Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
N:o 11.
Af Herr CflSpaFSSOlK Angående afskrifning af en del utaf grund¬
skatten, m. m.
Om man granskar de rättsprinciper, som i afseende å grundskatte¬
frågans behandling under det nya representationsskicket gjort sig gäl¬
lande inom Riksdagen och hos det Riksdagens Utskott, som i första hand
haft sig denna frågas utredning anförtrodd, så skall man härutinnan
finna många skiftande meningar, och att grundskattefrågan uppfattats
mera som en smak- än som en rättsfråga.
Under det nya representationsskickets första tid, — och särskilt
under 1869—1871 årens riksdagar — då ännu traditionerna från den
gamla ståndsrepresentationen voro i lifligt minne, uttalade Ståts-Utskottet,
nästan enhälligt den åsigt beträffande väckta förslag om grundräntornas
kapitalisering eller aflösning, att, »på huru billiga vilkor aflösningen än
kunde ställas, vore dock gifvet, att hemmansinnehafvarne skulle, utom
den nu varande grundräntan, årligen erlägga något visst belopp och
att, om detta belopp icke erlades, hemmanet skulle derför kunna gå i
mät». Denna åsigt om nödvändigheten af en verklig aflösning, för den
händelse grundskatterna skulle komma att ur skattesystemet utgå, be¬
tonar 1871 års Stats-Utskott ändå bestämdare på följande sätt: »Ehuru
Utskottet ansett mindre lämpligt att för närvarande ingå i granskning
af de olika förslag, som nu blifvit framstälda, bör Utskottet, som anser
i hög grad önskvärdt att den ständigt återkommande frågan snart kunde
erhålla en ändamålsenlig lösning, likväl icke dölja den tanke, att sådant
enligt Utskottets åsigt svårligen kan ske på annat sätt, än genom eu
verklig aflösning, på det statsverket må erhålla det vederlag för grund¬
skatterna, som för dess behof nu mera i högre grad än förr torde vara
oundgängligt».
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
Redan det påföljande året voro åsigterna väsentligt förändrade. Den
år 1869 beslutade räntans och kronotiondens omsättning till ett fixt
penningebelopp hade då kommit till verkställighet, och 1871 års grund¬
skatter skulle år 1872 uppbäras efter de nya grunderna. Stats-Utskottet
hade nu kommit till den uppfattningen, att då grundskatterna äro så
ojemnt fördelade, att de för en del skattdragande uppgå ända till sextio
procent af afkomsten, och då det, enligt grundskattekomiténs uppgifter,
erfordras en uppoffring af omkring 800,000 riksdaler för att för de
hårdast tryckte så pass lindra bördan, att icke någon skulle i grund¬
skatt erlägga mera än eu half procent af taxeringsvärdet, torde det lätt
visa sig att af de så hårdt beskattade och dessutom af många andra
skattebördor betungade icke rimligtvis kunde ifrågasättas, att de skulle
under eu lång följd af år utgöra en i och för grundskattens amortering
än mer ökad börda, hvarför, om för den del af grundskatterna, som
skulle aflösas, man ville fordra verklig och full aflösning, också för en
del af samma skatter afskrifning rättvisligen borde medgifvas. Med an¬
ledning häraf hemstälde Stats-Utskottet, att Riksdagen ville i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes till nästkommande riksdag af¬
gifva förslag till grundskatternas successiva afskaffande genom deras af¬
lösning och af skrifning i förening. Denna hemställan godkändes af Andra
Kammaren, men afslogs af Första Kammaren, hvarest en jemförelsevis stark
minoritet biträdde ett reservationsvis framstäldt förslag om grundskat¬
ternas afskaffande efter en en tid af högst 40 år, sedan, medelst afsät¬
tande årligen af eu sjettedel af deras då varande belopp, ett kapital,
hvaraf staten efter grundskatternas upphörande kunde draga inkomst,
hunnit bildas.
Vid 1873 års riksdag hade ånyo rättsprinciperna i den vigtiga sam¬
hällsfrågan undergått en väsentlig modifikation. Både den rena aflös-
ningsprincipen och den kombinerade af aflösning och afskrifning i för¬
ening blefvo nu öfvergifna och i stället uttalade sig Riksdagen för eu
ren afskrifning, som ansågs kunna verkställas under loppet af 33 år.
