RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Ändra Kammaren. M:o 48.
Onsdagen den 29 April.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
§ 2.
Till Kammaren hade inkommit ett så lydande sjukbetyg:
Att ledamoten af Andra Kammaren Herr A. M. Gudmundson
lider af en utbredd och temligen svår bröstkatarr, som antagligen
hindrar honom att under de närmaste dagande deltaga i Kammarens
sammanträden, intygar
Stockholm den 27 April 1885.
P. J. Wising.
VI. Dr.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Banko-Utskottets Ut¬
låtande N:o 7.
§ 4.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag N:o 151,
innefattande delgifning af Kammarens beslut öfver dess Första Till¬
fälliga Utskotts Betänkande N:o 4, (i samlingen N:o 7) angående väckt
motion om åvägabringande af likformighet i afseende på läroböcker
vid undervisningen i statens läroverk, beslöt Andra Kammaren hänvisa
detta ärende till behandling af sitt Tillfälliga Utskott N:o 1.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 48.
1
N:o 48.
2
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
§ 5.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14,.
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvud-
titel, hvarvid i ordningen förekom
Punlcten 63.
I mom. a) af denna punkt hade Utskottet hemstält, att Riks¬
dagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning måtte
medgifva, att kronolägenheten Tomteboda finge från den 14 Mars 1886
till institutet för blinda upplåtas.
Efter föredragning häraf anförde
Herr Lyttkens: Jag får hos Herr Talmannen anhålla om rättig¬
het att diskutera denna fråga i sin helhet, och att sålunda äfven det
2:dra momentet af Utskottets hemställan i denna punkt måtte uppläsas.
I mom. b), som nu upplästes, var af Utskottet föreslaget, att
Riksdagen, på sätt Kongl. Maj:t begärt, måtte anslå, för uppförande
å nämnda lägenhet af nya byggnader för institutet, en summa af
415,600 kronor samt deraf anvisa på extra stat för år 1886 100,000
kronor.
Ordet lemnades härefter ånyo till
Herr Lyttkens, som nu yttrade: I denna punkt hafva, såsom vi
finna, Stats-Utskottets ledamöter varit fullkomligt eniga; någon reserva¬
tion mot Utskottets förslag har nemligen icke afgifvits. Men det oak¬
tadt kan jag för min del icke vara med om att bevilja så stort anslag
till den ifrågavarande inrättningen. Jag erkänner villigt och är full¬
komligt öfvertygad om nyttan och nödvändigheten af ett sådant blind¬
institut, som här föreslagits, men lika sant som det är, att man kan
köpa guld för dyrt, lika sant är det också, att man kan köpa väl¬
görenhetsinrättningar för dyrt. Jag tror, att detta skulle blifva fallet
just med denna inrättning, i fall vi bifalla detta stora byggnadsanslag.
Då byggnaden skulle blifva så beskaffad, att det skulle erfordras 415,000
kronor för att den skall inrymma ett antal af 100 elever, d. v. s.
4,150 kronor för hvarje elev, så kan det icke annat än förefalla mig
för dyrt. Det är här som alltid detta begär att vid alla möjliga till¬
fällen försöka få uppföra monumentala byggnader, äfven om de äro
afsedda att uppföras långt från trafikerade platser. Det är egendom¬
ligt och märkvärdigt, att enskildas byggnader kunna uppföras till
samma storlek och väl så prydliga för så högst betydligt billigare pris
än det, hvarom här är fråga. En annan sak, som också förefaller
mig mindre välbetänkt, är, att då Riksdagen, förra gången denna
fråga var före, önskade, att man skulle komma med ett billigare för¬
3
Onsdagen den 29 April, f. m.
slag, så, 1 stället för att göra byggnaden billigare, såsom Riksdagens
mening var, drager man in på bestående elevantalet, och derigenom
att man gör byggnaden mindre, får man den billigare på bekostnad
åt utrymme och tillfälle att mottaga alla behöfvande blinda, hvilket
naturligtvis medför, att man förr eller senare måste bygga en ny dylik
inrättning eller också gorå eu tillbyggnad till den gamla, för att få
utrymme för alla de olyckliga, som der skola undervisas. Hvad sjelfva
platsen angår, så torde det vara tvifvel underkastadt, huru vida det
är lämpligt att uppföra en sådan byggnad på ett ställe, der icke mindre
än 3 jernvägar korsa hvarandra. Hvar byggnaden skulle komma att
ligga är icke heller fullt bestämdt, men icke anser jag det vara lämp¬
ligt att uppföra ett blindstitut der, hvarest de stackars eleverna äro
i fara att på ett eller annat vis komma i olycka för de framilande
tågen. Men om platsen också skulle vara passande, så yrkar jag i
alla fall afslag på den Kong!, propositionen, på det att institutets
direktion måtte få tillfälle att inkomma med förslag till en byggnad,
som vore lika stor med den förra året föreslagna men som kunde upp¬
föras för billigare kostnad, än då föreslogs, ty hufvudsaken är att an¬
skaffa plats till alla elever för att ej inom kort tvingas till nya kost¬
nader, som då kanske blifva ännu högre, det vill säga att bygga en
enkel men ändamålsenlig och tillräckligt stor byggnad. För att ernå
detta resultat yrkar jag, att Utskottets förslag icke för närvarande må
bifallas.
Vidare anförde
Herr Sven Nilsson: Het förslag, som regeringen i fjor öfver-
lemnade till Riksdagen i afseende å byggnad för blindinstitutet, upp¬
tog en kostnad af 528,000 kronor. Nu bar Ivongl. Maj:t framlagdt
ett nytt^ förslag, enligt hvilket byggnaden kan uppföras för en kostnad
af 415,600 kronor, således en minskning af omkring 113,000 kronor.
Dertill kominer, att i det förslag, som nu föreligger, finnes upptagen
en vattenledning till en kostnad af 22,000 kronor, hvadan minskningen
i anläggningskostnaden i verkligheten utgör tillhopa 135,000 kronor.
Stats-Utskottet bar också haft den föreställningen, att, då Rongl.
Maj:t framstält ett sådant förslag som det nu föreliggande, hvilket
i afseende å kostnaderna betydligt understiger det, som förelåg vid
nästlidet års riksdag, och regeringen således stält sig förra riksdagens
önskan till efterrättelse, man nu skulle vara belåten dermed. Det
är visserligen sant, att kostnaderna för uppförandet af blindinstitutets
byggnad i allt fall blifva särdeles stora, men man vet ju i allmänhet,
att om man skall uppföra byggnader i Stockholm, blifva de ganska
dyra, och särskildt torde detta vara förhållandet med eu byggnad
sådan som den nu föreslagna. Jag vill fästa uppmärksamheten på,
a,tt eleverna vid ett sådant institut måste bo på stället, att det måste
finnas undervisningssalar särskildt för sjelfva blindundervisningen och
särskildt för undervisningen i de olika yrkena, eller slöjdundervisnin¬
gen, att det vidare måste finnas särskilda ruin för flickor och sär¬
skilda för gossar, att eu ganska stor personal erfordras för att vårda
N:o 48.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
N:o 48.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
4 Onsdagen den 29 April, f. m.
de blinda, äfven som att så väl dessa som lärarne måste bo på stället
för att hafva tillsyn öfver dessa olyckliga som icke kunna vägleda sig
sjelfva. Allt detta gör, att kostnaden för institutets hus icke bör
jern föras med kostnaden för andra byggnader.
Det vigtigaste skälet, som, enligt min tanke, talar för ett bifall till
Kongl. Maj:ts förslag, är dock den omständigheten, att hyreskontraktet
angående den lokal, i hvilken institutet nu är inrymdt, utgår om 3 år.
I denna lokal inrymmas 60 elever, men det är ådagalagdt, att der icke
kunna emottagas så många personer, som vid institutet söka inträde.
Det är derför helt naturligt, att då styrelsen måste höra efter en annan
plats än den, som nu finnes, svårigheter skola möta för att finna eu
lokal, som är lämplig för ett sådant institut. Den byggnad, som nu
begagnas, skall nedrifvas, åtminstone lemnades den uppgiften i Stats¬
utskottet; och hvar tro herrarne att styrelsen skall finna en loka!, som
är lämplig för detta ändamål, dels till sitt läge, och dels till stoileken.
Då härtill kommer, att eu för ändamålet lämplig byggnad väl ej finnes,
utan att den måste tarfva ny inredning till större delen, hvilket skulle
kosta rätt betydligt, så torde man öfvergifva all tanke på att vidare
hyra lokal för ändamålet. Om man således också kan anse, att kost¬
naden för denna byggnad är något för stor, så tror jag i alla fall,
att just det ändamål, för hvilket dessa medel skola användas, är ett
tillräckligt talande skäl för att böja sig för den mening, att det är
af högsta behof påkalladt, att man får eu byggnad för institutet upp¬
förd på den nu föreslagna platsen. Jag tror derför, att Ståts-Utskottet
icke kunnat komma till ett annat resultat än det, som här framlagts.
Den uppgiften, att kostnaden för byggnaden skulle belöpa sig till
4,000 kronor för hvarje elev, är icke rigtig. Jag vill dervid fästa
uppmärksamheten på, att det är icke allenast eleverna, som skola bo
i byggnaden, utan äfven eu del andra personer, hvilkas antal bill
ganska betydligt just af den anledning, att de blinda måste _ hafva
personer i sin närhet, som handleda dem. Det är icke möjligt att
lemna de blinda på egen hand inom institutet.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Hseggström; Såsom bekant är, utgick Kongl. Maj:ts för¬
slag i frågan förra året derpå, att institutet skulle uppföras på samma
ställe, ‘torn nu är föreslaget, eller å lägenheten Tomteboda; men
institutet beräknades i fjor för 125 lärjungar, medan det i år före¬
slagna är afsedt för allenast 100 stycken. Denna förändring ar icke
att undra på, ty Riksdagen fann i fjor då föreslagna institut vara för
stort; och detta är anledningen till den nu föreslagna inskränkningen;
hvarjemte man fästat sig vid den omständigheten, att den för frågans
utredning tillsatta komitén förordat ett lärjungeantal af högst 100.
Under öfverläggningen i ämnet i Första Kammaren har emellertid
Herr Ecklesiastikministern upplyst, att i Dresden finnes ett blind¬
institut för 135 lärjungar och likaledes på ett annat ställe ett dylikt
för enahanda lärjungeantal, och att det visat sig kunna utan olägen¬
het ske att på ett ställe sammanföra så många lärjungar.
Utskottets i fjor begagnade motiv för dess då afstyrkande hem¬
Onsdagen den 29 April, f. m.
5
N:o 48.
ställan utgingo derpå, att företaget vore för dyrt, och Utskottet ut¬
tryckte sig då i följande karfva ordalag: “utan tvifvel kan det nu
föreliggande förslaget, om det underkastas ytterligare pröfning i syfte
att nedsätta kostnaderna i enlighet med hvad i andra liknande fall
stundom egt rum, så förändras, att en verklig besparing blefve åstad¬
kommen. Utskottet anser sig hafva så mycket större anledning att
nu göra en sådan uppfattning gällande, som vid uppgörandet af för¬
slag till byggnader för statens räkning afseende ofta icke tillräckligt
blifvit fäst på nödvändigheten att iakttaga sparsamhet, i följd hvaraf
anspråken på beskaffenheten af sådana byggnader allt mera stegrats“.
Häri har Utskottet onekligen rätt. Men granskar man nu det i år
af Stats-Utskottet tillstyrkta förslaget, så ställer sig detta dyrare än
1884 års förslag; ty då i fjor institutet beräknades för 125 lärjungar
att kosta 528,000 kronor, d. v. s. 4,224 kronor för hvarje lärjunge,
är enligt nuvarande förslag institutet beräknadt för 100 lärjungar att
kosta 415,600 kronor d. v. s. 4,156 kronor för hvarje elev. Skilnaden
i kostnad mellan båda förslagen är således blott 68 kronor per elev
eller tillhopa för 100 elever endast det obetydliga beloppet af 6,800
kronor. Då man minskar byggnaden med jj, måste man också af¬
draga -1 af anläggningskostnaden eller 105,600 kronor, hvilket med
nyss nämnda ringa besparing af 6,800 kronor utgör den af Utskottet
åberopade summan 112,000.
Men här förekommer en annan vigtig omständighet, den nemligen
att, enligt hvad komitén upplyst, år 1877 i Sverige funnos 191 blinda i
en ålder af mellan 11 och 18 år, d. v. s. sådana blinda, som äro
afsedda att intagas på institutet. Såsom herrarne veta, omfattade
komiténs förslag tre skolor, deraf eu mindre förberedande för 7—8
års barn, ett blindinstitut, som skulle upptaga blinda från 11 till 16
å 17 års ålder, och slutligen en handtverksskola för blinda öfver den
förutnämnda åldern, och då nu, såsom jag förut nämnt, år 1877 funnos
i Sverige 191 blinda personer, som mer eller mindre voro i behof att
intagas i ett sådant institut, så hade man, om man nu kunnat bygga
ett institut för 125 elever, bättre sörjt för ett så vigtigt ändamål som
detta. Då det nu framlagda förslaget deremot afser platser för endast
100 blinda, så är det klart, att, om man vill ömma för dessa men-
niskor, man snart måste bygga ett institut till. Och då det är gifvet,
att kostnaderna för ett institut för 100 lärjungar blifva proportionsvis
större än för 125, så synes det i år framlagda förslaget vara sämre
an det i fjor. Detta hindrar dock icke, att jag, ömmande för dessa
blinda, som äro i behof af hjelp, yrkar bifall till Utskottets föreliggande
förslag.
Herr Thermaenius: Man har redan förut påpekat, att den för
byggnadens uppförande utsedda platsen ligger nära trenne jernvägar.
Dessutom ligger den äfven bredvid ett lokomotivstail, hvilket genom
den rök, som derifrån utsprides, skall komma att göra vistelsen i det
tillämnade institutet mindre angenäm. Hvad tomtens egen beskaffen¬
het i öfrigt beträffar, så synes den mig för ifrågavarande ändamål
högst olämplig derför, att den är mycket bergig och kuperad och till
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
N:o 48.
6
Oasdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
byggnad för
blind-J
institutet.
(Forts.)
följd deraf mycket svår att planera och plantera på sådant sätt, som
är behöflig! vid en sådan inrättning, som nu är i fråga.
Eu annan omständighet, som man äfven i detta fall borde taga
i betraktande, är den, att, då Stockholms stad särskildt åt detta håll
starkt utvidgar sig, det är sannolikt, att denna tomt inom kort tid
skall få mycket högt värde såsom byggnadsplats. Och då dessutom
jernvägen der redan har ett mindre lokomotivstall, så synes det icke
heller osannolikt, att för jernvägens behof denna plats snart nog kan
behöfva tagas i anspråk, t. ex. till bostäder åt dess personal. Vidare
tror jag äfven, att man bör tänka derpå, att räntan på det anlägg¬
ningskapital, som bär ifrågasattes, hvilken ränta man kan beräkna till
omkring 20,000 kronor, skulle kunna vara tillräcklig för att derför
utan svårighet få i Stockholm hyra en för ändamålet lämplig lokal. Men
om man ändtligen önskar få en nybyggnad till stånd samt att denna
byggnad förlägges på landet, så har ju staten tomter, som äro be¬
lägna längre bort, t. ex. vid Järfva, som man kunde använda för detta
ändamål, och der skulle dessutom eleverna hafva mera lugn och få
vara mer ostörda för den stora trafiken, än om institutet förlägges vid
Tomteboda. Jag fruktar dock, att det just är denna närhet till den
stora trafikleden, som gjort, att man valt Tomteboda, emedan det för
lärarepersonalen skulle blifva beqvämt att bo så nära Stockholm.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag få yrka afslag å Ut¬
skottets förslag.
Herr ^Vinkrans: Då denna fråga förelåg till behandling vid
1884 års riksdag, fick man det angenäma intrycket, att så väl Ståts-
Utskottet som de medlemmar af Första och Andra Kammaren, som
yttrade sig angående denna anstalt för de olyckliga blinda, talade
derom med den största välvilja, äfven om de icke för tillfället ansågo
sig kunna bifalla det då framlagda förslaget. Man hade då två egent¬
liga skäl mot detsamma, det ena att inrättningen var tilltagen i för
stor skala, som skulle medföra för stora kostnader, och det andra, att
man då ännu kunde uppskjuta något med frågans afgörande, emedan
man hade tre år på sig, innan de gamla lokalerna behöfde utbytas
mot nya. Dessa skäl hafva nu förändrats. Kostnaderna hafva blifvit
reducerade så mycket som möjligt, och nu hafva vi icke så lång tid
qvar för att anskaffa eu ny anstalt. Ty det är fullständigt fidagalagdt,
att man behöfver få nya lokaler färdiga 1888, emedan de gamla, hvilka
nu användas, icke blott äro odugliga för sitt ändamål utan till och med
icke hälften så stora, som de borde vara för att göra det möjligt att
lemna dessa barn en ändamålsenlig omvårdnad och god undervisning.
Nu är man nemligen tvungen att inqvartera ett dussin af dessa barn
i sofrum, der knappast mer än eu fjerdedel deraf borde inrymmas.
Såsom belysande i detta fall, torde jag få erinra om ett exempel, som
redan förra året framhölls, att man måste för meddelande af den
för de blinde ytterst vigtiga gymnastik-undervisningen begagna eu
lokal, som måste tjena äfven till tvättstuga och badrum. Allt detta
måste naturligtvis förändras. Härtill kommer, att denna lokal icke
kan få behållas längre än till den 1 Oktober 1888, äfven om man
Onsdagen den 29 April, f. m.
7
N:o 48.
skulle vilja betala hvad som helst, ty egaren, såsom det från till¬
förlitligt håll uppgifvits, har förklarat, att han då måste träda i be¬
sittning af sitt hus för att få tillfälle verkställa åtskilliga förändringar
■och nybyggnader.
Nu har man mot förslaget anmärkt, att det äfven i år vore för
dyrt och att organisationen kunde ske på annat sätt. Jag undrar,
om man någonsin i verlden skall kunna framlägga eu organisation
-eller ett kostnadsförslag, mot hvilket man icke skall kunna göra den
anmärkningen, att det möjligen skulle kunna gjorts bättre och billigare.
Man kommer tillbaka till den gamla satsen, att det bästa är fiende
till det goda. Nu är förhållandet det, att i Sverige undervisnings¬
väsendet står så högt, att det väl kan täfla med det bästa utländska
i synnerhet hvad folkskoleväsendet, dit den nu föreliggande frågan ju
kan anses höra, angår. Mer än eu utländing reser till vårt land för
att se, huru vi sköta vårt undervisningsväsende. Resultatet har städse
utfallit på ett för oss fördelaktigt sätt, och man har fält de vackraste
omdömen om den vård, vi egna denna vigtiga gren af vår kultur. I
ett fall stå vi dock efter utlandet, nemligen i fråga om blindunder¬
visningen. Just i detta hänseende borde vi stå högst, ty, om några
förtjena hjelpas, är det de, som äro beröfvade ljusets bruk, de, som
med sin verksamhet icke kunna vända sig utåt. Fordom trodde man,
att det vore omöjligt bibringa dylika olyckliga någon bildning, men
redan för omkring 100 år sedan fann man, att desse vore lika väl
utrustade som de seende. Detta har visat sig på många sätt. Derför
är det samhällets pligt att se till, att sådane olycklige få en passande
utbildning. Icke endast för deras egen skull bör man söka göra dem
till verksamme och duglige menniskor, utan äfven derför, att de icke
skola falla kommunen eller enskilde till last, ty i det ifrågavarande
institutet skola de blinda erhålla icke endast teoretisk undervisning
utan äfven undervisning i handslöjd, hvari man ej sällan finner dem
åstadkomma märkvärdiga resultat. Sålunda synes mig alla möjliga
skäl tala för, att man icke uppskjuter afgörandet af denna vigtiga
fråga. Yi böra i stället skaffa oss en undervisningsanstalt och en
organisation för denna gren af undervisningen, som kan fullt rnäta
sig med våra öfriga skolor för seende och kan ställas vid sidan af de
-anstalter, som finnas i andra länder i detta afseende.
Såsom nyss en talare på norrlandsbänken upplyst om, har 1877
års skolkomité föreslagit tre olika anstalter för blinda. Den ena skulle
vara för blinda barn mellan sju och elfva år, den andra för barn mellan
elfva och aderton år och den tredje för dem, som äro öfver aderton år.
Yi hafva redan en af det förstnämnda och en af det sistnämnda slaget
af anstalter. 1883 års Riksdag anslog nemligen till anläggande af en
blindskola vid Vexiö 11,000 kronor om året. Vidare finnes i Kristinehamn
en liandtverksskola för öfverårige. Det tredje slaget af dessa anstalter
återstår ännu och det är just den nu i fråga varande. Att detta
blindinstitut icke kan blifva så billigt, som ett privathus är alldeles
klart, ty det kan hvarken förliknas vid ett enskildt hus eller ens vid
ett vanligt skolhus. Deri måste nemligen finnas salar för teoretisk
undervisnings meddelande, salar för meddelande af skicklighet i åt¬
Angäende
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
N:o 48.
8
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
skilliga handtverk, rum för lärare, lärarinnor, vårdare och vårdarin¬
nor samt sofrum för barnen m. m. Der måste också lärare och lä¬
rarinnor utbildas för öfriga blindanstalter i riket. Man kan omöjligt.
bygga en sådan anstalt lika billigt som andra hus. För min del anser
jag förslaget billigt och tror, att anstalten, såsom nu är ifrågasatt,
skall blifva fullt ändamålsenlig. På grund häraf hoppas jag ock, att
Riksdagen beviljar det äskade anslaget för att uppföra en anstalt å
lägenheten Tomteboda. Jag tror icke på, hvad den siste ärade talaren
uppgaf, att, om man valde denna plats, stora olägenheter skulle upp¬
komma med aidedning deraf, att åtskilliga jernvägar der korsa hvar¬
andra. Tomten innehåller nemligen minst tjugoåtta tunnland. Det
torde då väl icke vara omöjligt att förlägga anstalten så, att det
buller, jernvägarne förorsaka, och den rök, som desse medföra, icke
skola förorsaka någon olägenhet för anstalten. Detta är också direk¬
tionens mening, hvilken, efter noggrant öfvervägande och sorgfällig
granskning _ af. alla de tomter, som för detta ändamål ifrågasatts,
stannade vid ifrågavarande lägenhet såsom den bästa. Jag hoppas
således, att alla de, som ömma och känna deltagande för dessa olyck¬
liga blinda, i dag skola nedlägga sin röst i valurnan för åstadkom¬
mande af en ändamålsenlig blindanstalt, på sätt af Kongl. Maj:t före¬
slagits, och får jag, Herr Talman, på det varmaste härtill yrka bifall.
Herrar Lönegren, Wagenius, Blomberg, Wallberg, Wcnclt, Frc-
denberg, Helander, Söderblom, Arwidsson, Granlund, Svartling, Öst-
Ung, Sandvall, Roth m. fl. instämde med Herr Winkrans.
Herr Joh. Ohlsson: Jag vill gerna instämma med den förste ta¬
laren deri, att kostnaderna ställa sig jemförelsevis högre, då det är
fråga om ofientliga byggnader. Men att här icke föreligger något till—
ämnadt slöseri, det är jag alldeles förvissad om på grund af den enig¬
het, som rådt inom Utskottet i denna fråga.
