RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Andra Kammaren. N:o 40.
Lördagen den 18 April.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Herr Statsrådet m. in. J. C. E. Bichert aflemnade en Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen, angående försäljning af den
under Haga slott lydande egendomen Frescati jemte lägenheten
Gustafsborg.
Herr Talmannen mottog den Kongl. propositionen, under
förklarande, att Andra Kammaren skulle åt densamma egna
grundlagsenlig behandling.
§ 2.
Justerades de i Kammarens sammanträde den 11 i denna
månad förda protokoll.
§ 3.
Till Kammarens afgörande förelåg Stats-Utskottets Utlåtande Ang. nedsatt-
N:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ned -ning i depå
sättning i de på viss jord hvilande grundskatter äfvensom inom ™ss jord hvi-
Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen. 'mslåtter %
Uti berörda Utlåtande hade Utskottet hemstält under Litt. A:
att Riksdagen, för den händelse att Kamrarne, i anledning
af Kongl. Majds derom gjorda förslag, med sammanstämmande
beslut antaga ny värnpligtslag samt under förutsättning af mot¬
svarande lindring i rustnings- och roteringsbesvären, måtte be¬
sluta :
l:o) att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i
kronans jordeböcker och räkenskaper skola sammanföras till en
summa under benämning grundshatt;
2:o) att nedsättning uti den kronan behållna grundskatt å
hemman och lägenheter af skatte eller frälse natur, å sådana
hemman och lägenheter af krono natur, som enligt hittills gäl¬
lande föreskrifter kunna till skatte köpas, å ecklesiastikstatens
boställen samt å hemman och lägenheter, som innehafvas af en-
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 40. 1
Ji:o 40.
2
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsätt¬
ning i de på
viss jord hyl¬
lande grund¬
skatter.
(Forts.)
skildt verk, menighet eller inrättning, likasom ock uti presternas
utlagor skall ega rum med trettio procent af grundskattens eller
utlagornas belopp, hvilken nedsättning skall inträda från och med
år 1886;
3: o) att, der vid beräknande af nedsättning i grundskatt för
hemman eller lägenhet eller i presternas utlagor bråk af öre upp¬
kommer, det belopp, hvarmed nedsättningen skall ega rum, höjes
till närmast högre öretal;
4:o) att från den i punkten 2:o här ofvan stadgade ned¬
sättning skola undantagas hospitalens med ingången af år 1877
till statsverket indragna frälseräntor och andra afgälder af fast
egendom;
5: o) att grundskatt å statens utarrenderade egendomar skall,
der nu gällande arrendekontrakt sådant föreskrifva, oafkortadt
utgöras, intilldess vid upprättande af nya kontrakt om dessa
egendomar eller deras disponerande på annat sätt grundskatten
kan utan förlust för statsverket upphöra;
6:o) att grundskatt å civila boställen skall med ingången af
år 1866 helt och hållet upphöra; den kronan behållna grundskatt
af dessa egendomar dock endast så vida densamma kan stats¬
verket ersättas genom en motsvarande minskning i vederbörande
embets- eller tjenstemans penningeaflöning;
7:o) att sådan i kronans jordeböcker och räkenskaper upp¬
tagen grundskatt å ecklesiastika boställen samt å hemman och
lägenheter tillhöriga enskildt verk, menighet eller inrättning, som
är vederbörande boställsinnehafvare eller hemmanets egare an¬
ordnad, skall med ingången af år 1886 ur jordeböcker och räken¬
skaper uteslutas;
8:o) ätt någon lindring icke medgifves i de skogsräntor, som
utgöras för områden, hvilka i ersättning för priviligierad stock¬
fångst blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen upplåtna; bö¬
rande, då skogsområden hädanefter upplåtas till ersättning för
privilegierad stockfångst, desamma icke vidare till hemman in¬
delas, utan enligt hittills gällande stadgar alltid åsättas skogsränta;
9:o) att de till båtsmansrustningen i Blekinge anordnade
tillskottsräntor skola med ingången af år 1886 till statsverket in¬
dragas emot ersättning till vederbörande rust- och rotehållare, en¬
ligt hvad i sammanhang med frågan om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären stadgas;
10:o) att nedsättningen i grundskatten å de under bruk
skatteköpta hemman skall tillgodokomma åbon;
ll:o) att jemväl i ny eller tillökad grundskatt, hvars ut¬
görande ifrågakommer först för tiden efter 1886 års början, ned¬
sättning medgifves i de fall och med det belopp, som i punkten
2:o bestämmas;
12:o) att hvad i punkten 2:o är stadgadt rörande nedsätt¬
ning i grundskatt äfven skall tillämpas å:
3
Lördagen den 18 April, f. in.
F:o 40.
a) drängespanmålen och hjelpedagsverkena i Färentuna härad Ang. nedsatt-
af Stockholms län; börande, innan lindring i hjelpedagsverkenai de på
beräknas, dessa omsättas till penningar i den ordning, som an,'f*sJord }lvi-
gående de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och skatta
förenkling är i Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 stadgad; (Forts.)
b) till statsverket ingående afgäld för upphörd arbets- eller
hofveriskyldighet; och
c) arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu utgöres till någon
statens egendom; och bör i detta fall lindring beredas på det sätt,
att egare eller innehafvare af hemman och lägenhet, som bal¬
ett dylikt åliggande, så länge detsamma fortfar, derför årligen
undfår ett belopp, motsvarande den enligt punkten 2:o bestämda
nedsättning å arbets- eller hofveriskyldighetens med tillämpning
af medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris uträknade
värde;
13.o) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpning
af föreskrifterna angående lindring i grundskatten kunna finnas
erforderliga, må af Kongl. Maj:t meddelas;
äfvensom att de belopp, som på grund af ofvanstående
punkt 12:o litt. c) kunna ifrågakomma att af statsmedel gäldas,
må förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos
Riksdagen till ersättande anmälas;
Och hade uti en vid utlåtandet fogad reservation Herrar
C. Ifvarsson, A. P. Danielson, S. Nilsson i Efveröd, N. Petersson
i Runtorp, S. Andrea,sson i Tollerud, G. Eriksson i Mörviken, J.
Jonson i Fröstorp, M. Jonsson i Vansäter, 0. B. Olsson, A. Persson
i Mörarp, P. Persson i Törneryd och I. E. Wiksfen yrkat, att
ingressen till litt. A. skulle erhålla följande lydelse:
A) att Riksdagen, under förutsättning af motsvarande lin¬
dring i rustnings- och roteringsbesvären, måtte besluta:
l:o) att ränta och etc. (i öfrigt lika med Utskottets förslag).
Sedan Herr Talmannen till föredragning anmält ifrågavarande
ärende, begärdes ordet af
Herr Carl Ifvarsson, som yttrade: Då jag antager, att
hvar och en af Kammarens ledamöter önskar först hafva klart för
sig, under hvilka vilkor och förutsättningar besluten i förevarande
fråga fattas, hemställer jag, att Kammaren ville besluta att först
behandla ingressen till Utskottets kläm. Under förutsättning af
bifall härtill, anhåller jag att återfå ordet för att yttra mig om
huru jag önskar få denna ingress formulerad.
Hvad Herr Carl Ifvarsson sålunda föreslagit beträffande
sättet för ärendets föredragning blef af Kammaren bifallet; hvarpå
uppläsning skedde af Utskottets ofvanintagna inledande hem¬
ställan.
N:o 40.
4
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsätt¬
ning i de på
viss jord hvi-
lande grund-
sJcatter.
(Forts.)
Herr Carl Ifvarsson erhöll derefter å nyo ordet och ytt¬
rade: Då jag förutsätter, att Kammaren icke vill på förhand af¬
klippa möjligheten att för hvarje särskildt moment fatta det be¬
slut, som Kammaren lämpligast synes, är det klart, att ordalagen
i Utskottets förslag icke äro tillfredsställande.
De afse nemligen att på en gång fatta beslut i afseende å
punkterna under litt. A. Då dertill kommer, att jag, i enlighet
med den af mig m. fl. afgifna reservationen, icke anser behöfligt
att nu sammanbinda skattefrågan med frågan om värnpligtslagen,
utan att dessa frågor böra behandlas särskildt hvar för sig, men
jag deremot håller före att eu nedsättning i grundskatterna be¬
tingar eu nedsättning jemväl i rust- och roteringsbesväret, såsom
varande af enahanda beskaffenhet och begge af skattenatur, och
att om sålunda en nedsättning i ena fallet beslutas, sådan också
bör ega rum i det andra afseendet, tager jag mig friheten hem¬
ställa, det Kammaren ville besluta, att Kammarens blifvande be¬
slut rörande Litt. A i förevarande utlåtande om nedsättning i de
på viss jord hvilande grundskatter fattas under förutsättning af
motsvarande lindring i rustnmgs- och roteringsbesvären. Och an¬
håller jag hos Herr Talmannen om proposition på detta mitt yrkande.
Vidare yttrade:
Herr Wieselgren: Då jag för min del är öfvertygad om,
att eu lycklig utgång på »den stora frågan» är i hög grad be¬
roende af, att den af Utskottet föreslagna ingressen bifalles oför¬
ändrad, tager jag mig friheten yrka bifall till Utskottets förslag
sådant det föreligger.
Herr Herslow: Jaså, det är nu verkligen fråga om att
strecket skall borttagas, jag menar naturligtvis det bindestreck, som
länge stått mellan dessa begge frågor. Detta torde dock kanske
icke för särdeles många af oss varit oväntadt. Man har för ett
partiintresse, visserligen ett vidt omfattande intresse, men dock i
alla fall ett partiintresse, länge sökt bereda framgång derigenom
att man hängt detsamma efter ett stort och allmänt intresse,
ett statsintresse, ja, det förnämsta staten eger, vårdandet och be¬
tryggandet af dess eget bestånd; och så har man låtit den stora
frågan draga den lilla. Nu tycker man förmodligen att den stora
redan har dragit den lilla det stycke som behöfdes; man beräk¬
nar att man nu kan spänna ifrån hästen och låta vagnen åka
vidare af sig sjelf, då d$n väl nu fått så god fart att han ändå
skall rulla fram. Men detta är dock icke så alldeles säkert, och
jag tror icke detta är klokt af dem, som åka i ekipaget, ty det
kan dock hända att vägen längre fram blir ganska sandig, och
hela åkningen afstannar.
5
Lördagen den 18 April, f. m.
N:o 40.
Jag har emellertid icke att redogöra för den sidans beräk- Ang. nedsatt-
ningar, men deremot kan jag vara skyldig redogöra för huru \inin9 i rle P(°l
andra, vi som icke direkt äro intresserade i denna partisak, kunnat Jord ut¬
komma till den slutsats, hvartill vi kommit och som vi äfven skatter
Öppet uttalat, eller att äfven vi vilja vara med om en afskrifning. Vi (Forts )
hafva utgått från den åsigt, att, då alla andra land under de se¬
naste seklerna omskapat sin försvarsorganisation, borde äfven vårt
land tänka på att förbättra, stadga och stärka eu härordning,
som redan räknar århundraden utan någon väsentlig förbättring’.
En sådan förändring kan naturligtvis icke göras utan bety¬
dande så val personliga som ekonomiska offer, och vi hafva ansett,
att, då dessa offer fordras af alla, det är rimligt att de åtföljas
af vissa lindringar och eftergifter åt den befolkningsklass, som
hittills till hufvudsaklig del burit nationalförsvarets tunga. Jag
förbiser icke den åtskilnad, som Herr Krigsministern uppdrog i sitt
anförande vid näst sista plenum, och hvilken åtskilnad redan ti¬
digare framhållits, att svenska nationalförsvaret sedan urminnes
tid varit deladt i två arter: utskrifning och allmänt uppbåd eller
mau-ur-huse-utryckningen, och att indelningsverket endast aflöst
utskrifningen. Men om också beväringsinstitutionen en gång
tänkts endast motsvara allmänna uppbådet, så, när det är fråga
om att organisera denna beväring sä, att den genom utbildning
och öfning^ skall göras lämplig att insättas i den aktiva arméns
led, och då vidare för denna beväringsmanskapets utbildning och
öfning kräfves mera tid och ställes större anspråk på den indelte
soldaten, och dermed äfven på rust- och rotehållaren, finner jag
beväringsinstitutionen numera till en del motsvara äfven den
gamla utskrifningen, så att, hvad som numera motsvarar det
forna allmänna uppbådet, det är icke beväringen, utan landstor¬
men. För oss, som fattat saken så, har det synts billigt, att vi
icke motsätta oss eftergifter åt dem, som egentligen bekosta den
indelta arméns upprätthållande. Från detta steg hafva vi kom¬
mit ett steg längre. Då indelningsverket onekligen från en sida,
nemligen den kamerala sidan, är en grundskatt, en i särskild
form och i vissa föreskrifna naturaprestationer utgående grund¬
skatt, samt då olika trakter och olika hemman betungas olika af
den ena eller andra af dessa skatter, kan billigheten bjuda att
en jemkning i rust- och rotehållarnes bördor drager efter sig en
lindring i öfriga skattejordegares fasta utskylder. Detta är nu en
konklusion i andra hand; den följer icke omedelbart af försvars¬
frågan, men i rust- och rotehållsinstitutionen finnes ett indirekt
men dock verkligt samband emellan försvars- och grundskatte¬
frågan. Det är denna väg vi hafva gått: vi hafva kommit från
försvarsbehofvet till eftergifter i indelningsverket och från rust-
och roteringslindringar till grundskattelindringar. På annan väg
kunna vi aldrig hitta dit.
N:o 40. 6 Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt . Jag förbiser icke att man emot denna vår konklusion, om
'viss jord kvi- att äfven göra eftergifter i grundskatterna, gör den
lande grund- invändning, som ofta framstälts och som nyligen här i Kamma-
skatter, ren ganska klart och kraftigt gjordes, att grundskatterna, huru
(Forts.) de än må hafva tillkommit, numera helt och hållet ingått i köpe¬
skillingen och dermed så att säga såsom skatter försvunnit och
endast fortlefva såsom räntor. Jag erkänner att detta är ekono¬
miskt rigtigt, men jag går icke in på att denna fråga kan ute¬
slutande ekonomiskt bedömas. Eu annan kanske vigtigare an¬
märkning emot afskrifning af grundskatterna är den, att det icke
blefve landtbruket, utan blott landtbrukarne, man derigenom upp¬
muntrade, att en sådan afskrifning vore en skänk, som blott
komme den nuvarande generationen af skattejordsegaro till godo.
Detta är i hufvudsak alldeles sant. Men jag får upprigtigt säga,
att jag af denna anledning icke hesiterar. Jag ser det tvärt
om gerna. Just den nuvarande generationen jordbrukare käm¬
par med konjunkturer, hvilka deras föregångare icke haft att
utstå och från hvilka deras efterträdare efter min mening skola
varda befriade. Ty en så svår jordbrukskonkurrens som den
nuvarande har icke hittills förekommit, och jag tror att den redan
om tio år icke längre skall förefinnas. Är det således eljest billigt
att göra en eftergift i grundskatterna, blir det icke obilligt der¬
för att denna eftergift kommer de nuvarande jordbrukarne till
godo.
Jag finner för min del en sådan allmän grundskattelindring
i hvarje fall mycket billigare än att man, såsom en af reservan¬
terna, Herr Casparsson, föreslagit, skulle medgifva skattenedsättning
åt blott dem, som t. ex. hafva öfver en half procent af taxerings¬
värdet i grundskatt. Hela denna tankegång kan jag icke förstå.
Ställer jag mig, såsom denne reservant, på den rent ekonomiska
synpunkten och säger, hvad som ur denna synpunkt onekligen
är sant, att nemligen grundskatterna ingått i köpeskillingen på
jorden, så kan jag icke förstå att det skall vara mera skål att
efterskänka något åt dem som hafva en ränta af '‘f procent af
värdet, än åt dem som blott hafva en grundränta motsvarande
V-i eller 1/s procent. Det är ju klart, att om den ene vid sitt
jordköp tagit med i sin prisberäkning den */i proc. eller Vs procent
grundränta, som häftade vid egendomen, så har väl den som har
en ränta af 3/4, eller låt vara 3 hela procent, icke underlåtit att
göra en likadan beräkning, och således finnes icke något skäl att
till hans förmån göra någon »utjemning». Detta sätt skulle
tvärt om blifva att fördela skattelindringarne i form af rena lotteri¬
vinster.
Jag är, som sagdt, benägen att antaga den föreslagna af-
skrifningen, men herrarne veta att vi alla under dessa alla år
icke tänkt oss, icke accepterat en skatteeftergift annat än såsom
en eftersats till, en följd, en nödvändig konseqvens af en orgaui-
Lördagen den 18 April, f. m.
V
N:o 40.
sation af vårt försvar, hvilken skulle gifva oss litet hvar — och Ang. nedsatt-
således äfven Eder, mine herrar, men icke Eder mer än oss — något 0^9 }
tyngre försvarsbördor. H vilket nytt skäl har nu kommit, som^ande^grund-
kunnat förmå Eder att gå bort från denna häfdvunna samman- skatter.
ställning? För min del och för dem, som tänka lika med mig, (Forts.)
är det emellertid klart att, stryka ni försatsen, då stryka vi
eftersatsen. Vi hafva icke varit med om ingåendet af kompro¬
missen; vi hafva aldrig från början älskat den, men vi hafva
accepterat den såsom ett politiskt faktum. Att yrkandet om frå¬
gornas skiljande skulle komma var mig väl icke oväntadt; vid
försvarsfrågans debatt här i Kammaren i förfjol yttrade jag till
dem, som då i försvarsfrågans intresse trodde sig böra lösrycka
den från skattefrågan: varen varsamme i eder opposition mot
kompromissen, den är nu en tioårig fält accompli/ ur den sam¬
mankopplade rörelse, hvarmed försvars- och skattefrågorna skjutas
framåt, kan försvarsfrågan kastas ut, men icke afskrifningsfrågan.
Jag kunde emellertid icke tänka att utkastningen skulle försökas
så fort.
Men, försäkrar man oss från majoritetens sida, grundskatte-
afskrifningen, om den nu beviljas, skall visst icke förminska, utan
öka vår benägenhet att arbeta på försvarsverkets stärkande. Det är
det gamla förföraretalet, de der kända locktonerna: låt mig få
hvad jag vill, så skall jag älska dig så obeskrifligt och så du få
allt hvad du vill hafva! När jag nu återigen hör de lockande
ljuden, tänker jag som så: hvad skall en fattig flicka göra? Nog
vill jag råda henne att säga: nej! nej, min vän, visa du först
i handling dina hederliga afsigter, sedermera skall du finna mig
ganska villig att uppfylla min andel af kompromissen. Men icke
är det uppmuntrande för mig, att just då du kommer med ditt
förslag, stryker du bort förlofningsringen, som vi nu burit i 12
år och som du var mycket mera angelägen än jag att få påsatt.
Nej, behåll du ringen på min vän; i alla fall kommer jag hädan¬
efter icke att tro dig mer än jemnt.
Herr Talman! jag håller på inledningen, sådan den formu¬
lerats i Utskottets förslag.
Herrar Sundin, Meyer, Key, Friherre Stackelberg, Wilh. Carlson,
Östberg, Rydin, Söderblom och von der Lanclcen instämde med
Herr Herslow.
Herr O. B. Olsson: Herr Talman! I afseende på de hederliga
afsigterna, som den siste talaren förespeglat, vill jag erinra, huru¬
som beträffande frågan om beväringsöfningarnas utsträckning
1856—1858 årens Kiksdag, och då jemväl bondeståndet, gick in
på till och med en sådan utsträckning af beväringens öfningar
att tiden derför blef dubbelt så lång som den var förut, utan
att något egentligt vederlag derför lemnades. Således har man
>':o 40.
8
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-icke i detta hänseende skäl att tillskrifva bondeståndet, att det-
4*? icke vill göra något utan att förut eller samtidigt erhållit ersätt-
lande°'grund-niug- Dötta är hvad jag i det afseende! velat anföra mot den
skatter, siste talaren, och jag trodde, att han skulle kunnat erinra sig den
(Forts.) utsträckta beväringsöfningen vid 1856 och 1858 årens riksdag,
fast än han dervid icke var personligen närvarande.
Hvad vidare beträffar dessa tvenne frågors, nemligen skatte¬
frågans och frågans om en utsträckt värnpligt, skiljande från
hvarandra, så är af båda statsmakterna vid flera tillfällen utta¬
lad!, att en skattelindring är nödvändig för det tryckta jordbru¬
ket. Att jordbruket befinner sig i en mycket tryckt ställning,
kan icke förnekas; det är till den grad tryckt, att, om det fort¬
går på samma sätt som hittills, så blir det icke endast tusende
utan många tusende af de mindre jordbrukarena, som komma
att helt och hållet duka under. Det må väl icke ligga i Riksda¬
gens eller fosterlandets sanna intresse, att sådant kommer att in¬
träffa; alltså bör väl Riksdagen i första hand träda emellan och
undanrödja ett sådant förhållande, i synnerhet då så mångfaldiga
bevis förefinnas för att dessa grundskatter både till uppkomst
och fortgång äro orättvisa. Härtill kommer ytterligare, att en
lindring i afseende på dessa skatter nu bättre än någonsin förut
kan åstadkommas till följd af statsverkets gynsamma ekonomiska
förhållanden. Det finnes nemligen 7 millioner kronor disponibla
och dessutom 6,400,000 kronor, som till nästa år äro disponibla, så¬
ledes nära 13 V2 millioner kronor, som statsverket kan undvara.
