10
Riksdagens Skrifvelse, N:o 42.
N:o 42.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 Maj 188*.
— — — — Andra Kammaren den 9 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående lagbestämmelser för ord¬
nande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommu¬
nerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller
vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller all¬
männa platser i stad eller i köping eller å annan ort, för
hvars bebyggande sta dg anden, lika med de för stad gällande,
anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.
(Lag-Utskottets utlåtande N:o 55.)
Till Konungen.
Frågan om nya lagbud för ordnande af de rättsförhållanden, som
uppkomma vid genomförande af gaturegleringar i tätt befolkade orter,
torde förtjena synnerlig uppmärksamhet. Enligt gällande förordning
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof kan och får vid
bestämmande af ersättningens belopp afseende icke under några om¬
ständigheter fästas å den vinst, som genom det företag, för hvars skull
expropriation medgifvits, för egaren till den afstådda jorden uppkom¬
mer med afseende å den jord, han får i behåll. Att sålunda undantag
11
Riksdagens Skrifvelse, N:o 42.
från nämnda grundsats icke kan ega rum är, enligt hvad man redan
länge funnit, mindre tillfredsställande. Rikets år 1863 församlade Stän¬
der beslöto formligen den ändring i då gällande expropriationslag, att,
om endast en del af jord eller lägenhet skulle afträdas och för åter¬
stoden uppkomme synnerlig vinst i följd af den afsedda anläggningen,
sådant borde vid ersättningens bestämmande tagas i beräkning. Till
grund för detta beslut låg hänsyn bland annat till expropriation_ för
gator, torg och allmänna platser. Nämnda ändring vann dock icke
Eders Kongl. Maj:ts bifall.
De nu förefintliga svårigheter för kommunerna att genomföra
stadsplanerna härröra hufvudsakligen deraf, att kommunernas åliggande
att ställa sig sådana planer till efterrättelse är uteslutande grundadt å
föreskrifter, dem Konungen meddelat i kraft af den honom tillkommande
rätt att ensam lagstifta i mål, som röra rikets allmänna hushållning.
Medan i andra länder icke allenast de för städer och andra tätt befol¬
kade orter gällande gemensamma bestämmelser rörande bebyggandet,
utan äfven de särskilda orternas byggnadsordningar tillkommit i samma
ordning, som för stiftande af allmän lag är bestämd, har i vårt land
till och med sjelfva byggnadsstadgan för rikets städer af den 8 Maj
1874 med deri innehållna föreskrifter om stadsplaner af Konungen ut¬
färdats på den administrativa lagstiftningens väg och kan således utan
Riksdagens medverkan af Konungen ensam ändras eller upphäfvas.
Rubbning i detta förhållande bör desto mindre sättas i fråga, som det
står i full öfverensstämmelse med hvad i andra grenar af den ekono¬
miska lagstiftningen är stadgadt; men å andra sidan är det nödvändigt
att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska
lagstiftningens väg utfärdas, icke stöter på oöfvervinneliga svårigheter
till följd deraf, att de i tillämpningen komma i strid med civilrättsliga
bestämmelser. En sådan stridighet förefinnes emellertid i betänklig
grad mellan byggnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika från
stadsplanen och bestämmelser i expropriationsförfadtningen. Om egare
till tomt, hvaraf en del är bestämd att utläggas till gata, begär att fa
bebygga denna del, måste kommunen, derest den vill hålla stadsplanen
vid makt, expropriera samma del, äfven om egaren skulle kunna utan
olägenhet och skada för sig uppföra den till ämnade byggnaden å annat
ställe af tomten i full öfverensstämmelse med stadsplanen. Då förbudet
att bygga i strid med sådan plan icke har civillags natur, är tomtegare
icke ovilkorligen skyldig att följa planen. Kommunen a sin sida kan
ej heller tillförbindas att på tomtegares begäran lösa en till gatumark af-
sedd tomtdel. Följden af de med hvarandra jemnlöpande lagstiftmn-
12
Biksdagem Skrifvelse, N:o 4U.
garne är således den, att deri af Konungen ensam utfärdade författnin¬
gen, byggnadsstadgan, i alla kollisionsfall blir utan kraft. Detta miss¬
förhållande kan icke undanrödjas på annat sätt, än att det lagstadgande,
som innehåller förbud mot att bygga i strid med stadsplan, erhåller
civillags natur och att jemväl i sådan lag bestämmes, om och när kom¬
mun är skyldig att förvärfva gatumark, invid hvilken byggnad i enlig¬
het med stadsplanen uppförts. Endast på denna väg kan nödig säkerhet
vinnas derför, att det med stadgandet om stadsplaner afsedda ändamål,
sunda och rymliga gator, verkligen uppnås.
Ett civilrättsligt stadgande af nyssangifna innehåll har sin lämp¬
liga plats icke i den allmänna expropriationsförordningen utan i en
särskild författning. Men äfven andra skäl tala för att i en sådan
författning samla alla de civilrättsliga bestämmelser, som angå gatu-
regleringar. Sådant ifrågasattes redan af deri komité, hvilken den 31
December 1859 afgaf underdånigt betänkande angående städernas bygg¬
nads-, brand- och hamnordningar. Nämnda komité yttrade i före¬
varande afseende följande:
»I flere Byggnads-Ordningar meddelas föreskrifter, att egare eller
innehafvare af tomter skola under vissa förhållanden vara skyldiga att
afstå desamma antingen till andra personer eller till staden, stundom
till och med utan lösen. — Sådan skyldighet har blifvit stadgad huf-
vudsakligast för de fall, då hus afbrunnit eller för bofällighet måste
rifvas och hela tomten eller någon del deraf erfordras för gatas utvid¬
gande eller rätande, eller för att räta förut sneda eller krokiga tornt-
linier, eller för att bereda nödigt utrymme åt bredvid liggande trånga
gårdar; då, efter det en hel trakt blifvit af vådeld förliärjad och der¬
efter undergått ny reglering, tomter eller delar deraf ansetts böra ut¬
läggas till gator eller andra allmänna platser eller tomterna eljest un¬
dergå förändring; samt då obebyggd tomt icke inom viss utsatt tid be-
bygges.-----------------------
Emellertid höra, enligt komiténs omdöme, de bestämmelser, som, i af¬
seende å ifrågavarande ämnen, kunna anses böra meddelas eller bibe¬
hållas, åtminstone såvidt de angå fria tomter, till civillag och böra följ¬
aktligen hvarken i byggnadsordningarne finna plats eller tillvägabrin-
gas på det sätt, som för ekonomisk lagstiftning är stadgadt. — — —
Ehuru uti Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och den 27
November 1854 redan finnas allmänna stadganden, hvilka afse äfven
Riksdagens Skrifvelse, N:o 42.
