RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1885 Andra Kammaren. N:o 49.
Onsdagen den 29 April.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på f. m. började sammanträdet.
§ 1.
Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49, i anled¬
ning af vackt motion om ändrad lydelse af § 26 i förordningen an;
gående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 29 Juni
1866.
Motionären, Herr J. Pettersson i Alfvesta, hade föreslagit, att
berörda lagrum måtte erhålla följande förändrade lydelse: »När sockne¬
män skola kyrka eller prestgård bygga eller bättra, må de från
prestebolets eller annat dertill hörande hemmans skog taga nödigt
timmer och virke»; men hemstälde Utskottet, att motionen icke måtte
vinna Riksdagens bifall.
Efter föredragning häraf anförde
Herr Pettersson i Alfvesta: Jag är Lag-Utskottet tacksam för
den behandling det gifvit min motion, ehuruväl Utskottet afstyrkt
densamma. Utskottet har meddelat att Domänstyrelsen icke lemnat
de af mig påpekade förhållandena obeaktade, utan derom utfärdat ett
särskildt cirkulär den 16 Juni 1884, hvilket var mig fullkomligt obe¬
kant, då jag afgaf min motion.
På grund häraf vill jag icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 2.
Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 50, Om af-
i anledning af väckt motion om afskaffande af vissa helgdagar. skaffande af
vissa helg-
1 berörda, inom Andra Kammaren af Herr A. P. Lind afgifna (lagar.
motion var föreslaget, »att de tre så kallade annandagarne vid jul,
Andra Kammarens Prat. 1885. N:a 49. L
N:o 49.
2
Om af¬
skaffande a
vissa helg¬
dagar.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April, e. m.
påsk och pingst måtte varda indragna såsom helgdagar äfvensom
ock trettondedag' jul, samt att firandet af Marie bebådelsedag och
Kristi himmelsfärdsdag måtte förflyttas till närmaste söndag».
Med anledning häraf hemstälde Utskottet, att Riksdagen ville för
sin del antaga följande
Lag angående firande å söndag af Heliga tre Konungars dag,
samt Marie bebådelsedag.
Härigenom varder, med ändring af hvad kyrkolag eller annan
författning innehåller häremot stridande, förordnadt, att Heliga tre
Konungars dag samt Marie bebådelsedag hädanefter skola firas å
närmast efterföljande söndagar; dock att, då den 25 Mars infaller i
veckan före Palmsöndagen eller veckan före Påskdagen, Marie be¬
bådelsedag skall firas å närmaste söndagen före Palmsöndag.
Enligt anteckning å utlåtandet hade reservation häremot anmälts
af Herrar Bergström, Fröberg, Sandberg och Grefve Bonde.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst anförde:
Herr A. P. Lind: Jag ber att till Lag-Utskottet få hembära
min tacksamhet för att det i någon mån fäst afseende vid min motion.
Kammaren torde finna, att jag med densamma alldeles icke åsyftat
någon rubbning i afseende på vare sig statskyrkans bestånd eller
några utsträckta friheter för dissenters. Min motion har endast det
syfte att genom åtskilliga deri omförmälda helgdagars indragning
eller förflyttning befrämja gudsfruktan och det religiösa lifvet i all¬
mänhet. Jag förmodar att Kammarens ledamöter känna, på hvad sätt
våra annandagar numera firas af befolkningen; ingalunda motsvarande
hvad med ordet sabbat egentligen menas. Jag tycker att för bifall
till mitt förslag kan ligga samma grund, som den både regering och
Riksdag hade, då redan år 1772, till följd af eu Riksdagens skrifvelse,
Kongl. Maj:t utfärdade en förordning om indragning af då rådande
många helgdagar. Jag vet nog att Kammaren är bekant med denna
Kongl. förordning förut; det må likväl tillåtas mig uppläsa några ord
derur, som så väl under nuvarande förhållanden kunna upprepas till
förmån för den fråga som föreligger. I den Kongl. förordningen stål':
»Som en oskrymtad gudsfruktan är then första grunden till et
lycksaligt regemente och et Folks sällhet; altså vele Wi städse
hafva Wåre trogne och älskelige Undersåtare förmanade, åt hålla
Herrans Wår Guds bud, och vandra i hans vägar: Och ehuru the
som Herran frugta altid uti sine loflige arbeten hafva Hans ära
til theras yppersta föremål, så bör dock Sabbatlmdagen i synner¬
het helgas Then Stora Guden, såsom Han thet Sjelf budit häfver,
åt Sex dagar skal Menniskan arbeta, och göra alla sina gerningar,
och then Sjunde dagen är Herrans Sabbath. 1 the Christeliga för¬
samlingar äro väl också, tid efter annan, flere dagar utsedde till
Allmän Gudstjenst; men eu beklaglig erfarenhet har visat, thet
myckenheten af Helgedagar bidragit, så väl til theras, som ock til
Onsdagen den 29 April, é in. 3 Jf:o 49.
then af Gud påbudue Sabbathsdagens förakt och missbruk, til löfja Om af-
och syndig lefnad, i stället för Guds namns pris. Therföre, och efter skaffande af
then vid sist öfverståndne riksdag af Riksens Ständer Oss i under- Vlfn helg'
dånighet gifne anledning, samt flere Christelige Potentaters, och ther- fTf?\
ibland Wåre Trosförvanthers loflige efterdöme, hafre Wi eftersinnat, V °r
huru som en Gudi mera behagelig Gudstjenst, jemte skick och ord¬
ning i det allmänna lefverne!, så väl som ock bättre utkomst, för
flitige och dygdigt arbetare lättare befordras, om visse, endast i
menniskostadga grundade Helgedag^' indragas eller flyttas, än vid
theras bibehållande efter then hittills vedertagne ordning.»
Samma skål, tycker jag, kunde läggas till grund här för den
ifrågasatta förändringen, som jag tagit mig den djerfva friheten att
förnya. Denna fråga har varit väckt både inom Riksdagen och på
Kyrkomötet, hvarest ganska höglärda män, till och med af preste¬
stånd^ ledamöter, medgåfvo önskvärdheten af några helgdagars in¬
dragning.
Jag får sluta som jag började och till Lag-Utskottet hembära
min tacksamhet för i någon mån visad välvilja mot min motion, Jag
hade likväl tänkt mig att begära en återremiss i syfte att få motio¬
nen i dess helhet bifallen, men då jag fått mig bekant, att Första
Kammaren redan fattat beslut i frågan och dervid afslagit både Lag-
Utskottets hemställan och min motion, så kan det ej vara något be¬
vändt med att yrka återremiss, utan inskränker jag ’ mig till att uttala
den önskan, att Andra Kammaren måtte bifalla Lag-Utskottets förslag.
Herr Wretlind: Utskottets motivering för sitt förslag synes
visserligen uti mina ögon vara så tillräcklig, att icke mera behöfde
sägas för den hemställan, som Lag-Utskottet gjort och som öfverens-
stämmer med den hemställan, jag gjorde när denna motion till Ut¬
skottet remitterades. Men ehuruväl motionen blifvit afslagen uti
Första Kammaren, torde det icke vara utan betydelse, om den här i
Kammaren kommer under diskussion, på det att de, som äro gyn-
samt stämda för saken, må få tillfälle att framlägga sina skäl, efter¬
som det ju är sannolikt, ja säkert, att motionen kommer tillbaka
igen. Den har redan, såsom vi inhemta här af Utskottets motivering,
en icke så ung historia, och jag tror, att den hör till det slag af
motioner, som måste komma igen.
Det är en gudomlig ordning för menniskan att hafva en hvilo¬
dag i veckan, efter det gamla mosaiska budet, som vi alla känna
till; och det är äfven ur borgerlig synpunkt alldeles nödvändigt, att
vi hafva en hvilodag i veckan. Men det har gått med denna sak
som med så många andra, att menniskan, då hon velat förbättra eu
god ordning, i stället försämrat den. Erfarenheten från andra land
visar nemligen, att ju flera extra helgdagar, som finnas, desto sämre
iakttages det egentliga sabbatsbudet. Och det är just mitt intresse
för det verkliga sabbatsbudet och min nitälskan för ett strängt iakt¬
tagande af detta bud, som gör att jag önskar, det dessa extra helg¬
dagar undan för undan, och i den mån det kan ske utan att folkets
känslor deraf obehagligt beröras, måtte afskaffas.
Se vi på de olika kristna kyrkosamfunden, finna vi, att intet af
N:o 49. 4
Om af¬
skaffande a
vissa helg¬
dagar.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April, e. m.
dem bär så många helgdagar, som den grekisk-katolska Kyrkan.
fMen i intet land står det religiösa lifvet så lågt, som just der, och
ingenstädes missbrukas sabbaten och helgdagar så mycket som der,
i synnerhet till dryckenskap. Personer, som rest i Ryssland, hafva
sagt mig, att de många extra helgdagarne der äro en ganska vä¬
sentlig orsak till det förfall i dryckenskap, som der råder. Gå vi
nu till det romersk-katolska kyrkosamfundet, så se vi, att der visser¬
ligen äfven firas många extra helgdagar, men dock icke så många,
som i det grekisk-katolska. Man kan också säga, att det religiösa
lifvet der är något bättre.
Se vi på den lutherska kyrkan, så finna vi, att man der af-
skaffat en del af den romersk-katolska kyrkans helgdagar, men bi¬
behållit en stor del, som redan för länge sedan blifvit afskaffade
inom de andra protestantiska samfunden. Också iakttages sabbats¬
budet bättre hos oss än inom den romersk-katolska kyrkan, men
likväl icke på långt när så strängt som inom den reformerta kyrkan,
hvilken är den strängaste af alla, och der man aflyst alla extra helg¬
dagar. Inom England och Amerika iakttages icke blott sabbatens
helgd strängare, utan äfven det religiösa lifvet är der — minst sagdt —
lika högt, som i något annat land.
Om vi nu fråga oss hvad dessa extra helgdagar skola tjena
till och hafva för betydelse, måste första frågan blifva: äro de verk¬
ligen behöflig» såsom hvilodagar? Man kan då fråga, hvarför extra
hvilodagar skola finnas den ena tiden på året mer än vid den andra.
De fleste helgdagarne inträffa dock icke den tid på året, då folket
är mest öfveransträngdt af arbete, så att ur den synpunkten kunna
de således icke försvaras. Vill man åter anse, att- de behöfvas såsom
minnesfester, kan man jo säga att alla söndagar också äro fest¬
dagar, som firas till minne af mera beaktansvärda händelser ur den
heliga historien. Det kan vara en smakfråga eller eu teologisk fråga
att afgöra, hvilka minnen ur kyrkans historia äro de största; men
jag tror att många af de minnen, som firas på söndagarne, hafva
fullt ut lika stor betydelse som de, hvilka firas på extra helgdagar.
Icke heller kunna dessa helgdagar försvaras såsom folkfestdagar,
ty den kristliga historien är allt för hög, för att man skulle draga
ned den och begagna den såsom anledning till folkfester. Jag tror
derför, att den motion var ganska väl motiverad och hade stora
skäl för sig, som en motionär framlade vid 1867 års riksdag, deri
han äfven föreslog, att midsommardagen skulle från en helgdag
förvandlas till en folkfestdag utan all religiös betydelse. Vi måste
ju medgifva, att den i verkligheten är en folkfestdag, och hvad tjenar
det då till att gifva den eu färg, som den i verkligheten icke mot¬
svarar.
Fråga vi hvad nyttan kan vara af dessa extra helgdagar, är
det svårt att finna något tillfredsställande svar härpå. Vi kunna
icke säga, att folkets fysiska krafter stärkas af dem, utan kanske
är det tvärt om, om vi se saken i stort, ty huru ofta användas icke
just dessa dagar till svalg och dryckenskap, hvarigenom de fysiska
krafterna snarare nedsättas och försämras. Icke heller lärer väl
någon vilja påstå, att det sedliga lifvet genom dem stärkes och för-
5
Onsdagen den 29 April. e. m.
\:o 4!).
bättras, då det ju visar sig lika kraftigt eller kraftigare i de länder, Om af¬
ter dessa helgdagar icke finnas. Man kan väl för dessa helgdagar skaffande af
framdraga några mer på tillfälliga omständigheter beroende skäl, VlTaaarl9'
såsom då man i utskottsbetänkande! talat om, att annandagarne (Folta\
gifva anledning till trägnare kyrkobesök på landsbygden, der man '
bär långt till kyrkan och der den ena familjemedlemmen kan fara
till kyrkan den ena dagen och den andra dagen efter. Om detta nu
kan ega rum endast vid de tre stora högtiderna på året, huru går
det då, med kyrkobesöken den öfriga delen af året? Ett annat
skäl är, att under dessa högtider hafva de, som äro i tjenst långt
ifrån slägt och vänner, tillfälle att göra rekreationsresor, för att be¬
söka sina anhöriga, och detta är, enligt min tanke, det enda egent¬
liga skäl, som kan tala för deras bibehållande. Men detta har be¬
tydelse blott för annandagarne.
Ser man åter på den skada de extra helgdagarne medföra,
är det otvifvelaktigt, att de förorsaka för det första ojemnheter i
arbetsförtjensten. Det finnes många ojemnheter i det borgerliga
lifvet, som äro omöjliga att förekomma; men om man anser dessa
helgdagar såsom en anledning till rubbning i samhällets regelbundna
gång, och vi vilja förekomma dylika rubbningar, så böra vi också
undanrödja denna orsak dertill. Dessa helgdagar medföra för Girigt
frestelser till utsväfningar och synder, hvarför man också åtminstone
i städerna rätt allmänt klagat öfver dem. Erfarenheten visar också,
att, i stället för att sporra till arbetet, medföra de tvärt om större
olust derför. Det är vanligt, att arbetsgifvarne klaga öfver, att arbe-
tarne dagarne efter en sådan helgdag icke infinna sig till arbetet,
och, infinna de sig, äro de ofta så utmattade, att de icke uträtta
ordentligt arbete.
Gå vi nu till de två extra helgdagar, som närmast äro i fråga,
Trettondedagen och Marie bebådelsedag, så finnes det särskilda och
synnerligt talande skäl för deras afskaffande. Det är sagdt, att
Trettondedagen har en stor betydelse för kyrkan, och det må vara
sant, såsom erkebiskopeu yttrade i . Första Kammaren, att denna
dag utgör fundamentet för följande söndagars kyrkliga texter intill
söndagen Septuagesima. Men om det är vigtig!, såsom motionären
vid 1867 års riksdag uppgaf, att Sverige är det enda land, der
Trettondedagen firas på söknedag, så kan man val fråga, huru vida
icke dess text kan få vara fundament för öfriga texter hos oss såsom
den är i andra länder, äfven om dess firande sker på söndag i
stället för på söckendag. Huru vida åter den bör firas på närmast
föregående eller närmast efterföljande söndag, lemnar jag derhän;
detta må teologerna afgöra. För öfrigt kan man fråga, om icke
Trettondedagens text är fundament för de öfriga festdagarne, äfven
då den råkar inträffa på söndag. Kan Trettondedagen hvart sjunde
år firas på söndag, bör den lika väl hvarje år kunna firas på en
söndag. För öfrigt ligger ett särskildt skäl för Trettondedagens af¬
skaffande deri, att först med denna dag, såsom man säger, är helgen
slut. Mången arbetare tvingas att lemna sitt arbete vid helgens början
och får återtaga det först då helgen är slut, ty mången fabrikant
N:o 49.
fi
Om af¬
skaffande a
vissa helg¬
dagar.
(Forts,)
Onsdagen den 29 April, e. m.
stängel' sina verkstäder vid julens början och öppnar dem först efter
Trettondedagen, i sådana fall går icke blott tiden emellan jul och
nyår utan äfven sex dagar derefter bort för arbetaren. Vore icke
Trettondedagen helgdag, så vore helgen slut med Nyårsdagen, och
det kunde väl vara nog att hafva åtta dagars fest.
Man talar om, att landets befolkning icke önskar denna helg¬
dags afskaffande. Jag vill icke yttra mig om befolkningens önskan
i detta fall på landsbygden. För den tror jag det dock vara temli-
gen ovigtigt om Trettondedagen firas eller icke, emedan denna dag
inträffar på den tidpunkt af året, då jordbruksarbetet ligger nere.
Men i Göteborg har jag hört redbara och nyktra arbetare beklaga
sig öfver, att dessa helgdagar vid julen göra för stort afbrott i
deras arbetsförtjenst. Om, såsom vid nästlidne jul, på två veckor
förekomma sex helgdagar, uppstår också en betydlig minskning i
arbetsförtjensten för dem, hvilkas inkomst räknas i dagspenning. Har
en sådan arbetare stor familj, händer ofta, att kläderna måste
vandra till pantlånaren för födas anskaffande under helgen, och detta
gifver icke någon högtidlig stämning.
Beträffande Marie bebådelsedag kali man säkert våga säga, att
denna festdag icke har någon synnerlig rot i vårt folks religiösa
behof eller medvetande. Låt vara, att man firar på den dagen icke
Jungfru Maria, utan begynnelsen af Frälsarens lif, såsom man hörde
vid 1888 års riksdag af en talare i Första Kammaren, hvilken säde,
att Marie bebådelsedag var en af ändpunkterna i Frälsarens jordiska
historia. Vi bruka dock icke räkna början af Frälsarens eller någon
menniskas lif från annat än födelsen. Egendomligt skulle det också
vara, om Marie bebådelsedag skulle vara begynnelsen i Frälsarens
historia, när denna dag icke sällan inträffar . några få dagar före
Påskdagen, då vi fira slutet af Frälsarens lif. Man har anmärkt,
att påskens texter skulle kunna undanträngas, om Marie bebådelse¬
dag flyttades till närmaste söndag, kanske till Palmsöndagen. Jag
medgifver äfven, lika med en talare i Första Kammaren, att det vore
bättre att stryka ut Marie bebådelsedag såsom festdag och icke
flytta den till någon söndag, emedan behof att fira detta minne icke
förefinnes.
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, ehuru väl mycket
mera kunde anföras såsom skäl för dessa ifrågavarande helgdagars
indragning, men det sagda må vara nog.
