Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 18.
1
N:o 18.
Ank. till Riksd. Kansli den 5 Maj 1835, kl. 2 e. in
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 7,
öfver förslag angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om
framläggande af lagförslag rörande skyldighet för försam-
lingarne i riket att, i mån af omfång och folkmängd, hos
sig anställa nödigt antal barnmorskor' med bestämd mi¬
nimilön.
I motion N:o 46 inom Andra Kammaren har Herr E. Wretlind
anfört:
Sedan ett hundra år tillbaka har det varit vår regerings syfte att
söka skaffa vårt land sakkunniga barnmorskor och att på öfvertalandets
väg förmå församlingarne att åt sig anställa sådana personer. Dessa
bemödanden hafva äfven till viss grad lyckats, i det att de examinerade
barnmorskornas antal allt mera ökats, så att då de år 1872 utgjorde blott
1,976, uppgingo de vid 1882 års slut till ett antal af 2,318. Detta antal
skulle ock för vårt land vara temligen tillräckligt, i fall barnmorskorna
vore likformigt fördelade efter folkmängden. Detta är dock icke fallet.
Emedan ett stort antal församlingar å landsbygden icke velat underkasta
sig uppoffringen att anställa examinerad barnmorska, så hafva alla de
barnmorskor, hvilka icke kunnat få anställning å landsbygden, måst bo¬
sätta sig i städerna. Härigenom hafva desse- blifvit mer än nog försedde,
hvaremot landsbygden mångenstädes lider betydlig blåst på sakkunnig
Bill. till Biksd. Prof. 1885. S Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft. I
9
Andra Kammarans Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 18.
förlossningshj elp. Orsaken till detta missförhållande, säger motionären
vidare, torde sällan eller aldrig vara den, att sökande icke anmäla sig
till ledig-förklarade tjenster på landet, utan i stället den, att många för¬
samlingar antingen icke insett behofvet och nyttan af examinerade för-
lossningsbiträden eller också icke velat eller kunnat underkasta sig den
med barnmorskas anställning förenade ekonomiska uppoffringen. I sådant
afseende vore det en beaktansvärd omständighet att församlingar, som en
gång börjat hålla sig med barnmorska, alltid fortfara dermed, och man
torde alltså kunna draga den slutsats, att det är lika mycket okunnighet
och oföretagsamhet som sparsamhet, Indika stält sig i vägen för en all¬
män anställning af barnmorskor på landsbygden. De olägenheter, som
vid sådant förhållande följt af den frihet, som hittills_ medgifvits kommu¬
nerna i riket att efter behag och på de vilkor dem sjeliva för godt synes
anställa examinerade barnmorskor, finner motionären vara dessa två:
l:o) att i vissa landsdelar sakkunnig förlossningshjelp icke finnes
att tillgå, medan den i andra landsdelar — synnerligen i städerna —
finnes i öfverflöd;
2;o) att en stor del af landets barnmorskor icke kunna få använd¬
ning för eller vinna lifsuppehälle genom sin under uppoffring inlärda konst.
Och till afhjelpande häraf anser motionären, då man trots ett hundraårigt
bemödande icke på frivillighetens väg kunnat vinna ett fullt tillfredsställande
resultat, och sedan nu tillgången på examinerade barnmorskor är för riket i
sin helhet temligen tillräcklig, »tiden vara inne att genom lag ålägga för-
samlingarne att tillgodose detta ganska vigtiga kraf på den enskilda helso-
vårdens område, hvars försummande medför för många barnaföderskor
och barn onödiga lidanden eller för tidig död». Men då församlingarne
i riket äro ganska olika så väl till område som folkmängd, må det kanske
icke alltid vara nödvändigt, att hvarje församling har sin egen barnmor¬
ska, liksom det å andra sidan i vidsträckta eller folkrika församlingar kan
behöfvas mer än en. Derför borde lagstadgandet taga hänsyn lika mycket
till folkmängden och arealen som till församlingsindelningen. Och då
det torde finnas åtskilliga församlingar, som på grund åt ekonomiska
svårigheter näppeligen kunna för närvarande anställa egen barnmorska,
synes staten i sådana fall efter behörig ansökan kunna bisträcka sådana
församlingar för denna vigtiga helsovårdsangelägenhet. _ Derigenom finge
ock staten välgrundad rätt att fastställa eu viss minimilön för hvarje be¬
hörigen anstäld och examinerad barnmorska, under det att under nuva¬
rande förhållanden de af församlingarne åt barnmorskorna anslagna löner
vexla emellan 500 och 650 kronor för år, ehuru deras arbeten äro de¬
8
' Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 18.
samma och deras kunskapsmått föga olika. På grund af allt detta före¬
slår slutligen motionären:
att Riksdagen behagade besluta att i underdånig skrifvelse anhålla,
det Konungen täcktes till en kommande Riksdag aflåta förslag till lag,
hvarigenom församlingarne i riket åläggas att i mån af omfång och folk¬
mängd anställa hos sig nödigt antal behörigen examinerade barnmorskor
med eu bestämd minimilön, dock med rätt för mer än vanligt genom
skatter betungade församlingar att hos regeringen genom statsmedel söka
bidrag till den fastställa minimilönen.
