Bevitlnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
I
N:0 1.
Ank. till Riksd. Kansli den 20 Febr. 1885, kl. 1 e. m.
Betänkande angående allmänna bevillningen.
Sedan Bevillnings-Utskottet förehaft till behandling samtliga till
Utskottet hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen med un¬
dantag af en inom Första Kammaren af Herr J. E. Nyström väckt motion,
N:o 49, som är beroende af bifall till ett af samme motionär framstäldt
förslag till aflyftande af grundskatterna, får Utskottet, jemlikt 40 §
Riksdagsordningen, häröfver afgifva betänkande.
Fyra motionärer, Herrar W. Farup, G. Persson i Stallarhult, A.
Markstedt och J. S. Nisser hafva vid innevarande riksdag väckt för¬
slag om tillägg och ändringar i § 12 i nu gällande förordning om be¬
villning af fast egendom samt af inkomst, hvilken § innefattar bestäm¬
melser angående skattskyldigs beskattningsort.
Herr Farup, med hvilken flere ledamöter af Andra Kammaren in¬
stämt, anför i sin motion (N:o 39 inom Andra Kammaren), att vid
skogsafverkning å annans mark mången kommun ginge miste om bi¬
drag till kommunalutskylder af å annan ort bosatte afverkare, oaktadt
kommunens fattigvårdstunga ofta väsentligen ökades genom underhåll
af till skogsafverkning inom kommunen använde arbetare och deras
familjer.
Bill. till Riksd. Prof. 1885. 5 Sami. 1 Afd. 1 Raft.
2
Bevillnings- Utslcottds Betänkande N:o 1.
Då nämnda förhållanden ej syntes vara med rättvisa och billig¬
het öfverensstämmande, och knappast någon rörelse kunde med afse¬
ende å den inkomst, som deraf vunnes, med större noggrannhet upp¬
skattas än den inkomst, som härflöte genom skogsafverkning å annans
mark, ity att man alltid hade objektiva grunder för uppskattningen att
tillgå, då den verkstäldes på den ort, der afverkningen drefves, hem¬
ställer motionären,
att till § 12 af nu gällande bevillningsförordning måtte fogas ett
moment af följande innehåll: »Innehafvare af rätt till utverkning af
skog å annans mark, för inkomst deraf: der skogen är belägen.»
Vid 1884 års riksdag väcktes af motionären enahanda motion,
hvilken emellertid afstyrktes af Utskottet och ej vann Riksdagens bifall.
Oaktadt Utskottet ej vill förneka, att en lagstiftning i det af
motionären angifna syfte åtminstone i vissa delar af landet kan ur
kommunalbeskattningens synpunkt vara af behofvet påkallad, får Ut¬
skottet dock till en början mot motionen göra den formella anmärkning,
att det ingalunda är nog bestämma, hvarest utverkning af skog på an¬
nans mark skall beskattas; stadgande måste ock ovilkorligen finnas
derom, att sådan rörelse skall beskattas. Någon sådan föreskrift finnes
dock ej uti § 8, som innehåller bestämmelser i sådant hänseende.
Härtill kommer, att den af motionären föreslagna lagförändring
tvifvels utan blefve mycket svår att tillämpa, då det näppeligen torde
vara möjligt för någon beskattningsmyndighet att med säkerhet ut¬
räkna den vinst, som genom sjelfva afverkningen oberoende af det af-
verkadé timrets förädling uppkomme; och antagligen komme de skatt¬
skyldige att derigenom tillskyndas mycket obehag.
Då redan nu klagan förspörjes deröfver, att de underordnade be-
skattningsmyndigheterna för att tillgodose sina kommuners intressen
söka hvar inom sitt område i allt för hög grad beskatta den skatt¬
skyldiges å flera orter beskattningsbara inkomst, skulle genom motio¬
nens antagande denna klagan än mera ökas. Man tanke sig endast
det ej ovanliga fall, att en person eller ett bolag inom 20 å 30 olika
kommuner, kanske belägna i flera län, förvärfvade sig rätt att afverka
skog och å hvarje särskild ort skulle för afverkningsrätten beskattas.
Då till sist gällande bevillningsförordning ännu är så ny, att ej
några på densamma grundade beslut ännu hunnit blifva föremål för
högre myndighets pröfning, hemställer Utskottet,
Do) att Herr Farups ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
3
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1.
Utskottet öfvergår härefter till behandling af Herr C. Perssons
i Stallarhult förslag. Herr Persson påpekar i sin motion (N:o 130
inom Andra Kammaren), hurusom, der pastorat bestode af två eller
flera församlingar eller kommuner, prestman finge bevillning sig på¬
förd efter den lön, de uppbure från hela pastoratet, men för denna sin
lön med deraf följande bevillning upptoges och beskattades till kom-
manalutskylders utgörande endast i den församling, hvarest prestmannen
vore mantalsskrifven. Billighet och rättvisa fordrade dock, att hvarje
församling eller kommun erhölle åter till bidrag i kommunalutskylder
det belopp, som belöpte sig på den lön, hvilken af församlingen ut¬
betalades till presterskapet.
