RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Första Kammaren. N:o 38.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillnings¬
utskottets den 30 sistlidne April och den 1 innevarande Maj bord¬
lagda betänkande N:o 6, angående stämpelafgiften.
i—5 punkterna.
Biföllos.
6 punkten.
Lades till handlingarna.
7 och 8 punkterna.
Biföllos.
9 punkten.
Lades till handlingarna.
JO—13 punkterna.
Biföllos.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 1 och 2 i denna
månad bordlagda utlåtande N:o 55, angående beviljande af anslag för
en hamnanläggning vid Stora Rör på Oland.
Första Kammarens Prot. 1884. N:o 38.
1
N:o 38. 2
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 23 och 26 sist—
lidne April bordlagda utlåtande N:o 53, i anledning af väckt motion
angående åvägabringande af öfverenskommelse mellan Sverige och Norge
rörande vilkoren för vinnande af hemortsrätt för ena rikets under¬
såtar i det andra.
Föreslaget till- Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 23 och 26 i nästlidne må-
till for- na(j bordlagda utlåtande N:o 54, i anledning af väckt motion om till-
gåaukförlags-^SS t'k H § ' förordningen angående förlagsinteckning den 13
inteckning. April 1883.
Herr Forssell, Otto Herman: Jag ber att få återkalla i min¬
net hos herrarne, att frågan om förlagsinteckning var föremål för öf¬
verläggning vid 1882 års riksdag i båda Kamrarne; att förslag då
väcktes och antogs af Riksdagen om större trygghet och säkerhet för
förlagsgifvare i det fall, hvarom nu är fråga; samt att regeringen icke
kunde acceptera detta förslag, utan inkom till Riksdagen 1883 med
nytt förslag till lag om förlagsinteckning, deri regeringen ansåg sig en¬
dast kunna gå så långt, att den uti det fall, hvarom här förmärs,
medgaf att förlagslånet skulle vara förfallet till betalning utan afse¬
ende på uppsägningstid, så att förlagsgifvaren skulle vara berättigad
att utkräfva sin fordran ur den intecknade egendomen hos köparen.
Derom uppstod mycken diskussion, såsom herrarne minnas, i Kam¬
rarne. Man önskade att kunna bereda förlagsgifvaren större säkerhet;
men båda Kamrarne godkände dock regeringens förslag. Och detta
blef äfven sedermera lag genom Kongl. förordningen den 13 April
1883. Denna lag har emellertid ännu icke trädt i kraft. Den träder
icke i kraft förr än den 1 Januari 1885. Således åsyftas med detta
förslag, att Riksdagen skulle aflåta en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t i syfte att begära ändring uti en lag, som ännu icke trädt i
kraft. Först och främst tror jag icke, att det är vanligt att en påföl¬
jande Riksdag föreslår ändring i en lag, som den närmast föregående
antagit. För det andra tror jag icke heller, att Riksdagen lämpligen
bör begära ändring i en lag, som icke trädt i kraft; ty man vet ju
icke, om erfarenheten kommer att visa, att en sådan ändring behöfves.
Och för det tredje befarar jag, att det icke skulle anses vara grann¬
laga mot regeringen att aflåta en sådan skrifvelse som föreslagits, då
regeringen uttryckligen förklarat, att den icke kan gå in på någon
som helst utsträckning af lagen i syfte att medgifva sådan pantför¬
skrifning i lös egendom, hvarom nu är fråga.
På dessa skäl yrkar jag afslag å Utskottets förslag.
Grefve Strömfelt: Sedan en ärad ledamot af Lag-Utskottet nu
yrkat afslag på det föredragna utlåtandet, är det min pligt att upp-
Lördagen den 3 Maj, e. m.
3 N:o 38.
träda och söka försvara detsamma, helst det afhandlar eu af mig vid Föreslaget till-
innevarande riksdag väckt motion. Jag ber derföre herrarne ursäkta,.til’ ■for~
att jag a nyo talar i ett ämne, hvan jag sa manga gånger under degåendcJförla(!S_
två senaste riksdagarne uttalat mig. intechrina.
Skälet till min motion står att läsa på utlåtandets första sida (Forts.)
och är, att gällande »Förordning angående förlagsinteckning», som i
öfrigt kan motsvara tidens kraf, likväl ännu är lika bristfällig som
föregående förordningar under nära tvenne århundraden, i det afse¬
ende att förlagsgifvare, genom att förlagstagare afyttrar det verk eller
inrättning, till hvars drifvande förlagsgifvaren lemnat lån mot förlags¬
inteckning, om hvilket afyttrande denne gemenligen aldrig på förhand
far någon kännedom, förlorar sin säkerhet samt derigenom tillika äf¬
ventyra!' hela sitt fordringsbelopp.
Om således A. lemnar förlag till B. mot inteckning i dennes
drifvande fabrikers maskiner, gångande verk, rudimaterier, tillverkning,
varor etc., och B., honom ovetande, försäljer till C. fabrikerna med
nyss uppräknade lösegendom, förlorar A. genom sjelfva försäljnings¬
akten sin säkerhet, Om då C. betalar köpeskillingsbeloppet till B.
och denne, såsom ofta händer, när en fabrikant eller affärsman kom¬
mer på obestånd, liqviderar de angelägnaste fordringsägare e med dessa
penningar, så har A. i ett ögonblick förlorat icke allenast sin säkerhet,
utan äfven sitt fordringsbelopp. Det är väl alldeles uppenbart, att så
länge en sådan stor risk qvarstår för en förlagsgifvare, kan aldrig
rättsinstitutet fa den betydelse, som dermed afses, och icke heller mot¬
svara industriens berättigade kraf. För att afhjelpa denna stora brist
har jag föreslagit ett tillägg till den 11 paragrafen i förordningen an¬
gående förlagsinteckning, hvilken paragraf lyder sålunda: »Öfverlåter
någon till annan bruk, grufva, fabrik eller inrättning, för hvars drif¬
vande förlagsinteckning är beviljad, vore förlagsskulden emot förlags-
tagaren genast till betalning förfallen». Det är ganska tydligt, att 11
paragrafen är en god början och i och för sig nyttig, men den utgör
icke något afslutadt -helt. I den saknas ovilkorligen en bestämmelse,
hvarigenom förlagsgifvaren skall kunna få veta, att en försäljning
blifvit gjord och att hans fordran blifvit förfallen till betalning samt
få tid att, innan penningarne förskingras, belägga dem med qvarstad
eller försätta förlagstagaren i konkurs. Det tillägg, jag derföre före¬
slagit, är af denna lydelse:
»Börande öfverlåtelsen trenne gånger i allmänna tidningarne, minst
14 dagar mellan hvarje gång, kungöras innan liqvid eger rum, och
vare köparen, intill dess sådant kungörande skett, lika med förlags¬
tagaren för förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver köpeskillingens
belopp».
Härigenom skulle förlagsgifvaren fa någon utväg att, om han
blott hölle sig med de allmänna tidningarne, få del af att en försäljning
egt rum och en tid af 4 veckor, inom hvilken han kunde begära
qvarstad på köpeskillingen eller ock söka förlagsgifvaren i konkurs.
N:0 38. 4
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Föixslaget till-
lägg till för¬
ordningen an¬
gående förlags-
inteckmng.
(Forts.)
Här sades af den ärade ledamoten af Lag-Utskottet, som yrkade
afslag å betänkandet, att, när 1882 års Riksdag förehade till behand¬
ling lag om förlagsinteckning, Lag-Utskottet hade insatt eu ll:te pa¬
ragraf, som sedermera icke kunde antagas. Detta är fullkomligt rig-
tigt. Han sade vidare att vid 1883 års riksdag regeringen insatt en
11 paragraf och att derom uppstod mycken diskussion. Jag ber att
få erinra honom, att det då icke uppstod någon diskussion om denna
11 paragraf. Riksdagen uttryckte aldrig sin åsigt, huruvida denna
paragraf var tillfyllestgörande eller icke. Det var under 1882 års
riksdag som diskussion angående den af Utskottet då föreslagna 11
§ egde rum. 1883 yttrade sig blott undertecknad och, om jag ej
missminner mig, Herr Svanberg. Jag yttrade mig blott för att hålla
frågan öppen och gjorde icke något yrkande af diskretion mot rege¬
ring och Riksdag, som önskade att få förslaget utan motstånd antaget.
Jag bibehöll, såsom sagdt, frågan öppen å min sida genom mitt ytt¬
rande i Kammaren och genom min, Lag-Utskottets utlåtande bifogade
reservation.
Han sade vidare — och deri har han rätt — att ännu har den
nya förordningen om förlagsinteckning icke trädt i kraft, ty det sker
först den 1 Januari 1885. Men han tilläde, att man icke viste, huru¬
vida erfarenheten skulle gifva vid handen att ett sådant tillägg, som
här föreslås, vore behöflig!. Deri misstager han sig helt och hållet.
Om frågan varit ny, sä hade han haft rätt, men den är mer än sekel¬
gammal. Det har under nära två sekler visat sig, att den brist, som
här är anmärkt, gjort, att förlagsinteckning icke kunnat begagnas, utan
att man tillika måst anlita hvad man kallar »underborgen». Af så¬
dan orsak har lagstiftande makten vacklat fram och åter under för¬
gångna tider; än har, såsom i 1739 års hallordning »sakrätt» i lös
egendom varit erkänd, än underkänd. Det är således en mycket gam¬
mal brist, hvars menliga verkningar visat sig under många decennier;
och redan vid 1882 års riksdag fäste jag uppmärksamheten härpå.
Att denna fråga har ansett mycket vigtig och att man känt be¬
hof af att få den anmärkta bristen afhjelpa framgår redan af Jernkon-
torets fullmäktiges yttrande den 13 Oktober 1881, deri fullmäktige,
vid behandling af komiterades betänkande angående förlagsinteckning,
uttalade samma uppfattning, eller att förslaget saknade bestämmelser,
som på något sätt tryggade förlagsgifvarens rätt, om förlagstagaren
bakom hans rygg försålde den intecknade lösegendomen. Och Jern-
kontorets fullmäktige uttryckte då den önskan att någon bestämmelse
i det syftet måtte i lagen införas.
Att frågan ansetts vigtig framgår vidare af det yttrande, som
fåbriksföreningarne i Gefle och Norrköping år 1881 afgåfvo i anled¬
ning af samma komitébetänkande. De förklarade nemligen att bestäm¬
melser borde i förordningen införas, hvarigenom en förlagsgifvare
tryggades emot att sig ovetande, genom försäljning till tredje man,
förlora hela sin erhållna säkerhet, och fabriksföreningen i Gefle ansåg,
Lördagen den 3 Maj, e. m.
5 N:o 38.
att om detta icke kunde åstadkommas, blefve förordningen af ringa Föreslaget till-
nvttfl lä9,9- M fÖT~
jjjtia. t TTi i i. i * ordningen an-
Det framgar äfven deraf, att Riksdagens Lag-Utskott under tve g°endejöriags_
på hvarandra följande riksdagar understödt samma åsigt och uttryckt inteckning.
den önskan, att ifrågavarande brist måtte blifva på något sätt afhjelpt, (Forts.)
Lag-Utskottet yttrade 1882: »det har länge anmärkts såsom en huf¬
vudsaklig brist i nu gällande lagstiftning om förlagsinteckning, att
deri saknats bestämmelse i nämnda afseende». Vid 1883 års riks¬
dag yttrade Utskottet, som i öfrigt tillstyrkte det då framlagda för¬
slaget, att Utskottet icke ansåge det i 11 paragrafen införda stadgan¬
det vara tillräckligt, hvarjemte Utskottet uttalade den öfvertygelsen,
att, derest i framtiden något lämpligt sätt att än ytterligare betrygga
förlagsgifvarens rätt skulle blifva uttänkt och föreslaget, detsamma
ock skulle vinna lagstiftande maktens bifall». Och nu säger Lag¬
utskottet att det »delar motionärens åsigt, att förlagsgifvare i de fall
som i motionen afses, verkligen kan komma att lida en oförskyld
minskning i sin rätt, hvilket lagstiftningen bör söka att förebygga.»
Det framgår vidare af den omständighet, att förlagsinteckning
sällan kunnat användas utan underborgen. Härom yttrar också Ut¬
skottet, att det funnit motionärens förslag vara egnadt att bereda en
sådan ytterligare trygghet, »hvilken är så mycket mer af behofvet
påkallad som om med skäl kan sägas, att låneformen mot säkerhet
af förlagsinteckning icke i verkligheten motsvarat sin bestämmelse,
enär sådan inteckning hittills icke annat än undantagsvis kunnat så¬
som säkerhet användas utan särskild borgen, anledningen dertill just
torde vara att söka i frånvaro af tillräckligt verksam bestämmelse i
nu förevarande syfte.» Tydligare kan väl inte ett Utskott yttra sig
om behofvet af att denna brist måtte afhjelpas.
Det framgår vidare af justitieministerns åtgärd, att på grund
af 1882 års Riksdags diskussion och förslag, afgifvet af Lag-Utskot¬
tet, insätta en 11 §, som handlar om detta förhållande, i det förslag
han aflemnade till 1883 års Riksdag, ehuru den icke är tillfyllest¬
görande.
Det framgår slutligen af den diskussion, som 1882 här fördes.
