RIKSDAGENS PROTOKOLL.
!885. Ändra Kammaren. N:o 39.
Torsdagen den IG April.
Kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens under gårdagens
sammanträde fattade beslut i fråga om Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets Ut¬
låtanden N:is 15 a och 30.
§ 3.
Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 34, i anled¬
ning af väckt motion om författning i syfte att prest inom svenska
kyrkan fritages från skyldighet att med* vigsel stadfästa äktenskap,
som ingås af frånskild make; uti hvilket utlåtande Utskottet hem¬
stält, att berörda, inom Andra Kammaren af Herr E. Nyström af-
gifna motion icke måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
Efter föredragning af detta ärende anförde:
Herr Nyström: Herr Talman! Mine Herrar! Jag behöfver
icke upplysa herrarne om, att jag för min del icke hyser särdeles
stora sympatier för statskyrkan såsom en statskyrklig institution. Hvad
jag nu kommer att anföra får och kan således icke uppfattas såsom
något försvar för statskyrkan såsom sådan. Det är icke af intresse
för statskyrkan, utan af intresse för det kristliga lif, som dock finnes
inom statskyrkan, som jag begärt ordet för att med några ord beled¬
saga motionen på dess färd.
Lag-Utskottet har här anfört några skäl för sitt afslag, några
skäl, i hvilka det så att säga sveper in sitt afslag. Jag skall be att
få säga några ord om hvarje af dessa tre skäl. Först och främst
säger Utskottet, att Utskottet för sin del i hufvudsak gillar hvad kyrko-
lagsutskottet vid 1883 års kyrkomöte i frågan yttrat. Det först
nämnda Utskott yttrar, är att »det syntes Utskottet som borde motio-
närerne från sin utgångspunkt hafva kommit till mera omfattande
yrkanden, än dem som i motionen föreligga.» Ett dylikt skäl har
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 39. t
Ang. prests
inom svenska
kyrkan frita -
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
Nso 39. 2
Torsdagen den 16 April.
prest*
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
flere gånger under nu pågående riksdag blifvit anfördt mot före¬
slagna reformer; då man begärt hälften eller tredjedelen, så har man
fått det svaret: Ni har begärt för litet och derför gifves ingenting.
Då det här om dagen var fråga om befrielse för dissenters i städerna
från vissa skatter, så mötte man förslagsställaren dermed att han be¬
gärt för litet och att han borde hafva framstält samma yrkande äfven
i fråga om dissenters på landet, och sammalunda har förhållandet nyli¬
gen varit med äfven en annan reformfråga. Det förfarandet påmin¬
ner, såsom en talare vid 1883 års kyrkomöte yttrade, om frälsarens
ord: »Vi hafva pipat för eder, och I hafven icke velat dansa; vi
hafva sjungit sorgesånger för eder och I hafven icke velat gråta.»
Det hade för visso varit fara värdi, att om jag i min motion be¬
gärt mera än jag gjort, t. ex. obligatoriskt civiläktenskap, så hade
man mött mig med den invändningen att jag begärt för mycket,
men nu möter man mig med att jag begärt för litet. Huru skall
man väl då bära sig åt för att icke få ett bleklagdt nej till svar? Jag
för min del vet det icke.
Vidare anmärkes i den af Utskottet citerade källan, kyrkolags-
utskottsbetänkandet från år 1883, att en sådan förändring »skulle inne¬
bära, att ett äktenskap, som enligt statens lag var tillåtet, af kyrkan skulle
betraktas som ett brott; ochman ryggar tillbaka för den uppfattningen,att
staten skulle tillåta något som kyrkan skulle ogilla. Det finnes emel¬
lertid redan nu saker, som äro af den beskaffenhet att staten tillåter,
men kyrkan måste ogilla dem; jag hänvisar till den snart förekom¬
mande bränvinslagstiftningen. Den står under statens kontroll, sta¬
ten gifver till och med visst folk tillåtelse att sälja och utportionera gif¬
tet ; men i den saken kan icke kyrkan uppträda såsom tillåtande eller
gillande. Den invändningen betyder således för mig ingenting.
Utskottet säger vidare, att civiläktenskap skulle blifva en följd af
min motion, och man vill akta sig för att taga något steg ditåt. Men
civiläktenskap är redan af svenska lagen erkändt såsom en laglig
form för ingående af äktenskap. Vid 1868 års kyrkomöte, då en mo¬
tion i liknande syfte med min väcktes, möttes förslagsställaren, nu
en medlem af denna Kammare, med den farhåga, att om ett sådant
förslag antoges, så skulle man bana väg för civiläktenskapet. Motionen
förkastades, men civiläktenskapet måste emellertid göra sig gällande och,
såsom en af motionärerna i ämnet år 1883, Rudin, yttrade, om man i nu
ifrågavarande hänseende sjelfvilligt vidtagit åtgärder, som i alla
fall under omständigheternas tvång komma att visa sig vara nödvän¬
diga, så hade man åtminstone kunnat rädda skenet och sin ära och
icke visat sig som en afgjord motståndare till en reform, hvilken tiden
ändå måste fora med sig.
För det andra har Lag-Utskottet anmärkt mot min motion, att jag
icke framlagt något förslag till formulering af den författning, om
hvars antagande af Riksdagen jag gjort framställning. Men jag un¬
drar verkligen, huru vida, om så skett, motionen då hade rönt ett
bättre öde. Dessutom vill jag påpeka att, ehuru jag icke i den så
kallade klämmen framstält ett formuleradt förslag, har jag likväl
gjort det i motiveringen, der jag yttrar, att den enklaste utvägen för
lösningen af de påpekade svårigheterna vore den, att äktenskap mellan
Torsdagen den 16 April. 3
kontrahenter, der endera eller begge vore frånskilda, skulle fullbor¬
das genom borgerlig vigsel, men att dock den oskyldiga parten i
skilsmessa för hors skull ej vore förhindrad att erhålla kyrklig vigsel,
der sa önskades. Om Lag-Utskottet velat göra någonting i saken,
både det mycket väl i denna punkt af motiveringen till motionen
kunnat finna ordalag, som passade till hufvudinnehållet i ett formuleradt
förslag. Detta skämt synes mig således icke vara någonting annat
än ett af de så kallade obotfärdiges förhinder.
Slutligen säger Utskottet: »Då i alla händelser, när kyrkomötets,
ined endast sa_ knapp majoritet fattade beslut afstyrka af flertalet af
rikets domkapitel samt icke vunnit Kong!. Maj:ts godkännande, nå¬
gon utsigt icke för närvarande lärer förefinnas för sakens genomfö¬
rande» — så afstyrka- Utskottet motionen. Jag ber då få påpeka,
att det finnes andra hänsyn att fästa sig vid,' när det är fråga om
reformer, än blott den omständigheten, huru vida i närvarande öo-on-
blicket finnes en tillräckligt stark majoritet för förslaget. Vill man annars
erkänna det berättigade i att agitera för reformer, att ropa på rät¬
telse i lagstiftningen, så är det icke fosterlandsvännens pligt att börja
agitera först då, när opinionen finnes vara stark nog för att vinna
seger, utan han måste börja dermed redan innan en sådan opinion
vunnits; det är just genom ideliga framställningar, genom enträget
framhållande af rådande missförhållanden, som opinionen för refor¬
men skall bildas och understödjas. Det finnes nu inom svenska kyr¬
kans presterskap, många, som hysa samvetsbetänkligheter mot att sam¬
manviga, med det i handboken lagstadgade formulär, sådana kontra¬
henter, som jag i min motion beskrifvit; det händer till och med, att
prester lemna _ sin embetsbefattning just för sådana svårigheters skull.
Jag hai här i min hand en bok, som innehåller en skildring af den
bekante, för få år sedan aflidne missionsföreståndaren Almqvists lef¬
nad. . Innan han blef missionsföreståndare på Johannelund, var han
eu nitisk och trägen arbetare i svenska kyrkans tjenst. Men han
blef .af domkapitlet ålagd att viga makar, som enligt Guds tydliga
ord icke hade tillåtelse att ingå ett förbund, som presten skall väl¬
signa och enligt handboken förklara oupplösligt, ett förbund, helgadt
af Guds ord; och det var endast kontrahenternas afresa till annan
ort, som hjelpte honom ur klämman. Då man besinnar att presten
skall förklara ett äktenskap oupplösligt och knyta det som Jesu Kri¬
sti tjenare, under det han inom sig hyser den öfvertygelsen, att kon¬
trahenterna hafva tvärt emot Guds ord upplöst sina förra äktenskap
och sålunda tvingas till ett vanhelgande af Guds eget ord, den skrift,
som så väl svenska staten som svenska kyrkan erkänna för den hög¬
sta auktoritet; så är det väl icke för mycket begärdt, att man söker
undanrödja den stötestenen för dem, som vilja vara upprigtiga och
ärliga kyrkans tjenare. Talade jag som fanatisk dissenter dier af
hat tdl och vilja att göra svenska kyrkan illa, så skulle jag icke upp¬
båda på detta sätt. Men just genom att svenska kyrkan sätter sig
P_å tvären mot sådana samvetsömma personers önskningar, slår hon
sjelf en spik i sin egen likkista. Det är af intresse°för kyrkans
kristna karakter, det är för att rädda åt kyrkan så mycket som möj¬
ligt af vårt kristna lif, som jag tagit till ordet i min motion på an¬
is: o 89.
Ang. pr ests
inom svenska
kyrkan f rita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
N:o 39.
Ang. prests
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
4 Torsdagen den 10 April.
modan af en kyrkans tjenare i denna stad. Ännu i senaste af kyrko¬
mötet godkända upplaga af nya testamentet finnas bibehållna fyra
ställen, som förbjuda äktenskapets upplösning utom i ett fall, nemli¬
gen två hos Matteus, ett hos Lukas och ett i första Korintierbrefvet,
ställen hvilka tydligen stämpla såsom ett brott mot sjette budet så¬
dana äktenskap, der den ena eller andra kontrahenten uppenbarligen
brutit ett föregående äktenskap. Det duger icke för svenska kyrkan
eller svenska statens ombud att lättsinnigt stöta ifrån sig anspråken i
detta hänseende, ty, såsom ordspråket säger: »krukan går så länge
till brunnen efter vatten, tills hon spricker»; så är det här också. Om
man ställer sig helt och hållet obeveklig mot fordringarna i detta
hänseende, åstadkommer man endast, att mera samvetsgranna prester
utträda ur kyrkans tjenst och mindre samvetsgranna komma i stället.
