RIKSDAGENS PROTOKOLL.
!885. Ändra Kammaren. N:o 3L
Lördagen den 21 Mars.
Kl. 7 e. in.
IleiT vice Talmannen ledde under början af detta sammanträde
Kammarens förhandlingar.
§ 1-
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10 a,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvud-
titel, dervid i ordningen först förekom
Punkten 2, som bifölls.
Punkten 3.
Utskottet hemstälde att, med bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet
framstälda förslag, anslaget till artilleristaben måtte med 3,800 kro¬
nor förhöjas till 16,000 kronor.
Häremot hade i afgifven reservation Herrar C. Ifvarsson, A. P.
Danielson, S. Nilsson, N. Petersson, S. Andreasson, G. Eriksson,
J. Jonsson, M. Jonsson, O. B. Olsson, A. Persson, P. Pehrsson och
P. M. Larsson, yrkat, att ifrågavarande anslag måtte vid oförändradt
belopp, 12,200 kronor, bibehållas.
Efter föredragning af punkten anförde
Herr P. M. Larsson: På de skäl, som finnas anförda i den
reservation, som är bifogad denna punkt i Betänkandet, yrkar jag i
enlighet med samma reservation, att, med afslag å Kongl. Maj:ts
framställning, anslaget till artilleristaben må vid oförändradt belopp,
12,200 kronor, bibehållas.
Herr Statsrådet Ryding: Den tillökning af göromålen inom
artilleristaben, som under senare tiden egt rum, har nödgat artilleri-
styrelsen att begära detta högre anslag. Allt sedan början af 1870-
tnlet vidtagas i alla länder förändringar i artilleriets materiel, och,
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 51.
Ang. förhöj¬
ning i ansla¬
get till ar¬
tilleri stol) en.
i
N:o 31. 2
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Ang. Jörhuj-
ning i ansla¬
get till ar¬
tilleristaben.
(Forts.)
såsom af riksdagsprotokollen framgår, anskaffas äfven för det svenska
fältartilleriets räkning årligen ett stort antal bakladdningskanoner af
nyaste konstruktion. Alla dessa kanoner skola monteras, prof- och
inskjutas och med stöd af de vid inskjutningen erhållna resultaten
skola s. k. skjuttabeller upprättas. Nya exercisreglementen skola
sammanskrifvas. Äfvenledes pågår anskaffandet af nya positions-
och fästningsartilleripjeser, och, hvad särskildt dessa angår, torde
herrarne från diskussionerna vid sistlidne års riksdag erinra, sig,
att försök göras vid artilleriet med kanoner af s. k. Martinistål. Äfven
dessa kanoner måste prof- och inskjutas, samt ritningar öfver den
nya materielen upprättas in. in. Men för att gifva kanonerna nödig
hållfasthet på samma gång som en större skottverkan har man på
senare tider börjat fästa synnerligt afseende vid krutets beskaffenhet.
I stället för att man förut användt samma slags krut, s. k. styckekrut,
till alla slags kanoner, har man nu funnit det nödigt att nyttja olika
krutsorter för särskilda kanonkalibrar. Men hvillta som äro förmån¬
ligast, detta måste utrönas genom försök. Dessa försök måste öfver¬
vakas af artilleristaben, likasom resultaten bearbetas af samma stab.
Den gevärskomité, som haft sig förelagdt att föreslå ny gevärs-
modell för den svenska armén, slutade 1880 eller 1881 sitt arbete.
Den föreslog antagande af en gevärsmodell med en kaliber af unge-
fär 10 millimeter. Emellertid hafva röster höjt sig i utlandet för att
man icke borde stanna vid denna kaliber, utan öfvergå till en ännu
mindre. Som Sverige en gång förut fått bota för det att en gevärs¬
modell med större kaliber än hvad i andra land ansågs fördelaktig
faststäldes, ansåg krigsstyrelsen det nu icke vara skäl att fastställa
den modell och kaliber, som komitén föreslagit, och krigsstyrelsen
har i det fallet fått rätt. I stället för 10 m.m. kaliber har man allt¬
mera på försök börjat använda gevär af mindre kaliber utomlands
och man har redan börjat slå in på 8 och 7 m.m. Med alla dessa nya
modeller och nya kalibrar måste försök anställas, dessa försök måste
öfvervakas, beräknas, och allt detta kräfver ökade arbetskrafter för
artilleristyrelsen.
De nya kanonerna äro bakladdningskanoner, och för att dessa
skola kunna räcka längre är det nödvändigt att söka förekomma
krutgasens utströmning genom laddningsöppningen. Detta har man
trött sig vinna genom användandet af hylsor af metall. Äfven med
dem måste försök göras och öfvervakas, och äfven detta har bidragit
att öka behofvet af arbetskrafter.
Under sådana förhållanden blef det nödvändigt att flytta en del
af artilleristabens personal från de tre små kamrar i Arméförvaltnin¬
gens hus, der den förut varit inrymd, och en annan lokal, som var
lämpligare för de ritnings- och andra arbeten, som inom artillerista¬
ben förrättas, har måst för nämnda stab anskaffas. En följd af denna
förflyttning har blifvit ökade utgifter för ved, ljus, rengöring, betje¬
ning in. in.; och det är för bestridande af dessa utgifter, som det
förhöjda anslaget är afsedt. Jag har hört uppgifvas, att man i Ut¬
skottet haft den föreställningen, att meningen vore att jemväl anställa
en ny vaktmästare på stat. Detta ingick visserligen i generalfält-
tygmästarens förslag, men detta har icke blifvit godkändt af Kongl.
Lördagen dqn 21 Mars, e. in.
3 H:o 31.
Maj:t, som endast begärt 600 kronor till aflönande af nödig uppass¬
ning. Vidare skulle 800 kronor användas till aflöning åt det befäl
ooch underbefäl, som kommenderas till tjenstgöring vid generalstaben.
Återstående 2,400 kronor äro afsedda till ved, ljus, skrif- och rit-
materialier äfvensom inköp af böcker och tidskrifter för artilleristy¬
relsens bibliotek. Jag skulle icke så utförligt redogjort för denna
obetydliga fråga, om jag icke befarat, att eljest någon af reservan¬
terna skolat kunnat sedermera komma äfven här och påstå, att jag
endast hört behofvet uppgifva^, men att, »om man tittar efter i pappe¬
ren, får man kanske se ett annat resultat», d. v. s. att jag skulle göra
mig skyldig till att lemna Kammaren vilseledande uppgifter. Befo¬
genheten af en dylik beskyllning öfverlåter jag åt Kammaren att
bedöma; för egen del kommer jag aldrig att här i Kammaren svara
på personliga tillvitelser, de må komma från hvem det vara må.
Herr Friherre Stackelberg: På de af Herr Krigsministern
nyss anförda skal tager jag mig friheten att yrka bifall till Utskottets
förslag.
Herr Danielson: Jag är öfvertygad att herrarne hafva, på sätt
som nyss af Herr Krigsministern anfördes, gjort sig reda för hvad
med detta anslag åsyftas. Inom Utskottet tyckte man, att då Kongl.
Maj:t genom medel, som icke af Riksdagen direkt begärts, varit i
tillfälle att inreda två nya lokaler, Kongl. Maj:t också vore i tillfälle
att bereda medel till betjening, ved och ljus etc. Man tyckte att,
om någon utveckling af arbetskrafterna der hade behöfts, det varit
rigtigt att Riksdagen hörts, och hade det väl då också varit gifvet,
att Riksdagen dragit ltonseqvenserna; men, som det nu skett utan
Riksdagens hörande, har man trott, att Kongl. Maj:t kunde åstadkomma
så väl det ena som det andra. Nu är det fråga om icke allenast lokal,
ved och ljus, utan äfven att köpa tidskrifter och böcker för artilleri¬
stabens bibliotek, hvartill kommer sexhundra kronor till ökad betje¬
ning. Denna tillökning i betjening kan icke afse annat än anställan¬
det af vaktmästare, låt vara att mannen icke kommer på ordinarie
stat, men i sj elfva verket är det detsamma, Likaså hvad beträffar
de åtta hundra kronor, som begärts till arfvode åt öfver- och under¬
befäl för tillfällig tjenstgöring vid staben, har man tyckt, att då Kongl.
Maj:t, utan Riksdagens hörande, kunnat bereda medel till dessa ända¬
mål, ingenting förhindrade att äfven i år yrka på afslag på samma
sätt som i fjor skedde. Det lilla utkast, som skulle syfta på att man
sagt något, som icke vore lämpligt, vill jag förbigå. Det tager jag
icke på mig och jag får säga, att jag icke vill gå öfver på det om¬
rådet: sak må vara sak.
Jag yrkar afslag på Utskottets och bifall till reservanternas
förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr vice
Talmannen framstäf propositioner på de särskilda yrkandena, beslöt
Kammaren, med afslag å så väl Kongl. Maj:ts förevarande framställ-
Ang. förhöj¬
ning i ansla¬
get till artil¬
leristaben.
(Forts.)
N:o 81. i
Lördagen den 21 Mars, e. m.
ning som Utskottets förslag, att anslaget till artilleristaben skulle vid
oförändradt belopp, 12,200 kronor, bibehållas.
Punkterna 4—6.
Biföllos.
Punkten 7.
Lädes till handlingarne.
Punkterna 8 och 9.
Biföllos.
Punkten 10.
Ant;, nedsatt- Uti en inom Andra Kammaren väckt, motion, N:o 81, hade Herr
tung i anda- (J. J. Petersson i Eksebo af anförda skäl och under förutsättning,
'„aZZ att regementsmötena för indelta armén och Yermlands fältiägarecorps
öfnmgor. under ar labb biefve mstälda, iöresiagit, att Riksdagen måtte ned¬
sätta det uti Kong]. Maj:ts proposition å fjerde hufvudtiteln för år
1886 äskade anslag till indelta arméns och Yermlands fältjägare-
corps’ vapenöfningar med 480,000 kronor; och hemstäide Utskottet
under denna punkt, »att. Herr C. J. Peterssons motion måtte på det
sätt bifallas, att Riksdagen beslutar, att anslaget, till indelta arméns
och Yermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar nedsättes från nuva¬
rande 1,322,300 kronor till 1,000,000 kronor och såsom reservations¬
anslag till detta belopp i riksstaten för är 1886 upptages.»
Emot denna Utskottets hemställan hade reservation anmälts dels
af Herrar Friherre B. von Kr center, L. 31. Norden felt och Friherre
B. A. Letjonhufvild, hvilka yrkat afslag å punkten, och dels af Her¬
rar Grefve G. Sparre, C. E. Casparsson. B. Montgomery-Cederhielm,
Friherre H. M. Palmstierna, K. O. Ljungqvist, Grefve E. C. A.
Piper, J. Widén, P. B. von Plåten och C. A. Bäckström.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Statsrådet Ryding: Det torde vara skäl att erinra Kam¬
maren om de följder, ett dylikt beslut från Kammarens sida kunde
medföra.
Uti de gamla knektekontrakten, i allmänhet upprättade på 1680-
talet, är — åtminstone i inånga af dem — upptagen rust- och rote-
hållares skyldighet att underhålla häst och karl på möten, marscher
och mönstringar. I flera af dessa knektekontrakt återfinnas likväl
dessa bestämmelser ganska otydligt, men efter slutet af Karl Xll:s
krig reviderades i allmänhet dessa knektekontrakt och nya s. k. regle¬
menten undertecknades af allmogens ombud från de olika länen. I
flessa kontrakt, upprättade under åren 1724—1728, återfinnes rust-
Lördagen den 21 Mars, e. m.
5 N:o 31.
och rotehållarnes skyldighet att underhålla karl och häst på marscher,
möten och generalmönstringar. På detta sätt fortgick man till dess
1812 års Riksdag befriade rust- och rotehållarne från skyldigheten
att underhålla karlen, dock mot erläggande i stället af eu viss be¬
stämd summa, den så kallade mötespassevolansen. Denna mötespassevo-
lans utgick med 10 kronor 50 öre för hvarje nummer och fortfor att utgå
till 1840 och 1841 årens riksdag, då, icke på proposition af Kong!.
Maj:t, utan i följd af enskild motion beslöts, att denna mötespasse-
volans skulle upphöra att utgå, och i stället ett anslag ställas till
Kong!. Maj:ts disposition, på "det att de årliga mötena skulle kunna
hållas. 1 allmänhet får man se uppgifvas, att detta riksdagens beslut
lydde sålunda, att mötespassevolansen skulle åter utgå, i händelse
mötesanslaget icke utginge till det då bestämda beloppet eller ned-
sattes derunder. Detta var verkligen Riksdagens beslut, och före¬
kommer i den Riksdagens skrifvelse, som aflat* till Kong], Majt den
30 December 1840; men Kong]. Maj:t svarade att detta anbud icke
kunde antagas, och detta derför att ersättningen var för lågt beräk¬
nad. Men det är äfven kandi, att Hans Magt. Konung Carl XIV
Johan hyste betänkligheter mot att godkänna ett sådant beslut,
hvarigenom, derest mötcsbehofven skulle ökas, mötena icke skulle
kunna hållas till behörig längd. Skulle mötespassevolansen upphöra
att utgå, ville han hafva säkerhet för medels beviljande till öfnin-
garnas hållande. Detta bekräftas af Riksdagens protokoll; och Riks¬
dagen afgaf äfven derefter den 8 Maj 1841 eu ny skrifvelse till
Regeringen, i hvilken ordalagen i detta afseende lydde på annat sätt
eller sålunda: »Rikets Ständer, som, för deras de], beslutat, att mötes-
passevolansafgiften för manskapets underhåll vid indelta kavalleriet
och infanteriet borde med sistlidet år upphöra, hafva dermed afsett,
att, sd länge det för detta ändamål nödiga statsanslag utgår, rust-
ocli rotehållare uti intet fall skulle kunna underkastas en dylik afgift»
etc. Att detta »så länge nödigt, statsanslag utgår» äfven var Riks¬
dagens mening, framgår tydligen af ordalagen i Rikets Ständers un¬
derdåniga skrifvelse vid 1858 års riksdag, då Kong]. Maj:t föreslog
fourageringspassevolansens upphörande för rusthållarne, hvilken passe¬
volans dittills utgått efter markegångspris för 25 lispund hö, eu
tunna hafre och 5 lispund råghalm. Kong!. Magt föreslog nämnda
riksdag, såsom jag nyss sade, att denna fourageringspassevolans skulle
upphöra, men tilläde i sin skrifvelse till Riksdagen derom: »För öfrig;
har Kong]. Maj:t vid den nu. föreslagna förändringen med rusthållarnes
fourageafgifter velat fästa det uttryckliga vilkor, att berörda förändring,
om den jemväl af Riksdagen bifalles, kommer att fortfara endast så
länge som nödiga medel å fjerde hufvudtiteln finnas för ändamålet anvi¬
sade». Vid samma riksdag framlade äfven Kong]. Maj:t förslag till hvilka
möten som borde hållas samt till viss tid för hvarje möte, på det att
Riksdagen vid anslagets bestämmande måtte veta, hvad den hade att
rätta sig efter; och Kong!. Maj:t förordnade i följd deraf, att
mötena skulle fortgå, till exempel befälsmöte under tio dagar,
sqvadronsmöte till fots sex dagar, regementsmöte tjugo dagar, m. m.
eller samma tider, som för närvarande äro för dessa möten bestämda.
I Riksdagens svar härpå till Kong]. Maj:t förekomma följande ord:
Ant/, nedsätt¬
ning i anslå-
{jet till indelta
arméns vapen¬
öfning av.
(Forts.)
N:o 31. «
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfning ar.
(Forts.)
»I detta afseende hafva Ilikets Ständer dessutom tagit i betraktande
att, när den rust- eller rotehållarne af ålder åliggande skyldigheten
att under mötena underhålla den indelte ryttaren eller soldaten vid
1840—1841 årens riksdag helt och hållet öfvertogs af kronan samt
ett bestämdt anslag för indelta arméns vapenöfningar å fjerde hufvud-
titeln uppfördes, staten derigenom jemväl iklädde sig förbindelsen ätt
gifva armén den öfning, som erfordras»; och Riksdagens skrifvelse
slutar med dessa ord: »Och hafva Rikets Ständer bifallit Eders
Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning och således--
--beviljat ett förslagsanslag — under rubrik: Indelta arméns
vapenöfningar — att för ändamålet användas på det sätt och för de
öfning stider Eders Kongl. Maj:t föreslagit och gillat»; — således för
de mötestider, som ännu fortfarande gälla. I sen, mine herrar, att
Kongl. Maj:t har rätt att, om ej nödiga medel finnas å fjerde hufvud-
titeln, anvisade för de nu föreskrifna mötenas hållande, fordra mötes-
och fourageringspassevolansens utgående af rust- och rotehållarne; och
jag hemställer, huru det skulle taga sig ut, om samma Riksdag, som
beslutat borttagande af sista prestationen af persedlar, nemligen rust-
hållarnes skyldighet att hålla beklädnad åt ryttaren, om samma Riks¬
dag, säger jag, fattade ett beslut, hvaraf skulle följa återinförande af
mötes- och fourageringspassevolansen, och detta samtidigt med öfver¬
skott i statskassan och således utan tvingande skäl. I afseende härå
ber jag att i allo få instämma i hvad vid 1879 års riksdag en talare
i denna Kammare yttrade — jag ber eder, mine herrar, att noga
behjerta hans ord. — lian yttrade: »Det torde icke vara någon tvekan
om, att Riksdagen har befogenhet att besluta inskränkning i det nu
ifrågavarande anslaget. Men följden af ett sådant beslut kan, på
sätt från statsrådsbänken anmärkts, då också blifva den, att Kongl.
Maj:t pålägger rust- och rotehållarne skyldigheten att underhålla trup¬
perna under mötestiden. Det har från ett håll yttrats, att man här
för talan för det skattedragande folket och att det skulle väcka myc¬
ket missnöje i landet, om man nu icke indroge den ifrågavarande
millionen. Men jag vågar ifrågasätta, huruvida det skulle väcka
någon tillfredsställelse i landet hos det skattedragande folket och
särskildt hos rust- och rotehållarne, om ett sådant Riksdagens beslut
hade till följd, att Kongl. Maj:t öfver flyttade kostnaderna för arméns
vapenöfningar från statsverket direkt på rust- och rotehållarne, en
åtgärd, hvartill Kongl. Maj:t i sådan händelse vore fullt berättigad.
Jag tror, att Riksdagen bör noga tänka sig före, innan den fattar ett
beslut, som kan medföra sådana påföljder; och jag tviflan på, att
folket skulle känna sig mycket tacksamt mot Riksdagen, om en dylik
åtgärd vidtoges af Kongl. Magt. Åtminstone tror jag icke, att man
bör påstå sig tala i folkets intresse, då man påyrkar den nu före¬
slagna inskränkningen i anslaget.»
Herr Danielsson: Då jag deltagit i det slut, hvartill Stats¬
utskottet kommit, kan det måhända vara nödvändigt, att jag i korthet
angifver de skäl, som jag haft dertill. Man har nu fått höra ett anföran¬
de uppläsas, som för några dagar sedan stod refereradt i en morgon¬
tidning, och derjemte hafva vi fått upplysning om, att den rörande
Lördagen den 21 Mars, e. in.
N:o 81.
ifrågavarande sak gällande författning måste tydas derhän, att Kongl. Ang. neds&tt-
Maj:t skulle kunna ålägga rust- och rotehållare att erlägga passevo-
lansafgifterna, derest beslut fattades om anslagets nedsättande. Jag T,m<ks "Lpen-
får då säga att, hvado detta anslag angår, har det förut varit betyd- 0fångar.
ligt mindre än nu. År 1841 utgjorde det 280,000 kronor och likaså (Forts.)
1851; vid 1852—1854 bestämdes det till 331,000 kronor, och detta
belopp bibehölls till och med år 1857, således efter det den omtalade
författningen utkom. Vid riksdagen 1858—1860 höjdes det till 590,000
kronor och vid riksdagen 1861—1863 till 650,000 kronor. Vid riks¬
dagen 1864—1866 bestämdes det till 825,000 kronor, hvilket belopp
bibehölls till år 1868, då det höjdes till 870,000,000 kronor. 1869 steg det
till 887,000 kronor, 1870—1871 till 924,000 kronor och 1872 var det första
året, då det utgick med 1,000,000 kronor. Herrarne finna således af dessa
siffror, att på den tid, då Riksdagen beslöt att från rust- och rote-
hållarne öfvertaga detta onus, anslaget var knappast en tredjedel af
den million, som nu är i fråga, och, då Herr Krigsministern nu upp¬
lyst oss om att öfningstiden då var densamma som nu, hemställer
jag om icke 1,000,000 kronor borde räcka till. Utskottet har motive¬
rat sin nedsättning af anslaget dermed, att man ansett, att de äldre
soldaterna skulle kunna utan olägenhet slippa ifrån ett års öfningar,
och det har ju äfven sagts här i Kammaren till och med någon gång
från statsrådsbänken, att det vore ingen synnerlig nytta med att år¬
ligen öfva dessa gamla soldater. Detta är en uppfattning, som torde
vara temligen allmän, och man har hört från många håll uttalas,
att det vore onödigt att utgifva penningar för ett sådant ändamål.
1,000,000 kronor torde vara ett tillräckligt anslag, och så tillräckligt,
att Kongl. Maj:t icke bör kunna få anledning att göra gällande dessa
gamla bestämmelser i [knektekontrakt, hvarom talats. Ty under
indika förhållanden som helst bör anslaget nu räcka till lika väl som
när det varj blott tredjedelen så stort, och dertill kommer, att
allt är mycket billigare nu än förut, såsom portioner, foder, hafre,
halm in. in.
Dessa vore de skäl, som först togos i betraktande på afdelnin-
gen och sedan gjorde sig gällande inom Utskottet in pleno. Den
ifrågavarande författningen togo vi nog äfven i betraktande, men
kommo i alla fall till den öfvertygelse, att 1,000,000 kronor borde
vara för ändamålet tillräckliga. Jag skall derföre för min del hem¬
ställa om bifall till Utskottets förslag; Kammaren må sedan sjelf be¬
sluta hvad den finner för godt. Jag är ingen rust- eller rotehållare
vid indelta armén, men har ändå nöjet att för flottan och båtsmans-
hållet få bidraga till omkostnaderna för vårt försvar, och jag har
trott mig hafva fullt skäl att biträda en mening, som jag anser vara
tillräckligt motiverad af tidsförhållandena och den ekonomiska ställ¬
ningen i landet. Vi hafva ju dessutom sett, att vårt grannland Norge
i år beslutat en väsentlig nedsättning på det årliga vapenöfningsan-
slaget, och hvarför skulle då icke äfven vi kunna göra detsamma?
Jag yrkar, som sagdt, bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Ericsson i Ahlberga och Nilsson i Vrän-
gebol.
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. nedsatt- Herr Fredenberg yttrade: För hvar och eu, som påminner
indeltaatt den forsta Riksdagen efter det nya representationsskickets
armh* "Jaj»»- genomförande i skrifvelse till Kongl. Magt yttrade, ratt nationen al-
öfningar. drig kan med tillräcklig säkerhet och erforderligt lugn hängifva sig
(Forts.) åt sin inre fredliga utveckling, förrän frågan om dess yttre sjelf¬
ständighet på ett tillfredsställande sätt blifvit löst», är det i sanning
icke underligt, om man förvånar sig öfver Ståts-Utskottets hänsyns¬
lösa sätt att behandla fjerde hufvudtiteln och särskildt den nu före¬
dragna punkten rörande anslaget till indelta arméns vapenöfningar.