Anledningen, hvarför jag nu begärt ordet, är den anmärkning,
som gjordes derom, att jernvägen går förbi platsen för den blifvande
anstalten. Med afseende härpå ber jag få erinra, att detta åtmin¬
stone för eleverna icke blir till någon olägenhet, utan tvärtom. När
man vet, med hvilken ifver det normala barnet söker utbilda sina be¬
grepp på det sätt, att det med sin synförmåga följer med sådana
företeelser, som t. ex. då bantåg eller ångbåtar passera, och då enhvar
ju af erfarenheten vet, att hvarje nytt begrepp kan skänka en till¬
fredsställelse, kan man föreställa sig, hvilken känsla af tillfredsstäl¬
lelse och njutning en jernvägs närhet skall skänka dessa stackars
blinda, som genom hörselsinnet sålunda äro i tillfälle att uppfatta och
få begrepp om, hvad som försiggår utom den trånga gränsen för sko¬
lans område. Jag kan nog förstå, att den ärade talaren menar, att
jernvägens närhet kan medföra olyckor, derföre att anstaltens elever
sakna synförmågan. Men utom det att all fara i det hänseendet torde
vara förebygd deraf, att platsen är inhägnad, är det väl bekant, att
de blinde genom sin skärpta iakttagelseförmåga alltid äro mera för-
sigtige än de, som hafva sin syn att lita på; och de höra derföre på
9
N:o 48.
Onsdagen den 29 April, f. m.
längre afstånd än andra, när ett lokomotiv kommer och blifva på
detta sätt i tid varnade. Ja, till och med de olyckliga, som sakna
syn, och äfven blifvit nekade hörselförmågan, kunna aktgifva på en
sådan företeelse, som då ett bantåg passerar, i följd af den jorddarr-
ning, som deraf uppkommer, och som de skarpare iakttaga än men-
niskor i normalt tillstånd.
En annan talare har anmärkt, att platsen icke är rätt lämplig,
derföre att den icke lemnar tillfälle till planteringar. Visserligen är
platsen bergig; men detta bör ingalunda vara något hinder här vid lag.
För den, som känner, huru i allmänhet vid byggnadsföretag här i
Stockholm en massa utgräfd jord måste bortföras, hvarvid det ofta är
svårt nog att finna aflemningsplats derför, är det lätt att begripa, att
jord till plantering vid anstalten kan erhållas utan särskild kostnad.
1 öfrig! måste, såsom ock den siste talaren påpekat, platsen, hvad an¬
går så väl läge som utrymme, anses fullt lämplig för ändamålet.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än instämma med
dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Herr Lyttkens: Fn talare på göteborgsbänken har ordat mycket
om, huru väl det vore bestäldt med undervisningsväsendet i vårt land;
ja, der vore så förträffligt, att Europas blickar voro fästa derpå.
I ett afseende ger jag honom rätt deri, att vårt skolväsende står högt,
och det är nemligen deri, att vi öfverallt uppfört stora och dyra skol¬
hus, deraf några äro rigtiga praktbyggnader. Jag läste nyligen en
uppsats af en utländing rörande vårt undervisningsväsende och våra
skolhus, hvari bland annat framhålles den nya elementarläroverksbygg-
naden på norr härstädes såsom en bland de präktigaste i Europa; ett
omdöme, som han för öfrigt i synnerhet utsträcker till de i byggnaden
befintliga samlingssalar och gymnastiklokalen, hvilken sistnämnda han
förklarar vara den ypperligaste i sitt slag. Men huru vida sjelfva under¬
visningen är lika förträfflig, som de derför afsedda byggnaderna äro
magnifika och monumentala, derom äro tankarne mycket delade. Vil¬
ligt erkänner jag, att våra elementarlärare göra allt hvad på dem
beror för att uppfylla sitt ansvarsfulla kall; men deremot råda mycket
skiljaktiga meningar rörande sjelfva undervisningssystemet, hvarom ock
vittna de ständigt återkommande motionerna i ämnet och de komitéer,
som haft i uppdrag att åstadkomma förbättringar i vårt undervisnings¬
väsende genom att befria detsamma från de medeltidsformer, som nu
alltför mycket trycka sin stämpel derpå; och det är verkligen tid på,
att det gamla systemet i så väl det ena som andra afseende! får gifva
vika för nutidens friare åsigter på detta område, enkannerligen i fråga
om den tid och det inflytande samt företräde, som i undervisningen
för närvarande är inrymdt åt de klassiska språken.
Men det var icke härom vi skulle tala, utan om upprättandet af
en undervisningsanstalt för de blinde. I det fallet tager jag hellre
förra årets förslag än det, som nu föreligger, ty det blir väl för när¬
varande dyrare, men i längden billigare. Besluta vi oss nemligen nu
för eu anstalt, som kan lemna plats för 125 elever, så kunna vi åt¬
minstone hoppas, att icke om ett eller annat år få motse en begäran
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
N:o 48.
10
Onsdagen den 29 April, f. na.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
om ett ytterligare anslag för tillbyggnad af denna byggnad eller kan¬
ske rent af för ännu en till sådan inrättning för samma ändamål.
Hvad kostnaden beträffar, är jag villig att bevilja sådana, som äro
absolut nödvändiga; ja, jag är till och med icke emot, att man tar sa
rikligt till i detta afseende, så att man ej behöfver kanske inom kort
komma i förlägenhet för utrymme. Men jag är icke för något öfver¬
flöd i afseende på byggnadens utstyrsel; ty deraf hafva de blinde
ingen nytta, hvilka icke kunna se den.
Det är verkligen eu egen företeelse, att så snart det är fråga om,
att staten skall bygga, lägges det alltid an på grannlåt och prål, och
det tyckes alltid svårt att hålla sig till det enkla och smakfulla samt
att iakttaga don sparsamhet, som oftast ganska väl kan ega rum,
utan att sjelfva ändamålet derför åsidosättes.
Jag ber att dessutom få fästa uppmärksamhet på Stats-Utskot-
tets förslag här i den efterföljande 65 punkten i utlåtandet, angående
begäran hos Kongl. Maj:t om utredning och förslag till åtgärder för
att bereda vård och undervisning åt sådana blinda, som tillika äro
döfstumma. Hvarför nu icke vänta till ett annat år för att se, huru
vida dessa olyckliga möjligen kunna inrymmas på samma ställe som
de blinde, i hvilket fall det naturligtvis behöfdes eu byggnad med större
utrymme, än som nu ifrågasättes. En talare har framhållit, att då det nu
blott återstår tre år af den tid, under hvilken de lägenheter förhyrts, der¬
uti institutet för blinda för det närvarande är inrymdt, det vore all¬
deles nödvändigt att nu vidtaga åtgärder för uppförande af i fråga
varande nya byggnader. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
derpå, att räntan å det för nämnda ändamål begärda anslaget utgör
minst 20,000 kronor om året och att man för denna summa otvifvel¬
aktigt mycket lätt kan få hyra lägenheter i Stockholm, som kunna
vara lämpliga för institutets inrymmande, allra helst som under den
närmaste framtiden troligen många lägenheter komma att stå lediga
i hufvudstaden. Det är således icke alls nödvändigt att i år fatta
beslut i denna fråga. Då jag vill uppskjuta frågan till ett annat år,
har jag dervid icke ledts af någon ovilja mot inrättande af undervis¬
ningsanstalter för de blinda, utan jag anser, att saken kan tillgodoses
på ett bättre, ändamålsenligare och dock billigare sätt, än Utskottet
föreslagit — det må Utskottet ursäkta mig att jag säger. Ty det kan
icke vara rigtigt att söka nedbringa kostnaderna för byggnadsföretaget
derigenom att man inskränker utrymmet, så att det redan ionan bygg¬
naden är påbörjad kan bestämdt sägas och bevisas, att den är för
liten för det ändamål, för hvilket byggnaden afses. Jag yrkar afsteg
å Utskottets framställning och hoppas, att frågan återkommer nästa
år och då med förslag till en byggnad tillräckligt stor för ändamålet,
men som genom enkel men värdig stil utan onödiga och dyra pryd¬
nader såsom torn m. m. förenar ändamålsenlighet och dock nödig
sparsamhet.
I detta yttrande instämde Herrar Sven Andersson, Oléhn, 1Hans¬
son och Nils Jönsson.
Onsdagen den 29 April, f. m.
11
N:o 48.
Herr Abr. Rundbäck: Då jag i fjor temligen vidlyftigt uttalade
min åsigt i ämnet, tänkte jag, att jag i år icke skulle behöfva yttra mig,
helst någon reservation inom Utskottet icke afgifvits mot dess förslag.
Då nu emellertid saken kommit på tal, skall jag be få säga några ord. Jag
är öfvertygad om, att, derest herrarne gjorde ett besök på blindinstitutet,
herrarne skulle finna, huru otillräckliga och olämpliga lokalerna äro.
Men dessutom få dessa lokaler icke behållas längre än till år 1888,
och jag tror, att det skall blifva ganska svårt att här i Stockholm
kunna erhålla lägenheter, som äro lämpliga för en sådan anstalt, der
icke allenast 100 elever skola inrymmas, utan äfven deras lärare, vår¬
dare och hela kökspersonalen, samt dessutom utrymme skall finnas
för lekplatser och dylikt. Om vi nu icke vidtaga åtgärder för att in¬
stitutet må få tak öfver hufvudet, så skulle vi försumma våra pligter
mot de blinde och blindundervisningen, ty det går icke an, att vi
ännu en gång uppskjuta detta ärende. Om herrarne vidare ville taga
närmare kännedom om undervisningen i skolor för blinda, så är jag för¬
vissad om, att herrarne skulle få det intrycket deraf, att den är mycket
gagnelig. Under sistlidna sommar inrättades eu dylik skola i Yexiö,
och jag har många gånger besökt denna anstalt för att se, i hvad
mån undervisningen ginge framåt. Och jag försäkrar, att det varit
med synnerlig glädje jag sett, huru mottaglige de blinda visat sig för
undervisningen, i synnerhet hvad anginge handarbeten. Då Kronobergs
läns landsting var samiadt i höstas och framställning hos landstinget
gjordes om att understödja skolan med ett större anslag, så besöktes
denna skola af flere landstingsman, och uttalade dessa sin förundran
öfver, att undervisningen efter den korta tiden af 5 å 6 veckor, under
hvilken skolan varit i verksamhet, hunnit så långt som förhållandet
var. Också beviljades det begärda anslaget af landstinget, utan att
eu enda röst deremot höjdes. Jag är derföre fullt öfvertygad om, att
Kammaren endast gör hvad som är rätt och nyttigt, om Kammaren
godkänner Utskottets förslag, till hvilket jag yrkar bifall.
Herr Gunnar Eriksson: För min del kan jag icke finna skäl
att uppskjuta frågan till ett annat år, utan jag tror, att Kammaren
gör rättast i att nu bifalla Utskottets förslag. Man har sagt, att kost¬
naden skulle uppgå till 4,000 kronor för hvarje elev. Det är visser¬
ligen sant, om eleverna vore för all framtid endast 100. Men för¬
hållandet är det, att ett ständigt ombyte af elever kommer att ske,
så att, sedan en del elever utgått från institutet, andra i stället der
intagas. En dylik beräkning är efter min uppfattning endast fram¬
kommen för att förvilla omdömet.
Man har vidare anfört, att jernvägens närhet, röken från lokomo
Hven och ifrågavarande lägenhets kuperade mark skulle åstadkomma
åtskilliga olägenheter. Men om sådana olägenheter verkligen vore att
befara, är jag förvissad om, att direktionen för institutet icke före¬
slagit platsens upplåtande, till byggnadsföretaget.
Herr Lyttkens har erinrat, att, då Utskottet under en annan
punkt i detta betänkande föreslagit eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående åtgärders vidtagande för beredande af vård och undervis¬
Angående
anslag till
byggnad för
blind-
institutet.
(Forts.)
N:o 48.
12
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
ning för sådana blinda, som tillika äro döfstumma, man icke borde
fatta beslut nu i frågan, emedan man icke visste, hvad resultatet kunde
blifva af denna skrifvelse. Jag ber dock få fästa uppmärksamheten
derå, att undervisningsmetoderna för blinda äro skiljaktiga från de me¬
toder, som användas vid undervisning af blinda, som tillika äro döf¬
stumma, så att en särskild undervisning måste finnas för dem, äfven
om de kunna inymmas i ett och samma institut. Jag är således af
den uppfattning, att ifrågavarande anslag icke bör förvägras, utan får
jag på det varmaste yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herrar Arnoldson, Johansson från Stockholm, Wilh. Carlson, H
Johnson, And. Bengtsson, C. M. Huss och Eriksson i Fanbyn instämde
i detta yttrande.
Herr Nils Petersson: Då jag icke reserverat mig mot detta
förslag, så vill jag tillkännagifva, att det icke är derför, att jag ansett,
detta förslag så mycket bättre, än det vi hade i fjor, utan derför att
det upplysts, att vi omöjligen skulle kunna dröja längre att bygga,
emedan den lokal, hvari institutet nu finnes, icke får behållas längre
än under ytterligare tre år. Denna ömmande omständighet gjorde,
att jag icke reserverade mig mot Utskottets hemställan. För öfrigt
har jag emot förslaget samma anmärkning att göra som emot alla
andra förslag till byggnadsföretag här i staden, den nemligen, att den
föreslagna byggnaden har, jemte ett vackert ändamål, också, såsom
talaren på göteborgsbänken framhöll, det ändamålet, att den skall
kunna visas för utländingar, som ankomma till hufvudstaden. Jag får
verkligen bekänna, att jag var mycket i strid med mig sjelf, huru vida
jag skulle reservera mig eller ej, och det var också endast den nyss
nämnda ömmande omständigheten i denna sak, som gjorde, att jag
icke brydde mig om det. Det är verkligen ett oskick, att, så snart
det skall byggas i hufvudstaden, så skall det ske i storartad stil, det
skall göras så ståtligt, för att man skall kunna visa byggnaden för
utländingarne.
Hvad beträffar sjelfva inrättningen, kunde man gorå de blinda
någon glädje med den vackra utsigten genom de många fönstren, skulle
jag ej säga något deremot; men hvad är att gorå, när byggandet står
för dörren? I öfrigt äro i byggnaden alla nutida beqvämligheter både
för lärare och lärjungar anordnade, äfven som vestibuler, gallerier och
gymnastiksalar. Huset är emellertid bra, men jag har emot det, att
det skulle kunna hafva byggts för 125 lärjungar lika bra som för 100.
Jag har endast velat säga detta. Något yrkande vill jag icke
för närvarande göra.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Då Kongl. Maj:t för sistlidne
Riksdag föreslog byggandet af ett blindinstitut vid Tomteboda för 125
elever, hade detta skett på min tillstyrkan, emedan jag trodde, att
det skulle lända till besparing att taga till institutet så stort. Riks¬
dagen var då af en annan tanke, i det den ansåg olämpligt att bygga
institutet för ett större antal än 100, och Riksdagen kunde utan tvif-
Onsdagen den 29 April, f. m.
13
N:o 48.
vel till förmån för sin uppfattning åberopa blindkomiténs utlåtande.
Kongl. Maj:t har nu också i sin proposition följt de anvisningar, som
förliden Riksdag hördes i Kamrarne uttalas. Det skulle då förvåna
mig, om just den omständigheten, att man rättat sig efter de inom
riksdagen uttalade önskningar, skulle göras till ett skäl emot för¬
slagets bifallande.
Hvad kostnadsförslaget beträffar, så kan jag, såsom icke varande
byggnadskunnig, sjelf icke afgifva något omdöme derom; men då för¬
slaget är granskadt af dem, som äro byggnadskunnige, och någon
väsentlig anmärkning dervid icke gjorts, så torde kostnadsförslaget få
anses vara i hufvudsak rigtigt. Visserligen har Öfverintendentsembetet
sagt, att beräkningarna äro i vissa punkter litet för höga, i andra
deremot litet för låga, men embetet har ansett, att det hela är hufvud¬
sakligen rigtigt.
Att totalkostnaden är hög, vill jag icke förneka, men det beror
derpå, att för ett så stort antal barn behöfvas, utom lokaler för de
blinde sjelfva, äfven sådana för vårdarepersonalen. Kostnaden är lik¬
väl lägre än den förra året föreslagna, och detta icke blott absolut,
utan äfven relativt. Ty om Kammaren gifvit akt på, hvad talaren på
skånebänken yttrade, att 22,000 kronor afse eu vattenledning, hvilken
icke alls var inberäknad i det förslag, som i fjor framställdes, skall
Kammaren finna, att den kostnad för det nu framlagda förslaget, som
kan jemföras med kostnaden för fjorårets förslag, i sjelfva verket går
till endast 393,000 kronor. Om man jemför 393,000 kronor för 100
elever med 528,000 kronor för 125, så synes, att kostnaden för hvarje
elev blifver mindre enligt nuvarande än enligt 1884 års förslag. Hvad
läget för institutet angår, har det varit många undersökningar, innan
Tomteboda dertill föreslogs, och först, sedan man tagit reda på, hvilka
af statens i Stockholmstrakten belägna egendomar vore för ändamålet
tillgängliga, så att man skulle slippa nedlägga penningar på att in¬
köpa ep dyrbar tomt, och man jemfört platserna sinsemellan, stannade
såväl Öfverintendentsembetet som direktionen med sitt val vid Tomte¬
boda såsom den lämpligaste af alla. Man har såsom ett fel anmärkt
emot den föreslagna platsen vid Tomteboda, att den ligger nära jernvägs-
station. Det är sant, att den det gör, men denna omständighet har man
ansett vara en fördel, emedan man sålunda har lättare att få dit ut de
förnödenheter, som erfordras, och slipper skaffa bostäder åt de handt¬
verkare, . som vissa dagar skola undervisa vid anstalten. Hade man
deremot lagt institutet på ett ställe med mindre goda kommunikatio¬
ner, skulle derigenom ytterligare kostnader tillkommit.
Jag har icke hört någon enda talare här, som icke erkänt det
behjertansvärda behofvet af en ny lokal för undervisningsanstalten för
blinda, och det har, så långt jag minnes tillbaka, icke heller någonsin
inträffat, att denna Kammare icke ömmat för lidande medmenniskor.
Hade Kammarens ledamöter sett, huru det står till vid den nuvarande
anstalten, skulle helt säkert de nu framstälda betänkligheterna emot
hvad Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit, bragts till tystnad. De
hafva framkommit, emedan vederbörande icke hafva den lifliga känsla
af det nu varande tillståndet som den, hvilken med egna ögon sett det.
Angående
anslag till
byggnad för
blind-
institutet.
(Forts.)
N:0 48.
14
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
byggnad för
blind¬
institutet.
(Forts.)
Angående
anslag till
inrättandet i
Skara af en
provisorisk
läroanstalt
för blinda,
som tillika
äro döf¬
stumma.
Hade eu hvar samma personligt individuella känsla som jag, att man
nemligen ikläder sig ett stort ansvar genom att sätta sig emot anskaffan¬
det af nya lokaler för de blinda till den tid, då de nu förhyrda lokalerna
skola utrymmas, är jag säker på, att ingen enda röst skulle höja sig
för att säga annat än ja till den Kongl. propositionen. Jag ber Kam¬
marens medlemmar betänka, huru stort ansvar de taga på sig, om de
nu förorsaka, att blindinstitutet kommer att stå utan tak öfver hufvudet.
Herr P. A. Siljeström: Jag anhåller att få framhålla ännu en
annan sida af denna fråga. Ingen kan annat än hysa deltagande för
de olyckliga blinda, men detta deltagande har ock sin lön med sig.
Dessa af naturen vanlottade äro att betrakta såsom barmhertighetens
monitorer; de lära oss se med barmhertighetens ögon; och denna lär¬
dom —• den högsta af alla — kan icke nog högt skattas. Det ligger
i sakens natur, att instituten för blinda och döfstumma måste, af
flera skäl, blifva jemförelsevis dyrare än andra undervisningsanstal¬
ter, och jag behöfver ej påpeka, hvilka omständigheter som dertill bi¬
draga. Men man må ej rygga tillbaka för kostnaden af dessa barm¬
hertighetens högskolor. Skulle de än byggas något prydligare, än
som må anses strängt nödvändigt, och om än de blinde sjelfva icke
kunna deraf hafva någon glädje, så är det dock för alla andra eu
ökad påminnelse om barmhertighetens pligter. Ja, må man gerna för
mig till och med sätta torn på taket, på det att, om allt sådant ock
ej kan förnimmas af de blinda, anstalten dock må desto bättre ses af
de seende. Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Häruti instämde Herrar Jale. Erikson, Hammarlund, Grafström,
Nyström, J. H. G. Fredholm, Trulsson, Jöns Rundbäck, Gibson, A.
P. Lind, Hammarberg, Bengtsson i Gullåkra, Malmin, E. G. Fred¬
holm, Palmcer, Ekman och Pamp.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr Tal¬
mannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, biföll Kamma¬
ren hvad Utskottet uti ifrågavarande punkt hemstält.
Punkten 6i.
Bifölls.
Punkten 65.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 125) hade Herr
C. J. Blomberg föreslagit, att Riksdagen behagade för 1886 på extra
ordinarie stat under vederbörlig hufvudtitel uppföra ett belopp af
4,800 kronor eller, alternativt, 3,200 kronor, att ställas till Kongl.
Maj:ts förfogande för inrättande af en provisorisk läroanstalt i Skara
för blinda döfstumma.
Med anledning häraf hemstälde Utskottet under förevarande
punkt, att Herr C. J. Blombergs förevarande motion icke måtte till
Onsdagen den 29 April, f. m.
15
N:o 48.
annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t anhölle, att Kongl. Maj:t täcktes efter ärendets utredning taga
under öfvervägande om och på hvad sätt staten för framtiden lämp¬
ligen borde vidtaga åtgärder till beredande af vård och undervisning
för sådana blinda, som tillika äro döfstumma.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst anförde
Herr Blomberg: Jag är Stats-Utskottet i dubbelt afseende tack¬
sam för den behandling, det egnat min motion. Stats-Utskottet har
nemligen ej blott förklarat sig finna min framställning synnerligen
behjertansvärd, utan äfven i sin hemställan till Riksdagen på visst
sätt gått längre än jag vågat gå, i det Utskottet föreslagit en under¬
dånig skrifvelse rörande ett ordnande för framtiden af de tresin¬
nades undervisning, under det jag endast begärt ett anslag för an¬
ställande af ett experiment. Men den tacksamhet, hvilken jag sålunda
är Utskottet skyldig, hindrar mig ej från att hysa ganska olika
mening med Utskottet i fråga om lämpligaste sättet att komma till
målet. “Rätta vägensäger Utskottet, “att få frågan understäld
Kongl. Maj:ts pröfning torde utan tvifvel vara den, att i mån som
behof yppas af undervisning och vård åt sådana vanlottade, om hvilka
här är fråga, ansökningar från vederbörande ingifvas till Kongl. Maj:t,
som då erhåller tillfälle att pröfva förhållandena samt af tillgängliga
medel anvisa det understöd, som kan finnas behöfligt och lämpligt".
