RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Andra Kammaren. N:o 42.
Onsdagen den 22 April.
Kl. 11 f. ru.
§ 1-
Justerades protokollet för den 15 innevarande månad.
§ 2.
Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på Kammarens bord kvilande
proposition angående försäljning af den under Haga slott lydande
egendomen Frescati jemte lägenheten Gustafsborg, blef samma proposi¬
tion öfverlemnad till behandling af Stats-Utskottet.
§ 3.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
Stats-Utskottets Memorial N:o 31;
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 45, 46 och 47; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 6,
(i samlingen N:o 14).
§ 4.
Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 41, i anled¬
ning af väckta motioner om ändringar i 1, B och 14 §§ i förordnin¬
gen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den
31 Oktober 1873.
Motionärerne, Herrar Jakob Erikson och K. P. Arnoldson hade
föreslagit:
den förre: att Riksdagen ville besluta sådana ändringar i § 3
och öfriga delar af ofvanberörda förordning, “att det varder hvarje
medlem af svenska kyrkan, som sådant önskar, medgifvet att på an¬
mälan hos vederbörande kyrkoherde få utträda ur kyrkan, utan att
behöfva uppgifva sig vilja öfvergå till något annat samfund;"
Andra Kammarens Prof. 1885. K:o 42.
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
1
N.o 42.
2
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring och den senare: att § 3 i nämnda förordning måtte erhålla föl-
? och 14 jande lydelse:
den 31 Okt Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
1873 angå- vill för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för
ende fram- kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin
mande tros- afsigt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos
*och deras kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrko¬
religions* herden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af
öfning. anmälan, som skett innan han fylt aderton år, anses från svenska.
(Forts.) kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda
ålder upptagas;
och att i oskiljaktigt samband dermed 1 och 14 §§ i samma
förordning måtte ändras på det sätt, att ordet kristen utginge framför
ordet “troslära'' på förra stället och framför ordet ''trosbekännelse"
på det senare.
Utskottet hemstälde, att motionerna icke måtte vinna Riksdagens
bifall; men hade emot denna Utskottets hemställan reservationer an¬
mälts dels
af Herrar Thomasson, F. Andersson i Helgesta, Ferglöf, U.
Anderson i Nöbbelöf, J. Anderson i Tenhult och Lavin; samt dels
af Herr Ilasselrot, med hvilken Herrar Smedberg och Fäslund
instämt, och hvilken föreslagit, att Riksdagen för sin del ville besluta
den förändring i 3 § af Kong! förordningen den 31 Oktober 1873,.
angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, att or¬
den “uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå" måtte-
ur densamma uteslutas.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Jak. Erikson: Då jag tog mig friheten väcka den motion,
som nu föreligger och hvilken af Lag-Utskottet blifvit afstyrka gjorde
jag det alldeles icke i afsigt att på något sätt tillfoga den evangelisk¬
lutherska kyrkan någon skada. Jag har velat nämna detta derför, att
det finnes icke så få, som betrakta hvarje försök till förändring i lag¬
stiftningen, i syfte att få religionsfrihetens grundsats mera allmänt
tillämpad, såsom ett angrepp emot kyrkan och såsom förestafvadt af
hat till densamma. Emot ett sådant antagande ber jag att få prote¬
stera. Jag har, såsom jag också i min motion sökt visa, endast velat
föra saken derhän, att den religionsfrihet, som grundlagen tydligen
tillförsäkrar hvarje svensk undersåte i Regeringsformens 16 §, der det
heter: “Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta", skall
komma mera till heders än hittills varit och ännu är fallet. Denna
grundsats, samvetsfrihetens grundsats, är såsom Kammaren har sig
bekant en af protestantismens förnämsta grundsatser. Det förefaller
mig alldeles tydligt att kyrkan icke kan hafva någon nytta af att.
genom någon slags tvångsåtgärd hos sig qvarhålla personer, som hysa
en uppfattning som är för kyrkans läror fullkomligt främmande. Vill
man tvinga sådana personer att qvarstå i statskyrkan, tror jag att-
man dermed mera skadar än gagnar. En kyrka måste såsom sådan
Onsdagen den 22 April, f. m. 3
hafva vissa antagna lärosatser och det synes mig vara ganska vigtigt,
att dessa lärosatser vinna erkännande af alla dess medlemmar. Det
synes mig vidare såsom om man icke gerna med framgång kan lag¬
stifta inom kyrkan, om man icke ställer så till att man verkligen kan
strängt hålla på att dess lagar efterlefvas. Men man kan icke det
utan att på samma gång kränka samvetsfrihetens grundsats, om man
yrkar, att äfven de, som hysa en från kyrkans läror afvikande upp¬
fattning, skola ställa sig kyrkans lagar till efterrättelse. Om deremot
så vore, att hvar och en egde frihet att utträda ur och skilja sig
från kyrkan när han så önskade, kunde man också med större utsigt
till framgång lagstifta inom kyrkan och vänta att de lagar, som man
stiftade, skulle blifva efterlefda. Man har inom denna Kammare vid
flera olika tillfällen och särskildt då det var fråga om införande af
valfrihet för svenska kyrkans medlemmar att ingå kyrklig eller borger¬
lig vigsel talat om, och det var särskildt en representant från Göte¬
borg som framhöll det, att dörren är öppen för dem som icke vilja
ställa sig kyrkans lagar till efterrättelse. Det synes mig dock som
om det icke vore så alldeles väl bestäldt dermed; det ser för mig ut
som om dörren icke vore alldeles öppen, då man icke kan utträda
ur statskyrkan, ehuru man hyser en med henne fullkomligt olika upp¬
fattning af de kristliga lärosanningarne, för såvidt man icke uppfyller
de vilkor som äro uppstälda och som äro af den beskaffenhet, att det
icke finnes få som alldeles icke kunna gå in på desamma. Dörren
till utträde ur statskyrkan är sålunda icke fullt öppen, men jag här¬
med min motion åsyftat att bringa det derhän.
Lag-Utskottet har afstyrkt min motion af, bland andra det skäl,
att jag icke formulerat något förslag till lagförändring. Ja, det borde
jag kanske hafva gjort, men att jag underlåtit det, torde få tillskrif-
vas min ringa erfarenhet på detta område och min ovana vid att
formulera lagparagrafer. Men jag tycker dock icke om, att Lag¬
utskottet påbördat mig hvad jag icke sagt eller ens önskat. Det
synes mig att Utskottet icke beköfde sammanblanda min motion med
Herr Arnoldsons. Jag har åtminstone hittills aldrig tänkt på att
väcka motion derom, att äfven sådana samfund, som icke äro kristna,
skulle blifva af staten erkända; det har ingalunda varit min afsigt
att bringa det derhän, att äfven sådana samfund, som icke hvila på
kristliga grundsatser, skulle vinna något slags erkännande, hvarigenom
staten förklarade att de vore berättigade. Min uppfattning är, såsom
jag vid ett föregående tillfälle uttalat, att staten och kyrkan icke
borde vara på sätt som nu är sammankopplade. Det har derföre aldrig
kunnat fälla mig in att väcka motion i afsigt att till och med icke
kristna samfund skulle vinna erkännande såsom berättigade. Deremot
har Utskottet alls icke berört det skäl jag i motionen framhållit, eller
att den nu i detta hänseende gällande lagstiftningen är alldeles värde¬
lös ur praktisk synpunkt. Genom den nådiga resolution, som vid-
fogats Utskottets betänkande, har man fått prejudikat på att det icke
åligger den, som vill utträda ur svenska statskyrkan och derför bör
uppgifva ett annat trossamfund, till hvilket han vill sluta sig, att verk¬
ligen öfvergå till detta samfund; det fins intet lagstadgande derom,
N:o 42.
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i IL F.
den 31 Oht.
1S73 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
4
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring att den, som uppgifver sig vilja öfvergå t. ex. till baptistsamfundet
i 1, 3 och lé eiier annat samfund, också skall visa att lian verkligen öfvergått till
den1 31 Oht detsamma. Då frågar jag: hvartill tjeuar det att den nuvarande be-
1873 angå- stämmelsen qvarstår, att man skall uppgifva till kvilket trossamfund
ende fram- man öfvergår, dä man icke är pligtig att verkligen öfvergå dertill?
mande tros- Utskottet säger vidare, att genom en sådan förändring skulle
both deras staten uppgifva sin ställning såsom kristen. Jag tror dock att, då
religions- man talar om en kristen stat, måste det vara under förutsättning,
Öfning. att denna stat har lagar som äro baserade på kristliga grundsatser.
(Forts.) jqen man kail val icke föreställa sig att det kunde finnas en stat,
hvari alla äro kristna. En sådan föreställning kan väl ingen hysa.
Men då inser jag icke heller att man kan fatta detta uttryck “kristen.
stat11 på annat sätt än att denna stats lagar äro baserade på krist¬
liga grundsatser; och dit hör framför allt sanningen. Staten skulle
då, efter mitt förmenande, handla mera värdigt eu kristlig stat, om
den borttoge ett lagstadgande, som tvingar icke så få, kanske hundra-
eller tusentals af dess medborgare att gifva sig ut för att vara hvad
de icke äro.
Utskottet anser vidare att den evangelisk-lutherska kyrkans ställ¬
ning såsom statskyrka skulle råka i fara, om den föreslagna för¬
ändringen blefve af Riksdagen beslutad. Jag ber dock få påpeka att,
så vidt jag icke misstager mig, finnes ännu eu statskyrka i Norge; och
likväl har man der allt sedan den 16 Juli 1845, då en förordning
angående dissenters der utkom, icke några sådana bestämmelser som
att man för utträde ur statskyrkan skall uppgifva till hviiket samfund
man vill öfvergå.
Utskottet anför derefter att svenska folket har i sekler funnit
sitt religiösa behof tillfredsstäldt genom den evangelisk-lutherska kyrkan.
Derom vill jag visserligen icke säga något eller förneka att så är för¬
hållandet; men äfven om så varit hittills, är det nu icke så; jag är
öfvertygad om att de röster, som nu höjas för framkallande af eu
mera frisinnad lagstiftning i detta hänseende, skola blifva allt star¬
kare och starkare.
Slutligen talar Utskottet om kyrkans inflytande på den vilsefarande
och förnekande. Jag tror för min del att detta inflytande icke är
synnerligen stort; ty om man betraktar förhållandena, sådana de nu
gestalta sig, måste litet hvar erkänna att kyrkan icke utöfvar något
större inflytande på dem som, tvärt emot sin vilja och med från kyr¬
kans fullkomligt afvikande åsigter, tvingas att inom henne qvarstå.
Jag vill icke trötta Kammaren med att längre orda i denna sak,
utan jag inskränker mig till att — då jag fruktar att det nu icke
finnes någon utsigt att komma längre — med afslag å Utskottets
hemställan yrka bifall till den af Herr Hasselrot vid betänkandet
fogade reservationen, som kommer temligen nära hvad jag i min motion
föreslagit. I denna reservation yrkas, att Riksdagen för sin del ville
besluta den förändring i 3 § af Kongl. förordningen den 31 Oktober
1873, angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning,
att orden “uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå"
måtte ur densamma uteslutas.
Onsdagen den 22 April, f. m.
5
N:o 42.
Herr Berglöf: På sätt Lag-Utskottets betänkande utvisar har
jag anmält mig såsom reservant emot det slut, hvartill Utskottet
kommit. Jag ber att få anföra skälen för min reservation och an¬
gifva det beslut, hvartill jag önskar att Riksdagen i denna fråga må
komma.
Kong!, förordningen af 31 Oktober 1873 innehåller i 3 § be¬
stämmelser angående utträde ur den svenska kyrkan. Denna paragraf
lyder i första punkten sålunda: “Har medlem af svenska kyrkan om¬
fattat främmande kristen lära och vill för den skull ur kyrkan ut¬
träda; gifve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling, han
tillhör; uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå." I
denna del af 3 § hafva båda motionärerne yrkat ändring — i den
senare delen af samma paragraf är deremot någon ändring icke på¬
kallad. Det påstås att i angifna del af 3 § förefinnas två bestäm¬
melser, hvilka utgöra hinder för utträde ur statskyrkan och betydligt
inskränka på religionsfriheten. Det första momentet är ordet “kristen“
eller bestämmelsen att den främmande lära, hvilken omfattas af den,
som vill ur statskyrkan utgå, skall vara kristen. Det andra mom.
är orden: “uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå.11
Obestridligt är att dessa två bestämmelser utgöra hinder för den, som
vill utgå ur den svenska kyrkan, om han omfattar icke kristen lära
eller om han icke kan angifva något trossamfund, hvartill han vill
sluta sig. Då är frågan om det icke vore skäl uti och af behofvet
påkalladt att undanrödja dessa hindrande bestämmelser och ändra
3 § i sådan riktning som motionärerne föreslagit. Mig synes att man
borde tillmötesgå dessa anspråk. Jag tror också att det från svenska
kyrkans sida icke kan vara gagneligt, att denna paragraf får blifva
sådan den nu är; utan torde det vara i kyrkans eget intresse, att den
påkallade förändringen kommer till stånd.
Hvad beträffar det första momentet eller att den, som vill ur
statskyrkan utträda, skall omfatta en kristen lära, vill jag erinra att
det icke kan vara till något gagn för kyrkan att inom sig hålla bundne
individer, som icke vilja eller icke anse sig kunna tillhöra henne.
Till olrid inom kyrkan och allt annat än uppbyggelse för dess med¬
lemmar blifva dessa ständiga naggande anfall och angrepp emot
kyrkans lärosatser och former. För individen sjelf kan det icke heller
vara till synnerligt gagn att tillhöra eu kyrka, hvars läror han öppet
icke blott ogillar, utan äfven hånar. Det torde äfven hafva visat sig
att svenska kyrkan står vanmäktig att kunna till sig återföra någon
eller några af dessa personer. Individen, som således tvingas att till¬
höra statskyrkan, kan icke vidare hafva nytta af att stå qvar inom
henne utan måste deraf taga än mera skada, då han i sitt sinne
ständigt upphetsas och förbittras emot kyrkan, som han betraktar
som ett tvingande band på hans frihet.
Vidkommande det andra momentet, eller att den utträdande skall
uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, så torde en sådan
bestämmelse i många fall icke vara möjlig att efterkomma, ty den,
som vill utträda ur statskyrkan, kan ju hylla en åsigt, eu lära, om
hvilken han står alldeles ensam. Det finnes vid sådant förhållande
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
6
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring
i 1, 3 och U
§§ i K. F.
den 31 Olif.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
icke något trossamfund, hvartill han vill sluta sig och något sådant
kommer kanske icke heller under den närmaste framtiden att finnas.