Många af de talare, som uppträdde, instämde deri, att något borde
göras. Men man var allmänt öfverens om att lagförslaget icke borde
falla endast för att denna brist komme att qvarstå. En talare här
midt emot på östgötabänken, som är stor bruksegare, yttrade, att
han erkände Lag-Utskottets bemödande att få bristen afhjelpt; men
då detta mötte motstånd från regeringen, ansåg han att förslaget borde
då antagas, sådant det var, och att bristen finge afhjelpas framdeles
genom en partiel förändring. Inom Andra Kammaren förklarade åt¬
skilliga talare, att de ansågo att hela förslaget borde fålla, om deri
icke funnes bestämmelse, som tillförsäkrade förlagsgifvaren någon sä¬
kerhet, ty att hafva ett rättsinstitut, hvaraf man icke kunde begagna
sig, tjenade icke till något.
N:0 38. 6
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Föreslaget till- Det kan val icke nekas, att när regering' och Riksdag ansett nö-
Mgjj' till för- att upprätthålla förlagsinteckningsinstitutet genom en förordning,
gåendeförlags-^enna förordning då bör vara så fullständig, att dels rättsinstitutet
inteckning, lar all den betydelse, det kan och bör ega, utan att förändra dess
(Forts.) natur, dels att industrien må kunna begagna sig af förlagsinteckning
vid förefallande behof. För närvarande har icke institutet den bety¬
delse, det kan och bör hafva; icke heller kan man begagna förlagsin¬
teckning utan fyllnadssäkerhet och på sätt, som dermed afses. Det
är tydligt, att på graden af den säkerhet, som kan beredas en förlags-
gifvare, beror hela rättsinstitutets betydelse. Lag-Utskottet har, ehuru,
erkännande, att det af mig föreslagna tillägget vore egnadt att ytter¬
ligare betrygga förlagsgifvaren, likväl ansett frågan vara af så stor
vigt, att Utskottet borde föreslå Riksdagen att genom skrifvelse
till Kongl. Maj:t öfverlemna åt regeringen att bedöma, om bristens
afhjelpande bör ske genom detta tillägg eller på annat sätt. Då denna
fråga således icke är ny; då erfarenheten gifvit vid handen, att den
anmärkta bristen är af den natur, att sjelfva rättsinstitutet icke kan
användas för industrien på det sätt, som med detsamma afses; och
då förordningen i tIfrigt är af alla, med Indika jag varit i tillfälle att
meddela mig, erkänd såsom en mycket god förordning; torde det val
icke heller vara ogrannlaga — såsom den föregående talaren påstod —
att Riksdagen hemställer till regeringen, att i detta enda fall göra för¬
ordningen komplett, hvilket den i sådant fall sedermera skulle blifva.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Bäckström: Efter som jag i denna fråga är reservant mot
Lag-Utskottets betänkande, lar jag äfven angifva orsaken dertill. Jag
anser nemligen att det är något besynnerligt^att, när man i fjol antog
en lag att träda i kraft den 1 Januari 1885, nu komma på den idén
att besluta en förändring deri. Denna Kammare brukar i allmänhet
icke vara fallen för förändringar i lagstiftningsväg och derföre för¬
modar jag nu, att, då man, som sagdt, fick en lag i fjor, man icke
redan skall vara betänkt på att göra ändringar deri och i detta ärende
ytterligare besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse, som för öfrigt är
affattad i en ganska obestämd form. Detta har varit anledningen,
hvarföre jag, för min del, icke har kunnat biträda Lag-Utskottets för¬
slag, och dä man bland reservanterna äfven har att räkna Utskottets
ärade ordförande, så hoppas jag, att denna Kammare äfven skall af¬
stå Lag-Utskottets föreliggande betänkande, hvarå jag således hos
Herr Grefven och Talmannen får vördsamt anhålla om proposition.
Herr Hasselrot: Ändamålet med det rättsinstitut, som kallas
förlagsinteckning, måste väl vara att bereda industriidkaren möjlighet
att lemna realsäkerhet för sitt behof af förlag och såmedelst undgå
att anlita endast sin personliga kredit. Detta ändamål med förlagsin¬
teckning är emellertid, så vidt jag kan förstå, så godt som tillintet-
7 N:o 38.
Lördagen den 3 Maj, e. nr
gjordt genom nu gällande lag, ty sådant stadgandet nu lyder, är all Föreslaget till-
rätt och säkerhet, som följer af förlagsinteckningen, upphäfd i och med
detsamma egaren af den intecknade egendomen öfverlåter denna till engäende yM-iags-
annan. Det ligger i sakens natur att derigenom blir den säkerhet, inteckning.
som ligger i förlagsinteckningen, helt och hållet personlig, det vill (Forts.)
säga beroende på det personliga förtroende förlagsgifvaren har till för-
lagstagaren, och när icke detta kan vara fullt godt, då måste en annan
säkerhet ställas. Faktum är äfven att för att fa en förlagsinteckning
belånad man i regeln nödgas lemna borgen såsom supplementär säker¬
het. Det ändamål, som man med detta rättsinstitut har afsett, är
således helt och hållet eller åtminstone i det väsentligaste förfeladt.
Detta har också blifvit erkändt icke blott af Lag-Utskottet, som för
ändamålet vill insätta en särskild paragraf i det förslag, som förlidet
år afgafs, utan äfven, så vidt jag minnes rätt, af en del af denna
Kammares ledamöter under den diskussion, som då fördes här öfver
detta ämne. Men man var rädd att för ett stadgande, om hvars resul¬
tat och verkan man hade olika meningar, riskera hela lagens fall och
sålunda eu återgång till det oefterrättliga förhållande, som förut gälde,
innan den nuvarande förlagsinteckningsförordningen kom till stånd.
För att fä denna lag genomdrifven gåfvo målsmännen för den mening,
som äfven jag har förfäktat, vika och åtnöjde sig med att det stad¬
gande, hvarom jag nu nämnt, fick ur lagen utgå, dock under uttryck¬
ligt uttalande af den mening att ett sådant stadgande när som helst
kunde i lagen införas, och under förhoppning att detta måtte i den
närmaste framtiden ske. Hvad här nu är föreslaget är således icke
något, som strider emot det beslut, som Kammaren så nyss som vid
förra riksdagen har fattat, utan endast en utveckling i den rigtning,
som Kammaren förut har angifvit. Det må visserligen erkännas, att
det är ganska svårt att bestämma det sätt, hvarpå man skall nå det
mål, som motionären afser, men vill man målet, nog finner man medlet,
och det förtroende hyser jag till regeringen, att, om Riksdagen begär
en lagstiftning i denna rigtning, regeringen nog kommer att framlägga
ett förslag, som blir godt. Motionären har i detta afseende gifvit en
god vägledning. Men det kan måhända icke vara rätt att för rege¬
ringen påpeka en bestämd väg, hvarpå den i detta syfte skall gå, hvar¬
före, så vidt jag förstår, Lag-Utskottet har handlat rätt, då det i detta
fäll lemnat regeringen fria händer och endast antydt den rigtning, i
hvilken Lag-Utskottet anser den ifrågasatta lagförändringen böra gå.
Jag far på denna grund förorda Lag-Utskottets förslag.
Herr Lindahl: Då denna fråga behandlades inom Lag-Utskottet,
vai’ jag bland dem, som ansågo, att man kunde bifalla och tillstyrka
det af motionären väckta förslaget. Men då detta icke blef majori¬
tetens mening i Utskottet, förenade jag mig med dem, som tillstyrkt
ifrågavarande skrifvelse. Skälet hvarföre jag, för min del, anser, att
det tillägg, som motionären har föreslagit, skulle kunna leda till det
N:o 38. 8
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Föreslaget o'M-mål, som åsyftas, är det, att ett sådant tillvägagående icke är alldeles
<rrdnin%e>/an-främmande för vår hittills varande lagstiftning. Ändamålet med detta
gående förlags-^®rslag är ju att söka bereda fordringsegaren eller förlagsgifvaren en
inteckning, större trygghet för lemnad försträckning och derigenom minska den
(Forts.) ränta, som industriidkare!! för dylikt lån eljest tär betala, ty det är
gifvet, att ränta och säkerhet stå i omvändt förhållande till hvarandra.
Redan i den nya utsökningslagen har man, på det att inteckningshaf-
varen må blifva satt i tillfälle att bevaka sin rätt och fastighetskre-
diten sålunda skyddas, stadgadt, att kungörelse om utmätningsauktion
skall ske, och om en sådan auktion icke blifvit rätteligen kungjord,
inställes försäljningen. Nu har motionären föreslagit, att ett kungö¬
rande om med förlagsinteckning besvärad egendoms öfverlåtelse till
annan person skulle ske, innan den köpeskilling, som den nye egaren
skulle betala, blifvit liqviderad samt att, om försäljning af med förlags¬
inteckning behäftad egendom icke rätteligen kungöres, liqviden skulle
inställas, och, om den lika väl sker, skulle nye egaren stånda risken.
Det är ju gifvet, att genom ett sådant tillägg kan ingen blifva lidande,
men industrien, som behöfver försträckning, kan deraf fa en ganska
stor fördel, i det att den ränta, som industriidkaren får betala, deri¬
genom blir mindre, oafsedt att, om ett sådant kungörande varder före-
skrifvet, man torde komma att hindra mången försäljning, som eljest
möjligen blefve i sveklig afsigt gjord. På grund af hvad jag sålunda
anfört finner jag, för min del, att man utan tvekan bör kunna bifalla
hvad Utskottet har föreslagit, hvarigenom Ivongl. Maj:t i händelse
något skulle vara att tillägga, får fria händer att följa den ena eller
andra vägen. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Friherre von Essen, Fredrik: Till hvad som redan blifvit yttradt
i denna fråga har jag föga att tillägga. Min åsigt ställer sig lika med
motionärens. Jag har sjelf varit i tillfälle att känna olägenheten af
den lagstiftning, som i detta hänseende förut varit gällande, och ehuru
jag icke kan neka, att olägenheten till viss grad af den nya lagen
blifvit afhjelpt, kan jag dock icke inse annat än att lagen icke verkar
till fullo betryggande, så vida icke deri införes det stadgande, som
här är ifrågasatt. Den omständigheten, att lagen så nyligen blifvit
beslutad, _ bör väl icke, såsom en eller annan talare ” här antydt,
utgöra hinder för att dess utvecklande är möjligt, då det befinnes
nödvändigt. — Eu talare på elfsborgsbänken har alldeles rigtigt an-
gifvit orsaken, hvarföre icke denna bestämmelse tillädes till den lag,
som af Kammaren i fjor antogs. Man fruktade nemligen, att genom
de olika tankar, som i båda Kamrarne uppstodo om denna sak, äfven¬
tyra hela lagen, och då industriidkarne ansågo, att det skulle vara
menligt att icke fa något beslut till ändring i en lagstiftning, som vore
så otidsenlig och olämplig, och att det derföre vore bättre att fa något
än intet, och ett stort framsteg i denna väg har blifvit gjordt. Motio¬
nären har angifvit, i hvilken rigtning han önskar att man skulle gå,
Lördagen den 3 Maj, e. in.
it N:o 38.
och, enligt mitt förmenande, synes hans förslag ganska antagligt. Men Föreslaget till¬
slå afgörandet af en sådan fråga torde en ömsesidig pröfning vara til1 for~
nyttig och nödvändig, och jag instämmer så mycket hellre i Utskottets^{|c,idcyÖV.te9S_
förslag, som jag anser, att Kongl. Maj:t bättre kan utreda och i detta inteckning.
vigtiga fall för Riksdagen framlägga förslag till en paragraf, som skulle (Forts.)
kompletera denna lag. Det kan ju icke nekas, att, om någon gren af
verksamhet i vårt land behöfver förslag, så måste det vara industrien,
och att storindustrien med dess anläggningar skall kunna lemna en
fullt betryggande säkerhet åt långifvaren i det verk, der rörelsen be-
drifves, det måste från affärens synpunkt anses vara alldeles rigtigt.
Jag tror således, att hvar och en inser, att, hvad som motionären här
har föreslagit och Utskottet tillstyrkt, är af en ganska betydande vigt
för vårt lands industri, och tillåter jag mig derföre hos Herr Grefven
och Talmannen anhålla om proposition på bifall till Lag-Utskottets •
förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets före¬
varande hemställan och sedan på afslag derå, hvarefter propositionen
på bifall till Utskottets hemställan förnyades och förklarades vara med
öfvervägande Ja besvarad.
Föredrogs å nyo och bifölls Lag-Utskottets den 23 och 26 sist-
lidne April bordlagda utlåtande N:o 55, i anledning af väckt motion
angående lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållandena mellan
kommunerna och enskilde i följd af reglering af gator, torg eller andra
allmänna platser i städer och köpingar m. fl. orter.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Första ingående
Kammarens Tillfälliga Utskotts den 23 och 26 i nästlidne månad bord-
lagde utlåtande N:o 9, angående ifrågasatta tillägg till Kongl. förord-,,,,^ 0,.ft v^t
ningen om mått och vigt den 22 November 1878. (Forts)
1 'punlden.
Herr Stråle, Wilhelm: I denna punkt har Andra Kammaren
fattat följande beslut:
»att Riksdagen, med ändring af sin, jemlikt sin underdåniga skrif¬
velse den 14 Maj 1876 angående antagandet af metriska mått- och
vigtsystemet uttalade mening, ville i skrifvelse till Konungen anhålla
att målkärl på 150 liters rymd må få justeras och vid mätning an¬
vändas under enahanda vilkor och bestämmelser i öfrigt, som i Kongl.
förordningen den 22 November 1878 angående mått och vigt i fråga
om målkärl för torra varor på 1 hektoliter är o stadgade».