Då denna fråga diskuterades vid 1867 års riksdag, säde en
talare i Första Kammaren, att han trodde, att den som redligt ar¬
betar de öfriga da garn6 i veckan och i sitt lefnadssätt iakttager
ordning och sparsamhet, rätt väl kan bestå sig den lyx, som ligger
i firandet af kyrkans festdagar. Jag för min del tror, att man kan
vända om dessa ord och säga, att den redlige arbetaren, som iakt¬
tager ordning och sparsamhet i sitt lefnadssätt, behöfver icke den
lyx, som ligger i firandet af kyrkans festdagar. Samme talare sade
också, att det för folkets religiösa lif vore behöflig!, att dessa helg¬
dagar icke borttoges, och att den kyrkliga ordningen skulle mycket
störas, om det skedde. Hans varma anförande gaf till och med eu
Onsdagen den 29 April, e. m.
7
N:o 49.
af hans motståndare anledning att derför betyga honom sin högaktning Om af-
och tacksamhet. Talaren i fråga var — Grefve Henning Hamilton.s*?£“M?f7 7
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag. *dagar.
(Forts.)
Med Herr Wretlind instämde Herrar O. B. Olsson, Hedin, Fred-
holrn från Stockholm, Hammarlund, Wilhelm Carlson, Jalcob Erik-
son, Börjesson, Oléhn, Trybom, Månsson, Olof Melin, Thermcenius,
S. M. Olsson och Nyqvist.
Herr Nydahl: Ehuru denna fråga genom det beslut, som Första
Kammaren fattat, redan fallit, kan jag icke underlåta att uttala några
ord, i synnerhet som det vid denna riksdag i alla händelser icke
kunnat bli fråga om annat än en opinionsyttring, äfven om Första
Kammaren hade stannat i ett annat beslut.
Till en början får jag då tillstå, att jag icke alls är tillfredsstäld
med det beslut hvartill Utskottet kommit, och jag beklagar derför
icke att frågan i Första Kammaren fått den utgång som den fått.
Att jag icke är belåten med Utskottets hemställan beror emellertid
icke derpå, att Utskottet skulle hafva föreslagit för mycket, utan
derpå, att det föreslagit för litet. Ty om det blifvit så, som Utskottet
hemstält, att motionen endast så till vida bifallits, att firandet af
Trettondedag Jul och Marie bebådelsedag framflyttats till söndag —•
och det är val antagligt att så blifvit fallet, om icke Första Kam¬
maren satt sig deremot — sä befarar jag att det kommer att dröja
mycket länge, innan man kan besluta sig för att taga nästa steg
i samma rigtning. Man skulle dä, må hända under en lång framtid,
af böj t hvarje förslag i detta syfte med den invändning, att det icke
är mer än så och så många år sedan antalet af våra helgdagar
minskades med ett par stycken. Det har då synts mig vara bättre
att fortfarande fira Trettondedag Jul och Marie bebådelsedag på den
vanliga tiden, med den förhoppning obetagen, att man inom en icke
allt för aflägsen framtid skall kunna på en gång få bort icke blott
dessa begge helgdagar utan äfven annandagarne och kanske ännu
ett par andra helgdagar. Detta om det slut, hvartill Utskottet kommit.
Nu några ord om Utskottets motivering. Det är hufvudsakligen
fruktan för att såra folkets religiösa känslor eller, som jag i Utskottet
hörde det också kallas, religiösa fördomar, som hindrat Utskottet att
i vidsträcktare mån än som skett tillstyrka bifall till motionen. Det
är emellertid anmärkningsvärdt, att man för mer än hundra år sedan
kunde afskaffa så många helgdagar, som då afskaffades och som
Utskottet också uppräknar, utan att, mig veterligen, några menliga
följder deraf försports. Hade man i äldre tider varit lika försigtig
och betänksam i detta fäll, som nu, då hade vi val ännu qvar alla
den katolska tidens kyrkohögtider, och det hade varit mer än sannolikt,
att Lag-Utskottet vid 1885 års riksdag skulle i det tillbörliga beaktandet
af, som det heter, folkets vanor och föreställningssätt funnit ett lika
godt skäl att afstyrka en motion om t. ex. afskaffande af tredje- och
tjerdedagarne, som det nu haft för sitt afstyrkande af Herr Linds
motion, i hvad den afser annandagarne. För min del tror jag emellertid
att de nu ifrågavarande helgdagarnes upphörande såsom sådane icke
N:o 49.
8
Onsdagen den 29 April, e. m.
Om af¬
skaffande t
vissa helg¬
dagar.
(Forts.)
på minsta sätt skulle såra folkets känslor. Folket har. som jag vill
^hoppas, så pass religiös upplysning, att det icke anser religionen
hänga på annandagarne. Det må vara sant, att någon allmännare
önskan i detta afseende icke blifvit uttalad. Den stora allmänheten
torde förhålla sig temligen likgiltig till denna fråga; men hvad sär¬
skild! beträffar de personer, som hysa det varmaste religiösa intresse —
och det är väl deras religiösa känsla, som man i första rummet här
har att fästa sig vid — så tror jag mig veta, att de gerna skulle
hafva sett om motionen vunnit framgång. För egen del behöfva de
icke dessa så att säga extra sabbater, och de se med ledsnad huru
illa dessa dagar ofta användas af de religiöst likgiltiga. Sex dagar
skall du arbeta, heter det. Jag är visst icke så mycket jude, att
jag på grund af det budet skulle anse det vara orätt att någon gång
äfven oftare än hvar sjunde dag hålla sabbat; men för en stor mängd
fromma menniskor i vårt land är dock detta bud af en afgörande
vigt för deras uppfattning af denna fråga. För min del är jag, som
sagdt, icke bunden af det gamla testamentets föreskrifter angående
sabbaten, men jag inser ganska väl att lika förnuftigt, lika helsosamt
som det måste vara, att en hvilodag i regeln inträffar efter ett visst
antal arbetsdagar, lika skadligt både i det ena och andra afseendet
han det blifva att hafva två eller flere hvilodagar omedelbart efter
hvarandra eller att hvilodagen allt för snart återkommer. Erfarenheten
har visat, att öfver hufvud taget inga andra dagar så illa användas
som just dessa extra hvilodagar, och att de ingalunda bidragit till att
öka sabbatens helgd. Men, har man sagt, det är dock för den tjenande
klassen godt att hafva dessa fridagar. Jag svarar: om också dessa
dagar skulle upphöra att vara kyrkliga högtidsdagar, komma de nog
ändå att förblifva fridagar för tjenarne. Ett stöd för denna min
uppfattning har jag i den omständigheten att, åtminstone mången¬
städes på landsbygden, åtskilliga dagar, som förut varit helgdagar,
t. ex. tredjedagarne, ännu äro sådana der fridagar. Jag är öfvertygad
att förhållandet icke skulle ställa sig annorlunda med dessa annan¬
dagar. För öfrigt går tiden i den rigtning, att tjenarne blifva allt
mera oberoende och sjelfständiga i förhållande till husbönderna, så
att jag tror att man i det fallet icke behöfver hysa betänkligheter.
Mera betänkligt är då, att mången fattig arbetare, som har familj
att underhålla och som allt för väl behöfde för sitt och de sinas
uppehälle få arbeta sex dagar i veckan, nu icke får göra detta.
Endast den omständigheten vore för mig ett tillräckligt talande skäl
att önska framgång åt motionen. Man får, enligt mitt förmenande,
icke heller så alldeles förbise den icke obetydliga vinst i arbetskraft,
som skulle tillföras våra näringar, om dessa helgdagar afskaffades.
Jag har mer än en gång haft anledning att förvåna mig öfver att
höra samma personer, som, då det blir fråga om nödvändigheten att
utsträcka beväringens vapenöfningar, påstå, att den förlust af arbets¬
kraft, som förmenas deraf blifva en följd, skulle rent af blifva ruine¬
rande för landet, å andra sidan icke vilja medgifva, att den vinst
af åtskilliga millioner dagsverken, som afskaffande! af annandagarne
och några andra helgdagar skulle medföra, skulle hafva någon som
0 NT:o 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
helst betydelse för vår materiella förkofran. Men sådan kan konse- Om af-
qvcnsen under stundom vara, skaffande af
Utskottet förmenar, att för ett värdigt firande af den kristna VlS^Jaf9
kyrkans tre förnämsta högtider, jul, påsk och pingst, en dag är (Fortsj
otillräcklig och att dertill behöfvas två dagar. Hvarför då icke så
gerna tre eller fyra? Aro tre eller fyra dagar för mycket, huru kan
man då visa att just två dagar äro lagom? Jag vågar tro, att enligt
vår tids uppfattningssätt högtidligheten hos en fest snarare förtunnas
och förflygtigas än den höjes genom att festen uttänjes till längre
tid än som behöfves. Utskottets fromma önskan, »att hvar och en i
sin stad må göra sitt till för att dessa helgdagar må värdigare begås»,
torde icke vara aisedd att betraktas såsom tillhörande motiveringen.
Det i mina ögon mest antagliga af de skäl Utskottet anfört för
bibehållande af annandagarne är det »att alla må ega tillfälle att
under de tre störa högtiderna någon gång uppträda i Guds hus »
Äfven detta skäl torde icke väga så särdeles tungt; men jag skall -
låta det gälla hvad det kan.
Till det nu anförda ber jag blott få tillägga, att jag för min del
hellre sett, om motionären föreslagit att Kristi himmelsfärdsdag skall
upphöra såsom kyrklig högtidsdag i stället för att firandet af den¬
samma skall framflyttas till närmaste söndag, hvilket, särskilt hvad
denna dag beträffar, är mycket olämpligt. Icke heller kan jag inse
något skäl, hvarför firandet af Trettondedagen och Marie bebådelse¬
dag skulle, såsom Utskottet föreslagit, framflyttas till söndag, i stället
för att, såsom motionären föreslagit, åtminstone hvad Trettondedagen
beträffar, dessa båda dagar skulle upphöra såsom kyrkliga högtids¬
dagar. Marie bebådelsedag har, såsom den näst föregående talaren
t ram boll, icke något stöd i folkets religiösa medvetande, och Tret¬
tondedagen är såsom missionsdag numera icke behöflig, då vi sedan
många år tillbaka ha en sådan i tredje böndagen.
Tå grund af hvad jag anfört skulle jag helst hafva sett, att
motionen, åtminstone i hufvudsakliga delar, vunnit Kammarens bifall;
men som motionären icke framstält något sådant yrkande, skall jag
icke heller göra det.
Herr Gumcelius instämde med Herr Nydald.
Herr Gustafsson: Då ännu ingen yrkat afslag å Lag-Utskottets
betänkande, skall jag be att få göra det.
När denna fråga för 55 år sedan väcktes på Riddarhuset, åstad¬
kom den synnerlig oro och måste återtagas. Den har också nu väckt
oro inom Första Kammaren, hvarför den der blifvit afslagen. Denna
oro har dikterats af det förmenandet, att indragning af dessa helg¬
dagar skulle stöta folkets religiösa föreställningssätt. Jag vill på¬
yrka afslag, derför att den föreslagna åtgärden skulle väcka oro
hos folket på den grund, att det skulle förlora dessa dagar såsom
fridagar.
Jag liar sjelf känt, huru svårt det är att år ut och år in gå i
det ständiga arbetets tunga trampqvarn från tidigt på morgonen till
sent på natten, och hvilken glädje det var när dessa helg- och fri-
N';0 49. 10 Onsdagen den 29 April, e. m.
0>n aJ' dagar kommo, då man fick lefva *som en annan menniska. Fastän
S vissa hela- m t^en 1111 äl’ förbi och jag sjelf är arbetsgivare och kanske finner
dagar.y dessa helgdagar besvärliga, sfi behöfver jag blott friska upp mitt
(Forts.) minne med tanken på flydda dagar för att gerna unna helgdagarne
som fridagar åt alla dem, som fortfarande gå qvar i trampqvarnen.
Det vore ju synd att för dem borttaga dessa fridagar och för min
del vill jag icke vara med derom. Den ärade talaren från Göteborg
nämnde, att hederlige arbetare i denna stad klagat öfver dessa hvilo-
dagar och velat hafva bort dem, men jag tror mig kunna säga, att
många, många arbetare, ja, bestämdt flertalet så väl i Stockholm som
annorstädes önska att få behålla dem. Jag vill också påminna om
hvad en berömd läkare yttrat: »För att kunna hålla uppe helsa och
krafter under det tunga arbetet fordras hvila icke blott eu dag i
veckan, utan en vecka i månaden och en månad om året.» På det
sättet hvilar ju också den så kallade öfverklassen och särskildt våra
tjensteman, hvilka ju hafva sin månads semester. Jag vet icke hvar¬
för man skulle taga bort de nu ifrågavarande fridagarne från den
trälande och slafvande arbetsklassen. Jag anhåller om afslag å
Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Andersson i Knarrevik, Svensson i Lösen,
Magnusson och Jakobsson.
Herr Wagenius: Jag skall icke ingå i någon lång redogörelse
för betydelsen af de helgdagar, som här äro ifrågasatta att indragas.
Jag vill blott be att få konstatera det faktum, att jag, såsom tjenst¬
görande prest i landsorten och något kännande till dess förhållanden,
anser mig kunna med nöje i allo instämma i hvad Herr Richard
Gustafsson nyss sade. Jag är säker om, att i landsorten hos den
lugna, stillsamma befolkningen skulle det väcka ett mycket obehag¬
ligt intryck, om dessa helgdagar, som här äro i fråga, skulle komma
att indragas. De hafva blifvit kära för folket, som gerna vill be¬
hålla dem, och i strid mot hvad här sagts kan jag intyga och våga
påstå, att jag icke sett i den ort, jag tillhör, annat än att dessa dagar
hållits heliga som andra sabbater. Och så är väl i allmänhet för¬
hållandet åtminstone på landsbygden. Jag instämmer således i det
yrkande, som gjorts om afslag å Utskottets hemställan.
Herr Nyström: Jag lofvar att icke länge upptaga lierrarnes
tid, men ber att få säga några ord. Jag vill instämma med den
ärade talaren på norrlandsbänken, som anförde flera skäl för bifall
till Utskottets förslag, och jag skulle i öfverensstämmelse med honom
velat gå ännu längre än Utskottet gjort. Jag skulle nemligen velat,
att Utskottet föreslagit dessa helgdagars totala borttagande i
stället för deras framflyttande till närmaste söndag. Ty om man
flyttar en helgdag såsom till exempel »Heliga tre konungars dag»
till en söndag, hvad innebär detta, om icke ett erkännande, att denna
dag är af en viss helgd? Men nu är det väl ingen, som, då han
firar heliga tre konungars dag, egnar sin hyllning åt de tre konun-
Onsdagen den 29 April, e. m.
11 N:o 49.
garne, ty man vet ju icke ens, om de voro tre eller om de voro Om af-
konungar! Det enda skäl, som kunnat anföras för bibehållande afskaffande af
dessa helgdagar, är det af Herr Richard Gustafsson anförda; men, vis(iaqar9'
mine herrar, det är ett faktum, att de, som arbeta per styck, tycka ,Forts’s
icke om dessa helgdagar. De, som arbeta för veckolön tycka nog
att de äro bra, men den flitige arbetaren, som vill arbeta med fart
för att hinna förtjena något, han är ledsen åt dem. Och vill man
hafva helgdagar i samma mening som man talar om »holydays» i
England det, vill säga skolkdagar, då kan man ju bestämma vissa
dagar på olika tider af året, hvilka man gifver en nationel pregel,
såsom till exempel i Amerika den 4 Juli är en allmän nationel fest¬
dag. Men icke bör man, för att lemna folket tillfälle att roa sig på
vissa dagar, åt dessa festdagar gifva eu religiös pregel. Det är
deri som vi ur kristlig synpunkt måste se det oegentliga i bestäm¬
mandet af vissa så kallade helgdagar. Vi erkänna icke de katolska
helgonen och icke heller de fester, på hvilka dessa dagar hänvisa,
och vi hafva tydliga ord i den heliga skrift, som vi ju måste följa,
om vi vilja anses vara ett kristet folk och handla som ett sådant.
Der finna vi både i gamla och nya testamentet bestämda förbud
mot ett godtyckligt inrättande af helgdagar. Hos Esaias heter det:
»Edra nymånader och edra högtider hatar min själ» (Es. 1: 14), och
Paulus varnar både Galaterna och Kolosserna för ett otillbörligt
firande af särskilda månader, högtider och sabbater (Gal. 4: 10; Kol.
2: 16). Jag säger icke detta för att hålla eu predikan, utan blott
för att konstatera det sakförhållande, att dessa helgdagar, stämplade
med religiös pregel, äro emot kristendomens anda, och jag skall be
att få i detta hänseende anföra ett utdrag ur ett arbete, som icke
är skrifvet i år och icke tryckt i Jönköping. Det är författadt af
den berömde lutherske teologen Doktor August Neander och tryckt
på svenska i Norrköping på 1830-talet, och det heter der: »Aposteln
klandrar hos de kristna i Koloss* likasom hos de galatiska kristna,
att de läte göra sig samvete öfver bestämda helgdagar, deröfver
att de hålla helgedagar. Detta hålla betyder på detta ställe i brefvet
till Galaterna (4: 10): ängsligt iakttaga, likasom om sådana helge-
dagars firande vore ett gudomligt bud för de kristna, ett nödvändigt
medel till rättfärdiggörelse och helgelse.» (Smärre skrifter af D:r
A. Neander, Norrk. 1831, p. 150.) Det är således blott ur synpunkten
af den helgd af biblisk institution vi gifva dessa dagar, som jag
för min del skulle önskat att Utskottet hade föreslagit deras full¬
ständiga afskaffande och icke blott deras framskjutande. Ty hvad
hafva väl de katolska helgdagarne för rätt att skjuta sig fram på
de af den lutherska kyrkan firade sabbater och undantränga dessas
predikotexter för af katolska kyrkan bestämda texter, som icke hafva
med dem att skaffa? Således får jag för min del, ehuru jag önskade
att Utskottet hade gått längre, likväl, när jag ser att ingen möjlighet
nu finnes att gå vidare, yrka bifall till Utskottets förslag, endast
tilläggande till slut, att om sådana extra helgdagars firande torde
ännu gälla hvad en af gamla testamentets profeter säger om kyrkorna:
»Israel förgäter sin skapare och bygger kyrkor.» (Osea 8: 14.)
N:o 49.
12
Onsdagen den 29 April, e. m.
