Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
I
N:o 57.
A ii It. till Rikad. Kansli den 29 April 1884, kl. 5 e. in.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upp¬
häfvande af nu befintliga familjefideikommiss i fast
egendom.
Lag-Utskottet afgifver härmed, på grund af erhållen remiss, ut¬
låtande öfver en inom Första Kammaren af Herr A. O. Wallenberg af-
gifven motion, N:o 23, om upphäfvande af nu befintliga familjefidei-
kommiss i fast egendom.
Motionären andrager hufvudsakligen följande:
Att familjefideikommissen, företrädesvis de, som utgjordes af fast
egendom å landet, icke borde under everldliga tider bibehållas, borde
desto hellre medgifvas, som sådant strede mot den för snart fyratio
år sedan gillade och antagna lika arfsrätten mellan syskon. Att på ett
konstladt sätt i en hand bibehålla stora jordegendomskomplex vore
också stridande mot den friare lagstiftning, som medgåfve jordens
styckning, hvilket på det hela taget ledde till bättre odling af den¬
samma och en tillökning i antalet sjelfständige jordegare och brukare.
Detta vore en statsekonomisk fråga, som icke finge förbises af Riks¬
dagen, hvilken hade att tillse allt, som kunde lända till vårt lands
ekonomiska utveckling och förkofran.
Af de anmärkningar, som sistlidne riksdag blifvit gjorda mot
motionärens då afgifna liknande förslag ville han endast upptaga föl¬
jande. Främsta rummet bland invändningarna intoge utan tvifvel det
Bih. till Likså. Prof. 1884. 7 Samt. 37 Käft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
förmenande, att Konung och Riksdag ej skulle ega lagenlig rätt upp¬
häfva enskilda stiftelser, som tillkommit under helt andra förhållanden
och på en tid, då det ansetts lämpligt, att en telning i familj en _ skulle
bibehållas rik på sina medarfvingars bekostnad. Detta slags stiftelser
hade redan 1810 blifvit underkända derigenom, att nya sådana blifvit
förbjudna, och när man tagit det första steget 1810, så borde det vara
på tiden att nu fullfölja den beträdda banan och afskaffa familjefidei-
kommissen, så vidt de utgjordes af jordegendom å landet eller hus i stad.
Man hade vidare talat om de i oändliga led oföddes rätt; men
lyckligtvis hade statsmakterna sin lagstiftningsrätt, både att ändra
grundlagar och att inskrida, der förändrade förhållanden stode i uppen¬
bar strid emot så väl den gällande civila lagstiftningen som emot hela
landets gagn och bästa.
Sist ville motionären tillägga, att han uttryckligen förklarade, att
befintliga familjefideikommiss i lösegendom gerna kunde få blifva obe¬
rörda. Frågans vigt läge deruti, att fast egendom i Sverige framdeles
kunde rättvist fördelas emellan lika berättigade arftagare.
På grund af hvad han anfört föreslår motionären, “att ett sådant
tillägg till § 1 i 16 kap. Årfdabalken införes, hvarigenom bestämmes,
att de familjefideikommiss, som utgöras af fast egendom å landet eller
i stad och som nu finnas, ej må komma att längre bibehålla denna sin
egenskap, än i nuvarande innehafvares hand och deras efterföljares,
som äro eller blifva födda senast inom 1886 års utgång, och att så-
dana fideikommiss erhålla egenskap af fri egendom, när ingen till
succession berättigad arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1886
års utgång1*.
