Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.
1
N:0 1.
Ank. till Riksd. Kansli den G Maj 1884, kl. 7 e. m.
Utlåtande, med anledning af väckt motion angående stcimmo-
böters utbytande mot viss indrifningsafgift.
Sedan till Stats-Utskottet blifvit remitterad en inom Andra Kam¬
maren af Herr P. Pehrsson i Törneryd väckt motion (N:o 71) angående
stämmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift, samt Stats-Utskot-
tet för ärendets behandling begärt sammanträde med Bevillnings¬
utskottet, och deputerade från begge Utskotten blifvit, i eldighet med
47 § Riksdagsordningen, utsedde, har det sålunda Sammansatta Ut¬
skottet tagit den väckta frågan under öfvervägande.
Innan Utskottet redogör för innehållet af den nyssnämnda motio¬
nen har Utskottet ansett sig böra lemna en framställning af det vä¬
sentligaste, som i det af motionären behandlade ämnet förut före¬
kommit.
I underdånigt betänkande och förslag angående dels allmän tjenste-
och lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisnings-
väsendet för landet, h vilket betänkande och förslag afgifvits den 13
Oktober 1875 af särskilde komiterade, hafva komiterade i 14 § af för¬
slag till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de all¬
männa utskylder, livilka vid kronouppbördsstämmorna skola erläggas,
föreslagit ett så lydande stadgande:
“Underlåter skattskyldig att sina utskylder i föreskrifven tid och
ordning inbetala, skall han till den person, som verkställer indrifnin-
-ZHh. till Riksd. Prof. 1SS4. å Sund. 2 Afä. 7 Iläft. 1
2 Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.
gen, utgifva ersättning derför, beräknad efter tre öre för hvarje full
krona af debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre“.
I motiveringen (se sid. 242 och 243 i det år 1875 tryckta be¬
tänkandet) anföres rörande ifrågavarande föreslagna stadgande:
»För underlåtenhet att vid uppbördsstämma!! betala sina utskyl-
der är den skattskyldige för närvarande underkastad bötespåföljd. Ef¬
ter att från äldre tider hafva utgått med bestämdt belopp af tre mark
sint. eller 12 sk. banko, utan afseende på debetsedelns summa, skola
sådana böter, jemlikt Kongl. kungörelsen den 15 Juni 1841, numera
beräknas efter följande grunder:
för belopp till och med 3 kronor med ....................................... 12 öre,
,, ,, derutöfver till och med 6 kr........................... 25 „
» n n ii 18 kr............................ 37 r
„ „ „ n 37 kr. 50 öre 50 „
ii n ii n 7j kl..........................1 kl- n
ii ii ii n 150 kr..........................1 ,, o0 ,,
ii ii ii ii _ 300 kr...........................3 ,, — ,,
samt för utskylder, öfverstigande 300 kr. med 4: 50; och tillfalla af
dessa s. k. stämmoböter en tredjedel uppbördsmannen och de två tredje-
delarne socknens fattiga.
Vid mer än ett tillfälle har varit ifrågasatt, huru vida stämrno-
böterna motsvara det med dem afsedda ändamål, och under tiden från
och med år 1830 till och med år 1836 voro de, angående utgifvandet af
sådana böter, utfärdade författningar utan gällande kraft. Genom Kongl.
brefvet till Statskontoret den 8 December 1836 återupplifvades före¬
skrifterna derom, i afsigt att dymedelst motverka betalningsförsum-
melser å uppbördsstämmorna, livilka försummelser ansågos komma att
tilltaga i följd af den i samma Kongl. bref meddelade föreskriften, att
kronoutskylderna skulle från och med år 1837 erläggas vid endast en
uppbördsstämma i stället för, såsom förut egt rum, vid tvenne sådana.
Beloppet, 12 sk. banko, blef emellertid oförändrad! intill dess 1841 års
kungörelse derutinnan gjorde ändring.
Att någon påföljd för försummelse i förevarande afseende bör
finnas bestämd, torde vara ostridigt; men att denna påföljd skall bestå
i böter, synes komiterade hvarken nödvändigt eller ens lämpligt. Den,
som försummar att å bestämd tid erlägga sina kronoutskylder, kan lika
litet anses hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse, som annan
gäldenär, hvilken underlåter alt å förfallodagen betala sin skuld, och
han bör således icke heller åläggas böter derför; men enär dylika för¬
summelser vålla kostnader och besvär för dem, hvilka restantieruas
indrifning åligger, är det billigt, att den försumlige derför utgifver
3
Sammansatta Stals- och BeviUnings- Utskottds Utlåtande N:o 1.