Vill man se till att kyrkan icke blott blir en tom form eller, såsom
en talare vid 1883 års kyrkomöte utlät sig, ett »statens kreatur»,
är det nödigt att gifva erkännande åt presternas samvetsömhet i detta
fall. Här om dagen tog jag mig friheten tala emot svenska kyrkans
vetorätt, emedan jag ansåg att den, såsom en af staten garanterad
och understödd kyrka, icke kunde göra anspråk på att få vara fullt
oberoende i sina lagstiftningsåtgärder. Men det hindrar mig icke att nu
inlägga ett varmt ord för dem, som inom kyrkans former vilja gifva
tillbörligt erkännande åt kristen tro och sanning. Högsta helgd lig¬
ger icke i domstols utslag, utan i Herrans eget ord.
Jag har velat anföra detta till beledsagande af min motion. De
tre skäl Lag-Utskottet för sin hemställan anfört äro icke annat än
svepskäl, i hvilka min motion blifvit. insvept som liket till begrafning.
Men svepklädet skall en gång lyftas och den döda skall uppstå!
I detta anförande instämde Herrar WrctUnd och Nyqvist.
Vidare anförde:
Herr Blomberg: I sista punkten af sin motivering säger Lag¬
utskottet: »när Kyrkomötets, med endast så knapp majoritet fattade,
beslut afstyrkts af flertalet af rikets domkapitel, samt icke vunnit
Kongl. Maj:ts godkännande, lärer icke för närvarande finnas någon utsigt
för sakens genomförande.» Af dessa utaf Lag-Utskottet anförda skäl
skulle jag för min del vilja draga eu ännu längre gående slutsats,
än den att ingen utsigt nu finnes för sakens genomförande. Jag skulle
nemligen vilja draga den slutsatsen, att för närvarande icke förefin¬
nes behof af en sådan lagförändring. Då svenska kyrkan har sin
egen representation, torde, det vara tydligt, att omdömet om hvad som
för svenska kyrkan och dess presterskap vore lämpligt bör utgå från
denna representation, och så har äfven skett i detta fall. Men den
opinionsyttring, som derifrån utgått, har beslutats med högst ringa
majoritet, och de administrativa myndigheter, hvilkas utlåtande Kongl.
Maj:t inhemtat, hafva till största delen yttrat sig deremot, så att —
och detta är det. vigtigaste — kyrkans högste styresman icke funnit
sig böra för Riksdagen framlägga förslag i detta afseende. Vid så¬
dant förhållande synes mig i sin ordning, att Riksdagen låter saken
Torsdagen den 16 April.
5 N:o 39.
hvila, till dess ett starkare tryck kommer från detta håll. Ensamt Ang< preses
detta anser jag vara tillräckligt skäl för att tillstyrka Lag-Utskottets j'^a^veZs^
hemställan, men jag vill dock litet närmare ingå i pröfning af sjelfva !jan<ie från
saken. Jag får då säga, att motionärens förslag synes mig vittna om skyldighet att
missuppfattning af kyrkans och prestens ställning till staten, och alla me<l vigsel
dessa tre parters förhållande till äktenskapet. Hvad först beträffar stadf°‘sta ak~
prestens ställning, så talas om den förfärliga samvetsnöd, hvari han in^affrån¬
komma!, då han nödgas välsigna dylika äktenskap. Men det är att skild make.
märka, att äktenskapet efter vår kyrkas lära alls icke är något sakra- (Forts.)
Klent. Häraf följer, att presten, då han förrättar en vigsel, ej i spe¬
cifik mening verkar såsom en Kristi tjenare. Såsom sådan framträ¬
der han endast, då han förkunnar ordet och förvaltar sakramenten;
men vid vigseln förkunnar han icke ordet och förvaltar icke heller
sakramenten. Kan presten klaga öfver att nödgas välsigna dylika
äktenskap, som de nu ifrågavarande, så kan lika väl en kristligt sin¬
nad kronofogde eller magistratsperson klaga deröfver och såga: »Det
är ett våld af staten att ålägga mig välsigna sådana äktenskap, som
enligt min uppfattning strida mot Kristi bud och lära.»
Detta om presterskapets ställning. Hvad kyrkans ställning be¬
träffar, synes motionären hafva förutsatt, att kyrkan skulle ega högre
grad af helighet än staten, så att staten mycket väl kunde tillåta sa¬
ker, öfver hvilka kyrkan måste läsa sitt anathema. En dylik upp¬
fattning kan jag icke godkänna; och jag tror icke heller, att det kan
finnas något verkligt stöd derför. År staten en kristlig stat, så må¬
ste han på sig ställa samma anspråk i afseende å helighet som kyr¬
kan. Om de äktenskap, som nu äro i fråga, icke kunna anses med
Kristi lära öfverensstämmande, skulle slutsatsen deraf således icke
blifva, att presterskapet befriades från att läsa välsignelsen öfver dem,
utan rätta slutföljden blefve, att staten upphörde att erkänna sådana
äktenskap och förklarade dem olagliga. Eu sådan slutsats vill jag
dock icke draga. Jag anser nemligen nödigt, att staten fortfarande
erkänner äktenskap af detta slag. Fråga vi nu för det tredje, hvaraf
detta tal egentligen kommer, att den tjensteman, som nödgas helga
sådana äktenskap, råkar i så svår samvetsnöd, så är detta beroende
på en skrifttolkning och, väl att märka, en icke obestridd skrifttolk¬
ning. Jag vill nu icke inleda någon diskussion om tolkningen af
ifrågavarande skriftrum; jag vill endast erinra, att den skrifttolkning,
som ligger till grund för motionen, icke är obestridd, utan tvärt om
att mycket lifliga och kraftiga strider härom förts mellan personer af
framstående teologisk lärdom. Vid sådant förhållande, då den exege-
tiska frågan icke är oomtvistad, då det är alldeles nödvändigt för
staten att fortfarande erkänna dessa äktenskap, och då det icke är
lämpligt, att staten tillerkänner kyrkan större helighet, än den tiller¬
känner sig sjelf, yrkar jag bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Lewin: Jag har inom Lag-Utskottet deltagit i behandlin¬
gen af detta ärende, och min mening öfverensstämmer alldeles med
Lag-Utskottets. Jag har inga skäl att tillägga till de af Lag-
Utskottet anförda; jag skulle endast vilja lägga vigt derpå, att som
presten äfven är statens tjenare, lärer lian också få underkasta sig
Mo 39. 6
Ang. prests
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från-
w skild make.
(Forts.)
Torsdagen den 16 April.
att fullgöra de funktioner, som af statens lagar föreskrifvas. Jag
yrkar bifall till Lag-Utskottets betänkande.
Herr Nyström: Jag skall blott i största korthet bemöta några
yttranden, som fäldes af talaren på hernösandsbänken. Han anförde
först att presterna icke i specifik mening vore Kristi tjenare, då de
.förrätta den handling som kallas vigsel. Deremot vill jag blott på¬
peka det förhållande, att detta är just det uttryck, som förekommer
i vigselformuläret, enligt hvilket presten vid vigseln säger: jag stad¬
fäster såsom en Kristi tjenare detta äktenskapsförbund o. s. v. Således
har den värde talaren icke kunnat på allvar vilja jemföra presten i
denna förrättning med eu kronofogde eller magistratsordförande.
Så vidt jag förstår, kan icke en kronofogde eller annan embetsman
vid vigseln betraktas såsom Kristi tjenare i annan mening än om han
är kristen för öfrigt, i ty då han verkställer denna sin syssla eller
förrättning, gör han det icke såsom Kristi tjenare i den specifika me¬
ning som presten, då han viger. Kronofogden har enligt det för
honom gällande formulär icke någon skyldighet att välsigna äkten¬
skapet, Uti formuläret för civiläktenskapet förekommer, så vidt jag-
vet, icke ordet välsigna, utan när kronofogde eller annan civil myn¬
dighet viger, stadfäster den blott äktenskapet; den använder ordet
stadfästa eller förklara giltigt eller något dylikt uttryck. Den värde
talarens jemförelse torde sålunda ej hafva varit fullt allvarligt menad.
Vidare anförde lian, att den uppfattning, som ligger till grund för de
samvetsbetänkligheter, som jag antydt, berodde på den förutsättning
att man ansåg kyrkan hafva större helighet än staten. Så vidt vi
alla bekänna oss till den kristna kyrkan och bekänna att kristen
kyrka är de heligas samfund, så måste medgifvas, att kyrkan i detta
afseende står högre än staten, då denna senare ju inom sig erkänner
äfven judar och andra icke kristna. Således kunna icke begreppen
kyrka och stat sammanfalla. Äfven om jag ställer mig på statskyr¬
kans ståndpunkt, så måste jag göra den skilnad, att de som tillhöra
denna kyrka, såsom af staten underhållen och favoriserad, befinna
sig i en annan ställning, åtnjuta andra förmåner och hafva andra
skyldigheter än öfriga statens medborgare, som ej tillhöra denna
kyrka. Följaktligen sammanfalla icke i vår tid dessa två be¬
grepp, och det duger således icke heller att ifrågasätta det. För
öfrigt är det. bekant, att i den trosbekännelse, som den lutherska
kyrkan och andra trossamfund hafva gemensam, ingår den tros¬
artikeln: »jag tror på de heligas samfund». Men det finnes ingen
trosarkel, enligt hvilken jag förklarar mig tro på en helig stat annat
än inom kyrkostaten; men så långt vill väl icke den ärade talaren
föra oss med sin filosofi. Samme värde talare sade slutligen, att dessa
omnämnda samvetsbetänkligheter icke vore mycket att fästa sig vid,
såsom beroende på en tvifvel underkastad skrifttolkning. Jag vill
härom blott åberopa Professor Buding yttrande vid 1883 års kyrko¬
möte emot en talare från Lund, som uppträdt och sagt att man icke
skulle så mycket fästa sig vid Kristi ord utan vid Kristi anda. Pro¬
fessor Budin svarade: om man bekänner Kristi anda, så att den står
i strid med Kristi tydliga ord, så är det illa bestäldt med den krist-
Torsdagen den 16 April.
7
Ti:o 31).
liga läran. Om en mästare säger till sin lärjunge: Måla denna tafla
så och så, och han målar den illa, kan man icke säga att han hand¬
lat emot sin lärares föreskrifter, men om han i stället för att måla
täflan täljer på en käpp, så har han handlat tvärt emot mästarens
befallning. På samma sätt här: om en kyrka förklarar sig vilja lyda
Herren och stödja sig på honom, medgifver välsignelsen åt äkten¬
skapliga förbindelser, rakt stridande mot hans tydliga ord — hur
kan den då längre på allvar vilja bekänna sig till hans namn!
Herr Waldenström: Herr Talman! Mine Herrar! Vid 1868
års kyrkomöte väckte jag en motion i samma fråga, som nu af Herr
Nyström blifvit bragt på tal i Kammaren. Det var dock emellan
min motion och den nu föreliggande den väsentliga skilnad, att då,
Herr Nyström yrkar, att prest skall befrias från skyldigheten att
sammanviga makar, som äro frånskilda för annan orsak än för äkten¬
skapsbrott, så yrkade jag, att kristlig och kyrklig vigsel icke skulle
tillåtas för sådana kontrahenter. Vid samma kyrkomöte, då man
insåg att min motion skulle falla, väckte Biskop Björk en motion af
ungefär samma lydelse som den, som nu föreligger. Den föll, äfven
den. Vid kyrkomötet 1883 upptogs saken å nyo genom två motioner.
