Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
1
N:0 3.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående lösdrifbares behandling; gifven Stockholms
slott den 9 Januari 1885.
Sedan en af Kongl. Maj:t förordnad komité aflemnat förslag till
förordning angående lösdrifveri jemte andra dermed sammanhang eggan¬
de författningar och såväl Fångvårdsstyrelsen som länsstyrelserna in¬
kommit med yttranden öfver nämnda förslag, har, efter det förslaget
till förordning angående lösdrifveri i anledning af de deremot fram-
stälda anmärkningar blifvit i vissa delar omarbetadt, Högsta Domstolen
deröfver afgifvit utlåtande; och vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande
af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i ärendet hållna protokoll,
härmed jemlikt 87 § Regeringsformen hafva i nåder föreslagit Riks¬
dagen att antaga bifogade förslag till lag angående lösdrifvares be¬
handling.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och yn¬
nest städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steg er n.
Bih. till Riksd. Prof. 1S85. 1 Sand. 1 Afd. 3 Höft.
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Förslag
till
Lag angående lösdrifvares behandling.
Med upphäfvande af stadgan angående försvarslöse och till all¬
mänt arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:
1 §•
Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan
medel till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att
han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka
ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda
deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet.
Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.
9
J s-
1 mom. Den som beträdes med lösdrifveri må anhållas af krono-
eller polisbetjent eller tillsyningsman, och varde den anhållne ofördröj¬
ligen instäld till förhör å landet inför ortens kronofogde eller länsman
och i stad inför stadsfiskal.
Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § af-
ses, må den som håller förhöret meddela den anhållne varning samt
för honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angå¬
ende varningens meddelande och skälen derför.
I händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver för¬
höret, upptagande anledningen til] detsamma och hvad den anhållne
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
till sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsornstän-
digheter samt beskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,
att beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till
Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom
den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens Be¬
fallningshafvande tillgängligt.
2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare
hörd, ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen
personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga
påminnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der
Konungens Befallningshafvande bär sitt säte, men eljest inom fjorton
dagar från varningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det
ej är betaget att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda
stål- honom öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet.
3 mom. Sedan förhör hållits eller påminnelser afgifvits, som i
nästföregående mom. sägs, eller ock den derför bestämda tid tillända-
gått, utan att den varnade låtit sig af höra, skall Konungens Befallnings¬
hafvande taga den meddelade varningen under ompröfning och, om
han finner den befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter.
4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig
att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att
hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,
som af iösdrifvaren innehafvas, eller annorledes genast utredas, skall
han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och
må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till
dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller sända
honom till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning
är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,
ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och
densamma kungöra såsom förr är sagdt.
3 §•
1 mom. Varder någon, innan två år förflutit sedan honom med¬
delad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter
det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och
sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift
af förhörsprotokollet skall insändas.
2 mom. Konungens Befallningshafvande hålle ytterligare förhör
med den häktade och läte i protokoll öfver förhöret anteckna hans
lefnadsomständigheter samt införa prestbetyg och läkarebetyg för den
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å den ort,
som efter ty i 10 § sägs skall såsom hans hemort anses. Finnes den
häktade hafva gjort sig skyldig till lösdrifveri å tid, som i 1 mom.
sägs, må Konungens Befallningshafvande döma honom till tvångsarbete
från och med en månad till och med ett år. Har han förut undergått
dylikt tvångsarbete eller straffarbete, eller förekomma eljest försvårande
omständigheter, må tvångsarbetstiden utsträckas till högst tre år.
3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befun¬
nits skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,
eger Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning
samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2
§ sägs.
4 §•
Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigifvan-
det blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning under¬
kastad behandling som i 3 § sägs.
5 §•
Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den
dömde genast afkunnas med underrättelse om hvad för besvärs anförande
bör iakttagas; och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig be¬
svärshänvisning honom tillstäldt inom tre dagar, den oräknad då be¬
slutet afkunnades.
6 §•
Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshafvandes ut¬
slag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han inom
åtta dagar efter det utslaget blifvit afkunnadt, den dagen oräknad,
till Konungens Befallningshafvande ingifva sina till Konungen stälda
underdåniga besvär. Behöfver klaganden biträde vid besvärens för¬
fattande, foge Konungens Befallningshafvande anstalt att det erhålles.
Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Justitierevisions-expeditionen insända, tillika'; med ve-
derbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra,
äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.
Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes, för¬
ö
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
ordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afbörda eller
utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.
Konungens Befallningshafvandes beslut angående varning må ej
öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarige¬
nom tvångsarbete blifvit ådömdt.
7 §•
Ben som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, van¬
förhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lif¬
vets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångs¬
arbete, eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde
han, derest han tillhör annat län än det, der han vistas, af Konungens
Befallningshafvande öfversänd eller förpassad till Konungens Befallnings¬
hafvande i det län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hem¬
ortsrätt.
8 §•
I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare lag
som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff.
9 §•
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ord¬
nad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt att
de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämp¬
ligt arbete efter olika arbetsförmåga.
Har fattigvårdssamhälle, enskildt för sig eller gemensamt med
annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står un¬
der offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det med¬
gifva, ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes för¬
ordnande der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta ersätt¬
ning af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.
10 §.
1 mom. Ben som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigif-
ves skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,
der han har sin hemort, derest ej Konungens Befallningshafvande med-
gifvit, att han utan att först begifva sig till hemorten må förpassas
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
till ort, som omförmäles i 12 § 3 mom. Passet skall innehålla före¬
skrift om väg, tid och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad
den frigifne enligt 12 § har att iakttaga.
2 mom. Med lösdrifvares hemort efter denna lag förstås den ort,
der han är eller senast varit mantalsskrifven. Kan det ej utrönas, vare
hans födelseort ansedd såsom hans hemort.
11 §.
Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångsarbete
från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under färden
och nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån
den frigifnes vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej
må den frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnda ändamål
anlitas, än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle under
minst fjorton dagar.
Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten innestå¬
ende, sedan ofvan nämnda kostnad blifvit betäckt, skola enligt anvis¬
ning, som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den ort dit
den frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren eller,
der sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att ombesörja
att medlen komma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse
för medlen skall årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.
12 §.
1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för
honom utfärdade pass, begifva sig till den ort, dit han förpassats, och,
om förpassningen skett till stad, der polismästare finnes, anmäla sig
hos denne inom tjugofyra timmar efter ankomsten.
2 mom. Den som blifvit dömd till tvångsarbete i sex månader
eller derutöfver eger under två år efter frigifvandet icke utan särskildt
tillstånd, meddeladt i stad af polismästare eller, der sådan ej finnes,
af stadsfiskal och å landet af ortens länsman, uppehålla sig utom den
kommun han tillhör eller der han erhållit behörigt tillstånd att vistas;
och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ord¬
ning, som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bo¬
stad och försörjningsmedel.
3 mom. Tillstånd, hvarom i nästföregående mom. sägs, må lem-
nas den frigifne för att han må kunna emottaga erbjuden anställning
hos välkänd och pålitlig person eller å uppgifven ort söka arbete, der
utsigt dertill finnes, eller ombesörja någon för den frigifne vigtig an¬
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
gelägenhet. För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den myndig¬
het, som lemnat tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att
ställa sig till efterrättelse de i passet gifna föreskrifter och, om han
blifvit förpassad till stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra tim¬
mar efter ankomsten anmäla sig hos denne.
4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad
och försörjningsmedel bör så ordnas, att den anmälningsskyldige icke
störes i sin lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksam¬
het; och ege polismästaren i särskilda fall åt tillsyningsman eller
annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmälningarnes
emottagande.
5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallnings¬
hafvande att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de
skyldigheter, som enligt denna § åligga den frigifne.
6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom
enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna
föreskrifter, vare underkastad behandling som i 3 § sägs.
13 §.
Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit fast-
stäldt, dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbets-
anstalt frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom
hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller på grund af 12
§ 5 mom. varder fri i val af vistelseort, skall underrättelse derom
meddelas rikets polismyndigheter.
Huru underrättelse, som här sägs, skall meddelas, så ock huru
kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.
14 '§.
1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge
att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet
samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare
utväg till arbete.
2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken er¬
hållit sådant uppdrag som i 12 § 4 mom. sägs, ege i utöfningen
af denna befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag tillkommer
tjensteman.
8
Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 3.
3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som en¬
ligt förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva upp¬
sigt å betlare.
15 §.
I stad, der poliskammare finnes, utöfvar poliskammaren i fråga
om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna lag till¬
kommer Konungens Befallningshafvande.
I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan stad
Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie eller
annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskal.
16 §.
Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Okto¬
ber 1885.
Den som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom
på grund af stadgan angående försvarslöse och till allmänt arbete
förfallne personer den 29 Maj 1846 ådömdt allmänt arbete, skall, då
han varder frigifven, anses såsom hade han undergått tvångsarbete
enligt denna lag. Derest före den bestämda arbetstidens utgång något
förhållande inträffar, på grund hvaraf han enligt 22 § i nämnda stadga
kunnat blifva frigifven, skall sådan rätt honom tillgodokomma.
Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet fri-
gifvits från sådant allmänt arbete, som ofvan sägs, varde ansedd såsom
hade han vid frigifningen blifvit varnad för lösdrifveri.
I händelse vid lagens trädande i verksamhet tillfälle saknas att
låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan
tvångsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant
tillfälle saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cell¬
fängelse, dock med iakttagande att i sådant fall eu tredjedel af den
ådömda arbetstiden afdrages.
STOCKHOLM, ISAÅC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1885.
1
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten i Statsrådet
å Stockholms Slott Lördagen den 9 Augusti 1884,
i närvaro af:
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde i underdånig¬
het komiterades förslag till Förordning angående lösdrifveri m. m., af-
gifvit den 31 Augusti 1882, jemte de öfver detta förslag afgifna ytt¬
randen af samtlige Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Fångvårds¬
styrelsen. Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda förslag
och yttranden äfvensom för ett af komiterade med anledning af de mot
förslaget gjorda anmärkningar till chefen för Justitiedepartementet af-
gifvet, i vissa dessa delar omarbetadt förslag jemte motiv, anförde
Departementschefen:
“Lagstiftningen i detta ämne har till ändamål att bereda skydd
mot de faror, som hota allmän säkerhet, allmän ordning och sedlighet
från deras sida, hvilka, utan andra försörjningsmedel än sin arbetskraft,
underlåta att använda denna och i stället sysslolösa stryka omkring
eller eljest föra ett lättjefullt och vanartigt lefnadssätt. Erfarenheten
har nämligen visat, att steget från ett dylikt lefnadssätt in på brottets
bana är så godt som oundvikligt, då den medellöse, som ej sjelf vill
arbeta, knappt har någon annan utväg för sitt uppehälle än ett olofligt
eller brottsligt anlitande af andras tillgångar.
