Lag-Utskottets Utlåtande N;o 21,
1
N:o 21.
Ank. till Eiksd. Kansli don 19 Febr. 1884, kl. 1 e. m.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upp¬
häfvande af stadgandena i § 7 af förordningen den 21
December 1857, om egors f redande emot skada af annans
hemdjur samt om stängselskyldighet.
§ 7 af förordningen den 21 December 1857 om egors fredande emot
skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet lyder för närva¬
rande sålunda:
»Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark,
som under kronans omedelbara vård står och icke till nyttjande åt en¬
skild person eller viss menighet blifvit upplåten, hafve ej rätt att af
kronan fordra deltagande i stängsel, der kronan ej sjelf fordrar, att stän¬
gas skall.
Allmänning, som till delegarnes begagnande öfverlåten är, skall,
ändå att den under allmän vård eller uppsigt står, lika med enskild
mark anses.»
På grund af de skäl, som blifvit anförda uti en vid sistlidna års
riksdag afgifven motion i ämnet (II, 52) samt med åberopadt stöd ej
mindre af en vid Lag-Utskottets då afgifna utlåtande (N:o 15) fogad
reservation än af öfverläggningen i Andra Kammaren i ämnet, har nu
Herr A. P. Danielson uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till
Lag-Utskottet hänvisad motion, N:o 12, yrkat »att Riksdagen ville för
sin del besluta att till all kraft och verkan upphäfva 7 § i Kongl. för¬
ordningen om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om
Bih. till Rilcscl. Prat. 1884. 7 Sami. 12 Höft. 1
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.
stängselskyldighet af den 21 December 1857, och att, om så anses nödigt
i följd deraf, ändra paragrafföljden i sagde förordning.»
I sin anförda motion yttrade motionären:
»I de orter, der kronan eger kronoparker eller annan skog eller
mark, har man ofta hört klagomål deröfver, att kronan ej är skyldig
att deltaga i stängsel för sådan mark, der kronan ej sjelf fordrar att
stängas skall.
»Det torde lätt inses obilligheten deraf, att den, som har kronan till
granne vid sådan mark, skall ensam hålla all stängsel. Att den enskilde
jordegaren härvid får vidkännas dryga kostnader för hägnads uppförande
eller ock det mera kostsamma besväret af vallning, är ju tydligt; men
att genom vallning hindra kreaturen att öfverskrida den endast med
råstenar eller andra märken hår och der betecknade gränsskilnaden,
är knappast möjligt och låter sig ej göra, utan att vallhjonen skola vara
nästan lika många som de vallade kreaturen; och att detta ej blott skall
hålla ungdomen i skogen i stället för i skolan, utan derjemte fordra
mera försigkomna personers tid, och deras arbetskraft tagas, till men
för jordbruket, från det egentliga jordbruksarbetet, är äfven tydligt.
Mäktar en granne till kronans mark ej hålla all stängsel och förmår ej
genom vallning hålla vård om sina kreatur, återstår för honom ej annat
än att låta betet å sin mark vara obegagnadt, huru väl han än kan be¬
höfva detsamma, eller underkasta sig böter med dertill hörande rätte¬
gång och kostnader. Att jägeribetjeningen i den ort jag närmast kän¬
ner håller noga tillsyn deröfver att hvarje öfverträdelse i förenämnda
fall lagligen beifras, har jag mig bekant, och härom är ingenting att
säga, men att kronan, den mäktigaste af alla rikets jordegare, skall här¬
vid undgå som jordegare den skyldighet, som hvarje annan jordegare
har sig ålagd, kan jag ej finna vara rättvist. Tvärt om föreställer jag
mig, att kronan borde i första hand vara den som visade sig icke vilja
obilligt betunga den, som är hennes granne, och för att, som nu, endast
använda åtal och böter, i stället mot denne fullgöra hägnadsskyldighet
som annan jordegare, då så fordras.
»Genom att kronan mera allmänt finge hägn om sina skogsområden,
skulle dessa mångenstädes genom sådd och plantering och bättre vård
i öfrigt med sitt ökade värde snart ersätta den med hägnaden förenade
kostnaden.
»Beträffande hägnadens beskaffenhet anser jag, att den, så vidt gör¬
ligt är, bör uppföras af sten och endast i saknad deraf af trä.»
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.