skälig ersättning. Om denna ersättningsskyldighet tillika skall blifva
ett verksamt medel mot betalningsförsummelser, måste den bestämmas
till viss procent af debetsedelns belopp, och denna procent sättas så
pass högt, att den skattskyldige icke genom medlens ränteafkastning
under tiden mellan uppbördsstämma!! och indrifningen, erhåller en
premie för sin tredska. Derest, såsom komiterade föreslå, lägsta
beloppet af ersättningen sättes till tio öre, men denna för öfrigt be¬
stämmes till tre procent af debetsedelns slutsumma, — motsvarande
således, om uppskofvet beräknas till omkring 2 månader, aderton
procent efter helt år, — torde påföljden i allmänhet blifva verksam i
förenämnda syfte. Beräkningsgrunden för de nuvarande stämmoböterna
göra dessa deremot alldeles olämpliga, enär i alla de bill, då skatte¬
beloppet är så högt, att den skattskyldige under tiden kan derå draga
ränta till högre belopp, än 4 kronor 50 öre, dröjsmålet, böterna oaktadt,
medför vinst. För öfrigt lärer den beräkningsgrund för böter icke
kunna anses rättvis, enligt hvilken böterna utgöra en jemförelsevis
hög procent å skattebelopp, som representera små eller medelmåttiga
tillgångar, men deremot en allt mindre procent i den mån skatten
antyder större förmögenhetsvilkor.
Ofvannämnda, af komiterade föreslagna ersättning skulle, under
benämning indrifningsafgift, odelad tillfalla den, som verkställer indrif¬
ningen, och hvilken derigenom, att ersättningen utginge med belopp,
som stundom under-, stundom öfverstege hans verkliga kostnader, skulle
efter medelberäkning blifva skäligen godtgjord för indrifningsbesväret.
Genom en sådan anordning vunnes derjemte den fördel, att ersättnin¬
gen icke behöfde, såsom stämmoböterna, ingå i kronoräkenskaperna».
Öfver detta betänkande, så vidt det afser uppbörds- och redovisnings-
väsendet jemte dermed sammanhängande frågor, afgåfvo Kammarkolle¬
gium, Statskontoret och Kammarrätten den 12 December 1878 gemen¬
samt utlåtande, hvari rörande komiterades ofvan angifna förslag i fråga
om stämmoböterna anförts följande:
»Uti § 14 hafva komiterade, som i sammanhang med förslaget
till lönereglering hemstält om upphörande af all rättighet till sportel-
inkomster, upptagit det stadgande, att skattskyldig, som underlåter
att sina utskylder i föreskrifven tid och ordning inbetala, skulle vara
skyldig att till den person, som verkställer indrifningen, utgifva er¬
sättning derför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af debet¬
sedelns slutsumma, dock med minst tio öre. I stället för de nu för
dylik förseelse stadgade stämmoböter hafva komiterade sålunda före¬
slagit en ny sportelinkomst, hvilken, under benämningen af indrifnings-
afgift, odelad skulle tillfalla den, som verkstälde indrifningen, och
4
Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.
hvarom underrättelse skulle å debetsedlarne meddelas, ehuru indrifnings-
afgiften icke borde, såsom stämmoböterna, i kronoräkenskaperna ingå.
I afseende å stämmoböternas lämplighet såsom påföljd för uraktlåtenhet
att i rätt tid erlägga utskylderna, hafva komiterade hufvudsakligen
anmärkt att den, som härvid försummade sig, lika litet kunde anses
hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse som annan gäldenär,
hvilken underläte att å förfallodagen betala sin skuld, hvadan han ej
heller derför borde åläggas böter, äfvensom att beräkningsgrunden
för stämmoböterna gjorde dem olämpliga i alla de fall, då skatte¬
beloppet vore så högt, att den skattskyldige derå under dröjsmålet
kunde draga ränta till högre belopp än böterna utgjorde.
Då, i olikhet med hvad som gäller för de slags böter, komiterade
torde hafva tagit till jemförelse, stämmoböterna icke, vid bristande till¬
gång hos den bötfälde, undergå förvandling, torde i sjelfva verket all
giltig anledning saknas till förvexling med straff, ålagdt för verklig
förbrytelse. Mot förändringen af benämningen är emellertid föga att
invända, derest en sådan finnes af någon anledning påkallad; men för¬
slaget innefattar icke blott en i de flesta fall ganska betydlig förhöj¬
ning af de särskilda kostnader, uraktlåten skattebetalning nu förorsakar
den försumlige, och dermed jemväl motsvarande tillökning af lands-
statstjenstemännens inkomster för indrifning af rester, utan ock derut¬
öfver, att den andel, två tredjedelar af hela stämmobötesbeloppet, som
nu tillfaller de fattiga, framdeles skulle tillkomma kronobetjeningen
eller den, som, enligt kronobetjeningens uppdrag, besörjde indrifningen.
