RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1885. Andra Kammaren. N:o 35.
Lördagen den 11 April.
K!. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda Lag-Utskottets Utlåtanden
N:is 34, 35, 36, 37, 38 och 39.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
Utlåtande N:o 1, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 4 i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830.
§ 4.
Vid föredragning härefter af Sammansatta Banko- och Lag-
Utskottets Utlåtande N:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan att oktroj hädanefter icke må lemnas
enskilda sedelutgifvande banker, deruti Utskottet hemstält att hvad
motionären, Herr J. Pettersson i Alfvesta, i berörda afseende ifråga¬
satt för närvarande ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
begärdes ordet af
Herr J. Pettersson, som yttrade: Jag finner, att min motion i
år icke fått mera understöd än förlidet år. Det synes mig dock vara
gamska beklagligt, att Kongl. Maj:ts proposition om förändrade be¬
stämmelser för enskilda sedelutgifvande banker låter så länge vänta
på sig. Jag vill nu visserligen icke göra något yrkande, men jag
anse! det dock vara olämpligt, att icke den ene så väl som den andre
får komma i åtnjutande af samma förmåner, då de ju hafva samma
skyldigheter mot staten. Detta är något, som gör intrång i allmän
Andra Kammarens Prof. 1885. N.u 35. i
N:o 35.
Om ändrade
grunder för
den kom¬
munala röst¬
rätten på
landet.
2 Lördagen den 11 April, f. m.
rätt och fördel. Det vore derför nyttigt, att Kongl. Maj:ts förslag i
denna sak komme in redan till nästa riksdag, och under uttalande af
denna förhoppning skall jag, som sagdt, icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos Lag-Utskottets Ut¬
låtanden :
N:o 18, i anledning af väckt motion om tillägg till 59 § Konkurs¬
lagen; och
N:o 19, i anledning af väckt motion med förslag till lag angå¬
ende bankaktiebolag och kreditaktiebolag.
§ 6.
Till afgörande förekom vidare Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20,
i anledning af väckt motion om ändrade grunder för den kommunala
rösträtten på landet. .
Motionären, Herr J. P. Nilsson i Käggla, hade förslagit, det
Riksdagen ville för sin del besluta, “att § 11 i Kongl. förordningen
den 21 Mars 1862 om kommunalstyrelse på landet måtte få den för¬
ändrade lydelse, att röstvärdet skall beräknas efter det en hvar åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster, än
som motsvarar eu tjugondedel af kommunens hela röstetal efter röst¬
längden, och ej i något fall för mer än 1,000 röster. “
Med anledning häraf hemstälde Utskottet i förevarande utlåtande,
att Riksdagen ville för sin del antaga följande
Förordning
angående ändrad lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen om kom¬
munalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 Mars 1862, sådan, nämnda § lyder i Kongl.
kungörelsen den 8 September 1868, samt § 59 i samma förordning,
sådan denna § lyder i Kongl. kungörelsen den 17 Mars 1882, skola
erhålla följande ändrade lydelse:
§ 11.
Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än
som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röst¬
längden, eller i något fall för högre röstetal än det, som enligt röst¬
längden sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. TJppkommer
vid sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.
lördagen den 11 April, f, m.
3
N:o 35.
Om ändrade
8 59. grunder för
den Tconi-
Kommunalnämnden skall verkställa fyrktalssättningen och der- Ht
öfver upprätta en längd, upptagande särskildt för hvarje skattskyldig landet.
och i särskilda kolumner: för i mantal satt jord, för jordbruksfastig- (Forts.)
het utan mantal och för annan fastighet debiterad bevillning enligt
^ * _ uevillningsstadgan (eller, der bevillning ej utgår, det belopp,
som, utraknadt efter taxeringsvärdet, mot sådan bevillning svarar)-
för omgå beskattningsföremål debiterad enahanda bevillning; det åsätta
fyrktalet för i mantal satt jord; fyrktalet för jordbruksfastighet utan
mantal; fyrktalet för annan fastighet; fyrktalet för alla öfriga beskatt-
mngsforemål och summan af den skattskyldiges fyrktal; allt på sätt
bitogadt formulär till fyrktalslängd närmare utvisar.
Denna längd, som. ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser och undantag
§§ o, 9 och 11 innehålla, tillika kommunens röstlängd. I den för
anmärkningar afsedda kolumn antecknas, om och på hvilken grund i
ioljd af dessa bestämmelser någon i längden uppförd skattskyldig icke
eger utöfva rösträtt. Längden upprättas i två exemplar, af hvilka
det ena i sockenstugan anslås och det andra hos kommunalnämnden
forvaras.
Etter föredragning häraf anförde
Herr J. P. Nilsson: Lag-Utskottet har i år gått till väga med
samma försigtighet som förlidet år, och jag kan derför icke vara fullt
belåten med det slut, hvartill Utskottet kommit. Jag har nemligen
i min motion yrkat, att ingen skulle få utöfva rösträtt inom en kom¬
mun för mera än en tjugondedel af kommunens hela röstetal efter
rostlängden och ej i något fall för mer än 1,000 röster. Detta har
dock icke vunnit Lag-Utskottets understöd. Då Utskottets förslag
likväl är ett litet steg framåt i den rätta rigtningen, skall jag icke
annat än yrka bifall till detsamma.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
lösdrifvares behandling.
1 förevarande utlåtande hemstälde Utskottet att Riksdagen, med
förklarande, att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande proposition icke kunde
bifallas i oförändradt skick, måtte för sin del antaga ett af Utskottet
i ämnet framlagdt, i vissa delar afvikande förslag till lag i ämnet.
§ 1 i lagförslaget hade följande lydelse:
Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga,
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
N:o 35,
Lördagen den il April, f. m.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.,i
att lian söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna
locf gä^s
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga
söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att
våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Gustafsson: Det nu föreliggande förslaget till lag för lös¬
drifvare har naturligtvis tillkommit för att tillmötesgå den mängd åt
personer, som klandrat den gamla stadgans orättfärdighet och grym¬
het. Det kan heller icke nekas, att vi genom det nu föreliggande
lagförslagets antagande skulle komma till någonting bättre i detta
afseende, nemligen att lösdrifvare skulle behandlas mildare an de för¬
svarslöse efter den gamla stadgan. I princip ar dock icke något
framsteg gjordt, ty här qvarstå fortfarande de orättfärdigheter och
grymheter, som funnos i den gamla lagen. ,
118 2 mom. heter det: “Till enahanda behandling vare ock
den förfallen, hvilken eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika forer
ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet." Det är just detta uttryck, utan att ega
medel till sitt uppehälle11 som är vägen till orättfärdighet och som
proklamerar olikheten inför lagen, ty det säges ju att den, som icke
lian egna medel, han får icke lefva så att våda uppstår för allmän
säkerhet, men den, som har medel, får gorå det utan. straffpåföljd.
Att meningen är sådan, det framgår tydligt om vi jemföra det tillagg
till 7 § som Utskottet föreslagit. Der säges att, om den, som ar
dömd till tvångsarbete, kommer i bättre vilkor, så skall han frigifvas.
Der står icke något omtaladt, huru han skall behandlas, om hans
uppförande förbättrats, om hans lefverne och moral blifvit bättre och
om han då skall frigifvas. Utskottet säger också i sin motivering, atu
om den försvarslöse genom arf eller gåfva kommit i en bättre ställ¬
ning, så bör han icke vidare å anstalten qvarhållas. Hans moraliska
förbättring betyder således ingenting, men om slumpen gifvit honom
ett arf, så får han sin frihet. Således är här, man kan icke neka
det, en ren penningfråga om fängelsedörren skall öppnas eller stängas.
Det är penningen, som öppnar vägen till frihet, men det är fattig-
domen, som för till fängelset. För att upprätthålla denna orättfärdig-
hetsprincip har man hittat på att säga, något hvaruti Högsta Dom¬
stolens ledamöter enhälligt instämt och med hvilket Utskottets leda¬
möter förenat sig, att här icke är fråga om straff för en förseelse
utan endast om eu af samhället vidtagen preventiv åtgärd emot en
befarad framtida brottslighet; d. v. s. då den fattige först blifvit var¬
nad, men sedan insatt i fängelse, så frågar han: “hvarför lider jag
detta straff"? Man svarar då: “min vän, du lider icke något straff;
du är endast föremål för en preventiv åtgärd." Mine herrar, jag vill
Lördagen den 11 April, f. m.
5
Ilo 35.
icke säga att detta är hyckleri, men nog sex det så ut, då man kallar
för preventiv åtgärd hvad som är ett straff.
Jag vill icke göra något yrkande, ehuruväl jag vore beredd der¬
till, men jag vill endast se huru vida jag vinner något understöd för
min uttalade mening. Jag vidhåller fortfarande att efter ordalagen i
denna stadga proklameras olikhet inför lagen.
Herr Statsrådet von Steyern: Den föregående talaren har fram-
stält den frågan, hvarför just medellösheten skulle vara ett ovilkorligt
kännetecken på sådana personer, hvilka såsom vådliga för allmän
ordning och säkerhet skola behandlas som lösdrifvare enligt den nya
lagen. Han ansåg detta vara en hårdhet mot den fattige, men der¬
emot ett privilegium för den mera bergade. Jag får deremot erinra,
att här är fråga om en undantagslagstiftning. Man får icke utsträcka
de preventiva åtgärderna till andra än sådana, från hvilka en verklig
och öfverhängande fara för samhällsordningen hotar. Det är ett fak¬
tum, som icke kan genom några känslosamma utgjutelse!' bortresone¬
ras, att det är endast den medellöse lösdrifvaren, af hvilken i regeln
samhället har något att frukta. Han måste såsom hvarje annan in¬
divid söka uppehålla lifvet; men då han saknar tillgångar och icke
vill arbeta, kan han icke göra det på annat sätt än genom tillgripande
af olofliga utvägar, genom att tigga, som är förbjudet, eller genom
att stjäla, som är straffbart. Jag vill visst ej bestrida, att det kunde
göra en och annan, väl försedd med tillgångar, ganska godt att undergå
en eller annan månads tvångsarbete; men det är endast i undantags¬
fall en sådan åtgärd påkallas af samhällets oundgängliga behof, och
undantagen berättiga ej att ställa eu hel samhällsklass under tvångs¬
lagar.
För öfrigt vill jag erinra, att hela detta tal om fattigdomens
rättslöshet kan vara på sin plats under nuvarande lagstiftning, enligt
hvilken arbetslöshet och nöd, äfven oförvållad, kan leda till tvångs¬
arbete, men det förlorar all sin udd mot eu lagstiftning, hvilken, så¬
som den nu föreslagna, icke träffar någon annan medellöshet än den,
som vållats genom ett lättjefullt och vanartigt lefnadssätt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
.Herr Talmannen i sådant afseende gifven proposition, blef paragrafen
af Kammaren godkänd.
§ 5.
Godkändes.
§ 5-
Denna paragraf var af följande lydelse:
1 mom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom med¬
delad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter
det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:o 35.
6
Om förslag
till lag
angående
läsår ifvares
behandling.
(Forts.)
Lördagen den 11 April, f. m.
och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl af¬
skrift af förhörsprotokollet skall insändas.
2 mom. Konungens Befallningshafvande hålle ytterligare förhör
med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans
lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den
häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort,
som efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den
häktade hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom.
sägs, må Konungens Befallningshafvande döma honom till tvångs¬
arbete från och med en månad till och med ett år. Har han förut
undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest
försvårande omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst
tre år.
3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han be¬
funnits skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete
dömas, egen Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad
varning samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras
såsom i 2 § sägs.
I fråga härom anförde
Herr P. Å. Siljeström: Jag har naturligtvis ingen invändning
att göra mot denna lag, som är en väsentlig förbättring af den nu¬
varande, men jag vill dock tillåta mig göra eu liten anmärkning mot
densamma.
Jag lemnar derhän huru vida i allmänhet den omständighet, att
en person är misstänkt för att kunna blifva brottsling, berättigar till
att behandla honom såsom nu föreslås och enligt gamla lösdrifvare-
stadgan redan är medgifvet, men i alla händelser föreställer jag mig
att någon så beskaffad person åtminstone icke bör behandlas hårdare
än en förvunnen brottsling, något som likväl synes kunna ske enligt
de bestämmelser, som förekomma i denna paragraf. Här står nem¬
ligen, att sådan lösdrifvare, som inom två år efter erhållen varning
gör sig skyldig till förnyadt lösdrifveri, kan, om han förut undergått
tvångsarbete — om det ock blott vore på eu månad — af lands-
höfdingeembetet åläggas tvångsarbete under en tid af ända till tre år.
Om man nu ser efter i strafflagen, hvilka brott beläggas med två års
straffarbete, skall man finna, att dylika förbrytelser, som kunna godt-
göras med ett sådant straff — såsom minimum eller maximum eller
liggande emellan ett minimum och ett maximum — äro bland andra
följande, nemligen; stöld, andra gången, inbrott, åtskilliga slag af be¬
drägeri och förfalskning, stämpling till förräderi, anstiftande af uppror,
mened, hädelse mot Gud m. m. Det förefaller mig hårdt att, då så
svåra brott som dessa eventuelt icke beläggas af allmänna lagen med
högre straff än två års straffarbete, en person blott för lösdrifveri, som
dock i sig sjelft icke är något brott, skall kunna beläggas med ända
till tre års tvångsarbete. Väl finnes en skilnad mellan tvångsarbete
och straffarbete, men antaget äfven, att tvångsarbetet för lösdrifvaren
7
Lördagen den 11 April, f. m.
är betydligt mildare än straffarbetet för brottslingen, så torde dock i
det hela taget skilnaden icke vara alltför stor, då man ser i den 9
paragrafen, att sådant tvångsarbete kan komma att förrättas i sällskap
med för brott straffade personer. Äfven om det, som förekommer i
sista paragrafen af förordningen eller att ådömdt arbete kan förrättas
i tvångscell, skall anses innebära någon förmildring, så gifver icke ens
detta någon synnerligen bättre karakter åt ifrågavarande arbete än
åt straffarbetet. Jag bar velat påpeka detta, emedan ifrågavarande
bestämmelser synts mig innefatta en opåkallad hårdhet mot*dessa lös¬
drifvare; ty hvad man än må säga om dem och om samhällets rätt
att akta sig för dem till följd af de brott, som de möjligen kunna
komma att begå, så synes det ej fullt rättvist att behandla dem lika
häråt som brottslingar, livilka redan blifva förvunna till sådana brott,
som jag förut omnämnt.
Herr Statsrådet von Steyern: Jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att för den som första gången dömes till tvångsarbete, tiden
för detta arbete icke kan sättas så långt som tre år. Första gången
utgör nemligen eu månad minimum samt ett år maximum. Det är
först när någon förut undergått tvångsarbete och detta icke visat sig
verksamt eller också undergått sådant straffarbete, som Herr Siljeström
talat om, som tvångsarbete kan ådömas på tre år. Äfven detta maxi¬
mum är icke obetydligt mindre än hvad som för närvarande är be¬
stämdt, då tiden nu kan utsträckas till fyra år. Antagandet att de,
som ådömts tvångsarbete, kunna sammanföras med straffångar, är icke
fullt korrekt. Ingen, som undergår tvångsarbete, kan sammanföras med
dem, som äro direkt dömda till straffarbete, men väl medgifver lagen,
att de till tvångsarbete dömda, som förut undergått straffarbete, °må
hållas i en och samma arbetsinrättning. I eu sådan arbetsinrättning
får ej någon arbetsfånge intagas, som förut icke varit för brott straffad.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
§§ å—6 blefvo likaledes godkända.
§ 7 mom. 1.
Godkändes.
Mom. 2 lydde:
Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor, så
att hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden,
ege Konungens befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten
är belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Statsrådet von Steyern: Vid detta moment måste jag för
ett ögonblick anhålla om Kammarens uppmärksamhet. Lag-Utskottet
N:o 35.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:o 35.
8
Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
föreslår här ett tillägg till Kongl. Maj:ts proposition, innehållande
rättighet för den till tvångsarbete dömde att under vissa vilkor kunna
före den bestämda arbetstidens slut frigifvas från arbetsanstalten.
Äfven nu gällande stadga angående försvarslöse etc., innehåller sådana
bestämmelser. Det heter der i 22 §: “Yppas sådan förändring i den
för bristande försvar dömdas vilkor, att personen ej vidare bör såsom
försvarslös anses, varde frigifven. Ej må dock den dömda utlemnas
endast på grund af gjordt anbud om laga tjenst, med mindre Konun¬
gens Befallningshafvande i orten, efter tillsyningsmans hörande, eller
poliskammare, der sådan finnes, pröfvat skäligt anbudet godkänna.'1
Och vidare heter det: “Den för bristande försvar dömda, som under
hälften af den bestämda arbetstiden och fortfarande förhållit sig väl,
samt eger en genom flit och sparsamhet derunder förvärfvad behåll¬
ning af 50 rdr banko för man och 33 rdr 16 sk. samma mynt för
qvinna, må återfå friheten.“ Dessa stadganden tillämpas nu på ett
mycket liberalt sätt, särskildt i fråga om pröfningen af gjordt anbud
om laga tjenst hos någon husbonde. Resultatet har varit, att omkring
hälften af de till allmänt arbete dömde frigifvits före den bestämda
arbetstidens slut. Detta har visat sig vara en medverkande orsak till
talrika återfall i lösdrifveri. Det utståndna arbetet har icke varit
nog verksamt, emedan det afbrutits i förtid. Nu vill Utskottet emel¬
lertid i den nya lagen införa ett stadgande i samma syfte och detta
är, såsom Kammaren bort, hållet i helt allmänna ordalag. Likväl
finnes i Utskottets motivering antydt — och jag har hört samma mening
uttalas utaf Utskottets ledamöter — att tillämpningen af den nya
lagen borde blifva strängare, än den varit enligt den gamla, så att
frigifning i förtid endast i ett ringa antal undantagsfall komme att
ega rum. Utskottet säger nemligen, att endast den, som “genom eget
arbete samlat ansenligare besparing1' och den, som “arf eller gåfva
af någon betydenhet tillfallit under tvångsarbetstiden", eller den, som
tages i tjenst af “någon för erbjudandet vederhäftig person11 skall
kunna frigifvas. Utan tvifvel hade samma personer fått friheten åter
enligt Kongl. Maj:ts förslag, men det hade då skett genom Kongl.
Maj:ts beslut i nådeväg, liksom redan nu endast Kongl. Maj:t beviljar
afkortning i arbetstiden för dem, som blifvit enligt gällande fattig-
vårdsstadga dömda till allmänt arbete för betlande. Utskottet åter
vill uppdraga frigifningsrätten åt Konungens Befallningshafvande i de
län, der arbetsanstalter äro belägna. Till hvad jag redan häremot
erinrat vill jag lägga, att man med skäl kan hysa betänkligheter i
fråga om lämpligheten att medgifva en underordnad myndighet rätt
att undanrödja verkställigheten af en annan myndighets utslag, i syn¬
nerhet då denna senare myndighet är Högsta domstolen, som, efter
besvär, ådömt tvångsarbete. De allmänna ordalag, i hvilka Utskottets
förslag hållits, medgifva ock utbildandet af en olika praxis hos olika
Konungens Befallningshafvande, hvilket svårligen kan förekommas an¬
norledes än genom utfärdande af särskilda föreskrifter till ledning vid
tillämpningen. Jag måste derför fortfarande hålla före, att Kongl.
Maj:ts förslag är att föredraga framför Utskottets, i synnerhet som den
praktiska verkan af begge torde blifva densamma.
Lördagen den 11 April, f. m.
9
N:o 35.
Skulle Kammaren icke dela dessa betänkligheter, så anser jag det
åtminstone ligga vigt derpå, att sättet att behandla den i förtid fri-
gifne blir ett annat än det af Utskottet i 13 § föreslagna. Denna
paragraf hänger så nära tillsammans med 7 § 2 momentet, att jag
redan nu anser mig böra yttra några ord äfven om 13 §. Utskottet
föreslår der: “Hvad i 10, 11 och 12 §§ är föreskrifvet gäller jemväl
i fråga om dem, som på grund af stadgandet i 7 § 2 mom. frigifvas.“
Deremot har det yrkats af några reservanter, nemligen af en
ledamot af denna Kammare Herr Berglöf och utaf två ledamöter från
Första Kammaren, att 13 § måtte få en motsatt lydelse, så att hvad
10, 11 och 12 §§ i förslaget innehålla icke skulle gälla i fråga om
dem, som på grund af stadgandet i 7 § 2 momentet frigifvas. Jag
anser det i reservationen föreslagna stadgandet vara vida att föredraga
framför Utskottets förslag. Se vi efter hvad 10, 11 och 12 §§ inne¬
hålla, så finna vi, att i 10 § stadgas, att den som frigifves, skall för¬
passas till den kommun, der han har sin hemort, eller eljest skall
vistas; i 11 § att, om han saknar tillgång, staten skall bekosta hans
resa till hemorten samt hans uppehälle der under minst fjorton dagars
tid, äfvensom att, om han har medel innestående å arbetsanstalten,
dessa skola öfverlemnas till vederbörande länsman, polismästare eller
stadsfiskal för att af dem tillhandahållas honom i mån af behof; och
slutligen i 12 §, att den frigifne skall stå under polisuppsigt, så vidt
han varit dömd till tvångsarbete i sex månader eller derutöfver.
Jag tänker mig tillämpningen häraf i ett af de fall, då enligt
Lag-Utskottets förslag frigifning i förtid skall ega rum, det fäll nem¬
ligen då en för lösdrifveri å arbetsanstalt intagen person fått ett arf
eller en gåfva, hvilken ju skall vara “af någon betydenhet" och följ¬
aktligen ej gerna understiga ett eller ett par tusen kronor eller en liten
hemmansdel. Icke kan det gerna antagas, att han behöfver förpass¬
ning till den ort dit han begifver sig för att taga vara på sina ego¬
delar, ännu mindre att staten behöfver bekläda och för viss tid föda
honom, i händelse han ej har någon besparing innestående vid arbets¬
anstalten. Har han sådan besparing, så bör den väl lika som hans
hufvudsakliga tillgångar hellre förvaltas af honom sjelf eller hans för¬
myndare än af närmaste polistjensteman. Och slutligen kan det vara
skäl att ställa hemmansegaren eller kapitalisten under polisuppsigt?