Om af¬
skaffande a
vissa helg¬
dagar.
(Forts.)
Hcit Grafström: Jag skall icke säga många ord, utan ber
f blott få nämna att, då en motion, alldeles liknande denna, väcktes
vid 1867 års riksdag, uppträdde jag mycket lifligt för densamma,
och jag har under de 18 år, som sedan dess förflutit, icke funnit
ringaste skäl att frångå den åsigt, som jag då uttalade. Jag skulle
derför helst velat instämma med motionären, men då det icke skulle
tjena till någonting, ber jag att få yrka bifall till Utskottets be¬
tänkande.
Herr Petersson i Hamra instämde med Herr Grafström.
Herr Berglöf: Då det af de långa anföranden, som nu hållits
i denna fråga, såg ut som det icke skulle göras annat yrkande än
på bifall till Utskottets förslag, hade jag icke tänkt begära ordet,
men då en talare på stockholmsbänken sedermera yrkat utslag å
Utskottets hemställan, vill jag å min sida anhålla om bifall till den¬
samma. De skäl, som härför kunde och borde anföras, återfinnas i
Utskottets betänkande; och som jag förmodar att en hvar af Kam¬
marens ledamöter tagit del deraf, skall jag inskränka mig att på de
af Utskottet anförda skäl yrka bifall till dess hemställan.
Herr Gustaf Ericsson: Man har här sökt göra troligt, att
dessa helgdagar skulle vara till stort men för land och folk och för¬
fäktat deras borttagande med en ifver, som om statens väl eller ve
berodde derpå. Det förnämsta skälet man anfört för ifrågavarande
helgdagars borttagande är det, att de missbrukas. Ja, mine herrar,
för min del har jag gjort den iakttagelsen, att ingenting godt finnes,
som icke missbrukas. Jag är viss på, att de arbetsgivare, som
hafva sina arbetare påpassliga och nyktra i sitt arbete de öfriga
dagarne under året, äro fullt till freds, likasom jag är förvissad om,
att den nyktre och sedlige arbetaren icke har något behof af att få
dessa helgdagar borttagna, för att kunna arbeta en eller annan dag
mer på året. Det kraftigaste bud, som af talaren på norrlandsbänken
anfördes, var väl det: »sex dagar skall du arbeta». Det tycktes vara
den genomgående tendensen i hans långa anförande. För min del
får jag bekänna, att jag hyser den tillit till Sveriges arbetare och
till deras nykterhetsvänliga sträfvanden, att jag tror, att i samma
mån som nykterhet och sedlighet göra sig gällande, i samma män
skola dessa helgdagar så väl som öfriga dagar vara till välsignelse
och icke till skada.
Talaren på göteborgsbänken yttrade, att det brukar vara så stort
uppehåll i arbetet vid de större etablissementen under nyårstiden
och att arbetet skulle återtagas tidigare, om icke Trettondedagen funnes.
Detta uppehåll beror helt enkelt derpå, att inventeringen i dessa
etablissement drar så lång tid, och för öfrigt tror jag att arbetet på
de flesta ställen upptages redan den 2 Januari, Trettondedagen må
sedan infalla på hvilken dag i veckan som helst.
Man har sagt att Kristi himmelsfärdsdag borde framflyttas till
en söndag. Jag vill deremot anmärka, att denna högtidsdag då
skulle förlora sin betydelse, emedan det heter i den heliga skrift:
Onsdagen den 29 April, e. m.
13 N:o 49.
den 40:de dagen. Och huru skulle det taga sig ut, om man t. ex. Om af-
flyttade fram Långfredagen? Skulle den då hafva samma betydelse skaffande af
som nu? Jag tror det icke. "laga?'
Jag yrkar afslag på Utskottets förslag, förnämligast af det skäl, (Forts )
att jag tror att det icke, såsom man velat göra troligt, förefinnes
något allmänt behof att få dessa helgdagar borttagna.
Häruti förenade sig Herr Friherre Nordenskiöld.
Herr Jakob Erikson: Min ställning till denna fråga har jag
redan angifvit genom att instämma med Herr Wretlind. Hvad jag
nu vill säga är endast det, att jag icke kan annat än förvåna mig
öfver, att samme talare, som, då det var fråga om att bestämma dag
för riksdagsmannaval, påyrkade att sådant val borde hållas på sön¬
dagen, och det af det skälet att arbetarne eljest icke skulle hafva
tid att fullgöra denna sin medborgerliga skyldighet, nu uppträder
till försvar för helgdagarnes bibehållande och anser det icke vara
för mycket att arbetarne offra sin tid till firande af dessa helgdagar,
som vi hafva hört framställas såsom varande ur religiös synpunkt
obehöfliga, ja, rent af förkastliga.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf, i en¬
lighet med de gjorda yrkandena, propositioner så väl på bifall till
Utskottets hemställan som ock på afslag derå, och fann Herr Tal¬
mannen röstöfvervigt finnas för den förra propositionen. Votering-
begärdes och företogs i enlighet med följande nu uppsatta och af
Kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o
50, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Lag-Utskottets förevarande
hemställan.
Rösterna sammanräknades och utvisade 122 Ja mot 61 Nej;
varande alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
§ 3.
Föredrogos hvart efter annat och biföllos Lag-Utskottets Ut¬
låtanden :
N:o 51, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i fråga
om hvad som är att hänföra till fast eller till lös egendom; och
N:o 49.
14
Onsdagen den 29 April, e. m.
N:o 52, i anledning af väckt motion om tillägg till § 5 af för¬
ordningen om landsting den 21 Mars 1862.
§ 4.
Likaledes biföllos Stats-Utskottets hvart för sig härefter före¬
dragna Utlåtanden:
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Bomsgården i Skara¬
borgs län;
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af indragna profossbostället V, mantal Arbytorp N:o 1 i
Södermanlands län;
N:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
klarande att, då staten öfvertager de af nuvarande landshöfdingar,
mot afdrag å lön, innehafvande boställsjordar, staten jemväl öfver¬
tager vissa derå befintliga åbyggnader; och
N:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Husby i Stockholms län.
§ 5.
Angående Till handläggning företogs härefter Stats-Utskottets Utlåtande
inköp och N:o 38, angående inköp och ombyggnad af Hudiksvalls jernvägs-
aTly-nväaenakt[eh0la^ jernväg mellan Hudiksvall och Näsviken samt jernvägens
Huditevall-^stmckmng till norra stambanan.
Näsviken
»»■ m. i detta utlåtande hemstälde Utskottet:
att Riksdagen måtte, med bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och under förutsättning att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
för den 25 Februari 1885 omförmälda, utaf staden Hudiksvall och
Hudiksvalls trävaruaktiebolag erbjudna upplåtelser till staten af
mark och af flottleden mellan Hybosjön och sjön Gryttjen komme
till stånd,
dels medgifva, att Hudiksvalls jernvägsaktiebolags jernväg mellan
Hudiksvall och Näsviken med alla tillhörigheter i fäst och lös egen¬
dom, deribland ångbåtar och pråmar jemte sjöstationer med åbygg¬
nader samt fordringar, enligt bok vid tiden för öfverlåtelsen, finge
för statens räkning inköpas, att tagas i besittning den 1 November
1887, mot en köpeskilling af 536,488 kronor 15 öre, hvilken skulle
erläggas sålunda, att staten
l:o) eftergåfve hvad af det bolaget bevil¬
jade statslån återstode oguldet den 31 Decem¬
ber 1887, beräknadt att utgöra ................. kronor 185,677: 97, och
2:o) sistnämnda dag betalade till bolaget
dels mot erhållande af bolagets oguldna, i ___
Transport kronor 185,677: 97
Onsdagen den 29 April, e. m.
15
N:o 49.
Transport kronor 185,677: 97
jern vägen intecknade obligationer ett deremot
svarande belopp, beräknadt till 105,624 kro¬
nor 7 öre, dels ock ytterligare 245,186 kro¬
nor 11 öre, eller sålunda tillhopa.................. » 350,810: 18
Summa kronor 536,488: 15;
dels öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de närmare vilkor,
förbehåll och bestämmelser, som vid uppgörande af aftalet medjern-
vägsaktiebolaget kunde finnas erforderliga;
dels bevilja och ställa till Kongl. Maj:ts disposition för jern -
vägens inköpande och dess ombyggande till bredspårig samt ut¬
sträckande till norra stambanan vid Ljusdal och förseende med rör¬
lig materiel 4,623,300 kronor och deraf anvisa till utgående
under år 1886 ..................................... kronor 2,000,000: —
» » 1887 , 2,350,300: —
och » » 1888 ..................................... » 273,000: —
Angående
inköp och
ombyggnad
af jernvägen
Hudiksvall—
Näsviken
m. m.
(Forts.)
Herrar vice Talmannen" L. O. Larsson, A. P. Baniélson, S.
Nilsson, N. Petersson, S. Andreasson, J. Jonson, O. B. Olsson, A.
Persson och P. Pehrsson, hade i afgifven reservation yrkat anslag å
Kongl. Maj ds proposition.
Efter det uppläsning skett af Utskottets hemställan, anförde:
Herr Anders Persson: Då jag inom Stats-Utskottet motsatt
mig denna Kongl. Maj:ts proposition, ber jag här få angifva några
skäl derför.
Om jag blifvit förvånad öfver några framställningar till denna
Riksdag är det icke minst öfver den ifrågavarande. Jag hade nem¬
ligen väntat, att man, innan man beslutar sig för att bygga flera
jernvägar i Norrland, först skulle få erfarenhet om, huru stor in¬
komst staten kunde påräkna af de redan der befintliga banlinierna.
Om man ser till, hvad resultat dessa utvisa, förefaller det mig icke
vara särdeles uppmuntrande till att fortgå på denna väg, och skall
man ändå göra det, tror jag åtminstone det vore skäl att fortgå med
större varsamhet, än hittills varit fallet. Då Riksdagen för några år
sedan uttalade sig om stambanebyggandet i Norrland, skedde det
ganska omisskänsamt. Riksdagen uttalade nemligen, såsom sin me¬
ning, att man skulle bygga för 2 millioner kronor om året, men
detta belopp har under de senare åren högst väsentligt öfverskridits.
Vid hvarje riksdag hafva väckts förslag om byggande af sidobanor
från stambanan till kusten. Jag har icke motsatt mig dejtvå, förut
framlagda förslagen, men i afseende på detta tredje tror jag, att vi
kunna vänta, tills man finge någon erfarenhet om resultatet af de
redan beslutade jern vägsföretagen.
I afseende på den redan trafikerade stambanan i Norrland finna
vi i Trafikstyrelsens berättelse temligen nedslående siffror. På linien
Storlien—Östersund, som trafikerats i 4 år,"var nettobehållningen i
förhållande till byggnadskapitalet 0,i2 procent under åren 1881—1883
N:o 49.
16
Onsdagen den 29 April, e. m.
Angående och å linien Östersund—Torpshammar, som trafikerats sedan 1878, har
inköp oe/i nettobehållningen icke kunnat uppdrifvas till mer än ungefär 1V>
afSfliProcent af hyggnadskapitalet. Linien inge—Bollnäs har äfven
Hudiksvall- lemnat ett mycket dåligt resultat, nemligen 1880 0,22 procent och
Näsviken 1881—1883 0,fi6 procent netto i förhållande till hyggnadskapitalet.
m. m yfu säger man, att dessa utfartsvägar behöfvas för uppdrifvande af
(Ports.) stambanans afkastning. Ja, detta må gälla de redan beslutade bi¬
banorna, men det torde icke vara så brådskande att redan nu be¬
sluta en tredje utfartsväg.
Man har genom gjorda beräkningar velat förespegla Riksdagen
att staten härigenom skulle skaffa sig eu inkomst af icke mindre
än 5,8 procent på anläggningskostnaden. Jag vågar dock betvifla
rigtigheten af dessa beräkningar. Det förefaller mig att, derest dessa
beräkningar äro rigtiga, det icke skulle vara sådan brist på före¬
tagsamhet hos enskilde personer, att de läte detta gynsamma till¬
fälle gå sig ur händerna och icke sjelfve byggde, då de icke kunna
rimligtvis ifrågasätta annat än att staten skulle bistå dem genom
att på mycket billiga vilkor lemna dem hälften af den beräknade
kostnaden, såsom det vid andra enskilda företag är fallet. Vidare
har det förvånat mig att se, huru man annars, när det är fråga om
att anlägga enskilda jernvägar, på många håll anstränger sig till
det yttersta för att åstadkomma det nödiga kapitalet. Jag vet, att
personer, egare till små hemman, på Indika de redan skuldsatt sig,
icke dragit i betänkande att ytterligare upplåna kapital för att ned¬
lägga dem i jernvägsföretag, på Indika de icke kunna påräkna någon
säker vinst åtminstone under den närmaste framtiden. Man säger,
att jordbrukaren behöfver dessa jernvägskommunikationer för att
kunna bestå i våra dagar, då täflan på alla områden är så stark.
Jag vill väl icke försöka förneka detta. Men fördelen är ej så stor
som man förespeglar, då nemligen endast ett fåtal jordbrukare äro i
tillfälle att begagna sig af denna fördel. För de jordbrukare, som
icke kunna begagna sig af jernvägarne, enär de bo för aflägset deri¬
från, åstadkomma jernvägarne åter lika stora olägenheter, åtminstone
hafva vi i den provins jag tillhör gjort denna erfarenhet. Då en
jernväg löper genom en del af en provins, måste de, som bo i den
'delen jern vägen icke berör, anstränga sig att söka skaffa lika goda
kommunikationer, för att kunna bestå i den allmänna täflan. Då
man sålunda beslutar att bygga* en jernväg, som enligt mitt för¬
menande i en framtid kommer att lemna en ytterst ringa afkast¬
ning, så beskattar man dem, som icke hafva någon fördel af före¬
taget, i det att man tvingar dem att kasta sig in i nya skulder för
sådana enskilda företag, som man måste åstadkomma, om man skall
kunna uthärda den framkallade täflan.
Jag skall emellertid icke längre upptaga herrarnes tid, då jag
hyser ett svagt hopp om att min åsigt i detta fall skall göra sig
gällande. Åtskilliga års erfarenhet har nemligen visat, att, då det
gäller ett jernvägsföretag i de norrländska orterna, det är fåfängt
att streta emot. Men jag tror, att man borde vänta och afvakta nå¬
gra års erfarenhet, innan man inlåter sig på nya jernvägsföretag i
Onsdagen den 29 April, e. m. 17 Nio 49.
dessa norrländska provinser. På grund af livad jag nu anfört yrkar Angående
jag afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som Utskottets förslag.
I detta yttrande instämde Herrar Janson i Karlshed, Sjöberg vlludilcsmll—
Bodaryd och Björkman. ' Näsviken
m. m.
Vidare yttrade: (Forts.)
Herr Boström: Jag vill gerna gifva Herr Anders Persson rätt
i hvad han anförde angående nödvändigheten att iakttaga försigtig¬
het i byggande af jernbanor för statens räkning, men jag kan för
min del icke finna annat, än att den nu föreslagna jernvägen utgör
ett korollarium till beslutet om den stambana, som redan är byggd
och håller på att byggas i Norrland, tv klart torde vara, att, då stam¬
banan blifvit förlagd långt inne i landet, staten under sådana förhål¬
landen måste skaffa sig utfartsvägar från denna bana till kusten, och
derför anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Aug. Peterson: Vid föregående riksdagar, då det varit
fråga om att för statens räkning i Norrland bygga en stambana eller
inköpa jernvägar, har jag röstat emot de sålunda gjorda förslagen i
den öfvertygelsen, att dessa statsbanor i Norrland i framtiden icke
kunna bära sig. Jag är fast öfvertygad om att, när en gång skogen
uppe i Norrland blifvit så medtagen, att deraf icke mycket återstår
för afverkning, godstrafiken deruppe skall blifva högst obetydlig.
Persontrafiken kau nemligen aldrig blifva särdeles stor i Norrlands
glest bebyggda trakter. Jag tror för den skull, att Norrland, i likhet
med öfriga provinser i riket, då något behof af bibanor uppstår,
sjelf bör bygga dessa. Jag har hört, att det i Norrland skulle finnas
mycket förmöget folk, samt vet, att Norrland eger stora resurser i
sina vidsträckta skogsmarker och floddalar med utmärkt jordmån.
Vid sådant förhållande anser jag, att icke staten bör bygga de bi¬
banor som behöfvas, utan bör i Norrland, såsom på andra orter, detta
öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten. Man bör icke för
Norrland göra större uppoffringar än för andra provinser. Om man
ser till huru antalet banmil ställer sig till folkmängden derstädes, så
tror jag, att man skall finna, att staten i Norrland byggt mycket
större sträckor jernväg än i någon af Sveriges öfriga provinser. När
så är fallet, vill jag för min del icke vara med om att härutinnan
ytterligare gynna denna provins mer än någon annan, så vida man
icke skall tillämpa det bibliska ordspråket: »den som mycket häfver,
honom skall mycket gifvet varda». Jag tror emellertid icke, att
detta ordspråk här eger sin tillämplighet alldeles efter den stränga
ordalydelsen, hvadan jag yrkar afslag å så väl Kongl. Maj:ts propo¬
sition som Utskottets hemställan.
Herr Hammarberg: Det förhåller sig nog så, som Herr Anders
Persson yttrade, att statens banor i Norrland hittills icke visat något
godt resultat. Men det har så kraftigt framhållits i Kongl. Maj:ts
Andra Kammarens Prot. 1885. N:o 49. 2
S:o 49.
Angående
inköp och
ombyggnad
af jernväg,
Hudiksvall-
Näsvilcen
m. m.
(Forta.)
18 Onsdagen den 29 April, e. m.
proposition och Stats-Utskottets betänkande, att, för att stambanan
derstädes skall kunna gifva något godt resultat, måste det finnas bi-
(banor, och jag anser för min del detta vara ett så talande skäl, att
■jag på grund deraf vill yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Det torde må hända icke
förvåna någon, om jag uppträder emot det föreliggande förslaget,
äfven om icke Stats-Utskottets betänkande utvisade, att jag reser¬
verat mig mot Utskottets förslag. Jag bar nemligen principielt upp-
trädt mot hvarje framställning att staten skall bygga sådana bibanor,
som nu äro i fråga, och jag kommer fortfarande att göra det. Jag
tycker dock det nu nästan börjar gå för tätt på, så att till och med
den, som icke principielt är emot sådana företag, borde blifva litet
betänksam. Det ser ut som om Riksdagen skulle för hvart år be¬
sluta en ny bibana i Norrland. Riksdagen gjorde en god början år
1883, då den inköpte jernvägen Kilafors—Söderhamn för en kostnad
af 1,400,000 kronor per mil, och året derpå,. 1884, tyckte man denna
affär vara så bra, att man inköpte Torpshammar—Sundsvalls-banan.