Kollegierna kunna i afseende å denna hufvudsakliga förändring icke
undertrycka den farhågan, att den sålunda mera än tredubblade inkom¬
sten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla ett
intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas fördel och mot¬
verkade det syftemål, som med stämmoböternas och indrifningsafgiftens
förhöjande vore afsedt. I öfrigt må ock erinras, att, fastän stämmo¬
böterna för högre skattebelopp äro relativt lägre än för de mindre —
ett förhållande, som jemväl inträffar med den föreslagna indrifnings-
afgiften — uraktlåtenheten att i behörig tid erlägga utskylderna för
den högre beskattades anseende och kredit medför så stort men, att
derigenom i allmänhet torde förebyggas all benägenhet att för en ringa
räntevinst uppskjuta med erläggandet af sina utskylder i hvarje fall,
då sådant icke är af verklig oförmåga föranledt. Enär det vidare'^ tvärt
emot hvad komiterade förmenat, måste anses fördelaktigt, att redovis¬
ningen för stämmoböterna intages i kronoräkenskaperna, hvarigenom
säker kännedom kan vinnas, icke allenast om det belopp, hvartill dessa
böter på det hela uppgå, utan äfven om de inkomster, som derigenom
5
Sammansatta Stats- och Bcvillnmjs- Utskottets Utlåtande N:o 1.
tillskyndas kronobetjeningen ocli de fattiga, få kollegierna, med åbe¬
ropande af det vid senaste riksdag fattade beslutet, att andelar i böter
för försummelse att i behörig tid erlägga påförda utskylder fortfarande
bör till landsstatstjenstemännen utgå, underdånigst afstyrka nådigt bi¬
fall till nu ifrågavarande ändringsförslag.»
Det Riksdagens beslut, som i slutet af kollegiernas utlåtande
åsyftas, återfinnes i Riksdagens skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35,
punkten ll:o angående lönereglering för visso tjenstemän och betjente
vid landsstaten.
Komiterades förslag rörande stämmoböternas afskaffande har, så
vidt Utskottet har sig bekant, icke blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, men
hos Riksdagen har ärendet förut en gång förevarit. Vid 1882 års
riksdag väckte nemligen Herr Aug. Bokström i Andra Kammaren en
motion (N:o 93), hvari yrkades, att Riksdagen ville i underdånig skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, att förbemälde komiterades förslag om
stämmoböternas utbytande mot en lämplig indrifningsafgift måtte i allt
väsentligt af Kongl. Maj:t godkännas.
Bemälde motionär, som funnit do af kollegierna mot förslaget an¬
förda skälen lida af någon inre svaghet, har till vederläggning af be¬
rörda skäl åberopat hufvudsakligen, att vådan af den nya sportelinkom-
stens tillskapande icke borde vara synnerligen afskräckande, då den
äldre sportelinkomsten af stämmoböterna derigenom skulle upphöra; att
det nya namnet, indrifningsafgift, icke kunde vara någon farlig nyhet;
och att denna afgifts belopp skulle, i de flesta fall och alltid, då fråga
blefve om afgiftens uttagande hos mindre bemedlade restskyldige, blifva
lägre än de nu varande stämmoböterna, hvilka såsom straffpåföljd för
uteblifven skattebetalning utmärkte sig för att vara väl mycket »pro¬
gressiva nedåt».
För att ådagalägga, huru vida den föreslagna reformen skulle med¬
föra någon större tunga för den restskyldige åberopades följande jem¬
förande tabell:
6
Sammansatta Stats- och Bcvillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.
För restbelopp till och med
V
fJ
n V » »
» v n v
» » n »
» » » »
» )7 )) JJ
» v »
„ öfverstigande
Kr.
|
öre.
|
De nu varande stämmoböterna.
|
Den före¬
slagna in¬
drifningsaf¬
giften å mot¬
stående
restbelopp.
Kr. öre.
|
De fattiges
andelar.
Kr. öre.
|
Uppbörds-
mannens
andelar.
Kr. öre.
|
Summa.
Kr. öre.
|
3
|
|
|
08
|
|
04
|
|
12
|
|
10
|
6
|
—
|
—
|
17
|
—
|
08
|
—
|
25
|
—
|
18
|
18
|
—
|
—
|
25
|
—
|
12
|
—
|
37
|
—
|
54
|
37
|
50
|
—
|
33
|
—
|
17
|
—
|
50
|
i
|
12
|
75
|
—
|
—
|
67
|
—
|
33
|
i
|
—
|
2
|
25
|
150
|
—
|
1
|
—
|
—
|
50
|
i
|
50
|
4
|
50
|
300
|
—
|
2
|
—
|
1
|
—
|
3
|
—
|
9
|
—
|
300
|
—
|
3
|
—
|
1
|
50
|
4
|
50
|
o
CO
|
—
|
Vidare meddelades i samma motion för att visa, huru den nu
gällande stämmobötesbestämmelsen verkar, följande, från ett medelstort
fögderi för år 1880 hemtade exempel, hvilket ansågs icke sakna väsent¬
lig allmängiltighet.