Motionärerna inskränkte sina yrkanden dertill, att prest skulle be¬
frias från skyldigheten att viga frånskilda makar. Men kyrkomötet
förkastade dessa motioner och fattade ett beslut öfverensstämmande
med den motion, som jag vid 1868 års kyrkomöte hade fram¬
lagt, nemligen att i skrifvelse till Kongl. Maja hemställa »om grund-
lagsenliga åtgärders vidtagande för vinnande af sådan lagbestäm¬
melse, att äktenskap, som person, hvilken sjelfvilligt och utan att
vara föranledd af horsbrott å den andra partens sida vållat ett före¬
gående äktenskaps upplösning, önskar ingå under förra kontrahen¬
tens lifstid, icke måtte såsom kristligt äkta förbund utlysas eller med
kyrklig vigsel stadfästas».
Hvad nu beträffar den bibliska sidan af saken, så låter det sig
aldrig bortförklaras, hvad Frälsaren med egen mun uttalat : »Den som
skiljer sin hustru ifrån sig utom för hors skull och tager en annan,
han gör hor; och den, som tager den frånskilda, han gör hor». Det
har fordrats århundraden af kyrkligt teologiskt arbete för att tvinga
dessa ord till att blifva tvetydiga. Att man någonsin arbetat på att
gorå dem tvetydiga, det har haft sina naturliga skäl i den omstän¬
digheten, att sedan den kristna kyrkan blifvit statskyrka och kommit
under furstarnes hägn — och att furstarne visserligen icke alltid
varit synnerligen välkända för sina förhållanden i sedligt och äkten¬
skapligt afseende, är bekant — så har teologien måst, för att fortfarande
stå i gunst hos dem, försöka jemka Frälsarens ord till en sådan tve¬
tydighet, att den kunde gifva åtminstone ett ringa sken af berätti¬
gande åt deras och andra stora herrars begär att byta om hustrur,
när helst de ville. På denna grund, Herr Talman, skall jag be att
få yrka, icke bifall till Herr Nyströms motion, utan bifall till ett sär-
skildt förslag i öfverensstämmelse med det, som jag nyss uppläste.
Jag skall be att senare få återkomma dertill och vill då närmare for¬
mulera detsamma.
Ang. presto
inom svenska
kyrkan f rita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
N:o 89. 8
Torsdagen den 16 April.
Ang. •prests
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
Men icke blott på denna grund är det som jag gör detta yr¬
kande, utan jag gör det äfven i samvetsfrihetens intresse. Man här¬
under årens lopp talat mycket om frihet och kämpat för frihet på
det religiösa området, frihet för dissenters och frihet för lekmän inom
den svenska kyrkan. Jag tror, att man äfven bör tänka något på
frihet för samvetsömma prester inom den svenska kyrkan att i hand¬
ling följa det, som de tydligen se vara Frälsarens bud. Att tvinga
en prest att sammanviga frånskilda makar och öfver deras förbindelse
läsa den kyrkliga och kristliga välsignelsen, då han vet att hans
Frälsare, hvars tjenare han är, kallar denna förbindelse ett äkten¬
skapsbrott, det är förfärligt.
Under diskussionen vid 1868 års kyrkomöte tillät jag mig att
begagna ett uttryck härom, som väckte mycket ogillande inom mötet
och föranledde en talare att uttrycka de vidriga känslor han erfor,
ja, till och med gaf utgifvaren af referatet öfver kyrkomötets för¬
handlingar anledning att hoppa öfver mina ord med den anmärkning
att jag tillåtit mig några opassande ord, som han ansåg sig icke böra
återgifva. Emellertid tror jag, att eu sann realism sedan dess gått
så mycket framåt, att jag djerfves åter framhålla detta uttryck. Jag-
sade nemligen: att tvinga en samvetsgrann prestman att lysa den krist¬
liga äktenskapsvälsignelsen öfver en förbindelse, som han måste på
grund af Frälsarens ord anse såsom ett horsbrott, det är detsamma
som om man tvingade honom att med Herrens välsignelse inviga en
bordell.
Fn ärad talare från Hernösand sade, att äktenskapet, enligt den
lutherska kyrkans uppfattning, icke är något sakrament, och att det
egentligen är såsom sakramentets förvaltare och ordets predikare
som presten är Kristi tjenare. Jag tror, att presten är en usel Kristi
tjenare, om han endast är det såsom ordets predikare och sakramen¬
tets förvaltare och icke tillika är det i åtlydnad för Frälsarens bud.
En annan talare, som äfven försvarade Utskottets hemställan,
sade, att så länge presten är statens tjenare, är han skyldig att
göra, hvad staten ålägger honom. Ja, jag vet det. Han står, när
staten ålägger honom att handla mot Kristi bud, i valet mellan att
nedlägga sitt embete eller att med sitt samvetes förkränkelse fullgöra
statens befallning. Men frågan är, om det är rätt eller nyttigt för
staten eller kyrkan att pålägga honom sådana förbindelser, som måste
kränka hans samvete och måste försätta honom i ett tillstånd af andlig
svaghet, ur hvilket han kanske icke förmår att resa sig. År det en sann
kristlig frihet att, medan rättighet att lyda Guds ord lemnas åt dis¬
senters och lekmän,..denna rättighet deremot förvägras den samvets¬
granne presten? År det ens från statens synpunkt sedt nyttigt att
så sker?
Utskottet har sagt, att det icke kan vara önskvärdt att gifva
ram åt en sådan tanke som den, att staten skulle tillåta något, som
kyrkan ansåge vara brottsligt. Detta är ett högst besynnerligt re-
sonnement. Vore det rätt, så skulle t. ex. kyrkan i en stat, der
bordeller äro legaliserade, nödgas anse sådana vara obrottsliga, der¬
för att staten tillåter dem att finnas.
Utskottet har vidare sagt, att motionen icke skulle hafva någon
Torsdagen den 16 April.
9 Jfso 39.
utsigt till framgång nu, och att den derför icke borde af Riksdagen
bifallas. Herr Blomberg ansåg ock, att detta vore skäl nog till
utslag. För min del tror jag icke att detta är skäl nog för att afslå
en motion. Inga reformer i frihetsvänlig rigtning skulle då komma
ett tuppfjät framåt. Alla sådana reformer hafva i alla tider gått framåt
under oupphörliga strider mot auktoriteter, som synts öfverväldigande.
Den motion, som jag vid 18(18 års kyrkomöte väckte i nu förelig¬
gande fråga, föll efter flere timmars diskussion med 37 röster mot 12,
men den af mig då förfäktade meningen vann pluralitet vid
kyrkomötet år 1883. Jag medgifver, att om Riksdagens Andra
Kammare nu skulle mot samvetsömma prester i svenska kyrkan visa
någon smula liberalitet i den angifna rigtningen, så skulle det icke
för närvarande leda till något resultat. Men det. skulle bidraga der¬
till, att opinionen småningom vände sig till att låta det vara rätt
som är rätt. Jag ber derför att i öfverensstämmelse med 1883 års
kyrkomötes beslut få föreslå, att Kammaren beslutar en skrifvelse
till Kong! .Maj::, med anhållan »om grundlagsenliga åtgärders vid¬
tagande för vinnande af sådan lagbestämmelse, att äktenskap, som
person, hvilken sjelfvilligt och utan att vara föranledd af horsbrott å
den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps upplösning,
önskar ingå under förra kontrahentens lifstid, icke måtte såsom krist¬
ligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig vigsel stadfästas.
Ang. prests
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
Herr Ekman: Som vi finna, behandlar motionen ett ämne, som
helt och hållet faller inom kyrkolagstiftningens område. Motionen har sin
grund i Herrans ord i Matteus 19: 9 om horsbrott. Med anledning häraf
har motionären ansett, att en prest icke bör vara skyldig att samman¬
viga personer, som enligt dessa Herrans ord begått hor. Men hvil¬
ken ställning intager kyrkan sjelf, som ju betraktar den heliga skrift
såsom sin förnämsta auktoritet, till denna fråga? Vid 1868 års
kyrkomöte afslogs en liknande motion med 37 röster mot 12. Vid
1883 års kyrkomöte bifölls visserligen den då väckta motionen med
29 röster mot 27, men i denna minoritet af 27 röster torde flertalet
hafva varit prester. Jag kan visserligen icke nu bestämdt säga, att
förhållandet var sådant, då jag icke haft tid att läsa förhandlingarna
härom, men jag undrar om jag icke har rätt i min förmodan. Lag¬
utskottet lemnar vidare den upplysningen, att af Kong! Maj:t ytt¬
randen i ämnet blifvit infordrade från rikets domkapitel, Stockholms
stads konsistorium och hofkonsistorium, och att flertalet af dessa myn¬
digheter afstyrkt den af kyrkomötet beslutade förändringen. Då
kyrkliga auktoriteterna på. detta sätt gått till väga, synes mig deraf
klart framgå, att kyrkan gillar äktenskap mellan kontrahenter, Indika
enligt Matteus 19: 9 hafva gjort hor. Men, säger man, huru kan kyr¬
kan göra sådant, oaktadt den står på biblisk grund? Jo, sådan är
kyrkan. Den säger väl att den står på skriftens grund, men på
samma gång trampar den uppenbart skriften under fotterna. När
man ingår i kyrkan såsom dess tjenare, så vet man detta på förhand;
man vet sålunda hvad man har att rätta sig efter. Ty kyrkan aktar
icke Guds ord i alla stycken. Derför må den, som blir dess tjenare,
öfverväga bekostningen. Men har man påtagit sig kyrkans embete
N:o 39. 10
Torsdagen den 16 April.
Ang. prests och då upptäcker, att hon trampar Guds ord under fotterna, oak-
in°m svenska ta(jt ]10n vill stå på biblisk grund, så har man intet annat att göra
"gande från au att lemna sitt embete inom henne. Jag kan derför icke annat
skyldighet att än instämma i följande ord af 1883 års kyrkolagsutskott, hvilka jag
med vigsel ber att få uppläsa: »Den satsen, att ifrågavarande slags äktenskap ej
städj osta ak- ]mrma erkännas såsom kristliga, borde hafva le dt till en fordran derpå,
ingås "af från-att cj heller skulle få af kyrkans tjenare stadfästas såsom sådana.
‘skild make. En dylik fordran uppställa emellertid icke motionärerna. Den nya
(Forts.) lagstiftningen de åstunda skulle innefatta allenast rättighet för prest
att vägra kyrklig fastställelse, ej skyldighet till sådan vägran.