Han kan således, om han är ärlig, icke uppgifva det samfund han
ämnar tillhöra. Å andra sidan är denna bestämmelse af intet bin¬
dande värde, enär den mycket lätt kan kringgås. Den person, som
vill ur kyrkan utgå, behöfver nemligen endast uppgifva det ena eller
det andra trossamfundet, till hvilket han vill sluta sig, men någon
skyldighet finnes icke för honom att sedermera visa att han slutit
sig till det uppgifna samfundet. Det är således endast uppgifvandet
som fordras, men icke skyldigheten att fullfölja uppgiften. Det be¬
rättades ock inom Lag-Utskottet vid frågans behandling att detta
vore ett modernt sätt att reda sig från lagens bud i denna del. En
lag som icke efterlefves, utan kan och brukar kringgås af dem, för
hvilka han är afsedd, bör icke bibehållas; den måste förändras. Vidare
finnes ingen säkerhet för att den utträdande blir upptagen i det tros¬
samfund, dit han uppgifvit sig vilja inträda — exempel härpå lära
icke saknas. Då således bestämmelsen i 2:dra momentet för kyrkan
icke innebär garanti för att en från henne utträdande medlem blir
upptagen och omhuldad af ett annat trossamfund, kan det för kyrkan
icke vara skäl att hålla på ett sådant lagstadgande.
Äfven ett annat skäl vill jag anföra för denna frågas lösning.
Jag förutskickar dervid den erinran, att jag är en varm vän af stats¬
kyrkan; men att jag icke hör till dem, som blindt vilja hålla på kyr¬
kans nuvarande förmer, utan vill jag vara med om att dessa former
ändras efter tidens kraf. Detta ändrande skall dock ske af en len
och om kyrkans sanna bestånd intresserad hand och så varsamt, att
kyrkans tillvaro icke sättes i fara genom häftiga slitningar. Denna
kyrkans lugna utveckling tror jag förhindras och förryckes just genom
de häftiga ansatser, hvilka mot hennes fogningar göras af sådana, som
kyrkan äflas med att söka inom sig behålla qvar och förbättra — ett
arbete, som är till skada för kyrkan och till ingen bättring eller båt¬
nad för individen. Man bör derföre, enligt min tanke, låta kyrkan
blifva fri från den, som icke kan eller vill gilla hennes lära och for¬
mer —• den, som icke vill vara kristen. Låt denne söka skapa sig
frid och ro för sitt samvete på det sätt han anser vara för sig till¬
fredsställande.
Med anledning häraf vill jag föreslå, att dels ordet “kristen" och
dels orden “uppgifve ock det trossamfund, hvartill han vill öfvergå'1
må utgå ur 3 §. Men som en dylik förändring kan påkalla äfven
andra förändringar af 1873 års förordning, så torde nödigt vara, att
förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan blifva af
nöden i följd af den för 3 § föreslagna ändrade lydelse.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört får jag, Herr Talman,
föreslå: “att Riksdagen måtte besluta skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag
till sådan ändring af Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 att
3 § gifves denna lydelse:
“Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och
vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt tillkänna för
Onsdagen den 22 April, f. m.
7
N:o 42.
kyrkoherden i den församling han tillhör. Framhärdar han i sin af- Om ändring
sigt, inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos * ™h-*4
kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan och göre kyrko- gen 31 Qj-f
herden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af 1873 angå-
anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska ende främ-
kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda vinnare
ålder upptagas", samt att förordningen i öfrigt underkastas den om- och dems
arbetning, som kan blifva af nöden i följd af den för 3 § föreslagna religions-
ändrade lydelse. öfning.
J (Forts.)
Med Herr Berglöf instämde Herrar Nydahi, Graf ström, Ham¬
marlund, A. P. Lind, Palmcer, Vilh. Carlson, Gustaf Lricsson och
Månsson.
Vidarde anförde:
Herr Ekman: Herr Talman! Jag skulle kunna inskränka mig till
att instämma i hvad den föregående talaren yrkat, emedan jag till
alla delar biträder detsamma; men då denna fråga är af den beskaf¬
fenhet, att den fordrar en närmare granskning, samt då man dervid
har att röra sig på en för en och annan af oss kanske icke så be¬
kant mark, nemligen religionsfrihetens, så torde Kammaren ursäkta
mig, om jag för några ögonblick upptager Kammarens tid med att
påpeka ett och annat rörande föreliggande fråga, äfven om jag dervid
skulle utsätta mig för att upprepa åtskilligt af hvad, som redan blif-
vit sagdt af föregående talare.
Såsom vi finna, hafva två ledamöter i denna Kammare väckt
motioner om ändring af åtskilliga paragrafer af förordningen af den
31 Oktober 1873. Man kan säga, att i en punkt äro de öfverens.
Men i åtskilliga andra punkter går den ene motionären längre än
den andre. Först och främst ber jag få påpeka den punkt, hvari de
samstämma. Det afser förändring af 3 § i sådant syfte, som den
siste talaren rigtigt framhållit, att nemligen orden “uppgifve ock det
trossamfund, hvartill han vill öfvergå" skola ur paragrafen utgå. Att
dessa ord böra utgå ur förordningen är klart deraf, att det mången
gång, såsom ock redan blifvit sagdt, kan vara svårt uppgifva det tros¬
samfund, hvartill man vill öfvergå, ty det kan hända, att man icke
vill öfvergå till något religionssamfund, som är kändt. För min del
vill jag säga, att om jag i denna stund skulle utgå ur svenska stats¬
kyrkan, så har jag icke klart för mig, till hvilket trossamfund jag
skulle vilja öfvergå, emedan intet främmande sådant för närvarande
finnes i vårt land, som tilltalar mig så, att jag skulle vilja öfvergå
till detsamma. Om man således vill behålla denna bestämmelse, är
det klart, att man derigenom stänger vägen för en hel hop menniskor
att begagna sig af den uti 1873 års förordning medgifna rättigheten
att utgå ur statskyrkan. Och om man skall uppgifva det trossam¬
fund, till hvilket man vill öfvergå, så bör man taga jemväl en annan
faktor med i beräkningen, nemligen om detta samfund vill mottaga
den, som anmäler sig till inträde. Ty hvarje samfund har sina sta-
N:o 42.
8
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Oht.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
tuter, och den som icke uppfyller dessa, blir icke heller mottagen,
Ännu ett skäl för att stryka dessa ord ligger deri, att det finnes ingen,
garanti för, att man verkligen öfvergår till det trossamfund, som man
uppgifvit. Det har berättats mig, att det händt här i Stockholm, att
personer, som velat utgå ur svenska statskyrkan men icke kunnat
uppgifva något bestämdt trossamfund, i hvilket de velat ingå, dock:
till följd af lagens föreskrift nödgats för tillfället uppgifva namnet
på något samfund, men sedan i verkligheten aldrig ingått i det sam¬
fund de uppgifvit. Häraf framgår tydligt och klart, att detta stad¬
gande i 3 § af Kongl. förordningen den 31 oktober 1873 tjenar till
ingenting. Fördenskull vill jag instämma med båda motionärerna i
deras förslag, att ifrågavarande ord måtte utgå ur 3 §.
Jag kommer nu till det andra förslaget eller det, som går längst,
nemligen Herr Arnoldsons förslag. Han yrkar, att ordet fristen måtte
utgå ur 3 § af 1873 års förordning, så att orden i denna paragraf
“har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära",
måtte komma att lyda: “har medlem af svenska kyrkan omfattat främ¬
mande lära“. När man står inför ett sådant förslag, så vet jag nog,
att man från flere håll skall uppgifva ett rop, att det ju vore för¬
skräckligt att stryka bort ordet fristen och sålunda befordra men-
niskors öfvergång till hedendomen. Men, mina herrar, det förskräck¬
liga ligger icke deri att stifta sådana lagar, att hvarje menniska i
religiöst hänseende må hafva frihet; det förskräckliga ligger icke deri,
att ärlighet befordras på alla områden. Utan det förskräckliga ligger
deri, att det finnas personer i vårt land, som verkligen vilja öfver¬
gifva den kristna läran och öfvergå till hedniska åskådningssätt. Det
är förskräckligt, att det finnas personer, som kunna förneka tillvaron
af Gud och ett lif efter detta. Det är just detta förhållande, som
är förskräckligt. Men icke är väl det förskräckligt att söka genom
lag ordna förhållandena, så att man kan säga till dylika personer: I fån
lemna svenska statskyrkan och utgå ur densamma samt vara hvad I
ären. Det är eu vigtig grundsats att hålla klar, den nemligen, att
en menniska i religiöst hänseende bör få vara hvad hon är. Det är
denna stora grundsats jag vill häfda. Jag har under flere föregående
år haft till en af mina uppgifter att bekämpa den officiella lögnen
på det andliga området; och jag skall fortfarande göra det, påyrkande,
att hvarje menniska får i religiöst hänseende vara hvad hon är. Om
hon till exempel är positivist eller förnekar tillvaron af en personlig
Gud, hvad kunna vi väl göra deråt? Yi kunna beklaga, att sådana
menniskor finnas; men vi kunna aldrig genom lag eller yttre medel
tvinga dem att komma till en annan öfvertygelse. Keligionen berör
vårt innersta; den är det mest innerliga förhållande mellan menniskan
och Gud. Huru skall väl någon mensklig lag kunna reglera detta för¬
hållande? Den som i det hänseendet en gång “kommit på sned1', kan icke
rättas på någon annan väg än öfvertygelsens. Det är alldeles förgäfves
att använda andra medel. Jag behöfver väl icke här i denna Kammare
säga, att jag för min del icke vill befordra en icke kristen lära. Tvärt¬
om, jag är en varm vän af kristendomen, en lefvande kristendom; ty
endast en sådan kristendom kan skänka oss sann glädje. Men just
Onsdagen den 22 April, f. m.
9
N:o 42.
derför vill jag också strängt hålla på den personliga rätten och icke
tvinga någon att vara hvad hon icke är. Är hon icke kristen, så låt
henne dock hafva en ärlig ställning i samhället. Må staten icke ge¬
nom sina lagar säga henne: Du är icke någon lutheran, men du måste
dock gälla för en sådan. Att sådant icke kan fortfara i längden torde
för denna Kammares ledamöter blifva allt mer och mer klart. Mån¬
gen torde kanske tänka: om man tager bort ordet kristen i förevarande
3 §, huru skall det då gå med kristendomen. Jag för min del är
icke rädd för, att kristendomen derigenom skulle falla. Den bär inom
sig ett sådant lif, att den skall trotsa alla anfall. Jag ber i detta
afseende blott få hänvisa till kristendomens första århundraden, då
kristendomen ännu icke stöddes af någon verldslig stark arm. Det
var på Konstantin den Stores och hans efterträdares tid, som kristen¬
domen erhöll statens skydd, men det var ock då, som kristendomens
lif började att förqvälvas. Jag har för mycken aktning för en kristendom
i anda och sanning att tro, att densamma skulle gå under derföre att
i det fall, hvarom här är fråga, ordet “kristen14 undertryckes, och
man låter en menniska vara hvad hon i verkligheten är.
Utskottet säger i sin afstyrkande motivering, att det skulle stå i
föga öfverensstämmelse med statens ändamål, att vissa dess medbor¬
gare skulle få sjelfvilligt lösslita sig från hvarje inverkan från den
bestående folkkyrkans sida för att kanske öfvergå till fullständig
religionslöshet — ställa sig utom all religion. Tomma fraser! Låtom
oss tänka på vår tids positivister! Hvilket inflytande har väl stats¬
kyrkan på dem? Icke det ringaste! Inflytandet blir det samma antin¬
gen positivisterne tillåtas att utträda ur statskyrkan och derigenom
få en ärlig ställning eller icke. Men det vore den vinsten dermed,
att deras ställning blefve ärlig. Det kan icke heller vara för stats¬
kyrkan helsosamt eller densamma värdigt, att den inom sig qvarhåller
menniskor, som med henne icke vilja hafva något att skaffa. Jag ber
att få anföra hvad en af svenska statskyrkans mest framstående män,
biskop Beckman, säger rörande denna sak. Han yttrar nemligen:
“Att lemna den till mogen ålder komne individen frihet att existera
utan yttre kyrklig gemenskap, har jag ansett vara påkalladt af grun¬
der, för hvilka mina betänkligheter borde gifva vika." Biskop Beck¬
man hade således till en början haft betänkligheter häremot; men
dessa hafva måst gifva vika för rättmätigheten af den sak, hvarom
frågan nu gäller.
Och, mine herrar, huru skall väl, derest den här föreslagna för¬
ändringen af 3 § i Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873 icke
kommer att ega rum, Konungen kunna förverkliga dessa ord i 16 §
Regeringsformen: “Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta,
utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt
han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstad¬
kommer"? Detta nu med afseende på 3 §.
Jag öfvergår nu till den af Herr Arnoldson äfven behandlade 1 §
i samma Kong!, förordning, der det heter: “Vilja bekännare af annan
kristlig troslära än den evangelisk-lutherska bilda särskild församling
och önska de, att densamma varder af staten erkänd, göre derom hos
Om ändring
i 1, 3 och 14
8§ i K. F.
den 31 Oht.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
10
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring Konungen ansökan, samt uppgifve sin trosbekännelse och församlings
* h ? il ordning.*1 I konseqvens med sitt förslag beträffande 3 § vill Herr
den 31OM Arnoldson att ordet “kristen" bär skall utgå, så att bekännare äfven
1873 angå- af annan lära än den kristna må få bilda samfund. Hvad är nu att
ende fram- säga om detta? Jo, ingenting annat än att samfund, som redan fak-
mande tros- tiskt existera, också böra erkännas för hvad de äro. Här i hufvud-
och dTras sta<fen finnes det ett positivistiskt samfund. Skall man väl säga, att
religions- detta samfund måste vara lutherskt, eller att det måste vara kristet,
öfning. fastän det icke är det? Hvarföre får det icke vara, hvad det är och
(Forts.) ingenting annat?
Men säger man, härigenom skulle en hop hedniska samfund upp¬
stå, som undergräfde sedligheten, den grundval, hvarpå staten hvilar!
I det hänseendet ber jag ännu eu gång få påpeka, hvad som står i
1 § af mera nämnda 1878 års Kongl. förordning. I slutet af den¬
samma läsa vi följande: “Finner Konungen skal att ansökningen bi¬
falla; ege den församling rätt till offentlig religionsöfning."
Således föreligger härvidlag ingen fara, då det ju är öfverlemnadt
åt Konungen att i sista hand pröfva saken. Uppstode här ett religions¬
samfund, hvars församlingsordning innebure fara för statens bestånd
ur sedlighetens synpunkt, vägrade nog Konungen sitt erkännande af
ett sådant samfund. Antag till exempel, att mormonerna komme hit
och ville upprätta ett särskildt samfund! För min de! är jag viss på,
att Konungen skulle vägra att legalisera ett sådant samfund, der
månggiftet existerar och som således undergräfde sedligheten och upp-
refve familjen, som är grundvalen för staten! I Konungens pröfnings-
rätt — och motionären har icke yrkat, att denna rätt skulle från¬
tagas Konungen — ligger alltså enligt min tanke en fullständig garanti
för att icke sådana religionsförsamlingar skola komma till stånd, som
äro egnade att undergräfva den borgerliga säkerheten och det borger¬
liga samhällslifvet.