Det pekuniära »vederlag för grundskatterna», som 2:ne år förut, med
stöd af då varande erfarenhet, ansetts vara »oundgängligt», skulle nu
eftergifvas och i stället ett på den rena värnpligtens grund hvilande
betryggande försvar uppställas som motfordran, för hvilket ändamåls
vinnande vårt hittills varande försvar likaledes skulle ställas på afskrif¬
ning; och -de i hela vår yttre och inre utveckling djupt ingripande,
hvar för sig ganska svårlösta, försvars- och skattefrågorna skulle nu
i ett sammanhang lösas och afvecklas efter i vanlig köpenskap gällande
grunder. Resultatet af detta nya slags statsmäkleri har hitintills icke
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
visat sig uppmuntrande, enär tolf års arbete vid Riksdagen och inom
för ändamålet tillsatta komitéer ännu icke lyckats föra frågorna ett steg
framåt. Förnämsta orsaken härtill torde få sökas deri, att hvardera
frågan i och för sig icke fått gälla, hvad den kunnat och bort gälla,
utan begagnats för befrämjande af biafsigter. Sålunda har grundskatte¬
frågan användts som lockbete för framdrifvandet af försvarsfrågans lös¬
ning och tvärt om. 1 den lilla politiken kunna måhända dylika
medel föra till det åsyftade målet, men i stora genomgripande samhälls¬
frågor fäller, under i öfrigt sunda och normala förhållanden, frågans
egen vigt och betydelse utslaget.
Beträffande grundskatterna så torde mot dem såsom faktorer i ett
lands skattesystem inga ur principiel synpunkt berättigade anmärkningar
kunna framställas. Grundskattesystemets berättigande har varit till prin¬
cipen omtvistadt, men nu mera torde den frågan vara både inom teo¬
rien och praktiken klargjord, att grundskatter, utgående efter väl och
omsorgsfullt beräknade beskattningsgrunder, icke kunna i sig sjelfva
gifva anledning till befogade anmärkningar i statsekonomi^ afseende.
Ett val ordnadt grundskattesystem erbjuder nemligen den fördelen att
i tider af nöd och inträffande olyckor kunna förskaffa staten, åtminstone
till en början, någon del af de tillgångar, han för sina ändamål behöf¬
va1; och kan, genom användande af de i ett rationelt grundskattesystem
sålunda befintliga tillgångar, den indirekta beskattningen lättare och på
ett mera ändamålsenligt sätt låta sig ordnas. Grundskatten har vidare
den mycket beaktansvärda fördelen, att, der den under längre tid varit
påförd och blifvit till beloppet fast och bestämd, den för jordinue-
hafvaren verkar som eu ©uppsägbar inteckning, för hvilken han vid
fastighetens öfvertagande betingar sig ersättning i minskad köpeskilling
och sålunda undviker att belasta egendomen med en grundskatten mot¬
svarande kapitalgravation. Det lider ej heller något tvifvel, att den
med de flesta landsfastigheter förenade skyldighet att till staten i form
af grundskatt erlägga en större eller mindre del af afkastningen, hvari¬
genom egendomens försäljningsvärde nedsättes, lättar möjligheten för den
mindre bemedlade jordbrukaren att med eganderätt förvärfva den jord,
hvaraf han skall sig nära, och åt hvars bringande till högre fruktbarhet
och värde han säkerligen, då den tillhör honom sjelf och ej skötes för
andras räkning, i än högre grad egnar sin omtanke och sitt arbete,
till gagn icke allenast för sig och sina närmaste, utan ock för det ge¬
mensamma fäderneslandet.