Jag vet ej rätt hvad Utskottet här menar med “vederbörande". Om
man dermed har att förstå de olyckliga tresinnades föräldrar och
målsmän, så torde man från dem knappast hafva att förvänta några
underdåniga ansökningar, då ingen anstalt för sådana barns under¬
visning finnes och då dertill kommer, att sagda föräldrar och måls¬
män i de flesta fall torde anse en undervisning af tresinnade rent af
omöjlig — jag behöfver blott erinra om, att ännu 1888 års Stats¬
utskott hyste denna mening. Menas åter med “vederbörande" någon
person, som på enskild väg kan vara villig att mottaga tresinnade
barn till undervisning, så torde man ej heller från sådant håll hafva
att vänta någon underdånig ansökning, om denna endast skall göras
“i den män, som behof af undervisning yppas", d. v. s. särskildt
för hvarje ny elev, som det gäller att mottaga. Med så svaga garan¬
tier blir det för den enskilde omöjligt att börja en undervisningsverk¬
samhet på detta område. Efter min mening torde således den af
Stats-Utskottet anvisade “rätta vägen" alls icke leda till målet. Fast¬
mer borde väl först anordningar vidtagas för öppnande af en provi¬
sorisk undervisningsanstalt och derefter de tresinnade uppspåras i
sina hemorter samt inmanas till den ifrågavarande anstalten.
“Sedan derefter", heter det vidare i Utskottets betänkande, “den
ytterligare utredning, som Kongl. Maj:t kan finna af behofvet på¬
kallad, egt rum angående sättet att bereda dessa samhällets olycks¬
barn undervisning och vård, hvilket lämpligen torde kunna ske genom
anslutande till någon redan befintlig läroanstalt, lärer Kongl. Maj:t
icke underlåta att hos Riksdagen göra den framställning, hvartill för¬
Ang&ende
anslag till
inrättandet i
Skara af en
provisorisk
läroanstalt
för blinda,
som tillika
äro döf¬
stumma.
(Forts.)
N:o 48.
16
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
inrättandet i
Skara af en
•provisorisk
läroanstalt
för blinda,
som tillika
äro döf-
stumma.
(Forts.)
hållandena kunna föranleda". För min del kan jag ej underlåta att
hysa ett visst tvifvel i afseende på utsigten att inom en ej allt för
aflägsen framtid få från regeringen mottaga en framställning i detta
afseende, ett tvifvel, som har sin grund i regeringens långa dröjsmål
att för Riksdagen framlägga förslag i en med denna beslägtad men
ojemförligt vigtigare fråga, nemligen frågan om döfstummeundervis-
ningens ordnande. Jag anhåller att, om det också ligger något på
sidan om det nu förevarande ämnet, få erinra Kammaren om den
punkt, hvarpå denna fråga befinner sig. År 1876 anhöll Riksdagen,
att Kongl. Maj:t måtte uppgöra förslag till fullständigt ordnande af
döfstummeundervisningen i riket, och med anledning af denna Riks¬
dagens uttalade önskan tillsatte Kongl. Maj:t redan samma år en
komité för uppgörande af förslag i ämnet. År 1878 afgaf denna
komité sitt betänkande och — sedan den tiden har, så vidt jag vet,
frågan fått ligga alldeles nere i fem års tid. Visserligen har regerin¬
gens overksamhet sin förklaring i den protest mot flera af de vigti-
gaste punkterna af komitéförslaget, som afgafs af större delen af lan¬
dets döfstummelärare, samt i de rätt häftiga strider, som sedan egt
rum mellan desse i fråga om grunderna för en blifvande organisation.
Emellertid synas åsigterna nu i ej ringa mån hafva klarnat och del¬
vis äfven sammanjemkats, så att jag är öfvertygad, att om regeringen
nu tillsatte en ny komité — den gamla komiténs betänkande torde
nu mera få anses antiqueradt — dess arbete ej torde blifva lika
litet fruktbärande som den förras. Jag vågar derför uttala den
önskan, att regeringen med allra första måtte upptaga frågan om
döfstummeundervisningens ordnande till förnyad handläggning.
Då detta sker, och jag hoppas att det måtte ske rätt snart, torde
frågan om ordnande af de tresinnades undervisning komma att följa
med såsom ett naturligt bihang. Men önskligt vore, att man då hade
åtminstone något års erfarenhet att bygga på, och det är just till¬
fälle till vinnande af en sådan erfarenhet, som min motion afser att
bereda.
Ehuru jag, såsom jag redan sagt, ej kan gilla den “rätta väg"
för inledande af ett experiment i afseende å de tresinnades under¬
visning, som af Stats-Utskottet anvisas, anser jag mig dock böra låta
mig nöja med det slut, hvartill Utskottet kommit. Och detta gör
jag ej så mycket af misströstan att mot Utskottets enhälliga af¬
styrkande kunna genomdrifva min motion, som ej vida mera med
anledning af den hänvisning Utskottet lemna.!’ Kongl. Maj:t att för
provisoriskt beredande af undervisning åt tresinnade använda “till¬
gängliga medel". I hopp alltså att Kongl. Maj:t af tillgängliga medel
anvisar understöd till det ifrågavarande experimentets verkställande,
antingen i Skara af den af mig namngifna personen eller å annan
ort af annan person, som dertill kan befinnas lämplig och villig, samt
att Kongl. Maj:t ej dervid finner sig alltför bunden af Utskottets
“rätta väg", tiilåter jag mig, Herr Talman, att yrka bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Onsdagen den 29 April, f. m.
17
N:o 48.
Punkterna 66—72.
Biföllos.
Punkten 73.
Med anledning af derom af enskilde motionärer framstälda för¬
slag stälde 1884 års Riksdag till Kongl. Maj:ts förfogande ett extra
anslag för år 1885 af 15,000 kronor, för att användas till understöd
åt sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser
för arbetsklassen; dock under följande vilkor:
att det understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller
förening, icke finge öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;
att kommuner eller enskilde tillsköte minst lika mycket som
staten;
att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;
att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i
veckan, under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser;
att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna
undervisning lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande under¬
visningsmateriel;
att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid
föreläsningarna eller undervisningen blefve förbjudna; samt
att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta
sig de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvades
nödiga eller lämpliga, hvilket Riksdagens beslut af Kongl. Maj:t god¬
kändes.
Då medel för beredande af statsbidrag åt anstalter eller före¬
ningar af förevarande beskaffenhet ansetts böra uppföras äfven i riks-
staten för nästkommande år, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att för år 1886 bevilja ett extra anslag af 15,000 kronor, att under
enahanda vilkor, som Riksdagen uppstält i afseende på dispositionen
af ofvannämnda för år 1885 anslagna medel, användas till understöd
åt sådana anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser
för arbetsklassen.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 134) hade af
Herr A. Key, med hvilken åtskilliga af Kammarens ledamöter instämt,
i detta ämne vidare föreslagits:
dels att Riksdagen måtte för år 1886 å 8:de hufvudtiteln anvisa
ett extra anslag af 20,000 kronor till understöd åt sådana anstalter
eller föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen;
dels att det understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt
eller förening, ej får öfverstiga 3,000 kronor, för år räknadt, dock
att filialer för arbetareinstitut, som äro förlagda till andra lokaler
än hufvudanstalten, må ega samma rätt till understöd som sjelf-
ständiga föreläsningsanstalter;
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 48.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs¬
ningskurser
för arbets¬
klassen.
2
N:o 48.
18
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
understödför
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
under det att öfriga vilkor för åtnjutande af understöd från
detta anslag blifva oförändrade desamma, som de af nästförlidna
Riksdag bestämdes.
På grund af hvad sålunda i ämnet förekommit hemstälde Ut¬
skottet, att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts framställning
och bifall till motionen i hvad denna afsåg anslagsbeloppet, måtte på
extra stat för år 1886 anvisa ett anslag till Kongl. Maj:ts förfogande
af 20,000 kronor, att användas till understöd åt sådana anstalter
eller föreningar, som anordnade föreläsningar för arbetsklassen, dock
under vilkor: att det understödsbelopp, som utgåfves till hvarje an¬
stalt eller förening, i allmänhet icke finge öfverstiga 3,000 kronor för
år räknadt; dock med rättighet för Kongl. Maj:t att, der särskilda
förhållanden dertill föranleda, öka beloppet till högst 5,000 kronor;
samt i öfrigt med iakttagande af enahanda bestämmelser, som för det
för innevarande år anvisade anslaget funnes stadgade.
Reservationer hade, enligt anteckning å utlåtandet, anmälts dels af
Herr J. F. Carlsson och dels af Herrar vice Talmannen L. O. Lars¬
son, S. Andreasson, G. Eriksson i Mörviken och J. Jonson, hvilka
senare yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Sedan uppläsning skett af Utskottets förslag, anförde:
Herr Andreasson: Då denna fråga första gången för två år
sedan väcktes inom denna Kammare, uttalades allmänt den önskan,
att det anslag, som beviljades, skulle komma till godo äfven kommu¬
nerna i landsorten, och de mindre städerna, och icke ensamt de större
städerna, på sätt motionären då hade föreslagit. Vid 1883 års riks¬
dag föll frågan till följd af olika meningar, sedan 10 å 11 särskilda
förslag blifvit framstälda angående användande af anslaget. Under
förlidet år beviljades, såsom jag tror, på goda skäl, ett anslag under
sådana vilkor, att icke blott de större städerna skulle få nytta deraf,
utan äfven de mindre städerna och kommunerna på landsbygden, syn¬
nerligast å sådana orter, der arbetsfolk är samladt i större myckenhet,
såsom t. ex. vid fabriker och dylikt. Om nu, såsom Utskottet före¬
slagit, Kongl. Maj:t skulle ega rättighet att under särskilda förhållan¬
den öka understödsbeloppet för en anstalt till 5,000 kronor för an¬
ordnande af föreläsningar, så fruktar jag, att anslaget skulle komma
endast några få ställen till godo. I de större städerna är det dess¬
utom mycket lättare än på landsbygden att föranstalta föreläsningar.
Så t. ex. är det icke svårt att i Stockholm anordna föreläsningar;
ty der finnas så många personer, som af särskilda skäl vilja hålla före¬
läsningar, att man icke behöfver befara, att brist i det hänseendet
här skall uppstå, Det kan således icke vara rätt att anvisa så stort
anslag som 5,000 kronor, för anordnande af föreläsningar på ett enda
ställe, utan synes mig Kongl. Maj:ts förslag vara att föredraga. Då
derjemte verkningarna af detta anslag ännu icke hunnit blifva pröf-
vade, torde det äfven af detta skäl vara välbetänkt, att för närvarande
Onsdagen den 29 April, f. m.
19
N:o 48.
icke bevilja någon förhöjning, utan hålla sig till Kongl. Maj:ts förslag,
till hvilket jag tager mig friheten yrka bifall.
Herr Gumselius: Jag skall endast säga några ord. Den före¬
gående talaren erinrade derom, att man hade uttalat den önskan, att
dessa föreläsningar blefve utsträckta äfven till de mindre städerna och
de orter i landsbygden, der det kunde vara lämpligt, och från denna
början kom han till det slut, att man icke borde bevilja det föreslagna
högre anslaget. Men motionären har ju ådagalagt, att det nuvarande
anslaget är otillräckligt redan för den utsträckning, som denna före-
läsningsrörelse redan tagit, och huru mycket mera skulle detta icke
blifva fallet i den mån den föregående talarens önskan förverkligades,
att sådana föreläsningar komme att anordnas på flera ställen i landet.
Han synes mig snarare hafva gifvit ett godt skäl för anslagets ökande,
då det redan nu visat sig att behofvet deraf förefinnes. — Han ansåg
vidare det vara olämpligt, att åt någon särskild ort lemna ett så stort
belopp som 5,000 kronor till föreläsningars hållande och fäste sig der¬
vid siirskildt vid att i Stockholm behofvet af understöd för sådana
föreläsningar borde vara mindre än annorstädes. Vi veta dock, att den,
som har brutit vägen i denna sak här i Sverige, är arbetareinstitutet
härstädes, hvars hedrande verksamhet nog är den egentliga anlednin¬
gen till att detta anslag har beviljats. Men huru gick det med ar¬
betareinstitutet, när anslaget beviljades? Jo, genom den tolkning, Kongl.
Maj:t ansett sig böra gifva åt ett riksdagsbeslut, kom arbetareinstitutet,
som skapat anslaget, att få ett mindre statsanslag än det förut hade
och väl behöfde. Ty förut uppbar institutet från staten 5,000 kronor,
men genom denna stränga tolkning af ordalagen i ett riksdagsbeslut
nedsattes bidraget till 3,000 kronor. Vid framtida fördelning kan det
här ifrågasatta maximum af 5,000 kronor knappast ifrågakomma för
någon annan förening än Stockholms arbetareinstitut med dess filialer,
och i det afseendet innebär motionen således intet annat än en godt-
görelse af en orättvisa eller ett förbiseende, som ofrivilligt vållats af
en föregående riksdag. Då det sålunda både visat sig, att tillöknin¬
gen är i och för sig väl behöflig, och rättvisan fordrar en sådan än¬
dring i förra riksdagens beslut, att Stockholms arbetareinstitut må
kunna erhålla lika mycket som det förut uppbar, får jag på dessa
förenade skäl, som jag hemtat från den föregående talarens anförande,
yrka bifall till Utskottets förslag.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af förelä s-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
Herr And. Persson: Jag är i det närmaste förekommen af den
siste ärade talaren, och kan helt och hållet instämma med honom.
Det skäl, som bestämt mig för att biträda det förslag, som här före¬
ligger, är den omständigheten, som den siste talaren antydde, att Stock¬
holms arbetareinstitut, hvarifrån dessa idéer utgått, under tre före¬
gående åren åtnjutit ett statsbidrag af 5,000 kronor. Visserligen var
icke ett sådant anslag af Riksdagen beviljadt, men Kongl. Maj:t hade
lemnat det af befintliga tillgångar. I följd af de bestämmelser, sista Riks¬
dagen fäst vid sitt bifall af detta anslag, har emellertid Kongl. Maj:t
ansett detta institut icke kunna komma i åtnjutande af mer än 3,000 kro¬
N:0 48.
20
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
nor årligen för detta anslag. Nu måste vi väl medgifva, att detta institut,
som utsträckt sin verksamhet till tre ställen i staden, å hvarje af dessa
ställen fullkomligt motsvarar föreningar för dylika föreläsningskurser
inom medelstora städer. Det är för att bereda Kongl. Maj:t tillfälle, att,
Om han så finner nödigt, lemna lika högt statsbidrag åt Stockholms
arbetareinstitut, som det förut haft, som jag varit med om att höja
anslaget. Ehuru man visserligen dermed icke bestämdt uttalat, att detta
arbetareinstitut skall få 5,000 kronor om året, utan endast medgifvit
Kongl. Maj:t rätt att “der särskilda förhållanden sådant föranleda"
höja beloppet intill 5,000 kronor, så är jag dock öfvertygad, att denna
bestämmelse icke skall åtminstone för närvarande hafva någon annan
effektiv verkan, än hvad angår anslaget till Stockholms arbetareinstitut.
Jag anhåller alltså om bifall till Utskottets förslag.
Herr Andreasson: Man ser nog att den ärade motionären sökt
på allt möjligt sätt draga så mycket som möjligt till Stockholm, och
se vi på Utskottets betänkande, finna vi, att det hittills beviljade an¬
slaget tillgodokommit i främsta rummet Stockholm, Göteborg och Malmö,
dock så att Stockholm tagit brorslotten. Arbetareinstitutet har visser¬
ligen endast fått 3,000 kronor, men dertill har arbeta] ef öreningens
föreläsningsstyrelse fått 1,500 kronor af detta statsanslag. Om nu
dessa två föreningar skulle få 5,000 kronor hvar, blefve det icke myc¬
ket qvar till det öfriga landet. Jag tror också, att vi icke på ett enda
år fått stor erfarenhet om dessa föreläsningars verkliga gagn, hvadan
det är alldeles för tidigt att redan nu öka anslaget; och skulle vi öka
det så, att Stockholm skulle få hvad det önskade och landsorten likaså,
då finge man öka i oändlighet. Dessförinnan böra vi väl dock skaffa
oss någon större erfarenhet om dessa föreläsningar än den, som hittills
kunnat vinnas. Det är naturligtvis så som den siste talaren yttrade,
att 15,000 kronor skulle förslå mindre än 20,000, men det är också lika
säkert, att man bör icke bevilja anslaget endast till gagn för några få
större städer utan också till smärre sådana och till de delar al lands¬
orten, der t. ex. större fabriker äro förlagda. Så har man från Veners-
borg sökt få del i detta anslag men icke kunnat få. Och om t. ex.
en egare eller disponent vid en större fabrik, der kanske 7,000 till
8,000 arbetare bo, skulle söka få del af anslaget och sjelf lemnade erfor¬
derligt bidrag, skulle dock hinder derför möta. Men dessa stora städer
skola hafva allt och för dem är det otillräckligt hvad man hittills an¬
slagit. Hufvudsakligen af detta skäl och jemväl af det af mig förut
angifna, att man hittills på blott ett år ej kunnat hafva någon erfaren¬
het, om dessa föreläsningar alltid äro till verkligt gagn, hoppas jag,
att Kammaren tills vidare åtnöjer sig med att bifalla Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr O. B. Olsson: Då föregående riksdag beviljade anslag för
nu ifrågavarande ändamål, var det naturligtvis i den afsigt, att arbe-
tarne skulle få en större upplysning och bildning än de förut haft.
Under sådana förhållanden tycker jag, att Kammaren borde bifalla
Utskottets förslag, ehuru föregående riksdag beslöt, att icke något
Onsdagen den 29 April, f. m. 21 NlO 48.
institut skulle få större belopp än 3,000 kronor, i synnerhet då re- ingående
geringen tillämpat detta beslut så, att det äfven skulle gälla för Stock- JXråödför
kolm, der det finnes icke blott ett arbetareinstitut, utan äfven tvänne anordnande
filialer dertill, och der således föreläsningar hållas på tre särskilda af föreläs-
ställen. Det är dock en väsentlig skilnad i detta hänseende mellan ningskurser
en kommun med 200,000 invånare och andra med 10 å 12,000. Nog
behöfva de större kommunerna erhålla större anslag än de mindre, (Forts.)
och det är derför jag för min del vill yrka bifall till Utskottets för¬
slag, hvarigenom det skulle blifva möjligt för Stockholms arbetare¬
institut att erhålla ett lika belopp, eller 5,000 kronor, som det under
tvänne föregående år åtnjutit.
Herr Wieselgren: Den ärade talaren på vestgötabänken betonade
synnerligen skarpt, att man icke hade någon erfarenhet för mer än
ett enda år af dessa arbetareinstituts verksamhet. Jag tror, att han
här vid lag litet misstog sig; ty om det också är blott ett år sedan
Riksdagen för detta ändamål beviljade anslag på 8:de hufvudtitelns
stat, så har ändå dessa instituts verksamhet pågått i flera år, hvilket
ju är allmänt bekant.
Han ansåg vidare, att man i viss mån kunde riskera, att dessa
föreläsningar icke skulle blifva af så gagnande verkan. För min del
tror jag, att de år, under hvilka arbetareinstitutens verksamhet pågått
och dessa föreläsningar hållits, borde hafva betagit oss all anledning
att hysa sådana farhågor. Så vidt mig är bekant, har icke någon
grundad anledning till sådan farhåga hittills förekommit.
Talaren ville derjemte lägga vigt på, att dessa penningar icke
skulle så användas, att blott de större städerna deraf skulle hafva
gagn, och han nämnde särskildt en liten fabriksort i närheten af den
stad jag representerar, såsom ett exempel på de smärre samhällen,
hvilka skulle kunna komma i åtnjutande af förevarande anslag. Jag
tror för min de!, att erfarenheten i de större städerna redan gifvit
vid handen — hvad som också åtskilliga uttalade, då denna fråga
första gången förevar -— att det sannerligen icke är så lätt att få
till stånd här föreskrifna föreläsningskurser, och jag tror, att äfven
med den bästa vilja i verlden det skulle vara absolut omöjligt att på
det nämnda stället åstadkomma, sådana.
Då icke något inkast gjorts mot de uppgifter, som visa behöfiig-
heten af förökadt anslag för nu ifrågavarande ändamål, hoppas jag,
att Kammaren, som måste hafva det största intresse af att tillgodose
de arbetande klassernas behof af och längtan efter bättre upplysning,
skall bifalla Stats-Utskottets förslag.
Häruti förenade sig Herr Andersson från Malmö och Jalc. Erikson.
Herr Hedin yttrade: Det har för en stund sedan yttrats af en
ärad ledamot af Stats-Utskottet, som är reservant mot Utskottets för¬
slag, att denna sak är så ny, att man gerna kan se tiden an, innan
man beviljar större anslag. Ja, just derför att saken är ny och icke
tagit stor utsträckning, är det ifrågasatta anslaget äfven med den till-
N:o 48.
22
Onadagen den 29 April, f. m.
Angående ökning, som den ärade motionären begärt, helt litet. Om dessa före-
anslag till läsningskurser för arbetare, hvilka vid äldre år villa förbättra sin
anordnande knapphandiga bildning, vinna någon större utsträckning, ar jag olver-
af föreläs- tygad om, att Kammaren med den största tillfredsställelse skall be-
ningsTcurser vilja alltmera ökade anslag för sådana kurser så väl på landsbygden
för arbets- som j städerna, derför att Kammaren mycket väl vet, att den af
tf InQQpty) ' " . 7
(Forts) sådana anslag kan påräkna en städse sig ökande ränta i folkets ökade
upplysning och fosterlandskärlek. Jag vill för öfrigt erinra, att det
tillskott till det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, som ifrågasatts
af motionären, icke är större, än att den summa, som Kammaren för
några dagar sedan sparade in på Upsala domkyrka, skall räcka till
för bestridande af detta anslag i 100 år.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Hedin instämde Herrar von Friesen, Vilh. Carlsson,
Johansson från Stockholm, J. H. G. Fredholm, Graf ström, J. Ohlsson,
Friherre Nordenskiöld, Arnoldson, Månsson, Ahlström, Thomasson,
Wretlind, Nyqvist m. ti.
Herr Carl Ifvarsson anförde: Det är icke utan en viss leds¬
nad, som jag hör olika meningar uttalas i denna fråga. Jag hade
förestält mig, att man så väl inom Stats-Utskottet som i Kammaren
icke skulle se på 5,000 kronor mer eller mindre för detta ändamål.
Det visade sig dock redan i Utskottet, att skiljaktiga meningar före-
funnos, och då är det naturligt att sådana äfven skulle uppstå i
Kammaren. Jag vill dock hoppas, att Kammarens majoritet icke skall
lyssna till reservanternes hemställan i denna fråga. Jag tror det vara
ådagalagdt, att dessa föreläsningskurser äro gagneliga, de må bevistas
af arbetare eller hvilka som helst. Jag tror äfven, att den förhöjning
i ifrågavarande anslag, som nu blifvit föreslagen, icke har så mycket
att betyda, och jag har hört till och med reservanterna sjelfva påstå,
att anslaget är för litet och icke räcker till åt alla håll.
Dessa skäl äro tillräckligt talande för bifall till Utskottets för¬
slag, och jag hemställer också, att Kammaren måtte bifalla detsamma.