Stämmoböter påfördes:
186
|
restskyldige
|
\
a
|
12
|
öre
|
med tillhopa
|
kronor
|
22: 32
|
20
|
V)
|
11
|
25
|
11
|
11
|
V
|
11
|
5: —
|
19
|
n
|
11
|
37
|
11
|
11
|
11
|
V
|
7: 03
|
16
|
11
|
11
|
50
|
11
|
11
|
11
|
11
|
8: —
|
5
|
11
|
„ 1 kr.
|
—
|
11
|
11
|
11
|
11
|
5: —
|
4
|
yj
|
ii 1 n
|
50
|
11
|
11
|
11
|
11
|
6: —
|
2
|
11
|
11 3 ,,
|
—
|
ii
|
11
|
11
|
11
|
6: —
|
1
|
restskyldig med......
|
|
|
|
|
11
|
4: 50.
|
Sgr 253 restskyldige, påförde sammanlagdt............kronor 63: 85.
Af denna summa inflöto 56 kronor 49 öre, hvaraf 29 kommuner
såsom de fattiges andelar fått 37 kronor 66 öre och uppbördsmannen
18 kronor 83 öre.
Härefter anfördes i motionen åtskilliga siffror, med hvilka åsyf¬
tades att visa, dels att det hufvudsakligen vore de mindre bemedlade
skattskyldige, som finge betala stämmoböterna och dels — enär den
föreslagna indrifningsafgiften för de mindre restbeloppen skulle blifva
lägre än de nu varande stämmoböterna — att kollegiernas utlåtande
i förevarande detalj råkat komma i strid med verkliga förhållandet, då
7
Sammansatta Stats- och Bevittnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.
berörda utlåtande villo göra troligt att förslaget skulle verka till »en
i de flesta fall ganska betydlig förhöjning af de särskilda kostnader,
uraktlåten skattebetalning nu förorsakar den försumlige». Yäl skulle
— enligt hvad motionären härom anmärkt — beträffande de högre och
jemförelsevis mycket sällsynta restbeloppen, en sådan tillökning kunna
påvisas, men då enahanda indrifningsprocent 3 för 100, af regering
och Riksdag ansetts lämplig och skälig för de i allmänhet till högre
belopp utgående kommunalutskylderna, och då denna i ett fåtal fall
ökade indrifningsafgift jemväl finge anses såsom vedergällning för de
ofta inträffade fallen, då resor och undersökningar utan någon ersätt¬
ning måste göras, för att om möjligt utbekomma skatten hos den
restskyldige, som vid undersökningen befunnes sakna utmätningsbara
tillgångar, så syntes den tillökning i indrifningsafgiften, som skulle
drabba den mera bemedlade restskyldige, icke heller vara något sär¬
deles talande skäl för kollegiernas mening. Don sportelinkomst, som
uppbördsmannen för närvarande åtnjöte, oberoende af den omständig¬
heten, huruvida han sjelf ombesörjde resternas indrifning eller lemnade
detta åt underordnade, vore ock en af dem, som borde upphöra, och om
indrifningsafgiften blefve tillförsäkrad den, som omedelbart hos den rest¬
skyldige uttoge restbeloppet, så skulle denna indrifningsafgift blifva en
synnerligen välbeliöflig inkomst för fjerding smannen, hvars bestyr med
restindrifning blifvit tillökadt och mera ansvarsfullt, sedan han numera
erhållit laglig befogenhet att för utskylders uttagande förrätta ut¬
mätning å lös egendom, hvarvid det emellertid ålåge fjerdingsman-
nen att medhafva ett vittne, hvars besvär ingen annan än han vore
lagligen förbunden att ersätta. — Vid flere tillfällen tillförene hade
regering och Riksdag erkänt billigheten och lämpligheten deraf, att
fjerdingsmannen, som inom kommunen hade att utan särskild ersätt¬
ning fullgöra åtskilliga bestyr jemväl i statsförvaltningens ärenden,
bereddes någon ersättning för bestyret med indrifvandet af statens
skatterester. Genom gällande stadga af den 1 Juni 1850 vore fjer-
dingsinannen ock, då han om restindrifning anlitades, uttryckligen till¬
försäkrad hälften af uppbördsmannens andel i stämmoböterna, ehuru
detta stadgande numera näppeligen kunde anses fylla sin bestämmelse.
Alåge det nemligen fjerdingsmannen att bekosta besvär och tidsspillan
för ett vittne, som vid restindrifningen vore honom följaktig!, så gälde
det, om fjerdingsmannen kunde få ens något öfver för sitt besvär, men
om det vore för statsförvaltningen af någon vigt, att de uppdrag, som
vore åt fjerdingsmannen anförtrodda, ordentligt och pligttroget utför¬
des, sa borde hans billiga anspråk på att derför verkligen komma i
åtnjutande af någon ersättning icke lemnas opåaktade. — Hvad der-
8
Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.
efter anginge den förlust, som '»de fattige» genom den ifrågastälda
förändringen skulle komma att lida, så ansågs detta lidande i verklig¬
heten vara endast nominelt, så vida det icke finge antagas, hvartill dock
anledning saknades, att kommunerna, som ju vore pligtiga att taga
vård om sina fattiga, skulle knappa in på de erforderliga fattigunder¬
stöden, om kommunernas för närvarande mycket obetydliga inkomster
stämmoböterna skulle komma att i sin nuvarande form upphöra.