För staten, hvilken till sina utgifter behöfver så vidt som möjligt
bestämda tillgångar, är det eu betydande förmån att i grundskatten ega
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
en till beloppet oföränderlig och lätt beräknelig, ständig inkomst, ut¬
gående af det mest säkra kapital inom nationalförmögenheten. För de
skattskyldige åter erbjuder en sålunda till beloppet bestämd grundskatt
fördelar, hvilka svårligen stå att vinna genom någon annan form af
direkt beskattning, enär de skattskyldige på detta sätt kunna på förhand
beräkna sina bidrag till fyllande af statsbehofven. Icke minst gäller
detta för idkarne af jordbruksnäringen, inom hvilken vinsten af det ned¬
lagda arbetet skördas långsamt, och der företagsamhet och flit väl be¬
höfva den uppmuntran att, utan intrång af de beskattande myndigheterna,
få skörda arbetets frukter. En obestämd, i män af ökad afkastning
städse ökad beskattning af jordfastigheten — under det, å andra sidan,
minskad beskattning till följd af minskadt egendomsvärde blefve en be¬
löning åt lättjan och trögheten -— skulle efter mitt förmenande verka
allt annat än uppmuntrande för näringen och dess utöfvare.
Också finner man grundskatterna bibehållna i alla europeiska stater,
med undantag af Norge, der deras uttagande blifvit tills vidare suspen-
deradt; och der man, såsom i Frankrike, under påtrycket af politiska
och sociala omhvälfningar sökt att afskaffa dem, har man snart kommit
till insigt af försökets vansklighet. Samma erfarenhet skulle man tvifvels¬
utan äfven komma att göra i Sverige, der jordbruket utgjort och fort¬
farande kommer att utgöra det förnämsta skatteobjektet.
Detta å ena sidan. Men å andra sidan ligger det i sakens natur,
att en gräns måste finnas, utöfver hvilken grundskattens belopp ej rim¬
ligtvis bör sträckas. Denna gräns bestämmes ytterst af egendomens
afkastning, och ju närmare denna gräns skattebeloppet ligger, desto
mera tryckande måste dess verkningar kännas. Jag kan icke obetingadt
dela deras mening, som hålla före, att detta förhållande i hvarje fall
tillräckligt utjemnas för innehafvare!! genom det högre eller lägre in¬
köpspriset på hans egendom, i följd af de större eller mindre onera,
hvarmed den är belastad. Hvarje lag, som drifves till sin }fltersta kon¬
seqvens, råkar nemligen lätt i kollision med en annan lag, som verkar i
motsatt rigtning och dymedelst neutraliserar den förres verkningar. I
samma mån som jordvärdet nedsåttes genom allt för höga grundskatter,
komma flere i tillfälle att konkurrera om egandet af den beskattade
jorden, och konkurrensens lag verkar i sin ordning till inköpsprisets
höjande, hvarigenom lätt inträffar, att den högst beskattade jorden i
sjelfva verket blir lika högt betalad som den lägre beskattade. När der¬
till lägges, att de, som förnämligast bidraga till denna konkurrens, äro
personer, hvilka måste sätta stundens behof framför framtidens välför-
stådda kraf, så torde missnöjet med de i det gamla Sverige på många
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
7
hemman nu hvimlande grundskatterna vara både lätt förklarligt och i viss
mån berättigad!. Eu utjemning af mångenstädes befintliga missförhål¬
landen mellan grundskattens belopp och den beskattade jordens kapital¬
värde synes mig derföre vara af tidsförhållandena högt påkallad. En
dylik åtgärd skulle icke allenast icke tillfoga någon orättvisa mot andra
samhällsklasser, — enär en sådan utjemning, för att blifva verksam, icke
kräfver någon på annat håll ökad beskattning, men kan genomföras med
anlitande af statens nuvarande tillgångar — utan den skulle fastmer
innebära eu gärd af historisk rättvisa åt skattejordens innehafvare ge¬
nom att, om ock i annan form, infria de löften om en revision af jord¬
skatterna, som redan år 1644 och 1719 af Kongl. Maj:t afgåfvos på all¬
mogens då anförda besvär.