I detta anförande instämde Herrar P. A. Siljeström, Östberg,
Ericsson i Ahlberga, Aug. Peterson, Oléhn, Smith och Nilsson i
Wrängebol.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Då äfven jag inom Ut¬
skottet haft en mot Utskottets majoritet afvikande mening, skall jag
nu be att få gifva tillkänna, att jag fortfarande är af samma me¬
ning, samt få anföra de skäl, som förmått mig att reservera mig mot
Utskottets förslag.
Jag vill ingalunda bestrida nyttan af dessa arbetareinstitut, tvärt
om tror jag, att de åstadkommit mycken nytta; men med hänsyn
dertill, att endast ett år förflutit, sedan Riksdagen beviljade anslag
för detta ändamål, att användas på sätt Riksdagen då föreskref, an¬
ser jag det vara för tidigt att nu vidtaga ändringar härutinnan, då
Onsdagen den 29 April, f. m.
23
N:o 48.
man väl först borde hafva någon erfarenhet af dessa arbetareinstituts
verkningar. Jag är så mycket mer öfvertygad om nödvändigheten
häraf, som denna fråga inom Utskottet framkallade nära nog lika
många förslag, som der finnas ledamöter. Så litet visste man hvad
man skulle besluta; men något måste göras, och det var derför som
jag ansåg det vara klokast att vänta ännu ett år, så att någon större
enighet i åsigterna skulle kunna vinnas. Det förundrade mig sanner¬
ligen icke så litet, att flera af Utskottets ledamöter inom Utskottet
med synnerlig styrka framhöllo såsom skäl för bifall nu till Utskottets
förslag, att man borde göra dej möjligt för Stockholm att få mer af
detta anslag, än staden fått af det i fjor beviljade, och vidare påstodo,
att det låg en uppenbar orättvisa mot Stockholm deri, att då denna
stad förut hade i dylikt anslag 5,000 kronor, den af fjorårets anslag
icke fick mer än 3,000 kronor. Det förvånade mig att höra detta
nu, då samma utskottsledamöter voro med om förslaget i fjor, och
1884 års Utskotts förslag var åtföljdt af blott en enda reservation,
och icke heller i Kammaren yttrades ett enda ord, som tydde på,
att man genom den då föreslagna nedsättningen från 5,000 kronor till
3,000 kronor för ett institut skulle tillfoga Stockholms stad någon
orätt. Nu är det emellertid icke 3,000 kronor, som Stockholm bär
fått, utan 4,500 kronor. Det är således dessa 500 kronor, som hafva
åstadkommit all denna orättvisa mot Stockholms stad. Jag får för
min del säga, att jag hade icke trott, att ställningen inom rikets
första kommun vore sådan, att dess representanter nästan mangrant
skulle stiga upp och säga: “låt oss få en förmån, som icke någon
annan kommun inom landet får“; ty det är sagdt, att endast Stock¬
holm skulle komma i åtnjutande af det högre anslaget. Är Stock¬
holms kommun verkligen i den ställningen, att den framför hvarje
annan kommun i riket behöfver detta högre anslag? ja då måste jag
väl också böja mig för en sådan nödvändighet. Jag tror dock icke,
att så är förhållandet. Jag tror tvärt om, att Stockholms kommun
icke blott beträffande det ekonomiska utan också i många andra af-
seenden mycket bättre, än öfriga kommuner är i tillfälle att anordna
och vidmakthålla sådana föreläsningskurser, hvarom nu är fråga.
Det är på grund af dessa skäl, som jag icke kunnat biträda Ut¬
skottets förslag. Och då för öfrigt åsigterna inom Utskottet varit så
delade som jag nämnt, torde det enligt mitt förmenande vara bäst
att uppskjuta denna fråga ännu ett år, på det att man måtte få nå¬
gon erfarenhet af de verkningar, som uppstått af Riksdagens i fjor
fattade beslut, och jag yrkar derföre bifall till Kong!. Maj:ts förslag
i ämnet.
Herr Thermsenius: Det är på åtskilliga områden, som man
icke är tillfreds med den undervisning staten lemnar, och man har
särskildt på dt område gjort stora uppoffringar för att få bättre led¬
ning än den, som beståtts af det allmänna. Då det nu är så, och
det visat sig, att man på den vägen kan uträtta ganska mycket,
förundrar det mig verkligen, att man för det ändamål, som nu är i
fråga, så snart begär statsanslag. Det må nu vara godt och väl, att
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs¬
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
N:o 48.
24
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föréläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
staten bör tillgodose den törst efter vetande, som förefinnes hos den
arbetande klassen; men om man fortgår på den väg man nu börjat
beträda, så skall nog snart äfven från andra båll göras samma an¬
språk på understöd från statens sida. Jag anser derför, att man bör
vara försigtig vid beviljande af sådana anslag som det nu begärda.
Jag bar blott ansett mig böra påpeka detta och skall för öfrigt
icke göra något yrkande.
Herr Granlund: Man har ofta inom denna Kammare under
denna riksdag, när det varit fråga om stora anslag fått höra talas om
det utmärkta tillstånd, hvari statens finanser befinna sig, och om det
stora öfverskott, som finnes, och man har framstält detta såsom ett
skäl, äfven när det vore fråga om afskrifningen af nu utgående grund¬
skatter m. m. Det kan under sådana förhållanden icke annat än
väcka förundran, att vid ett anslag sådant som detta, der fråga är
blott om förhöjning af ett understöd med 5,000 kronor till fördel för
den svenska arbetareklassen en enda röst höjer sig för afslag derå.
Äfven de mest skuggrädda i vårt land, som i början befarade, att
dessa föreläsningar skulle komma att gå i politisk och religiös miss-
rigtning till allmänhetens vilseledande, böra vara lugnade genom den
föreskrift, som här finnes, “att alla politiska och religiösa strider eller
förhandlingar vid föreläsningarne eller undervisningen14 skola vara för¬
bjudna. Således bör det icke, såsom en föregående talare nämnde,
vara någon farhåga för att de skola urarta i detta hänseende. Jag
har flera gånger åhört dessa föreläsningar vid arbetareinstitutet på
norr, och dervid sett, med hvilket intresse arbetsklassen begagnar sig
af denna inrättning. För min del kan jag icke fatta, huru det är
möjligt att vilja neka den obetydliga förhöjning här är ifrågasatt, när
anslaget visat sig så otillräckligt, att man nödgats vägra samhällen att
erhålla del deraf, hvilka dock lika som andra varit behöriga att deraf
erhålla del, enär de bidragit på föreskrifvet sätt. Man säger, att det
är otillbörligt, att Stockholm skall hafva så stor del deraf, och
att Stockholm alltid kommer att erhålla det mesta. Det är väl dock
obestridligt, att antalet af dem, som begagna sig af dessa föreläsnin¬
gar, är i hufvudstaden betydligt större än på något annat ställe, likasom
att en mängd åhörare äro från landsorten, och derjemte är ju vid er¬
hållande af anslaget fäst det vilkor, att kommunen eller enskilda
personer skola bidraga med minst en lika stor summa som staten,
hvilket också Stockholm fullgör. Det finnes således icke något skäl,
allra minst i en tid som denna, när arbetsklassen mer än någonsin
sjelf söker på allt sätt att arbeta för sin upplysning, sjelfhjelp och
nykterhet, att vägra arbetarne en obetydlig tillökning i ett anslag,
som afser deras upplysning och förädling; det tror jag icke heller att
denna Kammare skall göra. — Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr O. B. Olsson: Anledningen, hvarför jag begärde ordet, var
Herr vice Talmannens yttrande, att han förundrat sig öfver, att de
Stats-Utskottets ledamöter, som förra året varit med om att besluta,
att 3,000 kronor skulle vara maximum till hvarje sådant institut eller
Onsdagen den 29 April, f. m.
25
N:o 48.
inrättning inom olika orter, nu äro med om att böja detta maximum.
Jag får emellertid upplysa, att jag, redan då denna fråga förra gån¬
gen var före vid riksdagen, var af den tanken att, då Stockholms
arbetareinstitut redan vid denna tiden fördelat sig på tre olika ställen,
nemligen sjelfva institutet och två filialer, regeringen skulle uppfatta
Riksdagens beslut så, att hvarje af dessa afdelningar skulle kunna få
ett belopp af 3,000 kronor. Nu har man emellertid funnit, att rege¬
ringen icke kunnat så tolka Riksdagens beslut i detta hänseende. Jag
vill också tillägga, att det var icke endast jag utan en stor del af
Stats-Utskottets öfriga ledamöter, som voro af samma tanke som jag.
När vi nu, som sagdt, funnit, att regeringen icke tolkat Riksdagens
beslut i det syfte, vi önskat och förestält oss, hafva vi inom Utskottet
sökt rätta detta missförhållande. Derjemte förundrar det mig stor¬
ligen, att Herr vice Talmannen och en annan utskottsledamot kunnat
motsätta sig en förökning af några tusen kronor på ett anslag för ett så
godt ändamål som det ifrågavarande, samt vilja motverka att Stock¬
holms arbetareinstitut skulle få mindre andel af anslaget än hvad det¬
samma under tvänne föregående år haft. Erfarenheten har ju under
den korta tid, som föreläsningarne egt rum, icke blott i Stockholm
utan äfven på åtskilliga andra orter, visat, att de äro mycket väl¬
görande. Jag får erkänna, att det kapital Riksdagen anvisat för detta
ändamål varit mycket fruktbärande, och jag skulle för min del myc¬
ket glädja mig åt, om Riksdagen vore i tillfälle att mer och mer öka
detta anslag, ty det har, så vidt jag kan bedöma saken, burit stora
och välgörande frukter. Jag yrkar således bifall till Utskottets för¬
slag.
Herr Sven Nilsson: Det förundrar mig icke, att det väckte
motstånd första gången förslag framkom om anslag från Riksdagens
sida till arbetareinstitut, emedan man då fruktade att politiska och
gudlösa agitatorer skulle blifva ledare vid dessa föreläsningar, men
med den erfarenhet, vi nu hafva om dem, förvånar det mig, att röster
kunna höjas mot ett sådant förslag, emedan ingenting förekommit vid
dessa föreläsningar, som har den ringaste antydan, att något sådant
förekommer vid dessa föreläsningar. Flere af de Stats-Utskottets leda¬
möter, som förlidet år uppträdde i denna fråga, hade redan då den
uppfattningen, att Stockholms kommun skulle kunna få del af ansla¬
get till föreläsningskurser för arbetsklassen äfven för de filialer af
arbetareinstitutet, som funnos inom hufvudstaden. Det är således icke
någon ny uppfinning Stats-Utskottet här kommer med, utan det är en
åsigt, som funnits inom Utskottet redan förlidet år. Man kan således
icke heller säga, att det är ett sätt af Stockholms kommun att tigga
af staten, utan det är endast tillämpningen af en uppfattning, som
Stats-Utskottet haft redan förut. Att Stats-Utskottet i år icke gått
motionärens önskningar till mötes, var derför, att man inom Utskottet
befarade, att det kunde bilda sig ett mycket stort antal filialafdelnin-
gar från arbetareinstituten och begäran om understöd derigenom
sträcka sig alltför långt. Samma uppfattning har sannolikt Kong!.
Maj:t haft vid tillämpningen af Riksdagens beslut, och detta är an-
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningslcurser
för arbets-
Iclassen.
(Forts.)
N:o 48.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
26 OnsdageD den 29 April, f. m.
ledningen, hvarför Utskottets förslag är skiljaktigt från motionärens
förslag. Man synes vara särdeles rädd att Kongl. Maj:t skall miss¬
bruka sin rätt och gifva hufvudstaden större delen af anslaget, om
Utskottets förslag antoges. Jag tror man kan vara tillräckligt lugnad
med att lägga i Kongl. Maj:ts händer, att, när han finner det böra
ske, utdela större anslag än 8,000 kronor, och man behöfver väl icke
betvifla, att Kongl. Maj:t nog drager i betänkande, innan han letnnar ett
större anslag i andra fall än till Stockholms arbetareinstitut, hvilket
redan af staten uppburit 5,000 kronor, och §om förra Riksdagens be¬
slut jemväl åsyftade skulle fortfarande få detta belopp.
Jag får säga, att jag icke funnit något tillfälle vid Riksdagen
vara lyckligare för mig, än att lemna anslag till beredande af upplys¬
ning och bildning åt arbetarne i vårt land. Staten har stor nytta af
att ega bildade och kunniga men deremot skada af att ega okun¬
niga arbetare, och hvad man således kan göra för deras sedliga och
intellektuella förkofran är en lycka för landet i sin helhet, och derför
biträder jag Utskottets förslag.
Herr Gustafsson: Det var med anledning af Herr vice Tal¬
mannens yttrande, jag begärde ordet. Han påstod nemligen, att det
var för tidigt att göra några ändringar, då anslaget icke varit beviljadt
mer än ett år. Jag vill dock påpeka, att i och med detsamma an¬
slaget förra året lemnades, uppstod också behofvet af förhöjningen, ty
då anslag lemnades till föreläsningar för arbetare, nedsattes anslags¬
summan för arbetareinstitutet i Stockholm från 5,000 kronor till 3,000
kronor. Det är således icke för tidigt att göra eu ändring, när be¬
hofvet kom fram på samma gång anslaget gafs. Herr vice Talmannen
yttrade äfven, att det i Utskottet var svårt att få klart för sig, hvad
man här egentligen ville, ty det förelåg så många olika förslag.
Jag får då säga, att för min del är jag öfvertygad, att nästan
alla de framstälda förslagen måste ha gått i den rigtning, att man
ville öka anslaget och att högst få ville nedsätta detsamma. Detta
visar sig också af Utskottets betänkande, hvaraf man finner, att ett
högre anslag tillstyrkts. Jag vill äfven upplysa, att Stockholms stad
gifven ett ganska stort anslag till arbetareföreläsningar. Stadsfull¬
mäktige hafva nemligen beviljat 5,000 kronor till arbetareinstitutet
och 3,000 kronor till arbetareföreningen för hållande af föreläsningar,
så att Stockholms stad understöder nog denna sak med all kraft. Dess¬
utom begäres ju här icke något särskilt åt Stockholms stad; det fin¬
nes intet ställe i betänkandet, der det säges, att Stockholms stad
skall hafva påökning för ifrågavarande ändamål. Det torde sålunda
ligga i Kongl. Maj:ts hand att bestämma härom, och vi kunna då
vara förvissade, att om det t. ex. visat sig att Vätle, Ale och Kullings
härad eller Nedan-Siljans domsaga hafva större behof än Stockholm
af anslag för arbetareföreläsningar, så skall Kongl. Maj:t nog gifva
dessa kommuner företrädet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Onsdagen den 29 April, f. m.
27
N:o 48.
Herr Grefve Sparre: För min del kan jag så mycket mindre
vara emot den ifrågasatta tillökningen af detta anslag, som, enligt
hvad som synes af Stats-Utskottets betänkande, den stad, jag tillhör
hos Ivongl. Maj:t gjort framställning om understöd för sådana före¬
läsningar, men i brist på medel icke kunnat få något sådant. Styrel¬
sen har dock af egna medel föranstaltat föreläsningar, som också för
närvarande pågå. Att anslaget således höjes till 20,000 kronor, kan
jag icke motsätta mig, utan tvärt om understödja. Men så är icke
fallet med Utskottets förslag i andra punkten, hvari det sägs, bland
annat, att maximum af understödsbelopp, som Riksdagen en gång förut
bestämt till 3,000 kronor, nu skall höjas till 5,000 kronor. Då ser
jag hellre, att det blir vid de nuvarande 15,000 med 3,000 kronor
såsom maximum, än att anslaget höjes till 20,000 kronor med 5,000
kronor såsom maximum. Ty det skulle ju annars kunna hända, att
ivongl. Magt lika som förut beviljade 5,000 kronor åt arbetareinsti¬
tutet och likaledes 5,000 åt arbetareföreningen i Stockholm, och då
toge ju Stockholms stad hälften af anslaget. Om man sedan vidtoge
ytterligare arrangement i Stockholm, så kunde det hända, att Stock¬
holm toge hela subberten, och detta kan väl icke vara Riksdagens
mening. Det ligger i sakens natur, att Stockholm, med sin nära be¬
röring till regeringen, har så många utvägar att få fram sin talan, att
man icke kan undra på, om det får lejonparten af anslaget. Med allt
möjligt förtroende till regeringen, undrar jag icke på, att Stockholms
stad, såsom nu skett, fått nära eu tredjedel af hela anslaget, och så
bör det väl icke vara. Att Stockholm är eu folkrik stad, det är sant,
men det är dock en ganska liten del af hela riket, och om nu Riks¬
dagen anslår ett belopp på 20,000 kronor till understöd för anord¬
nande af föreläsningskurser för arbetsklassen inom hela riket, kan det
väl icke vara meningen, att Stockholms stad skulle få taga en tredje¬
del eller hälften af anslaget. De öfriga kommunerna skulle då stå
der. Derför synes mig det redan bestämda maximum af 3,000 kro¬
nor vara alldeles tillräckligt, så mycket hellre som, enligt hvad af
Utskottets betänkande framgår, regeringen hyser den åsigt, att, om
särskilda institutioner för dylika föreläsningar bildades inom en och
samma kommun, skulle hvar och eu af dessa institutioner kunna få
detta maximibelopp. Nu har arbetareinstitutet i Stockholm fått 3,000
kronor, och arbetareföreningen 1,500 kronor. Om det då i Stockholm
skulle bildas liera institut med ett eller annat namn, så skulle det
kunna hända, enligt ordalydelsen i Utskottets betänkande, att Stock¬
holm toge hela detta anslag. Jag tror, att äfven andi’a städer böra
kunna beräkna att få litet med, hvilket möjligen icke skulle blifva
fallet, om Utskottets förslag bifölles, enär dess andra punkt kan tol¬
kas så, att hvarje anstalt kan få maximum, 5,000 kronor, och således
en kommun alltsammans. Jag skall således yrka bifall till Utskottets
förslag i första punkten och i andra punkten bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, "att det understödsbelopp, som utgifves till hvarje anstalt icke
må öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt", och således uteslutande
af det af Utskottet gjorda tillägg, att maximum under särskilda för¬
hållanden skulle kunna ökas till 5,000 kronor.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets-
klassen.
(Forts.)
N:o 48.
28
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets-
klassen.
(Forts.)
Yi måste tänka på, att vi representera ett helt land, och det är
väl icke meningen, då Riksdagen beviljar ett så ringa belopp för ett
så vigtigt ändamål, att den väsentligaste delen deråt, en tredjedel eller
hälften, skall komma Stockholms stad till godo. Jag anhåller således,
såsom redan sagd!, att i fråga om andra punkten Kongl. Maj:ts pro¬
position måtte bifallas.
Herr Gunnar Eriksson: Jag ber blott att få inlägga en gen¬
saga emot Herr Granlunds yttrande, att denna fråga gäller hela den
arbetande klassen. Frågan gäller icke den arbetande klassen i sin
helhet i vårt land utan endast den i städerna, hvilkens intressen i
tid och otid framhållas. Äfven kunna olika meningar förefinnas der¬
om, huru vida det är de egentliga kroppsarbetarne som begagna sig af
dessa föreläsningskurser. Eu ledamot åt Utskottet påstod vid frågans
behandling der, att han ur egen erfarenhet kunde meddela, att dessa
föreläsningar icke åhördes så mycket af de egentliga arbetarne, hvilka
derifrån voro förhindrade genom arbete vid fabriker och verkstäder
från morgonen till sent på aftonen hela veckan igenom, utan af en
del andra mindre sysselsatta eller sysslolösa personer, som kunde
disponera sin tid. Jag är visserligen en varm vän af att undervis¬
ning meddelas åt alla samhällsklasser, men då, såsom jag redan nämnt,
det ifrågavarande anslaget afser uteslutande undervisning för arbetarne
i städerna, hvilken dessutom är så nyligen tillkommen, att någon till¬
förlitlig erfarenhet derom icke ännu förefinnes och den talrika arbe¬
tande klassen på landet, som får nöja sig med hvad folkskolan för¬
mår, deraf ej kan draga någon nytta, samt dertill kommer, att icke
de egentliga arbetarne utan helt andra personer företrädesvis begagna
sig af den ifrågavarande undervisningen, så finner jag ej skäl bifalla
den af motionären föreslagna förhöjningen i anslaget, utan anser att
Kammaren tills vidare bör stanna vid det belopp Kongl. Maj:t begärt,
Herr Magn. Jonsson: Då ingen af de ledamöter af Stats¬
utskottet, som förut haft ordet, nog tydligt påpekat, att det förut
lemnade anslaget å 15,000 kronor är otillräckligt, så ber jag att så¬
som bevis derpå få nämna, att icke blott Venersborgs stad anvisat
medel till anordnande af dylika undervisningskurser, som här äro i
fråga., utan att äfven Gefle stad för sådant ändamål anvisat 3,000
kronor samt hos Kongl. Maj:t begärt bidrag dertill med 3,000 kronor,
men att Kongl. Maj:t förmodligen af brist på medel icke kunnat be¬
vilja något till Venersborg och icke mera än 2,500 kronor till Gefle.
Hvad beträffar den anmärkningen, att så olika meningar i frågan
skulle gjort sig gällande inom Utskottet om anslagets beviljande, så
ber jag att få upplysa, att de olika meningarne gälde icke egentligen
frågan om anslagets beviljande utan frågan om sättet för dess fördel¬
ning. Motionären hade nemligen begärt ett särskildt anslag och för¬
delning af anslaget äfven till filialafdelningar. Kongl. Maj:t hade, så¬
som af betänkandet synes, tilldelat Stockholms stad tillsammans 4,500
kronor med 3,000 kronor för arbetareinstitutet och 1,500 för arbetare¬
föreningen. Men man ville äfven gifva Kongl. Maj:t tillåtelse att tilldela
Onsdagen don 29 April, f. m.
29
N:o 48.
det ena af dessa samfund 3,000 kronor samt om så beköfdes, en af
filialerne, en summa af 2,000 kronor, ock derför ökades anslaget till
20,000 kronor i akt ock mening, att den öfriga delen af anslaget,
sedan Stockholms stad fått sin del, skulle fördelas på de öfriga stä¬
derna ock landsorterna, Detta var den uppfattning hvarom, såsom
jag tror, de som inom Utskottet beviljade den ifrågavarande förhöjningen,
enades. Jag fruktar icke, att Kongl. Maj:t skall fördela detta anslag
så rättvist som möjligt. Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr P. A. Siljeström: Jag anser mig skyldig att yttra några
ord å Stockholms stads och Stockholms arbetares vägnar. Hvar och
en, som något reflekterat öfver den allmänna bildningens vilkor, må¬
ste finna uppenbart att, om den undervisning, som i folkskolan med¬
delas, skall blifva af något verkligt högre värde och icke till en stor
del förspild, så måste denna undervisning fortsättas, såsom på lands¬
bygden sker uti folkhögskolorna, så äfven i städerna genom, bland
annat, dessa slags föreläsningskurser hvarom här är fråga, och hvilka
sålunda icke äro mindre förtjenta att uppmuntras med offentligt un¬
derstöd än de sistnämnda anstalterna.