De af Riksdagen för 18 år sedan uttalade bekymren rörande våra
försvarskrafters otillräcklighet att i farans stund värna fosterlandet
synas nu vara alldeles bortglömda, då Stats-Utskottets ledamöter
från denna Kammare utan ringaste tvekan föreslå Riksdagen att ge¬
nom nedsättning i öfningsanslaget till den indelta armén minska dess
tjenstbarhet och militära duglighet på så lösa och ohållbara grunder,
som de behagat inhemta af Herr C. J. Petersson i Eksebo, der det
i hans motion heter, att »det icke kan vara af en nytta, som mot¬
svarar kostnaden att årligen öfva de af indelta arméns manskap,
som under en följd af år deltagit i samma öfningar». Då så svaga
skäl kunna anföras i ett utskottsbetänkande, är man också berättigad
att tro, att de ärade stats-utskottsledamöterna från denna Kammare äro
öfvertygade om, att det likasom i lineartaktikens dagar endast fordras
färdighet i gevärsexercis, samt någon förmåga att i sluten ordning
iakttaga linieräthet vid marsch o. s. v. Men så, mine herrar, är icke
och har icke på lång tid varit förhållandet i någon armé. Med de
stora framsteg, som under de sista 20 ä 30 åren gjorts på artilleri-
och gevärs-teknikens område är det helt naturligt, att i taktiskt af¬
seende en armés stridsordning och stridssätt blifvit i betydlig grad
förändrade mot förr. Då en armé nu framgår till strid, måste den,
för att icke blifva tillintetgjord af den fiendtliga snabbelden, redan
på 4,000 ä 5,000 fots afstånd från fienden sprida en betydlig- del af
sina trupper i skyttelinier, der manskapet icke, som i den slutna
ordningen, står under befälets omedelbara tillsyn och ledning. Sol¬
daten hänvisas då hufvudsakligen till det egna omdömet, förmågan
och skickligheten att efter vexlande omständigheter begagna terrän¬
gen i hvilken han framgår, så till anfall som försvar, att noga akt¬
gifva på sambandet med kamraterna på båda sidor om sig och
skytteliniens allmänna stridsrigtning, att lystra till befälets kommando
(dier signaler, att iakttaga elddisciplin, så att icke ammunitionen i
otid bortslösas, hvarigenom den lätt kan saknas, då den bäst behöfves,
att ega god skjutfärdighet och förmåga att bedöma afståndet till
fienden, utan hvilken förmåga skjutfärdigheten är utan något egent¬
ligt värde o. s. v. Efter denna korta skizzerade framställning af
hvad nutidens krigskonst fordrar af en soldat i ledet är det helt
naturligt, att rekrytutbildningen måste vara längre och grundligare
än förr, samt att 20 dagars repetitionsöfningar under regements¬
mötena icke är för lång tid, utan tvärt om för kort. Tv det är full¬
komligt faktiskt, att de många insägter och färdigheter, som numera
höra till soldatyrket, icke hinna att repeteras på den korta tiden af
20 dagar, utan att regementsmötenas öfningsprogram måste så upp-
Lördagen den 21 Mars, e. in.
9 N:o 81.
göras, att en del af hvad soldaterna skola inhemta och påminna sig
hufvudsakligen öfvas under det ena året och andra delar deraf under
2:dra och 3:dje året af dessa möten o. s. v. Då så är förhållandet,
hemställer jag till Kammaren, om det kan vara klokt och rigtigt att
genom nedsättande af öfningsanslaget ytterligare förkorta den förut
otillräckliga öfningstiden, hvaraf följden ovilkorligen måste blifva,
att vår fåtaliga armés militära duglighet förminskas, hvilket så myc¬
ket mindre borde ifrågasättas, då man vet, att under krig är det den
indelta soldaten, som måste vara läromästare, ledning och stöd för
vårt obetydligt öfvade beväringsmanskap, som i den blifvande fält¬
armén kommer att utgöra största delen af densamma.
Då Stats-Utskottet vidare säger, att »framstående fackmän åt¬
skilliga gånger offentligt erkänt det föga gagn i militäriskt hänseende,
som kan vinnas med den äldre soldatens årliga öfningar», så får jag-
svara, att ingen framstående fackman kunnat, utan att tala mot sin
egen öfvertygelse, påstå något sådant, utan troligt är, att deras utta¬
landen blifvit alldeles missförstådda. Säkerligen hafva de uttalat sig
ungefär så, att då t. ex. i Preussen soldaten erhåller 2 till 3 års rekryt-
utbildning och derefter under flere år genomgår 30 dagars repetitions-
öfningar, så behöfs det icke att länge hålla soldaterna under fanorna,
utan annat manskap bör i stället inkallas. Detta är fullkomligt sant
och rigtigt, men för vår indelta armé, der soldaten endast erhåller
en rekrytbildning på 140 dagar, fördelade på 2:ne år, och af hvilken
en del af manskapet några år derefter får genomgå en korporal-
skola på 4 månader, för den kan ingen ingen fackman påstå repeti-
tionsöfningarne vara obehöfliga, äfven hvad det äldre manskapet
beträffar.
Stats-Utskottet säger slutligen, »att den ekonomiska ställningen
i landet gifver stöd för Utskottets uppfattning, att Riksdagen bör
företaga besparingar i alla de fall, der sådant utan olägenhet kan
ske». Då Riksdagen för 18 år sedan uttalade den åsigt, att nationen
icke med lugn kunde se fosterlandet vara utan tillräckligt försvar,
anser jag det vara den största olägenhet, som kan uppstå, om, genom
indragning af mötesanslaget, vår armés tjenstbarhet skulle komma
att nedsättas, hvilket således aldrig bör ifrågasättas, äfven om för¬
hållandena i landet skulle vara bekymmersammare än uu är fallet,
men då tvärt om förhållandena äro sådana, att rikliga tillgångar finnas
i statskassan, så att ingen behöfver betala ett enda öres ökad utgift
för att det förut bestämda mötesanslaget skall kunna utgå, så anser
jag att ej heller ur ekonomisk synpunkt anförts något giltigt skäl
för anslagets nedsättande.
På alla de af mig nu anförda skäl anhåller jag om bifall till
Kong!. Maj:ts förslag.
Herr Hallgren instämde med Herr Fredenberg.
Herr Hasggström: Det torde vara i sin ordning att vid detta
tillfälle, såsom vid många föregående, kasta en blick tillbaka på hvad
som passerat förut. Jag skall dock icke, som många andra gjort,
gå 10 eller 15 år tillbaka, utan endast till näst föregående års riks-
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
N:o Bl. 10
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. m.
(lag. År 1884 inkommo tvenne motioner till Riksdagen angående
detta anslag, den ena väckt af Herr Jonas Jonasson i Gullaboås,
motion N:o 90, hvilken gick ut på nedsättning af anslaget med
1,000,000 eller till 322,300 kronor, den andra väckt af en riksdags¬
man, som äfven i år är medlem af Riksdagen, Herr Samuel Johns¬
son, hvilken föreslog att anslaget skulle nedsättas med hälften, eller till
661,500 kronor. På dessa motioner svarade Utskottet i fjor, »att då
de af motionärerna anförda skäl icke synas gifva tillräckligt stöd för
nedsättning af ifrågavarande anslag, hemställer Utskottet, att utan afse¬
ende å förberörda motioner, ifrågavarande anslag må bibehållas vid oför-
ändradt belopp 1,322,000 kronor och såsom reservationsanslag upptagas»;
det sista tillägget i anledning af Friherre Klinckowströms motion om
anslagets uppförande såsom fast anslag. Detta var icke längre sedan
än i fjor. Emot denna hemställan hade visserligen ledamöterna från
Andra Kammaren reserverat sig, men icke mot sjelfva saken, utan
deras reservation lyder så: »Inom Utskottet hafva vi ansett, att Ut¬
skottets slutliga pröfning af detta förslag bort anstå tills Riksdagen
fattat beslut i öfriga till 4:de hufvudtiteln hörande frågor, så att
motionärernas förslag hunnit få en mer omfattande utredning». Det
tror jag nog också hade varit nyttigt, ty af motionärernas förslag
gick det ena på 14 å 15 rader och det andra på 8 rader, och jag
föreställer mig derför, att Stats-Utskottets ledamöter hade giltig an¬
ledning att önska bättre utredning af frågan. I denna Kammare
uppträdde begge motionärerna och yrkade återremiss af ärendet till
Utskottet, hvithet äfven skedde. Frågan behandlades först den 15
Mars; den återremitterades, som sagdt, till Utskottet, och från Ut¬
skottet återkom den och behandlades här den 22 Mars. Då hade
Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammare ingen reservation,
utan Utskottets hemställan lydde, att, eftersom Första Kammaren
redan fattat beslut, Andra Kammaren äfven behagade göra detsamma.
Detta gjorde också Andra Kammaren utan att ett enda ord vidare spildes
på frågan. Vi hafva nu här sett i punkten 1 att reservanterna stött
sig på Riksdagens beslut i fjor, då man afslog Kongl. Maj:ts förslag
angående intendenturen. Jag skulle önskat, att Utskottet äfven i
nu förevarande punkt hade visat samma konseqvens som i punkten
1, ty då skulle det tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition och det så
mycket hellre i år som det är alldeles odisputabelt, att den finansiella
ställningen är bättre i år än i fjor. I år kräfvas inga särskilda kost¬
nader, och så störa afprutningar äro redan vidtagna på andra ställen,
att detta anslag kunde få vara orubbadt. Jag har sett efter de motiv,
som i fjor och i år blifvit anförda för nedsättning i anslaget, och de
gå ut på ett och detsamma. Visserligen anfördes af en af motio¬
närerna i fjor, att det skulle vara obilligt att öfva soldaterna under
slåttertiden, emedan de då ej kunde lemna någon hjelp åt dem, af
hvilka de erhöllo sin aflöning. Alen, såsom redan är nämndt, ansåg
Stats-Utskottet detta jemte öfriga då anförda motiv böra lemnas utan
afseende. I öfrigt sammanfaller denne motionär alldeles med motio¬
nären i år, ty han säger: »det kan väl dock ej vara nödvändigt, att
dessa öfningsmöten för soldater och båtsmän företagas hvarje år på
ett yrke, som de förut lärt, och således lär det ej skada dem för
Lördagen den 21 Mars, e. m.
11 N:o 31.
deras _ krigsduglighet, om dessa öfningsmöten för nästkommande år Ang. nedsatt-
1885 indragas». Det är ungefär hvad Herr C. J. Petersson nu också nin9,1 ?nsla~
sagt och den siste talaren relaterat, att det icke skulle skada, lndelta
något år dessa trupper icke öfvades. Men då motionären i år yrkat
på en indragning af 480,000 kronor, så har han åtminstone för denna (Forts.)
siffra gifvit något skäl, genom det vid motionen fogade utdrag ifrån
Kammarrättens och Arméförvaltningens räkenskaper för år 1883, under
det Stats-Utskottet föreslår en indragning af 322,300 kronor utan att
förebära något som helst, skäl för denna nedsättning. Ja, mine her¬
rar, det är sorgligt att se, att ledamöterna af Stats-Utskottet från
denna Kammare äro så inkonseqventa, som de visat sig i denna fråga,
och^ det är egendomligt att se, hurusom, då man i fjor, när såret från
1883 . ännu icke var läkt, tillät anslaget att blifva orubbadt, fastän
det fans två motionärer, som ville nedsätta det, man deremot i år,
då sinnena borde hunnit något lugna sig, ändå vill rubba ett fast,
ordinarie anslag, som verkligen är oundgängligt. Det är visserligen
sant, såsom talaren på ölandsbänken omnämnde, att anslaget under
årens lopp blifvit alltmera höjdt, men, mine herrar, sägen mig något
anslag, som icke på de senaste 25 åren blifvit höjdt? Det är under¬
ligt att höra ett sådant barnsligt tal från en eljest så klok och för¬
ståndig man som han. Vi se ju att penningvärdet sjunker för hvarje
år — och det är sålunda icke någon argument att anslaget ökats. Vår
indelta armé har skött sig så bra, att vi icke böra försöka att lönn¬
mörda den, och jag betraktar det så, när man vill nedsätta anslaget
till dess öfningar.
Herr Talman, jag yrkar afslag å Utskottets förslag och bifall till
Ivongl. Maj:ts proposition.
Herr Magn. Jonsson: Jag tilltror mig visserligen icke
kunna framhålla några skäl, som kunna inverka på olika tänkande
i denna fråga, men det torde ursäktas mig, att jag begärt ordet för
att gifva några skäl för den åsigt, jag hyst. Jag har liksom många
andra tänkt mig, att det skulle tjena bra litet till att öfva en mängd
gamla soldater, som gått på mötesplatserna sina 15, 18 till 20 år.
Jag har tänkt att der regeringen ville, så kunde den nog utesluta
en del af de bästa och mest öfvade soldaterna, eller på annat sätt
åstadkomma en möjlighet att nedsätta anslaget. En del af de yngre
soldaterna blifva kommenderade till hvarjehanda och det vållar att
de blifva mycket strängt anlitade, men deröfver vill jag icke klaga,
ty de behöfva öfning, ehuru rust- och rotehållarne få vidkännas dryga
kostnader, enär folk ej vill taga lega, då de till en början blifva så
strängt anlitade. Men om man nu också medgifver, att de yngre be¬
höfva öfning, så kan jag icke medgifva, att en mängd gamla gubbar
behöfva öfvas, som icke kunna vidare lära sig något mera än de re¬
dan kunna. Jag har hört dessa karlar sjelfva säga, att de icke lärt
sig något mera. Jag tror på hvad de sagt och mina egna ögon och
mitt eget omdöme i detta fall, men om detta icke skulle räcka till
för att öfvertyga herrarne, så ber jag att få läsa upp ett yttrande,
sonr regeringen sjelf haft. Den har väl icke sagt, att det är obe-
höfligt att öfva manskapet, men likväl något som är bra nära. Jag
N:o 31. 12
Lördagen den 21 Marg, e. m.
Avig. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen¬
öfning a r.
(Forts.)
tager mig friheten att litsa upp följande ord af chefen för Landtför¬
svarsdepartementet :
»Den största bristen inom vår här, så väl i fråga om de indelta
som de garnisonerade trupperna, är den befintliga stammens oförmåga,
till och med vid mobiliseringens början, att lemna erforderlig tillgång
på utbildadt befäl och manskap, samt vidare den fullständiga saknaden
af all reserv till ersättande af den oundvikliga afgången inom stam-
O O O t
truppen. Ja, vår stamtrupp är manstarkast på fredsfot. Derefter
sjunker dess styrka oupphörligt och minskas redan vid mobiliserin¬
gens början.»
Jag tycker att detta icke är ett så godt vitsord åt den nuvarande
indelta armén och derför torde jag ursäktas något, om jag tror på
hvad soldaterna sjelfva sagt och med egna ögon sett och sjelf anser
mig begripa, nemligen att dessa öfningar tjena bra litet till. Jag-
förstår verkligen icke, huru man skall ställa till; om man skall befria
dessa gamla soldater, som tjenat sina 15, 20 år, från ständigt återkom¬
mande öfningar eller om man skall ordna saken på annat sätt. Det är
något, som jag icke vill inlåta mig på, men min tanke är att det går
mycket väl an att låta de gamla gubbarne stanna hemma, i synnerhet
under de nuvarande betryckta omständigheterna i landet. Herr Htegg-
ström yttrade att penningevärdet ständigt sjunker. Jag tror icke att
så är. Åtminstone kan det icke sägas vara fallet i år. Det är något
annat, som sjunkit, så att jag tror snarare att penningen står något
högre, och genom prisfallet på landtmannaprodukter tror jag att er¬
sättning till väsentlig del kan fås för den nu föreslagna minskningen
i öfningsanslaget. Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid.
Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.
1 detta yttrande instämde Herrar And. Bengtsson och Jansson
i Krakerud.
Herr Magnusson: Jag skall icke upptaga Kammarens tid, utan
endast be att på de af talaren på ölandsbänken anförda skäl yrka
bifall till Utskottets förslag i föreliggande punkt.
Herr Hedin: Lika litet som jag under förmiddagens debatt
har velat inlåta mig på den då öppnade generella diskussionen om
försvarsfrågan i allmänhet, hvilket förefallit mig vara skäligen omoti-
veradt, då endast den enkla punkten om utveckling af intendenturs-
väsendet var föredragen, lika litet kan jag nu inlåta mig på frågan
om det föreliggande anslagets förhållande vare sig till »den gamla
linietaktiken» eller till den nya taktik, som lär hafva förän!edts af
skjutvapnens förbättring och skjutkonstens utveckling. Lyckligtvis
är detta icke heller nödvändigt, om man underlåter att åt förevarande
fråga gifva större dimensioner än den i verkligheten bär. Här har
sagts, att Stats-Utskottet i förevarande hemställan gått hänsynslöst
till våga. Jag tror icke, att denna karakteristik är rigtig. Fast mera
förmenar jag, att man väl icke har alldeles orätt på någondera sidan.
Hvad som kan betraktas såsom ett »tillräckligt» anslag för vapenöf-
ningar, kan blifva föremål för olika meningar mellan Riksdagen och
Lördagen der. 21 Mars, e. m. 18
krigsstvrelsen. Riksdagen bär sin beviilningsrätt, krigsstvrelsen sin
erfarenhet, om hvad som erfordras. Riksdagen bör icke nedsätta an¬
slaget under hvad som är skäligen behöflig! för ändamålet, men å
andra. sidan bör icke krigsstvrelsen fordra för mycket eller fordra,
att Riksdagen skall stå färdig och bevilja hvilken summa som helst,
som Kong!. Maj:t kan förklara oundgängligen nödvändig. Här synes
mig icke vara annan taktik att välja än en som aldrig blifver för
gammal, nemligen en smula ömsesidigt förtroende och tillmötesgående.
Och. detta icke blott mellan värnpligtsvännerna och vännerna till in¬
delningsverket., utan äfven ett tillmötesgående framför allt mot den
nuvarande krigsministern, hvilken Kammarens ledamöter säkerligen
önska se länge qvar på sin plats, och om hvilken samtliga Kamma¬
rens ledamöter veta att han har så väl en fast vilja som eu obestridlig-
förmåga att se vår armé till godo, och derföre äfven att han utan
tvifvel skall draga försorg om, att öfningarne blifva väl ordnade och
således penningarne väl använda. Derför, Herr Talman anhåller jag
om bifall till reservanternas förslår»'.
Med Herr Hedin instämde Herrar Friherre Nordenskiöld, Fri¬
herre Fock, J. H. G. Fredhoh», Östberg, Key, Arvidsson. Tolf Fal-
nuer, Lindgren. Markstedt, B ok st om, Tvy horn,'Hot It, Grönlund, Söder¬
blom, Helander, Wu seJr/ren, Lkeborgh, Sjöcroua och FriherreStockclbery.
Herr O. B. Olsson yttrade: Att Stats-Utskottet beslutat ned¬
sätta detta öfningsanslag beror i främsta rummet deraf, att. till följd af
de nuvarande laga prisen icke blott på lifsförnödenheter utan äfven
på foderämnen för kreatur, — något, som blifvit här under de sista
dagarne till fullo konstateradt. — Stats-Utskottet ansett detta anslag
kunna något nedsättas. Det är egentligen och hufvudsakligen detta
Utskottet tagit i betraktande, då Utskottet funnit skäl att med an¬
ledning af motionärens förslag hemställa om nedsättning af detta
öfningsanslag för nuvarande beloppet 1,322,000 till jemnt 1,000,000
kronor, men- äfven andra skäl dertill förfunnos, och bland andra ett,
Fulhet redan blifvit närnndt af talaren på ölandsbänken, nemligen
att detta anslag varit ganska litet ända till år 1841. Det varda
allenast 280,000 kronor och 1858 596,000 kronor. Det var aren 1858
och 1841, som chefen för Landtförsvarsdepartementet i främsta
rummet åberopade, då han fann betänkligt och icke gå an att ned¬
sätta detta anslag till följd af de bestämmelser, som Kongl. Maj:t
dels ensam och dels på grund af Riksdagens beslut genonf kungö¬
relse utfärdat. Jag ber att i detta afseende få citera Justitierådet
Christian Naumanns Statsförfattningsrätt, der 1841 års KonM. bref
är intaget, och är af följande innehåll:
Sedan Riksdagen hos Kongl. Maj:t anmält, att den för sin de!
beslutat att den för en tid af 15 ar beviljade mötespassevolansaf-
giften skulle med 1840 års utgång upphöra och att ständerna, såsom
vederlag^ derför, på riksstaten uppfört en deremot svarande summa
att af Kongl. Maj;t för samma ändamål användas, svarade Kongl.
Maj:t att lian,, som med tillfredsställelse omfattade hvarje tillfälle,
hvarigenom minskning kunde beredas i de vid jordbrukarnes yrke
N:o 31.
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
N:o 31. 14
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
Öfningar.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. m.
fastade utskyld»*, velat »med bifall till riksens ständers derom gjorda
underdåniga anhållan», antaga och godkänna deras förslag, dock
under vissa af riksens ständer antydda och af Kongl. Maj:t gillade
förbehåll, deribland, att, om ständerna framgent skulle borttaga det
nu bestämda mötesanslaget eller detsamma nedsätta, Kongl. Maj:t
skulle vara oförhindrad att i stället för samma anslag, fordra upp¬
fyllandet af de skyldigheter, som i afseende å manskapets transpor¬
terande till och från samt underhåll vid mötena m. m. enligt indel¬
ningsverk och knektekontrakt jemte öfriga författningar vederbörande
åligga.
Jag ber att särskildt få betona orden: det nu bestämda mötes¬
anslaget. Detta var 1841, då anslaget var endast 280,000 kronor,
hvaremot det nu stigit till 1,322,000 kronor. Det. lär sålunda icke
kunna vara underkastadt tvist huru detta bör tolkas. Hvad särskildt
angår det Kongl. brefvet af den 17 Juli 1858, så ber jag äfven att
få uppläsa detta, Det är helt kort och är af innehåll »att den veder¬
börande rusthållare dymedelst beredda lättnad i rustningsbesväret
komme att fortfara endast så länge nödiga medel å Riksstaten funnos
för ändamålet anvisade.» Ku bemställer jag, huru vida icke nödiga
medel äro tillräckliga med eu million kronor, då 1858 596,000 kronor
voro tillräckliga. Jag är sålunda öfvertygad, att det upplästa Kongl.
brefvet icke bör kunna gifva anledning till några efterräkningar af
den art Herr Krigsministern antydt. Jag vill äfven fästa uppmärk¬
samhet vid, att i samma mån som vapenöfningsanslaget är stort och
öfningarna försiggå, icke blott vid rekryt- och befälsmöten, utan äfven
vid regementsmöten, tryckas jemväl i ökad grad rust- och rotehållarne
af större utgifter, emedan ju större öfningstid en soldat är under¬
kastad, ju dyrare blir han att lega. .Slutligen ber jao- också få
erinra derom, att då 1870 vapenöfningsanslaget ökades till 1,124,000
kronor, markegångspriset stod betydligt högre än under detta år.
Under sådana förhållanden kan jag för min del icke finna, hvarför
icke detta anslag skall kunna nedsättas till 1,000,000 kronor, såsom
Utskottet föreslagit, och jag ber derför att få yrka bifall till samma
förslag.
Häruti instämde Herrar Johansson i Löfåsen, Odell och Öl.
Persson.
Herr Abr. Rundbäck: Då jag alltid hållit på det bestående
och ansett första vilkoret för försvarets ordnande vara en reform af
indelta armén och indelningsverket, är det klart, att jag icke kan
vara med om en åtgärd, som hotar med den indelta arméns försäm¬
ring. De af Utskottet för nedsättningen anförda skäl äro tre, men
alla tre dessa skäl synas mig icke vara hållbara. Det första skälet
är, att mötena icke göra så mycken nytta, att desamma motsvara
kostnaden. Om det emellertid är sant, att den indelta armén står
efter den värfvade i afseende å mekanisk färdighet och teknisk
skicklighet i yrket, hvilket förhållande ju bör anses mycket naturligt,
då den indelta arméns rekrytkurs är ganska kort, hvaremot den värf¬
vade armén flere år ligger i garnisonstjenstgöring, så frågar jag, om
Lördagen den 21 Mars, e. in. 15 }j.0
(let val kan vara skäl att genom minskning i öfningarna än mera nedsatt-
minska skickligheten hos den indelta armén i förhållande till den nin9 * ansla'
värfvade. Den indelta arméns uppgift är hufvudsakligen den a,tt'jet tin indelta
vara stöd för vår mindre öfvade beväring, och då denna beväring
icke öfvas mera än hvad nu är fallet, synes det icke kunna vara (Forts.)
skäl att ytterligare inskränka den öfniug, som ges åt dem, som skola
vara dess stöd och ledare.
