Riksdagens Skrifvelse, N:o 33.
o
O
N:o 33.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 30 April 1884.
— — — — Andra Kammaren den 30 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, om antagande af en Lag an¬
gående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.
(Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.)
Till Konungen.
Den svenska ogifta qvinnan har, efter att från äldsta tider under
århundraden hafva varit ansedd som omyndig för lifvet, på senare tider
så småningom i fråga om myndighet vunnit allt större och större likstäl¬
lighet med mannen. För full likställighet återstår emellertid ännu ett
steg att taga, nemligen att bestämma hennes myndighetsålder, lika
med mannens, till 21 år.
Ej mindre intellektuelt än fysiskt torde qvinnan vara om icke all¬
tid tidigare dock i allmänhet ingalunda senare utbildad än mannen, och
säkerligen är hon i allmänhet vid 21 års ålder mera betänksam i fråga
om sina förmögenhetsrättsliga förhållanden än mannen vid samma ål¬
der och mera angelägen att söka råd af personer, till livilka hon har
förtroende. I Riksdagens tanke förefinnes följaktligen icke någon betänk¬
lighet i detta hänseende mot den föreslagna åldersgränsen för ogift
qvinnas myndighet. Det torde icke heller kunna förnekas, att känslan
4
Riksdagens Skrifvelse, N:o 33.
af sjelfständighet och eget ansvar, äfven der den kan och får göra sig
gällande vid tidig ålder, är cn synnerligen mäktig häfstång för höjande
af menniskan och för utvecklande och tillgodogörande af de naturliga
anlag och krafter, hon eger, och äfven ur denna synpunkt finner Riks¬
dagen sålunda likställigheten i förevarande afseende mellan man och
qvinna vara att förorda.
Derjemte har på senaste tiden den ogifta qvinnan allt mera tagits
i anspråk för åtskilliga olikartade befattningar i banker, å kontor samt
äfven i statens tjenst, vid hvilka befattningars skötande det kan vara
af vigt, att hon också mellan 21 och 25 år är myndig, samt att förty
åt af henne utfärdade qvittenser och dylikt kan tillerkännas full be¬
tydelse.
Inom snart sagdt hela den civiliserade verlden har ock folkens
gemensamma rättsmedvetande antagit en lika myndighetsålder för ogift
qvinna som för man och satt denna myndighetsålder till fylda 21 år
eller deromkring; och Riksdagen finner för sin del, att icke heller vårt
land längre bör för ogifta qvinnor bibehålla en högre ålder för ernående
af myndighet än för män. Om, såsom Riksdagen anser, äfven för den
ogifta qvinnaa en lägre myndighetsålder kan utan fara antagas, torde
ock den ogifta qvinnan kunna sägas ega rätt att jemväl få denna lägre
ålder antagen. Det låter sig nemligen icke med statens uppgift väl
försvara att hålla statsmedlemmar i omyndighetstillstånd under längre
tid än behofvet verkligen kräfver.
Riksdagen har icke funnit någon betänklighet mot förslaget böra
möta derutinnan, att, på grund af de ordalag, i hvilka så väl förord¬
ningen den 8 November 1872 om ändring i lagens stadgande angående
giftomannarätt som ock förordningen den 17 Mars 1882 angående
tillämpning å frälsemän af förenämnda förordning äro affattade, mö icke
vidare skulle efter fylda 21 år, enär hon då, i händelse förslaget blefve
lag, vore myndig, komma att stå under giftoman. Riksdagen håller
nemligen före, att qvinnan vid denna ålder nått sådan utveckling i själs-
förmögenheter, att hon ock bör anses berättigad att sjelf bestämma
öfver sin person, och det torde kunna ifrågasättas, huru vida hon icke
härutinnan i allmänhet är betänksammare samt mera villig att söka
och mottaga råd vid denna ålder, än vid en något mera framskriden.
Ehuru stadgandet i 19 kap. 1 § Arfdabalken: »Kan han sig något
förvärfva, deröfver må han sjelf råda, sedan han femton år gammal är»,
så väl enligt ordalydelsen som enligt sammanhanget äfvensom på grund
af de vid tiden för affattningen af lagbudet rådande förhållanden icke
angår andra än män, torde praxis dock komma att, derest förslaget
5
Riksdagens Skrifvelse, N:o 33.
blifver lag, utsträcka tillämpningen af omförmälda stadgande i 19 kap.
1 § Årfdabalken äfven till ogift qvinna, i hvilken händelse sålunda den
svenska ogifta q vi un an blefve i fråga om rätten att råda öfver sig och
sin egendom fullt likstäld med man, men derjemte — hvilket ju måste
anses för en fördel för henne — erhåller rätt att, derest hon sjelf
härom uttalar önskan, blifva stäld under förmyndare.
På grund af det anförda har Riksdagen, efter hos densamma
gjorda framställningar i ämnet, för sin del antagit följande
Lag
angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.
Med upphäfvande af förordningen den 16 November 1863 angåen¬
de ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig förordnas som följer:
. 1§-
Ogift qvinna, som fylt tjuguett år, vare myndig att sig och sin
egendom sjelf råda och förestå.
2 §•
Vill ogift qvinna, som ofvan nämnda ålder uppnått, afsåga sig
myndighetens utöfning, göre derom anmälan hos domstol; och varde
hon af domstolen under förmyndare stäld.
Dessa stadganden träda i verksamhet från och med den 1 Janu¬
ari 1885.
Detta sitt beslut får Riksdagen härmed för Eders Kongl. Maj: t
anmäla.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 30 April 1884.