Jag ber att med afseende på detta ämne få uppläsa ett yttrande
vid 1877 års riksdag af nu mera afiidne kyrkoherden Grafström, hvil-
ket yttrande Herr Arnoldson anför i sin motion. Kyrkoherden Graf¬
ström säger deri bland annat: "Om nu en medlem af den svenska
kyrkan skulle omfatta positivismens lära och ville ur svenska kyrkan
utgå, så vore det väl mot religionsfrihetens grundsats stridande att
förvägra honom detta, likasom ock det vore föga öfverensstämmande
med den svenska kyrkans välförstådda intresse att inom sig behålla
en sådan medlem. Denna oegentlighet kan också lätt undvikas om
ordet kristen i §:ns första mening utstrykes."
Slutligen har Herr Arnoldson i öfverensstämmelse med sina förut
här omnämnda yrkanden äfven föreslagit den ändring af 14 § i 1873
års Kongl. förordning, att det der befintliga ordet "kristen" ock bort¬
tages, och att den måtte erhålla följande lydelse: “Med de undantag
och inskränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning
föranledas, skall skiljaktighet i trosbekännelse icke medföra någon olik¬
het i svenska medborgares rättigheter och skyldigheter." Detta är
naturligtvis alldeles följdrigtigt, på det att en persons borgerliga för¬
måner icke måtte blifva beroende af religiösa förhållanden.
Onsdagen den 22 April, f. m.
11
N:o 42.
Jag upprepar det än en gång, att alla dessa föreskrifter, hvari
nu förändring föreslås, icke kunna annat än, om de bibehållas, alstra
och befrämja ett offentligt skrymteri, som ingalunda kan vara i den
sanna religionsfrihetens intresse; och såsom eu varm vän af religionen
och specielt den kristna vågar jag, Herr Talman, yrka afslag å Lag-
Utskottets förevarande hemställan och bifall till Herr Aruoldsons
motion.
Herr Wr et lind: En grupp af mina valmän hafva på ett nyli¬
gen i Göteborg offentligen utlyst möte diskuterat dessa motioner och
uttalat sympatier för dem, samt uppmanat mig att tala för dem här i
Kammaren; och jag gör detta så mycket hellre, som jag sjelf full¬
komligt instämmer i så väl dessa motioners syften som i deri framstälda
yrkanden. Af den föregående erfarenheten under Riksdagens lopp
inom denna Kammare, har det visserligen framgått, att det icke kan
vara synnerligt uppmuntrande att på statskyrkans område tala för
förändringar i frihets vänligt syfte, då man har Lag-Utskottet emot sig,
men, då vid detta betänkande åtskillige reservanter från denna Kam¬
mare låtit anteckna sig, kan det ingifva förhoppning, att man denna
gång icke talat alldeles förgäfves. Dessutom finnes ett annat, vida
kraftigare skäl för denna Kammare att nu bifalla de väckta motio¬
nerna, nemligen det att om Kammaren nu afslår dem, så handlar
Kammaren inkonseqvent mot sina förut fattade beslut. Kammaren
har nemligen vid denna Riksdag tydligen visat, att Kammaren på det
statskyrkliga området icke vill vara med om några förändringar, som
afse större frihet för dem, som icke vilja underkasta sig kyrkans
förmer. Men vill Riksdagen icke gifva dem frihet, hvilka känna sig
bundna af och icke kunna förena sig om statskyrkans lära och ord¬
ning, så att de kunna få denna ordning förändrad efter sina önsk¬
ningar, måste väl Riksdagen medgifva dessa affällingar, om jag så
får kalla dem, tillfälle att på ett eller annat sätt komma ut från
statskyrkan.
Jag instämmer fullkomligt med den siste talaren deri, att ärlig¬
het varar längst, såsom ordspråket säger, och att staten ingalunda
bör uppmuntra till oärlighet på något område, allra minst på det,
som rör religionen och kyrkan.
Statskyrkan uppmuntrar otvifvelaktigt nog till oärlighet genom
de förmåner den skänker dem, som omfatta dess lära och ordning,
hvarom jag nu icke vill vidare yttra mig — utan att hon behöfver
gå så långt, att hon hindrar dem, som vilja vara ärliga, från att gå
ut från henne.
Man måste, synes mig, erkänna att nu gällande dissenterlag in¬
nehåller en halfmesyr i nu ifrågavarande hänseende. Dissenterlagen af
år 1860 åter innehöll ett principielt rigtigt stadgande ifråga om vil-
koren för utträde ur statskyrkan; den föreskref, att de, som vilja
utgå, icke skulle anses från statskyrkan skilda, förrän de efter upp¬
nådda 18 år förklarat sig vilja utträda och blifvit i annat tillåtet
religionssamfund upptagne. Lagen håller der tydligt på den prin¬
cipen, att hvar och en, som finnes i riket, måste tillhöra ett lagligen
Om ändring
i 1. 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
12
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring
i 1, 3 och ii
§§ i K. F.
den 31 Oht.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
erkändt religiöst samfund och vara derstädes upptagen. Nu gällande
dissenterlag talar deremot endast om, att man skall uppgifva till
hvilket trossamfund man vill öfvergå, men innehåller icke någon
garanti för att man verkligen ingår i ett sådant samfund och der
fortfarande qvarstår. — På samma sätt synes mig också Herr Hassel-
rot i sin för öfrigt väl skrifna reservation gynna en dylik halfmesyr,
då han visserligen vill, att man icke skall behöfva uppgifva, till hvil¬
ket annat samfund man ämnar öfvergå, men att detta dock skall
omfatta eu kristen lära. Man skall sålunda med munnen säga, att
man fortfarande är kristen, utan att man behöfver uppgifva till hvil¬
ket samfund man utträder. Hvad har man väl häri för garanti, att
den utträdande verkligen kommer att tillhöra ett sådant samfund?
Utskottet säger, att staten “icke bör uppgifva sin ställning, som
kristlig stat" och Herr Hasselrot har i sin reservation yttrat, att
“staten bör hvila på kristlig grund". Jag tror, att vi härvid höra
besinna hvad det vill säga, att eu stat hvilar på kristlig grund. Då
det häromdagen var tal om värnpligtslagen, hörde vi en definition
om hvad som menades med fosterlandet, att detta icke är endast
den torfva, på hvilken man bor, utan att dermed förstås det samfund,
man tillhör, med alla de inrättningar och institutioner, der finnas, och
med all den kultur och odling, fäderneslandet under seklernas lopp
förmått förvärfva sig. På samma sätt måste man också betona, att
med en kristlig stat kan icke menas, att alla dess medlemmar om¬
fatta Kristi lära, ty en sådan stat har aldrig funnits och kan icke
finnas. Ty om också en stat kan tvinga sina medlemmar att med
munnen säga sig höra till den ena eller andra bekännelsen, kan den
dock icke tvinga dem att med hjertat tro på det ena eller andra.
Det blir, såsom den siste talaren sade, endast en uppmaning till ett
officielt skrymteri. Deremot kan staten vara kristlig på samma gång,
den tillåter olika slag dissenters att der bygga och bo. Jag menar
nemligen med en kristlig stat en sådan, som erkänner kristliga prin¬
ciper och som bygger samhällsordningen på kristliga grundvalar inom
alla områden. På det sättet kan en stat vara kristlig, utan att dess
medlemmar med munnen skola bekänna sig till en och samma tro.
Hvad angår faran af, att hedniska samfund skulle legaliseras här
i Sverige genom nu föreslagna stadganden, så har den siste talaren
redan påpekat, att här icke är föreslaget något annat än att man
skulle få öfvergå till sådana samfund, som af Kongl. Maj:t erhållit
tillstånd och hvad regeringen i det fallet har att rätta sig efter fin¬
nes bestämdt i 16 § Regeringsformen, der det heter att Konungen skall
“skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han
derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstad¬
kommerDetta är den inskränkning, regeringen har att göra i af¬
seende å dissenters, och den inskränkningen tror jag under alla för¬
hållanden kan vara tillräcklig.
Skulle man för öfrigt strängt hålla fast vid, att det skall vara
ett kristet samfund, till hvilket man skall öfvergå, vill jag erinra om
att det kan vara olika meningar, om hvilka samfund som skola kallas
Onsdagen den 22 April, f. m.
13
N:o 42.
kristna. Jag tror till exempel att äfven mormonerna kalla sig sjelfva för
kristna; och å andra sidan tror jag, att de strängt ortodoxa luthera¬
nerna icke anse till exempel unitarie!’ och svedenborgare för kristna,
då deras lära ju i väsentliga stycken afviker från den evangeliskt-
lutherska. Yi veta dock, att äfven dessa unitarie!' och svedenborgare äro
aktningsvärda samfund, som hafva godt namn och rykte om sig i de
länder, der de finnas i större utsträckning.
Det gäller nu för denna Kammare att bevisa, att den vill göra
sanning af det uttalande, som här under Riksdagen försports, nemligen
att “dörren är öppen“ för dissenters, om de vilja utträda och att
Riksdagen håller fast vid Konung Oscar Lstes valspråk “Rätt och San-
ning“, ty, hvad sant är är också rätt och hvad rätt är är sant;
och sanning i religiösa förhållanden, består deri, att hvarje trosbekän¬
nelse har rätt att framträda med öppet visir, för så vidt icke sam¬
hällets lugn derigenom störes eller allmän förargelse åstadkommes.
Jag yrkar bifall till Herr Arnoldsons motion.
Herr Blomberg: Då jag vid åtskilliga tilhällen under denna
Riksdag har motsatt mig förslag till förändringar i våra kyrkliga för¬
hållanden, hvilka förmenats utgöra reformer, så anser jag mig skyldig
att vid detta tillfälle uttryckligen förklara, att det förslag till reform,
som nu föreligger, är äfven efter min uppfattning en reform.
Just derför att jag vill hafva strängare ordning inom kyrkan an¬
ser jag det också i sin ordning att portarna ut derifrån göras så vida
som möjligt.
Jag vill derför för min del yrka bifall till herr Arnoldsons mo¬
tion. Skälen äro så väl och jemväl fullständigt utvecklade af de tre
föregående talarne, att jag alldeles icke finner ett ord att vidare
tillägga.
Herr Talman! Jag yrkar bifall till Herr Arnoldsons motion.
Herr Arnoldson: Då jag år 1882 första gången i denna Kammare
framstälde mitt förslag om underlättadt utträde ur statskyrkan, så möttes
det af ett häftigt motstånd. Motionären sattes i litanian; om hans för¬
slag vunne framgång, skulle hedendomens mörker komma öfver oss
och Svea land gå under, sedan förödelsens styggelse bredt ut sig öfver
land och rike. Skäl hjelpte icke. Förslaget föll i Första Kammaren
utan diskussion och utan votering och i denna Kammare med ISO
röster mot Öl.
Detta motstånd hade till en väsentlig del sin grund i en missupp¬
fattning af motionärens rätta mening. Från åtskilliga håll misstänktes
han att vilja gå ateismens ärenden, och derför haglade öfver honom
beskyllningar för religionsfiendtlighet och så vidare. Denna missuppfatt¬
ning har småningom fått gifva vika för ett rigtigare och rättvisare
bedömande af motionären och hans förslag. Det har blifvit allt mer
klart, att detta förslag var så långt ifrån att vara kristendomsfiendtligt,
att det tvärt om stod och står i full öfverensstämmelse med Kristi
lära, äfvensom att det allenast går ut på ett följdrigtigt genomförande
Om ändring
i 1, 3 och ii
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende i ram¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
14
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring af den i dissenterförordningen lagfästa grundsatsen om rätt till utträde
i Ur statskyrkan-
den 31 OM. Denna glädjande förändring i tänkesätten visade sig bäst i det
1873 angå- märkliga förhållande, att då 1882 blott en ledamot i Lag-Utskottet,
ende fram- tillhörande denna Kammare, reserverade sig i samma syfte som motio-
1'bekännare" nens’ ka^'va nu samtlige ledamöter af Lag-Utskottet tillhörande denna
och deras Kammare och eu tillhörande Första Kammaren anslutit sig till hvad
religions- som är hufvudsak i mina motioner.
öfning. Jag hade derför åtminstone kunnat våga hoppas på bifall till Herr
(Forts.) Hasselrots reservation; men sedan jag nu hört flere talare lifligt taga
parti för mitt förslag i dess helhet, ha mina förhoppningar vuxit. För
min del skulle jag helst vilja sluta mig till Herr Berglöfs förslag,
hvilket till alla delar öfverensstämmer med mitt eget. Det kan vara
alldeles likgiltigt, om Kammaren beslutar sig för det förra eller för
det senare. De leda till samma resultat.
Utskottets skäl för afslag tyckes icke vara något annat än det,
att efter som Utskottet förut har afstyrkt motionen, så skall det göra
så nu också. För öfrigt citerar Utskottet de gamla invändningarna,
som, enligt mitt förmenande, äro i grund vederlagda. Att nu å nyo
upptaga dessa invändningar till pröfning, dertill saknar åtminstone jag
lust; och det kan också vara öfverflödigt, då de föregående talarne
på ett, som mig synes, fullt öfvertygande sätt vederlagt Utskottet.
För öfrigt ber jag blott få hänvisa intresserade till Andra Kammarens
protokoll vid 1882 års riksdag.
Ett motskäl, som Utskottet icke vidrört och som icke någon af
de föregående talarne bemött — ett motskäl, som har ett sken af
giltighet för sig — vill jag dock med ett par ord beröra.
Som bekant, väckte då varande kyrkoherden Grafström vid 1877 års
riksdag en motion om ändring i dissenterlagens 3 § derhän, att för det
första rätt till utträde ur svenska statskyrkan icke skulle vägras den,
som gåfve sin afsigt tillkänna för kyrkoherden i den församling han
tillhörde och, efter det minst två månader förflutit, personligen hos
kyrkoherden anmälde, att han framhärdade i denna sin afsigt, hvarom
då kyrkoherden hade att göra anteckning i kyrkoboken; och för det
andra: medlem af svenska kyrkan, som antingen vägrar att döpa sitt
barn, oaktadt han derom af vederbörande pastor påmints och ett år
förflutit sedan barnet föddes eller ock vägrar mottaga religionsunder¬
visning eller konfirmeras, skall genom detta sitt förfarande anses hafva
gifvit tillkänna sin afsigt att ur kyrkan utträda; hvarefter det skulle
ankomma på pastor att förklara att han så uppfattade hans förfarande
och skulle han så efter tvänne månaders förlopp antecknas i kyrko¬
boken såsom från kyrkan skild.
Det kan synas billigt, att den svenska lutherska kyrkan här har
samma rätt som öfriga lagligen erkända trossamfund, nemligen att ur
sitt sköte utesluta upproriska element. Men detta kan endast vara
rätt på ett vilkor. En motionär har vid denna Riksdag väckt förslag
att befria vissa kategorier af dissenters från skattskyldighet till stats¬
kyrkan. Om hans förslag varit och kunde hafva varit utsträckt till
samtlige dissenters i hela riket och om ett dylikt förslag skulle hafva
Onsdagen den 22 April, f. m.
15
N:o 42.
vunnit statsmakternas bifall, så lär ingen neka, att ett sådant kraf, som
det Herr Grafström framstälde, från kyrkans sida vore fullt berätti-
gadt. Men intill dess en sådan skattebefrielse kan medgifvas, ser jag
icke annat, än att kyrkan får behålla alla dem, som verkligen vilja
men icke kunna lemna henne, så vida man icke nu genom ett bifall
till mitt förslag vill vara med om att öppna dörren till frivilligt ut¬
träde.