På samma gång det är angeläget att det sålunda åsyftade skyd-
Bih. till Riksd. B rot. 1885. 1 Sand. 1 Afd. 1
2
det blir fullt verksamt, har man å andra sidan att tillse att, såvidt
möjligt, intet oförskyldt lidande i lagens namn tillskyndas någon sam¬
hällets medlem, att fördenskull de preventiva åtgärderna riktas endast
mot dem, från hvilka fara synes omedelbart hota, och att åtgärderna
äfven mot dessa ej antaga en strängare och mer affliktiv karakter än
nödvändigheten fordrar. Granskar man nu gällande lagstiftning i äm¬
net med ledning af dessa grundsatser, synes lagstiftarens närmaste
uppgift vara att, med frånträdande af anspråket på laga försvar i den
mening detta nu tages, hvarigenom blotta arbetslösheten, äfven den
oförvållade, göres till föremål för straff, inskränka lagens verkningar
till de i egentlig mening samliällsvådliga, underkasta dessa en behand¬
ling, som visserligen bor vara allvarsam, men dock fri från det onö¬
digt plågsamma, som ligger i ett planlöst häktande och tvångtranspor-
terande, samt från det godtycke, hvartill särskildt de bristfälliga stad-
gaudena om polisuppsigten i gällande författnings 3 § kunna leda.
Det af komiterade nu omarbetade förslaget, tillkommet efter öfver-
läggningar, som inom Justitiedepartementet med komiterade hållits,
motsvarar, efter hvad jag kan finna, i allt väsentligt, dessa fordrin¬
gar. Det utmärker sig framför det äldre genom förenkling af det allt
för omständliga förfarande, som enligt sistnämnda förslag skulle föregå
dömandet till tvångsarbete, genom polisuppsigtens inskränkande till
redan dömde lösdrifvare och dess tillämpning endast inom sådane ko-
muner i riket, der en fullständig polisuppsigt är verkligen behöflig
och möjlig att utföra, vidare genom borttagande af skilnaden mellan
olika klasser af försvarslösa, en skilnad, åt hvilken tillbörlig uppmärk¬
samhet i alla händelser kan egnas vid utmätande af tid för tvångsar¬
betet inom den faststälda latituden och slutligen genom den enkelhet
i lagens uppställning, som möjliggjorts genom dessa förändringar. Detta
förslag anser jag mig derföre kunna i hufvudsak förorda och hänvisar
för undvikande af vidlyftighet till de af komiterade till stöd för för¬
slaget andragna motiv. Särskildt har jag ansett mig ej böra frångå
hvad som kan anses vara en af hufvud punkterna i komiterades förslag,
att lösdrifvare, utan att behöfva forslas till hemorten, varnas i den ort
der de anträffas, och dömas till tvångsarbete af Konungens Befallnings¬
hafvande i samma län. Naturligtvis förutsättes för ett dylikt förfa¬
rande att den publikation, som benämnes polisunderrättelser och i hvil¬
ken den myndighet, som tilldelar varning eller dömer till tvångsarbete,
har att i tvifvelaktiga fall söka upplysning om den- anhållne förut un¬
dergått behandling såsom lösdrifvare, är tillräckligt fullständig och
noggrann i sina uppgifter. Detta åter beror på fullständigheten och
noggrannheten af de protokoll, som vid förhör med anhållna personer
3
af myndigheterna föras och hvilka ligga till grund för meddelandena
i polisunderrättelserna. Stadganden om förande af dylika protokoll och
deras insändande från underordnade myndigheter till Konungens Be¬
fallningshafvande äro ock på behöriga ställen i fördraget inlagda. Det
skrifveri, som derigenom förorsakas, bör derföre ingalunda anses öf¬
verflödigt. Om ock, oaktadt dessa försigtighetsmått, misstag i ett eller
annat undantagsfall skulle förekomma, antagligen bestående deri, att
den anhållne, som lyckas dölja sina föregående öden, går fri från en
i lagen afsedd strängare behandling, synes detta vara att föredraga
framför det ymniga häktande och förpassande mellan särskilda delar
af riket, som af nu gällande lagstiftning framkallas utan att derigenom
möjligheten af misstag fullständigt undanrödjes.
I vissa punkter har jag emellertid trott afvikelser från komiterades
förslag böra ega rum och tillåter jag mig anföra skälen för de vigtigare
af dessa afvikelser. ,i,<.. . t
Uttrycket »utan lofliga medel» i 1 § skulle enligt komiterades
motiv betyda ej blott saknad af penningemedel utan ock af andra ut¬
vägar till uppehälle, således jemväl arbetslöshet. Då denna betydelse
emellertid ej klart framgår af uttrycket, men arbetslöshet är ett mo¬
ment, som bör med full tydlighet framhållas i lösdrifveriets karakteri¬
stik, bör en omredaktion i denna syftning ske. Att den sysselsättning,
som befriar från behandling såsom lösdrifvare, skall vara loflig, torde
ligga så i sakens natur, att det ej behöfver uttalas.
Det synes öfverflödigt att betunga vederbörande tjenstemän med
förande af protokoll öfver sådana i 2 § föreskrift^ förhör, som ej leda
till någon varningsåtgärd.
Att på sätt § 2 mom. 2 medgifver fatalietiden skulle kunna blifva
olika för hvarje län allt efter Konungens Befallningshafvandes godt¬
finnande, kan ej vara behöfligt eller lämpligt, Om tiden bestämmes
till tre dagar, då varningen tilldelats i stad, der Konungens Befall¬
ningshafvande har sitt säte, och eljest till tio dagar, torde tillräcklig
hänsyn vara tagen till möjligheten såväl för den varnade att inställa
sig hos Konungens Befallningshafvande, som för polismyndighet, hvil¬
ken meddelat varningen, att insända det deröfver förda protokoll.
Det lärer vara komiterades mening, att Konungens Befallnings¬
hafvande skulle pröfva behörigheten af en af polistjensteman meddelad
varning, äfven i det fall, att den varnade ej begär nytt förhör. En
ökad trygghet torde möjligen deri ligga för den som utsättes för be¬
handling såsom lösdrifvare, ehuruväl de fall ej torde blifva många, då
en gifven varning af Konungens Befallningshafvande utan derom gjordt
yrkande undanrödjes. I alla händelser bör föreskriften göras tydligare
än den är enligt komiterades förslag.
Bestämmelsen i komiterades 13 § om lösdrifvares hemort, är af
4
vigt hufvudsakligen på det att man må veta, hvart en från arbetsan-
stalt frigifven skall hemsändas. Den torde då lämpligen kunna få sin
plats i den § som handlar om hemförpassningen. Då bestämmelsen ej
är af någon betydelse för afgörande af frågan om den frigifnes hem¬
ortsrätt i fattigvårdshänseende, har det ansetts obehöfligt att till den¬
samma foga det tillägg, som komiterade ifrågasatt i 2 mom. af samma §.
På Konungens Befallningshafvande bör ankomma att låta den
frigifne förpassas till annan ort än hemorten, om han kan antagas der¬
igenom vinna lättare tillfälle till försörjning.
Det synes ändamålsenligt att i en § samla och fullständiga be¬
stämmelserna om de fall, då underrättelsen om åtgärder, vidtagna med
lösdrifvare, böra meddelas rikets polismyndigheter.
Erinran i § 14 till polismyndighet att skaffa arbete åt lösdrif¬
vare bör uteslutas såsom antagligen saknande all betydelse.
Om föreskrifter af den beskaffenhet, som de i § 9 mom. 1., an¬
dra stycket, och § 14, andra stycket, af komiterades förslag förekom¬
mande, äro af nöden, synas de snarare böra meddelas i administrativ väg.
Komiterades förslag i 16 § förutsätter att der poliskammare finnes,
det alltid är polismästaren, som ensam afgör polismålen. Då detta ej
är fallet t. ex. i Malmö, der poliskammaren utgöres af en afdelning af
Rådstufvurätten, bör den myndighet, hvarom i § 16 är fråga, rätteligen
tillkomma poliskammaren.
Lagen torde böra träda i kraft samtidigt öfver hela riket, så fort
ske kan efter dess antagande.
Bland öfvergångsstadgandena erfordras en föreskrift att, derest
de vid lagens trädande i kraft befintliga tvångsarbetsanstalter ej lemna
tillräckligt utrymme för alla till tvångsarbete dömde, sådant arbete må
såsom hittills fullgöras i cellfängelse, dervid lämpligt afdrag å arbets¬
tiden medgifves.
Jag tillåter mig slutligen hemställa, att det lagförslag, som i öf¬
verensstämmelse härmed utarbetats måtte undergå vidare behandling i
den ordning, som är stadgad för stiftande af allmän lag. De ingri¬
pande inskränkningar i den personliga friheten, som lagstiftningen an¬
gående lösdrifvares behandling naturligen måste medföra, göra enligt
mitt förmenande representationens deltagande i denna lagstiftning be-
fogadt och önskvärdt. De administrativa föreskrifter, som utöfver lagens
innehåll skulle erfordras, inskränka sig till bestämmelser angående re¬
daktionen af polisunderrättelserna.
Bland komiterades öfriga förslag förekommer en ändring i förord¬
ningen angående Fattigvården, åsyftande att kringstrykande betlare
skulle behandlas på samma sätt som lösdrifvare. Då detta förslag står
5
i närmaste samband med förslaget till lag angående lösdrifvares be¬
handling, torde jemväl det förra böra remitteras till Högsta Domsto¬
lens yttrande, ehuru det, liksom fattigvårdsförordningen i öfrigt, ej är
att hänföra till allmän lag.
Jag hemställer alltså, att genom note ur protokollet Högsta Dom¬
stolens yttrande måtte enligt 87 § Regeringsformen inhemtas angående
det vid protokollet fogade förslag till lag angående lösdrifvares be¬
handling, samt att Högsta Domstolens yttrande jemväl måtte infordras
öfver komiterades förslag till ändringar i förordningen angående Fattig¬
vården.
Hvad Departementschefen sålunda hemstält täck¬
tes Hans Kongl. Höghet Kronprinsen-Regenten, på
tillstyrkan af Statsrådets öfriga ledamöter, i nåder
bifalla.
Ex protocollo
Otto Rooth.
6
-od i oisvlhbaöl ofin nigm; p«l ili» *■.>§#] noll bo*rf bukdfou* eiaarniku i
oJaioofl t. ’ »pöH Hd aBiotiiinof 'nod éruö Job I..virroj Mfwd runiibiu;»i
iii (o (»pnid r»njgcnibioibiaMévgittfct moa^H fl-l> /mule ,öbntrm /
-xnoH ijjdgoll jodo^oioti] m •
.'.*bl/'»WgflJ> liiyitV Oiilll »!•>.,tloi ;pi
-•'.»d aoisvlnbeb! obitofipnr. pi
BJStlnblm aiikui iiivmoi -öm;
.gi'4 mkuilifi f r; /itbi tält »fl;
'it if/OJTOp -1)8 .nålfil, toUii';
itopaS i ~> 6 iviitto *>,f i*:?;»
i Hit vn.Vidl oboobi r,;[,
S»Y aoaJoblMnii »;. ■<>[] t"
gitiiid efm/nigm; liögtifrrfmnöl r iRvirii»:><»
Förslag
'■!,/ If. •:»<(! ft j;J
'i ''»' o- -;•>*! -m
till
)f( ■ ;;T.
r*>
UVlitY
■ 111o /*
Lag angående lösdrifvares behandling.
Med upphäfvande af Stadgan angående försvarslöse och till all¬
mänt arbete förfallne personer den 29 Maj 1846, förordnas som följer:
1 §•
Hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan me¬
del till sitt uppehälle, må, der ej omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, anhållas såsom lösdrifvare och vidare behandlas på sätt
i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest,
utan att ega medel till sitt uppehälle, förer ett lättjefullt och vanartigt
lefnadssätt samt befinnes vara vådlig för allmän säkerhet eller störa
allmän ordning eller sedlighet.
Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.
2 §•
I inom. Varder någon anhållen såsom lösdrifvare, skall han oför¬
dröjligen inställas till förhör å landet inför ortens kronofogde eller läns¬
man och i stad inför stadsfiskal.
Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § afses,
må den som håller förhöret meddela den anhållne varning, samt för
honom uppläsa och till honom öfverlemna skriftligt besked angående
varningens meddelande och skälen derför.
I händelse varning meddelas, skall protokoll upprättas öfver för¬
höret, upptagande anledningen till detsamma och hvad den anhållne
7
till sin ursäkt förebragt, äfvensom redogörelse för hans lefnadsomstän-
digheter samt heskrifning öfver hans utseende, så ock intyg derom,
att beskedet blifvit honom tillstäldt; skolande afskrift af protokollet till
Konungens Befallningshafvande i länet insändas så tidigt, att det inom
den i nästföljande mom. omförmälda tid kan vara för Konungens Be¬
fallningshafvande tillgängligt.
2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd,
ege han hos Konungens Befallningshafvande i länet anmäla sig till för¬
hör inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens
Befallningshafvande har sitt säte, men eljest inom tio dagar; och skall
den varnade om hvad sålunda står honom öppet lemnas underrättelse,
som jemväl i beskedet intages.
3 mom. Sedan förhör hållits, som i nästföregående mom. sägs,
eller den derför bestämda tid tilländagått, utan att den varnade afhörts,
skall Konungens Befallningshafvande taga den meddelade varningen
under ompröfning och, om han finner den befogad, kungöra den för ri¬
kets polismyndigheter.
Varning, som icke blifvit kungjord, anses hafva förfallit.
4 mom. År anhållen lösdrifvare okänd och undandrager han sig
att uppgifva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning att
hans uppgift derom är osann, och kan rätta förhållandet ej af betyg,
som af lösdrifvaren innehafvas eller annorlunda genast utredas, skall
han häktas och sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, och
må Konungens Befallningshafvande antingen hålla honom i häkte, till
dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden vunnits, eller försända
honom till Konungens Befallningshafvande i annat län, der anledning
är att sådan upplysning lättare står att vinna. I fall, som nu är nämndt,
ankomme på Konungens Befallningshafvande att meddela varning och
densamma kungöra såsom förr är sagdt.
1 mom. Varder någon, innan två år fiörflutit sedan honom med¬
delad varning blifvit kungjord, beträdd med lösdrifveri, må han, efter
det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom hållits, häktas och
sändas till Konungens Befallningshafvande i länet, dit jemväl afskrift
af förhörsprotokollet skall insändas, gifio i i->;
2 mom. Konungens Befallningshafvande må, efter ytterligare för¬
hör och sedan den häktades lefnadsomständigheter blifvit antecknade
till protokollet, deruti ock böra införas prestbetyg och läkarebetyg för
den häktade jemte beskrifning öfver hans utseende och uppgift å hans
8
hemort, döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och
med tre år. År den häktade under aderton år, må Konungens Befall¬
ningshafvande i stället förordna om hans intagande i allmän uppfost¬
ringsanstalt, om tillgång dertill finnes.
3 mom. Pröfvar Konungens Befallningshafvande sådana mildrande
omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befun¬
nits skyldig till lösdrifveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas,
eger Konungens Befallningshafvande meddela honom förnyad varning
samt ställa honom på fri fot; börande varningen kungöras såsom i 2
§ sägs.
4 §•
Har den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigif-
vandet blifvit beträdd med lösdrifveri, vare utan vidare varning under¬
kastad behandling som i 3 § sägs.
5 §.
Beslut, hvarigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den
dömde afkunnas, och varde skriftligt utslag med åtecknad fullständig
besvärshänvisning honom tillstäldt inom tre dagar, den oräknad då be¬
slutet afkunnades.
«§•
1 mom, . Vill någon söka ändring i Konungens Befallningshaf-
vandes utslag, hvarigenom han blifvit dömd till tvångsarbete, eger han
inom åtta dagar efter det utslaget blifvit honom tillstäldt, den dagen
oräknad då tillställandet skedde, till Konungens Befallningshafvande
ingifva sina till Konungen stälda underdåniga besvär. Behöfver kla¬
ganden biträde vid besvärens författande, foge Konungens Befallnings¬
hafvande anstalt att idet erhålles.
Inkomna besvär åligge Konungens Befallningshafvande att, så
fort ske kan, till Justitie Revisions Expeditionen insända, tillika med
vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra,
äfvensom eget utlåtande och öfriga till målet hörande handlingar.
2 mom. Konungens Befallningshafvande eger, om skäl förefinnes,
förordna, att den dömde må, intill dess besvären blifvit afgjorda eller
utslaget vunnit laga kraft, vistas på fri fot.
3 mom. Konungens Befallningshafvandes beslut angående var¬
9
ning må ej öfverklagas utan i sammanhang med besvär öfver utslag,
hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt.
7 §•
1 mom. Ej må någon dömas till tvångsarbete, som är berättigad
att af fattigvårdssamhälle åtnjuta fattigvård.
2 mom. Varder någon, sedan han börjat undergå tvångsarbete,
så oförmögen till arbete att han är berättigad till fattigvård, skall han
för vidare förordnande sändas till Konungens Befallningshafvande i det
län, inom hvilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.
8 §•
Ådömd arbetstid beräknas från den dag den dömde förklarat sig
nöjd med Konungens Befallningshafvandes utslag eller detsamma vun¬
nit laga kraft eller, efter anförda besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verk¬
ställighet ankommit.
9 §•
1 mom. Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt
så ordnad att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra, samt,
att de dömde varda skilde efter kön, äfvensom att de hållas till lämp¬
ligt arbete efter olika arbetsförmåga,
2 mom. Har fattigvårdssamhälle, enskild! för sig eller gemensamt
med annat fattigvårdssamhälle, inrättat tvångsarbetsanstalt, som står
under offentlig myndighets tillsyn, då må, der anstaltens stadgar det
medgifva, ådömdt tvångsarbete enligt Konungens Befallningshafvandes
förordnande der förrättas; och ege fattigvårdssamhälle derför njuta er¬
sättning af staten, efter ty Konungen pröfvar skäligt.
10 §.
1 mom. Den som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigif-
ves skall af arbetsanstaltens föreståndare förpassas till den kommun,
der han har sin hemort. Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid
och sätt för färden äfvensom underrättelse om hvad den frigifne enligt
12 § har att iakttaga.
2 mom. Lösdrifvare anses hafva sin hemort der han senast varit
eller bort vara mantalsskrifven. Kan ej detta utrönas, vare hans födelse¬
ort ansedd såsom hans hemort.
Bih. till RiJcsd. Prof. 1885. 1 Sami. 1 Afd.
2
10
11 §•
1 mom. Kostnaden för hemfärden, när den som undergått tvångs¬
arbete från arbetsanstalten frigifves, äfvensom för uppehälle under fär¬
den och nödtorftig beklädnad bestrides af allmänna medel, i den mån
den frigifnes vid anstalten innestående tillgångar ej dertill förslå. Ej
må den frigifnes tillgångar i vidsträcktare mån för nämnde ändamål
anlitas, än att han eger i behåll nödiga medel för uppehälle i hemorten
under minst fjorton dagar.
2 moln. Medel, som den frigifne kan hafva vid arbetsanstalten
innestående, sedan ofvan nämnde kostnad blifvit betäckt, skola enligt
anvisning, som bör i passet meddelas, sändas till länsmannen i den
ort, dit den frigifne förpassas, eller, om det är stad, till polismästaren
eller, der sådan ej finnes, till stadsfiskalen; och hafva desse att antin¬
gen sjelfve, eller, der så anses lämpligt, genom skyddsförening, tillsy¬
ningsman eller annan dertill tjenlig person ombesörja att medlen kom¬
ma den frigifne till godo i mån af behof. Redogörelse för medlen skall
årligen insändas till Konungens Befallningshafvande.
12 §.
1 mom. Den frigifne skall ofördröjligen, i enlighet med det för
honom utfärdade pass, begifva sig till hemorten, och, om han har sin
hemort i stad, der polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom tju¬
gofyra timmar efter ankomsten.
2 mom. Under två år efter frigifvandet eger den frigifne ej utan
särskildt tillstånd, meddeladt, i stad af polismästare eller, der sådan ej
finnes, af stadsfiskal och, å landet af ortens länsman, begifva sig utom
den kommun han tillhör eller der lian med behörigt tillstånd vistas;
och skall han i stad, der polismästare finnes, å de tider och i den ord¬
ning, som af polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad
och försörjnings medel.
3 mom. Tillstånd må lemnas den frigifne att begifva sig utom
hemorten för att emottaga erbjuden anställning hos välkänd och på¬
litlig person eller å uppgifven ort söka arbete, der utsigt dertill finnes.
För den som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet, som lem-
nat tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att ställa sig till
efterrättelse de i passet gifna föreskrifter, och om han blifvit förpassad
till stad, der polismästare finnes, inom tjugofyra timmar efter ankom¬
sten anmäla sig hos denne.
4 mom. Den i 2 mom. stadgade skyldighet att anmäla bostad
11
och försörjningsmedel bör så orduas, att den anmälningsskyldige icke
stores i sin lofliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet;
och ege polismästaren i särskilda fall åt skyddsförening, tillsyningsman
eller annan dertill tjenlig person öfverlåta befattningen med anmäl-
ningarnes emottagande.
5 mom. Förekommer skäl dertill, eger Konungens Befallnings¬
hafvande att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de skyl¬
digheter, som enligt denna § åligga den frigifne. Konungens Befall¬
ningshafvande ege ock medgifva, att den som undergått tvångsarbete
må, utan att först begifva sig till hemorten, från arbetsanstalten för¬
passas till ort, som omförmäles i 3 mom.
6 mom. Visar den frigifne tredska att efterkomma hvad honom
enligt denna § åligger eller de honom på grund af samma § gifna
föreskrifter, vare underkastad behandling som i 3 § sägs.
impuls:ipni hrv er,.i ybni moan-- oboens omev Kub»; JitHfiilii: nou »liv
13 §.
Då någon genom utslag, som vunnit laga kraft eller blifvit fast-
stäldt, dömts till tvångsarbete, så ock när någon från tvångsarbetsan¬
stalt frigifves och när den frigifne erhåller tillstånd att vistas utom
hemorten eller på grund af 12 § 5 mom. varder fri i val af vistelse¬
ort, skall underrättelse derom meddelas rikets polismyndigheter.
Huru underrättelse som här sägs, skall meddelas, så ock huru
kungörande enligt 2 § 3 mom. skall ske, derom förordnar Konungen.
14 §.
1 mom. Krono- och polisbetjente äfvensom tillsyningsman åligge
att hålla noggrann tillsyn å lösdrifvare; och bör kommunalmyndighet
samt tillsyningsman låta sig angeläget vara att bereda lösdrifvare ut¬
väg till arbete.
2 mom. Tillsyningsman, äfvensom annan person, hvilken erhållit
sådant uppdrag, som i 11 § 2 mom. och 12 § 4 mom. sägs, ege i ut-
öfningen af denna befattning åtnjuta det skydd, som enligt lag till¬
kommer tjensteman.
3 mom. Med tillsyningsman förstås i denna lag sådan, som en¬
ligt förordningen angående fattigvården blifvit utsedd att hafva upp¬
sigt å betlare.
15 §.
1 mom. I stad, der poliskammare finnas, utöfvar poliskammaren
12
i fråga om lösdrifvares behandling den myndighet, som enligt denna
lag tillkommer Konungens Befallningshafvande.