Skulle nu af sådana understöd något mera komma Stockholm till
godo än jemförelsevis de mindre städerna, så bör ej glömmas, att
Stockholm dock i det fallet har vissa anspråk, på hvilka man icke kan
undgå att fästa afseende. Man må säga om Stockholm och de stora
städerna hvad som helst, så kan man icke förneka den ofantliga be¬
tydelsen deraf, att i dessa städer en stor arbetarebefolkning mer och
mer samlas. Man kan icke förbise den politiska betydelsen af dessa
arbetarebefolkningar, hvilka hopas i vissa brännpunkter och hvilkas in¬
flytande kan vara farligt men ock vara i lika mån gagnande för sam¬
hället. Att gifva dessa befolkningar tillfälle till den högsta grad af
intellektuel och sedlig utbildning, är vilkoret för att få en god arbetare¬
klass i våra stora städer, och detta är i våra dagar ett ändamål,
hvars vigt ingen kan förbise. Hvad dessutom Stockholm beträffar, så
har dess arbetarebefolkning gjort sig väl förtjent af att ihågkommas.
Denna arbetarebefolkning kan framträda med öppen panna och be¬
gära ett sådant understöd såsom icke mera än eu skälig belöning för
det sätt, hvarpå den under årtionden offentligen uppträda då den med
hofsamhet och lugn yrkat på sociala och politiska rättigheter, hvilka
arbetsklassen i andra länder så ofta sökt förvärfva genom gatukra-
valler. Fordran på en högre undervisning är för öfrigt icke någonting
alldeles nytt, ty för mer än 40 år sedan hade man redan i Stockholm
och derefter i åtskilliga andra städer dessa så kallade bildningscirklar,
hvilkas ändamål var i det närmaste liknande arbetareinstitutens, eller
att genom föreläsningar sprida kunskap bland arbetarne, ehuru de
sedermera, i brist på understöd och kanske äfven i följd af fel i organisa¬
tionen, kommo att upplösas. Jag kan, såsom sjelf i någon mån
medverkande dervidlag, intyga, att arbetarne redan då visade det
allra största intresse för erhållande af ökade kunskaper. Men detta
intresse har sedan dag från dag stigit, och man kan sannerligen icke
föreläsa för någon tacksammare publik än Btockholms arbetare, lika-
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
N:o 48.
30
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningsTcurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April, f. m.
som det ock är anledning tro, att enahanda förhållande eger rum äf¬
ven i landsortsstäderna. För min del kan jag derför ej annat än på
det varmaste önska bifall till Utskottets förslag. Ja, jag önskar, att
riksdagen måtte fästa mer och mer uppmärksamhet på denna vigtiga
angelägenhet, så att vi må framdeles kunna hoppas ännu större un¬
derstöd, för att derigenom i ännu vidsträcktare kretsar åstadkomma
en högre undervisning för vår arbetareklass.
Herr Ahlström: Jag hade icke behöft begära ordet för att till¬
kännagifva min åsigt i denna fråga, ty detta har jag redan gjort ge¬
nom att instämma dels med motionären och dels i ett yttrande, som
i dag afgifvits. Jag begärde ordet endast med anledning af ett ytt¬
rande, som fäldes utaf Herr Gunnar Eriksson. Han betviflade nyttan
af de ifrågavarande föreläsningarne derföre, att de skulle bevistas till
väsentlig del af personer, som icke tillhörde den s. k. arbetsklassen.
Jag vill med anledning af detta yttrande omtala den erfarenhet jag
vunnit från det samhälle, som jag har äran representera, i afseende å
de föreläsningar, som der åvägabragts. Förhållandet var verkligen till
en början, såsom Herr Eriksson nämnde, eller att dessa föreläsningar
freqventerades af personer, som till stor om icke till största delen
icke tillhörde arbetsklassen. Men detta var förhållandet endast så
länge föreläsningarne icke voro indelade i kurser eller serier, utan
höllos fristående rörande skilda ämnen. De voro då visserligen all¬
männyttiga och bildande, men dock icke sådana, att de kunde bibringa
något visst kunskapsförråd i den ena eller den andra branchen. Före-
läsningsföreningen i Malmö har sedermera frångått att, annat än
undantagsvis, anordna sådana föreläsningar, utan egnat sig åt före¬
läsningar fördelade i särskilda kurser, afpassade för den undervisning,
som kan vara lämplig för arbetarne. Sedan denna anordning vidtagits,
har också det missförhållande, som Herr Eriksson omnämnde, icke vi¬
dare fortfarit.
Då jag erfarit huru stort gagn dessa föreläsningar utöfvat, ber
jag, så mycket hellre som det begärda anslaget icke på långt när
motsvarar det verkliga behofvet, att få tillstyrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Key: Jag kan icke annat än i alla deras namn, som nit¬
älska för arbetarnes upplysning och deri se en icke oväsentlig fördel
för staten, hembära Stats-Utskottets ledamöter och de ärade kammar¬
ledamöter, som här under diskussionen lemnat föreliggande förslag ett
så välvilligt understöd, min varmaste tack. Efter den diskussion, som
försiggått kan jag fatta mig ganska kort, helst de invändningar, som
framstälts mot Utskottets förslag, synas mig, om jag uppfattade stäm¬
ningen i Kammaren rätt, icke betyda mycket. Jag anser mig derför
icke heller behöfva upptaga dem till vidlyftigare besvarande; och sär¬
skilt skall jag icke uppehålla mig vid den pik, som en vestgötarepre-
sentant slungade mot mig, den nemligen att jag ville samla allting, i
Stockholm. Den piken hann icke hit eller också var den för trubbig
31
Onsdagen den 29 April, f. m.
för att kunna såra mig. Något fog för densamma fans åtminstone
icke.
I fråga om anslagets tillräcklighet, har erfarenheten nogsamt vi¬
sat, att det är tillräckligt i sin helhet. Hvad åter angår otillräcklig¬
heten af det nu bestämda maximum af 3,000 kronor, har här framhål¬
lits, hurusom Stats-Utskottets åsigt varit, att vid sådana arbetareinsti¬
tut, som arbeta på filialer, äfven dessa kunde erhålla särskildt anslag.
Jag vet icke, huru vida herrarne erinra sig, huru som jag under debat¬
ten förra gången om detta anslag interpellerade motionären, herr Ola
Andersson, huruvida hans mening vore, att äfven filialer kunde på¬
räkna 3,000 kronors anslag. Derpå svarade han ja; och ingen enda
röst höjde sig deremot i Kammaren. Nu har man emellertid fått se
en annan tolkning, och det nuvarande förslaget innebär således ett
förtydligande af ordalagen i de för anslagets utdelande bestämda vil¬
kor. Jag har i min motion begärt, att filialer skulle blifva likstälda
med moderanstalten. Stats-Utskottet har derjemte föreslagit den för¬
ändringen, som jag anser vara en förbättring, att det högsta belopp,
som Unge tilldelas en anstalt, skulle vara 5,000 kronor. Man har på¬
stått, att detta skulle vara till fördel för Stockholm. Jag ber att äf¬
ven i fråga härom få framhålla, att Stockholm icke är stäld i något
undantagsförhållande, utan att det uttryckligen enligt Utskottets för¬
slag är öfverlemnadt till regeringen att bedöma, när särskilda förhål¬
landen förefinnas, som böra föranleda till undantag eller till ansla¬
gets höjande. Såsom vi se, hafva ju förut två andra städer haft an¬
slag till 3,000 kronor; och jag förmodar, att en hvar skall erkänna, att
det är rimligt och rigtigt, att den anstalt, som arbetar tredubbelt,
bäfver understödd mera än den, som arbetar blott en tredjedel så
mycket. Maximum blifver ju i alla fall blott 5,000 kronor, och vid så¬
dant fall tror jag icke man riskerar något vid att öfverlemna bestäm¬
mandet åt Kongl. Maj:t. Grefve Sparre stälde i perspektiv för Kam¬
maren med sin lifliga fantasi, huru som vi kunde komma derhän, att
Stockholm toge halfva anslaget, möjligen till och med hela. Jag
förmodar dock, att vi under alla förhållanden kunna påräkna, att re¬
geringen noga och samvetsgrant skall öfverväga, huru anslaget bör
fördelas. Och då Riksdagen uppstält det vilkoret, att i allmän¬
het anslaget till en anstalt icke får öfverstiga 3,000 kronor och blott
i undantagsfall får höjas till 5,000 kronor, förmodar jag, att deri lig¬
ger en fingervisning för regeringen, som skall göra att den noga stäl¬
ler sig denna föreskrift till efterrättelse.
Jag skall icke vidare uppehålla Kammaren, utan yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Herr Grefve Sparre: Med afseende på den siste talarens utflygt
angående mina fantasier, så får jag endast visa honom till betänkan¬
det, der det uttryckligen står, att Stockholm erhållit en tredjedel af
hela förra anslaget, så nära som på 500 kronor. Nu torde herrarne
finna, att efter Stats-Utskottets åsigt regeringen verkligen skulle kun¬
nat till alla filialerna från arbetareinstitutet utdela 3,000 kronor eller,
efter det nya förslaget, 5,000 kronor. Jag frågar då: är det en fan-
N:o 48.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningslcurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
32
N:o 48.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April, f. m.
tasi, då jag kan visa papper på, att Stockholm redan fått nära en tredje¬
del af hela förra anslaget, och ligger det icke nära till hands att an¬
taga att så skulle blifva förhållandet äfven med anslaget för år 1886?
Herr Folke Andersson: Jag skulle för min del önska bifall
till Utskottets förslag med den förändring, att vilkoren för erhållande
af del af detta anslag blefve billigare för landsbygden. Enligt de nu
uppstälda vilkoren är det omöjligt för landsorten att komma i åtnju¬
tande deraf; man kan der icke uppfylla dessa vilkor; och följden deraf
blir naturligtvis, att anslaget, såsom det nu är föreslaget, ovilkorligen
skall komma endast städerna till godo. Jag unnar gerna städerna
att få allt hvad de kunna få; men det synes mig dock, som det vore
billigt att äfven landsorten blefve satt i tillfälle att erhålla något un¬
derstöd. Det torde tillåtas mig att upplysa, att inom den kommun,
jag tillhör, finnes en s. k. fosterländsk förening, som anordnar före¬
läsningar, icke hvarje vecka, utan vissa gånger under vintertiden, på^
hvilka föreläses i vissa ämnen, såsom jordbruk o. d. Till hållande af
dessa föreläsningar måste vi skaffa oss på lång väg personer, som äro kom¬
petenta dertill, och detta förhållande medför betydliga kostnader. Men
att erhålla statsbidrag dertill är omöjligt, derför att, såsom jag sagt, vilko¬
ren för erhållande deraf äro sådana, att man icke kan fullgöra dem.
Jag skulle derför vilja hemställa om särskilda billiga undantagsvilkor
för landskommunerna, så att de kunde komma i åtnjutande af åtmin¬
stone något bidrag; men då jag nu icke är i tillfälle att formulera ett
förslag dertill, får jag väl för denna gång afstå derifrån. Jag bär
dock velat uttala detta, på det att, då denna fråga förekommer nästa
riksdag, det måtte beredas tillfälle för landskommuner att på billiga
vilkor, lämpade efter deras förhållande, äfven kunna komma i åtnju¬
tande af nämnda anslag.
Herr Gumselius: Ehuru jag instämmer i den näst föregående
talarens syfte, är jag dock glad ölver, att han icke gjorde något yr¬
kande, som skulle än vidare ha trasslat in frågan; och jag vill hem¬
ställa till den ärade talaren på venersborgsbänken, som lärer få or¬
det efter mig, om icke äfven han skulle anse lämpligt att återtaga sitt
yrkande och icke söka rifva sönder det förslag Utskottet nu framlagt
och Första Kammaren antagit. Han vill ju saken, och då torde det
väl vara bäst att båda Kamrarne fatta samma beslut.
Jag begärde ordet egentligen derför, att jag icke hört någon af
stockholmsrepresentanterna svara på de angrepp, som af sistnämnde
talare, och kanske också af andra, gjorts mot Stockholms kommun. Som¬
lige tyckas antaga, att man med anslag särskildt gynnat och än vi¬
dare skulle gynna Stockholms kommun såsom sådan; men om herrarne
se på den vid detta betänkande fogade tabell, så skola herrarne finna,
att det har blifvit begärdt anslag till tre olika föreläsningsanstalter i
Stockholm. Två af dem äro ganska fria; men den tredje, eller bor¬
garskolan, kan anses en kommunens inrättning; och det fäns en tid,
då denna senare inrättning rycktes upp ur sin gamla dåsighet just för
att bilda ett motstånd mot arbetareinstitutet, då höga vederbörande i
33
N:o 48.
Onsdagen den 29 April, f. m.
Stockholm under ett ögonblicks misstänksamhet kommo att blifva if-
riga motståndare mot detta institut. Denna borgareskola — kommu¬
nens skola — bar sökt att få del af anslaget, men icke fått något.
Hvad som kunnat vara orsaken härtill, vet jag icke. Jag tror emel¬
lertid icke, att man behöfver befara, att regeringen på något sätt
kommer att gå orättfärdigt till väga vid fördelningen af dessa medel,
så att den ena orten skall blifva gynnad framför den andra. Det skulle
vara en mycket stark påtryckning, som skulle göra, att någon ort i
högre grad än andra skulle gynnas. Dertill skulle fordras eu så lif¬
lig påpasslighet, som särskildt från ett län inom riket —- dermed me¬
nar jag icke Stockholms — en eller annan gång gjort sig gällande vid
fördelning af allmänna anslag.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag och hoppas, att vi kunna
förena oss om det och derigenom få ett beslut i denna fråga, utan att
derför behöfva anlita vare sig sammanjemkning eller gemensam vote¬
ring.
Herr Grefve Sparre: Ja, det var verkligen skada, att icke Stock¬
holms borgareskola äfven fick ett anslag af 3,000 kronor, så att Stock¬
holm sålunda hade fått jemnt halfva anslaget. För min del anser
jag, att Stockholms stad har fått alldeles nog, då den erhållit ^ af
anslaget, hvilket jag för framtiden velat förekomma. Det är derför
som jag begärt en ändring i detta förslag, men visst icke för att trassla
in och sönderrifva saken. Jag hoppas tvärt om, att denna fråga ge¬
nom ett sådant sätt lättare skall gå framåt, än om man soutenerar
en redaktion, hvarigenom det blir möjligt, att Stockholms stad får den
väsentliga delen af anslaget. Jag säger väsentlig, efter som jag visat,
att Stockkolms stad redan fått af detta års anslag.
Jag begärde ordet egentligen med anledning af Herr Folke Anders¬
sons yttrande, hvilket jag anser hafva så mycket mera skäl för sig,
som herrarne torde påminna sig, att, då denna fråga först diskutera¬
des, den icke möttes af några sympatier inom denna Kammare, derför att
det i förslaget stod stadsarbetare. Jag är af samma mening som Herr
Folke Andersson, nemligen att detta understöd är mera behöfligt för
kommunerna på landsbygden, hvilka hafva en större arbetarefolkmängd,
något som händelsevis är fallet i det län, hvilket jag tillhör. Jag har
deraf den erfarenhet, att det är betydligt lättare för stadskommunerna,
företrädesvis Stockholm, der det finnes en stor tillgång på personer,
som äro lämpliga att hålla dessa föreläsningar, att åstadkomma sådana
än förhållandet är på landsbygden. Eu talare på örebrobänken sade
också, att de personer, som skola hålla föreläsningarna, måste ofta
göra långa resor, och besväret med dessa föredrag vore derför myc¬
ket större på landet än i städerna. Jag tror, att hela denna sak blir
mera populär och vinner större sympatier, om man fasthåller vid den
tanke, som uttalades vid förra riksdagen, nemligen att man i försla¬
get i stället för stadsarbetare sätter ordet arbetare. Jag vill dess¬
utom fästa Herr Folke Anderssons uppmärksamhet på, att i reserva¬
tionen till Stats-Utskottets betänkande finnes förordad eu af andra
utgiftsafdelningen föreslagen skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 48. 3
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föreläs-
ningskurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
N:o 48.
34
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
understöd för
anordnande
af föréliis-
ningslcurser
för arbets¬
klassen.
(Forts.)
“Kongl. Maj:t efter ärendets utredning, angående sätt och vilkor för
beviljande af bidrag från statens sida till åtgärder för höjande genom
föreläsningar och föredrag af de arbetande klassernas bildning, täcktes
till nästkommande Riksdag framställa de förslag, som finnas vara för
detta vigtiga ändamål påkallade. “ Om den ärade talaren således
skulle vilja framställa ett yrkande om aflåtande af en sådan skrifvelse
såsom ett tillägg till vårt beslut, så har han här ett uppslag till en
sådan skrifvelse.
Jag tror, att det vore så mycket lämpligare, om ett sådant när¬
mare detaljeradt förslag funnes, som Kongl. Maj:t då blefve mindre
utsatt för påtryckning ifrån Stockholm att till denna stad utdela hela
kalaset.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkanden blifvit gjorda
dels på bifall till Utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till
densamma med den af Herr Grefve Sparre under öfverläggningen före¬
slagna förändring och dels slutligen på afslag å Utskottets hemställan
i hvad densamma skilde sig ifrån Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna pro¬
position och bifall i stället till samma proposition. Herr Talmannen
gaf propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och förklarade
sig hafva funnit propositionen på bifall till Utskottets hemställan i
oförändradt skick hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Vote¬
ring begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, en
så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
“Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 73:dje punkten
af Utlåtandet N:o 14, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets förevarande
hemställan i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda
proposition, bifallit samma proposition oförändrad.®
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 94 Ja mot
102 Nej; och hade Kammaren alltså beslutat i enlighet med nej-pro¬
positionens innehåll.
Sedan resultatet af omröstningen för Kammaren tillkännagifvits,
anmäldes reservationer mot det sålunda fattade beslutet af Herrar
Öl. Jonsson, Wilh. Carlson och Hans Andersson.
Onsdagen den 29 April, f. m.
35
N:o 48,
P-unlcten 74. Angående
anslag till
Sedan den tyska regeringen låtit anhålla att, enär de s. k. pre- ”mätnings'
cisionsnivelleringsarbeten, som utmed Preussens östersjökust utförts af stationer och
preussiska generalstaben, syntes hafva ådagalagt tillvaron af en be- precisions-
stämd lag för Östersjöns medelvattenhöjd, och det vore af stort veten- nivellerings-
skapligt intresse att, för en fullständig lösning af denna fråga, liknande arbeten-
arbeten blefve utförda långs de svenska och danska kusterna, sådana
arbeten måtte här i riket verkställas, hade Kong!. Maj:t efter veder-
börandes börande föreslagit, att Riksdagen, till anordnande och un¬
derhåll af vattenhöjdmätningsstationer, inköp af niveileringsinstrument
m. in. samt utförande af precisionsnivelleringsarbeten, måtte bevilja
för år 1886 ett extra anslag af 40,500 kronor.
A denna Kongl. Maj:ts framställning hade Herr Friherre
Klinckowström i motionen N:o 9 i Första Kammaren på anförda skäl
yrkat afslag.
Med anledning häraf hemstälde Utskottet under förevarande punkt,
att Riksdagen, med afslag å ofvanbemälde motionärs yrkande, måtte
i den mån bifalla Kongl. Maj:ts förevarande framställning, att Riks¬
dagen, till anordnande och underhåll af vattenhöjdmätningsstationer,
inköp af niveileringsinstrument m. in. samt utförande af precisions-
nivelleringsarbeten, stälde till Kongl. Maj:ts förfogande ett extra anslag
för år 1886 af 28,000 kronor.
Reservation emot denna Utskottets hemställan hade anmälts af
Herrar vice Talmannen L. O. Larsson, N. Petersson, S. Andreasson,
J. Jonson, M. Jonsson och O. B. Olsson.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Det kan icke vara så an¬
genämt att uppträda i en fråga, som, jag må först som sist bekänna
det, jag icke förstår. Men då jag inom Utskottet deltagit i behand¬
lingen af densamma samt funnit mig föranlåten att reservera mig mot
det slut, hvartill Utskottet kommit, har jag velat yttra några ord, i
ändamål att derigenom på samma gång möjligen framkalla en diskus¬
sion i Kammareu, så att man icke efteråt skall komma och säga, att
vi alltför lättvindigt låtit detta anslag passera, som dock är af be¬
skaffenhet att återkomma hvart år. Ty det är ju klart att, om an¬
slaget nu beviljas, det icke gäller ett anslag för en gång, icke för 50
år eller för 100 år, utan att det måste komma att utgå allt fram¬
gent. Blir nemligen anslaget beviljadt under loppet af vare sig flera
eller färre år, men man slutligen vill indraga det, vore ju i och med
detsamma de utgifna pengarne bortkastade. Jag anser det derför
vara af vigt att noga öfverväga en dylik fråga, då den första gången
förekommer.
Det tillstyrkta anslaget synes visserligen vara litet och kommer
väl heller icke att blifva synnerligen stort under de närmast följande
36
N'0 48.
Angående
anslag till
vattenhöjd-
mätnings-
stationer och
preeisions-
nivellerings-
arbeten.
(Forts.)
Onsdagen den 29 April, f. m.
ären, sedan erforderliga instrument blifvit inköpta. Men utom att, på
sätt Stats-Utskottet påpekar, den Kongl. propositionen antyder ytter-
likare anslagsbekof för ändamålet längre fram, bör man komma i håg,
att detta anslag just kar den egenskapen, som man aldrig vill erkänna,
då frågor om anslag rörande vårt försvarsväsende äro på tal, nemli¬
gen att det kommer att svälla ut, likasom för öfrigt allt hvad anslag
heter under åttonde hufvudtiteln har en oerhörd förmåga att gorå det.
Jag anser det derför, som sagdt, nödvändigt att tänka sig litet för,
innan man går in på hvad Kongl. Maj:t här föreslagit.
Jag har varit med om att bevilja diverse anslag för ändamål,
hvilkas”betydelse jag får erkänna jag icke haft rätt klart för mig, och
hvilka sedan fortgått år efter år. På denna 8:de hufvudtitel hafva
vi en hel mängd dylika anslag. Så hafva vi lemnat anslag till en
zoologisk station vid Kristineberg. Det är på extra stat, men åter¬
kommer år från år. Vidare ha vi anslagit medel först till en meteoro¬
logisk anstalt; men det var icke tillräckligt, utan vi måste för säker¬
hetens skull hafva en sådan meteorologisk anstalt till, som kallades
nautisk Den sistnämnda af dessa anstalter, den nautisk-meteoro-
lomska, skulle blifva af så oerhörd nytta för sjöfarten, och den andra
skulle blifva af obeskrifiigt gagn för landtbruket. Ja, det kan nog vara
nöjsamt att titta på tabellerna och se resultatet af de respektive ob¬
servationerna, men icke kan det just vara till någon synnerlig fordel
för landtbruket att få veta, hurudana väderleksförhållandena vant en
föregående dag. Skola observationerna vara till något gagn, böra de
väl lemna upplysning om, hurudana väderleksförhållandena komma att
blifva en efterföljande dag, men det kunna de ej.