Huru man än ser saken, så är det — såsom flere föregående
talare anmärkt — i kyrkans eget intresse, att reformförslaget går
igenom. I alla händelser skulle dess framgång medverka till ärlighet
och upprigtighet, och derpå skulle väl ingen i längden förlora.
Herr Jak. Erikson: Blott ett par ord. Då jag förklarade att
jag för min del icke skulle velat väcka den motion, Herr Arnoldson väckt,
om ändring äfven i § 1 af Kong], förordningen den 31 Oktober 1873
angående främmande trosbekännare och då jag yttrade att jag ansåg,
att det icke vore lämpligt att staten skänkte sitt erkännande åt icke
kristna samfund, så glömde jag dervid att säga något, livilket jag nu
vill tillägga. Jag hoppas och tror nemligen, att det snart skall
komma derhän, att man inser att staten icke har att befatta sig med
ordnandet af kyrkans angelägenheter: jag anser staten alldeles icke
ega berättigande att erkänna vare sig kristliga eller icke kristliga
samfund; jag anser för min del att, om religionsfrihetens grundsats
skall blifva fullt tillämpad, så böra stat och kyrka helt och hållet
åtskiljas. Det hade derföre icke kunnat falla mig in att väcka motion
derom, att staten skulle kunna skänka sitt erkännande åt något som
helst samfund. Jag hoppas nemligen att den tid icke skall vara så
långt aflägsen, då äfven främmande kristna samfund skola slippa att
för sin tillvaro vara beroende af Kong!. Maj:ts och Riksdagens erkän¬
nande.
Jag har tillåtit mig att yrka bifall till Herr Hasselrots vid Lag-
Utskottets betänkande fogade reservation. Jag gjorde detta dels eme¬
dan jag ansåg hans deri gjorda förslag vara det mesta, som för till¬
fället kunde vinnas och dels emedan genom antagande af en sådan
förändring man åtminstone befriade den, som önskade utträda ur
statskyrkan, från nödvändigheten att, då de icke vilja öfvergå till nå¬
got annat samfund, inför kyrkoherden uttala en lögn.
Men på grund af hvad sedan dess blifvit i denna Kammare ytt-
radt, vill jag upplysa, att jag för min del alldeles icke har något emot
Herr Berglöfs förslag, utan skall, om Kammaren vill antaga detsamma,
se detta med glädje. Tills vidare skall jag dock hålla fäst vid mitt
yrkande om bifall till det förslag, som Herr Hasselrot i sin reservation
framstält.
Herr Un g er: Sedan den äldre bestämmelsen derom, att ingen
skulle kunna från svenska statskyrkan skiljas, förr än han visat, att
han blifvit i annat tillåtet trossamfund upptagen, blifvit upphäfd, och
sedan genom prejudikat blifvit afgjordt, att den, som utträder ur stats¬
kyrkan, icke behöfver ingå i något af Konungen erkändt trossamfund,
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
Om ändring
i 1, 3 och iå
§§ i K. F.
den 31 Oht.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
10 Onsdagen den 22 April, f. m.
så kan jag för min del icke finna, att den bestämmelse, som förekommer i
förevarande § 3, i fråga om skyldighet att uppgifva det trossamfund,
hvartill man vill öfvergå, har någon som helst betydelse. Den kom¬
mer visserligen att verka derhän, att statskyrkan snarare kan få be¬
hålla några af sina medlemmar; men den kommer att verka skadligt
derigenom, att genom detta stadgande åtskilliga personer, som önskat
utträda ur statskyrkan, finna sig vara dertill förhindrade. Jag bekla¬
gar, att vi nu hafva kommit så långt i vårt land, att man måste med¬
gifva ett sådant utträde utan visshet om att de, som utträda, verkli¬
gen ingå i det samfund, som de uppgifva; men det är ett faktum,
som man må erkänna och åtnöja sig med att blott beklaga att det
kunnat inträffa.
Hvad beträffar den andra punkten i Herr Hasselrots förslag, en¬
ligt hvilken bestämmes, att det samfund, till hvilket man vill öfvergå,
skall vara ett kristet samfund, så får jag erkänna att det varit mig
kärt att se, att man vill vidhålla eu dylik bestämmelse, emedan man
derigenom gifver tillkänna, att man önskar att inom Sveriges rike
hafva kristna samfund. Men denna benämning “kristet11 samfund har
numera föga praktisk betydelse.
Jag ber att få härpå anföra ett exempel. Om någon nu kommer
till en kyrkoherde med begäran om att fä utträda ur statskyrkan för
att ingå i annat trossamfund, så behöfver detta senare samfund icke
vara af Kong], Maj:t godkändt. Och frågar kyrkoherden, om det
samfund, i hvilket personen i fråga önskar inträda, är ett kristet
samfund, så kan det blifva ganska svårt för honom att på grund af
svaret afgöra, huruvida nämnda samfund må vara kristet eller icke;
och bråk och krångel måste då alltid uppstå. Om bestämmelsen i
fråga qvarstår eller icke anser jag således icke vara af någon praktisk
betydelse; den står blott qvar såsom en önskan, en fordran att svenska
medborgare borde tillhöra och bekänna sig till ett kristet samfund.
Jag kan således, på nu anförda skäl, icke anDat än instämma i
Herr Berglöfs förslag.
Herr Waldenström: Jag skulle kunna förstå Lag-Utskottets
resonnement i denna fråga, om det gälde en lagförändring, hvarige¬
nom bestående faktiska förhållanden kunde ändras. Det ser ut, som
om Lag-Utskottet trodde, att man genom bibehållande af nuvarande
stadganden i dissenterlagen skulle kunna förhindra menniskor att helt
och hållet affälla från kristendomen eller helt och hållet förfalla i
religionslöshet. Men det vet ju hvar och eu, att sådant icke kan
genom något lagstadgande förhindras. Den lagförändring, som af motio-
närerne begäres, har derföre ingen annan betydelse än den att kon¬
statera ett faktum, som icke lärer kunna ändras eller döljas; och jag
kan för min del icke förstå, hvad det skulle ligga för farligt deri.
Lag-Utskottet har icke på något allvarligt sätt sökt bemöta de
skäl, som i Herr Eriksons motion anförts för den begärda förändrin¬
gen. Utskottet har icke kunnat visa, att den, som begär utträde ur
svenska statskyrkan för att ingå i ett främmande kristet samfund, är
tvungen att också dit ingå, ej heller att detta samfund är tvunget
Onsdagen den 22 April, {. m.
17
N:o 42.
att mottaga honom, om han söker inträde der. Dertill kommer att,
såsom Herr Erikson har visat, de fria samfunden hafva rätt att från
sin gemenskap utesluta medlemmar, som vandra oskickligt. Hvar
skola nu sådana medlemmar anses stå? Skola de utan vidare återigen
inregistreras i statskyrkan, eller hur skall man betrakta dem? På alla
sådana frågor har Utskottet icke lemnat den ringaste tillstymmelse
till svar.
Ser jag saken först från synpunkten af statskyrkans väl, så synes
det mig, att framför allt den, som tror på statskyrkans kristlighet,
bör vara angelägen om att få bort detta stadgande ur dissenterlagen.
Ty är man mån om att bibehålla hennes kristlighet, så må man kunna
inse, att denna icke befordras derigenom, att man med tvång inom
henne behåller medlemmar, som öppet förklara, att de äro hedningar.
Ser jag saken vidare från synpunkten af statens bästa — och Ut¬
skottet grufvar sig ju för något sådant som det, att vår svenska stat
skulle upphöra att vara en kristen stat — så tror jag, att svenska
staten fortfar längre att vara en kristen stat, om han handlar krist¬
ligt och rätt än om han handlar tvärtom. Men kristligt och rätt är
det utan gensägelse att medgifva och befordra samvetsfrihet och ärlig¬
het på det religiösa området. Dertill kommer ännu en annan sak.
Om svenska statens medlemmar i verkligheten blifva af öfvertygelse
hedningar, så kan det icke vara någon vinst för staten, att man fort¬
farande talar om honom såsom eu kristen stat. Då blir ett sådant
uttryck endast en skriande lögn. Och derpå skulle ingen vinna.
Utskottet fruktar, att konseqvensen af den begärda lagförändrin-
gen skulle blifva, att samtliga medlemmar af folket skulle komma att
ställa sig helt och hållet utom inflytandet af all kristlig tro, eller åt¬
minstone utom allt stats- eller folkkyrkans inflytande. Detta beror
dock helt och hållet på statskyrkan eller folkkyrkan sjelf. Desse,
som sålunda utträdt ur henne, kunde och borde blifva föremål för
hennes missionsverksamhet lika väl, som hon nu utskickar missionärer
till /utlandet, Ostindien och andra hednaländer.
Eu talare har påpekat, att stadgandet i första paragrafen af
dissenterlagen, hvilket innehåller, att främmande religionssamfund, som
vill existera inom landet, skall dertill begära tillåtelse af Konungen,
hvilken eger att antingen bifalla eller också afslå eu sådan begäran.
Deri skulle någon trygghet ligga mot bildandet af mormon- och andra
dylika samfund. Jag tror dock, att konseqvensen fördrar att, om
den ändring sker. som nu är föreslagen, äfven denna paragraf väsent¬
ligt förändras. Ty det är dock icke Konungens rätt att bestämma,
om menniskor få tro eller icke tro den eller den läran, och det är
väl icke heller Konungens rätt att bestämma, om menniskor, som tro
en och samma, lära, skola få förena sig i en grupp eller ett samfund,
större eller mindre. Och gäller det, att man i lagstiftningen bör låta
hvar sak gälla för att vara, hvad den är, så bör icke heller Konun¬
gen hafva^ rätt att förvägra ett samfund att gälla för att vara, hvad
det är. Konung och Riksdag må lagstifta för de borgerliga och sed¬
liga förhållandena, men ingenting vidare. Det är det enda som är
konseqvent.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 43.
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 OM.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
2
N:0 42. 18 Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring Hvad för öfrigt beträffar uttrycket “främmande lära1', torde det
5 ^ vara skal att något fästa sig dervid. Att säga hvad som är främ-
den3lOM “ande hira, torde vara ganska vanskligt under närvarande tid. För
1873 angå■ icke många år sedan råkade två professorer i Upsala, begge teologer,
ende fram- i strid med hvarandra uti en af stadens tidningar. Den ene förkla-
manäe tros- rade, att den andre med de åsigter, han hade, vore icke värd att
wh deras bekläda prestembete inom svenska kyrkan. Till svar härpå förkla-
religions- rade den andre, att han beklagade den studerande ungdomen, som
öfning. komme till Upsala för att söka sanningen och der skulle råka i hän-
(Korts.) derna på en sådan lärare, som hans vedersakare vore. Två andra
ännu lefvande framstående teologer och stödjepelare för vår kyrka
kommo också i strid för några år sedan. Den ene förklarade, att den
andre stode utanför den lutherska kyrkans område, hvilket den andre
besvarade med att förklara, att den förste stode utom kristendomens
gränser. Under sådana förhållanden, och när man vet, huru det till¬
går t. ex. i teologiska diskussioner vid prestmöten om vare sig dop,
nattvard, rättfärdiggörelse eller annat, der det yttras så väsentligt
skilda åsigter, att man skulle tro sig försatt midt i den babyloniska
förbistringen, under det de alla åberopa sig på den augsburgiska be¬
kännelsen och den rena läran, så torde det vara vanskligt att med
visshet säga, hvad som är främmande lära i vårt land.
Herr Talman! Jag ber att få yrka bifall till det af Herr Berglöf
framstå! da förslaget.
Herr P. A. Siljeström: Jag har ingenting att tillägga till de
upplysande och öfvertygande skäl, som blifvit anförda af herrar
motionärer, reservanter och flere talare, som yttrat sig i Kammaren,,
men ber att äfven för min del få instämma i Herr Berglöfs yrkande.
Herr Thermeenius: För mig synes det som om motståndet mot
en lagförändring sådan som den nu föreslagna innerst skulle bero-
derpå, att man såsom nödvändig följd af den samma ser möjligheten
af att mista de skattebidrag, som statskyrkan nu uppbär af alla sven¬
ska medborgare. Ty medgifver man den lagförändring, som nu före¬
ligger, så skall det icke dröja länge, förrän man blir tvungen att an¬
taga det förslag om skattefrihet för främmande trosbekännare, som
nyligen varit före i Kammaren men då föll derför, att det icke gick
nog långt i denna rigtning. Men för den möjlighetens skull, att sven¬
ska statskyrkan erhåller mindre bidrag för sitt bestånd än den nu.
har, bör man efter mitt förmenande icke tveka att bifalla det förslag,
som framstälts af Herr Berglöf, ty på samma gång som svenska
statskyrkan tager skatt af alla dem, som nu bo inom Sveriges grän¬
ser, har den ock gifvit alla dessa rättighet att deltaga i de flesta af
de öfverläggningar, som röra denna kyrkas egen organisation, och för
att varda fri från det inflytande, som från det hållet alltid har lätt
att göra sig gällande, anser jag det vara godt, om man biträder det
af Herr Berglöf påyrkade skrifvelseförslaget.
Onsdagen den 22 April, f. m.
19
N:o 42.
Herr Nyström: Jag ber att få instämma i det af Herr Berglöf
framstälda förslaget. Detta först och främst derföre att det samma
ger full rätt åt den enskilde att sjelf bestämma öfver det, som är
och bör vara hans vigtigaste och högsta angelägenhet. Detta förslag
ger vidare full rätt och erkännande åt det kristliga lif, som kan fin¬
nas inom den lutherska kyrkan. Det ger för det tredje full rätt åt
samhället, ty samhället bör bestå af personer, som ådagalägga sig så¬
som ärliga menniskor, hvilka icke ge sig ut för att tro hvad de icke
göra. Och för det fjerde instämmer jag i förslaget, emedan dess an¬
tagande skulle från denna Kammare blifva ett värdigt svar på den
skymfiiga behandling, som en stor del af svenska kyrkans presterskap
förlidet år tillfogade vårt land inför utlandet, då de vägrade att mot¬
taga den Evangeliska Alliansen i Sverige och såsom skäl anförde den
ställning, ett af de fria religionssamfunden här i landet intager till
dissenterlagen. Som bekant är den Evangeliska Alliansen ett samfund
af personer tillhörande olika religionssamfund, med syfte att verka för
inbördes fördragsamhet och broderlig samverkan på gemensam grund.