Nu kommer turen till Ljusdal—Hudiksvalls-banan och jag skulle
mycket misstaga mig, om icke, derest Riksdagen nu bifaller detta
förslag, man snart nog kommer och vill, att staten skall bygga en
bibana till Hernösand, ty konseqvensen fördrar, att då Riksdagen
begynt gifva några städer i Norrland bibanor, staten äfven bekostar
bibanor till öfriga städer. Åtminstone vet jag- intet skäl, hvarför
Hernösand skulle vara mindre berättigadt dertill än andra städer der
uppe, som nu kommit i åtnjutande af dessa fördelar. Jag anser,^
som sagdt, för min del, att det nu går för hastigt med utdelande af
sådana förmåner samt att man, såsom eu talare redan framhållit,
åtminstone kunde vänta litet till. Icke kan man väl hemta stöd för
bifall till denna framställning i den omständigheten, att denna bana
skulle beröra en landsdel, som vore missgynnad i afseende på järn¬
vägar. Tvärt om är Gefleborgs län mera gynnadt på banor än många
andra län; det har en stambana samt har redan tätt eu bibana och
detta är ganska vackert. Man kan derför icke säga, att detta län
blifvit styfmoderligt behandladt mot andra län.
Nu påstår man, att detta vore en utmärkt affär för staten. Ja,
detta hör man alltid, då det är fråga om att bygga jernvägar. Så
var det ju äfven, då Riksdagen inköpte Sundsvall—Torpshammars-
banan samt likaså i fråga om Kilafors—Söderhamns-banan. Men jag
tror att om man nu endast 2 år efter inköpet af sistnämnde bana
företoge en vidräkning, skulle det visa sig, att de då uppgjorda
kalkylerna icke hållit streck, och så skulle också otvifvelaktigt visa
sig äfven med afseende på denna jernväg mellan Ljusdal och Hu¬
diksvall.
Då man läser Kongl. Maj:ts proposition och den utredning som
förelagts, synes det som om hela banan vore tillkommen i och för
ett stort enskild! trävaruaktiebolag, ett af de mest verksamma, såsom
vi väl känna till. Men till på köpet ser det ut, som om detta bolag
ensamt skulle befrakta denna jernväg; det skulle lemna jernvägen
så stor inkomst, att det skulle blifva en dugtig ränta på anläggnings-
19 Dito 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
kapitalet. Bolaget skulle flytta sågverken och anlägga flottleder Angående
blott för att jernvägen skulle få stora inkomster, och man skulle ocJl■
betala 2 å 3 gånger mera för timmerstockarne, än det kostade attåpiermäqcn
flotta dem. Man behölver just icke hafva sysslat mycket med trä-Hudiksvall—
varuaffärer för att veta, att detta resonnement icke håller streck; Näsviken
och det förefaller mig så mycket mera besynnerligt, som man just i m- m-
dessa dagar fått ett praktiskt exempel på, huru det i verkligheten (Forts0
förhåller sig. I Dalarne finnes ett trävaruaktiebolag, det största .
inom landet. Bolagets sågverk äro så belägna, att de måste frakta
timret 8 mil på jernväg till Gefle. Ehuru sågverken voro belägna
på ett ställe, der vatten aldrig tröt, fann bolaget dock med sin fördel
förenligt att nu inköpa ett mycket dyrbart sågverk vid sjelfva hafvet,
emedan af uppgjorda beräkningar skulle framgå, att frakten å jernväg
vore 3 gånger dyrare än flottningen. Beräkningarne torde nog vara
rigtiga, ty att så är ligger i egarnes eget intresse, som föranledt
denna stora förändring. Man kan vara viss om, att de ansett för
sig fördelaktigare att flotta timret till hafvet. Men i förevarande
fall skulle ett motsatt förhållande ega rum: det skulle vara bättre och
billigare att frakta timret på jernväg. Jag tror icke derpå. Jag-
tror att det hela är, såsom en talare här i Kammaren för några år
sedan yttrade, en tillställning'. Det skall nog snart visa sig, att så
är förhållandet. Man har ingen garanti, att dessa löften blifva upp¬
flöda.
Hvad sjelfva kostnaden beträffar, så är den hög, ehuru jem¬
förelsevis icke så hög som den var, vidkommande de två norrländska
banor, man redan beslutat sig för. Kostnaden för banan Söderhamn—
Kilafors, som är endast 35 kilometer lång, belöper sig till 4,438,763
kronor eller möjligen 4,138,763 kronor, och för banan Sundsvall—
Torpshammar 5,150,884 kronor, eller tillhopa 9,289,647 kronor. Kost¬
naden för Ljusdal—Hudiksvalls-banan har beräknats til! 4,872,400
kronor. Sålunda uppstår eu kostnad af tillhopa öfver 14^000,000
kronor för endast bibanor inom ett jemförelsevis litet område af
Sverige. Enligt mitt förmenande hade det varit vida bättre, om
Riksdagen, i stället för att inköpa dessa bibanor, beslutit en fort¬
sättning af norrländska stambanan uppåt. Detta hade varit ett hela
landets intresse. Men att bygga bibanor till alla småstäder i Norr¬
land kan icke vara klokt och i statens intresse, huru man än reson-
nerar. Derför vill jag också icke vara med om att bifalla Utskottets
förslag i föreliggande fråga. Gifvet är nemligen att, då vi börjat
med inköp af en bana om året, vi snart skola bygga en ytterligare
sådan bana o. s. v. Annat hade varit, om det varit fråga om att
bevilja anslag till fortsättande af stambanan norrut, livilket jag emel¬
lertid tror kommer att dröja, om man skall använda sådana kost¬
nader, som nu föreslagits, på inköp af bibanor. Oaktadt jag tagit
del af alla hithörande handlingar, är jag dock öfvertygad om, att
inköp af nu ifrågavarande jernväg icke skal! blifva till fördel för
staten. Då jag således icke anser förevarande förslag vara med
statens fördel förenligt eller kan finna, att staten gentemot Hudiks¬
valls stad har några särskilda förpligtelse!’ i detta hänseende, kan
jag icke annat än yrka afslag å Utskottets framställning.
N:o 49.
20
Onsdagen den 29 April, e. in.
Angående Herr Magnusson förenade sig med Herr vice Talmannen.
inköp och
gf^ernväqen Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Herr Talman! Kamma-
Hudiksvall-vens ärade vice Talman i likhet med andre talare före honom har
Näsviken motsatt sig Kongl. Maj:ts proposition i främsta rummet af principiella
m ni. skal. Han har sagt, att staten endast skulle bygga eu stambana
(Forts.) genom Norrland, men åt den enskilda företagsamheten öfverlemna
byggande af bibanor. Jag kan naturligtvis ej förundra mig öfver,
att sådana yrkanden frainstälts från det hållet, ty de äro i full
konseqvens med de yrkanden, som under föregående riksdagar, då
dylika frågor varit före, framstälts från samma håll. Men jag tillåter
mig erinra, att dessa gensagor hittills icke vunnit Riksdagens bifall.
Å andra sidan har af Jeruvägstrafikstyrelsen och Kongl. Maj:t
framhållits, att skälet till, att stambanan genom Norrland hittills icke
burit sig väl, just är dess isolerade ställning och saknaden af ut-
fartsvägar till hafvet. Utan sådana utfärtsvägar kan staten icke
betjena och draga fördel af Norrlands vigtigaste näring, trävaru¬
industrien, och det är vidare af vigt, att staten i afseende å dessa
utfårtsvägars anläggning och trafikering ställer sig helt och hållet
oberoende af enskilde intressenter, ty sådana artiklar som trävaror,
hvilka icke kunna tåla eu dyr frakt, nödgas söka andra trafikleder
än statsbanan, om denna ej förmår att utan omlastning bereda väg
till utskeppningsorten. Dertill kommer, att nu förevarande fråga är
af samma beskaffenhet som de två, hvilka åren 1883 och 1884 varit
föremål för Riksdagens afgörande och vunnit Riksdagens bifall.
Trafikstyrelsen hade framhållit behofvet af utfärtsvägar till Söder¬
hamn, Sundsvall och Hudiksvall. För utfartsvägarne till Söderhamn
och Sundsvall beviljades anslag vid 1883 och 1884 årens riksdagar.
Det återstår således utfartsvägen till Hudiksvall, hvarom nu är fråga.
Nu yttrade den förste ärade talaren, att han förundrade sig
öfver, att en sådan framställning som den nu föreliggande redan
framkommit. Han sade, att rätta tidpunkten ännu icke vore inne
och att man borde hafva afvaktat resultatet af Riksdagens senaste
åtgärder i fråga om inköp af bibanor i Norrland, och han visade
med siffror, att afkastningen af stambanan genom Norrland för när¬
varande icke vore stor. Men, mine herrar, det är just för att få
ett bättre resultat, som det nu är ifrågasatt att inköpa och ombygga
Hudiksvallsbanan, och rätta tidpunkten för vidtagande af en sådan
anordning synes mig just vara år 188G, ty i början af detta år blir
en åt de båda andra utfartsvägarne, banan Kilafors—Söderhamn,
fullbordad, och i följd deraf erfordras till denna bana för samma är
ej mer än 247,000 kronor, eller sista återstoden af det vid 1883 års
riksdag beviljade anslaget.
Vice Talmannen har sagt, att, då man således under tre på
hvarandra följande år fått Kongl. propositioner om anläggning af
utfärtsvägar från norrländska stambanan, man kunde nästa år hafva
att vänta en framställning om eu bibana jemväl till Hernösand, men
jag vill erinra om, att förhållandet i detta fall icke är detsamma, ty
genom de hittills gjorda framställningarne har man afsett att bereda
infartsvägar från stambanan till vatten, men stambanan träffar Ånger-
Onsdagen den 29 April, e. m.
21 N:o 49.
manelfven vid Sollefteå, och mellan Sollefteå eller åtminstone mellan
.Nyland och Ilernösand finnes redan eu farled, som är segelbar äfven
för större fartyg.
Vda« bär ^iau saS’t; det ser ut såsom om hela frågan upp¬
stått tor att gynna ett stort enskildt bolag. Nej. den Kong!, proposi¬
tionen har ej tillkommit för bolagets skull, utan för att hjelpa hela
landsdelar, norra Helsingland och Herjeådalen, som äro, särskildt
Herjeådalen, vanlottade på kommunikationer och i många afseenden
hafva att kämpa med stora svårigheter. Herjeådalen skulle genom
denna jernväg erhålla en lättare afsättningsort i Hudiksvall och för
astadkommande häraf är Herjeådalen i behof samt, såsom det synes
mig, äfven val förtjent af understöd från staten.
. . Hvad beträffar hans yttrande, att beräkningen af kostnaderna
icke skulle vara mycket att lita på, sä tillåter jag mig erinra att
denna beräkning är uppgjord af en i sådant afseende fullt kompe¬
tent man. Kostnaden för denna bana skulle uppgå till 4,808 000
kionor, och pa detta kapital skulle staten genom de inkomster, banan
ar beräknad att gifva, erhålla icke mindre än 5,8 procent, hvilken
beräkning man bör kunna skänka så mycket större tillit, som den
vant underkastad granskning af Jernvägstrafikstyrelsen och befunnits
rigtig.
Han har äfven, om jag rätt fattade hans yttrande, sagt, att det
skulle kosta 2—3 gånger mer att frakta eu stock på jernväg från
Ljusdal till Hudiksvall än att flotta densamma utefter Ljusnan till
hafvet. De handlingar, som varit för Kongl. Majits regering till¬
gängliga, utvisa något helt annat. Enligt direktör Agrelii beräk¬
ningar utgör på den nya utfartsvägeu från ljusdal till Hudiksvall
fraktkostnaden för en stock 60 öre, under det flottningskostnaden
för en stock från Ljusdal efter Ljusnan till Marmen tillsammans med
fraktkostnaden pa jernväg från Marinen till Söderhamn uppgår till
61 öi e. Äfven om det skulle visa sig, att denna sistnämnda siffra
något ar genom billigare flottningskostnad skulle kunna reduceras
så att flen till och med komme att ej obetydligt understiga 60 öre'
s?m, j.a utgöi fraktkostnaden på jernväg, torde i allt fall vattenvägen
ej blifva billigare än jernvägeu. Herrarne böra nemligen komma i
nag, att till flottningskostnaden bör vid en sådan jemförelse läggas
räntan pa förlagskapitalet för den längre tid, som erfordras för flott-
ning, än om transporten verkställes på jernväg. Om man nemligen
verkställer transporten genom flottning från Ljusdal till Marinen och
sedan på jernväg till Söderhamn, åtgår dertill omkring ett hälft år
i*'!• 0C1 1Ii;inbcn gång mera, innan stocken kommer fram
till hafvet, och dä den kommer dit, är det redan höst, så att den
icke kan sågas och utskeppas samma år. Vid jemförelse mellan
kostnaderna för de olika transportsätten bör vidare tagas i beräkning
den försämring, som virket undergår under den långa tid, det ligger
i vattnet. öö
Angående
inköp och
ombyggnad
af jernvägen
Hudiksvall ■
Näsviken
m. m.
Of orts.)
Herr Vice Talmannen förklarade äfven, att man icke hade någon
garanti för att trävaruaktiebolaget uppfylde de rika löften, som det
afgilvit. Jo, man har enligt min åsigt en fullt tillräcklig garanti, den
N:o 49.
22
Onsdagen den 29 April, e. m.
Angående nemligen, att det uppenbarligen öfverensstämmer med bolagets egen
inköp och fördel att på den nya jernvägen frakta allt sitt virke.
afjemvägm Han anmärkte slutligen, att kostnaden för denna jernväg var
Hiulihsvall—stor. Jag tillåter mig då erinra, att jernvägen i förhållande till dess
Näsviken längd blir vida billigare än de båda andra utfartsvägarne, ty kost-
m. m. naden för Söderhamns-banan, som är 35 kilometer lång, utgör 4,138,000
(Forts.) kronor eller 118,000 kronor per kilometer, och för Sundsvall—Torps-
kammars-banan, som är 57,i kilometer lång, 5,150,000 kronor och
86.000 kronor per kilometer, men för den bana, som nu är i fråga,
4.808.000 kronor för en längd af 62 kilometer, hvilket utgör per kilo¬
meter omkring 77,000 kronor.
De tre hufvudskäl, som föranledt mig att tillstyrka förslagets
framläggande för Riksdagen, hafva varit den nya banans vigt för
statsbanan deruti, att åt statsbanan beredes en ny utfartsväg, dess
vigt för de landsdelar den genomgår, hvilket bäst framgår af de
stora uppoffringar, de vilja ikläda sig för att få banan till stånd,
och slutligen den omständighet, att företaget, så vidt man kan se,
bör blifva i ekonomiskt hänseende förmånligt för staten. Allt detta
synes mig ock böra utgöra tillräckliga skäl för Kammaren att be¬
vilja det äskade anslaget.
Herr Danielson: Då jag nästan helt och hållet kan instämma
uti hvad Herr Anders Persson och vice Talmannen sagt, så kan jag
fatta mig kort. Men jag har velat säga, att till följd af hvad jag
erfarit af de handlingar, som beröra denna fråga, så tror jag icke på
de uppgjorda beräkningarne eller att det skulle blifva någon förtjenst
för staten att besluta sig för denna jernväg. Jag har nemligen från
tillförlitligt håll hört berättas, att stora trakter, genom hvilka banan
skulle gå, äro så godt som skoglösa, och då jern vägens trafikberäkningar
synas hufvudsakligen vara grundade på skogsaffärer, så synes denna
jernväg för sin trafikinkomst icke kunna hafva någon lång framtid.
Dessutom har det blifvit upplyst, att det finnes åtskilliga större vatten¬
drag, som alltid skola komma att täfla med jernvägen om skogs-
effekters forsling. Det har inom Utskottet blifvit upplyst, att flott-
ningen inom det område, jernvägen passerar, icke kostar mer än
20 öre per stock, under det deremot, om stockarne forslas å jernväg,
frakten för dem beräknas efter 60 öre per stycket. För jernvägen
att täfla under sådana förhållanden torde knappast vara värdt att
försöka. Från statsrådsbänken hafva vi hört uttalas det antagandet,
att Herjeådalen äfven komme att begagna sig af denna jernväg för
transport af sitt timmer. Men kastar man en blick på kartan och
ser huru aflägset Herjeådalen är beläget från jernvägens område,
finner man lätt, att ett sådant antagande icke gerna kan vara möjligt.
Den transporten blefve alldeles för dyr, och derför måste Herjeå¬
dalen nog söka andra vägar för att få fram sina skogsprodukter.
Jag vill dessutom fråga, hvad staten skall göra med all denna
lösegendom utaf ångbåtar, pråmar, sjöstationer m. m., som, bland
annat, skall inköpas för dessa 536,488 kronor. Dessa penningar
kommer staten säkert icke att få någon nytta af och på det sättet
äro de på det hela taget bortkastade.
Onsdagen den 29 April, e. m.
23
N:o 49.
Dessutom, om detta jernvägsföretag är så fördelaktigt, som man Angående
påstår, hvarför kunna icke de krafter, som nu göra sig gällande för inlc°P och
att få detta köp till stånd, då sjelfva, såsom på andra orter i landet,åfjernvägm
söka åvägabringa en jernväg samt för ändamålet begära lån af staten, Hudiksva.il-
motsvaraude halfva anläggningskostnaden, såsom t. ex. nu sist fallet Näsviken
varit med hallandsbanan. Det skulle jag icke sätta mig emot. Men, m- m-
som det nu är, må vederbörande intresserade sköta sig sjelfva och (Forts>-)
låtom oss icke inblanda staten i dylika affärer. Det förlorar staten
vanligtvis på.