N:0 38. 10
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående Första Kammarens Tillfälliga Utskott har funnit sig böra hem-
ordm e/om sta^a om bifall till det slut i frågan, uti hvilket Andra Kammaren
män och vigt. stadnar, och jag hemställer derföre, att Första Kammaren måtte besluta
(Forts.) * skrifvelse hos Konungen anhålla om sådant tillägg i Kongl. för¬
ordningen den 22 (November 1878 om mått och vigt, att det måtte
tillåtas justera ett rymdmått af 150 liter.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt Kammaren, att i skrif¬
velse skulle hos Konungen anhållas om sådant tillägg i Kongl. för¬
ordningen den 22 November 1878 om mått och vigt, att det måtte
tillåtas justera ett rymdmått af 150 liter.
Som Andra Kammaren i ämnet fattade beslut således ej blifvit
oförändradt antaget, skulle, jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § Riks¬
dagsordningen, frågan till Andra Kammaren återlemnas för att till
ny öfverläggning företagas.
2 punkten.
Herr Stråle, Wilhelm: Jag anhåller, att Kammaren hehagade
besluta att i skrifvelse hos Konungen anhålla om följande tillägg i
Kongl. förordningen den 22 November 1878 om mått och vigt:
att 100 kilogram benämnas metrisk, centner;
att 1,000 kilogram benämnas metrisk ton;
att det måtte tillåtas justera
ett vedmått om två meters längd och 2 meters höjd,
ett vedmått om 1 meters längd och 1 meters höjd,
ett kolmått om 20 hektoliter, hvilket benämnes kolläst.
t
Herr Bergström: Het torde tillåtas mig att få göra ett förslag
om tillägg, till hvad Första Kammarens Tillfälliga Utskott hemstält
och dess ordförande nu vidare föreslagit. Genom justering af ett
kolmått å 20 hektoliter, som närmast motsvarar lästen, tillgodoser man
i allmänhet behofvet inom de orter, der kolhandel förekommer. Men
inom tvenne landskap i vårt land, Nerike och Vermland, möjligen
och å en eller annan ort utanför samma landskap är ett annat kolmått
i bruk, nemligen den så kallade »stigen». Den motsvarar 24 tunnor
och är således dubbelt så stor som nuvarande lästen. Denna stig
kallas inom Nerike »storstig.» Om man nu finge justera ett mått om
40 hektoliter, närmast motsvarande en storstig och med endast omkring
11/2 kubikfot öfverstigande den nuvarande storstigen, så skulle äfven
dessa landskaps behof vara tillgodosedt. Jag vågar derföre föreslå,
att i den ifrågavarande skrifvelsen måtte göras följande tillägg:
»1 kolmått om 40 hektoliter, hvilket benämnes storstig.»
Herr Gahn: Då jag under långliga tider köpt kol inom Nerike
och kan bekräfta hvad den siste talaren uppgifvit, att man der vid
Lördagen den 3 Maj, e. m.
11 N:o 38.
köp och försäljning af träkol alltid beräknar priset efter storstigen, Angående
så ber jag dock få upplysa, att så vidt mig är bekant, det likväl <^%sr 1 fw’-
aldrig kommit i fråga att nyttja något målkärl af en storstigs eller 34 m^tt oc/t vi
tunnors rymd, emedan detta skulle blifva för stort och ohandterlig^, (Forts)
utan man begagnar målkärl på 12 tunnor, d. v. s. en läst, och räknar
två såclana på en stig. Det torde således vara öfverflödigt att inom
metriska måttsystemet införa kolmått å 40 hektoliter, ty äfven om man
i dessa orter vill vid kolhandel bibehålla beräkningen efter storstig
eller 40 hektoliter, kan mätningen ske uti ett 20 hektoliters målkärl
och 2 sådana kallas eu storstig, eller hvad benämning man der finner
för godt. Två olika stora kolstigar äro efter min uppfattning onö¬
diga och förvillande och ett målkärl om 40 hektoliter skulle sällan, om
någonsin, komma att begagnas.
Herr Bäckström: Då så välinom Vestmanland som inom Dalarne
måttet storstig om 24 tunnor förekommer, så tror jag för min del,
att det kunde vara ganska bra, om det blef ett faststäldt kolmått af
denna storlek. Skälet, hvarför det lilla måttet om 12 tunnor förr
begagnats, var det att fordom begagnade man små kolryssar, men
numera har man tagit bättre reda på körkraften och hvad den är
värd och begagnar derför stora ryssar om 24 tunnor och deröfver.
Det är bättre att hafva ett stort målkärl att mäta med än att behöfva
dela i två mindre; jag tillstyrker derför bifall till Herr Bergströms
förslag.
Herr Bergström: Villigt erkänner jag, att jag icke är nog inne
i dessa förhållanden för att tvista med en sakkunnig, men det är icke
af egen drift, som jag framkommit med mitt förslag, utan har eu
bruksegare inom Örebro län påpekat förhållandet; och jag har derefter
rådfört mig med åtskilliga bruksegare här i Kammaren, Indika ansett
det föreslagna måttet vara lämpligt och erforderligt.
Jag kan icke finna, att det vore så olämpligt, att när man köper
och säljer efter måttet storstig, äfven hafva ett sådant mått; och äfven
om det icke kan begagnas vid vanliga fall för mätning af kol, så före¬
ställer jag mig dock, att det kan användas vid t. ex. jernvägsstationer,
så att deri kan stjelpas hvad smärre mått innehålla.
Hvarför jag föreslår namnet storstig, är för att förekomma förvex¬
ling med läst, som på några ställen i landet kallas stig. Säger man
storstig, så vet hvar och en, att dermed menas två läster.
Friherre Ha milton: Äfven jag anser, att ett kolmått rymmande
40 hektoliter vore mycket tjenlig^ ty numera begagnar man i allmän¬
het vid forsling af kol mycket större kärl än den gamla lästen. Äf¬
venså får jag tillstyrka namnet storstig för att undvika de misstag
som kunna uppstå derigenom, att man i somliga provinser kallar stig,
hvad man i andra kallar läst.
N:o 38. 12
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående Herr Stjernspetz: Af den diskussion, som förevarit, synes tyd-
tillagg i för- ]]g^ åsigterna äro mycket delade. Den ene har rådfört sig med
•L&tt 'och vigt.en bruksegare, som tyckte att det borde vara på det sättet, en annan
(Forts) tyckte så och en tredje så.
Då vi hafva vigten hundra kilogram, som vanligen förkortas till
»hundra kilo» eller »kg», vet jag icke, hvarför vi skola behöfva något
särskildt namn derpå. Detta uttryck, »100 kg», är mycket enklare
och vida klarare än benämningen metrisk centner, som är lätt att för¬
blanda med vår gamla centner. Det är mycket origtigt att vilja upp¬
taga det gamla namnet på en vigtenhet och sätta metrisk framför,
för ett helt annat mått och system än det gamla.
På samma sätt är det med tusen kilogram och den derå före¬
slagna benämningen »metrisk ton». Ton är ett rent engelskt mått
och att gifva detta namn åt tusen kilogram, som är ett franskt mått,
är derföre högst oegentligt. Att genom lag bestämma sådana bruk
förekommer säkert icke i något land i hela verlden, ty dertill äro
benämningarne allt för absurda.
Hela denna förändring kommer icke att föranleda något annat
än att vårt mått- och vigtsystem inkrånglas och invecklas. Vi hafva
gamla centnern och gamla ton och veta alla, hvad detta är; så hafva
vi hundra kilogram och tusen kilogram och äro genom lag tvungna
att veta äfven, hvad det är, men få vi både gamla centnern och nya
centnern, både gammal ton och ny ton, så vet ingen, hvad det är
fråga om. Förslaget stödjer sig för öfrigt icke på vetenskapliga och
„ teoretiska och ej heller på praktiska grunder, då användningen af det
metriska systemet ännu ej är fullkomligt genomförd.
På samma sätt är det med den andra delen af förslaget att taga
vår stig och läst och gifva dem franska namn och andra mått; det
kommer icke att leda till annat än största villervalla.
På grund häraf anhåller jag om afslag å andra punkten i föreva¬
rande betänkande.
Friherre Tamm: Den siste talaren har förklarat, att det skulle
vara onödigt att införa de föreslagna benämningarna å 100 och 1,000
kilogram. Jag deremot tror, att behofvet af dem gjort sig ganska
känbart nästan öfverallt inom landet. Vid jern vägsförvaltningen se
vi, att ordet ton redan användes, ehuru det icke är infördt genom
förordningen om mått och vigt, hvilket visar, att man der verkligen
behöft ett sådant namn. Äfven för bokföringen vid våra bruk är det
af vigt att få eu större, erkänd vigtenhet än den vi förut hafva, ty
om det ock är sant, att vi hafva benämningen hundra kilogram, så
hindrar icke detta att vi vid bokföringen få ett onödigt stort antal
siffror. Jag är ej rädd, att följden af de föreslagna namnens införande
skall blifva, att man både här och annorstädes skrattar deråt, utan
jag tror, att de skola mottagas med allvar och tacksamhet. Då den
siste talaren förklarat, att vi hafva vår gamla centner, som vi känna
Lördagen den 3 Maj, e. m.
13 N:o 38.
till, så är förhållandet, att vi få icke någon gammal centner, utan Angående
meningen är, att den liksom öfriga gamla vigter skall försvinna. tillägg i för-
Angående yrkandet om införande af ett större kolmått än det afm°tt V^L
Utskottet föreslagna, nemligen ett å 40 hektoliter benämndt storstig, (Forts.)
så förekommer den oegentligheten, att i ena fallet skulle det heta en
kolläst, men i det andra blott storstig, utan att ordet kol ingår i nam¬
net, hvars hufvudord deremot olika betecknas. Redan detta vore ett
tillräckligt skäl för afslag, men dessutom är det vid kolköp alls icke
likgiltigt, om kolen mätas med ett större eller ett mindre mått, ty om
man sammanslå^ två mindre mått kol, 20 hektoliter hvartdera, i ett
större om 40 hektoliter, så blir detta icke fyldt. Detta, som visat
sig bland annat vid transporter af träkol på jernväg, beror på kolets
afstybbning och sammanpressning, när större qvantiteter komma till¬
sammans.
Jag tillåter mig yrka bifall till Utskottets betänkande med den
af Herr Stråle föreslagna förändring.
Friherre Hamilton: Om ett kolmått å 40 hektoliter blir anta¬
get, så är alldeles icke dermed sagdt, att hvar och en skall hafva
endast sådant mått, utan man kan äfven hafva mått å 20 hektoliter.
Om jag köper kol efter läst, bör jag mäta med det mindre måttet,
men om jag köper efter stig, bör jag hafva rättighet att begagna det
större måttet. Derigenom sker icke säljaren någon orätt, när det är
i enlighet med träffad öfverenskommelse.
När det är obestridligt, att i en del orter det större måttet begag¬
nas, finnes intet skäl att förneka dessa orter att hafva ett kolmått,
med hvilket de skulle kunna mäta en stig på en gång.
Jag yrkar fortfarande bifall till Herr Bergströms förslag.
Herr Hasselrot: Mot talaren på jönköpingsbänken ber jag att
fa nämna, att ehuru jag säkerligen långt mindre än han har reda på
dessa förhållanden, tror jag mig icke misstaga mig, när jag säger, att
i Frankrike benämnes 1000 kilogram eu tonneau, så att benämningen
ton å detta mått således icke är okänd. Det är sant, att den fran¬
ska ton icke motsvarar den engelska, men vi gå ju ut från det fran¬
ska systemet, och då är det ej orätt att begagna en fransk benämning.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag med Herr Bergströms
tillägg.
Herr Stjern spets:: Jag ber att ännu en gång fä nämna, att de
bestämmelser, som här äro föreslagna, icke hafva någon vetenskaplig
grund att stödja sig på, utan äro fullkomligt godtyckliga och att det
lika litet är något behof i praktiken, som påkallar dem. Hvar och en
bör väl vara så konservativ, att när hvarken praktiken eller teorien
fordrar en förändring, man icke heller vill vara med om någon sådan.
Om något verkligt behof förefunnes för dylika namns införande,
N:o 38. 14
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående hvarföre har man ej då gifvit hundra kronor en särskild benämning
tillägg i för- och tmm
kronor likaledes en särskild. Angifvandet af penningebe-
mått och vigt lopp förekommer nemligen ojemförligt oftare i alla räkenskaper och
(Forts) af handlingar än andra slags mått. I stället för att förtydliga och
förkorta uttryckssätten, komma de nya benämningarne att verka för¬
villande och förlänga desamma. Sålunda skrifva och säga vi nu t.
ex. »10,560 kilo», men efter föreliggande förslag skulle man i stället
skrifva och säga »10 metriska ton, 5 metriska centner och 60 kilo»..
I detta sätt att uttrycka sig ingår, som vi se, ett brukligt engelskt
mått, nemligen ton, ett gammalt svenskt mått, centnern, och ett nytt
svenskt och franskt mått, kilo eller kilogram. Uti ett sådant sätt att
uttrycka sig finnes ju icke rim och reson.