Skulle icke under sådana förhållanden en skattelindring kunna
ske, då en sådan kan försiggå utan intrång eller den ringaste
olägenhet i afseende på statens finansiella ställning! Man har ut¬
talat tvifvel om, huru vida dessa betryckta jordbrukare skulle, se¬
dan de fått någon lindring i sina grundskatter och den tunga,
indelningsverket lägger på dem, vilja göra något för försvaret.
Jag kan för min del försäkra, att desse landtmän, oaktadt de
finna sig tryckta af de nu ifrågavarande skatterna, hafva lika
mycken fosterlandskärlek som trots någon annan, och man be-
höfver verkligen icke frukta, att, om en lindring i dessa skatter
beredes dem, de då icke skulle vilja göra något för fäderneslan¬
dets försvar. Under en följd af snart 20 år har man sträfva!
efter att få en sådan lindring och ofta har man förespegla! oss
att vi skulle få den, om vi ville göra något för försvaret. Vi
hafva dock visat, att vi icke äro ovilliga att göra uppoffringar
för vårt försvar, icke allenast en utan två särskilda gånger, nem¬
ligen 1878 och 1883, då denna Kammare, eller rättare dess ma¬
joritet, erbjöd sig att göra så stora uppoffringar för vårt försvar,
att både regeringen och Första Kammaren skulle antagligen nu¬
mera med nöje antaga ett sådant förslag. Att vi då icke blefvo
mildt och tillmötesgående bemötta, det rå vi icke för. Vi böra
Lördagen den 18 April, f. ra.
9
No 40.
dock icke beskyllas för att icke vilja göra något för att försvara Ang. nedsatt-
fosterlandet. på
Jag yrkar bifall till det af Herr Carl Ifvarsson framlagdaJande°’grund-
förslaget. skatter.
(Forts.)
Herr Carl Ifvarsson: Jag kan i visst hänseende säga det¬
samma som den ärade talaren på malmöbänken i fråga om kom¬
promissens tillkomst. Jag stod utanför densamma då. De frå¬
gor, som 1873 förelågo till pröfning inom Stats-Utskottet, rörde
egentligen grundskatterna samt lindring i rustnings- och rote-
ringsbesvären, men någon fråga var icke i laglig ordning väckt
i afseende å försvarets ordnande. Till följd deraf ansåg jag, att
man då icke borde inlåta sig i så vidsträckt mån, som man
gjorde, på försvarsfrågan, och då sådant i allt fall skedde, ansåg
jag mig skyldig att reservera mig deremot. Jag accepterade lik¬
väl den s. k. kompromissen, då det var fråga om att i sin hel¬
het lösa dessa frågor, men nu föreligger icke någonting sådant.
Här är endast fråga om partiella lättnader, och då ställer jag mig
på samma ståndpunkt som förut, nemligen att man icke bör sam¬
manblanda beväringsfrågan med den fråga, som nu föreligger.
Beväringsfrågan kan, då det är fråga om partiella förändringar, om
man så vill, behandlas oberoende af skattefrågan. Åtminstone
torde detta vara förhållandet med skattefrågan.
De många uttryck af beklagande öfver jordbrukets tryckta
ställning, som i denna Kammare vid föregående tillfällen under
denna riksdag hörts, torde visa billigheten af en lindring i afse¬
ende å skatterna, äfven om man icke skulle kunna förena sig i
fråga om antagande af en ny beväringslag. Jag vill hoppas, att
äfven detta senare skall komma att ega rum, men om så icke
skulle blifva förhållandet, så anser jag, att en lindring i skatte¬
frågan icke derför bör uppskjutas längre.
Jag yrkar fortfarande bifall till mitt förslag angående in¬
gressen.
Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på
antagande af den utaf Utskottet föreslagna lydelsen af ifrågava¬
rande hemställan som ock på bifall till det förslag till beslut rö¬
rande samma hemställan, som af Herr C. Ifvarsson blifvit under
ofverläggningen framstäldt, och förklarade Herr Talmannen sig
anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja besva¬
rad. Votering blef begärd, i anledning hvaraf en så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som, i fråga om Stats-Utskottets hemställan uti ingres¬
sen under Litt. A af Utlåtandet N:o 27, vill godkänna samma
hemställan, oförändrad,
N:o 40. 10
Lördagen den 18 April, f. va.
rösta!’ Ja;
Avig. nedsätt¬
ning i de på
viss jord hvi-
lande grund¬
skatter.
Den, det ej vill,
(Forts.)
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit det af Herr Carl Ifvars-
son framstälda yrkande, att Kammarens blifvande beslut rörande
Litt. A i förevarande utlåtande om nedsättning i de på viss jord
hvilande grundskatter fattas under förutsättning af motsvarande
lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Omröstningen försiggick och utföll med 60 Ja mot 142 Nej;
hvadan beslut fattats i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
Beträffande Mom. 1, som härefter föredrogs, begärdes or¬
det af
Herr Wieselgren, som yttrade: Jag och de med mig lik¬
tänkande vilja upprigtigt bifalla Kongl. Maj:ts förslag angående
30 procent lindring i grundskatterna samt rustnings- och rote-
ringsbesvären, under förutsättning att en sådan värnpligtslag
kommer till stånd, som för stärkande af landets försvar anses
nödig. Under förutsättning tillika, att Kammaren ännu icke sagt
sista ordet i fråga om denna värnpligtslags utseende, utan att
en samman jemkning på någon rimlig grund kan komma att ske,
skall jag stå fast vid min uttalade afsigt att bifalla afskrifningen.
Men då genom Kammarens föregående beslut någon möjlighet
icke förefinnes att redan nu veta hvad man har att rätta sig ef¬
ter, får jag, i sakens närvarande skick och för att rädda min
ståndpunkt — om än utan minsta tanke på att mitt yrkande
skall af majoriteten inom Kammaren bifallas — hemställa, att
denna och följande punkter i betänkandet måtte till Utskottet
återförvisas.
Häruti förenade sig Herr Fredenberg.
Herr Nils Olsson anförde: Jag hade icke ämnat uppträda
i denna fråga, då den förut vid många tillfällen blifvit så grund¬
ligt debatterad, att icke något kan vara att tillägga. Men med
anledning af det motstånd från en talare på göteborgsbänken,
som förslaget rönt, har jag ansett nödigt att yttra några ord.
Jag ber dervid få erinra denne talare om ett yttrande, som han
haft för någon tid sedan, då fråga var om reglering af utgifterna
under riksstatens femte hufvudtitel. Han uppgaf då ett sakför¬
hållande och citerade ett ordspråk. Sakförhållandet var det, att
svenska staten befann sig i en sådan lycklig ställning, att man
utan olägenhet kunde bifalla hvad Kongl. Maj:t då begärt. Det
af den ärade talaren citerade ordspråket var detta: »uppskjut
Lördagen den 18 April, f. m.
11
N:o 40,
icke till morgondagen hvad du kan göra i dag». Jag förmodar, Ang. nedsatt
att talaren hyser samma åsigter om statens finansiella ställning nln9 }
nu som vid det nämnda tillfället. Hvad ordspråket beträffar, s^lande^grund-
tror jag, att det mycket bättre kan tillämpas nu, än då talaren skatter.
.gjorde tillämpning deraf. Jag hemställer om bifall till punkten. (Forts.)
Vidare yttrades icke. Momentet bifölls.
Moln. 2.
Efter uppläsandet af detta moment anförde:
Herr Abraham Rundbäck: Då jag hyser vissa betänk¬
ligheter mot Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag, och
dessa betänkligheter hufvudsakligen röra sambandet mellan skatte¬
frågorna och värnpligtsfrågan och särskildt sambandet mellan den
senare och den här föreliggande frågan, så ber jag att i korthet
få yttra några ord i ämnet. Det är naturligt, att detta yttrande
nu icke kan blifva af annat än underordnadt intresse, då de be¬
slut, som Kammaren sistlidne Onsdag fattade i afseende å värn¬
pligtsfrågan, skulle anses fattade under förutsättning af bifall till
skattefrågorna. Och då jag sålunda finner mig i viss grad bun¬
den af Kammarens nämnda beslut, har jag icke för afsigt att
uppträda direkt deremot. Men då jag är motionär i ämnet, vill
jag icke låta detta tillfälle gå förbi utan att uttala mina åsigter,
helst frågorna ännu icke äro afgjorda och möjligen icke heller
blifva vid denna riksdag afgjorda.
Jag skall utgå från det yttrande, som Hans Excellens Herr
Statsministern hade vid remissen af ifrågavarande ärende. Han
sade då, såsom vi erinra oss, att grundskatterna vore sekelgamla
orättvisor. Jag skall nu icke undersöka eller inlåta mig på be¬
fogenheten af ett sådant yttrande, utan jag vill antaga det för
godt och från denna ståndpunkt skärskåda det sätt, hvarpå rege¬
ringen här söker att utplåna de gamla orättvisorna. Jag finner
då med en viss förundran, att regeringen, som förklarat dessa
skatter vara sekelgamla orättvisor, icke ansett lämpligt att å sta¬
tens vägnar föreslå deras eftergifvande utan några vilkor. I stäl¬
let har regeringen begagnat grundskatterna såsom ett bytesmedel
för att få en annan skyldighet pålagd. Derigenom har man ju
således icke utplånat orättvisorna, utan tvärtom bibehållit dem,
fastän under annan form. Häremot vore det dock mindre att
säga, om en sådan uppgörelse träffades mellan staten å ena sidan
och samma klass å den andra sidan, ty då skulle man kunna
anse full rättvisa vara skipad genom ett slags förlikning eller
ackord. Men nu har denna byteshandel antagit den förhatliga
karakteren, att en skattenedsättning lemnas åt en särskild klass
såsom betalning för en skyldighet, som utkräfves af andra klas¬
ser utan all ersättning. Detta finner jag i hög grad betänkligt,
N:o 40.
12
Lördagen den 18 April, f. in.
Ang. nedsatt-^ särskildt derför att den klass, som skulle få betaldt, här är tal-
”7 -ordhvi-1^ rePresenterad, under det att största delen af dem, som skulle
lande grund- utgöra den nya skyldigheten utan betalning, icke får vara med
skatter, om beslutet. Huru härmed förhåller sig, derom ber jag få lemna
(Ports.) några .statistiska upplysningar, som icke torde vara utan intresse.
År 1880 utgjorde hela den manliga befolkningen i riket
utöfver 25 års ålder 1,042,603 personer, och af dessa voro vid
det nästföljande riksdagsmannaval et 281,000 eller omkring 27
procent röstberättigade. Alltså höra 73 procent af den manliga
befolkningen utöfver 25 års ålder till de orepresenterade, under
det politiska strecket stående klasserna. Af de öfriga 27 pro¬
centen, eller de representerade klasserna, utgöras ungefär 9 pro¬
cent af inbyggare i städerna och af sådana personer å landet,
som icke äro egare af onererad jord; och man kan således deraf
sluta, att det är ungefär 18 procent af befolkningen, som skulle
få betaldt för den nya beväringsskyldigheten, under det de öfriga
82 procenten, deribland 73 procent obemedlade, icke skulle iå
någon ersättning. När man icke heller dertill erbjuder några
andra fördelar, till exempel utsträckt rösträtt, föreställer jag mig,
att detta icke kan annat än hos de obemedlade framkalla eu
känsla af liden oförrätt, och att denna känsla skall gro och växa
ut till ett starkt och berättigadt missnöje.
Se der i korthet den första betänkliga konseqvenseu af den
uppgörelse, som regeringen föreslår oss, och för delaktighet hvari jag
genom detta mitt uttalande velat frånsåga mig allt ansvar.
Nu vill jag se till, huru man skipar rättvisa eller utplånar
orättvisa beträffande de jordbrukande klasserna. Redan förut
har jag påpekat, huru som dessa klasser kunna göra anspråk på
att få de ifrågavarande grundskatterna efterskänkta, så snart dessa
skatter skola anses såsom orättvisa. Här sättes nu emellertid i
' fråga, att de skulle åtaga sig en ny skyldighet. Men denna skyl¬
dighet torde för många af dem blifva tyngre och svårare att bära
än den gamla, hvilket jag tror mig lätt nog kunna bevisa. Som
bekant, utgöres flertalet jordegare i riket af innehafvare utaf smärre
hemman, på 1/s, VA, 1/ie, l/u, Vs2 mantal och så vidare. Dessa jord¬
egare hafva i förhållande till sina små jordlotter jemförelsevis obe¬
tydliga skatter till staten; och 30 procent afskrifning af dessa skatter
blefve naturligtvis ännu mindre. Under det sålunda deras vinst
icke blefve på långt när så stor, som man påstår, skulle de
deremot få sig eu ny skyldighet ålagd, hvilken blefve större i
samma mån de hade flere söner och för öfrigt icke alls komma
att stå i proportion till deras hemmantal. Tvärt om skulle den
minste jordbrukare komma att tyngas af den nya skyldigheten
lika mycket som rikets rikaste possessionat, i fall de hade lika
antal söner.
Att de större jordbrukare åter skola göra en god vinst på
affären, är tydligt. Men just det, att så blir förhållandet och att
Lördagen den 18 April, f. m.
18
N:o 40.
de små äfven här få sitta emellan, utgör för mig den andra Ang. nedsatt-
betänkliga konseqvensen, hvarom jag icke vill vara med. n\n9 * de på
I den motion i ämnet, som jag varit med om att afgifva vid Tamlt^rund-
denna riksdag, hafva vi derför först och sist yrkat på, att grund- skatter
skattefrågan och värnpligtsfrågan skulle skiljas åt, hvilket också (Forts.)
nyss beslutats, dels derför att grundskattefrågan sålunda skulle
lättare kunna lösas och dels framför allt för att värnpligten skulle
kunna under alldeles lika vilkor påläggas alla.
En tredje betänklighet, som jag hyser emot dessa förslag,
är, icke att grundskatterna afskaffas, men väl sättet och metoden
för deras afskaffande. Jag kan nemligen icke finna det vara
klokt eller rätt eller ens fördelaktigt för jordbrukarne, att dessa
grundskatter afskaffas genom ren afskrifning. Ty derigenom
beröfva!' man staten en tillgång, som endast — jag ber herrarne
noga lägga märke till ordet endast — kommer dem till godo,
hvilka ega jorden vid tillfället för afskrifningen. Den framtida
generationen, som kommer efter denna, får deremot icke den
ringaste fördel af afskrifningen, hvilket lätt kan bevisas. Det är
nemligen af oss alla kändt och erkändt, och allra minst behöfver
jag väl påpeka det för den talrika samling jordbrukare här finnes,
att jordens värde beror på dels dermed förenade förmåner och
dels vid densamma häftande olägenheter. Är ett hemman be-
sväradt med stora skatter, undantagsförmåner eller andra grava¬
mina, betingar det alltså ett lägre pris. Tänker jag mig sålunda
ett hemman med 100 kronor i grundränta och roteskatt, och att
detta hemman med dessa onera skulle vara värdt 10,000 kronor,
är det ju klart, att, om dessa 100 kronor nu afskrifvas, så blir
afkastningsvärdet af jorden 100 kronor större och saluvärdet 2,000
kronor högre, hvarigenom egendomen således måste betinga ett
försäljningspris af 12,000 kronor. Köparen af en sådan egendom
får sålunda grundskatten tillbaka, icke såsom en ränta på en
©uppsägbar skuld till staten, utan såsom ränta på den höjda köpe¬
skillingen. Men det är icke nog med att grundskatten sålunda
kommer tillbaka i annan form, utan den nye egaren får också
derutöfver diverse andra tillägg. Egendomen blir nemligen taxerad
till 12,000 kronor istället för 10,000, och till följd deraf får egaren
betala högre bevillning och drygare utskylder till kommunen. Detta
är det första tillägget. Vidare lägger man på högre värnpligt
såsom vederlag för den afskrifna grundskatten, hvilken fördel
endast kommit den föregående egaren till godo. Detta är det
andra tillägget. Vidare händer det, som vi alla känna, att staten
understundom kommer i trångmål, då inkomsterna icke räcka
till för utgifternas bestridande, och då staten måste gripa till
utomordentliga utvägar, sådana som tilläggsbevillning och andra
skatteförhöjningar. Vid dylika tillfällen skulle man nog sakna
den tillgång, som grundskatterna förut lenmat, och då få de nya
innehafvarne af jordegendomarne bidraga till betäckandet af den
N:o 40.
14
Lördagen den 18 April, f. in.
Ang. nedsätta brist, som tillkommit icke till deras utan till de förre egarnes
“viss ^ord hd ^rc^- Detta blifver det tredje tillägget. Och härmed tror jag
kmde^grimd- m']S hafva tydligen bevisat, att afskrifningsmetoden icke är den
skatter. Tätta, och att genom dess tillämpning jordbruket och jordbru-
(Forts.) karnes ställning snarare försämras än förbättras.
För det fjerde hyser jag äfven stora betänkligheter mot för¬
slaget derför, att man lernnas i fullkomlig ovisshet om tiden,
sättet och vilkoren för de återstående 70 procentens försvinnande.
I detta ovisshetens mörker tecknar sig framtiden också mörk för
mina ögon med ganska svåra strider vid våra riksdagar, som
utan tvifvel skola gifva genljud i landet och framkalla ännu hög-
ljuddare anspråk med deraf följande nya slitningar, nya kompro¬
missförsök och nya anledningar till söndringar mellan Kamrarne
och kanske äfven mellan statsmakterna.
Med anledning af dessa åsigter och på grund af de betänk¬
ligheter jag nu uttalat har jag varit med om att framlägga en
motion till grundskatternas fullständiga afskaffande, ehuru efter
en annan metod. Grundtankarne i denna motion, livilka jag
skall tillåta mig nu här i korthet angifva, äro: dels att strängt
skilja grundskatte- och värnpligtsfrågorna från hvarandra, dels
att fullständigt lösa grundskattefrågan och derigenom få henne
afskrifven från dagordningen, dels vidare att bereda staten tillfälle
att bibehålla dessa grundskatter på samma gång jordegarne blifva
från dem befriade, och dels slutligen att detta skulle ske genom
en billig aflösning.
Hvad aflösningen beträffar, medgifver jag, att vi gjort ett
undantag derifrån, då vi förordat eu mindre afskrifning af 10
procent af grundskatterna, men detta hafva vi gjort dels för att
bereda dem en lindring, hvilka hårdast tryckas af desamma, dels
för att tillmötesgå pluraliteten inom denna Kammare, som i fjor
visade stora sympatier för en så stor afskrifning. Nu har Ut¬
skottet klandrat oss derför, att vi icke gått längre, men då vi
framlagt ett förslag om 10 procent afskrifning utan alla vilkor och
på samma gång framstält en plan för de återstående 90 procentens
försvinnande, tror jag den anmärkningen icke kan vara berättigad.
Den metod, efter hvilken de vilja borttaga grundskatterna, är
densamma som den, hvilken gör sig gällande vid hypoteksskulders
betalande. Vi veta, att man i allmänhet anser, att jordbrukarne
betala till staten 6 procent på den skuld, staten kan anses hafva
intecknad i deras egendomar. Då emellertid staten sjelf till sina
fordringsegare icke betalar mer än knappt 472 procent, ansågo vi,
att staten icke heller borde taga mera af sina gäldenärer, och
beräknade derför, att V/2 procent af de 6 skulle användas till
amortering af skulden, och att grundskatterna sålunda skulle för¬
svinna efter 32 å 33 år. Detta är anledningen till de 33 år vi
föreslagit, emedan denna tid motsvarar våra öfriga förutsättningar.
Emot denna tid har Utskottet anmärkt, att den är för lång. Detta
Lördagen den 18 April, f. m.
15
N: o 40.
kan dock lätt bjelpas. Vill man nemligen taga kortare tid, kan Ang. nedsatt-
man göra det genom att blott beräkna högre årligt amorterings- ”*'1? } * P®
bidrag. För det tredje vilja vi behålla grundskatterna åt våra landegrund-
efterkommande, hvilka efter oss skola bära samhällets allt mer skatter!
växande bördor. Vi ansågo härtill finnas desto mera skäl, som (Forts.)
våra förfäder lemnat dem åt oss; hvadan vi icke heller böra
beröfva våra efterkommande dessa statsinkomster, om det kan
ske på ett sätt, som icke betungar den nu lefvande generationen.
Derför hafva vi föreslagit, att dessa årliga amorteringsbelopp skulle
samlas i en fond, som med ränta på ränta skulle ökas, så att vid
aflösningstidens slut denna fond skulle uppgå till ett belopp mot¬
svarande det kapital, hvarå nio tiondelar af grundskatterna kunna
anses utgöra ränta.