2 mom. I stad, der polismästare finnes, må denne och i annan
stad Konungens Befallningshafvande kunna förordna poliskommissarie
eller annan polisman att fullgöra hvad enligt denna lag åligger stadsfiskäl.
16 §.
Denna lag skall gälla till efterlefnad från och med den 1 Juli 1885.
Den, som, då denna lag träder i verksamhet, undergår honom på
grund af äldre bestämmelser ådömdt allmänt arbete, skall, då han med
tillämpning af nämnda bestämmelser varder frigifven anses såsom hade
han undergått tvångsarbete enligt denna lag.
Har någon inom två år före lagens trädande i verksamhet frigif¬
va® från allmänt arbete, varde ansedd såsom hade han vid frigifningen
blifvit varnad för lösdrifveri.
I händelse vid lagens trädande i verksamhet saknas tillfälle att
låta alla dem, som till tvångsarbete dömas, fullgöra arbetet i sådan
tvålngsarbetsanstalt, som i 9 § åsyftas, skola de, för hvilka sådant till-
fäle saknas, i stället fullgöra det ådömda arbetet i enrum å cellfän¬
gelse, dock med iakttagande, att i sådant fall en tredjedel af den ådömda
arbetstiden afdrages.
13
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Fredagen den 17 Oktober 1884.
•; rv.M-.i-O'.'; : faOifh; i-n rgifiamiv tu-'-! ■!)■-.■■■ - ■ lir, ; ^'b
Närvarande:
Justitieråden: Wretman,
von Hofsten,
von Segebaden,
Hernmarck,
Östergren,
Wedberg,
Örbom.
Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 22 sistlidne Augusti,
de till Högsta Domstolens yttrande öfverlemnade förslag dels till lag
angående lösdrifvares behandling och dels till ändringar i förordningen
angående fattigvården cirkulerat emellan Högsta Domstolens ledamöter,
så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande exemplar
af berörda förslag bilagda detta protokoll; och framstäldes emot för¬
slagen följande anmärkningar:
Förslag till lag angående lösdrifvares behandling.
1 §•
Att, såsom förslaget syntes innebära, åt en hvar utan inskränkning
skulle öfverlåtas att anhålla och inför vederbörande till förhör inställa
dem, som gjort sig skyldige till behandling såsom lösdrifvare, ansåg
Högsta Domstolen icke vara att tillråda, allraminst i fråga om de i 2
punkten afsedda personer, hvilka kunde vara bofasta, utan borde enligt
14
Högsta Domstolens åsigt behörigheten att vidtaga nämnda åtgärder in¬
skränkas till krono- och polisbetjent^ samt de tillsyningsmän, hvilka
enligt förordningen angående fattigvården skola till behöfligt antal finnas
inom hvarje fattigvårdssamhälle.
Vid andra punkten anmärkte Högsta Domstolen:
att den, som utan att ega medel till sitt uppehälle tillbringade
sitt lif i lättja samt i öfrigt förde ett sådant lefnadssätt att han borde
anses vådlig för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, syntes böra
behandlas såsom lösdrifvare äfven om han icke dessutom, på sätt i
förslaget förutsattes, vore förvunnen om någon ytterligare vanart, som
dock icke kunde karakteriseras såsom bestämdt samhällsvådlig, helst
det i allt fall torde vara vanskligt att afgöra hvad i förslaget afsågs
med uttrycket »vanartigt lefnadssätt»; och
att med förslagets preventiva syften bättre öfverensstämde om
en dylik persons behandling såsom lösdrifvare finge vidtaga, innan
ännu hans samhällsvådlighet framträdt i brottslig handling, men att
ordalagen kunde förstås så som om lagen skulle vara å honom tillämp¬
lig först i det ögonblick, då han “befinnes“ genom positiv åtgärd störa
allmän ordning eller sedlighet.
På grund af hvad sålunda blifvit anmärkt och till förtydligande
af redaktionen i öfrigt ansåg Högsta Domstolen, att ifrågavarande punkt
borde erhålla väsentligen följande lydelse:
»Till behandling såsom lösdrifvare i enlighet med denna lag är
ock den förfallen, som eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer
sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning
eller sedlighet».
Då den i 2 mom. bestämda tid af tio dagar, inom hvilken den,
som annorstädes än i stad, der Konungens Befallningshafvande har
sitt säte, erhållit varning, egde anmäla sig till förhör inför Konungens
Befallningshafvande, syntes väl knappt tillmätt, synnerligast hvad vid¬
sträcktare län anginge, hemstälde Högsta Domstolen, att nämnda tid
måtte förlängas till fjorton dagar.
Med afseende derå att redan af den i 3 mom. Konungens Befall¬
ningshafvande tillagda pröfningsrätt tillräckligt tydligt torde framgå,
att varning, som Konungens Befallningshafvande funnit obefogad och
som derföre icke kungjorts, komme att blifva utan verkan, ansåg Högsta
Domstolen sista punkten af detta mom. böra utgå, desto hellre som
15
af densammas lydelse skulle följa, att en af Konungens Befallnings¬
hafvande gillad varning, som af någon anledning icke kommit att kun¬
göras, skulle, ehuru den sålunda af Konungens Befallningshafvande an¬
setts befogad, dock, till följd af försummelsen att kungöra den, anses
hafva förfallit.
Justitieråden Hernmarck, Wedberg och örbom anmärkte särskild!
vid 2 mom. att deri förekommande bestämmelse, enligt hvilken den,
som ville hos Konungens Befallningshafvande öfverklaga en af under¬
ordnad myndighet meddelad varning, allenast hade sig öppet att munt¬
ligen anföra sina påminnelser och följaktligen måste för ändamålet per¬
sonligen anmäla sig till förhör hos Konungens Befallningshafvande,
innefattade en olämplig afvikelse från eljest allmänneligen vedertagna
regler om parts rätt att skriftligen framföra sin klagan eller bevaka
sin rätt hos såväl domstolar som administrativa myndigheter. Bestäm¬
melsen innebure dessutom i förevarande fall en oskälig hårdhet emot
den varnade, derest han vistades å någon ort mer eller mindre aflägsen
från residensstaden och tillika, såsom antagligen vore händelsen, be¬
funnes så medellös, att han ej kunde bestrida kostnaden för en resa
eller ens företaga en vandring till nämnda stad, utan att under vägen
göra sig förfallen till betlande. Detta missförhållande, hvilket icke af-
hjelptes endast genom eu förlängning af klagotiden och i synnerhet
skarpt framträdde i det fall då en person, som icke vore landstrykare
utan bofast å en från länsresidenset aflägsen ort, ville öfverklaga var¬
ning, som meddelats på grund af 2 mom. i 1 §, måste sålunda stun¬
dom göra den i förslaget medgifna klagorätten alldeles betydelselös,
hvilket vore desto betänkligare, som det naturligtvis måste ligga inom
möjlighetens område att dylik varning, som, om den godkändes, kunde
medföra känbara olägenheter för den varnade, blifvit meddelad utan
giltigt skäl, till följd af missförstådt tjenstenit, misstag på person eller
dylikt.
Af sådan anledning och då vid antydda förhållanden rätt till skrift¬
liga påminnelsers ingifvande eller insändande med posten vore af be-
hofvet. högeligen påkallad och ej syntes kunna medföra nämnvärd till¬
ökning i Konungens Befallningshafvandes bestyr eller någon osäkerhet
vid pröfningen, förordade bemälde ledamöter att detta mom. måtte er¬
hålla följande lydelse:
»Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd, eger
han hos Konungens Befallningshafvande i länet antingen personligen
anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser
inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, der Konungens Be¬
fallningshafvande har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från var¬
16
ningens meddelande; och skall den varnade, hvilken det ej är betaget
att med posten insända påminnelserna, om hvad sålunda står honom
öppet erhålla underrättelse, som jemväl intages i beskedet. “
Till följd af den sålunda förordade ändringen borde jemväl i 3
mom., orden “derför bestämda tid“ utbytas mot orden “för hans hörande
utsatta tid.“
3 §•
Beträffande det i 2 mom. införda stadgande om Konungens Be-
fallningshafvandes rätt att i stället för att ådöma lösdrifvare, som är
under 18 år, tvångsarbete, förordna om hans intagande i allmän upp¬
fostringsanstalt, om tillgång dertill funnes, hemstälde Högsta Domsto¬
len, med afseende derå att sådan anstalt icke för närvarande torde
finnas och således ej heller någon möjlighet för stadgandets tillämp¬
ning vore för handen, att nämnda stadgande borde utgå. För den hän¬
delse att det komme att bibehållas, ville Högsta Domstolen dock er¬
inra om nödvändigheten att i lagen jemväl bestämma, huruvida klagan
finge föras öfver ett af Konungens Befallningshafvande meddeladt för¬
ordnande af ifrågavarande slag.
I afseende å redaktionen af 2 mom. anmärkte Högsta Domstolen,
att densamma torde böra i så måtto förändras, att med hufvudsaken
eller tvångsarbetets ådömande icke blefve, på sätt som skett, i ett sam¬
manhang förbundna bestämmelserna angående förhörs hållande, proto¬
kollet och hvad deri borde införas, hvarvid jemväl torde böra iakttagas,
att dem hemort, hvarom uppgift skulle i protokollet intagas, blefve
närmare utmärkt såsom den, hvilken i denna lag åsyftas.
Justitieråden Hernmarck, Wedberg och örbom yttrade vidare:
Enligt förslaget skola de i 8 § af Stadgan den 29 Maj 1846
förekommande detaljerade föreskrifterna om långvarigheten af allmänt
arbete i olika fall utbytas emot en gemensam bestämmelse, hvarigenom
lemnas Konungens Befallningshafvande öppet, att inom en latitud från
och med en månad till och med tre år för tvångsarbetet utstaka den
tidslängd, som lämpade sig för det förevarande speciella fallet. De
många väsentliga olikheter, som kunna förekomma och böra beaktas
vid de olika fallen, angelägenheten af att icke alla de skilda katego¬
rierna af personer, som kunna dömas till tvångsarbete, varda i all¬
männa opinionen ansedda såsom lika samhällsvådliga, äfvensom önsk¬
värdheten deraf att utrymme ej onödigtvis lemnas för godtycklighet
eller skiljaktiga meningar vid lagens tillämpning hos olika myndighe¬
ter synas emellertid göra det högeligen lämpligt att i lagen upptaga
11
några hufvudsakliga grunder för bestämmandet af arbetstidens längd.
I detta hänseende torde den normala arbetstiden böra bestämmas från
och med en månad till och med ett år; dock att der någon förut un¬
dergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete enligt allmän lag eller
försvårande omständigheter eljest förekomme, tvångsarbetstiden finge
utsträckas till högst tre år.
5§-
Underrättelse om hvad för besvärs anförande skall iakttagas an¬
såg Högsta Domstolen böra meddelas jemväl vid utslagets afkunnande.
6 §•
Då endast den, som blifvit till tvångsarbete dömd, skulle ega
rättighet att anföra besvär och utslaget enligt näst föregående § alltid
skulle för honom äfkunnas, ansåg Högsta Domstolen hinder icke möta
för besvärstidens beräknande från utslagets afkunnande, hvilket der¬
före af Högsta Domstolen förordades.