Här liar gjort sig gällande eu ovigtig föreställning om öfningarne
för dessa äldre soldater. Man synes tro, att dessa år ut och år in
icke göra annat vid mötena än repetera hvad de lärt i rekrytskolan,
men så är icke förhållandet, Krigsvetenskapen är icke någon stilla¬
stående vetenskap, utan den går alltjemt framåt, och då är det klart
att man på mötena icke får stå på samma punkt alltjemt, utan man
måste söka framdrifva soldatbildningen, så långt tiden medo-ifver, i
jemnhöjd med nutidens militära kraf. Det finnes åtskilligt nytt i
reglemente, manöver och handgrepp m. in., som krafvel' undervisning
och öfning, och detta behöfva de äldre soldaterne lära snarare än de
yngre, enär des_sa, som nyligen genomgått rekrytskolan, der lärt sig
allt det nyaste i den militära tekniken; men så är icke förhållandet
med de äldre.
Men mötena hafva också en annan betydelse. Lika erkändt
som det är, att den indelta stammens öfningar äro underlägsna den
värfvade stammens, lika allmänt erkännes det, att den indelta stam¬
men har företräde framför den värfvade i sin goda anda, tukt och
disciplin. Men ett väsentligt vilkor för att detta goda förhållande
skall fortfara är de årliga öfningarne, då soldaten kommer i beröring
med sitt regementes fana, dess minnen och dess traditioner, med
sitt befäl och sina kamrater och derigenom får ständigt nya impulser
att underhålla sin ambition och sitt intresse för tjensten; och i detta
afseende torde det. också vara tydligt, att det just är veteranerna,
som mest och fördelaktigast inverka på de yngre och hos dem in¬
gjuta den nämnda goda militära andan.
Hvad vidare angår det andra skälet, eller att framstående fack¬
män skulle förklarat, att de årliga öfningarna för den äldre soldaten
medförde föga gagn _i militäriskt afseende, vill jag nämna, att detta
yttrande ^ antagligen icke fälts med afseende på den indelta arméns
behof af öfningar i och för sig, utan hufvudsakligen för att dermed
indirekt rekommendera en värfvad stam med kort tjenstetid och lång
rekrytkurs, så. att. man år efter år kunde få utbilda så. mycket folk
som _ möjligt, Dessa yttranden hafva sålunda antagligen fälts i ten¬
dentiöst syfte och hafva så mycket mindre att betyda som det finnes
20 gånger så många militära auktoriteter, som yttrat sig, i motsatt
rigtning.
Hvad slutligen beträffar det tredje skälet, eller att den ekono-
niiska ställningen i landet skulle gifva stöd åt Utskottets uppfattning
i frågan, så torde det väl snarare förhålla sig så, att motsatsen eger
ruin. Sällan hafva väl statens tillgångar varit större för de löpande
utgifternas bestridande, i synnerhet livad beträffar de ordinarie.
Vi hafva i dag hört huru stora svårigheterna äro för att gå
framåt; kunna vi då icke åtminstone enas om att icke gå tillbaka
7f:o 81. 16
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
dbrméns vapen-
öfningar,
(Parts.)
Lördagen den 2 i Mars, e. in.
och förstöra den duglighet, som vår bästa försvarsorganisation föi
närvarande eger. Dessutom ber jag tå fästa uppmärksamheten på,
hvilken demonstration detta måste vara emot regeringen. Antingen
måste regeringen gifva efter och låta detta prejudikat få gällande
kraft för 'framtiden, eller också vidtaga den åtgärden, som Krigsmi¬
nistern nyss framhållit, och i hvilketdera fallet som helst måste Re¬
geringens ställning blifva obehaglig, dag kan derföre icke se annat,
än att vederbörande genom denna anslagsvägran vilja pröfva, huru
långt Regeringen »tål kallt stål».
På de af mig nu anförda skäl ber jag på det bestämdaste fa
yrka bifall till reservanternas förslag.
Herrar Un ger, J. Larsson, Ljunggren och Petersson i Boestad
instämde i detta anförande.
Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af den
här uttalade uppfattning att, derest detta anslag sattes för lågt, rust-
och rotehållarne skulle kunna komma att drabbas af utgifter. . Jag-
ber då få erinra herrarne om, att detta anslag är ett reservations¬
anslag och kan besparas för hvarje år, och det är just derigenom,
att detta anslag varit så betydligt, som Kongl. Maja kunnat åstad¬
komma dessa stora fälttjenstöfningar.
Således kunna herrarne val finna, att detta anslag varit ganska
betydligt. Och då Kongl. Maj:t nu begär lika stort anslag, är det
väl klart, att deraf bör kunna sammanspara» och reserveras till annat
år. Jag har velat säga detta för att visa, huru origtigt det är, när
man säger att anslaget är otillräckligt. Sä mycket mer förundrar
det mig att flere talare kastat sig på Stat-Utskottets ledamöter och
tillvita^ oss att gå oförståndigt och oklokt till väga; jag tillbaka-
kastar dessa beskyllningar på dem, som utslungat desamma, En per¬
sons omdöme i en fråga må fä gälla så godt som en annans. V iija
herrarne bevilja hvad Kongl. Maj:t begärt, så gerna för mig, jag-
skall icke sörja deröfver, men vi hade trott att man bär lämpligen
skulle kunnat göra en besparing. Jag tror derföre att vi haft skal
för vår framställning. Den värde talaren på- vexiöbänken har här¬
utinnan haft en annan åsigt, och det vill jag icke klandra honom
för, men ber blott få anmärka, att han icke alltid varit af samma
mening som nu. Men det är ju väl att man med hvar dag blir visare.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan.
Deri- Statsrådet Ryding: För att låta Eder, mine Herrar, veta
huru det rätteligen förhåller sig med den näst föregående talarens
uppgift, att detta anslag, — vapenöfningsanslaget — skulle vara så
stort, att man på besparingarna deraf kunnat anställa störa fälttjenst¬
öfningar, ber jag att få lemna följande upplysningar: 1877 års Riks¬
dag 'anslog för större fälttjenstöfningars hållande år 1878 ett belopp
af °388,000 kronor på extra stat utom det vanliga mötesanslaget, och
om det roar någon af Eder, mine herrar, att se huru den Riksdagen
uppfattade nödvändigheten af att hålla dylika öfningar, så ber jag
få hänvisa till nämnda Riksdags skrifvelse N:o 46 om den saken. —
17 N:o 31.
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Sådana fälttjenstöfningar höllos äfven år 1878. Sistnämnda år be- Ån9- nedstut-
gärde regeringen åter ett anslag till enahanda belopp, 388,000 kronor nir"J.' anda~
för hållande af fälttjenstöfningar äfven år 1879. Eiksdagen svarade/arméll \
att den ville icke bevilja beloppet på ordinarie stat, men anslog pi“'7fninZr."~
extra stat samma belopp, 388,000 kronor. Dessa tilltänkta fälttjenst- (Ports.)
öfningar hafva emellertid icke hållits hvarken 1879, 1880, 1881, 1882
eller 1883, utan först 1884. Huru nu de belopp, som kunnat re¬
serveras, slagit sig ut, derom torde följande silfror kunna lemna her-
rarne upplysning. För år 1879 var det 388,000 kronor, som anvisats
på extra stat. Nya fälttjenstöfningar höllos, och behållningen å an¬
slaget bl ef vid årets slut dock endast 358,000 kronor 79 öre. 1880 ned¬
gick det till 311,000 kronor, 1881 till 290,000 kronor, 1882 till 220,000
kronor och 1883 till 160,000 kronor. Detta såsom svar på påståendet
om vapenöfningsanslagets tillräcklighet.
Ofvertygad om större fälttjenstöfningars nödvändighet för hären,
beslöt Kongl. Maj:t på ruin hemställan, att dylika skulle hållas näst-
lidet år. lör att få tillräckliga medel härtill inskränktes tiden för
dessa öfningar till 5 dagar, och samtidigt befalde Kongl. Maj:t, för¬
beredande af ytterligare tillgångar, att alla de regementen, som skulle
deltaga i dessa öfningar, skulle minska tiden för sina regementsmöten
med 8 dagar. Fälttjenstöfningarne pågingo nemligen, marschdagarne
inberäknade, i ungefär 8 dagar. För att dessutom få medlen att
räcka till, vidtog Kong! Maj:t den åtgärden att anbefalla regements¬
cheferna att permittera från mötenas bevistande alla de karlar, som
anmälde sig att inom ett år vilja taga afsked. Ett mera utsträckt
permitterande af det äldre manskapet hade icke varit lämpligt af
helt naturlig orsak; följden hade nemligen då blifvit den, att om
karlarne icke på gamla dagar behöfde bevista mötena, hade de ingen
orsak till att taga afsked i följd af sjuklighet, ålderdomssvaghet m. in.,
utan kunde tjena qvar så länge de lefde, och hvad detta skulle hafva
för inverkan på arméns krigsduglighet inses lätt.
Kongl. Maj:t befalde år 1884, för att få se huru vida den till¬
gång på stamsoldater, som är beräknad uti de mobiliseringstabeller,
som blifvit uppgjorda och som grunda sig på en fältarmé af stam
och beväring, i verkligheten förefunnes; Kongl. Maj:t befalde, som
sagdt, att vid alla regementen skulle anställas undersökning om huru
många soldater som voro krigstjenstdugliga samt huru många som i
följd af sjuklighet eller annan svaghet ej kunde anses vara det.
Dessa undersökningar verkstäldes under förlidet års möten, och det
befans, att antalet af dem, som icke voro tjenstdugliga, uppgick,
varierande vid de olika regementena, till 6 ä ib procent.
Det är på grund af dessa faktiska förhållanden, som chefen för
Landtförsvarsdepartementet har kunnat yttra de ord, en föregående
talare nyss uppläst, nemligen att numerären sjunker vid mobiliserin¬
gens början, ty att, i händelse af krig, taga med sjuke eller icke
tjenstduglige tjenar intet till.
Man har här talat så mycket om, huru vapenöfningsanslaget
stigit. Sedan . år 1872, jag tror mig kunna uppgifva det året, har
detta anslag icke höjts för annat ändamål än att förbättra portio¬
nerna åt manskapet och äfven för att under mötena kunna gifva
Andra Kammarens Prof,. 1885. K:o 81. 2
Nio 31.
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
18 Lördagen den 21 Mars, e. m.
underbefälet portionsrätt; dessutom med ett obetydligt belopp för
att dermed underhålla en del reqvisitaförlägerslagningarin.m. vidmötes¬
platserna. Detta samtidigt med att medelportionspriset under tiden
stigit från femtio öre, såsom det var år 1872, till sextiotre öre, hvar¬
till0 det uppgick år 1882. Huru mycket det steg under åren 1883
och 1884, derpå har jag nu icke någon uppgift.
Man har äfven hört i afton upprepas, att det i år skulle blifva
så billiga portionspris, att mötena skulle kunna hållas, äfven om
någon indragning på anslaget gjordes. Jag vill i detta fall nämna,
att° de upplysningar jag fått från generalintendenten utvisa, att hela
den besparing, som kan göras för hela armén, så vidt den kunnat
till siffran beräknas, skulle stiga till 150- å 160,000 kronor, men
deraf kommer kanske på den indelta armén endast 50- ä 60,000
kronor, och om ni blott, mine herrar, lagt märke till de siffror jag-
nyss läst upp i afseende på det extra vapenöfningsanslagets minskade
behållning under åren 1879—1882, så skolen I lätt hafva funnit, att
man underarbetat sig med omkring 50- ä 60,000 kronor om året.
Dessa upplysningar har jag ansett mig skyldig att lemna.
Herr Petersson i Eksebo: Det kan synas onödigt att jag begär
ordet, då flere af Ståts-Utskottets ledamöter talat så mycket till för¬
svar för Utskottets hemställan. Hvad som det oaktadt föranledt mig
dertill var ett yttrande af en talare från Norrland. J.ag fäste, mig
vid, att han sammanstälde min motion med sådana, som förut afgifvits
i enahanda syfte. Det tycktes af hans anförande framgå, som om
jag, enligt talarens förmenande, skulle hafva liksom lånat förut af-
gifna motioner och endast å nyo framburit dessa, men så är icke för¬
hållandet. Min motion har icke liaft sin grund i annat än min egen
öfvertygelse. Hvad som föranledt mig att framkomma med denna
motion och derigenom gifva anledning till nedsättning af vapenöfnings-
anslaget, det står i motionen antydt. Jag har icke framkommit der¬
med af annat skäl, än den kännedom jag har om regementsöfnin-
garne, hvilken kännedom föranledt mig att tro, att man utan fara kan
något inskränka dem. Att äfven fackmän, såsom här förut blifvit
sagdt, äro af en dylik mening, gifver stöd åt rigtigheten af den öf¬
vertygelse, rörande denna sak, till hvilken jag kommit.
Det skulle hafva gladt mig, om Utskottet nedsatt det äskade
anslaget med hela det af mig föreslagna beloppet, 480,000 kronor.
Det synes af min motion, att år 1883, eller det år, hvarom jag senast
kunnat få någon utredning, kostnaden för mötena uppgick till 481,254
kronor 46 öre. Det året öfvades emellertid den indelta armén icke
så länge som vanligt, hvadan den vanliga kostnaden uppgår till en
vida högre siffra. Men det är så långt ifrån att jag begärt en ned¬
sättning, motsvarande kostnaden under vanliga år, att jag icke ens
ifrågasatt en nedsättning efter fulla beloppet år 1883, eller 481,254
kronor, efter som jag i min motion nöjt mig med att föreslå en ned¬
sättning med 480,000 kronor. Den af mig begärda nedsättningen
kan sålunda icke sägas vara för högt tilltagen.
Man har sagt, att det skulle vara en demonstration mot rege¬
ringen, om detta anslag nedsattes. Jag kan icke förstå att dylikt
Lördagen den 21 Mars, e. in, 19
påstående. Regeringen har vid något föregående tillfälle visat sfö
vara al den meningen, att dessa regementsmöten icke äro af större
vigt, än att de kunnat .på ett år indragas, och då kan jag icke förstå,
att ett beslut i min motions syfte skulle kunna vara någon demon¬
stration mot regeringen. Man har härvid invändt, att arméns tjenst¬
barhet skulle minskas derigenom att öfningarne för något år indragas.
- Mine herrar! Om så olyckligt skulle vara, att våra soldater måste
gå ut i krig, kan jag icke tänka mig att krigets utgång skulle kunna
vara beroende derpå, om någon corps’ öfningar ett år skulle hafva
varit instälda.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Oléhn: Redan på förmiddagen blef af den ärade talaren
på hallandsbänken framhållen en mörk och dyster skildring af det
ekonomiska tillståndet i landet, likasom äfven Grefve ° Sparre
under tulldebatten skildrat dessa förhållanden. Den förstnämnde
ärade talaren sade visserligen, att han icke trodde detta tillstånd vara
fullt så. farligt, som Grefve Sparre målat detsamma, men att ställ¬
ningen i allmänhet inom landet i alla fall var ganska betänklig.
Detta gifver mig anledning att säga, att i den lilla del af Sverige,
som jag representerar och hvilken jag mycket väl känner till, äro
förhållandena minst lika svåra, som Grefve Sparre omnämnt. Och
som Grefve Sparre icke egentligen blifvit motsagd i detta afseende,
så förmodar jag att han haft rätt, och att ställningen är densamma
i hela landet, , såsom äfven Stats-Utskottet framhållit. Och då Grefve
Sparre med siffror visat, att skuldsättningen till utlandet årligen ökas
med ett ganska stort antal millioner, så anser jag detta förhållande
vara af.så stor vigt och betydelse, att det är en nödvändighet att i
alla möjliga fall iakttaga sparsamhet. Ty om man fortgår på detta
sätt och ökar skuldsättningen år efter år, så är landets ruin blott en
tidsfråga.
Häremot finnes intet annat botemedel än att iakttaga den största
möjliga sparsamhet så väl i det enskilda lifvet som i hushållning med
statens medel, och som här föreligger en anslagsfråga, på hvilken
jag anser att man framför många andra utan skada kan göra betyd¬
liga besparingar, så kan jag icke annat än på det lifligaste instämma
i det beslut, hvartill Stats-Utskottet i detta hänseende kommit. Jag
kan nemligen icke tro, att våra gamla soldater icke äro så väl in-
öfvade i exercisreglementet, att befrielse från ett enda års repetitions¬
kurs skall kunna verka menligt.
Lika med den ärade motionären skulle äfven jag med verkligt
nöje hafva sett, om Stats-Utskottet gått ännu längre på sparsam¬
hetens väg, men då jag villigt erkänner, att Stats-Utskottets leda¬
möter bättre än jag kunna bedöma, huru långt man i detta fall kan
och bör gå, så inskränker jag mig till att yrika bifall till Utskottets
förslag.
Herr Gumaslius: När den högt ärade krigsministern nyss hade1
ordet, så erinrade han om, att Riksdagen för icke så många år sedan
beviljat anslag på extra stat till större vapenöfningar. Jag tror det
y-.o 31.
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
Nso 81. 20
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen¬
öfning ar.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. in.
för min del vara ganska lämpligt, att Riksdagen, då den i dylika fall
anser sig behöfva göra en tillökning, sätter anslaget på extra stat
hellre än att öka den ordinarie staten, ty det har visat sig, att stora
svårigheter möta, om man vill göra den allra minsta rubbning på
den ordinarie staten. Man tager detta nästan rent af som ett
attentat.
Hvad nu beträffar anslaget till indelta arméns vapenöfningar, så
finner man, om man ser efter på staten, att under en tid af 25 år
har detta anslag blifvit höjdt åtta särskilda gånger på ordinarie
staten. Det har stigit från 596,000 kronor, som det var för 25 år
sedan, till 1,322,300 kronor, som det för närvarande utgör. Således
är det rätt betydligt mer än fördubbladt under loppet af dessa år.
Det är en egenhet med dessa ordinarie anslag, att det icke möter
synnerliga invändningar mot att när som helst ändra dem i den ena
rigtningen, men deremot högst betydliga, om det någon gång kommer
i fråga i motsatt rigtning. Det är sant, att anslaget sedan 1874 icke
stigit mer än från 1,200,000 kronor till 1,322,300 kronor, som det
utgör för närvarande, men det är dock en stegring.
När den ärade talaren första gången i dag yttrade sig här i
Kammaren, talade han om den »malström», i hvilken försvarsfrågan
inkommit under det nya representationsskicket. Ja, se vi särskildt
på den förevarande frågan eller vapenöfningsanslaget efter det nya
representationsskickets inträde, så skola vi finna, att åtminstone detta
anslag under nämnda tid, om icke fördubblats, dock höjts ett godt stycke
öfver 50 %, och eftertänka vi, huru fjerde hufvudtiteln i sin helhet
ställer sig under denna period, så vill jag säga, att den indragit
statsanslagen i en vådlig »malström». År 1866 uppgick det ordina¬
rie anslaget på denna hufvudtitel till 9,330,000 kronor, 1867 till nära
9x/2 millioner, i år till 17,400,000 kronor i rundt tal och nu begär
Kongl. Maj:t, likaledes i rundt tal, 19,300,000 kronor, allt på ordi¬
narie stat.
Jag läste för några dagar sedan i en här utkommande tidning
af högerfärg en jemförelse mellan Sveriges och Norges bidrag till
försvarsväsendet. Dervid framhölls, att Norge lemnade så litet bidrag;
Norges bidrag till armén för åren 1885—1886 uppginge till 6,818,000
kronor, hvarjemte man i tidningen sade, att det begärts »endast» en
tillökning af 263,365 kronor. Det är verkligen märkvärdigt att man
skall just använda detta ord: endast. Deraf framgår, att man anta¬
ger såsom ett axiom, att sådana anslag skola stiga år från år, och
då anslaget ett år begäres höjdt »endast» med omkring en fjerdedels
million, så tycker man att detta är obetydligt. Vidare framhölls,
att vi här i Sverige hade det bättre stäldt, Här begäres för år 1886
ej mindre än 20,801,200 kronor, eller en tillökning af omkring 2,000,000
kronor. Detta framhölls nu för att visa, huru fördelaktigt vi fram-
stode emot Norge, der man icke ville bevilja tillökning i sin sju-
millioners-budget med ens knappa 300,000 kronor, under det man
här i Sverige å sin tjuguen-millioners-budget upptagit en tillökning
af ett par millioner. Jag erinrar mig, att det här i landet verkligen
en eller annan gång gått för sig att indraga ett sådant här öfnings-
anslag. Ett par sådana fall hafva nemligen inträffat, sedan min riks-
Lördagen den 21 Mars, e. m.
21 N:o 31.
(lagserfarenhet började; och i Norge har man i år starkt ifrågasatt Ang. nedsätt-
att genomföra en minskning i öfningsanslaget till hälften af det van- nin9.1 ?nsla'
liga. Man borde väl kunna antaga, att någon direkt öfverhängande luraget tM mdelta
för Sverige icke^ förefinnes eller åtminstone icke att hon är synner-
ligen större för Sverige än för Norge; och man har ju ej här ifråga- (Forts.)
satt någon indragning på 50 procent, utan endast en nedsättning af
omkring 25 procent. Ansatsen här är således mindre fruktansvärd än
i Norge.
Från den plats, jag nu talar, väcktes år 1879 af en annan riks¬
dagsman, som då innehade denna plats, en motion om indragning af
en betydlig del af indelta arméns vapenöfningar. Detta förslag vann
Riksdagens bifall. Nu hafva flera år förflutit sedan dess, och att nu
åter för ett år vidtaga minskning i vapenöfningarne, tror jag
icke skulle medföra någon synnerlig våda. Jag har hört någon af
Kammarens medlemmar här nyss säga, att han hört af gamla erfarna
soldater, att de tycka sig icke lära mycket på sina årliga möten, och
jag vill tillägga, att jag hört samma uttalande af befälspersoner vid
indelta armén. Kaptener hafva sagt mig, att det är ett rent spektakel
att år efter år öfva och om igen öfva våra gamla soldater med det
samma; det vore mera förståndigt, säga de, om man ett eller annat
år indroge regementsmötena och man i stället någon gång kunde få
en större manöver. Jag föreställer mig nästan, att ett sådant till—
vägagående icke kunde innebära någon våda, utan tvärt om vara
mera effektivt gagnande. Om sådant lämpligen bör ske så, att man
ett _ eller annat år sätter ned anslaget och emellanåt beviljar en till¬
fällig tillökning såsom extra anslag till extra öfningar, eller så, att
Kongl. Maj:t, då han finner så lämpligt, för något år sparar ett an¬
slag, som det året icke är nödvändigt, och i stället ökar öfningarna
ett annat år, vill jag lemna osagd!. Jag skall taga lugnt, hvilket
beslut Kammaren än kommer att fatta; men jag har, med hänsyn
till åtskilligt, som förefallit under diskussionen, velat framställa dessa
små erinringar.
Herr Wagenius: Jag har med nöje åhört, och ber få ansluta
mig till de tankar, som af den ärade representanten på stockholms¬
bänken, Herr Hedin, nyss uttalades. Han yttrade nemligen, att Kam¬
maren kunde hafva det förtroende till den närvande krigsministern,
att Kammaren tryggt till regeringen öfverlemnade den summa rege¬
ringen begärt, då det vore antagligt, att regeringen icke begärt mer
än som behöfdes för arméns vapenöfningar. Jag är af samma tanke.
Det är ju tydligt att, om något blifver öfver af dessa medel, som
regeringen^ begärt såsom reservationsanslag, dessa medel förvaras
till annat år, och i alla händelser kommer ju redovisning att afgifvas
angående allt, som blifver öfver. Jag tycker således icke att det är
rätt,, att vi här pruta på hvad regeringen begärt, då vi kunna vara
förvissade om, att intet kommer att användas på något onödigt sätt.