Detta är i korthet de skäl, som föranledt mig att ställa mig på
deras sida, hvilka yrka afslag på Kong! Majds förevarande fram¬
ställning. Jag tror, såsom sagdt, att staten här kommer att göra en
dålig affär, i hvilken förmodan jag ännu mer styrkes utaf hittills till¬
gängliga uppgifter om rörelsen å den norrländska stambanan, hvilka
visa att trafiken derstädes är försvinnande liten, något som borde vara
en varning för staten att icke gå för hastigt till väga med anläggan¬
det af jernvägar derstädes. Sådana jernvägsföretag som här ifråga¬
varande bibana böra vi öfverlemna åt den enskilda företagsamheten.
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herrar Nilsson i Vrängebol, Anders Bengtsson, Mallmin, Björk¬
man, Carlsson i Fågelhem, Jönsson i Mårarp, Pettersson i Alfvesta,
Nilsson i Käggla, Petersson i Eksebo och Andersson i Himmelsby
instämde i detta anförande.
Herr Fredenberg yttrade: Då norra stambanan byggdes och
lades långt in i landet, var jag en ibland dem, som ansågo att staten
borde bygga utfartsvägar till hafvet, emedan det var gifvet att de
norrländska skogsprodukterna icke tålde vid den långa jernväg^-
transporten söderut genom landet, utan var tvungen att söka till¬
godogöra sig sjötrafiken. Att denna min åsigt var vigtig, bestyrkes
tillräckligt deraf, att Riksdagen redan beviljat anslag till två utfarts¬
vägar i Norrland, nemligen Söderhamn—Kilafors’ och Torpshammar—
Sundsvalls jernvägar; och då jernvägen Ljusdal—Hudiksvall utgör
eu af de vigtigaste utfartsvägar för norra stambanan, som skall till¬
godogöra Norrlands rikedomar, kan jag icke annat än yrka bifall till
hvad Stats-Utskottet här föreslår. Jag gör det så mycket hellre, som
jag är öfvertygad om, att det är af stor vigt för den norra stambanans
trafik och dess deraf beroende förmåga af rentabilitet att denna utfarts-
väg så snart som möjligt kommer till stånd.
Häruti instämde Herrar Arnoldson, Östberg, Abraham Bundbäck
och Arhusiander.
Herr Jonson i Fröstorp: Sedan vice Talmannen så fullständigt
och klart utrcdt denna fråga och dervid uttalat samma åsigter, som
jag hyser, torde det icke vara mycket för mig att tillägga. Några
ord ber jag dock få säga.
Som vi väl erinra oss, förespeglade man Riksdagen alla möjliga
fördelar, då det var fråga om beviljandet af anslag till de två redan
K:o 49. 24
Onsdagen den 29 April, e, m.
Angående förut bestämda grenbanorna från norra stambanan, kvilka jag dock
inköp och ^ror staten fick betala mer än de äro varda. Här lockar man oss
af \'jernvägen™ me(l att v* sliola *a banan för underpris; men jag misstänker
Hudiksvall—a ta r k t, att staten äfven här blifver den som kommer att förlora derpå.
Näsviken En stambanas förlängning i Norrland ända upp till Haparanda vill
m. m. jag^ för min del, icke motsätta mig. Men deremot kan jag icke finna
(Forts.) det nödigt att vid en sådan utsträckning af stambanan anlägga den
ena grenbanan efter den andra, under uppgift att sådant är nödvän¬
digt för att leda stambanetrafiken till hafvet. Jag tror tvärt om, att
dessa grenbanor i stället afleda stambanans trafik till hafvet. Jag
sätter med ett ord icke mycken tro till dessa förutsäguingar om så
stora trafikinkomster, som skulle tillföras statens banor genom den
nu ifrågavarande jernvägsanläggningen, ty sedan Norrlands skogar
blifvit sköflade, är jag öfvertygad, att det blifver en mindre än måttlig
trafik på dessa banor. Jag tillråder derför försigtighet här vid lag;
man bör icke kasta ut penningar både i nödan och onödan.
Man har framhållit det lifliga intresse, som skulle visat sig för
saken, i det nemligen två landsting och en mängd socknar uttalat
sig derför. Men hvad hafva väl dessa intressen bakom sig? Intet,
efter hvad jag kan se. I vederlag erbjudes icke ett enda öre; endast
att Hudiksvalls stad upplåter kostnadsfri jord på sitt område, och ett
bolag äfvenledes upplåter jord till en station eller hvad det är. Hade
de socknar, som jernvägen kommer att genomlöpa, verkligen velat visa
något intresse för saken, borde de väl åtminstone hafva erbjudit sig att
utan ersättning upplåta erforderlig mark för banan. Så är dock inga¬
lunda fallet. För öfrigt ber jag få erinra, om att endast för några
få år sedan Riksdagen beslöt att icke lemna några anslag till enskilda
jernvägsanläggningar. Nu skall väl det ifrågavarande företaget icke
betraktas som enskilda kan jag tro; men det är ju i alla fall för
tillgodoseendet af enskilda intressen, som jernvägen skulle byggas.
Öfver allt annorstädes i mellersta och södra Sverige hafva orterna
sjelfva fått bekosta de greubanor från stambanan, som de ansett sig
behöfva, med undantag för några få bolag, som tätt statsanslag för
ändamålet, dels utan återbetalningsskyldigbet, dels såsom lån. Hade
ett förslag i sådan rigtning nu förelegat, skulle jag icke hafva mot¬
satt mig det. Men då så icke är förhållandet, kan jag icke vara
med om hvad Kongl. Maj:t här föreslagit och Utskottet tillstyrkt.
Jag finner det för öfrigt alldeles olämpligt, att staten skall uppträda
som affärsman och, såsom här är ifrågasatt, icke allenast köjia båtar
och pråmar och hvarjehanda annat löst gods, utan äfven öfvertaga
fordringar, vare sig säkra eller osäkra.
Jag yrkar afslag å den här gjorda framställningen.
Herr Jonsson i Hot': Innan jag ger mig in på sjelfva frågan,
anser jag mig skyldig att förklara, hvarför jag kommer att yrka
bifall till hvad Utskottet här föreslagit, ehuru jag, som herrarne
kanske erinra sig, vid behandlingen af Kilafors—Söderhamns-banan
yttrade, att jag icke ansåg den jernväg, hvarom nu är fråga, hafva
samma intresse för staten som Söderhamn—Kilafors-jernvägen, emedan
den icke komme att utöfva så stor inverkan på den uppåtgående
Onsdagen flen 20 April. e. m.
25 N:o 49.
stambanans trafik som denna sistnämnda. Hvarför jag nu emellertid Angående
kommit till eu annan uppfattning härutinnan, beror på åtskilliga er- m^P och
bjudanden, som Hudiksvalls stad och Hudiksvalls t r ä v a r u a k t i e b o 1 a gnf\irnväg en
gjort staten, nemligen dels att kostnadsfritt upplåta en del af den Hudiksvall-
för den nya jernvägssträckningen erforderliga mark, dels att lemna Näsviken
den redan befintliga jernvägen för sfi godt pris, att jernvägsanlägg- m■ m-
ningen i sin helhet blefve billigare än Kilafors—Södcrhamns-banan, (Forts.)
och dels slutligen att nyssnämnda bolag utfäst sig att, om jernvägen
i fråga komrne till stånd, anlägga ett särskild! sågverk, som skulle
framkalla trafik för den nedåtgående stambanan i följd af den be¬
tydliga kolindustri, som skulle uppkomma genom kolning af skogs-
affallet efter det till utskeppning försågade virket. Det är ytterligare
ett skäl. som inverkar på min åsigt i detta fall, och det är, att efter
all anledning Iggesunds bruksbolag samtidigt med att denna jernvägs-
anläggning blefve beslutad komrne att för egen del anlägga eu jern¬
väg till Hudiksvall, som äfven komrne att tillföra stambanan betydlig
trafik från Krylbo och Ockelbo till Ljusdal. Undersökning i sådant
hänseende har redan gjorts i fråga om en bredspårig bana, och för
närvarande pågår undersökning med hänsyn till en smalspårig bana,
som i rätt rigtning redan finnes färdig på nära 1/2 mils längd.
Sedan jag nu förklarat dessa omständigheter, ber jag få öfvergå
till en annan fråga, som också onekligen har stor vigt vid bedömandet
af denna jernväg. Jag menar nemligen det af Herr vice Talmannen
omnämnda Gefle—Skutskärs-köpet och den fara, han såg deri att
sågverksegarne i Kopparbergs län, hvilka hittills transporterat sill
virke till Gefle, efter inköp af Skutskärshamnen antagligen skulle
komma att flotta sitt virke dit i stället för att föra det på jernväg,
och att så antagligen framgent komrne att ske.
Jag skall nu försöka att göra för Kammaren klart, huru det egent¬
ligen hänger i hop med denna sak, på det att hvar och en må kunna
bedöma, huru vida skäl verkligen finnes för en dylik farhåga.
Som herrarne finna af de handlingar, hvilka dels vidfogats be¬
tänkandet, dels särskild! utdelats i Kammaren, har direktören M.
Agrelius beräknat flottningskostnaderna m. m. från Hybo till Söder¬
hamn till 61 öre per stock, och denna beräkning är på visst sätt
vigtig, samt åtminstone icke för låg. Den siffra han lagt till grund för¬
sina beräkningar uttrycker medelsiffran under de tio åren från 1881
och bakåt samt utgör 23,2 öre för timmer flottadt från Svinkammars-
bommen till sjön Marman, der virket lastas på jernvägsvagn och
föres ned till Söderhamn. Hade han haft reda på rätta kostnaderna,
tror jag icke att siffran skulle blifvit så hög, ty under det år han
uppgjorde beräkningen uppgick flottningskostnaden endast till något
mer än 17 öre per stock, och således skulle kalkylen kunnat ställa
sig ännu billigare, om han räknat flottningskostnaden för det året,
Flottningskostnaden bär nemligen under åren från 1882 gått ned
ytterligare och uppgick i fjor icke till mer än 10 öre per timmer.
Vid sådant förhållande kunna ju herrarne med skäl tro, att gärdet
skulle vara uppgifvet, då kostnaderna för flottning sjunka så be-
tydligt, men det är dock icke fallet. Hvarför kostnaderna före 1882
voro så mycket högre, berodde derpå, att, innan den nya flottnings-
>':o 49.
26
Onsdagen den 29 April. e. m.
Angående lagen trädde i tillämpning, voro der två bolag, som hade flottningen
inköp och Qm hand, det ena ett strönirensningsbolag, det andra en flottnings-
af1 jernvdge^reninS* Strömrensningsbolaget egde alla de i Ljusnan för flott-
Hudiksvall-ningen under de sista 30 åren uppförda byggnaderna, hvilka kostat
Näsviken betydliga summor. Emellertid har för hvarje stock, som flottats i
m- m- elfven, beräknats en viss amortering på dessa byggnader, och denna
(Forts.) amortering har tilltagits så rikligt, att år 1882 voro flottningsbyggna-
dcrna ungefär betalta.
År 1883 öfvertog flottningsföreningen alla dessa byggnader, utan
att derför betala något vidare. Sedan dess ligger underhållet för
alla dessa strömbyggnader direkt på årets flottning och utgjorde för år
1884 —- det sista år under hvilket flottning egt rum — ungefär 4
öre för stock. Flottnihgskostnaden uppgick till något litet öfver 6
öre, och således blef hela kostnaden för flottadt timmer något öfver
10 öre. Man måste likväl lägga märke till, att under detta år var
större tillgång på flottningstimmer än man i medeltal kan beräkna
och dessutom ovanligt högt vatten och gynsamma flottningsförhållanden
i öfrig!. Ingå störande förhållanden inverkade detta år på flottningen,
som derför också föll sig ovanligt billig. Jag har fullkomligt reda
på hvad man kan beräkna underhållet af flottningsbyggnader till för
år, och i Ljusnan hafva kostnaderna derför under de senare åren
gått till cirka 70,000 kronor. Om man för framtiden antager denna
siffra till 60,000 kronor och fördelar denna på 2,000,000 stycken
timmer, blir det naturligtvis en mycket lägre siffra, än om de för¬
delas på endast 1,000,000. Den direkta flottningskostnaden blir till
en del lika hög vare sig under året framgå 2 eller 1 million stockar.
Herrarne förstå väl då att, om spådomen rörande virkestillgångens
minskning skulle vara sannolik, så skulle följden blifva att flottnings-
kostnaderna stiga, i samma mån som virkestillgången minskades, till
följd deraf att kostnaderna för byggnaderna blefve desamma, vare
sig det flottades litet eller mycket virke. Vi hålla oss nu emellertid
till den faktiska siffran 10 öre för flottning ned till sjön Marman,
der virket lägges på jernvägsvagn och föres till Söderhamn, hvilket
kostar 30 öre per stock. Från Söderhamn flottas virket ut till skär¬
gården och till sågverken, sedan det först blifv it sorteradt, sä att
hvarje egare bekommer sitt virke och icke får det sammanblandadt
med andras. Ålit detta gör att, då man beräknar eu måttlig förlust¬
procent för det timmer, som flottas fram, och hvilken förlust kan lågt
skattas till 1 procent för flottningen och 2 procent i qvalitativ försäm¬
ring, kommer flottningskostnaden ändock upp till 50 öre. För trans¬
porten å jernväg deremot ned till Hudiksvall har kostnaden beräknats
till 60 öre eller 10 öre mindre, än om det flottats fram till Marman
och transporteras på jernväg derifrån ner till Söderhamn. Det stannar
dock icke ens vid denna skilnad, tv den vinst, man gör genom den
snabbare transporten på jernväg mot om virket skall flottas fram
ä Ljusnan, är så betydlig, att man brukar beräkna ett hälft års
förlagsränta å virkesmassan. Detta beror på att nere vid Ljusnan
finnas två skiljebommar, der virket sorteras för att komma till sina
behöriga egare. Det hjelper icke att med hundratals man söka forcera
sorteringen, utan virket blir i alla händelser liggande der, och skiljandet
27
N:o 49.
Onadagen den 29 April, e. m.
deraf plär icke slutas förr, än isen lägger sig. Herrarne se således Angående
att, huru man än tager denna sak, förefinnes icke den fara, som
Herr vice Talmannen framhöll skulle finnas nere vid Dalelfven ochaf jérnvägen
de derstädes belägna sågverken. Jag skall nu äfven fästa upp-Hudiksvall-
märksamheten på en annan sak, som på det närmaste sammanhänger Näsviken
härmed. Allt efter som skogarne minskas, sjunka medeldimensio- “■ m-
nerna på virket. Så länge det finnes urskogar att tillgå, är virket fi^orts.)
i regeln mycket groft, men allt eftersom dessa gamla skogar uthuggas,
blifva dimensionerna mindre, och detta gör att det kommer eu mängd
virke i flottleden, som har benägenhet för att sjunka, hvilket icke
inträffar med virke af gröfre dimensioner. Detta kommer också att
icke obetydligt medverka till, att flottlederna framdeles komma att
få mycket svårt att täfla med jernvägarne i fråga om fraktkostnader.
Nu har en och annan af de talare, som yttrat sig i frågan, uttalat
sina tvifvel om trafikberäkningarnes läglighet och på den grund dragit
den slutsatsen, att resultatet af banans afkastning skulle blifva helt
annat än det här framlagda. I det afseende! får man väl säga, att
de beräkningar, som gjorts här, helt och hållet äro grundade på
faktiska, för handen varande förhållanden och icke gripna ur luften.
Man har lagt till grund härför trafiken på linien Hudiksvall - Näsviken
och i afseende å persontrafiken här satt till och med denna något
lägre. I afseende å virkesmängden har direktör Agrelius lagt till
grund det parti virke, som Hudiksvalls trävaruaktiebolag äfvensom
andra i trakten befintliga sågverk på sista åren försågat på de olika
platserna och hvilket virke passerat större eller mindre sträckor,
hvaröfver den nya jernvägen skulle framgå. Det är visserligen eu
möjlighet, att virkesmassan någon gång kan sjunka, lika väl som
det kan hända att den håller sig uppe vid samma siffra som hittills,
men låtom oss äfven antaga, att den sjunker något, så måste man
dock lägga märke till, att i de nu uppgjorda beräkningarne är ingen
hänsyn tagen till den ökade trafik, som skulle uppkomma genom
sågverket vid Hybosjön, lika som icke heller den tillökning i trafiken,
som skulle uppkomma genom en blifvande bibana från Iggesund,
kunnat framhållas. Om således också en viss slags trafik i fram¬
tiden skulle förminskas, tror jag dock icke att denna minskning i
sjelfva verket skall blifva större, än att den fullt kommer att mot¬
svaras af tillökning på andra poster. Mig förefaller det som om
resultatet vore fullt rigtigt angifvet.
Nu har man äfven frågat: »hvarför icke hellre fortsätta med
byggandet af stambanan än börja med anläggandet af dessa utfärts-
vägar?» Derpå vill jag svara: »Må staten bygga de utfartsvägar,
som äro af vigt för stambanans egen trafik och hvilka man tydligt
kan se skola bära sig, men låt bli att anlägga några andra!» Det
är den princip, jag anser vara den rigtiga. År det fråga om att
bygga om och inköpa eu bana, hvilken man är öfvertygad skall
bära sig, och andra skäl tala för att det skall ske just nu, då kan jag
verkligen icke inse, hvarför man skall motsätta sig hvad Utskottet
här föreslagit.
Beträffande det här nu hörda yttrandet, att man borde vänta
N:o 49.
28
Onsdagen flen 29 April, e. m.
Angående med åtgörande! åt' denna fråga och ännu något se tiden au, finnas
inköp och åtskilliga omständigheter, som tala mot detta, och den vigtigaste
apjernvTgeifibabiand är den dyrbara konstgjorda flottleden från Hybo till Hu-
Hudiksvall-diksvall, hvilken till eu del består af en ofantligt hög — som jag
Näsviken tror på 50 å 60 fots höjd öfver marken liggande — träbyggnad och
m. m. en dyrbar bjelkundcrbyggnad och vid hvilken finnes ett ånghissverk,
(Forts.) gom ' drager upp virket från Ljusnans vattennivå. Jag vill upplysa,
att just denna del af den dyrbara flottleden nu är så förfallen, att
inom få år en grundlig ombyggnad deraf måste vidtagas, hvilket
förhållande också är orsaken till, att bolaget är så ytterst intresseradt
för att få klart, huru vida det skall blifva någon jernväg eller icke.