Samma motiv, som i öfriga länder, nemligen omtankan om “Fa-
miliens Heder och Conservation“, föranledde äfven i Sverige stiftande
af familjefideikommiss i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket
senare än i Tyskland och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde
århundradet. Stadgan angående testamenten den 3 Juli 1686 omtalar
institutionen såsom något redan kändt och lemnar uti sin 5 § om den¬
samma närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke
uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § Årfdabalken,
att “vill någon, man eller qvinna, göra testamente, trafve våld gorå
det ■— — med eller utan vilkor“. Man har påstått, dels att en glömska
härutinnan läge lagstiftaren till last, dels ock, att hans afsigt varit att
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
genom att icke omnämna fideikommisstiftelser i lagen underkänna upp¬
rättandet af dylika. Intetdera är emellertid förhållandet. Lagkommissio¬
nen förbisåg icke hvad som var stadgadt i 5 § af 1686års testaments-
stadga. Ej mindre i de båda äldsta förslagen till Ärfdabalk af åren
1690 och 1694, än ock i det af professor Lundius uppsatta utkast till
Ärfdabalk finnes intaget ett särskild!, med Testamentsstadgans 5 § tem-
ligen nära öfverenstämmande kapitel, det tjugonde, med rubrik: “Om
vilkorligt testamente“, hvars 1 § lyder sålunda:
))Giör någor ett wilkorligit testamente, så bör then förordning och
the wilkor, som således lagligen och testam entswijs föresätta och gjorda
äro, så väl af den, som först testamentet bekommit, som thes efter¬
kommande uti hwad led de ock woro, obråtzligen hållas och allt fram¬
gent till alla stycken efterlefvas.» Men hela kapitlet borttogs vid
granskningen 1721, och i den förändrade nya texten till det första af
de kapitel, som handla om testamente, infördes i stället bestämmelse,
att man och qvinna egde göra testamente med eller utan vilkor. Det
finnes ock anmärkt i margen af lagförslaget, att hela kapitlet »om
vilkorligt testamente synes kunna gå ut, emedan allt synes vara inne¬
slutit i orden med ell. utan vilkor.»
Enligt 16 kap. 1 § Årfdabalken i 1734 års lag ansågos sålunda
fideikommiss-stiftelser äfven uti fast egendom fortfarande tillåtliga, ända
tills de hvarjehanda sociala och ekonomiska olägenheter, som kunde
vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata dispositioner
för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde hos oss, likasom
uti flere andra länder, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Denna
inskränkning skedde genom förordningen den 27 April 1810.
Motionären vill nu, att de för närvarande befintliga familje-
fideikommiss i fast egendom icke skola behålla denna sin egenskap
längre än i nuvarande innehafvares hand och deras efterföljares, som
blifvit eller varda födde före ingången af år 1887, samt att, när ingen
berättigad fideikommissarie finnes, fideikommissen skola erhålla egen¬
skapen af fri egendom.
Utskottet måste afstyrka detta förslag, liksom Utskottet förut
afstyrkt de liknande, livilka samme motionär afgifvit vid 1882 och
1883 års riksdagar.
Utskottet erinrade vid dessa tillfällen, att de förhållanden, som i
vissa då uppgifna stater föranledt upphäfvande af fideikommissnaturen
å viss fast egendom eller uttalanden i lag, att sådan åtgärd framdeles
borde vidtagas, icke, enligt Utskottets åsigt, förefunnes i vårt land, och
att det endast vore ett verkligt nödtvång, som kunde berättiga att
bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af en¬
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
skilde. Utskottet visade med sifferuppgifter, hemtade ur Kong!. Maj:ts
Befallningshafvandes fem årsberättelser för 1871—1875 och för 187 6——
1880, att af den fasta egendomen i riket fideikommissen utgjorde en
jemförelsevis så ringa del, att något allmänt nationalekonomiskt intresse
icke syntes kunna åberopas för deras upphäfvande. Några särskilda
olägenheter af nuvarande fideikommiss i fast egendom hade icke heller,
Utskottet veterligen, försports, och ingen anledning syntes derföre Ut¬
skottet vara för handen att bifalla ett förslag, hvarigenom dessa gods
skulle förlora sin ifrågavarande egenskap, utan att ens lefvande even-
tuelle fideikommissarie!' skulle få tillfälle att å slägtens vägnar sig yttra,
än mindre deras bifall erfordras.