Nu har Utskottet klandrat, att vi föreslagit bildandet af en
sådan fond. Men jag ber herrarne observera, att man aldrig kan
komma till ett sådant mål, som det vi åsyfta, att bevara grund¬
skatterna åt staten på samma gång de lyftas från jorden, utan ge¬
nom en sådan fonds bildande; och dessutom är ju eu dylik fonds bil¬
dande ingenting nytt; vi hafva tagit af bankovinsten till höjandet af
Riksbankens grundfond, vi hafva anslagit medel till bildandet af
en fond till nytt riksdagshus o. s. v. Det är för öfrigt icke vår
mening att lägga penningarne på hög, utan tvärt om att de skola
användas till jernvägsskuldens amortering, hvarigenom grundskat¬
terna således skulle komma att öfverfiyttas från jorden till de ränte¬
bärande jernvägarne. För ändamålet hafva vi ock helst velat taga
i anspråk en del af bankovinsten, derför att det är eu tillgång,
som icke ingår i statsregleringen, hvadan det är mycket lätt att
taga deraf utan att genera staten på något sätt.
Sådant är egentliga innehållet af detta förslag, och på grund
deraf hafva vi kunnat säga följande: »Genom att ordna saken på
detta sätt kan ingen anses blifva lidande på aflösningen. Staten
för sin del mister icke för amorteringsfondens bildande någon af
de tillgångar, som den hittills haft att använda för statsutgifternas
bestridande. Under aflösningstiden behåller den alla sina in¬
komster af grundskatterna liksom hittills med undantag allenast
af 10 procent, som afskrifvits. Och efter aflösningens slut bar
den i behåll hela det kapital, hvarå 9/io af grundskatten kan an¬
ses utgöra ränta, hvarjemte den del af bankovinsten, som för
aflösningen användts, då blir disponibel för andra ändamål. Icke
heller komma öfriga samhällsklasser att lida något men af grund-
skatteaflösningen, enär densamma kommer att försiggå utan nå¬
gon väsentlig minskning i de vanliga statsinkomsterna och således
äfven utan att vålla något behof af nya eller förhöjda skatter.
Och hvad de skattskyldige sjelfva beträffar, slippa de ifrån sina
grundskatter utan att', behöfva för ändamålet göra något mera
än att blott i 33 år betala 90 procent af desamma. Och då alltså
ingen förhöjning af grundskatten för aflösningens skull af dem
N:o 40.
16
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-^ fordras, kan icke heller någon af dem undandraga sig aflösningen,
ning i de på hvars ändamål alltså fullständigt vinnes.»
lande*grund- Då jag således nu för min del anser, att ett sådant sätt att
skatter, aflyfta grundskatterna eger ett afgjordt företräde framför Kong!.
(Forts.) Majrts förslag, så borde jag nu yrka bifall till detta vårt förslag
och afslag på Utskottets; men, såsom jag redan i början af mitt
anförande yttrat, anser jag mig moraliskt bunden af det beslut,
som fattades i Onsdags; och derför finner jag mig förhindrad att
yrka afslag å det nu föreliggande lindringsförslaget. I det läge,
hvari saken nu befinner sig, återstår för mig alltså icke annat
än att afträda utan att göra något yrkande.
Herr And. Persson: Då jag deltagit i det beslut, hvartill
Andra Kammarens ledamöter i Stats-Utskottet kommit, och hvil-
ket beslut framgår af den till betänkandet fogade reservationen,
skall jag be att få anföra mina skäl derför.
Jag utgår från den åsigten, att grundskatterna liksom indel¬
ningsverket icke äro annat än skatter och att, under sådant förhål¬
lande, det är statens oafvisliga pligt och skyldighet att, enär dessa
skatteformer icke äro med vår tids uppfattning öfverensstämmande
och statens tillgångar lemna tillfälle dertill, afskrifva dessa skatter
i den mån sådant anses nödigt och nyttigt. Skulle dessa skat¬
ter vara en statens rättighet, som skulle verka så som en ränta
(en mening som jag icke kan gilla), då skulle man- utgå från den
åsigt, att jordbrukaren kommit i åtnjutande af denna egendom
utaf staten. Till bemötande af eu sådan åsigt vill jag åberopa
icke min egen, utan andras uttalade mening, och ber att i sådant
afseende få anföra hvad som i ämnet yttrats af personer, hvilka
äfven oaf våra motståndare i allmänhet erkännas såsom auktorite¬
ter. År 1869 yttrades i denna Kammare af numera landshöfdin-
gen i Örebro län bland annat följande: »Det är en föråldrad
åsigt, som historia och rättsvetenskap för längesedan utdömt, att
all jord ursprungligen tillhört kronan. I en sådan åsigt må
finnas en relativ sanning, då fråga är om eröfradt land, hvars
jordar af inkräktarnes herskare utskiftats bland hans följeslagare
och vasaller; men den är grundfalsk hvad angår vårt land, der
odlingen ursprungligen varit fri, der hvarje hemman och lägen¬
het, vare sig enskilds eller kronans, tillkommit genom odlingens
eröfringar från vildmarken och der den yngsta landskapslagen,
helsingelagen, ännu innehåller föreskrifter om sättet för den fria
odlingsrättens utöfning.» Vidare yttrade samme talare längre fram
i samma protokoll: »Ursprungligen egde och besutto de enskildo
sina jordagods med lika rättigheter och under lika vilkor; hvadan
också den sedermera uppkommande skilnaden emellan ofritt och
fritt jordagods, emellan hvad vi på svenska kalla skatte- och frälse¬
hemman icke förefans. I den mån det andliga och verldsliga
frälset utvecklades och dess friheter ökades, blefvo de öfriga un-
Lördagen den 18 April, f. m.
17
N:o 40.
der enskild eganderätt varande hemmanen allt hårdare och hår- Ang. nedsatt-
dåre beskattade; men de upphörde derför icke att vara, hvad”1”^
man i Danmark kallade dem, sjelfegaregods, sjelfegaregårdar, frittlande^grmd-
jordeget bondgods, och egarne förblefvo sjelfegare, jordegne bön- skatter.
der. Vid sidan af dessa stodo de bönder, hvilka på grund af (Forts.)
.städjo eller fästeaftal brukade kronans jordagods; likasom enskilde
i den mån de förvärfvade mera jordegendom, än de sjelfve kunde
bruka, jemväl bortstadde sina hemman till andra emot landgille.»
Derefter tillägger lian: »Samma företeelse som i Sverige möter
oss äfven i Danmark.»
Vidare skall jag be att få anföra ett uttalande i enahanda
syftning af ett Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskott vid
nyssnämnda riksdag till svar å den af en motionär om ej uttalad
så dock förmodad mening, att eganderätten till Sveriges jord i
de flesta fall ursprungligen tillhört kronan. Det heter deri bland
annat: »Till grund för ett sådant antagande ligger ytterligare en,
ehuru icke uttalad, dock lätt funnen, men origtig förutsättning,
att all landets jord eller åtminstone största delen af landets jord
ursprungligen tillhört icke enskilda, utan kronan. Denna åsigt,
hvilken för mycket betonades och utvecklades i ändamål att tjena
feodalistiska syften, saknar giltig grund. Samma åsigt är föråldrad
•och af historia och rättsvetenskap för länge sedan utdömd. Jorda¬
gods hafva ursprungligen förvärfvats och bildats genom besitt¬
ningstagande och odling af öde liggande jord. I detta besittnings¬
tagande och denna odling hafva både enskilda och innehafvare
af samhällsmakten såsom sådane tagit del; men då de förre all¬
tid måste hafva varit till antalet betydligt öfverlägsna de sednare,
följer ock deraf,' att de jordagods, som tillhört enskilda, till an¬
talet vida öfverstigit dem, som tillhört samhällsmaktens innehaf¬
vare och tjenat till uppnående af samhällets ändamål. Sjelfva
det abstrakta begreppet kronan ■ är en senare tids skapelse, främ¬
mande för dem, då vårt land började att genom fortgående od¬
lingar eröfras från vildmarken. Att kronogodsen under tidernas
lopp af mångahanda orsaker förökats är en sanning, som icke
låter förneka sig; men aldrig har det funnits en tid, då i ett land,
hvilket icke någonsin med eröfringens rätt tillfallit främmande
inkräktare, de så kallade kronogodsen till antalet öfverstigit de
jordlägenheter, hvilka innehafts under enskild eganderätt.» Detta
utskottsbetänkande är undertecknadt af justitierådet Lindhagen,
hvilken numera är ledamot af Första Kammaren. Det synes mig
af dessa af mig nu anförda yttranden, till hvilka, såsom jag nyss
nämnde, jag hoppas, herrarne skola sätta mera förtroende, då
de yttrats åt motpartiet, än om de blifvit framförda från mig
eller de med mig lika tänkande — uppenbart framgå, att dessa
onera icke tillkommit såsom en statens rättmätiga fordran, ver¬
kande såsom en slags ränta. De exempel, som Herr Rundbäck
nyss anförde i afseende på de prisförhållanden, som skulle uppstå,
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 40. 2
5:o 40.
18
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-i fall afskrifning af grundskatterna komme att ega rum, äro, då
ning i de pa man utgår från den åsigten, att dessa onera icke äro annat än
lande grund- skatter, efter min uppfattning icke tillämpliga i detta fall. Skatt-
slcatter. skyldigheten till staten bör efter min uppfattning icke göras be-
(Forts.) roende af enskilda aftal: Det är enligt min åsigt staten värdigt,.
att densamma ingriper för att utplåna skatter, som icke längre
låta försvara sig; och för att vinna en enig samverkan för ett
ändamål, som afser att befrämja framåtskridandet i vårt land,
är det enligt min mening af yttersta vigt att man ju för dess
hellre utplånar dessa gamla missförhållanden. Här föreliggande
förslag innefattar en början härtill. För min del skulle jag helst
önskat, att en fullständig afskrifningsplan blifvit framlagd; men
då jag ärligt vill medverka till de s. k. stora frågornas lösning,
så har jag äfven varit med om det förslag, som från vår sida
blifvit framstäldt, och till hvilket jag alltså anhåller, att Kamma-
ren ville lemna sitt bifall.
Herr Lönegren: Jag har aldrig kunnat såsom rättmätiga
erkänna de anspråk, som under många år och från många håll
blifvit framstälda angående afskrifning af grundskatter, roterings-
bördor m. in.; och detta på de skäl, som i onsdags af Herr Wal¬
denström anfördes och hvilka för öfrigt många gånger förut i tal
och skrift blifvit framlagda. Jag kan icke heller såsom giltigt
skäl för den nu föreslagna partiella afskrifningen antaga statsver¬
kets nuvarande lyckliga finansiella ställning; ty, mina herrar, det är
här icke fråga om utgifter för eu enda gång, icke om minskade in¬
komster och ökade utgifter endast för år 1886, utan om en af¬
skrifning för all framtid; och ingen kan, huru vis han än må
vara, med säkerhet veta, om kommande år lemna tillfälle att
utan ökade skatter undvara så stora summor som de nu ifråga¬
varande omkring 3 millioner kronor. Å andra sidan anser jag
det vara af största vigt och högeligen önskvärd!, om man kunde
komma till ett slut på dessa ändlösa tvister angående försvars-
väsende och grundskatter hvilka förlamande inverka på hela vårt
politiska lif, samt att vinnandet af detta mål väl är värdt ganska
stora uppoffringar. För min del hade jag derföre också beslutat
att gifva min röst för de nu föreslagna afskrifningarna, men detta
likväl endast under förutsättning, att Riksdagen äfven antoge Kongl.
Maj :ts förslag till ny värnpligtslag. Så har dock ej skett. Denna
Kammare har sistlidne onsdag dels förkastat dels återremitterat
till förnyad behandling nyssnämnda lagförslag; och borde efter
mitt förmenande afskrifningsfrågan ej nu förekommit till afgö¬
rande utan först då, när värnpligtslagen blifvit slutligen afgjord.
Under nuvarande förhållanden kan jag icke med min röst bidraga
till framgång af nu föreliggande förslag.
Herr Östling instämde i detta yttrande.
Lördagen den 18 April, f. in.
19
X:o 40.
Herr Danielson yttrade: Då jag tiar tillåtit mig att Ang. nedsatt
väcka en motion, som hufvudsakligen öfverensstämmer med Kongl, nin9 } de P“
Maj:ts förslag till lindring i grundskatterna samt rustnings- och 3ord hv'-
roteringsbesvären, och jemväl inom Utskottet bidragit till det slut, m slåtter” '
hvartill det kommit, får jag säga, att jag skalle på det högsta (Forts)
önska, att Kammaren ville bifalla Utskottets förslag. De skäl,
som anförts emot detsamma, tror jag icke hafva den betydelse^
som det vid första påseende skulle kunna synas. Jag vill dock
blott bemöta ett enda af dem, nemligen det af herr Abraham
Rundbäck anförda i afseende å de bördor, som skulle komma
att drabba de små jordbrukarne i förhållande till de stora, i fall
förslaget vunne bifall. Men jag frågar den värde talaren: när
tror han väl, att den tid kommer, då alla personer här i landet
bli lika _ förmögna eller då alla få lika stora egolotter? Det
har väl i alla tider funnits, så att säga, större eller mindre jord-
egare, fattige och rike sådana, och detsamma lär väl äfven hädan¬
efter blifva händelsen. Skulle vi derföre vänta med denna skatte¬
reform till dess jordegendomarne bli fördelade i lika lotter, då tror
jag, att vi tingo vänta rätt länge. Detta skäl synes mig således
icke vara hållbart.
Deremot får jag säga, att det skäl för bifall till förslaget,
som Herr Hers! o v nyss anförde, synes mig vara särdeles talande,
nemligen det att de nuvarande jordegarne under en mängd af år
lidit synnerligen hårdt dels genom förändrad lagstiftning i af¬
seende å våra tullar och dels genom andra ogynsamma förhål¬
anden, och att det derföre är billigt och rättvist, att de finge
någon lindring. Desamme, som under så många år kämpat med
svårigheter, skulle således också få komma i åtnjutande af hjelpen.
Hvad beträffar påståendet, att det här icke är fråga om en
utgift för en gång, utan en sådan som för all framtid komme
att inverka på statsverkets ställning, så är det väl sant, men der¬
före tror jag också, att, då statens tillgångar det medgifva, staten
bör vidtaga en sådan åtgärd. I detta hänseende ber jag dessutom
få erinra derom, att, då fråga var om förhöjning i tjenstemännens
löner, det skäl anfördes derför, att statens tillgångar det medgåfvo.
Denna lönereglering var icke heller en utgift för en gång och,
som herrarne veta, var det icke små belopp, som då uppfördes
på ordinarie stat. Detta skäl synes derföre lika väl kunna tilläm¬
pas här.
Jag skulle visserligen kunna tillägga mycket mera, men jag
antager, att Kammarens ledamöter så väl inse de skäl, som tala
för den föreslagna skattelindringen, att jag icke vill upprepa dem,
och jag skall derföre inskränka mig till att yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
I detta yttrande instämde Herrar Ericsson i Ahlberga, Björk¬
man, Pettersson i Alfvesta, Carlsson i Fågelhem, Eklund, Sjöberg
N:o 40.
20
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-\ Bodaryd, Erickson i Bjurby, Andersson i Himmelsby, Andersson
ning i de pa ^ Plönnge, Oléhn, Persson i Rinna, E. P. Jonsson och Öberg.
viss jord hm- °
lande grund-
skatter. V idare anförde:
(Forts.) Herr Sjö: Det var med anledning af herr Abraham Rund¬
bäcks yttrande, som. jag tog mig friheten begära ordet. Han
sade, att det icke vore eu lämplig metod för grundskatternas och
indelningsverkets afskaffande denna afskrifning, som nu är före¬
slagen. För min del är jag af en alldeles motsatt åsigt och tror,
att denna metod är både lämplig och rättvis, hvadan jag knap¬
past trodde man skulle behöfva erinra, vare sig honom eller de
med honom liktänkande, om de uttalanden, som skett såväl uti
denna Kammare som Första Kammaren, al regeringen som af de
hundratals folkmöten, som under de senare åren hållits, hvilka
alla mer och mindre uttalat sig för afskaffandet af de orättvisa
grundskatterna cell indelningsverket; men beklagligt nog, när det
gäller att handla i öfverensstämmelse med sådana erkännanden,
då vill man ingenting göra utan helst, såsom nu synes, stanna
vid erkännandet samt låta bördorna hvila tungt och tryckande
der de nu äro; så åtminstone med denne talare.
Hvad nu kompromissen angår så får jag säga, att ända sedan
1873 års riksdag beslutat eu skrifvelse till Kongl. Maj:t af inne¬
håll, att på samma gång Kongl. Maj:t inkom med ett nytt armé¬
förslag äfven en plan för grundskatternas och indelningsverkets
afskrifning borde framläggas, har man vid dessa frågors behand¬
ling inom Riksdagen hört uttalas, att det var olyckligt, att dessa frå¬
gor sammankopplats, likasom att, om man vilie vara med om
ett ökadt försvar, skulle skattereformens motståndare vara med
om en rättvisare beskattning. Jag har derföre trott, att man, i
olikhet med hvad Herr Herslow uttalade, borde byta om rollerna
och nu börja med en 30 procents afskrifning af grundskatter och
indelningsverket, och detta desto hellre sedan man under en tid
af 12 år, må hända tillföljd af sammankopplingen ingenting kunnat
åtgöra för lösningen af dessa vigtiga frågor, samt sedermera
på samma gång ett nytt arméförslag framlägges, hvilket nog Kongl.
Maj:t drager försorg om framkommer, man då jemväl beslutar
om afskrifning af de återstående 70 procent. Gör man detta,
är jag viss om, att det skulle blifva lyckligt i många hänseen¬
den, men att det i motsatt fall ej blifver det. Beklagligt skulle
det för resten vara, om, när det en gång komme att gälla foster¬
landets försvar, hinder skulle ligga i oslitna skattetvister. Der¬
för vill jag med min röst bidraga till, att eu rättvis beskattning
åstadkommes, och skulle gerna vara med om ett starkare för¬
svar, men dock icke om ett så starkt och dyrt, att vi under
fredens dagar skola behöfva rusta och öfva så, att, när det gäller
försvara sig mot en fiende., vi då ingenting förmå. Jag hoppas
alltså, att Kammaren antager Utskottets förslag i denna punkt.
Lördagen den 18 April, f. m.
21
N:o 40.
Herr Lundberg: Då Kong!. Maj:ts förslag till ny värn- Ang. nedsatt-
pligtslag icke i något väsentligt eller i afseende å utsträckning af”*^ } de på
tiden för värnpligten eller vapenöfning blifvit af Riksdagens An-'lande^grund-
dra Kammare godkändt, anser jag mig för min del icke heller skatter.
kunna antaga förslaget om nedsättning i de från uråldriga tider på (Forts.)
viss jord eller krono-, frälse- och skattehemman hvilande grund¬
skatter, om jag ock dertill i sammanhang med lindring uti rust¬
nings- och roteringsbesvären skulle, såvidt eller i den mån skett,
utsträckning af värnpligten, funnit mig böra lemna bifall, fastän
jag beträffande grundskatternas rättmätighet och lämplighet haft
och fortfarande har samma åsigter, som uttalats i herr Norden-
felts reservation. Det enda egentliga skäl, som anförts för afskrif¬
ning eller nedsättning af grundskatterna eller jordbrukets nu¬
varande betryck och statsverkets goda finansiella ställning, anser
jag endast för närvarande ega någon giltighet, enär ju omständig¬
heterna kunna väsentligen förändras. Med afseende å dessa nu¬
varande förhållanden skulle jag vara villig till eftergifter af ända
till hälften af grundskatterna för år 1886, helst om det kunde
ske så, att det komme kommunerna till godo för att användas
såsom bidrag till fattigvården. Emellertid skall jag vid det skick,
hvari frågan nu befinner sig, icke framställa något yrkande.
Herr Sandwall: Då den åsigt, jag hyser i denna fråga,
har för Kammaren så liten betydelse, vore det kanske klokt af
mig att icke yttra mig, och jag skulle ej heller hafva gjort det;
men då en min granne nyss talade om fosterlandskärleken, kan
jag icke annat än uttala mina tvifvel om, huru det står till med
den. Det har förut utgjort ett föremål för majoritetens i denna
Kammare sträfvande att på kompromissens väg få till stånd en
afskrifning af grundskatterna, nemligen genom stärkande af lan¬
dets försvar såsom motvigt. Nu har det kommit så långt, att
man blott talar om fosterlandskärlek utan att i handling bevisa
den, att man fordrar utan att gifva. Man påstår att grund¬
skatterna äro orättvisa, och det kan ju hända, att en del äro det,
men en del har tillkommit så, att man köpt till skatte ett krono¬
hemman mot en ringa köpeskilling men med grundskatt. Detta
har redan af Herr Waldenström framhållits och i dag ytterligare
påpekats, och det tjenar till ingenting att tala derom, emedan de,
som erkänna detta vara en sanning, anse den vara så gammal,
att de icke längre vilja höra den. För min del tror jag, att
sanningen icke blir för gammal, och derföre har jag velat ånyo
framhålla den. Det är ju klart, att en skattereglering är både
önsklig och nödvändig för att komma från detta eviga gräl och
trassel, men det bör icke ske genom att skänka vissa personer
ett belopp, som icke kommer jordbruket för framtiden till godo.
