Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 15.
1
N:0 15.
Ån k. till Riksd. Kansli den 10 Maj 1884, kl. 3 e. m.
/ Första Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o #, i
fråga om föreslagen skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
förändrade stadganden rörande utarrendering af Lunds
domkyrkas hemman.
I anledning af en utaf Herr Ola Andersson väckt motion,
N:o 147, har Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskott uti Betänkande
N:o 23 hemstält:
»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huru vida icke, med ändring uti nådiga
stadgan af den 17 November 1859, angående vården och förvaltningen
af Lunds domkyrka och hennes egendom, arrendeinnehafvare af nämnda
domkyrkas hemman kunde medgifvas rätt att hos vederbörande myn¬
dighet öfverklaga det beslut, hvarigenom Konungens Befallningshafvande
och biskopsembetet utsätta maximibeloppet för det arrende, som skall
utgå af hemman, hvilket af honom innehafves, och hvartill han eger
optionsrätt.»
Och har Andra Kammaren bifallit denna hemställan, hvarefter
Första Kammaren den 8 dennes behagat öfverlemna ärendet till sitt
Tillfälliga Utskott för vidare handläggning.
För de bestämmelser uti hithörande frågor, hvilka äro meddelade
uti Kongl. stadgan den 17 November 1859 (N:o 70 Svensk författnings¬
samling) redogör Andra Kammarens Utskott sålunda:
Bill. till Riksd. Frot. 1884. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 15 Käft.
1
2
Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (Ko 1) Utlåtande N:o 15.
att nämnda hemman nu mera skola utarrenderas på lika lång tid,
som för kronans egendomar är eller kan blifva bestämd, och skall dom¬
kyrkorådet utse trenne sakkunnige värderingsman, hvilka efter under¬
sökning på stället föreslå arrendebeloppet, hvarefter domkyrkorådet med
ledning deraf och af andra arrenden i orten skall uppgöra förslag till
minimi- och maximibelopp. Sedan derefter länets hushållningssällskaps
förvaltningsutskott häröfver blifvit hördt, utsätta Konungens Befallnings¬
hafvande och biskopsembetet minimum och maximum, ej understigande
en tunna säd af hvarje uppskattadt tunnland. Det af nämnda myndig¬
heter fattade beslutet får endast af domk}rrkorådet öfverklagas; och
skola sådana klagomål ingifvas till Kammarkollegium, hvilket embets¬
verk jemväl i de fall, då Konungens Befallningshafvande och biskops¬
embetet vid bestämmandet af arrendenas maximi- och minimibelopp
icke kunnat varda ense, eger att dem emellan skilja.
På grund af de motiv som uti motionen finnas utvecklade, har
motionären föreslagit, att Riksdagen måtte i en skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida ej antin¬
gen biskopsembetets befattning med utarrendering af Lunds domkyrkas
hemman må kunna helt och hållet upphöra, likasom ock domkyrkorådets be-
svärsrätt i dessa arrendemål, eller ock — derest detta sistnämnda ej
anses böra ske — att jemväl åt arrendeinnehafvaren må medgifvas besvärs-
rätt; samt att, om besvärsrätt fortfarande skall finnas, eller annorledes
en andra instans är erforderlig, Kammarkollegii befattning med dessa
arrendemål då må på Domänstyrelsen öfverflyttas; och slutligen att
gällande instruktion för domkyrkokamreraren eller inspektorn må under¬
kastas den revision, hvartill omständigheterna kunna föranleda, allt
på det att arrendeafgifterna och öfriga vilkor må blifva billigt och
rättvist bestämda, utan onödiga omgångar och kostnader.
Och anför Andra Kammarens Utskott efter redogörelse för detta
förslag följande:
Af handlingar, som motionären såsom stöd för sin motion hos
Utskottet företett, framgår onekligen, att vid under senaste åren före¬
tagna upptaxeringar och utarrenderingar af Lunds domkyrkas hemman
och jordar åtskilligt förekommit, som är egnadt att väcka någon un¬
dran. Oaktadt de värderingsman, hvilka skola efter undersökning på
stället föreslå arrendebeloppet, alla tre tillsättas af domkyrkorådet sjelft,
och fastän dessas uppskattning nästan utan undantag godkänts af hus¬
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande Ko 15.
hållningssällskapets förvaltningsutskott, hvars omdöme uti hithörande
frågor säkerligen måste anses ega ej ringa vitsord, har dock biskops-
embetet, på domkyrkorådets framställning, nästan konseqvent höjt de
föreslagna maximi- och minimibeloppen, ofta med 20 procent och der¬
utöfver. Förhållandena kunna näppeligen anses fullt normala, eftersom
de slutligen föranledt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott
att i en sådan arrendefråga till Konungens Befallningshafvande afgifva
sitt utlåtande uti följande, säkerligen mindre vanliga form:
“Till Konungens befallningshafvande öfver Malmöhus län.