§ 1 af ifrågavarande förordning innehåller den allmänna grundsats,
att hvar som eger hemdjur skall vara pligtig att medelst hägnad eller
vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke olof-
ligen inkomma på annans egor. Af nämnda grundsats följer, att en jord-
egare icke har laglig skyldighet att vidtaga någon åtgärd för att skydda
sina egor mot skada af annans hemdjur. Han kan således låta dem
ligga ohägnade utan att derigenom gå förlustig anspråk å ersättning för
skada, som annans hemdjur, hvilka olofligen inkommit på egorna, der
åstadkomma. Men å andra sidan är klart, att, om af två jordegare,
hvilkas egor gränsa till hvarandra, den ene finner för sig beqvämligast
att utöfva den honom enligt § 1 åliggande vård om sina hemdjur dy¬
medelst, att han uppför stängsel i rågången mellan de angränsande
egorna, samma stängsel jemväl blir till gagn för grannen, hvars hemdjur
derigenom förhindras att inkomma på den förres egor och som således
vinner en väsentlig lättnad i vården om samma hemdjur, eu lättnad, i
hvars bekostande han derför Vanligtvis bör deltaga. Afseende å detta
förhållande har föranledt lagstiftaren att i § 2 af författningen uppställa
ett annat lagbud af innehåll, ätt, om egor äro skilda genom rågång
eller genom faststäldt eller laga kraft ägande skifte och å ena sidan
yrkas, att stängsel i egoskilnaden skall till ömsesidigt skydd mot skada
af hemdjur gemensamt hållas, så eger, med vissa stadgade undantag,
den sidan vitsord, som stänga vill. Då stängselvitsord begagnas, skola,
enligt § 3, de, som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängseln
till hälften hvardera, utom i ett undantaget fall.
Med afseende å de mötande egornas beskaffenhet å den tid, del¬
tagande i stängseln äskas, äro två fall möjliga. Det första fallet är, att
egorna å ena sidan äro odlade (åker, äng eller plantering), men å andra
sidan ouppodlade (skog, utmark eller beteshage), således af olika be¬
skaffenhet. Det andra fallet är, att de mötande egorna äro af lika
beskaffenhet. Härvid kunna åter två händelser inträffa. Egorna kunna
nemligen å båda sidor utgöras antingen af åker, äng eller plantering,
eller ock af skog, utmark eller beteshage.
Hvad nu angår först omförmälda fall, stadgas derom i § 4, att den,
som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage,
har såsom hittills ej stängselvitsord, men att, om stängsel å andra sidan
fordras, hvardera skall taga del deri till hälften. Detta stadgande,
hvilket, såsom lätt finnes, utgör ett af de flere undantag från lagbudet
i § 2, hvilka i samma paragraf omförmälas, tager icke någon hänsyn
till huruvida kronan eller enskild man eger vare sig de odlade eller
ouppodlade egorna, och är således i detta afseende ovilkorligt.
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.
I händelse de mötande egorna å ömse sidor utgöras af åker, äng
eller plantering gäller lagbudet i § 2 ovilkorlig! och utan undantag,
vare sig att egorna å ena sidan tillhöra kronan eller enskild man.
Beträffande slutligen den tredje händelsen eller att skog, utmark
eller beteshage möter egor af samma beskaffenhet, gäller lagbudet i § 2;
dock med det undantag, som innefattas i § 7 af författningen.
Berörda undantagsstadgande förmår, att den, som med egor möter
kronopark eller annan skog eller mark, som under kronans omedelbara
vård, står och icke till nyttjande åt enskild person eller viss immighet blifvit
upplåten, har ej rätt att af kronan fordra deltagande i stängsel, der
kronan ej sjelf fordrar, att stängas skall.
1 det inom Justitiedepartementet utarbetade förslaget till förordning
om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om stängsel¬
skyldighet lydde åberopade i författningens § 7 intagna undantags¬
stadgande ursprungligen sålunda:
»Den, som med egor möter kronopark eller annan skog eller mark,
som under kronans omedelbara vård står, kåfve ej rätt att af kronan
fordra deltagande i stängsel. Vill kronan stänga eller har sådan skog
o o o r*
eller mark, som under kronans omedelbara vård stått, blifvit till enskild
person eller någon menighet upplåten; vare då om stängselvitsord och
deltagande i stängsel lag, som ofvan sägs.»
Vid granskning i Högsta Domstolen af lagförslaget yttrade dess
flesta ledamöter vid 7 §, att, då, i den händelse kronan för sin skog
och mark påfordrar skydd mot bete af angränsande jordegares kreatur,
billigheten syntes fordra, att kronan lika väl söm den enskilde deltager
i den hägnad, som för beredande af sådant skydd kan erfordras, ansågo
de den uti ifrågavarande paragraf kronan medgifna befrielse från skyldig¬
heten att för skog eller mark, som under dess omedelbara vård står,
deltaga i stängseln mot angränsande egor, böra inskränkas till de fall,
då betesrätt å den under kronans vård stående skogen eller marken ej är
den mötande grannen förunnad.
Vid ärendets föredragning inför Hans Maj:t, Konungen i Statsrådet den
22 Juni 1857 (se Kongl. proposition i ämnet den 25 Augusti 1857, N:o 123)
föreslog Justi t ^statsministern
dels att till lagförslagets § 5, som ursprungligen endast innehöll
bestämmelser om nedsättning efter domares pröfning af stängselskyldig¬
het, der ena sidan funnes af stängseln märkligen betungas, utan mot¬
svarande nytta, skulle göras det tillägg, som motsvaras af mom. 2 i
förordningens § 5, hvilket moment lyder sålunda:
»Finnes mellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21. 5
länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till
gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är»;
dels ock en förändrad lydelse af undantagsstadgandet i § 7, hvilken
öfverensstämmer med samma paragrafs nuvarande lydelse.