Den engelska ton komma vi, för resten, aldrig ifrån, ty engels¬
männen vilja icke öfvergifva sitt vigtsystem. När man talar om ton,
så är det den engelska, som menas, och vill man tala om tusen kilo¬
gram, så får man säga tusen kilogram. Om fransmännen eller våra
egna affärsmän vilja tala om en fransk ton i vissa undantagsfall, så
är det deras ensak, men icke böra vi genom lagstiftningen tvinga på
allmänheten benämningen på ett mått, hvilken egentligen betyder något
helt annat, och med hvilken förvexling lätt kan uppstå.
Hvad beträffar målkärlet å 20 hektoliter, så måste hvarje svensk
medborgare veta hvad det är, men han vet också hvad en kolläst är,
nemligen 12 tunnor, och att en storstig är 24 tunnor, men skall jag
nu gifva samma benämning åt måttet 20 hektoliter, som förut gifvits
det gamla måttet om 12 tunnor, så påstår jag, att detta i praktiken
kommer att föranleda villervalla. Af dessa skäl, och då reformen för
närvarande hvarken är nödig eller nyttig, yrkar jag fortfarande afslag.
Herr Bäckström: Den föregående talaren sade, att han så väl
som hvarje svensk medborgare visste, hvad en engelsk ton vore, nem¬
ligen 24 centner, men jag kan upplysa att det är icke 24 centner
utan 23 centner 93 skålpund. Vidare sade han, att i praktiken före¬
kom icke räkning i ton, utan i kilogram, men vid de allra flesta gruf-
vefålt i Sverige räknas nu icke i annat än ton, hvilket visar, att behof
deraf har gjort sig gällande.
Jag vill dock ej vidare sysselsätta mig med att vederlägga den
föregående talaren, utan yrkar bifall till Herr Bergströms förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grof¬
ven och Talmannen att derunder yrkats:
l:o af Herr Stråle, att Kammaren måtte besluta, att i skrifvelse
skulle hos Konungen anhållas om följande tillägg i Kongl. förordnin¬
gen den 22 November 1878 om mått och vigt:
att 100 kilogram benämnas metrisk centner;
att 1,000 kilogram benämnas metrisk lön; samt
att det måtte tillåtas justera
Lördagen den 3 Maj, e. m.
15 N:o 38.
ett vedmått om två meters längd och två meters höjd, ett Angående
vedmått om en meters längd och en meters höjd, äfvensom ett tilja99 4 M-
kolmått om tjugo hektoliter, hvilket benämnes kolläst; matt vigt
2:o af Herr Bergström, att Herr Stråles förslag skulle godkännas (ports)
med tillägg, näst efter ordet »kolläst-», af orden: »och ett kolmått om
fyratio hektoliter, hvilket benämnes storstig;» samt
3:o att Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan skulle
afslås.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förkla¬
rades propositionen på bifall till Herr Bergströms yrkande vara med
öfvervägande ja besvarad.
Jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § Riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tilltalliga Utskotts den 23 Angående
och 26 sistlidne April bordlagda utlåtande N:o 10, i anledning af väckt enskilda telo
fråga om framställning till Kongl. Maj:t rörande vilkoren för enskilda fonledninyars
telefonledningars uppsättande på viss mark. uppsättande.
Herr Stråle, Wilhelm: Inom Utskottet hafva alla ledamöter
varit ense derom, att man icke borde hos Kongl. .Maja anhålla om
någon ändring i den utfärdade förordningen af den 20 April 1883,
men om och på hvad sätt man skulle affatta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, derom voro meningarna skilda. För min del är jag så varm
vän af telefonen, som någon kan vara, men jag är äfven en vän af tele¬
grafen. Det har, på sätt jag i min reservation meddelat, blifvit upp¬
lyst, att flertalet af statens telegrafstationer icke bära underhålls- och
driftkostnaderna, men genom öfverskottsmedel från andra stationer har
bristen hitintills kunnat fyllas. Om nu de mera inbringande telegraf¬
stationerna skulle komma att genom konkurrens med telefonerna för¬
lora så mycket, att de icke kunde lemna det tillskott, som de nu
lemna, skulle följden blifva, att en mängd smärre telegrafstationer för¬
svunne. Mången kan vara af den meningen, att telefonen på kortare
sträckor skulle kunna ersätta telegrafen, derom vill jag icke yttra mig,
men jag vågar påstå, att för längre afstånd kommer telegrafen ovil¬
korligen att blifva nödvändig, och jag tror icke, att det skulle vara
nyttigt för den allmänna rörelsen och näringarna, om telegrafen, sär-
skildt med afseende på längre distanser, ej skulle kunna fortsätta sin
verksamhet.
1883 års kungörelse har, så vidt jag vet, af Kongl. Maja blifvit
på det sätt tillämpad, att koncession i många fall gifvits, men der en
bestämd konkurrens skulle följa mellan telefonen och statstelegrafen,
har koncession nekats. Ett exempel derpå vill jag anföra. Ett bolag
sökte att få anlägga telefonledning mellan Stockholm och Upsala.
N:0 38. 16
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående
vilkoren för
enskilda tele¬
fonledningars
uppsättande.
(Forts.)
Detta har Kongl. Majt nekat. För min de! tror jag, att det vore
lyckligt, om eu telefonledning till Upsala kunde komma till stånd och
fördelarne deraf äro så stora, att det nog icke är lätt att i längden
hindra det.
Om man vill opinera i denna fråga, föreställer jag mig, att man
äfven bör påpeka, huru man tänkt sig, att telegrafen fortfarande må
ega bestånd. Detta kan ske på flera sätt. Ett sätt vore, att om ett
enskildt bolag finge anlägga telefonledning mellan t. ex. Stockholm
och Upsala, af detta bolag fordra, att det erlade en afgift till staten,
hvilken då kunde användas till understöd åt telegrafverket, om så
behöfdes. En annan utväg vore, att Telegrafstyrelsen sjelf, om den
eger tillräckligt förlag, anlade telefonledning, och sålunda konkurrerade
med sig sjelf; men deraf kunde möjligen uppstå förlust, som vore
svår att på förhand beräkna. En tredje utväg vore, att Kongl. Maj:t
medgåfve koncession, men förbehölle sig rätt att efter viss tid fa in¬
lösa telefonanläggningen mot ett visst pris. Att nu, utan att påpeka
någon utväg att kunna tillgodose statstelegrafen, när den kommer i
konkurrens med telefonledningar, eller antyda möjligheten deraf, att,
om behofvet det påkallar, Riksdagen vore villig understödja telegraf¬
verket, begära att Kongl. Maj:t skulle »fasta hufvudsakligt afseende
på befordrandet af denna nyttiga uppfinnings utbredande på billigaste
vilkor», tycker jag icke vara rätt.
Jag har härmed sökt visa syftet med min reservation, men gör
icke något yrkande.
Herr Hasselrot: Då jag varit förhindrad att deltaga i den
slutliga behandlingen af ärendet i Utskottet, vill jag nämna, att
jag biträder den reservation, som afgifvits af Herr Fosser, och då
han nu är föi'hindrad att här försvara sin reservation, har jag ansett
mig böra yttra några ord till försvar derför. Jag tillåter mig
att i Kammarens minne återföra, hvad motionären har begärt. Han
begär: »att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med eu underdånig
anhållan, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga sådana förändringar i för¬
ordningen af den 20 April 1883, att de deri stadgade hinder, svårig¬
heter och omgångar måtte så mycket som möjligt undanrödjas, på det
att omfattande telefonförbindelser må kunna utveckla sig till fromma
för landets handel och industri.»
Han har sålunda begärt undanrödjande af de hinder, svårigheter
och omgångar, som äro stadgade i Kongl. förordningen den 20 April
1883. Denna förordning stadgar: »att å kronans mark eller inom
området för allmän landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som
åtnjuter förbindelse med statens telegrafnät, icke må af enskild person
eller bolag upprättas telegraf-, telefon- eller likartad förbindelse, så
framt Kongl. Maj:t icke dertill lemnat nådigt tillstånd.»
Jag vågar sålunda påstå, att det enda hinder, den enda omgång,
den enda svårighet, som denna Kongl. förordning stadgar, är, att
Lördagen den 3 Maj, e. m.
17 N:o 38.
man måste begära tillstånd till att anlägga telefonledningar å sådan Angående
mark, hvaröfver kronan har besittnings- eller eganderätt. Detta anser
jag icke vara för mycket begärdt. Det lärer väl icke rimligen kunna yanledning ars
sättas i fråga att få utan tillstånd anlägga sådana ledningar, än öfver uppsättande.
landsvägar, än öfver jernvägar, som staten byggt, och att, som niotio- (Forts.)
nären synes i motionen hafva ifrågasatt, åtnöja sig med Konungens
Befallningshafvandes tillstånd, kan jag icke anse lämpligt, ty i fråga
om tillstånds beviljande bör göra sig gällande en viss princip öfver
hela landet och öfverlemnas pröfningen åt 24 landshöfdingar, så blir
tillämpningen vexlande och osäker, men öfverlemnas den åter till
Kong! Maj:t, så blir det eu genomgående princip, som kommer att
göra sig gällande vid ansökningarnes pröfning. Jag kan således icke
för min del tillstyrka, att tillstånd att gorå sådana anläggningar bör
meddelas af någon annan, än Kongl. Maj:t. År åter så förhållandet, så sy¬
nes mig att den Kongl. förordningen icke lemnar tillfälle till någon an¬
märkning. Utskottet har icke heller så uppfattat saken, utan har före¬
slagit något helt annat, än hvad motionären har begärt, åtminstone
uttryckligen. Utskottet har nemligen föreslagit, att, utan någon för¬
ändring i denna Kongl. förordning, Riksdagen skulle till Kongl. Maj:t
ingå med begäran derom, att vid den pröfning, som tillkommer Kongl.
Maj:t, mera afseende måtte fästas vid nyttan af telefonanläggningar,
än vid telegrafverkets nytta. Det är, så vidt jag förstår, något helt
annat än motionären ifrågasatt. Men äfven detta, som Utskottet före¬
slagit, anser jag vara olämpligt att besvära regeringen med. Mig ve¬
terlig har i intet fall, som hittills förekommit, något olämpligt hinder
för sådana anläggningar egt rum. Det är nu tydligt, att så länge
telegrafverket består såsom ett statens verk, måste i någon mån hän¬
syn tagas till dess intresse och fortfarande bestånd. Dermed har jag
icke sagt, att detta behöfver vara hufvudsakligen bestämmande, utan
man kan mycket väl fästa hufvudsakligt afseende vid den nytta och
det gagn för industrien, som vinnes genom telefonanläggningar, men
jag är förvissad, att regeringen icke skall frånse denna synpunkt, utan
med jemnt afvägande af förhållandena i afseende på telegrafverket, å
ena sidan, och telefonledningarna, å den andra, se till att utvecklingen
eger rum så fort och så lämpligt, som ske kan; och då intet enda
exempel blifvit anfördt på, att regeringen missbrukat den makt,
den eger, så kan jag icke annat än yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan.
Herr Stråle, Wilhelm: Då jag nyss hade ordet, förglömde
jag att anmäla hurusom motionären uti förevarande ärende anmodat
mig meddela Kammaren, att han icke kunnat infinna sig vid detta
sammanträde i följd af ett hinder, som han icke kunnat undanrödja.
Friherre von Vegesack: Då motionären icke är närvarande och
jag icke hört, att någon af Utskottets ledamöter har försvarat den
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 38. 2
N-.O 38. 18
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående åsigt, som framgår af Utskottets betänkande; då jag fullkomligt delar
enskilda tele- mot'onärens mening, när lian yttrar: att det väl kunde anses för
fanledning ars gifvet att inom få år ej allenast nästan hvarje telegraf- och jernvägs-
uppsättande. station komme att utgöra en central telefonstation för den omgif-
(Ports.) vande nejden, utan ock att telefoner komme att förefinnas vid
hvarje bruk, större fabrik och egendom; samt då jag äfven instäm¬
mer i hvad Utskottet säger: »att staten ej bör uppträda med
sådana verksamma hinder emot telefonanläggning, som en allt för
ensidig eller sträng tillämpning af Kongl. förordningen den 20
April 1883 medgifver, och som redan på några ställen inom landet
blifvit använda»; så yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Grefve Strömfelt: Jag har nu fått en direkt uppmaning att
uppträda och försvara Utskottets utlåtande; annars hade jag tänkt
att ännu vänta något dermed, för att höra på de vidare anmärknin¬
gar, som möjligen under diskussionen kunde komma att framställas.
Såsom herrarne af utlåtandet finna, har den inom Kammaren
väckta motionen åstadkommit ibland Utskottets fem ledamöter tre
olika meningar. Det var således att befara, att äfven inom Kamma¬
ren många olika meningar skulle göra sig gällande.
Jag tror, att den första fråga man måste göra sig vid bedömande
af föreliggande motion och utlåtande är, om telefonens användande
kan blifva eller måhända redan är af vigt och betydelse för all in¬
dustri eller blott för någon särskild art deraf. För min del har jag
aldrig hört annan mening, än att telefonen är en den vackraste och
nyttigaste uppfinning, som, vidare utbredd, slutligen, åtminstone på
kortare afstånd, måste blifva så godt som oumbärlig för all industri,
näringar och affärslif, icke minst för jordbruket, såväl det större, som
det mindre. Säkert är, att om eu kommun — jag talar icke om en¬
skilda jordbrukare — kan skaffa sig förbindelse medelst telefon till
angränsande affärsstad eller städer, så skall derigenom hvarje hemman,
hvarje mindre jordbruk kunna skötas billigare, än som nu är fallet;
dess brukare besparas åtskilliga tidsödande och kostsamma landsvägs¬
transporter, besparas förlustbringande försäljningar och köp. För
(lera af herrarne, som bo på landet torde knappast något bevis här¬
för behöfva anföras. Man torde således kunna påstå, att telefonen
är och kan blifva till nytta för all slags industri.