Jag fruktar, att det icke finnes många i denna Kammare, som kunna
afgöra, huru vida ifrågavarande vapenöfningar äro absolut nödvändiga
för armén eller icke. Detta lärer väl endast krigsstyrelsen vara fullt
kompetent att bedöma. Man måste antaga, att hos denna styrelse
N:o 31. 22
Lördagen den 21 inars, e. m.
Ang. nedsatt- linnés den kunskap och den kännedom om landets militära behof och
nmg i anslå- pvap 80m erfordras för att hålla vår nuvarande armé krigsduglig,
^arméns 'vapen-att man med trygghet kan öfverlemna till regeringens afgörande,
efningar. huru vida årsmöten kunna utan skada indragas. Så länge regeringen
(Forts.) begär medel till dessa möten, bör väl detta sålunda förstås, att re¬
geringen för sin del anser dessa möten medföra gagn och nytta förarmén.
Det kan väl inträffa, att en gammal soldat säger, när han kommer
hem från ett möte, att lian icke lärt sig något mer än hvad han
förut inhemta!. Men jag tror att dessa gamla soldater icke heller
äro kompetenta att bedöma, huru vida mötena varit gagneliga för
dem såsom yrkesmän eller icke. Deras omdömen bryr jag mig så¬
ledes icke mycket om. Det har påpekats, att ifrågavarande anslag
under en följd af år ökats. Det är nog sant. Men så förhåller det
sig nästan med alla anslag, som Riksdagen beviljar till statsbehofvens
fyllande. Summorna öka sig år efter år. Orsaken till ökningen af
vapenöfningsanslaget har Herr Statsrådet och Chefen för Landtför¬
svarsdepartementet förklarat. Enligt hvad han uppgifva skulle denna
ökning bero derpå, att förplägningen för armén blifvit bättre, och att
underbefälet erhållit större ersättning eller så kallad dagaflöning.
Yi kunna således icke säga, att de ökade kostnaderna uti ifrågava¬
rande hänseende äro bortkastade penningar. De hafva varit nöd¬
vändiga och kommit manskapet och dem, som vederbör, till godo.
Jag tycker således, att det icke är mycket värdt att pruta på
hvad regeringen begärt, utan yrkar jag att reservanternas förslag
måtte af Kammaren antagas.
Herr Petersson i Hamra: En talare på kalmarbänken har
med en viss ironi yttrat sig öfver vårt gamla indelningsverk. lian
har framhållit detta såsom bestående allenast af »gamla gubbar», och
jag tycker att deri ligger en viss ironi. Jag ber få påminna her-
rarne om några ord af en skald, jag kan för närvarande icke säga
om det var Tegnér eller Runeberg. Denne talade om en armé, »som
frös och svalt och segrade tillika». Det påminner mig om något
likartad!, som inträffade vid senaste fältmanövern i Skåne, då det
gamla indelningsverket häfdade sina gamla anor; så vadade en trupp
öfver en ström, oaktadt den var djup och många svårigheter före-
funnos. Yi veta också att den del af indelningsverket, som vid den
ifrågavarande manövern var samlad, kunde ligga ute om nätterna i
ur och skur. Ofta gick det nästan hela dygnet om, innan trupperna
kunde få någon mat, men ändock knotade de icke eller gjorde myteri.
Jag ber derför att få inlägga en protest mot talet om de »gamla
gubbarne». Jag tror att, om vår tids ungdom skulle vara med om
dylika ansträngande öfningar, det skulle gå rätt illa med dem. För
min del skulle jag önska, att icke detta vårt gamla indelningsverks
välförhållande må utgöra någon anledning till den ovilja, som Stats¬
utskottet visat vis å vis beviljande af anslag under den nu före¬
varande hufvudtiteln, eller att indelningsverkets ådagalagda bravur må
vara en orsak till inskränkning af ifrågavarande anslag. Det ligger
i sakens natur att de, som vilja upphäfva indelningsverket, söka att
få det omdöme om detta indelningsverk, att det icke skulle duga till
Lördagen den 21 Mars, e. m.
23 N:o 81.
något försvar. Jag nedlägger min protest mot ett sådant försök och Ang. nedsätt-
jag inlägger ännu en gång en gensaga mot talet om de »gamla gub- ”^’.®^
barne», på samma gång jag ber att få säga, att »gamla gubbar» fram-vapen_
för allt äro i behof af öfning. Jag känner det med mig sjelf. När öfmngar.
jag var i hemmet och dagligen hade erforderlig rörelse, kände jag (Forts.)
mig aldrig trött. Men sedan jag kommit till riksdagen och icke har
samma rörelse som förut, blir jag andfådd, om jag går upp för ett
par trappor. Jag vill icke upptaga tiden längre, men jag tror att
det förslag, som regeringen framstält, är särdeles välbehöfligt, och
jag tager mig derför friheten att yrka bifall till detta förslag.
Herr Lyttkens: Då jag under förmiddagens lopp framstälde
min åsigt, att vårt land i dess nuvarande ställning icke tål vid några
nya eller ökade bördor på fjerde hufvudtiteln, vill jag dock icke vara
med om ett ensidigt rubbande från Riksdagens sida af det anslag,
hvarom nu är fråga, emedan jag anser att dertill fordras en bättre
utredning än den som nu föreligger och en större specialkunskap i
ämnet, än den vi i allmänhet här i Kammaren kunna prestera. Nyss
berörde en talare från Örebro de norska förhållandena i nu föreva¬
rande afseende och omnämnde dervid bland annat, att det i Norge
var tal om att med 50 procent nedsätta anslaget för dervarande armés
vapenöfningar. Trodde jag att någonting dylikt kunde gå för sig
äfven hos oss, skulle jag nog vara med om ett sådant steg. Men
som vi veta, har Storthinget, hvilket har långt större makt än den
svenska representationen i dylika frågor, icke på eget bevåg fattat
något beslut i den ofvan angifna rigtningen, utan har det inskränkt
sig till att i skrifvelse begära, det Kongl. Maj:t ville tillse, huru vida
icke besparingar måtte kunna göras på vapenöfningsanslaget. Ett
förslag till skrifvelse i sådan rigtning äfven till vår regering skulle
jag gerna biträda, Med den kännedom jag antager att regeringen
har om landets ställning i närvarande ögonblick — och skulle en
sådan kännedom saknas, har regeringen nog haft tillfälle att
under dessa dagars debatter förvärfva sig den — är jag säker på,
att regeringen icke skall underlåta något försök att åstadkomma de
besparingar^ som tid och förhållanden kunna kräfva, och detta utan
afseende på den för ögonblicket befintliga tillgången i statskassan.
Ty denna tillgång är dock tagen ur folkets fickor, som det för öfrigt
alltid är den enda resursen för staten att anlita, då statens kassa
behöfver pengar.
Som sagdt, jag skulle gerna vara med om en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran att, med hänsyn till jordbrukets och näringarnes
för närvarande tryckta ställning, Kongl. Maj:t ville taga i öfvervä¬
gande, huru vida arméns vapenöfningar kunde något inskränkas. Huru
långt denna inskränkning skulle sträcka sig, om den summa af 322,000
kronor, hvarom nu är fråga, eller ett eller annat tusental här vid lag mer
eller mindre är det rätta, är jag naturligtvis icke mannen att bedöma. Men
för erhållande af ett skrifvelseförslag i det af mig nu angifna syftet anser
jag bästa utvägen vara att återförvisa frågan till Ståts-Utskottet, då man
kanske också finge Första Kammaren att förenasig om en sådan skrifvelse.
Visserligen kan det hända, att Utskottet icke finner sig kunna förorda
Jt:o 31. 24
Lördagen den 21 Mars, e, in.
Ang. nedsatt- en skrifvelse i den rigtningen, eller att Medkammaren satte sig på
indeltatvären deremot, och att således frågan komme tillbaka från Utskottet
armJng ‘vapen- me<l uppmaning till Kammaren att fatta beslut. I så fall händer
öfningar. emellertid ju intet värre än att vi få taga Utskottets nu föreliggande
(Forts.) förslag i förnyadt öfvervägande. Jag får derför yrka på återremiss
i här föreslaget syfte. Skulle ej en sådan vinna Kammarens bifall,
kommer jag att rösta för Utskottets förslag om nedsättning af ansla¬
get till vapenöfningarna.
Häruti förenade sig Herrar H. Andersson och Månsson.
Herr Gunnar Eriksson: En talare på salabänken påstod, att
Utskottet anfört svaga skäl för sitt förslag till vapenöfningsanslagets
nedsättande, och jag hade derför väntat, att talaren skulle komma fram
med mycket starka skäl för sin mening, att detta anslag måtte bibe¬
hållas vid sitt nuvarande belopp. Men jag har fått vänta förgäfves
och kan verkligen icke finna, att i öfrigt några egentliga skäl anförts
för en sådan åsigt. Ty såsom skäl kan jag icke kalla ett sådant ar¬
gument, som att manskapet skulle vid regementsmöten lära sig att
lystra till befälet. Icke är det väl antagligt, att manskapets lystring
till befälet blir sämre derför att dessa möten inskränkas något eller
ega rum endast hvart annat år. En talare på vexiöbänken yttrade
att, om ifrågavarande nedsättning blefve beslutad, så skulle regerin¬
gen komma i en obehaglig ställning. Jag vet dock icke hvari denna
obehagliga ställning skulle bestå. Jag tycker tvärt om, att rege¬
ringen skulle finna det mycket mer behagligt, om den finge tillfälle
att gå representationens önskningar till mötes och hushålla så mycket
som möjligt med statens medel. Om nu emellertid den af Utskottet
föreslagna nedsättning i det ifrågavarande anslaget kommer till stånd,
så är det klart, att rekrytöfningen icke derför behöfver inskränkas,
enär återstoden för rekrytmöten som vanligt är fullt tillräcklig. Vore
det fråga om att indraga rekrytöfningarne, då skulle jag vara den förste
att motsätta mig ett sådant förslag.
Det har blifvit sagdt af flere föregående talare, som hylla samma
mening som jag, att de gamla soldaterna icke få lära sig något nytt,
och detsamma har jag hört bekräftas af så väl soldater som militär¬
befäl. De små nyheter, som införas, äro så obetydliga, att soldaten
mycket väl kan hinna lära in dem, äfven om ett möte inskränkes
eller någon gång inställes. Det är på dessa grunder jag biträdt
Utskottets förslag och, då jag icke tror någon fara vara å färde om
det bifalles, anhåller jag om bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Herr J. Kundbäck: Jag ber att få återkalla i herrarnes minne,
huru det var, när arméns aflöning (jag tror det var vid 1884 års
riksdag), reglerades och ökades med i allmänhet 85 % förhöjning.
Jag hade då den äran att sitta i Stats-Utskottet och var en bland
dess få sparsamme ledamöter, som reserverade mig, emedan jag-
tyckte, att tillökningen i löner för den indelta arméns officerare var
för stor, och önskade nedsättning af desamma. Jag visste att man
hade större fordringar på kunskaper och skicklighet hos den värfvade
Lördagen den 21 Mars, e. in.
25 Jf:o 31.
officerscorpsen, hvilken äfven var förlagd i större städer, der lefnads-
kostnaderna alltid äro större. För dessa åsigter kämpade jag i denna
Kammare, men fick ej medhåll. Alla voro så glada öfver de 85
procentens förhöjning, och de gåfvo den i den förhoppningen, att de
dermed spikade den sista spiken i indelningsverkets likkista; men
ännu är locket icke tillspikadt. Kom så en annan Kiksdag. Kege-
ringen begärde då att få en pensionsstat åt befälet, i sammanhang
hvarmed Kongl. Maj:t ock, såsom herrarne känna till, föreslog, att
officerarne skulle taga afsked vid 50 års ålder, med rättighet att
qvarstå i ytterligare tre år. Mot detta reserverade jag mig i Stats¬
utskottet, hvarest två eller tre ledamöter instämde med mig, och i
Kammaren fick jag många från landtmannapartiet. Men Kongl Maj:ts
förslag bifölls likväl. En sak lyckades jag dock kämpa mig till, den
nemligen att, om officerarne togo afsked vid 50 års ålder och seder¬
mera, fingo sysselsättning på annat håll, från pensionen skulle afräknas
en viss del af lönen, beräknad efter den inkomst de hade på annat
håll. Detta bifölls, men tre riksdagar efteråt begärde regeringen,
att detta skulle ändras derhän, att de skulle få hela pensionen utan
nämnda afdrag, och så skedde. Då var jag icke i Utskottet, ty man
hade funnit mig alldeles för sparsam. Ku haden I, mine herrar,
gifvit officerarne dessa pensioner, och då jag yrkade att de skulle
tjenstgöra 53 år oeh sedermera 2 år till, om de "så önskade, så neka¬
des detta här i Kammaren, och då inträffade det märkvärdiga, att
jag träffade officerare, mycket förträffliga män, som sade, att de både
ville och kunde tjena till 55 år. Men de fingo icke detta, och nu
vill man på., köpet taga ifrån dem all tjenstgöring. Så äfven med
soldaterna, Äfven dessa hafva flerestädes rätt goda löneförmåner,
men man vill icke att de skola hafva en enda dags öfning. Hvad
är detta för spektakel? Tron I, mine herrar, att försvaret blott består
deri, att man ger ut flere millioner i aflöningar? Ingalunda,
Den nu föreliggande frågan har varit före en gång förr, nemligen
1879, och då yttrade sig en talare — det var Herr Carl Ifvarsson —
på alldeles samma sätt som jag nu gjort. Jag ber att få uppläsa
hans tankar om saken. Han sade då: »Jag har visserligen alltid
tillhört den sidan, som velat, att man icke skulle gå för långt i be¬
viljande af anslag till försvarsväsendet, och anledningen dertill har
varit min farhåga för — hvad som nu äfven inträffat — att kostna¬
derna för vårt lilla land skulle blifva allt för dryga; men dock kan
jag icke tro, att man ens under nu rådande onda tider bör gå så
långt i sparsamhet, att man indrager alla anslag till försvaret, endast
med undantag af aflöningen åt befälet».
Ja, detta skulle vara hvad som skedde i händelse., af bifall till
Utskottets förslag. Skola trupperna icke göra något? Är det något
farligt, om de exercera 20 dagar om året? Man säger, att de blifva
för gamla att lära. Men, mine herrar, ingen blir för gammal att
lära. Jag kan bevisa det dermed, att det finnes riksdagsmän, som
varit borta en valperiod, och då de återkommit, är det som de aldrig
skulle varit der, och det tror jag vi känna litet hvar. Jag har sjelf
varit borta 8 å 14 dagar, och när jag återkommit, tycker jag mig
hafva förlorat något i riksdagsvana, Man säger: våra indelta soldater
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen¬
öfning ar.
(Forts.)
N:o 31. 26
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. nedsätt¬
ning i ansla¬
get till indelta
arméns vapen-
öfningar.
(Forts.)
äro bara gubbar. Skulle jag behöfva vederlägga eu dylik villfarelse?
Veten I icke att vår armé består af till allra största delen ynglingar
och medelålders män, icke af gubbar; men skulle någon vara öfver
50 år, så tror jag han kan följa med ändå. Kommen för öfrigt i håg,
att de romerska legionernas bästa folk voro veteranerna; de stodo i
tredje ledet, men trampades de första ned af fienden, så stodo vete¬
ranerna qvar, och den muren kunde aldrig en fiende genombryta.
Och Napoleons gamla garde se’n, huru är icke det med skäl berömdt.
Det är också än i dag i sanning en uppfriskande syn, åsynen af en
gammal hederlig knekt, en korpral! Jag vågar påstå, att det nästan
är nödvändigt, att der t. ex. i hvart kompani finnes en och annan
veteran. Ty skulle vi endast hafva pojkar under 20 år, så tror jag
icke det skulle gå så bra.
Slutligen vill jag endast säga, att hade Utskottet i år såsom
1879 skrifvit till regeringen om nedsättning i detta anslag, på sätt
Herr Lyttkens föreslagit, så skulle jag ingenting haft deremot, men
hvad skulle nu en skrifvelse eller en återremiss till Utskottet tjena
till, sedan Första Kammaren fattat sitt beslut. Det kan icke leda
till annat än en återförvisning hit igen. Yiljen I då, mine herrar,
hafva en ny diskussion på ett par timmar, så gerna för mig. Jag
anhåller emellertid att beslut i frågan måtte fattas nu och ogillar att
Utskottet, på sätt som skett, söker sätta tumskrufvar på regeringen,
hvarigenom regeringen, som vi hört, möjligen tvingas att i sin ord¬
ning placera dem på rust- och rotehållare. Alla sådana onödiga
politiska konflikter böra vi söka undvika.
Jag röstar för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, och om detta
vinner Kammarens bifall, så tror jag att vi gjort något, som vi icke
behöfva hysa farhågor för inför våra kommittenter.
Herr Herslow: Det ord hvarom jag anhållit skall jag icke
länge använda. Jag begärde det, då jag för andra gången i dag
hörde såsom en förebråelse emot regeringen nämnas den stegring,
denna hufvudtitels slutbelopp utvisade under de sista åren. Jag hem¬
ställer, huru vida det är rigtigt grannlaga af denna Kammares majo¬
ritet att, när största delen af denna stegring utgöres af belopp, Indika
förut bestridts af egarne till skattejorden, men nu flyttats från deras
budget öfver på statens — om, säger jag, det är rätt grannlaga att
i en så beskaffad stegring söka en förebråelse att rigta emot krigs¬
ministern? Är det rigtigt allvar, eller hvad är det? Jag hemställer
vidare, huru vida ej meningarne å ena sidan äro mycket delade om
hvad som bör göras för att få ett starkt och bättre öfvadt försvar,
men å andra sidan fullkomligt enige' om, att vi icke hafva ett för
starkt eller för mycket öfvadt försvar. Hvad är då meningen med
att söka inskränka äfven den öfning det hittills haft?
Ingen kan misstänka mig att hålla starkt på vårt indelnings¬
verk; ingen kan lifligare än jag önska, att få vårt nuvarande försvar,
hvars basis är gammal och bräcklig, utbytt mot ett nytt, kraftigare
och starkare samt möjligare för utvidgning i farliga tider; men jag
anser derför icke att vi, som hysa denna åsigt, äro berättigade att
antaga den taktiken att söka få det gamla mera fallfärdigt och un-
Lördagen den 21 Mars, e. m.
27
S:o 81.
dermineradt för att sålunda fortare få ett nytt. Nog torde det Mg. nedsätt-
tvärt om vara vår pligt att söka underhålla det försvar vi ega, till ”[ns 1 '-"adt
dess vi se åtminstone konturerna af den nya försvarsbyggnad, hvarpå ™apen-
vi hoppas. . ' ' öfningar.
Att afsigtlig! undergräfva och föröka otjenstbarheten i vårt för- (Forts.)
svarsväsen, för att sålunda få ett bättre, att först söka få den gamla
byggnaden i ruiner för att sedan tvinga till uppbyggande af ett nytt
hus, skulle efter min mening vara ett svårt fel hos en representation,
och ett verkligt brott af eu krigsminister. Vill man förebrå chefen
för Landtförsvarsdepartementet att han ej gör sig skyldig till sådant?
För min del, och då jag är öfvertygad att vår nuvarande krigssty-
relse gör allt hvad den kan, så långt vi sjelfva tillåta det, för att
skaffa ett nyskapadt fullständigare försvar, och till dess tager vård
om det vi ega, vill jag icke vara med om att lägga sådana stöteste¬
nar i dess väg som att borttaga eu betydlig del af ett ordinarie
anslag.
Jag vet visserligen, att Sverige i närvarande stund icke har
några lyckliga ekonomiska förhållanden, och jag behjertar fullkomligt
de framställningar, som både uti Stats-Utskottet och i Kammaren blif¬
va gjorda derom att den största sparsamhet bör iakttagas, men jag-
tror att någon missuppfattning här gjort sig gällande, efter som
här talas om att det nu skulle vara i fråga ytterligare betunga na¬
tionen, att taga ytterligare skatter ur folkets fickor. Det är aldrig
fråga om något sådant. Det är snarare fråga om att taga ur stats¬
kassan, som för närvarande är den enda rika kassa i landet, de be¬
sparingar der finnas, utan att på något sätt lägga på nya bördor,
samt låta dessa besparingar gå ut på eu väg, der de snarare leta sig
väg till folkets fickor än tvärt om.
Men, invänder man, är det skäl att ideligen upprepa dessa öf-
ningar, som blott lära de gamle hvad de lärt tjugu gånger förut.
Mine herrar! Det fans en tid, då öfningarna till största delen hade
en sådan karakter; men vi få icke glömma, att alla de öfningar, som
anordnats för svenska armén under de senare åren, icke haft detta
skaplynne. Öfningarna lära nu mera både befäl och trupp mycket
både nytt och nyttigt, de äro icke längre tomma repetitionsöfningar af
handgrepp och dylikt, de äro taktiska öfningar, planen för dem är
uppgjord med ledning af de senaste krigens erfarenheter, och om det
kommer, såsom man berättat, officerare och soldater tillbaka från
dessa öfningar och säga, att de icke lärt något af dem, så säger jag:
afskeda dem strax, ty de äro då uppenbarligen sådana, som icke
kunna lära.
Jag skulle gerna biträdt min ärade vän på hallandsbänken i
hans förslag om en skrifvelse i ämnet till Kongl. Magt; ty det vore
icke något ondt i att säga till regeringen hvad den skrifvelsen skulle
innehålla: hållen hären genom öfningar i tjenstbar! skick, och om I
dervid kunnen göra några besparingar, så gören det. Men om nu
Kammaren i syfte att få en sådan skrifvelse beslutar återremiss af
denna punkt, kan det nu endast hafva det resultat, att Utskottet in¬
kommer med förklarande, att Medkammaren redan fattat beslut, och
att vi skola göra detsamma. Vi skulle således endast tvingas till
S;o 31. 28
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Ang. nedsatt- gamma diskussion och pröfning igen efter några dagars förlopp, som
nmg i anda- nu ■ oc}j jao- hemställer, huru vida vi icke kunna hafva den lit till
arméns vapen- regeringen, hvdkens ledamöter under sa val denna som den vidlyf-
öfningar. tiga debatt, som nyligen här afslutats, varit talrikt tillstädes i Kam-
(Forts.) maren, att den, äfven om den förut icke visste, att sparsamhet i Sveri¬
ges land för närvarande väl behöfves beträffande så väl statens som
enskildes utgifter, nu fullständigt förnummit och äfven lagt på sin¬
net de talrika, ja nästan enhälliga uttalanden i detta syfte, som un¬
der dessa dagar fälts i Kammaren. Ofvertygad om, att dessa munt¬
liga uttalanden skola lika mycket, som en skrifvelse skulle göra,
behjertas af regeringen, att vi icke kunna lemna i bättre händer det
omsorgsfulla användandet af det anslag, som under flera år utgått
för upprätthållande af svenska arméns krigsduglighet, samt att hvad
nu begärts icke skall motverka utan främja en kraftig sträfvan att
skaffa oss ett nytt, ännu bättre försvar, anhåller jag om bifall till
reservanternas förslag.
Herr Danielson: Herr Krigsministern yttrade, att de bespa¬
ringar, jag omnämnde och som årligen uppstodo på detta anslag,
voro att anse såsom extra anslag, dem Riksdagen vid olika tillfällen
gifvit. Jag ber att i detta fall få hänvisa till det utdrag af riks-
hufvudboken, som utdelats ibland Kammarens ledamöter och som
under rubriken »Indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapen-
öfningar» upptager anslaget under namn af reservationsanslag samt
visar att behållningen deraf till år 1882 var 222,639 kronor 65 öre.
Inom Utskottet, der man hade dessa siffror att tillgå, trodde man
icke att de extra anslagen infördes under rubriken reservationsanslag
och således icke vore sammanblandade dermed. Nu har Herr Krigs¬
ministern visat oss andra siffror, men jag tror det oaktadt att jag har
anfört tillräckligt talande skäl för min åsigt.