Ändringsförslagen motiverades af Justitiestatsministern sålunda:
»--Alla sådana skogs- och utmarker, som, ehuru genom rågång
från hvarandra skilda, ligga utan hägnad sig emellan, måste förklaras
vara till gemensamt mulbete upplåtna, så att i slikt fall den ene jord-
egaren ej må anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andres ego-
lott, der ej sådan skyldighet på särskildt aftal grundas. Hittills har
detta varit en gifven följd af egofridslagens beskaffenhet; men behöfver
i den nya lagen uttryckligen bestämmas såsom undantag från den all¬
männa regeln;» — — ■—- — — — — — — — —--— — — —
»Vidkommande åter det undantag i afseende på stängselvitsordet,
som förekommer i 7 § för de fall, att någon med egor möter kronopark
eller annan skog eller mark, som står under kronans omedelbara vård;
så har detta undantag en naturlig grund deri, att kronan aldrig för
betning begagnar sina skogar eller annan sådan mark, som här är i fråga,
och således ej heller är i behof af stängsel för det ändamål, som der¬
med i allmänhet skulle komma att afses. Genom det vid 5 § föreslagna
tillägg förfaller ock den inom Högsta Domstolen gjorda anmärkningen,
att kronans befrielse från deltagande i stängseln borde inskränkas till
de fall, då betesrätt å kronans mark ej är den angränsande förunnad;
ty då bättre rätt för odlad jord väl icke kan gälla mot kronoskog, än
mot enskild skog enligt 4 §, återstår för tillämpning af det ifrågasatta
inskränkande vilkoret endast det fall, då intill kronoskogen stöter enskild
skog eller betesmark och för detta fall uppfyller nyssnämnda tillägg det
med anmärkningen afsedda ändamål. Kronans befrielse eger emellertid
enligt förslaget blott rum så länge den icke sjelf fordrar stängsel; men
i samma mån kronan egnar mera omsorg åt skötseln af sina skogar,
skall den äfven blifva mera angelägen att genom begagnande af sitt
eget stängselvitsord befria sig från de angränsandes betesrätt, och tungan
af hägnadsskyldigheten skall härigenom i de flesta fall blifva lika å ömse
sidor. För öfrigt bör jemväl märkas, att undantaget endast är ämnadt
att afse sådan kronans skog och mark, som den till omedelbar vård
för egen räkning förbehållit sig, men icke sådan, som till nyttjande åt
enskilda eller menigheter blifvit upplåten.»
I det betänkande, Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet den 3 November 1857 (N:o 38) afgaf öfver Kongl.
Maj:ts ofvan omförmälda proposition, yttrar sig Utskottet i samma syft-
Bih. till Rilcsd. Prot. 1884. 7 Sami. 12 Häft. 2
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21.
ning som Justitiestatsminister!) beträffande grunden till och rätta för¬
ståndet af författningens § 7.
Af hvad sålunda blifvit anfördt angående motiven för och affatt-
ningen af § 5 mom. 2 och § 7 framgår dels att det förra författnings-
rummet är tillämpligt jemväl i det fall, att kronan eger skog, utmark
eller beteshage, som möter enskild mans egor af sådan beskaffenhet, och
dels att den kronan i § 7 medgifna befrielse från skyldighet att deltaga
i stängsel mellan sådana egor, som nämnda äro, upphör, så snart kronan
upplåter kronopark eller annan skog eller mark till bete af kreatur.
Då således enskild jordegare, hvars skog, utmark eller beteshage
ligger ostängd invid kronopark eller annan sådan skog eller mark, som
i § 7 sägs, eger frihet att till bete å sin mark utsläppa sina hemdjur
utan äfventyr att, i händelse de inkomma på kronans mark, derför be¬
höfva gälda ersättning, synes han röna ringa olägenhet deraf, att i af-
sedda fall stängselvitsord enligt lag icke tillkommer honom eller att
kronan icke begagnar det henne tillerkända stängselvitsord.
Att nu, som motionären föreslår, upphäfva § 7 och sålunda från¬
känna kronan den befrielse från skyldighet att deltaga i stängsel, som
enskild jordegare påyrkar, synes ingalunda vara af något trängande be¬
hof påkalladt. Derigenom skulle antalet af de fall, i hvilka stängsel¬
vitsord eger rum, ökas med ytterligare ett, till stort förfång och kostnad
för kronan, som besitter skogar i stor mängd och till stor utsträckning.
Hvarje förändring i gällande stängsellagstiftning synes Utskottet snarare
böra gå i motsatt rigtning så, att stängselvitsordet ytterligare inskränkes.
Ett steg i denna rigtning vore att tillerkänna enskild man, som eger
skog eller utmark, men aldrig begagnar den för betning, samma frihet
från deltagande i stängsel, som för närvarande är kronan genom § 7
förunnad. Derigenom skulle all anledning till den af motionären förda
klagan öfver den kronan medgifna undantagsställning försvinna.
På grund af det nu anförda får Utskottet hemställa,
att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 19 Februari 1884.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Herr Forssell har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom Utskottet.
Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1884.