Det är ju nemligen tydligt att om eu person efter det grund¬
skatterna afskrifvits, dagen derpå säljer sitt hemman, får han der-
>':o 40.
22
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsätta för ett högre pris och den nye egaren får då betala ränta å eu
viss9fördehvllöS skuid i.stäIlet för nu På en ouppsägbar.
lande grund- Men jag ^ar en annan betänklighet, som är kanske den
skatter, vigtigaste, den nemligen, att, om vi bygga statsinkomsterna på
(Forts.) en så lös grund som bevillniugen efter Andra Artikeln, kan man
tänka sig hvad följden skall blifva vid ett krigsutbrott. Det är
ju klart, att, då vi nu afskrifva 30 procent å grundskatterna utan
att öka landets försvar, komma kanske nästa riksdag ytterligare
pretentioner på afskrifning af ytterligare 30 procent och så vidare
tills alla grundskatter blifva efterskänkta utan att man ens talar
om landets försvar. Vi hafva sett —• och detta till min stora
glädje — huru i vårt land nykterhetssträfvandet går framåt. Man
kan således hoppas, att bränvinstillverkningsskatten, som nu upp¬
går till 14 å 15 millioner kronor, så småningom skall försvinna.
Men äro då grundskatterna afskrifna, frågar jag, hvarmed man
skall ersätta dessa betydliga belopp för att fylla statskassans be¬
hof. Och skulle ett krig utbryta, våra hamnar blokeras samt
handel och industri till följd deraf icke förmå bära några bör¬
dor, då frågar jag, om det tinnes några naturligare beskattnings-
föremål än fastigheter vare sig i stad eller på land. Det är dock
en säkerhet, som icke gerna kan utplånas, men inkomsten af
handel och industri är vansklig. För närvarande äro industrien
och näringarna fullkomligt lika hårdt tryckta som jordbruket,
men här höjas nästan aldrig några röster för näringarna och han¬
deln utan blott för det tryckta jordbruket. Jag har derföre såsom
industriidkare ansett mig böra säga, att ställningen för industriens
och näringarnes utöfvare icke är bättre än jordbrukarnes.
Jag har blott velat uttala denna min åsigt, och jag skall
ej göra något yrkande, emedan jag alltför väl vet, att sådant
skulle vara fullkomligt fåfängt.
Herr Gustafsson: Den här fläkten, som sitter här ofvan¬
för, tyckes vara särskildt inrättad för att taga lifvet af Kongl.
Maj:ts trognaste opposition, men som jag ännu har litet lif qvar,
skall jag be att få yrka bifall till Utskottets hemställan i den nu
föredragna punkten; och jag gör detta icke för att få slut på det
eviga grälet, utan emedan jag anser det vara rätt, att en skatte¬
reform kommer till stånd. Jag anser icke heller, att denna skatte-
nedsättning är någon skänk till de personer, som deraf komme i
åtnjutande, ty en skattenedsättning kan ej vara något efter¬
skänkande, utan då en sådan nedsättning är möjlig, och statens
finansiella ställning så tillåter, då bör den ock ske, och jag anser,
att i så fall jordbrukare^ först böra komma i åtnjutande deraf,
ehuru många andra finnas, som dertill kunna vara berättigade.
Vi böra alltså tillmötesgå jordbrukarnes berättigade fordringar i
detta afseende, hvilka ingalunda blifvit framstälda först helt nyli¬
gen, utan äro sekelgamla. Ty vi hafva hört så långt vi kunna
Lördagen den 18 April, f. m.
23
N:o 40.
spåra tillbaka — jag vill ej säga i historien — men dock så långt Äng- nedsatt
tillbaka som till exempel år 1809, då dessa nedsättningar blefvo ni'a9 } de pa
påyrkade och äfven af de styrande utlofvade, fastän löftet sedan fandeqrund-
blef brutet. Jag anser derföre, att denna punkt nu bör bifallas skatter.
icke, såsom jag redan nämnt, för att få slut på grälet, utan der- (Forts.)
för att det är en gärd af rättvisa.
Här har talats om fosterlandskärlek och bristande foster¬
landskärlek. Det är dock märkvärdigt, att detta tal alltid kom¬
mer från försvarsreformernas motståndare. Jag har aldrig hört
någon af det förkättrade landtmannapartiet kasta fram beskyll¬
ningar i det afseendet mot sina motståndare. Jag tror verkligen
också, att Sveriges allmoge i vår historia visat så mycken foster¬
landskärlek och fortfarande gör det, att det endast kan verka
skadligt att väcka ond blod genom att slå dess representanter i
ansigtet med talet om bristande fosterlandskärlek. Jag tror, att
de tillräckligt visat och fortfarande bevisa, att deras hjertan klappa
varmt för fosterlandet.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i föreliggande punkt.
Med Herr Gustafsson instämde Herrar Arnoldson och Jakob
Erikson.
Herr Björkman yttrade: Då jag instämde med herr Daniel-
son, ämnade jag icke begära ordet, men jag har nu gjort det,
emedan jag blef förvånad, då jag hörde fosterlandskärleken så
mycket omtalas, hvilken emellertid allra mest synes bestå deruti,
att man sätter sig på tvären mot hvarje liten skattelindring, som
föreslås. Om herrarne vilja göra sig besvär, medan det ännu
finnas några qvar af våra gamla invalider, att fråga dem, om de
uppoffrat sig för fosterlandet, skall man få höra märkliga svar,
och om man frågar dem, hvad fosterlandet gjort för dem, skall
man också få höra detsamma, eller att staten gifver dem 15, 24
eller högst 48 kronor i årlig pension. Det är icke märkvärdigt, att
våra högre militärer, generaler, öfverstar, majorer, kommendörer,
kaptener med flera, äro fosterlandsvänner. Fråga, huru mycket
de uppoffrat sig för fosterlandet, och huru mycket fosterlandet
gjort för dem. Deras pensioner äro icke så små.
Då vi behandlade tullfrågan, tycktes man vara viss om, att
icke någon tvist skulle uppstå rörande denna lilla skattelindring;
ty då vi komma till den punkten, sade man, skola vi icke mot¬
sätta oss jordbrukarnes önskningar. Men i dag låter det annor¬
lunda. Jag förvånar mig öfver, att det låter så. Ty är det icke
skäl till nedsättuingen, så bör den icke ske, men är det skäl, så
bör den ske, och jag är viss om, att den då skall vara till gagn
både för dem, som äro vänner och motståndare till skattelindringen.
Jag kunde aldrig tro, att här skulle talas så mycket om
fosterlandkskärlek. Gå till de små hemmansegarne, som hafva
>T:o 40.
24
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-de tyngsta bördorna af rustnings- och roteringsbesvären, de upp-
n]n9 * offra icke litet för fosterlandet. Det är icke svårt att vara foster-
lande™grund-l^ndsvän i fredstid, men i krig är det något helt annat. Jag har
skatter, sett kriget på nära håll, närmare kanske än de fleste af herrarne,
(Forts.) när jag 1850 låg i Danmark. När slaget stod, hade jag en ifrig
önskan att få vara med och hjelpa danskarne, derför att desse
bevisat oss välvilja. Gör något sådant mot det svenska folketr
en skattelindring i stället för det, man nu vill gifva dem, en
ökning af beväringens öfningar, hvilket folket så ogerna vill ha, och
de skola icke blifva så fosterlandsfiendtliga, som herrarne tro dem
vara. Det synes mig icke vara obilligt, om man gåfve beväringen
någon ersättning för deras öfningar. Soldaten har litet, officeren
har mera, men beväringsynglingen har ingenting.
Jag instämmer fortfarande i herr Danielsons yrkande.
Herr Grefve Sparre: Jag har nu en lång stund här hört
repliker om fosterlandskärlek, oupphörligt upprepade af de två
siste talarne. Men hvem har å den sidan, som är motsatt den
nämnde herrar tillhöra, talat om fosterlandskärlek? Här är ju
fråga om att trettio procent af grundskatterna skola afskrifvas.
År det på grund af fosterlandskärlek? Jag önskar att detta rum
måtte vara befriadt från sådant der, som den näst siste talaren
yttrade om generalers fosterlandskärlek gent emot fattiga invaliders.
Sådant kan duga på folkmöten men icke i Riksdagens Andra
Kammare. Låt oss under alla förhållanden i främsta rummet
hålla oss till sjelfva ämnet, hvilka åsigter man än hyser.
Hvad nu sjelfva saken angår, vill jag förklara, att jag varit
en varm anhängare af detta förslag, och jag hade hoppats, att
vid denna riksdag få se ett slut på dessa strider, som öfver höf-
van sysselsatt oss under de senaste aderton åren, men jag be¬
känner, att det beslut, som nyss fattades, icke stärkt mitt hopp
om eu lösning vid denna riksdag. Jag misströstar dock icke
ännu, och jag vill för den skull icke motsätta mig förslaget, un¬
der förhoppning, att det ännu är möjligt att komma till någo
slags resultat. Med mitt yttrande har jag egentligen endast velat
uttrycka ett ogillande af att här begagnas ett språk, som föga
passar i en riksförsamling.
Herr Nils Petersson: Jag hade icke ämnat begära ordet
i denna fråga, emedan så mycket redan förut blifvit taladt deri)
men då flera föregående talare så mycket framhållit fosterlands¬
kärleken, samt att man endast har fordringar men ingenting vill
gifva, så har jag ej kunnat underlåta att yttra några ord.
Hvad är det då, som vi fordra? Jo, en rättvisare beskatt¬
ning. Hvad vill man, att vi skola gifva? En ökad värnpligt.
För att besvara dessa frågor, bör man väl göra klart för sig, hvem
som är skyldig att göra de uppoffringar, som för dessa ändamål
Lördagen den 18 April, f. m.
25
N:o 40.
erfordras. Dertill skyldig synes mig en hvar, som bor i samhäll- Ang. nedsatt
let, efter sin förmåga och sina inkomster. Men då frågar jag:”?”# ? -P?
kan det försvaras, kan det vara billigt, att dessa gamla skatter skolaJande°[grund-
utgå jemte de nya föreslagna bördorna? Skola de, hvilka nu hafva skatter.
att utgöra grundskatt och indelningsverk, jemte det de skola fort- (Forts.)
farande utgöra dessa onera, som ändå skulle tills vidare utgå med
70 procent ock dertill åtaga sig ytterligare bördor som enligt kon¬
trakt med staten rust- och rotehållare borde vara befriade ifrån?
Jag vill visserligen medgifva, att frågan angående vårt föråldrade
skattesystem i och för sig är mycket invecklad, men jag är öf-
vertygad om, att det icke skall vara omöjligt att få fullkomligt
klart för sig, hvad den gäller. Man begär nu ökad bevärings¬
skyldighet. Men huru förhåller det sig med den återstående delen
af indelningsverket, som fortfarande skulle utgöras af rust- och rote¬
hållare? Jo, den skulle, oaktadt de friköpt sig från bevärings-
skyldigheten, fortfarande åligga dem utöfver hvad som skulle åligga
öfrige medborgare. Herr Herslow säger, att den nuvarande bevä-
ringen icke är något annat än en landstorm, men hvad skulle
den blifva, om nu föreliggande förslag till värnpligtslag komme
att antagas med sin utskrifning af tolf åldersklasser? Detta skulle
blifva ett betydligt plus för rust- och rotehållarne, och det skulle
vara föga rättsvist att låta dem utgöra icke blott återstående 70
procent af indelningsverket utan äfven beväringsskyldighet lika
med de öfriga. Vill man gå denna väg, bör man för rust- och
rotehållare undantaga sex åldersklasser, såsom också en reservant
från denna Kammare yrkat, samt låta dem stå qvar endast i
landsstormen så länge de 70 procenten qvarstå. Det är icke möj¬
ligt att advocera bort en sak, som är så tydlig och klar som
denna. Hvad är det man vill? Jo, att man skall försvara sig;
och detta synes också mig alldeles rigtigt. Men skall värnplig-
ten ligga i ett personligt försvar, så skall denna skyldighet äfven
vara fullkomligt lika för alla. Men då detta skall tilllämpas då
är rust- och roteringsskyldigheten slut. Hvad som för försva¬
ret kräfves utöfver det, som är lika för alla, skall staten eller
det allmänna utgöra. Den saken är alldeles klar enligt mitt rätts¬
begrepp.
Nu gäller frågan, huruvida det kan vara rätt och billigt, att
en afskrifning af grundskatterna sker af dessa bördor, som trycka
vissa personer. Man har här påstått, att det icke är rätt att af¬
skrifva dem. De böra aflösas under loppet af en mycket lång tid,
emedan eu afskrifning skulle vara eu ren skänk till vissa personer.
Men, mine herrar! I borden låta bli att tala på sådant sätt om
skänker, ty sådana förekomma mycket ofta inom Riksdagen utan
att det nämnes som skänker. Jag vill blott erinra om, att, då
vi kommo underfund med att tjenstemännen hade för små lö¬
ner, vi höjde dem. Var icke detta en skänk, och eu skänk, som
gafs genast, och icke efter 33 år, derföre att den behöfdes af
N:o 40.
26
lijrdagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt-dem, som fingo den. Man skulle väl kunna resonnera som så,
vis^ '*rdeh^ j°rdbrukarne köpt sina hemman med dem nu åliggande skyl¬
lande grund- digbeter. Men hade icke också tjenstemännen åtagit sig att tjena
skatter, för den eller den lönen? Dessutom är det äfven andra skänker,
(Forts.) som utdelats på andra håll; vi kunna sägas hafva gifvit en skänk
åt alla, som bo vid jern vägar ne, emedan dessa icke blott fått för¬
delen af eu jernväg utan äfven haft tillfälle att för den dertill
upplåtna jorden få så väl betaldt, att mången derigenom blifvit
rik. Icke heller dessa hafva fått vänta i 33 år utan fingo dessa
fördelar genast, hvilket äfven i väsentlig mån bidragit att göra
den nuvarande beskattningsgrunden odräglig. Nu vill jag emel¬
lertid icke upptaga tiden längre med detta. Jag har endast velat
framhålla, att jag finner det vara sorgligt, att man skall behöfva
strida på detta sätt om en sak, som är så tydlig och klar för en
hvar, som vill se den sådan den är; jag hemställer i alla rimlig¬
heters namn, att vi en gång må få slut på dessa strider.
Herrar Magnusson och Peterson i Boestad instämde i detta
yttrande.
Herr Carl Ifvarsson: Det var med ett särdeles nöje, jag hörde
den ärade representanten från Venersborg och Amål förklara in¬
för Kammaren, att man borde lägga bort att här uppträda med
opassande tal, och att den ene icke borde tillvita den andre, hvad
som kunde anses såsom sådant. Jag hoppas derför hädanefter få
slippa att från hans mun höra något sådant tal. De, som voro
med vid 1883 års riksdag minnas nog, huru han då flera gånger
upprepade och betonade, att en del af denna Kammares ledamöter
voro bedragare, och att de bedragit konung och fosterland. För
ett par dagar sedan gaf han eu talare en rätt skarp tillrättavis¬
ning för det denne endast upprigtigt och öppet sade, hvad hela
verlden vet, och nyss har han klandrat en annan talare mycket
skarpt för det denne sagt, hvad den ädle grefven ej tyckte om,
men som dock var mildare än herr grefvens tillmäle åt honom.
Det synes mig, som det icke just vore på sin plats, att den, som
sjelf tager sig sådana friheter, som herr grefven gjort i berörda
hänseende, icke borde räkna allt för noga med andra. Emeller¬
tid och då han nu tyckt, att det gått för långt, och han förkla¬
rat, att sådant hädanefter icke borde ega rum, vågar jag hoppas
det bästa i afseende på honom sjelf.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, vill jag icke inlåta mig på
densamma, då den så ofta blifvit diskuterad, att hvar och en som
velat bort kunna sätta sig in i den. För min del instämmer jag
med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Herr W allmark: Då det är både kändt och erkändt, att
ifrågavarande grundskatter trycka de svenska jordbrukarne icke
Lördagen den 18 April, f. m.
27
Ko 40.
efter hvars och ens förmåga, utan att dessa bördor äro högst Ang. nedsatt-
ojemnt fördelade, kan jag för min ringa del ej annat än önska, ”“tf * de pa,
att en rättvis fördelning af dessa bördor verkligen må kommaÄ ^ ^
till stånd. Och då en afskrifning af 30 procent å dessa grund- ”skatter.!
skatter, i enlighet med regeringens förslog, onekligen är ett steg (Forts.)
framåt mot rättvisans mål, så synes det mig vara välbetänkt,
om man nu antager det förslag, som föreligger. Mången påstår
visserligen det vara eu orättvisa att yrka på afskrifning af grund¬
skatterna, emedan de förmena, att somliga derigenom skulle und¬
slippa en skattebörda, som med rätt blifvit dem pålagd, samt att
denna hörda sedan skulle komma att drabba andra samhällsklas¬
ser, men, rnine herrar, allt kan låta säga sig, men allt, som sä-
ges, är derföre icke sanning, ehuru det mången gång kan hafva
sken af sanning.
Då nu regeringens främste man, Herr Statsministern, uti
sitt anförande i denna fråga så tydligt och klart ådagalagt grun¬
den för dessa skatters tillkomst och deras beskaffenhet, så vågar
jag med stöd af hvad dervid blifvit framhållet yrka på rättelse
i den gamla orättvisa, som med afseende på denna skattefördel-
ning egt rum, i den öfvertygelse att hvad som är rätt bör vara
rätt, samt att det rätta varar längst.
Herr Talman! jag anhåller få tillstyrka Utskottets förslag.
Herr Nyqvist: Om det ligger någon sanning i den satsen
att tala är silfver, men tiga är guld, så hade jag måhända gjort
bättre i att tiga; och om tala är silfver i dag, så nog ha vi fått
långa silfverstänger. Det finnes ett gammalt ordspråk, som säger, att
tiga är att samtycka, men på det ingen må tillvita mig, att i donna
fråga hafva samtyckt till stödjande af de orättvisor, som i år¬
hundraden tyngt i all synnerhet de mindre jordbrukarne, har jag
begärt ordet. För egen del har jag i detta fall intet eget in¬
tresse att bevaka, såsom jordbrukarne beskyllas för, ty jag eger
ingen jord, utan är en stadsrepresentant; men jag hyser stort in¬
tresse för hela vårt fädernesland, jag älskar dess strömmar, berg
och sjöar, men framför allt dess hederliga allmoge. Det har sagts,
att, då dessa skatter först pålades, de måhända voro orättvisa,
men att de nu icke äro det, enär de vunnit århundradens häfd.
Jag är af alldeles motsatt åsigt. Då dessa skatter pålades, var
detta måhända rättvist, enär landet icke hade några andra till¬
gångar att tillgripa i nödens och farans stund; men sedan åt¬
skilliga kontraktsbrott begåtts af staten — jag vill endast erinra
om knekte-kontraktsbrotten — är det väl på tiden, att jordegarne
få laglig rätt och befrias från skatter, som, då de pålades, voro
rättvisa, men som nu sedan århundraden äro orättvisa.
Jag förvånar mig öfver att Grefve Sparre, då han nyss hade
ordet, icke uppträdde till försvar för de mindre jordbrukarne och
deras betryckta ställning. Jag har nemligen ännu i friskt minne
N:0 40.
28
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. nedsatt huru, då vi här kämpade om frågan om tullskydd för spanmål,
ning i de pa (jrefve Sparre och lag voro af alldeles motsatt åsigt i den saken,
laude grund- men han vide hjelpa de mindre jordbrakarnes betryckta ställ-
skatter. ning genom att för den arbetande befolkningen och de mindre
(Forts.) jordbrukarne åsätta spannmålstullar. Jag hade derför väntat, att
han, då det nu verkligen gäller att afhjelpa denna betryckta ställning,
skulle vara den förste att tillstyrka den ifrågavarande afskrifning
gen af 30 procent.
För min del ber jag få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Sandwall: Jag begärde ordet endast för att bemöta
ett yttrande, som fäldes af Herr Nils Petersson. Han lät nem¬
ligen förstå, att det numera icke kunde vara fråga om aflösning
utan endast om afskrifning. Men om jag icke missminner mig,
så var det icke längre sedan än år 1871 som en gammal riks-
dagsveteran, hvilken ganska väl visste hvad han gjorde och så¬
lunda äfven visste, huruvida det han begärde var afskrifning
eller aflösning, framkom med förslag om aflösning af grundskat¬
terna på för landtmannapartiets motståndare ganska fördelaktiga
vilkor. Om det varit påtagligt, att afskrifning vore det rigtiga-
ste, tror jag icke från detta håll kommit ett sådant förslag om
aflösning och hvilket förslag gillades af många af denna Kam¬
mares ledamöter, som ännu sitta här.
Det var blott denna upplysning, jag ville lemna, och skall
för öfrigt icke längre upptaga Kammarens tid.