Jag begärde egentligen ordet med anledning af den värde
talarens på östgötabänken uttalade missnöje öfver att jag kallade
de indelta soldaterna med namnet »gamla gubbar». Detta var ernel-
lertid icke annat än ett citat af Herr Abraham Rundbäcks ord, så
att, om han skall vara ond på någon, bör det vara på Herr Rund¬
bäck och icke på mig.
Herr Statsrådet Ryding: Med anledning af den siste talarens
yttrande skall jag be få nämna, att den kontanta behållningen vid
1882 års slut på anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjä-
garecorp’s vapenöfningar är officiel! uppgifven till 222,639 kronor
65 öre. Det var detta belopp, som jag i rundt tal angaf med 220,000
kronor.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
meningar, som förekommit, gaf Herr Talmanen propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan, dels på ärendets återförvisande till
Utskottet för förnyad behandling samt dels på afslag å Utskottets
hemställan och beviljande af det utaf Kong], Maj:t i förevarande af¬
seende äskade anslag, af h vilka propositioner den sistnämnda af Herr
Lördagen den 21 Mars, e. in.
29 N:o SI.
Talmannen förklarades vara med öfvervägande ja besvarad. Som Anu- nedaätt-
votering emellertid begärdes, blef, sedan till kontraproposition an- ning.1 ?nsla~
tagits yrkandet på bifall till Utskottets framställning, nu uppsatt, \u-9et tl.11 indeha
steracl och anslagen en så lydande omrostnmgsproposition: ofningar.
(Forts.)
Den, som, med afslag å Ståts-Utskottets hemställan i 10:de punk¬
ten af Utlåtandet N:o 10 a, vill, att anslaget till indelta arméns
samt Yermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar skall i riksstaten för
år 1886 upptagas med det af Kongl. Maj:t äskade belopp, 1,322,300
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Ståts-Utskottets förevarande
hemställan.
Voteringen utvisade 85 ja och 110 nej; varande Utskottets hem¬
ställan sålunda af Kammaren bifallen.
Punkterna 11—14.
Biföllos.
Punkten 1.5. Ang. nppfö-
rande på ordi-
. Kongl Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte bland denna ZnLattm
hufvudtitels ordinarie anslag, näst efter anslaget till fortifikationen, trängen.
uppföra såsom reservationsanslag, under benämning »trängen», det för
trängbataljonen nu å extra stat anvisade anslag å 198,000 kronor;
äfvensom, medgifva, att de besparingar, som fortfarande under upp-
sättningstiden kunde å de för trängen afsedda medel beredas, fino-e
disponeras till bestridande af uppsättningskostnader och öfriga med
organisationens genomförande förenade utgifter.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 89) hade Herr
J. A. Sjö af anförda skäl föreslagit, att Riksdagen icke måtte be¬
vilja ofvanberörda anslag.
Med anledning häraf hemstälde Utskottet att, i enlighet med
Herr J. A. Sjös yrkande, och med afslag å Kongl. Maj:ts föreva¬
rande framställning, det begärda anslaget till trängen icke måtte af
Riksdagen beviljas.
Herr Key, som efter föredragning af denna Utskottets hemställan,
erhöll ordet, anförde: Den behandling, som denna Kammares medlemmar
af Stats-Utskottet låtit den 4:de hufvudtiteln undergå, synes mig likna
framfarten af en cyklon. Spillror beteckna dess väg. Gamla rotfasta
stammar stå afbrutna i topparne, unga träd, planterade af regering
Nso 31. SO
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Ant/, uppför
rande på Gräl
narie stat af
anslaget till
träng en.
(Forts.)
och Riksdag gemensamt, äro uppryckta med rötterna. Bevis härpå
; är, bland annat, den behandling, som trängen undergått, då den blifvit
struken. Det ligger något jernhård! och kallt i detta strykande af
trängen. Jag skulle frukta detta såsom något mycket ödesdigert, om
jag icke vore öfvertygad om, att de ärade ledamöterne af Stats¬
utskottet här hade tagit på sig ett stramande och inklämmande poli¬
tiskt pansar, under hvilket ett hjerta dock klappar för här ifråga¬
varande sak, varmare och mera välvilligt än hvad som visar sig i
deras förslag. De hafva strukit anslaget till trängen, trots allt hvad
som utom och inom denna Kammare under föregående debatter der¬
om framstälts rörande den oundvikliga nödvändigheten af en väl
ordnad träng, så vida vi icke vilja riskera att utsätta den lilla armé vi
hafva, i fall den blir kallad till den tjenstgöring, för hvilken den är bil¬
dad, för olyckor, större än några andra, utsätta den för decimering
af sjukdom och elände. Exemplen för att detta blir den armés öde,
för hvilken man icke under freden utbildat och väl inöfvat en träng,
äro talande, siffrorna äro omutliga, erfarenheten derom kan icke
vederläggas.
Hvad den vittnar, har under föregående debatter i frågan blifvit
i denna Kammare framstäldt. Jag vill endast erinra om, huruledes,
endast af brist på en väl ordnad sjukvård, af en armé på 60,000
man dogo af sjukdom under ett år 21,191 man, under det att sida
vid sida med dem låg under samma tid en annan armé, som hade
en väl ordnad sjukvård och vid hvilken af 50,000 man af sjukdom
dogo blott 606. Det är de; engelska och franska arméerna, som gif-
vit detta exempel under sista tiden, då de lågo på Krim. Det synes
mig vara eu temligen allmänt utbredd föreställning bland represen¬
tanterna i denna Kammare, att det skulle vara af mindre vigt att
hafva eu väl ordnad sjukvård för armén på förhand ordnad vid ett
krig, som föres i det egna landet. I trots af att förut bevis blifvit
framdragna på, att denna föreställning icke är sann, har man dock
åter och åter förnyat sina påståenden i denna rigtning, otillgänglig
för alla skäl och bevis. Vi hafva dock tillräckligt talande vittnesbörd
i denna fråga från sista kriget mellan Frankrike och Tyskland.
Franska armén förlorade då 150,000 man och den tyska endast
44,778. Det är berälmadt att lika många tyskar som fransmän stu¬
pade på slagfältet; den stora öfvervigten i dödlighet hos fransmän¬
nen berodde på det dåliga sanitetsväsendet i den franska hären, hvil¬
ken dock stred i eget land. Tyska armén, som låg i främmande
land, förlorade blott V;! mot den franska armén. Jag behöfver icke
återkalla i herrarnes minne exemplen från våra egna krig med den
olyckliga erfarenhet, som de lemna! oss. Men då nu erfarenheten
är sådan, måste väl Stats-Utskottet hafva haft starka skäl för sitt
afstyrkande af anslaget till trängen. Utskottet säger, att det »i till-
lämpliga delar» åberopar motionären Herr Sjös motiv. Jag ber
då att till en början få fästa mig vid ett par af dessa.
Motionären yttrar: »jag tror mig äfven kunna uttala den förmo¬
dan, att då vårt land ej hittills behöft några värfvade trängbataljoner,
skola ej heller för närvarande sådana erfordras». Att ett sådant ytt¬
rande kan förekomma i en motion, kan jag möjligen förstå, men att
Lördagen den 21 Mars, e. in.
31 N:o 31.
Stats-Utskottet upptagit det såsom stöd för sitt utlåtande, är mig
obegripligt. Ty om erfarenhet om behöfligheten af en träng och en
ordnad sjukvård skall finnas någonstädes, så är det väl hos oss.
Herrarne må blott tänka på förhållandena under pommerska kriget
och på det öde, som vårt landtvärn undergick i början af detta år¬
hundrade. Vi hafva sedermera glömt detta under fredens dagar,
men det är icke för fredliga tider utan för krigets, som vi ordna
dessa förhållanden. Att erfarenheterna, visande krafven på trängen
under fredstid, kunnat af Stats-Utskottet, med glömska af den dyrt
köpta erfarenheten från våra krig, åberopas som grund för trängens
organisation, förefaller mig rent. af obegripligt. Motionären yttrar vidare:
»utan må den tjenstgöring, hvilken nu ifrågasatts att bataljonen ensamt
skulle sysselsätta sig med, kunna uträttas af andra regementen». Ja,
detta är ett i högsta grad märkvärdigt motiv. Det påminner mig om,
huru det gick till i en teaterpjes, der de som spelade röfvare i första ak¬
ten blefvo ålagda att spela prester i den andra. Om något sådant
kan gå an på en teater, kan det dock icke gå för sig i krig. Den som utbil¬
dat sig för att blifva röfvare, och genom öfning vunnit den tekniska
färdigheten och de egenskaper i öfrig!, som fordras för att med fram¬
gång drifva det yrket, torde i allmänhet mindre lämpa sig för att
blifva prest. I krig kan man icke kasta en person, som är utbildad
för en viss verksamhet, in på ett helt annat och för honom främmande
verksamhetsområde. De, som skola fullgöra sjukvårdssoldaternas ålig¬
ganden, behöfva så mycken underbyggnad och öfning, att man icke
kan i all hast öfverlemna åt andra regementens soldater att fullgöra
trängens pligter i detta hänseende, de hafva utbildats för helt andra
göromål. Stats-Utskottet synes icke heller sjelft hafva ansett detta
skäl eller rättare detta motionärens förslag fullt tillfredsställande, utan
anför för sin del några egna, om ock helt kort angifna skäl för trän¬
gens strykning, men ty värr äro äfven de af samma underhaltiga be¬
skaffenhet. Såsom sitt väsentligaste skäl anger Utskottet, att, enligt
hvad Utskottet erfarit, »militärläkare och sjukvårdssoldater redan före¬
finnas i förhållande till härens nuvarande styrka». Jag vet icke rätt,
hvad Stats-Utskottet menar med »härens nuvarande styrka»; menas
härmed vår armé på fredsfot, eller på krigsfot? men det vet jag, att
såsom detta yttrande här förekommer, kunde det kanske lugna her¬
rarne och insöfva Eder i den tron, att allt hos oss vore med
trängen väl bestäldt, och att vi hade sjukvårdssoldater och läkare till¬
räckligt för härens nuvarande styrka på krigsfot. Det kunde komma
att hvila tungt på Utskottet, om någon röstade för afslag å detta
anslag under tillit till nämnda uppgift, ty denna är icke öfverens¬
stämmande med verkliga förhållandet. De sjukvårdssoldater, som
finnas, äro sådana, som vid ett krig under alla förhållanden måste
åtfölja sina corpser eller regementen, och de läkare, som finnas, äro
ett fåtal mot hvad som behöfves i krig, och äfven de måste ju följa
regementena under deras fortsatta rörelser. Men hvar har då Stats-
Utskottet dessa sjukvårdstrupper, som för öfrigt måste med nödvän¬
dighet finnas, då armén ställes på krigsfot och rycker i fält. Icke är
det nog med att hafva tillräckligt med sjukvårdssoldater för armén
på roten, utan det är nödvändigt att ordna förhållandena, jemväl när
Ang, uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen,
(Forts.)
ÄT:o 31. 32
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
dessa soldater skola rycka in i tjenstgöring, för det ändamål, hvartill
de äro utbildade, och för hvilket hela armén måste vara organiserad,
nemligen kriget. Hvar hafva vi de sjukvårdstrupper, som icke skola
följa regementena, utan först när de olika corpserna sammanföras, de
olika vapenslagen samverka skola rycka fram och träda i egentlig
tjenstgöring, utan att införlifvas med de olika corpserna? Hvar äro
de, som skola uppsamla de sårade på slagfältet, bär omedelbart göra
första förbindningarna, stilla blodflödena o. s. v., samt föra de sårade
till närmaste förbandsplatser, hvar finnas de, som der skola biträda
läkaren? Hvar äro ytterligare till en början de, som skola forsla de
sårade vidare till första liniens sjukhus? Tillåt mig att innan jag
går vidare nämna några ord om dessa sjukhus? De måste för en
arméafdelning, sådan som vår, uppgående till ungefär 16,000 man,
vara ej mindre än åtta stycken, alla flyttbara, inrättade i arméns rygg,
och hvardera rymmande 150 man. För att förekomma ett missför¬
stånd, som vid föregående debatter eu och annan gjort sig skyldig
till, vill jag erinra, att herrarne icke få fatta dessa sjukhus såsom
några stora hus. Det är utrustningen och personalen till dem, som
måste finnas och under freden beräknas och ordnas. De inrättas för 150
sjuka i gårdar och byar eller, i nödfall, i tält, så godt man kan, men
för en arméfördelning på 16,000 man behöfvas, som sagdt, åtta styc¬
ken sådana. Hvar har Stats-Utskottet den sjukvårdspersonal, som
der skall finnas, hvar äro läkarne, som upptagas till tolf på hvarje
trängbataljon på krigsfot? De nämnda sjukhusen i första lmien må¬
ste ständigt evakueras; de patienter, som kunna föras vidare, måste
aflösas och lemna plats för nya ankommande sjuka. De föras då
till andra liniens sjukinrättningar, som ligga på etapplinien, och de
föras, när deras tillstånd det medgifver, ytterligare längs etapplinien till
3:dje liniens inrättningar. Hvar har Stats-Utskottet de sjukvårdstrupper,
som behöfvas för dessa 2:dra och 3:dje liniens sjukinrättningar? Hvarfin-
nas de, som skola besörja transporterna? Hvar finnas de härför behöfliga
sjuktransportkolonnerna? Det är en ytterst invecklad mekanism allt detta,
och finnes det icke folk, som för de här angifna svåravärfven är väl öfvadt,
kan detta medföra den största fara, hela mekanismen gå sönder och de
största olyckor förorsakas. Jag beklagar sålunda det anförda yttrandet af
Stats-Utskottet, och hvem som lemnat Stats-Utskottet de upplysningar,
som det säger-sig hafva erhållit, är mig obekant, men säkert är, att de ej
öfverensstämma med verkliga förhållandet, och att Stats-Utskottetblifvit
missleda Stats-Utskottet yttrar vidare att Utskottet anser: »att, be¬
träffande manskap för den allmänna trängen, sådant lämpligen kan
utbildas vid eu särskild trängskola, dit soldater kunna från de
värfvade regementena turvis kommenderas».
Hvad nu Stats-Utskottet menar med »den allmänna trängen» är
för mig oklart, men jag förmodar att det menat den delen, som
icke skulle tillhöra sanitetscorpsen. Den vill Utskottet nu utbilda vid
eu särskild trängskola. Det synes mig, att detta utgör ett myc¬
ket dåligt motiv för att icke bevilja anslaget åt den trängbataljon,
som redan börjat uppsättas, och hvarom här är fråga. Man bör ju
enligt Stats-Utskottets mening söka åstadkomma eu särskild träng¬
skola. Nå väll En trängskola är nödvändig. Vid den måste öfnin-
Lördagen den 21 Mars, e. in. 33
gar försiggå; öfningar, ledda af män, som härför särskild! utbildats,
och under deltagande _ af manskap, som kan vara en föresyn för de
nyintagna. Skulle ej just den nu ifrågavarande trängbataljonen väl
egna sig för att blifva en sådan öfningsskola? Hvarför då stryka
den? Vill Stats-Utskottet, sedan detta skett, verkligen uppsätta en
ny särskild trängskola?
Men Stats-Utskottet har säkert haft några andra skäl för sitt
afslag, än . dem det anfört, ty dessa kunna ej bestå inför den allra
lättaste kritik. Jag återkommer då, vid sökandet efter dessa skäl,
till den åberopade motionen, som »i tillämpliga delar» ju utgör stöd
för Stats-Utskottets afslag. Der böra vi finna, hvilka de egentlio-a
skälen varit, och de ligga i sjelfva verket i följande motionärens
yttrande:
»Det är allt för väl bekant, att under de senare åren bland lan¬
dets _ befolkning den åsigt allt mer och mer gjort sig gällande att
Sverige, med sitt af Imf omflutna läge, ej skall behöfva stort starkare
försvar än det vi nu ega; och då härtill kommer att Riksdagen gång
efter . annan uttalat sig för att ej vilja vara med om någon ökning
för försvarets stärkande, förr än Kongl. Maj:t i sammanhang der¬
med 1 sm helhet framlägger förslag för afskrifning af så val grund¬
skatter som indelningsverk. Man kan ej heller annat än med skäl
uttala sin förvåning öfver att Kongl. Maj:t, på sätt nu synes, partielt
vill öka försvarsbördorna utan att vilja nog tillräckligt 'beakta jord¬
brukare (modernäringens) berättigade anspråk på rättvisa i be¬
skattning.»
Der hafva vi skälen, mine herrar! Derför vill icke motionären,
och följaktligen icke heller Utskottet, bevilja anslag till trängen.
Må det gå med vår armé, om den kommer ut i fält, huru som helst!
Må den utsättas för sjukdomar och undergång! Må våra söner, som
kämpa för oss och vårt lands frihet, lemnas qvar på slagfälten såsom
vid Solferino, såsom vid Gorni-Dubnak under det sista ryska krio-et,
må de lemnas. qvar i da^ar, i veckor på slagfältet, vi befatta '"oss
icke dermed, vi bry oss icke om, huruvida vår armé är stridsduo-lio-
eller ej, förr än våra grundskatter blifvit afskrida! Då först skola
vi taga dessa saker i närmare betraktande, och se till hvad vi kunna
vara hågade att göra.
T o O
Jag vet icke om den värde motionären, Herr Sjö, har någon
son; det kunde i sådant fall hända honom, att han kom till armén
för att uppsöka denne son, men fann honom icke i ledet, icke på
sjukhusen, men väl, efter åtskilliga dagars sökande, på slagfältet,
kanske obetydligt sårad, men döende derför att någon hjelp icke el¬
näts honom i tid. Kanske skulle han då mötas af den frågan från
sonen: hafva nu ändtligen grundskatterna blifvit afskrifna, så att
jag och alla de, som ligga strödda på fältet här omkring mig, kunna
få föras bort härifrån och åtminstone få dö under menniskors vård?
Hvad skulle motionärens svar då blifva? Med hvad känslor skulle
han mottaga denna fråga? Jag vet icke, sade jag, om motionären
har någon son, ej om han har några anförvandter, inför hvilka han
kunde komma i .den belägenhet, jag skildrat, men ingen förmår säga
hvilken af oss i denna Kammare detta öde kan drabba, och huru
Andra Kammarens Prat. 1885. N:o 31.
S:o 31.
Ang, uppfö¬
dande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
3
K:o 31. 34
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
tv ängen.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. in.
stå vi då inför dem,hvilkas lif och väl är eller borde vara oss kärast af allt?
Må hända skall icke ett sådant öde träffa någon af oss, men det. vet
jag, att går vår armé ut i fält och det gäller på allvar, och vi då
icke sörjt,” medan tid dertill fans, för trängens ordnande, så skola.tu¬
sental af landets söner omkomma af vanvård, blott af den .anledning,
att vi med kallt blod sagt nej till ordnandet af vår armés förpläg-
nad och sjukvård. Må den, som har hjerta och mod dertill, bära
ansvaret härför! — .lag kan det icke, och jag är öfvertygad att fler¬
talet af denna Kammares ledamöter skola känna börden af detta.an¬
svar alltför tung, och att de derför, lika med mig, skola yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
1 detta anförande instämde Herrar Granlund, Sandwall, Ohrwall,
Wendt, Friherre Fock, The sträft. Johansson från Stockholm, Friherre
Staclcelberg, Söderblom, Ekeborgh, Petersson i Hamra, Helander, Lund¬
berg, Gihson, Palnuer, Fredenberg, J. Larsson, Unger, Andersson i
Smedbyn, Sjöcrona, Roth, Friherre Tersmcden, Pund al, Blomberg,
Ljunggren, Schenström och Sundin.
Herr Talmannen, nu anländ, lemnade ordet åt:
Herr Danielson: Den föregående talaren har sagt, att denna
fråga var oklar, och jag åtminstone kan icke begripa, att han gjort
den klarare. lian har framhållit den sådan, som om det här vore
fråga om att på slagfältet uppsöka döende och sårade eller draga
försorg om deras vård. Jag ber Herr Key vara så god. och redu¬
cera frågan till hvad den i verkligheten är, så behöfva vi icke höra
så mycket i den der storslagna stilen.
Här gäller frågan att anskaffa en träng af 240 man; det är hela
affären. Denna träng är för öfrig! icke afsedd att gå ut på slagfäl¬
tet för att uppsöka sårade; detta skola sjukvårdstrupperna göra.
Trängen är något helt annat. Denna skall hafva omsorg om an¬
skaffande af lifsförnödenheter, och hör derföre icke till sjukvårds¬
trupperna.
Det är således icke skäl att förvilla saken med fullt uppsåt, utan
taga den sådan den verkligen är. Jag vill icke förneka behofvet af
arméns förbättring, men vill Kongl. Maj:t göra det, kan han göra
det lika väl med nu tillgängliga medel, ty Kongl. Maj:t har utväg
dertill. Man kan räkna på att få 240 man, om man vill taga dem
från den värfvade armén och öfverföra dem till trängen. Hvad hin¬
drar för öfrigt Kongl. Maj:t att rekrytera de nu varande vakanserna?
Då vore man visserligen inne på indelta armen, men det skadade
väl icke. Härigenom skulle detta ändamål kunna vinnas. Hvad be¬
träffar sjelfva sjukvårdssoldaternas utbildning, är sörjdt derför så° väl
på Karlsborg som i Stockholm, och de hafva, såsom också är åbe-
ropadt i betänkandet, 3 kurser om året. Jag tror icke, att dessa
siffror kunna jäfvas, och jag hemställer till herrarne, att man måtte
nyktra till något och se saken sådan den är, samt icke spela upp
känslorna alltför galet. Vi skola väl icke måla ut det, som ginge vi
på slagfältet, utan frågan är, huru man skall ordna saken på sätt
Lördagen den 21 Mars, e. m. 35
fke kan, utan att under fred nödgas hålla särskilda trupper för detta
ändamål. Och det tror jag Kong!. Maj:t kan. Ilerrarne veta, att
hela var armes numerär uppgår till omkring 37,000 man. Om man
deraf toge 200 man till sjukvårdssoldater och hölle armén t. ex på
3b,800 man, hvad betydde detta på arméns styrka? Icke en smula!
Och detta är hvad Riksdagen sade i fjor, att om Kong!. Makt ville
ordna trängen inom förefintliga anslag, hade Riksdagen icke nå^ot
att säga derom. Men derpå synes Kong]. Maj:t icke hafva velat
lyssna. Det är endast af besparingsskäl, som man icke vill i onödan
under fred uppoffra mer än som behöfves, och jag är öfvertyo-ad
att om de soldater, hvilka gå på post här i hufvudstaden, hade en
särskild, trängskola, .skulle icke deras arbete försämras och ända¬
målet vinnas... Jag vill ännu en gång nämna, att hela affären är 240
man, ty det öfriga är nemligen befäl. Nu kan visserligen sägas, och
lag väntar den invändningen, att i fjor biföll Riksdagen änskönt men
herrarne veta väl under hvilka förhållanden det dä skedde. Det
gick då genom gemensam votering och med endast ett par rösters
öfvervigt. M är det för öfrig! icke fråga om samma sak, utan om
att sätta anslaget på ordinarie stat, och då bör man vara ännu för-
sigtigaie. bkjutes detta belopp på ordinarie stat, får man bygga nya
kaserner, och då är man snart uppe på en half million eller&mera.
Och detta.tror jag icke vara nödvändigt under nuvarande förhållan-
den, ty vill Kong!. Maj:t af öfriga vapenslag uppöfva träng- och
sj uk var ds soldat er, så kan det ske. Man skall icke, som sagdt, alltför
orimligt måla på, och jag tror icke, man behöfver jemföra våra förhål¬
landen med de stora, utländska krigen. Min öfvertygelse är, att, om
kug inträffade och. vi i sa fall nödgades låta våra söner komma under
vapen, .skulle hvarje hem stå Öppet för de sårade. Man kan visser¬
ligen säga, att det icke låter sig lätt göras, men vi böra tänka på
de nuvarande kommunikationernas beskaffenhet — i 1809 års kri»
var det illa bestäldt här med dem — och med den renlighet ocE
snygghet, som numera är rådande, och som det är mig en |lädje att
Vitsorda, bör det kunna ordnas på så sätt. Jag föreställer°mig, att
1 händelse .af krig skulle vederbörande krigsstyrelse försöka hålla en
jernvägslime öppen för de sjukas transport, som möjligen förekomme,
och nog vill man hoppas att tillräckligt folk förefinnes att samla upp
de sårade från slagfältet. Jag säger ännu eu gång, att träng icke
är detsamma som sjukvårdstrupp, och om man skiljer på detta, tror
.jag icke frågan blir så stor. Jag hemställer om bifall till Utskot¬
tets förslå».