Det lider inte! tvifvel att för undanrödjande af den ena af de två
utaf motionären omförmälda olägenheter: den att många examinerade barn¬
morskor icke kunna vinna anställning och lifsuppehälle i och genom sitt
yrke, den af motionären föreslagna utvägen är ändamålsenlig och tillfyl¬
lestgörande. Men då denna omständighet endast kan tillmätas eu under¬
ordnad vigt, lärer Utskottet vid bedömandet af motionen hufvudsakligen
böra utgå från synpunkten af dess lämplighet att undanrödja den andra
öfver klagade olägenheten: att icke sakkunnigt förlossningsbiträde å alla
orter i vårt land finnes i tillräcklig mängd att tillgå. Den väg, på hvil¬
ken man hittills i vårt land sökt tillgodose detta behof, har, såsom motionären
anfört, varit genom att vädja till församlingarnas egna insigt om sakens vigt
och nytta och deraf härflytande frivilliga åtgörande. Redan i ett af motio¬
nären citeradt Kong!, cirkulär den 29 Januari 1812 uppställes denna grund¬
sats, då det deri heter: »Konsistorierna och Konungens Befallningshaf¬
vande böra i samråd med ortens presterskap och läkare söka öfvertala
och förmå församlingarne, der någon behörigen lärd jordegumma icke förut
tinnes, att efter deras olika vidd och folkmängd förse sig med eu eller
flera vederbörligen examinerade barnmorskor och sig om deras bekostande
samt aflönande förena». Samma grundsats har sedan blifvit ytterligare
uttalad i Kongl. Maj ds instruktion för dess Sundhet skollegium den 6 De¬
cember 1815 och sedermera i ett Kongl. cirkulär den 1 Oktober 1831, i
hvilket konsistorierna anbefalles att »uppmana presterskapet i egenskap
af sockenstämmors ordförande att vid lämpliga tillfällen fästa menighe¬
ternas uppmärksamhet på vigten och värdet af kunniga barnmorskors
antagande i de orter, hvarest sådana ännu saknas». Samma grundsats
har äfven Andra Kammaren vid 1867 års riksdag gifvit sitt erkännande,
då Kammaren utan votering afslog ett inom Kammaren väckt förslag i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af Herr .Wretlind nu väckta.
Det skulle derför, enligt Utskottets åsigt, vara föga enligt med den före¬
ställning om eu ständigt stigande upplysning och bättre insigt på alla om¬
råden och således äfven i detta hänseende, som vi med rätta våga tro,
4
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 18.
att vårt folk under de senast förflutna årtiondena vunnit och alltjemt i
högre grad vinner, att nu genom lagbud söka framtvinga åtgärder, som
en länge sedan förfluten tid ansett kunna åstadkommas genom vederbö¬
rande» egen frivilliga öfvertygelse, grundad på ett lätt förstådt, kraftigt
verkande eget intresse. Och verkar icke det egna intresset i en för den
enskilde så vigtig sak, så torde man ock kunna befara att alla lagbud
och andra tvångsbestämmelser skola vara otillräckliga. Bevis härför lemna
ock befintliga lagbestämmelserna rörande sjelfva den sak, som här är i
fråga. På samma gång det nemligen lemnats församlingarne fritt att an¬
ställa eller icke anställa barnmorskor, bär det stadgats förbud för den
enskilde att såsom förlossningsbiträde anlita oexaminerade personer äfven¬
som för dessa senare att låta sig legas i sådan egenskap. Motionären
anför med afseende härpå Barnmorskereglementet af år 1777 § 9, så ly¬
dande: »Ingen, förutom edsvurne och privilegierade jordegummor, skall
utan i högsta nödfall eller då ingen sådan kan eller hinner vara tillstädes
understå sig att sig som barnmorska tinga och bruka låta eller hustrur
förlossa vid SO daler s:mts böter till deras fattigkassa eller 14 dagars
fängelse, om hon ej orkar bota. Skulle ock någon understå sig att emot
detta förbud låta sig tinga och bruka för barnmorska och barnet eller
hustrun kommer uti förlossningen om lifvet, då bör derom lagligen ran¬
saka» och sådan qvinna efter sakens beskaffenhet bota half eller hel mans¬
bot eller i brist af böterna plikta med fängelse vid vatten och bröd.