Herr Grefve Sparre: Jag vill blott, till svar på den ärade
talarens från Luleå yttrande, att han väntade något annat af
mig än jag yttrade och att han icke trott, att jag skulle mot¬
sätta mig grundskatteafskrifningen, be att få nämna, att jag för¬
klarade mig vara en varm vän af dessa förslag, och att jag äf¬
ven hoppades, att de nu genom ömsesidigt tillmötesgående skulle
få en lycklig utgång. Redan vid förra riksdagen talade jag för
ett då väckt förslag om afskrifning af tio procent på grundskat¬
terna och detta till och med utan ersättning. Jag står kraftigt
på de mindre jordbrakarnes bästa och önskade varmt, att någon
kompromiss nu skulle komma till stånd. Jag beklagar att jag
ej var närvarande och åhörde den replik, som rigtades emot mig
af en annan ärad talare. Han lär hafva sagt, clet jag talat om
bedragare vid Riksdagen. Jag använde icke ett dylikt uttryck,
utan jag sade blott, att Riksdagen blifvit bedragen på åtskilliga
åtgärder. Jag skall likväl icke vidare uppehålla mig härvid.
Protokollen bära vittne om hvad jag verkligen sagt.
Herr Nyqvist: Då jag nu erfarit, att jag tagit miste om
herr Grefve Sparres ställning till denna fråga, så är jag också
villig att bedja honom om ursäkt derför. Det gläder mig
Lördagen den 18 April, f. m.
29
N:0 40.
att höra, att han och jag äro af samma åsigt uti föreliggande Ang. nedsatt-
fråga. ning i de på
viss jord kri¬
tande grund-
Herr Carl Hvar sson: Hvad 1883 års protokoll innehålla skatter.
att Grefve Sparre yttrat, har jag ej sett efter. Det är dock ej så (Forts.)
säkert att dessa protokoll efter justeringen upptaga hvad som verk¬
ligen är yttradt i Kammaren. Men hvad Herr Grefve Sparre
verkligen sade i omförmälda fall, minnes jag emellertid ganska
väl, och jag är förvissad, att flertalet af Kammarens då närva¬
rande ledamöter icke heller glömt det. Hvad saken beträffar, har
han för öfrigt rätt deri, att hans föregående yttrande i dag angaf,
att han var med om detta förslag, oaktadt han icke sade det
rent ut.
Herr Folke Andersson: Herr Talman, mineherrar! För
att icke upptaga tiden skulle jag kunna inskränka mig till att
instämma med Herr Danielson, men det var med anledning af
en talares anförande på norrköpingsbänken, som jag begärde
ordet. Han yttrade »att man borde icke nu afskrifva grundskat¬
terna derföre att man nu har godt om medel i statskassan, tv en
annan tid kan det bii mindre och då är det godt att hafva denna
inkomst». Jag frågar den ärade talaren: om det blir svårare tider
är det lättare för den fattige jordbrukaren att bära dessa orätt¬
visa bördor än för staten? Om det är förhållandet, att grund¬
skatterna äro en orättvisa, som åligger de mindre jordbrukarne,
och att aflyftande af denna orättvisa är en tunga för staten, så
bör man väl beakta, att just nuvarande finansiella förhållanden
lämpa sig synnerligen väl för ett dylikt aflyftande. Här har äfven
tvistats om, huruvida det vore en rättvisa eller en orättvisa att
afskrifva grundskatterna. I tvistiga mål plägar man anlita opar¬
tiska vittnen, och jag tror, att vi kunna framställa ett sådant
inför så att säga den domstol, som nu har att afgöra frågan.
Yår högt ärade Herr Statsminister har för icke länge sedan ytt¬
rat, att han ansåg grundskatterna vara en orättvisa, och att man
icke strafflöst bibehölle dem, och jag hemställer vid sådant för¬
hållande, om det icke är skäl att nu gå de framstälda rimliga
anspråken i denna rigtning till mötes. Jag är viss derom, att en
sådan åtgärd i hög grad skulle stärka förtroendet inom landet
Jag yrkar, såsom nämndt, bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef Utskot¬
tets hemställan af Kammaren bifallen.
Mom. 3—13.
Biföllos.
N:0 40. 30 Lördagen den 18 April, f. m.
Litt. B.
Bifölls.
§ 4.
Ang. lindring Härefter förekom till behandling Stats-Utskottets Utlåtande
i rustnings- U:o 28, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående lin-
och rotering»- (jrjng [ rustnings- och roteringsbesvären äfvensom inom Riksda-
gen väckta förslag i dithörande ämnen.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkten 2.
Uti ingressen under förevarande jmnkt hemstälde Utskottet,
att Riksdagen, för den händelse att Kamrarne, i anledning af
Kongl. Maj:ts derom gjorda förslag, med sammanstämmande be¬
slut komme att antaga ny värnpligtslag samt under förutsättning
af motsvarande nedsättning i de å viss jord hvilande grundskat¬
ter, måtte antaga ett af utskottet framlagdt förslag till lag an¬
gående lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Herrar C. Ifvarsson, vice Talmannen L. O. Larsson, A. P.
Danielsson, S. Nilsson i Efveröd, N. Petersson i Runtorp, S. An-
dreasson i Tollerud, Gr. Eriksson i Mörviken, J. Jonsson i Frös¬
torp, M. Jonsson i Wansäter, O. B. Olsson, A. Persson i Mörarp
och P. Pehrsson i Törneryd, hade i en vid utlåtandet fogad reserva¬
tion yrkat, att Utskottets hemställan i punkten 2:o måtte erhålla
följande lydelse och innehåll:
»att Riksdagen, under förutsättning af motsvarande nedsätt¬
ning i de å viss jord hvilande grundskatter, må antaga» etc.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Jag hemställer, att
Kammaren måtte i likhet med hvad som beslutats vid föredrag¬
ningen af Utskottets Utlåtande N:o 27, äfven här antaga ett så
lydande förslag: »att Kammaren för sin del beslutar, att Kamma¬
rens blifvande beslut i punkten 2 af förevarande utlåtande om
lindring i rustnings- och roteringsbesvären fattas under förutsättning
af motsvarande nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter».
Det är samma förslag, som af Herr Carl Ifvarsson framstäldes
vid föredragning af Utlåtandet N:o 27, och då det är önskligt, att
de beslut, Kammaren fattar under denna punkt, fattas under
samma förutsättning, så anhåller jag hos Herr Talmannen om
proposition på det utaf mig nu framstälda förslaget.
Det af Herr vice Talmannen sålunda framstälda förslag till
beslut rörande Utskottets förevarande inledande hemställan blef
af Kammaren bifallet.
Lördagen den 18 April, f. m.
31
N:o 40.
Härefter upplästes § 1 i det framlagda lagförslaget, lydande Ang. lindring
denna paragraf sålunda: i rustnings-
I rustnings- och roteringsbesvären skall för år 1886 och fram- °C\ers°?™e™9S'
gent lindring ega rum med trettio procent af dessa besvärs upp- (FortsT
skattade värde, på sätt samt under iakttagande af de särskilda r S''
bestämmelser och undantag, som här nedan i denna lag omförmälas.
I fråga härom anförde:
Herr Abr. Rundbäck: Ehuru jag är benägen att lemna
mitt bifall till en lindring af 30 procent i rustnings- och roterings¬
besvären, så har jag likväl ett tillägg att göra till detta yrkande,
o.ch då jag är motionär i ämnet, torde det ursäktas mig, att jag
ännu en gång på förmiddagen tager Kammarens tid och upp¬
märksamhet i anspråk.
När man skall tala om indelningsverket, kan man icke undgå
att äfven i någon mån beröra försvarsfrågan. Jag ber då att få utgå
från ett yttrande, som fälldes af Hans Excellens Herr Statsministern
under debatten om intendenturen under fjerde hufvudtiteln. Han
sade då, att han tviflade ganska mycket på, att svenska folket
skulle vara benäget att på rak arm antaga en sådan fullständig
härordning, som föreslogs år 1883, och att det derföre vore lämp¬
ligare att framgå på de partiella reformernas väg. Detta är eu
åsigt, som jag i alla tider omfattat, och som jag derföre obetin¬
gadt underskrifver. Det är nemligen, enligt min åsigt, alldeles
så, som Hans Excellens Herr Statsministern yttrade. Lugnt och
besinningsfullt som vårt folk är, har det en naturlig motvilja emot
alla tvära omstörtningar och mot alla, så att säga, revolutionära
ansatser att i stora språng komma fram till nya mål, särdeles
då dessa mål äro för folket okända och strida emot dess vanor
och föreställningssätt. Är det dessutom så, att för ändamålet
fordras större uppoffringar i en eller annan form, så blir miss¬
troendet mot det nya så mycket större. Den, som har aldrig så
litet haft att göra med det svenska folket, har icke kunnat undgå
att finna detta karaktersdrag hos detsamma. Det är derföre icke
underligt, om dessa stora förslag till omfattande försvarsorganisa¬
tioner, som alltsedan 1873 framstälts och hvilka skolat i klump
antagas och på en mycket kort tid genomföras, väckt folkets
ovilja och misstroende. Jag anser derför ock, att man gör vårt
folk orätt, om man beskyller det för att häri röja någon brist på
fosterlandskärlek. Jag tror fastmer, att motgångarne härrört rent
af från ett felaktigt förfaringssätt vid de stora frågornas behandling.
Derföre säger jag ännu en gång, att jag af fullaste hjerta in¬
stämmer i detta Hans Excellens Herr Statsministerns yttrande.
I detta uttalande hoppas jag också finna en borgen för, att re-
geringarne hädanefter icke skola låta locka sig in på den äfven-
tyrliga storpolitikens bana, der man spelar ett högt spel om allt
N:o 40.
32
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring eller intet och der man nu i inånga år spelat om allt och fått
i rustnings- ingenting. Det blir nog samma förhållande hädanefter. Det är
oc\ rtdmn3s~ visserligen sant, att man här ofta hör sådana uttalanden, som att
(Torta) 1883 års förslaS borde ater upptagas. De, som så yttra sig, göra
1 ° ' det utan tvifvel i den ärligaste öfvertygelse, men jag tror, att man
skulle göra mycket orätt, om man trodde, att dessa uttalanden
vore ett eko af hvad det svenska folket allmänneligen vill och
tänker. Jag instämmer derföre fullkomligt i den konklusion Hans
Excellens Herr Statsministern drog af det förra, nemligen att vi
böra öfvergifva denna storpolitik och gå in på de partiella refor¬
mernas väg och efter förhanden varande omständigheter söka
vinna hvad som kan vinnas.
Jag vet icke, huruvida hans och regeringens åsigter i detta
fall längre stämma öfverens med mina. Han förklarade vid samma
tillfälle/ att han hade stor förkärlek för 1883 års förslag. Det
finner jag vara alldeles naturligt, men jag hoppas, att han icke
misstycker, om jag i detta fall icke kan dela Lans känslor. Härpå
ligger dock föga vigt. Hvithet försvarssystem man för framtiden
skall välja, beror i första och sista rummet på, huruvida förut-
sättningarne för den ena eller den andra formen äro förhanden.
Endast då man har dessa förutsättningar, kan man slå in på den
ena eller den andra vägen. Jag hyser emellertid på starka grun¬
der hvilande tvifvel derom, att man eger de nödvändiga förut-
sättningarne för ett lyckligt fortgående vare sig fram till 1883 års
förslag eller någon annan ny härordning efter främmande mön¬
ster. Dertill är först och främst folkets motvilja mot 1883 års
stam alltför allmän och intensiv, och dertill är vidare folkets obe¬
nägenhet mot värnpligtens utsträckning alltför stor. Såsom ett
nödvändigt vilkor för hvarje nytt härorganisationsförslag, som går
ut på något bättre än det vi hafva, måste emellertid alltid en
väsentligt ökad värnpligt förutsättas, och så länge folket icke
visar benägenhet att gå in på detta vilkor, så anser jag, att häri
ligger ett oöfverstigligt hinder för att nå såväl 1883 års härord¬
ning, som hvilken annan ny försvarsorganisation som helst. När-
jag således betraktar de faktiska förhållandena sådana de äro och
hvarefter blifvande organisatoriska åtgärder naturligtvis ytterst
måste rätta sig, så kan jag icke se annat än att regeringen, Indika
antipatier eller sympatier den än må hysa, dock icke bär annat
val än att ställa sig på det beståendes grund och söka af det be¬
fintliga försvaret göra hvad göras kan. Kan man icke stödja för¬
svaret i önskvärd grad på utsträckt värnpligt, så finnes, synes
mig, ingen annan åtgärd att vidtaga för försvarets stärkande än
att söka förbättra stammen, så mycket ske kan.
Men skall man kunna börja att vidtaga verksamma åtgär¬
der för att förbättra stammen, både i afseende på bättre förlägg¬
ning och bättre rekrytbildning in. m., så anser jag såsom ett
oeftergiflig! vilkor derför, att man på ett fullständigt sätt reglerar
Lördagen den 18 April, f. m.
33
>’:o 40.
indelningsverket i sådant syfte, att rust- och rotehållarnes Ang. lindring
bördor väsentligen lättas, att deras ovissa besvär i möjbgaste i rvxtmngtr
måtto reduceras, och att framför allt deras utgifter för numren 0€
blifva fixerade och bestämda. Förrän man vidtager dessa åt- (Korta)'
gärder, anser jag det icke vara möjligt att göra något, ty så
länge icke rust- och rotehållarne få sina besvär och utgifter fullt
bestämda, så att det icke för dem mera har någon betydelse, om
karlen är hemma eller borta, om han är knekt eller båtsman, eller
om numret är vakant eller besatt, så länge får icke staten full
dispositionsrätt öfver manskapet eller fria händer att vidtaga nö¬
diga åtgärder till stammens reformerande. Men med en partiel
afskrifning utan reglering står detta mål icke att vinna, ty om
man än afskrifver 30 eller till och med 70 procent, skall det dock
alltid blifva en kollision mellan statens och den enskildes intressen,
om staten vill friare förfoga öfver manskapet. Jag anser således,
att i militäriskt hänseende eller för det militäriska ändamålet är
en reglering nödvändig. Men jag anser den också vara ännu
mera nödvändig för rust- och rotehållarne sjelfva. Det går nem¬
ligen icke an att låta det vara som det är och att stå qvar på
samma punkt och stampa, ty missnöjet med indelningsverket är
i mycket alltför befogadt för att kunna lenmas utan afseende!
Jag har afgifvit en motion i denna sak, men såsom utgå¬
ende från en enskild person, kan ju den icke vara i allo tillfreds¬
ställande; men vill regeringen, som är den enda, som kan med
verklig auktoritet och kraft taga initiativ i ett sådant ärende,
komma fram med ett förslag i samma rigtning, hvilket är till¬
fredsställande, så är jag viss om, att detta skulle helsas med mycket
bifall och tacksamhet, och jag tror äfven, att, om en regering
ville egna sig åt en sådan uppgift, så skulle regeringen till tack
för sin möda och goda afsigt få icke så små gengåfvor för för¬
svaret.
Att min motion icke vunnit erkännande vid denna riksdag
förundrar mig icke mycket, dels af andra orsaker, dels äfven
derför, att Kungl. Maj:ts förslag dragit till sig nästan all upp¬
märksamhet. Jag beklagar mig icke heller häröfver; ty det rig-
tiga i mitt förslag skall alltid öfverlefva detta nederlag, och andra
dagar med andra vindar skola nog komma, då de tankar, jag
framhållit, skola blifva mer beaktade och mer erkända, än de nu
blifvit.
Hvad angår Utskottets här föreliggande förslag, så anser
jag mig, såsom jag redan nämnt, oförhindrad att gå in på det
samma, ty jag anser, att rust- och rotehållare äro mer i behof af
lindring än andra. Grundskattegifvarne fingo år 1869 eu betydlig
lindring, då grundskatterna fixerades, men ännu i dag vänta rust-
ocli rotehållarne på en sådan reglering, hvilken för dem är desto
mer af nöden, som deras utgifter hittills alltjemt vuxit och komma
att dag för dag växa ännu mer. Derför är det billigt att gifva
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 40.
3
N:o 40.
34
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring fora någon lindring, och som jag i min motion sjelf föreslagit-
i rustnings- en s^,jan lindring af 20 procent, så anser jag mig äfven kunna
°C besvuren98 me<^ på de nu föreslagne 30 procent. Men om också detta
(Forts.) kan vara godt och väl för tillfället, så har det dock ingen afgö¬
rande betydelse hvarken för försvaret eller för rust- och rotehällarne,
utan vore det mycket bättre att få denna fråga en gång helt och
hållet löst, så att man dermed kunde anse sig vara på det torra.
Med anledning häraf ber jag att få framlägga ett yrkande af
följande lydelse: »att Kammaren måtte med bifall till den här
föreslagna lindringen i rustnings- och roteringsbesvären, besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ett förslag, så fort
ske kan, till indelningsverkets fullständiga reglering i det syfte,
som i min motion finnes angifvet.»
Som herrarne finna, går det icke allenast ut på bifall till hvad
som nu föreslås, utan åsyftar tillika en fullständig reglering, hvilket
visar, att jag vill gå ännu längre än Kongl. Maj:t och Utskottet.
Häruti instämde Herr Eceggström.
Herr Sven Nilsson yttrade: Det gladde mig verkligen, när
jag hörde Herr Abraham Rundbäcks anförande och deraf fann,
att vi åtminstone i afseende å föreliggande fråga kunna enas så
långt, att kostnaderna för indelningsverket blifva begränsade. Men
det oaktadt skulle jag för min del vilja hemställa, om icke Herr
Rundbäck ville afstå från det yrkande han framstält, emedan jag
tror, det vi redan vid denna riksdag kunna komma till samma
mål, som afsågs med hans yrkande. Tillfälle till vidtagande af
någon åtgärd i sådant syfte finnes emellertid icke, förrän vi komma
till § 2, efter föredragning af hvilken § jag hade ämnat väcka
ett förslag, som i detta afseende går ut på detsamma som Herr
Rundbäcks, och hvarigenom man skulle slippa ifrån att besvära
regeringen med eu särskild skrifvelse i ämnet. Om Herr Rund¬
bäcks förslag antoges, skulle ett annat förslag, som afsåge att redan
vid denna riksdag fixera indelningsverket, naturligtvis försvåras.
Jag anhåller således om bifall till den föredragna paragrafen
under förutsättning att vid § 2 få framkomma med mitt ofvan
omförmälda förslag.
Herr O. B. Olsson: Jag hade visserligen icke tänkt begära
ordet, men med anledning af det af Herr Rundbäck framstälda
yrkande anhåller jag få yttra några ord. Hela hans resonnement
gick naturligtvis ut på, att den af honom väckta motionen måtte
vinna så stora sympatier, som möjligt, men hos mig har den icke
vunnit någon sådan, emedan densamma med sitt torpsystem
torde få anses tillhöra en försvunnen ståndpunkt.
Hvad våra skånska förhållanden beträffar, så hafva vi kom¬
mit från detta torpsystem utan någon särskild lag eller organi-
35
N:o 40.
Lördagen den 18 April, f. m.
sation, och deraf hafva vi funnit oss särdeles väl. Samma för -Ang. lindring
hållande eger äfven rum vid andra regementen, till exempel Dal- * rustnings-
regementet och Jemtlands både häst- och fältjägare. I Skåne
hafva vi icke mindre än fyra regementen indelt folk, af hvilka (Förtid'
två regemeuten äro kavalleri och två infanteri med en samman- ' °r
lagd nummerstyrka af ungefär 4,000 man, men i närvarande stund
tinnes det icke mer än högst en fjerdedel af dessa soldater och
ryttare, som hafva torp. Under min första minnestid, då hvarje
soldat eller ryttare hade torp, funnos i hvarje kommun åtskilliga
gamla soldater och ryttare, som fallit fattigvården till last, men
under det nya system, som blifvit infördt, eller att torpen blifvit
indragna, så fortfara dessa personer att, efter det de blifvit an¬
tagne till rekryter, som vanligen sker vid 19 ä 20 års ålder, då
hågen att emottaga ett soldattorp icke finnes, utan fast mera
att antingen låta lega sig som dräng eller åtaga sig förekommande
betingsarbete.
När tiden kommer att soldaten eller ryttaren vill gifta sig,
har han vanligen samlat sig ett litet kapital och med tillhjelp af
detta jemte borgen af sina rust- eller rotehållare skaffar han sig
ett amorteringslån, hvarmed han betalar betingad köpesumma för
ett torp eller mindre hemmandel, som i vanligaste fall är solda¬
tens eller ryttarens skuldfria egendom vid afskedstagandet. Följ¬
den häraf har blifvit, att det icke finnes någon kommun, som
jag känner i den ort jag tillhör, der någon afskedad soldat eller
ryttare åtnjuter fattigunderstöd, ty hvar och en har skaffat sig
ett eget hem, då han tager eller får afsked. Den lösdrifvarestam,
som vi hörde så mycket talas om af motståndarne till 1883 års
förslag, hafva således åtminstone de skånska förhållandena omintet¬
gjort, hvaraf framgår, att äfven om indelt manskap icke har
några torp, dessa personer det oaktadt kunna vara lika goda
medborgare som trots någon annan, i många fall bättre. Det
torde måhända icke vara rätt att förlänga diskussionen i detta
ämne, helst jag tror att Herr Rundbäcks yrkande icke gjort på
Kammaren synnerligen stor verkan. Väl kunde jag hafva mycket
mer att tillägga såsom eu gensaga mot hans uttalande, men jag
vill icke besvära Kammaren dermed utan inskränker mig till att
yrka bifall till paragrafen.