Lagstiftningen skulle uppställa en grundsats såsom vigtig, men göra
det tillåtet för den enskilde prestmannen att handla deremot». Detta
är väl mycket begärdt. Då kyrkan såsom grundsats erkänt, att
äktenskap emellan kontrahenter, som begått horsbrott, är ett kristligt
äkta förbund, så måste kyrkans tjenare, så länge den grundsatsen af
kyrkan erkännes, lyda dess lagar eller ock nedlägga sitt embete
inom kyrkan. Om eu motion nu förelåge af den beskaffenhet som
Herr Waldenströms vid 1868 års kyrkomöte, så skulle jag hafva varit med
om den, eller att man icke skulle erkänna såsom giltiga sådana äkten¬
skap, som nu äro i fråga; men så länge kyrkan icke är mera krist¬
lig än att hon erkänner en sådan förening för ett kristligt äkta för¬
bund, och så länge kyrkan uppställer den grundsatsen såsom rigtig,
kan jag för min del icke vara med om att tillåta hennes tjenare att
handla i strid deremot. Sådant är för mycket begärdt. Kyrkans
tjenare måste höja sig för kyrkans lagar eller också gå sin väg. Jag
har gjort det senare, då jag fann att statskyrkan icke i allo
hvilade på biblisk grund; och jag tror att för den samvetsgranne
presten ingenting annat är att göra.
Om Herr Nyström eller någon annan hade vackt en sådan
motion, att kyrkan icke skulle erkänna såsom kristligt äktenskap ett
äktenskap, som ingås i strid mot Matteus 19: 9, så skulle jag, som
sagdt, gerna hafva varit med derom; men så länge kyrkan erkänner
ett sådant äktenskap, så anser jag äfven — jag upprepar det —
hennes tjenare böra foga sig derefter eller också lemna sitt embete.
Hvad beträffar Herr Waldenströms yrkande om återremiss, så
skulle jag för min del mycket gerna hafva instämt deri, men då
Första Kammaren redan afgjort frågan, och motionen sålunda fallit,
kan en återremiss icke tjena tiil något, utan torde frågan få anses
afgjord för denna gång. Under sådana förhållanden, Herr Talman,
tillstyrker jag bifall till Lag-Ut skottets hemställan om afslag å
motionen.
Herr Thomas son: Jag vill icke inlåta mig i sjelfva saken,
utan instämmer i det afseendet i hvad Herrar Blomberg och Lewin
anfört. Af rent formella skäl måste jag deremot motsätta mig det
af Herr Waldenström framstälda förslaget. Hans yrkande var icke
återremiss, såsom Herr Ekman uppfattat det, utan en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t derom, att så beskaffade äktenskap som
de, om hvilka det nu är fråga, icke skulle få såsom kyrkliga stad¬
fästas. Som detta yrkande innehåller annat och mera än sjelfva mo-
11 N:o 3!).
Torsdagen den 16 April.
tionen, så föreställer jag mig att Herr Talmannen anser sig förhin¬
drad att derå framställa proposition.
Herr Waldenström: Jag ber att fä instämma i hvad Herr
Thomasson sagt. Jag finner nemligen sjelf vid närmare betänkande,
att det i formelt hänseende icke gerna låter sig göra att framställa
proposition på mitt yrkande. Till följd deraf återtager jag det
samma.
En talare yttrade, att en prest vid inträdet i statskyrkans tjenst
vet, hvad han der har att göra, och hvad statskyrkan ålägger honom.
Går han derför in i tjensten, så måste han finna sig i dess ålig¬
ganden. Kan han icke det, så må han gå.
Ja, det är sant: han måste böja sig eller gå sin väg, såsom
det nu är. Men jag ber att åter få betona, hvad jag nyss framhöll,
nemligen huru vida det kan vara rätt eller nyttigt för den svenska
staten eller kyrkan att bibehålla ett stadgande, som måste bringa
hvarje samvetsöm prest i denna klämma. En sådan samvetsnöd är
visserligen mycket mer beaktansvärd, än Utskottet tyckes hafva fun¬
nit den samma. På den tid jag sjelf var prest, yrkade jag lifligt och arbe¬
tade ifrigt för större frihet i många afseenden för den svenska pre-
sten. Men yrkade jag på sådan frihet, medan jag sjelf var prest, så
vill jag äfven nu göra det för deras skull, som nu bekläda detta
embete, följande dervid den regeln: »hvad I viljen att andra skola
gorå eder, det gören I ook dem.» Och detta gör jag så mycket
hellre, som svenska kyrkan sjelf genom sista kyrkomötet år 1883
besluta och aflåtit en skrifvelse till Kongl. Maj:: i syfte att erhålla
en med Frälsarens ord öfverensstämmande kyrklig lagstiftning i det
hänseende, som här är i fråga. Det synes mig vid sådant förhål¬
lande icke välbetänkt af Andra Kammaren att sätta sig emot kyrko¬
mötets önskan. Tvärt om borde Andra Kammaren skynda att gifva
sin hand och sin medverkan åt det sträfvande i frihetsvänlig rigtning,
som sålunda gjort sig gällande inom det annars för dylika sträfvan-
den icke väl ansedda kyrkomötet.
Herr Lyth: Jag begärde ordet blott för att protestera mot det
temligen häftiga anfall, som Herr Ekman nyss gjorde mot svenska
statskyrkan; jag har förut från det hållet icke hört något sådant.
Så väl hans påståenden som hans konklusioner voro nemligen, enligt
min åsigt, helt och hållet tagna ur luften. Han ville bevisa att det
vore svenska kyrkans skuld, att konsistorierna afstyrkt det af 1883
års kyrkomöte bifallna förslaget, men jag vill erinra, att konsistorierna
bestå icke endast af prester, utan äfven och hufvudsakligen af lek¬
män. Vidare påstod han att det var presterna, som vid 1883 års
kyrkomöte skulle hafva motsatt sig den skrifvelse till Kongl.
Maj:t, som då blef af kyrkomötet besluten. Men huru vet Herr
Ekman detta? Jag tror, att han äfven härutinnan gjort sig skyldig
till misstag. Alen äfven om han ock har rätt i denna supposition,
så är det väl för öfrigt icke så farligt att i denna fråga våga
hysa olika åsigter med honom, att man derför skulle göra sig
förtjent af så skarpa förebråelser, som han och en talare före honom
Ang. prest$
inom, svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadfästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
N:o 39. 12
Torsdagen den 16 April.
Ang. prests
inom svenska
kyrkan frita¬
gande från
skyldighet att
med vigsel
stadjästa äk¬
tenskap, som
ingås af från¬
skild make.
(Forts.)
gjort statskyrkan och dess presterskap. Men jag vill nu icke
inlåta mig på sjelfva saken, utan jag har endast velat protestera mot de
häftiga och obevisade anklagelser, som Herr Ekman framstält mot
statskyrkan och dess presterskap.
Herr Hedin: Jag har icke begärt ordet för att inlåta mig på
sjelfva sakfrågan, utan allenast emedan jag icke velat underlåta att
göra eu erinran mot ett af de skäl Lag-Utskottet anfört för afslag å
motionen. Det synes mig nemligen vara betänkligt, om sådana skäl
skulle vinna häfd och af Kammaren godkännas. Lag-Utskottet anför
bland skälen för afslag å motionen, att motionären icke framlagt nå¬
got förslag till formulering af den författning, hvarom han hemstält.
Nu är det ett faktum, att motionären tydligt och klart angifvit syf¬
tet för sin framställning, och vidare att han anvisat den, efter hans
förmenande, bästa utvägen att nå detta syfte. Hans motion har så¬
ledes i formelt hänseende icke någon den ringaste gemenskap med
de underbara motioner Utskottet affärdat i dess Utlåtanden Nås 37,
38 och 39. Då det enligt Regeringsformens 53 § hör till Lag-
Utskottets åligganden, såsom orden der lyda, »att utarbeta de från
Kamrarne remitterade förslag till civil-, kriminal- och kyrkolagarnes
förbättring», så måste jag säga, att detta, det andra af de utaf Lag¬
utskottet mot motionen anförda skälen, i sig sjelft är ogiltigt, hvar¬
förutom Lag-Utskottet, från dess egen synpunkt sedt, borde hafva
ansett det vara öfverflödigt att anföra ett sådant skäl, då ju nemligen
Utskottet ogillar sjelfva syftet.
Herr Ekman: Gent emot Herr Lyths invändningar ber jag få
hemställa, huru man verkligen skall kunna få veta, hvad den svenska
statskyrkan hyllar såsom sin lära, sin bekännelse, om man der vid lag
icke får rätta sig efter dess auktoriteters, såsom kyrkomötet, dom¬
kapitlet o. s. v., uttalanden. Utaf de beslut, som fattas dels på
kyrkomötena, dels i domkapitlen, dels ock af Kongl. Maj:t, såsom
kyrkans högste styresman, samt genom alla de åtgärder, som vidta¬
gas af kyrkans auktoriteter, bör man väl lära känna, hurudan kyrkan
är och hvad den vill. Och hvad som är visst är, att Konungen, på
grund af domkapitlens och konsistoriernas afstyrkande, ansett sig icke
böra låta motionen föranleda till någon åtgärd. Vidkommande 1883
års kyrkomöte och det förhållande, att vid förslagets behandling
tjugusju af mötets medlemmar röstade mot och tjugunio för försla¬
get, ber jag få erinra Herr Lyth om, att jag aldrig påstod, att de
tjugusju, som röstade mot förslaget, varit idel prester, utan att jag
allenast undrade, om icke så vore förhållandet. Jag tilläde ock att,
om jag haft tid dertill, jag skulle hafva läst förhandlmgarne vid 1883
års kyrkomöte och sett efter, om det icke varit just prester, som då
talat mot motionen; men något bestämdt påstående i det hänseendet
gjorde jag ej.
Med anledning af Herr Waldenströms yttrande vill jag tillkänna¬
gifva att, ehuru jag utgått ur den svenska statskyrkan såsom dess
tjenare, jag fortfarande vill varmt arbeta för liberala förändringar
inom den samma och framför allt för sådana förändringar, som äro i
Torsdagen den 16 April.
IB
N:o 89.
öfverensstämmelse med kyrkans grundlag, Guds ord. Men jag vill Ang. prest!
tillika betona att, så länge kyrkan har en lag, dess tjenare måste !K0™ sve™ska
böja sig för densamma. Jag vill icke vara med om att stifta en gande från
kyrkolag, som säger, att kyrkan väl vill den och den saken, men skyldighet- att
tillika lemnar sina tjenare frihet att sjelfva afgöra hvad de der vid lag med vigsel
vilja. Om kyrkan inom sig har något, som är orätt, så måste detta stadf«-sta ak~
ändras derhän, att det blir rätt, så att. dess samvetsömma tjenare {nggs Jffrån-
kunna underkasta sig dess föreskrifter. Jag finner det högligen skild make.
oklokt, att hon genom ett motsatt tillvägagående gör sig af med sina (Forts.)
samvetsömma tjenare. Derför vill jag, att statskyrkan skall ändra
de orätta och okristliga lagar, den nu har. Af samma anledning
var det äfven som jag sade, att om en motion i sådant syfte nu före¬
legat, jag skulle hafva talat för densamma. Nu förevarande motion
anser jag deremot principielt origtig, ty, om man beslutar en lag, så
skall denna lag gälla, till dess man stiftat en annan lag. Så länge
lagen gäller, måste den åtlydas. Ett fritt religionssamfund t. ex.,
som stiftat en lag för sig, kan icke tillåta sina tjenare att handla
emot den; och så förhåller det sig äfven med statskyrkan. Jag yr¬
kar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
Herr Talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.
