges till en enda centralanstalt.
Med kunskap härom eger Riksdagen befogenhet redan nu att, så
långt som Utskottets hemställan går, precisera sin framställning till
Kongl. Maj:t i ämnet. Man vill se förslagen, just dessa förslag, och
så fört som möjligt. Men en utförligare diskussion i sjelfva saken
anser jag man helst för närvarande borde undvika, eftersom komité-
betänkandet icke är allmänt kändt. Jag tillåter mig på samma gång
göra den erinran, att man nu liksom då, när sjelfva förslaget skall
pröfvas, bör lemna å sido all tanke på, om det och det skulle blifva
till vinst för Riksbanken eller för de privata bankerna, då ju ingendera
är till för sin egen skull, utan den ena så väl som de andra blott äro
tjenare åt landets näringsverksamhet — och endast hålla sig vid hvad
som för denna verksamhet kan anses nyttigt och gagneligt.
Med tanken fäst på de faror, som under kritiska tider kunna
träffa vårt ekonomiska lif, har komitén för omorganisation af vårt
penningeväsen framlagt ett system i syfte att mer och mer konsoli-
Andra Kammarens Prat. 1885. N;o 51, 3
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Ports.)
N:o 51.
34
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj, e. m.
derå hufvudinstitutet ocli allt mer och mer begränsa den makt öfver om¬
sättningsmedlet, som de enskilda bankerna nn dela med detta institut och
som bör så småningom aftaga på ena hållet i samma proportion som den
ökas på det andra. Den processen får emellertid icke vara kort.
Ty skall man röra vid något med varsamhet, så är det just vid pen-
ningeväsendet. När vi under 50 lyckliga år sluppit någon kris och
vi ega en så lugn ekonomisk ställning, som knappast något land i
Europa kan uppvisa, så är det vår klara pligt att gå varsamt till¬
väga, om och när vi skola göra några förändringar. Många tycka
att, när vi haft ett tryggt och ordnadt penningeväsen nu i lång tid,
vi borde låta bli att alls försöka ändra det. Men den om¬
ständigheten att man icke haft någon eldsvåda under föregående år,
bevisar icke att man ej kan få en sådan i år eller nästa, och ehuru
vi under en lång tid varit fria från krig, böra vi ändå tänka på för¬
svarsanstalter. Det är ur sådan synpunkt komitén tänkt sig denna
vigtiga fråga böra tagas före just under den lugna tiden och innan
någon ekonomisk olycka inträffat. Förslaget går ut på att först in¬
skränka och sedan så småningom borttaga enskilda bankernas sedel-
utgifningsrätt. I sin nuvarande utsträckning är den absolut för stor,
den hvilar på lösa bestämmelser och erbjuder icke någon säker kon¬
troll. Den medger en viss frikostighet med krediten under lyckliga
omständigheter, men när de goda konjukturerna öfvergå till sämre,
så åtdragas tyglarne hårdare, än som är önskligt och nödigt. Komitén
har velat afhjelpa dessa olägenheter genom att sätta en fix gräns för
den enskilda sedelutgifningen. Den har velat fixera de enskilda ban¬
kernas sedelutgifningsrätt till ett minimum och tvinga dem att, så
snart de gå öfver denna gräns, begagna Riksbankens sedlar eller
guld. Motionärerna åter hafva tänkt sig göra inskränkningen deri¬
genom, att privatbankerna beröfvas rätten att utgifva sedlar af den
för dem nu gällande minsta valören. Det är obestridligt, att man på
detta sätt kan begränsa bankernas förmåga att extravagera. Men det
finnes en skilnad. Under det att den af komitén förslagna inskränk¬
ning kommer att verka på enskilda bankernas hela verksamhet, så
kommer det af motionärerna föreslagna sättet att nästan uteslutande
verka på bankrörelsen vid kontoren ä de aflägsnaste orterna, men
deremot knappast kännas på hufvudkontoren. Det är säkert att så
blir förhållandet. Jag ber att med några ord få göra detta klart.
Om man i landsorten vill på kreditiv eller i en annan form uttaga
penningar för löpande utgifter, så är man icke betjent af sedlar af
större valör. I samma ögonblick, man erhåller sådana, vill man vexla
till sig smärre sedlar. Följden blir den att, om åt de enskilda ban¬
kerna endast lemnas rätt att utgifva stora sedlar, de icke kunna hafva
nytta af sedelutgifningsrätt utom vid de kontor, som betjena den
större rörelsen. Vid de mindre kontoren, der endast smärre sedlar
kunna användas, kunna bankerna icke ligga inne med sina egna sed¬
lar i kassan, utan de måste uteslutande hålla kassa i Riksbankens
sedlar. Det bär sig icke och följden blir den, att de smärre kontoren
måste indragas. Gör detta icke någon störande inverkan i orterna?