Justitierådet örbom tilläde:
Då en ny lagstiftning i förevarande ämne nu är å bane, anser
jag mig ej böra underlåta att påpeka, hurusom efter min uppfattning-
giltig anledning ej förekommer att i ny lag upptaga den i 184G års
stadga förekommande bestämmelsen att klagan öfver Konungens Be-
fallningshafvandes utslag i mål, som angå ådömande af tvångsarbete,
må föras omedelbart hos Konmigen i Högsta Domstolen. Derest man,
med hänsyn dertill att i dessa mål är fråga om vissa inskränkningar i
personlig frihet anser betänkligt att låta klagan fullföljas och pröfvas
i rent administrativ ordning, synes den lämpligaste utvägen vara att
låta klagan föras hos Kammarrätten, som redan har att pröfva kla¬
gan i de närbeslägtade fattigvårdsmålen.
Erfarenheten har utvisat att Högsta Domstolens tid allt för myc¬
ket och till förfång för de vigtigare mål, som falla inom Domstolens
egentliga verksamhetsområde, upptages af pröfningen af vissa derför
främmande ärenden, bland hvilka de mest betungande och minst makt¬
påliggande utgöras af dem, som på grund af försvarslöshetsstadgan
och fattigvårdsförordningen komma under handläggning hos Domsto¬
len. För min del är jag öfvertygad, att det icke vore förenadt med
någon som helst olägenhet eller våda för allmän eller enskild rätt om
Kammarrätten gjordes till sista instans i nämnda mål liksom jag ock
Bill. till Rikså. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afä. 3
*§
är förvissad att, om Högsta Domstolen befriades från bestyret med
dessa mål, den derigenom besparade tiden skulle til! mera fromma an¬
vändas till fortskyndande af de egentliga rättegångssakernas behand¬
ling. Då emellertid här ej föreligger fråga om instansordningen i fat-
tigvårdsmålen och det ej kan vara lämpligt att endast för de mål, som
anerå tvångsarbete för lösdrifvare, meddela särskilda bestämmelser i an-
tydda syftning, får jag i frågans närvarande skede endast förorda att
Kammarrätten äfven i sistnämnda mål göres till andra instans, med
rätt för den, som med dess beslut ej åtnöjes, att hos Konungen söka
ändring genom besvär i den ordning, som med förslaget i denna del
öfverensstämmer.
7 §•
Då tvekan torde kunna uppstå om och i hvad mån den pröfning,
som i fråga om en persons rätt till fattigvård här förutsattes, blefve
för framtida afgörandet af denna fråga bindande, samt det borde an¬
komma på Konungens Befallningshafvande att i det fall, som i mom.
2 afses, efter omständigheterna antingen med fångskjuts öfversända el¬
ler endast förpassa ifrågavarande person, hemstälde Högsta Domstolen,
att åt denna § måtte gifvas följande lydelse:
“Den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, van¬
förhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lif¬
vets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångs¬
arbete eller, om han börjat sådant undergå, dermed fortfara; och varde
han, derest han tillhör annat län, än det der han vistas, af Konungens
Befallningshafvande öfversänd eller förpassad till Konungens Befall¬
ningshafvande i det län, inom h vilket han i fråga om fattigvård har
hemortsrätt.»
I sammanhang härmed företogs till behandling frågan, huruvida
icke skäl förefunnes att, såsom också blifvit hemstäldt af några af de
myndigheter, som öfver komiterades förslag afgifvit yttrande, åtmin¬
stone till en del bibehålla den rätt till frigifning före den ådömda ar¬
betstidens utgång, som enligt 22 § af Stadgan angående försvarslöse
och till allmänt arbete förfallna personer under vissa förhållanden nu
eger rum. Att fortfarande medgifva, det en sådan frigifning skulle få
ske i det fall, att den dömde förskaffat sig löfte om anställning i tjenst
eller arbete, funno Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitieråden
Wretman, von Hofsten, von Segebaden och östergren, i anseende till de
missbruk, hvartill ett sådant medgifvande efter hvad erfarenheten visat
lätt kunde föranleda, visserligen icke böra tillstyrkas; men deremot,
19
då en af de väsentligaste bland de omständigheter, Indika enligt 1 §
skulle utgöra skäl för en persons behandling såsom lösdrifvare, bestode
deri, att lian saknade medel till sitt uppehälle, ville det synas bemälde
ledamöter som om det icke vore ur allmänna rättssäkerhetens synpunkt
erforderligt och derföre ej heller med förevarande lagstiftnings grund
och ändamål rätt öfverensstämmande, att, äfven sedan nämnda omstän¬
dighet af en eller annan anledning upphört att förefinnas, ändock låta
den dömde fortfara med det ådömda tvångsarbetet. Likasom det ge¬
nom nu gällande lag medgifvits den dömde att under vissa vilkor ge¬
nom arbetsamhet kunna återförvärfva friheten, ansågo desse ledamöter
det också böra i den nu föreslagna lagen tillerkännas den dömde mot¬
svarande rättighet, att, i händelse han genom sitt arbete inom tvångs-
arbetsanstalten kunde förvärfva eu viss behållning eller medel eljest
kommö att under arbetstiden tillfalla honom, återfå friheten — en rättig¬
het, som, om den också sällan komme att vinna tillämpning, dock
genom sjelfva sin tillvaro skulle bidraga att i allmänna föreställnings¬
sättet bereda de till tvångsarbete dömde en annan ställning än de
egentliga brottslingarna egde.
Justitierådet Wedberg, som instämde deri, att den till tvångs¬
arbete dömde, om han under arbetstiden komme i förändrade vilkor,
så att hans qvarhållande å arbetsanstalten pröfvades icke vidare vara
af nöden, borde återfå friheten, ville dock ej uttala den åsigt att vid
den pröfning, som sålunda ifrågakomme, anbud om laga tjenst ovilkor¬
ligen skulle lemnas utan afseende äfven om anbudet blifvit af veder¬
börande myndighet godkändt.
Justitierådet örbom afgaf i denna del följande särskilda yttrande:
Eu af de mest genomgripande skiljaktigheterna emellan nuva¬
rande lagstiftning och det förevarande förslaget ligger deri, att enligt
den förra »allmänt arbete» utgör allenast ett »vilkorligt arbetstvång»,
som, afsedt att förebygga att den obemedlade, i saknad af sysselsätt¬
ning, må hemfalla till positiv brottslighet, följdriktigt upphör, då den
dömdes vilkor undergått sådan förändring att arbetstvånget icke vi¬
dare är nödigt, under det att deremot det i stället föreslagna tvångs¬
arbetet skall utgöra i främsta rummet en verklig bestraffning iör sysslo-
1 ösheten såsom i och för sig innefattande en positiv brottslighet eller
en polisförseelse, som ovilkorligen måsto bestraffas liksom hvarje an¬
nat brott, äfven om en inträffad förändring i den dömdes vilkor ej
vidare gör det nödigt att tvinga honom till arbete. Denna uppfatt¬
ning, hvars grundtanke är att ett lefnadssätt, som, då en bemedlad
person gör sig skyldig dertill, ej anses straffvärdt, skall bestraffas så¬
som brott när den ifrågavarande personen är obemedlad, må visserli¬
20
gen hemta stöd af utländsk lagstiftning, men synes sakna hemul inom
vart lands rättsåskådning, der fattigdom och nöd hittills vanligen be¬
traktats såsom förmildrande omständigheter, men aldrig torde hafva
ingått bland kännetecknen på brottslighet. Hänvisande i öfrigt till
de utförliga yttranden, som i ämnet afgifvits inom Kong]. Fångvårds¬
styrelsen åt Generaldirektören Almqvist och Departementschefen Gerle,
i hvilkas åsigter derutinnan jag väsentligen instämmer, får jag der¬
före bestämdt afstyrka den föreslagna skärpning af tvångsarbetet,
hvilken skulle blifva eu följd deraf att, genom borttagande af rätten
till frigifning pa grund af förändrade vilkor, tvångsarbetet i lagen er-
hölle karakteren af eu bestraffning, i stället för att vara en säkerhets¬
åtgärd a samhällets sida,
_ I sammanhang härmed anser jag mig böra, för att förtydliga min
mening angående grunderna för det ifrågavarande frigifvandet, förorda
att derom må i lagen intagas en bestämmelse af ungefär följande
lydelse:
»Der under arbetstidens fortgång den dömde genom eget arbete
eller annorledes erhållit medel för sitt uppehälle eller eljest kommit i
förändrade vilkor, så att hans qvarhållande å arbetsanstalten pröfvas
icke vidare, vara af nöden, må han före arbetstidens utgång från an¬
stalten frigifvas, såvida han derstädes förhållit sig väl och anledning
ej förekommer att han efter frigifvandet skall återfalla i sitt förra
lefnadssätt,))
Justitierådet Hernmarck yttrade, att han icke deltog i nu ifråga¬
varande anmärkning.
8 §•
Då för den händelse att, med tillämpning jif 6 § 2 inom., den
till tvångsarbete dömde medgifvits att vistas på*fri fot intill dess de
mot utslaget anförda besvär blifvit, afgjorda eller detsamma vunnit
laga kraft, icke den tid, da detta inträffar, utan den, då han för tvångs¬
arbetets undergående i häkte å nyo inmanas, bör vara utgångspunkt för
beräkningen af den ådömda arbetstiden, och dessutom stadgande torde
vara erforderligt huru förfaras bör, i fall den dömde genom rymning eller
eljest sjelf vållar, att hinder möter för tvångsarbetets början eller att
dess verkställighet afbrytes, hemstälde Högsta Domstolen att, antingen
medelst en hänvisning till de i fråga om beräkningen af tiden för
ådömdt fängelsestraff gifna föreskrifter eller på annat sätt, bestämmel¬
ser i ifrågavarande hänseenden kunde varda meddelade.
-1
10 §.
För undvikande af de svårigheter, som ofta äro förbundna med
pröfningen af frågan om en persons råtta mantalsskrifningsort, i det
fall att han aldrig varit någonstädes mantalsskrifven, ansåg Högsta
Domstolen att i lagen borde bestämmas, att i nämnda, uti 2 mom.
afsedda fall lösdrifvarens födelseort skall anses såsom hans hemort.
Derjemte och då jemväl i andra §§ än den förevarande lösdrifvares
hemort omförmäles, anmärktes af Högsta Domstolen att åt bestämmel¬
sen om hvad med hemort enligt den föreslagna lagen skall förstås
borde gifvas rum i särskild §, införd på lämplig plats i lagen.
11 §.
Stadgandet i 2 mom. att den embets- eller tjensteman, till hvil¬
ken den frigifnes medel öfversändas, skulle kunna åt annan person
öfverlåta medlens handhafvande, ansåg Högsta Domstolen icke vara
väl förenligt med den trygghet, den frigifne borde ega att medlen
verkligen varda åt honom bevarade och utan alltför mycken omgång
för honom tillgängliga, och hemstälde derföre, att orden från och med
»antingen» till och med »person» måtte utgå.
12 §.
Att, utan afseende å den grad af fara, som olika klasser af lös¬
drifvare kunna för allmänna rättstillståndet medföra, ålägga dem alla
utan åtskilnad och under eu tid af två år den inskränkning i friheten
som denna §:s bestämmelser skulle innebära, fann Högsta Domstolen
hvarken med billighet förenligt eller af förhållandena påkalladt. Då
i betraktande tages att, under förmildrande omständigheter, allenast
en. eller ett par månaders tvångsarbete kan komma att ådömas en lös¬
drifvare, torde kunna ifrågasättas, huruvida de föreslagna inskränk¬
ningarna i friheten i sådant fall ens böra ifrågakomma, men, äfven om
deras bibehållande läte sig försvara såsom en åtgärd, som under vissa
omständigheter borde till samhällets skydd kunna få vidtagas äfven i
afseende å de mindre farliga lösdrifvarne, ansåg Högsta Domstolen att
det åtminstone borde på pröfning i hvarje särskildt fall ankomma,
huruvida dessa inskränkningar skulle ega rum eller ej, dervid hänsyn
borde tagas ej mindre till tiden för det ådömda tvångsarbetet, än ock
till den dömdes uppförande å arbetsanstalten.