§ 4.
Härefter förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o Om ändring i
35 i anledning af väckt motion om ändring af kap. 3 § 4 i Kyrko- 3 kaP- 4 §
lagen rörande sättet för barns dop. kyrkolagen.
Motionären, Hem P. Waldenström, hade föreslagit, att Riksdagen
för sin del måtte besluta sådan ändring af Kyrkolagens kap. 3 § 4,
att prestman må vara berättigad att, derest föräldrarne till det barn,
som skall döpas, sådant önska, förrätta dopet medelst neddoppning;
samt att Riksdagen måtte i underdånighet hemställa, det. täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta, för att en kommande Riksdag föreläggas,
ett på detta beslut grundadt förslag till förändrad lydelse af samma
lagrum.
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens vidare åtgärd.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Waldenström: Det är icke derför att jag anser det
hos oss vanliga dopsättet vara origtigt, som jag har väckt denna
motion. Efter min uppfattning äro de begge sätten att döpa, vare
sig medelst begjutning eller genom neddoppning, lika giltiga. Detta
tror jag så mycket mera, som det nya testamentet talar ömsom om
att döpa med vatten, ömsom att döpa i vatten. Men andra hafva
en annan uppfattning, som bör och måste respekteras; och då det,
N:o 39. 14
Om ändring
3 kap, 4 §
kyrkolagen
(Forts.)
Torsdagen den 16 April.
»som de begära, icke kan anses vara i och för sig orätt, tror jag icke,
att man gör rätt uti att alldeles sätta sig på tvären emot deras bil¬
liga anspråk.
Hvad beträffar den lutherska kyrkans uppfattning i denna sak,
ber jag att få anföra några ord ur Luthers appendix till den lilla
katekesen, som är eu af kyrkans symboliska böcker. Han säger om
dopsättet: Da nehme der Priester das Kind und tauche es in die
Taufe lind spreche etc.
Det är således icke derför, att saken är obiblisk eller oluthersk
eller i och för sig oberättigad, som Utskottet afstyrker den. Men då
frågas med skäl, hvarför Utskottet ändock afstyrker den. Utskottet
säger, att dopsättet medelst begjutning är mest öfverensstämmande
med vårt nordliga klimat. Det är ett högst märkvärdigt argument
detta. Jag måste säga, att det har synnerligen frapperat mig, och
om jag icke hyste så stor aktning för de män, som sitta i Lag¬
utskottet, så skulle det hafva sårat mig, emedan jag skulle hafva an¬
sett det vara ett gäckeri med motionen, och dertill är den för all¬
varsamt menad. Utskottet betraktar saken från sanitär synpunkt och
anser, att det för den skull måste vara lämpligare sä långt norrut
som i vårt land att döpa genom begjutning än genom neddoppning.
Men Utskottets samtliga ledamöter veta visst, att man äfven i vårt
nordliga klimat brukar bada barn, fastän de äro små, ja, till och
med nyfödda. När man liar rum att vara uti och fönster och dör¬
rar på dessa ruin samt en eldstad der inne, kan man göra sig temli-
gen oberoende af det klimat som råder derutanför. Det är derför
— jag upprepar det igen — märkvärdigt, att Utskottet har anfört ett så¬
dant argument, ty naturligtvis kan det icke vara mera oförenligt med
vårt nordliga klimat att döpa ett barn genom neddoppning än att i
allmänhet bada detsamma, hvilket ju betraktas såsom ett vilkor
för helsa.
Utskottet säger vidare, att det torde vara få, som önska denna
förändring, och att af dem, som göra det, torde det vara ingen som
bestämdt förnekar giltigheten af dop medelst begjutning. Ja, det är
svårt att öfverbevisa Utskottet i detta afseende. Utskottet har dock
känt sig sjelft osäkert, då det säger »torde vara få» och »torde vara
ingen». Dess argument bevisar ock i sjelf va verket ingenting annat
än obekantskap med verkliga förhållandet. Vill man hafva verkliga
bevis på, huru härmed förhåller sig, behöfver man blott se på de
allt mer vanliga s. k. lekmannadopen, hvilka ofta. bero derpå, att för-
äldrarne vilja hafva barnen döpta genom neddoppning, men icke
kunna för detta anlita en prest, emedan han för närvarande är för¬
bjuden att verkställa ett sådant dop. Jag hade för någon tid sedan,
efter det jag väckt min motion, bref från en kyrkoherde i norra Sve¬
rige, som till mig framförde ett uttalande från en der hållen prest-
konferens, deri uttrycktes den lifligaste sympati för att motionen
skulle vinna Riksdagens bifall.
Men antag, att det vore få, som verkligen önskade denna för¬
ändring. Hvarför skulle det dock förvägras desse att erhålla en
sak, som man måste erkänna icke vara i och för sig origtig? År det
rätt att, när de begära något, som är både bibliskt och lutherskt,
15 N:o 39.
Torsdagen den 16 April.
svara: »Hvad I begären, är väl rigtigt; men I ären för få som be¬
gären det; den stora hopen vill ha det, som det är?»
Slutligen säger Utskottet, att det icke är önskvärdt att lemna
åt vederbörande frihet att välja det ena eller andra sättet. För min
del tror jag, att man på alla områden och i synnerhet på det religiösa
bör lemna all den valfrihet, som kan inrymmas inom det rättas grän¬
ser. Om det vore fråga om valfrihet emellan något, som i och för
sig vore orätt, och något, som vore rätt, då vore förhållandet ett an¬
nat. Men nu begär man intet annat, än hvad som Utskottet sjelft
måste erkänna vara rätt, och hvem skulle väl fara illa deraf, att så¬
dant medgåfves? Icke kyrkan, icke sakramentet, icke presten, icke
barnet. Men hvarför skall man då sätta sig deremot? Så mycket
mer kan man göra denna fråga, som den lutherska kyrkan sjelf ibland
sina förnämsta »rundsatser uppställer den, att man i icke nödvändiga
ting må lemna frihet.
När saken alltså är l:o) biblisk, 2:o) luthersk, 3:o) ett önsknino-s-
mål, som många gudfruktige både prester och lekmän eftersträfva,
4:o) lätt verkställbar, så hemställer jag, om icke inom denna Kam¬
mare skulle finnas så mycken sann liberalitet, att den ville medverka
till dess uppnående äfvensom till att lossa något på de band, som nu
gorå det till ett brott för presten, om han i detta fall tillmötesgår
föräldrars billiga önskningar.
O O
Jag ber att få yrka bifall till min motion med afslag å Utskot¬
tets hemställan.
Herr P. A. Siljeström: Då denna fråga redan lärer vara af¬
gjord i Första Kammaren, der motionen blifvit afslagen, och vi så¬
ledes befinna oss i den belägenhet, som så ofta förekommer inom Andra
Kammaren, att våra öfverläggningar egentligen inskränka sig till
disputationsöfningar, kan jag ej annat än endast visa min goda vilja
att ställa mig på motionärens sida i en så högst intressant fråga som
denna, ehuru jag väl finner att motionären, äfven om nyssnämnda
hinder icke förelåge, der vid lag tagit sig vatten öfver hufvudet.
Jag kan nemligen icke undertrycka min farhåga att, om äfven motio¬
närens förslag blefve remitteradt till kyrkomötet, den der vetorätten,
för hvars bibehållande motionären så lifligt intresserar sig, ändock
skulle komma att slå kallt vatten öfver alla hans förhoppningar om
framgång der vid lag. Tillika tillåter jag mig anmärka, att motio¬
nären, vid valet mellan Riksdagens och kyrkomötets medlemmar så¬
som faddrar åt sin motion, må hända icke gjort det rätta valet. Ty
huru högvigtig frågan i och för sig än må anses vara, tror jag lik¬
väl, att den hör till det slags frågor, som Riksdagen helst skulle
slippa att behandla och i stället få med hull och hår, som man
säger, öfverlemna till kyrkomötet, dit den ock otvifvelaktigt hör och
skulle komma att höra, om en boskilnad mellan dessa statsmakter
komme till stånd.
Jag har begärt ordet hufvudsakligen för att erinra, hurusom det
gifves frågor af den beskaffenhet, att de egentligen höra till kyrko¬
mötet och kyrkomötet ensamt, lika som man, genom motsättning, lätt
finner, hvad slags frågor i kyrkolagen, som böra tillhöra Riksdagen
Om ändring
i 3 kap. 4 §
kyrkolagen.
,(Forts.)
N:o 39. 16
Torsdagen den 16 April.
Om ändring i och Riksdagen ensam. Det kan åtminstone vara en sak att tänka
f k<iVi 4 ® på under tiden mellan denna och en följande riksdag, då frågan om
(FortsT' kyrkomötets vetorätt åter kan komma på tal. Då emellertid motio-
' ' nären velat öfverlemna sin motion till Riksdagens bedömande, hem¬
ställer jag, huru vida icke Kammaren skulle, genom bifall till den¬
samma, vilja gifva en högt aktad ledamot af denna Kammare det
stöd, hvilket, om det också icke behöfves, ändå kunde vara till nå¬
gon nytta, i det han, såsom förmodligen blifvande ledamot af kyrko¬
mötet, derigenom torde komma att finna sin position i någon mån
stärkt gent emot den vetorätt, som i förevarande fråga der torde
komma att möta honom ansigte mot ansigte.
Herr T horn a sson: Jag kan försäkra den ärade motionären,
att det varit Utskottets fulla allvar, då det af sanitära skäl, rent sa¬
nitära skal, afstyrkt hans förslag. Det är väl bekant, hurusom man
i många delar af landet midt i kallaste vintern brukar föra späda,
ofta blott ett par dagar gamla barn till kyrkan för att der döpas.