O
Herr Statsrådet Ryding: Det slut, hvartill Utskottet kommit,
äi sorgligt, och det är desto sorgligare, som de angifna skälen icke
tala ens den lättaste kritik; de af Stats-Utskottet angifna skälen hvila
helt och hållet på okunnighet om hvad som menas med en träno-
efter nutida begrepp. Hade någon militär från Andra Kammare^
suttit 1 btats-Utskottet och deltagit i denna motivering och derpå
grundad!: beslut,, skulle , jag gissat, att det varit en sådan, som väl
följt med forna tiders krig, men icke följt med hvad, som i senare ti¬
der rört sig inom organisationsområdet. Jag skall emellertid nu
N:o 31.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 31. 3ö
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
tv äng en.
(Forts.) i
Lördagen den 21 Mars, e. m.
försöka klargöra för Kammaren, huru en träng efter nutidens be¬
grepp är organiserad, och då skall väl sedermera allt tal om att det
nu är tillräckligt med sjukvårdssoldater och läkare för krigsbehof i
Sverige förfalla, hoppas jag.
Trängen delas i två delar. Den ena är »trupper äng em eller
hvad i dagligt tal vanligtvis kallas trossen, som följer armén och är
fördelad på de olika regementena eller bataljonerna och följer dessa
steg för steg. Den andra delen kallas den -»störa trängen» och den
underhåller förbindelsen mellan hären och operationsbasen eller —
begripligare sagdt — hemorten, der alla förråd böra vara samlade.
Truppträngen fördelas åter i den s. k. »str t (Iströ ngen» — hvilken,
såsom namnet antyder, är nödvändig för att truppen skall kunna
underhålla sjelfva striden, och hvilken medför sjuktransportvagnar, för-
binderivagnar och ammunitionsvagnar, således materiel för sjukvården
vid bataljonen—och vidare »hagag sträng em, som medför pack-, intenden¬
tur-, persedel- och marketenteri vagnar. Vid »stridsträngen» finnassåle-
des förbinderivagnar med sina läkare och sjukvårdssoldater samt sjuk¬
transportvagnar med materiel för den första vården af de sårade, hvilka
från slagfältet upphemtas af fyra på hvarje kompani särskild!inöfvade sol¬
dater, de s. k. »sjukbärarne», hvilka föra de sårade till den förbinderiplats,
som ordnas strax bakom stridslinien och kallas »hjelpförbinderiplatsen».
Detta är hvad som behöfves för sjukvården vid sjelf v t truppen, och
denna sjukvårdspersonal får icke aflägsna sig längre från sin batal¬
jon än till hjelpförbinderiplatsen, dit den skall föra den sårade, men
sedan hjelp der lemnats, skall den återvända och följa med truppen;
följa truppen, således lemnande de sårade vid hjelpförbinderiplatsen.
För den ytterligare vården af de sårade finnes i detta ögonblick in¬
genting ordnadt här i Sverige.
Jao- skall nu be att för en stund få öfvergå till de af Stats-Utskot-
tet anförda skäl för sitt afslag. Utskottet säger först, att det nu i Sve¬
rige finnes nog med militärläkare och sjukvårdssoldater i förhållande
till härens styrka. Icke ens detta — det först, framdragna skälet —
håller streck. Enligt nu gällande mobiliseringsplan för svenska ar¬
mén skall det finnas sjukvårdssoldater vid truppen till ett antal af
559 man. Sjukvårdssoldaterna hafva utbildats under tre^ årligen
hållna kurser vid garnisonssjukhusen i Stockholm och å Karlsborg
och endast den omständigheten att icke ett tillräckligt antal sjuk-
vårdssoldater kunnat utbildas, har gjort, att det behöfliga antalet in¬
skränkts till 559. I alla nya härordningar anses dessutom en sjuk-
vårdssoldat böra medfölja hvarje kompani; styrkan vid ett sadant
uppgår till 200 ä 250 man, och det torde således vara väl behöflig!
för °en sådan stridande styrka, att hafva en sjukvårdssoldat för sitt
behof. Tillägger jag nu till förutnämnda siffra, 559, det antal, som
sålunda borde finnas vid kompanierna, uppgår hela antalet till 839
sjukvårdssoldater. Men oaktadt utbildningen af sjukvårdssoldater
pågått sedan början af 1870-talet, funnos den 1 Januari 1885 icke
mer än 531, och således förefans då en brist af ej mindre än 308
sjukvårdssoldater, och detta dock endast för den första omedelbara
sjukvården.
Jas beo-ao-nar här tillfället att upplysa äfvenom en annan härmed
C5 Ö O x x *
Lördagen den 21 Mars. e. m.
37 N:o 31.
sammanhängande sak. Kostnaden för sjukvårdssoldaternas utbildning
har hittills bestridts af en till Kongl. Maj:ts förfogande stäld fond,
kallad volontärsvakansmedelsfonden. Volontärerna skola, såsom be-
hekant, gifva »beställningsmän» till armén, och vakansafgifterna —
då platserna ej äro besatta — gå till denna fond. Derför användes
fonden för utbildandet af dylika »beställningsmän», d. v. s. af sjuk¬
vårdssoldater, hofslagare, timmermän o. s. v. Men då Kongl. Maj:t
bestämde, att kostnaden för utbildandet af sjukvårdssoldater skulle
bestridas från denna fond, anade man icke huru stora behofven
skulle blifva, och följden har blifvit att, såsom jag funnit af riks-
hufvudboken för år 1882, volontärsvakansmedelfondens inkomster un¬
der samma år uppgingo till 35,000, men utgifterna deremot till
86,000 kronor. Från denna fond bestredos då jemväl kostnaderna för
läroböcker till volontärskolorna. På detta sätt har fonden nu nedgått från
en half million till —jag tror — 226,000 kronor, och fondens inkomster
minskas nu naturligtvis ytterligare derigenom, att de inflytande rän¬
torna blifva mindre. Det torde vara begripligt, att fonden under så¬
dana förhållanden — då utgifterna äro så stora — snart kommer att
taga slut, och denna omständighet har nödgat Kongl. Maj:t att från
innevarande års början ytterligare inskränka utbildningen af sjuk¬
vårdssoldater. Kongi. Maj:t kunde också göra detta med mera fre-
dadt samvete, alldenstund uppsättandet af eu trängbataljon med der¬
uti befintlig sjukvårdspersonal var beslutadt, och Kongl.' Maj:t under
sådana omständigheter icke för det närvarande ansåg skäl begära af
Riksdagen ett särskildt anslag för utbildande af sjukvårdssoldater.
Emellertid gifver Riksdagen nu intet särskildt anslag för utbildning
af dylik personal.
Så förhåller det sig nu emellertid med denna af Ut¬
skottet. upptina tillräckliga tillgången på sjukvårdssoldater; dessa
sjukvårdssoldater, som skola föra de sårade endast till »hjelpförbin-
dareplatserna». Men der skola dessa sedermera öfvertagas af den
allmänna stora trängen, d. v. s. 1/rängbataljonernas sjukvårdsafdel¬
ning ar, som hafva att vidare vårda dem och föra dem dels till de
s. k. »flyttande sjukhusen» som åtfölja armén, och hvilkas antal ut¬
gör 8, för hvarje arméfördelning, hvartdera för 150 sjuke. Hela den
personal, som skall sköta dessa sjukhus, felas för närvarande, om
trängbataljonen indrages. Vidare skola de sjuke föras från de flyt¬
tande sjukhusen till de sjukhus, som ligga vid den närmaste kommu-
nikationslinien med hemorten, étapelinien, och de der inrättade s. k.
étapesjukhusen. De sjuke, som kunna tåla att flyttas vidare, föras
derefter med särskildt ordnade jernvägståg eller ångbåtar till sjuk¬
vård i hemorten, hvarest det naturligtvis är lämpligast och behagligast
för dem att vårdas. Detta är den s. k. evakuationen. För alla dessa
olika förrättningar finnes nu ingen särskild personal utbildad.
Men, säger Utskottet: äfven läkare förefinnas i ett tillräckligt
antal i förhållande till arméns o nuvarande styrka. Ja, dermed för¬
håller sig på följande sätt. År 1794, då arméns styrka var vida
mindre än nu — ty I veten väl, mine herrar, att med nuvarande
åsigter i fråga om militära förhållanden, alltsedan början af detta
århundrade de stridande arméernas styrka växt allt mer och mer —
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 81. 38
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. m.
då beräknades behofvet af läkare till 600. År 1839 var en komité
'tillsatt för att afgifva förslag till ordnandet af landtförsvaret. Den
gjorde upp en beräkning, upptagande arméns styrka till 100,000
man, och anslog då det behöfliga antalet läkare till 740. 1853 års
statsverksproposition upptager behofvet af läkare till 600, då likväl
endast största bristen dermed skulle anses vara afhjelpt. 1855 års
förordning om sjukvården i fält, den förordning, som ännu är gäl¬
lande, fordrar, enligt der lemnade föreskrifter, tillämpade på det s. k.
Abelinska förslaget för arméns större krigsfot, ett behof af 983 lä¬
kare och för den mindre 848. 1865 års försvarskomité beräknade
behofvet för den mindre krigsfoten till 635 och för den större till
766. 1881, då man insåg att läkarevården icke kunde ordnas på
detta sätt, emedan ett dylikt antal läkare icke kunde i landet pre¬
steras, beräknade militära helsovårdskomitén det behöfliga antalet
läkare till 380, dock under förutsättning, att det uppsattes sjukvårds-
konrpanier med utbildad sjukvårdspersonal, uppgående till icke min¬
dre än omkring 1,200 man underbefäl och manskap. 1882 års för¬
svarskomité beräknade antalet till i rundt tal 400, men under för¬
utsättning att 6 bataljoner trängtrupper uppsattes. Behofvet har
således, enligt alla beräkningar, varit 600 eller deröfver, om icke sär¬
skild! utbildade trängtrupper funnits, 380 ä 400 under förutsättning
att sådana finnas.
Huru ställer sig nu läkareantalet i Sverige? Jo, på det sättet
att det finnes mellan 600 och 650 läkare. År 1881, det sista året,
för hvilket jag har säkra uppgifter, utgjorde antalet 633, men deraf
voro 120 öfver 60 år gamla. Fråndrager jag dessa såsom icke lämp¬
liga att skickas ut, så blir återstående antalet 513, och om man så
undantager hvad som måste vara qvar, för att i hemorten sköta un¬
dervisningen, lasarett och sjukhus och eu viss procent för sjukdom,
lyten in. in., så återstår icke mer än högst 285 att för armén dispo¬
nera, Lägger man härtill de studerande, som aflagt medicine kan¬
didatexamen, och hvilka torde kunna beräknas till omkring 90, så
får man upp siffran till 375; behofvet hade beräknats till 380, dock
under förutsättning att det upprättas en stamtrupp af utbildad sjuk¬
vårdspersonal på ej mindre än 1,200 man. Det är således icke en¬
dast för att slå an på känslan, om jag säger, att med de nu varande
förhållandena de sårade, som falla på slagfältet, blifva utan vård, itv
när armén går framåt eller tillbaka, så följer truppträngens personal
med armén, och de sårade blifva qvarliggande på slagfältet. Jag
vill anföra ett par exempel ur den nyare krigshistorien, der uti det
ena brist på sjukvård ogjort sig gällande och uti det andra der
sådan funnits ordnad. År 1859 på midsommardagen utkämpades ett
slag i ett af de mest tätt befolkade land i vår verldsdel, i Lombar-
diet. Slaget vid Solferino stod, som sagdt, den 24 Juni, och ännu
den 29 lågo på slagfältet och i skogsdungarne deromkring, sårade,
halfdöda af svält och törst, och de flesta med såren stadda i förrutt¬
nelse eller »i brand», så att död eller amputation måste följa. Och
detta var dock i ett vänskapligt sinnadt land, ty Italien stod då på
fransmännens sida, och läkare skyndade till slagfältet för att hjelpa,
från Milano och från flera större städer.
Lördagen den 21 Mars, e. in.
39 N:o 31.
De, som hafva förtjensten af att först hafva mera systematiskt
ordnat sjukvården i fält, äro amerikanarne under det stora inbördes¬
kriget. Förlusterna voro i början så stora, att man fann detta vara
en nödvändighet. Jag skall nu anföra från detta krig ett slag, som
stod i Maj år 1864, och påpeka, huru der gick till, detta såsom mot¬
sats till vanvården vid Solferino. Styrkan på Nordstaternas sida
uppgick till 90 ä 100,000 man. Af dessa sårades i rundt tal I/6 eller
omkring 15,000 man. Slaget pågick den 5 och 6 Maj. Klockan 12
på dagen den 5 Maj ankommo till ambulanserna de första sårade,
och redan klockan 9 på aftonen voro vid hjelpförbinderiplatserna för¬
bundna, förplägade och försedda med bäddar 2,635 sårade. Den 6
Maj fortgick slaget och redan den 7 var evakuationen verkstäld till
Washington samt inga sårade qvar på slagfältet.
Sedermera följde flera länder i Europa efter det af amerikanarne
gifna exemplet och det var i synnerhet Preussen som grep sig an
med att ordna sitt militära sjukvårdsväsen samt sökte deri införa för¬
bättringar, i följd hvaraf Tyskland också, när kriget med Frankrike
år 1870 utbröt, hade vida bättre stäldt med sjukvården än fransmän¬
nen. Och hvad blef äfven följden? Preussarne voro i främmande
land, fransmännen i sitt eget. De sårades antal var på båda sidor
ungefärligen lika. Från preussarnes sida föreligga fullständiga, de¬
taljerade uppgifter från hvarje regemente och hvarje kompani, och
således fullt tillförlitliga. Oaktadt de sårades antal, som nämndt,
var ungefärligen lika i båda arméerna, så uppgick tyskarnes förlust
i döda till 44,778 man, men fransmännens till omkring 150,000,
således ungefär 3 gånger så många som de förres. Det finnes icke
något mera slående exempel på hvarthän det leder, om icke sjukvår¬
den är på förhand ordnad och om icke sådana trupper finnas,
hvarom nu här är fråga.
Trängbataljonerna i Sverige skola bestå delsafsjukvårdsafdelningar,
som skola tjenstgöra vid de flyttande sjukhusen m. in., och dels af
en annan sorts trupper, trängafdelningar i inskränktare bemärkelse,
som leda och öfvervälta förbindelsen med hemorten för anskaffande af
lifsförnödenheter och andra reqvisita för hären, och af den trängbataljon,
bestående af 2 kompanier, som regeringen föreslagit och förra Riks¬
dagen beviljade, är ett kompani afsedt att utgöra sjukvårdsafdelningen.
Kursen för att vid detta kompani utbildas till sjukvårdstrupp
räcker 20 månader, och på detta sätt har man trott sig kunna få en
god ersättning i stället för de kirurger och de fältskärer, som
man förr nödgades tillgripa vid krigsutbrott.
Det är gifvet, att om utbildningen blifver tillräckli gt lång, dessa
trängtrupper kunna vara till någon hjelp, men tron I, mine herrar,
att det skulle vara skäl att taga manskap från våra indelta regementen
och låta dem genomgå eu dylik kurs? Eller kan man verkligen med
allvar vilja ifrågasätta att taga våra värfvade gardesregementen, de
som äro bäst öfvade, och slopa dem såsom infanteri för att i stället
utbilda dem till sjukvårdstrupper? Det vore ett mycket eget sätt att
gå tillväga att nu söka minska stamtruppen, i synnerhet som vid mo¬
bilisering det — med den stamtrupp som finnes — icke kommer mer
än en stamsoldat på hvar 3:dje eller 4:de beväring, och med den ringa
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängenA
(Forts.)
N:o 31. 40
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trången.
(Forts.)
öfning, beväringen har, kan man väl icke beräkna eller gifva mindre.
Tager man bort stamtruppen, blir sammanhållningen mindre och den
är liten nog förut. Sjukvårdskompaniets behöflighet hoppas jag nu
att Kammaren har till fullo insett.
Det andra kompaniets manskap utbildas till hvad jag för kort¬
hetens skull skulle vilja kalla endast trängsoldater. En armé i fält
har många andra behof utom sjukvården, och alla dessa behofs fyl¬
lande — med undantag af ammunition som framskaffas af artilleriet
— sker genom furagerings-, provianterings- eller boskapskolonier, och
dessa erfordra ett icke litet antal manskap, hästar och fordon. For¬
donens antal stiger vid en af våra arméfördelningar till mellan 7 och
800. För att kunna föra fram furage och proviant för en tid af blott
fyra dagar erfordras t. ex. vid fördelningen ett antal af 530 fordon,
för andra behofs fyllande resten, men detta antal fordon finnes nu icke,
och det måste dock anskaffas särskilda fordon, särskild! lämpade för det
ändamål, hvartill de skola användas, och de fordon, som icke finnas
förut anskaffade vid trängbataljonen, måste vid krigsutbrott reqvireras.
Beväringen skall tjenstgöra såsom kuskar; hästar måste reqvire¬
ras. År det nu för mycket att hafva en utbildad trängsoldat såsom
chef för omkring hvar åttonde eller tionde fordon?
Dessa trängsoldater skola kunna reparera vagnar och seldon,
sköta hästar, packa och vårda proviant m. m. dylikt, allt saker för
hvilkas inlärande erfordras en god och mångsidig utbildning.
Den trängskola, Utskottet talar om såsom tillfinnandes vid forti¬
fikationen, behöfver fortifikationen för eget behof. Om man då, så¬
som Utskottet säger, skulle äfvenledes dit kommendera soldater tur¬
vis från de värfvade regementena, måste vid fortifikationen befälets
antal ökas, hästantalet likaledes m. m., och således i dessa hän¬
seenden icke uppstå någon besparing, förutom det att man skulle
minska stamtruppen vid de värfvade regementena, om dessa sedan
vid mobiliseringen skulle användas såsom trängsoldater.
Det går icke så lätt att vid ett krigsutbrott ordna en träng. Så¬
som exempel härpå vill jag anföra hvad som passerade 1813, då
svenskarne under kronprins Carl Johans befäl öfverfördes till Tysk¬
land för att deltaga i kriget mot Napoleon. Den 8 Maj nämnda år
samlades de svenska trupperna vid Karlskrona, då Carl Johan der
mottog och inspekterade dem. Ordnandet af trängen pågick seder¬
mera hela sommaren, på det att hären skulle kunna uppträda på
krigsteater!! i Tyskland så val rustad som möjligt. Då hären sedan
kom öfver till Tyskland, uppstod en allmän klagan öfver att trängen
var ofullständig och saknade, bland annat, lämpliga fordon.
Efter den första bataljen, i hvilken preussarne segrade, togo de
en del af fransmännens tross, och strax derefter, den 13 September,
förekommer en svensk generalorder, som befaller att vederbörande
chefer skola uppgifva skyndsamligen »huru många ammunitions-»
eller andra vagnar hvarje regemente, corps eller stab behöfver,
»medan General Bulow blifvit anmodad att till svenska armén af¬
skinna så många från fienden tagna ammunitions- och trossvagnar, som
preussiska armén kan umbära.»
Ehuru svenskarne sålunda haft tid för sin utrustning från början
Lördagen den 21 Mars, e. m.
41 N:o 31.
af Maj till medlet af September, var trängen ändock icke vid sist¬
nämnda tidpunkt fullt ordnad.
Att underhållet icke spelar någon liten rol i kriget, behöfver jag
väl icke utveckla här. Säkert är, att om trupperna icke i tid få pro¬
viant och beklädnad, så tränga sig sjukdomarne in uti hären och
dessa skörda mången gång lika många offer som de, Indika stupa
på slagfältet, Härpå hafva vi tillräckliga exempel från 1808—1809
årens krig.
Det bär sagts: träng behöfves icke vid krig i eget land.
Jag tror dock icke, mine herrar! att det är den omständigheten,
huruvida kriget föres i eget eller annans land, som bestämmer behof-
vet af träng och sjukvård. Nej, det är väl odlingen, om landet är
mer eller mindre tätt bebygdt, om lifsmedel och annat, som behöfves,
finnes inom landet i mer eller mindre riklig mängd att tillgå. Hvar
och en bör begripa, att det är mycket svårare att under ett krig
föda och vårda soldater här i Sverige, än om kriget föres på Tysk¬
lands fruktbara slätter eller i Frankrikes rika landskap, en sak som
Stats-Utskottets ledamöter måhända icke kommit att tänka på.
På grund af Riksdagens beslut förra året har Kongl. Maj:t re¬
dan vidtagit åtgärder för uppsättandet af en trängbataljon. Härtill
har Kongl. Maj:t icke blott haft rätt, utan förebråelser skulle tvärt om
hafva kunnat drabba chefen för Landtförsvarsdepartementet, om han
dröjt med dessa åtgärder. I går funnos redan vid denna bataljon
anstälda 33 man samt ansökningar inne från 22, hvilka äro inkallade
att aflägga krigsmannaeden nästa Måndag. Dessa personer äro värf¬
vare på två år, och det finnes således ett antal af omkring 50 man,
hvilka hafva laglig, på kontrakt grundad rätt att erhålla föda, kläder
och undervisning från den 1 November 1885 och till samma tid 1887.
Kongl. Majt måste således fordras medel af Riksdagen till dessas un¬
derhåll åtminstone.
Så länge man för Riksdagen icke föreslagit upprättandet af nå¬
gon träng, så länge har jao; förestält mig, att Riksdagens ansvar
skulle vara mindre tungt att bära, om i händelse af krig olyckor på
grund af vanvård och brist inträffade, men sedan sådant tal en gång
blifvit väckt och en trängbataljon till följd af lagligt beslut blifvit
bildad, så hemställer jag till Eder, mine herrar, huru ansvaret skulle
för Eder kännas, om I nu borttagen densamma och olyckorna sedan
komma öfver oss.
Herr Key: Efter det sakrika och upplysande, i detalj gående
anförande, som chefen för Landtförsvarsdepartementet nu haft, kan
jag inskränka mig till endast ett par ord.
Herr Danielson antydde, eller rättare, sade rent ut, att jag icke
visste, hvad som hörde till trängen. Jag hänvisar herrarne till mina
anföranden i denna fråga vid de två närmast föregående riksdagarne
och ber herrarne jemföra hvad de innehålla med hvad som nu blifvit
anfördt, af krigsministern. Sedan må en hvar afgöra, hvilken som
i detta afseende varit okunnig, Stats-Utskottets ledamöter eller jag.
— Och Statsrådets anförande har ju för öfrigt till fullo bekräftat
allt hvad jag i sak denna gåpg anfört. Jag beklagar för min del,
Ang. nppfö-
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 31. 42
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Ang. upp fö- att Stats-TJtskottets ledamöter icke ens gjort sig den mödan att taga
rande på ordi-Te([a på, hvad som med trängen afses, ej ens hvad trängen är för
nane stat af någonting, innan de fattade sitt beslut; vi hafva ju hört en af dem
^trängen. såga, att trängen icke hade med sjukvården att skaffa.
(Forts.) Jag ber få tillägga ett par ord för att undanrödja en an¬
märkning, som framstälts af den ärade representanten från Öland.