Jag ber få nämna ett exempel. Styrelsen för Skånes Enskilda bank
Lördagen den 2 Maj, e. m.
35
N:o 51.
har nyligen föreslagit, att ett af de mindre kontoren skulle indragas.
Saken var den, att det hade visat sig att kontorets lilla styrelse, en
kassachef och en bokhållare, icke kunde utöfva gentemot hvarandra till¬
räcklig kontroll. Det hade också visat sig att rörelsen vid kontoret
icke kunde betala en större styrelse, och derföre beslöt styrelsen hem¬
ställa till bankstämma, att kontoret skulle indragas. Eu har hela
den trakt, der kontoret haft sin verksamhet, petitionerat hos bank¬
stämman, anhållande att kontoret för ortens intressens skull fortfa¬
rande finge vara qvar. Och förhållandet är lätt förklarligt. Ty det
är icke blott för åtnjutande af moderna bankbeqvämligheter, utan
lika mycket för att i låneform kunna erhålla nödigt driftkapital och
förlag, som de smärre kontoren äro af vigt för en ort. Endast på
dessa smärre kontor känner man de personer, som bo på dessa aflägsna
orter. Om jag reser 3 eller 4 mil till ett större kontor, så är det
väl antagligt att der finnas penningar, men man saknar der den nödiga
personkännedomen för att jag der skall erhålla kredit. Förhållandet
blir derför det, att det stora näringslifvets centra tillgodoses af kredi¬
ten mera, de aflägsnaste orterna mindre än de förtjena. Herrarne
hafva nog hört, huru svårt det varit förr att till och med på de bästa
papper få låna penningar i provinserna, äfven då penningetillgången
var ymnig i hufvudstaden. Om tiokronesedlarne skulle indragas, så
blir otvifvelaktigt förhållandet, att det kommer att finnas ett öfver¬
skott af kredit på de stora platserna, der riksbankskontor finnas, der
dessutom privatbankerna kunna begagna sina egna sedlar och derföre
med dubbel fördel kunna drifva sin rörelse, men deremot en ytterst
knapp kredit på sådana platser, der de icke kunna begagna sina stora
sedlar, och der den redan nu ringa afkastningen af deras rörelse ytter¬
ligare nedsättes derigenom att de måste ligga inne med Riksbankens
sedlar såsom kassa. Ty dessa smärre kontor behållas redan nu ute¬
slutande ur sedelemissionens synpunkt. Det är nemligen i regeln
för spridningen fördelaktigare att utgifva sedlar från småkontoren
än från de störa, fast omsättningen vid de sista är oändligt mycket
större. Men de sedlar, som släppas ut från de mindre kontoren i landsorten,
blifva i allmänhet längre utelöpande än de, som utgifvas från de stora
kontoren. Om man här i Stockholm släpper ut 10 hundrakronesedlar,
så återkomma 9 af dem till banken samma dag eller följande morgon.
Med den snabbhet i affärslifvet, som nu finnes, då alla större affärs¬
män hafva bankräkningar, derå de dagligen insätta sitt kassaöfver-
skott, löper en banksedel nästan ögonblickligt åter in i banken. Men
en sedel, som utsläppes i landsorten, blir några dagar eller veckor
utelöpande, innan den återkommer. De smärre privatbankskontoren
behållas numera endast derföre, att de äro de bästa platserna för ut¬
gifning af de mindre sedlarne. Vore de icke det, så skulle det
vara icke allenast icke renderande, utan absolut förlustbringande att
hålla dessa kontor. Kunna vi inrätta dem på annat sätt, så kunna
de ju gerna indragas. Men jag tror, att vi icke böra föranleda deras
indragning förr än vi veta, huru de skola ersättas.
Jag vill säga att då bankkomitén tänkt sig att för närmaste
tiden bibehålla sedelutgifningsrätten åt de enskilda bankerna, gjorde
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rått
att utgifva
egna bank-
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
N:0 51.