Utskottet erinrade vidare, huru som genom förordningen den 3
April 1810 Kongl. Maj:t med Rikets Ständer funnit godt förordna, att
i de fall, då någon innehafvare af fideikommissegendom kunde komma
i behof att derå emot inteckning göra lån eller för egendomen anse
förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset hörande jord eller
ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa uti fideikommiss-
stiftelser innehafvare!! föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa eller andra
dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tillämpning
och som icke rörde frågor, livilka mellan fideikommissarie!' och med-
arfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste
behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
Kongl. Maj:t med Dess Högsta Domstol, i likhet med annan förklaring
öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig före¬
teende omständigheter, kunna förfara.
Genom tillämpning af denna författning syntes Utskottet de
olägenheter, som — hufvudsakligen för fideikommissarierne sjelfve —
någon gång onekligen uppkomme af gällande fideikommiss-stiftelser,
väsentligen kunna undanrödjas med bibehållande af bestående lag¬
stiftnings grund.
De redan uti ämnet gifna bestämmelser innebure ock möjlig¬
het — hvilken understundom blifvit verklighet — att fideikommiss¬
egendomar upphörde såsom sådana. Detta kunde ske, utom derigenom
att »Testatoris föreskrefne vilkor på något sätt exspirera», äfven på så
sätt, antingen att med förändrade tidsförhållanden de uppstäda bestäm¬
melserna för fideikommisset blefve alldeles otillämpliga, då Kongl. Maj:t
kunde förklara fideikommissnaturen hafva upphört, eller att fideikomiss-
egendom, som med Kongl. Maj:ts tillstånd intecknats, blefve exekutivt
försåld.
Utskottet, som hänför sig till dessa förut gjorda uttalanden, vill
mot motionärens förslag vidare andraga, att, då motionären yrkat upp-
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57. 0
häfvande endast af familjefideikommiss i fast egendom — livilket be¬
grepp i och för sig torde vara nog sväfvande .— han sålunda under
framställningen icke inbegripit de fideikommiss i fast egendom, hvit a
icke äro att hänföra till familj eMeikommiss; likasom att, da något förbud
icke afses att göras gällande mot stiftande af familjefideikommiss i los
egendom —-t. ex. reda penningar — den orättvisa, som motionären ior-
menar familjefideikommiss i fast egendom innebära mot dem, som med en
tillträdande fideikommissarie skulle varit samarfva, och hvilken orättvisa
enligt motionärens åsigt borde föranleda upphäfvande al lagligen be¬
stående fideikommiss af sistnämnda beskaffenhet, detta oaktadt .fort¬
farande skulle kunna öfvas i och med upprättande af nya familjefidei-
kommiss i lös egendom. Härtill kommer, att de rättslärde icke aro ense
derom, huru vida det i förordningen den 27 April 1810 meddelade förbud
mot upprättande af fideikommiss i fast egendom jemväl alser hus oc i
tomt i stad eller icke. Vid sådant förhållande skulle det kunna intratta,
att, äfven om motionen bifölles, och således de nu bestående lami je-
fideikommiss i fast egendom, så å landet som i stad, upphäfdes, seder¬
mera upprättade testamenten, hvarigenom familjefideikommiss stiftades
i hus och tomt i stad, af domstolarne förklarades vala med lag o ver
ensstämmande och derför giltiga. _ . .
Utskottet, som med dessa anmärkningar velat visa, att motionä¬
rens förslag äfven ur formel synpunkt icke är af beskaffenhet att unna
godkännas, vill ytterligare erinra derom, att flere af de skäl, som motio¬
nären andragit mot fortvaron af familjefideikommiss i fast egendom,
skulle kunna med lika stort fog åberopas mot upprätthållande åt nu¬
varande förhållande beträffande all sådan fast egendom, som ar lagd
under den så kallade döda handen, såsom donationsjord till kyrkor,
hospital, andra fromma stiftelser, universitet, skolor, städer, m. fl., men
att upphäfvande af dylika donationer väl icke torde böra ifrågakomma.
På grund af det anförda får Utskottet hemställa,
att motionen icke må föranleda till någon Riks¬
dagens åtgärd.