Herr Jöns Rundbäck: Icke heller jag kan vara nöjd med
det föreliggande förslaget. Det reglerar ingenting. Deremot har
man, äfven om ifrågavarande afskrifning med 30 procent af rust¬
nings- och roteringsbesvärens uppskattade värde, som det heter,
sker, indelningsverket qvar med alla dess besvär och åligganden.
Det af skattekomitén och Kongl. Maj:t beräknade värde utgör
i fråga om båtsmanshållet, efter hvad jag tror mig känna, icke
ens hälften af dess verkliga värde. Och jag, jemte öfrige rote¬
hållare i min ort, skulle derför gerna betala fulla beräknade vär-
N:o 40.
36
Lördagen den 18 April. f. m.
Ang. lindringdet af besvären, om vi blott sluppe från de besvär, som följa
och^roterm s me<^ torpens brukande och annan liknande tunga, samt finge en
°C besvären?8'reglering på sätt min motion i ämnet afser. Jag ber att få såsom
(Forts.) bevis för hvad jag sagt ur eu uppsatt uppgift å huru förhållan-
landet gestaltat sig för rotar i min hemort, hvilken uppgift blif¬
va af vederbörande kompanichef granskad, nämna, att utgifterna
för roten uppgå till enligt] kompanichefens uppgift lågt beräknade
242 kronor, då deremot Kongl. Maj:ts förslag uppgifver 120 kro¬
nor såsom utgörande hela kostnaden. Härtill komma en del extra
utgifter, som påläggas af kompanichefen och öfrige vederbörande.
Man är väl lagligen icke skyldig att erlägga dessa sistnämnda
och fördenskull har man processat och bråkat för att slippa från
dem, men intet har hjelpt. Exempelvis ber jag få nämna, huru
författningar kunna och hafva tillkommit, att år 1816 gingo veder¬
börande rotehållare in till generalmönsterherren med begäran, att
denne måtte draga försorg om att vi erhölle en samling af utdrag
ur samtliga författningar och förordningar, som innefattade be¬
stämmelser rörande båtsmäns aflöning med mera. Mönsterherren
ingick med begäran derom till Kongl. Maj:t, som föranstaltade,
att förvaltningen för sjöärendena utarbetade eu rotebok. Då denna
var färdig, befans det, att man der sammanfört alla möjliga sa¬
ker, som finnas i olika orters hufvudkontrakt. Följden deraf blef
att allt, som gälde för rotar till exempel i Norrland blef gällande
äfven för oss och tvärtom. Och ändock skulle fortfarande endast
hufvudkontrakten vara gällande. I dessa var det bland annat
bestämdt, att legan skulle utgöra endast tjugu daler silfvermynt.
Man ville ej heller gifva mer än hvartill man var lagligen skyl¬
dig enligt gällande författningar. Det oaktadt sade Kongl. Maj:t
i roteboken, att, hvad legan beträffade, denna finge bero af fri
öfverenskommelse, samt att man finge gifva hvad man ville. Att
detta var ett brott mot 80 § Regeringsformen är säkert .Der he¬
ter det nemligen, att båtsmanskontrakt skulle blifva orubbade,
till dess Konung och Riksdag gemensamt beslöte någon ändring
deri. Nu kan det hända i följd af anmärkta ändring i hufvud¬
kontrakten, att man får erlägga 200 kronor endast i lega. Då
tjenar ju trettio procent afskrifning intet till. Det kan äfvenledes
hända, att en båtsman kommenderas ut på eu längre sjöfärd, till
exempel sådan som den Vanadis är ute på, och han kan få vara
ute flera år. Under tiden måste rotehållaren sköta torpet. Alla
dessa och många flera olägenheter skulle vi behålla, om Utskot¬
tets förslag antoges. För eu sådan reglering vill jag icke gifva
ett enda öre. Vidare leder denna afskrifning till försvarsnihilism.
Ty om vi nu skrifva af trettio procent och år för år så fortsätta,
hvad återstår då till sist? Det återstår, om regeringens förslag
går igenom, beväringen med nittio dagars längre öfning än nu,
hvaremot hela stammen är struken.
Lördagen den 18 April, f, m. 37 N:o 40.
Om beväringens öfningstid sedan kommer att utsträckas till Ang. lindring
90 dagar, det blir ovisst. Måhända får man nöja sig med en i rustnings-
öfningstid på 60 dagar eller kanske 30 dagar. Det blir allt. Jag
tillråder derföre regeringen: »behåll det du bäfver, så att ingen ^ortT)
tager din krona». Ty jag fruktar, att, om man nu bifaller den 1 '
ifrågasatta afskrifningen af 30 procent, man kommer in på en
origtig väg. Dessutom ber jag få bemärka, att indelningsverket i
allt fall står qvar med alla dess olägenheter. Besvären blifva icke
mindre än förr. Jag skulle kunna åberopa många förhållanden,
som visa, huru origtigt man beräknat kostnaderna från rust- och
rotehållarnes sida. Men jag skall icke nu dermed besvära Kam¬
maren. Jag och öfriga motionärer i ämnet hade trott, att vi så
småningom skulle komma till ett bättre försvar, och sättet, huru
vi tänkt oss, att man dervid borde gå tillväga, har en föregående
talare utredt, likasom derom i motionen kan vinnas upplysning.
Jag skulle kunna biträda det skrifvelseförslag, som tala¬
ren på Vexiöbänken framlagt, ty det går i den rätta rigt-
ningen. Men här finnes dessutom ett annat förslag, som jag
händelsevis fått se. Detta förslag innehåller mycket, hvaremot
anmärkningar med fog kunna göras, och det är derföre icke lätt
att genast sätta sig in i det och på rak arm antaga förslaget,
helst man förut icke haft tillgång till detsamma. Jag hemställer
således, att Kammaren, då frågan är af utomordentlig vigt och på
en återremiss ingenting är att förlora, måtte besluta denna och
följande paragrafers återförvisande till Utskottet, på det att Ut¬
skottet måtte komma i tillfälle att framlägga ett nytt motiveradt
förslag. Jag tror, att detta också betingas af aktning mot
Första Kammaren, som icke det ringaste känner till ifrågavarande
förslag. Jag anhåller, Herr Talman, om återremiss.
Herr Pehr sson i Törneryd: Jag delar den siste talarens
åsigter derutinnan, att rust- och rotehållarnes kostnader i allmän¬
het är större, än bär beräknats. Särskildt tror jag, att kostnaderna
blifvit större, derföre att man på senare tider ålagt rust- och rote-
hållarne utgörandet af högre besvär, än förut varit fallet. Ett
sådant exempel skall jag be att få anföra. I början af 1870-
talet höjdes tiden för båtsmäns rekrytutbildning till ett år från
att förut hafva varit 4 månaders tjenstgöring och för några af
dem derjemte 5 ä 6 veckors extra exercis under första året. Denna
förhöjning af rekrytutbildningstiden påbjöds af Kongl. Maj:t utan
Riksdagens hörande, oaktadt denna tillökning nödvändigt måste
medföra ökade kostnader för rust- och rotehållarne. Jag behöfver
icke säga, mine herrar, hvad verkan en sådan åtgärd medförde.
Legan sprang upp till 3 å 4 gånger större belopp än förut. I
många fall skulle det härefter hafva varit svårt att rekrytera båtsmän,
så vida man icke haft medgifvandet att få sätta båtsmansnummer
till halfva antalet på vakans, och under åren 1872—1876 skulle
K:o 40.
38
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring rekryteringen annars nästan omöjliggjorts, derest icke rust- och
och^roterm s r0^e^^^arne i vissa fall sjelfva ville utgå. Dessutom ber jag få
besvären, framhålla en annan omständighet, som vis k vis båtsmansrekry-
(Forts.) teringen medför för rust- och rotekållarne en stor olägenhet, nem¬
ligen den kitslighet, om jag så får säga, hvarmed man i många
fall blir bemött från kompanichefens sida. Jag stöder detta utta¬
lande på egen erfarenhet från ett fall, som inträffade i slutet af
sistlidne år. Vi hade i den ort jag tillhör att rekrytera en båts¬
man. Vår förste karl kasserades emellertid på den grund, att
han var lindrigt plattfotad. Vi skaffade en ny, men äfven han
kasserades, emedan hans konfirmationsbevis utvisade underbetyg
i kristendomskunskap. Vi försökte då skaffa en tredje karl, men
lyckades icke göra det inom den föreskrifna tiden. Men genom
att bönfalla hos kompanichefen, blef slutligen den andre karlen
i ordningen antagen som rekryt, sedan han inför vederbörande
själasörjare undergått förhör i kristendomskunskap. Jag skulle
kunna anföra många likartade exempel på, hvilket trassel och
obehag rekryteringen medför för de dertill skyldige. Det är emel¬
lertid klart, att allt detta skall bidraga till att i hög grad fördyra
rust- och rotehållarnes ursprungliga afgifter för rustnings- och rote-
rings besvären.
Deremot kan jag icke dela den åsigt, som här uttalats, att,
derest man gör lindringar i rust- och roteringsbesvären, slutligen
ingenting kommer att återstå af indelningsverket. Ty icke kunna
väl rust- och rotehållarnes pengar samt deras befrielse från att
sjelfva med torp och hus m. in. underhålla den indelta stam¬
men åstadkomma en sådan verkan. Jag föreställer mig, att vi
— åtminstone tills vidare — kunna behålla indelningsverket som
stam i vår arméorganisation, men låta staten öfvertaga kostna¬
derna derför, äfven hvad torpen angår, efter som både regering
och en del af representation tyckes för närvarande anse, att den
nuvarande stammens företräde just ligger deri, att soldaten är
bofast vid sitt jordtorp. Följaktligen kan jag icke finna, att man
borttager sjelfva stammen, derför att man befriar rust- och rote-
hållarne från den del af de kostnader för indelningsverkets upp¬
rätthållande, som nu i deras egenskap af sådana drabbar dem.
Man har ordat så mycket om de nya åsigter rörande vårt
försvars ordnande, som gjort sig gällande vid de på senare ti¬
den hållna folkmötena. Men om man ser nogare på saken, skall
man finna, att orsaken, hvarföre de under sistlidne sommar hållna
folkmötena i allmänhet uttalade sig för indelningsverkets bibehål¬
lande såsom stam i stället för den stam, som föreslogs år 1883,
ligger deri, att landsbygdens befolkning har den föreställningen,
att genom indelningsverkets bibehållande skall man slippa undan
utsträckt värnpligt. Men samtidigt och i samband härmed har
den åsigten enhälligt uttalats, att, om indelningsverket skall bi¬
behållas, kostnaderna derför också Våra fördelas efter shatteförmå-
Lördagen den 18 April, f, m.
39
N:o 40.
gan på alla samhällets medlemmar. Deri ligger enligt mitt förme- lindring
nande det mest beaktansvärda af hvad sistlidne sommars folk- irustnings-
möten hafva uttalat. Men får man då verkligen en sådan fördel-00 i^arer?*'
ning genom det af Herrar Rundbäck m. fl. framlagda förslaget (porta)
till ordnandet af hithörande frågor? Nej. Man fortsätter helt en¬
kelt med att lägga den drygaste kostnaden på rust- och rotehål-
larne. Det är till exempel ingen obetydlighet denna skyldighet
att bygga och underhålla torpen, som fortfarande särskildt skulle
åligga rust- och rotehållarne; hvartill komma olägenheter, som
förut icke funnits till, bland annat att soldaten eller båtsmannen
icke längre skulle få fri vedbrand. Men frånhänder man solda¬
ten eller båtsmannen rättigheten till sådan, kan, det icke hjelpas,
att han i många fall på ett olofligt och olagligt sätt söker skaffa
sig vedbrand, emedan han troligen ej så lätt skall lära sig
förstå, hvarför han ej skall af roten erhålla sitt bränsle derefter
så väl som dittills.
Hvad beträffar det nu föredragna Kongl. förslaget ber jag,
enär jag icke yttrat mig vid behandlingen af värnpligtslagen, att
med några ord få tillkännagifva min ståndpunkt. Den torde vis¬
serligen redan vara bekant för Kammaren i allmänhet, men jag
vill dock hafva densamma antecknad i protokollet.
Vidkommande då först värnpligtslagen, anser jag, i likhet
med många andra, det vara på sin plats och nödvändigt att här¬
vidlag bringa reda och ordning i så måtto, att de skyldigheter,
som med den nu bestående vapenöfningstiden af 30 dagar åligga
de värnpligtige, också af dem så mangrannt som möjligt fullgö¬
ras, hvilket hittills icke varit fallet, och för hvilket ändamål nya
föreskrifter torde vara af behofvet påkallade. Deremot kan jag
icke finna något skäl, hvarföre man under nu rådande förhållan¬
den i vårt skattelösen skulle gå in på en längre utsträckning af
öfningstiden och ännu mindre af tolf åldersklasser för bevärin-
gen, emedan — man må säga hvad man vill derom, att detta
icke skulle medföra några extra utgifter -—• så lärer det väl än¬
dock icke dröja länge, kanske icke längre än till nästa riksdag,
förr än man får ett nytt Kongl. förslag om inrättande af ett
större antal befäls- och tjenstemannaplatser, derest Kongl. Maj ds
förslag i år i hela dess vidd af Riksdagen godkändes.
Hvad nu grundskatternas afskrifvande beträffar, anser jag,
att det icke kan finnas något rimligt skäl för att mot ett så rätt¬
mätigt anspråk längre göra motstånd, och jag skall med afse¬
ende derpå bedja få bemöta de skäl, som inom denna Kammare
de sista dagarne anförts af Herr Waldenström emot afskrifnin-
gen. Jag väljer särskildt dessa skål, derföre att de blifvit god¬
kände af tvenne andra talare, en från Norrköping och en från
Jönköping. De skäl, Herr Waldenström i korthet anförde emot
grundskatteafskrifningen, voro, att grundskatteutgifvarne alltför väl
visste vid köpens uppgörande, att den egendom, de tillhandlade
N:0 40.
■40
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring sig, häftade för så och så stora grundskatter, och att detta der-
1 rustnings- ft)re också togs i beräkning vid köpets afsilande. Dervid är
°C besvären9* att märka, att, om jag tänker mig, att ett dylikt egendoms-
(Foits) köp uppgjordes under de s. k. goda tiderna, exempelvis under
perioden 1870—78, då man fick betala jordegendomar så högt,
att, om man nu skulle sälja samma egendom, man kanske skulle
erhålla icke halfva köpesumman, så kunde man under nämnda
period i alla händelser lätt nog betala de på egendom hvilande
grundskatterna.
Under nu rådande konjunkturer deremot kunna jordbru-
karne i allmänhet icke komma ut med sina kommunalutskylder
och arbetsutgifter, om de dessutom skola hafva något öfver att
lefva på. Jag ber herrarne vara öfvertygade om, att jag icke
säger mera än hvad som är sant, då jag nu yttrar detta, att
alltför många jordbrukare i närvarande stund icke hafva något
för sitt arbete, sedan de betalat de nödvändiga utgifterna för
jordbruket. Deras arbete är dock många gånger så hårdt och
allvarsamt, att både man, hustru och barn måste börja sitt dags¬
verke kl. 3—4 på morgnarne och arbeta till sent på qvällen. Det
bör sålunda vara tydligt, att det af Herr Waldenström använda skälet
icke kan hafva någon gällande verkan. Vore skördarna och kon¬
junkturerna alltid lika och oföränderliga, skulle detta påstående
naturligtvis hafva något stöd för sig, men då så icke är fallet,
kan det icke längre med skäl göras, allra helst det icke är fo-
tadt på den enda rättvisa beskattningsgrunden, den nemligen att
eu hvar bör beskattas efter sin inkomst. Då vi tänka allvarsamt
på vårt gamla, numera orättvisa skattesystem, torde vi få föra
frågan något tillbaka i tiden. Herrarne veta litet hvar, huru al-
varsamt det ifrågasattes redan vid 1809 års riksdag att få bort
grundskatterna, och att bondeståndet då vägrade att skrifta un¬
der 1809 års regeringsform, innan det erhöll medgifvanden från
de öfriga stånden äfvensom från Kongl. Maj:t om skattelindrin-
gar, och bland dessa skattelindringar nämndes i första hand
grundskatternas borttagande. Bondeståndets talman vägrade då,
som vi veta, i det längsta att underteckna regeringsformen, men
slutligen hlef hela ståndet uppkalladt på Kongl. slottet, och det
torde icke vara utan befogenhet att här erinra om hvad, som der
meddelades bondeståndet.
Konungen lät i sin egen höga närvaro tillförordnade hofkans-
leren för bondeståndet uppläsa följande proposition:
»År bondeståndet beredvilligt att underteckna constitutio-
nen, om Kongl. Maj:t nu försäkrar bondeståndet att, vid de upp¬
komna frågor om jemkning af privilegier och skyldigheter, i
hvilka de öfriga stånden förklarat sig vilja gå bondeståndet till
mötes, använda dess höga bemedling, med all den åtgärd och
kraft, som lagar och ömsesidig billighet medgifva; samt derjemte
förvissar bondeståndet om full och öppen rättighet att vid nästa
Lördagen den 18 April, f. m. 41 N:o 40.
riksdag ånyo väcka samt få afgjorda alla frågor rörande samma lindring
ämne, som under innevarande riksmöte man icke skulle medhinna
att slutligen och fullkomligen afgöra?» besvären.
Bondeståndet besvarade denna proposition med ett enhäl- (Forte.)
ligt »Ja» . .. Under denna för Konungens hjerta lika så oförgät¬
liga som högtidliga stund framträdde talmannen Lars Olsson,
dertill anmanad af bondeståndets enstämmiga röst, och under¬
tecknade regeringsformen af den Ö Juni 1809, å ståndets vägnar
och i dess närvaro.
Hans Maj:t lofvade, att så mycket på dess lagliga magt och
på ömsesidiga rättigheters helgd ankomma kunde, söka under¬
hjelpa bondeståndets bördor och genom ett rättvist afseende så väl
på detta stånds som på dess öfriga trogna undersåters välfärd
bereda sig den enda belöning, Hans Maj:ts faderliga hjerta åsyf¬
tade, den att för kommande tider stadga svenska folkets lycka
och sjelfständighet.
Konungen lemnade derefter rummet och blef vid sin bort¬
gång af bondeståndets lifliga och enhälliga fröjderop beledsagad.
In fidem protocolli
G. af Wetterstedt.»
På hvad sätt dessa höga löften blifvit infriade, derom vittna
1812, 1823 och derpå följande riksdagars förhandlingar in till i
dag som är.
Böndernas alla förhoppningar om att en gång i beskatt-
ningsväg blifva likstälda med landets öfriga inbyggare och hvilka
förhoppningar och önskningar gåfvo sig uttryck och form uti Ri¬
kets Ständers stats- samt allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets utlåtande vid 1823 års riksdag, deri det heter, att det syn¬
tes Utskottet -»lika önskvärdt, som med naturliga billigheten instäm¬
mande, att all jord, som är i enskild ego, borde få fritt disponeras,
emot det egaren för sin behållning deraf lemnade statsbidrag, i lika
proportion med dem, som andre näringsidkare af sina inkomster ut¬
göra*, stå ännu qvar såsom endast förhoppningar, med den skil-
naden blott att de kanske äro svagare nu än någonsin tillförene.
Det är ingenting nytt, man söker göra gällande, då man nu
på allvar sätter i fråga, att grundskatterna måtte afskrifvas, —
och till grundskatterna räknar jag äfven den del af indelnings¬
verket, som hvilar på rust- och rotehållarne såsom särskild skatte¬
börda — utan det är åsigter, som redan för långliga tider till¬
baka vunnit erkännande. Eu oegentlighet i det nu föreslagna
sättet för afskrifningen, som jag förundrar mig öfver, att rege¬
ringen icke försökt att förekomma, består deri, att då man af-
skrifver exempelvis 30 procent af grundräntorna och kronotionden
och medgifver, som det heter, motsvarande lindring i rust- och
roteringsbördan, så har man verkligen i ena fallet fått en lin¬
dring af 30 procent, men så icke i det andra. Ty rustnings-och
N:o 40.
42
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring roteringsbesvären utgå i lega och i natura persedlar och dessa,
i rustnings- komma naturligtvis hädanefter som hittills att stiga i pris. Det
°Cbesvärm skulle derföre kunna hända, att, om vederbörande derjemte skulle
(Forts) finna nödigt att ytterligare utbilda den indelta stammen utöfver
hvad hittills varit vanligt, man efter förloppet af 10—15 år
skulle få söka långt efter de 30 procents lindring, som rust- och
rotehållare nu skulle få, och att det i sjelfva verket skulle be¬
finnas, att de alldeles icke kommit i åtnjutande af någon lindring.