Han framhöll att, då man förde krig i eget land, ställningen vore
vida bättre, emedan man då hade de egna hemmen, som stode öppna
för de sårade och sjuke. Men man kan på intet vis i första hand
begagna sig af dessa egna hem, framför allt i ett land, der dessa
hem hafva så spridda lägen som i Sverige, de komma först i 3:dje
eller sista hand till begagnande och egentligen före dem, som redan
äro konvalescenter. Förra riksdagen, då jag hade ordet i denna fråga,
framdrog jag eu bild och förestälde mig, att en armé opererade i
Södermanland mot en från norr anryckande fiende, samt att vår armé
hade sin étapelinie långs jernvägen mellan Katrineholm och Nässjö.
Bakom de flyttande sjukhusen i arméns närhet måste då ett så kal-
ladt. étapesjukhus, ett 2:dra liniens sjukhus, ligga i hvardera ändan
af étapelinien, alltså ett i Katrineholm och det andra i Nässjö, samt
dessutom kanske ännu ett dylikt sjukhus på någon mellanstation,
t. ex. Linköping. De sårade och sjuke kunna möjligen i första hand
spridas omkring i hemmen i arméernas närhet, huru skola de der
kunna vårdas, huru få tillsyn af läkare, huru kunde man för dem få
trygghet, det är tusental, som det här är fråga om; för 15 procent
af den opererande armén måste sjukvård beräknas. De sjuke måste
alltjemt föras undan, så fort ske kan, först till de flyttande sjukhusen,
till de nämnda étapesjukhusen och derefter till 3:dje liniens sjuk¬
vårdsinrättningar, till depotsjukhusen och alla inrättningar man kan
för ändamålet lämpligen använda. Först här i 3:dje linien kan man
tänka på att taga de enskilda hemmen i anspråk. Först här kan
man tänka på att sprida de sjuke i de enstaka gårdarne o. s. v.,
sedan de ej mera behöfva den dagliga tillsynen. Skulle de spridas
tidigare, så vore det ju, som sagdt, omöjligt för läkarne att egna
dem sin vård. Det torde således vara uppenbart för en hvar, att, då
striden föres i eget land, de egna hemmen kunna lemna hjelp allenast
i sista hand, men den behöfves der i all den utsträckning, som der
kan lemnas. Det sista fransk-tyska kriget har ju, såsom jag alldeles
nyss anförde, på det mest slående sätt visat oss, att den armé, som
då stred i det egna landet, förlorade genom sjukdom tre gånger så
mycket folk som den främmande armén, hvilken senare hade hela
sin sjukvård och förplägnad bättre ordnad. För alla dem, som långs
étapelinierna fördes hem till Tyskland, måste der i 3:dje och sista
linien de civila sjukhusen och allt hvad de enskilda hemmen kunde
bjuda på strängt tagas i anspråk. Så skulle förhållandet äfven
blifva hos oss. Yi skulle no» behöfva anlita hemmen, men de kunna
ej taga hand om de sjuke förr än i sista hand och kunna på intet
vis afhjelpa eller minska behofvet af en val ordnad förplägnad och
sjukvård för vår armé, äfven om denna aldrig komme utom våra
landamären.
43 N:o 31.
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Herr Hedin: Herr Talman! Min mycket värderade vän, som
inledde debatten i denna fråga, har efter vederbörlig granskning
funnit, att Stats-Utskottets afstyrkande skäl icke äro särdeles starka.
Jag vill icke motsäga honom i detta fall. Emellertid torde han verk¬
ligen hafva förbisett ett skäl, uttryckt genom ett nomen proprium.
Jag skall derför taga mig friheten" att betrakta detta skäl
något litet.
I sitt utlåtande rörande några redan förut behandlade hufvud-
titlar, en eller ett par åtminstone, bär Stats-Utskottet något hårdhändt,
jag. vill derför icke säga orättvist, nagelfarit med en af de flitigare
motionärerna i Första Kammaren. Men här, under fjerde hufvud-
titeln, har han fått revanche. Friherre Klinckowströms namn före¬
kommer i detta Utskottets betänkande ungefär lika ofta som Kona-!.
Maj:ts, dock med den skilnad, att när Kongl. Maj:t bär rätt, men
fått orätt, så har den ädle Friherren haft orätt, men fått rätt. Han
synes hafva mäktigt herskat, nästan som en diktator, öfver Stats-
Utskottets förhandlingar. Han är väl icke ledamot af Stats-Utskottet,
men hans ande har uppenbarligen varit med och när Utskottet allt
ifrån begynnelsen och intill betänkandets ända. Jag antager, att detta
ländt till stor gamman för de vänner af indelningsverket, som annon¬
serat så flitigt i trappuppgången till Andra Kammaren. Jag sluter
dertill af två skäl. Först och främst, Herr Talman, erinrar jag om en
reservation i slutet af betänkandet, hvilken reservation fiör till
punkten 31 b »angående förändrade grunder i fråga om rekrytering
m. in. vid de garnisonerade trupperna», således är rigtad mot Ut¬
skottets hemställan, att Kiksdagen skall uttala gillande öfver Krigs¬
ministerns plan. Af reservationen ser det nästan ut, som om reser¬
vanterna blifvit stuckna af något giftigt djur. Med hvilken kärlek
omfatta ej desse reservanter det bestående, då de nu för indelnings¬
verkets skull utsträcka sin konserverande välvilja äfven till de eljest
i tid och kanske ännu oftare i otid missfirmade, värderade trupperna!
En annan orsak som gör att jag antager, att den framgång Friherre
Klinckowström haft i Stats-Utskottet bör glädja indelningsverkets
vänner, är något som passerade här i Kammaren i fjor. Den ene
medlemmen af en namnkunnig indelningsfirma uttalade sig då vid
remissdebatten mycket försigtigt och tveksamt angående det för¬
slag till förbättring af härväsendet, som då framlades af chefen för
Landtförsvarsdepartementet. Den andra medlemmen i nämnda firma
uttalade sig lika försigtigt och tveksamt, då frågan om trängen här
förekom till afgörande, och han slöt med ett, under då för "handen
varande förhållanden, alldeles opraktiskt yrkande, nemligen med en
anhållan om återremiss.
•I ag är sålunda säker på, att Friherre Klinckowströms seger i
Stats-Utskottet bör vara till stor glädje för indelningsverkets vänner,
ty hans namn återfinnes, såsom lmfvudmotiv, utom "på många andra
ställen, särskildt vid ett par punkter, som af 1882 år landtförsvars-
komité betecknades såsom hufvudpunkter, nemligen de två, som afse
upprättande af ett sjelfständigt positions- och fästningsartilleri samt
ordnande af trängväsendet. Jag kan således icke se annat än att,
om man finner de afslagsskäl, som förekomma nederst på sidan 20 i
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 31. 44
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trången.
(Forts.)
Utskottets betänkande, nog svaga, man bör fylla i med det skal, som
jag nu tagit i betraktande.
Det har förut i dag yttrats — och jag förmodar att det motivet
gäller nästan vid hvarenda punkt i Utskottets utlåtande, der Utskottet
stannat vid ett afslag af Kongl. Maj:ts förslag — att man icke skall
komma med ett lappverk, utan göra allt på en gång. Jag skulle
förstå detta tal om lappverk, denna ovilja mot partiella reformer,
derest de af Krigsministern föreslagna reformer vore afsedda eller
egnade att befästa det gamla, som man vill hafva bort. Men då för¬
hållandet är det, att de flesta af dessa hans reformer, utom
det att de i och för sig medföra en obestridlig och väsentlig
förbättring i försvaret, tillika måste verka upplösande på den
gamla grunden — de komma att verka på det gamla som sol
på snö — så kan jag icke förstå, huru man kan betrakta dessa
partiella reformer såsom ett olämpligt lappverk. Det är dessutom
icke något gammalt, som Krigsministern föreslagit att lappa upp.
Det är något nytt. Huru är nemligen den träng beskaffad, som
han vill skapa? Den är egentligen en beväringsträng med fast
befäls- och underbefälskader eller det samma, som föreslogs af
1882 års komité och af Utskottet vid 1883 års riksdag. Samma är
förhållandet med hans förslag om uppsättning af manskap för posi¬
tions- och fästningsartilleriet. Det är något nytt, som bryter in i det gamla
och bereder väg för den stora reform, som hittills visat sig omöjlig
att genomföra i ett slag.
Jag tror, att det af fackmän erkännes, att bristen på ett ordnadt
trängväsende är den svåraste bristen i vårt nuvarande försvar. Frå¬
gan om afhjelpandet af denna brist har stått på dagordningen sedan
1870, då Kong], Maj:t tillsatte en fältförvaltningskomité, hvars betän¬
kande emellertid — fruktar jag — försvann i okända öden. Seder¬
mera har nödvändigheten att afhjelpa denna brist kraftigt framhållits
af den komité, som 1874 afgaf yttrande öfver det i generalstaben
utarbetade förslag till härordning, som framlades vid 1875 års riks¬
dag, af den så kallade trängkomitén, af 1882 års landtförsvarskomité
och i förslaget till 1883 års riksdag. Slutligen togo vi förra riks¬
dagen ett steg till afhjelpande af den, såsom jag nyss sade, svåraste
bristen i vårt härväsende. Och nu skulle vi taga detta steg tillbaka!
Nej, Herr Talman, det är omöjligt. Jag frågar mig: kan skälet vara
det att man anser Krigsministerns förslag om uppsättande af en träng-
bataljon vara för kostsamt? Om någon har den föreställningen, ber
jag att få påpeka följande fakta. Ehuru vi nu icke kunna påräkna
för en trängbataljon, när den skall mobiliseras, någon beväring med
den öfning, som 1883 föreslogs, ehuru vi qvarstå vid blott 5-årig
beväringstid och således icke kunna påräkna, vid mobilisering af
trängen, ett större antal f. d. stamsoldater, och ehuru det slutligen
icke är föreslaget nu som 1883 att förstärka kaderstyrkan med värne-
pligtigt befäl, så hav Krigsministern likväl icke föreslagit trängens fasta
styrka större, än hvad vid 1883 års riksdag var föreslaget. Således
har Krigsministerns förslag upprättats med den största sparsamhet.
Om de skäl, på hvilka Stats-Utskottet grundar sitt afstyrkande,
har redan mycket blifvit sagdt. Men från eu något skiljaktig stånd-
Lördagen den 21 Mars, e. m. 45
punkt finnes ytterligare något att tillägga. Granskar man hvad Ut¬
skottet säger nederst å sidan 20 i sitt betänkande, så finner man,
att den, som meddelat Stats-Utskottet uppgiften om tillgången på
träng- eller åtminstone på militärläkare och sjukvårdssoldater, uppen¬
bart icke tänkt på eller talat om annat än truppträng. Det är möj¬
ligt, att för truppträngen finnes ett tillräckligt antal sjukvårdssoldater.
Men till dess en verkligt sakkunnig framlägger sifferbevis för mig,
vidhåller jag min mening, att det är rent af omöjligt, att de hittills
utbildade sjuk vårdssoldaterna kunna räcka till, äfven för den allmänna
trängen. Stats-Utskottet, eller den som skrifvit detta stycke, har tyd¬
ligen icke haft någon rigtig uppfattning af hvad med den allmänna
trängen förstås. Inom hvarje regemente eller corps utbildas manskap
för truppträngen, hvilken utgör, med sina respektive regementen och
corpser, ett organiskt helt, väl icke behöfver någon särskild
organisation. Ändring häri har icke varit af den stora trängkomitén
ifrågasatt. Den tänkte sig att utbildning af sjukvårdssoldater för
truppträngen skulle ske på samma sätt som hittills och att vid de
årliga öfningarne någon tid skulle användas till inöfvande af det
öfriga, vid truppträngen erforderliga manskapet. Men så kommer
den allmänna trängen, hvars namn Utskottet nämner på ett sätt som
om det icke hade rätt klart för sig hvad det betyder. Jag bestrider
att den befintliga tillgången på sjukvårdssoldater skall räcka till ens
att något så när fylla behofvet vare sig vid sjukvårdskompanierna
eller vid de flyttande sjukhusen, som tillhöra arméfördelningarnes
träng. Detta framgår alldeles uppenbart af en helt enkel kalkyl.
Hvarje arméfördelning har två sjukvårdskompanier, hvart kompani
består af 367 personer, hvaribland — utom 12 sjukvaktare och
240 sjukbärare — 12 sjukvårdssoldater; således med 6 arméfördel¬
ningar, 144 sjukvårdssoldater för arméfördelningens allmänna träng.
Vidare höra, enligt trängkomiténs förslag, till arméfördelningens all¬
männa träng 8 flyttande sjukhus, hvardera med 9 sjukvårdssoldater,
det är 72 soldater för hvarje fördelning och för sex fördelningar,
följaktligen 432 man. Lägger man nu härtill de i hvarje regementes
eller corps’ truppträng ingående 8 sjukvårdssoldater, så torde det blifva
klart, att den hittills varande utbildningen af sjukvårdssoldater afsett
hufvudsakligen, om ej uteslutande, truppträngen, och att den i alla
händelser ej kan fylla behofvet af sjukvårdsmanskap vid den all¬
männa trängen.
Dessutom, jag må nu antaga att den befintliga tillgången på
sjukvårdssoldater räcker till, utom för truppträngen, äfven för den
allmänna trängen, men hvar finnes väl den öfriga personalen, som
bör tillhöra denna träng! Utskottet tycks alldeles hafva glömt bort,
att i den allmänna trängen äfven ingår en så vigtig faktor som för¬
plägning. Således, det resonnement, hvarpå Utskottet stöder sin
mening om den allmänna trängens obehöflighet, det faller sönder blott
man rör dervid.
Särskild! vill jag göra den talare, hvars anförande det egent¬
ligen var som uppkallade mig, uppmärksam på en omständighet Han
sade att Kong!. Maj:’ för tjenstgöring vid trängen kan inkalla man¬
skap från de värfvade trupperna. Ja, visserligen kan Kongl. Maj:t
N':o 81.
Ang. uppfö¬
rande, på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trägen.
(Forts.)
M;o 31. 46
Lördagen den 21 Mars, e. in.
Åny. uppfö-'
rande på ordi¬
narie stat af
anklaget till
trängen.
(Forts.)
för det ändamålet, ur de värfvade truppernas led, plocka ut nödigt
manskap; men icke erhålles derigenom en organiserad trängafdelning
att ställa till den mobiliserade arméfördelningens disposition! Ty un¬
der det att, såsom jag redan antvdt, truppträngen utgör en integre¬
rande del af sitt regemente eller sin corps, måste deremot den all¬
männa trängen, som skall tillhöra arméfördelningen, erhålla en sär¬
skild organisation. Att hänvisa på den af talaren nämnda utvägen
duger således heller icke.
Detta är hvad jag velat anföra i denna sak; och anhåller jag,
Herr Talman, om bifall till Kongl. Maj:ts framställning i ämnet.
Häruti förenade sig Herr Wilh. Carlson.
Herr Sjö: Hvad som egentligen uppkallat mig är den förste
talarens, Herr Keys, yttrande, då han förutspådde hvilka olyckliga
förhållanden skulle kunna komma att uppstå, i fall det af Kongl.
Maj:t här begärda anslaget till trängen icke beviljades. Jag undrar
dock, huru vida det blir just han och hans meningsfränder, som få
bära ansvaret för dessa olyckor, om de komma att inträffa. Jag
säger detta derför att då år 1883 ett härordningsförslag var fram-
lagdt, hvari äfven dessa trängtrupper ingingo, han var bland dem,
som motsatte sig dess antagande. Och hvarföre gjorde han detta?
Jo, derför att detta förslag innebar rättvisa, derför att alla Sveriges
medborgare derigenom beskattades lika, alla, både jordbrukare —
från den stora jordegaren till den lägsta daglönaren — och idkare
af andra näringar och handtverk voro lika skyldiga att deltaga i
landets försvar. Majoriteten i denna Kammare uttalade sig då öppet
för detta förslag, något modifieradt, men Herr Key och de med ho¬
nom liktänkande förkastade det!
Ehuru jag icke vill förneka nödvändigheten och nyttan af att
under krig ha en väl ordnad trängtrupp, som kan taga hand om de
sjuke och sårade samt tillföra truppen lifsförnödenheter, och trots
Herr Keys rörande anförande i frågan, kan jag icke lemna min röst till
det nu för ändamålet begärda anslaget. Dessutom lära väl de garni-
sonerade trupperna kunna bibringas så mycken kunskap och öfning
i den vägen, att de böra kunna uträtta de åligganden, som skulle
tillkomma den allmänna trängen. Genom en sådan anordning sluppe
man undan de störa uppoffringar, som Kongl. Maj:t nu ifrå¬
gasätter.
Man får spara i detta hänseende liksom i alla andra, till dess
man fått skatterna aflyftade. Ser man på den kongl. propositionen
detta år, så finner man deremot, att Kongl. Maj:t begär ökade och
nya anslag på hvarje hufvudtitel och särskild! på den 4 och 5. Och
deraf skola landtmännen bära största delen, under det redan '/3 af
landets fastighet nu betungas af 10 millioner i grundskatter och in¬
delningsverk. Jag tror att det kan vara tid att lätta på de stora
bördor, som den betryckte landtmannen nu har.
Jag yrkar bifall.
Herr Abr. Rundbäck: En ärad talare på stockholmsbänken
Lördagen den 21 Mars, e. m.
47 ^:o 81.
har nyss haft åtskilligt att säga om indelningsvännerna. Det påminner
mig rätt mycket om hvad en soldat bad sin kapten om, när
under 1848 års krig regementet skulle gå ut och hjelpa danskarne
mot tyskarne. Han hemstälde nemligen huru vida han icke i förbi¬
gående kunde få skjuta på sina vänner danskarne. 1 Småland har
nemligen rådt ett ingrodt hat till dessa danskar, hvilket lefver qvar
från de krigiska tiderna, då gränsborna ständigt lågo' i fejd med
hvarandra, och ett lika starkt hat synes nu för tiden värnepligts-
vännerna hysa gent emot indelningsverksvännerna, så att de förra
icke ens kunna strida tillsammans med de senare utan att i förbi¬
gående sticka dem i sidan. Jag vet icke hvad det skall tjena till
att så mycket tvista men oss. Jag tycker att denna fråga bör in¬
tressera så väl värnpligtsvännerna som dem, Indika hålla på det be¬
stående. Och hvad särskildt den föredragna piinkten beträffar, så
torde det vara öfverflödigt att erinra derom, att hade icke indel¬
ningsverksvännerna varit vid förra riksdagen, så hade det icke blifvit
någon träng utaf.
Jag har begärt ordet för att förklara, att, då jag var med om
att i fjor bevilja anslag till trängen, jag icke kan vägra detta anslag
i år. Men äfven om jag icke varit med om det i fjol-, så skulle jag
i alla fall icke kunnat beqväma mig att upphäfva i år hvad då be¬
slutades, ty den aktning jag hyser för riksdagsbeslutens helgd, för¬
bjuder mig det. Enligt min åsigt bör nemligen den ena riksdagen
vara solidarisk med den andra. Upphäfves denna solidaritet, blir
ingenting fast och säkert, allt blir vacklande och oberäkneligt. —
Och om icke riksdagen sjelf respekterar sina beslut, hvad aktning
och förtroende kan riksdagen då fordra af nationen? Om represen¬
tationen den ena riksdagen gifver regeringen uppdrag att inrätta en
institution och andra året nekar anslag till densammas fullföljande,
huru skall då den verkställande makten kunna handla med kraft och
auktoritePt Och om en sådan godtycklig maktfullkomlighet, som här
visar sig, blifver gjord gällande, huru skall då ens en regering kunna
bestå?
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herrar J. Rundbäck och Marlcstedt, instämde i detta yttrande.
Herr Danielson: Jag skall icke säga många ord men jag
ber att få uttala min tacksamhet till de herrar, som fört diskussi¬
onen in på rätt område, särskildt får jag tacka Herr Key, han ytt¬
rade sig ju nu rigtigt vackert och på sak. Efter den utredning Herr
Statsrådet gifvit af frågan tror jag icke det är så farligt, om ansla¬
get afslås; frågan kan ordnas mychet lätt och bra, och hvad dessa
sjukvårdssoldatei beträffar, så tror jag vi hafva rätt många sådana,
hvilka utbildas vid dessa skolor, som Utskottet talar om. För öfrigt
tror jag att i gällande författningar är bestämdt, att endast en sjuk-
vårdssoldat skall finnas vid hvarje kompani, vid hvilket förhållande
sjukvården kan tillgodoses äfven för den händelse, att det skulle blifva
en verklighet, att beväringen skulle uppbådas och ställas in ibland
armens manskap. Man har alltid sagt att en stamsoldat skall blifva
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 31. 48
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
tv äng en.
(Forts.)
förman för beväringen och således kan den saken mycket lätt af-
hjelpas. Hvad här blifvit sagdt om läkarne, tror jag icke heller är
af beskaffenhet att föranleda till några omfattande åtgärder. Den
officiella statistiken, rörande dessa förhållanden, visar att det finnes
137 provincialläkare och 418 öfrige läkare, summa 555, hvartill skulle
komma medicine kandidater och stipendiater. Jag antager att de
allra flesta af dessa och en mängd yngre män, som studerat veten¬
skapen, skola blifva använda, hvadan vi skola få tillräcklig tillgång
på läkare. Det kan vidare tänkas, att läkare från andra land skola
komma att få anställning, så att med den här saken är det väl ej så
farligt. Här är ju icke fråga om att utbilda läkare vid denna träng-
bataljon, ty det kan man icke begära af en sådan inrättning, som
skulle vexla om på det sättet. Sjelfva befälet utgör 65 på dessa 240,
således ett betydligt antal befäl, Det är sagdt, att befälet står i
samma proportion till manskapet — som förhållandet var i förslaget
1883 — hvilket jag då ansåg och ännu anser vara ett allt för stort
antal befäl i förhållande till manskap vid hvarje vapen. .Således tror
jag, att om man sett saken litet mera allvarsamt och lugnt, så skulle
man icke hafva haft skäl att så särdeles mycket klandra Stats-Ut-
skottet. Det skäl Stats-Utskottet anfört och som Herr Hedin ansett
icke hålla streck, är likväl i min tanke ganska hållbart. Det finnes
sjukvårdssoldater till sådant antal, äfven om vi skulle inräkna bevä¬
ringen. Således tror jag, att Kongl. Maj:t kan ordna annorlunda,
hvadan jag vidhåller mitt yrkande. Jag vill endast mot hvad den
siste ärade talaren ordat angående att man nu, genom ett afslag,
skulle rifva upp ett föregående riksdagsbeslut, erinra derom, att det
icke så är, emedan ju Kongl. Maj:t sjelf, då han föreslagit sakens
ordnande på sätt som skett, gjort saken till en ny fråga. Kongl.
Maj:t har ju föreslagit att flytta öfver anslaget från extra på ordina¬
rie stat, alltså är frågan ny i sådant afseende och då har Riksdagen
handlingsfrihet, likasom Kongl. Maj:t har frihet att komma igen och
begära ett anslag, som blifvit afslaget.
Herr Waldenström: Enligt uppgift af en af våra äldre skal¬
der utbröt en gång uti en småstad en eldsvåda, som ödeläde eu stor
del af staden. Med anledning deraf beslöt magistraten, att man dä¬
danefter alltid skulle börja klämtningen tre timmar, förrän eldsvåda bröt
ut, på det att brandredskapen skulle kunna vara i ordning på platsen,
när elden började. Om nu någon ville åtaga sig att klämta ett visst
antal år, innan krig bröt ut, så skulle han bespara Riksdagen ofant¬
ligt mycket besvär och landet ofantligt stora kostnader. Men om in¬
gen kan åtaga sig en sådan klämtningsskyldighet, och ett krig så¬
lunda kunde utbryta, innan man väntade det, så skulle ett förfärligt
ansvar falla på Riksdagen, om den hade vägrat erforderliga anslag till
utbildande af en ordentlig sjukvård för sårade och sjuka soldater.
Jag kan förstå, att man yrkar på indragning åt alla håll, när
det gäller det egentliga krigsväsendet, men jag kan icke förstå,
att man är lika njugg, när det gäller att taga vård om sjuka och
sårade soldater. Vi, som nu äro här, skola kanske sjelfva en dag
nödsas se våra egna söner gå i fält. Må vi då kunna hafva det
o o o
Lördagen den 21 Mars, e. m.