I remiss af den 10:de sistlidne December har Konungens Befallningshafvande infor¬
drat Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskotts utlåtande öfver det arrende,
som föreslagits för Lunds domkyrkas hemman 14-| mantal Höj m. fl.; men då förvaltnings¬
utskottet kommit till full erfarenhet om, att Biskopsembetet i Lund och Kongl. Kammar¬
kollegium icke fästa afseende vid de arrendeförslag, som af förvaltningsutskottet afgifvas,
lika litet som vid de förslag, hvilka af de utsedde gode männen upprättas, ehuru såväl
dgssa som förvaltningsutskottets ledamöter borde vara de som bäst, och i alla händelser
alltid fullkomligen opartiskt, kunde bedöma hvad som skäligen bör betalas i arrende för
jord inom länet, —- så anser utskottet det vara i allo gagnlöst att yttra sig öfver det
arrende, som borde utgå för ofvannämnde hemman, enär utskottets utlåtande, om det af-
gafs, alldeles icke skulle komma att utöfva något inflytande på det arrende, som Biskops¬
embetet föreslår och Kongl. Kammarkollegium beslutar.
Remisshandlingarne bifogas.
Malmö den 9 Januari 1884.
G. Warholm. Ludvig Kockum.
H. L. ^Vinberg. Hjalmar Nathorst.“
Det missnöje, som bland åboarne å domkyrkohemmanen i anled¬
ning häraf förspörjes, förefaller derföre, så vidt på afstånd kan bedö¬
mas, ingalunda sakna allt skäl. Uppenbart är, att domkyrkans egande-
rätt till dessa hemman i någon mån måste anses begränsad genom
brukarnes optionsrätt, eftersom sistnämnda rätt eljest skulle kunna,
genom ett orimligt uppdrifvande af det maximibelopp, hvartill bruka¬
ren eger att utan auktion öfvertaga arrendet, göras fullständigt värde¬
lös. Då sålunda Kongl. Maj:t i anledning af likartade klagomål i sin
den 9 Juni 1830 afgifna resolution till svar på Rikets Ständers skrif¬
velse förklarar, att, sedan för kyrkohemman dels ett maximum för ar¬
rendet blifvit stadgadt, dels åboarne blifvit försäkrade om optionsrätt,
desses ställning blifvit jemförelsevis god, och Kongl. Maj:t derföre ock
med fästadt afseende på kyrkornas rätt ej kunnat medgifva större efter-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Betänkande N:o 15.
gifter tiy. åboarnes förmån — så måste det Kongl. svaret för sin fulla
giltighet tydligtvis innebära den förutsättning, att nämnda maximum
icke uppstegras derhän, att det nödvändigtvis gör åbons ställning då¬
lig och hans optionsrätt illusorisk.
Af anförda skäl anser Andra Kammarens Utskott sig icke böra
biträda motionärens förslag i vidare mån, än Utskottets ofvan omför-
mälda hemställan innehåller; och yttrar Utskottet till stöd för denna
åsigt följande:
Såsom väl är kändt, har i fråga om jordar och hemman, hvilka
tillhöra kyrkor inom de provinser, som en gång lydde under danska
väldet, rättsförhållandet mellan egare och innehafvare upprepade gån¬
ger varit omtvistadt. Tillagda kyrkorna under den katolska tiden, an¬
tingen såsom kungliga förläningar eller såsom enskilda donationer, blefvo
dessa jordegendomar vid reformationens införande i Danmark, i mot¬
sats till hvad som skedde i Sverige, genom de recesser, hvilka ord¬
nade de nya förhållandena, kyrkorna fullständigt tillförsäkrade. Men
vid sidan af denna eganderätt går onekligen sedan urminnes tider eu
brukningsrätt, som är åbon tillerkänd mot erläggande af städja och
landgille; och äfven denna brukanderätt bekräftas uttryckligen i reces-
serna. Rättigheten att bestämma brukningsafgifterna, hvilka förut san¬
nolikt uteslutande tillhört biskoparne, öfverflyttas efter biskopsembete-
nas indragning vid reformationen på kronan, der denna ej öfverlåter
den på särskild patronus. Då de skånska landskapen sedermera tillfalla
Sverige, utfäster sig svenska kronan att låta dessa gamla förhållanden
orubbade fortfara och stadgar, såsom numera innehafvare af den kyrk¬
liga patronatsrätten, under olika tider olika former för pröfning och
bestämmande af den afgäld, som skall erläggas för brukandet af kyr¬
korna tillhöriga hemman och lägenheter.