Vidare hafva vi anslag till zonobservationer i Lund och så utgår
ett anslag till en vetenskapsman, som söker göra upp en ny teori för
himlakropparnes rörelse. Ja, nu känner jag icke, om det här är fråga
om att få bättre reda på dessa rörelser eller, må hända, att gifva
dem en annan rörelse; men om detta är möjligt eller hvad nytta man kan
hafva deraf, är åtminstone för mig svårt att fatta. Det bär funnits
en hel mängd till beloppet små anslag under denna hufvudtitel, som
år efter år uppförts på extra stat, och sedan man fortgått på detta
sätt i några år, begär man anslagets uppförande på ordinarie stat, för
att de penningar, som man redan utgifvit, icke skola vara boitkastade.
Ja» fruktar för, att förhållandet kan blifva detsamma med nu ifråga¬
varande anslag. Detta anslag är icke stort. Det är blott en liten
unge, men jag tror, att det kan växa ut och lefva en lång följdafår.
Kunna några af Kammarens ledamöter, som bättre än jag begripa denna
fråga visa, att anslaget är nödvändigt för vårt land, och att det skulle
vara 'klokt att bevilja detsamma, så skall jag böja mig för deras me¬
ning. Men jag har velat uttala min tvekan i saken, och jag skall för
tillfället icke göra något yrkande, vare sig om bifall eller afslagå Ut¬
skottets betänkande.
Herr Friherre Nordenskiöld: Om man någonsin kan säga
“noblesse oblige1' beträffande uppfyllandet af ett vetenskapligt kraf,
så kan detta ske i afseende å frågan om anslag till undersökning om
Onsdagen den 29 April, f. m. 37
vattenhöjden vid våra kuster. De ytterst vigtiga spörsmål, som stå i
sammanhang med denna fråga, väcktes här i Sverige för omkring 165
år sedan af den store vetenskapsmannen och sedermera så berömde
teosofen Emanuel Swedenborg i ett arbete, som han under de sista
åren af vår stora ofredstid utgaf under titel: “Om vattnets höjd och
om förra verldens ebb och flod. Bevis utur Sverige.“ Jag kan icke
inlåta mig på de för kännedomen om vårt jordklot vigtiga geologiska
frågor, som först väcktes af ifrågavarande undersökningar. Jag vill
blott här nämna, att den gaf anledning till en långvarig vetenskaplig
strid i Sverige, som under medlet och senare hälften af förra århun¬
dradet utkämpades mellan våra vetenskapsmän, den berömde fysikern
Anders Celsius, den myndige biskopen Brovallius in. fl. Efter eu lif¬
lig strid trodde man, att frågan ändtligen vore afgjord. I början af
det århundrade, hvaruti vi nu lefva, ansågo sig vetenskapsmännen
kunna besvara spörsmålet sålunda, att vår kust åtminstone i de norra
trakterna höjde sig i förhållande till hafsnivån. Men man glömdeden
omständigheten, att Östersjön är ett inhaf, och ehuru man genom be¬
vis från andra länder var säker på att sjelfva oceanens nivå icke under-
ginge några märkliga förändringar, åtminstone under den korta tid,
som här är i fråga, så började man dock betvifla, huruvida icke Öster¬
sjöns nivå i förhållande till oceanen vore underkastad s. k. sekulära
förändringar. Frågan, som hittills nästan uteslutande blifvit behandlad
af svenska vetenskapsmän, står derför i denna stund öppen. Jag får
årligen bref från framstående utländske banerförare i den geologiska
vetenskapen, deri de förfråga sig, huru det förhåller sig med denna
fråga, och jag är urståndsatt att derpå gifva något säkert svar. Jag
förmodar att dylika bref komma äfven andra vetenskapsmän till hända,
hvilka syssla med hithörande forskningar. Några kraftigare bemödan¬
den från svensk sida att få ett definitivt svar på dessa frågor hafva
icke gjorts på senare tider. Men dessa undersökningar hafva tagits
upp af vetenskapsmän på andra sidan Östersjön, hvilka föreslagit, att
alla Östersjöstaterna skulle genom omfattande gemensamma iakttagel¬
ser bidraga till att få denna för vårt jordklots historia så vigtiga fråga
besvarad. Härför behöfvas emellertid noggrannare undersökningar än
som hittills gjorts, längre observationsserier på olika punkter samt in¬
slående af noggranna vattenmärken, och detta medför, såsom man lätt
kan inse, större kostnader än hvad man förut offrat på vattenhöjd-
mätningar. Skulle nu Sverige i våra dagar icke mer vilja lemna bi¬
drag till utredningen af en fråga, som vårt land under loppet af minst
ett hundra femtio år ensamt har sysselsatt sig med? Det vore väl
icke den svenska vetenskapen värdigt. Och dessutom är denna fråga
af ofantligt praktisk betydelse. Hvarje kustbo vid Östersjön från Ystad
till Haparanda skall kunna intyga detta. Vi veta huru många städer
det finnes i vårt land, hvilkas hamnar numera icke hafva det djup,
som de förut haft. Dessa hamnar hafva blifvit uppgrundade under
tidernas lopp. Huru har detta tillgått? Har det skett genom land¬
vallens höjning eller vattennivåns sänkning, eller genom uppslamning?
För vår sjöfart är det mycket vigtigt att känna detta och kanske
ännu vigtigare att känna de förändringar, som djupet af våra farleder
N:o 48.
Angående
anslag till
vattenhöjd¬
mätnings-
stationer och
precisions-
nivellerings-
arheten.
(Forts.)
N:o 48.
38
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående är unaerkastadt. De äro visserligen långsamma, men de kunna dock
anslag till ett århundrade blifva af ganska stor betydelse.
mätnings- Denna fråga är visserligen rent vetenskaplig, men jag är öfver-
stationer Joch tygad, att den också från praktisk synpunkt sedd måste lösas, och att
precisions- de penningar, som offras på densamma, ingalunda äro bortkastade. Herr
nivellerings- vjce Talmannen har nyss ordat om, att mycket penningar helt och
Hållet kastas bort för vetenskapliga ändamål utan någon nytta, åt¬
minstone så vidt han trodde. Jag vill då fråga: är det anslag, som
utgår för meterologiska anstalten hos oss, bortkastadt? Man har dock
i alla civiliserade länder — äfven i sådana der man aldrig annars
gifvit något för vetenskapliga ändamål, det vill säga länder som icke
stå synnerligen högt på kulturskalan — inrättat meteorologiska sta¬
tioner. Detta har skett i rent praktiskt syfte för att lösa en af de
för så väl landtmannen som sjöfaranden allra vigtigaste praktiska frågor
— frågan om att med möjligaste säkerhet förutsäga väderleken. Orimligt
vore det då att anse, det alla dessa länders styrelser misstagit sig och att
de stora medel de för dessa ändamål anslagit varit bortkastade? Sä¬
kert är, att hvarje sjöfarande skall intyga, att det anslaget kommit
dem i rikaste mått till godo, ja, att de summor, som på detta sätt ut¬
betalts, återgäldats hundrafalt. Men man bör kunna läsa de bulle¬
tiner, som meteorologiska anstalten gifver, för att af dem kunna draga
slutsatser för väderleken under närmast kommande tiden. Då man
med ledning af dessa kartor spår vädret för den följande dagen, är
man utsatt för det öde, som ofta drabbar spåmannen, att nemligen spå
orätt; men de, som hafva studerat saken, göra det icke så ofta, och
får vetenskapen ännu någon tid hålla på med dessa problem, skall
man lyckas med temlig säkerhet bestämma väderleken på förhand —
derpå är ej det ringaste tvifvel. Vi hafva vidare den zoologiska sta¬
tionen vid Kristineberg. Hafva icke samtlige herrarne hört, hvilka
vigtiga upptäckter der gjorts genom undersökning af de minsta orga¬
nismer vi kunna i mikroskopet skönja? Skulle vi göra oss till godo
all denna nytta och gagn utan att också på detta fält bidraga med
vår skårf, vore det icke oss värdigt. Och om vi, ledda af en kort¬
synt egoism och blott ögnande vinsten för den dag som går, skulle af¬
stå från äran att hafva varit med, så skulle vi dyrt få plikta derför.
Okunnigheten skulle medföra hundrafalt större förluster, än den ringa
penning vårt deltagande i forskningen erfordrar. Låtom oss endast
gifva åt vetenskapen eu ringa bråkdel af en procent af de fördelar,
den årligen gifver landet, så får den hundrafalt större anslag, än det
som nu från statsverket utgår för rent vetenskapliga forskningar, och
hvad som på detta fält ofiras återgäldas hundra och åter hundrafalt.
Jag skulle helst i afseende å detta anslag vilja yrka bifall till hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, men tror dock, att den begärda summan kan¬
ske något tål att pruta på. — Man kan behöfva mycket, men dock
hjelpa sig med mindre, och derför skall jag inskränka mig till att
nu yrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
I detta anförande instämde Herrar Bydin, Ilcdin, J. H. G. Fred-
Onsdagen den 29 April, f. m.
39
N:o 48.
Jiolm, Fredenberg, von der LancJcen, Waldenström, Trybom, Key,
Tundal, Thomasson och ToW.
Vidare anförde
Herr Nils Petersson: Då jag reserverat mig vid denna punkt,
vill jag med några ord redogöra för, hvarför jag gjort det. Jag har
nemligen icke reserverat mig i afsigt att förhindra, att sådana obser¬
vationer anställas, hvarom nu är fråga, ty de kunna nog vara lika
nödvändiga som andra dylika observationer, utan min reservation af-
såg endast, att vi förut skulle ega alla nödiga resurser, som behöfvas
dertill, och att af den orsaken ej erfordrades att för ändamålet upp¬
föra ett särskildt anslag. Om vi endast använda de medel, vi redan
hafva, tror jag saken skulle vara vunnen, och jag skall söka bevisa
denna min mening. Vi hafva ju redan höjdmätningar, som verkställas
af Topografiska corpsen, och denna corps kan väl också verkställa
dessa mätningar, hvarom nu är fråga. Dertill lära väl icke behöfvas
andra mera qvalificerade personer eller vidlyftigare instrument. Vi
hafva ju dessutom särskilda nautiskt-meteorologiska anstalter på flera
ställen i riket, der dessa observationer mycket väl böra kunna anstäl¬
las, utan att man derför behöfver inrätta en särskild dyrbar apparat.
Häremot torde invändas, att i så fall räcka icke anslagen till, emedan
det fordras nya instrument till dessa mätningar; men då dessa an¬
stalter icke kunna existera utan dyrbara instrument, som kosta tu¬
sentals kronor, så måtte det ju vara en obetydlighet att dertill an¬
skaffa dessa, för nu ifrågavarande ändamål erforderliga, till 4,000 kronor
värderade instrument utan något särskildt anslag. Skulle man invända,
att dessa nya mätningar skulle hindra de arbeten, som förut pågå, så
får jag säga, att Topografiska corpsens arbeten nog icke äro ifrigare,
än att äfven de ifrågavarande kunna medhinnas. På samma sätt torde
man kunna förlägga de nautiskt-meteorologiska anstalterna till sådana
orter, der dessa höjdmätningar skulle verkställas. Detta är orsaken,
hvarför jag icke kunnat dela Utskottets mening, ehuru det prutat på
Kong! Maj:ts framställning. Jag önskar företaget all möjlig fram¬
gång, men anser att det kan verkställas med de medel, som redan
finnas, och att intet nytt anslag dertill hehöfves. På denna grund
yrkar jag afslag å det begärda anslaget.
Angående
anslag till
vattenhöjd-
mätnings-
stationer och
precisions-
nivellerings-
arbeten.
(Forts.)
Herr Jonsson i Fröstorp: Som herrarne finna af de vid före¬
liggande betänkande fogade reservationer, har jag för min del icke
kunnat inom Utskottet tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t i denna
punkt föreslagit. Så väl inom Utskottet som under frågans behandling
i Kammaren har upplysts, hvad en talare på stockholmsbänken nyss
framhöll, nemligen att det skulle vara så fördelaktigt att få dessa
stationer för att i en framtid se, huru mycket vattnet sjunkit eller
landet möjligen sänkt sig sedan nuvarande tid. För min del synes
det mig, äfven om dessa iakttagelser hålla streck, att det kan vara
af mindre, praktisk betydelse att veta detta. Vi veta litet hvar, att
vattnet i Östersjön ömsom stiger och faller, och vi se ju att vattnet i
N:0 48. 40 Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående Stockholms ström den ena gången rinner uppåt, den andra gången.
vattenhöjd- nedät' Man dnuer följaktligen, att vattenhöjdmätniugarne icke äro så
mätnings- säkra, som föregående talaren velat påstå. — Han yttrade vidare, att
stationer och skånska vallen till stor del sänkt sig. Jag känner icke, om så verk-
precisions- ligen är förhållandet, men föreställer mig, att, om vattnet sjunkit på
nWarbetZ9S' ett ställe 0ch Vallen sänkt sig på ett annat’ dermed icke ar sagdt, att
(Forts.) man kan förekomma detta, derför att man vet det. Man kan icke
förekomma naturens lagar, utan de gå nog sin jemna gång. — Man
har jemfört dessa anstalter med de meteorologiska och dervid yttrat,
att de senare skulle vara så fördelaktiga. Jag har visserligen i tid-
ningarne sett etter en månads förlopp, huru nederbörden varit i de
olika länen under månadens lopp, men jag kan icke finna, att detta
kunnat vara till så stor nytta för landtbrukarne. Det är dessutom
ovisst, om den meteorologiska anstalten i Stockholm, om den också kan
se, att det regnat här ena dagen, äfven kan förutse, att det samma
dag varit torka i det södra Sverige. Jag tror derför icke, att hvar¬
ken dessa meteorologiska eller dessa vattenhöjdmätningsanstalter skola
medföra den praktiska nytta man velat låta påskina, och under så¬
dana förhållanden har jag icke kunnat vara med om att tillstyrka bi¬
fall till förslaget. Kongl. Maj:t har nu begärt icke mindre än 40,500
kronor för ändamålet, och ehuru Utskottet har nedsatt det till 28,000
kronor, torde det icke komma att stanna vid denna siffra, ty den tid
torde icke vara så aflägsen, då Kongl. Maj:t kommer och begär mera,
och vi hafva den erfarenheten från meteorologiska anstalten här i Stock¬
holm, att det icke plägar stanna vid det först beviljade anslaget. Då
jag således anser, att den nu föreslagna anstalten framdeles kommer
att kräfva betydliga summor utan att lemna motsvarande nytta, yrkar
jag afslag å så väl Kongl. Maj:ts proposition som Utskottets hem¬
ställan.
Häruti förenade sig Herr Magnus Jonsson.
Herr Sven Nilsson: Det är vågadt från min sida att uppträda
i en fråga, sådan som denna, då Kammaren mycket väl kan förstå,
att jag är särdeles litet hemmastadd i densamma. Men det har här
fälts några yttranden, som jag ber att få, så vidt jag kan, besvara.
Man har först och främst sagt, att det är fråga om eu utgift,
som allt framgent komme att utgå, och att man icke skall stanna vid
den siffra, som nu är föreslagen, utan att den skall komma att svälla
ut. Jag vill då fästa uppmärksamheten uppå, att det finnes någon in¬
konseqvens emellan hvad Herr vice Talmannen nyss yttrade och hans
yttrande vid ett föregående tillfälle, då han i en med denna likartad
fråga rörande ett af mig väckt förslag förklarade, att beviljande af
anslag dock berodde på Riksdagen framdeles. Detsamma säger också
jag nu, eller att det naturligtvis beror på kommande Riksdagar, om
ytterligare anslag härför blir beviljadt eller ej; hufvudsaken är, om det
begärda anslaget har skäl för sig eller icke. »-Hvad emellertid det
ifrågavarande anslagets storlek beträffar, så är det icke så betydligt,
som man föreställer sig. Enligt Utskottets förslag skulle 19,700 kro-
Onsdagen den 29 April, f. m.
41
N:o 48.
nor utgifvas endast för en gån^, under en tid af fem år skulle årli¬
gen utgifvas 6,750 kronor, och efter dessa fem års förlopp skulle den
summa, som sedan allt framgent årligen behöfdes, utgöra endast 1,700
kronor, och det får jag saga, att, då det gäller en sak af den be¬
skaffenhet som denna, detta sistnämnda belopp icke är särdeles stort,
äfven om det komme att utgå för någon längre tid. Hvarför jag bi-
trädt förslaget, är hufvudsakligen derför, att Preussen och Danmark
redan beviljat anslag för samma ändamål, och derför att de under¬
sökningar, som dermed anställas, äfven komma vårt land till godo. Då
man nu begär, att Sverige skall deltaga i kostnaden, tyckes det mig
icke vara rätt klokt af Riksdagen att motsätta sig det. Det skulle
vara att nedsätta oss sjelfva, om vi förklarade, att andra länder må
gerna gorå undersökningar, hvaraf vi hafva nytta, utan att vi behöfva
deltaga i kostnaden derför. Det är något, som jag icke vill vara med
om, i synnerhet som det begärda anslaget är af så ringa betydelse.
Om det vore så, att de, som icke förstå att uppskatta värdet af de
vetenskapliga forskningar i vårt land, hvartill anslag begäras, derför
nödvändigt måste rösta emot att bevilja sådana anslag, då föreställer
jag mig, att det skulle blifva särdeles klent bestäldt med vetenskapen i
landet, men dess bättre är det ej så. Visserligen är det sant, att vi
vid flera tillfällen beviljat anslag till dylika ändamål, utan att de ännu
visat sig fruktbärande, men det är nu eu sak, som icke kan hjelpas,
ty om det än går långsamt med vetenskapens utveckling, går den dock
ändå säkert framåt. Det är på forskningens område vetenskapen skall
gå fram till sitt mål, och om en eller annan gång anslag beviljas, som
icke synligen bära frukt, är det dock säkert, att de utgifter, som i
allmänhet utgå för vetenskapliga ändamål, bära så betydliga frukter,
att det är omöjligt att kunna uppskatta, huru ofantligt välgörande de
äro; och om man än vid något tillfälle, såsom vid detta, icke kan till
fullo uppskatta betydelsen åt den sak, hvarom fråga är, tror jag dock,
att, när det gäller en vetenskap, sådan som den, till hvars befrämjande
det nu begärda anslaget är afsedt, man icke bör undandraga sig att
bevilja detsamma.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Ilerr Månsson: Jag skall bedja att få förena mig med dem, som
yrkat utslag. Det må ursäktas mig, att jag icke, i likhet med den
föregående talaren, kan inse behofvet af detta anslags beviljande. Jag
bär, så godt jag kunnat, försökt att studera mig till, huru stor prak¬
tisk nytta och fördel vi skulle få af den anstalt, hvarom fråga är,
men af Utskottets utlåtande fann jag ingen ledning, och då det hän¬
visade till Kongl. Maj:ts proposition (sid. 87—96), gick jag till den,
men, det får jag öppet bekänna och det må vara mitt eget fel, utan
att heller der finna hvad jag sökte. Jag trodde sedan, att jag under
diskussionen här i Kammaren skulle kunna få någon bättre ledning
för bildande af mitt omdöme i saken, men jag får tillstå, att det icke
heller har lyckats mig. Herr Friherre Nordenskiöld har dock försökt,
men icke — hvilket möjligen må tillskrifvas min egen oförmåga —
lyckats i någon mån öfvertyga mig om den praktiska nytta, som de
Angående
anslag till
vattenhöjd-
mätnings-
stationer och
precisions-
nivellerings-
arbeten.
(Fortsd
M:o 48
42
Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående
anslag till
vattenhöjd-
mätnings-
stationer och
precisions-
nivellerings-
arbeten.
(Forts.)
ifrågavarande anordningarna skulle komma att medföra. Han började
med att säga, att desamma skulle lända till nytta utefter hela kusten
från Ystad till Haparanda, men han slutade sitt anförande dermed, att
af en eller annan anledning fördelarne deraf egentligen skulle komma
hamnarne till godo. Med all aktning för vetenskapen i öfrigt, anser
jag likväl, att man icke bör inlåta sig på några nya funderingar i
detta fall, der man icke, så vidt jag förstår, på något sätt kan kom¬
ma till det resultat, hvilket jag så gerna fordrar af hvarje företag,
nemligen praktisk nytta. Man har så ofantligt mycket lofordat nyttan
af meteorologiska undersökningar och rön. Det må förlåtas mig, att
jag i min egenskap af jordbrukare icke kunnat inse den praktiska
nyttan deraf. Dessa uttalanden angående väderleksförhållanden m. m.,
som stå att läsa i tidningarne, komma vanligen oss landtbrukare till
banda för sent. Man må göra sig hvilka illusioner som helst angående
nyttan af dessa undersökningar, så tror jag likväl icke, att de kom¬
ma att slå väl ut. Det må derför äfven ursäktas mig, om jag, då jag
icke kan inse behofvet och nyttan af dessa undersökningar, i dessa
kritiska tider, då alla behöfva iakttaga sparsamhet och då man icke
bör inlåta sig på något företag med mindre det är af yttersta behof
påkalladt, icke kan vara med om att bifalla föreliggande förslag. Jag
skall derför, Herr Talman, bedja att få förena mig med dem, som
yrkat afslag å detsamma.
Med Herr Månsson instämde Herrar Andersson i Knarrevik och
A. P. Lind.
Herr P. A. Siljes trona: Jag skall icke yttra mig angående sjelfva
den fråga, som föreligger, då densamma blifvit fullständigt utredd af
talaren på stockholmsbänken Friherre Nordenskiöld; men jag ber att
få fästa mig vid ett bevingadt ord, som yttrades af Herr vice Tal¬
mannen och kan vara af en viss betydelse i afseende på den upp¬
fattning, som kan göra sig gällande i Kammaren beträffande den
vetenskapliga forskningen. Han yttrade något derom att — jag mins
icke ordalagen — den vetenskapliga forskningen kan fortgå till verl-
dens ända och ändå icke gifva fullt tillfredsställande resultat. Ja,
forskningen fortgår utan tvifvel så länge, som verlden står, ty vi
komma icke till den absoluta sanningen förr än i en annan verld, om
vi eljest der få göra de nivelleringar som kunna föra oss till den
absoluta kunskapen.
Jag ber att få fästa mig vid en speciel omständighet, som under
diskussionen blifvit vidrörd. Man har yttrat åtskilligt angående de
meteorologiska observationerna och om meteorologiska anstalternas
oförmåga att nöjaktigt förutsäga väderleken, och det kan vara skäl
att, såsom icke utan tillämpning på den sak som här föreligger, yttra
något om dessa redan befintliga anstalter. Med afseende nu på den
vigtiga frågan, huru man skall få veta väderlekens beskaffenhet åt¬
minstone för några dagar i förväg, hvilket ju vore af synnerlig
nytta för landtbrukaren, sjömannen och många andra, så kan man
dervid gå till väga på olika sätt. Man kunde tillförene t. ex. anlita
Onsdagen den 29 Mars, f. m.
43
N:o 48.
den gamla almanackans godtyckliga förutsägelser; men Vetenskaps- Angående
akademien kar nu strukit ut uppgifterna derom såsom otillfredsstäl- anslag^ till
lande, så att man icke längre har den utvägen öppen, och man nöd- V^ätminnt-
gas söka någon bättre källa för vinnande af den kunskap, man i allt fall stationer och
eftersträfvar. Jag erinrar mig, å propos detta, hurusom för många år precisions-
sedan den utmärkte astronomen Hansten i Kristiania en gång af- nivellerings-
skaffade dessa spådomar ur den norska almanackan, men med den ^portT)
påföljd, att norrmännen köpte svenska almanackor, i liviika dessa spå- b’
domar då ännu funnos, så att han nödgats åter införa de gamla odug¬
liga förutsägelserna.