Motionären hemställer derföre,
att till § 12 punkten h) i nu gällande bevillningsförordning göres
ett tillägg, så att efter ordet »mantalsskrifne» följer: »Ordinarie prest-
mans löneinkomster skola taxeras och påföras bevillning inom hvarje
församling i förhållande till det belopp, han inom församlingen erhåller».
Motionären anhåller derjemte att, om Bevillnings-Utskottet skulle
finna lämpligare på annat ställe i bevillningsförordningen införa denna
förändring eller den i andra ordalag affatta, Utskottet måtte vidtaga
sådan ändring, blott hufvudsyftet med förslaget ej förfelades.
Motioner i samma rigtning som den förevarande hafva vid flera
föregående tillfällen blifvit väckta utan att dock tillvinna sig Riksdagens
bifall. Senast vid 1883 års riksdag väckte Herr A. P. Danielson
härom motion (N:o 53 inom Andra Kammaren). Angående densamma
yttrade Utskottet då bland annat följande:
»Utskottet har ej heller nu funnit något vara anfördt, som kunnat
rubba Utskottets förr uttalade åsigt om det ifrågasatta stadgandets
olämplighet. Oafsedt de många praktiska svårigheter, som detsamma
skulle medföra, lär någon giltig grund knappast kunna påvisas, hvarför
den föreslagna åtgärden icke med lika fog borde utsträckas till andra
löntagare än prester, som från skilda kommuner uppbära löneinkomster,
såsom distriktsläkare, veterinärläkare m. fl., hvarigenom dock uppen¬
barligen enheten i taxeringssystemet på det betänkligaste skulle för¬
ryckas. I sjelfva verket torde också den obillighet, som i förevarande
fall förmenats ligga i bevillningsförordningens stadganden, mera vara
skenbar än verklig och hafva sin egentliga grund i det rent yttre
samband, som hos oss eger rum emellan den allmänna bevillningen
och den kommunala beskattningen. Om man nemligen äfven i vissa
fall, såsom t. ex. då fråga är om bolag, fabriksegare m. fl., hvilka
icke blott under utöfvandet af sin rörelse eller näring komma i åt¬
njutande af de fördelar, en kommun i allmänhet bereder sina med-
4 Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 1.
lemmar, utan äfven oftast inom kommunen sysselsätta arbetare, som
kunna falla dess fattigvård till last, måste medgifva det berättigade i
kommunens fordran att utaf en inom densamma förvärfvad inkomst
erhålla något skattebidrag, så torde deremot en dylik fordran icke ega
något skäl för sig då, såsom i förevarande fall, eu motsvarande fördel
af de kommunala inrättningarne eller börda för kommunen icke kan
påvisas.))
Till dessa skäl har Utskottet ej något att tillägga.
Utskottet hemställer alltså,
2:o) att Herr Perssons ifrågavarande motion
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (N:r 42) anmärker
Herr A. Markstedt, att med anledning af de obehag och tvister, som
under de senare åren kommuner emellan skulle hafva uppstått om,
hvarest en del industriella inrättningar och bolag till sin helhet eller
till vissa delar rätteligen bort påföras bevillning, industriens fredliga
utveckling inom landet blifvit på ett oroväckande sätt berörd.
I anledning häraf hemställer motionären,
att Riksdagen täcktes i § 12 af nu gällande bevillningsförordning
göra sådana ändringar och tillägg, att tvister om hvarest beskattnings-
föremål skola taxeras i minsta möjliga mån må beröra den skattskyldige.
På ungefär enahanda grunder hemställer Herr J. S. Nisser i en
inom Första Kammaren väckt motion, N:o 44,
att Riksdagen dels täcktes besluta sådan ändring i § 12 af nu
gällande bevillningsförordning, att tvister om, hvarest beskattningsbar
inkomst skall taxeras, i minsta möjliga mån må beröra den skatt¬
skyldige, dels bestämma, att, om sådan tvist uppstått och icke blifvit
före de årliga uppbördsstämmorna afgjord, den skattskyldige må betala
honom åsatt bevillning och skatt till staten, såsom hittills skett, dock
med skyldighet för den beskattade att fylla möjligen varande brist
och deremot svarande rättighet att återlyfta möjligt öfverskott.
Redan den omständigheten, att nämnda begge motioner s}mas
innebära mera en klagan öfver förmenta brister i bevillningsförordnin-
gen än någon anvisning å sättet för dessa bristers botande, vore till¬
räckligt skäl för motionernas afstyrkande.