Från den historiska rättens synpunkt ter sig derföre innehafvan¬
de! af ett domkyrkohemman alldeles icke såsom ett naket arrende¬
förhållande, utan såsom en urgammal åbo- och brukningsrätt, visserligen
obestämd och under tidernas lopp ofta modifierad, men dock alltid i
någon mån erkänd. Också hafva dessa hemman genom sekler gått från
fader till son eller måg. Genom ett Kongl. beslut af den 29 Januari
1735, hvilket likväl synes hafva blifvit hvilande till 1766 års riksdag,
då dess verkställighet uttryckligen påkallades af skånska presterskapets
fullmäktige, medgafs till och med åbon rätt att skatteköpa det dom¬
kyrkohemman han brukade, något som äfven skedde med nära två
tredjedelar af domkyrkans alla hemman. De öfriga voro upplåtna på
åbons lifstid mot i jordeboken utsatt, särdeles billig ränta och städja.
Under innevarande århundrade har emellertid denna brukningsrätt steg
0
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 15.
för steg hopkrympts; Kongl. kungörelsen af den 27 Januari 1813, som
stadgar dessa hemmans utarrendering på trettio år, och ännu mer det
af motionären åberopade Kongl. brefvet till Kammarkollegium af den
27 Augusti 1817 angifva uttryckligen syftet att förbättra domkyrkans
inkomster (då den fordom så rika kyrkan nu tillkännagaf sig sakna
medel för behöfliga förbättringar och prydnader, enkanneligen ny or¬
gel) och för detta syfte fick den gamla, af ingen lag definierade bruk¬
ningsrätten maka åt sig. Men att man dock ej alldeles tilltrott sig att
upphäfva den, visar dels den varsamma och mångsidiga pröfning, man
ansett sig böra stadga för brukningsafgiftens fastställande, dels äfven
den rätt, som tillförsäkrats brukaren och hans arfvingar, att till utsatt
maximiafgift behålla hemmanet. Skall emellertid denna optionsrätt,
den sista återstoden af en förut vida värdefullare brukanderätt, ännu
hafva något värde och vara en rätt, så bör väl denna rätts innehafvare
icke beröfvas möjligheten att påkalla lagens skydd för densamma, der
han finner den för nära trädd eller i fara att på en omväg honom från-
ryckas.
Utan att tillåta sig något yttrande i fråga om den rätt till åbo¬
skap, som fordom tillkommit arrendatorerne af omförmälda hemman,
måste dock Utskottet antaga, att samma hemman höra till de lägenhe¬
ter, hvilka enligt 10 § af Kongl. stadgan den 17 November 1859 inne-
hafvas af domkyrkan i Lund med full eganderätt och skola för dom¬
kyrkans räkning utarrenderas.
Vid sådant förhållande lära, beträffande bestämmelsen af maximi¬
belopp för arrende, arrendatorerne svårligen kunna tillerkännas en be-
svärsrätt, som icke tillkommer arrendatorer af statens domäner; och är
i detta senare hänseende en fullständig utredning framlagd af Kam¬
markollegium genom ett den 6 April 18QJB uti särskildt besvärsmål af-
gifvet, af Kongl. Maj:t godkändt utlåtande.
Med åberopande häraf hemställer Utskottet,
att Första Kammaren icke biträder Andra Kam¬
marens ofvan omförmälda beslut.
Stockholm den 10 Maj 1884.
På Utskottets vägnar:
W. STRÅLE.
Filt. till Riksd. Frat. 1884. 8 Samt. 2 Afd. 1 Band 15 Raft.
2