Denna Allians var förlidet år inbjuden att hålla sin konferens i Stock¬
holm, och till denna inbjödos äfven svenska kyrkans medlemmar. På
denna inbjudning svarade Sveriges flesta biskopar och flera medlemmar
af båda universitetens fakulteter med den förklaringen, att de icke
kunde mottaga inbjudningen, emedan här fans ett kristet samfund
som var lagbrytare derigenom att det vägrade att underkasta sig
dissenterlagen. De syftade härmed på baptistförsamlingarne, hvilka
icke underkastat sig denna lag; de framstäldes såsom lagbrytare. Jag
fick då af detta samfund i uppdrag att resa till Köpenhamn, der
Alliansen emellertid sammanträdde i förliden September månad, och
der fick jag tillfälle att för medlemmar af Alliansen på Brödraförsam-
lingens samlingssal afgifva en offentlig förklaring, hvarför icke bapti¬
sterna kunna underkasta sig denna lag. Af hvad jag då anförde ber
jag att här få i öfversättning meddela några ord: “Vid 3 § anmärka
vi såsom en oegentlighet, att möjlighet att lemna svenska statskyrkan
öppnas här endast för dem, som omfatta annan kristen lära, men
deremot ingenting säges om dem, som torde omfatta annan icke kristen
lära. Om således t. ex. en medlem af svenska kyrkan omfattar ateis¬
mens eller evolutionismens eller positivismens eller antag till och med
judendomens läror, då finnes icke för honom någon möjlighet att
lemna en församling, hvars läror han förkastat" o. s. v. Detta är
blott ett exempel på, huru man redan då offentligen och allvarligen
vid den Evangeliska Alliansens möte redogjorde för de skäl, hvarföre
de svenska baptisterna icke kunde underkasta sig denna lag.
Herr Talman! På nu anförda grunder ber jag få instämma i
Herr Berglöfs förslag.
Herr Meyer: Då, så vidt jag hört, hittills ingen i denna Kam¬
mare yrkat bifall till Lag-Utskottets hemställan, har jag begärt ordet
för att hos Herr Talmannen anhålla om proposition på bifall till den¬
samma.
Enligt min uppfattning är denna fråga en fråga om en partiell
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Oht.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
20
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
afskrifning af statskyrkan. Det är visserligen endast några få procent,
som i dag begäras, men i fall vi dertill lemna bifall, är det klart att
vi också måste taga konseqvensen, d. v. s. successivt taga bort stats¬
kyrkan. Dertill är jag, åtminstone för närvarande icke, beredd. Jag
tror att, om vi i dag bifalla det förslag, som är väckt om beredande
af möjlighet att utan vidare få utträda ur statskyrkan, vi snart nog
blifva tvungna, att taga det nästa steget eller att befria dem, som så¬
lunda utträdt från skyldigheten att lemna materielt understöd till
statskyrkan. Frågan kommer då att förvandlas från en religiös till
en pekuniär och jag tror, att man derigenom kommer att skada icke
blott statskyrkan utan äfven religionen.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om bifall till Lag-
Utskottets förslag.
Herr Thomasson: Då jag inom Lag-Utskottet reserverat mig
mot Utskottets beslut, tillkommer det mig att säga hvad min reserva¬
tion innebär? Den betyder att jag inom Utskottet biträdt det af
Herr Berglöf nu närmare motiverade yrkande och följaktligen yrkar
bifall till hans förslag.
Det kan icke falla mig in att upptaga Kammarens tid med att
åter upprepa hvad som minst 5 å 6 gånger repeterats till försvar för
den ifrågasatta lagändringen. Jag vill endast påpeka mot hvad som
uttalades af Herr Arnoldson, att om Herr Berglöfs skrifvelseförslag blir
af Kiksdagen antaget, det är uppenbart, att det förslag till lag, som
man i anledning deraf har att vänta från regeringen, kommer att till¬
godose icke blott Herr Erikssons utan äfven Herr Arnoldsons anspråk.
Jag yrkar bifall till Herr Berglöfs förslag.
I detta anförande instämde Herrar Folke Andersson, Joh. Ohls¬
son, von Friesen, Östberg, Roth, J. TF. Lindh, Andersson i Tenhult,
Nyqvist, Jansson i Krakerud, Björkman och Joh. Johansson från
Stockholm.
Herr Ekman yttrade: Då jag tror, att jag var den förste, som
yrkade bifall till Iierr Arnoldsons förslag; men då jag nu funnit att
Herr Berglöfs förslag går alldeles i samma riktning, dock med den
skilnad, att det sistnämnda lemnar regeringen större frihet att ändra
alla de författningar, som stå i samband med 1873 års förordning,
skall jag anhålla att få afstå från mitt yrkande om bifall till Herr
Arnoldsons förslag och yrka bifall till Herr Berglöfs.
Herr Wretlind instämde i detta Herr Ekmans yttrande.
Herr Blomberg: Det har blifvit påstådt från flere håll, att Herr
Berglöfs förslag skulle i det närmaste sammanfalla med den motion,
som framlagts af Herr Arnoldson och dessutom skulle hafva det före¬
träde att man genom den ifrågasatta skrifvelsen anhölle att få än¬
dring äfven i andra paragrafen, som kunde behöfva sådan i följd af
det beslut, Riksdagen nu möjligen kunde komma att fatta. Jag vill
Onsdagen den 22 April, f. m.
21
N:o 42.
dock fästa uppmärksamheten på att det finnes en mycket vigtig och vä¬
sentlig skilnad, om jag uppfattar saken rätt, mellan Herr Arnoldsons
motion och Herr Berglöfs förslag, och det är att Kammaren icke ge¬
nom ett bifall till det senare kommer att uttala sig på något sätt
rörande det ämne, hvarom 1 § handlar. Om Herr Berglöfs förslag
antages, har Kammaren dermed förklarat sig anse att eu utvidgning
bör ega rum i afseende å rätten till utträde ur statskyrkan, och Kam¬
maren har vidare för sin del beslutat en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran att Kongl. Maj:t måtte vidtaga äfven öfriga ändringar i
den förordning, som blifver följden af detta uttalande om vilkoren för
rätt att utträda; men den första paragrafen handlar om något helt
annat eller om rätt att bilda särskilda församlingar. Denna rätt att
bilda särkilda församlingar faller icke in under Herr Berglöfs förslag,
och regeringen kommer således icke, om en sådan skrifvelse kommer
till stånd, att få någon uppmaning att framlägga förslag till ändring
i det afseendet. Men då jag anser att den ändring äfven af § 1, som
här är ifrågasatt, är af stor vigt, fortfar jag att yrka bifall icke till
Herr Berglöfs förslag utan till Herr Arnoldsons motion.
Herr Ekehor g: Under diskussionen hafva redan anförts så
många för mig giltiga skäl för en skrifvelse till Kongl. Maj:t i frågan,
att jag icke har flera att tillägga. Dessutom finna vi af det Utskot¬
tets betänkande bifogade Kongl. Maj:ts utslag, att den, som vill ut¬
träda ur svenska kyrkan, icke behof ver mer än uppgifva det samfund,
hvartill han vill öfvergå, utan att han dermed åsyftar, att han ovil¬
korligen skall öfvergå till något af staten redan erkändt trossamfund,
hvarför jag för min del instämmer i det af Herr Berglöf framstälda
yrkande.
Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de meningar
som förekommit, framställe Herr Talmannen propositioner, dels på bi¬
fall till Utskottets hemställan dels på afslag derå, och bifall till Herr
Berglöfs under öfverläggningen framlagda förslag, dels på bifall till
det yrkande, som innefattades i Herr Hasselrots vid betänkan¬
det fogade reservation dels slutligen ock på bifall till Herr Arnold¬
sons i ämnet väckta motion; och fann Herr Talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande Ja för propositionen på bifall till Herr Berg¬
löfs förslag. Votering begärdes och försiggick, sedan till kontrapropo¬
sition antagits yrkandet på bifall till Utskottets hemställan, enligt föl¬
jande nu godkända och anslagna voteringsproposition:
Den som, med afslag å Lag-Utskottets i Utlåtandet N:o 41 gjorda
hemställan, vill bifalla det förslag till beslut i ämnet, som af Herr
Berglöf under öfverläggningen framstälts, i'östar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Om ändring
i 1, 3 och 14
§§ i K. F.
den 31 Okt.
1873 angå¬
ende främ¬
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
N:o 42.
22
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring Vinner Nej, har Kammaren bifallit Lag-Utskottets förevarande hem-
Vf .3 °Jh £ ställan.
SS i K- F.
den 31 Okt.
1873 angå- Omröstningen utvisade 122 Ja mot 70 Nej; och hade Kammaren
ende fram- sålunda för sin del beslutat:
mande tros¬
bekännare
och deras
religions¬
öfning.
(Forts.)
att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära utarbe¬
tande och framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring
af Kongl. förordningen den 31 Oktober 1873, att 3 § erhöll denna
lydelse: “Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära
och vill för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna
för kyrkoherden i den församling hau tillhör. Framhärdar han i sin
afsigt, inställa sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos
kyrkoherden samt anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrko¬
herden derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon på grund af
anmälan, som skett innan han fyllt aderton år, anses från svenska
kyrkan skild. I främmande församling må ej heller någon före nämnda
ålder upptagas;“ samt att förordningen i öfrigt underkastas den om¬
arbetning, som kan blifva af nöden i följd af den för 3 § föreslagna
ändrade lydelse.
§ 5.
^TlS^'Härefter företogs till handläggning Lag-Utskottets Utlåtande N:o
F. den 31' ^2, i anledning af väckt motion om ändring af § 15 i förordningen
Okt 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31
Oktober 1873.
I berörda af Herr K. P. Arnoldson afgifna motion var föreslaget,
att ifrågavarande lagrum måtte erhålla följande lydelse:
Innehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offent¬
lig tjenst; varder han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffen¬
het, att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma
nämnas.
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte vinna Riksdagens
bifall.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Hedin: Redan för tolf år sedan har jag i denna Kammare
påpekat att den bestämmelse uti dissenterlagen, i hvilken herr Arnold¬
son nu föreslagit förändring, är uppenbart stridande emot grundlagens
uttryckliga föreskrift i 28 § Regeringsformen. Jag stod den gången
ensam i diskussionen men icke alldeles ensam i den derpå följande
voteringen. Jag har i lifligt och bittert minne det sätt, hvarpå två
jurister, den ene från statsrådsbänken och den andre från stockholms¬
bänken, då sökte vränga grundlagens tydliga ordalag. Jag har seder¬
mera genomläst protokollen öfver den då förda diskussionen och jag
har dervid icke fått ringaste anledning att ändra den tanke, jag under
den då förda diskussionen förfäktade, att Riksdagens antagande af
den bestämmelse, om hvars förändring Herr Arnoldson nu väckt för-
Onsdagen den 22 April, f. m.
23
N:o 42.
slag, innebar en kränkning af grundlagen. Jag hoppas att vi nu skola
vara så långt komna, att Riksdagen eller åtminstone denna Kammare
gifver sitt bifall till förändring i en bestämmelse, som är uppenbart
stridande mot grundlagen, och anhåller om bifall till Herr Arnoldsons
motion.
Herr Lewin: Jag får bekänna, att min åsigt i denna fråga från
början öfverensstämde med motionärens. Men jag har efter närmare
studium af frågans historia kommit till en annan uppfattning. Det
är sant, att i den vid 1869 års riksdag antagna dissenterlagen 15
§ hade enahanda lydelse som den af motionären nu föreslagna. Men
■det är att märka, att enligt då gällande bestämmelse i Regeringsfor¬
men kunde främmande trosbekännare icke befordras till andra befatt¬
ningar i statens tjenst än till läkare samt till lärare i slöjd och skön
konst. År 1870 ändrades Regeringsformen derhän, att till embeten
och tjenster i allmänhet finge utses bekännare af hvarje kristen eller
af mosaisk trosbekännelse. Förhållandena blefvo härigenom väsentligt
förändrade och då förslaget till 1873 års dissenterlag granskades i Hög¬
sta Domstolen, gjordes just på grund af dessa förändrade förhållanden
anmärkning emot den af Riksdagen antagna lydelsen af 15 §. Vid
1873 års riksdag framlades af Kong!. Maj:t förslag till nu gällande
dissenterlag, i hvilket förslag 15 § erhållit sin nuvarande lydelse, och
hvilket förslag af Riksdagen antogs. Jag tror, att jag har rätt att
anse mig för skäligen frisinnad, men jag tror tillika att, om jag del¬
tagit i 1873 års riksdagsbeslut, jag skulle röstat för lagförslagets god¬
kännande äfven i hvad angår 15 §. Det finnes nemligen något, som
heter folkopinion, folkmening, till hvilken man, utan afseende å hvad
man sjelf må tänka, måste taga hänsyn. Om t. ex. Kongl. Maj:t till
domare i eu aflägsen landsort skulle nämna en katolik eller en jude,
fruktar jag, att en sådan domare skulle just på grund af sin trosbe¬
kännelse komma att sakna den stora menighetens tillit och förtroende.
Embetets anseende skulle i hans hand väsentligt lida. Samma skäl,
som talar för att en katolik eller jude icke bör utnämnas till en dylik
befattning, gäller tydligen äfven emot hans bibehållande vid befatt¬
ningen, om han efter sin utnämning öfvergår till den främmande tros¬
bekännelsen. Jag för min del biträder ingalunda denna folkmening,
men den finnes, och jag nödgas, om också motvilligt, taga hänsyn till
densamma. Embetet är ju till för menighetens skull och, såsom jag
föreställer mig, är det åtminstone för närvarande alldeles nödvändigt,
att den befordrande myndigheten har både rätt och pligt att tillse, att
personen, som erhåller en statens tjenst, är så qvalificerad, att han
motsvarar alla berättigade kraf, som tjensten på honom ställer.
Dessa nu anförda skäl utgöra för mig ett hinder att tillstyrka
bifall till motionen.
Herr Ekman: Utan tvifvel stå 14 och 15 §§ af Kongl. För¬
ordningen den 31 Oktober 1873 i motsats till hvarandra. Då den
14 §, som nyss behandlades, innehåller att med de undantag och in¬
skränkningar, som af grundlag eller eljest gällande författning föran-
Om ändring
af 15 § i K.
F. den 31
Okt. 1873.
(Forts.)
N:0 42.
24
Onsdagen den 22 April, f. m.