Samma svar på samma frågor möta i det säkerligen oftare före¬
kommande fall, att ett arbetshjon lössläppes på grund deraf att han
erhållit tjenst hos en pålitlig husbonde, om hvilken man kan vara
säker, att han skall draga försorg om honom och egna honom allvar¬
lig tillsyn. Det minsta man kan fordra af husbonden är väl, att han
ser till, att han får den frigifne med sig hem. Förpassning bör så¬
ledes ej heller här kunna sättas i fråga lika litet som respengar och
allra minst kost under de första fjorton dagarna af tjenstetiden. Ingen
är närmare än husbonden att förvalta den frigifnes besparingar och
polisuppsigten är öfverflödig för den, som står under daglig tillsyn
af en vaksam och allvarlig husbonde.
Men ej nog dermed, att dessa föreskrifter äro öfverflödiga; de
kunna äfven tjena till att grumla och förvrida den rätta uppfattnin-
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:o 35.
10
Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
gen af frigifningsstadgandets betydelse. Meningen var ju den, att
ingen skulle frigifvas förr än han kommit i så förändrade vilkor, att
man med temlig visshet kan antaga, att han ej å nyo skall blifva lös¬
drifvare. Men hvad skall väl myndigheten tänka, då hon ser att
lagstiftaren visar det misstroendet mot en sålunda frigifven, att han
omgärdar honom med samma skrankor och samma kontroll, som om
han icke kommit i förändrade vilkor och derföre måst uttjena hela
tiden för tvångsarbetet? Myndigheten resonnerar antagligen så, att det
icke kan vara så noga med pröfningen, ty hvad som i det fallet brister,
afhjelpes lätt genom den kontroll, som står qvar efter frigifningen.
I sådant fäll skulle man åter råka ut för den frigifning i massa,
hvilken just varit hvad både Kongl. Maj:t och Lag-Utskottet velat
förekomma.
Herr Berglöfs i hans reservation framstälda förslag har äfven det
företräde framför Utskottets, att i eu §, den 13:de, skulle sammanföras
alla lagens stadganden om förtidig frigifning och om sättet, huru med
den frigifne skall förfaras; och man behöfde således icke genom att
inskjuta ett nytt moment i 7 § afbryta följden af stadganden, som
angå frigifning i vanliga fall, eller då den å arbetsanstalt intagne
qvarstannat’ der ända till tvångsarbetstidens slut.
Min hemställan vore derföre, att Kammaren ville afslå det af
Utskottet föreslagna mom. 2 § 7 och derefter, när Kammaren kommer
till § 13, antingen med bifall till Kongl. Maj:ts förslag alldeles ute¬
sluta denna § eller ock antaga den med den af Herr Berglöf ifråga¬
satta lydelsen.
Herr Thomasson: Det föreliggande Kongl. förslaget till förord¬
ning angående lösdrifveri utmärker sig framför nu gällande försvars-
löshetsstadga genom den anda af humanitet och af aktning för den
enskildes personliga rätt, som ligger till grund för detsamma. I ett
fall är dock den af Kongl. Maj:t föreslagna lagen strängare än den
nu gällande, nemligen deri, att den icke tillåter frigifvandet af en till
tvångsarbete dömd lösdrifvare förrän arbetstiden gått till ända, äfven
om inträffade förändringar i hans ekonomiska ställning sådant till¬
städja, och då hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke längre är
af nöden för samhällets trygghet samt således samhället icke heller är
berättiga dt dertill. Detta har äfven anmärkts af Högsta Domstolen,
som föreslagit ett stadgande af hufvudsakligen lika innehåll med det
af Utskottets majoritet antagna. Då tvångsarbete för lösdrifveri icke
är att betrakta såsom ett straff, utan såsom en preventiv åtgärd mot
de faror, som hota samhället från sådana dess medlemmar, hvilka,
ehuru de äro medellösa, dock icke söka sig arbete, utan föra ett så
beskafiädt lefnadssätt, som står nära gränsen till brott, kan det, enligt
min tanke, icke vara rimligt, att det skulle bero på Kongl. Majtts
nåd, huruvida den, som undergår dylikt tvångsarbete, men kommit i
förändrade vilkor, så att hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke
vidare är af nöden, skall frigifvas eller icke. Tvärt om anser jag
det vara fullt rigtigt att en dylik rätt är honom i lag tillförsäkrad.
Jag måste derföre hålla på förslaget i detta afseende. Man kan mot
Lördagen den 11 April, f, m.
11
N:o 35.
förslaget dock anföra — och Herr Statsrådet och Chefen för Justitie¬
departementet har deremot äfven anfört mycket goda skäl — att en
sådan före tvångsarbetstidens slut frigifven person icke bör behandlas
på samma sätt som en lösdrifvare, hvilken utstått tvångsarbetet. Jag
har derföre ingenting emot, att detta förevarande moment uteslutes
och i stället en bestämmelse insattes i § 13 af den lydelse, som Herr
Berglöf föreslagit. Jag hade emellertid icke förestält mig, att man
skulle gå till väga på detta sätt, utan trott att man redan vid denna
§ skulle antaga Herr Berglöfs förslag. Men jag är öfvertygad om,
att Kammaren är öfverens med mig derom, att det vore orätt att
stämpla ifrågavarande tvångsarbete såsom straff, och jag är derföre
förvissad, att Kammaren, när man kommer till 13 §, skall antaga
denna paragraf med den lydelse, som Herr Berglöf föreslagit. Jag
yrkar derföre för närvarande endast att mom. 2 § 7 måtte utgå.
Herr Hedin: Jag kan icke underlåta, Herr Talman, att, innan
jag yttrar några ord angående den förevarande tvistefrågan, frambära
till Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet en gärd af
min olörstälda erkänsla för hans åtgärder i denna sak, så väl derför
att han intresserat sig för en förbättring i vår inhumana försvarslös-
hetslagstiftning, ehuru, såsom jag måste konstatera, han och regerin¬
gen i denna sak sannerligen icke haft någon påtryckning vare sig från
Riksdagen eller den allmänna opinionen, som ock derför att han så
resolut, rätt fram och utan alla förbehåll föreslagit att denna del af
vår lagstiftning skall läggas under den lagstiftande myndighet, till
hvilken den rätteligen hörer, nemligen den som omförmäles i 87 §
Regeringsformen. Jag hoppas att, derest Riksdagen kommer att vid¬
taga en eller kanske två förändringar i Kongl. Maj:ts förslag, Herr
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet icke skall illa upp¬
taga detta, ty han skall i allt fall hafva fäst sitt namn vid eu reform,
som icke är mindre stor derför, att den icke omfattats af något syn¬
nerligt stort allmännare intresse.
Hvad den nu föreliggande frågan angår, håller jag före, att det
är i sin ordning att under vissa vilkor tillåta frigifning af en till all¬
mänt arbete eller, såsom det nu heter, tvångsarbete dömd person före
den ådömda arbetstidens slut. Man vill ju icke hafva det allmänna
arbete, som ådömes för lösdrifveri, betraktadt såsom ett straff, då
sjelfva lösdrifveriet icke skall anses såsom ett brott. Jag lemnar der¬
hän, om icke detta mera är en skilnad mellan ord och namn än i
sak. Men detta är ju den juridiska uppfattningen. Och med den
uppfattningen måste det väl vara lägligt, att frigifning får ega rum,
då den orsak upphört, som föranledt tvångsarbetets ådömande. Det
är ju så att uti det straff- och fångvårdssystem, som i våra dagar
tilldragit sig största uppmärksamheten eller det progressiva systemet,
för hvilket Riksdagen för 11 år sedan uttalat sig i en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, vilkorlig frigifning af eu fånge före strafftidens slut ingår
såsom ett vigtigt moment; och i detta fall är det dock fråga om verk¬
liga brottslingar, till och med de gröfsta. När man anser det vara
rigtigt, nyttigt och fördelaktigt att i afseende å så beskaffade personer
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:o 35.
12
Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
medgifva frigifning, låt vara vilkorlig, före strafftidens slut, så synes
det mig vara så mycket mera billigt att beträffande personer, som
icke äro dömda för brott och hvilkas tvångsarbete icke betraktas såsom
straff, låta ifrågavarande vilkorliga frigifning få ega rum.
I betraktande af de skäl, Herr Statsrådet och Chefen för Justitie-
departementet anfört mot det föreslagna tillägget till § 7, ber jag
emellertid, under åberopande af dessa skäl och hvad vice ordföranden i
Lag-Utskottet anfört, få hemställa om bifall till Herr Thomassons förslag.
Med Herr Hedin instämde Herr Wieselgren.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositioner såväl på momentets godkännande, som på dess
förkastande, beslöt Kammaren, att detsamma skulle ur författnings-
förslaget utgå.
§ 8.
Godkändes.
§ 9-
För denna paragraf hade Utskottet föreslagit följande lydelse:
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ord¬
nad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt att
de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämpligt
arbete efter olika arbetsförmåga.
Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt med
annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under
offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det med¬
gifva, ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes för¬
ordnande der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersätt¬
ning af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.
Sedan paragrafen föredragits, begärdes ordet af
Herr Hedin, som yttrade: Jag kan icke neka till, Herr Talman,
att 2:dra stycket i den föredragna 9 § förefaller mig betänkligt' eller
åtminstone oklart, och jag skulle gerna önska, att detta stycke icke
måtte varda af Riksdagen antaget, helst som jag tror, att den ifråga¬
varande bestämmelsen icke är för lagens ändamål af någon synnerlig
stor vigt. Enligt § 8 mom. 2 i nu gällande stadga angående försvars¬
löse och till allmänt arbete förfallne personer kan vederbörande myn¬
dighet besluta att anlita en för ett helt län eller större del deraf in¬
rättad arbetsanstalt för att der insätta en viss, noga begränsad kate¬
gori af såsom försvarslöse till allmänt arbete dömda personer, nem¬
ligen mindre arbetsföre personer, hvilka icke varit för brott straffade,
således blott en del af sådana försvarslöse, som omhandlas i femte
punkten af 6 § 1 mom. Dessutom har förekommit i Stockholm, en-
Lördagen den 11 April, f. in.
13
N:o 35.
Egt hvad polismästaren upplyst i en tidningsartikel, att man till in¬
tagande på Stockholms allmänna arbetsinrättning dömt personer, som
gjort sig skyldige till betleri eller tredska mot fattigvårdsstyrelse.
Häri gör nu den föreslagna nya lagen genom stadgandet i 9 § 2 stycket
två märkliga förändringar, dels derigenom att det skulle tillkomma
myndigheterna att döma lösdrifvare att intagas icke blott på sådana
arbetsanstalter, som äro inrättade för helt län eller större del deraf,
utan äfven i sådana anstalter, som äro uteslutande upprättade af och
för en enda kommun, ett enda fattigvårdssamhälle, och dels derigenom
att till intagande i en kommuns, naturligtvis uteslutande i dess fattig¬
vårds intresse upprättade arbetsanstalt, skulle kunna dömas arbetslöse
af hvilken kategori som helst, således äfven före detta straffångar. I
detta hänseende synes mig lagen vara klar, och jag befarar att, om
eu sådan bestämmelse blefve antagen, kommunerna skola akta sig för
att upprätta arbetsanstalter, hvarmed de naturligtvis afsett att ordna
sin fattigvård, när de riskera att få mottaga bland försvarslöse, som
dömts till allmänt arbete, äfven sådana, som varit förut för brott straffade.
Ja, kan hända en kommun skulle finna sig föranlåten att, om icke helt och
hållet, upphäfva en sådan anstalt, så åtminstone förändra dess namn och
förändra dess stadgar. Men det är icke nog med detta. Det är ju nu me¬
ningen, att den försvarslöse eller lösdrifvaren skall varnas eller eventuelt
dömas inom det län, der han anträffas, han skall •— om uttrycket mig
tillätes — hafva sitt forum inför Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det
län, der han anträffas, oberoende af hvar han har sin hemortsrätt.
Är det nu billigt, att den kommun, der dom fälles, skall, i fall der
finnes en arbetsanstalt, få de derstädes dömda lösdrifvarne på halsen?
Af en tabell, som bifogats komitébetänkandet, framgår att 1880 döm¬
des i hela riket för försvarslöshet till allmänt arbete enligt 8 § 2 mom.
687 personer; att af dessa 124 hade Stockholm till sin födelseort;
men att i Stockholm dömts 361 af hela antalet, således öfver hälften.
Nu saknas uppgift derom, huru många af de i Stockholm dömde hade
Stockholm till sin hemort; men jag är säker på, att det antalet, om
det ock är större än deras, som här blifvit födde, dock icke uppgår
till 361. Skulle nu således, derför att ett antal lösdrifvare, som hafva
hemortsrätt i andra delar af riket, blifvit dömda här i Stockholm,
Stockholms arbetsanstalt hafva skyldighet att mottaga alla dessa? Det
förefaller mig icke rigtigt, utan synes mig denna rätt att döma till
tvångsarbete — så vida det icke är en statens anstalt, utan en kom¬
muns, vare sig ett läns eller ett mindre samhälles upprättade tvångs-
arbetsanstalt —• böra på något sätt begränsas med hänsyn till den
dömde lösdrifvarens hemort och hemortsrätt? Jag har till och med
hört en annan och ännu betänkligare tolkning af detta stadgande, som
jag dock icke kan tro vara vigtig. Man har sagt, att enär Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i detta fall mindre fungera som Kongl. Maj:t
Befallningshafvande i det län, der lösdrifvaren gripes, utan såsom hvar
i sin stad delegerade att handla på hela samhällets vägnar, så skulle
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunna döma lösdrifvare från hvilken
ort som helst till intagande på arbetsanstalt icke blott inom sitt eget
jän utan till arbetsanstalt i annat län. Exempelvis skulle Kongl.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:o 35.
14
lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
Majtts Befallningshafvande i Stockholms län kunna döma en lösdrifvare,
som är hemma i Gefleborgs län, att insättas i Stockholms stads arbets-
anstalt. Jag har frågat personer, mycket mera än jag hemma i lagar-
nes tolkning, om denna sak och fått till svar, att de vore ur stånd
att yttra sig derom. Men äfven utan att godkänna sistnämnda för¬
modan, äro de betänkligheter mot § 9, 2:a stycket, som jag påpekat,
i mina ögon så stora, att lagförslagets värde deraf i icke ringa män
minskas. Jag vill dock på samma gång jag yttrar detta tillika för¬
klara, att jag har alltför stort intresse och önskar, att denna lag må
komma till stånd, och det redan vid denna riksdag, för att jag skulle
genom något ändringsförslag vilja äfventyra densamma. Ehuru första
Kammaren nu antagit lagen, så hemställer jag emellertid, om icke
Lag-Utskottet skulle kunna omredigera denna 9 § efter det den i så¬
dant syfte återremitterats. Skulle icke Första Kammaren då gå in på
den föreslagna ändringen eller möjligen uteslutningen af andra stycket,
återstår ju för Andra Kammaren den utvägen att i sista hand antaga
äfven detta. Jag föreslår detta med förbehåll likväl för mig att, om icke
Kammaren gillar denna behandling af ärendet, utan omedelbart antager
§ 9 i dess helhet, i angifna syftet väcka motion, så snart det kan ske.
Tills vidare anhåller jag emellertid, att Kammaren måtte besluta,
att andra stycket af 9 § skall ur lagen utgå.
I detta yttrande instämde Herrar Rceggström, Yilli. Carlson och
Johansson från Stockholm.
Vidare anförde:
Herr Statsrådet von Steyern: Jag tror, att de farhågor, Herr
Hedin från kommunernas sida uttalat emot det stadgande, här före¬
slagits i 9 § 2 momentet, sakna grund. Han fruktade att lösdrifvare
af hvilken kategori som helst och deribland äfven f. d. straffångar
skulle kunna påtvingas kommunernas enskilda arbetsinrättningar. Från
den farhågan bör man kunna värja sig redan i betraktande af den
allmänna grundsats, som uttalas i 1 mom. af 9 §, att för brott straf¬
fade personer skola vid undergående af tvångsarbete hållas skilda från
andra. Det är visserligen eu sanning, att denna grundsats uttalats
endast i fråga om statens tvångsarbetsanstalter, men det lider icke
något tvifvel, att från Kongl. Maj:ts sida icke gerna kan sättas i fråga
någon afvikelse från samma grundsats, då det gäller enskilda arbets¬
inrättningar.
Ett ännu säkrare skydd hafva kommunerna deruti, att det beror
på de af dem sjelfva antagna stadgar för dessa arbetsinrättningar, om
några till tvångsarbete dömda skola der emottagas och i sådant fall
hvilka. Jag tager för alldeles gifvet, att ingen kommun insätter så¬
dana bestämmelser i dessa stadgar, att derigenom medgifves intagande
i arbetsinrättningen af förut till straffarbete dömde lösdrifvare.
Herr Hedin befarade ock, att, då en lösdrifvare enligt lagförslaget
skulle dömas, der han anträffas, en kommun, som eger sådan arbets-
anstalt, hvarom nu är fråga, skulle, om den tillika har den oturen,
15
N:o 35.
Lördagen den 11 April, f. m.
att många lösdrifvare der anträffas, få alla dessa, såsom han uttryckt
sig, på halsen. Men ätven i detta hänseende har kommunen sjelf saken
i _ sin hand, ty den kan föreskrifva, att inga andra skola vid inrätt¬
ningen emottagas än de, som i kommunen ega hemortsrätt, och den
kan äfven neka att mottaga dessa till större antal, än som vid an¬
stalten utan olägenhet kan herbergeras. Då det sålunda heror helt
och hållet på kommunerna sjelfva, hvilka och huru många lösdrifvare
der mottagas, tror jag icke det ligger någon fara i antagandet af
ifrågakomma stadgande. Deremot kan det vara af vigt, att ett sådant
stadgande finnes, åtminstone så länge staten icke eger tillräckligt an¬
tal arbetsanstalter, utan måste låta en del af de till tvångsarbete
dömde verkställa arbetet uti cellfängelserna.
Herr J. Ii. G. Fredhol m: Då enligt komiterades betänkande
sådana tvåugsanstalter, som denna punkt afser, icke finnas annorstädes
än i Stockholm, och, då enligt hvad nyss blifvit upplyst, det icke är
sannolikt, att något fattigvårdssamhälle skall antaga sådana stadganden,
hvarigenom Konungens Befallningshafvande kan medgifvas rätt att
förordna om tvångsarbetes utgörande inom dylik enskild inrättning,
förefaller det mig som om nu förevarande punkt icke i en framtid
skulle komma att få någon tillämpning om, som nödigt torde blifva,
Stockholms stad söker sådan ändring i reglementet för dess arbets¬
inrättning, att stadgandet i denna punkt ej kan på densamma tilläm¬
pas, och vid sådant förhållande synes mig vara skäl att biträda det
af Herr Hedin framstälda yrkandet, hvarföre jag förenar mig med
honom i yrkande på att 2 punkten i 9 § måtte utgå.
Herr Nils Petersson: Jag tror icke heller för min del, att
det kan ligga någon fara uti antagandet af sista momentet uti denna
paragraf. Den farhåga, här uttalats derom, att man härigenom skulle
motverka inrättandet af dylika enskilda arbetsanstalter inom kommu¬
nerna, tror jag icke heller skall hålla streck. Såsom redan förut på¬
pekats, är det helt och hållet frivilligt, om och hvilka lösdrifvare der
emottagas, men derföre torde icke vara skäl att lägga hinder i vägen
för möjligheten af deras intagande vid dylika anstalter, i synnerhet
som ju antalet af statens arbetsanstalter är alldeles otillräckligt. Då
det är ondt om arbetskrafter öfver allt i landet, borde det väl finnas
vara med statens intresse öfverensstämmande, att sådana arbetsanstal¬
ter i så stort antal som möjligt komma till stånd, så att man sålunda
skall kunna tillgodogöra sig de arbetskrafter, som nu gå förlorade vid
de särskilda straffanstalterna, der man icke ens alltid har sysselsätt¬
ning för dem, som der förvaras. Jag anser derföre, att paragrafens
senare moment kan blifva både nyttigt och behöfligt och yrkar för
min del bifall till paragrafen med den lydelse nu föreslagits."
Herr Statsrådet von Steyern: Jag vill endast med anledning
af Herr Fredholms yttrande erinra, att jag alldeles icke sagt, att ingen
kommun skulle komma att öppna sina arbetsanstalter för de till
tvångsarbete dömda, men väl att ingen kommun skulle vilja låta dem
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N:0 35. 16 Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag begagnas för sådana lösdrifvare, som förut undergått straffarbete.
till lag Stockholms stad mottager ju redan nu till tvångsarbete dömde i sin
försörjningsinrättning, och jag antager derföre, att momentet kan få
behandling, betydelse äfven för framtiden.
(Forts.)
Herr Thomas son: Med åberopande af de upplysningar nu
lemnats från statsrådsbänken, samt af hvad Herr Nils Petersson i
Runtorp nyss yttrat, tillåter jag mig yrka bifall till paragrafen oför¬
ändrad.
I likhet med talaren på stockholmsbänken är också jag rädd för
att lagen skall falla, och detta tror jag kan inträffa, äfven om man
tänker sig det sätt för tillvägagåendet, som Herr Hedin nyss på¬
pekat. — Förkastar Andra Kammaren senare momentet af 9 §, under
det att Första Kammaren antager paragrafen i sin helhet oförändrad
och Lag-Utskottet, som icke kunnat åstadkomma en sammanjemkning,
kommer in till Andra Kammaren och begär lagens antagande i oför-
ändradt skick, lian det ju inträffa, att Andra Kammaren vidhåller sitt
förut fattade beslut och då fäller hela lagen.