36
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Om upphö¬
rande af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgif va
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
den det under det tysta förehåll, att de enskilda bankerna skulle
hafva till åliggande att hålla afdelningskontor i samma utsträckning
som hittills. Komitén har tänkt sig, att det vore af vigt att bevara
åt allmänheten de bankbeqvämligheter, som finnas och hvarpå vi lärt
oss att sätta värde — beqvämligheter som i vårt land finnas till större
utsträckning än i något annat land. Ty vi kunna ju här gå in i en
bank och utan eu skillings särskild afgift köpa ett papper, hvarmed
man här i Stockholm kan betala i Haparanda eller Ystad. En bank,
som betjenar mig så, att den erlägger hög godtgörelse för nöjet att
till min egen disposition förvara min dagkassa och afgiftsfritt verk¬
ställer mina liqvider på hvilken plats som helst i riket, är någonting
okändt i alla andra land i Europa. Men tron mig, det blir en sådan
allmän förbittring i orterna, om dessa beqvämligheter, om denna
liberala kredit blir förändrad, att vi knappast kunna derom nu göra
oss en föreställning. Vilja vi undvika att väcka en storm af ovilja,
ja, hvad mer är, vilja vi undvika faran af en allmän kris, hvilken
visserligen icke träffar centra, men så mycket mer de värnlösa mindre
platserna, så böra vi handla med varsamhet.
Märkligt är att motionärerna i det hänseendet gifvit komitén rätt,
att de i högsta grad vitsordat kraften af den bevisning, komitén lemnat
för sitt förslag och sina syften. När herrar motionärer så gjort, så
tycker jag att de icke bort förbigå de ord i skrifvelsen till Kongl.
Maj:t, hvarmed detta betänkande inledes:
“Beträffande åter', yttrar komitén, “den förändring i de enskilda
bankernas sedelutgifning, som skulle bestå i upphörande af dessa
bankers rätt att utgifva sedlar å tio kronor, har komitén, som på
annan väg sökt vinna både en omsorgsfullare afvägd begränsning och
en fastare grund för den enskilda sedelutgifningen under öfvergångs-
tiden till det af komitén förordade systemet med en enda sedelutgif-
vande bank, icke kunnat såsom lämplig öfvergångsform förorda för¬
slaget om en dylik indragning. Komitén har så mycket mindre kun¬
nat såsom sådan godkänna detta förslag, som komitén på grunder,
som i motiven angifvits, måste antaga, att upphäfvandet af bankernas
rätt att utgifva sedlar å den nuvarande lägsta valören, skall i sina
verkningar’ visa sig vara en åtgärd liktydig med hela den enskilda
sedelutgifningsrättens indragning och sålunda endast böra beslutas
under samma förutsättning, som legat till grund för de af komitén
uppgjorda med Lit. B betecknade lagförslag,' — den förutsättning
nemligen, att tiden pröfvas vara inne att direkt öfvergå till systemet
af en enda sedelutgifvande bank.
Jag skall icke upptaga tiden längre; jag ber endast få erinra om
ett litet tecken, som torde visa, att om vi skola nå målet här, så
hafva vi att öfvervinna faror, som icke böra underskattas.
Den ärade motionären upprepade just ett yrkande, som gjorts i
Första Kammaren. Detta yrkande lyder: “att Riksdagen måtte aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att enskilda bankernas rätt
att utgifva tiokronesedlar måtte vid 1887 års utgång upphöra'.
Det är eu rask åtgärd detta. Jag tror också att ett sådant ut¬
talande af Riksdagen skulle komma att väcka en ganska ängslig stäm-
Lördagen den 2 Maj, e. m.
37
N:o 51.
ning i landet; jag tror att det skulle på det kraftigaste motarbeta de Om upphö-
utsigter, som eljest kunna finnas för att verkligen få reformeradt vårt ran'^ af ^
privatbanksystem. Jag ber derför få tillägga att detta yrkande i ^erntu rätt
Första Kammaren är gjordt af — Herr Wallenberg. att utgifva
egna hank-
Herr Grumselius: Ja, det är rigtigt, som den senaste talaren yttrat, att se<lj^r aortw
det märkliga yrkandet i Första Kammaren gjorts af Herr Wallenberg. (Forts.)