13
stadstomters afstående för allmänt behof, hafva likväl, efter utfärdan¬
det af dessa förordningar, bestämmelser rörande nyss omförmälda ämne
blifvit införda uti åtskilliga nya Byggnads-ordningar, hvilket visar, att
hvad berörde förordningar innehålla icke ansetts tillfyllest eller på de
fall, som Byggnads-ordningarne afse, fullt tillämpligt. De omständig¬
heter, hvarutinnan stadgandena i Byggnads-ordningarne, rörande ifråga¬
varande ämne, hufvudsakligast skilja sig från expropriations-lagen, äro,
att i Byggnads-ordningarne blifvit, på sätt ofvan förmäles, bestämdt, i
hvilka fall tomt skall afstås, så att icke Kongl. Maj:ts nådiga pröfning
vid hvarje särskildt tillfälle erfordras, samt att, då lösen skall gifvas
för tomt med hvad derå finnes, denna lösen blifvit bestämd att utgå
till fulla värdet, oftast utan, men stundom med förhöjning, som i yt¬
terst få fall blifvit utsatt så hög som expropriationslagen innehåller.
De grundsatser, hvilka sålunda blifvit i Byggnads-ordningarne följda,
synas för lagstiftningen i de ämnen, hvarom här är fråga, ega före¬
träde framför dem, som uti nu gällande allmänna expropriationslagen
äro uttalade, och komitén har derföre velat undvika att, i afseende å
tomts afstående för ifrågavarande behof, föreslå hänvisande till expro¬
priationslagen, utan anser att nya bestämmelser, stödda på förstnämnda
grundsatser, böra såsom tillägg till omförmälda lag utfärdas.»
De vid gaturegleringars genomförande uppkommande rättsförhål¬
landen mellan kommun och jordegare äro enligt Riksdagens åsigt till
sin natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer i all¬
mänhet. Nya gators anläggande öfver stora, obebyggda tomter är minst
lika nödvändigt för ett ändamålsenligt användande af tomterna som för
rörelsens behof; och den omständighet, att gatorna skola läggas efter
en på förhand uppgjord plan, kan icke betaga dem egenskapen att vara
utfartsvägar för vidliggande tomter och bilda byggnadslinier för dessa.
Denna deras egenskap och den deraf beroende förhöjning i byggnads¬
tomternas värde, som uppstår i följd af gatornas utläggning och an¬
ordning, utgöra enligt Riksdagens mening giltiga anledningar för lag¬
stiftaren att i detta likasom i det analoga fallet vid vattenaflednings-
företag medgifva undantag från den för expropriation af endast en del af
fastighet gällande allmänna grundsats, att den vinst, som för den åter¬
stående fastighetsdelen genom företaget uppstår, icke får komma i be¬
traktande vid ersättningens bestämmande. Det är dock klart, att en
gräns måste sättas för tomtegares skyldighet att å honom tillkommande
ersättning vidkännas afdrag för vinsten, likasom att äfven vid gatu-
regleringar fall kunna förekomma, då afdrag icke bör ega rum. A andra
sidan måste den godtgörelse för beredda förmåner, hvilken utgör skäl
14
Riksdagens Skrifvelse, N:o 43.
för afdrag, följdrigtigt medföra det stadgande, att sådan godtgörelse
bör direkt lemnas af egare till en vid ny gata belägen tomt, som all¬
deles icke tages i anspråk för gatan. Tiden för utgifvande af ifråga¬
varande godtgörelse under ena eller andra formen måste naturligtvis
vara beroende af tiden, när tomtegare kommer i åtnjutande af omför-
mälda förmåner. Om beskaffenheten af de närmare bestämmelser, som
i nu angifna hänseenden må vara erforderliga, kan emellertid Riksdagen
icke bilda sig någon mening förr än den utredning skett, som måste
föregå lagförslagets uppgörande.
Riksdagen vill här endast göra den erinran, att, om, hvad ju
möjligen kan vara ändamålsenligt, kommunerna anses böra utrustas med
rättighet att vid expropriation för gaturegleringar i vissa fall lemna
vederbörande egare jord i vederlag, dylik rättighets utöfning bör, på
det den enskilde tomtegarens rätt må vara skyddad, göras beroende
deraf, att vederlagsjord kan anvisas inom det område, som af gatu-
regleringen beröres.
Slutligen anser Riksdagen, att den ifrågasatta nya lagen bör i
afseende å expropriationsförfarandet hänvisa till den allmänna expro-
priationsförordningen.
På grund af hvad sålunda anförts får Riksdagen, med anledning
af hos densamma skedd framställning i ämnet, anhålla, det Eders Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag¬
bestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan
kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid
utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser
i stad eller i köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadgan-
den, lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolk¬
ningens täthet tillämpas.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 9 Maj 1884.