16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
paragraf rättad, hvarföre jag tager mig friheten föreslå, det Riksdagen
för sin del måtte besluta,
att uti 87 § 2 mom. Regeringsformen ordet
»samtycke» utbytes mot ordet »utlåtande».
Stockholm den 28 Januari 1885.
A. Magnusson,
från Östergötland.
N:o 51.
Af Herr W. GilJSOIl! Om tillägg till Kongl. kungörelsen den 30
November 1876 angående försäljning af vin m. m.
Den till hvarje Riksdag återkommande frågan om inskränkning i
försäljningsrätten till vin- och maltdrycker utvisar tillräckligt tydligt,
att gällande förordning icke tillfredsställer allmänhetens kraf på skydd
mot det missbruk och de oordningar, hvartill en allt för ringa begrän¬
sad handelsfrihet med dessa varor föranleder.
Icke blott det ständigt växande antalet nykterhetsvänner, utan
äfven en stor del af den i fråga om deras verksamhet fristående landt-
befolkuingen hafva derföre med missmod iakttagit, huruledes hvarje
sträfvan till nykterhetens befrämjande blifvit af senaste Riksdagar,
ehuruväl med ringa röstpluralitet, tillbakavisadt.
Såsom skäl för afslag har hufvudsakligen blifvit anfördt, att närings¬
friheten, genom eu ytterligare skärpning i lagstiftningen om handel
med vin och maltdrycker, skulle i betänklig grad inskränkas till skada
för yrkesidkarne.
Villigt erkänner jag, att eu dylik inskränkning kan leda till obe¬
hagliga följder, om den tillämpas på maltdrycker, men vågar påstå, att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
17
förhållandena ställa sig helt annorlunda hvad beträffar vinet, hvars
inhemska tillverkning torde ännu icke hafva nått någon så stor eller
berömvärd utveckling, att densamma genom lagstiftningen bör främjas
eller bemötas med allt för långt drifven grannlagenhet, utan manar för-
sigtigheten tvärt om att hämma en sig redan utvecklande bedräglig
vinindustri, framkallad af strängare bränvinslagstiftning och andra der¬
med sammanhängande åtgärder. Att en synbarligen så lönande indu¬
stri, som den att tillverka vin, skall oförmodadt skyndsamt uppblomstra,
torde man med säkerhet kunna antaga, helst när dess syfte i sjelfva
verket är att på näringsfrihetens grundval genom hvem som helst
försälja bränvin, visserligen af svagare och mera utspädd beskaffenhet,
men likafullt af för helsan mindre gynsam natur.
Icke heller har den åtrådda lagförändringen afsett vinhandelns
fullständiga upphörande, utan blott ett sådant ordnande, att opålitliga
eller olämpliga personer förmenas att sådan handel omhänderhafva,
och har behofvet af en så beskaffad förändring visat sig mest påfallande
inom den i städernas omedelbara närhet belägna landsbygden.
Gent emot denna ifrågavarande näringsfrihet uppreser sig ett
annat lika högt och högre mål i den filantropiska verksamhet, som
med så erkännansvärd ifver .utvecklas af alla vänner till nykterhet,
ordning och medbroder förbättring. Det är, enligt mitt förmenande,
statens pligt att understödja dem i deras lofvärda sträfvan.
När man betänker, att det vin, som försäljes hos landthandlande,
nästan uteslutande utgör en produkt, bestående af socker, sprit, vatten
och essencer, med en från 12 till 20 % stor alkoholhalt, hvarigenom
dess rusgifvande beskaffenhet betydligt öfverskrider ölets; att kontrollen
af vinets alkoholhalt dessutom endast med kostnad, besvär och svårig¬
het kan öfvervakas och pröfvas; och att hvarje landthandlande utan
någon anmälan eller tillstånd eger rätt att hålla vin till salu, så fram¬
går det tydligt nog, att betänkliga oordningar häraf uppkomma, för hvilka
författningen visserligen stadgar påföljd, men på ett så opraktiskt sätt,
att dessa oordningar endast undantagsvis kunna ledas i bevis och sak-
fällas, hvarför äfven de berättigade klagomålen icke längre böra förbi¬
ses, men sådan ändring i författningen vidtagas, att ordentliga och
stillsamma samhällsmedlemmar erhålla större säkerhet till person och
egendom.
Uti städerna är denna trygghet öfvervakad af polisen, och der¬
före torde vinhandeln der utöfva mindre farlig verkan än på landsbyg¬
den, der polis saknas. Äfvenledes skulle man lättare kunna tänka sig
ett intrång i näringsfriheten genom skärpta lagbestämmelsers tillämp¬
ning på den inom städerna i större omfattning bedrifna vinhandeln.
Bill. till Pdlcsd. Prot. 1885. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Käft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
Till ärendets ytterligare belysning får jag hänvisa till de under
föregående riksdagar lemnade fullt utredande motioner och anföranden,
samt till 1883 års Första Kammares Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlå¬
tande N:o 2 och Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande
N:o 3 och N:o 8.
Då rättigheten att försälja vin till afhemtning lika litet bör fä
tagas af hvem som helst, som rättigheten att försälja denna dryck till
förtäring på stället, enär i bådadera fallen lika stor vigt måste fästas
vid den persons lämplighet, som förestår rörelsen;
då skilnaden emellan iskänkning till förtäring på stället och till
afhemtning, som torde kunna anses ligga deri att i förra fallet Barnlif
å krog med dess faror för den ruslystne uppstår, i verkligheten blifver
mindre än lagstiftarne synas hafva tänkt sig, enär vid försäljning till
afhemtning ingen kan hindra de på rusdrycker begifne att föra krog-
lif utomhus, att på allmänna vägar, vid hvilka oftast landthandlande
slå sig ned, och i öfrigt hvar som helst samlas och berusa sig;
då faran, som man velat förebygga med bestämmandet af vissa
föreskrifter för vins m. m. förtäring på stället, icke ligger deri att
drycken förtäres på stället, utan deri att drycken är lätt åtkomlig för
allmänheten; men samma fara uppstår, då rättighet lemnas åt hvem
som helst att utan några vilkor försälja vin till afhemtning;
då bestämmelsen, att landthandlande och i öfrigt hvem som helst
får till afhemtning hålla ifrågavarande dryck till salu, gör det omöjligt
för en kommun att inom sig motarbeta dryckenskapen och, så som
föreskrifves i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet,
vårda sina egna ordningsangelägenheter, så får jag härmed föreslå:
att skrifvelse aflåtes till Konungen med anhållan
att, med öfverensstämmande ändring af § 8 i Kongl.
förordningen af den 18 Juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, uti Kongl. Förordningen af den 18
September 1874 angående vilkoren för försäljning af
vin in. m., jemte dertill hörande Kongl. kungörelsen
af den 30 November 1876, måtte emellan nuvarande
§ 13 och § 14 insättas en särskild § af hufvudsakli¬
gen följande innehåll:
»Vill landthandlande till afhemtning hålla vin till
salu, göre skriftligen derom ansökan hos kommunal-
nämnden i orten, samt foge vid ansökningen betyg-
om god frejd och uppgift å det ställe der försäljnin-
Motioner i Andra Kammaren N:o 51.
19
gen skall ega rum. Med ansökningen förfares vidare
lika med livad stadgadt blifvit i § 2 om utskänkning»;
samt att, beträffande ansvaret för öfverträdelse
häraf, senare delen af § 11 mom. 1 orden »som i §
8» måtte erhålla tillägget »och §....»
Om remiss till ett Tillfälligt Utskott anhålles.
Stockholm den 27 Januari 1885.
Will. Gibson.