Då blir den andra frågan: är det billigt eller ens rätt att, när
eu sådan nyttig uppfinning börjar utveckla sig, staten genast skall
uppträda hindersamt deremot. Motionärens mening har varit en an¬
nan och Utsko.ttets pluralitet har delat den. Men jag vågar äfven
påstå, att tusen sinom tusen medborgare i detta land hysa samma
åsigt. Jag grundar denna min uppfattning på de känslor, med
hvilka förordningen af den 20 April 1883 i allmänhet mottogs.
Dessa voro en blandning af bekymmer och harm; icke derför att
Lördagen den 3 Maj, e. m.
19 N:o 38.
regeringen vill förbehålla sig pröfningsrätt, när en telefonledning Angående
skulle dragas öfver sådan kronans jord, som hon sjelf förvaltar, eller vil^°ren f°r
uppsättas på allmän landsväg, som ju utan allt tvifvel står under all-folildningars
män kontroll, utan derför, att man befarade, att förordningen icke 'uppsättande.
skulle kunna undgå att leda till mannamån; och mannamån har ock (Ports.)
blifvit följden, ty det kallar jag mannamån, att den ene jordbrukaren
eller kommunen efter ansökning fått tillstånd, medan, ett par mil der¬
ifrån, en annan granne eller kommun nekats tillstånd, utan uppgifvet
skäl. Vidare derför, att man befarade att förordningen skulle lägga
stora svårigheter i vägen för den nyttiga uppfinningens utveckling
och utbredande. Äfven detta har besannat sig, alldenstund af in¬
komna ansökningar under en tid af omkring åtta månader 33 procent
blifvit afslagna. Än vidare derför, att man antog att den skulle
medföra ganska stora orättvisor, Gifven detta har besannats, ty det
har visat sig, att de personer, hvilka grep o sig hastigt an och utan
tillstånd eller ansökan anlade telefonledningar öfver kronans mark, på
allmänna landsvägar, ja på kungsvägar, de ta nu ostörda hafva sin
anläggning qvar och hafva sålunda kommit i en förmånlig undantags¬
ställning till andra, hvilka icke skyndat sig eller kunnat göra anlägg¬
ningar före tillkomsten af förordningen. Äfven derför att förord¬
ningen var för rättskänslan, rättsmedvetandet i hög grad upprörande.
Det är nemligen bekant, hurusom staten genom en statsinstitution,
jernvägarne, på ett mycket känbart sätt och ganska ofta konkurrerar
med enskilde personer. Jag vill t. ex. anföra Norrköping. Så fort
nattbåtarne dit bölja, sänker staten sitt biljettpris på jernvägen med •
25 %, säljer tur- och returbiljetter för 8 dagar; men så fort natt¬
båtarne sluta, höjas prisen åter. Samma förfarande eger rum med
person- och godstrafik på andra håll. Detta är åtgärder, som jag
icke klandrar, men det upprörande ligger deri, att när staten gör på
detta sätt, så uppträder staten på samma gång, då en nyttig uppfin¬
ning håller på att utveckla sig, och lägger hinder i vägen derför, på
grund af en befarad, men icke i något fall bevisad konkurrens med
en annan statsinstitution — telegrafverket.
Man tänker eljest, att hvad som gäller för den enskilde, gäller
äfven i viss mån för staten; man tror, att när A på lagligt sätt be¬
handlar B, så skulle ock B på samma lagliga sätt få behandla A;
men så har icke regeringen ansett förhållandet böra vara; förordnin¬
gen har verkat annorlunda.
Ofvergår jag nu till en jemförelse mellan telefonväsendets utveck¬
ling i de länder, der detta fått ske oberördt af statens inblandning,
och huru utvecklingen egt rum, der staten öfvertagit telefonväsendet
såsom monopol, så finner jag, efter de uppgifter, som kommit mig
tillhanda, att i Wien finnes det en apparat på 3,000 invånare, i
London en på 1,000 i Berlin en på 1,000, i Paris en på 700 — i
dessa länder har staten öfvertagit eller beherrskar telefonväsendet.
Jag vill äfven nämna, att i London var förhållandet sämre förut, men
N o 38. 20
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående
vilkoren för
enskilda tele¬
fonledningars
uppsättande.
(Forts.)
der har staten funnit fördelaktigt att ingå öfverenskommelse med de
enskilde. I Stockholm deremot, der telefonanläggningar hittills lem-
nats fria, hafva vi en apparat på 60 invånare. Detta är en orimlig
skilnad.
Nu har telegrafverkets chef, i det yttrande han hade i Kamma¬
ren vid remissen af denna motion, sagt, att telegrafverket erbjuder
sig att öfvertaga anläggandet af telefonledningar. Det har likväl vi¬
sat sig, att när telegrafverket skall öfvertaga anläggandet efter det
pris, som chefen då uppgaf, så blir det så dyrt, att många derföre
måste afstå från sådana anläggningar. I Andra Kammarens Utskott
har gjorts en utredning häröfver. Der omtalas en rätt stor telefon¬
ledning, som kostade hvaije delegare 48 kronor 67 öre om året. På
samma gång visas det, att, om telegrafverket skulle hafva öfvertagit
anläggningen, den årliga afgiften belöpt sig till 200 kronor, alltså 400
procent af kostnaden för den enskilda anläggningen. Då är det till¬
lika att märka, att i förra fallet tillhör telefonledningen de enskilde,
i senare fallet staten. Det är således klart, att om telegrafverket
skulle öfvertaga dessa anläggningar, så blefvo de afskräckande dyra,
och detta skulle säkert förhindra många nya att komma till stånd.
Vidare finnes det ett skäl till emot att telegrafverket skall öfver¬
taga anläggningarne. Jag tog mig friheten fråga chefen för telegraf¬
verket: om staten skulle öfvertaga dessa anläggningar, hvart ledas då
trådarne? Jo, till telegrafstationen, blef svaret. Får då allmänheten
gå upp dit och tala, frågade jag? Nej ingalunda, svarade lian. Då
frågade jag: hvad har den enskilde för nytta af att få telefonlednin¬
gar till affärsstäderna? Jo, svarar man, han kan gå med några tele¬
gram till telefonstationen och derifrån tå dem befordrade. Men då är
ju för den enskilde hela ändamålet förfeladt. Hans hufvudsakliga
gagn af telefonledningen, särskildt från landet, är att fa tala med af¬
färsmännen i städerna. Detta skulle icke gå för sig, om telefonen
leddes in till telegrafstationen. Herrarne finna häraf, att om staten
skulle öfvertaga anläggandet och leda in telefonen från landet till sin
telegrafstation i staden, så är största vinsten af en sådan ledning
borta, och derföre komma naturligen en massa telefonledningar icke
till stånd. Så kommer afgiften till, men derom har jag förut talat.
Går jag nu öfver till Utskottets ärade ordförandes reservation,
så finner jag att han yttrat i första punkten: »Efter mitt omdöme
bör frågan om rättighet för enskild man att anlägga telefonledning
på allmän mark icke från statens synpunkt afgöras utan all hänsyn
till statens telegrafverks underhåll och utveckling.» Ja, detta har Ut¬
skottet icke förnekat. I Utskottets förslag till skrifvelse ligger ingen
antydan om, att icke regeringeneger rätt och bör ega rätt att pröfva detta.
Men om jag ser på den begäran, som reservanten velat framställa i sitt
skrifvelseförslag, nemligen: »att, vid pröfning jemlikt förordningen den
20 April 1883 af ansökning om telefonledning emellan städer eller på
landsbygden, Kongl. Maj:t, äfven om koncessionen skulle anses komma
21 N:0 38.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
att medföra minskning uti statens telegrafverks inkomster, täcktes Angående
tillse om och på kvitta vilkor ansökningen må kunna hi fallas»; & J^lMa teL
synes det mig, likasom det liar synts Utskottets pluralitet, att en sa- fanledning ars
dan begäran egentligen icke afser någonting annat, än hvad man må- uppsättande.
ste antaga att Kongl. Maj:t gjort, gör och framdeles kommer att göra (Forts.)
vid all pröfning af ifrågavarande ansökningar. Jag kan icke föreställa
mig, att Kongl. Maj:t pröfvat en koncessionsansökan, utan att han
dervid har tänkt icke blott på möjlig minskning i statsverkets inkom¬
ster, utan äfven på, »om» icke på något »vilkor» den enskilda telefon¬
anläggningen ändock skulle kunna medgifvas. Annars får jag säga,
att regeringen icke motsvarat de billigaste anspråk, som allmänheten
kan hafva rätt att ställa på henne i denna fråga. Utskottet tog der¬
före för gifvet, att hvad som egentligen i detta skrifvelseförslag inne-
hälles, det har Kongl. Maj:t redan iakttagit.
Hvad den sista reservationen, den af Herr Fosser, beträffar, så
är han sjelf nu frånvarande, men hans runor hafva bär blifvit förda
af en annan ledamot af Utskottet, hvilken åter icke var närvarande
vid frågans föredragning. Herr Fosser säger, att 1883 års förordning
icke lägger några hinder i vägen för telefonledningars anbringande,
derföre har han ock kommit till det resultat, att ingen skrifvelse be-
höfves. Han anser då, att förordningen icke verkat hindersamt, när
en tredjedel af alla ansökningar blifvit afslagna. Det har synts
Utskottet tvärtom.
Utskottets majoritet ansåg motionen icke vara så affattad, att
Utskottet, som sjelf icke eger motionsrätt, kunde göra något direkt
»förslag» till ändring i förordningen. Utskottet ansåg ock, att Kongl.
Maj:t hade i vissa fall full rätt att pröfva ansökningarna. Äfvenså
ansåg Utskottet, att ett upptagande af sjelfva motionens innehåll i
skrifvelsen må hända vore stridande mot vanlig ordning, i det man
sålunda skulle inkomma till regeringen med hemställan om förändring
i förordningen utan att uppställa något förslag till sådan förändring.
Derför stannade Utskottet vid det slut, hvartill syftet i motionen för¬
anledde, nemligen, att begära, att Kongl. Maj:t måtte lästa hufvudsak-
ligt afseende vid telefonens, denna nyttiga uppfinnings utbredande på
Ulligaste vilkor. 1 detta förslag ligger icke något upphäfvande af
regeringens rätt till pröfning, deri ligger, om Riksdagen antager det¬
samma, endast en uttrycklig önskan, att regeringen måtte lasta så
mycket afseende vid den nyttiga uppfinningens utbredande, att hon
låter mindre betänkligheter falla.
Då nu Andra Kammarens Tillfälliga Utskott, som har haft att
behandla en ordagrant lika skrifven motion, som den, hvilken här
blifvit väckt, kommit till samma resultat, fast på andra vägar, så lig¬
ger deri ett kraftigt stöd för förslagets antagande. Jag hoppas då
att Kammaren af intresse för våra näringar, särskild! jordbruket, vill
bifalla det skrifvelseförslag, hvarom Utskottet gjort hemställan och
till hvilket jag yrkar bifall.
N:o 38. 22
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående Friherre Hamilton: Jag finner det alldeles naturligt, att, när
enskilda tde- ^essa telefonanläggningar först böljade upprättas, regeringen skulle
fonledningars söka skydda statens telegrafinrättningar från den skadliga konkurrens,
uppsättande, som befarades derigenom möjligen kunna komma att uppstå. Men
(Forts.) det finnes en mängd telefonanläggningar, som icke kunna skada tele¬
grafverket. Så t. ex. finnas sådana, som äro förenade med telegrafen
å jern vägsstationer eller i städerna samt derifrån gå till den närlig¬
gande landsbygden. Med afseende på dessa anläggningar, anser jag,
att det hinder, som lägges på dem genom den princip, som tillämpas
i den ifrågavarande Kongl. förordningen, är ganska väsentligt och
alls icke tjenar till att gagna telegrafverket. Om också sj elfva för¬
fattningens ordalydelse ej synes lägga så stora olägenheter och hinder
i vägen för dem, så blir det dock förhållandet vid författningens till¬
ämpning; ty om jag, i stället för att få följa landsvägen utefter, skall
söka komma öfverens med en mängd jordegare att få sätta upp stol¬
par på deras mark, så kan det hända, att någon af dessa nekar, och
då går hela anläggningen om intet.
Det är nu emellertid mycket möjligt, att telefonledningar kunna
framdeles ifrågakomma att anläggas äfven på långa afstånd, och då
uppstår naturligtvis konkurrens med statens telegrafverk. Om så sker,
då är det rätt och billigt att regeringen ser på statens affär, såsom
egare af telegrafen. Men skulle, såsom icke är osannolikt, visa sig,
att telefonledningar kunna med fördel begagnas på långa afstånd, då
föreställer jag mig, att staten måste underkasta sig den uppoffring,
som följer deraf, att telegrafverket icke kommer att bära sig så väl.
Detta får staten underkasta sig för att gifva den enskilde den större
fördel, som vinnes genom direkta samtal genom telefon emot att blott
få meddela sig i kortfattade telegram, hvilka, som vi veta, allt för ofta
missförstås och misstydas.
