Motioner i Första Kammaren, K:o 19.
1
N:<> 19.
Af Herr Cavallin: Angående vissa medels afsättande till en fond
för landets försvar.
Statens skyddande emot yttre fiender liar varit och är ännu en så
stor och vigtig omsorg äfven ibland det civiliserade Europas folk, att det
med goda skäl gerna må nämnas nationernas högsta lifsfråga.
Huruvida de europeiska folkens krigsväsende allt framgent behöfver
intaga samma framstående rum bland dessa folks omsorger för deras väl,
det kan likväl på goda skäl betviflas. Ensamt den omständigheten att redan
många af Europas folk ålagt sina medborgare att alla dana och utbilda sig
för kriget under hela den bästa tiden af deras lefnadsdag torde icke ovilkor¬
ligen vara ett bevis för att framtiden bär i sitt sköte något normaltillstånd
af ständig slagfärdighet lika litet som att försvarets och anfallets organise¬
rande på denna grund i längden torde vara hållbart.
Det kan nemligen icke bestridas att denna härorganisation lider af
det stora felet att vara mindre duglig för krig, som fortvara längre tid, enär
intet civiliseradt folk nu mera, utan att hastigt blifva ekonomiskt ruineradt,
kan rycka sina bästa produktiva krafter från deras verksamhet för annat
än en mycket begränsad tid.
Med detta för ögonen är det för dem med mig liktänkande en till¬
fredsställelse att vårt eget folk, efter många och häftiga meningsstrider, ännu
icke bundit sig vid ett försvarssystem, hållbart endast för korta krig, öde¬
läggande för vårt välstånd och bibringande det uppväxande slägtet den föga
upphöjda och hugnesamma åsigten att kriget är och blir ett fortfarande nöd¬
vändigt ondt, för hvilket alla, framför allt annat, måste danas och undervisas.
För mig åtminstone är det en kär vorden öfvertygelse att, om man
vill söka sjelfva grundorsaken till vårt folks långa betänksamhet med ny-
ordnandet af försvarsväsendet, så skall man icke finna den uti de olika sam-
Bih. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sand. 2 Afd. 1 Hand. 11 Höft. 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 19.
hällslagrens, dess bättre blott skenbara, köpslående om priset och vilkoren
för det nya, utan deruti att vårt folk, kanske mera allmänbildadt och
mera nyktert än andra folk vid bedömandet af verldshändelserna, har det
långt ifrån klart för sig att de inom vår verldsdel nuvarande omfångsrika
beredelserna för kriget äro annat än ett öfvergående skede af denna verlds¬
del utvecklingshistoria — med« ett ord, min uppfattning', och jag hoppas
det, flertalets af mina landsmän, är att svenska folket icke tror det vara
hvarje medborgares framtida uppgift att vara soldat ifrån 20 till 40 års
ålder.
Mera än många sista tidens tecken tyda på att denna min uppfatt¬
ning är rigtig. Man vill, synes det, af vår gamla härorganisation, på samma
gång lämpad för freden och till principen målfyllig för ett långvarigt för¬
svarskrig, gorå allt det, hvartill nationens krafter räcka, och på samma gång-
tränger sig den sanningen ändtligen fram att det är på sjön som ett land
med vårt säregna läge skall afvärja yttre fiender och att just här tyngd¬
punkten af nationens ansträngningar skall anbringas. Det är också just i
sjökriget som vårt folk kan med tillförsigt upptaga striden med de två stor¬
makter, hvilka man ännu kan framhålla såsom möjligen en gång blifvande
våra fiender.
Öfverräkna!' man nu den sjökrigsmateriel, dessa stater hvar för sig
besitta, och dess relativa värde, så torde man komma till den öfverraskande
slutsatsen att det gamla talet om »hvad förmå vi emot dem» är lika litet
hållbart som mycket annat, som i vår försvarsfråga blifvit taladt och skrifvet.
Det visar sig nemligen att omkostnaderna icke äro större än hvad vi förmå
bära, när frågan är om att föra krig; de äro dertill mera ett offer endast
för en gång och till beloppet éndast några få årskostnader för den landt-
arméorganisation, man velat förmå oss att antaga.
Härtill kommer att man inom sjövapnet den dag, som nu är, icke vet
hvartill uppfinningarne fört oss om ett och annat år härefter, då möjligen de
dyrbaraste pansarskeppen ega föga värde som krigsmaskiner.
En sida af vårt försvarsväsende som icke, som sig bort, hittills blifvit
beaktad är vårt förhållande såsom unionsstat till Norge.