Het ligger i den menskliga naturen ett behof att komma till kun¬
skap; och sker det icke på ett sätt, så sker det på ett annat; men
vill man gå till väga på ett sådant sätt, att sann kunskap må vinnas,
så gifves icke någon annan utväg än att vända sig till vetenskapen;
och vetenskapen har på senare tider börjat inom detta område arbeta
på ett sätt, som gör, att det icke kan vara det ringaste tvifvel
om, att man kan hända inom en ej allt för aflägsen framtid skall
komma till den insigt, man ur praktisk synpunkt önskar och behöfver,
ja, till resultat i den vägen, hvarom man nu ej ens kan drömma.
Men hvad är vilkoret derför? Må man ihågkomma, att väderleks¬
förhållandena här i Sverige icke äro någonting för sig enstaka, utan
tvärt om äro mer och mindre beroende af och stå i sammanhang
med väderleksförhållandena på alla andra ställen af jorden. Icke förr
än de meteorologiska anstalter, som blifvit inrättade, och de, som ännu
komma att inrättas i alla länder, allt mer och mer fått fullgöra ett
vidtomfattande och långvarigt arbete, blir det i fullaste mått möjligt
att komma till all den visshet, som man i detta fall kan önska. Och
så är det med all vetenskaplig forskning. Äfven den, som i början
kan se ut såsom något i sig sjelft ofruktbart och af ingen betydelse
för det praktiska lifvet, leder likväl under tidernas lopp till gagneliga
resultat. Man måste i det fallet bygga på eu förhoppning. Meu
vetenskapens vinningar löpa med ränta på ränta, och hvarje sanning,
som upptäckts, huru abstrakt den än må vara, kan på tid och längd,
under det sanning framkallas efter sanning, omsider leda till någon
stor sanning, som bringar välsignelse åt menskligheten. Så måste man
uppfatta vetenskapens arbete, icke blott efter dess tillfälliga nytta för
stunden.
Friherre Staclcelberg instämde i detta anförande.
Ilerr J. H. G. Fredholm: Jag har blifvit uppkallad att begära
ordet i denna fråga på grund af ett par villomeningar, som uttalats.
En ärad talare på vestgötabänken sade, att detta anslag icke
syntes honom medföra någon praktisk nytta, då vi derigenom icke
kunna verka någon ändring i naturlagarne, och i det sista påståendet
har han fullkomligt rätt. Men det är icke meningen att genom under¬
sökningen söka åstadkomma förändringar i naturen eller naturlagarne,
utan meningen är att söka få lära oss, hviska förändringar som för¬
siggå i naturen, på det att vi derefter må kunna rätta oss. Det är
S4:0 48. 44 Onsdagen den 29 April, f. m.
Angående deruti den praktiska nyttan af sådana undersökningar som denna
anslag till ligger, ty om att vara praktisk är att välja de medel, som leda till
Vmätninqs- ändamålet, så fordras dertill i första rummet kunskap. Utan kunskap
stationer och kunna vi icke bilda oss någon föreställning om, hvilka medel fördel-
precisions- aktigast föra oss till det önskade målet. De telluriska förändringarna
niellerings- jcunna visserligen för vissa korta tidsögonblick synas ofantligt obetydliga,
(Forts”) men i tidernas längd blifva de af stor betydelse och få för menniskan
en större betydelse än några andra förändringar i naturen, just derför
att de inverka på hela hennes tillvaro. Man talar så mycket om, att
menniskan är naturens herre, men vi må icke föreställa oss, att men¬
niskan är detta på grund af hennes makt, Skall menniskan vara och
blifva naturens herre, skall det ske endast derigenom, att menniskan
sättes i tillfälle att känna och göra sig förtrogen med huru naturen
verkar samt i alla förhållanden ställa sig naturens lagar till efter¬
rättelse, med ett ord att vara klok och praktisk. Det är på denna
grund jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Herr Talman! Mine Herrar!
Den vetenskapliga sidan af föreliggande fråga torde jag icke behöfva
vidare för Kammaren utveckla, äfven om jag dertill vore rätte mannen,
hvilket jag icke är. Den har tillräckligt blifvit framlagd af Henne
talare på stockholmsbänken. Jag vill endast med anledning af de an¬
märkningar, som blifvit gjorda angående åtskilliga andra anslag, säga,
att jag icke vet, att något anslag till vetenskapligt ändamål, som
blifvit begärdt med min kontrasignation, har visat sig vara grundadt
på origtiga uppgifter. När anslag begärdes till Professor Gyldéns
astronomiska beräkningar, sades på förhand, att anslaget var afsedt
för fyra år, och jag vet icke, att hittills någon framställning före¬
kommit om öfverskridande af dessa 4 år. Vid frågan om anslaget till
astronomiska observationers tryckning sades också på förhand, att be¬
loppet var beräknadt för 3 år, och jag vet icke någon anledning att
antaga, att detta icke var en korrekt uppgift. Jag hyser stor motvilja
att lägga fram för Riksdagen begäran om anslag, der icke undersöknin¬
gar, så godt ske kan, gjorts för att kunna på förhand veta, hvad beslutet
innebär, och konseqvenserna af hvad man beslutar. Så har också skett
uti ifrågavarande fall. Här har beräknats icke blott kostnaden för
nästa år, utan ock hvilka kostnader behöfvas för arbetets fortgående
under ett visst begränsadt antal år och hvilka kostnader skola blifva
ständiga. Den sista kostnaden är i Kongl. Maj:ts proposition beräk¬
nad till 2,500 kronor. Utskottet har nu ansett sig böra tillstyrka en
inskränkning i observationsstationerna, hvarigenom denna samma kost¬
nad skulle nedbringas till 1,700 kronor. Efter ett visst antal år
skulle således kostnaden blifva 1,700 kronor årligen — det är den
stora, grufliga affären, för hvilken man ansett sig böra skrämma Kam¬
maren.
Jag får också nu erkänna, att, huru högt jag än skattar det
vetenskapliga värdet och det möjligen i framtiden blifvande praktiska
värdet, som ifrågavarande undersökningar hafva och komma att få,
skulle jag dock icke tillstyrkt Kongl. Maj:t att i år framlägga en
Onsdagen den 29 April, f. m.
45
N:o 48.
proposition i ämnet, derest icke frågan väckts af eu vänskaplig grann-
makt, som till följd af i det landet verkstälda observationer ansett af
vigt, att liknande observationer skedde på Östersjöns öfriga kuster.
Denna inbjudning har antagits af Danmark. Eu gammal sats är, att
med gåfvor och gengåfvor bevaras vänskap längst, och att med till¬
mötesgående vinner man mest. Då det alltid måste anses vara ett
behjertansvärdt intresse att stå i vänskapligt förhållande till våra
grannar, och då anslaget å ena sidan icke är synnerligen stort och
å andra är af direkt nytta för Sverige och svensk vetenskap, har jag
trott mig skyldig tillstyrka Konungen att af Riksdagen nu begära nö¬
diga penningmedel för ändamålet. Derigenom visar man en vänskaps¬
tjenst, på samma gång man uträttar något, som är till nytta för vår
egen räkning.
Dessa äro skälen, hvarför jag får hemställa om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, på sätt densamma af Stats-Utskottet tillstyrkts, ty
de förändringar Stats-Utskottet gjort äro sådana, att de kunna af
Kongl. Maj:t accepteras.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, framstälde Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag så väl å
denna hemställan som å Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition;
och fann Herr Talmannen den förra propositionen hafva blifvit med
öfvervägande ja besvarad. Då votering emellertid begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
»Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 74:de punkten
af Utlåtandet N:o 14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit så väl Stats-Utskottets ifråga¬
varande hemställan som Kongl. Maj:ts i ämnet framlagda proposition.»
Omröstningen utvisade 108 Ja och 77 Nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 6.
Till handläggning företogs härefter Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 48, i anledning af väckt motion med förslag till Lag »angående
skyldighet till skogsvård för enskilde skogsegare i riket».
Utskottet hemstälde, att berörda, af Herr N. Petersson väckta
motion icke för närvarande måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Emot denna Utskottets hemställan hade reservation anmälts af
Angående
anslag Ull
vattenhöjd¬
mätnings-
stationer och
precisions-
nivellerings-
arbeten.
(Forts.)
Lagförslag
angående
skyldighet Ull
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
K:o 48.
46
Onsdagen den 29 April, f. m.
Lagförslag Herrar Thomasson, Sandberg, Ekenman, F. Andersson i Helgesta,
angående Smedberq, Ii. Andersson i Nöbbelöf och Lavin.
skyldighet till
för°enskiUe Efter föredragning af ärendet anförde
skogsegare i
riket. Herr Thomasson: Såsom Kammaren behagade finna af före-
(Forts.) Aggande betänkande, hafva de framställningar och förslag, som från
vissa delar af riket framkommit angående lagstiftning till skydd för
enskilda skogar, och deri stora uppmärksamhet denna fråga, då den
på grund af enskilda motionärers förslag förekommit till behandling i
Kammaren, ådragit sig, föranledt Kongl. Makt att å nyo taga frågan
under behandling, och bär med anledning häraf Kongl. Maj:t anbefalt
Domänstyrelsen att inkomma med utlåtande, huru vida och i sådant fall
på hvad sätt lagstiftningen kunde anses böra ingripa till skydd för
enskildes skogar. Domänstyrelsen har från samtlige skogsinspektörer
och jägmästare infordrat svar på åtskilliga frågor, framstälda i ett
formulär, som äfven finnes intaget i Utskottets utlåtande. Från samt¬
lige vederbörande hafva svar ingått, och ärendet är för närvarande
under utredning till föredragning inom Domänstyrelsen. Med hänsyn
till den omständigheten, att man snart har att förvänta ett omfattande
utlåtande af Domänstyrelsen, har nu Lag-Utskottets majoritet ansett,
att Riksdagen för närvarande ingenting bör i saken åtgöra. Denna
mening skulle äfven jag för min del omfattat, om det icke till Lag-
Utskottets kännedom kommit, att de svar, som Domänstyrelsen erhållit
från vederbörande tjensteman, äro af sådan beskaffenhet, att man efter
all anledning kan förvänta, att Domänstyrelsen skall afstyrka all lag¬
stiftning i fråga om skyldighet till skogsvård för enskilde skogsegare.
Då så är förhållandet, och man följaktligen kan befara, att Kongl.
Maj:t skall i ett sådant utlåtande finna anledning att låta frågan för
en längre eller kortare tid hvila, men jag är af den åsigten — hvilken
jag tror delas af många inom Riksdagen och särskildt inom denna
Kammare — att något, och detta snart, måste göras till hämmande
af den skogssköfling, som obestridligen pågår inom vissa delar af riket,
om icke denna skogsförödelse mycket snart skall bringa olycka öfver
vårt land, ville jag inom Lag-Utskottet, att Utskottet skulle till följd
af motionen föreslå eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kongl. Maj:t ville framlägga en lag i sådant syfte för att sålunda i någon
mån motverka det intryck, Domänstyrelsens väntade utlåtande skulle
kunna åstadkomma. Jag hade tänkt att i reservationen framlägga ett
motiveradt förslag till en sådan skrifvelse, men då Utskottets betänkande
justerades, var tiden mycket knapp för mig, så att jag icke medhann det.
Jag vill nu i stället underställa Kammarens pröfning ett sådant förslag.
Jag vet nog, att detsamma icke kan leda till något Riksdagens beslut,
emedan frågan redan fallit i Första Kammaren, men jag åsyftar, såsom
jag redan antydt, med förslaget endast, att Kammaren skulle afgifva
eu opinionsyttring till ledning för Kongl. Maj:t. Det förslag, Herr Tal¬
man, hvarå jag anhåller om proposition, är detta: »att Riksdagen måtte
besluta att i underdånig skrifvelse anhålla, det ville Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag angående vården
Onsdagen den 2.9 April, f. m.
47
N:o 48.
af enskildes skogar i riket, grundad på skyldighet för jordegaren att Lagförslag
vid afverkning af skog å mark, som bör till skogsbörd bibehållas, vid- angående
taga åtgärder för betryggande af skogens framtida bestånd». skogsvård11
föv enskilda
Häruti instämde Herrar Granlund, Thestrup, Sandwall, Eklunäli, skogsegare i
Ählström, Budin och von der Lancken. riket.
(Forts.)
Iierr E. P. Jonsson: Herr Talman! Jag anser för min del icke eu
sådan skogslag för enskildes skogar som den, hvarom här är fråga, vara
så af behofvet påkallad, som den föregående talaren påstått, och då
frågan om skogslagstiftning nu är under utredning hos Domänstyrelsen,
anser jag det icke vara skäl för Riksdagen att vidtaga några åtgärder
eller besluta någon skrifvelse rörande densamma.
I öfrigt ber jag få nämna, att åtminstone inom den ort, der jag
bor, skogsegarne sjelfve numera allmänt kommit till fullkomlig insigt
om att hushålla med sina skogar och lärt sig inse, hvilken värdefull
egendom de hafva i skogen, och sjelfve börjat draga försorg om nog¬
grann hushållning med sina skogar. Skogsegarne hålla äfven årligen
möten och sammanträden för att öfverlägga, rådgöra och besluta om
livilka åtgärder som i afseende till landets klimat och belägenhet äro
lämpligast att vidtaga för skogshushållningen. De hafva äfven börjat
utså skogsfrö. Sistlidne sommar verkstäldes en betydlig sådd af skogs¬
bo på sådana marker och ställen, der sådant ansågs nödvändigt och
lämpligt, hvarjemte kompetenta personer reste omkring i socknarne
och undervisade skolungdomen i sådd af skogsfrö. För min del yrkar
jag bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Nils Petersson: Jag får bekänna, att jag, redan då jag
väckte denna motion, hade reda på de skäl, Utskottet nu anfört för
afslag å densamma. Men jag tänkte på det gamla ordspråket: »me¬
dan gräset gror, dör kon», det vill här säga: medan Domänstyrelsen
funderar på hvad som bör göras, utrotas skogarne. Jag tog mig der¬
för Riheten väcka ifrågavarande motion, för att frågan skulle hållas
vid lif.
Då emellertid Första Kammaren redan afslagit motionen, torde
jag icke behöfva yttra mig i frågan om lagförslaget. Jag inser mer
än väl, att Kammaren nu icke har annat att göra än att ingå på det
förslag, som af Utskottets vice ordförande nu blifvit framstäldt, och
att man ännu så länge får se tiden an.
Jag anhåller derför om bifall till det af Herr Thomasson nu
framstälda skrifvelseförslaget.
Herr Anders Huss: Herr Talman! Då jag af den vid Lag-
Utskottets betänkande fogade reservationen ser, att mer än hälften af
denna Kammares ledamöter inom Utskottet reserverat sig mot det slut,
hvartill Utskottet kommit, så torde jag till äfventyrs icke gå så många
af Utskottets ledamöter i förväg, då jag nu tager till ordet för att
taga Lag-Utskottets förslag i försvar.
N:o 48,
48
Onsdagen den 29 April, f. m.
Lagförslag När Kammaren senast var inne på det kapitel, hvarom här är
angående fn\ga och SOm handlar om skog, vann den åsigt jag då omfattade bi-
**skogsvård” fall af motionären i denna fråga, och jag har anledning antaga, att
för enskilde vi skulle mötas äfven i denna fråga under rätt vänskapliga förhållanden,
skogsegare i om frågan för närvarande befunnit sig i det läge, att diskussion om
riket. densamma och dess detaljer kunde ifrågakomma. Så är emellertid
(Forts.) förhållandet, då Första Kammaren redan antagit Utskottets för¬
slag, och frågan således vid denna riksdag ovilkorligen fallit. Nu har
Utskottets ärade vice ordförande framlagt ett skrifvelseförslag och
dervid äfven tillagt, att afsigten med detsamma vore ingen annan än
att åstadkomma en opinionsyttring. Huru vida det kan vara välbetänkt,
att i frågans nuvarande skick framställa en opinionsyttring, vågar jag
för min°del betvifla, eftersom ju Riksdagen snart nog har att motse
från regeringen ett förslag till lag i denna rigtning, och Domänstyrelsen
har till”en fullständig, grundlig och vidtomfattande utredning af denna
fråga rikligt material, samladt från rikets alla landsändar. Dessutom
synes mig ifrågavarande skrifvelseförslag vara till sitt innehåll allt för
knapphändigt för att kunna tjena till ledning för Kongl. Maj:t vid
uppgörande af förslag till lag angående skyldighet till skogsvård för
eDskilde skogsegare i riket. Jag tror icke att Kammaren skulle ut¬
rätta så mycket med denna skrifvelse, som en eller annan möjligen anser,
och vill derför hemställa, att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Jag hade visserligen ämnat göra några anmärkningar mot det
föreliggande förslaget så väl i princip som i vissa detaljer, men då jag
derigenom skulle äfventyra att draga frågan in på en diskussion, som
till ingenting skulle gagna, inskränker jag mitt yttrande derhän att
yrka bifall till Utskottets förslag.
I detta anförande instämde Herrar Boström, Blomberg, Nydahl och
Arhusiander.
Herr Berglöf: För min del skulle jag icke hafva något emot
tillkomsten af en sådan lag, att enskild skogsegare skulle efter afverk-
ning vara skyldig att sörja för skogens återväxt, men jag anser det
vara öfverflödigt, att Riksdagen för närvarande gör något åt saken,
då frågan hvital’ hos Kongl. Maj:t för utredning. På sätt Utskottets
betänkande utvisar, har Kongl. Maj:t tagit saken om hand och an¬
modat Domänstyrelsen att inkomma med utlåtande i ämnet. Domän¬
styrelsen har i anledning häraf i sin ordning infordrat vederbörande
skogsinspektörers och jägmästares yttranden öfver vissa af styrelsen
till dem framstälda frågor. Riksdagen bör derför kunna vara förvissad
om, att när Domänstyrelsens utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit,
skall Kongl. Maj:t med beaktande af frågans vigt uppgöra och fram¬
lägga för Riksdagen det förslag till lag i ämnet, som Kongl. Maj:t
kan finna af behofvet påkallad. Först sedan det visat sig, att Kongl.
Maj:t icke funnit sig af de inkomna upplysningarne föranledd att fram¬
lägga något dylikt förslag, kan det vara skäl för Riksdagen att göra
sig påmint. Den här föreslagna skrifvelsen förefaller mig innebära en
uppmaning till Kongl. Maj:t att påskynda ärendet, men så vidt jag
Onsdagen den 29 April, f. m. 49
inser, är detta alldeles icke behöflig! På dessa och förut anförda
skäl, ber jag att få yrka bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herrar Gunnar Eriksson och Svensson i Edum instämde med Herr
Berglöf.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med den siste talaren. I likhet med honom vill
jag icke, att Riksdagen afgifver någon opinionsyttring i denna fråga.
Lag-Utskottets ärade vice ordförande har redan upplyst, hvad äfven
Utskottets betänkande utvisar, att Kong], Maj:t redan sökt införskaffa
alla nödiga upplysningar i denna sak, och det lär väl icke vara skäl
att uttala någon opinionsyttring förr, än det visat sig om dessa på¬
började och delvis redan verkstälda undersökningar leda till något
resultat. Det har förvånat mig, att den ärade motionären, som städse
visat sig så om om folkets rättigheter, nu föreslagit att sätta så godt
som hela deri svenska jordbrukande befolkningen under särskild upp¬
sigt och förmynderskap af jägeribetjeningen. Att en hel del stadsbor
och andra icke skogsegare vilja vara med om den här ifrågasatta
opinionsyttringen, kan jag väl förstå. Om jag i min ort rörande denna
sak talat med ^rester eller tjensteman, eller andra, som icke egajord
eller skog och som måste köpa sin ved, så hade nog flere af dem
visat sig ytterst angelägna derom att få en lagstiftning i det här ifråga¬
varande syftet. Ty, säga desse, förr i tiden kunde jag få eu famn
ved för 3 kronor, nu kostar den fem kronor, och han ville gerna komma
till den gamla tiden. Men han betänker icke att med nutidens kom¬
munikationer använder man skogen på bättre sätt än till ved eller till
att låta den ruttna ned. Denna opinionsyttring skulle, har man sagt,
vara motiverad deraf, att man fruktade att Domänstyrelsen efter in¬
fordrade upplysningar skulle komma till det resultat, att icke tillstyrka
ett lagförslag i den önskade rigtningen, och att således ej heller ett
sådant vore från Kong! Maj:t att förvänta. Men om alla sakkunniga
myndigheter efter en noggrann undersökning verkligen skulle komma
till, ett sådant resultat, så borde väl detta få anses såsom ett bevis
derpå, att den önskade lagstiftningen icke vore nödig eller gagnelig.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Med Herr vice Talmannen instämde Herrar Larsson i Nordmarks-
hyttan och Fetersson i Hamra.
Herr Hans Andersson: De talare, som yttrat sig för bifall
till Lag-Utskottets förslag, hafva såsom enda skäl derför anfört, att
frågan för närvarande hvilade hos Kong!. Maj:t och att Domänstyrelsen
snart skulle komma in med utlåtande i ämnet. Det är med anledning
deraf att man hört, att Domänstyrelsen skulle afstyrka föreskrifter i
den rigtning, hvarom här är fråga, som reservanterna kommit till det
resultat de gjort. Hvar och en, som rest genom mellersta och södra
Sverige, har säkerligen sett, hurusom stora sträckor af landet äro
fullkomligt sköflade på skog. Man ser, der för 20 år sedan en reslig
Andra Kammarens Frot. 1885. N:o 48. 4
N:o 48.
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
N:o 48.
50
Onsdagen den 29 April, f. m.
Lagförslag
angående
skyldighet filt
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
skog växte, icke annat än stenar och stubbar. Jag tror derför att
det är alldeles növändigt att vi få en lagstiftning i det syfte motionä¬
ren föreslagit. Något förmynderskap öfver den jordbrukande befolk¬
ningen synes mig dess mindre kunna sägas deri innebäras, som motio¬
närens förslag endast gäller mark, der jordbruk icke kan drifvas. Jag
instämmer för min del i det af Lag-Utskottets vice ordförande fram-
stälda yrkande.
Herr P. M. Larsson: Då jag i allmänhet anser det vara en
mycket betänklig sak att ingripa i den enskildes hushållning, öfver-
raskade det mig rätt mycket, att den framställning om skogshushållning,
som af enskild motionär väcktes vid 1883 års riksdag, och som gick
mycket längre än den nu ifrågavarande, blef af denna Kammare an¬
tagen. Motionären har denna gång framkommit med ett förslag som
till sina följder skulle blifva drägligare än det förra, och det förefaller
mig att en lagstiftning, som blott afsåge att söka befrämja skogsåter-
växten, skulle kunna blifva gagnande. Den skulle icke lägga hinder i
vägen för eller bestämma det en eller annan procent af skogsområdet
årligen finge afverkas, utan inskränka sig till bestämmelser om skyl¬
dighet att så eller plantera eller lemna fröträd för sjelfsådd. Då man
icke utan yttersta nödtvång bör ingripa i den enskildes skoghushåll¬
ning, är också detta hvad jag för min del anser vara berättigadt från
statsmakternas sida; förutsatt att man icke tillskapar någon tjenste-
mannacorps, hvarmed staten eller deu enskilde betungas. Som emel¬
lertid nu frågan kommit i ett annat skede än förut, derigenom att re¬
geringen påkallat vederbörandes yttrande i saken, och då dessutom
Lag-Utskottets ledamöter varit af ganska stor meningsskiljaktighet i
afseende på hvad som nu bör göras, så förefaller det mig, att vi böra
uppskjuta saken och afvakta hvad som kan komma från regeringen.