Utskottet vill emellertid erinra, att tvister om orten, hvarest beskatt¬
ningsbar inkomst skall taxeras, enligt Utskottets uppfattning, bäst före-
kommas derigenom, att de skattskyldige, på sätt i § 16 är föreskrifvet
för bank-, jernvägs- och kanalbolag samt, så vidt ske kan, äfven bör
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1. 5
iakttagas af andra verk och bolag, som drifva rörelse på två eller
flere orter, till beskattningsmyndigheterna inlemna fullständiga upp¬
gifter å sina inkomster och de orter, der dessa enligt de skattskyldiges
åsigt rätteligen böra beskattas. Dessutom torde uppmärksammas den
enligt 69 § bevillningsförordningen Kongl. Kammarrätten numera med-
gifna rätt att i vissa fall oberoende af besvär meddela erforderliga
rättelser i afseende å orten för skattskyldiges taxering och den be¬
skattningsbara inkomstens fördelning.
Den i senare momentet af Herr Nissers motion föreslagna lag¬
förändring synes Utskottet icke i någon mån vara att föredraga fram¬
för gällande föreskrifter i 75 § bevillningsförordningen.
Utskottet hemställer alltså,
3:o) att Herrar Markstedts och Nissers ifråga¬
varande motioner måtte af Riksdagen lemnas utan
afseende.
§ 71 i gällande bevillningsförordning lyder:
»Den enligt uppbördsboken hvarje skattskyldig påförda bevillning
skall upptagas å hans för samma år utfärdade debetsedel, hvilken,
såsom bifogade formulär visar, bör upptaga:
a) taxeringsvärdet å hvarje den skattskyldiges inom samma socken
på landet eller uppbördsdistrikt i stad belägna fasta egendom samt
beloppet af den deraf utgående bevillning;
b) den skattskyldiges beskattningsbara inkomst af kapital eller
arbete samt bevillningsafgiften derför.
Dessutom bör debetsedeln innehålla underrättelse om livad skatt¬
skyldig, som vill öfverklaga honom påförd bevillningsafgift, bar att i
sådant hänseende iakttaga.»
I sin motion N:o 1 inom Andra Kammaren anmärker Herr Adolf
Hedin, att den i nyssnämnde § gifna föreskrift derom, att debetsedeln
skall upptaga »den skattskyldiges beskattningsbara inkomst af kapital
eller arbete samt bevillningsafgiften derför», medför den olägenhet, att
den skattskyldige, som jemlikt förordningens § 11 fått afdrag för en
del af sin uppskattade inkomst, af debetsedeln ej kan erfara, huru stor
årsinkomst af kapital eller arbete taxeringsmyndigheten antagit honom
ega, och sålunda lemnas i ovisshet, huru vida han har skäl att öfver¬
klaga vare sig för hög eller för låg taxering.
Motionären föreslår derföre
det tillägg till bevillningsförordningens § 71, att å debetsedeln
skola, när § 11 mom. 1 blifvit tillämpad!, upptagas så väl den upp¬
6
Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 1.
skattade som den beskattningsbara inkomsten äfvensom å den senare
belöpande bevillningsafgift eller ock — kanske hellre — den uppskat¬
tade inkomstens, det medgifna afdragets samt bevillningsafgiftens belopp.
I sammanhang härmed erinrar motionären, att en förändring i
formuläret naturligen häraf blefve en följd.
Utskottet kan ej annat än instämma uti hvad af Herr Hedin
blifvit anfördt och får derföre hemställa,
4:o) att mom. b af § 71 i bevillningsförordnin-
gen måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»den skattskyldiges uppskattade inkomst af ka¬
pital eller arbete, enligt § 11 medgifvet afdrag samt
påförd bevillningsafgift.»
Om den förändring i § 71, som nu af Utskottet föreslagits, blif-
ver af Riksdagen godkänd, lärer en förändring af formuläret N:o 9
för debetsedeln, på sätt motionären anmärkt, blifva af nöden, men i
öfverensstämmelse med hvad Riksdagen redan förut godkänt torde
det öfverlemnas åt vederbörande myndigheter företaga de ändringar i
formulären, som af Riksdagens beslut varda en följd; hvilket Utskottet
5:o) får för Riksdagen anmäla.
Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda, och bevillnings-
summan bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillnings-
förordningen upptagna procent- och sifferbelopp, kommer Utskottet att
framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i före¬
varande ämne, hvartill förhållandena föranleda; hvilket Utskottet
6:o) får för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 20 Februaxd 1885.
På Utskottets vägnar:
A. G:SON BENNICH.
Bevillnings-VtsJcottets Betänkande N:o 1.
7
Reservationer:
vid l:sta punkten:‘af Herr J. Johansson i Bergsäng, hvilken för¬
klarat sig godkänna motionens syfte, men dock funnit sig böra för
närvarande instämma i det slut, hvari Utskottet stannat; samt
af Herr Lönegren.