Försvaret, af vår halfö skall, när det fordras, utföras af båda folken
gemensamt, och mig synes att också förberedelserna böra träffas gemensamt
med förhållningsvis lika uppoffringar af båda folken. Om vi tänka oss att
de längst gående förslagen till vårt försvar kanske i Norge ännu skarpare
än hos oss skulle afvisas, så synes mig för närvarande icke bättre af oss
kunna handlas i trygghetens och det ekonomiskt rigtigas synpunkt än att
vi uppsöka en form för ökandet af vår motståndskraft utåt, hvilken, på
samma gång den vore mera än annat verksam för ändamålet, icke stör
Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 3
landets välstånd och behöfliga kredit, utan tvärtom på det kraftigaste främjar
båda delarne.
Då man måste antaga att förr eller senare allmänna meningen hos
oss’ vill alldeles enas derom att, hvad man hör förstå med ett fullt betryg¬
gande försvar, för oss endast kan vinnas genom anskaffandet af en tids¬
enlig sjökrigsmateriel, så är också hvad jag här vill föreslå afsedt att komma
denna materiel till godo. Då mitt förslag går ut på att för detta vapen
skapa en fond, tillgänglig i behofvets stund eller dessförinnan, så väntar jag
mig den invändningen att en flotta får man icke alldeles gifvet på samma
tid som behofvet deraf framträder.
Härpå vill jag redan nu svara att, med nutidens uppfinningar på detta
vapens område, det är mycket tvifvelaktigt hvad värde redan befintliga och
brukliga certer af fartyg kunna ega den dag kriget kan blifva en verklighet
för oss; att den materiel vi i första hand behöfva möjligen består af på
kort tid, kanske på 2 eller 3 månader, tillverkade farkoster och förstörelse-
redskap och att vi intill dess böra, så mycket som möjligt, låta de större
och rikare folken ensamma experimentera med de dyrare vapnen; att vi i
alla händelser på dessa experiment ej hafva råd att kosta mera än hvad
som borde kunna erhållas för våra under sista årtiondet vanliga ordinarie
och extra anslag till sjövapnet, hvilka, om de på det mest ekonomiska sätt
användas, borde kunna lemna färdigt ett för oss ändamålsenligt pansarfartyg
hvarannat år utom hvad denna hufvudtiteln dessutom oundgängligen fordrar.
Med ett ord, mig synes att en under freden år ifrån år samlad
fond för blifvande sjöförsvaret är eu vida bättre och pålitligare krigsmateriel
än fartyg och befästningar, som äro blifna otidsenliga ibland långt, innan de
blifvit färdiga, att denna krigsmateriel icke krafvel' något underhåll och att
en sådan fond vid ett tänkbart krigsutbrott eger ett rent penningvärde,
möjligen 50 procent utöfver dess dåvarande siffra, särskilt af det skälet
att, om och när ett litet folk öfverfalles af ett större och mäktigare, det
är alldeles gifvet att det lilla folket får dyrt betala de penningar det samma
i en hast för krigsändamål måste uppbringa — om det då ens får några
penningar alls på den stora marknaden för statslån. Om vi se på den när¬
varande ekonomiska ställningen inom våra landamäre!), tror jag att ej ens
våra allra mest i rosenrödt seende statsmän våga hänvisa oss till de i folkets
fickor under den långa freden samlade kapitalen, utan att de gerna skola
medgifva att en vill ett krigsutbrott faktiskt befintlig och genast tillgänglig
kassa vore bra mycket att föredraga — den vore i alla händelser ett godt
stöd för den kredit, vi för krigsändamål då ytterligare kunde behöfva, och
den stärker på ett utomordentligt sätt under den, såsom vi kunna hoppas,
allt framgent fortfarande freden landets kredit inför andra folk och nedbringar
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 20.
våra ränteutgifter till de minsta' möjliga. Det är ju nemligen alldeles gifvet
att äfven för en hel stat den regeln gäller, att den, som sjelf har stora
fonder stående ute på disposition, har lätt att vid behof upplåna medel till
den allra lägsta räntan.
På grund af hvad jag anfört får jag vördsamt föreslå, det Riks¬
dagen må besluta,
att från och med år 1886 hälften af Riksbankens be¬
hållna årliga vinst och alla på statsregleringarne ditintills
icke använda och derefter uppstående öfverskott afsättas
till en fond för landets försvar emot yttre fiender, särskild
afsedd till sjökrigsmaterielens förstärkande; att denna fond
skall förvaltas och göras fruktbärande af Riksdagens full¬
mäktige i Riksgäldskontoret på det sätt att medlen vid
gynsamma förhållanden placeras uti goda utländska, lätt
realiserbara statsobligationer samt att dessa medel och
afkomsten af desamma endast få för sitt ändamål användas
efter Riksdagens af Konungen gillade beslut.
Om remiss häraf till Stats-Utskottet anhälles ödmjukligeu.
Stockholm den 27 Januari 1885.
G. F. (Jävallin.x
N:o 20.
Af Friherre BarneköWl Angående förhöjning af anslaget till hus¬
slöjdens befrämjande.
1875 års Riksdag beviljade, förutom det förut på ordinarie stat befintliga
anslaget, ett anslag på extra stat å 10,000 kronor, att användas för hus-