Ginge nu motionärens förslag igenom, finge man antagligen snart se
dessa små barn midt i vinterkylan färdas ofta milslånga vägar, för
att sedan införas i ett möjligen kallt rum, der afklädas och ned-
doppas i vattnet samt strax derefter åter tagas ut i den kalla luften
och föras tillbaka till hemmet. Jag hemställer, huru vida icke den
redan nu förfärliga dödsprocent, som statistiken utvisar bland våra
späda barn, härigenom skall komma att ännu mer ökas. Och hvar¬
för? Jo, derför att en motionär påstår, att det lins många, som,
utan att förkasta barns dop, likväl hafva svårt att erkänna begjut-
ningen vara ett rätt dopsätt och derför vilja hafva sina barn döpta
medelst neddoppning. Bland Lag-Utskottets ledamöter, hvilka dock
representera alla delar af riket, fins det icke en enda, som hört att
en så beskaffad uppfattning skulle vara rådande i landet; och Ut¬
skottet torde således haft fullt skäl för att förklara sin öfvertygelse
vara, att det icke är synnerligen många i vårt land, som önska ett
så beskaffadt dop. Deremot är Utskottet öfvertygadt — åtminstone
är detta fallet med mig — att tusenden och åter tusenden bland den
evangeliskt-lutherska lärans bekännare i landet, som äro vana vid
det hos oss nu brukliga och, så vidt jag vet, allt sedan kristendomens
införande härstädes använda dopsättet, skulle känna sig oangenämt
berörda, om en så allvarlig och helig handling som administrerandet
af ett sakrament tillätes ega rum på det ena eller det andra sättet,
allt efter det enskilda godtycket.
Jag vågar, Herr Talman, anhålla om bifall till Utskottets af¬
styrkande hemställan.
Herrar Granlund, Sandvall, Sven Andersson, Norén, Smedberg
och Key instämde i detta anförande.
Herr Waldenström yttrade: Jag skall be att få med några
ord bemöta den siste talarens yttrande. Han sade, att Utskottet
afstyrkt min motion af sanitära skäl och han sökte visa, så väl
hvilka dessa skäl äro, som ock att de äro berättigade. Han
Torsdagen den 16 April.
17 N:o 39.
yttrade nemligen, att om, på sätt jag föreslagit, det skulle blifva
medgifvet att neddoppa barnet i stället för att begjuta det med
vatten, så skulle man kunna tänka sig, att barnen, efter att hafva
förts miltals väg, skulle afklädas i en kall kyrka och neddoppas i
kallt vatten, hvilket kunde verka förderfligt på deras helsa och
sålunda bidraga till att än ytterligare öka den redan förut störa
dödlighetsprocenten bland späda barn. Ja, om man finge antaga,
att det icke funnes något sundt förnuft qvar hos folk, då kunde
det ju låta tänka sig, att föräldrar och prest skulle bära sig så åt.
Men för min del tror jag, att lika visst som när äldre personer nu
vintertid döpas, detta sker i varmt rum och uppvärmdt vatten, lika
visst skulle de föräldrar, som önskade få sina barn döpta medelst
neddoppning, gå till väga på samma sätt. Skall man derföre se sa¬
ken från sanitär synpunkt, så tror jag, att om detta dopsätt vore
tillåtet, dödlighetsprocenten bland de späda barnen snarare skulle
komma att minskas än att ökas. Ty när barn skola döpas genom
begjutning, då händer det, att de föras miltals väg till kyrkan äfven
midt i vintern, ett bruk, som visserligen allt mer och mer aftager,
men som dock ännu på sina ställen finnes qvar. Jag har sjelf såsom
prest döpt barn i kyrka vid omkring .'10 graders kyla, dervid man,
sedan barnet förts en mil eller mer, blottat dess hufvud för att be¬
gjutas med vatten. Lika villigt som jag medgifver, att sådant kan
förderfva ett barn, lika visst är jag öfvertygad derom, att vid fall af
neddoppning ett sådant barbari aldrig skulle förekomma. Jag anser
derföre, att det, som Utskottets vice ordförande nyss anförde, icke
förtjena!- något synnerligt afseende.
Hvad slutligen beträffar herr Siljeströms anförande, så kunde
derom vara åtskilligt att säga; men jag skall inskränka mig till att
allenast beklaga, att i en så allvarlig sak som denna, ett yttrande af
sådan art kunnat förekomma här i Kammaren.
Herr Lyth: Om den ärade motionären hade föreslagit, att den
form för dopet, som nu finnes stadgad, skulle förändras i så måtto,
att dopet komme att förrättas medelst nedsänkning i stället för såsom
nu genom begjutning, så kunde måhända ett sådant förslag hafva
varit värdt att tänka på, då onekligt är, att nedsänkningen såsom
den yttre form för dopet skulle åtminstone kunna sägas vara mera
symbolisk än begjutningen. Men att deremot införa i vårt land två
olika slag af dop är något, som jag icke vill vara med om. Jag
ber att få tacka motionären för hans medgifvande, att det icke är
något. obibliskt att förrätta dopet medelst begjutning med vatten, och
att denna form ju har stöd i den Heliga Skrift. Ja, vi veta ju, att
i Gamla Testamentet många olika former för dopet, såsom nedsänk¬
ning, begjutning — ja äfven bestänkning — med en isopsqvist,
enligt Davids ord : skära mig med isop så varder jag ren o. s. v.
Sålunda finnas tre olika former för denna förrättning, som omtalas i
och medgifvas af bibeln. Då sålunda motionären medgifver, att äfven
begjutningen är en rigtig form, så är jag honom tacksam, men der¬
emot måste jag protestera mot förslaget, att införa två olika former
för dopet. Detta gör jag hufvudsakligen derför, att jag befarar att
Andra Kammaren* Prat, 1SSS. N:o 39. 2
Om ändring
i 3 kap. 4 §
kyrkolagen.
(Forts.)
N:o 39. 18
Om ändring
i 3 kap. 4 §
kyrkolagen.
(Forts.)
Torsdagen den 16 April.
följden deraf skulle blifva, att i det allmänna medvetandet hos mindre
bildade personer, den ena formen skulle blifva högre aktad än den
andra. Jag kommer i håg, huru som när för någon tid sedan i en
församling inrättades en enskild skola, hvars föreståndare hyllade
pietistiska åsigter, det ganska snart kom derhän, att denna skola af
dess beundrare kallades Guds skola, men deremot folkskolan, hvars
lärare tillhörde statskyrkan, kallades för djefvulens skola. På samma
sätt skulle man kunna tänka sig, att om vi finge två slags dop, det
ena komme att i folkmedvetandet betraktas såsom en högre och
rigtig form, det andra såsom en lägre och förkastlig form af dopet.
Jag tror derför, att det kunde medföra skada att bifalla motionen.
Dessutom tror jag äfven, att detta skulle bidraga att främja dessa
subjektivistiska åsigter, som i vår tid allt mer och mer söka göra
sig gällande, och hvilka, om de få ohejdadt utveckla sig, kunna
medföra stora vådor och mycken splittring. Då jag icke vill be¬
främja något sådant, anser jag äfven, att Utskottet gjort rätt, då
det afstyrkt motionen, och får jag derför anhålla om bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Ilerr Wagenius: Jag vill till en början anmärka, att det icke
synes mig vara alldeles i sin ordning att draga frågor, hvilka i sjelfva
grunden ega en rent dogmatisk betydelse, under Kamrarnes öfver-
läggningar. De, som vägra att låta döpa sina barn, på sätt nu är
brukligt, göra det af dogmatiska skäl. De hysa nemligen den före¬
ställningen, att begjutningen med vatten icke är ett rätt dop och fästa
sig sålunda vid sjelfva betydelsen af ordet döpa, sådant detta ord
uttryckes i Nya Testamentet. Är detta emellertid en dogmatisk
fråga, så vet jag verkligen icke, hvad Riksdagen har dermed att
skaffa. Det är alldeles uppenbart att, om döpelseformuläret är en
dogmatisk författning, måste det alltid finnas menniskor, hvilka äro
mottagliga för skäl, och jag behöfver icke gå längre än till Mårten
Luthers lilla katekes, för att finna lämpliga ställen, som utvisa, att
dopet genom begjutning är fullt lika bibliskt som det, hvilket sker
genom nedsänkning. Der står ju uttryckligen att det icke är vattnet
allena som verkar, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och
tillika står det en antydan om hvad vattnet har för betydelse, att
det nemligen är ett tecken, som har en andlig bemärkelse. Är det
nu så, kan det väl vara temligen likgiltigt, om dopet sker genom
begjutning eller neddoppning, ty det ena sättet är lika kristligt som
det andra. Jag vill särskild! påpeka, att. Lag-Utskottets skäl, då det
betraktat frågan från sanitär synpunkt, väger ganska tungt för mig.
Jag tjenstgör sjelf som prest högt uppe i Norrland i en församling,
som har en ytvidd af omkring 14 qvadratmil och der det finnes byar, som
ligga ända till 6 å 7 mil aflägsna från kyrkan. Under sådana för¬
hållanden är det en ren omöjlighet för presten att resa omkring i
församlingen och förrätta dopen i hemmen, utan de, som vilja hafva
sina barn döpta, måste komma fram med dem äfven midt i vintern
och efter folkets vanliga åskådningssätt komma de fram med barnen
till kyrkan. Jag brukar för min del icke döpa barnen i kyrkan, utan
i sakristian, der det brinner en god eld, vid hvilken föräldrarne och
19 N:o 39.
Torsdagen den 16 April.
faddrarne kunna värma barnen under af- och påklädningen. Det Om ändring
skulle helt säkert icke heller gå an att kläda af barnen i sakristian :t kaP- 4 §
och doppa ned dem i iskallt vatten, utan att utsätta dem för förkyl- knr^olai>e”-
ningar. Jag finner derför ett sådant sätt att döpa, som motionären (Forts.)
föreslagit, åtminstone på landet, vara omöjligt och opraktiskt. Dess¬
utom vill jag instämma i hvad prosten Lyth nyss nämnde om det
besynnerliga åskådningssätt, som hos allmogen skulle uppstå, rörande
betydelsen af det ena eller andra slaget af dop, i fall tvenne olika
dopsätt blefve tillåtna. Folket skulle då lätt kunna tro, att det ena
sättet skulle hafva högre valör än det andra, och derigenom skulle
mycken oreda och villervalla uppstå. Jag anser således att Utskottet
haft goda skäl för sitt afstyrkande och hemställer derför om bifall
dertill.
Herr Folke Andersson: Herr Talman, mine herrar! Då äfven
ja»; inom Utskottet deltagit i behandlingen af denna fråga, torde det
tillåtas mig att yttra några ord med anledning af motionärens an¬
märkningar mot det slut, hvartill Utskottet kommit. Jag måste er¬
känna, att den af motionären föreslagna neddoppningen är en mera
rigtig form för dopet än begjutningen med vatten: ty sjelfva ordet
döpa innebär något, som tyder på en nedsänkning. Läser man Pauli
bref till de romare rigtigt, der det står: »Vi äro begrafne med ho¬
nom genom dopet i döden» etc., så tyder äfven detta på något sådant.
Det är nemligen en symbol af det verk Gud utfört i menniskans
själ, nemligen död genom lagen och uppstånden med Kristus.