22
Hvad de särskilda bestämmelser anginge, som under 2 och 3
mom. föreslagits, erinrade Högsta Domstolen, dels att vid bestämmande
af det område å landet, hvilket den frigifne icke utan särskildt till¬
stånd Unge öfverskrida, det desto mindre vore lämpligt att inskränka
detsamma till kommunen, som han i de flesta fall torde blifva nödsa¬
kad att begifva sig utom kommunens område, för att kunna utverka
det erforderliga tillståndet af länsmannen, och dels att skäl torde fin¬
nas för bibehållande åt den frigifne af den rätt, som enligt komitera-
des ursprungliga förslag skulle tillkomma den, som blifvit stäld under
polisuppsigt, att nemligen med behörigt tillstånd i något för honom
angeläget ärende, under kortare- tid, vistas utom hemorten.
Att skyddsförening i 4 mom. nämnes bland dem, åt hvilka befatt¬
ningen med anmälningarnas mottagande kunde öfverlåtas, fann Hög¬
sta Domstolen mindre lämpligt och nödigt, då en sådan förening, så¬
som bestående af flera medlemmar, ej kunde omedelbart utöfva sådan
befattning utan att derom anlita enskild medlem, och denne ju i allt
fall kunde direkt af polismästaren utses till samma befattning.
Det i slutet af 5 mom. Konungens Befallningshafvande gifna be¬
myndigande i fråga om frigifvens förpassning ansågs af Högsta Dom¬
stolen lämpligare hafva sin plats i 10 §, der det allmänna stadgandet
om sådan förpassning meddelas.
16 §.
Högsta Domstolen ansåg det böra bestämdt angifvas, att de, som,
i händelse denna lag komme att träda i verksamhet, då underginge
eller inom 2 år dessförinnan undergått dem ålagdt allmänt arbete,
skola endast, i händelse sådant blifvit dem ålagdt såsom försvarslöse,
anses såsom hade de tvångsarbete enligt denna lag undergått, enär i
annat fall detta stadgande komme att gälla äfven alla dem, som på
grund af förordningen angående fattigvården undergå eller undergått
allmänt arbete. Derjemte ville Högsta Domstolen anmärka, hurusom
den gjorda hänvisningen till äldre bestämmelser ej vore tillfyllest, för
att, såsom afsigten torde vara, utmärka att den genom 22 § af stad¬
gan den 29 Maj 1846 under vissa förhållanden medgifna rätt till fri¬
gifning före den ådömda arbetstidens slut fortfarande skulle tillgodo-
komma dem, som vid lagens trädande i verksamhet underginge dem
ålagdt allmänt arbete, utan vore ett fullständigare stadgande i sådant
hänseende erforderligt.
23
Hvad anginge det af komiterade afgifna »förslag till ändringar i
Kongl. Förordningen om fattigvården i riket» fann Högsta Domstolen ej
skäl till annan anmärkning mot den föreslagna lydelsen af vissa §§ i
förordningen angående fattigvården, än dels att då inställandet af en
betlare inför polistjensteman icke i och för sig utgjorde tillräcklig an¬
ledning för betlarens behandling såsom lösdrifvare, utan dertill erfor¬
drades, att han verkligen gjort sig skyldig till öfverträdelse af 40 §
2 eller 5 inom., och den föreslagna lagen angående lösdrifvares be¬
handling icke i hvarje del torde vara å ifrågavarande personer tillämp¬
lig, båda dessa omständigheter borde vid affattningen af 41 § 1 mom.
iakttagas, och dels att då enligt nyssnämnda lag endast den, som blif¬
va till tvångsarbete dömd,' skulle ega rätt att anföra besvär öfver
Konungens Befallningshafvandes utslag, den fattigvårdsstyrelse för när¬
varande tillkommande rätt att föra klagan deröfver, att dess anmälan
om förseelse emot 35 § 4 mom. lemnats utan afseende, skulle genom
antagande af den för 50 § föreslagna lydelse komma att upphöra,
derest icke samma rätt åt sådan styrelse uttryckligen förbehölles.
Ex protocollo
Otto Rootli.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
1
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementets-ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den .9 Januari 1885,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochsciiild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Hammarskjöld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm,
Justitieråd en: Rabe,
von Segebaden.
Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad
att komma tillstädes.
Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:
6:o.
Högsta Domstolens yttrande öfver det till Domstolen remitterade
förslag till lag angående lösdrifvares behandling.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande an¬
förde Departementschefen:
Bill. till RiJcsd. Prot. 1885. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.
I
2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
»Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, hafva förslagets hufvud-
grunder af Högsta Domstolen i allmänhet lemnats utan anmärkning.
I ett hänseende förekommer dock en anmärkning af mera principiel art,
i hvilken Domstolens fleste ledamöter i större eller ringare mån del¬
tagit och hvilken det torde tillåtas mig att i främsta rummet till
bemötande upptaga.
Vid granskningen af förslagets 7 § har Högsta Domstolen till
behandling företagit frågan, huruvida icke skäl förefunnes att, såsom
ock blifvit hemstäldt af några af de myndigheter, som öfver komitera-
des förslag afgifvit yttrande, åtminstone till en del bibehålla den rätt
till frigifning före den ådömda arbetstidens utgång, som enligt 22 §
af gällande stadga angående försvarslöse under vissa förhållanden nu
eger rum. Det stadgas i nämnda paragraf, att om sådan förändring-
yppas i den för bristande försvar dömdas vilkor, att han ej vidare bör
såsom försvarslös anses, bör han frigifvas; att han dock ej må utlem-
nas endast på grund af gjordt anbud om laga tjenst, med mindre
Konungens Befallningshafvande i orten efter tillsyningsman hörande,
eller poliskammare, der sådan finnes, pröfvat skäligt godkänna anbudet;
och att den, som under hälften af den bestämda arbetstiden förhållit
och fortfarande förhåller sig väl samt eger en genom flit och sparsam¬
het derunder förvärfvad behållning af 50 rdr banco för man och 33
rdr 16 sk. banco för qvinna, må återfå friheten.
De komiterade, som utarbetat det nu föreliggande författnings-
förslaget, anse denna rätt att i förtid frigifvas från tvångsarbetsanstal-
ten icke böra bibehållas. Åt komiterades uppfattning af tvångsarbetet
såsom en näpst för begångna polisförseelser anser komitén följa, att
det ådömda arbetet icke bör kunna upphöra derigenom, att lösdrifvaren
får sig erbjuden någon tjenst eller under arbetstiden uppför sig väl
eller genom sitt arbete lyckas förtjena något visst belopp eller genom
gåfva, arf eller på annat sätt kommer i goda bergningsvilkor. Väl
måste erkännas att utsigten att genom inbesparandet af ett visst
belopp i arbetspenningar vinna sin frihet tjenar till sporrande af fångens
arbetsamhet och antagligen i disciplinärt hänseende kan vara af be¬
tydelse; men det skulle innebära en orättvisa mot fångens kamrater
att låta den större arbetsförmågan eller färdigheten i ett mer inkomst¬
bringande handtverk, hvilken förmåga och färdighet göra lösdrifveriet
så mycket oursäktligare, bereda fången möjlighet att tidigare än andra
undslippa påföljden af sitt lösdrifveri. Komiterade framhålla vidare,
hurusom lättheten att inbespara en större arbetsförtjenst förtager det
intryck tvångsarbetet borde lemna efter sig, och hurusom erfarenheten
visat, att den inbesparade arbetsförtjensten, just då den stigit till högre
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
belopp, för den frigifne medför större skada än gagn, i det den för¬
leder honom till ett öfverdådigt lefnadssätt, som inom kort återför
honom på lösdrifvarestråten.
Komiterades förslag har i denna del af de flesta granskande myndig¬
heter lemnats utan erinran. Endast Eders Kongl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande i Stockholms och Östergötlands län samt Fångvårdsstyrelsen,
den senare dock med reservation af en styrelsens ledamot, hafva i
hufvudsak förordat bibehållande af den gamla regeln, men ansett att
tillfällena till frigifning före arbetstidens slut borde betydligt inskränkas.
Såsom skäl har anförts, att personerna i fråga icke begått någon egent¬
lig förbrytelse utan blott genom en i många fall kanske af oförmåga
föranledd underlåtenhet att skaffa sig stadigt arbete och hemvist gjort
det nödvändigt för samhället att om dem taga sådan hand, att ett
fortsättande af deras hem- och arbetslösa tillstånd icke skall för¬
anleda dem till verkligt brottsliga handlingar. De åtgärder, som mot
dem vidtagas, måste derföre vara preventiva, men icke bestraffande.
När de genom pålitliga menniskors biträde eller genom andra inträf¬
fande omständigheter komma i den ställning, att de icke vidare kunna
anses medföra någon våda för samhällets rättmätiga kraf på säker¬
het och ordning eller sedlighet, bör derföre det tvångsarbete, hvartill
myndigheterna förordnat att de skola hållas, genast upphöra. Fång¬
vårdsstyrelsen har särskildt framhållit att det enda medel att göra
lättingen till en nyttig samhällsmedlem är att bibringa honom lust och
håg till arbete och att detta ej kan ske utan den uppmuntran, som
ligger i temligen höga arbetspremier och i utsigten att frigifvas på
grund af besparad arbetsförtjenst.
I det yttrande, som komiterade i anledning af anmärkningarna
mot deras förslag afgifvit till chefen för Justitiedepartementet, be¬
mötas de anförda skälen. Förevarande lagstiftning torde icke upphöra
att vara preventiv äfven om hon i syfte att förekomma brott bestraffar
sådana polisförseelser, som anses kunna till brott föranleda. Hon har
icke blifvit repressiv derigenom, att hon repressivt verkar mot ett
mindre ondt för att förekomma ett större. Skola dock dessa repressiva
medel fylla sitt yttersta ändamål, får något af deras repressiva egen¬
skap ej uppgifvas. Förbjudes lösdrifveriet vid viss påföljd, bör på¬
följden utkräfvas för att gifva anseende och helgd åt förbudet. Så
uppfattas ock påföljden för lösdrifveri i de flesta utländska lagstiftnin¬
gar, der bestämmelserna om lösdrifveri ofta förekomma i strafflagarna;
så i de danska och norska lösdrifverilagarna, och samma grundsats
har i vår gällande fattigvårdslagstiftning blifvit faststäld och under
tretton år tillämpad i fråga om ansvar för betleri. — Eu högst vansk-
4 Kongl. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
lig grund för befrielse från tvångsarbete anse komiterade ligga i er¬
bjuden tjenst åt lösdrifvaren. Äfven om det skulle lyckas att för
honom vinna en fullt god anställning, blefve dock största svårigheten
att förmå lösdrifvaren att stanna i tjensten och icke vid första motig¬
het undandraga sig det för honom ovana tvånget af ordning och ar¬
bete. Då nu något medel icke funnes för lösdrifvarens qvarhållande
i tjensten mot hans vilja, syntes mera frukt vara att vänta af en all¬
varlig och oeftergiflig näpst för lösdrifveriet än af en eftergift, be¬
roende af — icke lösdrifvarens förbättring eller eljest ömmande om¬
ständigheter — utan af att händelsevis någon intresserade sig för
honom eller han sjelf egde större förmåga än andra att skaffa sig en
beskyddare.