Om ändring ledas, skall skiljaktighet i trosbekännelse icke medföra någon olikhet i
a*F15den%3l' svenska medborgares rättigheter och skyldigheter, så säger § 15::
OM 1873. ‘‘Imiehar den, som till utträde ur svenska kyrkan sig anmält, offentlig
(Forts.) tjenst; varde han derifrån skild, der ej tjensten är af beskaffenhet,
att han utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till den samma
nämnas samt konungen eller den myndighet, som eger att tjensten
tillsätta, finner skäligt att honom dervid bibehålla.“ Alla äro ense
derom att 15 § skall hafva den ordalydelse, som den nu har i sin
första del, men motionären vill hafva bort orden “samt konungen eller
den myndighet, som eger att tjensten tillsätta, finner skäligt att ho¬
nom dervid bibehålla11. För min del får jag saga, att äfven jag anser
detta vara att lägga allt för stor makt i konungens eller myndighe¬
ternas händer, då man ju derigenom lemnar dem rättighet att afgöra
huruvida en sådan person af religiösa skäl skall behållas eller ej vid
sin tjenst eller sitt embete. Detta kan gifva anledning till religions-
förföljelser eller tvång mot den underordnade från den öfverordnades
sida. Jag tror icke lagen bör tillåta något sådant. Dessutom anser
jag detta tillägg i 15 § alldeles onödigt; ty i 1 mom. 28 § Regerings¬
formen är uttryckligen stadgadt hvilka embeten icke få tillsättas med
personer, som hylla annan lära än den evangelisk-lutherska. Till öfriga
embeten hafva således främmande trosbekännare tillträde. Jag ber
att få uppläsa en del af detta mom. 1: “till presterligt embete eller
till annan tjenst, hvarmed är förenadt åliggande att meddela under¬
visning i kristendom eller theologisk vetenskap, kan endast den utnäm¬
nas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga em¬
beten eller tjenster, med det undantag i afseende å statsrådets leda¬
möter, som i 4 g stadgas, må bekännare af annan kristen troslära,
äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som
ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare
af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som
angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom den
svenska kyrkan". Sålunda synes främmande trosbekännares rättighet
i detta fall redan förut vara tillräckligt begränsad, utan att § 15 uti
ifrågavarande förordning behöfver lägga någon ytterligare makt i
Konungens och vederbörande myndigheters händer. Detta synes också,
så mycket orimligare, som i 36 § Regeringsformen säges, att “de, som
bekläda domareembeten, så högre som lägre, samt alla andra embet.s-
och tjenstemän, än de i föregående § nämnda — nemligen Konungens
förtroende-embetsmän — kunna icke, utan medelst ransakning och dom,
ifrån sina innehafvande sysslor af Konungen afsättas, ej eller, utan
efter egna ansökningar, till andra tjenster befordras eller flyttas
Hvad vore väl då meningen med denna paragrafs innehåll att tjen¬
stemän icke utan dom och ransakning kunna skiljas från sitt embete,,
derest sista delen af 15 § i 1873 års förordning skulle ega gällande
kraft? Då tjenstemannen icke begått något tjenstefel hvarför hankan
afiägsnas, huru skall han då kunna tvärt emot lagens föreskrifter, af¬
sättas utan dom och ransakning? Detta synes mig vara orimligt; och
derför vore det önskligt, att motionärens förslag om uteslutande af sista
delen af 15 § vunne Kammarens bifall.
Onsdagen den 22 April, f. m.
25
N:o 42.
Den siste ärade talaren yttrade att, om en katolik sutte såsom Om ändring
domare i en landsdel, skulle han icke ingifva synnerligt förtroende.
Jag tror deremot att, om denna katolik visar sig vara en hederlig, q1873_
rättvis och rättrådig menniska, skall han vinna större sympatier hos (Forts.)
folket än en lutheran, som visserligen går och gäller för lutheran, men
som i sitt lif ådagalägger något helt annat. Jag tror nemligen, att
ära och redbarhet hos den förvaltande tjenstemannen är det, som
rekommenderar honom hos folket och tillvinner honom dess kärlek
och förtroende.
På grund af hvad jag nu anfört ber jag få yrka bifall till Herr
Arnoldsons motion.
Häruti instämde Herrar Wretlind, WallmarJc, Nyqvist, Nyström,
P. A. Siljeström, Thermcenius och Jalc. Erilcson.
Vidare anförde:
Herr Thomasson: Till hvad herr Lewin nyss anförde till för¬
svar för Lag-Utskottets förslag ber jag endast få lägga ett par ord.
Jag vill då fästa Kammarens uppmärksamhet på, att Kammaren nyss
beslutat en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilken skrifvelse, om den med¬
för åsyftad verkan, kommer att hafva till följd att utträde ur evange¬
lisk-lutherska kyrkan finge ske, utan att den utträdande behöfae upp¬
gifva till hvilket trossamfund han öfverginge. Det kunde då hända
att, om motionärens förslag nu bifölles och det nyss ifrågasatta lag¬
förslaget blefve lag, en person, som blifvit t. ex. lärare för ungdom, då
han tillhörde den evangeliska läran, sedermera säger: numera är jag
mormon, och han komme ändå att bibehålla sin tjenst. Jag ber också
få påpeka, att den ifrågavarande paragrafen icke innehåller, att en
sådan person skatt skiljas från sin befattning, utan endast att han kan
skiljas derifrån, om det befinnes att han öfvergått till ett annat tros¬
samfund af den beskaffenhet, att han derefter icke vidare är lämplig
för sitt kall.
Jag yrkar på grund häraf bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Ekman: Emot den siste talaren ber jag att få erinra hvad
som står i den 15 §. Gent emot hans åsigt att den, som är anstäld
såsom religionslärare och öfvergått till mormonismen, ändock kan så¬
som lärare bibehållas, ber jag att få anföra hvad i nämnde paragraf
säges. Det heter der: “innehar den, som till utträde ur svenska kyr¬
kan sig anmält, offentlig tjenst, varde han derifrån skild, der ej tjen-
sten är af beskaffenhet, att han utan afseende å sin trosbekännelse
kunnat till densamma nämnas11. Det är således klart, att en person,
hvilken är såsom religionslärare anstäld i en evangelisk-luthersk för¬
samling här i Sverige, men öfvergår t. ex. till mormonismen, måste
från denna sin tjenst skiljas på grund af hvad som står i paragrafen.
Ty såsom mormon hade han icke kunnat till tjensten nämnas.
Herr Thomasson: Jag ber blott få erinra, att jag alldeles icke
N:o 42.
26
Onsdagen den 22 April, f. m.
talade om religionslärare, utan endast om lärare för ungdomen, och
det måtte väl vara någonting annat än lärare i religion.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr Tal¬
mannen gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, blef
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
§ 6.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till Förordning om rätt för
parter i kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten in¬
sända besvärsskrifter och öfriga handlingar.
§ 7.
Till handläggning företogs vidare Lag-Utskottets Utlåtande N:o 44,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa nya bestäm¬
melser i afseende å mått och vigt.
Utskottet hemstälde, att Riksdagen måtte antaga följande af Kongl.
Maj:t i berörda afseende föreslagna nya bestämmelser, nemligen:
att 1,000 kilogram kallas en ton;
att 100 kilogram kallas eu decitou;
att målkärl för torra varor på l-§ hektoliter få justeras;
att för mätning af kol, koks, torf, sand, kalk och mineralier få
justeras målkärl på 20, 10 och 5 hektoliter; samt
att vedmått få justeras med 1 meters längd och 1 meters höjd,
med 2 meters längd och 1 meters höjd, och med 2,6 meters längd
och 1,6 meters höjd.
I fråga härom anförde:
Herr Helander: Då Lag-Utskottet enhälligt tillstyrkt antagandet
af den ifrågavarande Kongl. propositionen och erfarenheten nogsamt
visat att, vid sådant förhållande, det icke tjenar till någonting att ut¬
tala afvikande mening, skall jag icke besvära Kammaren med något
längre anförande, utan endast anhålla att till protokollet få anteck-
nadt, att jag är af den mening, att åtminstone icke allt, som innehål-
les i den Kongl. propositionen, borde af Kammaren bifallas.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Förekom till behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a, angå¬
ende regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel.
Punkten 1.
Lades till handlingarne.
Onsdagen deD 22 April, f. m.
27
N:o 42.
Punkterna 2—4.
Biföllos.
Punkten 5 mom. a.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva
“att under förutsättning att antalet kommissionslandtmätare för
hela riket, oberäknadt dem, som äro sysselsatte vid rikets allmänna
kartverk samt vid storskiftes- och afvittringsverken, bestämmes till
120 och att, intill dess antalet nedgått till denna siffra, ej flere än 4
årligen till kommissionslandtmätare befordras, må, med ändring af nu
gällande bestämmelser om kommissionslandtmätares och andre landt-
mätares pensionsförmåner från allmänna indragningsstaten, i stället å
samma stat uppföras 48 pensioner till belopp af 1,600 kronor för
hvarje, att af Kongl. Maj:t, i den mån nämnda antal pensionsrum der¬
till lemnar tillfälle, vid kommissionslandtmätares afgång från landtmä-
teiistaten äfvensom från anställning vid rikets allmänna kartverk, der¬
est sådan innehafves, tilldelas kommissionslandtmätare, som uppnått
60 lefnadsår och tjenat minst 30 år samt under sammanräknade 25
år varit anstälde vid generallandtmäterikontoret eller vid ekonomiska
kartverket eller vid rikets allmänna kartverk eller såsom storskiftes-
eller afvittringslandtmätare, vice kommissionslandtmätare eller kommis¬
sionslandtmätare och af Kongl. Maj:t pröfvas hafva, såvida på dem be¬
rott, under förenämnda 25 år varit verksamme såsom laudtmäteri-
tjenstemän", och hemstälde Utskottet under förevarande moment, att
denna Kongl. Maj:ts framställning måtte bifallas, dock med den för¬
ändring, att pensionsrätten skulle inträda först vid uppnådda 65 lef¬
nadsår, hvarjemte Utskottet i sin hemställan dels uteslutit uttrycket
“rikets allmänna kartverk och dels, der sådant erfordrats, utbytt
samma uttryck mot orden “ekonomiska kartverket11.
I afgifven reservation hade Herr vice Talmannen L. O. Larsson
yrkat pensionsbeloppets bestämmande till 1,200 kronor, och hade dess¬
utom låtit såsom reservanter anteckna sig, dels Herrar Nordenfelt och
Casparsson, hvilka yrkat bestämmande af 60 lefnadsår såsom vilkro
för pensionens erhållande, samt dels Herrar JDanielson, Sven Nilsson,
N. Peterson, Andreasson, G. Eriksson och P. M. Larsson.
Efter uppläsande af Utskottets hemställan yttrade:
Herr Sven Nilsson: Herr Talman! Mine herrar! Såsom Kam¬
maren finner har jag reserverat mig emot Utskottets beslut i denna
punkt och jag skall derföre bedja att få angifva min ställning till den
nu föreliggande frågan. Det är icke första gången jag opponerar mig
emot ett förslag, sådant som det förevarande, nemligen om pensioner
åt kommissionslandtmätarne, och jag har icke öfvergifvit de åsigter
jag förut hyst i frågan.
Kongl. Maj:t har, vid framställningen af sitt förslag i detta ämne,
Angående
pension för
kommissions¬
landtmätare
och en andre
landtmätare.
N:o 42.
28
Onsdagen den 22 April, f. m.
Angående
pension för
Itommissions-
landtmåtare
och en andre
landtmätare.
(Forts.)
enligt hvad som inhemtas af statsrådsprotokollet, ansett att Kongl.
Maj:t gått Riksdagens önskningar till möte, då Kong!. Maj:t säger, att
taxan för kommissionslandtmätarne blifvit till “någon del nedsatt11 och
deras antal begränsad^
För min del hade jag dock trott, att Kongl. Maj:t bort gå icke
obetydligt längre i jemkningen af landtmäteritaxan än som skett, då
denna taxa äfven i det nya skicket är af den beskaffenhet, att man
icke vunnit hvad man åsyftat, emedan den är ännu alldeles för hög,
allrahelst Kongl. Maj:t på samma gång i öfverensstämmelse med Riks¬
dagens åsigt kommit fram med förslag, att kommissiouslandtmätarnes
antal skall inskränkas från 212 till 120. De skäl, som jag haft mot
de förut framstälda pensionsförslagen, hafva varit, att de arbeten, som
kommissionslandtmätarne göra, äro alldeles för dyra, i synnerhet för
de mindre jordegarne, och det skälet gäller äfven den nu varande
landtmäteritaxan. Visserligen har denna taxa undergått någon, men
högst obetydlig förändring, men jag hade trott, att det bort vara re¬
geringens omsorg i främsta rummet att styra så till, att taxan blir
sådan, att landtmätarne kunna användas, innan man begärt pensioner
åt dem, ty i många delar af vårt land — och jag är säker på att
det är på samma sätt i de öfriga delarne som i Skåne — är förhål¬
landet det, att om man säljer en bit jord, som kostar några hundra
kronor, för att få den afsöndrad eller åsatt hemmantal och i följd
deraf önskar få den skiftad från stamhemmanet, så är det omöjligt att
begagna sig af en landtmätare, emedan kostnaderna för att få den
lilla jordbiten skiftad, ofta gå till lika mycket som hela köpeskillingen,
om ej mera. Då ett sådant köp uppgöres, så bestämmes vanligen i
kontraktet att den, som köper den mindre jordbiten, sjelf skall betala
landtmäterikostnaderna. Derför är det helt naturligt, att köparen icke
begagnar sig af dessa landtmätare, utan man köper i allmänhet sina
små jordbitar och brukar dem efter sämjodelning. Jag vet särskildt,
att i den trakt jag tillhör finnas byar, der efter laga skiftet nästan
från hvarje hemman blifvit försålda mindre egolotter, som innehafvas
efter sådan delning. I allmänhet är det fattigt, men arbetsamt folk,
som köper dessa smärre egolotter på stenbunden, mager och ouppodlad
utmark. Under hela deras tid egnas arbete och uppoffring för att få
denna jord odlad. När så skett, tror egaren, att han sitter orubbad
på sin med svett och möda förvärfvade jord, men då finner någon
annan, som har andel i samma hemman, för sig fördelaktigt att få
hemmansklyfningarna lagliga, och hvad dervid inträffar hafva vi nog allt¬
för många och sorgliga bevis på. Den arbetsamme och idoge mannen,
som från ödemark uppodlat sin jord, får ofta vid det nya skiftet af¬
stå en del af den uppodlade jorden till en eller annan af öfriga hem-
mansegare, eller också åtnöjas med ett högre hemmantal, och till på
köpet får han betala hela kostnaden för landtmäteriförrättningen.
Jag trodde derföre, att regeringens pligt hade varit att i första
rummet tillse, att taxan för landtmätarne blefve sådan, att i synner¬
het de mindre jordbrukande kunde betjena sig af dem. Nu klaga
landtmätarne öfver att de icke hafva några göromål och i följd deraf
ingen förtjenst samt att det är illa bestäldt för dem; men huru är
Onsdagen den 22 April, f. m.
29
N:o 42
det möjligt, att de skulle kunna förtjena något, då taxan är så hög, ingående
att ingen kan använda dem. Så länge detta är förhållandet, får jag pension för
uppngtigt bekänna, att jag icke vill vara med om att förbättra landt- landtmätare
mätarnes ställning. Då dessutom antalet landtmätare hädanefter blir och en andre
mindre än förut, blir det ännu svårare för jordbrukarne att kunna landtmätare.
uppgöra ackord med dem för verkställande af mindre skiftesförrätt- (Forts.)
ningar. Så länge antalet landtmätare var större, kunde man möjligen
få ut en eller annan för förrättning emot skäligt pris, men som an¬
talet nu enligt detta förslag kommer att minskas, blir detta svårare
för de mindre jordbrukarne. Jag finner i detta missförhållande så
stort fel i afseende på landtmäteritaxan, att jag djupt beklagar, att
man icke kommit derhän, att de mindre jordbrukarne verkligen kunna
begagna sig af kommissionsiandtmätarne, så att den högst betydliga
del af landets jord, som nu är försåld i mindre lotter, äfven kunde
få undergå laga skifte. En förändring i antydda hänseende torde så¬
lunda vara af behofvet högeligen påkallad, och det torde äfven ligga
i statens intresse att tillse att, då man har en tjenstemannacorps som
skall betjena de jordegare, som stycka sin jord, man i första rummet
ställer så till med betalningen för deras arbete, att man kan begagna
sig af dessa tjensteman, innan man förändrar deras löneförmåner och
pensionsbelopp. Jag tror ej, att den af mig åsyftade reformen kan
vinnas på annat sätt, än att gifva landtmätarne lön af staten, och jag
anser en sådan uppoffring vara väl värd att af regering och Riksdag
beaktas, ty så länge nuvarande förhållanden existera, skall lagen om
jordafsöndring och hemmansklyfning vara till föga betydelse.