Att regeringens befattning med ifrågavarande ärende skulle leda
till enhet och dertill, att en viss princip komme att tillämpas, det
skulle man nog kunna hoppas, men för den, som står utanför ären¬
denas behandling, men ändå följer saken med intresse, förefaller det
obegripligt, hvarföre den ene fått tillstånd, men den andre vägrats
sådant, fastän man icke kunnat finna några olika omständigheter i de
båda fallen.
Jag tror derföre att det är af största vigt, då jag icke vill för¬
neka regeringen pröfningsrätt, att dock måtte uttalas af Riksdagen
den åsigt, som gjort sig gällande i Utskottets förslag, hvartill jag
härmed får yrka bifall.
Herr Bäckström: Det har väckt ett visst uppseende i landet,
att regeringen stundom nekat anläggning af telefonledningar utefter
landsvägarne och öfver kronans mark. Jag vill för min del icke klan¬
dra regeringen härför, ty jag förmodar, att regeringen gjort det af
fruktan att minska telegrafverkets inkomster. Men just derför är det
Lördagen den 3 Maj, e. m.
23 N:o 38.
synnerligen lämpligt för Riksdagen att nu uttala sin åsigt i frågan. Angående
Det har talats mycket om nyttan af telefonanläggningar, och den kan
väl svårligen någon bestrida; jag för min del vågar påstå, att om fonie(gnmgars
äfven telegrafverket skulle lida sådant afbräck i sina inkomster, att uppsättande.
dessa ej längre räckte till att betacka utgifterna, så vore det dock en (Forts.)
utmärkt affär för staten att få nutidens största uppfinning bragt till
användning snart sagdt öfver hela landet utan några särskilda uppoff¬
ringar från statens sida. De enskilda bolagen böra kunna dessutom åstad¬
komma telefonledningar billigare än staten, och synes mig derföre lämp¬
ligast, att deras utförande lemnas åt den enskilda företagsamheten.
Här har en talare på elfsborgsbänken nämnt, att enda svårig¬
heten man hade för att fa göra en telefonanläggning vore att ingå
till Kongl. Maj:t med begäran om tillstånd. Jag försäkrar, att hade
det icke varit någon annan svårighet än den, så hade motionen icke
blifvit väckt, tv det är icke nog att begära, utan man behöfver ock få
tillstånd, och sådant har flera gånger blifvit vägradt, hvaraf missnöje
uppkommit. Jag vill, såsom jag redan sagt, alls icke tillskrifva re¬
geringen fel härför, emedan den naturligtvis främst sett på telegraf¬
verkets intresse.
Jag vill icke uppehålla Kammaren längre utan yrkar bifall till
Utskottets hemställan.
Herr Nordlander: Jag anser mig skyldig att i en fråga, som
så nära berör telegrafverkets intressen, yttra några ord för att möj¬
ligen kunna lemna några upplysningar och en behöflig utredning. Det
har redan af en talare framhållits, hurusom motionärens ursprungliga
förslag i väsentlig mån blifvit modifieradt i Utskottet. Hvad motio¬
nären talat om hinder och svårigheter, som skulle blifvit af Kongl.
Maj:t stadgade i fråga om enskilda telefonanläggningar, har Utskottet
helt och hållet frångått. Utskottet uttalar endast den åsigt, att tele¬
fonanläggningar böra vara fullkomligt fria och fa åstadkommas på
möjligast billiga vilkor.
Jag ber nu till en början att fa redogöra för de förhållanden,
som i afseende på telefonväsendet ega rum i främmande land, och
hoppas kunna visa den ärade Kammaren, att de billigaste vilkor för
telefonanläggningar redan förefinnas i vårt land. Redan från telegraf¬
verkets första uppkomst hade inom de flesta civiliserade länder staten
förbehållit sig monopol på dessa anläggningar, och det väckte icke
det ringaste motstånd för staten, att taga en sådan regalrätt, ty den
var förut redan känd och erkänd i fråga om postväsendet, och man
fann att det låg ganska nära, att det ena kommunikationsväsendet var
likstäldt med det andra i detta afseende. När nu denna märkvärdiga
uppfinning, som benämnes »telefon», kom till stånd och fann sin an¬
vändning, var det naturligt, att telegrafstyrelserna skulle hafva sig ange¬
läget att tillse, huru vida och i hvad mån en obegränsad utveckling af
telefoninrättningarne skulle för telegrafverken vara ändamålsenligt. De
N:o 38. 24
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående stater, ganska få till antalet, som icke redan från början af telegraf-
vilkoren för verkets inrättande hade regalrätt i afseende å ntöfvandet af denna
f>rf> e k i in (i t p! c — _ _ o
fanledningars verksamhet, skyndade sig att fa denna sak ordnad genom lagstiftning,
uppsättande, och bland desse var äfven vårt närmaste granland Norge, som redan
(Forts.) för två år sedan fick genom lag faststäld statens allena rätt till anläg¬
gande af telegraftelefon och dylika inrättningar. Sedan denna sak väl
var ordnad, blef det fråga om, på hvad sätt staten skulle begagna sin
rätt att utöfva telefonverksamheten. I det afseendet var det endast
två länder, som bestämde sig för att staten skulle sjelf taga telefonverk-
samheten om hand. Dessa länder voro Tyskland och Schweiz. Hvad
Schweiz vidkommer, var det icke strax från början bestämdt, att staten
skulle taga denna verksamhet om hand, utan man gaf verkligen kon¬
cession åt ett enskildt telefonbolag i Ziirich, men det befans snart vara
nödvändigt att icke vidare lemna sådan koncession. I Tyskland be¬
stämdes afgiften redan från början till 200 mark för telefonförbindel¬
ser intill 2 kilometer, och 50 mark för hvarje kilometer deröfver. I
Schweiz, som kom l1/2 år senare med statens öfvertagande af telefon¬
väsendet, ansåg man sig kunna sätta lägre afgifter. Dessa bestämdes
nemligen der till 150 francs för de två första kilometerna och 50
francs för hvaije kilometer deröfver. Jag torde få begagna detta ögon¬
blick för att göra en jemförelse mellan dessa nu nämnda afgifter och
vårt svenska telegrafverks fordringar för dylika anläggningars utfö¬
rande. Nämnde verk fordrar 80 kronor för de 2 första och 20 kro¬
nor för hvarje Överskjutande kilometer. Herrarne behagade då finna,
hvilken högst väsentlig skilnad förefinnes i vilkor, som i det fallet
blifvit af svenska telegrafverket uppstälda, emot de ofvannämnda i
SchAveiz och Tyskland.
I öfriga länder ansåg man, att statens telegrafverk Ansenligen
skulle sysselsätta sig med telefonanläggningar, men icke uteslutande
taga dem om hand, utan öfverlemna detta till den enskilda företag¬
samheten. För rätten att göra dylika anläggningar hafva regeringarne
bestämt vilkor. Jag har fått fullständig del af sådana koncessions-
vilkor, som genom regeringsdekret blifvit bestämda i åtskilliga länder:
Belgien, Frankrike, Italien, Spanien och Österrike. Det kan natur¬
ligtvis icke falla mig in att trötta den ärade Kammaren med en redo¬
görelse för dessa koncessioner, men jag torde dock få med några ord
redogöra för hufvudgrtindema, på- det herrarne må kunna finna, att
de vilkor, på hvilka enskilde kunna göra telefonanläggningar, i Sverige
äro ojemförligt mycket lindrigare än i något annat land. Jag skulle
derför bedja att få nämna några ord om hufvudgrunderna för koncessio¬
nerna i ett af dessa många länder, och jag väljer dervid företrädesvis
Belgien dels derför, att dessa vilkor äro de, som senast blifvit fram-
stälda, nemligen under det sistförfluten året, dels derför, att dessa kon-
cessionsvilkor i sjelfva verket äro de billigaste af alla, hvarom jag varit
i tillfälle att taga kännedom. Regeringen beviljar i Belgien konces¬
sion på en bestämd tid af högst 25 år, och koncessionen innefattar icke
Lördagen den 3 Maj, e. m.
25 N:0 38.
något uteslutande »privilegium för koncessionären. Efter koncessious- Angående
tidens utgång blir staten egare till ledningen utan att derför behöfva ens^^a (e;e_
lemna någon ersättning till koncessionsinnehafvaren. fonledningars
Staten är äfven berättigad att efter 10:de året inlösa telefonnätet uppsättande.
och öfvertaga koncessionärens rättigheter gent emot abonnenterne. (Forts.)
Vid sådan inlösen erhåller koncessiorfären för den tid, som återstår af
koncessionen, en årlig ränta, motsvarande medelbeloppet af netto¬
vinsten under de tre sista åren, ökadt med 15 procent såsom premie.
Koncessionären lår icke sätta abonnenternes årsafgifter högre än
till 250 francs för ledning inom 3 kilometers afstånd från telefonnätets
centralstation med tillägg af 50 francs för hvarje kilometer derutöfver.
På telefonbyråar, öppna för allmänheten, lar taxan icke sättas högre
än 50 centimer för 10 minuters samtal. Abonnenter erlägga ingen
afgift, då de begagna dessa byråar.
Det åligger koncessionären att, då regeringen sådant fordrar, för¬
ändra ett i luften anlagdt telefonnät till underjordiskt. I sådant fall
har dock koncessionären rättighet att höja abonnentsafgifterna med
50 francs. „ . . _
Koncessionären erlägger till staten eu årlig afgift af 5 francs för
hvarje abonnent samt dessutom 50 francs för hvarje offentlig telefon¬
byrå. „
För öfrigt innehåller koncessionsdekretet en mängd detaljerade
bestämmelser rörande statens rätt att genom vederbörlig myndighet
öfvervaka telefonanläggningarne, meddela föreskrift om förändringar
deri, granska räkenskaperna, bötfälla för underlåtenhet att fullgöra
gifna föreskrifter o. s. v.
Det är, som jag hade den äran nämna, de senast faststälda vil¬
dren för koncessioner till telefon anläggningar, och med dessa vilkor
har allmänheten funnit sig tillfredsstäld. Som herrarne hehagade finna,
äro de högst väsentligt drygare än de, som förekomma hos oss och
som från statens sida icke äro några vilkor, ty i Sverige är telefon-
väsendet fullkomligt fritt. Jag vågar påstå, att det hos oss icke finnes
någon inskränkning i afseende på enskild mans rätt att anlägga tele¬
fonledningar med undantag deraf, att han icke härvid får beträda..så¬
dan mark, på hvilken han icke har att gorå. Således måste det före¬
komma ganska märkvärdigt, att vid sadant förhållande det kunnat
talas om, att telefonväsendets utveckling i Sverige på något verksamt
sätt skulle vara hindradt från statens sida; tvärtom är det till den
grad fritt och lösgifvet, att det till och med väcker eu viss förvåning
inom andra länder. Derpå har jag skriftliga bevis.
Det är naturligt, att åtgärder från statsmakternas sida att betrygga
telegrafverket mot en obehörig konkurrens hafva varit föranledda åt
omsorg om att dessa telegrafverk skulle »bära sig», som man sägei.
Om nu sådana åtgärder måst vidtagas i andra länder, som äro så
ojemförligt mycket gynsammare stälda i afseende på sin telegrafiska
verksamhet än Sverige, må man val säga, att det synes som om det
N:o 38. 20
Lördagen den 3 Maj, e. m.
V?re af llögsta be!lof påkallad t, att äfven i vårt land åtgärder i det
msHlda tele- a{seenodet blefve vidtagna, men, såsom jag hade äran yttra redan vid
fonledningars föregående tillfälle, då jag liade mitt första anförande i denna fråga,
uppsättande, är det • uppenbart, att regeringen, då den icke velat i det afseendet
(Forts.) lyssna till telegrafstyrelsens framställning om en lagstiftning i ämnet i
hufvudsaklig öfverensstämmelse eller åtminstone i någon likhet med
hvad i andra länder blifvit stadgadt, hade ett öppet öga för hvad man
bär i Sverige fordrade för frihet i jemförelse med hvad man nöjde
sig med i andra länder. Den författning, som nu blifvit klandrad och
hvilken _ man söker att på ett indirekt sätt rubba, att icke säga upp¬
häfva, innebär i sjelfva verket icke något som helst hinder för den
enskilde företagsamheten att täfla och konkurrera med statens telegraf¬
verk. I det afseendet anhåller jag blott att få anföra ett par exempel.