Högsta Domstolens fleste — fyra — ledamöter hafva visserligen ej
ansett sig kunna tillstyrka, att frigifning finge ske i det fall att den dömde
förskaffat sig löfte om anställning i tjenst eller arbete, i anseende till
de missbruk, hvartill ett sådant medgifvande, efter hvad erfarenheten
visat, lätt kunde föranleda. Men då en af de väsentligaste bland de
omständigheter, som enligt 1 § skulle utgöra skäl för en persons be¬
handling såsom lösdrifvare, bestode deri, att han saknade medel till
sitt uppehälle, ville det synas bemälde ledamöter, som om det icke
vore ur allmänna rättssäkerhetens synpunkt erforderligt och derföre ej
heller med förevarande lagstiftnings grund och ändamål rätt öfverens¬
stämmande att, äfven sedan nämnda omständighet af en eller annan
anledning upphört att förefinnas, ändock låta den dömde fortfara med
det ådömda tvångsarbetet. Likasom det genom nu gällande lag med-
gifvits den dömde att under vissa vilkor genom arbetsamhet kunna
åter förvärfva friheten, ansågo desse ledamöter det också böra i den
nu föreslagna lagen tillerkännas den dömde motsvarande rättighet att
i händelse han genom sitt arbete inom tvångsarbetsanstalten kunde
förvärfva en viss behållning, eller medel eljest komme att under ar¬
betstiden tillfalla honom, återfå friheten — eu rättighet, som, om den
också sällan komme att vinna tillämpning, dock genom sjelfva sin till¬
varo skulle bidraga att i allmänna föreställningssättet bereda de till
tvångsarbete dömde en annan ställning än de egentliga brottslingarna
egde.
En ledamot af Högsta Domstolen, som i öfrigt instämde med
pluraliteten, ville dock ej uttala den åsigt, att vid den pröfning af den
dömdes förändrade vilkor, som borde föregå beslutet om hans frigif-
vande, anbud om laga tjenst ovilkorligen skulle lemnas utan afseende,
äfven om anbudet blifvit af vederbörande myndighet godkändt; och en
annan ledamot har, ännu närmare anslutande sig till nu gällande stad¬
o
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
gande och för att förekomma att tvångsarbetet finge karakteren af
straff, föreslagit att, der under arbetstidens fortgång den dömde ge¬
nom eget arbete eller annorledes erhållit medel för sitt uppehälle eller
eljest kommit i förändrade vilkor, så att hans qvarhållande å arbets-
anstalten pröfvades icke vidare vara af nöden, han måtte före arbets¬
tidens utgång från anstalten frigifvas, så vida han der förhållit sig
väl och anledning ej förekomme, att han efter frigifvandet skulle
återfalla i sitt förra lefnadssätt.
Ett Justitieråd lemnade förslaget i denna del utan anmärkning.
Utan att förbise vigten af den nära nog enhälliga mening, som
sålunda blifvit inom Högsta Domstolen uttalad, har jag dock ej fun¬
nit de anförda skälen så afgörande, att jag kunnat på dem grunda en
tillstyrkan om afvikelse från komit.erades förslag, som gillats af det
stora flertalet bland de myndigheter, hvilka taga omedelbar befattning
med lösdrifvares behandling, och hvilkas erfarenhet om den nu varande
lagstiftningens verkningar ej heller kunnat lemnas å sido. Den frigif¬
ning före tvångsarbetstidens slut, som medgifves i gällande lag, är en
naturlig och nödvändig följd deraf, att bristen på laga försvar eller
saknaden af arbete i förening med medellöshet utgör en tillräcklig
grund för tvångsarbetes ådömande. När tillfälle till arbete yppas der¬
igenom, att den dömde får godkändt anbud om anställning, eller han
vid arbetsanstalten samlat eu så stor sparpenning, att den förslår till
hans försörjning under den närmaste tiden, har anledningen till hans
qvarhållande vid arbetsanstalten upphört och han bör derföre frigifvas.
Men den nu föreslagna lagen tillåter ej, att tvångsarbete ålägges på
så löslig grund. Den fordrar, att den, som underkastas en dylik på¬
följd, icke blott saknar arbete eller annan utväg att sig försörja, utan
tillika att han förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf uppstår för
allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Det är ej sagd!, att benä¬
genheten för ett dylikt lefnadssätt upphör derigenom, att den dömde
efter en kortare arbetstid erbjudes anställning, eller att han förvärfvar
en viss tillgång. Missbruken i det förra hänseendet hafva varit mång¬
faldiga och kunna svårligen undvikas. Personer, hvilkas försvars-
anbud myndigheterna ej haft någon anledning att misstro, hafva seder¬
mera befunnits sakna ej blott förmåga utan ock vilja att fullgöra sina
förbindelser. Det tillfälliga öfverflödet åter på penningar, förvärfvadt
under en kort tvångsarbetstid, utgör, såsom komiterade erinrat, ofta
nog en direkt frestelse till återfall i ett vanartigt och lättjefullt lefnads¬
sätt. De förändrade omständigheterna innebära, i det ena som i det
andra fallet, en ganska otillförlitlig garanti för ett rätt bruk af den
återvunna friheten.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
När i det nya förslaget tvångsarbetstiden inskränkts så långt
möjligt varit för att bereda samhället skydd och vänja lösdrifvaren vid
ett ordnadt och regelbundet lefnadssätt, synes det angeläget, om
tvångsarbetet skall medföra åsyftad verkan, att det till fullo utgöres.
Högsta Domstolen bär ock antydt, att vilkoren för frigifning böra vara
så stränga, att rättigheten sällan komme att vinna tillämpning. Om
så är, torde det rätta vara att befrielsen i de få undantagsfallen med¬
delas i nådeväg af Eders Kongl. Maj:t. Man blir då i tillfälle att låta
alla de omständigheter tala, som i hvarje särskildt fall kunna åbero¬
pas till stöd för en lindring i den ådömda arbetspåföljden. Lägger
man frigifvandet- i eu underordnad myndighets händer, kan man svår¬
ligen undgå att, såsom i den nu gällande lagen är fallet, uppställa
vissa i objektivt hänseende bestämda vilkor, efter hvilkas fullgörande
frihetens återvinnande blir en ovilkorlig rätt för den dömde. Derige¬
nom löper man fara att friheten återskänkes i många fall, der den
kommer att missbrukas till sjelfsvåld, men deremot förnekas i andra,
der utsigterna till dess värdiga bruk förefinnas i vida högre grad.
Att någon afkortning ej medgifvits å det tvångsarbete, som en¬
ligt fattigvårdsförordningen ålägges för betleri, en med lösdrifveriet
nära beslägtad förseelse, innebär ock ett vittnesbörd derom, att den
äldre uppfattningen af tvångsarbetets betydelse begynt af lagstiftaren
öfvergifvas. Deraf följer ingalunda, att det måste betraktas såsom ett
straff, jemförlig! med de genom strafflagen bestämda. Skilnaden mel¬
lan tvångs- och straffarbete kan och bör tillräckligt tydligt utmärkas
genom det mildare sätt, hvarpå det förra anordnas och de dertill dömde
behandlas.
En annan, af Högsta Domstolens samtliga ledamöter biträdd,
anmärkning är rigtad, visserligen icke mot giltigheten af någon af
förslagets principer, men mot den utsträckning, i hvilken eu af dem
blifvit tillämpad.
Högsta Domstolen finner det icke vara med billighet förenligt
eller af förhållandena påkalladt, att utan afseende å den grad af fara,
som olika klasser af lösdrifvare kunna för allmänna rättstillståndet
medföra, ålägga dem alla utan åtskilnad och under en tid af två år
den inskränkning i friheten, som bestämmelserna i 12 § innebära. I
de fall, då under förmildrande omständigheter endast en eller ett par
månaders tvångsarbete kan komma att ådömas eu lösdrifvare, sätter
Högsta Domstolen derföre i fråga, om ej de föreslagna inskränkningarna
7
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
i friheten böra uteblifva. Åtminstone borde det ankomma på pröfning
i hvarje särskilt, fall, huruvida dessa inskränkningar skulle ega rum
eller ej, dervid hänsyn borde tagas ej mindre till tiden för det ådömda
tvångsarbetet, än ock till den dömdes uppförande å arbetsanstalten.
Jag har redan förut under detta ärendes handläggning erinrat
derom, att de i förslagets 12 § upptagna bestämmelserna om polis-
uppsigt innefatta en väsentlig lindring i de föreskrifter i samma ämne,
som meddelas i 1846 års förordning. Den försvarslöse är nu, vare sig
han dömts till tvångsarbete eller ej, och utan inskränkning i afseende
på tiden underkastad skyldighet att vistas inom bestämd kommun, vid
äfventyr att, om han lemnar den utan lof, dit återförpassas med eller
utan fångskjuts efter omständigheterna. Enligt förslaget skulle endast
den, som oaktadt föregången, kanske flera gånger upprepad varning
ändock ej kunnat afhålla sig från lösdrifveri, utan måst derför undergå
tvångsarbete, vara bunden i fråga om vistelseort och underkastad polis-
uppsigt och detta under en tid, som ej finge öfverstiga två år efter
frigifningen. Polisuppsigten är i öfrigt icke att betrakta såsom något
straff eller såsom ett odrägligt band på den öfvervakades frihet. Snarare
borde den, åtminstone i städerna, med den humanitet och välvilja, som
alltmer börjar karakterisera polismyndigheternas behandling af dessa
samhällets olycksbarn, blifva ett skydd mot frestelsen, ett stöd för den,
som väl önskar men ej af egen kraft förmår hålla sig uppe på ord¬
ningens och sedlighetens väg. Men äfven om så ej alltid vore fallet,
får man ej förgäta, att lagens hufvudsyfte är att skydda samhället
mot öfverhängande fara för öfverträdelser af lag och allmän ordning.
För detta ändamål är polisuppsigten öfver lösdrifvare så nödig, att
denna institution af sig sjelf uppstått och småningom utbildat sig åt¬
minstone i de större städerna, der man haft en lefvande erfarenhet
deraf, att gerningsmännen till de flesta brott äro att uppsöka bland
lösdrifvarnes klass. Vid sådant förhållande bör man ej, äfven om den
strängare uppsigten skulle drabba en eller annan af de samhällsstörande
individerna något tungt, låta sig derigenom afhålla från att upptaga
den i och reglera den genom lag.
Emellertid torde det, särskildt med hänsyn till svårigheten att i
eu större stad hålla tillsyn öfver alla, som undergått tvångsarbete, utan
våda kunna medgifvas, att de, som dömas till en kortare arbetstid och
derföre ännu ej kunna anses särdeles farliga för samhället, må befrias
från polisuppsigten. Detta alternativ synes mig vara att föredraga
framför det af Högsta Domstolen i andra rummet föreslagna, enär,
derest det senare antages, pröfningen i hvarje särskildt fall blefve
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
ganska svår och naturligen måste i kanske väl hög grad hvila på före¬
ståndaren för den anstalt, der tvångsarbetet fullgjorts.
På de af tre ledamöter i Högsta Domstolen anförda skäl har det
synts lämpligt att i lagens 3 § 2 mom. upptaga några hufvudsakliga
grunder för bestämmande af tvångsarbetstidens längd, så att den nor¬
mala tiden bestämmes från en månad till och med ett år, men att, der
någon förut undergått dylikt tvångsarbete eller straffarbete enligt all¬
män lag, eller försvårande omständigheter eljest förekomma, tvångs-
arbetstiden må utsträckas till högst tre år.