För eu dylik åtgärds vidtagande uttalar sig äfven 1864 års grund-
skattekomité, hvilken yttrar: »af förestående utredning framgår obestrid¬
ligen, att grundskatterna trycka en icke obetydlig del af“jordegendomen
i vårt land särdeles hårdt genom att medtaga så stor anpart af behåll¬
ningen deraf, att sjelfva egendomen, äfven om den i och för sig sjelf
lemnar en god afkastning i förhållande till sin storlek, likväl genom
grundskatterna qvarhålles vid lågt kapitalvärde och låg behållen afkast¬
ning. Det förtjenar derföre att tagas i öfvervägande, om icke sådant
är ett missförhållande, som utan allt för känbar förlust för staten skulle
kunna afhjelpas. Det är nemligen gifvet, att dylik jordegendom ofta
förvärfvas af dem, som icke ega mera än nätt och jemnt den i och för
de höga skatterna nedtryckta köpeskillingen och icke hafva större in¬
komst än den afkastning egendomen gifver samt följaktligen, då denna
afkastning är ringa, förblifva i fattigdom, ett förhållande som försvåras,
om en köpare icke ens eger hela köpeskillingen och vid köpet icke
tager i noggrant betraktande att han, utöfver ränta på köpeskillingen,
jemväl bör hafva ersättning af egendomen för det arbete, han derpå
personligen nedlägger.» För afhjelpandet af detta missförhållande före¬
slog derföre komiténs af tre personer bestående pluralitet, att åt jord-
egaren måtte lemnas rättighet att aflösa det belopp, hvarmed räntan och
kronotionde!! öfverstege en half procent af hemmanet eller lägenheten
för år 1862 åsätta taxeringsvärdet, hvaremot tvenne reservanter inom
komitén ansågo, att sagda belopp borde eftergifvas genom afskrifning
af det öfverskjutande räntebeloppet under 20 år med eu tjugondedel
om året; och hade komiterade beräknat den härigenom uppkommande
minskningen i grundskatternas årliga belopp till 809,119 R:dr.
De principiella eller ekonomiska betänkligheter, eller bådadera, som
afhållit 1874 års grundskattekomité från att, i likhet med reservanterna,
8
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
föreslå eu ren afskrifning af det en half procent af hemmanets taxerings¬
värde öfverstigande skattebeloppet, torde nu mera ej kunna tillmätas
någon afgörande vigt. Grundskatternas afskrifning är redan ett mellan
statsmakterna till principen godkändt aftal, hvars effektuerande är be¬
roende blott af varans beskaffenhet, som skall lemnas i utbyte. De
ekonomiska betänkligheter, som i medlet och slutet af 1860-talet, med
fog kunde hysas mot eftergifvandet af en statsinkomst på 800,000 kronor,
hafva under nu varande förhållanden förlorat sin betydelse, då erfarenheten
ådagalagt, att statens inkomster, trots tillfälliga missgynsamma konjunk¬
turer, befinna sig i stadig tillväxt, och en afskrifning kan, om så göres
behof, fördelas på en tidrymd af flere år.
Om derföre, å ena sidan, en skatt på statens förnämsta skatteobjekt,
den fasta jordförmögenheten, svårligen lärer kunna undvaras i ett sundt
och väl afvägdt skattesystem, och borttagandet af en sådan skatt, der
den redan finnes åsatt, icke låter sig väl förena med tillgodoseendet af
de öfriga — och särskildt de egendomslösa — samhällsklassernas rätt
och bästa, men, å andra sidan, grundskatternas ojemna och på många
ställen alltför tryckande fördelning är ett ondt, som ur statsekonomisk
synpunkt bör undanrödjas, emedan man genom ett “sådant tillstånd lagt
den tyngsta skatt på progressionen till verkligt välstånd genom att göra
den för mängden omöjlig, så finnes, enligt mitt förmenande, ingen annan
utväg för åstadkommandet af en både statens och de skattskyldiges in¬
tressen tillgodoseende lösning af grundskattefrågan, än att, i likhet med
hvad i andra land redan egt rum, reglera och på all jord utjemna jord¬
skatterna.
Såsom förberedande åtgärd för en dylik utjemning torde, på sätt
reservanterna i 1864 års grundskattekomité framhållit, en afskrifning af
de alltför höga skattebeloppen vara af behofvet påkallad. Ett sådant
tillvägagående eger ur statsekonomisk synpunkt sitt berättigande på
samma gång det tillfredsställer den historiska rättvisans kraf; hvaremot
en med lika procent af grundskatten skeende afskrifning, hvarigenom
bland andra oegentligheter äfven den med låg grundskatt belastade
frälsejorden skulle erhålla sin andel af skatteskiftet, icke ur dessa eller
ur andra berättigade synpunkter synes mig tillrådlig. En afskrifning
åter af de högsta skattebeloppen skulle, på samma gång den beredde
möjligheten af en skattereglering, icke lägga några hinder för, vare sig
en aflösning eller en fortsatt afskrifning af det återstående skattebeloppet,
för den händelse det skulle visa sig, att statens välfärd och de skatt¬
skyldiges intressen verkligen påkallade en så genomgripande lösning af
grundskattefrågan.