På grund häraf kan jag icke vara med om det föreliggande för¬
slaget, utan yrkar rent afslag derpå och detta under förhoppning, att
regeringen måtte taga frågan i närmare öfvervägande och ställa så till,
att taxan för landtmätarne blir sådan, att folket kan begagna sig af
dem, hvilket nu icke är förhållandet i de flesta fall.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Då den siste ärade ta¬
laren såsom skäl för sitt yrkande om rent afslag på Kongl. Maj:ts
proposition anförde, att taxan för kommissionsiandtmätarne vore allt
för hög och att regeringen icke vidtagit någon nedsättning deri, ehuru
önskningar i detta afseende framstäldes, då denna fråga förra gången
var under Riksdagens pröfning, tillåter jag mig fästa Kammarens upp¬
märksamhet på, att genom den nya landtmäteritaxan af år 1881 har
obestridligen arfvodet för landtmäteriförrättningar i ganska betydlig
grad blifvit nedsatt. Jag har infordrat uppgifter i detta hänseende
från flera län. Af dessa visar sig, att arfvodet för laga skiftesförrätt¬
ningar minskats, i ett län med 6, i ett med 7, i ett med 10 och i
ett med 8 procent. För de vanligast förekommande landtmäterigöro-
mål såsom hemmansklyfningar och andra mindre förrättningar är ned-
sättningen vida större. I ett län är den 17^, i ett 27, i ett 22 och
i ett 25 procent.
Härmed torde jag hafva visat att taxan för landtmäteriförrätt¬
ningar verkligen blifvit i väsentlig mån nedsatt.
N:o 42.
30
Onsdagen den 22 April, f. m.
Angående Herr Helander: Då denna pensionsfråga vid föregående tillfällen
pension för varjt före, bär det egentligen varit två anmärkningar, som blifvit
^landtmätare framstälda mot bifall till densamma. Den ena anmärkningen har
och en andre vant, att antalet kommisionslandtmätare var obestämdt och att det
landtmätare, vore nödvändigt att fixera detsamma. Jag för min del har icke kunnat
(Forts.) anse att den omständigheten bort utgöra något hinder, då pensions-
rummens antal i stället var fixeradt. Nu har man emellertid tillmötes¬
gått den åsigten och fixerat äfven antalet landtmätare. Jag vill på
tal härom nämna, att den af Herr Sven Nilsson nyss uttalade far¬
hågan, att det genom nedsättning i kommissionslandtmätarnes antal
skulle blifva ännu svårare än nu att träffa öfverenskommelse om arf¬
vode^ icke borde vara så synnerligt stor, då det endast är kommissions¬
landtmätarnes antal, som blifvit fixeradt och icke antalet af vice
kommissionslandtmätare, hvilka hafva enahanda åligganden, ty de
blifva i allt fall i behåll.
Den andra anmärkningen mot förslaget bestod deri, att taxan
skulle vara, såsom Herr Sven Nilsson vid de begge föregående tillfällena
uttryckt sig, orimligt hög. Jag har icke heller kunnat dela den upp¬
fattningen, ty landtmätarne hafva i allmänhet mycket måttliga in¬
komster. Herr Sven Nilsson har också vid de begge föregående till¬
fällen, denna fråga förevarit, medgifvit, att landtmätarne hafva ett
mycket mödosamt kall och att de icke hafva större inkomster än de
väl behöfva. Den skenbara motsägelsen i dessa uppgifter jemförd med
yttrandet om taxan torde kunna förklaras, på det sätt, att han anser
att staten borde aflöna landtmätarne med något mindre belopp, så
att taxan kunde derigenom sättas lägre. Till följd af metersystemets
antagande, hvilket vid landtmäteristaten började tillämpas redan med
år 1881, det vill säga året näst efter det denna pensionsfråga senast
var före, har en ny taxa blifvit utfärdad. Den förra var i flere af-
seenden ganska ojemn, och man har derföre i den nya sökt utjemna
dessa olikheter. För att kunna göra detta var det nödvändigt att
bibehålla åtskilliga förut gällande arfvodesbestämmelser; men i allmän¬
het sänktes taxan, i en del punkter mindre, i andra åter ganska be¬
tydligt. Det är, på sätt Herr Civilministern nyss nämnde, mycket svårt
att uppgifva medelprocenttalet för sjelfva nedsättningen. För min del
bar jag, som många gånger tillämpat denna taxa, kommit till den
öfvertygelsen, att det närmaste medeltalet för ifrågavarande nedsätt¬
ning är ungefär 16 procent, det vill säga, att en landtmätare, som
förut kunde antagas hafva 2,500 kronors inkomst, hvilket icke är
orimligt, skulle genom denna nedsättning i taxan nu hafva 400 kronor
mindre, utan att någon ersättning härför erhållits af staten.
Herr Sven Nilsson har också sagt att det är nästan omöjligt att
kunna anlita landtmätare om biträde, emedan det blir så dyrbart, i
synnerhet för de mindre jordbrukarne. Jag har vid föregående tillfällen
flere gånger anmärkt, att åtskilliga af-kostnaderna för landtmätarnes
förrättningar äro af den beskaffenhet, att de måste vara desamma an¬
tingen det är ett större eller mindre antal delegare, som begära för¬
rättningen. Sådana kostnader äro till exempel reseersättningar, ty de
Onsdagen den 22 April, f. m.
31
N:o 42.
skola utgå med ett i förhållande till våglängden bestämdt belopp i Angående
allt fall. pension för
Beträffande de stora obehag inom byalagen i Skåne, hvarom Herr ^landtmätare
Sven Nilsson talade, tror jag icke, att man skäligen kan anse att och en andre
landtmäteritaxan, än mindre landtmätarne och i synnerhet icke kom- landtmätare„
missionslandtmätarnes pensionering, hafva något med den saken att (Forts.)
göra. Om den, som säljer en viss areal jord, icke vill anlita biträde
af landtmätare, utan går till väga så, som Herr Sven Nilsson vid
1878 och 1880 årens riksdagar uppgaf, eller alldeles på sidan om de
lagliga formerna, så böra kommissionslandtmätarne derföre icke rim¬
ligtvis få sitta emellan.
I en reservation af Herr vice Talmannen har yrkats, att pensio¬
nerna icke skulle blifva högre än 1,200 kronor och att landtmätarne
icke skulle komma i åtnjutande deraf förrän vid 65 år. Men pensions¬
beloppet är redan för afvittrings- och storskifteslandtmätare bestämdt
till 2,000 kronor; och icke måtte desses kall vara ansvarsfullare än
deras hvarom här är fråga; all billighet synes således fordra, att de
senare äfven skulle få samma pension som de förre. Jag tror dock
att hvilket belopp man än må fastställa och huru många lefnadsår
man än bestämmer för att komma i åtnjutande af pension, så kan
man vara öfvertygad om att icke kommer någon att taga emot en
sådan pension utan i nödfall, d. v. s. om han träffas af sjukdom eller
andra olyckshändelser. Såsom bevis derpå kan jag nämna, huru för¬
hållandet för närvarande är med förste landtmätarne. De hafva en mycket
högre pension än deras yrkeskamrater; några bland dem hafva trehundra
kronor utöfver hvad lön och tjenstgöringspenningar tillsammans utgöra.
Men beräknar man deras antal som fylt 60 år, — det är nemligen
vid den åldern de få pension, — så äro bland rikets 24 förste landt¬
mätare icke mindre än 15 öfver pensionsåldern, och utaf dem har eu
tjenat till och med 12 år öfver denna ålder. Detta endast såsom
bevis på att kommissionslandtmätarne sannolikt icke heller komma,
utan i största nödfall, att emottaga pension.
Jag skulle för min del helst velat yrka den ändringen i Stats¬
utskottets förslag, att pensionsåldern för kommissionslandtmätarne
hade, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, blifvit satt till 60 i stället för
till 65 lefnadsår, emedan jag tror, att deras arbete är lika mödosamt
som någonsin förste landtmätarnes, men som Medkamnwen, efter
hvad man sagt mig, nyss bifallit Utskottets förslag oförändradt, lärer
yrkande här om personsålderns nedsättande icke vinna framgång.
Bestämmes pensionsåldern sålunda till 65 år, så blir dock förhållan¬
det att nästa år, då de som äro födda senast 1820 blifva pensions-
mässige, i stället för 48, endast 18 pensionsrum kunna besättas.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Såsom af betänkandet
synes, har jag reserverat mig emot det slut, hvartill Utskottet kommit,
i så måtto, att jag ansett pensionsbeloppet böra bestämmas till 1,200
i stället för 1,600 kronor; och jag anhåller hos Herr Talmannen om
N:o 42.
32
Onsdagen den 22 April, f. m.
Angående
pension för
kommissions-
landtmätare
och en andre
landtmätare.
(Forts.)
proposition på bifall till detta mitt yrkande. Jag har gjort detta på
den grund, att jag föreställer mig att steget från 900 kronor, som
kommissionslandtmätarne nu hafva i pension, till 1,600 som är föreslaget
af Kongl. Maj:t, vore alltför stort att tagas på en gång. Jag anser
dessutom, att man icke på samma gång bör höja pensionsbeloppet och
nedsätta såväl lefnads- som tjensteåren för erhållande af pension.
Enligt nu gällande föreskrifter få kommissionslandtmätare icke dessa
900 kronor i pension förr än de uppnått 70 lefnads- och 40 tjeusteår,
för såvidt de icke med sjukbetyg kunna styrka att de icke längre äro
tjenstbar. Enligt hvad nu är föreslaget skulle de erhålla afsked med
full pension vid 05 år utan att behöfva styrka någon sjuklighet. Jag
tror för min del, att man gått deras önskningar rätt betydligt till
mötes, då man både nedsatt åldern för pensionens erhållande Stil
derjemte höjt pensionsbeloppet så mycket som från 9U0 till 1,200
kronor. Man bör komma ihåg, att dessa kommissionslandtmätare icke
äro vanliga statstjenstemän; äfven den, som anser såsom sin skyldighet,
att pensionera statens tjenstemän, bör tänka på, att dessa landtmätare
icke äro tjenstemän i vanlig mening. Det är visserligen sant, att af-
vittrings- och storskifteslandtmätare både få större pension och tidigare
komma i åtnjutande deraf, men jag tror, att dessa förhållanden äro
fullt motiverade af den omständigheten, att desse landtmätare mera
äro att betrakta såsom statstjenstemän och dessutom är deras tjenst
af den beskaffenhet, att de icke, såsom kommissionslandtmätarne, kunna
få auskultanter och medhjelpare, som utföra de mest ansträngande ar¬
betena, under det de sjelfva, om de äro öfver 60 år mycket väl kunna
leda de vigtigaste af dessa förrättningar, d. v. s. skiftesläggning, samman¬
träden m. m. Eu sådan rättighet hafva icke afvittrings- och stor-
skifteslandtmätarne: de kunna icke sjelfva sitta hemma och skicka ut
sina biträden att göra arbetet för dem.
Det är äfven en annan omständighet, som gör att jag, för min
del, icke vill vara med om att pensionen bestämmes till 1,600 kronor.
Om man nemligen nu bestämmer ett visst antal pensionsrum, t. ex.
48 stycken, så blir det icke utrymme för så många som äro berättigade
till pension, utan somliga få 1,600 kronor, under det andra, hvilka
äfven äro pensionsberättigade, få blott 900. Det vill med andra ord
säga, att om det finnes en ledig plats, sedan de 47 andra äro besatta,
och det tinnes tvenne landtmätare, hvilka båda fylt 65 år, och båda
innehafva det bestämda antalet tjensteår och i öfrigt äro fullt lika
meriterade, och båda således berättigade till pension, så kommer re¬
geringen i den obehagliga ställningen att gifva den ene af tvenne fullt
lika förtjenstfulla män 1,600 kronor i pension, under det den andre
får nöja sig med 900 kronor och den senare får vänta, tills det be¬
hagat någon af de 48 med högre pension försedde med döden afgå.
Jag tror således att ett pensionsbelopp af 1,200 kronor är det
lämpligaste och mycket väl kan försvaras såsom ett öfvergångsför-
hållande från ett belopp till ett annat, då man begränsar antalet
kommissionslandtmätare så, att de icke blifva flere än som kunna
komma i åtnjutande af de föreslagna pensionsrummen.
Jag anhåller om proposition på det af mig framstälda yrkandet.
Ondagen den 22 April, f. m. 33 N;o 42,
Herr Gummlius: Jag tyckte att vice Talmannens yrkande var ingående
något väl hårdt. Han stödde detsamma bland annat på ett antydande Vision för
att 47 af de 48 pensionsrummen kunde vara upptagna, och att, då tSS-e
tvä till pensions erhållande lika berättigade personer samtidigt gjorde och en andre
anspråk derpå. Men ställer jag denna hans kalkyl tillsammans med landtmätare.
de upplysningar vi nyss fått från eu förste landtmätare, som naturligt- (Forts.)
vis noga har reda på hit hörande förhållanden, nemligen att, i fäll
Kiksdagen bestämmer pensionsåldern till 65 år och alla nu befintliga
kommissionslandtmätare äro i lifvet nästa år, det då endast kommer
att finnas 18 pensionsberättigade på de 48 pensionsrummen, och vi¬
dare jemför detta antal pensionsplatser med det föreslagna, till inalles
120 snart nedgående antalet sådane landtmätare, så föreställer jag mig
det knappast vara tänkbart, att ett sådant fall skall kunna inträffa
som det herr vice Talmannen tänkte sig, eller att alla dessa pensions-
rum snart skola blifva upptagna och att det för vederbörande sjelfva
vore bättre att säkert erhålla 1,200 kronors pension än att erhålla
antingen 1,600 för de första 48 pensionsrummen eller blott 900 för
öfrige. Men äfven om pensionärerna samtidigt blefve flere än 48, torde
det vara långt mera sannolikt att de landtmätare, för hvilka det, af
Kongl. Maj:t föreslagna antalet högre pensionsplatser icke skulle räcka
till, hellre toge 900 kronor, under ett eller annat år med utsigt till
framtida ernående af den större pensionen, 1,600 kronor, än de skulle
vilja hafva 1,200 kronor och stanna dervid.
Då nu dertill, efter hvad jag förnummit, Första Kammaren utan
votering — sedan dock begäran om sådan blifvit framstäld, men åter¬
tagen — godkänt Stats-Utskottets hemställan i det förevarande ären¬
det och då, i fall denna Kammare fattar ett olika beslut, det icke
torde vara tvifvel underkastadt, att en gemensam votering skall leda
till bifall af förenämnda hemställan, anser jag för min del det vara både
onödigt och olämpligt att drifva saken derhän; och yrkar jag för den
skull bifall till Stats-Utskottets förslag i den föredragna punkten.