Samma ledamöter hafva i 2 § 2 och 3 mom. föreslagit en ändring,
hvarigenom den, som undfått varning för lösdrifveri och önskar blifva
i saken vidare hörd, skulle få rätt att skriftligen andraga sina påmin¬
nelser hos Konungens Befallningshafvande. Visserligen torde det höra
till sällsyntheterna att hvad som i ett dylikt skriftligt anförande före¬
bringas kan lända till sådan utredning af saken, att. en meddelad var¬
ning får förfalla. Men kan det i något fall ske, vore det obilligt att
nödga den varnade att personligen inställa sig hos Konungens Befall¬
ningshafvande, hvilket han, som förutsättes sakna tillgångar, svårligen
skulle kunna fullgöra, utan att betla och utsätta sig för förnyad be¬
handling såsom lösdrifvare.
1 öfverensstämmelse med den af Högsta Domstolen uttalade me¬
ning torde i öfrigt mindre ändringar böra vidtagas i åtskilliga af för¬
slagets §§. Uteslutandet af föreskriften i 3 § 2 mom. om intagande
af lösdrifvare, som ej fylt 18! år, i allmän uppfostringsanstalt, derest
tillgång dertill finnes, synes desto mer befogadt, som dylika uppfostrings¬
anstalter antagligen ej äro eller blifva afsedda för mottagande af elever,
b vilka redan uppnått 15 år, och föreskriften således komme att sakna
all tillämpning.
Då jag tillstyrker, att jemväl 8 § måtte ändras enligt Högsta
Domstolens förslag, så att föreskrifterna om beräkning af tiden för
fängelsestraff förklaras gälla äfven i fråga om ådömdt tvångsarbete, bör
jag erinra, att några af dessa föreskrifter innehållas i Kong], cirkuläret den
7 Mars 1855, som stadgar, att verkställighet af fängelsestraff, som genom
lagakraftvunnet beslut är häktad person ådömdt, skall, i händelse
annan bestraffning jemväl är honom ålagd, anses taga sin början den
dag, sistnämnda bestraffning blifvit utstånden, men i annat fall den
dag, beslutet kommit vederbörande exekutor för verkställighet till
banda; äfvensom att, när i afseende på person, som å fri fot vistas,
fråga uppstår om verkställighet af ådömdt fängelsestraff, tiden bör be¬
räknas från den dag han för undergående af fängelsestraffet blifvit i
häkte inmanad; dock att, derest i ofvan upptagna fall den dömde
9
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
genom rymning eller eljest sjelf vållar hinder i hans afsändande till
straffängelset, eller att straffets verkställighet afbrytes, den tid, hvar¬
under ett sådant hinder eller afbrott eger rum, ej må å strafftiden
afräknas. Af ett den 23 Maj 1856 utfärdadt Kongl. bref inhemtas, att
den i nämnda cirkulär meddelade föreskrift angående den till fängelse¬
straff dömde, som vistas å fri fot, skall så förstås, att fängelsestraffet
för honom tager sin början, icke då han blir gripen, utan först då när
han, förpassad till den ort, der allmänt fängelse finnes, deruti inmanas
och insättes. Dessa föreskrifter äro visserligen meddelade genom en
administrativ författning, men någon olägenhet deraf för tillämpningen
å lösdrifvare synes ej vara att befara, då ändring i samma föreskrifter
utan tvifvel ej kommer att ske annorlunda än i den ordning, som stad¬
gas för stiftande af allmän lag. I denna ordning är ock dagen för
afsilande af fängelsestraff bestämd genom Kongl. Förordningen den
13 November 1860, som jemväl skulle ega tillämpning på lösdrifvare.
Om förklaringen af hvad lagen förstår med »hemort» upptages i
en särskild § eller i ett mom. af den §, der stadgandena om hemorten
hufvudsakligen förekomma, synes temligen likgiltigt. Högsta Domsto¬
lens anmärkning i denna del har jag derföre ej ansett böra leda till
ändring i förslaget, helst Domstolen lemnat utan anmärkning hvad mom.
3 af 14 § i ett fullkomligt likartad! fall innehåller angående betydelsen
af uttrycket »tillsyningsman».
En fråga af mycket stor vigt är den, huruvida, derest detta lag¬
förslag vinner Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens godkännande, de
nu befintliga tvångsarbetsanstalterna äro för det med lagen afsedda
ändamål användbara, och huruvida derutöfver andra må vara erforder¬
liga för lagens tillämpning. Fångvårdsstyrelsen, som erhållit nådig
befallning att i detta hänseende afgifva yttrande, har förklarat sig anse,
att de nuvarande arbetsanstalterna vid Tjurkö, Borghamn och Vaxholm
fortfarande vore användbara och i allmänhet tillräckliga för de till
tvångsarbete dömda arbetsföra lösdrifvarne. Men då enligt lagförslaget
tvångsarbete skulle kunna ådömas för så kort tid som en månad, vore
det önskligt, om, till undvikande af långväga transporter för sådana
lösdrifvare, arbetsanstalter funnes att tillgå i några andra delar af riket.
Sådana anstalter vore ock erforderliga för mindre arbetsföra, hvilka nu
förvarades i cellfängelserna. Slutligen vore det önskvärd!, om för lös¬
drifvare under 21 år, som icke blifvit för brott straffade, en särskild
arbetsanstalt kunde anordnas, liksom en djdik för straffade lösdrifvare
under 21 år redan funnes inrättad å Nya Varfvet vid Göteborg. Fång¬
vårdsstyrelsen förordade derföre inrättande af två eller tre arbetsgårdar,
Bill. till Biksd. Prof. 1S85. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. Il
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
hvartill kunde användas antingen några kronan tillhöriga eller ock
enskilda lägenheter, som för ändamålet skulle förhyras, äfvensom an¬
läggande i granskapet af kolonien Hall och å dess egoområde af eu
mindre arbets- och uppfostringsanstalt för yngre lösdrifvare, hvilka ej
varit för brott straffade. Kostnaden för inrättandet af dessa arbets-
anstalter och uppförande af nödiga byggnader ansåg Fångvårdsstyrel¬
sen ej böra öfverstiga 125,000 kronor. Derjemte antydde dock Fång¬
vårdsstyrelsen, hurusom, derest såsom under de sista åren fångantalet
inom vissa län i mellersta delen af landet fortfarande nedginge, det för-
tjenade tagas under öfvervägande, om ej arbetsanstalter lämpligen kunde
upprättas vid dessa fängelser, under inseende af fängelsets direktör.
I anledning af denna framställning, som ej innehöll detaljerade
förslag i fråga om de åtgärder, hvilka borde vidtagas för anskaffande
af nödiga arbetsanstalter, anbefalde Eders Kongl. Maj:t Fångvårds¬
styrelsen, 'att efter närmare utredning af de fördelar och olägenheter,
som kunde vara förenade med tvångsärbetsanstalters anordnande vid
vissa af rikets fångvårdsinrättningar eller vid särskilda arbetsgårdar på
landet, afgifva förslag i fråga om läge och ungefärlig kostnad för de
anstalter, som kunde finnas erforderliga och lämpliga, äfvensom yttra
sig derom, huruvida icke för lösdrifvare under 21 år, hvilka ej blifvit
för brott straffade, kunde inrättas en arbetsanstalt vid Nya Varfvet.
Det infordrade utlåtandet skulle om möjligt afgifvas så tidigt, att fram¬
ställning i ämnet till Riksdagen, derest sådan erfordrades, kunde ske
under innevarande år.
Jag har således all anledning att antaga, att frågan om arbets-
anstalterna skall kunna under de närmaste månaderna bringas till af¬
görande, och att kostnaderna för erforderliga nya åtgärder i intet fall
skola öfverstiga de af Fångvårdsstyrelsen uppgifna. Vid sådant för¬
hållande torde hinder ej möta att redan nu framlägga lagförslaget för
Riksdagen, helst detsamma bland öfvergångsstadgandena innehåller en
föreskrift derom, att, intill dess tillräckligt utrymme hunnit beredas
inom särskildt inrättade arbetsanstalter, cellfängelserna må användas
till förvarande af dömda lösdrifvare. Ett uppskof med författningens
trädande i kraft till den 1 Oktober innevarande år skulle dock måhända
göra en sådan nödfallsutväg i många fäll öfverflödig, då det ju vore
tänkbart, att redan under loppet af instundande sommar en del åtgär¬
der kunde vidtagas för beredande af arbetslokaler. Ett sådant uppskof
blifver i alla händelser behöfligt, derest Riksdagen icke skulle antaga
författningsförslaget oförändrad!, och det af sådan anledning blefve
nödigt att å nyo höra Högsta Domstolen.
Eu annan utgift, ehuru antagligen af föga nämnvärd beskaffenhet,
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
kommer författningens utfärdande att medföra, nemligen för de publika¬
tioner, genom hvilka enligt 13 § de åtgärder, som med lösdrifvare vid¬
tagas, skola bringas till polismyndigheternas kännedom. Komiterade
hafva föreslagit att dessa publikationer skulle meddelas i de genom
Ofverståthållareem betets försorg offentliggjorda »polisunderrättelserna)).
Ofverståthållareembetet torde med anledning häraf undfå befallning att
afgifva förslag i fråga om det sätt, hvarpå de i 13 § omförmälda
publikationer böra verkställas och angående de dermed förenade kost¬
nader. Detta förslag bör blifva tillgängligt, innan lagen företages till
behandling af Riksdagen.
Jag hemställer alltså, att Eders Ivongl. Maj:t jemlik! 87 § Regerings¬
formen täcktes föreslå Riksdagen att i enlighet med det sålunda inom
Justitiedepartementet omarbetade förslaget antaga lag angående lös-
drifvares behandling.»
J ustitierådet von Segebaden åberopade sitt i Högsta Domstolen
i ämnet afgifna yttrande.
Justitierådet Rabe anförde: »Då lösdrifvares hållande till tvångs¬
arbete bör, efter mitt omdöme, betraktas icke såsom straff för brott,
utan såsom eu säkerhetsåtgärd till förekommande af lösdrifvares hem¬
fallande till brottsliga företag, och deraf, enligt min åsigt, följer att,
om den till tvångsarbete dömde under arbetstiden kommer i sådana ekono¬
miska omständigheter, som utesluta tillämpning af 1 § uti förslaget, han
ej bör vidare som lösdrifvare behandlas, utan genast frigifvas, hemställer
jag i underdånighet, att förslagets 7 § måtte erhålla ett tillägg i an¬
tydda syftningen. Derest så icke sker, utan tvångsarbetet skall be¬
traktas såsom straff för brott, synas mig föreskrifter erforderliga, huru
förhållas skall i den händelse, att lösdrifvare jemväl gjort sig skyldig
till straff' för annat brott.»
Föredraganden yttrade: »Då tvångsarbetet, såsom Justitierådet
Rabe erinrat och äfven blifvit af mig anmärkt, icke är att betrakta så¬
som ett straff, torde den af Justitierådet ifrågasatta bestämmelse huru
tvångsarbetet skall sammanläggas med straff, som samtidigt kan vara
ådömdt, ej vara af nöden. En sådan bestämmelse har ock i gällande
lagstiftning angående så väl försvarslöse som betlare ansetts obehöflig.»
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad före¬
dragande Departementschefen hemstält, och skulle
till följd häraf aflåtas nådig proposition till Riksdagen
af innehåll bil. litt. F vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
G. P. Hagbergli.