För att nu icke utsätta oss för en sådan risk och då de vådor,
som framhållits för oss såsom en följd af antagandet af paragrafens
senare moment, äro mera skenbara än verkliga, vågar jag hemställa,
huru vida icke Herr Hedin skulle vilja återtaga eller åtminstone icke
strängt vidhålla sitt förslag?
Herr Hedin: Skulle det gå så som vice ordföranden i Lag¬
utskottet nyss yttrade, att vid en hemställan från Lag-Utskottet, att
denna Kammare med frånträdande af förut fattadt beslut måtte god¬
känna jemväl paragrafens 2:dra moment, Andra Kammaren komme
att vidhålla sitt ursprungliga beslut, under det att Första Kammaren
bifallit paragrafen oförändrad, då skulle, såsom han sade, hela lagen
till följd deraf falla ; men i så fäll berodde ju detta af en så bestämd
åsigt hos Kammaren, att vid olika beslut i Kamrarne lagen måste
falla. Detta bör dock ej hindra ett försök till ändring af paragrafen,
ty försöket kan ju ej vara farligt.
Jag vill vidare erinra derom att enligt den för Stockholms stads
arbetsinrättning utfärdade stadga och med tillämpning af bestämmel¬
serna i 9 § 2:dra momentet kunna vederbörande skicka dit hvilka
försvarslösa som helst. Häremot invänder man, att det beror på
Stockholms kommun sjelf att i så fäll få sin stadga ändrad. — Ja
väl, det kan nog så vara, men jag vill dock fästa uppmärksam¬
heten på, att denna stadga är faststäld af Kongl. Maj:t och huru
skulle det väl gå, om Kongl. Maj:t tilläfventyrs vägrade att sanktio¬
nera en dylik ändring? Jag vill visst ej förmoda, att detta skall in¬
träffa, men jag har dock ansett mig böra fästa uppmärksamheten på
att det möjligen lian hända, att Kongl. Maj:t anser sig ega att vägra
sin stadfästelse.
Öfverläggningen var härmed slutad. Herr Talmannen framstälde
propositioner dels på antagande af paragrafen oförändrad, och dels
17
N:o 35.
Lördagen den 11 April, f. m.
på paragrafens godkännande med uteslutande af sista punkten; och
fann Herr Talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt föl¬
jande nu uppsatta och godkända omröstningsproposition:
Den, som vill, att 9 § uti det af Lag-Utskottet i Utlåtandet N:o 21
framlagda förslag till lag angående lösdrifvares behandling skall i sin
helhet godkännas, röstar
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beslutat, att sista punkten af omför-
mälda § skall ur lagförslaget utgå.
Omröstningen utvisade 174 Ja mot 18 Nej; och hade Kamma¬
ren alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§
Godkändes.
§ 11 var af följande lydelse:
Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete
från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden
och nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån
den frigifnes vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej
må den frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnda ändamål
anlitas, än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle under
minst fjorton dagar.
Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten innestående,
•sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvisning,
som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den ort, dit den
frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren eller, der
sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att ombesörja, att
medlen komma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse
för medlen skall årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Gustafsson: Herr Talman! Mine Herrar! Då det så är,
att man fruktar, att lagen icke skall gå igenom, om förändring i den¬
samma vidtages, vill jag icke framställa yrkande om någon sådan.
Men jag har velat uttala en protest mot denna paragraf, som i min
tanke gör lösdrifvaren orätt. Kommen i håg att, om eu person, som
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 35.
N:o 35.
18
Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag vant dömd till straffarbete och uttjent sitt straff, har gjort besparin-
till lag gar, får han behålla dem. Men denna paragraf säger, att om eu
lösdnfvares lösdrifvare gjort en besparing, så skall denna tagas för att forsla
behandling, honom till hemorten med undantag dock af så mycket, som han be-
(Forts.) höfvel- till sitt uppehälle under minst 14 dagar. Detta tycker jag
vara orätt och jag anser, att staten i stället borde af sina medel
betala hemforslingen, om staten anser nödigt att han skall hemforslas.
Jag har blott velat uttala denna protest mot ett stadgande, hvari¬
genom en lösdrifvare sättes i en sämre ställning än den, som dömt»
till straffarbete.
Vidare anfördes ej. Paragrafen blef af Kammaren godkänd.
§ 12.
Godkändes.
§ 13-
Denna § lydde enligt Utskottets förslag:
Hvad i 10, 11 och 12 §§ är föreskrifvet gäller jemväl i fråga
om dem, som på grund af stadgandet i 7 § 2 mom. frigifvas.
I afgifven, vid betänkandet fogad reservation hade deremot Herr
Berglöf föreslagit, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:
Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor, så
att hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden,
ege Konungens Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten
är belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I sådant
fall varde han utan förpassning på fri fot stöld och hans vid anstal¬
ten innestående medel till honom öfverlemnade; skolande i öfrigt hvad
11 och 12 §§ innehålla icke ega tillämpning på den sålunda frigifne.
Sedan paragrafen, sådan den lydde enligt Utskottets förslag,
blifvit uppläst, anförde
Herr Thomasson: På'grund af den diskussion, som fördes vid
2 mom. af 7 §, får jag till Kammaren hemställa, att Kammaren
ville, med afslag å Utskottets förslag i 13 §, antaga en ny 13 § åt
följande lydelse:
“Kommer den, som undergår tvångsarbete, i förändrade vilkor,,
så att hans qvarhållande vid arbetsanstalten icke vidare är af nöden,
ege Konungens Befallningshafvande i det län, der tvångsarbetsanstalten
är belägen, förordna, att han skall från anstalten frigifvas. I så¬
dant fall varde han utan förpassning på fri fot stöld och hans
vid anstalten innestående medel till honom öfverlemnade; skolande i
öfrigt hvad 11 och 12 §§ innehålla icke ega tillämpning på den så¬
lunda frigifne. “
Lördagen den 11 April, f. m.
19
N:o 35.
Med bifall till den af Herr Thomasson sålunda gjorda hemstäl¬
lan och efter af Herr Talmannen i sådant afseende gifven proposition,
beslöt Kammaren, med förkastande af Utskottets förslag, att denna §
skulle erhålla sådan lydelse, som i Herr Berglöfs ofvanomförmälda
reservation föreslagits.
§§ 14 och 15.
Godkändes.
§ 16 var af följande lydelse:
I stad, der poliskammare finnes, utöfvar poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna lag till¬
kommer Konungens Befallningshafvande; dock må poliskammare ej
förordna om frigifning enligt 7 § 2 mom.
I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad
Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie eller
annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.
Efter föredragning häraf anförde:
Herr Thomasson: Sedan Kammaren förkastat 2 mom. af 7 §
och i stället insatt hvad som deri upptages i en ny 13 §, så torde
i den nu föredragna 16 § den förändring böra vidtagas, att hänvis¬
ningen till 7 § 2 mom. utbytes mot en hänvisning till 13 §, så att
första stycket i 16 § erhåller denna lydelse:
“I stad, der poliskammare finnes, utöfvar poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna lag till¬
kommer Konungens Befallningshafvande; dock må poliskammare ej
förordna om frigifning enligt 13 §.
Herr Ahlström: Jag ber att vid denna § få göra en erinran,
som är föranledd af den polisorganisation, som är gällande för det
samhälle jag har äran att representera. I Malmö är nemligen för¬
hållandet, att enligt den i Kongl. brefvet den 30 Januari 1873 fast-
stälda ordning någon poliskammare icke finnes, men väl en polismästare.
Man hade begärt inrättande af en poliskammare med domsrätt i polis¬
mål, men Kongl. Maj:t fann inrättandet af en sådan icke böra ske
i den form, som begärdes, utan, hvad dömandet beträffar, hänsköts det
till tredje afdelningen af rådstufvurätten. Följden af detta Kongl. bref,
som icke innehåller något stadgande om en poliskammare, blef den,
att staden visserligen erhöll en polismästare, som eger att å magistratens,
såsom den egentliga polismyndigheten, vägnar hafva inseendet öfver
handhafvandet af allmän ordning och säkerhet inom samhället, men
han har icke befogenhet att behandla lösdrifvare, hvilken befogenhet
han icke heller hädanefter, enligt detta förslag, skulle ega.
Jag föreställer mig, att det skulle vara besynnerligt, om i en stad
så stor som Malmö, som dertill är gränsstad och i följd deraf får
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
N',0 35. 20 Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag mottaga en mängd lösdrifvare, som komma från Tyskland och Danmark,
till lag polismästa renicke skulle ega taga någon befattning med dessa lösdrifvare
angående utan detta skune hvila på Konungens Befallningshafvande. Jag antager,
behandling, att eu ändring i det syfte jag anser önskvärdt skulle kunna vinnas
(Forts.) genom ett i denna § efter ordet: poliskammare, der detta förekommer,
insattes orden: “eller polismästare", men jag vill med anledning af de
yttranden, som här fälts derom, att en liten ändring skulle kunna
vålla hela förslagets fall, icke framställa något bestämdt yrkande derom.
Jag vill emellertid till ytterligare stöd för hvad jag nu anfört erinra
derom, att om det nu föreliggande förslaget oförändradt antages,
skulle den enda befattning, som polismästaren i en stad, der poliskammare
ej finnes, egde att taga med lösdrifvare, vara den, som omförmäles i
11 och 12 §§ samt senare momentet i denna 16:de §; men den vä¬
sentligaste befogenheten, som tillhör eu poliskammare, skulle tillkomma
ej polismästare utan Konungens Befallningshafvande. Förslag till ändring
i det af komiterade uppgjorda förslaget i den nu af mig antydda rigt-
ningen blef äfven framstäldt af så väl polismästaren som Konungens Be¬
fallningshafvande i Malmö, men lyckades icke tillvinna sig något afseende.
Herr Statsrådet von Steyern: Såsom Kammaren utan tvifvel
känner, finnas i åtskilliga städer inrättade s. k. poliskammare, der
vissa mindre brott mot strafflagen äfvensom mot ordningsstadgar af-
dömas af eu polismästare eller polisdomare. Så^ är förhållandet i
Stockholm, Göteborg, Norrköping, Eskilstuna och Karlskrona. Emel¬
lertid har Kongl. Maj:t på senare tider icke ansett sig kunna på egen
hand förordna om inrättande af så beskaffade poliskamrar, derför att
derigenom komme att göras ett undantag från stadgandena i o och
23 kapitlen Rättegångsbalken, att underrätt i stad skall bestå af tre
ledamöter. När derför från Malmö i början på 1870-talet inkom be¬
gäran om inrättande af poliskammare, der en polismästare skulle döma
i vissa mål, förklarade Kongl. Maj:t, såsom af den siste talaren nyss
refererats, att inrättande af en särskild poliskammare med domsrätt
öfver s. k. polismål lämpligast kunde ske så, att inom rådstu fvurätten
bildades en särskild afdelning för behandlande af sadana mål. Ehuru det
icke blifvit tydligt utsagdt, var det dock tydligen meningen, att just
denna afdelning, der polismästaren är ordförande, skall vala poliskam¬
mare i Malmö och att den följaktligen är berättigad att enligt den
föreslagna lagen döma lösdrifvare till tvångsarbete. Skulle tvifvel i
detta hänseende uppstå, kan det lätt liäfvas genom en förklaring af
det omnämnda Kongl. brefvet. Deremot kan det ej vara lämpligt att
polismästaren i Malmö, som ej eger ensam afgöra ens mindre brottmål
eller ordningsmål, skulle tilläggas det vida mer maktpåliggande upp¬
draget att döma lösdrifvare.
Herr Ahlström: Jag är visserligen Herr Statsrådet och Chefen
för Justitiedepartementet tacksam för de upplysningar, som nu blifvit
af honom meddelade, angående den tillämpning af Kongl. Maj:ts nämnda
bref af år 1873, som han ansåg vara den rigtigaste. Men om så skulle
vara, att sjelfva dömandet af lösdrifvare skulle tillhöra rådhusrättens
21
N:o 35.
Lördagen den 11 April, f. m.
tredje afdelning, liksom fallet är med egentliga polismål, det vill säga
brottmål af mindre art, skulle enligt min tanke polismästaren likväl
icke komma att taga någon närmare befattning med lösdrifvarne, ty den
närmaste befattningen med dem tillhör stadsiiskalen, och från honom
skulle målen öfvergå till poliskammaren. Är det nu meningen, att
poliskammaren skall motsvaras af rådhusrättens tredje afdelning, är
jag erkänsam för denna tolkning, men jag hade icke kunnat finna detta
framgå af Herr Statsrådet och Chefens för Justitiedepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet vid ärendets behandling inom Stats¬
rådet, då han der yttrar: “Komiterades förslag i 16 § förutsätter, att,
der poliskammare finnes, det alltid är polismästaren, som ensam afgör
polismålen. Då detta ej är fallet t. ex. i Malmö, der poliskammaren
utgöres af en afdelning af rådstufvurätten, bör den myndighet, hvarom
i § 16 är fråga, rätteligen tillkomma poliskammaren“. Deraf fick jag
den uppfattningen, att Kongl. Maj:t ansåg, att poliskammare verkligen
funnes i Malmö, representerad af polismästaren, fastän domsrätten icke
tillhörde honom utan rådhusrättens tredje afdelning. Jag är emellertid
tacksam för Herr Statsrådets förklaring och skall icke framställa något
yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt Kammaren,
med bifall till det af Herr Thomasson gjorda yrkande och efter af
Herr Talmannen gifven proposition, godkänna paragrafen med den
förändring, att uttrycket “enligt 7 § 2 inom.11 utbyttes mot “enligt 13 §“.
§ 17 äfvensom lagförslagets ingress och rubrik godkändes; hvar¬
efter Utskottets i början af utlåtandet gjorda hemställan förklarades
hafva blifvit genom Kammarens öfver lagförslaget redan fattade beslut
besvarad.
§ 8.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande Ko 22 i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till Förordning om ändringar
i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871.
§ 9.
Företogs till handläggning Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskotts Betänkande Ko 5 (i samlingen Ko 13) rörande de en¬
skilda högre skolorna för qvinlig ungdom, deruti Utskottet, med föran¬
ledande af en inom Andra Kammaren af Herr J. G. Granlund i ämnet
väckt motion, hemstälde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka, huru under¬
visningen i de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom för närvarande
bedrifves, och hvilka resultat af densamma hittills vunnits, samt af de
upplysningar, som genom undersökningen erhållits, gifva Riksdagen del.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Om förslag
till lag
angående
lösdrifvares
behandling.
(Forts.)
Herr Granlund: Ehuru icke Utskottet i dess helhet tillstyrkt
hvad som yrkats i motionen, anser jag mig ändå böra vara nöjd med
N:o 35. 22 Lördagen den 11 April, f. m.
Om förslag det slut, hvartill Utskottet kommit, och hembär det min tacksamhet
till lag för den sakrika utredning af frågan, det gjort, samt hoppas attdein-
lösdnfvares tressanta upplysningar, som Utskottet lemnat i sin motivering, skola
behandling, vid frågans vidare behandling beaktas, liksom jag hoppas att denna
(Forts.) frågas vigt af vederbörande skall behjertas och de ifrågavarande sko¬
lorna rättvisligen understödjas af staten mer än som hittills skett.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
I detta Herr Granlunds anförande instämde Herr Toll.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls. Och skulle,
jemlikt 68 § 3 mom. Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag
af protokollet Medkammaren delgifvas.
§ io.
Angående Till behandling förekom vidare Konstitutions-Utskottets Utlåtande
afett^ytt ^:0 b, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, med förslag
statsdeparte- till förändrad lydelse af 6 och 7 §§ Regeringsformen.
ment.
Med nämnda proposition hade Kongl. Maj:t till Riksdagens an¬
tagande öfverlemnat följande förslag till förändrad lydelse af 6 och 7
§§ Regeringsformen:
§ b-
“Af Statsrådets ledamöter skola åtta vara chefer och föredragande,
hvar för sitt departement, nemligen:
Ministern för utrikes ärendena för Utrikesdepartementet;
En chef för Justitiedepartementet;
En för Landtförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för armén;
En för Sjöförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;
Eu för Civildepartementet;
En för Finansdepartementet;
En för Ecklesiastikdepartementet; samt
En för Landtbruks-, industri- och handelsdepartementet.
Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan,
bestämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kun¬
gjord stadga.
§ 7.
Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i 11 och 15
§§ omförmälas, skola inför Konungen i Statsrådet föredragas och der
afgöras.
Öfver de ärenden, hvilka enligt instruktion, som af Konungen ut¬
färdats, blifvit af departementschef afgjorda, skall han till Konungen
i Statsrådet afgifva berättelse. Ej må till departementschefs afgörande
öfverlemnas ärende, som innefattar klagan öfver embetsmyndighets åt¬
gärd.*'
Lördagen den 11 April, f. m.
23
N:o 35.
Efter föredragning af mom. 1 i Konstitutions-Utskottets föreva¬
rande utlåtande, i hvilket mom. Utskottet hemstält, att Kongl. Maj:ts
omförmälda proposition icke måtte af Riksdagen bifallas, blef denna
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
I 2:a momentet hemstälde Utskottet, att Riksdagenmåtte antaga
följande förändrade lydelse af 6 § Regeringsformen:
“Af Statsrådets ledamöter skola åtta vara chefer och föredra¬
gande, hvar för sitt departement, nemligen:
Ministern för utrikes ärendena för Utrikesdepartementet;
Eu chef för Justitiedepartementet;
En för Landtförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för armén;
Eu för Sjöförsvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens
rådgifvare i kommandomål för flottan;
Eu för Civildepartementet;
En för Finansdepartementet;
En för Ecklesiastikdepartementet; samt
En för Landtbruks-, industri- och handelsdepartementet.
Den närmare fördelningen af ärendena, departementen emellan, be¬
stämmes af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligen kun¬
gjord stadga.
Vid momentet fans dessutom fogad en anmärkning af följande
innehåll:
Anm. I händelse hvad Utskottet kommer att i sitt Utlåtande
N:o 7 föreslå vinner Riksdagen bifall, kommer paragrafen att erhålla
den deri föreslagna lydelse.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Rydin: Sedan Kammaren nu bifallit Utskottets hemställan
i första punkten, att Kongl. Maj:ts proposition icke måtte af Riks¬
dagen bifallas i hvad den rör rättighet för departementschef att af¬
göra vissa ärenden, och då den förändring Kongl. Maj:t föreslagit i
afseende på § 6 i Regeringsformen står i så nära sammanhang med
den föreslagna förändringen af § 7 i Regeringsformen, att Kongl. Maj:t
ansett, att den föreslagna ändringen i § 6 angående departements¬
cheferna berodde derpå, att departementschef finge en sådan myndig¬
het, som Kongl. Maj:t förutsatt skulle medgifvas genom den föreslagna
ändringen i § 7, anser jag, att man i frågans nuvarande skick icke
kan bifalla § 6 sådan den är till lydelsen här tillstyrkt af Utskottet.
Ty onekligt är, att, om departementschefens makt skall inskränkas
till en blott rådgifvande och föredragande i dessa ärenden, han får
så få göromål, att kretsen för hans verksamhet blifver högst obetyd¬
lig. Men Utskottet söker motivera detta förslag dermed, att departe¬
mentschefen skulle hafva en så beskaffad maktställning, att han kunde
fatta beslut i en hel mängd frågor. Men den makt, som departements¬
chef redan har i detta hänseende, finnes bestämd i 38 § Regerings¬
formen och består i att kunna gifva “föreskrifter och erinringar om
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
N:o 35.
24
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande
af ett nytt
stats¬
departement.
(Forts.)
verkställighet af utfärdade beslut11, hvithet förutsätter, att KongL
Maj:t först fattat regeringsbeslut och sedan uppdragit å departements¬
chefen att gifva föreskrifter om verkställighet deraf.
Så långt sträcker sig departementschefens makt för närvarande,
men icke längre, och på grund deraf kan han icke få någon så be¬
skattad verksamhet, som blifvit föreslagen i Kongl. Maj:ts proposition
utan ändring af 7 § Regeringsformen. Under sådana förhållanden
torde den verksamhetskrets, som enligt detta förslag kunde blifva åt
departementschefen öfverlemnad, blifva ganska obetydlig, alldenstund
man, hvad särskildt detta departement beträffar, måste ordna så, att
särskilda styrelser för landtbruk, för industri och för handel med en
sjelfständig ställning hvar för sig upprättas, der vederbörande chefer
skulle ega makt att afgöra eu del frågor, så att departementschefen
eller också regeringen komme först i andra hand.
På grund af den nära förbindelse, som frågan om förändring af
§ 7 i Regeringsformen har med frågan om förändring af § 6, anser
jag således betänkligheter uppstå mot att antaga förslaget sådant det
nu föreligger, i synnerhet som frågan om Kommerskollegii omor¬
ganisation ännu icke kommit på den punkt, att regeringen framlagt
ett förslag, med ledning hvaraf man kan bedöma, huru denna organisa¬
tion skall komma att taga sig ut. Derför kan man icke heller
nu förutse, hurudan departementschefens makt och myndighet kunde
blifva efter denna organisation, samt om förhållandena från regerin¬
gens sida kunde ordnas så, att den blefve sådan som här föreslagits.
Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på att våra grannländers,
Danmarks och Norges grundlagar medgifva departementscheferna en
så beskaffad rätt, som här är ifrågasatt. Yi veta nemligen, att i
Danmark behandlas regeringsärendena så, att somliga eger departements¬
chefen rätt att sjelf afgöra, andra afgöras i ministerrådet utan konun¬
gens närvaro och andra åter skola föredragas inför konungen, då han
eger att rörande dem fatta beslut.
I Norge har Konungen rätt att åt departementschefen öfverlemna
vissa ärendens afgörande på grund af bestämmelserna i 28 § norska
grundlagen, deri säges, att ärenden af vigt skola afgöras i statsråd.