Men då motionären, som alltid plägar fråga, »hvar står det skrifvet»,
icke kunnat med ett enda språk ur bibeln bevisa, att dopet skall ske
på två sätt, kan jag icke vara med om att bifalla hans motion. Då
han kommer med en ny motion och styrker med skriftens ord, att
det finnes skäl för den föreslagna förändringen, och framför allt att
den skall tillämpas vid späda barns dop, skall jag understödja honom
deri. Men för närvarande instämmer jag med Utskottet i dess af¬
styrkande hemställan.
Häruti förenade sig Herr Wilh. Carlson.
Herr Key: Jag skall icke upptaga Kammaren med mera än
några få ord. Jag har nemligen begärt ordet endast för att ytterli-
fare betona vigten och betydelsen af de sauitära skäl, som Lag-
itskottets vice ordförande nyss framhållit. Jag tror icke att man,
såsom Herr Waldenström, får lita på att kloka och förståndiga åt¬
gärder alltid skola vidtagas vid förrättningar af den art, som här äro
i fråga. Erfarenheten visar, att i fråga om späda barns behandling
på många håll en hög grad af oförstånd gör sig gällande, och jag
fruktar, att framför allt vid en akt sådan som en dopförrättning mån¬
gen skall anse sig kunna mindre än annars behöfva ställa sig för¬
nuftets och en klok betänksamhets anvisning till efterrättelse. Det
kan nemligen, med stöd af en erfarenhet, som från många håll be¬
kräftats, vara att befara att man mångenstädes skall anse barnet
under en sådan helig akt stå under ett alldeles särskildt skydd, som
N:o 39. 20
Om ändring
3 kap. 4 §
kyrkolagen.
(Forts.)
Om ändring
II kap. 12 §
kyrkolagen.
Torsdagen den 16 April.
; gör det öfverflödigt att vidtaga alla de åtgärder, hvilka dock ovil¬
korligen måste vidtagas, om ej det ifrågavarande dopsättet skall
medföra stora faror. Herr Waldenström har ju sjelf gifvit oss ett
slående exempel på huru oförståndigt, jag kunde säga oförsvarligt,
man härvid kan gå till väga. Då jag sålunda är öfvertygad att de
af Utskottet påpekade sanitära vådorna verkligen äro att befara, så
ber jag att få instämma i Utskottets afstyrkande af motionen.
Herr Nyström: Jag skall alldeles icke på samma sätt, somen
ärad talare från Nerike gjorde, inlåta mig på frågan om det ena
eller andra dopsättet, utan jag vill endast inlägga en allvarsam gen¬
saga mot det sätt att argumentera, som den ärade talaren på got-
landsbänken begagnade, då han sade att antagandet af Herr Wal¬
denströms motion skulle kunna leda till föreställningen om, att det
funnes tvenne slags dop, nemligen ett Guds dop och ett djefvulens
dop. Ehuru jag för min del tillhör baptisternas samfund, har jag-
likväl aldrig begagnat det senare uttrycket om andra kyrkosamfunds
dop, och om jag hörde någon använda dylika ordasätt, så skulle jag
nog veta att på det skarpaste protestera deremot och uppmana den
skyldige att iakttaga den takt och hållning, som tillkommer en kri¬
sten. Jag tror icke att, äfven om man antoge Herr Waldenströms
motion, sådana följder, som dem talaren på gotlandsbänken antydde,
skulle vara att befara. Men för öfrigt har jag intet i frågan att yrka.
Härmed var öfverläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
i Till handläggning företogs vidare Lag-Utskottets Utlåtande N:o
36, i anledning af väckt motion om ändring i kap. 11 § 12 Kyrko¬
lagen.
I berörda motion hade Herr P. Waldenström föreslagit, att
Riksdagen måtte för sin del besluta samt hos Kongl. Maj:t anhålla
om sådan ändring af Kyrkolagens kap. 11 § 12, att prestman må
vara berättigad att på kallelse äfven utan nödfall utdela Herrens
nattvard å annan lokal än i kyrka, men hemstälde Utskottet, att
motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Waldenström: Den här ifrågavarande motionen är tem-
ligen likartad med min motion om dopet, och jag skulle derföre
möjligen kunna låta bli att yttra mig om densamma. Vid närmare
eftersinnande anser jag mig dock böra säga några ord.
Jag tror, att många hafva uppfattat saken så, som om jag skulle
hafva väckt denna motion i frikyrkligt syfte. En sådan uppfattning
är emellertid origtig. De frikyrklige behöfva alldeles icke den rät¬
tighet, som i motionen begäres. De reda sig densamma förutan.
Så länge som möjligt var, försökte de, att för sina enskilda natt¬
vardsgångar erhålla kyrka och prest. Men när i ty fall kyrkan
Torsdagen den 16 April.
21 N:o 39.
stängdes, och presten straffades, så blefvo de tvungna att reda sig bäst Om ändring i
de kunde utan både kyrka och prest. Och det har gått. Alltså: i fri- 11 12 $
kyrkligt syfte är min motion icke väckt. Men icke blott det. Jag
kan meddela, att man från frikyrkligt håll till och med sökt att af- ' '
råda mig från att framlägga min motion, emedan man af dess fram¬
gång trott sig kunna befara ett hinder för de frikyrkliga rörelsernas
utveckling. Dessa farhågor har jag icke kunnat dela. Ty ju mer
jag tänkt på saken, desto vissare har jag blifvit, att den är rätt.
Och af det, som är rätt, har den frikyrkliga rörelsen ingenting att
frukta, om hon sjelf är rätt. År saken rätt, så är den ock nyttig,
ty det är alltid nyttigt att göra rätt.
Det finnes inom statskyrkan många, som för sitt samvetes skull
icke kunna sluta sig till de frikyrkliga rörelserna, men som å, andra
sidan icke heller kunna annat än lida af det inom statskyrkan öfliga
nattvardsväsendet. Och hvad begära nu dessa. De begära att få
samlas enskildt till att fira Herrens nattvard. Och för hvad ända¬
mål? Jo, för att derigenom uppbyggas och förkofra» i tro, i kärlek,
i gudaktighet. För hvem kan väl detta vara farligt ? Månne för kyr¬
kan? Månne för sakramentet? Månne för presten? Månne för den
enskilde? I sanning för ingen alls.
Om lutheraner vilja samlas till spel, dans eller dryckjom, så mö¬
ter icke något hinder derför i den svcnska'.lagstiftningen; och om
en prest vill vara med derom, så är det ingenting, som hindrar. Men
om de vilja sammankomma för att enskildt till uppbyggelse i tro och
gudaktighet fira den Heliga Nattvarden, och en prest dervid betje-
nar dem, så blir han straffad. Jag har sjelf blifvit straffad för detta
brott. Kan sådant vara rätt? Jag tänker mig, att en prest blir an-
gifven för att hafva hållit enskild nattvardsgång. Konsistorium in-
fordrar hans förklaring. Han svarar: »Der var ingen nattvardsgång
i fråga, Vi voro samlade och drucko ett glas i ett gladt lag.» Då
resolverar kapitlet: »Här bär intet skett, som är straff värdt.» Men
måste han erkänna, att lian verkligen varit samlad med några till
bön och Guds lof och nattvardsfirande, då dömes lian brottslig, och
gör han om saken, så blir han suspenderad och sist afsatt, År
detta rätt?
Hvad beträffar den nyss omnämnda farhågan att den frikyrkliga
rörelsen skulle genom den i min motion påyrkade friheten hindras i
sin utveckling, har jag hört anmärkas, att om sådan frihet medgåf-
ves, skulle i den svenska statskyrkan qvarstanna många personer,
hvilka, om de nuvarande förhållandena finge fortfara, säkerligen skulle
utträda ur henne. Jag tror väl att så kunde ske; men på samma
gång tror jag, att det icke kan vara sundt, att de frikyrkliga grup¬
pernas medlemsantal mycket växer till följd deraf, att man inom statskyr¬
kan behåller band, som pressa hennes medlemmar ut ur henne, ehuru de
annars af hjertat skulle önska att få qvarstanna inom henne. Af en sådan
genom onaturligt yttre tryck vållad tillväxt på bredden skulle flen fri¬
kyrkliga rörelsen sjelf lida största skadan. Och för resten! År bara
saken rätt, så böra framför allt den frikyrkliga rörelsens män, som
sjelfva kämpa för sin rätt, se till, att de i denna kamp hafva den
säkra grund att stå på, att de visa, att de sjelfva vilja göra rätt.
N:o 39. 22
Torsdagen den 16 April.
Om ändring
11 kap. 12 §
kyrkolagen.
(Forts.)
»Det är utan tvifvel clen bästa ställning, de kunna intaga, för att nå
sina egna mål.
Det har funnits tider, då det, som nu säges mot nattvardstvån-
gets upphäfvande har sagts och åter sagts mot dem, som begärt fri¬
het för de troende att hålla enskilda sammankomster omkring Guds
ord. Det är icke längre tillbaka än i förra århundradet, det hände,
att tre svenska undersåtar blcfvo dömda till döden derför, att de
ansågos vara pietister. Två af dem »återkallade» och frigåfvos, hvar¬
efter de reste till Amerika. Den tredje deremot stod fast.
lian blef af konungen benådad, så att det honom ådömda dödsstraf¬
fet förvandlades till lifstids fängelse, hvilket straff han aftjenade här
i Stockholm i 30 år i sällskap med de gröfsta brottslingar. Det är
icke längre sedan än på 1840-talet, jag tror det var år 1845, dä en
bonde i Dalarne, som tagit sig till att på en söndag för sitt husfolk
och sina grannar läsa Luthers postilla, trons artiklar och »Fader vår»,
blef stäld för rätta och dömd till 100 riksdalers böter för oloflig
sammankomst. Emedan brottet hade skett på söndag, blef han dess¬
utom för sabbatsbrott dömd till ytterligare 5 riksdalers plikt. Och
när han i följd af bristande tillgångar icke kunde betala böterna,
fick han aftjena .dem med några och tjugu dagars fängelse vid vat¬
ten och bröd. År det icke upprörande? Jo, man anser nu sådant
vara ohyggligt och man skulle icke önska sådana tider och lagar
tillbaka. Men på. den tiden resonnerade man om denna sak precis
på samma sätt, som Lag-Utskottet nu gör om nattvardstvånget. Eller
jag hemställer det till Kammaren — kan det väl vara mera rättvist
att förmena dem, som det önska, att för uppbyggelse i tron och
gudaktighet enskildt sammankomma till firande af Herrans natt¬
vard och dervid anlita en prest, då de icke för sitt samvetes skull
kunna mottaga nattvarden åt någon annan?
Lag-Utskottet tyckes icke rätt förstå, hvad sammanhang denna
fråga har med 1859 års förordning, som jag i min motion åberopat.