Vägrar staten att öfvertaga banan, måste bolaget bygga om flottleden
och således beräkna denna utgift för framtiden. Ofvertages deremot
banan af staten, är ingen idé att lägga ner hundra tusentals kronor
på den affären.
Äfven ett annat skäl finnes för fattandet af beslut i denna fråga
redan nu, det nemligen att Söderhamn—Kilafors’ jernväg blifver
färdig nästa år och att det då är i sin ordning att flytta öfver red¬
skapen och materielen till nu ifrågavarande jernväg, hvilket kostar
mindre än att efter några års hvila komma till samma resultat.
Herr Jonsson i Fröstorp påstod, att intressenterna i detta företag
icke erbjudit någonting för att få jernvägen. I det fallet får han
väl jemka något med sig, ty dels hafva Hudiksvalls stad och Hu¬
diksvalls trävaruaktiebolag erbjudit ganska betydliga bidrag i form
af kostnadsfri mark och den färdiga jernvägen till ett mycket lågt
pris, och dels hafva ortens jordegare utfäst sig att lemna mark till
banan för ett pris, som med minst 50 procent understiger det pris,
som marken vid en expropriation skulle betinga. Intressenterna
hafva således visat ett icke så obetydligt intresse för att få banan
till stånd, om det också icke kan jemföras med det intresse, som
förefinnes, då man söker bygga en privat bana.
I afseende på den framtida skogstillgången, hvilken fråga jag
redan vidrört något, vill jag ytterligare nämna, att Hudiksvalls trä¬
varuaktiebolag faktiskt eger öfver 500,000 tunnland skogsmark ofvan¬
för den punkt, der Ljusnan stöter till banan. Af denna skogsmark
eger bolaget en del med full eganderätt och andra delen på längre
eller kortare afverkningstid. Naturligtvis är en del af denna skogs¬
areal redan afverkad, men denna afverkning har icke sträckt sig
längre ned än till träd, hvilkas diameter 16 å 18 fot från roten ut¬
gjort 11 a 12 tum. Att afverkningen icke sträckt sig till träd under
dessa dimensioner, visar, att äfven på afverkningsorterna finnes be¬
tydlig skog qvar, och man behöfver icke känna mycket till skogs-
handteringen för att våga det påståendet, att man med trygghet kan
räkna på att i medeltal på hvardera af dessa 500,000 tunnland skogs¬
mark erhålla 25 å 30 stockar per tunnland, ett resultat, som jäfvar
farhågan för, att virkesmängden i dessa trakter skall hastigt försvinna.
Då jag för tillfället är besvärad af heshet i betydlig grad samt
herrarne möjligen icke heller äro intresserade af att höra mera, skall
jag nu sluta med att helt enkelt yrka bifall till Utskottets förslag.
29
N:o 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
Herr Gunnar Eriksson: Sedan Herr Statsrådet oeli Chefen Angående
för civildepartementet yttrat sig i frågan till förmån för Kong!. Maj:ts inlchöP 0CÄ
proposition samt vidare Herr Olof Jonsson med flere talare vederlagt
de talare, som yttrat sig för utslag å propositionen, återstår för imgHudiksvall-
icke mycket att tillägga utöfver att anhålla om bifall till Kong! Näsviken
Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag, livilket förslag jag inom Stats- m- m-
Utskottet biträdt. ' ’ (Forts.)
Jag begärde ordet egentligen med anledning af Herr Anders
Perssons yttrande, att tvärbanans inkomster skulle vara ringa. Om
jag icke hörde orätt, hide han 1883 års statistiska uppgifter till grund
för sina meddelanden i detta hänseende. Jag ber att få erinra, att
tvärbanan Östersund—Storlien öppnades för allmän trafik först i Juli
månad år 1882. Naturligt är ju, att denna bana, som var ny och
först nämnda tid började trafikeras, icke kunde redan under år 1883
lemna någon egentlig inkomst; och denna erfarenhet i fråga om nya
jernvägar är densamma, tror jag, icke blott i Norrland utan äfven i
mellersta och södra Sverige.
Herr vice Talmannen yttrade, att det var allenast ett trävaru-
aktiebolags intresse, som här ville fram. I afseende derå vill jag
erinra, att ett enskildt intresse, som icke sammanfaller med och
uppbäres åt ett allmänt, icke kan komma så långt; och såsom bevis
för, att här verkligen förefinnes ett stort allmänt intresse, ber jag
få erinra derom, livilket dessutom kan inhemtas af till ärendet 'hö¬
rande handlingar, att Konungens Befallningshafvande i både Jemt-
lands och Gefleborgs län samt båda dessa läns landsting lika som
också Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Jernvägstrafikstyrelsen
förordat denna bana. Alla dessa auktoriteter tillsammans gälla för
mig mycket mer än en enskild persons påstående, att det ej är värdt
att inköpa och bygga den ifrågavarande banan. Ty om någon
skall tillerkännas något omdöme i en sådan fråga, är det väl dessa
auktoriteter och i synnerhet. Trafikstyrelsen; och jag är för min del
viss derom, att dessa myndigheter icke förorda ett enskildt intresse
på det allmännas bekostnad.
Herr Danielson frågade, hvad man skulle med afl den lösa egen¬
dom, som följer med köpet. För min del betyder det föga, om den
medföljer eller ej, då banan i alla fall säljes för billigt pris och
denna lösegendom följer med på köpet. Det vore väl också obilligt
om bolaget, när det nedlägger fiottrörelsen, ändock skulle behålla
dessa saker, hvaraf det sedan icke kan hafva någon nytta. Det är
väl sant, att staten ej heller kan använda den, men om den säljes,
måste den väl ändå inbringa något, livilket icke bör föraktas, då
staten får den utan särskildt beräknadt värde.
Man kan förundra sig öfver att eu jemtländing uppträder till
försvar för denna bana, särdeles som det är omkring 30 mil från
min hemort till den ifrågavarande jernbanans ändpunkt vid Ljusdal
och således hvarken jag enskildt eller det län jag tillhör kan deraf
draga någon fördel. Men ett af skälen, hvarför jag det gör, är att
saken har ett icke obetydligt intresse för Herjeådalen. Denna pro¬
vins, som ju tillhör Jemtlands län, har af ålder haft sin utfartsväg
öfver Hudiksvall, och denna stad har från uråldriga tider räknat
K:o 49.
30
Onsdagen den 29 April, e. m.
Angående Herjeådalen till sitt handelsområde och det är således af stor vigt
inköp och fgr denna provins, att den ifrågasatta kommunikationsleden kommer
(cfjenwäqen tii 1 stånd, emedan den skulle blifva den i alla afseenden fördelak-
Hudiksva.il —tigaste för Herjeådalen; och då dertill kommer att denna provins,
Näsvilcen med sin idoga och sträfsamma befolkning, blifvit i fråga om kom-
m m- munikationer helt och hållet åsidosatt från statens sida i förhållande
(Forts.) f.j]i an(}ra provinser, må det ej förtänkas mig, om jag i denna sak
uppträder till försvar för dess intressen.
Jag kan således icke annat än anhålla om bifall till Kong!.
Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag.
I detta yttrande instämde Herrar Blomberg och E. P. Jonsson.
Herr Pehrsson i Törneryd: Till de skäl, som af föregående
talare anförts emot Utskottets hemställan, torde det icke vara mycket
att tillägga. Jag vill blott framhålla frågan ur eu synpunkt, som
hittills icke under diskussionen blifvit berörd, nemligen den att man,
efter mitt förmenande åtminstone, pågår allt för hastigt med byg¬
gandet af statsbanor i Norrland. Herrarne torde erinra sig, att 1882
års Riksdag beslöt att jernvägar i Norrland icke skulle för statens
räkning byggas för mer än 2 millioner kronor om året. Denna
summa höjdes visserligen följande år till 21 millioner, men sedan har
man återgått till 2 millioner. Man ansåg nemligen då, att man under
den närmast förflutna tiden alltför mycket forcerat jernvägsbyggandet
i Norrland samt att man borde något hemta sig och se resultaten af
de jernvägar staten redan egde der. Detta var orsaken till 1882
års nyssnämnda beslut. Riksdagen hade dock icke väl fattat detta
beslut, förrän den året derpå fattade ett annat i alldeles motsatt
rigtning, då den nemligen beslöt att inköpa Söderhamnsbanan. Näst-
lidet år inköptes Sundsvallsbanan, och nu är det fråga om att in¬
köpa ännu en privat bana. Söderhamnsbanan kostade staten, enligt
gjorda beräkningar, omkring 4,489,000 kronor, Sundsvallsbanan
5.150.900 kronor, och den nu ifrågavarande banan skulle kosta
4.808.900 kronor. Detta gör tillsammans i rundt tal 14,400,000 kronor,
och således en tillökning i rundt tal af 2,880,000 kronor om året,
om summan fördelas på åren 1884—1888, under hvilka den skulle
komma att utgå. Detta är ingen oväsentlig tillökning till hvad
man år 1882 ansåg böra vara ett maximum, eller 2 millioner kronor
årligen. Det tyckes icke vittna om mycken stabilitet hos Riksdagen,
när man ser den fatta sådana beslut kort efter det, som fattades 1882.
Af eu föregående talare har framhållits, att de jernvägar, staten
eger i Norrland och som flera år trafikerats, icke visat något gynn¬
samt resultat. Detta är en sanning, som icke kan bestridas. Jern-
vägsstatistiken upplyser derom, så att hvem som vill kali göra sig
derom förvissad Mig tyckes denna omständighet ensam vara ett
tillräckligt skäl för att vi åtminstone tills vidare måtte få någon
ro för detta jernvägsbyggande. När jag säger detta, ber jag i sam¬
manhang dermed få betona, att jag icke är afvogt stämd mot Norr¬
land och att jag tror att staten bör bygga jernvägar der. Men så
Onsdagen den 29 April, e. m.
31
N:o 49.
stambanebyggnaden med tiden), som ännu är fallet, tror jag, att vi Angående
böra bygga rakt upp och icke skaffa oss sådana grenbanor, som vi och
icke behöfva, utan för närvarande kunna anses som öfverflödiga. åpjernvägen
För ett par år sedan sade man: någon utfartsväg till hsihatHudiksvall—
från stambanan i Norrland skall man väl hafva, och så länge vi icke Näsviken
hade någon sådan, vore det icke värdt att påstå, att man icke borde m- m-
göra uppoffringar för att få sådana. Man säde då att, om staten blott (Forts.)
hade en sådan utfartsväg, gånge det ändå an, och finge man två,
så kunde man lugna sig. Jo, jag tackar. Nu är det fråga om att
inköpa den tredje, och jag instämmer med en föregående talare, att
det icke lärer komma att dröja länge, förrän det blir fråga om an¬
skaffande af flere. Jag tror att vi, om Riksdagen skall godkänna
det ena förslaget efter det andra att bygga grenbanor i Norrland,
komma att gå för fort och göra hvad som är oklokt, i synnerhet då
man ser att resultatet af dessa utfartsvägar icke kan blifva fullt
tillfredsställande. Jag ber att särskildt fä betona den omständig¬
heten, att alla de beräkningar, som äro uppgjorda för att visa
hvilket resultat den ifrågavarande jernvägen skulle lemna, en gång
färdig och i statens ego, äro uppgjorda under förutsättning, att
skogen skall i everdeliga tider räcka till som transportvara på jern¬
vägen. De stödja sig alla dessa beräkningar uteslutande på skogs-
tillgången. Jag ber äfven att dervid få bemärka, att man vidare
lagt till grund för dessa beräkningar den afvikning, som årligen nu
eger rum. Men då man känner, att afverkningen är större än äter-
växten, torde den tidpunkt icke vara aflägsen, då man får vara be¬
redd på, att, så vidt icke trakten skall blifva skoglös, minska den
årliga afverkningen, hvarigenom jernvägens trafikinkomster minskas.
Det finnes ännu ett annat, om än i någras ögon litet skäl, som talar
mot inköpet af Hudiksvallsbanan, hvilket skäl hittills icke framhål¬
lits, men som åtminstone för mig synts vara af beskaffenhet att
böra beaktas. Man skulle nemligen såsom vilkor för inköpet af
ifrågavarande jernväg taga in bland köpcvilkoren den bestämmelsen,
att staten skulle åt Hudiksvalls trävaruaktiebolag för all framtid på
jernvägen transportera sågblock mot en afgift af 60 öre pr styck,
lastnings- och lossningskostnad inberäknad. Jag tager mig friheten
här vid lag erinra om, huru både för staten och Riksdagen obehaglig
den bestämmelse mer än en gång varit, som på ett märkvärdigt
sätt, icke medelst Riksdagens utan genom regeringens åtgörande,
tillkom mellan staten å ena sidan och Vexiö—Alfvesta bolag ä
den andra, och denna öfverenskommelse, tillkommen på sådant sätt,
skall till på köpet af många anses hafva en sådan kraft, att Riks¬
dagen med hela sin makt icke skulle förmå att rifva den. Nu går
man att ikläda staten en ny förbindelse, likartad med den nyss¬
nämnda derutinnan att den är förhatlig och som i sinom tid skall
förorsaka lika hinder och blifva lika motbjudande, som den med
Vexiö—Alfvesta-bolaget ingångna. Må vara, att saken i och för sig
kan synas vara liten, men den är dock af den vigt, att den icke
bör vid detta tillfälle vara undanhållen, utan jag tror tvärt om den
vara förtjent att tagas i betraktande.
Det är på grund af dessa af mig nu i korthet anförda skäl och
NlO 49. 32 Onsdagen den 29 April, e. in.
Angående på många af dem, som anförts af föregående talare och hvilka jag
ombyggnad ’c*ce s'ia^ tillåta mig att bär upprepa, som jag icke kunnat vara
rf jemvägenme& om biträda det slut, hvartill ldskottet kommit, utan får jag
Hudiksvall—i stället anhålla om utslag ej mindre å Kongl. Maj:ts proposition än
Näsviken å Stats Utskottets hemställan.
m. m.
(Forts.) Herr Hsoggström:
Herr Larsson i Lund: Efter de många yttranden, som här af-
gifvits, har jag icke mycket att tillägga. Jag vill endast bemöta
några uppgifter, som här lemnats. Det har sålunda anmärkts, att
den egendom, som skulle öfverlåtas till staten, vore en bana af ganska
ringa värde samt derjemte några dåliga ångbåtar och pråmar. Jag
ber att få påpeka, att trafiken på banan Hudiksvall—Näsviken år
1883 inbragte i nettobehållning 76,392 kronor, under det att banans
byggnadskostnad enligt allmän svensk jernvägsstatistik intill 1882
års slut uppgått till 986,324 kronor. Då nu här icke begäres för den¬
samma mer än 536,000 kronor, så är det tydligt att jernvägens verk¬
liga värde vida öfverstiger den fordrade köpeskillingen, och vid
sådant förhållande har jag förestält mig, att de köpet åtföljande
pråmar och ångbåtar m. in. icke borde kunna så synnerligen tynga på
staten. På de skäl i öfrig!, som blifvit af flere talare framstälda för
nyttan af att staten anlägger den ifrågavarande grenbanan, anhåller
jag om bifall till Utskottets hemställan, och jag gör det så mycket
hellre som jag anser att, då staten lagt sin stambana norr om Ljusnan
genom den del af Norrland, som till väsentlig del utgöres af obygd,
äfven, på sätt en föregående talare framhållit, den odlade delen af
Norrland bör hafva berättigadt anspråk på att blifva satt i förbin¬
delse med denna stambana.
Herr Petersson i Runtorp: Att staten bygger stambanor må
vara rigtigt, men det är deremot, i min tanke, alldeles origtigt, att staten
äfven bygger bibanor. I fråga om dylika är det bättre, att staten
går till väga på det sätt, som i de flesta liknande fall, och särskilt
i fråga om hallandsbanan, plägat ske, att staten dertill lemnar låne¬
understöd intill hälften af anläggningskostnaden. Staten får på detta
sätt en garanti för sina penningar, och banan blifver äfven billigare
byggd, än om staten sjelf bygger banan. Då här säges att frågan
gäller ett stort ortintresse, borde väl landstinget och de enskilda
kommuner, som af banan hafva fördel, i likhet med hvad som skett
i Hallands län, söka bidraga till banans bringande till stånd. Det
nu förevarande förslaget innehåller, att staten skulle inköpa Hudiks¬
vall—Näsvikens jernväg med tillhörande ångbåtar, pråmar, åbygg¬
nader in. ro. Men kan det finnas något intresse för staten att inköpa
allt detta? Det har sagts att staten skulle få detta till skänks. Men
när staten skall betala en så betydande summa, som bär är i fråga,
är det väl orimligt att tala om en skänk till staten. För mig ge¬
staltar sig saken helt enkelt så, att det gamla jern vägsbolaget har spelt
ut sin roll och huggit ut sina skogar, så att det intet har qvar, och
nu vänder det sig till staten med anspråk på att staten skall köpa
bolagets återstående värdelösa tillgångar. Men äfven om staten får
33 N:o 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
denna jernväg för aldrig så billigt pris, så bär staten ändock ingen Angående
nytta af materielen å densamma, då jernvägen är smalspårig och ™^yqqnaå
måste helt och hållet ombyggas. _ af jernvägen
Jag yrkar afslag å Kongl. Maj:ts förevarande proposition. Hudiksvall-
Näsviken
Herr Farnp: Jag skall icke länge taga Kammarens tålamod i m- m-
anspråk, men då jag här hört en del faktiska origtigheter framställas, (Forts)
så vill jag söka vederlägga dem.
Såsom bevis på bristande företagsamhet hos den ort, som huf¬
vudsakligen skulle draga nytta af den ifrågavarande jernvägsanlägg-
ningen, derest denna i verkligheten skulle medföra det gagn som man
velat antaga, har anförts det förhållande, att företaget icke förut
kommit till stånd. Jag kan försäkra, att denna jernväg långt före
detta varit byggd, om man velat kasta sig i armarne på enskilda
utländska spekulanter. Men olägenheterna af detta sätt att få jern¬
vägen till stånd hafva af hållit mången från att understödja företaget.