Derför anser man, att alla ärenden, som icke äro af vigt, icke behöfva
föredragas af Konungen, utan kunna afgöras af departementschefen
ensam. Men hos oss finnes icke någon sådan bestämmelse. Jag tror
det vara svårt att tolka verkställighetsföreskrifterna så, att rätt skulle
vara derigenom medgifven Konungen att uppdraga vissa ärendens af¬
görande åt den föreslagne departementschefen, så att han deri ensam
kunde fatta beslut. Och då man ännu har två riksdagar qvar, innan
denna sak behöfver slutbehandlas, anser jag det vara af vigt, att frå¬
gan i dess helhet nu får falla, så mycket hellre som Utskottet afstyrkt
Kongl. Maj:ts förslag till ändring af § 7, och Kammaren genast bifallit
densamma, utan att söka vidtaga någon förändring eller modifikation
af Utskottets framställning.
Jag yrkar derför afslag på Utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.
25
N:o 35.
Lördagen den 11 April, f. m.
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Det för¬
håller sig visserligen så, att i den Kongl. propositionen betraktats såsom
förutsättning för det nya departementets inrättande, att departements¬
chefen skulle utöfva en viss beslutanderätt i sådana ärenden, som hit¬
tills handlagts af Kommerskollegium eller Landtbruksakademiens för-
valtningskomité. Att emellertid, då Ivonstitutions-Utskottet tillstyrkt
inrättandet af ett nytt departement, men deremot afstyrkt den före¬
slagna förändringen i 7 § Regeringsformen, likväl från regeringens
sida häremot icke gjorts någon erinran, beror derpå, att den motive¬
ring, Utskottet' begagnat för sitt afstyrkande af en förändring i 7 §,
är så beskaflad, att det af Kongl. Maj:t angifna syftemålet synes
kunna vinnas, utan att någon ändring af 7 § behöfver ifrågakomma.
I motiveringen till Kong!. Maj:ts ifrågavarande proposition har också
chefen för Justitiedepartementet uttalat, att det icke lärer lida något
tvifvel, att icke Kongl. Maj:t redan har rättighet att åt vederbörande
departementschef uppdraga afgörandet af vissa mål. Att chefen för
Justitiedepartementet med fullt fog kunnat göra detta uttalande, torde
vara temligen naturligt, då en sådan rättighet blifvit af Kongl. Maj:t
allt ifrån tillkomsten af nuvarande departementalindelning och äfven
tidigare vid många tillfällen utöfvad, utan att, så vidt jag vet, någon
erinran derom gjorts af de många Konstitutions-Utskott, som haft
tillfälle att granska så beskaffade regeringsbeslut. Jag ber i detta
hänseende få erinra om, att chefen för Utrikesdepartementet i alla
tider tillsatt vice-konsuler, och jag ber få tillägga, att, ehuru han
kallas minister för utrikes ärendena, han ej har någon särskild grund¬
lagsenlig rätt att sjelfständigt afgöra ärenden eller intager i detta
afseende annan ställning än hvarje annan departementschef.
Likaså hafva cheferna för Civil- och Ecklesiastikdepartementen
länge haft beslutanderätt i vissa ärenden. Till och med så vigtiga
ärenden som tillsättande af hela tjenstemannastater, såsom landtbruks-
ingeniörer, geologer och kartografer, hafva varit beroende endast af
departementschefens beslut. Ecklesiastikministern tillhör att förordna
folkskoleinspektörer, och så nyligen som nästlidet år har Kongl. Maj:t
uppdragit åt finansministern att tillsätta justerare af mått och vigt.
Så pass vigtiga ärenden som tjenstetillsättningar har Kong], Maj:t så¬
ledes hittills ansett kunna uppdragas åt departementschef att hand¬
lägga, en mängd andra ärenden att förtiga. Konstitutions-Utskottet
har också tydligen förklarat, att det anser en viss rättighet för de¬
partementschef i detta afseende förenlig med vår grundlag. Då Kongl.
Maj:t nu icke åsyftat annat än att sådana ärenden, som hittills afgjorts
af Kommerskollegium eller Landtbruksakademiens förvaltningskomité,
skulle i framtiden, i stället för att blifva regeringsärenden och före¬
dragas i Statsrådet, kunna afgöras af vederbörande departementschef,
så har Konstitutions-Utskottet icke i grundlagen funnit hinder för ett
sådant arrangement, och derför har också Utskottet ansett den af
Kongl. Maj:t föreslagna ändringen i 7 § vara obehöflig för ifråga¬
varande ändamål. Det är under så beskaffade förhållanden jag icke
kan finna, att något hinder möter att bifalla förslaget om inrättande
Angående
inrättande
af ett nytt
stats¬
departement
(Forts.)
N:o 35.
26
Angående
inrättande
af ett nytt
stats¬
departement.
(Forts.)
Lördagen den 11 April, f. m.
af ett nytt departement, oberoende af att ingen förändring göres i
7 § Regeringformen.
Herr Grefve Sparre: Efter hvad Hans Excellens Herr Stats¬
ministern redan yttrat torde mitt uppträdande kunna anses öfverflödigt.
Jag kan dock icke underlåta att gent emot den förste talaren erinra,
att hans resonnement. synes mig föga hållbart. Han sade, att som
frågan om Ivommerskollegii omorganisation ännu icke vore afgjord,
så vore det icke skäl att nu antaga den förevarande Rongl. propositio¬
nen. — I min tanke kan denna sats helt och hållet omvändas, så att
man med mera skäl kan säga, att det icke är rätt lämpligt att afgöra
frågan om Kommerskollegii omorganisation förr än frågan om det före¬
slagna nya statsdepartementet är afgjord. Den komité, som varit till¬
satt för att afgifva utlåtande i frågan om Kommerskollegii indragning,
yttrade precis detta. Den sade, att det enda vilkor, hvarunder beslut
om Kommerskollegii indragning kunde fattas, vore att inrättande af
ett nytt statsdepartement blefve beslutadt, och det lär också utan
tvifvel blifva mycket svårt för Riksdagen att fatta beslut rörande
samma ämne utan att det är på förhand bestämdt, åt hvilken myndig¬
het de ärenden, som nu tillhöra Kommerskollegii handläggning, skola
öfverlemnas. Frågan om Kommerskollegii indragning är så gammal,
och meningarna om en dylik åtgärds nytta hafva visat sig så enhälliga,
att jag föreställer mig att frågan derom knappast kan blifva föremål för
vidare diskussion. Under en lång följd af år har Riksdagen alltjemt
påyrkat minskning af de förvaltande verkens antal, och åtminstone de
af oss, som varit eu längre tid vid Riksdagen, känna allt för väl, hvilka
strider, hvilka anmärkningar och hvilka anfall, som regeringen varit
utsatt för just af den anledning, att regeringen dröjt med genom¬
förande af denna indragning. Kan det väl vid sådant förhållande,
då regeringen till denna Riksdag framkommit med ett förslag, som
möjliggör denna indragning, vara lämpligt att Riksdagen derpå sva¬
rar, att den icke vill till afgörande företaga frågan om inrättande
af ett nytt statsdepartement förr än frågan om Kommerskollegium
är afgjord, under det Riksdagen på samma gång måste erkänna,
att frågan om Kommerskollegium icke kan afgöras förrän frågan om
inrättande af ett nytt statsdepartement är afgjord. Konstitutions¬
utskottet har upplyst, att denna fråga allt sedan 1868, eller således redan
i 17 år, stått på dagordningen. I sjelfva verket är det vida längre som
den åtminstone varit på tal. 2 gånger kardemumma varit föremål för
framställning från regeringens sida till Riksdagen, 4 eller 5 särskilda
gånger hafva motioner derom väckts inom Riksdagen, och vid den sista riks¬
dagen beslöt denna Kammare med öfverväldigande majoritet, i strid emot
hvad Ivonstitutions-Utskottet då i sitt utlåtande tillstyrkt, den förändring,
som nu är af regeringen föreslagen. Det går i allmänhet icke syn¬
nerligen fort med reformer hos oss, men skola vi streta så som vi
gjort med denna fråga, så blir följden slutligen, att man blir så trött
och utmattad, att man ger alltsammans på båten.
Nyttan af denna reform är så allmänt erkänd, att något ytter¬
ligare bevis derför näppeligen beköfver anföras. Hushållningssällska-
27
N:o 35.
Lördagen den 11 April, f. m.
pens ombud, det allmänna svenska industriidkaremötet och de all¬
männa svenska landtbruksmötena hafva alla enstämmigt begärt denna
reform, och, såsom jag redan nämnt, den komité som af regeringen
varit tillsatt för att yttra sig i frågan om Kommerskollegii ombildning,
har äfven uttalat samma mening. När nu, sedan frågan 17 år stått
på dagordningen, Kongl. Maj:t framstält proposition om den så all¬
mänt påyrkade reformen, skall då Riksdagen afslå förslaget derom,
endast derför att Konstitutions-Utskottet afstyrkt Ivongl. Majrts för¬
slag om Kongl. Maj:ts rätt att uppdraga vissa ärendens afgörande åt
departementscheferna? På sätt Konstitutions-Utskottet ådagalagt och
Hans Excellens Herr Statsministern äfven erkänt, är en dylik förän¬
dring i grundlagen fullkomligt obehöflig, då det redan nu kan ske
och under en lång följd af år har så tillgått, att Kongl. Maj:t upp¬
dragit åt vederbörande departementschef att afgöra vissa mindre vig¬
tiga ärenden, hvarjemte Konstitutions-Utskottet, för den händelse det
skulle anses behöflig! att i detta afseende gå något längre än hittills,
anvisat den utvägen att, med begagnande af 87 § Regeringsformen,
vidtaga erforderliga åtgärder härför. Det synes mig blifva vida lämp¬
ligare att, sedan dithörande ärenden blifvit öfverförda till det nya
departementet för jordbruk och näringar, Kongl. Maj:t fattar sitt
beslut om Indika slags ärenden, som ega den mindre betydenhet, att
de kunna öfverlemnas till departementschefens afgörande, hvaremot
jag anser fullt rigtigt, att man tvekar att redan på förhand införa i
grundlagen en bestämmelse i detta hänseende, helst då, om den dag¬
liga erfarenheten visat att en dylik anordning är nödig och nyttig,
den kan genomföras utan någon ändring i grundlagen endast, på sätt
Konstitutions-Utskottet framhållit, med begagnande af 87 § Regerings¬
formen. Vid sådant förhållande kan jag icke finna något skäl att på
grund allenast af några dubier, livilkas obefogenhet så väl Hans
Excellens Statsministern som Konstitutions-Utskottet påvisat, afstå eu
reform, som så länge varit ett önskningsmål. Jag anhåller om bifall
till Konstitutions-Utskottets hemställan.
Herr Granlund förenade sig med Herr Grefve Sparre.
Vidare yttrade:
Herr Rydin: Om det vore så, att den tolkning Utskottet gifver
af en grundlag ,i och med detsamma vore lag, då skulle man kunna
resonnera så, som den siste ärade talaren gjorde. Men förhållandet
är icke sådant, att eu tolkning af Konstitutions-Utskottet kan gifva
den ringaste anledning att tyda denna paragraf i ren strid emot hvad
Utskottet tillstyrkt, nemligen att Kongl. Majrts förslag till ändring af
7 § skall förfalla och således departementschefen icke skall få en så
beskaffad makt, som blifvit af Kongl. Maj:t begärd. Det är klart, att
emot detta kan icke åberopas den tolkning, som finnes i Utskottets
utlåtande. NTu är frågan: kan en sådan uttydning vara fullkomligt
berättigad? Det heter i utlåtandet: “departementschefens ställning
såsom Konungens rådgifvare lärer icke få anses oförenlig med hans
verksamhet såsom förvaltningsorgan med sjelfständig beslutanderätt."'
Då är frågan: huru förhåller sig detta stadgande i jemförelse med
Angående
inrättande
af ett nytt
stats¬
departement.
(Forts.)
N:o 35.
28
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande
af ett nytt
stats¬
departement.
(Forts.)
hvad som finnes i 84 § föreskrifvet? Det heter nemligen der: “leda¬
mot af Statsrådet må icke tillika annat embete utöfva11. Det här
föreslagna embetet måste väl vara ett “förvaltningsorgan med sjelf¬
ständig beslutanderätt11. Men då departementschefen icke får utöfva
en sjelf beslutande förvaltningsmyndighet, så frågas: huru kan man
enligt grundlagen framställa en tolkning sådan som Konstitutions¬
utskottets? Det heter vidare i motiveringen, att åt departementschefen
kan uppdragas afgörande af vissa ärenden, hvilkas föredragning icke
påkallar någon regeringshandling utan kunna afgöras af Statsrådet
ensamt. Men man kan icke få ett departementsärende förr än ett
regeringsbeslut föregått. Departementsärendet är, om jag så får saga,
ett korollarium till ett regeringsbeslut. Ett sådant beslut måste först
förefinnas’ sedermera kan Kongl. Maj:t på grund af 88 § uppdx-aga
åt departementschefen vissa verkställighetsföreskrifter. Det håller icke
streck att tänka sig först ett departementsärende och sedan ett rege¬
ringsbeslut, ty grundlagen vet icke utaf något departementsärende. En
ytterligare betänklighet ligger, enligt mitt förmenande, i Utskottets
antagande, att åt departementschefen kan uppdragas att vare sig i
sista eller “näst sista“ instans afgöra vissa ärenden. Enligt vår grund¬
lags bestämmelser har ej departementschef rättighet att afgöra vissa
saker i näst sista instans, så att öfver dessa ärendens afgörande
klagomål kunna fullgöras hos regeringen. Grundlagen vet icke utaf
departementschefen i annan egenskap än såsom rådgifvare, föredra¬
gande och verkställande af regeringens beslut. Längre sträcker sig
icke hans makt. Han har icke en sådan myndighet, att han skulle
först afgöra ärendet, och sedan ändring i detsamma kunna begäras
hos Kongl. Maj:t. Om vi se på innehållet af 106 § Regeringsformen,
så står der, med afseende å ansvarigheten för departementschef såsom
sådan, att han skall ställas till ansvar för underlåtenhet att vägra
kontrasignation å beslut, som strider mot Regeringsformen, och enligt
§ 8 i ansvarighetslagen straffas med embetets förlust en sådan urakt¬
låtenhet, hvaremot alla andra embetsfel, som han i egenskap af före¬
dragande kan begå, endast hafva till påföljd användning af Regerings¬
formens § 107. Om nu departementschefen hade en särskild makt,
så skulle han ju kunna fatta beslut, som vore stridande emot Rege¬
ringsformen, utan något embetsmannaansvar. Det vore då särdeles
beqvämt för regeringen att säga till departementschefen: “detta ärende
taga vi icke upp i Statsrådet, utan det får af Eder afgöras, ty
det är ett departementsärende! Då har han icke något annat ansvar
än efter Regeringsformens § 107. Det ligger således i sjelfva an¬
svarigheten ett hinder för att departementschefen skall kunna till¬
erkännas en sådan makt som den af Konstitutions-Utskottet an¬
tagna.
Med anledning af Grefve Sparres tal om lämpligheten af den vid
sista riksdag föreslagna förändringen ber jag få erinra, att då var
frågan om kommunikationsväsendets förenande med näringar under ett
departement. Då kunde man säga, att detta vore ungefärligen lämp¬
ligt för en persons verksamhet, hvilket nu icke är fallet, sådant för¬
slaget nu föreligger. Om det ej skulle vara i departementschefens
Lördagen den 11 April, f, m.
29
N:o 35.
makt att ensam besluta i sådana ärenden, skulle det föreslagna de¬
partementet icke få den betydelse man förmenat.
Slutligen synes det mig, att, så länge nu rådande förhållanden
existera med afseende på administrativ justice, eller att en mängd frå¬
gor, som beröra enskilda personers rätt, i administrativ väg ej kunna
afgöras af departementschefen ensam, det icke kan vara lämpligt att
reducera de konsultativa statsrådens antal till två, af hvilka den ene
kan vara statsminister. Under sådana förhållanden blifver kontinui¬
teten i afseende på rättstillämpningen hvilande endast på ett statsråd,
och detta kan väl icke vara lämpligt. Då dertill kommer, att vi
ännu hafva två år qvar af denna riksdagsperiod, hvarunder vi sålunda
kunna afvakta kommerskollegiifrågans lösning, och då Konstitutions¬
utskottet icke kunnat tillstyrka hvad regeringen bestämt såsom vilkor
för inrättandet af det nya departementet, anser jag fortfarande icke
skäl att nu fatta beslut derom.
Herr Hedin: Jag anhåller att få till alla delar instämma, ja,
jag vill, såsom fransmannen säger, med båda händer underskrifva,
hvad den ärade representanten för Upsala nyss yttrat om betydelsen
eller rättare betydelselösheten af Konstitutions-Utskottets motivering.
Så går det alltid, då man icke vill tala rent ut hvad man menar.
Konstitutions-Utskottet har icke afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag till
ändring af 7 § Regeringsformen, derför att det ansåg denna förändring
obehöflig, utan derför att det ansåg densamma vådlig för bevarande
i vårt land af konstitutionel lag och skick. Ty derom voro alla
Konstitutions-Utskottets ledamöter ense, med undantag endast af en
ledamot från Första Kammaren, ordförande på samma gång hos banko¬
fullmäktige och i den svenska styrelsen för Luleå—Ofoten-jernvägs-
bolaget. Men hvarför har då icke Konstitutions-Utskottet sagt detta
rent ut? Det ligger nära till hands att antaga, det Konstitutions¬
utskottet icke genom något uttalande i denna rigtning velat bryta
stafven öfver åtgärder, som Kongl. Maj:t i förgångna tider och senast
under förlidet år vidtagit i en rigtning, som jag i mina reservationer
vid de två föreliggande utlåtandena betecknat såsom grundlagsvidrig.
För öfrigt anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr Grefve Sparre: Jag måste först vända mig mot den ärade
upsalarepresentanten, ty jag kan icke undgå att anse hans sista re-
sonnement vara ännu mera kuriöst än det första. I 34 § Regerings¬
formen säges: “Ledamot af Statsrådet må icke tillika annat embete
utöfva, ej heller några inkomster deraf uppbära.11 Om nu ett nytt
departement för landtbruket skulle inrättas, och chefen derför er-
hölle bemyndigande af Kongl. Maj:t att med beslutanderätt hand¬
lägga vissa smärre mål, t. ex. angående landtbruksingeniörerna, så
kan man väl derför icke, såsom Herr Rydin sade, påstå, att de¬
partementschefen förvaltade ett annat embete än statsrådsembetet, och
att nämnde paragraf förbjuder honom detta. Ty det är just hans eget
embete, han då utöfvar. Med sådant resonnement, som det af Professor
Rydin här begagnade, kommer man sannerligen icke långt.
Samme talare kritiserade vidare Konstitutions-Utskottet, derför
Angående
inrättande
eif ett nytt
stats¬
departement.
(Forts.)
N:o 35.
30
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
att det sagt, att Konungen kunde uppdraga åt departementschefen
att afgöra vissa ärenden i sista eller näst sista instansen. Det har
redan blifvit upplyst, att Kongl. Maj:t i regeringen uppdragit åt stats¬
råd att afgöra vissa ärenden, och efter min uppfattning af Regerings¬
formens föreskrifter eger Kongl. Maj:t obestridligen dertill rätt. I
89 § säges: “Vill Konungen åt Riksdagen öfverlemna att gemensamt
med Honom något afgöra, som rikets allmänna styrelse rörer“, etc.
I följd deraf kan Konungen i statsrådet afgöra frågor, som röra ri¬
kets allmänna styrelse. Konungen är således också alldeles oförhindrad
att till ett statsråds afgörande öfverlemna vissa ärenden, såsom t. ex.
de, hvilka förut afgjorts af Landtbruksakademiens förvaltningskomité
och dylika småsaker. Men vill man gå ännu längre i detta hänseende,
så har Konstitutions-Utskottet anvisat den väg, som skall beträdas.
Herr Rydin talar vidare om “regeringsärenden1*. Den paragraf i
grundlagen, som talar om regeringsärenden, nemligen §7, säger: “Alla
regeringsärenden skola inför Konungen i Statsrådet föredragas och
afgöras." Om man nu icke vill bestämma, att en obetydlighet, t. ex.
någon småsak i fråga om landtbruk, icke är ett regeringsärende, så
finnes icke något hinder i grundlagen derför. Och så har jemväl
Konstitutions-Utskottet tolkat saken.
Att kommunikationsväsendet icke blifvit lagdt till detta nya stats¬
departement, derom framstälde talaren vidare en anmärkning. Jag
tillstår, att jag för min del finner denna åtgärd af Kongl. Maj:t gan¬
ska beaktansvärd. Civildepartementet skulle fortfarande komma att
handlägga andra dermed beslägtade frågor, t. ex. anläggning eller
omläggning af landsvägar eller antagande af andra kommunikationer.
Hvarför skulle då icke samma departement behålla vårdnaden om
kommunikationsväsendet i sin helhet. Det vore fullt rigtigt, om så
skulle blifva. Då dessutom genom det nu föreliggande förslaget Civil¬
departementet skulle lättas genom borttagande af en väsentlig del af
de bördor, som nu hvila på detsamma, synes mig fullt lämpligt att
behålla kommunikationsväsendet vid Civildepartementet.