49 N:o 31.
medvetande, att om de miste en arm eller ett ben, det finnes folk, A»r/- wppfö-
som kan föra dem i säkerhet och vårda dem, till dess de tillfriskna r"n(h Pä "n1,
eller do.
slag.
narie stat aj
. i . ... . anslaget till
Herr Talman, jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts för- t r (ingen.
(Forts.)
Herr Vice Talmannen L. O. Larsson, hvilken å Utskottets utlå¬
tande låtit anteckna, att han ej deltagit i behandlingen af förevaran¬
de hufvudtitel, erhöll ordet och yttrade: Jag undrar icke på den
otålighet, som synes göra sig gällande i Kammaren efter en så lång¬
varig diskussion. Jag ber emellertid att få upptaga Kammarens tid
några ögonblick och jag hoppas på benäget öfverseende derför, så myc¬
ket hellre som jag under de sista dagarnes långa debatter icke besvärat
Kammaren med något yttrande. Jag har begärt ordet, icke för att
yttra mig om behofvet eller icke behofvet af en träng. Jag var
nemligen, när förslaget i fjor väcktes, af den meningen, att Riksda¬
gen borde afslå den Kongl. propositionen, och jag kämpade då så
mycket jag förmådde derför, i det jag ansåg att behofvet kunde på
annat sätt fyllas. Ku deremot betraktar jag frågan om trängen så¬
som en redan afgjord fråga. Den frågan utkämpades i fjor, och det
är icke värdi att åberopa, att förslaget gick igenom med allenast 3
rösters majoritet, ty grundlagen vet icke af någon skilnad i det hän¬
seendet, huru vida en fråga afgjorts med färre eller flere rösters plu¬
ralitet eller om den beslutats enhälligt. Jag har mera aktning för
ett Riksdagens beslut, än att jag skulle vara färdig att nu upprepa
detsamma, Väl kan man säga, att det nu finnes ett icke så litet an¬
tal riksdagsmän, som icke då voro med, men jag föreställer mig, att
de skola känna sig så mycket solidariska med föregående Riksda¬
gar, att de icke heller vilja vara med om att upprifva ett af den
näst föregående Riksdagen i grundlagsenlig ordning fattadt beslut.
Man säger nu visserligen, att det icke här är fråga om att upprepa
ett Riksdagens beslut, emedan anslaget då stäldes på extra stat. Ja,
men det har uppförts på extra stat med godkännande af grunderna
för detsammas användande. Riksdagens beslut var: »att Riksdagen,
med hufvudsakligt godkännande af de i förut angifna statsrådsproto¬
koll åberopade grunder för organisation af trängtrupper vid armén
samt hvad dervid föreslagits i fråga om personalens aflöning, till orga¬
niserande under år 1885 af en trängbataljon, anvisa ett extra anslag
för samma år af 198,000 kronor».
Det är vidare att härvid märka, att Kongl. Maj:t då af uppgifven
orsak icke begärde anslagets uppförande på ordinarie stat, utan före¬
slog att det skulle sättas på extra stat, hvilket ock af Riksdagen
bifölls. Men Riksdagen har i sitt beslut uttryckligen förklarat, att
den godkände de grunder, som Kongl. Maj:t uppstält för bildande
af ifrågavarande trängbataljon, och de innehålla alldeles icke, att ba¬
taljonen skulle uppsättas för allenast ett år, för att derefter slopas,
utan ett uttryckligt förklarande, att den skulle blifva en institution,
som skulle ega bestånd. Det är dessa grunder, Indika af Riksdagen
godkänts, man nu är på väg att upphäfva.
Jag förstår icke, hvar man tänker göra af det redan antagna
Andra Kammarens Prof. 1885. N:o 31.
4
N:o 31. so
Lördagen den 21 Maris, e. in.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trä ngen.
(Forts.)
manskapet och det redan tillsatta befälet vid trängbataljonen. Jag
hoppas, att, regeringen haft den aktning för Riksdagens beslut, att
den stält sig detsamma till efterrättelse. Deri står, att under år 1885
skulle en hel trängbataljon uppsättas, och regeringen måste således för
användande af de beviljade 198,000 kronor och för att ställa sig Riksdagens
beslut till efterrättelse — hvilket vi val önska—uppsätta en sådan bataljon
med tillhörande befäl. Men Utskottets nu föreliggande förslag inne¬
håller icke något derom, att man skulle återtaga 1884 års Riks¬
dags beslut, och en af Utskottets ledamöter har nu förklarat, att så¬
dant icke heller är meningen, utan att de redan beviljade 198,000
kronor skola af regeringen användas på sätt och för det ändamål,
de af Riksdagen anvisats. Vi skola således under detta år få hela
styrkan med befäl uppsatt, men vid årets slut skulle vi icke hafva
ett öre vidare för truppens aflönande och underhåll. Detta sätt att
tillvägagå synes mig så besynnerligt, att jag ej förstår, huru det kan
ifrågakomma. Jag har väl hört sägas, att regeringen icke bort
verkställa Riksdagens beslut om trängbataljonens uppsättande, emedan
anslaget var uppfördt endast på extra stat, och i synnerhet derför att
beslutet fattades med allenast tre rösters majoritet. För min del kan
jag dock icke förstå ett sådant resonnement; ty hvad vill det säga?
Vill Riksdagen drifva den åsigten, att regeringen icke skall verk¬
ställa ett Riksdagens beslut förr än ett eller annat år efter dess fat¬
tande förflutit och regeringen fått se, huru vida Riksdagen står fast
dervid eller icke? Ett sådant regeringens tillvägagående skulle,
tror jag, i många fall kännas ganska smärtsamt för Riksdagen, ty,
skulle det begagnas i ett fall, kunde man ju tänka sig, att det skulle
användas äfven i andra. Det förekommer ju till och med, att frågor
afgöras vid riksdagen genom den förseglade sedeln. Riksdagens be¬
slut i dylika frågor skulle, med tillämpning af samma åsigt, icke
kunna verkställas förrän regeringen nästa riksdag fått se, huru
vida Riksdagen då tager upp frågan igen eller låter den passera oan¬
märkt! Med en regering, som så handlade, skulle ni icke länge vara
belåtna, och hvad en sådan regering vunne, icke vore det landets
aktning.
Utskottets hänvisning, att man skulle kunna bilda träng och
sjukvårdssoldater genom att inkommendera manskap från så väl in¬
delta armén som de värfvade trupperna, synes mig äfven besynner¬
lig. Men hör annars vanligen, att den indelta soldaten får tjenst-
göra så mycket, att rotehållaren derför drabbas af allt för stor kost¬
nad, men nu, då förslag föreligger om bildande af en trupp, hvars
aflöning och underhåll icke skulle trycka på rotehållarne utan helt
och hållet bestridas med statsmedel, svarar man: nej, vi vilja hellre
hafva inkommenderade, indelta soldater, för att låta dem göra trän-
gens tjenst! Har man då icke menat allvarsamt, när man så ofta
påstår att den indelta soldaten blir dyrare genom de många kom-
menderingarna?
Det beslut, Kammaren nu tyckes vilja fatta, skulle också lika
som ett förut i qväll fattadt, enligt min åsigt, vittna om ett temligen
stort misstroende till regeringen. Den nuvarande regeringen är
dock den, som, såvidt jag kunnat förstå och följt med händelserna, un-
Lördagen den 21 Mars, e. in. 51
der det nya representantionsskicket, gått landtmannapartiets önsknin¬
gar till mötes längre än någon föregående regering under samma
tid. Mot denna regering skulle vi — jag menar denna Kammares
majoritet —• således vilja använda ett medel, som vi icke ansett till-
ständigt att använda ens mot de regeringar, som varit oss mest miss¬
hagliga och som vi önskat få bort! Hvad skulle vi för öfrigt vinna
derpå, att vi nu bifalla Utskottets förslag? Vi hafva nyss haft en
votering i en fråga af den allra största vigt, hvilken votering utföll
så., att vi hafva anledning tro, att majoriteten i denna Kammare
skall tappa i den blifvande gemensamma voteringen derom, och med
all sannolikhet kommer förhållandet med frågan om trängen att blifva
detsamma; och jag kan derför ej förstå den taktik man nu vill
använda. Man säger att man vill pressa regeringen. Bestode Riks-
dagen af blott Andra Kammaren, skulle jag förstå ett sådant tillvft-
gagående, ty då kunde man ha rätt att fordra, det regeringen skulle
ställa sig till efterrättelse dess majoritets åsigter. Men nu finnes det
äfven en Första Kammare; och huru än regeringen vill och sökt
närma sig oss, för att tillmötesgå våra önskningar, kan den dock icke
undvika att taga hänsyn äfven till sistnämnde Kammare, hvilken icke
kan helt och hållet lcmnas ur räkningen, hur gerna än mången skulle
önska det, och äfven I, mine herrar, lära väl svårligen kunna undgå
att tänka på, att det icke är ensamt denna Kammare, som löser
de stora skattfrågorna, utan att dertill fordras såväl regeringens som
Medkammarens medverkan.
Men när denna regering, såsom nu är fallet, har sökt att gå
våra önskningar till mötes, så vidt jag kan förstå, då gör man allt
för att skjuta den ifrån sig och visa, att från landtmannapartiet har
den intet stöd att påräkna i sina bemödanden och sitt tillmötesgående.
Nu säger man visserligen, att. här är ieke fråga om något misstroen¬
devotum emot regeringen, utan att det endast är Första Kammaren,
som man vill komma åt. Het är ett resonnement, som jag icke kan
förstå. Det är ungefär detsamma, som om jag skulle örfila upp en
person, men säga åt honom, att icke bör han klaga eller känna nå¬
gon smärta deraf, emedan jag menar en annan. Så förhåller det
sig med den saken, och för öfrigt kan jag icke se, huru man skulle
kunna utöfva något tryck på Första Kammaren genom att fatta ett
beslut, som, säga hvad man vill, icke kan tolkas på annat sätt än
såsom ett misstroendevotum emot regeringen. Man har talat så
mycket om de stora frågornas lösning, och ingen kan lifligare än
jag önska, att en sådan snart måtte ske, men jag tror icke att man
löser dem på det sätt eller med den taktik, som man nu tyckes hafva
slagit in på. Jag hade trott att med ömsesidigt tillmötesgående emel¬
lan regeringen och Kamrarne, man denna riksdag skulle kunnat
få Kongl. Maj:ts förslag antaget, icke oförändradt, men så, att vi
kunde hafva fått den skattelindring genomförd, som Kongl. .Maj:t
föreslagit, då, såsom jag hoppats, Första Kammaren skulle hafva vi¬
sat tillmötesgående i fråga om den värnpligtslag, som regeringen
uppstält såsom vilkor för skattelindringen. Jag har varit med om
att slå i hjel partiella förändringsförslag, rörande vårt försvarsväsende
och skatteregleringar, och äfven förslag, som afsett en fullkomlig
N:o 31.
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslaget till
trängen.
(Forts.)
N:o 31.
52
Lördagen den 21 Mars, e. ra.
J ng. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat a f
anslaget till
trången.
(Forts.)
omorganisation af desamma, men när man nu säger att vi vilja in¬
genting göra, förrän vi få fullständiga planer framlagda, så förstår
jag icke, att detta kan vara annat än att säga: vi vilja ingenting.
Jag trodde också en tid, att sådant skulle låta sig göra, men erfa¬
renheten talar ett annat språk, och jag kan nu icke se bättre väg
till frågornas lösning än den, som regeringen utstakat vid denna
Riksdag, under uttryckligt förklarande likväl, att jag icke kan vara
med om den föreslagna värnpligtslagen oförändrad, men med mo¬
difikationer, söm jag hade hoppats skulle kunna genom tillmötesgå¬
ende från Medkammaren åstadkommas, ett tillmötesgående, som vi
emellertid allt mer aflägsna oss från, ju mera vi ställa oss på den
ståndpunkt, som Utskottet här har anvisat oss.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan ber att, då
jag för min del på det lifligaste önskar se en början till de stora
frågornas lösning på fredlig väg, fä yrka, att Kammaren måtte, med
afslag å Utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet.
Herr Sahlström instämde med Herr vice Talmannen.
Herr Wretlind: Jag skall be att få i korthet säga några ord
i egenskap af läkare, ty jag tror att läkaren känner, tänker och ser
denna sak på ett annat sätt än andra. Det har af föregående talare
påpekats, att det är först på de sista åren, som man hört talas om
trängen, och det har sin naturliga orsak deri, att man först på se¬
nare tider fått ögonen öppna inom både den militära verlden och
läkareverlden för den stora vigt, som ligger uppå att den stridande
och lidande armén, så snart som möjligt, får sitt behof af så väl lifs¬
medel som läkarevård afhjelpt. Herr Krigsministern har redan visat,
huru olika det ställer sig med dödligheten hos en armé, som bär god vård,
god skötsel och god träng, och en sådan, der det är illa bestäldt i dessa
hänseenden. Det är en erfarenhet från alla krig ända sedan urminnes
tider, att de, som dö genom sjukdom, äro flere än de, som stupa på
slagfältet, och denna sanning har fått eu större betydelse i våra
dagar genom den medicinska erfarenhet, som visar, hvilken ofantlig
vigt det ligger uppå, om ett sår skötes väl eller illa. Ett litet sår,
illa behandladt, medför en säker död, då deremot ett ganska svårt
sår, om det i tid kommer under vård och blir väl skött, oftast fål¬
en lycklig utgång. Den ärade talaren på kalmarbänken sade, att
det icke är meningen att utbilda läkare vid trängen. Meningen är
dock att der utbilda sjukvårdssoldater, hvilka skola kunna tjenstgöra
som underläkare. Han sade, att vid armén finnas närmare 600 läkare,
och att, om behofvet af flere gjorde sig gällande, patriotismen i lan¬
det vore nog stor att förmå äfven andra läkare att lemna sitt biträde.
Men jag hemställer, om man kan vara fullt säker derpå, och om icke
de öfrige läkare, som finnas, lika väl kunna behöfvas hemma.
Derför måste vid krigsutbrott läkarne kunna räkna på biträde
af en väl utbildad corps sjukvårdssoldater eller underläkare, om man
så må kalla dem, uren för denna utbildning erfordras en längre tid,
och den kan derför åstadkommas endast under fredstid. Först sedan
Lördagen den 21 Mars, e. m.
53 Jf:o 31.
de erhållit en sådan, ur medicinsk synpunkt, nödvändig undervisning
under fredstid, kunna de vara till någon nytta.
Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Nils Petersson: Stats-Utskottet har verkligen blifvit
så hårdhändt behandladt, att jag anser mig manad att, trots den
långt framskridna tiden, säga några ord till försvar för det slut, hvar¬
till Utskottet kommit och hvari jag deltagit.
Jag tror verkligen att bär icke frågan gäller, huru vida vi skola
hafva en trängtrupp eller icke, utan den gäller, huru vida vi skola
hafva en ny sådan, eller den skall bildas af den stamstyrka vi redan
ega. Jag tror derföre, att det myckna talet om det störa elände, som
skulle inträffa i händelse af ett krig, icke är berättigad!, och jag
anser att man ej bör beskärma sig med att vilja skjuta skulden, i fall
något sådant skulle inträffa, på de personer, som icke vilja bifalla
Kongl. Maj:ts förslag. Jag tycker att det är aldeles klart, att de
som hafva att ombestyra de saker, som stå i samband med ett ord-
nadt försvar, äfven skola se till, att vi hafva en ordentlig sjukvård
och träng. Man har utmålat olyckorna till följd af bristande sjuk¬
vård under forna krig och äfven under det senaste finska, samt
sagt, att detta varit representationens skull. Nej, mine herrar, det
har varit krigsstyrelsens. Då vi, såsom blifvit ådagalagdt, ega eu
stamtrupp på 36 ä 37 tusen man, och då det till sjukvården icke
erfordras mer än omkring 1,000 man, kan det då vara rimligt, att
man ej skulle kunna ordna detta förhållande utan att göra särskild
framställning till Riksdagen, och skall man, om sådan ej bifalles,
skjuta skulden och ansvaret på representationen? Jag för min del
afskuddar mig allt sådant ansvar, ty jag anser det tillhöra krigs-
styrelsen att inom ramen af det nu bestående ordna förhållandena
på ett lämpligt sätt, och då vi ju lemna omkring 30 millioner årligen
till landets försvar, torde nog medel kunna beredas dertill.
Man har talat om, att det här skulle vara åtskilliga saker, som
behöfde en speciel inöfning, såsom att köra hästar, lägga på selar
o. s. v. Så dumma äro icke våra vanliga bonddrängar, att de
icke kunna göra detta, så att icke skola vi få brist på träng i det
afseendet. Derför hade man kunnat undvika att tala om sådant.
Herr Hedin sade, att här icke vore fråga om annat än samma
träng, som 1883 föreslogs. Ja val, men då var det också fråga om
eu organisation af hela försvarsväsendet. När förslag i den rigtnin-
gen framlägges, skall jag också vara med, att trängtrupper ingå
bland försvaret. Vice talmannen talade om, att genom bifall till
Utskottets hemställan ett föregående beslut skulle upprifvas, och jem-
rade sig öfver det. Jag för min del tror dock, att hvarje Riksdag
har rätt att fatta sinn beslut, och på grund deraf, samt med anledning
af hvad jag i öfrigt anfört, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
1 detta yttrande instämde Herr Magnusson.
Herr Jansson i Krakerud: Jag inskränker mig till att allenast
yrka bifall till Utskottets hemställan.
Äng. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat a f
anslaget till
tydligen.
(Forts.)
j^SO 31. 54
Ang. uppfö¬
rande på ordi¬
narie slät oj
anslaget till
iviinyen.
(Forts.)
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Herr Petersson i Boestad: Jag skall deremot inskränka mig
; till att allenast yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Danielson: Jag ber verkligen om ursäkt, men jag kunde
icke underlåta att begära ordet, med anledning af vice talmannens
yttrande.
Han frågade: hvad skall man göra med det befäl och manskap,
som redan är anstäldt vid trängbataljonen? Det var en fråga, som
mycket förundrar mig. Det står ju i Kongl. Maj:ts proposition och
äfven i Utskottets betänkande, huru dermed skulle förhålla sig, och
jag antager att han läst någondera af dessa handlingar, ehuru han
ej varit med om frågans behandling inom Utskottet. Det står tydligt,
att de vid trängbataljonen tjenstgörande officerare och underofficerare,
så länge de vid bataljonen hafva anställning blott på extra stat, få
qvarstå vid de beställningar, som de på ordinarie stat innehafva vid
andra regementen eller corpser. Således är icke något befäl vid
trängbataljonen antaget, som ej har anställning vid ett förutvarande
regemente eller en corps, och de få, om anslaget indrages, återgå
till sina ordinarie befattningar.
Vice talmannen sade vidare, att ett bifall till Utskottets hem¬
ställan skulle vara ett bevis på afvoghet mot regeringen. Jag hem¬
ställer dock, om något sådant kan tänkas här vara förhållandet. Re¬
geringen kan väl aldrig göra anspråk på, att Riksdagen ständigt skall
falla undan, och jag upprepar, att Riksdagen har sin fulla beslutande
rätt i denna fråga i år lika väl som i fjor.
Vice talmannen låtsade vara mycket okunnig, bå yttrade han,
att Utskottets förslag innehölle, att soldater borde inkallas till tjenst¬
göring vid trängen äfven från indelta armén. Detta är ej med verk¬
liga förhållandet öfverensstämmande. Utskottet har blott sagt: från
den värfvade armén.
Hvad Herr vice Talmannen yttrade för öfrigt, eller att omstän¬
digheterna lärt honom att i denna fråga i år tala annat språk än i
fjor, vill jag icke bestrida.
Herr Sven Nilsson: Sedan den högt ärade vice talmannen
tagit Första Kammaren i försvar och uttalat sig för bifall till Kong].
Maj:ts förslag, förutser jag utgången af denna fråga, och man behöf-
ver väl ej heller misstaga sig om, att han önskar att äfven öfripa
förslag, som föreligga, böra afgöras på samma sätt. Särskildt till—
kännagaf han sin åsigt vara, att den i år föreliggande skatte- eller
försvarsfrågan borde lösas i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
proposition. Han handlar således fullkomligt konseqvent, då han nu
uppträdde mot kamraterna af det parti han tillhört, och jag vill der¬
för icke klandra honom, att han med sådana åsigter slår till reträtt
till ett annat parti. Jag får likväl bekänna, att detta förfarande icke
tyckes öfverensstämma med den uppfattning han förr haft, särskildt
1878, då han var särdeles ifrig för lösningen af de stora frågorna,
i öfverensstämmelse med de motioner, som då förelädes Riksdagen,
hvilken ifver likväl 1883 gick i fullkomligt motsatt rigtning, och häraf
får man väl söka anledningen till hans uppträdande i dag. Det var
Lördagen den 21 Mars, e. in.
55 N:o 31.
således åtminstone för mig nu en nyhet han förkunnade, då han för¬
klarade, att han var lifligt intresserad för lösningen af de stora frå¬
gorna, men jag föreställer mig, att han nog inser, att denna lösning
icke kommer att slå rigtigt bra ut, då han vill antaga de förslag,
som i år föreligga, ty med dem löser man sannerligen icke de stora
frågorna, utan jag är tvärtom förvissad, att den af landtmannapartiet
önskade lösningen skall komma att låta vänta på sig i många år,
sannolikt till en mycket långt aflägsen framtid, om dessa förslag an¬
tagas, och det är derför jag stält mig på deras sida, som yrka
afslag å de punkter i Kong!. Maj:ts proposition, som föreligga rö¬
rande fjerde hufvudtiteln. Men jag har gjort det äfven derför att
jag är af den lifligaste öfvertygelse, att jag derigenom understödjer
en regering, som förut visat sig- vilja föra frågorna till lösning på en
gång. Derför anser jag också, att de, som inom Utskottet deltagit
i dess hemställan, icke stält sig i opposition mot regeringen, utan
hafva trott sig understödja en regering, som på en gång och i ett
sammanhang vill afgöra skatte- och försvarsfrågan. Ingen må der¬
för, såsom vice talmannen antydde, beskylla Utskottet för att vara
a.fvogt stämdt mot regeringen.
Herr Danielson har förekommit mig i hvad jag för öfrigt hade
att säga i anledning af vice talmannens yttrande.
Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
enligt de gjorda yrkandena, så väl på bifall till Utskottets hemställan
som ock på afslag derå och bifall till Kong], Maj:ts proposition; och
lönn Herr Talmannen den senare propositionen vara med öfvervä¬
gande ja besvarad. Votering blef begärd, i anledning hvaraf en så
lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs.
Den, som, med afslag å Ståts-Utskottets hemställan i 15:de punkten
af Utlåtandet N:o 10 a, bifaller Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda fram¬
ställning, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Ståts-Utskottets ifrågavarande
hemställan.
Omröstningen försiggick och visade 86 ja mot 107 nej, hvadan
Utskottets hemställan bifallits.
2.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr II. J. Lyth
» Nils Jönsson
» E. G. Fredholm
» E. W. Wretlind
» F. G. Sandwall
under 12 dagar fr. o. m. den 25 dennes:
14 » » » 26
14 » » 26 »
It) » :> » 26 »
14 » » » 26 »
Aria. uppfö¬
rande på ordi¬
narie stat af
anslatlet till
tr ängen.
(Forts.)
>T:o 31
56
Lördagen den 21 Mars, e. m.
Herr C. A. Oléhn under 14 dagar fr. o. m. den 28 dennes;
» P. Sahlström
|
» 14 »
|
»
|
» 28
|
»
|
» Sven Andersson
|
» 14 »
|
>/•
|
» 27
|
»
|
» F. G. Jansson
|
» 14 »
|
»
|
» 26
|
»
|
och » J. G. Granlund
|
14 *
|
»
|
» 24
|
»
|
§ 3.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. Y*1 På natten.
In Mera
H. A. Kolmodin.
Stockholm, John Björkmans boktryckeri, 1885.