Beträffande kollegiernas uttalade farhåga, att den sålunda mer
än tredubblade inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbörds-
mannen framkalla ett intresse, som vore alldeles stridande mot det all¬
männas fördel och motverkade det syftemål, som i stämmoböternas
eller indrifningsafgiftens förhöjande vore afsedt, så har motionären vid
1882 års riksdag erinrat, att af hvad redan blifvit anfördt, om huru
med denna förhöjning rätteligen förhölle sig, framginge att denna far¬
håga saknade erforderligt stöd i verkligheten. Af skälen för kolle¬
giernas afstyrkande skulle således endast återstå, att det, tvärt emot
hvad komiterade anfört, måste anses fördelaktigt, att redovisningen för
stämmoböterna intoges i kronoräkenskaperna, hvarigenom säker känne¬
dom kunde vinnas, icke allenast om det belopp, hvartill dessa böter
på det hela uppginge, utan äfven om de inkomster, som derigenom
tillskyndades kronobetjeniugen och de fattiga. Utan att söka bestrida
eller förringa det intresse, som denna redovisnings intagande i krono-
räkenskapen kunde anses tillföra densamma, anmärkte härvid 1882
års motionär i ämnet, att kronoräkenskapens uppställning i öfverens¬
stämmelse med gällande formulär ganska ofullständigt främjade det
syftemål, som kollegierna velat ernå. Väl finge man säker kännedom
om det debiterade stämmobötesbeloppet, men räkenskapen särskilde icke
hvad som tillskyndades kronobetjeniugen och de fattige i stämmoböter
från andra dem tillfallande bötesandelar. Genom en revision kunde
man visserligen leta sig till en sådan kännedom, men icke utan rätt
mycket besvär, som ingen utan ett alldeles sällspordt intresse sanno¬
likt villo underkasta sig, och den af kollegierna framhållna fördelen
med denna redovisnings inrymmande i kronoräkenskapen skulle så¬
lunda mycket sällan blifva beaktad. — Vidare anfördes, att om det
emellertid ansåges välbetänkt att med en sådan redovisning öka räken¬
skapens volym, så borde likväl andra sportelinkomster, som vore af
vida större betydelse än stämmoböterna — exempelvis expeditions¬
lösen — med mera skäl der redovisas. Räkenskapen kunde då få
ett ännu mer ökadt intresse, men näppeligen kundo man på den
vägen ernå det vid flere till fallen framhållna länge efterst räfvade önsk-
ningsmålet, att k ronräkenskapen måtte förenklas — ett mål för hvars
9
Sammansatta Stats- och BeviUnings-Utslcottets Utlåtande N:o 1.
ernående flera komitéer varit nedsatta. Ifrågasättas kunde ock, om
icke den enkelhet och lättare öfverskådlighet, som skulle kunna bere¬
das genom att från räkenskapen aflägsna redovisningar, hvilka i lik¬
het med den öfver stämmoböterna utan någon afsaknad borde kunna
derifrån uteslutas, vore långt mera värda än det ökade intresse deras
bibehållande kunde anses medföra, synnerligen om man på annat
sätt lättare kunde vinna den kännedom, som vore redovisningens
ändamål.
Den nu berörda motionen behandlades af Sammansatt Stats- och
Bevillnings-Utskott, hvilket i Utlåtandet N:o 1 efter en redogörelse för
komiterades förslag samt kollegiernas utlåtande deröfver vttrat:
»Jemte det dessa skäl synas beaktansvärda, har Utskottet icke kun¬
nat undgå att finna det mindre lämpligt, att Riksdagen skulle i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t förorda en utbruten och i och för sig så obetvdlig
del af ett afgifvet komitebetänkande som den, för hvilken motionären
här påkallat Riksdagens uppmärksamhet; och särskildt skulle den när¬
varande tidpunkten för afgörande af förevarande ärende icke vara väl
vald, då frågan om stämmoböterna otvifvelaktigt sammanhänger med
föremålen för den af Kongl Maj:t tillsatta skatteregleringskomiténs upp¬
drag, och denna komité ännu icke afslutat sina arbeten.» — På grund
af hvad sålunda anförts, och då Kongl. Maj:t efter Utskottets förme¬
nande icke skulle komma att underlåta att åt ärendet egna den upp¬
märksamhet, hvaraf det kunde vara förtjent, hemstälde Utskottet, att
motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I den nu förevarande, af Herr P. Pehr sson i Törneryd väckta
motionen har föreslagits:
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att de såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning till staten
nu stadgade stämmoböterna måtte utbytas mot en indrifningsafgift af
tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor, och af en och
en half procent å större belopp; och
att denna indrifningsafgift, som icke borde i kronoräkenskaperna
bokföras, matte oafkortad anvisas till den, som hos den skattskyldi°'e
verkställer indrifningen.