De skäl, som nu anförts mot detta förslag, synas mig derför så
sökta, att jag icke ens kan rigtigt fatta dem. Den siste ärade tala¬
ren antydde, att derigenom skulle ske något ingrepp i Riksdagens myn¬
dighet och makt att inverka på regeringsärendena. Men rikets admi¬
nistration och dess allmänna hushållning är ju enligt 89 § regerings¬
formen Konungens ensak. Konungen måste på grund deraf, sedan
departementalstyrelsens införande, vara fullt befogad att bestämma om
fördelningen af ärendena och säga, hvilka ärenden som skola af de¬
partementschefen afgöras. Departementschefen har redan nu, såsom
förut nämnts, en sådan afgörande makt i en mängd saker. Här är
således icke fråga om något nytt, utan endast om att fullfölja en bana,
som blifvit redan förut beträdd. Om man vill gå längre, så skulle
man öfverlemna åt Kongl. Maj:t att enligt 87 § Regeringsformen jemte
Riksdagen utöfva bestämmanderätten. Det vore också lämpligare att
så skedde, och saken kunde så något hastigare afgöras än genom att
vidtaga eu grundlagsförändring, som alltid fordrar en tid af två
riksdagsperioder. Derigenom skulle i synnerhet i fråga om sådana här
Lördagen den 11 April, f. m.
31
N:o 35.
afgöranden eller behandlingar af vissa ärenden ett onödigt dröjsmål
åstadkommas, och detta skulle verka olämpligt med afseende å ären¬
denas gång.
Herr Talman! Jag fortsätter vördsamt mitt förut framstälda yrkande.
Herr Friherre Nordenskiöld: De frågor, som nu föreligga
till behandling, hafva redan varit föreslagna under sju olika riksdagar,
omfattande en tid af nära trettio år, och de hafva, åtminstone på
senare tider, alltid omfattats med stor förkärlek af representationen,
äfven om en eller annan anledning städse förorsakat, att förslagen
icke blifvit godkända. Det att denna fråga så ofta återkommit är en
följd af den mångsidiga utveckling, som näringarne i alla civiliserade
länder under senaste tider erhållit och som allt mer och mer oafvis-
ligen fordrar, att dessa näringar skola vara representerade i Konun¬
gens råd af en person, hvars studier och begåfning gjort honom mera
lämplig att behandla sådana ärenden än en person, som hufvudsakli¬
gen egnat sig åt t. ex. administrativrätt eller finansförvaltning i mera
inskränkt mening. Att nu förkasta förslaget till förändring af § 6
på grund deraf, att Utskottet ansett sig icke kunna godkänna den
föreslagna förändringen af 7 § Regeringsformen, synes mig vara ett
svepskäl. Det mål, som åsyftas genom den föreslagna förändringen af
7 §, kan ju vinnas i allt fall genom att fortfarande tolka ordet
“regeringsärenden14 i grundlagen på sedan en lång tid tillbaka häfd-
vunnet sätt. Om man icke anser detta tillfredsställande, så har man
ju tilhälle att vid någon af de tvenne återstående riksdagarne af denna
riksdagsperiod föreslå en grundlagsförändring, genom hvilken det med
den nya redaktionen af 7 § åsyftade målet skulle nås. Jag vill dock
nämna att, så vidt jag rätt uppfattat den diskussion, som förts i Ut¬
skottet, Utskottet icke var så enigt, som eu föregående talare nämnde,
i att finna en förändring i 7 § Regeringsformen samhällsvådlig. Åt¬
minstone fans det ännu en ledamot, som var af motsatt åsigt. Men i
ett hänseende voro alla ense, nemligen att den föreslagna nya redak¬
tionen af 7 § var synnerligen olyckligt funnen.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
Herr Rydin: Då jag citerade 34 § Regeringsformen, ville jag
dermed visa hvilken grundsats som i grundlagen blifvit uppstäld i af¬
seende på departementschefs ställning. Han kan icke enligt grund¬
lagen på en gång vara ett regeringens underordnade organ och
tillika departementschef, rådgifvare och föredragande; och det skulle
han ovilkorligen blifva, om de nu ifrågasatta byråerna skulle införas
under detta departement under hans omedelbara chefskap. I ett fall
skulle lian besluta, i ett annat fall skulle byråchefen besluta. Det
blefve en ganska besynnerlig blandning af beslutande makt och icke
beslutande makt, och det beror derpå, att man icke vid förslagets
uppställande tänkt sig in i frågans samtliga detaljer, utan något för
oförberedt framlagt detsamma.
Med afseende på hvad Grefve Sparre yttrade om 89 § Regerings¬
formen, ber jag få nämna, att Konungen tillika med Riksdagen visser-
N:o 35.
32
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
ligen eger makt att besluta angående rikets styrelse, men att denna
makt icke får gå utom de i grundlagen utstakade gränser. Riksdagen
kan sålunda icke fatta ett sådant beslut, hvarigenom en i grundlagen
bestämd myndighets karakter förändras.
Vidare nämnde Grefve Sparre, att det är departementsärenden och
icke regeringsärenden, som skola på detta sätt afgöras. Grundlagen
vet icke af några departementsärenden. Detta framgår mycket tydligt
af 7 § Regeringsformen, der det står att "alla regeringsärenden, med
undantag af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas, skola inför
Konungen i statsrådet föredragas och der afgöras". Dessa i 11 och
15 §§ omförmälda regeringsärenden äro ministeriella och kommando¬
mål. Några andra ärenden, som skola afgöras utanför Statsrådet, vet
Regeringsformen icke af. Men i 38 § finnes införd den bestämmelsen,
att vederbörande departementschefer ega rätt att gifva erinringar och
verkställighetsföreskrifter, som äro mera detaljerade föreskrifter, som
kunna läggas till ett regeringsbeslut. Det är dessa erinringar och
föreskrifter, som departementscheferna redan nu äro berättigade att
gifva, men längre sträcker sig icke deras befogenhet. Sedermera blir
det en annan fråga, huru vida de uppdrag, som af Kongl. Maj:t i vissa
fall lemnats till vederbörande departementschef att gifva speciella före¬
skrifter, skola betraktas endast som sådana, eller huru vida de kunna
anses innebära något mera. Men hvad som är alldeles gifvet, det är
att departementschef icke på några vilkor får fatta ett så beskaffadt
beslut, att det, när ärendet sedermera kommer till regeringen, kan
göras om igen. För en sådan behandling af regeringsärendena finnes
icke det ringaste stöd i grundlagen, och om en så beskaffad makt
skulle lemnas departementschefen, måste man ovilkorligen ändra an¬
svarighetslagens för statsråd § 8, som endast för det fall att departe¬
mentet vägrar sin kontrasignation, när han finner ett Konungens
beslut vara stridande mot Regeringsformen, straffas med embetets
förlust.
Man har sagt, att detta förslag bör bifallas, derför att denna fråga
så ofta återkommit. Ja, det är sant, men den har lika ofta före¬
kommit i samband med frågan om departementschefernas utvidgade
makt och myndighet. Enligt min åsigt är det af ganska stor vigt,
att departementscheferna få en utvidgad makt, men för uppnående af
detta ändamål är det nödvändigt, att det på något sätt i grundlagen
uttryckes att departementscheferna kunna erhålla en sådan makt. I
norska grundlagen är det föreskrifvet, att endast frågor af större vigt
skola afgöras i statsrådet. Jag tror att det vore ganska välbetänkt,
om äfven i vår grundlag blefve införd en liknande bestämmelse. En¬
ligt min åsigt bör dock Riksdagen icke antaga Kongl. Maj:ts förslag
sådant det nu lyder, ty det torde vara nödvändigt att i dess redaktion
först göra några förändringar. Till följd af detta förhållande och i
afseende å hvad den föregående talaren yttrade derom att redaktio¬
nen vore så olyckligt funnen, vill jag nämna att, om Utskottet varit
intresseradt för sjelfva saken, Utskottet också hade kunnat säga i
hvilket fall den borde hjelpas och framlägga ett bestämdt förslag för
att derigenom visa den väg regeringen både att gå. Men så har icke
Lördagen den 11 April, f. m.
33
N:o 35.
skett. Jag anser det derför icke vara skäl att antaga detta stympade
förslag till förändring af ifrågavarande grundlagsparagraf, som nu före¬
ligger, utan att vi böra afvakta tiden, tills ett fullständigare och mera
förberedt förslag framlägges.
Ilerr Hedin: Jag har att erkänna och afbedja ett misstag. Det
förhåller sig verkligen så, att förutom den af mig omnämnde utskotts-
ledamoten från Första Kammaren äfven en enda ledamot från Andra
Kammaren röjde sympatier för det Kongl. förslaget om ändring i 7 §
Regeringsformen. Jag hade råkat att glömma detta, förmodligen af
det skäl att den ärade ledamoten sjelf vid dessa sina sympatier fäste så
ringa vigt, att han icke ens brydde sig om att reservera sig, fastän
frågan gäide ett af Kongl. Maj:t framstäldt förslag till en grundlags¬
ändring.
Herr Grefve Sparre: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
måste begära ordet i denna fråga, men jag faun mig dertill nödsakad
-af den ärade representantens från Upsala senaste yttrande. Han läste
upp 7 § Regeringsformen, som stadgar att alla regeringsärenden,
med undantag af sådana som i 11 och 15 §§ omförmälas, skola inför
Konungen i Statsrådet föredragas och der afgöras. Ja, det är ju mycket
fiffigt, men det är just derför, som man nu vill, att alla småsaker
icke skola blifva regeringsärenden. De skola lika litet blifva regerings¬
ärenden^ som tillsättandet af vice konsuler m. fl. saker, som Herr
Statsministern nyss erinrat om, äro regeringsärenden. Och det fins
verkligen saker, som röra landtbruket, hvilka äro af så underordnad
vigt, att de alldeles icke behöfva föredragas i Statsrådet.
Den ärade talaren yttrade vidare, att det icke går an, att veder¬
börande departementschef först afgör ett ärende och att det sedan
kommer till afgörande i regeringen. Nej, visserligen icke, men hvem
har väl någonsin talat om något sådant. Detta är ju att rita den
onde på väggen endast för att få nöjet att rappa på honom. Hvar¬
före komma fram med argument mot något, som aldrig någonsin varit
på tal?
Jag vågar icke längre upptaga kerrarnes tid, utan vill nu till sist
endast erinra, att den fråga, som här föreligger, redan i nära 30 år
stått på^ dagordningen och städse omfattats med intresse, särskildt inom
denna Kammare; och jag vågar derför hoppas, att Kammaren, trogen
sina föregående beslut, nu skall bifalla Utskottets förslag.
Herr Ljungman: Jag har begärt ordet för att inlägga en gen¬
saga mot ett yttrande af Herr Hedin. Han antydde nemligen, att
Utskottets utlåtande skulle innehålla något annat, än hvad Utskottets
flertal i sjelfva verket menat. Det är ju alldeles gifvet, att det är
Utskottets flertal, som bestämmer ett utlåtandes innehåll, och den leda¬
mot, ^ som icke gillar motiveringen, äfven om han gillar beslutet, har
sig Öppet lemnadt att reservera sig. Som herrarne se, är emellertid
Herr Hedin den enda, som reserverat sig mot motiveringen; och han
stod också inom Utskottet ensam om sin åsigt.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 35.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
3
N:o 35.
34
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
Att Utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka förslaget om tilläg¬
get till 7 § Regeringsformen berodde, så vidt jag fattade öfver-
läggningen inom Utskottet rätt, derpå att man befarade, att förslaget,
i den form, hvari det blifvit af regeringen affattadt, skulle kunna ty¬
das så, att åtskilliga ärenden, som nu faktiskt äro regeringsärenden,
skulle, om förslaget antoges, kunna af Kongl. Maj:t hänvisas till af¬
görande af vederbörande departementschef.
Hvad beträffar Herr Rydins erinran, att åtskilliga paragrafer i
vår Regeringsform äfvensom lagen om statsrådens ansvarighet behöfva
ändras, enär de äro behäftade med vissa ofullkomligheter, så vill jag
visserligen icke bestrida detta; men jag kan dock icke förstå och ingen
har heller bevisat, att dessa ändringar, om än så behöHiga, skulle vara
någon nödvändig förutsättning för inrättandet af ett nytt statsdeparte¬
ment. Lika litet anser jag den af honom äfven framhållna omstän¬
digheten, att ärenden rörande kommunikationsväsendet icke förlagts
under det ifrågasatta nya departementet, utgöra något hinder för för¬
slagets antagande; ty Kongl. Maj;t har fullkomlig frihet att förlägga
dessa ärenden under hvilket departement, som han kan finna lämp¬
ligast. 6 § Regeringsformen är nemligen icke så affattad, att Kongl.
Maj:t i fråga om de ej särskild! i departementens namn antydda
ärendenas fördelning mellan de olika departementen är något det
minsta bunden.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern The mp tander: Jag ber om
ursäkt, att jag ännu eu gång tager till ordet, men jag kan icke annat
an vidhålla hvad jag för en stund sedan yttrade, att jag framför eu
på rent teoretiska grunder fotad tolkning af grundlagen föredrager en
långvarig och opåtaldt utöfvad praxis, som förutsätter en annan tolk¬
ning. Jag tror mig äfven kunna försäkra herrarne, att den öfverflytt¬
ning på vederbörande departementschef af beslutanderätten i fråga
om vissa ärenden, hvarom här talats, alldeles icke innebär något sam-
hällsvådligt. Visserligen är det sant, att om tillfället till ett dylikt
delegerande af beslutanderätt skulle missbrukas genom att förvandla
regeringsärenden af framstående vigt till departementsärenden, detta
blefve stridande mot grundlagens både anda och bokstaf. Men något
sådant lär sannerligen icke vara att befara. Här är endast fråga om
ärenden af ganska underordnad beskaffenhet, och sådana att det svår¬
ligen kan blifva tal om någon klagan öfver det meddelade beslutet.
Som vi veta, finnes redan nu stadgadt, att vissa slags ärenden skola
af vissa myndigheter handläggas, utan att besvär öfver det meddelade
beslutet få anföras. Likaså finnas vissa rena förvaltningsåtgärder af
den natur, att någon klagan i dem icke kan tänkas rimligen komma
i fråga. Talet om det betänkliga i eu departementschefs beslutande¬
rätt med hänsyn till oegentligheten deraf att hans beslut ej kunna öf-
verklagas, har derför ej i verkligheten någon betydelse, och håller
man principielt allt för strängt påklagorätti alla möjliga fall, så förut¬
sätter ju detta, att man äfven skulle få draga departementschefs åtgö¬
randen under Kongl. Maj:ts pröfning, när fråga är om de verkställig-
35
Lördagen den 11 April, f. m.
N:o 35.
hetsföreskrifter, hvarom § 38 Regeringsformen talar, men våra grund- Angående
lagar känna dock ej någon form, hvarunder sådant skulle kunna ske. inrättande
Att döma af den värde representantens från Upsala senaste yttrande, nytf
synes emellertid meningsskiljaktigheten mellan honom och mig icke S ° Lent *
vara så synnerligen stor och i sj elfva verket inskränka sig till olika (Forts.)
sätt att uttrycka sig, då han synes benägen att anse det åtminstone
kunna sättas i fråga, huru vida icke den beslutanderätt, soin hittills
utöfvats af departementscheferna, endast vore att anse såsom ett med¬
delande af sådana verkställighetsföreskrifter, som § 38 Regeringsfor¬
men omtalar.
Rå i sak några egentliga anmärkningar mot inrättandet af det
föreslagna nya departementet icke blifvit framstälda, ber jag blott att.
— med anledning af den ärade upsalarepresentantens yttrande, att
frågan om Kommerskollegii omorganisation borde först afgöras — få
erinra, att tvärt om det är nödvändigt, att denna fråga om ett nytt
statsdepartement först löses, för att man må kunna veta, om ett fri¬
stående embetsverk i Kommerskollegii ställe blir nödvändigt eller icke.
Det är nemligen alldeles gifvet, att om ett nytt statsdepartement kom¬
mer till stånd, så förfaller derigenom frågan om ett fristående embets¬
verk för handel och näringar. Men om deremot icke något nytt stats¬
departement inrättas, kommer det att möta bestämda svårigheter att
under de nuvarande departementen inordna alla de ärenden, som nu
tillhöra Kommerskollegii handläggning. Sålunda måste den nu före¬
liggande frågan först lösas, innan man kan taga i tu med frågan om
Kommerskollegii indragning eller omorganisation.
Herr Sjöberg från Stockholm: Till eu början må det tillåtas
mig göra den anmärkning, att det ärade Konstitutions-Utskottet synes
hafva arbetat under säregna förhållanden vid behandlingen af detta
ärende. Här i första punkten hemställer Utskottet, “att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga proposition icke måtte af Riksdagen bifallas"
och i näst följande andra punkt föreslår Utskottet, “att Riksdagen
måtte antaga följande förändrade lydelse af Regeringsformens § 6“.
Således tyckes Utskottet antaga, att man redan nu skulle kunna kom¬
ma till sakens afgörande. Deremot har Utskottet i sitt nästföljande
Utlåtande N:o ^ 7, i anledning af ett utaf hr Hedin väckt förslag om
förändrad lydelse af ofvannämnda 6 §, alldeles rigtigt hemstält, att
detta förslag måtte antagas att hvila till grundlagsenlig behandling.
Dock, denna lilla oegentlighet torde må hända icke få tillskrifvas Ut¬
skottet i dess helhet.
Hvad deremot med större skäl lärer kunna anmärkas, är det be¬
synnerliga resonnement och de mot hvarandra stridande skäl, Utskot¬
tet anfört med anledning af Kongl. Maj:ts förslag till förändring af
eller tdlägg till 7 § Regeringsformen. Ty under det att Utskottet
till en början uttryckligen säger, att det icke alls vill veta af, att de¬
partementschefen lenmas en sådan myndighet som den här ifrågasatta,
förklarar det längre fram i utlåtandet, att detta icke hade den ringa¬
ste betydelse, enär Kongl. Maj:t ändock, utan att något stadgande
derom funnes i grundlagen, kunde meddela denna myndighet. Den,
N:o 35.
Angående
inrättande
af ett nytt
statsdeparte¬
ment.
(Forts.)
36 Lördagen den 11 April, f. m.
som kan finna någon öfverensstämmelse i detta resonnement, .den är
lyckligare än jag, ty för mig liar det varit omöjligt, trots att jag med
all den möda och all den uppmärksamhet, man är skyldig ett Utskott,
sådant som Konstitutions-Utskottet, sökt sätta mig in i denna dubbla
tankegång. . .. .. , _
Jag har den föreställningen, att med regeringsärenden, enligt t
§ Regeringsformen, menas alla de ärenden, som inkomma till Kong).
Maj:t, de må nu vara af större eller mindre betydenhet. Skulle det
verkligen vara så, som Konstitutions-Utskottet säger, eller att den af
Kong!. Maj:t nu föreslagna ändringen icke är behöflig — en åsigt,
som jemväl Herr Statsministern synes acceptera — så kan med skäl
frågas hvarför Kongl. Maj:t föreslagit ett sådant tillägg till 7 § Re¬
geringsformen, hvaraf skulle följa bemyndigande för departements¬
chefen att afgöra vissa ärenden. Om ett dylikt tillägg anses öfverflödigt,
förstår jag icke, hvarför man framkommit med förslag derom, och
detta förekommer mig så mycket mera oförklarligt, som förslaget, åt-
minstone i redaktionelt hänseende, är underlägset den framställning i
enahanda syfte, som af Konungen gjordes vid 1868 års riksdag.
Hvad sjelfva saken beträffar, har jag visserligen icke något emot
inrättandet af ett särskild! departement för jordbruk, handel och nä¬
ringar. Jag ber endast att i korthet få antyda, att de stora förhopp-
ningar man gör sig om ett sådant departements yerksainhetsf Öl inäga
sannolikt icke komma att gå i fullbordan. Åt chefens för Civildeparte¬
mentet yttrande till statsrådsprotokollet vill synas, att man tänkt sig
eller hade för afsigt att till chef för det nya departementet utse eu
fackman. Jag frågar då: hvad menas väl med fackman i fråga om
ett departement, som finge att behandla ärenden af så olikartad be¬
skaffenhet, som skulle blifva fallet med det här föreslagna? Sattes en
landtbrukare i spetsen för detsamma, körnare utan tvifvel detta att
framkalla missnöje hos herrar fabrikanter och handtverkare; beklades
åter chefsplatsen med eu fabrikant, skulle helt säkert från herrar landt-
brukares sida förspörjas klander öfver mannens bristande msigter i
och intresse för landtbruket. Huru man än ser saken, krafver dock
administrationen af dylika olikartade ärenden, att man vid besättandet
af en sådan chefsplats måste fästa afseende vid att personen i flaga
icke är i saknad af de allmänna insigter i embetsförvaltnmg, hvilka
svårligen kunna undvaras af en statsrådsledamot.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke tillmäta nu
förevarande förslag någon så synnerlig vigt. Men tror man sig genom
en namnförändring af ett departement eller genom ett afsomnande
derifrån af vissa mer eller mindre heterogena göromål verkligen kunna
vinna något, så kan det ju vara goda skäl att vidtaga en åtgärd i
Jag föreställer mig emellertid - och den tanken torde icke vara
underkänd af Kammaren i öfrigt— att man utan tillökning af de¬
partementens antal skulle kunna vinna det åsyftade målet. Man skulle
otvifvelaktigt kunna öfverflytta från Civildepartementet flera grupper
af ärenden till Justitiedepartementet. Detta sistnämnda departement
Lördagen den 11 April, f. m.
37
N:o 35.
kan icke sägas på något sätt synnerligen öfverhopadt af göromål, allra Angående
helst om man besinnar under hvilka förhållanden det för närvarande inrättande af
arbetar, då man har en stående Lagberedning, som väl ännu kommer departement'
att för lång tid fortfara. Jag har tillräckligt många gånger varit le- (Forts.)
damot af Konstitutions-Utskottet för att hafva inhemtat, att de ären¬
den, som i allmänhet äro föremål för Justitiedepartementets behand¬
ling, icke kräfva något synnerligt arbete. En annan tanke har varit
uttalad här i Riksdagen, nemligen att båda försvarsdepartementen
borde sammanslås till ett. Jag lemnar nu derhän, om ett sådant sam¬
manslående må anses vara lämpligt, men säkert är, att det påyrkats
här för några riksdagar sedan med rätt mycken ifver. I den frågan
tillmäter jag mig emellertid icke någon sakkunskap, men vill dock
framhålla, att, märkvärdigt nog, den åsigten enskildt för mig uttalats
af personer utanför Riksdagen, hvilka varit ganska högt stående mili¬
tärer, att en dylik förändring skulle vara fördelaktig för försvaret i
dess helhet.