Han ansåg, att det vore betänkligt, att tiokronesedlarne skulle indra¬
gas redan vid 1885 års utgång, och tyckte icke heller att det var
värdt att indraga dem i terminer, på sätt bankofullmäktige föreslagit,
utan han föreslog tidpunkten till utgången af år 1887, hvilket skulle,
sade han, leda till att de enskilda bankerna hade året 1888 att reda
ut sina saker på före löpande oktrojera utgång. Och jag kan tillägga,
att han vann understöd i detta sitt förslag i det hufvudsakliga åt en
i dessa frågor icke oerfaren man, på hvars förslag Kongl. Maj:t på
sin tid beslutade indragningen af femkronesedlarne. Denne yrkade
visserligen icke direkt bifall till Herr Wallenbergs förslag, men han
yrkade: att ärendet skulle återremitteras till det sammansatta utskottets
förnyade behandling i rigtning af bifall till Herr Wallenbergs förslag.
Intetdera yrkandet gick igenom, men vid den dubbla votering, som.
hölls i Första Kammaren, bestämdes med 75 röster mot 19, att Herr
Wallenbergs förslag skulle sättas till kontraproposition, och i den
slutliga voteringen afslogs Utskottets hemställan med 62 röster mot 33,
som afgåfvos för Herr Wallenbergs förslag. Dessa 33, hvilka utgjorde
mera än en tredjedel af Kammarens närvarande medlemmar, ansågo
sig således kunna bifalla Herr Wallenbergs förslag utan de små vil¬
kor och inskränkningar, som den förutvarande finansministern ville
hafva med.
Då saken emellertid nu är för tillfället afgjord i Första Kamma¬
ren, anser jag mig icke böra nu ingå i någon vidare diskussion af
denna fråga. Jag hoppas emellertid, att de medlemmar af denna
Kammare, som anse det så ytterst betänkligt, att man ifrågasätter
denna indragning ett stycke fram i tiden, skola taga saken något lug¬
nare, när de betänka, att i allt fall man har kunnat få biträde af en
så stor del af den i dessa saker så betänksamma Första Kammaren,
och detta till ett förslag, som enligt min uppfattning går längre än
det, som varit framlagdt af bankofullmäktige och är mera positivt än
det, som framstälts af sammansatta Utskottet. Jag har i min hand
ett förslag, som möjligen, om Kammaren funne det lämpligt, skulle
kunna användas i och för ett positivt beslut i frågan. Men det torde
å andra sidan icke skada, om man får en liten betänketid för att, un¬
der de ändrade förhållanden som nu inträdt, öfverlägga hvad man
bör göra, och ur den synpunkten förenar jag mig med de talare, som
yrkat frågans återremitterande till Utskottet.
Med Herr Grumselius instämde Herrar Hceggström och Sjö.
Herr Lyttkens: Jag skall motstå frestelsen att inlåta mig på
en lång diskussion om de olika banksystemen och följderna deraf.
N:o 51.
38
Om upphö¬
rande af de
enskilda hatt-
hernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar ä tio
kronor.
(Forts.)
Lördagen den 2 Maj, e. m.
Jag skall allenast helt kort, för att lugna de herrar, som anse, att
_ faror äro förenade med öfvergången till systemet af en enda sedel-
utgifvande bank i riket, hänvisa dem till alla de länders exempel, nem¬
ligen de flesta i Europa, der blott en enda sedelutgifvande bank fin¬
nes, och derjemte fästa deras uppmärksamhet på, dels att det land,
som står oss närmast i afseende på sitt banksystem, nemligen Skott¬
land, redan så allvarsamt börjat tänka på att indraga de enskilda
skottska bankernas sedelutgifningsrätt, att antagligt är, att så inom
kort kommer att ske, dels ock att Skottlands förnämste bankman posi¬
tivt uttalat, att Skottland vore absolut tvunget att vidtaga en sådan
åtgärd för att kunna få sitt banksystem ordnadt på ett tillfredsstäl¬
lande sätt.