Det är ju möjligt, att Domänstyrelsen icke anser fördelaktigt att till¬
styrka en ny lagstiftning, i det syfte motionären önskar, men i alla
fäll är det väl rätt, att vederbörande myndigheter få inkomma till
Kongl. Maj:t med yttranden om hvad som kan vara lämpligt och nyttigt
och meddela upplysningar i frågan. Ty äfven om dess lösning derigenom
skulle uppskjutas ett eller annat år, så är detta väl ingen farlig tids¬
utdrägt. Herr Thomassons skrifvelseförslag kan jag ingalunda biträda.
Jag anser på grund häraf, att Utskottet handlat rätt, då det
hemstält, att motionen för närvarande icke måtte till någon åtgärd
föranleda, och jag skall derför också yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Farup: Då jag två gånger förut för Kammaren framlagt
motioner i syfte att söka bevara våra skogar från förödelse, behöfver
jag nu säkerligen icke försäkra Kammaren, att jag är en mycket varm
vän af att dessa skogar, såsom en af landets största härligheter, för
framtiden bevaras. Det har alltid varit och är fortfarande min öfver¬
tygelse, att skogarne lida mest af en hänsynslös, onaturlig spekulation,
derföre gingo mina motioner ut på att i någon mån hejda denna spe¬
kulation. Men mina motioner lyckades icke hos Kammaren vinna ge¬
hör, och följden blef, att skogssköflingen — om man får kalla den
51
N:o 48.
Onsdagen den 29 April, f. m.
så — fortfar på somliga trakter, medan deremot andra trakter veta
litet af denna sköfling. Att i frågans nuvarande skick ingå till rege¬
ringen med en sådan skrifvelse, som vice ordföranden i Lag-Utskottet
föreslagit, tror jag icke vore välbetänkt, då syftemålet icke vore annat
än att åstadkomma en påtryckning på regeringen för att framtvinga
ett lagförslag i åsyftad rigtning. Detta tror jag icke vore lämpligt;
och hvad sjelfva skrifvelsen angår, kan jag icke instämma deri, då åt
densamma gifvits en så vidsträckt betydelse. Ty så vidt jag förstod,
gick skrifvelsen ut på, att jordegaren skulle efter anstäld utverkning
vidtaga åtgärder för betryggande af skogsåterväxt. Jag vill fästa
Kammarens uppmärksamhet på, att det på många orter — i synner¬
het i de nordliga trakterna af landet — skulle blifva ytterst svårt att
efterkomma sådana föreskrifter. Det är allmänt kändt, att den s. k.
skogsgränsen under senare tiden, dertill jag må hända får räkna år¬
hundradet, dragit sig allt längre och längre ned åt landet — på samt-
lige trakter kanske flera mil. Der förekommer ingen återväxt, fast
endast öfvermogen skog afverkas. Klimatiska förhållanden göra, att
skogen icke växer inom denna skogsgräns. Om således en skogsegare
der högge några öfvermogna träd, skulle han åter plantera i stället,
och han skulle drabbas af ansvar, derför att träden icke kunde växa
i följd af naturförhållanden.
Så vidt jag förstod, afsåg skrifvelseförslaget de ställen, der större
afverkning af skog egde rum eller skog förstördes. Såsom vi veta,
rasa i synnerhet i Norrland stora skogseldar, hvilka förstöra miltals
åt skog. Det låter då tänka sig, att man skulle kunna ålägga jord¬
egaren, för hvilken skogen tagit skada genom eld och derför måste
afverkas, att åter plantera denna skog, hvilket ibland kunde blifva så
dyrt, att det skulle kosta hela hans hemman. Jag tror derför icke
denna skrifvelse bör hafva så vidt omfattande syfte, som vice ord¬
föranden i Lag-Utskottet antydde. Jag kan icke heller gå in på att
en lagstiftning skall gå i den rigtning, att den allt för mycket kränker
enskildes eganderätt, och jag tror icke heller att detta är nödigt, om
man blott är i stånd att vidtaga åtgärder mot det hänsynslösa spe-
kulationsraseriet.
Jag ber derför att få yrka bifall till Utskottets hemställan.
Med Herr Farup instämde Herr Näsman.
Herr Nils Petersson: Jag begärde ordet hufvudsakligen för att
besvara vice Talmannens påstående, att jag sträfvade efter att sätta
svenska folket under förmynderskap. Jag undrar, om han läst det
lagförslag, hvarom min motion handlar. 3 § i lagförslaget — jag ber
om ursäkt, att jag uppläser den — stadgar: “För utöfvande af upp¬
sigt öfver elterlefnaden af denna lag skola på kommunalstämma för
den tid och till det antal stämman bestämmer väljas tillsyningsmän,
hvilka hafva till åliggande att, när föreskrift i lagen eller beslut, som
med tillämpning deraf är gifvet, öfverträdes eller icke behörigen iakt¬
taga, derom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande göra anmälan."
Här hafva vi de förskräckliga uppsyningsmän, jag föreslagit. Kan
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
N:o 48.
52
Onsdagen den 29 April, f. m.
Lagförslag
angående
skyldighet til
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
någon lag vara beskedligare? Vill man icke underkasta sig en sådan
polis, den man ju sjelf eger välja, vill man ingenting. Att ett verkligt
behof förefinnes om införande af en lag, sådan jag föreslagit, derom
vittna nogsamt de många skalliga, afverkade marker, som finnas i
landet; derom behöfver jag icke yttra något vidare.
En talare har sagt, att det vore hårdt att ålägga en jordegare,
som afverka! sin skog, att sörja för dess återväxt. Hvad lagen inne¬
håller härom måtte han icke heller hafva läst. I 2 § af lagförslaget,
hvilken handlar härom, heter det: “Sker afverkning af skog å mark,
som enligt föregående paragraf skall bibehållas till skogsbörd; och
lemnas ej fröträd, ung skog eller växande plantor qvar till den mängd
och beskaffenhet, att deraf kan vinnas erforderlig återväxt, vare jor¬
dens egare skyldig att derom draga försorg.“ Är detta så mycket?
Eller är det för mycket, att, om eu jordegare, må vara i Norrland
eller Småland, går så illa åt sin skog, att han å marken icke qvar-
lemnar ens fröträd, ungskog eller växande plantor, han ställer så till,
att marken åter blir skogbeväxt.
Det är icke värdi att tvista om, huru vida den föreslagna skrif-
velsen skall afgå eller icke. Jag vill dock tillägga, att jag icke skulle
besvärat Kammaren med förevarande motion, om jag icke blifvit under¬
rättad derom, att det utlåtande i frågan, som Domänstyrelsen kommer
att afgifva, icke kommer att gå i samma rigtning som min motion,
utan endast kommer att föreslå åtgärder till förekommande hädan¬
efter af de stora skogseldarna. Att vid sådant förhållande en opi¬
nionsyttring i frågan göres, torde icke vara origtigt.
Herr J. W. Lindh: Då jag tillhör den del af landet, som redan
är välsignad med en skogslag, och då jag har stor erfarenhet af den
nytta, denna lag åstadkommit, och då jag dessutom är en varm vän af
skogshushållningen, så anser jag mig böra yttra några ord i denna fråga.
Jag har i 40 år tillhört den nordliga delen af Sverige, och under
denna tid har jag varit i tillfälle att se, huru man der afhändt sig
sina tillgångar genom att sköfla skogen, hvilken anses vara det bästa
en hemmansegare har. Detta bar naturligtvis skett på deras efter¬
kommande bekostnad. De hafva afverkat sin skog så, att det knappast
funnits qvar så mycket som till eu gärdesgårdsstör. Detta bör man
förekomma genom en lag, som bestämmer hvad som får afverkas både
för eget behof och till afsalu. Detta skulle vara mycket fördelaktigt
för skogen, om derigenom finge sin bestämda återväxt. Nu har det
visat sig att sunder de 15—20 år, som denna skogslag existerat, hår¬
dess verkan varit så kraftig, att på de ställen, der skogen förr varit
alldeles uthuggen, har den nu vuxit upp och blifvit till nytta och väl¬
signelse för efterkommande, som under andra förhållanden icke kunnat
hafva den ringaste förhoppning att få någon nytta af skogen.
Jag har endast velat uttala detta men gör i alla fall icke något
yrkande, utan ber endast att få instämma med Herr Nils Petersson i
Runtorp i den motion han afgifvit.
Herr Sven Nilsson: Jag skall denna gången förena mig med
Onsdagen den 29 April, f. m.
53
N:o 48.
vice Talmannen. Jag undrade, hvad det af Utskottets vice ordförande
i Kammaren framlagda skrifvelseförslaget skulle tjena till, men jag fick
upplysning derom af en ledamot i Utskottet, hvilken fått den före¬
ställningen, att Domänstyrelsen skulle anse den ifrågasatta skogslag-
stiftningen obehöflig. Mig förefaller det underligt, att man på förhand
söker jäfva eu styrelses åsigt, och att Kammaren vill genom fram¬
läggande af ett förslag, som går i motsatt rigtning mot hvad styrelsen
anser vara rätt, i förväg utöfva ett tryck på denna styrelses åsig-
ter. Jag hade trott det skulle vara nyttigast, om embetsmyndigheterna
finge fritt och opartiskt framlägga sina meningar för regeringen.
För öfrigt skulle jag beklaga, om Domänstyrelsen hade samma
åsigt i frågan som motionären och reservanterna, emedan jag vill
respektera den enskildes eganderätt, och att man icke skall genom
lagstiftningen kunna hushålla med jordbrukarne huru som helst. En
talare har påstått, att här icke är fråga om jorden, utan om skogen.
Jag frågar deremot, om icke skogen växer på jorden, och om det
således icke skulle blifva jorden, som skulle drabbas utaf följderna af
denna lag. Sak samma likväl om det är jorden eller skogen hvarom
man vill lagstifta, ett faktum är dock att den föreslagna lagen blir
ett ingrepp i den enskilda eganderätten. Motionären säger att icke
länsman eller kronofogde ej heller skogstjensteman skulle hafva upp-
sigten öfver efterlefuaden af denna lag, om den komme till stånd, utan
kommunalstyrelsen. Hvad betydelse eu sådan tillsyn, der jordegarne
skulle hafva tillsyn öfver sin egen skog, skulle få, kan man väl på
förhand se. Den skulle blifva af den beskaffenhet, att den tjenade
till ingenting, och i så fall behöfs ingen lag. Men få vi blott lagen,
nog få vi då snart med statens tjensteman att göra äfven.
För lång tid sedan fans i Skåne en lag af samma beskaffenhet
som den föreslagna och som inom den s. 1c. *‘Werkalinien“ beröfvade
jordegarne fri dispositionsrätt öfver deras skog och för hvars upphäfvande
våra förfäder kämpade i hundratals år och slutligen vunno seger. I
de trakter, der denna lag var gällande, finnas ännu sorgliga minnen
om huru kronofogdar, länsmän och jägarebetjening huserade med bön¬
derna; slagsmål och skogsstölder voro följderna af denna lag, och jag
skulle beklaga, om vi nu åter skulle komma att återfå en dylik lag¬
stiftning, hvilken väckte så stor förskräckelse i de landsorter, der den
tillämpades. Låtom oss icke skänka bort vår frihet.
Jag anhåller, Herr Talman, om bifall till Utskottets förslag.
Herrar Örwall, Ljunggren, Trulsson, Andersson i Himmelsby, Jon¬
son i Carlshed, Nils Jönsson, Ersson i Vestlandaholm och Björkman
instämde i detta anförande.
Herr Pehr sson i Törneryd: Jag tror mig vara lika varm vän,
som trots någon, utaf att skogarne icke måtte taga slut i vårt land,
och i likhet med många andra anser jag en skogslagstiftning för de
norrländska länen vara alldeles nödvändig, med hänsyn till det vid¬
sträckta omfång, i hvilket skogsafverkningen der pågår. Förhållandena
äro dock olika inom olika delar af landet; och hvad som i skogslag-
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
N:o 48,
54
Onsdagen den 29 April, f, m.
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
stiftningsväg passar för Norrland passar icke för mellersta Sverige, och
hvad som är lämpligt för mellersta Sverige duger icke för södra delarne
af landet.
En af Lag-Utskottets ledamöter yttrade nyss, att det icke vore
meningen att ålägga den enskilde att plantera skog på någon annan
mark än den, som icke vore till odling användbar, och det var detta
uttalande, som gaf mig anledning att begära ordet för att få fråga,
huru det skulle gå med en stor del våra jordbrukare, som hafva en
mycket inskränkt åkerareal, men hvars värdefullaste egor bestå i utegor
och derför måste taga sin hufvudsakligaste inkomst af sina naturliga
betesmarker, hvilka väl äro mycket stenbundna — något som dock ej
hindrar att emellan stenarna vore en god gräsväxt — om man skulle
ålägga dem att plantera skog på en sådan mark, hvilken i många fall
delvis skulle kunna användas till odling. Jag heintar stöd för min
uppfattning, att man icke bör, som meningen är med ifrågavarande
skrifvelseförslag, åstadkomma någon opinionsyttring, särskild! på det
sätt som föreslagits, ytterligare deraf, att jag tänker mig, att, i fall
man skrifver till Kongl. Maj:t i denna sak, man skall vara beredd att
nu likasom alltid, då man vidtager eu sådan åtgärd, möta konsekven¬
serna deraf, och jag hemställer till herrarne, som helt säkert hafva
kännedom om det sätt, på hvilket statens boställsskogar och skogarne
å ecklesiastika boställen vårdas under uppsigt och ledning af skogs-
statens tjenstemän, huru det skulle taga taga sig ut, om denna samma
tjenstemannacorps skulle utöfva tillsyn öfver den enskildes skogar,
hvilket naturligtvis skulle ifrågakomma, om man antoge en skogslag,
sådan man med skrifvelseförslaget afser.
Man bör äfven betänka en annan sak, och det är, ätt i och med
detsamma man antager en skogslagstittning, gående i den rigtning,
hvarom här fråga, så får man också vara beredd på en stor tillökning
i skogsstatens tjenstemannacorps. Det går ganska lätt att uppsätta
eu sådan och få den på ordinarie stat, men det går icke lika lätt att
taga bort den, om man skulle anse den vara obehöflig. Jag beklagade
verkligen, om Riksdagens beslut om en skogslagstiftning angående den
enskildes pligt att vårda sin skog skulle hafva till följd,fcått uppsynen
deröfver lades i händerna på sådana skogsvårdare, hvilka för närvarande
hafva uppsigten öfver de boställsskogar jag nyss nämnde.
Det är med anledning af hvad jag fruktar i dessa hänseenden,
som jag yrkar afslag på det framstälda skrifvelseförslaget, allra helst
som jag för min del icke kan tänka mig, huru det skulle taga sig
ut, om Riksdagen skulle, såsom af Herr Thomasson föreslagits, hos Kongl.
Maj:t anhålla om framläggande af förslag till lag angående vården af
enskildes skogar i riket, grundad på skyldighet för jordegaren att vid
övervakning af skog å mark, som bör till skogsvård bibehållas, vid¬
taga åtgärder för betryggande af skogens framtida bestånd. Hvem
skulle bestämma, hvilken mark skulle till skogsbörd bibehållas ? Månne
ett sådant bestämmande skulle öfverlemnas åt skogstjenstemännen,
eller skulle några andra tillsättas för detta ändamål? Då jag således
för min del icke kan vara med om ett sådant skrifvelseförslag, så
anhåller jag få yrka afslag derå.
55
N:o 48.
Onsdagen den 29 April, f. m.
Häruti instämde Herr Nilsson i Vrängebol.
Herr Folke Andersson: Herr Talman, mine Herrar. Det är
icke längre någon hemlighet, att våra skogar på ett betänkligt sätt
skotias, och det måste på hvarje sann fosterlandsvän göra ett sorgligt
intryck. Man må resa hvart man vill, så ser man skogen afverkad och
kunna efter sig kaja hedar och ingenting göres för att befordra åter¬
växt. Nar så ar forhållandet, då hemställer jag till herrarne, om icke
staten har skyldighet att här träda emellan.
dessutoui känner, att man från Domänstyrelsen har att
vänta ett förslag, som går ut på att intet göra i sådant hänseende,
som hai ar i fråga så anser jag att Riksdagen icke helt och hållet
bor lemna denna fråga utan afseende. Det har visserligen framhållits,
att denna åtgärd skulle vara ett ingrepp i eganderätten. För min del
vi 1 jag visst icke vara med om att göra något sådant ingrepp, utan
anser jag deremot att eganderätten på allt sätt bör skyddas, men jag
hemställer dock till herrarne, om icke, sedan en enskild egare huggit
ut sm skog och icke vill sjelfmant draga försorg om dess återupp-
vaxande, det a,r ,11denna egares eget intresse och till hans egen fördel,
att han blir skyldig se till, att skogen åter uppväxer. På grund af
dessa skal ar jag för mm ringa del mot det beslut, hvartill Utskottet
kommit, och det ar för att tillgännagifva detta, som jag begärt ordet.
Jag oer nu att ta instämma med Herr Thomasson i hans skrifvelse-
torslag.
• i ^err ^-“derson i Tenhult: Jag ber få anföra blott några ord
i denna fråga ^hor min del kan jag nemligen icke på något sätt vara
med om det ifrågasätta sknfvelseförslaget, ty jag vill icke bidraga till,
att tolk skall forsattas i ett omyndighetstillstånd, vare sig under några
statens tjensteman eller sådana, som kunde komma att väljas för ut¬
ödande åt sådan uppsigt, som här varit ifrågasatt.
Skulle eu sådan lag vara af behofvet påkallad inom de län, hvil-
kas representanter yrkat derpå, så har jag för min del ingenting der¬
emot, att eu sådan skogslag der tillkommer, men inom det län, som
jag tillhör, vågar jag dock påstå en sådan lag icke är behöflig, emedan
man skoter sin skog.
Vid 1883 års landsting hade en stadsrepresentant väckt eu mo¬
tion med yrkande, att landstinget skulle uttala sig rörande behöflb-
heten åt en lag för de enskildes skogar. Denna motion understöddes
äfven a flere andra stadsrepresentanter, och följden blef, att lands-
tinget tdlsatte eu komité för frågans utredning, och jag blef eu af dess
edamoter. Denna komité utsände till vederbörande kommuner inom länet
sex frågor, med anhållan att kommunerna skulle på kommunalstämma
behandla dessa frågor och sedan gifva svar derpå. Från 103 kom¬
muner inkomino också kommunalstämmoprotokoll, och befans, att af
alla dessa kommuner förklarade 92 att ingen stor skogsafverkning före¬
kom, och att således en sådan lag, som blifvit ifrågasatt, var obehöflig.
Under sådana forhållanden samt med stöd af dessa uttalanden på
kommunalstämmorna vägar jag påstå, att en skogslag icke är behöflig
Lagförslag
angående
skyldighet Ull
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
N:0 48. 56
Onsdagen den 29 April, f. m.
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Korts.)
för Jönköpings län, och med anledning deraf hemställer jag om bifall
till Lag-Utskottets förslag.
Herr Nyqvist: Jag skall icke länge upptaga herrarnes tid, för¬
förvissad som jag är, att en vidare diskussion i denna fråga icke kan
tjena till något. Jag har emellertid velat meddela de erfarenheter
jag gjort i den landsdel jag tillhör.
År 1873 väcktes i landstinget inom Vesterbottens län förslag om
vidtagande af åtgärder för ungskogens skydd. Detta förslag mottogs
med blandade känslor till och med inom landstinget. Jag satt såsom
medlem inom landstinget de tre derpå följande åren. Framställningen,
som 1873 afslogs, förnyades hvardera af de följande åren. Andtligen
kom en skogslag till stånd. Denna lag, som afser att skydda ungskogen
inom Norrbottens län, ansågs vara särdeles sträng och farlig. Nu, se¬
dan denna lag verkat en del af år, är man allmänt belåten med de
goda verkningar den fört med sig. Hade icke älven Vesterbotten bill—
vit välsignad med denna skogslag, så skulle ungskogen der i denna
stund vara vida mer åtgången än den nu är. . Den, som reser genom
Vesterbottens län, skall ännu i dag se en skilnad mellan skogarne i
norra och södra Vesterbotten. I norra Vesterbotten hade man redan
utmed floderna börjat med sparrliyggo, då lagen trädde i kraft. 1
södra Vesterbotten har eu sådan skogssköfling ännu icke egt rum.
Skogen der är således icke fullt så illa åtgången. Det finnes hemman
i norra Vesterbotten, som knappt hafva skog ens till husbehof. Hade
nu icke den s. k. Norrbottenslagen kommit till, skulle sparrhygget
sträckt sig jemväl till södra Vesterbotten.
Det har har här yttrats, att antagandet af en sådan lag vore ett
ingrepp i den enskilda eganderätten. Ja, den är det, men, frågar jag,
är° icke så förhållandet med de flesta lagar? Jag vill påminna om
den diskussion, som fördes i de olika stånden, då det var fråga om
att afskaffa den s. k. husbekofsbränniugen. Man säde då, att jord¬
brukaren, om denna rättighet fråntoges honom, icke skulle kunna
längre existera. Jag deremot tror, att jordbrukaren står sig bättre
nu än förr. Jag tror, att, om icke husbehofsbranmngen Dumt al-
skaffad, vårt land i närvarande stund vore ett drinkareland. Liknande
torde förhållandena vara på många andra områden. Nar först en lag
sådan som den ifrågavarande kommit till stånd och vant gällande
under ett tiotal år, samt den goda verkan deraf hunnit visa sig, dä
skola alla vara nöjda med lagen och hafva insett behofvet deråt. _
I början af mitt anförande yttrade jag, att en vidare diskussion
i denna fråga icke kunde tjena till något. Jag vill för den skull äfven
sluta med att endast såsom min åsigt uttala, att jag instämmer med
Herr Thomasson i hans reservation.
Herr Thomasson: Herr Pehr Pehrsson i Törneryd bär genom
sitt anförande sökt åstadkomma en allmän skräck mot det förslag här
föreligger. Jag ber emellertid få fästa så väl den ärade talarens som
hela Kammarens uppmärksamhet på, att så väl i denna motion, som
skulle föranleda skrifvelseförslaget, och i den år 1883 i amnet vackla
Onsdagen den 29 April, f. m.
57
N:o 48.
motionen som i alla de förslag, som blifvit i ämnet framstälda, har
det varit bestämdt angifvet, hvad slags mark det är som skall till
skogsbörd bibehållas; så att uti det af Herr Pehr Pehrsson citerade
uttrycket icke ligger ringaste fara.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr Tal¬
mannen till proposition upptagit de yrkanden, som derunder förekom¬
mit, blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
Lagförslag
angående
skyldighet till
skogsvård
för enskilde
skogsegare i
riket.
(Forts.)
Kammarens ledamöter åtskildes kl. |4 e. m.
In fidem
II. A. Kolmodin.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 48.
5