Allt nog, jag föreställer mig, att departementens antal icke be-
höfver ökas. Vidare måste jag göra en bestämd anmärkning mot, att
de konsultativa statsrådens antal skulle minskas, så länge en mängd
besvärsmål, som beröra det civilrättsliga området, gå till Kongl. Maj:t
och der afgöras. Det är icke för mycket, att det finnes tre konsul¬
tativa statsråd. De äro de enda, hvilka kunna tänkas vidmakthålla
kontinuiteten i det hänseendet och af hvilka man har rätt att fordra
någon sakkunskap. Nu är det visserligen ett ordspråk, som säger,
att den, som får ett embete, den gifver ock vår Herre förmåga att
sköta det. Det må visserligen erkännas böra i högsta grad gälla om
dem, hvilka Konungen kallar till statsrådsembetet; men jag föreställer
mig dock, att en och annan kan hysa betänklighet mot att antaga
det ordspråket såsom en ovilkorligt gällande grund för statsrådstillsätt-
ningar, och sålunda finna sig sakna giltigt skäl att icke utesluta det tredje
konsultativa statsrådet, i all synnerhet som statsministern sjelf ofta
nog är en af dessa tre, och han ju har att uppbära hela det stora
politiska programmet, hvadan han icke kan egna sig åt dessa, många
gånger oväsentliga småsaker, som i besvärsväg komma under Kongl.
Maj:ts pröfning. Denna anmärkning åter leder mig till en annan, att
det nemligen är origtigt, att i denna 6 §, om Utskottets förslag god¬
kännes, icke ens uppstälts det vilkor, att åtminstone en enda af dessa
ledamöter af regeringen skall hafva beklädt civil beställning. För öf-
rigt instämmer jag i den af Utskottet sjelf gjorda anmärkning, att
det fordras ändring i ansvarighetslagen under den förutsättning, att
departementschef blir beklädd med någon beslutande myndighet.
Det är alldeles gifvet, att ansvarighetslagen icke räcker till att
täcka ett sådant förhållande, emedan denna lag förutsätter statsrådet
såsom rådande, men icke såsom beslutande. Så mycket hellre anser
jag en anmärkning i afseende derå kunna göras, som, om jag får sluta
af chefens för Civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet, me¬
ningen skulle vara icke allenast att öfverlemna vissa ärenden till de¬
partementschefens afgörande, utan äfven och i andra fall göra byrå-
'4 :o 35.
38
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående
inrättande af
ett nytt stats¬
departement.
(Forts.)
cheferna beslutande i sista hand. Jag hemställer dock till Eder, mine
herrar, hvart en dylik befogenhet för dem må leda.
Jag skall icke vidare upptaga den dyrbara tiden; jag vill endast
till slut, då jag förutsätter, att Utskottets förslag blifver antaget till
hvilande, och då jag icke är fullt säker, om icke den anmärkning, som
förekommer efter sjelfva textförsöket, blifvit uppläst — jag hör nu att
den blifvit uppläst — anhålla, att Herr Talmannens proposition åtmin¬
stone för närvarande måtte inskränkas till antagande för grundlags¬
enlig behandling eller förkastande af den förändrade texten till 6 §
Regeringsformen, och att derefter frågan om den vid förslaget fogade
anmärkning måtte blifva föremål för särskildt beslut.
Herr Herslow: I motsats mot den siste ärade talaren ber jag
få biträda det slut, hvartill Utskottet kommit så väl i fråga om den
del af Kongl. Maj:ts proposition, som Utskottet tillstyrkt, som den del
Utskottet afstyrka Jag hyser nemligen liksom Utskottet stor tvek¬
samhet mot införandet i Regeringsformen af den förändring, som af
Kongl. Maj t föreslagits, derför att jag icke anser den nödig och der¬
för icke heller önskvärd. Jag går så långt, att jag icke allenast icke
anser denna grundlagsändring nödig, utan äfven finner icke nödig, icke
gagnelig och derför icke önskvärd den förklaring, som Utskottet här i
motiveringen afgifvit.
Regeringsformen är en gjord form, men då eu sådan form om¬
sluter en lefvande organism, inom hvilken det rör sig ett friskt lif, kan
den formen icke i hvarje ögonblick ändras för hvarje minsta skift¬
ning, hvarje nytt spirande af lifvet derinom. Formen får icke häm¬
mande inverka på det lif, som finnes innanför, den får icke göras så
trång, att det statslif, som utvecklar sig inom denna regeringsform, hin¬
dras att skjuta lifskraftiga skott på alla håll. Vi, liksom andra sta¬
ter, få vid formandet af vår grundlag låta nöja oss med att, i fråga
om detaljer af mindre betydande art, denna form endast antyder,
endast svagt konturerar, och att den har svårt att i hvarje minsta
linie precisera det statslif, som i praxis utvecklar sig. Hur långt skola
vi eljest gå? Man yrkar på nödvändigheten att, i öfverensstämmelse
med hvad som blifvit praxis, ändra de formella bestämmelserna i åt¬
skilliga grundlagsparagrafer. Men vi hafva en vigtig formel bestäm¬
melse i en grundlagsparagraf, som ingen citerat, i 4 §, der det heter,
att Konungen eger att allena styra riket efter Statsrådets hörande och
på vederbörande departementschefs föredragning, på det sätt denna Rege¬
ringsform föreskrifver. Jag vill icke att detta skall ändras derhän,
att der insättes någon sådan föreskrift, som att någon annan skall
styra jemte Konungen. Konungen skall således, efter inhemtande af
sitt Statsråds mening, efter vederbörlig föredragning afgöra alla rege¬
ringsärenden; dessa utgöra numera ända till 1- å 2,000 på hvarje
departement eller på alla 7 departementen tillhopa omkring 8,000.
Ehuru det naturligtvis är absolut omöjligt för Konungen att med en
sådan massa ärenden stricte följa denna grundlagens bestämmelse, skulle
jag dock finna det mycket betänkligt att genom en grundlagsförän¬
dring gifva bemyndigande åt någon medhjelpare att med Konungen
Lördagen den 11 April, f. m.
39
N:o 35.
dela riksstyrelsen. Jag nöjer mig vida hellre med hvad faktiskt blif- ingående
vit en gifven sak, att nemligen Konungens styrande måste blifva dels ^rättandeaf
ett direkt dels ett indirekt, och jag kan också mycket väl tänka mig, departement"
att han för hvarje år måste från området af sin direkta styrelseverk- (Forts.)
samhet öfverflytta en del ärenden in på den indirekta.
Jag mottog under fjoråret denna Kammares uppdrag att uti ett
Tillfälligt Utskott bereda en enskild motion, som innehöll ett yrkande
på skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran att han behagade se till,
huru den stora massan af regeringsärenden skulle kunna förenklas och
förminskas, så att Kongl. Maj:ts egentligaste och vigtigaste regerings-
omsorger icke undanskötes af en massa småärenden.
Eu sådan skrifvelse tillstyrktes också af Utskottet och blef af
Kammaren utan votering antagen; dermed har Kammaren för sin del
öppet erkänt, att ett behof förefinnes och att det är nödvändigt, att
Kongl. Maj:ts egentliga riksstyrande verksamhet icke för mycket stö¬
res och betungas af den massa småärenden, som så gerna vill in¬
smyga sig dit. Jag tror för min del, att Kongl. Maj:t lättast hjelper
sig sjelf från denna olägenhet, derigenom att han indirekt genom de¬
partementschefen afgör en del af dessa mindre vigtiga ärenden. Han
står dock alltid med sin myndighet och likasom täcker öfver samt re¬
presenterar äfven denna del af riksstyrelsen, så att det i alla händel¬
ser är Kongl. Maj:ts beslut, äfven om ärendet afgöres af departements¬
chefen. Så sker redan, och här är icke fråga om något annat än att
låta denna praxis, som utbildat sig i alla länders styrelser, växa ut;
jag erkänner nödvändigheten häraf, men jag vill dock icke hafva in
något formuleradt bemyndigande härför i Regeringsformen. Man må¬
ste låta denna praxis växa varsamt; och införa vi en sådan paragraf,
kan det hända den missbrukas, och att nämnda praxis växer till den
grad, att man genom föreskrifter i grundlagen snart måste söka mota
densamma.
Då jag vid början af mitt yttrande nämnde, att jag biträdde
Utskottets beslut, vill jag dermed icke hafva uttalat, att jag också
instämmer i Utskottets motivering. Det finnes der ett uttryck, som
jag anser vara mycket betänkligt, nemligen då Utskottet säger, att
departementschefen bör få afgöra vissa ärenden såsom sista eller “näst
sista“ instans. Eu talare på upsalabänken har redan påpekat det be¬
tänkliga i ett sådant stadgande, och för min del anser jag det rent af
grundlagsstridigt. Jag kan icke förstå, huru departementschef skall
kunna vara näst sista instans, d. v. s. såsom departementschef afgöra
frågor, i hvilkas slutliga afgörande inför Konungen han sedan å nyo skulle
deltaga. De ärenden, han rimligtvis kan få i uppdrag att ensam af¬
göra, måste tvärtom naturligtvis vara sådana småärenden, uti livilka
hans utslag genast gälla såsom regeringsbeslut, öfver hvilka sedan in¬
gen klagan får föras. Det är mig omöjligt att tänka mig samma
myndighet opererande såsom dubbelinstans. Med denna inskränkning och
då man, antingen det beslutas eller icke, alltid måste komma derhän,
att Konungen öfverlemnar en del ärenden till departementschefen, in¬
stämmer jag i det slut, hvartill Utskottet här kommit.
Hvad sjelfva det föreslagna nya departementet angår, så under-
N:o 35.
40
Lördagen den 11 April, f. m.
_ Angående lättar det afgörandet af en fråga, på hvars lösning man länge och ifrigt.
inrättande af yäntat, och jag tror, att det vore att vända upp och ned på sakernas-
eIepartement natui’liga gång, om man först skulle afskaffa Kommerskollegiet och
(Forts.) ' sedan inrätta ett nytt departement. För min del tror jag det rätta
vara, att nu så att säga gifva regeringen på hand, att den skall få
inrätta ett sådant departement, så att den kan taga detta i beräk¬
ning, då det gäller att omsortera, de ärenden, som nu höra under Kom¬
merskollegium och Landtbruksakademiens förvaltningskomité.
Efter detta principiella medgifvande kan regeringen komma fram
med detaljeradt förslag angående dessa olika ärendens hänvisande till
deras särskilda områden. Kär detta förslag är färdigt, har Riksda¬
gen, om den med detsamma blir missnöjd, i allt fall den utvägen att
i sista instansen låta det hvilande grundlagsförslaget falla. Det slut¬
liga arrangementet med afseende å det gamla Kommerskollegium, hvars
lifskraft varit så ovanligt seg, kan naturligtvis endast ske på basis af
ett dylikt detaljeradt förslag. Men när detta eu gång framlägges, har
man ju frihet att i sista hand bifalla eller afslå det förslag, hvilket
vi nu endast provisoriskt biträda.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Friherre Nordenskiöld: Med anledning af den anmärk¬
ning i formelt hänsende, som representanten på stockholmsbänken
framstälde mot Utskottets å sidan 16 gjorda hemställan, l:o “att Kongl.
Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas"; och 2:o “att Riksdagen måtte antaga följande förändrade
lydelse" etc., vill jag endast nämna, att det finnes många prejudikat,
som kunna åberopas för den form Utskottet begagnat. Bland dessa
vill jag här endast nämna ett från 1868 års Konstitutions-Utskott,
af hvilket Utskott jag antager, att Herr Sjöberg sjelf var ledamot.
Nämnda Utskott hemställer nemligen under punkterna 1—3, att “Kong!.
Mapts ifrågavarande nådiga proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas" samt under punkten 4, "att Riksdagen måtte antaga följande
förändrade lydelse11 etc.
Herr Rydin: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid, utan
vill endast med anledning af ett yttrande af den ärade representan¬
ten på malmöbänken säga ett par ord. Han nämnde, att hvarje
lands grundlag vore af beskaffenhet att böra utvecklas i tillämpningen, så
att inom densamma det konstitutionella lifvet skulle kunna så smånin¬
gom friare, än i början af ett lands statsskick var afsedt, utveckla sig.
Detta var nog mycket rigtigt; men dervid är en sak att bemärka,
nemligen att, när man, såsom här är fallet, stöter på eu tvångströja,
som hämmar denna utveckling, så blir det nödvändigt att söka taga
bort det tvång, som förefinnes; och nödvändigheten häraf har rege¬
ringen äfven insett i förevarande fall, efter hvad dess proposition i
saken gifver vid handen. I andra länder hafva formerna för styrelsens
utöfning lättare kunnat utveckla sig, ty i deras grundlagar finnas
nästan inga bestämda föreskrifter i afseende på sättet för regerings-
ärendenas afgörande. Talaren citerade Englands grundlagar. Det är
Lördagen den 11 April, f. m.
41
N o 35.
alltid farligt att citera exempel från detta land. Ty det finnes väl Angående
icke något land, som såsom detta håller fast vid gamla former. Man
törs der icke taga ett enda steg utan att man derför kan uppvisa departement'
prejudikat, och gifna bestämmelser iakttagas der med största nog- (Forts.)
grannhet.
Jag vill för öfrigt anmärka, att den så ofta åberopade bestäm¬
melsen i § 4 Regeringsformen, att “Konungen eger att allena styra
riket “, bör läsas till slut och äfven dess senare del, som ofta förbi¬
gås, nemligen “på det sätt, denna Regeringsform föreskrifver“, hvilka
ordalag utgöra ett ytterligare bevis för min sats, att ej utan ändring
af grundlagen ifrågavarande myndighet kan lemnas åt departements¬
chefen.
Herr Sjöberg från Stockholm: Det slag, som af det ärade Kon¬
sti tutions-Utskottets vice ordförande rigtades mot mig, träffade mig
icke. Jag hade nemligen icke äran att vara ledamot af 1868 års
Konsti tutions-Utskott och var ur denna synpunkt oförhindrad att göra
min anmärkning, hvilken jag helt säkert skolat framställa, äfven om
jag, såsom utskottsledamot, vid 1868 års riksdag verkligen kunnat så
blunda för den felaktighet i formelt afseende, hvartill Utskottet gjort
sig skyldigt, men hvarpå jag emellertid icke lagt någon hufvudsaklig
vigt.
Då ITerr Rydin besvarat åtskilligt af Herr Herslows yttranden, vill
jag endast begagna tillfället för att uttrycka min förvåning öfver,
att den sistnämnde talaren lade sä stor vigt vid den åberopade be¬
stämmelsen i förstadelen af § 4 Regeringsformen, att han—hvilketjag
minst väntat från hans sida — upprepade densamma två eller tre gånger.
Eftersom jag nu genom en tillfällighet kommit att begära ordet
för andra gången och således besvära Kammaren med ännu ett ytt¬
rande i detta ämne, så vill jag tillägga hvad jag i mitt förra anfö¬
rande icke kom att framhålla, nemligen att, så länge Konungen är
envåldsherskare inom hela den administrativa lagstiftningen och såle¬
des eger att inom detta område utfärda hvilka författningar som helst
och med den utsträckning, som senare tiders erfarenhet har visat, så
länge är det i hög grad olämpligt att på något sätt delegera denna
suveräna myndighet åt någon departementschef. Denna omständighet
i och för sig borde vara tillräcklig anledning att afslå föreliggande
förslag. Med den uppfattning, man har, enligt hvad som framgår af
Utskottets betänkande och hvad som yttrats från statsrådsbänken, att
Kongl. Maj:t kan inom nämnda område uppdraga afgörandet af hvilka
göromål, han behagar, åt vederbörande departementschef, torde det
kanske vara på tiden, att denna fråga litet närmare vidröres, ty den
har sin obestridliga vigt. Den har det i ganska hög grad, emedan
det mången gång gäller den enskilde medborgarens rätt, som genom
vissa måls handläggning i administrativ väg sålunda skulle kunna
komma till korta.
Herr Sam. Johnsson: Denna fråga är, såsom en talare
förut sagt, icke ny, ty den har flera gånger varit före vid riksdagen,
N:o 35.
42
Lördagen den 11 April, f. m.
Angående och det har äfven då varit ett allmänt önskningsmål att få den på
^eU^mttstats tillfredsställande sätt löst. Då Utskottet denna gång tillstyrkt den
departement'. Kongl. propositionen med några mindre förändringar, har det gjort
(Forts.) det af, bland andra, det skäl att, genom det nya statsdepartementets
införande, en mängd af de göromål, som hittills tillkommit det så
mycket omtvistade Kommerskollegium samt Landtbruksakademiens för-
valtningskomité, skulle kunna öfverfiyttas på detta departement, och
dessa verk sålunda skulle kunna upphöra.
En talare har yttrat, att det förut varit ifrågasatt, att Sjö- och
Landtförsvarsdepartementen skulle sammanslås till ett enda departe¬
ment, hvarigenom en chefsbefattning skulle kunna erhållas utan någon
rubbning för öfrigt. För min del skulle jag icke hafva något deremot,
men erfarenheten från föregående år visar, att föga utsigt derför fin¬
nes. Samme talare yttrade, att genom det nu föreliggande förslagets
antagande de konsultativa statsrådens antal blefve allt för ringa och
att regeringen i följd deraf skulle hafva svårt att reda sig. Men
Kongl. Maj:t har ju sjelf väckt förslag härom och måste således sjelf
anse, att det låter sig göra. Skulle emellertid motsatsen visa sig, så
går det ju an att hjelpa saken med att sammanslå de båda försvars¬
departementen.
Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid, utan ber endast
att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Herslow: Jag begärde ordet blott för att bemöta den be¬
skyllning, som gjordes mig af talaren på upsalabänken, att jag hade
citerat delvis och derigenom origtigt, att jag således kommit med eu
sanning, som blott var en half sanning och följaktligen en osanning.
Jag sade att “Konungen eger att allena styra riket-, men i stället för
att tillägga “på sätt denna Regeringsform föreskrifver0, tilläde jag
“efter Statsrådets hörande och på vederbörande departementschefs
föredragning". Detta innefattar väl också detsamma. Detta är också
en punkt i min bevisning. Finge Konungen verkligen allena, ensam
och genast, efter en envåldsherskares nyck, afgöra regeringsärendena,
då funnes någon möjlighet kanske, att han kunde medhinna de 8—
10,000 målen; men vida mindre möjligt, ja absolut omöjligt är väl
detta, då det, som nu, skall ske med fullständig föredragning och
efter Statsrådets hörande.
Öfverläggningen var slutad. Efter det Herr Talmannen till pro¬
position upptagit de yrkanden, som, beträffande ifrågavarande grund-
lagsändringsförslag förekommit, antog Kammaren till hvilande i
grundlagsenlig ordning det af Utskottet under förevarande moment
framlagda förslag till förändrad lydelse af 6 § Regeringsformen.
Härefter och i fråga om den vid förevarande mom. fogade an¬
märkning erhöll Herr Sjöberg från Stockholm på begäran ordet och
yttrade: Med hänsyn till innehållet af nu ifrågavarande anmärkning
har det förefallit mig, som den skulle kunna vinna genom tillägg af
Lördagen den 11 April, f. m.
43
N:o 35,
några ord. Enligt det förslag, jag har den äran att nu framlägga,
komme den att lyda sålunda:
I händelse hvad Utskottet i sitt Utlåtande N:o 7 föreslagit vid
ärendets slutliga pröfning vinner Riksdagens bifall, kommer paragra¬
fen att erhålla den deri föreslagna lydelse.
Efter min uppfattning skulle det genom de tillagda orden blifva tyd¬
ligare och klarare, att begge förslagen, det nu föreliggande och det
som Utskottet framlagt i sitt Utlåtande N:o 7, derest detta kommer
att förklaras hvilande, jemsides blifva föremål för slutligt afgörande
vid 1888 års riksdag, samt att, om Utskottets förslag i Utlåtandet
N:o 7 då af Riksdagen bifalles, den nu af denna Kammare eventuelt
antagna lydelsen af 6 § komme att stå i öfverensstämmelse med
Utskottets nyss nämnda förslag.
Den af Herr Sjöberg sålunda gjorda hemställan bifölls, i följd
hvaraf Kammaren beträffande lydelsen af berörda anmärkning fattat
följande beslut:
I händelse hvad Utskottet i sitt Utlåtande N:o 7 föreslagit vid
ärendets slutliga pröfning vinner Riksdagens bifall, kommer paragrafen
att erhålla den deri föreslagna lydelse.
§ 11.
Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Konstitutions-Utskottets
Utlåtanden:
N:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § Regerings¬
formen; och
N:o 8, i anledning af väckt motion angående förändring af åt¬
skilliga §§ i Riksdagsordningen, beträffande valrätt och valbarhet vid
riksdagsmannaval.
§ 12.
Härefter företogs till handläggning Konstitutions-Utskottets
Utlåtande N:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i 17 §
Riksdagsordningen.
Motionären, Herr C. J. Petersson i Eksebo, hade föreslagit:
att Riksdagen ville för sin del besluta ungefärligen följande ändrade
lydelse af 17 § Riksdagsordningen: Vid så väl elektors-som riksdags¬
mannaval tillkommer hvarje röstande en röst. Den, som dervid er¬
hållit mer än hälften af de afgifna rösterna, vare lagligen vald. Har
ingen eller ej tillräckligt många uppnått detta röstetal, läte valförrät-
taren ofördröjligen verkställa ny omröstning till utväljande af det an¬
tal, som återstår. Denna omröstning sker mellan dem, som första
gången erhållit flesta rösterna, till dubbla antalet af dem, som skola
väljas; och skall kallelse till sådant omval åtföljas af uppgift å dem,
som dervid komma under omröstning. Vid sådan omröstning skall
alltid det omedelbara valsättet användas; och vare den eller de valde,
Angående
inrättande af
ett nytt stats¬
departement.