Redan år 1875 bildades ett bolag för ändamålet. Detta bolag kon¬
stituerades äfven i laglig form och erhöll af Kongl. Maj:t koncession
att bygga en jernväg från Hudiksvall till Ljusdal och äfven ett
stycke vidare in åt landet, men den eria efter den andra kom före
oss och fick de penningar, som af Riksdagen anslogos till låneunder¬
stöd för jernvägsbyggnader. Penningarne gingo till Dalarne, Småland
och andra delar af riket, och vi blefvo undanskjutna — undan för
undan. Det var icke brist på företagsamhet utan brist på kapital
och farhåga att komma i utländingars händer, som tillintetgjorde
planen, så att jernvägen icke då blef byggd.
Man hör jemnt framhållas från vissa håll, att den skogstillgång,
på hvilken jernvägens afkastning hufvudsakligen är grundad, icke
numera skulle vara mycket att lita till, men jag vill dock upplysa,
att slutet icke är så nära, som man tror. Om I från Blekinge
eller Öland först behagaden sätta Eder in i dessa förhållanden, innan
I fälden Edert omdöme, så kunde man fästa något afseende dervid,
men detta hafven I icke gjort. Jag kan försäkra, mine herrar, att
det ännu finnes många skogstrakter åt detta hållet, der ännu ingen
yxa gått, och derför torde det vara något för tidigt att tala om, att
slutet på skogen skulle vara nära.
Vidare har man sagt, att detta skulle gälla ett län eller en trakt,
som redan förut fått ganska mycket med afseende å jernvägar.
Detta vill jag visserligen icke förneka, hvad det egentliga Jemtlaiids
län beträffar, men den provins i detta län, som jag tillhör, eller
Herjeådalen, har icke fått något. En annan talare — på ölands-
bänken — har med mycken styrka framhållit, att den jernväg, som
vi nu begära från Hudiksvall, icke kan blifva till någon nytta för
Herjeådalen, som dertill, enligt kartan, ligger allt för aflägse och
djupt inne i landet.
Häraf visar det sig, huru I sjelfva råken ut för motsägelser, då
I söken bestrida denna sak, men det är icke svårt att finna skäl,
om man vill gripa dem ur luften. Jag trodde dock den ärade talaren
på ölandsbänken vara mera hemma på kartan rörande Herjeådalen,
Andra Kammarens Prut. 1885. JY:o 49. 3
N:o 49.
34
Onsdagen den 29 April, e. in.
Angående ån han nu visat sig vara. Herjeådalen har tvenne utfartsvägar, den
inköp och ona till Hudiksvall, för nedre, och den andra till Norge, för öfre
åf'jemvägen^er.jeådalen. Om nedre delen skulle tvingas att begagna Söderhamn
Hudiksvall-till utfartsväg, blir det en omväg på nära 6 mil, och skola vi be-
Näsviken gagna Sundsvall, blir omvägen omkring 10—12 mil. Tager man
m■ m detta i betraktande, bör man icke kunna säga, att denna jernväg
(Forts.) jcke gpaji gagna denna del af landet, då den förkortar vägen med
5—G mil.
Ehuru 5—6 mil i Norrland visserligen icke väga lika mycket
som i södra Sverige, der man vill att jernvägen skall gå förbi ens
dörr, så hafva de dock sin ganska stora betydelse.
Herr vice Talmannen gjorde en jemförelse mellan förhållandena
i Dalarne och jernbanan mellan Ljusdal och Hudiksvall och sade,
att lika väl som i Dalarne ett trävarubolag kunde anse för sig fördel¬
aktigt att begagna sig af flottleder och att inköpa ett stort sågverk
jemte flottled för att komma till hafvet, så kunde man göra det
äfven här i stället för att bygga en bana från Ljusdal till Hudiks¬
vall. Jag ber att härvid få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå,
att vid Ljusnans utlopp i hafvet finnes icke någon plats, på hvilken
man kan anlägga brädgårdar, eller någon plats, der man kan an¬
bringa den massa timmer, som kommer efter Ljusne eif. Följden
häraf är också den, att det redan förut fans icke mindre än två jern-
vägar, innan staten öfvertog att bygga jernvägen från Kilafors till
Söderhamn. Det är klart, att dessa två jernvägar icke blifvit byggda,
om det varit görligt att flotta fram allt timret från Ljusdal till hafvet.
Mången säger här, att man vill vara med om att fortsätta stam¬
banans byggande åt norr men icke att bygga bibanor. Men, mine
herrar, jag tror dock, att vi ur sjelfva naturen kunna hemta erfaren¬
het i detta fall, ty lika visst som ett träd icke kan lefva utan grenar,
lika visst är det äfven, att en jernväg, som icke har tillflöde genom
bibanor eller på annat sätt skaffar sig matande ådror, icke kan bestå.
En bana norrut från Stockholm utan bibanor är ett oting, och
man kan svårligen på allvar mena något sådant. Skulle icke på en
våglängd af 184 kilometer, som utgör afståndet mellan Ange och
Kilafors, finnas någon bibana eller utfartsväg, och skall afl rörelse
från trakterna af Ljusnan tvingas att söka sig väg, antingen norrut
till Sundsvall eller söderut till Söderhamn, så vore ju detta orimligt.
Det har vidare sagts, att beräkningarne i denna sak skulle vara
uppgjorda under förutsättning, att skogen varade i everldelig tid.
Detta är väl ett något öfverdrifvet antagande och kan naturligtvis ej
vara den bokstafliga meningen. Men det är lika origtigt att säga,
att skogen i en hast skulle vara slut. Låtom oss taga reda på för¬
hållandena vid Glommens vattendrag i Norge. För 50 år sedan förut¬
spåddes, att skogarne deromkring skulle vara slut inom tio år. Men
i stället flottas nu på senare åren i detta vattendrag mera timmer än
förr. Det är lika stor misshushållning att ej skörda en skog, som
är mogen, som att sköfla skogsväxten, och på många ställen i Norr¬
land, har man skördat alldeles för litet. Timmerrörelsen kan och
bör följaktligen der utvecklas betydligt.
35
N;o 49.
Onsdagen deri 29 April, e. m,
Det ses häraf, att man ej känner till förhållandena i Norrland Angående
utan bedömer dem efter förhållandena på en del andra orter. ombyggnad
Jag anhåller om bifall till Kong! Maj:ts proposition och Utskott jernvägeu
tets hemställan. Hudiksvall—
Näsviken
Herr Waldenström: När det gäller frågan om den afkastning.
som man har att beräkna af statens jernvägar, tror jag att man ('<01 s’
icke blott bör taga i beräkning de s. k. trafikinkomsterna utan äfven
en mängd indirekta inkomster. Såsom sådana betraktar jag de för¬
delar, som genom jernvägen tillskyndas befolkningen. Jag ber att
få påpeka några sådana fördelar samt framhålla den betydelse, som
jernvägarne uti detta hänseendet kunna hafva. År 1883 reste på
statens jernvägar ungefär 3,670,000 personer. Om jag beräknar, att
hvar och en af dessa genom att begagna jernväg slitit kläder för
50 öre mindre, än hvad han skulle hafva gjort, om han åkt pa rapp¬
höna, så gör det en summa af 1,835,000 kronor. Antager^ jag der¬
jemte, att hvarje resande öfver hufvud inbesparat t. ex. två kronor i
respenningar och tidsvinst — och det är alls icke för mycket till¬
taget — så får jag en summa af 7,340,000 kronor, eller tillhopa en
besparing af 9,175,000 kronor, d. v. s. ett belopp, som med omkring
en million kronor öfverstiger den ränta, som staten har att betala
på hela sin jernvägsskuld.
En annan fördel, som jernvägarne bereda folket och som utan
tvifvel är att betrakta såsom en indirekt statsinkomst, är lättheten
för befolkningen omkring en jernbana att afsätta sina produkter samt
den utveckling, som hela bygden derigenom vinner. Detta är, enligt
min tanke, den förnämsta afkastning, som en jernväg lemnar. Huru
naiva menniskors föreställningar emellertid kunna vara om denna
jernvägarnes betydelse, derpå ber jag att få anföra ett exempel. Det
hände en gång under min studenttid i Upsala: Jag tog mig en pro¬
menad genom Slottstull. När jag gick genom tullen, stod der en
polisbetjent och ritade ett streck i en annotationsbok. När jag kom
igen, stod han ännu qvar och ritade åter ett streck. Jag undrade
hvad det kunde betyda, jag gick till honom och säde: »Hvad är det
för streck herrn ritar, både när jag går och när jag kommer?» Han
svarade då, att magistraten hade stält polisbetjenter vid Slottstull
och Kungsängstull för att anteckna, huru många som ginge eller
åkte ut och in, att derpå måtte kunna byggas beräkningar om, huru
vida en jernbana emellan Stockholm och Upsala skulle bära sig.
Historien är löjlig och väcker herrarnes skratt, men hon är dock
en historia ur verkligheten.
Det har äfven sagts af Herr vice Talmannen, att om Riksdagen
beviljade anslag till byggande af eu jernväg emellan Ljusdal och
Hudiksvall, så skulle man nästa gång komma och begära anslag till
eu bana från stambanan vid Sollefteå till Hernösand. Detta är dock
icke tänkbart. Hvad som der skulle kunna komma i fråga, vore
icke en bana mellan Sollefteå och Hernösand, utan en bana emellan
Hernösand och Sundsvall. Äfståndet mellan dessa städer är mycket
kortare än äfståndet mellan Hernösand och Sollefteå; banan blefve
ock för terrängens skull mycket lättare att bygga och skulle säkert
N:o 49.
36
Onsdagen den 29 April, e. m.
Angående tillskynda Hernösand större fördelar än eu bana till Sollefteå. Men
ombyggnad ei1 bana mellau Hernösand och Sundsvall blefve det väl icke statens
je)/t t an dessa städers sak att bygga.
Hudiksvall- Herr Talman! Jag yrkar bifall til! Utskottets hemställan.
Näsviken
“• Herr Berglöf: Här hafva framkommit så många yttranden och
1 ; påståenden i denna fråga, att det vore svårt att till besvarande upp¬
taga dem alla. En del af dessa påståenden hafva också redan förut
blifvit bemötta, hvarför jag nu skall lemna dem åt sitt värde och
endast till bemötande upptaga de påståenden, som återstå obe¬
mötta.
Då det nu är fråga om att bygga eu tredje utfartsväg från
norra stambanan, blir det första spörsmålet, om denna utfartsväg är
af behofvet påkallad. Vid besvarande af denna fråga tror jag att
hvar och en bör lägga framför sig den karta, som blifvit till Riks¬
dagens ledamöter utdelad, ty jag tror att de fleste riksdagsmän icke
rätt val känna till förhållandena i Norrland och de särskilda orternas
läge sins emellan. Vid betraktande af denna karta befinnes, att norra
stambanan just vid den ifrågasatta jernvägens utgångspunkt, Ljusdal,
tager sin rigtning djupt in i landet. När frågan om norra stam¬
banans sträckning förevar i denna Kammare, vet jag att min före¬
trädare på Hudiksvall—Söderhamns-bänken framdrog många talande
skäl för jernbanans dragande närmare kusten och icke i eu trakt,
som norr om Ljusdal utgöres al obygd. Men många intressen
gjorde sig i denna fråga gällande och drefvo jernvägen så långt in i
de norrländska obygderna, att det blef omöjligt för de enskilda och
lokala intressena att sjelfva anlägga erforderliga utfartsvägar. Deri
ligger just orsaken till denna frågas framkomst. När afgörandet om
norra ° stambanan förevar hos Riksdag och regering sades redan då,
att från Ljusdal skulle anläggas en bibana till kafvet för att under¬
lätta tillgodogörandet af de stora skogstillgångarne i omgifvande
trakter. Och det är för att visa, att behofvet af en sådan bana ännu
förefinnes, som jag ber att få fortsätta med följande erinringar.
Herr vice Talmannen yttrade, att då staten redan beslutat två
utfartsvägar från stambanan till kusten, så behöfdes icke den nu
ifrågasatta utfartsvägen. Men hvar och en, som känner de norr¬
ländska förhållandena, vet, att för jernvägen Ljusdal—Hudiksvall bi¬
fråga om helt andra trakter och handelsområden än dem, som genom¬
löpas af eller intresseras af de andra två jernvägarne, och att de
orter, som skulle draga nytta af denna jernväg, icke hafva sina gamla
handelsvägar eller affärsförbindelser i sådan rigtning, att de kunna till¬
fredsställas af vare sig banan Söderhamn—Nilafors eller Sundsvall—
Torpshammar. Timmertillgången från ifrågasatta jernvägsområde skall
ock söka sig utfart och försäljningsplats — icke vid ändpunkterna på
någondera af de redan beslutade trafiklederna utan på genaste vägen
till hatvet, eller till Hudiksvall. Timmerförhållandena äro emellertid
redan förut tillräckligt afhandlade, för att jag skulle behöfva dermed
vidare uppehålla mig. Men det finnes mycket annat, som för att
tillfredsställa ortens affärskraft och för att kunna tillgodogöras äfven
är i behof af trafikmedel. Häribland vill jag nämna den blifvande
Onsdagen den 29 April, e, in.
37 N:o 49.
Jcoltillgången. Man har sett., huru som trafiken på norrlandsbanan Angående
drifvits upp just genom kolfraktning. I de ofantliga skogarne kring nch
de norrländska vattendragen finnas oerhörda tillgångar på kolved, ^j^rnväqen
som ej tillgodogöres och icke kan tillgodogöras, derför att trafik\udiksvall-
medel saknas för kolens förande till platser, der de kunna användas Näsviken
och betinga lämpligt pris. m. m.
Det har vidare sagts, i afseende på behof vet af denna jernbana, (Forts.)
att den vore vigtig endast för Hudiksvalls stad och Hudiksvalls trä-
varuaktiebolag. Jag säger ännu en gång, att de herrar, som fram¬
kasta sådana yttranden, icke hafva tagit reda på, Indika orter banan
berör. Kan och bör man framkasta sådant påstående om en jern¬
väg, som komme att beröra hela norra Helsingland, hvarest finnes
ett kraftigt och idogt folk, hvilket skall —- icke gå under men lida
mycket, om det icke beredes trafikmedel. I denna del af provinsen
Helsingland finnas i fiffigt flera industriella anläggningar för så väl
jern- som träförädling, och derom lemnas i utdelade handlingarne
sakrika upplysningar.
Låtom oss vidare tillse, huru vida denna bana icke verkligen kl¬
af nytta för staten lika mycket som för enskilda intressen. Man
har talat om trafiken på norra stambanan, hvilken man påstått vara
ganska dålig, och en talare här midt emot sade, att sedan skogarne
i Norrland uthuggits, vill man, att staten der skall bygga jernvägar.
Man sade, att staten skulle blifva »kuggad», med flera andra kraftiga
uttryck han utslungade. Denne talare har jag sett i skrift och hört
bär i Kammaren uttala sig om skogstillgångar och skogsvård, men
tillåt mig säga, Herr Nils Petersson, att han har icke reda på skogs-
förhållandena, allra minst i norra Sverige. Der finnas så stora massor
af skog, så väl på enskildes egor som på kronans vidsträckta mar¬
ker, att man deraf har trafik om icke för everldlig-a tider, hvarom
någon haft yttrande, så åtminstone för mansåldrar. Den öfvermogna
skogen är ännu icke tagen, och sedan kommer man till de mindre
trädimensioner, som lemna bästa qvalité till försäljning.
Den utredning af trafikförhållandena, som åtföljt denna fråga,
är icke tagen ur luften. Den är uppgjord efter verkliga förhållanden
och med ledning af den trafik, som redan finnes på Hudiksvalls-
jernvägen och de uppgifter man eger från de olika flottningsstatio-
nerna och de kontor, der hvart träd annoteras. Det är visserligen
en enskild person, som uppgjort beräkningarna, men denne person
var utskickad af Jernvägstrafikstyrelsen, och hans beräkningar äro
sedan kontrollerade, hvadan man icke kan påstå, att siffrorna äro
endast tänkta. Trafikberäkningar kunna uppgöras på sätt eu talare
uppgå!', eller så att man ställer sig vid tullen och räknar huru många
gå ut och in, men beakta, att åberopade trafikberäkning är icke på
sådant sätt tillkommen utan på grund af att man känner, huru många
timmer, ^ som gå igenom flottleden — huru många standards plankor
hvarje sågverk tillverkar — huru många passagerare färdats efter gamla
jernvägen o. s. v. _ Om denna trafikberäkning icke kan anses till¬
fredsställande, vet jag icke, huru trafikberäkningar skola uppgöras
för att vara tillfyllestgörande.
.N:o 19.
38
Onsdagen flen 29 April, e. m.
Angående, Angående behofvet af denna jernväg åberopar jag i öfrigt detta
inköp och yttrande af Kongl. Trafikstyrelsen i dess memorial till Kongl. Maj:t
åfiernoäqmden 16 December 1880: »Sedan Styrelsen för statens jernvägs-
Hndiksvall— trafik, i mån som trafiken utsträckts öfver norra stambanan från
Näsviken Storvik till Ljusdal, mot Ange, kommit i tillfälle att taga närmare
m. m. kännedom om bär befintliga trafikanledningar, har styrelsen vunnit
(Forts.) bekräftelse på hvad som varit att förutse, nemligen att trafiken å
denna stambanedel har en mycket underordnad uppgift att fylla
med hänsyn till transporterna för landets hufvudnäring, trävaru¬
rörelsen, och att ifrågavarande del af norra stambanan följaktligen
är i afsaknad af just de trafikinkomster, som eljest borde vara de
förnämsta i dessa trakter.