För att åskådliggöra, huru den sålunda föreslagna indrifnings-
afgiften skulle komma att förhålla sig till de nuvarande stämmoböter¬
na, har meddelats följande tabell:
Bih. till Uiksd. Prat. 1SS4. 4 Sami 2 Afd. 1 Raft.
9
10 Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.
|
|
De nu
|
stadgade stämmoböterna.
|
|
Indrifnings-
|
Restbelopp
å
|
De fattiges
andelar.
|
Uppbörds-
mannens
andelar.
|
Summa.
|
tll^ll t, bUlll ctl
motionären
föreslås.
|
Kronor.
1
|
Öre.
|
Kronor.
|
öre.
8
8
17
25
33
67
|
Kronor.
|
öre.
4
4
8
12
17
33
50
|
Kronor.
|
öre.
12
12
25
|
Kronor.
|
öre.
3
|
|
|
|
|
|
9
|
O
6
18
37
75
150
300
|
|
|
|
|
|
18
|
|
|
|
|
37
50
|
|
27
|
50
|
|
|
|
|
56
|
|
|
1
1
|
1
|
12
|
|
1
. 2
|
|
50
|
2
|
25
|
—
|
|
1
|
O
O
|
|
4
|
50
|
Till stöd för motionen är anfördt hufvudsakligen: att ju mindre
skattebeloppet vore, desto större, i förhållande till detsamma, vore
stämmoböterna, och desto hårdare träffades sålunda de små skattskyl¬
dige, som till äfventyrs icke förmått att i rättan tid erlägga sin skatt;
att förmånerna för kommunerna att erhålla hjelp till sin fattigvård
icke kunde högt uppskattas af det skäl, att hvad som i stämmoböter
tillgodokomme kommunerna näppeligen kunde uppväga hvad kommu¬
nerna i vanliga fall i fjerdingsmanslön utgåfve med hänsyn till
fjerdingsmannens åliggande och bestyr med indrifning af statens
skatterester; att den andel i stämmoböterna, som fjerdingsmannen för
nämnda bestyr erhölle, ock vore, med hänsyn särskildt till den förändring
i penningvärdet, som på de sista 40 åren inträdt, så obetydlig, att
densamma icke kunde motsvara ens de allra blygsammaste anspråk på
en skälig ersättning för hans besvär och kostnader för indrifningen af
statens skatterester, synnerligen om fjerdingsmannen af denna sin, ofta
nog icke ens till en hel krona sammanlagdt uppgående sportelinkomst
skall ersätta det vittne, som vid restindrifningen borde vara honom
följaktigt, hvaraf följden naturligen vore, att kommunerna, der hem-
mansegarne icke sjelfva turvis fullgöra fjerdingsmansbestyret, finge
hålla fjerdingsmannen skadeslös genom förhöjning af hans lön; att det
vore oegentligt att uppbördsmannen erhölle andel i stämmoböterna äf¬
ven i det fall, att han lemnade den egentliga restindrifningen till sina
underordnade; samt att, då för indrifning afkommunalutskyldsresterna
den grundsatsen vore vedertagen, att den, som i verkligheten besöijde
Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1. 11
indrifningen, finge af den restskyldige såsom indrifningsafgift, hvilken
icke annorstädes än å restlängden bokfördes, uttaga viss procent å rest¬
beloppen, det vore önskligt att enahanda grundsats kunde göras gäl¬
lande äfven för indrifningen af statens skatterester.
De fördelar, som motionären ansett skola vinnas genom antagan¬
det af hans förslag, äro följande: att de små skattskyldige, som icke för¬
mått att vid uppbörsstämman erlägga sina utskylder, men hvilka seder¬
mera bereda utväg för skattens erläggande, kunde beredas någon lind¬
ring i den straffpåföljd, som för uteblifven skattebetalning nu är stadgad;
att kr onof'jer ding smannen skulle kunna erhålla en väl behöflig tillökning
i sin ersättning för bestyret med indrifningen af statens skatterester;
och att kronans räkenskaper skulle vinna i enkelhet och öfverskådlighet,
om den föga intresseväckande redovisningen för stämmoböterna från
desamma helt och hållet aflägsnades, hvarför något hinder så mycket
mindre borde möta, som denna invecklade redovisning för närvarande inga¬
lunda upplyste, huru mycket som af stämmoböterna i verkligheten in¬
flutit, vare sig i hela riket eller i de särskilda fögderierna och kom¬
munerna, eller huru det influtna beloppet blifvit mellan »de fattige» och
vederbörande uppbördsmän och fjerdingsmän fördeladt.