(Forts.)
Om ändring
i 17 § Riks¬
dagsordnin¬
gen.
N:o 35.
44
Lördagen den 11 April, f. m.
Om■ ändring som då de flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal skilje lotten.
i 17 § Riks- yjj fiessa val — — — tillkommer.
aagsoranin-
(Forts.) Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr C. J. Petersson: Jag finner, att Konstitutions-Utskottet
icke har ansett den af mig påpekade oegentligheten vara af den be¬
tydelse, att någon uppmärksamhet dervid borde fästas. Jag kan ej
hjelpa, att jag är af motsatt åsigt. Jag anser nemligen dessa oegentlig-
heter, som förekommit vid våra riksdagsmannaval, vara af så stor be¬
tydelse, att de mycket väl kunna göra anspråk på en liten uppmärk¬
samhet.
Utskottet har framhållit åtskilliga skäl, som skulle bevisa, att mitt
förslag vore obehöfligt, och det säger, bland annat, att någon trygghet
för uppnående af absolut röstöfvervigt genom det föreslagna valsättet
icke skulle erhållas. Ja, sådana fall kunna visserligen hända, det med-
gifver jag, men huru vida de skulle blifva så många, att de kunna in¬
verka på det hela, derom torde jag få ha min egen mening.
Utskottet säger vidare: “Motionärens förslag, att vid omvalet all¬
tid omedelbart valsätt skulle användas, står, så vidt Utskottet kan
finna, icke i något sammanhang med motionens egentliga syfte, utan
beror snarare på motionärens allmänna uppfattning af detta valsätts
företräden framför det medelbara. Emellertid strider detta förslag
uppenbart mot grundtanken i 16 § Riksdagsordningen, som just be¬
traktar det medelbara valsättet såsom det primära, hvars frångående
icke bör valmännen påtvingas11. Det är också vigtig!, att i 16 § Riks¬
dagsordningen det medelbara valsättet har företräde framför det omedel¬
bara, men det torde väl hända, att detta kommer sig deraf, att man
vid Riksdagsordningens uppgörande icke ville så i allt bryta med de
gamla formerna. Jag vill minnas, att författaren af den nya Riksdags¬
ordningen i motiveringen till förslaget derom yttrat, att han ansåge
det omedelbara valsättet för det bästa. Jag anser hans åsigt i detta
fäll vara af icke så liten betydelse, äfven om han icke ville lemna
detta valsätt företräde för att ej, såsom jag nämnt, bryta med de
gamla formerna. Jag anser derför Utskottets invändning icke vara
af så stor vigt, att derpå bör grundas ett skäl för afslag af motionen.
Att de af mig föreslagna omvalen icke äro så origtiga framgår deraf,
att man i Tyskland använder detta sätt och använder det med fördel.
Jag vill minnas att bland de ungefär 400 riksdagsmän, som finnas
inom tyska riksdagen, under de senaste valen skett omkring 100 om¬
val; och nog blir utgången af sådana omval mera tillfredsställande än
utgången af första valen, då splittringen är så stor, som jag i min
motion genom statistiska uppgifter visat, att här varit förhållandet.
Jag har sjelf varit i tillfälle att se, huru oegentlig utgången kan blifva
vid ett riksdagsmannaval, i synnerhet i de vidsträcktare valkretsarne,
Lördagen den 11 April, f. m.
45
N:o 35,
och det lärer vara i dessa valkretsar, som oegentligheterna mest fram¬
träda.
Jag har emellertid icke någon utsigt för att min motion skall
vinna gehör. Men jag har velat säga detta för att visa, att jag vid¬
håller min åsigt, att den föreslagna förändringen ej är så betydelselös.
Jag tager mig friheten att yrka bifall till min motion.
Herr Friherre Nordenskiöld: Jag skall inskränka mig till att
på de af Utskottet anförda skäl yrka bifall till Utskottets förslag.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr
Talmannen gifvit propositioner på de gjorda yrkandena, blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.
§ 13.
Likaledes bifölls Konstitutions-Utskottets härefter föredragna Ut¬
låtande N:o 10, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
§ 72 Regeringsformen och § 71 Riksdagsordningen.
§ 14.
Föredrogs vidare Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24, i anledning af
väckt motion med förslag till lag angående väghållningsbesvärets ut¬
görande på landet.
Utskottet hemstälde, att berörda, af J. Anderson i Tenliult väckta
motion icke måtte föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd.
I anledning häraf anförde motionären, Herr Anderson i Tenhult:
Den 14 i nästa månad är det 9 år, sedan Riksdagen aflat en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med anhållan att få en lag, som afsåge en
lindring i de väghållningsskyldiges dittills häfda utgifter och kostnader.
Man har tyckt att den tid, som sedan dess förflutit, varit mycket lång.
Jag har derför vid riksdagens början öfvervägt med mig sjelf, huru
vida jag skulle framkomma med en interpellation eller en motion i
ämnet. Jag valde det senare. Under Utskottets behandling af frågan
har blifvit upplyst, att Kongl. Maj:t uppdragit åt vederbörande embets¬
verk att utarbeta ett förslag i sådant syfte, som Riksdagen begärt, och
då jag sålunda funnit, att frågan icke helt och hållet förfallit, har jag
ej reserverat mig mot Utskottets beslut och ärnar ej heller nu fram¬
ställa något yrkande, under förhoppning att frågan till nästa Riksdag
framkommer.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 15.
Härefter förelåg till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25,
Om ändring
i 17 § Riks¬
dagsordnin¬
gen.
(Forts.)
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och'
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
N:o 35.
46
lördagen den 11 April, f. m.
Om lagstift- i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande och
ning rörande underhåll af utfarts- och byvägar.
underhåll °af ^ öfverensstämmelse med hvad motionärerna, Herrar And. Bengts-
utfarts- och son och J. Andersson i Lysvik, föreslagit, hemstälde Utskottet i detta
hyvägar, utlåtande, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
(Forts.) täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till lag om
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar.
Emot denna Utskottets hemställan hade reservation anmälts af
Herrar Bergström, Fröberg, II. A. Widmark, Nisser och Näslund,
hvilka ansett, att Utskottet bort afstyrka bifall till motionerna.
Efter föredragning af ärendet anförde Herr Persson i Isie:
Det föreliggande utskottsbetänkandet är icke alldeles af den oskyl¬
diga natur, det vid första påseende tyckes vara. Frågan gäller ett
ganska djupt ingripande i enskildes förhållanden, den gäller rätt eller
orätt. Jag får till en början genast förklara, att jag ingalunda har
något emot, att vederbörande blifva skyldige hålla utfartsvägar i (är¬
bart skick. Men hvad som väckt mina betänkligheter är, att Utskottet
icke ens antydningsvis nämnt, efter hvilken grund denna skyldighet
skall presteras. Vi hafva ju länge nog klagat öfver det tryckande
onus, som ligger i underhållet af allmänna vägar efter hemmantalet.
Skulle nu denna här ifrågasatta skyldighet att underhålla by- och
utfartsvägar äfven utgöras efter hemmantalet, blefve detta en verklig
olycka för dem, som hafva ett stort hemmantal, men en liten jord¬
egendom. Då det ju i regeln icke finnes två hemman i samma by
med samma taxeringsvärde och samma areal, kan man lätt tänka sig,
att den, som eger ett stort mantal men en liten egendom, blir skyldig
att hålla väg på en mycket längre sträcka än andra, som hafva större
terräng men mindre mantal. Orättvisan skulle då blifva större än
den hittills varit, då dessa vägar på många ställen hitintills varit till
underhåll delade efter andra grunder än hemmantalet. Innan jag
derför röstar för bifall till Utskottets förslag, skulle det vara intressant
att af någon af Utskottets ledamöter höra, efter hvilka grunder man
inom Utskottet tänkt sig, att denna skyldighet skulle utgöras. Visser¬
ligen är här endast fråga om en skrifvelse till regeringen, men rege¬
ringen bör väl hafva något att härutinnan rätta sig efter. År det
meningen, att denna fråga skall sammanbindas med frågan om de
allmänna vägarnes underhåll, komma vi väl att få vänta lång tid,
innan något definitivt beslut kommer till stånd, då väl för lösningen
erfordras en ny vägkomité och derefter utlåtande från vederbörande
länsstyrelser m. m., hvilket allt tager en rundlig tid. Skall frågan
åter afgöras vid sidan af frågan om det allmänna vägunderhållet,
borde väl Utskottet hafva gjort någon häntydning härom.
Herr Näslund: Jag har, såsom Kammaren finner af betänkan¬
det, icke kunnat instämma i det slut, hvartill Utskottet kommit i före¬
liggande fråga. Motionären har föreslagit och Utskottet tillstyrkt,
»att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
Lördagen den 11 April, f. m.
47
N:o 35.
utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar.»
Ehuru jag i princip delar motionärens åsigt derom, att något bör
göras i afseende å underhåll af byvägar, åtminstone sådana bland dem,
som utgöra samfärdsel-leder emellan flere efter eu och samma väg be¬
lägna byar, har jag likväl trott, att Riksdagen först bort invänta re¬
geringens förslag till lag angående de allmänna vägarnes upptagande
och underhåll, innan man vidtagit någon åtgärd för erhållande af nya
bestämmelser rörande byvägsunderhållet.
Det är nog sant, att Riksdagen lättast kommer ifrån ett förslag
genom att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ut¬
redning och, på grund af en sådan, ett lagförslags framläggande, men
på hvilken grund samma förslag bör vara baseradt, derom lemnas
vederbörande icke den ringaste ledning. Att i förevarande fråga lägga
t. ex. den ene motionärens, Herr Joh. Andersson i Lysvik, förslag
till grund för ett stadgande om byvägsunderhållet förefaller mig åt¬
minstone rent af orättvist, då han, bland annat, i sin motion föreslår
att, derest olika stadganden för väg inom by och väg från by blefve
föreskrifna, i underhåll af väg inom by då skulle deltaga alla inom
samma by varande egare af jordbruks- eller annan fastighet, samt
underhållet af väg från by bestridas af kommunen. Hvad motionären
afser med benämningen af »väg inom by» kan man ej ens af motive¬
ringen sluta sig till, om dermed åsyftas endast den del af en by, som
inskränker sig till ytinnehållet af gårdstomterna, eller t. ex. den del
af vägen, som genomlöper en bys inegor. Icke kan jag föreställa mig,
att motionärens afsigt varit att göra det till ett kommunalt onus att
underhålla hvarje enskild bys väg åtminstone inom dess egna inegor.
Och huru skulle man förfara vid en fördelning af en bys utfartsväg,
som stundom löper öfver en och annan bys i en nästgränsande kommun
utmark. Skall denna senare kommun få vidkännas underhållsskyldig¬
heten af denna utfartsväg åt en by inom en annan socken, derför
att dessa byar i en förgången tid lemnat sitt bifall till dessa vägars
framdragande?
Det är på grund af dessa skäl, som jag inom Utskottet icke ansett
mig kunna instämma i det slut, hvartill Utskottet kommit., och af
samma skäl anser jag mig nu skyldig yrka afslag å Utskottets förslag.
Herr Grefve Sparre: Jag ber att få instämma med den före¬
gående talaren.
Besvären på landsbygden äro i allmänhet redan så stora, mine
herrar, att vi icke böra ytterligare öka dem. I synnerhet då frågan
om vägunderhållet i sin helhet ännu icke är afgjord, synes det mig
vara något tidigt att gå in till Kongl. Maj:t med en sådan skrifvelse,
som den af Lag-Utskottet nu föreslagna. Angående skyldigheten att
deltaga i underhållet af byvägar, innehåller 8:dje punkten i Kongl.
resolutionen på adelns besvär 1735, § 8, »att Kongl. Maj:t i nåder
vill, att de så kallade byvägar endast af dem, som sig deraf betjena,
underhållas skola, så att landet dermed icke vidare för. en eller annans
beqvämlighets skull bör besväras». Detta resonnement är fullkomligt
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:0 35, 48 Lörda gen den 11 April, f. m.
Om lagstift- rigtigt. Med kännedom om de många onera, som redan nu vidlåda
ning rörande jorden, skulle jag för min del hysa tvekan om lämpligheten att på-
wnderhållaf den eu ytterligare börda, hvilket man otvifvelaktigt skulle göra
utfarts- och genom att till större eller mindre del lägga skyldigheten att under-
hyvägar, hålla dessa enskilda utfartsvägar på kommunerna. Kommunalutskyl-
(Forts.) derna visa redan en sådan tendens att stiga, att jag icke på något
sätt vill bidraga till deras ökande. De, som skola begagna sig af
sådana utfartsvägar, kunna ganska lätt komma öfverens sins emellan
och begära fastställelse af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. De kunna
då genom att göra sina prestationer in natura slippa eu ytterligare
debitering på sina kommunalutskylder. Så går det vanligen till inom
det län jag tillhör, der en mängd sådana frågor förekomma.
Jag anhåller således om afslag å Utskottets förslag, emedan jag
anser, att det skulle medföra en ökning i de många onera och besvär,
som hvila på jorden och hvilka redan nu i en oroväckande grad
tynga på jordbruket.
Herr Petersson i Runtorp: I motsats mot den föregående ta¬
laren anser jag, att motionärerna haft fullt skäl för sin åsigt, och
hembär dem min tacksamhet för att de framkommit med denna fråga.
För min del tror jag, att det just är rätta tiden att tala om byggande
och underhåll af byvägar, då frågan om de allmänna vägarnes byg¬
gande och underhåll står på dagordningen. Jag anser, att det skulle
blifva en stor lucka i vår lagstiftning rörande byggande och under¬
håll af vägar, om man vid ordnandet af dessa förhållanden för de
allmänna vägarne icke på samma gång toge i akt skyldigheten att bygga
och underhålla by- och utfartsvägar, hvarför jag äfven anser, att det
förslag, Utskottet här framlagt, bör vinna Kammarens bifall.
Hvad beträffar förste talarens yttrande, att man i den föreslagna
skrifvelsen till Kongl. Maj:t icke nämnt något om de grunder, hvarpå
man anser att en lagstiftning i denna sak bör byggas, och att man
icke bör skrifva till Kongl. Maj:t, förr än man har detta klart för
sig, vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på, att en af motio¬
närerna antydt, huru han åtminstone tänkt sig förhållandena, och
detta yttrande kan alltid gifva ett uppslag till en utredning af frågan,
då Kongl. Maj:t kan se till, huru den bäst må kunna realiseras. Jag
tror således, att det icke är något ondt i, att frågan kommer på tal
på samma gång som de allmänna vägarne, och att, när man inför
förändrade bestämmelser beträffande dessa, man då äfven fäster något
afseende vid de så kallade byvägarne.
Nu förhåller det sig så, hvilket torde vara bekant för litet hvar,
att de, som bo vid allmänna vägarna, hafva en stor fördel af dessa,
då de på samma gång äro dels utfarts- och dels afvelsvägar, så att
dylika hafva de utan sin förskyllan eller värdighet gratis. Men det
finnes äfven personer, som bo hela mil från allmänna vägen. Är det
under sådana förhållanden rätt, att de skola hafva lika långt väg¬
stycke att underhålla af den allmänna vägen som den, hvilken bor
vid denna väg. Jag tror, att detta är en vigtig grundsats vid be¬
stämmande af vägunderhållningsskyldigheten, att den, som bor på ett
Lördagen den 11 April, f. m.
49
N:o 35.
visst afstånd från eu allmän väg, bör hafva en mindre skyldighet att
underhålla denna än den, som bor invid densamma. Detta är min
åsigt.
Om vi gå tillbaka till de gamla grunderna för vägunderhållet,
voro de uppgjorda under helt andra förhållanden, än som nu existera.
Dä skedde underhållet af vägarne hufvudsakligen för statens räkning,
nu deremot uppfylles statsändamålet till största delen genom jern-
vägarne, och vägarne blifva mer och mer endast ett kommunalbehof
och betraktas såsom ett sådant.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till Lag-Utskottets
förslag, emedan jag anser det vara rätt.
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
I detta yttrande instämde Herrar Börjesson, Andersson i Knarre-
vik, Petersson i Eksebo, Ljunggren, Björkman, Jönsson i Mårarp,
Wallmark och Johansson i Löfåsen.
Vidare anförde:
Herr And. Bengtsson: Jag skall endast be att få tacka Lag¬
utskottet för dess tillstyrkande af motionen och på samma gång ut¬
tala min förvåning öfver, att man här uppträder och sammanblandar
frågorna om allmänna vägar och byvägar, enär byvägar ingalunda
kunna komma att underhållas efter samma grunder som allmänna
vägar. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Helander: Än i dag saknas hvarje bestämmelse i fråga om
den grund, som skall följas, vid fördelning af underhållet af enskilda
vägar, och det torde icke vara för tidigt att söka få någon bestämmelse
i detta fall. När fråga är om underhåll af utfartsvägar, som begagnas af
två eller flera byar, finner man lätt, hvilka stora svårigheter uppstå, då
man icke vet om fördelningen af vägens underhåll skall ske efter an¬
talet, lika, eller om mantalet skall utgöra grunden, eller i hvilket afseende
(ästighetstaxeringsvärdet möjligen skall ligga till grund eller i hvad mån
man bör taga hänsyn till, att det ena hemmanet eller den ena byn
ligger närmare den allmänna vägen, då åter ett annat ligger på kanske
en mils afstånd derifrån eller deröfver. Detta allt är det stort skäl
att få reda i. Hvad åter sjelfva skyldigheten att underhålla utfarts¬
vägar beträffar, finnes föreskrift derom i nyss åberopade Kongl. resolu¬
tionen af den 8 Januari 1735. Då nu denna skyldighet finnes för dem,
som begagna sig af vägen, och alla dessa skola underhålla densamma,
år det högeligen behöHigt, att några bestämmelser jemväl finnas, som
kunna följas för att få reda på sjelfva grunden till fördelning af
underhållet emellan de underhållsskyldige.
Då reservanterne icke sagt annat, än att de afstyrka bifall till
motionerna, är det klart, att man icke kan ingå i någon vederläggning
af reservationen, men skulle denna afse, att eu skrifvelse till Kongl.
Maj:t är obehöflig, anser jag deremot, att den är nödvändig, på de
skål jag nämnt, Afser den åter blott, att man i skrifvelsen till Kongl.
Maj:t bort litet närmare uttala sig, i hvilken rigtuing man ville, att
Andra Kammarens Prof.. 1885. N:o 35. 4
N:o 35.
Lördagen den' 11 April, f. m.
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhall af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
5 0
en lag om underhåll af utfartsväg borde gå, anser jag detta vara ett
i allmänhet vigtigt skal, emedan man icke gerna bör skrifva till Kongl.
Maj:t utan att först sjelf vara på det klara med hvad man vill, att
lagen i hufvudsak skall innehålla. Jag medger dock, att i eu sak
som denna, är det ganska svårt att uppställa några bestämda grunder,
men det får jag säga, att väljer Kammaren dem den ene af motionärerna
autydt, vill jag icke obetingadt vara med derom. Jag tror emellertid,
att det är alla skäl för att söka få någon klarhet i saken, och derför
instämmer jag med Utskottet.
Herr Grefve Sparre: En ärad talare här i mitt grannskap ut¬
tryckte sin förvåning deröfver, att jag afstyrkte1 Utskottets förslag och
kunde icke förstå hvarför jag gjorde det. Jag tror mig tillräckligt
tydligt hafva gifvit tillkänna mina skäl derför. Jag yttrade nemligen,
att jag icke ville vara med om ett bifall till Utskottets förslag, derför att
det skulle medföra eu ökning i de många onera och besvär, som hvila
på jorden. Jag tror att herrarne litet hvar, som hafva kännedom om
förhållandena på landet, hafva sett huru dessa utskykler och onera
under senare tiden tilltagit på ett sätt, som icke kan undgå att väcka
bekymmer. Och jag för min del hyser tvekan att vara med om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ett förslag till lag, som
skulle kunna öka dessa besvär.
Talaren på kalmarbänken uttalade ganska tydligt den meningen,
att detta väghållningsbesvär borde indelas på socknen och att, om ett
hemman ligger mera aflägset, bör det derföre icke vara betungadt med
ett större onus i detta afseende. Men när en egare af ett dylikt
aflägset beläget hemman inköpte detsamma, skedde ju detta med full
kännedom om dess aflägsna belägenhet, och att nu söka få denna olä¬
genhet afhjelpt på ändras bekostnad vore alldeles icke rätt. Lagen
innehåller ganska oförtydbart, att dessa vägar skola underhållas af dem,
som sig deraf betjena, och att icke andra skola dermed besväras.
Detta anser jag vara fullkomligt rigtigt. I fråga om sättet för tillämp¬
ningen af denna grundsats har Kongl. Maj:t i skrifvelse den 17 April
1828 förordnat, att, derest de som begagna sig af vägen-, icke kunna
komma öfverens om huru underhållet af vägen skall dem emellan för¬
delas, så skall tvisten härom afgöras af domstol, och i sådant fall före-
skrifver utan tvifvel domstolen, att vägen skall underhållas af hvar
och en i den mån hans hemman ligger mera aflägset och han begag¬
nar större eller mindre del af vägen. Att nu hos Kongl. Maj:t begära
åtgärders vidtagande i denna sak utan att antyda i hvilken rigtning
dessa åtgärder skola gå, anser jag för min del ganska vådligt. Kongl.
Maj:t skulle i denna begäran finna anledning till antagande, att Riks¬
dagen icke vidare godkänner den princip, som nu i detta afseende är
gällande. Det vore i min tanke ytterst betänkligt att ingå till Kongl.
Maj:t med en dylik skrifvelse, hvari icke antydes i hvilken rigtning den
begärda förändringen skall gå, och deraf, jag upprepar det, Kong]. Maj:t
kan få anledning att tro, att Riksdagen icke längre är nöjd med den
princip, som hittills i detta fall varit gällande. För min del anser
jag den principen fullkomligt rigtig att, om ej öfverenskommelse om
Lördagen den 11 April, f. m.