Styrelsen har, såsom vårdare af statens jernvägstrafiks intressen,
ansett sig icke kunna underlåta, att i underdånighet fästa Eders
Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på detta förhållande samt
uppvisa de medel, som enligt styrelsens öfvertygelse måste anlitas
för tillgodogörande af norra stambanan på sådant sätt, att den^mycket
svaga trafik, som under nuvarande förhållanden eger rum ä denna
stambana, må vinna den utveckling trafikkällorna eljest betinga och
de på banan nedlagda kostnader i högre mån än hittills motsvaras
af inflytande trafikinkomster; och får styrelsen i afseende härå
underdånigst anföra följande:
Vid ordnandet af stambanesystemet i Norrland har man, enligt
styrelsens förmenande, att lägga märke till de alldeles olika trafik-
anledningar, som här förekomma, jemfördt med förhållandena i de
mellersta och södra delarne af landet. I dessa senare landsdelar är
befolkningen jemförelsevis talrik, samt jordbruk och öfriga näringar
temligen allmänt och jemt utbredda öfver de områden, stambanorna
genomgå, och trafikens förnämligare drag framträda derföre här icke
blott i rigtning till och från skeppningsorterna, utan derjemte såsom
samfärdsel mellan stambanornas särskilda områden. I Norrland der¬
emot är befolkningen gles, och industrien är och kommer utan tvifvel
i långliga tider att förblifva ensidigt och starkt rigtad åt ett enda
håll, trävarurörelsen. Det synes då oeftergiflig!, att ett stambane-
system för Norrland borde ordnas med särskildt afseende på denna
ensidigt och starkt utvecklade industri, och detta icke blott för in¬
dustriens egen skull, utan derjemte för att åt staten vinna de trafik¬
inkomster, som genom befordringen af samma industris alster skulle
inflyta.
Frågar man sig nu, hvilka fordringar industrien i detta land¬
skap ställer på jernvägar, så kan svaret icke utfälla annorlunda än
att denna industri, som har sin råvara långt inne i landet och sin
ojemförligt största afsättning på utlandet, i första rummet fordrar
utfartsvägar från det inre landet till de närmaste utskeppnings-
orterna, hvaremot samfärdseln mellan de särskilda orterna i fiffigt
är temligen svag.»
Vidare har man sagt, att icke staten utan ett enskild! bolag-
borde bygga denna jernväg, som vore så lofvande. I detta afseende
ber jag få åberopa ett yttrande af den myndighet, som bäst bör
känna till trafikförhållandena.
Onsdagen den 29 April, e. m,
39 N:o 49.
I sammanhang med besvarande af gjord förfrågan om anläggande Angående
af en utfartsväg från norra stambanan, afgaf Trafikstyrelsen under år ocfl
1881 följande yttrande: »Styrelsen bar icke förbisett möjligheten deraf,apjemväqen
att den enskilda industrien, förr eller senare, kan komma att anläggaHridiksvan¬
de utfartsvägar styrelsen här ofvan antagit böra staten förbehållas, men Näsviken
styrelsen vågar i djupaste underdånighet föreställa sig, att af det ofvan m- m-
anförda skall framgå, att staten icke bör ställa sig i beroende af nämnda (Forts-)
industri, med hänsyn hvarken till anläggning eller trafik, då fråga
är att åt statsjernvägarne bereda den ställning, som allena förmår
framkalla inkomster, motsvarande de kostnader staten nedlagt å
dessa jernvägar, och styrelsen vågar i lika underdånighet uttala den
mening, att då staten bekostat en flera hundra kilometer lång stats¬
bana genom Norrland, hvilken bana, med undantag endast för Sköfde—
Karlsborgs-banan, visar sig såsom den bland alla statsbanor minst
inbringande, det vore för mycket begärdt, att staten dertill skulle
åt den enskilda industrien öfverlåta sin rätt att anlägga de vigtiga
kompletteringslinier, hvilka utan tvifvel blefve mera inbringande än
någon af stamlinierna, och derigenom betaga sig den enda möjlighet,
som förefinnes att komma till ett bättre ekonomiskt resultat i af¬
seende å statsbanorna i Norrland.»
- Således anser Trafikstyrelsen enda medlet för norra stambanan
att få en trafik motsvarande Sveriges öfriga statsbanor vara att få
utfärdsvägar till kusten. Man har angifvit siffror, hvilka på ett ned¬
slående sätt skulle visa jernvägstrafiken i Norrland. Men ser man
närmare på dessa siffror, skall man finna, att trafiken der år för år är
i stigande, och man kan vara öfvertygad derom, att då utfarts-
vägarua till Söderhamn, Sundsvall och Hudiksvall blifva fullt färdiga,
skola trafikinkomsterna blifva helt annorlunda. Ty först då träför-
ädlarens råvara, timret, samt produkterna plankor och kol kunna
befordras på jernväg, kan man beräkna att på stambanan få sådan
trafik, som lernnar staten inkomster. Dessa utfartsvägar äro nyck¬
larna till trafiken på norra stambanan, och derför böra de ovilkorligen
vara i statens hand. Det går icke an att lemna dem ifrån sig. ty
trafiken skulle skadas icke blott derigenom, att den komme att om¬
besörjas af olika intresserade personer, utan ock derigenom, att ett
enskildt trafikbolag icke kan så som staten framkalla den för norra
stambanan behöfliga trafik från och till en utfartsväg. Derest ett
enskildt bolag skulle bygga jernvägen, är det ock tydligt, att be¬
folkningen på orten skulle nödgas nedlägga en stor del af sin kapi¬
tal! ingång i banan, och sedan äterstode icke för affärsrörelsen nödigt
kapital. Det måste finnas rörelsekapital, sedan en jernväg kommit
till stånd, för att industri och näringar skola komma i flor; annars
komma dessa att förfalla och staten får ingen tillförsel till sin stambana.
I öfrigt har det anförts, att staten här skulle öfvertaga några
gamla pråmar, ångbåtar och dåliga skenor m. m.; och hvad skulle
staten göra dermed. Ja, det är nog sant, att vid inköpet af denna
jernväg medfölja några ångbåtar och pråmar samt lokomotiv och
skenor, men, såsom en talare redan sagt, staten får allt detta på
köpet, ty det har icke upptagits i kostnadsberäkningarna, utan blir
N:o 49. 40
Onsdagen den 29 April, e. ra.
Angående, cn extra tillgång för staten. Denna tillgång kan för öfrigt blifva af
inköp och nytta vjd anläggande af uppfordringsverk vid de blifvande timmer-
afjerlträgen stationerna. I alla händelser hafva dessa effekter icke tagits med i
Hudiksvall— beräkning vid bestämmande af priset för jern vägen, och då kan det
Näsvilcen ju icke vara till någon skada för staten att öfvertaga dem — de ega
m- m- alltid något värde.
(Forts.) ])ä jag är lifligt öfvertygad, att denna jernväg är till gagn och
nytta för vidsträckta trakter och en stor befolkning, som eljest
kommer att lida men af konkurrensen med andra orter, hvilka redan
äro försedda med fullständiga kommunikationsmedel; då staten har
intresse af att få denna utfartsväg för att bereda större trafik åt den
norrländska stambanan; samt då staten vidare har ett intresse af att
få denna ort i lifligare affärsverksamhet och uppdrifva de anlägg¬
ningar, som der redan finnas, vågar jag hoppas, att denna Kammare
icke vägrar sitt bifall till ifrågavarande jernvägsförslag; och är jag
för min del förvissad, att de penningar, som härpå nedläggas, icke
skola vara illa använda eller bortkastade.
Jag yrkar på grund häraf bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Berglöf instämde Herr Sahlström.
Ilerr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag skall lofva Kam¬
maren att icke upptaga till bemötande allt, som yttrats mot mig och
dem, som i likhet med mig yrkat afsteg på Utskottets försteg. Jag-
skulle icke ens begärt ordet, om icke den siste talaren tillvita! oss
alla, som icke delade hans åsigter i detta fall, en oerhörd okunnighet
om allt möjligt, ty detta tror jag i många fäll vara obefogad!. Fol¬
ium del kan jag ingalunda gifva honom rätt i allt, hvad han yttrat;
jag tror han gjort sig skyldig till många öfverdrift er. Men detta
kan vara ursäktligt, då lian naturligtvis förfäktat sin orts intressen,
ty detsamma gör mången annan i dylika fall. Han påstod, att vi
bestridt nyttan och nödvändigheten af denna jernväg. Men åtmin¬
stone yttrade icke jag mig i denna rigta ing. Jag erkände tvärt om,
att nog kunde jernvägen vara nyttig, men äfven i så fall kan man
hysa betänkligheter vid att staten skall öfvertaga den. Skulle staten
öfvertaga alla jernvägar, derför att de voro nyttiga, skulle detta
naturligtvis leda dertill, att staten skulle bygga jernvägar öfver allt.
Han sade vidare, att man lagt stambanan för långt in i landet,
och derför vore det statens skyldighet att bygga denna jernvägslinie
såsom utfartsväg.
På den tid, frågan om stambanans utsträckning mot norr förelag,
var jag af den åsigt, att man borde lägga den ett stycke in i landet,
emedan man sade att dessa orter voro mest i behof af trafikmedel,
då deremot de, som lågo vid kusten, hade sjöfarten. Härtill kom
den omständigheten, att om man förläde stambanan vid kusten, så
skulle icke dessa fattigare och minst befolkade orter hafva förmåga
att bygga bibanor åt denna stambana, men om man byggde banan
inåt landet, sä skulle städerna med lätthet kunna åstadkomma de
behöfiiga bibanorna. Derför blef också banan förlagd inåt landet
41
IN so 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
och icke vid kusten, såsom de, hvilka bodde vid kusten, så ifrigt Angående
påyrkade. inköp och
Bär har uppgifvits, att man skulle komma att frakta så myeketn^^^
kol på denna bibana till stambanan, men icke tror jag för min åel, Hudiksvall-
att man till exempel kolar vid Hudiksvall och sedan för kolen till Näsviken
Ljusdal och vidare efter stambanan, ty jag föreställer mig, att man m- m
i sådant fall hellre kolar på trakter, som ligga vid stambanan. (Forts.)
Hvad beträffar förespeglingen att icke mindre än 41,000 men-
niskor skulle hafva nytta af denna bana på sex mil, så vill jag säga,
att skulle vi bygga en sådan jernväg för hvarje folkmängd af41,000
personer, så skulle vi få många jernvägar. Ehuru staten icke hat-
byggt mera jernväg inom Dalarne, än att den går öfver ett litet
hörn af denna provins, så har det dock icke fallit oss in att begära
något mera, utan vi hafva byggt sjelfva. Vi hafva icke varit djerfva
nog att ifrågasätta statens mellankomst för detta ändamål, fastän
folkmängden i Dalarne är flerdubbelt större.
Vidare har man sagt, att denna bana skulle vara af stort intresse
för Herjeådalen. Hvad Herjeådalen har att göra med Hudiksvall,
kan jag dock icke förstå, tv om de komma till stambanan, så kunna
de ju färdas både norrut och söderut. Skälet, hvarför man förläde
stambanan så långt in i landet var just, att den skulle komma så
nära Herjeådalen som möjligt, men den tyckes ändå hafva kommit
för långt derifrån, emedan man nu vill, som man säger, för Herjeå-
dalens skull bygga eu bibana. Det är dock en egenhet, att denna
bibana, som nu anses så behöflig, icke pekar till utan från Herjeådalen.
Jag yttrade nyss, att det ser ut som om denna bana hufvudsak¬
ligen tillkommit för en stor enskild trävarufirma. Af Stats-Utskottets
betänkande finner man, att frakten är beräknad till 353,480 kronor
för 737,600 timmer samt 90,560 kronor för 18,440 standard sågadt
virke, men huru skall man kunna vara säker på att få frakta allt
detta virke? Om ett bolag säger, att det skall frakta allt detta
timmer på jernvägen samt att det skall anlägga en såg vid Llybosjön
för att der såga skadade träd och tullar och sedan frakta allt detta
på jernvägen, så anser jag dock ingen garanti för denna inkomst
finnas, ty sedan skogen en gång blifvit afverkad, lärer det väl icke
blifva stor tillgång på skadade träd och tullar för sågning. Hvad
beträffar den storartade kolningen vid Hybo, så har man icke heller
någon säkerhet för att den skall komma till stånd. Allt detta sväfvar
helt och hållet i luften eller utgör blott löften.
En ärad talare, Herr Hseggström, har invändt mot mig, då jag
ansåg sannolikt att framställning skulle komma att göras om en
bibana äfven till Hernösand, att något sådant icke skulle komma i
fråga, och det vore enligt min tanke väl, om dessa löften komme
att visa sig hålla streck. Man kan dock hysa något tvifvel derom.
Samme talare sade vidare, att det aldrig kunde blifva fråga om
att bygga en bibana vidare än till Nyland från Sollefteå. Men Her¬
nösand ligger icke vid Nyland och jag vet icke hvarför Hernösand
skulle vara mindre berättigad! än öfriga städer norr om Gefle, och
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 49. 4
JV:o 49. 42
Onsdagen den 29 April, e. m.
Angående hvad skäl för alslag de skola anföra, som nu ifra för banan till
inköp och Hudiksvall, ty hvarför skulle Hernösand vara dertill mindre berät-
afHjernvägen^Sa^ Jemväl från Hernösand finnes icke någon segelled, som är
Hudiksvall-öppen hela året om.
Näsviken Herr Waldenström gjorde några särdeles märkvärdiga beräk-
m m■ ningar. Jag sökte följa med, men det lyckades mig icke. Mig före-
(Forts.) fjjji het, som om en följd af hans beräkningar skulle hafva blifvit att,
om alla sutte hemma i lugn och ro, de skulle förtjena mest derpå,
ty då skulle man spara icke blott ränta på anläggningskapital utan
mycket mera. Det var något i den stilen han höll sina beräk¬
ningar.
Det finnes ett skäl till, som jag ber få ytterligare påpeka ut¬
öfver dem, som redan blifvit anförda för afslag å Utskottets före¬
liggande betänkande. Det har redan blifvit af Herr Pehr Pehrsson
berörd!, nemligen den svindlande fart, med hvilken man vid detta
byggande af jernvägar hittills gått till väga, och i sammanhang
dermed den stora upplåning, som under de senaste åren egt rum.
1882 års Riksdag fann, att man gått för fort till väga och man beslöt
för den skull att använda endast två millioner kronor om året till
jern vägars byggande. Man vågade nemligen icke att sluta tvärt,
enär man både en massa jernvägsingeniörer, som i så fall skulle
på en gång försetts med understöd, men man ville upphöra med att
forcera jernvägsbyggandet och man anvisade eu rund summa till
gratifikationer åt de många vid statens jernvägsbyggnader anstälde
ingeniörer och tjensteman, hvilka till följd af arbetenas inskränkning
ändock måste afskedas. Så kom 1883 års Riksdag. Redan då
hade alla goda föresatser försvunnit. I stället för att bygga jern¬
vägar för endast två millioner om året, bestämde man sig redan då
för att inköpa och ombygga Söderhamn—Kilafors-banan. Derefter
inköptes Sundsvall—Torpshammar-banan och nu är det fråga om
inköp af Hudiksvall—Näsvikeus-banan. Den kloka tanke man hyste
vid 1882 års riksdag har man öfvergifvit. För min enskilda del an¬
ser jag det ligga en stor fara i detta forcerade jernvägsbyggandet,
ty derigenom samlar man i hop eu massa ingeniörer och arbetare,
så att, när man sedan vill slå in på en annan väg, man icke kan
sluta att bygga utan måste fortsätta. På sådant sätt lånar man år
efter år, och statsskulden ökas oerhördt. Jag skulle i stället önskat,
att man följt 1882 års Riksdags beslut. Jag anser det icke vara eu
hufvudsak för Norrland att få ett eller ett par år tidigare jernvägar,
utan att Norrland får långa jernvägar. Om man skall göra sådana
afvägar, som de man nu slagit in på, skall det dröja länge innan
Norrland får stambanan uppåt färdig. Dertill kommer, att, då staten
bygger jernvägarne blifva femtio eller åtminstone tjugufem procent
dyrare än i vanliga fäll, då de anläggas för enskild räkning. Det
kan icke med fördel fortgå i sådan skala. Jag vidhåller mitt förut
gjorda yrkande.
Häruti instämde Herrar EricJcson i Bjersby, Börjesson, Jansson
i Krakerud och Persson i Gärsta.
43 N:o 49.
Onsdagen den 29 April, e. m.
Herr Berglöf: Jag vet icke, hvad de af Herr vice Talmannen Angående
berörda banor, mellan den ena och den andra punkten i Norrland, ocfld
kunna hafva för sammanhang med förevarande jernvägsfråga, tya^jemväqen
hvarje jernvägsfråga torde väl böra pröfvas för sig och icke samtidigtjyMdiferail-
med andra möjliga eller omöjliga jernvägsfrågor. För den skull önskar Näsviken
jag, att en jernväg Hudiksvall—Ljusdal beaktas för sig sjelf och icke m- m-
förenas med andra omöjliga jernvägsförslag. Hvad vidkommer de af <-Ports-)
Herr vice Talmannen upprepade anmärkningarne mot trafikberäknin¬
gen, så vill jag erinra om hvad jag redan förut nämnt, nemligen att
trafikberäkningen är grundad på verkliga sakförhållanden och fakta
samt icke gripen ur luften. Den har underkastats granskning af så
val den ena som den andra myndigheten. Alla hafva de samman¬
stämmande förklarat, att företaget är beaktansvärdt och förtjent att
af staten icke blott understödjas utan helt och hållet öfvertagas.
Jag bär velat tillägga dessa ord, innan saken nu företages til! af¬
görande.
Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
enligt de meningar som förekommit, dels på bifall till Utskottets hem¬
ställan och dels på afslag å densamma; och fann Herr Talmannen
den förra proposition vara med öfvervägande ja besvarad. Vote¬
ring begärdes, i anledning hvaraf följande omröstningsproposition upp¬
sattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o
38, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Stats-Utskottets förevarande
hemställan.
Omröstningen försiggick och utföll med 68 ja mot 118 nej; och
både Kammaren alltså beslutat i öfverensstämmelse med nej-proposi¬
tionens innehåll.
§ 6.
Till bordläggningen anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Memorial N:o 41, i anledning af erhållen åter-
remiss å en punkt i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10 a, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel;
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3, i an¬
ledning af väckt motion om åtgärder i och för upphörande af de
N:o 49.
44
Onsdagen den 29 April, e. ra.
enskilda bankernas rätt att utgifva egna banksedlar å tio kr
samt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54, i anledning af framställning af
Riksdagens Justitieombudsman om antagande af en förordning med
bestämmande, af formulär för det fall, att bekännare af mosaiska tros¬
läran skall aflägga domareed eller annan i lag eller allmän författning
föreskrifven ed.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan för nästa sammanträde.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 1/t till 12 e. m.
In ti dem
H. A. Kohnodin.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1885.