Herr Danielson: Att döma af Herr Gumrelii yttrande skulle det
nästan se ut som det vore klokast att bifalla Stats-Utskottets förslag.
Det vill jag emellertid icke gå in på; och mycket ovisst lär det väl
vara huruvida detta förslag kommer att gå igenom vid en gemensam
votering. För min del förenar jag mig i Herr L. O. Larssons yrkande,
att det ifrågavarande pensionsbeloppet nedsättes från 1,600 kronor
1,200 kronor. Deremot vore det, enligt min mening välbetänkt, att
behålla den siffra af 60 uppnådda lefnadsår, som Kongl. Maj:t före¬
slagit såsom vilkor för pensions erhållande. Jag kan nemligen icke
förstå hvarföre det skall vara så betydlig skilnad i detta hänseende
mellan storskiftes- och afvittringslandtmätare, å den ena sidan, och
dessa kommissionslandtmätare, å den andra, utan tycker jag, att de
begge kategorierna böra vara likstälda med hvarandra beträffande
pensionsåldern, ehuru hvad sjelfva pensionsbeloppet angår, detta skä¬
ligen torde böra nedsättas till 1,200 kronor för kommissionslandtmätarne.
Då blir det heller icke så stor skilnad mellan dem, som lyckas komma
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 42. 3
N:o 42.
34
Onsdagen den 22 April, f. m.
Angående
pension för
kommissions¬
landtmätare
och en andre
landtmätare.
(Forts.)
i åtnjutande af pension till detta belopp, och de som få nöja sig med
den mindre å 900 kronor.
Jag föreställer mig för öfrigt, att många af kommissionslandtmä-
tarne vid 60 års ålder skola kunna ega så pass mycket af sina själs-
och kroppskrafter qvar, att de kunna fortfara med att utöfva sitt yrke
och derigenom bereda sig större inkomst än den de genom pension
skulle erhålla; samt att således lefnadsårens bestämmande till 60 icke
skall inverka på statens utgifter så mycket som man vid första på¬
seendet kan tycka. Någon risk för statskassan bör vara så mycket
mindre att befara af pensionsålderns framflyttande till 60 år, som en¬
ligt Kongl. Maj:ts förslag kommissionslandtmätarnes antal kommer att
begränsas till 120 och pensionsrummens till 48. Jag anser derför att
de skäl Riksdagen tillförene anfört för afslag å de framställningar
i enahanda syfte som de nu förevarande, hvilka Kongl. Maj:t förut
gjort, numera hafva förfallit, och kan således för min del icke annat
än önska att saken nu måtte blifva afgjord.
Jag anhåller, Herr Talman, om bifall till Utskottets förslag i denna
punkt, men med den ändring att, i afseende på pensionsbeloppet,
siffran 1,600 kronor utbytes mot 1,200 kronor, och hvad angår pen¬
sionsåldern, siffran 65 mot 60.
I detta yttrande instämde Herrar Gunnar Eriksson, Magnusson
och Johansson i Löfåsen.
Herr Magn. Jonsson: Inom Utskottsafdelningen var jag till en
början af samma mening i denna fråga som Herrar vice Talmannen L. O.
Larsson och Danielsson. Men på grund af beräkningar och skäl, som
sedermera framlades inom Utskottet, kommo de såväl som jag till samma
slut, som innehålles i Utskottets nu förevarande framställning, å
hvilken jag ock yrkar bifall.
Att, som Herr Danielson föreslår, framflytta pensionsåldern, kan
enligt mitt förmenande hvarken vara nyttigt för statskassan eller för
kommissionslandtmätarne sjelfva. Ty nog lär väl i de flesta fall en
kommissionslandtmätare, oaktadt han uppnått 60 år, kunna fortsätta
med sin verksamhet, och vid sådant förhållande bör det vara för¬
delaktigare för honom att vänta några år till och då få något högre
pension, när i följd af ålder förminskade krafter måste göra afbrott
i hans arbetsverksamhet,
Ett andra skäl, som varit bestämmande för min uppfattning i denna
fråga, är den omständigheten, att i det utlåtande, Stats-Utskottet sist,
då denna fråga förevar, eller vid 1880 års riksdag, afgaf, inga an¬
märkningar framstäldes mot det då föreslagna pensionsbeloppet, 1600
kx-onor, utan endast mot den höga landtmäteritaxa, som dä var gällande,
och det stora antal kommissionslandtmätare, åt hvilka det då gälde
att bereda pension. Det var uteslutande dessa förhållanden som voro
orsaken till att Kongl. Maj:ts då gjorda framställning i ämnet icke
vann Riksdagens godkännande. Dessa förhållanden äro, såsom ock
Stats-Utskottet påpekat, emellertid nu undanröjda, och jag ser derför
35
N:o 42.
Onsdagen den 22 April, f. m.
intet hinder att bifalla Kong!. Maj:ts framställning i ämnet, sådan den
blifvit af Stats-Utskottet tillstyrkt.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Häruti förenade sig Herr Björkman.
Herr Helander: Ja, i det fallet skulle jag mycket gerna kunna
instämma med Herr Danielson, eller att man måste i afseende å
pensioneringen behandla kommissionslandtmätarne något så när lika
med storskiftes- och afvittringslandtmätarne, och derföre torde det ock
vara skäl att äfven sätta pensionen till det högre beloppet. Nu har
man satt i fråga att fastställa pensionsbeloppet till 1,200 kronor, men
nedsätta pensionsåldern till 60 år. Men jag tror, att landtmätarne sjelfva
skulle anse det vara bättre, om de erhöllo 1,600 kronor i pension vid
65 lefnadsår; åtminstone hafva de kommissionslandtmätare, med hvilka
jag talat, yttrat sig i den rigtningen. Dessutom tror jag detta vara
lämpligare från statskassans synpunkt än Herr Danielsons förslag. Då
två gånger förut, när framställning från Kongl. Maj:t i ämnet före¬
legat, frågan åtgjorts efter anstälda gemensamma voteringar, dervid
förslaget ena gången föll blott på 6 röster, så trodde jag, att vi nu
skulle komma till ett slut i saken utan att behöfva anlita den gemen¬
samma voteringen. Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Angående
pension för
Jcommissions-
landtmätare
och en andre
landtmätare.
(Forts.)
Herr O. B. Olsson: Då jag inom Utskottet delar samma mening,
som Herr vice Talmannen nyss uttalade, ehuru jag icke reserverat mig
mot Stats-Utskottets förslag, har jag begärt ordet för att understödja
Herr vice Talmannens yrkande om att det föreslagna högre pensions¬
beloppet måtte nedsättas till 1,200 kronor och den mindre pensionen
bibehållas vid nuvarande belopp 900 kronor. Deremot kan jag icke
biträda Herr Danielsons förslag att pensionsåldern skulle bestämmas
till 60 år. Ty det är klart, att härigenom skulle statskassan i väsent¬
lig mån komma att betungas, emedan antalet af de kommissionslandt¬
mätare, som skulle komma i åtnjutande af pension, skulle blifva större,
om pensionsåldern sattes till 60 år, än om den bestämdes till 65 år.
Dessutom framgår af Herr Helanders yttrande, att en sådan nedsätt¬
ning af pensionsåldern icke är för kommissionslandtmätarne af behof-
vet påkallad, ty han nämnde — och han måste ega kännedom om för¬
hållandena i detta hänseende — att de flesta kommissionslandtmätarne,
såvidt icke någon olycka inträffade, brukade tjena qvar till öfver 60
eller 65 års ålder. Jag yrkar således bifall till Utskottets hemställan
med den förändring, som Herr vice Talmannen föreslagit.
Herr Sven Andreasson instämde i detta yttrande.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: När Kongl. Maj:t förra
gången gjorde framställning hos Riksdagen i förevarande ämne, an¬
fördes,^ såsom Herr Magnus Jonsson erinrade, egentligen blott två an¬
märkningar mot det Kongl. förslaget. Den ena anmärkningen var
den, att landtmäteritaxan vore för hög. Den andra afsåg det förhållande,
N:o 42. 3G Onsdagen den 22 April, f. m.
Angående att kommissionslandtmätarnes antal icke vore begränsad^ utan att det
pension för st0de Kong!. Maj:t fritt att utnämna huru många kommissionslandt-
lcommsswns- mätare som ^gt. Det första skälet har numera förfallit, ty, på sätt
och en andre, jag visade, då jag förra gången hade ordet, hafva åtskilliga arlvodes-
landtmätare. belopp genom den nya landtmäteritaxan blifvit betydligt nedsatta.
(Forts.) jjvad den andra anmärkningen angår, så har förhöjningen i pensionen
begärts under uttrycklig förutsättning, att kommissionslandtmätarnes
antal, som för närvarande utgör 177, oberäknade de kommissions-
landtmätare, hvilka äro anstälda vid storskiftes- och afvittningsverken
samt ekonomiska kartverken, skulle begränsas till 120 och att, intill
dess antalet nedgått till denna siffra, ej flere än 4 årligen skulle af
Kongl. Maj:t till kommissionslandtmätare utnämnas. Då gjordes emeller¬
tid icke någon anmärkning i fråga om pensionens belopp. Nu har
man likväl yrkat en nedsättning i pensionsbeloppet till 1,200 kronor,
och såsom skäl derför har Herr vice Talmannen anfört, att han an-
såge, att kommissionslandtmätarne i allt fall skulle vinna en förmån
genom pensionsålderns nedsättning. Utskottet har nemligen föreslagit
den till 65 år och den är för närvarande bestämd till 70 år. Det
är mycket rigtigt, men han har förbisett att, äfven enligt nu gällande
bestämmelser, en kommissionslandtmätare är pensionsberättigad vid
65 lefnadsår, om han kan förete läkarebetyg om försvagad helsa, och
det är temiigen gifvet, att flertalet af dessa landtmätare kunna vid
denna ålder erhålla ett dylikt läkarebetyg.
Det har vidare erinrats nu, likasom förut, då frågan om kom¬
missionslandtmätarnes pensionering förevarit, att dessa landtmätare
icke kunna i egentlig mening betraktas såsom statens tjensteman. Det
är väl sant, att de icke af staten åtnjuta lön, men i öfrigt måste. de
dock anses såsom varande i dess tjenst anstälde. De måste fullgöra
vissa kompetensvilkor för att kunna vinna dylik anställning och de
äro i sin verksamhet underkastade en sträng kontroll åt Konungens
Befallningshafvande, förste landtmätare och jlandtmäteristyrelsen. De
måste föra arbetsförteckningar och dagböcker, de kunna icke emottaga
förrättningar af enskilde, utan att dertill förordnas åt offentlig myn¬
dighet, och äfven om de träffat aftal med en enskild, äro de derföre
ej säkra att erhålla förordnandet, ty Konungens Befallningshafvande
är oförhindrad att förordna annan landtmätare, som han anser lämp¬
ligare. Dessutom måste deras egenskap af statens tjenare anses vara
af representationen redan erkänd, då de för närvarande äro pensions-
berättigade, om ock pensionen är satt till lägre belopp än hvad Kongl.
Maj:t nu föreslagit.
Hvad nu det af Kongl. Maj:t föreslagna pensionsbeloppet af 1,600
kronor angår, tillåter jag mig dervid erinra, att afvittningslandtmätarne
ega uppbära 2,000 kronor i pension, och vidare hemställer jag till
herrarnes eget afgörande att bedöma, huruvida denna summa kan an¬
ses vara ett efter våra nuvarande förhållanden lör högt tilltaget be¬
lopp. Jag har begärt upplysningar från de landtmätare, som deltogo
i sista landmätaremötet angående deras inkomster, och de hafva för¬
klarat, att en kommissionslandtmätare, under förutsättning att han är
fullt sysselsatt hela året om, icke skulle kunna uppbringa sina in-
Onsdagen den 22 April, f. ro.
37
N:o 42.
komster till mera än 3,500 kronor. Det är visserligen en icke obe¬
tydlig summa, men icke medgifver den att samla någon större spar¬
penning, om en landtmätare har hustru och barn. Och i allt fall
kunna 3,500 kronor intjenas endast under förutsättning, att landt-
mätaren har full sysselsättning hela året om. Vi veta hurusom laga
skiften med hvarje år aftaga och från alla håll höras klagomål öfver
att landtmätarne icke äro fullt sysselsatta. När nu ålderdomen kom¬
mer och med den minskad arbetsförmåga, och när i följd deraf arbets-
förtjensterna och arbetstillfällena alltmer minskas, tror jag icke man
kan säga, att deras ställning är så särdeles ljus och att hvad Kongl.
Maj:t föreslagit är för högt tilltaget. Förslaget har vunnit understöd
här i Kammaren och jag hoppas också, att det skall vid beslutets
fattande vinna Kammarens bifall.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner, i
enlighet med de yrkanden, som förekommit dels på bifall till Utskottets
hemställan oförändradt dels på bifall till hvardera af de utaf Herr
Danielson och Herr vice Talmannen under öfverläggningen framstälda
ändringsförslag, dels slutligen på afslag å Utskottets hemställan, och
förklarade Herr Talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. För bestäm¬
mande af kontraproposition återupptog Herr Talmanuen å nyo de
återstående yrkandena, af hvilka nu yrkandet på bifall till Herr Daniel-
sons ändringsförslag förklarades hafva flertalets röster för sig. Men
jemväl härom äskades votering, hvilken, sedan till kontraproposition i
denna votering antagits det af Herr vice Talmannen gjorda yrkande, för¬
siggick enligt följande nu uppsatta och godkända omröstningspropo-
sition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver 5:te punkten
mom. a) af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 a, antager det af Herr
Danielson under öfverläggningen framstälda ändringsförslag, att ifråga¬
varande pensionsbelopp bestämmes till 1,200 kronor och pensionsåldern
sättes till 60 lefnadsår, löstal¬
ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af Herr vice Talmannen framstälda yrkande om bifall till
Utskottets förevarande hemställan med den förändring, att pensions¬
beloppet bestämmes till 1,200 kronor.
Denna omröstning utföll med 84 Ja mot 108 Nej; i följd hvaraf
omröstningspropositionen för hufvudvoteringen erhöll följande lydelse:
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 42. 4
Angående
pension för
icommissions-
landtmätare
och en andre
landtmätare.
(Forts.)
N:o 42.
38
Onsdagen den 22 April, f. m.
Den, som bifaller i oförandradt skick hvad Stats-Utskottet hem¬
stält i 5:te punkten mom. a) af Utlåtandet N:o 15 a, röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifaliit Stats-Utskottets förevarande
hemställan med den förändring, att ifrågavarande pensionsbelopp be¬
stämmes till 1,200 kronor.
Rösterna i denna senare votering utvisade 101 Ja mot 95 Nej;
hvadan Utskottets hemställan af Kammaren bifallits.
Mom. c) och d)
Biföllos.
Den vidare föredragningen af detta utlåtande uppsköts till kl. 7
e. m., då detta sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme att fort¬
sättas, och åtskildes Kammarens ledamöter kl. f 3 e. m.
In fidem
fl. A. Kolmodin.
Stockholm, Iaaae Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1885.