51
N:o 35.
vägunderhållets fördelning kun trätfas, saken skall afgöras af domstol
efter de grunder jag nyss antydt, ocli anser icke erforderligt, att Riks¬
dagen ingår till Kongl. Maj:t med den här ifrågasatta skrifvelsen.
Ilerr Thomasson: Jag är mer än vanligt främmande för det
ämne, som här föreligger, och jag hade derföre väntat att någon häri
mera hemmastadd af Lag-Utskottets ledamöter uppträdt till försvar
för Utskottets förslag. Men då så icke skeft, ber jag att få yttra
några ord.
Det har icke undgått Utskottet, att detta är ett synnerligen svårt
ämne, och detta har också utgjort skälet, hvarför Utskottet icke till¬
styrkt ett skrifvelseförslag 'på vissa angifna grunder. Hvad som åsyftas
härmed, är icke att få ett fullständigt förslag, sådant att Riksdagen
på grund af denna skrifvelse vore bunden att antaga det, utan me¬
ningen vore att få en fullständig utredning af denna mycket kaotiska
fråga. Den regering, som på grund af en dylik allmänt hållen skrifvelse
framlägger ett förslag, bör icke finna sig det ringaste förnärmad, om
förslaget icke vunne Riksdagens bifall. Saken hade dock blifvit utredd,
och dermed vore mycket vunnet.
Grefve Sparre har såsom skäl mot Utskottets förslag anfört, att
vi redan vore så betungade med kommunalutskylder, att man borde
akta sig för att ålägga vidare sådana. För min del kan jag icke för¬
stå, att Utskottets förslag kan leda till några ökade utgifter. Det är
väl icke meningen, att vägarna skola ligga olagade, utan äfven nu
skola do väl lagas, och äfven om en ny lag kommer till stånd, lära
vägarne icke blifva annorlunda eller bättre lagade än af behofvet
påkallas.
Det har icke varit någons inom Utskottet mening, att detta onus
skulle flyttas öfver på andra än dom, som nu bära detsamma. Hvad
man åsyftat är att få klart för sig, huru detta onus skall utgöras,
hvilket nu är i hög grad obestämdt. Nu säges, att man kan träffa
öfverenskommelse eller gå till domstol. Men är det lämpligt för hvarje
byalag att gå till domstol och är det nyttigt då det icke finnes någon
författning, hvarpå domstolen kan grunda ett utslag? Det har ock visat
sig, att de olika domstolarne hafva mycket olika fördelat dessa bördor.
Under sådana förhållanden kan det väl icke vara olämpligt att be¬
gära en utredning, som kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Det säges, att genom den föreslagna skrifvelsen skulle man för¬
dröja afgörandet af den stora frågan om väghållningsbesvärets utgörande
på landet. Men det är klart, att detta icke kan vara meningen, ty
denna stora fråga är nu så förberedd, att den torde vara att emotse
nästkommande riksdag. Herr Petter Persson ville vänta med denna
fråga, tills man komme på det klara med det allmänna väghållnings-
besväret. Men jag tror icke det kan vara skäl, att uppskjuta något,
som fordrar så lång utredning, under väntan på afgörandet af en fråga,
som dermed icke eger ovillkorligt sammanhang. Ty det är väl uppen¬
bart, att frågan om en lagstiftning för byggande och underhåll af
utfarts- och byvägar, icke kan fotas på samma grunder, som den om
underhåll af allmän väg. Enligt mitt förmenande har Utskottets at¬
om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 35.
52
Lördagen den 11 April, f. m.
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
sigt icke varit någon annan, än att de, som för närvarande äro skyl¬
dige att underhålla byväg, skola fortfarande blifva det, men det skall
bestämmas, huru sådant skall ske, och huru bördan dem emellan skall
fördelas, sä att man icke för hvarje fall behöfver gå till domstol.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Granlund, llceggström och Petersson i
Hamra.
Herr Sven Nilsson yttrade: Jag ber för min del att få anhålla
om bifall till Utskottets förslag. Jag kan icke rätt väl förstå talarens
på venersborgsbänken åskådningssätt, då han synas betrakta det
såsom ett onus för jordbrukarne att få byvägarne iståndsätta så att
de blifva 1'arbara; tvärtom lärer det väl vara en fördel för jordbruket
att få goda vägar. Icke heller kan jag inse, att det kan ligga något
ökadt onus för jordbrukarne uti att söka få närmare bestämdt, hvem
underhållsskyldigheten af dessa vägar åligger, och huru denna skyldig¬
het skall fördelas. Det är minst sagdt ovanligt höra en landshöfding
yttra sådana meningar i fråga om underhållet af vägar, som han ut¬
talade. Den ärade talaren sade sig äfven befara, att denna underhålls¬
skyldighet kunde blifva en kommunal angelägenhet om Utskottets för¬
slag bifölles, och denna fruktan har naturligtvis, sin grund deri, att
Herr Grofven är rädd, att bördan deraf skall på något sätt lyftas från
jordbruket, hvilket Herr Grofven icke vill, och i så fall lärer han icke
visa sig så om om jordbrukarne, som han lät påskina. För min del
skulle jag icke hafva något emot, att kommunens öfriga medlemmar
finge i någon mån deltaga i detta underhållningsbesvär, emedan åt¬
minstone en stor del af en kommuns medlemmar, hvilka icke äro jord¬
brukare eller hemmansegare, äfven begagna dylika vägar, i många fall
mycket mer än jordbrukarne. Jag minnes mycket väl, hurusom, då
den ärade talaren och jag voro ledamöter af Lag-Utskottet, samma
fråga, som nu föreligger, förevar, och man yrkade attj större fabriker
och brännerier m. fl. industriella inrättningar skulle deltaga i under¬
hållsskyldigheten af dessa vägar. Jag vet icke hvilken uppfattning
Herr Grefve Sparre härom nu hyser, men jag vet, att på den tiden
försvarade han den åsigten, att äfven sådana som icke äro jordbrukare,
men betjena sig af vägen, vore skyldiga att deltaga i underhållet. Men
meningarne hafva visat sig mycket delade om huru vida andra än jord¬
brukare skola vara skyldiga att! bygga och underhålla dylika vägar,
isynnerhet som lagen i ty fäll ej är tydlig; och då på många ställen
finnas stora industriella anläggningar, som begagna de enskilda vägarne
i så hög grad, att de ofta göra dem ofarbara, utan att de bidraga
till dess underhåll, anser jag det till och med vigtigare att få närmare
bestämmelser om den nu ifrågavarande vägunderhållsskyldigheten, som
om skyldigheten att underhålla vägar i allmänhet, i fråga om hvilka
senare åtminstone en stadig grund för bestämmandet af underhålls¬
skyldighetens fördelning redan finnes. Jag tror icke heller, att ett an¬
tagande af detta Utskottets föreslag ovilkorligen skulle leda till sådana
konklusioner från regeringens sida, som Herr Grefve Sparre förestälde
Lördagen den 11 April, f. m.
53
N.o 35.
sig, men väl dertill, att alla sådana som af vägarne sig betjena, kunna
förmås att på laglig väg deltaga i underhållskostnaden. Val är det
sant, att utredningen hvarken i motionen eller i Utskottets förslag ej
är så fullständig som önskligt vore, då der ej är tydligt angifven den
grund, hvarpå ett nytt förslag i ämnet hör byggas, men om frågan
härom öfverlemnas till Kongl. Maj:t, hyser jag den förhoppning, att
Kongl. Maj:t skall i detta afseende så väl som i andra frågor åstad¬
komma en fullständig utredning, som leder till ett fullständigt förslag,
hvilket kan tillfredsställa det allmännas kraf. Jag anhåller derföre
om bifall till Utskottets hemställan.
Herrar Sv. Andersson och And. Nilsson instämde med Herr Sven
Nilsson.
Härefter anförde:
Herr Nils Petersson: Till hvad jag förut yttrat vill jag endast
tillägga, att denna fråga icke behölver stå i något sammanhang med
den stora vägunderhållningsfrågan.
Grefve Sparre har visserligen sagt, att enligt nu gällande författ¬
ning skulle parterna komma öfverens om vägundcrhållningsskyldigheten,
men kunde öfverenskommelse icke träffas, skulle domstol afgöra tvistig-
heten. Jag trodde, att en så erfaren man som grefve Sparre icke
skulle komma fram med sådant tal, då han väl borde veta, att överens¬
kommelser icke gälla för andra än de som träffat aftalet. Om sålunda
en gård byter om egare, så är den förra öfverenskommelsen af intet
värde. Det är således nu ovisst, huru vägunderhållet skall utgöras.
Den som rest omkring på landet, vet nog huru byvägarna i allmänhet
se ut. Om nu den ena vill förbättra vägen, så vill den andra det
icke, och derigenom uppstår eu mängd svårigheter.
Grefve Sparre sade vidare, att man härigenom skulle öka kom-
munalutskylderna, hvilka redan vore tillräckliga. Det har dock visat
sig, att det blifver billigare att underhålla goda vägar än att förstöra
redskap och fordon på dåliga vägar. Jag yrkar fortfarande bifall till
Utskottets förslag.
Herr Öberg: I likhet med motionären anser jag, att en lagför¬
ändring i byväghålluingsskyldigheten bör ega rum och att eu lag kom¬
mer till stånd, som föreskrifver huru och på hvad sätt byvägar skola
af do olika bya-lagen upprätthållas. De byar, som äro långt aflägsna
från den allmänna landsvägen och som hafva många svårigheter och
stora kostnader för underhåll af vägar, som de hafva att passera innan
de komma in på de allmänna landsvägarne, anser jag icke böra vara
i landsvägbyggnadsskyldighet likstälda med dem, som bo nära intill
dessa vägar. Jag anser det vara fullt rättvist, att de aflägsna byarna
i någon mån böra få hjelp till underhåll af de vägar, som gå intill
den allmänna landsvägen, då de derjemte, i jemlikhet med dem som bo
invid landsväg, skola underhålla den allmänna landsvägen. Jag anser
det derföre vara fullt rättvist, att de få något bidrag eller någon hjelp
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhöll af
utfarts- och
byvägar.
(Ports.)
N:o 35.
54
Lördagen den 11 April, f. m.
Om lagstift- till underhåll af sina vägar. Ty de böra väl hafva lika rättigheter i
ning rörande sarnhälligheten då de hafva samma skyldigheter; men de hafva ju icke
underhåll af lika rättigheter och skyldigheter, då de först måste underhålla särskilda
utfarts- och vägar och sedan den allmänna landsvägen jemte do öfrige, hvilka icke
byvägar, hafva några byavägar att underhålla.
(forts.) Man par sagt; att några grunder icke blifvit uppgiga, hvarföre
de, som underhålla byvägar, böra erhålla hjelp. Jag tror dock att
dessa grunder äro uttalade i det förslag till vägunderhåll, som nu ligger
hos Kongl. Maj:t. Jag tror, att samma grunder, som äro föreslagna
för landsvägar, skulle kunna tillämpas på byvägar i inskränktare
mening och jag anser ock derföre att det skrifvelseförslag, som af
Utskottet här tillstyrkts, bör af Kammaren bifallas. Jag skulle vilja
tillägga, att i denna skrifvelse gjordes den hemställan, att i samman¬
hang med det vägförslag, som nu är under Kongl. Majt:s pröfning,
äfven förslaget om byvägars underhåll toges af regeringen i öfver¬
vägande.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr J. W. Lindh förenade sig med Herr Öberg.
Herr Persson i Isie: Jag begärde ordet egentligen med anled¬
ning af Lag-Utskottets vice ordförandes yttrande, att jag hade sagt
att det vore meningen, att denna fråga skulle afgöras på samma gång
som frågan om de allmänna vägarne. Detta yttrande var endast fram-
, stäldt såsom en fråga, och att man fick gissa sig till hvad Utskottet
möjligen hade menat. Då Utskottet tillstyrkt en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan om framläggande af förslag till lag angående
skyldigheten att underhålla by- och utfartsvägar, men icko nämnt,
om den skulle blifva fördelad efter rättvisare grunder än hittills,
såsom i likhet med Riksdagens^ skrifvelse om de allmänna vägarna, så
kunde jag ju icke veta, om Utskottets mening vore, att frågan om de
enskilda vägarne skulle afgöras på samma gång som frågan om under¬
hållet af allmänna landsvägar. Då nu så icke varit meningen, efter
de upplysningar, som Herr Thomasson lemnade, så hoppas jag, att
regeringen skall fästa tillbörligt afseende dervid och icke beräkna
underhållet af vägarne efter det gamla sättet, då hemmantalet utgjorde
den hufvudsakligaste grunden.
Under sådan förhoppning anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr Anderson i Tenhult: En föregående talare har sagt, att
Utskottets mening icke vore att flere än nu skulle vara skyldiga att
hädanefter bidraga till vägbyggnadsskyldigheten och vägars underhåll.
Jag vill då fästa den ärade talarens uppmärksamhet på att då frågan
förekom inom Utskottet, så yttrades den åsigten att äfven fabriker,
sågverk, kapitalister, handtverkare m. fl. borde i någon viss mån del¬
taga i underhållet af vägar, men Utskottet ville för sin del icke fram¬
lägga några särskilda grunder derför utan öfverlemnade detta åt Kongl.
Maj:t.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Lördagen den 11 April, f. m.
N:o 35.
55
Ilerr Grefve Sparre: Den ärade talaren på norrlands-bänken,
Rom sist hade ordet, liar liksom Herr Nils Petersson visat, hvad här egent¬
ligen är fråga om, och det är, att byvägar skulle byggas och under¬
hållas på samma sätt som allmän väg. Ja, det är ett mycket vanligt
sått, att den, som har eu börda, vill vältra den ifrån sig öfver på
en annan. De, som tröttna på att underhålla en byväg, vilja att kom¬
munen skall deltaga deri. Äro herrarne beredde att tillmötesgå så¬
dana önskningar? Jag tror det icke. Jag anser, att den grundsatsen
är rigtig, som tinnes i nu gällande lag, att de, som begagna sig af
vägen, skola underhålla densamma, och derför tror jag, att ingen för¬
ändring är behöflig i denna del.
Skulle vi nu ingå till Kong!. Maj:t och, utan att säga ett ord om
grunderna, blott begära ett förslag, huru utfarts- och byvägar skola
underhållas, så har ju Kongl. Maj:t anledning tro, — jag upprepar
det —att Riksdagen icke är nöjd med den grund, som nu gäller.
Jag kan så mycket mera yttra mig opartiskt i denua fråga, som
jag befinner mig i den kategori, att jag sjelf har ganska dryga utfarts-
vägar att underhålla; de gå på ungefär eu half mil. Vilja herrarne
aflyfta detta onus och lägga det på kommunen, har jag naturligtvis
ingenting deremot, men rättvist blifver det icke. Ty då'jag förvärf vade
egendomen, visste jag, hvilka onera vidlådde densamma.
Herr Sven Nilsson frågade, huru förslaget kunde medföra ett
onus. Jo för dem, som nu icke deltaga i underhåll af by- eller ut-
fartsvägar, men nu skulle få en tillökad vägunderhållningsskyldighet
sig ålagd, blifver det väl ett onus. För mig personligen blifver det
intet onus, men jag bäfvar för att pålägga kommunerna liera onera,
än de redan hafva, och derför tycker jag det vara bäst, att de, som
betjena sig af vägen, få underhålla densamma. Detta hindrar natur¬
ligtvis icke, att, såsom den siste talaren sade, fabriker och industriella
inrättningar i allmänhet böra deltaga i kostnaden för byggande och
underhåll af dessa vägar.
Herr Danielson: Jag skall yrka bifall till Lag-Utskottets för¬
slag. De skäl, som anfördes af grefve Sparre, att kongl. resolutionen
på adelns besvär den 8 Januari 1735, skulle innehålla så fullständiga
bestämmelser i detta fall, som kunna önskas, tror jag icke kunna god¬
kännas af någon. Deri säges, att byvägarne “skola underhållas af dem,
Rom sig deraf betjena, så att landet dermed icke vidare för eu eller
annans beqvämlighets skull bör besväras11. Men hvad som der menas
ined landet, tror jag är temligen oklart. Detta är för öfrigt en mycket
föråldrad bestämmelse. Likaledes åberopade grefve Sparre kongl. bref-
vet till Kammarkollegium den 17 April 1828. Men detta innehåller
endast, huru tvister i detta fall skola fullföljas. Således kan domstolen
fortfarande fatta saken huru som helst, och det är derföre nödvändigt
afl, få en lagbestämmelse, som ordnar dessa förhållanden.
Nu är sagdt, att lull- icke angifvits några grunder för förslagets
utarbetande; men jag hoppas, att Kongl. Maj:t i detta fall som med
den störa vägfrågan låter landstingen och hushållningssällskapen yttra
sig i frågan, och då tror jag, att dervid uttalanden från alla delar af
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 35.
56
Lördagen den 11 April, f. m.
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(1'orts.)
landet skola ske samt dervid framhållas de grunder, som äro lämpliga
för ett lagförslag, som tillfredsställer det ifrågavarande behofvet. Ty
nog är det bra fattigt, att i den allmänna lagen icke finnes ett ord
taladt om, huru utfarts- och byvägar skola byggas och underhållas.
Jag tror derför, att man bör bifalla, hvad Utskottet hemstält, hvari¬
genom man i sinom tid kunde få reda i denna sak.
Med Herr Danielson instämde Herrar Magnusson och Månsson.
Herr And. Bengtsson: Då grefve Sparre nyss nämnde, att det
skulle blifva synnerligen betungande för kommunerna att underhålla dessa
byvägar, om en lag derför blefve bestämd, ber jag få säga, att detta
icke är fallet. Inom den kommun, jag tillhör, finnas två byvägar,
hvilka hvardera uppgå till ungefär en mils längd. För omkring trettio
år sedan kommo byalagen öfverens om, att hvar och en skulle bidraga
till byvägens underhåll i förhållande till den fördel han hade af den
samma, samt verkstälde delning derå och dessa vägar voro eu tid
derefter ganska bra underhållna, utan att någon stor kostnad behöfde
derå nedläggas, ty de vägbyggnadsskyldige sände hvar för sig till vä¬
gens lagning allenast en dräng med häst på en dag och dermed var
arbetet gjordt. Men sedan hafva de fleste af dem, som ingått denna
förening, gått bort antingen genom döden eller på annat sätt samt eh
och annan undandragit sig att underhålla vägarne. Af dessa anled¬
ningar blefvo vägarne å vissa ställen nästan ofarbara. På senare åren
hafva vi angående den ena af vägarne, som är omkring en mil lång,
ingått en ny förening. Derigenom har denna väg åter försatts i godt
stånd. Om nu grefve Sparre skulle fråga: hvem bestrider då kostna¬
den derför, så skall man svara honom: detta kostar kommunm intet,
utan byalaget har verkstält detta arbete till sin egen fördel och ingen
har ansett sig deraf synnerligt betungad. Vidkommande åter en
annan väg, så har man angående denna icke lyckats åstadkomma någon
förening, emedan några af dem, som skulle deltaga i vägunderhållet,
tredskade. Men hellre än att derom gå till domstol hafva en del
andre underhållskyldige lagat jemväl de tredskandes väglotter.
Grefve Sparre yttrade, att man hade att hänvända sig till veder¬
börande häradsrätt, men detta synes mig icke vara lämpligt, ty deraf
uppstå både kostnad och osämja.
Jag förstår icke, huru man kan lägga sig emot ett sådant förslag
som det nu föreliggande. Det är tids nog att tala om kostnaden, då
lagförslaget en gång kommer fram. Här är ju hvarken fråga om att
betunga kommunerna eller att sammanblanda de vägar, föreliggande
förslag afser, med de allmänna vägarne. Här är endast fråga om af¬
låtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t om framläggande af förslag till
lag angående byggande och underhåll af byvägar. Den lag, som af
Grefve Sparre åberopas, nemligen att byvägar skola underhållas af
dem, som sig deraf betjena, synes mig mycket sväfvande, ty deraf kan
framgå, att en hvar, som befar byväg, skulle kunna bxångas att del¬
taga i underhållsskyldigheten.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.
Lördagen den 11 April, f. m. 57
Herr Tbomasson: Jag har funnit mig föranlåten att begära
ordet med anledning af det på mig syftande yttrandet af Herr Johan
Anderson i Tenhult. Han antydde nemligen, att jag skolat lemna
elaktiga uppgifter, då jag sagt, att Utskottet icke ville öfverflytta denna
börda på andras skuldror än dem, som nu bure den, och såsom bevis
för detta sitt påstående anförde han, huru som inom Utskottet den
asigten ville göra sig gällande, att äfven fabriker samt andra industriella
bruk och inrättningar borde i underhållsskyldigheten deltaga. Men jag
ber få erinra Herr Johan Anderson, att nu gällande lagen innehåller,
att dessa vägar skola underhållas af dem, som begagna dem, och in-
dustriinrättningar må val höra till dem, som begagna byvägar.
. Medan jag har ordet, ber jag få bemöta ett af grefve" Sparre
gjordt påstående, nemligen att, då vi besluta en skrifvelse, sådan som
den nu ifrågasatta, utan att deri angifva några grunder, så innebär
detta, att vi äro missnöjda med de grunder, som nu finnas. Så är
dock icke förhållandet, ty Utskottet bar tydligt angifva t, hvarför man
begär en lagstiftning i detta hänseende eller att orsaken dertill är, att
den nuvarande lagstiftningen härutinnan icke är nog omfattande och
bestämd. Hade man ansett grunden origtig, skulle nog detta hafva
b hvit särskilt uttryckt, men nu har man åstundat endast eu kom •
plettering af lagstiftningen. Jag förnyar min anhållan om bifall till
utskottets förslag.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositioner å de olika yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. |4 e. m.
In fidem
II. A. Kolmodin.
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 35.
5
N o 35.
Om lagstift¬
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)