Om derföre under behandlingen af detta lagförslag något förslag
komme fram, som ginge ut derpå, att rust- och rotehållare icke
må komma att drabbas af de ökade kostnader, som kunna blifva
en följd af en utsträckt öfningstid för den indelta stammen, så
skulle jag gerna vara med om ett sådant förslag.
Härmed har jag i korthet angifvit min ståndpunkt i denna
fråga i det skick, den för tillfället beklagligen föreligger, och skall
nu inskränka mig till att yrka bifall till den föredragna punkten.
Herr Nilsson i Vrängebol förenade sig i detta yttrande.
Herr Toll: Jag hade icke tänkt begära ordet i den nu
förevarande frågan, lika litet som jag gjorde det vid behandlin¬
gen af den näst föregående, om afskrifning af grundskatterna,
emedan jag väl visste, hvilket öde redan på förhand var dessa
frågor bestämdt inom denna Kammare och huru litet det skulle
löna sig att spjerna deremot. Att den mångomtalade kompro¬
missen icke upphört att bära sina sorgliga frukter, det stod och
det står fortfarande fullkomligt klart för mig.
Men då nu emellertid ett yrkande om återremiss blifvit här
framstäldt af Herr Jöns Rundbäck, ber jag att deruti få instämma.
Jag tror icke det skulle skada saken, om Kammaren ville lyssna
dertill. Hvad tro väl herrarne det till sist skall bära hän med
vårt fosterlands försvar, om vi på det föreslagna sättet nu börja
upprifva den ena delen efter den andra af vårt gamla bepröfvade
indelningsverk, utan att någon den ringaste utsigt linnes, att vi
någonsin skola få ett annat försvar? Under de oupphörliga me-
ningsstrider, som hos oss råda härutinnan, och nog äfven fram¬
gent komma att råda, kan jag ej neka till, att försvarsfrågans
lösning för mig ställer sig synnerligen mörk. Hvad vi kunna
uppnå, och det inom ganska kort tid, det är ett fullkomligt upp¬
lösningstillstånd i vår nu varande stamorganisatioD, om vi fortgå
i den rigtning, man nu vill inslå. Jag delar i detta afseende full¬
komligt de åsigtor, som uttalats af eu högt ärad reservant från
Första Kammaren med afseende på grundskatteafskrifningen.
Han säger: »Med någon kännedom om menniskonaturen i all¬
mänhet, och de i grundskattefrågan intresserade ej undantagne,
kan man med full visshet förutsäga, att det blir ingen fred hvar¬
ken för regering eller Riksdag genom de nu ifrågavarande 30
Lördagen den 18 April, f. in.
43
N:0 40.
procents lindring. De nästa SO procent skola genast fordras och Ang. lindring
derefter de återstående 40 procent, endast med den skilnaden att i 'rustnings-
vinsten för försvarsväsendet för hvarje gång blir mindre — eller 01bewärer?S~
alls ingen. Resan utför ett lutande plan lyder, äfven i sådana ,Fort
frågor, tyngdlagen och ökar alltjemt sin fart, och att derunder v
tillropa de resande »halt, hitintill, men icke vidare!» — dertill
fordras mera än vanlig kraft och bestämdhet. Men här är dess¬
utom planet oljadt och bonadt genom de afgifna förklaringarne
om grundskatternas umbärlighet och obillighet».
Med tillämpning häraf på försvarsfrågan skola vi snart nog
vara derhän komne, att af indelningsverket återstår endast rust-
och rotehållares skyldighet att fortfarande åt karlen upplåta torp,
der sådant finnes, att af indelningsverket återstår knappast
mer än namnet och att af det hela bildas eu stamtrupp, som ut¬
gör ett mellanting af den nuvarande indelta och 1883 års värf-
vade stam, utan att kunna fritagas från de brister, man anmärkt
mot både den ena och den andra. De som tro, att vi af ett så¬
lunda ramponeradt indelningsverk skola kunna bilda en öfver¬
gång till vare sig 1875 års värnpligtsarmé eller 1883 års här¬
ordning med värfvad stam — göra sig sannolikt allt för höga
illusioner, Hvad vi få, blir på sin höjd en milisarmé efter Schweiz¬
iskt mönster, utdömd af hvarje sakkunnig så inom som utom
nämnde land, — eller, hvad troligare är, något ännu sämre, enär
man säkerligen icke vill bestå våra beväringsynglingar ens det
mått af öfning, som den schweiziske milissoldaten erhåller, och
som — om jag ej minnes orätt — är 110 dagar, jemte det att
värnpligtsåldern är utsträckt till fylda 44 år.
Så mycket hellre instämmer jag i Herr Jöns Rundbäcks
yrkande om återremiss, som Utskottet derigenom koimne i till¬
fälle att taga de nu anförda förhållandena i närmare öfvervä¬
gande. Likasom jag med afseende på grundskatterna tror, att
Herr Casparssons motion vore förtjent att läggas till grund för
hvad i den saken bör åtgöras, föreställer jag mig att Herr Nor-
denfelts till detta betänkande fogade reservation skulle kunna
vara lämplig ledning för vinnande af de med indelningsverkets
bibehållande och utan detsammas försvagande i militäriskt hän¬
seende, erforderliga lättnader.
Herr Danielson: Jag har begärt ordet för att yrka bi¬
fall till Utskottets förslag. Jag tror icke, att det vore skäl att
återremittera detsamma på den grund, som man här föreslagit.
Hvar och en af oss torde nemligen känna till, huru litet verk¬
ligen uträttas med dessa skrivelser till Kongl. Maj:t, likasom jag
är öfvertygad, att vi alla hafva det förtroende till Kongl. Maj:t,
att han äfven från den synpunkt, hvarom nu är fråga, tillser, att
vårt försvar kommer att ordnas på bästa sätt. Dessutom vill jag
hemställa, huru vida vi nu verkligen äro beredda att aflåta eu
N:0 40. 44 Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran att för nästa riksdag
i rustnings■ måtte framläggas ett förslag till reglering af indelningsverket och
0Clbesvären9Sutlemnande af dess bördor i enlighet med de grunder, som nu
Forts) blifvit angifna. Jag tror icke, att vi äro så beredda derpå, att
' vi, då frågan återkommer, torde vara benägna att taga konse-
qvenserna af ett sådant beslut. Det är äfven ett annat skäl, som
gör, att jag icke vill vara med om en återremiss i det angifna
syftet, nemligen det, att jag har all anledning antaga, att Första
Kammaren antingen bifaller förslaget eller rent af afslår det och
hväd skulle väl då en återremiss tjena till, annat än tidsutdrägt
och till att Utskottet komme in till Kammaren med begäran, att den
ville fatta sitt beslut. Jag tror det derföre vara rigtigast, att vi
nu'endast besluta om den fråga, som föreligger, och får jag för
min del yrka bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Danielson instämde Herr Sant. Johnson.
Herr Jöns Rundbäck: Blott ett par ord. Gent emot den
siste talaren får jag säga, att när helst vi hafva skrifvit till Kongl.
Maj-.t i den ena eller andra frågan, så har Kongl. Majt uppmärk¬
sammat Riksdagens önskan, om än de förslag, som med anled¬
ning deraf framlagts för Riksdagen, icke alltid gått i den rigtning,
som Riksdagen skulle önskat. Att Kongl. Maj:t nu skulle upp¬
taga saken i eni ghet med Herr Sven Nilsons yrkande, utan att
först hafva hört Riksdagens mening, betviflar jag, ty Kongl.
Maj:t har i sin proposition antydt att, om dessa 30 procent blifva
afskrifna, emot det att den nya beväringslagen antages, så få vi
allt vänta många år på någon ytterligare afskrifning. Min tro
är ock, att, få vi dessa 30 procent, så blir saken för lång tid
uppskjuten, och så hafva vi indelningsverkets tunga qvar.
Herr Danielson medgaf, att det icke är så lätt att på rak
arm gå in på ett sådant skrifvelseförslag, som blifvit framstäldt.
Ja, men det var just också derföre som jag yrkade återremiss, och deri
lär väl icke ligga någon fara. Jag vet visserligen icke, hvilket
beslut Första Kammaren fattar, men det vet jag, att inom den¬
samma många röster höjt sig för en återremiss. Skulle sedan
Första Kammaren icke bifalla förslaget, så hafva vi åtminstone
vunnit tid att närmare tänka på saken. Jag kan ingalunda finna,
att Kammaren gör orätt i att återremittera frågan och instäm¬
mer med Herr Toll deri, att, om vi gång på gång afskrifva
vårt indelningsverk, vi till slut icke hafva någonting qvar.
Detta kan jag icke vara med om. Så mycket jag än önskar att
få vårt försvar ordnadt, vill jag dock först och främst, att icke
Sveriges egna medborgare ligga i strid med hvarandra, ty huru
skola vi då kunna försvara oss emot en yttre fiende?
Herr Lyttkens: Då den ärade talaren på Vexiöbänken
väckte sitt skrifvelseförslag, trodde jag, att någon af Stats-Utskottets
Lördagen den 18 April, f. m. 45' N:o 40.
ledamöter skulle upptaga det till vederläggning. Som det icke Äng. lindring
har skett, får jag för min del säga, att jag icke vill vara med i rustnings-
om en skrifvelse i det syfte, som han föreslagit. Hela hans för-
slag går nemligen ut på, att man skulle, med bibehållande af rFotta)
namnet, helt och hållet upphäfva indelningsverket äfven till sina ^
grunder, utan att sätta något hvarken billigare eller bättre utan
i stället införa dyrare och sämre. Men hvad tjenar det väl till
att framkomma med ett sådant förslag? Det är väl sant, att han
äfven försöker utjemna de orättvisa bördor, som finnas, och i
motiveringen och så länge han rör sig på frasernas område kan
jag också instämma med honom, men när han kommer in på
verkligheten, då kan jag icke längre vara med honom. Ty
han föreslår der införandet af nya orättvisor i stället för de gamla,
som han vill afskaffa. Herrarne veta nemligen, af huru ofantligt
olika beskaffenhet rotarne äro och huru stor skilnad i värde det
är på den ena och den andra roten. Enligt hans förslag skulle
emellertid denna afgift af 50 kronor komma att drabba lika väl
den rote, som är taxerad till 10,000 ä 12,000 kronor, som den, hvars
taxeringsvärde är 100,000 ä 150,000 kronors. Dessutom, när
denna utjemning skall ske och dessa gamla bördor skola aflyftas,
så bör man tillse, att man dervid icke inför nya orättvisor, som
äro långt större, än dem man vill afhjelpa. Hvarföre skall man
lägga tunga, obegränsade bördor på de jordbrukande klasserna,
som redan hafva sådana förut att dragas med? Hvarföre böra stä¬
derna vara bättre gynnade? Genom 1823 års riksdagsbeslut fingo
städerna hälften af båtsmanshållen indragen utan ersättning och
för andra hälften fingo do erlägga vakansafgift. Nu skulle såsom
motionären säger, såsom förut roterade, städerna slippa undan
afgiften för de nya bördorna af 50 kronor per hvarje nummer,
då deremot fastigheter å landet skulle erlägga denna afgift för
hvarje 100,000-tal kronor af taxeringsvärdet.
Jag är fullt öfvertygad derom, att, om det af Herr Rund¬
bäck föreslagna skrifvelseförslaget bifölles, och regeringen på grund
deraf för Riksdagen framlade ett i det syfte, förslaget afser, ut-
arbetadt förslag med alla dertill hörande detaljer, så skulle det
visa sig, huru orättvisa de nya bördorna enligt nämnda förslag
skulle gestalta sig, samt i följd deraf, ett dylikt förslag icke komma
att vinna denna Kammares bifall. Derför vill jag icke vara med
om aflåtande af en underdånig skrifvelse på de af motionären
föreslagna grunder. Jag erkänner villigt, att motionären velat
åstadkomma lindringar i rust- och rotehållarnes bördor och der¬
till ganska betydliga lindringar, men hufvudfelet i hans förslag
ligger deri. att försvaret, ordnadt som han föreslår, blifver så ofant¬
ligt dyrare för hela landet än det nuvarande och att bördorna
för detsamma icke komme att medföra en jemn fördelning af
dessa bördor. Hvad jag alltså egentligen har att anmärka emot
hans förslag, är, att detsamma icke afser någon minskning i den
N:o 40.
Ang. lindring
i rustnings-
och roterings-
hesvären.
(Forts.)
46 Lördagen den 18 April, f. m.
värfva de stammen, utan den skulle blifva lika stor, som den in¬
delta nu är och således betydligt dyrare än den, som förutsattes
i 1883 års förslag. När nu Kongl. Maj:t föreslagit beväringens
ökande, och det sålunda icke lärer vara tänkbart, att regeringen
skulle finna sig belåten, om den icke finge ett ökadt försvar, så
lärer regeringen icke vilja frånträda sin framställning i detta fall
angående ökad värnpligt, i hvilket fall vi jemte denna ökade värn-
pligt skulle enligt hans förslag få en värfvad armé, som vore större
än enligt 1883 års förslag. Af dessa skäl yrkar jag afslag å Herr
Rundbäcks skrifvelseförslag och bifall till Utskottets hemställan.
Herr Sjö instämde med Herr Lyttkens.
Herr Abraham Rundbäck: Jag skall icke inlåta mig i
någon debatt om ett enskildt förslag, ty nu i sista stund, då frå¬
gan i sin helhet håller på att afgöras, anser jag detta icke vara
lämpligt; och jag hade knappt väntat, att, dä motionären sjelf
icke berört detta ämne, någon annan skulle göra det, och allra
minst att den ärade motståndare, som förut yttrat sig i samma
sak, skulle ånyo upprepa hvad han sagt. Jag får tillika säga,
att, om han närmare satt sig in i dessa saker, så skulle han icke
hafva framkommit med en hel mängd origtiga uppgifter nu lik¬
som vid föregående tillfället. Det skulle vara lätt, men dock allt
för vidlyftigt att nu vederlägga dem, och derföre få vi väl spara
dermed till ett annat och mera lämpligt tillfälle.
Angående mitt skrifvelseförslag har jag icke begärt, att re¬
geringen skulle på de i min motion framstälda grunder, utan
i det syfte denna motion iangifver, upprätta och för Riksdagen
framlägga ett förslag. Jag har icke begärt något annat än att
de rustnings- och roteringsskyldiges bördor måtte blifva i möj¬
ligaste måtto reducerade och, så vidt ske kunde, för framtiden
fixerade, hvilket ju icke är något farligt. Jag skall icke vidare
upptaga Kammarens tid.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan Herr
Talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som der¬
under förekommit, blef paragrafen, sådan den af Utskottet före¬
slagits, af Kammaren godkänd.
§ 2 hade följande lydelse:
Vid uppskattning af rustnings- och roteringsbesvären för det
i § 1 angifna ändamål skola prestationerna för hvarje rusthåll
eller rote bestämmas regements- och corpsvis samt vid båtsmans-
hållet kompanivis till nedan nämnda värden:
47
N:o 40.
Lördagen den 18 April, f. m.
för
2>
»
5>
3>
»
J>
S>
>
5>
a) d hela rustnings- eller roteringsbesväret:
vid berustade kavalleriet:
Lifregementets dragoncorps
|
1
|
— 350 kronor.
|
Lifregementets husarcorps
|
f -----------------
|
Smålands husarregemente
|
..... 320 »
|
Skånska husarregementet
Skånska dragonregementet
|
1
f .................
|
.... 300 »
|
vid berustade infanteriet
Lifregementets grenadiercorps
Vestgöta regemente
|
t.................
|
.... 320
|
Andra lifgrenadierregementet
|
.... 310
|
Smålands grenadier bataljon
|
|
.... 300 >
|
vid roterade kavalleriet:
|
Jemtlands hästjägarecorps (för
|
dubbelrote)_____
|
.... 300
|
Ang. lindring
i rustnings-
och roterings-
besvären.
(Forts.)
vid roterade infanteriet:
Första lifgrenadierregementet
Uplands regemente
Vestgötadals »
Skaraborgs »
Vestmanlands »
Nerikes »
Vermlands »
Kronobergs »
Jönköpings »
Dalregementet
Helsinge regemente
Bohus läns »
Yesterbottens fältjägarecorps
Kalmar regemente
Elfsborgs regemente................
Södermanlands regemente
Norrbottens fältjägarecorps
Jemtlands »
Norra skånska infanteriregrt
Södra skånska »
180
170 »
160 »
150 »
140
130 »
för de med ny ordinarie rotering till hälften emot annan
roterad jord belagda hemman och lägenheter inom de f. d. pri¬
vilegierade jernbergslagen:
hälften af hvad här ofvan är utsatt för det regemente, till
hvilket de äro indelta, eller inom hvars stånd de äro belägna;
N:o 40.
48
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring vid berustade båtsmanshållet:
odTntcrmgs- för Blekinge l:a—6:te kompani ........................... 100 kronor.
besvären. » Södra Möre l:a—3:dje » --------------------....... 100 »
^FortS') vid roterade båtsmanshållet:
för Tjust kompani
» Gotlands l:a och 2:a kompani
> Södermanlands l:a och 2:a > 220
» Södra Roslags l:a och 2:a » ......
> Norra Roslags l:a och 2:a »
> Norrlands 3:e och 4:e »
» öfriga båtsmanskompanier.............................. 110
» frälser oteringen i Blekinge och Södra Möre......— 120
» utsockne frälsehemman i Halland (half vakans-
afgift..............................................—...... SO
» städernas båtsmanshåll..............................— 100
b) å slcyldigheten att hålla häri:
Lifregementets dragoncorps }
Lifregementets husarcorps J ........
Smålands husarregemente...........-.................. 150
Skånska husarragementet j
Skånska dragonregementet > — 130
Jemtlands hästjägarecorps )
c) å slcyldigheten att hålla häri med behlädnad, remtyg och be¬
väpning:
för Lifregementets grenadiercorps ( krnnf)r
» Vestgöta regemente j .......... .......
» Andra lifgrenadierregementet.—......-................ 190 »
» Smålands grenadierbataljon—.......—................ 180 »
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Sven Nilsson: Herr Talmani Jag kunde verkligen
icke höra, om hela paragrafen föredrogs. Om så är, skall jag be
att återfå ordet.
Vid föredragningen af förslaget till ny värnpligtslag upp¬
trädde jag emot detta förslag på grund af de betänkligheter, jag
hyste att, om man antoge det då föreliggande förslaget, man skulle
befästa indelningsverkets bibehållande för en längre framtid, och
då jag har denna åsigt, uttalade jag också, att det förslag, som
nu föreligger i afseende på rustnings- och roteringsbesvären icke
skulle vara särdeles rättvist mot rust- och rotebållarne, enär tun¬
gan för indelningsverket ej är fixerad till bestämdt belopp utan
kan höjas efter tidsförhållandena. I denna min uppfattning blef
Lördagen den 18 April, f. m. 49 N:o 40.
jag understödd af flere ledamöter i Kammaren, cell jag tager mig Ang. lindring
derföre friheten att väcka ett förslag i det syfte, jag då yttrade, * rustnings-
för att förekomma dessa orättvisor. ^besvären3*
Det är helt naturligt, att kostnaderna för indelningsverket, (Forts)
om förhållandena blifva lika hädanefter som hittills, icke skola 1
stanna vid de siffror, som Kongl. Maj:t föreslagit såsom grund
för afskrifningen. Till detta förhållande kommer att medverka
icke allenast den ökade stegring i kostnaden för arbete, som säker¬
ligen i framtiden skall komma att uppstå och som följd häraf
vid anskaffande af soldat skall betinga högre lön samt derjemte
ökadt pris på hästar och deras utfodring, utan äfven lika mycket
om ej ännu mera den omständigheten, att Kongl. Maj:t kan fordra
ökad öfningstid för soldaterna och måhända äfven kortare tjenste¬
tid, en åtgärd, som vi veta att Kongl. Maj:t redan förut vidtagit
utan rust- och rotehållarnes hörande och som naturligtvis i högst
väsentlig grad skall befordra ökad lön och lega för soldaten, samt
till följd af strängare tjenstgöring påkalla icke allenast dyrare
hästar, utan äfven oftare ombyte af sådane. Man saknar icke
exempel på, att kostnaderna hittills kunnat göras drygare och
bördorna svårare för dem, som innehafva indelningsverket, än de
ursprungligen varit, och för min del har jag gjort mig den före¬
ställningen, att samma förhållande framdeles kommer att ega rum.