Jag ber derför att få uppvisa detta sammanhang. Genom. 1859 års
förordning löstes sockenbandet så. till v i d a, att det blef tillåtet, att,
om man så önskade, för nattvardens firande gå till en annan försam¬
ling än den, i hvilken man sjelf var skrifven, eller ock att, såsom
det i förordningen heter, »för ändamålet söka annan prest, än den,
som i denna församling är anstäld.» Detta synes nu vara en god
frihet. Dervid är likväl att märka, att rättigheten »att sålunda söka
annan prest» är beroende på, huruvida den prest, som bestämmer
öfver kyrkan, öppnar henne för en sådan nattvardsgång. Detta fram¬
går visserligen ej af förordningen sjelf, men af gifna prejudikat.
Antag t. ex., att. personer i en församling icke hafva förtroende till
sin egen prest, men deremot till komministern i en annan för¬
samling. Nu kalla de den senare till sig för att af honom erhålla
nattvarden. Enligt 1859 års förordning hafva de dertill rätt, men
den sålunda kallade komministern får icke efterkomma deras kallelse,
om icke pastor i församlingen för ändamålet öppnar kyrkan. Men
antag, att de nämnda personerna begifva sig till den församling, der
komministern är boende, för att der af honom erhålla nattvarden.
Det är enligt samma förordning deras rätt, men om kyrkoherden
23 N:o 39.
Torsdagen den 16 April.
derstädes vägrar att för ändamålet upplåta kyrkan, så är kommini- Om ändring
stern icke heller der berättigad att betjena dem med nattvardens 11 leap] 12 §
utdelande. Gör lian det ändå, så blir lian straffad; först varnad,
sedan suspenderad och slutligen utsatt. Denna i 1859 års förord- t ors.)
ning medgifna rätt »att söka annan prest» är således under närva¬
rande förhållanden i sjelfva verket en illusion och ingenting annat.
Utskottet säger, att en sådan frihet, som den jag förordat, skulle
vara skadlig för församlingsenhetens bevarande. Detta har äfven
tusen gånger sagts om de andliga sammankomsterna till Guds ords
betraktande. Men hvad dessa sammankomster beträffar, har dock
lagstiftningen så småningom måst gifva vika för rätt och sanning,
och jag tror icke, att erfarenheten bär ådagalagt, att man behöfver
ångra det. Min första missionsresa i vårt land gjorde jag ungefär
en månad efter konventikelplakatets upphäfvande. Under densamma
sade mig en kyrkoherde, hvars församling jag besökte: »Om icke
konventikelplakatet vore upphäfdt, ser herrn, så bor länsman der,»
och dervid pekade han ut genom fönstret. Så var förhållandet på
nyåret 1859. Men jag tror icke, att någon numera efter den erfa¬
renhet man haft sedan dess, skulle finna anledning att uttala sådana ord.
Hvad nu angår den i min motion begärda frihetens förhållande
till församlingsenheten, är det, om jag först ser saken från biblisk
synpunkt, af Apostlagerningarne uppenbart, att apostlarne, som det
heter, »bröto bröd här och der i husen». Och jag föreställer mig,
att apostlarne också i någon mån visste, hvad som hörde till försam¬
lingsenhetens bevarande. Frågar jag vidare efter Luthers mening i
detta hänseende, så framgår den tydligast af hans yttrande i sin bok
om messan, der han säger: »De, som med allvar ville vara kristna
och med hand och mun bekänna evangelium, borde anteckna sina
namn och då och då i största enskildhet församla sig i ett hus till
bön, till läsning, till förrättande af dop, till anammandet af sakra¬
mentet och utöfvandet af andra kristliga verk. I denna ordning
skulle man kunna lära känna och efter Kristi föreskrift i Math. 18: 15
bestraffa, rätta, utstöta eller belägga med bann alla dem, som icke
förhålla sig såsom kristna.» Att Luther sjelf icke införde en sådan
ordning, derom tillägger han i samma skrift: »Jag bär ännu icke folk
och personer dertill, och dessutom ser jag icke många, som deraf
äro i behof. Men», tillägger han, »kommer den tid, att jag måste
göra det och blifver jag enträget manad dertill, så att jag ej med
godt samvete kan underlåta det, så vill jag gerna göra mitt till och
förhjelpa allt till det bästa, så godt jag förmår.» Under tiden, säger
han, att han vill låta det stanna vid de två andra sätten ■»till dess
den tid kommer, då de kristna, som taga det allvarligt med ordet,
sjelfva framträda och anhålla om en dylik ordning.)) (Hagenbachs
Fyrk oh. III: 352 f.) Om samma sak yttrar sig Luther i vår kyrkas
symboliska böcker, då han i stora katekesen utlägger frälsarens ord
vid nattvardens instiftelse sålunda: »Såsom ville herren säga: Jag in¬
rättar och stiftar åt eder en påskfest, som I icke endast årligen på
denna dags afton skolen fira utan ofta njuta, när och så ofta det ly¬
ster eder, allt efter som det för hvar och en är lägligt och nödvän¬
digt, utan att vara bundet vid något rum eller någon tid.»
N:o 39. 24
Om ändring
11 kap. 12 §
kyrkolagen.
(Forts.)
Torsdagen den 16 April.
.Tåg föreställer mig, att våra symboliska böcker också hafva något
begrepp om hvad som hör till den kyrkliga enhetens bevarande, åt¬
minstone i‘luthersk mening. Att nattvarden i och för sig ingenting
lider deraf, att den föres enskildt, derom torde ej här behöfva talas.
.Tåg hörde till min stora förvåning en prestman i diskussionen
öfver min motion om dopet tala om tvenne sorters dop. .Tåg före¬
ställer mig, att det var en missägning, ty af tvenne former lör dopet
blir dock icke tvenne dop. .Tåg föreställer mig ock, att icke någon
skall vilja säga, att vi få två slags nattvard, derför att den firas den
ena gången i kyrkan och den andra gången på något annat ruin,
När alltså '— jag kan bär tillämpa, hvad jag yttrade i försvaret
för min motion om dopet — när alltså den sak, som här är i fråga
ko) är biblisk, 2:o) är luthersk, 3:o) är ett önskningsmål för många
gudfruktiga medlemmar inom svenska statskyrkan, hvilka af hjerta!
älska henne, så frågar jag, om det är rätt att förmena dem den frihet,
som de i detta afseende begära.
Man kan nu svara, såsom en talare sade i diskussionen öfver min
motion om dopet, att en sådan lagförändring som denna icke bör
utgå från Riksdagen utan från kyrkomötet. .Ta, men saken är en lag¬
stiftningsfråga, och så länge det i grundlagen är stadgadt, att det är
Konung och Riksdag, som stifta kyrkolag, sa maste äfven sadana frågor
som denna tillhöra Riksdagen. Sedan står det kyrkomötet fritt att
mot Riksdagens och Konungens beslut begagna sitt veto eller icke.
Här i denna Kammare har mycket talats om kyrkomötets trög¬
het att vidtaga några åtgärder i reformvänlig retning, och detta kan
ju vara ett lierättigadt. klagomål. Men då så är, skall det blifva af
högsta intresse att se, om inom Kammaren sjelf kan finnas så pass
mycken sant kyrklig liberalism, att den vill medgifva gudfruktige
och ärlige medlemmar af den svenska statskyrkan frihet att uppbygga
sig i tro, i kärlek, i gudaktighet med de medel, som deras Herre
och Mästare lemnat dem i händer, och som hvarken enligt Guds ord
eller enligt den lutherska bekännelsen äro bundna vare sig vid sär¬
skild tid eller särskildt rum.
Herr Talman! .Tåg ber med anledning af hvad jag anfört, att få
yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till den af mig väckta
motionen.
Herr Blomberg: Vi hafva under denna riksdag fått höra
mycket talas om samvetsömhet och samvetsbetänkligheter; ja, vi
hafva i sanning fått höra alldeles för mycket talas om sådant, ty
helt säkert gifves det samvetsbetänkligheter af den art, att. man all¬
deles icke bör vid dem fästa något afseende. Af det slaget äro,
efter min uppfattning, just de samvetsbetänkligheter, hvarom här är
fråga. Ty hvad skulle det väl vara för samvetsbetänkligheter, som
kunna göra det önskvärd! för medlemmar af var statskyrka att kunna
få åtnjuta nattvarden på annat rum och under andra förhållanden
än i kyrkan? Jo det skulle vara, att vid den gemensamma nattvards-
utdelningen i kyrkan åtskilliga medgästcr förekomma, om hvilkas
värdighet att åtnjuta detta sakrament vissa »samvetsönnna» hysa sina
tvifvelsmål, och vidare att den eller den utdelaren af sakramentet icke
25 N:o 39.
Torsdagen den lö April.
skulle anses dertill lämplig. Men begge dessa arter af samvetsbe¬
tänkligheter måste jag anse alldeles oberättigade så till vida, som
de vittna om en origtig uppfattning om det sakrament, som här är i
fråga. Den, som har en sådan uppfattning, måste sålunda, enligt min
tanke, sjelf anses icke värdig att åtnjuta detta sakrament. Då jag
sålunda icke kan anse betänkligheter af sådan art vara förtjenta att
beaktas, synes det mig vara skäl, att vi förblifva vid den form, som
för nattvardens åtnjutande hittills varit gällande. Utan att vilja på
något sätt förneka rigtigheten af hvad den föregående talaren an¬
förde, att åtnjutande af nattvarden i enskilda kretsar är fullt bibliskt
och fullt lutherskt, så vågar jag dock säga, att det icke derför är
alldeles gifvet, att en sådan form skall af eu viss landskyrka erkän¬
nas. Hvarje landskyrka eger nemligen att, inom gränserna af hvad
som är bibliskt och med de symboliska böckerna öfverensstämmande,
sjelf anordna de bestämda formerna för sin verksamhet. För min
del anser jag derföre det icke vara skäl att ändra den form, som för
nattvardens åtnjutande nu finnes stadgad.
Vidare anfördes icke. Sedan Herr Talmannen till proposition
upptagit de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
§ 6.
>
Likaledes biföllos, hvart efter annat, Lag-Utskottets härefter
föredragna Utlåtanden:
N:o 37, i anledning af väckt motion i fråga om kyrkotukten;
N:o 38, i anledning af väckt motion angående ändrade bestäm¬
melser i fråga om rätt att utträda ur svenska kyrkan m. in.; och
H:o 39, i anledning af väckt motion om ändring i Förordningen
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 Decem¬
ber 1868.
§ 7-
Efter föredragning slutligen af Stats-Utskottets Memorial af N:o 26,
om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditiv-
summor, blef hvad Utskottet i detta memorial hemstält af Kamma¬
ren bifallet.
§ s.
Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i detta samman¬
träde fattade beslut, och åtskildes derefter Kammarens ledamöter
kl. */4 2 e. m.
In fidem
II. A. Kol modin.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 89.
3
Om ändring
11 kap. 12 §
kyrkolagen.
(Forts.)