Samma straff skall ock den undergå, vare sig man, barnaföderskan sjelf
eller andre, som vården om henne hafva, hvilken, då edsvuren barnmorska
finnes i staden eller socknen, anlita eller efterskicka någon obehörig och
oerfaren att vid barnförlossningen biträda.» Och i nu gällande regle¬
mente för barnmorskor stadgas i § 27: »Utom i nödfall eller då läkare
eller examinerad barnmorska icke kan erhållas må icke annan person
låta begagna sig till förrättande af förlossning)' samt i § 32: »Den som
utom i nödfall eller då läkare eller examinerad barnmorska icke är att
tillgå till förlossnings förrättande begagnar oexaminerad person, böte 7
riksdaler 50 öre.» Det stränga reglementet af 1777 måste redan år 1780 upp-
häfvas, och i fråga om de anförda paragraferna ur nu gällande reglemente an¬
märker motionären: »Detta reglemente är i afseende på dessa paragrafer
icke upphäfdt, ehuru kandi är att i vissa landsförsamligar oexaminerade per¬
soner begagnas till förlossningsbiträden, ändock examinerade biträden
finnas på ringa afstånd att tillgå.» Det vill häraf synas, som lagbestäm¬
melser med straffpåföljd för deras öfverträdelse på detta område vore
svåra och motbjudande att tillämpa äfven i den lindrigare form, man i
senare tider ni tv it dem. Och dock torde det vara nödvändigt att till och
o o
)
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 18.
med skärpa och strängare handhafva sådana bestämmelser, jemte det
man vidtoge de åtgärder, motionären föreslagit för att dessa åtgärder
skulle blifva fullt effektiva för det ytterst afsedda syftet, att nemligen barna¬
föderskor och barn icke må utsättas för onödiga lidanden eller för tidig död.
De bestående förhållandena äro väl derjemte lyckligtvis numera så¬
dana, att de icke påkalla sådana mått och steg, som motionären föreslagit.
Af Medicinalstyrelsens berättelser angående helso- och sjukvården
inhemta», att antalet åt de i kommunernas tjenst anstälda barnmorskor
i hela riket år 1872 utgjorde 1,976 och år 1882 uppgingotill 2,318, hva¬
dan antalet under denna tid ökats med 342 eller i medeltal 34 för hvarje
år. Och då af hela antalet år 1872 på rikets samtliga städer kommo
527 stycken och på landsbygden 1,449 samt år 1882 antalet i städerna
utgjorde 596 och på landsbygden 1,722 hade af hela ökade antalet under
denna tioårsperiod på städerna kommit 69 och på landsbygden 273. Vill
man gå än längre tillbaka i tiden, så visar det sig, att då antalet barn¬
morskor i hela riket år 1862 utgjorde 1,639, och år 1372, som förut är
nämndt, stigit'till 1,976, jemväl under denna period en ökning skett med
337 stycken eller i medeltal 33 för hvarje är. Verkliga förhållandet lä¬
rer derjemte vara gynsammare än hvad dessa siffror innebära, i det att
dels i många kommuner vistas och praktisera examinerade barnmorskor,
hvilka, såsom icke varande i kommunens tjenst anstälda, ej blifvit upp¬
tagna i Medicinalstyrelsens berättelser, dels många landskommuner, som
enligt dessa berättelser synas lida brist på sakkunniga förlossningsbiträ-
den, lätt och beqvämt kunna erhålla sådant från angränsande städer och
på grund deraf ej känna behofvet att hos sig anställa det antal egna
barnmorskor, som under andra förhållanden skulle varit erforderligt.
Man torde alltså vara fullt berättigad till det antagande, att man
genom att blott låta sakerna hafva sin gång som hittills inom kort skall
hafva vunnit det syfte motionären afser, utan att hafva behof! anlita de
särskilda, temligen vidlyftiga lagbestämmelser, som ett bifall till motio¬
nen skulle medföra.
På grund häraf hemställer Utskottet,
att Herr Wretlinds motion icke må till någon- Riks¬
dagens vidare åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 Maj 1885.
På Utskottets vägnar:
SIGFB11) WIESELGREN.
Bil. till Biksä. Braf. 1885. 8 Sami. 2 Afcl. 2 Band. 14 Höft.
2