Stockholm deri 29 April 1884.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
Reservation:
af Herrar Smedberg, Magnas Jonsson, Anders Persson, Johannes
Jonson och Lewin: “Likasom vid föregående två riksdagar, då Herr
Wallenbergs motion om tillägg till 16 kap. 1 § Årfdabalken inom Lag¬
utskottet behandlades, afviker vår mening från pluralitetens och bibe¬
hålla vi hufvudsakligen den uppfattning af frågan, som finnes uttryckt
i vår vid Utskottets betänkande från förra riksdagen fogade reserva¬
tion, till hvilken vi hänvisa.
En väl bekant rättslärare i vår tid yttrar angående familjefideikom-
rniss, att det syntes honom beroende på missförstånd om vidden af
den enskildes eganderätt, om man förestälde sig att i detta begrepp
läge ovilkorlig rättighet för egaren att för all framtid ensam bestämma
så väl om vilkoren, hvarunder kommande innehafvare skulle nyttja
och begagna egendomen, hvilken vore föremål för testamentariskt för¬
ordnande, som ock angående den ordning, hvarefter successionen till
samma egendom skulle ske. Det vore, fortsätter samme rättslärare, i
sig sjelf orimligt att antaga, att den enskilde skulle kunna för all tid
bestämma en viss norm för alla efterkommandes rätt, hvilken norm
icke skulle kunna underkastas de ändringar till följd af inträflade för¬
ändrade förhållanden, som det borgerliga samhällets lagar eljest äro
undergifna. Yi kunna för vår del ej annat än lifligt instämma i det
anförda, hvaraf tvifvels utan vår från Utskottets skiljaktiga uppfattning
i grunden beror; dessa på enskild väg tillkomna familjestiftelser med
särskilda regler för successionen och olika vilkor för de på hvarandra
följande innehafvarnes nyttjande få, efter vår föreställning, icke undan¬
dragas den högre lagstiftningsmyndighet, som i vårt land tillkommer
Konung och Riksdag.
Att familjefideikommissen, betraktade ur social och politisk syn¬
punkt, äro skadliga, föreställa vi oss böra vara för en hvar uppenbart.
Erfarenheten lärer, att ju mera egendomen är jemnt fördelad mellan
medlemmarne i ett samhälle, desto större blir också antalet af dem
som hafva intresse af detta samhälles välgång och derjemte besitta
tillräcklig förståndsodling att urskilja rätta medlen, som leda till målet.
Fideikommiss-stiftelserna verka i alldeles motsatt rigtning. I samma
mån, som egendomen hopas hos ett fåtal, växer naturligen antalet af
personer i knappa förmögenlietsvilkor; och då enligt utredning, vunnen
inom Utskottet, fideikommissegendomarne omfatta nära en tjugondedel af
sammanlagda hemmantalet i riket, med taxeringsvärde öfverstigande
ett hundra millioner kronor, ligger det efter vår tanke icke full san¬
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
ning i det ofta hörda yttrandet, att fideikommissen skulle omfatta en
allt för ringa del af landets fasta egendom, för att något allmänt intresse
skulle kunna åberopas för deras upphäfvande.
Då bland syskon eller andra arfvingar i boet efter afliden person
en kommer i besittning af nästan all eller åtminstone den värdefullaste
egendomen, men de binge erhålla jemförelsevis litet eller alldeles intet,
lärer det i vanliga fall icke uteblifva, att bos do senare väckas till 1 il
känsla af afund och bitterhet mot den, som fått allt eller nästan allt
på sin lott. Skådande omkring i verlden, skola de finna, huru allmän
lag i öfverensstämmelse med den naturliga kärlekens bud tillförsäkrar
barnen af samma föräldrar lika rätt. Om dessa så att säga lottlöse, i
förgätenhet af ude i oändliga led ofödda11, med den rätt som förmenas
dera tillkomma, anse sig hafva lidit orätt och finna sitt rättsmedvetande
kränkt, kan detta ingalunda förefalla underligt, och för vår del tilltro
vi oss ej att derför klandra eller lasta dem, då de i sjelfva verket
endast dela sin tids allmänna rättsuppfattning. En institution för öf-
rigt, som, enligt hvad vi ofvan anfört, är egnad att kalla till lif känslor
af afund och bitterhet mellan personer, hvilka eljest i följd af nära
skyldskap företrädesvis böra för hvarandra hysa helt andra känsloi,
lärer väl icke rimligen kunna från humanitetens synpunkt försvaras.