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
9
Ett utlemnande af de befintliga missförhållandena skulle derföre på
samma gång det bröte udden af det berättigade missnöjet, bereda möj¬
lighet att beträda hvilken som helst af de för frågans lösning ifråga¬
satta utvägarne: reglering, aflösning eller afskrifning.
För att kunna bestämma den siffra, hvarmed grundskattens belopp
i förhållande till den beskattade jordens kapitalvärde må kunna afskrif-
vas, erfordras en fullständigare och mera genomarbetad utredning, än
som för mig varit möjligt att på enskild väg åstadkomma. De af 1864
års grundskattekomité, med ledning af 1862 års taxeringsvärden, upp¬
gjorda beräkningar gifva vid handen, att eftergifvandet af det skatte¬
belopp, som öfversköte en half procent af hemmanets taxeringsvärde,
skulle för statsverket medföra en minskad inkomst af omkring 800,000
kronor. Genom grundskatternas sedermera skedda omsättning i pen¬
ningar och i synnerhet till följd af de mångenstädes ej obetydligt höjda
taxeringsvärdena, ligger det för öppen dag, att eftergifvandet af först¬
nämnda skattebelopp skulle under nu varande förhållanden för stats¬
verket medföra en mycket ringare penninguppoffring, än ofvan beräk¬
nade 800,000 kronor. Ju lägre procenttalet af grundskattens belopp i
förhållande till jordens taxeringsvärde kan sättas, ju mera undanrödjas
anledningarne till befogad klagan öfver eu ojemn och tryckande jord¬
beskattning och ju lättare möjliggöres en reglering, eller — om man
hellre vill inslå den vägen — en verklig aflösning af grundskatterna.
Då Kongl. Maj:t, i sin till innevarande års Riksdag aflåtna nådiga
proposition, ansett en summa af 1,353,728 kronor 80 öre kunna å grund¬
skatterna afskrifvas, så är det naturligt, att, om samma summa användes
till grundskattens utjemnande genom afskrifning af de allt för höga
skattebeloppen, den återstående grundskatten skulle kunna sättas till
ändå lägre belopp, än en half procent af taxeringsvärdet. Och en jord¬
beskattning, som understiger en half procent af egendomens taxerings¬
värde, kan ej under några förhållanden anses tryckande eller i någon
mån menligt inverka på näringens förkofran.
Vid bestämmandet af grundskattens belopp i förhållande till taxe¬
ringsvärdet torde dock böra uppmärksammas det ökade värde, som upp¬
kommer genom det afskrida skattebeloppet, så att grundskattens belopp
bör bestämmas icke endast i förhållande till det före afskrifningen åsätta,
utan äfven med fästadt afseende på det efter afskrifningen uppkommande
taxeringsvärdet. Om t. ex. ett hemman uppskattadt till 10,000 kronor
är belastad! med en grundskatt af 400 kronor, så skulle, om afskrifning
medgåfves af det en half procent af taxeringsvärdet öfverskjutande
beloppet, 350 kronor komma att afskrifvas. Detta belopp representerar
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Haft. 2
10 Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
efter en räntefot af fem procent ett kapital af 7000 kronor, hvarmed
sålunda hemmanets värde kommer att ökas. En half procent af detta
ökade taxeringsvärde utgör 35 kronor eller 710-del af det afskrifnings-
bara beloppet, hvarmed detsamma således bör minskas.