Man har påstått, att det skulle åstadkomma en ofantlig förskräc¬
kelse hos oss, om vi vidtoge dessa åtgärder på en gång. Men hvem
bär yrkat på, att de skulle ske brådstörtadt ? Hvarje klok menniska
inser tvärtom, att det icke går an att vidtaga dem brådstörtadt. Både
komitén och alla andra hafva förklarat, att det måste ske med var¬
samhet, och det nu ifrågastälda skrifvelseförslaget afser ju endast
att få fram de väntade förslagen i bankfrågan för att man skall få
se, huru Kongl. Maj:t tänkt sig öfvergången från det gamla till det
nya systemet. Skrifvelseförslaget tillkom, såsom en ärad talare till
höger om mig nyss uppgaf, genom en kompromiss mellan båda Kam-
rarnes ledamöter i Utskottet och helt och hållet på Första Kammare¬
ledamöternas förslag. Andra Kammarens ledamöter inom Utskottet,
åtminstone jag för min del, ingingo derpå i förhoppning att derigenom
få fram bankförslagen i så god tid innan år 1888, då de enskilda
bankernas oktrojer utlöpa, att vi skulle kunna i lugn och med sans
öfverväga dem och icke vara tvungna att brådstörtadt och i sista
stund godkänna förslag oeh fatta beslut, som skulle kunna rubba nä-
ringslifvet. Men då numera skrifvelseförslaget fallit i Första Kam¬
maren och jag icke vill vara med om att brådstörtadt så här sent på
natten framkasta ett annat förslag till Kammarens pröfning, utan jag
önskar ett skriftligen formuleradt, mera öfvertänkt förslag, så förenar
jag mig med dem, som yrkat på återremiss för att få tillfälle att taga
i öfvervägande hvad vidare är att göra för att i god tid förbereda de
åtgärder, som böra vidtagas och icke uppskjuta frågan från det ena
året till det andra ända till år 1888, då ett ögonblickligt beslut måste
tagas, och således hvarken de enskilda bankerna eller Riksbanken
finge den tid på sig, som för ordnande af deras förhållanden behöfdes.
Herr Herslow: Blott två ord, till svar åt den ärade talaren
från Örebro.
Han sade, att, då en så erfaren bankman som Herr Wallenberg
kunnat bifalla förslaget om indragning af de enskilda bankernas tio-
kronosedlar, detta förslag icke kunde innebära de faror, jag uppgifvit.
Men Stockholms enskilda bank med sin sedelutgifning och nästan hela
bankverksamhet i hufvudstaden har icke målsmanskap för bank¬
rörelsen och näringslifvet i de aflägsnare landsorterna. Jag har sagt,
att indragningen af privatbankstiorna skulle för de aflägsna landsor-
Lördagen den 2 Maj, e. m. 39
terna vara ytterst kännbar, medan den af de stora bankkontoren på
de stora platserna skulle kännas nästan intet; ock det är min inner¬
liga tro, att den inskränkning i öfrigt, som af komitén föreslagits,
kommer att åtminstone för de särskilda tiufvudstadsbankerna kännas
dubbelt ^ strängare än indragningen af tiokronsedlarne. Men när det
gäller sådana mera aflägsna landsdelar, som t. ex. Norrland, Dalarne,
Skåne med flere, och man beslutar fråntaga de enskilda bankerna rät¬
tigheten att utgifva sedlar af den lägsta valören, då kännes den in¬
skränkning^ betydligt svårare för dessa orter än den mer rationella, som
bankkomitén föreslår. Detta är skilnaden, och derföre kunna vi icke
tillerkänna denne bankmans erfarenhet stor allmän betydelse. Han
representerar i sjelfva verket ett intresse, alldeles motsatt deras; han
representerar en stor stads intresse, men icke det intresse, som vi måste
anse såsom det öfriga landets, hvilket vida mer saknar, men lika myc¬
ket behöfver en billig kredit.
Hvad sjelfva utskottsbetänkandet beträffar, beklagar jag det öde
det fått. Jag hade för min del visst inga betänkligheter att biträda
Utskottets skrifvelseförslag och då jag hör, att detsamma var utgånget af
en kompromiss, beklagar jag att denna icke bättre hölls. Ty, det säger
jag: två gånger skall man betänka sig, innan man går in på en så¬
dan, men har man gjort det, skall man också hålla den.
Herr Grefve Sparre: Jag ber blott få erinra derom, att, då jag-
förra gången uppträdde, var det emot Utskottets yttrande, som an¬
tydde en snar pröfning och snara åtgärder. Så väl den ärade talaren
på malmöbänken sorg den senaste på hallandsbänken talade om någon¬
ting helt annat, och jag vill gerna instämma med Herr Herslow deri,
att man bör långsamt förbereda och vidtaga sådana åtgärder, som er¬
fordras för denna frågas lösning. Men om herrarne behagade läsa
igenom detta betänkande, så finnes der icke ett ord, som antyder en
långsam förberedelse, utan tvärt om heter det, att Utskottet “hyser den
åsigt, att en snar lösning af denna vigtiga fråga" är af behofvet på¬
kallad, hvarefter föreslås, att hos Kongl. Maj:t anhålla om “snar pröf¬
ning" och framläggande för Riksdagen af förslag i saken. Dessa ord
kan jag icke tyda annorlunda, än att meningen är, att den önskade
åtgärden skall snart vidtagas. Vill man långsamt förbereda saken,
har jag ingenting deremot, men att gå brådstörtadt till väga, det
måste jag motsätta mig, och det är derföre jag yrkar afslag å detta
betänkande. Om herrarne behaga återremittera frågan, har jag heller
ingenting deremot.