Kort innan denna författning utfärdades, uppstod fråga om telefon¬
förbindelse mellan Stockholm och Södertelje. Ombud för den i Söder-
telje bildade telefoni oreningen begärde af telegrafstyrelsen att fä eu
sådan förbindelse åvägabragt genom telegrafverkets försorg och anhöll
till en böljan att få veta, på Indika vilkor telegrafverket skulle vilja
upprätta en sådan förbindelse mellan Södertelje telegrafstation samt
Stockholm och dess telefonnät. — Jag begagnar tillfället att upplysa, att
telegrafverket icke inskränker telefonförbindelsen ensamt till telegraf¬
stationen, dä fråga är om orter, der det finnes telefonnät. — På grund
af denna framställning från delegerade för Södertelje hade beräkningar
rörande de vilkor, på Indika telegrafverket skulle kunna utföra eu så¬
dan förbindelse, uppgjorts, och jag sökte dervid att komma till det
möjligast billiga för abonnenterne. Det var naturligt, att telegraf¬
styrelsen härvid måste taga hänsyn till att telegrafverket skulle fä er¬
sättning ej blott för de kostnader en sådan förbindelse skulle medföra
utan äfven för den minskning i telegrafkorrespondens, som denna
telefonförbindelse kunde föranleda, och jag ber herrarne fästa upp¬
märksamheten derpå, att när telegrafverket skall konkurrera med en¬
skilde inträffar det ogynsamma förhållandet, att telegrafstyrelsen måste
taga hänsyn till hvad den förlorar i telegraminkomst. Emellertid ledde
dessa beräkningar till det resultat, att Södertelje fick anbud att få sin
telefonförbindelse med Stockholm åvägabragt genom telegrafverket
emot en afgift af 125 kronor för hvarje abonnent, under förutsättning
att. minst 40 abonnenter tecknade sig. Jag hemställer, om en sådan
afgift kan anses oskälig eller obillig. Då emellertid ombuden för Sö¬
dertelje inkommit på underhandlingarnes väg, fullföljde de dessa på
annat håll, och med den frihet, som tillkommer telefonanläggningar i
detta land — hvilket jag vågar ännu eu gång betona — lyckades de,
derigenom att här i Stockholm finnas två konkurrerande telefonbolag,
h vilka hvar för sig äro intresserade af att kunna sträcka ut sina för¬
bindelser så långt som möjligt för att kunna befästa sin verksamhet
och fa större betydenhet samt göra det för abonnenter fördelaktigare
att tillhöra bolaget, lyckades de, säger jag, att med ett af dessa bolag
27 N:0 38,
Lördagen den 3 Maj, e. m.
för billigare pris få sin förbindelse med Stockholm utförd, och tele- Angående.
grafstyrelsen hörde icke vidare af saken. Denna telefonförbindelse^"^^
kom till stånd efter det den ifrågavarande författningen .utfärdats,.och f0Tlicdningars
jag är öfvertygad om att Konungens Befallningshafvande tillsett, att icke uppsättande.
författningen blifvit på något sätt bruten genom denna telefonledning, (Forts.)
och att således icke sådant område blifvit beträda som enligt denna
författning icke får beträdas utan särskildt tillstånd. Detta är det ena
exemplet, jag vill anföra såsom bevis på att, författningen icke lägger
hinder i vägen för att telefonväsendet må utveckla sig på ett för
telegrafverket ganska betänkligt sätt i konkurrensväg.
Ett annat exempel skall jag också bedja att med ett par ord tå
vidröra. Det rörer förhållandet på Gotland. Jag har eu särskild
anledning att beröra detta, emedan jag finner att i Andra Kammarens
Tillfälliga Utskott, som behandlat denna sak, nämnts åtskilligt derom.
Jag vill till eu början omnämna, att Gotlands telegrafförbindelse med
fastlandet är verkligen för telegrafverket bland de mest betyngande.
Kabel är nedlagd, som kostar mycket, och stationerna på Gotland
äro föga inbringande. Det finnes endast en enda station, som bär
sina utgifter, och det är Yisby. Mellan Visby och Slite, på afstånd
af 38 kilometer från hvarandra, vid Indika båda orter telegrafstationer
äro inrättade, upprättades genom enskildt bolag, som till en början be¬
stod af fem personer telefonförbindelse, och i Slite öppnades eu tele¬
fonbyrå för allmänheten. Intressenterna i telefonbolagen hade för¬
bundit, sig att söka förmå sä många som möjligt att begagna sig af
denna byrå, på hvilken man emot en afgift åt, som jag tror, 25 öre
för 5 minuters samtal, fick meddela sig med A isby. Att denna tele¬
fonledning kom till stånd och öppnade sin verksamhet — detta skedde
efter det den klandrade författningen utfärdats — hade för telegraf¬
verket den påföljd, att telegramvexlingen mellan Visby och Slite min¬
skades under de första månaderna med SO procent, och denna minsk¬
ning fortfor att tilltaga. Inom kort kommer telegrafkorrespondensen
på de nu angifna orterna — jag glömde nemligen i fråga om Söder-
telje att säga, att telegrafkorrespondensen minskats redan under de
första månaderna efter telefonförbindelsens upprättande med 45 pro¬
cent, och att denna minskning för närvarande uppnått 60 procent —
att icke lemna telegrafverket någon inkomst alls. Dessa exempel torde
vara tillräckliga för att bevisa, huruledes den författning, hvarom nu
är fråga, ingalunda innefattar något skydd för telegrafverket mot kon¬
kurrens, men den har i alla fall den stora fördelen med sig, att den
gör att de enskilda bolagens företagsamhet blifver något hindrad, när
det blifver fråga om mycket långa distanser. A i komma ganska snart
derhän, att telefonförbindelser kunna sträckas på långa afstånd, och då
det blifver fråga om att anlägga telefonförbindelse mellan Stockholm
och Göteborg, skulle det kunna blifva en briljant affärsspekulation för
ett bolag att anlägga telefonförbindelse på statens landsvägar och ut¬
efter jernvägen, om icke denna författning lade hinder deremot, och
N:o 38. 28
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående, eu sådan anläggning skulle kunna vara ganska minerande för telegraf-
cnskilda (de- ver^et- Detta verks finansiella ställning är nemligen icke så lysande,
femledningar* att detsamma kan tåla vid en sådan konkurrens utan risk för att icke
uppsättande, kunna bära sig. Af de 174 statstelegrafstationer, som finnas inrättade,
(Forts.) äro vid 126 utgifterna öfverstigande inkomsterna, och endast återstå¬
ende 48 bära sig och lemna öfverskott. Deraf torde herrarne finna,
att om det skulle lyckas för den enskilda spekulationen att tränga in
och konkurrera med telegrafverket i fråga om de mest gifvande statio¬
nerna, skulle telegrafverket omöjligen kunna uppehållas utan betydligt
tillskott från staten. I motionen heter det, bland annat, att om icke
eu station bär sig till följd af telefonkonkurrens från enskildes sida,
är det icke vidare, än att man indrager en sådan station. Ja, det
tyckes visserligen så, att telegrafverket på det viset skulle kunna hjelpa
sig fram, men, mine herrar, det är en ganska betänklig sak att draga
in telegrafstationer. Man må icke föreställa sig, att telefonförbindelser
kunna gifva livad telegrafförbindelserna erbjuda. Telefonförbindelserna
äro ofta nog endast nyttiga för dem, som hafva dessa förbindelser sä
att säga i sin hand. Telegrafstationen står öppen för den stora all¬
mänheten, och för öfrigt äro telegrafförbindelserna af en vida säkrare
beskaffenhet än någonsin telefonförbindelserna kunna vara. Jag vill
dermed icke påstå, att icke medelst telefonförbindelse man kan fa fram
sina meddelanden vida omständligare än genom ett telegram, men det
blir ej så exakt, och för öfrigt känna alla, som haft att göra med
telefoner, att rubbningar med afseende å dem ofta förekomma. De
äro ganska nyckfylla och ofta är det svårt att fa bort eu sådan in¬
träffad rubbning. Då det är fråga om långa distanser, är det icke så
lätt att iordningställa felen på de enskilda telefonlinierna, som det
ovilkorligen måste vara på telegraflinien. Dessutom saknar tclefon-
linien en utväg, som telegrafnätet eger, och den är, att när man icke
kan komma fram på den vanliga vägen, går man en annan och kom¬
mer fram med telegrammet, äfven om dervid en stor omväg måste
tagas. I hvarje fäll är det en ganska betänklig sak att indraga statio¬
ner. Telegrafstyrelsen har visserligen i det afseendet fatt sig af Kongl.
Maj:t förelagdt att göra anmälan, då till följd af den enskilda telefon-
verksamheten en sådan konkurrens uppstode, som blefve förlustbrin-
gande och till den grad minskade inkomsterna vid en station, att den
icke bar sig, f ör att få stationen nedflyttad till eu lägre klass eller
också helt och hållet indragen. Naturligtvis måste man dock tänka
sig väl före, innan man gifver en sträng tillämpning åt ett sådant
sätt att förfara. Om man t. ex. med afseende på Gotland skulle göra
detta, kunde det leda derhän — sedan, såsom det lärer vara påtänkt,
det enskilda telefonnätet i Visby blifvit utsträckt till Kornhamn och
Klintehamn, och Visby telegrafkorrespondens sålunda väsentligt in¬
skränkts — att äfven Visby station blefve indragen, och sålunda hela
den telegrafiska förbindelsen med Gotland afbruten. Det vore icke
förlust utan tvärtom vinst för telegrafverket att afbryta denna förbin-
Lördagen den 3 Maj, e. m.
29 N:0 38.
delse, i synnerhet om man betänker, att om några år telegrafverket ^ngåmät
måste nedlägga eu ny kabel, hvilket medför en utgift på omkring
200,000 kronor. _ fonlednmgars
En ärad talare har erinrat derom, att telefonväsendet inom Sve- uppsättande.
läge haft vida större framgång än i andra länder, der staten tagit det (Forts.)
om hand. Må hända har jag missförstått den ärade talarens uppgifter, att i
Wien, Paris och London staten anordnat dessa förbindelser. Patta
förhållandet är, att staten hade monopol på dem och lemnade konces¬
sioner till enskilde att anlägga dem. Let är, såsom förut blifvit nämndt,
endast i Tyskland och Schweiz, som staten ensam ombesörjer anlägg-
ningarne. Emellertid är det mig ett stort nöje att taga fasta på detta
erkännande från den ärade utskottsledamotens sida, och jag ber att fa
komplettera detsamma med några uppgifter om det svenska telefon-
väsendets utveckling.
Härom har jag inhemtat den upplysning, att å icke mindre än
69 orter, der telegrafstationer finnas inrättade, äro anlagda enskilda
telefonnät med tillsammans 6,120 abonnenter och en sammanlagd längd
af ledningar af 5,950 kilometer. Om man härtill lägger telegraf¬
verkets telefonförbindelser, som äro utförda på 23 orter, hvarest finnas
tillsammans omkring 500 abonnenter, och hvilkas ledningar uppgå till
en längd af tillhopa 910 kilometer, befinnes det, att pa icke mindre än
90 orter, hvarest statstelegrafstationer äro inrättade, redan blifvit anlagda
telefonförbindelser med öfver 6,600 abonnenter och nära 7,000 kilome¬
ter ledningar. Lessa uppgifter röra endast sådana orter, der tele¬
grafstationer finnas. Utom dessa finnes en ganska betydlig mängd
andra, om hvilka jag dock icke kunnat erhålla fullständiga upplysnin¬
gar och fullkomligt noggranna uppgifter.
Het finnes icke något land, der telefonväsendet tagit en så hastig
fart och erhållit en så snabb utveckling som i vårt land, om man
tager i betraktande folkmängden och affärsrörelsen. Lika med den
ärade motionären, tror jag att detta har sin grund deri, att telefonvä¬
sendet blifvit så fritt. Men hvarför klagar man då? Hvarför kan
man icke erkänna detta? Hvarför skall man da begära ytterligare
uppoffringar och eftergifter till stort men för staten eller telegraf¬
verket, i stället för att finna sig i och erkänna de förhållanden, som
existera?
Med afseende å det anspråk, som synes mig ligga under den af
Utskottet föreslagna skrifvelsen till Kongl. Maj:t om åvägabringande
af telefonanläggningar på de billigaste vilkor, förefaller det mig, att
detta anspråk innefattar, att de enskildes intresse i detta afseende
skulle sättas framför statens intresse. Jag vet icke, om en sådan åsigt
kan vara rigtig. Mig synes det, som om den icke vore det. Om
man jemför nu förevarande fall med ett likartad! förhållande, dei
enskilde skulle förhandla med hvarandra, kan man ju taga alldeles
för gifvet, att om en enskild person vore delegare i ett telefonbolag,
skulle han icke vilja upplåta sin mark eller sina tak till telefon-
N:o 38. 30
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående anläggningar af ett konkurrerande bolag, som försökte utvidga sig på
enskilda tele- !ians eget bolags .bekostnad- Det är ju alldeles naturligt, att hvad som
fonlcdningars' åseendet gäller för den enskilde måste i ännu högre grad gälla
uppsättande, för staten, och att således anspråket på, att staten skall upplåta sina
(Forts.) marker, jernvägar och landsvägar, för att enskilde skola kunna få sina
telefonanläggningar till billigaste pris, är temligen obefogadt.
En annan sak vore det, om dessa enskilda telefonanläggningar
skulle alldeles omöjliggöras, derest de ej finge ske på den mark för¬
fattningen afser. Men den frågan har ingalunda förekommit; och mig
veterligen har ingen telefonanläggning blifvit omöjliggjord derigenom,
att den icke omhuldats af staten medelst upplåtande af dess allmänna
vägar för anläggningen. Möjligt är att någon anläggning derigenom
fördyrats, men detta synes mig icke vara af den vigt och betydelse,
att staten behöfver på något sätt dertill taga hänsyn, eller författnin¬
gen i något afseende skrufvas och förändras.
Med afseende ä hvad här blifvit nämndt om, att någon manna¬
mån vid beviljandet eller nekandet af tillstånd skulle blifvit begången,
får jag säga, att sådant är mig alldeles fullkomligt främmande; och
det borde icke vara det, om något sådant skulle hafva förekommit,
då alla ansökningar i sådant syfte, som hittills blifvit ingifna, varit
föremål för utlåtande från Telegrafstyrelsens sida. Jag vågar påstå,
att dervid den noggrannaste pröfning af förhållandena egt rum, och
att icke ett spår af mannamån der vid lag egt rum.