Med förutsättning af indelningsverkets bibehållande en längre tid
kan således en ganska väsentligt ökad tunga för rust- och rote-
hållarne komma att uppstå. Och då Kammaren för sin del be¬
slutat att afskrifva 30 procent af grundskatterna och som vilkor
härför beslutat, att en motsvarande lindring i rustnings- och rote-
ringsbesvären skall medgifvas, så blir detta Kammarens vilkor för
sitt beslut icke infriadt, förr än man får kostnaderna för indelnings¬
verket fixerade på samma sätt som grundskatterna. De blefvo
således icke likstälda förr, och man gör ej rättvisa mot rust- och
rotehållarne, förrän fixeringen blir vidtagen. Det är äfven i detta
syfte, som Herr Rundbäck uttalat sig och i hvilket afseende jag
vill vara med honom, men jag kan naturligtvis icke för öfrigt in¬
stämma i de förslag, han för Riksdagen framstält, eller i det syfte,
hans skrifvelseförslag, såsom tillägg till § 1, innehåller. Det ät¬
en tidsfråga, huruvida hans åsigter skola göra sig gällande, då
nya förslag komma att framläggas, eller om vårt försvar skall
komma att hvila på grunden af 1883 års förslag. Men då, så¬
som jag redan yttrade vid öfverläggningen af värnpligtslagen, jag
befarar, att en sammanjemkning af de olika besluten, som fattats
i Kamrarna rörande denna lag, kan under Riksdagens lopp ega
rum, och således sammanstämmande beslut i försvars- och skatte¬
frågorna vid innevarande riksdag ernås, så torde det vara ange¬
läget att få de ökade kostnader för indelningsverket, som fram¬
deles måste blifva en följd, redan nu fixerade. Jag skall derföre
taga mig friheten uppläsa det förslag, jag velat förelägga Kam-
A tillra Kammarens Prof. IffSö. K:n 40.
4
N:o 40.
50
Lördagen den 18 April, f. m.
Ang. lindring mar eu, och jag hoppas, att Kammaren skall gå in på detsamma.
i rustnings- j)et skulle blifva ett nytt mom. till § 2 efter de mom. som finnas,
°C besvären9* sålodes ett mom. d), som skulle erhålla följande lydelse:
(Forts) »Vid markegångssättningen skall efter år 1886 ny uppskatt¬
ning årligen ega rum å medelvärdet af rustnings- och roterings-
besväret för de till hvarje regemente, corps eller båtsmanskompani
hörande rusthåll eller rote. Den kostnad, hvarmed rusthåll eller
rote efter sådan uppskattning befinnes vara betungad utöfver det
här ofvan bestämda värdet, godtgöres rusthållet eller roten af sta¬
ten, på sätt § 10 föreskrifver.»
Detta förslag innehåller att, för den händelse rusthållet eller
roten i framtiden skulle blifva uppskattad till en medelkostnad,
hvad regemente eller corps öfverstigande hvad Kongl. Maj:t här
föreslagit och Riksdagen antagligen kommer att godkänna, så
skulle den summa, hvarmed medeltalsuppskattningen komme att
öfverstiga hvad sålunda bestämts, erhållas af staten. Nu är det
ju alldeles klart, att för dem, som hafva den föreställningen, att
indelningsverket skall komma att bibehållas länge, och såsom jag
befara för framtiden högst betydliga ökade kostnader för dem
som uppehålla detsamma, detta förslag måste innebära eu stor
fördel, men äfven för dem, som föra andra sidans talan och anse,
att det snart skall vara slut på både grundskatter och indelnings¬
verk, tycker jag det icke bör möta några betänkligheter att an¬
taga ett förslag, som i så fall icke skulle hafva någon verkan.
Jag tror derför, att man bör kunna enas om detta förslag, helst
som jag är öfvertygad om, att Första Kammaren icke skall sätta
sig deremot. Skulle förslaget der gifva anledning till någon an¬
märkning, kan ju en sammanjemkning ega rum, som den Kam¬
maren nog icke skall söka hindra, om den är angelägen om att
lösa frågan. Jag anhåller hos Herr Talmannen om proposition å
detta mitt förslag.
I detta anförande instämde Herrar Gunnar Eriksson, Måns¬
son, Thomasson, Trulsson, Ljungnian, Sven Andersson och Öl. Persson.
Herr Magn. Jonsson yttrade: Inom utskottet har icke
varit väckt någon sådan fråga som den nu ifrågavarande, och
jag har derför icke haft närmare tillfälle att tänka på, hvad ver¬
kan det skulle medföra, om Herr Sven Nilssons förslag antoges,
men då förslaget icke blifvit väckt vare sig genom Konglig pro¬
position eller enskild motion, vill det förefalla mig, som frågan
näppeligen skulle nu komma under pröfning. Utom detta tror
jag också, att det finnes motståndskraft nog mot en billig och
rättvis afskrifning af grundskatter och indelningsverk, utan att
man behöfver lägga flere hinder i vägen derför. Jag skall der¬
för, utan att längre uppehålla tiden, yrka bifall till Utskottets
förslag, i den föredragna punkten och afslag å Herr Sven Nilssons
Lördagen den 18 April, f. m.
51 N:o 40.
förslag, li vilket jag, som sagd t, tror skulle komma att hindra Ang. lindring
Herr Hedin: Jag hyser visserligen en ganska liflig farhåga, (Forts')
att det första beslut, Kammaren här i dag fattade, nemligen om
förändrad lydelse af ingressen till grundskatteafskrifninglagen, var
ett allt annat än välbetänkt beslut, och jag har redan haft till¬
fälle iakttaga, hvad man på förhand kunde beräkna, eller att be¬
slutet på åtskilliga håll väckt en oro, på andra en misstro, som
icke kunna annat än blifva hinderliga för det, som i denna sak
i mina ögon är det högsta målet, nemligen en slutlig och billig sam-
manjemkning mellan båda Kamrarne i afseende på så väl värnpligts-
som skattefrågorna. Emellertid vill jag för min del förmoda, att
Andra Kammarens beslut i nyss antydda fall mera afsåg att ut¬
göra en opinionsyttring till förmån för skattereformen, än att det
skulle utmärka en svigtande benägenhet för den sammanjemkning,
hvilken, enligt hvad jag hufvudsakligen under de sista dagarne
från alla håll i Kammaren hört, skulle vara de fleste ledamöter-
nes önskan. Under sådana förhållanden vidhåller jag naturligt¬
vis hvad jag under debatten om värnpligtslagen yttrade, eller att
ett tillägg till nu föredragna 2 § i det syfte Herr Sven Nilsson
föreslagit är särdeles önskvärdt. De två ifrågavarande lindrings-
lagarne äro med hvarandra på det sättet sammanbundna, att de
ömsesidigt förutsätta »motsvarande» nedsättningar. För att nu en
nedsättning i rustnings- och roteringsbesvären må blifva effektiv
och verkligt »motsvarande», går det icke an att stanna vid eu
blott aritmetisk likhet af 30 procents afskrifning på ena som på
andra hållet. Jag anhåller derför att få på det högsta tillstyrka
Kammaren att bifalla Herr Sven Nilssons förslag.
Herr Magnusson instämde med Herr Hedin.
Herr von der Lan öken: Jag är hufvudsakligen förekom¬
men af den näst föregående talaren. Äfven jag vill understödja
den förste talaren, åtminstone hvad sjelfva saken angår. Jag an¬
ser det nemligen vara af vigt, att en sådan uppskattning, som han
föreslagit, göres, på det att full likställighet måtte komma att ega
rum mellan dem, som betala grundskatter, och dem, som in na¬
tura utgöra indelningsverkets onera. Jag tror dock icke att alla de¬
taljer i förslaget äro af den beskaffenhet att det bör antagas. Gån¬
gen af frågan kommer väl att blifva den, att Andra Kammaren
först antager förslaget, och att sedermera uppstår fråga om sam¬
manjemkning i Utskottet för att bringa saken på tal äfven i
Första Kammaren, och för den skull ber jag att få göra några
detaljanmärkningar.
Till en början anser jag det mindre lämpligt, att en dylik
uppskattning göres för hvarje år, ty det är en operation af den
frågornas lösning.
i rustnings-
och roterings¬
besvären.
N:o 40.
52
Lördagen den 18 April, f. m.
Äng. lindring störa omfattning, att det skulle förorsaka allt för mycket besvär
och Ur term 's årligen göra den. Jag tror dessutom, att markegångssättnings-
bcsvären. nämnderna icke äro de lämpligaste myndigheterna för verkstäl-
(Forts.) bolde af sådan uppskattning, som är af den mest genomgripande
betydelse för hela vår statsekonomi. Måhända skulle en särskild
uppskattningsnämnd erfordras, och då vore det så mycket ange¬
lägnare, att denna nämnd icke hvarje år komme att sammanträda.
Slutligen vill jag anmärka, att det är ett förbiseende i förslaget,
att man icke förutsett, hur det skulle gå, derest uppskattningen
af prestationerna möjligen komme att understiga den fixa siffra,
som i Kongl. Maj ds förslag är angifven. Äfven den omständig¬
heten bör iakttagas, då en slutlig redaktion af detta yrkande skall
ega ruin.
Som frågan nu föreligger, yrkar jag emellertid bifall till
Herr Sv. Nilssons förslag.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Äfven jag skulle
måhända kunnat vara med om Herr Sven Nilssons förslag, om
det framkommit något förr; och det förvånar mig, att han icke
framlagt detsamma i Utskottet, så att man fått tillfälle att der
diskutera frågan. Att nu på rak arm antaga ett sådant förslag
anser jag något vågadt af Kammaren. För min del tror jag, att
antagandet af förslaget skulle ytterligare försvåra en samman-
jemkning och utsigten att , komma till ett resultat i de stora frå¬
gorna. Det är detta jag är rädd för att Herr Sven Nilsson haft
till afsigt genom att nu framlägga sitt förslag, och han yttrade
ju också något sådant, som att han kommit fram med detsamma
derför att han befarade, att en sammanjemkning skulle kunna
ega rum. Jag, som icke befarar något sådant, utan tvärt om på
det lifligaste önskar, att en sådan måtte ega rum, vill således
icke, att Kammaren skall biträda ett förslag, som ytterligare skulle
försvåra eu sammanjemkning med Medkammarens åsigt. Hvad
Herr Sven Nilsson egentligen är rädd för, är att den indelta sol¬
daten skulle blifva dyrare, om Kongl. Maj:ts proposition bifölles
oförändrad, och att de trettio procenten, som skulle afskrifvas på
indelningsverket, icke skulle komma rotehållarne till godo i samma
mån som den afskrifning, hvilken gifves genom de redan fixerade
grundskatternas afskrifning med 30 procent. Om jag trodde, att,
sedan man väl afskrifver dessa trettio procent, man sedan skulle
vidblifva det öfriga, och icke någon vidare afskrifning komma
att ega rum, skulle jag kunna förstå nödvändigheten af ett beslut,
som gick ut på, att man efter vissa perioder gjorde en uppskatt¬
ning af indelningsverkets kostnad; men nu, då jag för min del
är lifligt öfvertygad om, att det icke skall dröja länge, innan man
gör en ytterligare afskrifning på indelningsverket, anser jag icke,
att det kan vara nödvändigt att få en sådan bestämmelse. Nu
säger man visserligen, att den indelta soldaten kommer att blifva
53
Lördagen den 18 April, f. m.
N:o 40.
mycket dyrare härefter i följd af ökade skolor, ökade öfningar Ang. lindring
o. s. v. Men huru skola dessa tillökningar kunna ske och huru * rustning*
kunna vederbörande göra detta, om icke Riksdagen beviljar pen- oc\ rote:rin9s'
ningar dertill? Omöjligt, så vidt jag förstår, så vida icke Riks-
dagen beviljar penningar dertill. Man utgår således från den förut- '
sättningen, att följande Riksdagar skola blifva mindre gynsamt
stämda för eu lindring i skatteväsendet. För min del är jag icke
rådd härför, och det förundrar mig, att Herr Sven Nilsson, som
hyser en sådan tanke, ändå vill afslå de förslag, som i år fram¬
lagts. Fruktar man, att majoriteten inom denna Kammare under
de närmaste åren skall blifva en annan, d. v. s. en sådan som
är mindre gynsamt stämd för en rättvis skattereform än vi, så
är det ju väl att hafva åtminstone de trettio procenten afskrida,
ty ändras majoriteten på sätt han tror, lär den väl icke draga i
betänkande att ställa ökade fordringar på soldaterna, äfven om
man har dessa trettio procenten qvar. Jag tror likväl, att majori¬
teten i denna Kammare äfven framdeles skall blifva lika välvilligt
stämd för en rättvis skattereform som vi äro det, och att särskildt
denna reform skall komma att fortsättas och fullbordas. Det är
mycket svårt att utjemna dessa lindringar, så att de blifva lika
för alla. Det står icke till. Man får lof att så att säga slumpa
för att komma någon hvart. Man har t. ex. vid hvarje regemente
uppstält viss lika summa för hvarje rotel)åll, men då inom samma
regemente och corps kostnaderna för rotehållet äro så olika och vex¬
lande ända till femtio procent, har man måst taga en medelsiffra
för att komma till ett resultat, då man icke kunnat uppskatta
hvarje rote särskildt. Jag vet icke för öfrigt, huru denna marke¬
gångssättning skulle tillgå. Man säger, att, om det skulle visa
sig, att kostnaderna blefve större än efter beräkningarna, skulle
staten betala skilnaden, men om det inträffade, att markegången
sattes lägre, så att rotehållaren fatt för mycket, skulle konseqven-
sen och rättvisan fordra, att han betalte igen hvad han fått för
mycket, men derom innehåller S. Nilssons förslag ingenting. Om
nian lägger denna markegångsberäkning till grund, så skulle t. ex.
i Dalarne, der man numera mycket ofta betalar soldaten med en
kontant lön och der det icke finnes någon norm att af marke¬
gången uppskattas i och för lönens bestämmande och der lönen
utgår i kontant, efter som man med soldaten kontrahera^ marke¬
gången bestämmas efter det pris, man betalar för soldaten, och
då kunde det inträffa, att, om rotehållaren får ersättning af staten
för hvad som öfverskjuter den kostnad, som nu beräknats, han
icke får något intresse af att söka hålla lönen nere, ty han är
viss om, att går den öfver detta belopp, får han igen öfverskottet af
staten. Det qvittar rotehållaren lika, om han betalar i lön 200,
300 eller 400 kronor, ty hvad som öfverskjuter t. ex. 150 kronor,
der denna summa nu bestämmes, detta får staten ersätta. Mig
förefaller det, som om, ifall man vidtoge sådana åtgärder och
Jf:o 40.
64
Lördagen den 18 April, f. ro.
Ang. lindring införde sådana bestämmelser, som här föreslås, man ytterligare skulle
i rustnings- försvåra möjligheten att komma till något resultat i sjelfva hufvud-
°C besvären^' frågan. Då svårigheterna redan, så vidt jag kan förstå, äro till-
(Forts) räckligt stora, är jag för min del ytterst tveksam att rösta för
något nytt, som skulle ytterligare öka dem, då man ju i alla hän¬
delser icke kan komma till större eller absolutare rättvisa. Ty
förslaget innebär ett och samma pris inom samma regemente, och
det är detta, som är så svårt, och denna svårighet afhjelpes icke
genom detta nya förslag. I Dalarne t. ex. betalar man en soldat
mycket olika, den ene betalar 130 kronor, den andre 200 kronor
och deröfver, och häraf kan man finna, huru svårt det skulle vara
att afhjelpa denna oegentlighet, om man icke uppskattade hvarje
rote. Men. äfven detta är en orimlighet, ty då finnes icke något
intresse för rotehållaren att få lönen för soldaten så billig som
möjligt. Vid behandling af frågan inom Utskottet och äfven förut
har jag så samvetsgrant som möjligt pröfvat det förslag, här före¬
ligger, och jag kan icke frångå de åsigter jag förut byst och äf¬
ven uttalat samt ännu bibehåller. Jag yrkar således bifall till
Utskottets betänkande, sådant det föreligger.
Häruti instämde Herr S. M. Olsson.
Herr Sv. Nilsson: Att jag skulle få den förste talaren,
som gjorde anmärkning mot det af mig nu framlagda försla¬
get, mot mig, hade jag icke väntat, då han just var eu af
dem, som erkände rättmätigheten af detsamma, då frågan härom
förra gången var på tal. Jag ber Kammaren bemärka, att Herr
Magnus Jonsson då instämde med Herr Hedin och särskildt be¬
tonade, att han var med om, att Kammaren skulle antaga ett
förslag i det syfte Herr Hedin uttalat. På grund häraf hade jag
trott, att jag skulle finna ett stöd hos den utskottsledamoten för
den uppfattning jag nu uttalat.
Hvad nu beträffar, att jag icke gjorde någon anmärkning
mot den föredragna punkten i Utskottet, så får jag säga, att jag
verkligen icke trodde på, att det på allvar skulle blifva någon
sammanjemkning i dessa frågor vid denna riksdag. Efter allt
hvad jag hade hört både af ledamöter i Kamrarne och särskildt
inom Stats-Utskottet, så var det vid frågans behandling i Utskottet
med högst få undantag ej fråga om annat än rent afslag på värn-
pligtslagen; och då ansåg jag detta förslag icke vara af så stor
betydelse, emedan jag trodde, att frågornas fall var gifvet. Men
nu hafva de inträdt i ett annat skede, och det är derför, som jag
framlagt förslaget. Huruvida detta nu skall försvåra frågornas
lösning, det vet jag icke, men jag vet icke heller med hvad rätt
den ärade vice Talmannen kan säga, att jag med detta förslag
velat försvåra frågornas lösning. Jag har framstält mitt förelag
uteslutande derför, att jag, om dessa frågor nu blifva lösta, velat
55
Lördagen den 18 April, f. m.
sätta Sveriges jordegare, som äro betungade af indelningsverket,
i ett skydd mot de ökade kostnader, som eljest framdeles komma
att drabba rust- och rotehållare. Jag ber att få lägga Herr vice
Talmannen på bjertat att icke beskylla mig för några biafsigter
med mitt förslag, vare sig i det ena eller andra syftet. Är han
nu så öfvertygad att, om dessa frågor blifva lösta innevarande
år, indelningsverket icke länge skall blifva beståndande, ja då
förstår jag verkligen icke, hvarför han icke skulle kunna vara
med om det af mig framlagda förslaget, ty då har det ju ingen
betydelse. Och har han den uppfattning af dessa förslag, som
jag har, eller att de icke komma att påskynda indelningsverkets
afskaffande, då måste han gifva mig rätt deruti, att det är för-
sigtigast att få kostnaderna fixerade, på det att de icke må kunna
stiga så, att de blifva odrägliga för dem, som skola utgöra dem.
Jag hade icke väntat att han, som städse fört allmogens talan här
i Kammaren förr, nu synes verka för motsatsen.
Han. talade också om att markegångssättningen icke skulle
vara mäktig att bestämma denna taxa lika i de olika provinserna,
men jag vill erinra om, att markegångsstadgandena redan nu inne¬
hålla bestämmelse derom, att soldatrotarne skola efter markegångs-
taxan uppskattas, och för min del har jag icke hört uttalas något
klander öfver denna markegångssättning och jag vet ej, huru dessa
bördor skola kunna säkrast bestämmas än just af personer, som
äro förtrogna mod förhållandena i orterna. Det är landstingen,
som tillsätta deputerade för markegångssättningen. Den, som an¬
ser sig orättvist behandlad, har rätt att klaga hos Kammarkolle¬
gium, och jag tror, att den, som har skäl till sin klagan, får rätt.
Skulle landstingen tillsätta deputerade så, att de uppskörtade sta¬
ten, så har advokatfiskal i Kammarkollegium att försvara statens
rätt. Det ligger således ingen fara i antagande af detta förslag,
hvarken från statens eller rust- och rotehållarnes sida.
Vidare har sagts, att markegångssättningen skulle kunna be¬
stämma värdet lägre. Deri anser jag vice Talmannen hafva rätt
äfvensom uti, hvad äfven en annan talare anmärkte, att man icke
behöfde hafva sådan uppskattning hvarje år, utan det vore nog
med hvart femte år. Jag vill gifva begge desse talare rätt, men
jag har framlagt mitt förslag sådant det är, på det Stats-Utskottet
skulle få tillfälle att sammanjemka det med de åsigter, som ut¬
talats från Första Kammaren, och jag förestälde mig, att dessa
tvänne punkter kunde gifva Första Kammaren anledning till att
visa tillmötesgående. För min del skulle jag icke vara obenägen
att gorå vissa jemkningar, om syftemålet i alla fall vunnes, och
jag föreställer mig, att, om detta förslag antoges, skulle man der¬
igenom icke bereda frågans fall eller lösning, ty förslaget bär icke
framkommit.— jag säger det ännu en gång — för annat ända¬
mål, än att jag velat för framtiden bevara åt rust- och rotehållarne
N;o 40.
Ang. lindring
i rustnings-
och roterings-
besvären.
(Forts.)
N:o 40.
56
Lördagen den 18 April, f. ni.
Ang. lindring eu försäkran, att de icke skola betungas utöfver hvad nu af Kougl.
i rustnings- fy[aj;t föreslagiis såsom värde på deras besvär.
°Cbesvären gS Jag anhåller fortfarande om bifall till mitt förslag.
(Forts.)
Den vidare öfverläggningen uppsköts till kl. 7 e. m., då
detta sammanträde, enligt derom utfärdadt anslag, komme att fort¬
sättas; och åtskildes kammarens ledamöter kl. 1/i 4 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, O. L. Svanbäeks Boktryckeri-Aktiebolag, 1885.