Herr Carl^Ifvarsson: Det är mycket rigtigt, som grefve Sparre
sade, att man åsyftar, att de åtgärder, hvarom fråga är, skola snart vid¬
tagas, men dermed är icke sagdt, att dessa åtgärder skulle genomföras
brådstörtad!. Man önskar blott, att så snart som möjligt få från
Kong!. Maj:t framlagd en fullständig plan till sakens genomförande,
men det är ju något helt annat. Jag tror derföre att den ärade ta¬
laren har missuppfattat syftemålet med förslaget, i synnerhet som han
trodde, att man kanske redan ett år härefter skulle störta de enskilda
N:o 51.
Om upphö¬
rande af de
enskilda han¬
ker nas rätt
att utgifva
egna hank¬
sedlar ä tio
kronor.
(Forts.)
N:0 51.
Om upphö¬
rande. af de
enskilda ban¬
kernas rätt
att utgifva
egna bank¬
sedlar å tio
kronor.
(Forts.)
40 Lördagen den 2 Maj, e. m.
sedelutgifvande bankerna, ty det har väl sannolikt ingen tänkt uppå,
såsom också förut blifvit upplyst. Jag leninar nu detta derhän,^då
Första Kammaren icke antagit Utskottets förslag. Då jag förra gån¬
gen, jag hade ordet, yrkade bifall till det samma, gjorde jag det med
vilkor, att det skulle antagas äfven af Första Kammaren, men då. så
icke har skett, förenar jag mig nu med dem, som yrkat återremiss,
på det att man må få tid att tänka på, hvilka åtgärder som böra före¬
slås och hvad Kammaren bör besluta, så att den icke fattar ett beslut,
som är mindre välbetänkt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr Tal¬
mannen gifvit propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan,
dels på afslag å densamma, dels slutligen och på ärendets återförvi¬
sande till Utskottet för förnyad behandling, beslöt Kammaren till Ut¬
skottet återremittera punkten.
Punkten 2 blef jemväl till Utskottet återremitterad.
§ 4-
Slutligen föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54 i
anledning af framställning af Riksdagens Justitieombudsman om an¬
tagande af en förordning med bestämmande af formulär för det fall,
att bekännare af mosaiska trosläran skall aflägga domareed eller annan
i lag eller allmän författning föreskrifven ed.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o 10 b, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående an¬
slag till fortsättande under år 1886 af generalstabens topografiska
ärböton *
N:o 12 b, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående
anslag till utgifvande af tidningen “Polisunderrättelser*;
N:o 15 b, angående förhöjning af statens bidrag till folkskole-
lärarnes enke- och pupillkassa;
N:o 42, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kam-
rarnes skiljaktiga beslut angående inköp och ombyggnad af Hudiks¬
valls jernvägsaktiebolags jernväg mellan Hudiksvall och Näsviken samt
jernvägens utsträckning till norra stambanan;
N:o 44, angående fortsättning af arbetet å sakregistret till Rikets
Ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till
och med år 1866;
N:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående afsön¬
dring af jord från indragna militiebostället Stale i Göteborgs och
Bohus län;
Lördagen den 2 Maj, e. m.
41
N:o 51.
N:o 46, i anledning af Kongl. Makts proposition angående efter¬
skänkande af kronans rätt till tvänne Dana-arf;
N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående expro¬
priation af mark från* indragna militiebostället V2 mantal Ullstorp i
Östergötlands län till plats för en skolhusbyggnad för Nykils församling;
N:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inlösen
af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild egan-
derätt, samt arbets- eller hofveriskyldighet till skattesåld krono-
egendom;
N:o 50, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under Fjerde hufvudtiteln, och
N:o 51, med förslag till voteringspropositioner, i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvänne frågor rörande anslagen under
riksstatens Nionde hufvudtitel; samt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55, i anledning af väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande skyldighet att deltaga i kostnaden
för byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 11 e. in.
In fidem
H. A. Kolmodin.
1
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o fri.
4