Det är en gammal, af all erfarenhet bekräftad sanning, att mycken
fast egendom, samlad i en enda persons hand, lemnar under vanliga
förhållanden mindre afkastning, än om egendomen är fördelad mellan
flere. Tager man vidare hänsyn dertill, att en fideikommissarie kan
sägas vara i saknad af vanliga utvägar till erhållande af penningar
dels till nödigt förlag, dels ock till verkställande af förbättringar, hvari¬
genom egendomens afkastning ökas, kan, såsom vi tro, med tillförsigt
uttalas den mening, att tillvaron af familjefideikommiss icke öfverens-
stämmer med sund nationalekonomi.
Ej sällan hör man den mening yttras, att familjefideikommissen
äro politiskt nyttiga, enär innehafvare, såsom ekonomiskt oberoende
personer, företrädesvis skola vara lämpliga att mottaga politiska för¬
troendeuppdrag, men då, så vidt vi känna, erfarenheten icke gifvit vid
handen, att innehafvare af fideikommissen i vårt land i någon nämn¬
värd grad mer än andra personer med tryggad samhällsställning äio
i besittning af den förståndsodling, den sakkunskap och den sjelfstän¬
dighet i tänkesätt, hvilka egenskaper utgöra vilkor för nöjaktigt full¬
görande af så beskaffade uppdrag, kunna vi icke tillmäta ofvan nämnda
mening synnerligt värde.
En annan inom Lag-Utskottet yttrad åsigt är den, att Kongl. för¬
ordningen den 27 April 1810, hvarigenom inskränktes förut rådande
8 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 57.
frihet i stiftandet af familjefideikommiss, icke skulle afse annan fast
egendom än den på landet belägna och således ej. heller lägga hinder
i vägen att stifta familjefideikommiss af fastighet i stad. Deremot vilja
vi erinra, att i förordningen förekomma orden “fast egendom” och
“fastighet” utan inskränkning till blott den fasta egendomen på landet.
Hade meningen varit, att endast sistnämnda slag af fastighet skulle
undantagas från förut gällande frihet att deraf upprätta fideikommiss,
skulle tvifvels utan lagstiftaren uttryckt sig annorlunda. Då för öfrigt
skälen som legat till grund för lagförändringen tala mot fastighets-
fideikommiss i allmänhet, egendomen må vara belägen på landet eller
i staden, sluta vi deraf, att det var 1810 års lagstiftares mening att
förhindra tillkomsten af familjefideikommiss i begge slagen af fast
egendom; och hafva vi ej försport, att annan tolkning åt 1810 ars för¬
ordning vid domstolarne gjort sig gällande.
Yi vilja slutligen anmärka, att det hvarken är vår eller, såsom
vi föreställa oss, motionärens mening att föreslå åtgärder af något slag
mot stiftelser eller inrättningar för välgörande ändamål. Lika. med
motionären finna vi vidare det icke vara af nöden att i lagstiftnings¬
väg inskrida mot familjefideikommiss i lösegendom, hvilka stiftelser i
vårt land hafva ringa omfattning och dessutom i följd af egendomens
rörliga natur svårligen kunna länge bestå.
På grund af hvad vi sålunda och förut i ämnet anfört, taga vi
oss friheten föreslå,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen an¬
håller, att Konungen täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i
riket bestämda familjefideikommiss-stiftelser i fast egen¬
dom på landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare
förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande
af rättsförhållandena vid siste innehafvarens död må
erfordras.“
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.