Innan Utskottet öfvergår till behandlingen af motionärens vid
innevarande riksdag förslag, har Utskottet trott sig böra meddela, att
i ett på uppdrag af Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet af
P. M. Nilsson, H. Amnéus och A. Westrin den 21 Juni 1881 afgifvet,
under denna riksdag till Stats-Utskottet aflemnadt utlåtande angående
länsräkenskapernas tidigare afslutande icke ifrågasatts någon förändring
af stämmoböterna, hvilket ej heller torde hafva fallit inom gränsen för
det åt desse komiterade lemnade uppdraget. Jemte förenämnda utlåtande
och förslag hafva bemälde komiterade afgifvit två alternativa förslag
till räkenskapsformulär, betecknade med I och II.
Sedan Utskottet sålunda sökt att, så vidt det varit för Utskottet
möjligt, redogöra för de förslag, som i det i den nu föreliggande mo¬
tionen berörda hänseendet förut varit å bane, öfvergår Utskottet till
en närmare pröfning af samma motion.
Af den redogörelse, som här ofvan blifvit lemnad, framgår, att
motionären vid innevarande riksdag icke oväsentligt afvikit från det
förslag angående stämmoböternas afskaffande, som af landsstatskomite-
rade afgifvits, i det att, då desse senare ansågo, att den i stället för
stämmoböterna föreslagna indrifningsafgiften borde bestämmas till tre
öre (motsvarande tre procent) för hvarje full krona af debetsedelns
slutsumma, dock minst tio öre, bemälde motionär begränsat indrifnings¬
afgiften till tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor,
12 Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.
och till en och en half procent å större belopp. Häraf varder en
följd, att indrifningsafgiften skulle blifva lägre för restbelopp, som folie
mellan 15 och 19,99 kronor, än för restbelopp, som uppginge till 15
kronor. Onekligen innebär detta en oegentlighet, och af denna anled¬
ning finner Utskottet sig ej kunna förorda bifall till motionen.
Härmed är dock ingalunda den tanke afvisad, som ligger till
grund för det föreliggande förslaget. Tvärtom synes densamma af
skäl, för hvilka här nedan kommer att redogöras, förtjena allt afseende.
Af de uppgifter, som ofvan blifvit meddelade, framgår nemligen, att
stämmoböterna, så vidt de drabba de för högre skattebelopp rest-
skyldige personerna, icke kunna anses fullt motsvara det ändamål, som
med stämmoböterna skall främjas, hvaremot dessa böter synas med en
onödig hårdhet drabba de för smärre skattebelopp restskyldige, hos
hvilka det kan antagas, att som oftast tillfällig eller stadigvarande oför¬
måga att betala ligger till grund för försummelsen. Redan ur den nu
berörda synpunkten skulle en förändring i det af motionären angifna
syftet af stadgandena om stämmoböterna vara önskvärd, men de mest
talande skälen för dylik förändring torde emellertid vara att hemta
från sättet, hvarpå stämmoböterna redovisas och fördelas.
Hvad dervid först angår redovisningen, så angifver redan en flygtig
blick på t. ex. de omfattande verifikationerna till fögderiernas special¬
räkningar hvilket mödosamt och tidsödande arbete, som måste ned¬
läggas för åstadkommande af den nu erforderliga stämmobötesförteck-
ningen. De specialräkningar (för år 1882), som Utskottet under be¬
handlingen af förevarande fråga haft till påseende, visa, att det ojem¬
förligt största antalet af de restskyldige utgjorts af sådana personer,
hvilka blifvit påförda de två lägsta beloppen i stämmoböter, eller 12 och
25 öre. Att i dessa förteckningar, hvilkas volym i de flesta fall är högst
betydlig, påträffa bötesbelopp af 37 och 50 öre är temligen sällsynt, och
högre stämmobötessummor äro i allmänhet endast enstaka företeelser.
Vid sådant förhållande, och då, på sätt motionären vid 1882 års
riksdag anfört, det intresse, som kan vara förenadt med stämmobötes-
förteckningarnes bibehållande i kronans räkenskaper, måste anses vara
ganska ringa, om ens något, då redovisningen i allt fall icke är i alla
afseenden fullt upplysande, synes det kunna ifrågasättas, om icke bort¬
tagandet af den nuvarande redovisningsskyldigheten för stämmoböterna
skulle vara ändamålsenlig. Visserligen kan erinras, att, då naturligtvis
i samband härmed den tjenstemän vid landsstaten nu tillkommande
sportelinkomsten af andel i böter för försummelse att i behörig tid er¬
lägga påförda utskylder, hvilken — i sjelfva verket helt obedyliga —
sportelinkomst blifvit vissa af desse tjenstemän tillförsäkrad vid den
13
Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.
af 1878 års Riksdag beslutade löneregleringen för vissa tjensteman och
betjente vid landsstaten (se Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 22
Maj 1878, N:o 35), skulle komma att i sin nuvarande form upphöra,
en rubbning skulle ske i grunderna för samma lönereglering, men i
betraktande af den lättnad i göromål, som den åsyftade förändringen
skulle medföra, anser Utskottet, att denna erinran bör förfalla, helst
uppbördsman fortfarande skulle kunna genom att sjelf företaga indrif¬
ning af restbelopp bereda sig ersättning för dermed förenadt besvär.