I öfverensstämmelse med hvad 1864 års grundskattekomité före¬
slagit, anser jag, att kronotionden, som i allmänhet är mera jernnt för¬
delad och står i ett bättre förhållande till egendomarnes värde och af¬
kastning, bör orubbad bibehållas och afskrifningen endast träffa räntan,
ehuru, såsom ofvan blifvit antydt, hela grundskattebeloppet af både ränta
och kronotionde bör i och för det afskrifningsbara beloppets bestäm¬
mande tagas i beräkning. Då dertill kommer, att kronotionden utgår
icke blott af skatte- utan äfven af frälsejord, så vunnes äfven genom att
lägga afskrifningen uteslutande på räntan mera likställighet mellan de
olika jordnaturerna.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och i betraktande af:
att, för tillgodoseendet af statens så väl som de skattskyldiges, det
närvarandes så väl som framtidens, kraf, en ordnad jordbeskattning i alla
civiliserade land ansetts utgöra eu nödvändig länk i ett väl afvägdt
skattesystem;
att åstadkommandet af en ordnad jordbeskattning nödvändigt förut¬
sätter utjemnandet af de i vårt land nu rådande missförhållanden;
att ett sådant utjemnande ej låter sig på annat sätt genomföra, än
genom eftergifvande af de alltför höga skattebeloppen;
att denna eftergift, om än ej af juridisk rättvisa påkallad, ur kame-
ralistisk, ur statsekonomisk och ur historisk synpunkt eger sitt berät¬
tigande;
att eftergifvandet och utjemnandet af de alltför höga skattebeloppen
låter sig verkställa utan att öka skattebördan för andra samhällsklasser
samt möjliggör och underlättar uppnåendet af det länge eftersträfvade
målet af all jords lika beskattning;
att slutligen skattefrågans ordnande oberoende af försvarsfrågan
skulle låta den senare framstå i fosterlandskänslans vägledande, i stället
för de sjelfviska intressenas vilseledande ljus;
får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del ville besluta:
l:o) att den del af hemmans eller skattlagd lägen¬
hets till kronan utgående ränta och kronotionde, som
öfverstiger en half procent af det hemmanet eller lägen¬
heten senast åsätta taxeringsvärdet, skall eftergifvas
genom det öfverskjutande räntebeloppets afskrifning
under år 1886; skolande dock det afskrifningsbara be-
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
11
loppet minskas med en tiondedel, motsvarande räntan
å jordfastighetens genom afskrifningen ökade kapital¬
värde;
2:o) att räntan och kronotiondens sammanlagda
belopp skall tagas i beräkning vid bestämmandet af
den del, som må afskrifvas, och det sålunda uppkom¬
mande beloppet afskrifvas å räntan, men icke å krono¬
tionde!), som bör lemnas orubbad;
3:o) att de till båtsmansrustningen anordnade till¬
skotts- och tillgiftsräntor, som icke blifvit till stats¬
verket indragna, må efter ofvan nämnda grunder åt¬
njuta afkortning och vederbörande rusthållare af stats¬
verket erhålla ersättning;
4:o) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t behagade låta utreda och be¬
räkna den minskning i statsverkets inkomster, som
en ytterligare afskrifning af den del af grundskatten,
hvilken öfverstiger en tredjedels och en fjerdedels pro¬
cent af den med grundskatt belagda jordens senast
åsätta taxeringsvärde, komme att medföra, och der¬
efter till Riksdagen göra den framställning, hvartill
utredningen och statsverkets finansiella ställning må
föranleda.
Stockholm den 26 Januari 1885.
C. E. Casparsson.
12
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
Bilaga.
Tabell
utvisande de belopp, hvarmed räntan skulle minskas genom afskrif¬
ning af hvad som öfverstiger en half procent af hemmans och
skattlagda lägenheters år 1862 åsätta taxeringsvärde.
|
|
Kronor
|
Upsala
|
län .............................................................................
|
141,603
|
Stockholms
|
»
|
102,648
|
Nyköpings
|
»
|
89,643
|
Linköpings
|
»
|
119,111
|
Gotlands
|
»
|
30,895
|
Kalmar
|
»
|
25,930
|
Jönköpings
|
»
|
29,823
|
Kronobergs
|
»
|
24,521
|
Hallands
|
»
|
11,604
|
Göteborgs
|
))
|
3,043
|
Elfsborgs
|
))
|
27,272
|
Skaraborgs
|
»
|
20,210
|
Örebro
|
»
|
25,064
|
Karlstads
|
))
|
1,522
|
Vesterås
|
))
|
124,368
|
Gefleborgs
|
»
|
27,083
|
Vesternorrlands
|
»
|
4,465
|
Vesterbottens
|
)) ....................
|
145
|
Norrbottens
|
))
|
169
|
|
Summa
|
809,119
|