Hvad derefter angår de nu gällande bestämmelserna rörande
stämmoböternas fördelning, så synas de brister, som af motionärerne
så väl vid 1882 som innevarande års riksdagar blifvit påpekade, böra
föranleda dessa böters afskaffande och utbytande mot indrifningsafgift,
tillfallande den, som verkställer indrifningen. Enligt hvad det uppgif-
vits, besörjes denna i allmänhet, hvad landet beträffar, af den på kom¬
munernas bekostnad aflönade fjerdingsmannen. Med afseende derpå, att
de utskylder, hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan det icke
vara en obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning, derför
erhåller ersättning i främsta rummet för de med indrifningen förenade
kostnaderna samt derjemte äfven någon godtgörelse för besväret. Huru
dermed för närvarande är stäldt, framgår af hvad ofvan blifvit med-
deladt. Deraf och af uppgifter, som Utskottet under hand erhållit,
visar sig, att kommunerna mångenstädes måste genom höjd aflöning
hålla fjerdingsmannen skadeslös för den tidsuppoffring samt det besvär
och de kostnader, som förorsakas honom genom skyldigheten att indrifva
statens skatterester. 1 vidsträckta län, sådana som de flesta norrländ¬
ska och åtskilliga andra, der i allmänhet jemväl fögderierna och sock-
narne äro stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga
kostnader, och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare
än eljest, att fjerdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer in¬
drifningen, skall behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa
inkomst, som stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen
inflyter, kunna bereda; och om, med hänsyn till den i de flesta fall
otillräckliga ersättning, som indrifningsförrättaren nu erhåller genom
rättigheten att af stämmoböterna utfå allenast 76, till äfventyrs en
viss likgiltighet i fråga om indrifningen af statens skatterester skulle
läggas i dagen, så vore visserligen en dylik likgiltighet, om icke
ursäktlig, så åtminstone förklarlig. Utskottet känner icke, huru kontrol¬
len å indrifningsförrättaren är ordnad, och icke heller, om någon an¬
ledning till fara i det nu berörda hänseendet förefinnes, men Utskottet
har trott sig kunna lemna en antydan i ämnet i motsats till den af
Kammarkollegium, Statskontoret och Kammarrätten i utlåtandet af den
Bih. till Riksd. Prof. 1884. 4 Sami. 2 Afd. 1 lläft. 3
14 Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.
12 December 1878 uttryckta farhågan, att den enligt landsstatskomite-
rades förslag mer än tredubblade inkomsten vid resters indrifvande
skulle hos uppbördsmannen framkalla ett intresse, som vore alldeles
stridande mot det allmännas fördel.
I fråga om de betänkligheter mot stämmoböternas utbytande
mot en indrifningsförrättaren ensam tillkommande indrifningsafgift,
hvilka af bemälda kollegier framställa, med anförande af den grunden,
att kommunerna skulle mista en inkomst, så lärer denna senare i all¬
mänhet vara af den ringa betydelse, att den helt och hållet kan lemnas
ur räkningen, och sannolikt mångenstädes komma att motvägas genom
sänkta utgifter för fjerdingsmannens aflönande.
Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt till stöd för
de framstälda förslagen om införande af den af landsstatskomiterade
ifrågasatta indrifningsafgiften, anser Utskottet sig icke behöfva här ut¬
förligare motivera en hemställan, att Riksdagen måtte, med anledning
af den af Herr P. Pehrsson väckta motionen, hos Kongl. Maj:t göra
anhållan om stämmoböternas utbytande mot indrifningsafgift i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med hvad motionären vid 1882 års riksdag
föreslagit; hemställande Utskottet alltså,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes efter den ytterligare
utredning af ämnet, som Kongl. Maj:t kan finna er¬
forderlig, taga under öfvervägande, om och huruledes
nu stadgade stämmoböter må kunna utbytas mot viss
indrifningsafgift i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
det förslag derutinnan, som af komiterade för upp¬
görande af dels allmän tjenste- och lönereglering för
landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsen-
det för landet i afgifvet betänkande den 13 Oktober
1875 blifvit framstäldt.
Stockholm den 6 Maj 1884.
På Sammansatta Utskottets vägnar:
R. TÖRNE BL ADH.
STOCKHOLM, ISÅAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.