Jag är glad öfver att jag icke har många ord att tillägga, ty jag
fruktar, att jag redan allt för länge upptagit den ärade Kammarens
tid. Det är likväl en sak, som jag icke kan med tystnad förbigå,
derför att den i Utskottets betänkande spelar en hufvudrol. Här har
alltför ofta klagats öfver, att utskottsbetänkanden icke innehållit till-
täcklig utredning, och det skulle icke anstå mig att komma med någon
klagan i detta afseende, ehuru det val är möjligt, att den icke skulle
vara alldeles obefogad, ty i detta utskottsbetänkande saknas egentligen
alla upplysningar om de förhållanden, som möjligtvis kunnat gifva
anledning till den författning, hvarom Utskottet yttrat sig. Det är
nemligen först i eu reservation af Herr Stråle, som man härom finner
någon slags utredning. Deremot upptager utskottsbetänkande! en
fråga, som egentligen endast utgör en del af den hufvudfråga, som nu
är före. Det är frågan om telefonanläggningar på enskilda jernvägars
område, om hvilken fråga jag fatt ytterligare anledning att säga några
ord, sedan den nu äfven blifvit af Utskottet vidrörd.
Det skulle på det högsta förvåna mig, om enskilda jernvägsbolag
ansett sig hafva skäl att klaga öfver, att regeringen fordrar, att de i
detta afseende skola ställa sig till efterrättelse samma föreskrifter som
statens jernvägar. De enskilda jernvägarnes telegrafanläggningar hafva
nemligen af staten omhuldats så, att de stälts i fullkomlig paritet med
statens telegrafverk. De hafva samma rättigheter, (de uppbära samma
andel af portot), men de hafva icke samma skyldigheter som detta.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
31 N:o 38.
De ombesörja allmänhetens korrespondens endast i den mån jernvägs- /ingående
trafiken sådant medgifver. De äro icke förbundna att hafva eu sär- vlj ^n
skild, tekniskt utbildad personal, sådan som staten måste hafva, och ‘foniedivingou-a
kunna derför erhålla denna personal till mycket billigare pris än sta-Juppsättande,
ten. En stor del har, efter hvad jag tror, icke ens edsvurne tjcnste- (Forts.)
män, hvilket val icke i och för sig ökar kostnaden för personalen,
men dock sfi till vida medför svårigheter, att icke hvilken pojkvasker
som helst kan sättas att sköta apparaterna eller emottaga och afsända
telegram. De dela portot med telegrafverket, oaktadt telegrafverket
kan hafva att befordra telegrammet en ojemförligt längre vägsträcka.
Det kan synas mycket naturligt att så är förhållandet, men mig veter¬
ligen hafva icke de enskilda jernvägarne fatt denna fördel i andra
länder. Jag klagar icke deröfver, utan önskar tvärtom att de enskilda
■jernvägstelegrafinrättningarne deraf måtte hafva gagn och fördel. Det
ena kan ju få hjelpa upp det andra. Om de derigenom blifva mera
intresserade att skaffa telegramtillförsel, har telegrafverket sedan nytta
deraf. — På grund af hvad jag nu anfört, anser jag emellertid de
enskilda jernvägarnes telegraf inrättningar stå i sådant förhållande till
statens telegrafverk, att dessa jernvägar icke hafva något skäl att klaga
öfver, att de stälts i paritet med statens jernvägar i afseende å skyl¬
digheten att icke upplåta sin mark till telefonanläggningar.
Hvad som i utskottsbetänkandet finnes omnämndt om jernvägs-
trafiken och den konkurrens, som der förekommer, anser jag vara en
fråga, som alldeles icke berör den nu förevarande och som derför
icke behöfver upptagas till besvarande.
Till sist vill jag endast nämna några ord om, huru jag tänkt och
hoppats samt fortfarande önskar och hoppas, att telefonväsendet måtte
blifva utveckladt i vårt land. Det må gerna åtnjuta alla de friheter
det för närvarande eger och utbreda sig äfven i de få återstående stä¬
der, som ännu icke hafva telefonförbindelser. Men min öfvertygelse
är, att den rätta utvecklingen för telefonväsendet och det, hvartill det
en gång skall komma, är dess förbindelse med telegrafväsendet, och
att, sedan den första ifvern för telefonanläggningar hunnit något lägga
sig, man skall inse, att telefoneringen bäst kan skötas af telegraf¬
verket, hvarigenom man kan erhålla full visshet om att alla förbättringar,
som kunna göras, blifva vidtagna, liksom äfven sjelfva telegrafväsendet
deraf kan draga den största möjliga nytta.
Telegrafverket har ingalunda undandragit sig att sätta sig i för¬
bindelse med de enskilda telefonnät, som i flertalet städer förefinnas,
men telegrafstyrelsen har varit nödsakad att tänka på, att en sådan
förbindelse kan förorsaka en så stor tillökning af göromål å telegraf¬
stationerna, då telegrammen skola tagas emot och skrifvas ned af per¬
sonalen i stället för att emottagas färdigskrifna, att personalen måste
ökas och således tjenstgöringen å stationerna förorsaka större kostna- .
der för telegrafverket. Styrelsen har derför också måst vara betänkt
N:0 38. 32
Lördagen den 3 Maj, e. in.
Angående på, att taga någon liten ersättning af de enskilda telefonföreningarne
v^oren för pgr cjen tjenst, telegrafverket sålunda åt dem förrättar.
fanledning are Jag ville önska, att jag tillräckligt lyckats framhålla, huru som
'uppsättande, telefonväsendet i vårt land i sjelfva verket är så fritt, som man bil-
(Forts.) ligtvis kan begära. Att vid tillämpningen af den författning, hvars
betydelse man nu satt i fråga att på sätt och vis göra om intet, sådana
hinder och svårigheter icke skola uppställas, att enskilda telefon-
anläggningar ej skulle kunna på ett eller annat sätt komma till stånd,
derom är jag fullkomligt öfvertygad. Antingen kan telegrafverket på
lika billiga vilkor, som de enskilde kunna det, ombesörja anläggnin-
garne, eller också medgifves de enskilde rättighet att, derest anlägg-
ningarne eljest omöjligen kunna komma till stånd, utföra dem å all¬
männa vägar eller annan allmän mark. Detta bekräftas deraf, att icke
mindre än två tredjedelar af hittills i sådant syfte ingifna ansökningar
blifvit beviljade. Vid sådant förhållande synes mig alldeles icke något
behof förefinnas att göra den framställning till Kongl. Maj:t, som nu
är ifrågasatt, helst jag upprigtigt får säga, att det förefaller mig icke
vara med Riksdagens värdighet fullt öfverensstämmande att hos Kongl.
Maj:t begära, att vid tillämpningen af författningen hufvudsakligt afse¬
ende skall fästas dervid, att telefonanläggningar må kunna komma till
stånd på så billiga vikor som möjligt, d. v. s. att den enskildes
intresse dervid skall gifvas främsta rummet, men statens intresse der¬
emot få stå tillbaka.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anser iag mig böra
hos Plerr vice Talmannen anhålla om proposition på afslag å Utskot¬
tets hemställan och bifall till Herr Fossers reservation, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Rop hördes nu på proposition.
Herr von B au ingå r t eu: Jag skall icke blifva mångordig, men
då denna fråga blifvit hänvisad till ett Utskott, i hvilket jag haft den
äran att blifva af Kammaren placerad, anhåller äfven jag att få yttra
några ord i frågan. Först ber jag då att fa förutskicka, att jag är
en varm vän af landets industri och lifligt intresserar mig för dess
utveckling och förkofran. Derföre kan jag|icke heller anse lämpligt att,
såsom genom Kongl. förordningen den 20 April 1883 skett, telegrafverket
skall erhålla ett visst monopol på telefonledningars anläggande; ty,
enligt min åsigt, måste det vara för den industriella affärsverksamhe¬
ten och handeln af ganska stort intresse, att telefonanläggningarne
fritt fä utveckla sig. Vi lefva i eu tid, då, som man säger, tid är
penningar. Hvar och eu, som aldrig så litet Raft någon verksamhet
vid eu industriel anläggning, vet, att oupphörligen än ett och än ett
• annat förekommer, om hvilket det är nödvändigt att meddela sig med
den ene eller andre. Finnas då icke lätta kommunikationsmedel, lider
industrien ovilkorligen derpå.
33 N:o 38.
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Äfven ber jag att få fästa uppmärksamheten på att, då vi öppna Angående
våra portar för att utan hinder insläppa främmande länders industri, ^
det måste vara synnerligen angeläget att underlätta och icke på något fonie<imngars
sätt hämma industrien i vårt eget land, om vi skola kunna med något uppsättande.
hopp om framgång täfla med de främmande konkurrenterne. (Forts.)
Om telegrafstationerna sättas i förbindelse med telefonstationerna,
tror jag icke telegrafverket skulle lida någon synnerligt stor förlust.
Om deremot telegrafverket med en viss afvoghet uppträder mot tele¬
fonstationerna, är det gifvet, att telegrafverket icke kan uppsamla de
telegram, som eljest möjligen skulle kunna tillföras det frän telefon¬
stationerna. Jag har tänkt mig, att telegraftrådsnätet skulle utgöra
hufvudkanalerna, till hvilken telefontrådarne utgjorde bifloder, och att
således telegrafverket af denna tillströmning snarare skulle vinna eu
ökad inkomst, än tillskyndas någon förlust. Det är visserligen möj¬
ligt, att en eller annan telegrafstation måste indragas, men på det
hela taget tror jag knappast, att någon synnerlig minskning skulle ega
rum. — Möjligen skulle detta kunna blifva fallet i fråga om post¬
stationerna, om telefonförbindelser blefve allmänt utbredda i landet; men
jag har icke hört postverkets ärade chef hafva något att invända mot
telefonförbindelsernas utsträckning. —■ Staten bör väl se frågan från
en generös och högsinnad synpunkt och icke nedtrycka industriella
affärsmän för sin egen fördel, utan om någon skall förlora, bör det
blifva staten och icke de enskilde.
Den ärade talaren sade, att intet hinder förefunnes för telefon¬
ledningars anläggande i landet, utan att detta vore fullkomligt fritt för
hvar och en. Men om så är, hvarför motsätter han sig då skrifvel-
sen till Kong!. Maj:t. Efter detta uttalande borde han kunna votera
för Utskottets förslag, ty detta innehåller ju icke annat än hvad han
sjelf här velat och är i sanning en ganska billig begäran.
Det måste äfven ihågkomma, att om staten förbehåller sig mono¬
pol på telefonanläggningarne, flere tjensteman erfordras, hvilket måste
göra telefoneringen dyrare för de enskilde. Derigenom blifva de
enskilde beskattade till telegrafverkets förmån.
Då jag, på grund af hvad jjgig nu anfört, finner det icke vara lämpligt
att staten gör svårigheter för telefonanläggningarne i landet, utan
anser att dessa böra fritt få utveckla sig, anhåller jag vördsamt, att
Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag.
Herr Wallenberg:
Herr Hasselrör Jag skall bedja att få säga endast några få
ord. Jag är uppkallad af ett yttrande från en talare på vesterbot-
tensbänken. Han sade nemligen, att förevarande utlåtande icke vore
tillräckligt fullständigt affattadt af Utskottet. I egenskap åt ledamot
af detta Utskott är visserligen ingen villigare än jag att erkänna detta;
men jag hoppas att, derest den ärade representanten sjelf blifver invald
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 38. 3
N:o 38. 34
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående
vilkoren för
enskilda tele¬
fonledningars
uppsättande.
(Forts.)
i ett Tillfälligt Utskott, som bär att behandla många och olikartade
frågor, utan hjelp af något kansli vid utarbetningen af sina betänkan¬
de!, dem Utskottet sjelf far uppsätta, då, såsom sagdt, hoppas jag,
det hans omdöme skall blifva mindre strängt.
I)å jag nu har ordet, kan jag likväl icke underlåta att bemöta
ett yttrande, som fäldes af en ärad representant på östgötabänken
emot mitt första anförande. Denne representant sade, att den första
fråga, som nu vore att afse, vore den, huru vida telefonen verkligen vore
af så stor nytta för industri och näringar; men detta är nu, så vidt
jag förstår, ingalunda den första frågan i detta ärende, ty derom torde
man nemligen vara alldeles ense.
Så vidt jag har kunnat finna, föreligga här två frågor, den forsta,
huru vida den af motionären åberopade Kongl. förordningen af år
1883 är olämplig eller icke; och den andra frågan, huru vida denna
förordning blifvit mer eller mindre väl tillämpad.
Hvad den forsta frågan angår, sade den ärade talaren, att motio¬
nen mottagits med blandade känslor af bekymmer och harm. Denna
förordning innehåller nu, att, då man vill anlägga telefonledningar öfver
kronans mark eller allmän landsväg, Kongl. Majrts tillstånd dertill erfor¬
dras. Jag frågar nu, hvad vilja herrarne? Är det meningen, att man
skall få anlägga sådana ledningar fritt, utan tillstånd, öfver allt i lan¬
det? Det kan väl dock icke vara herrarnes mening. Den återstående
frågan blir dä, huru vida förordningen blifvit mindre väl tillämpad.
Jag har hört sägas, att så vore förhållandet, men några faktiska upp¬
gifter derom hafva icke kommit mig till del. Jag har fullt förtroende
till regeringen, att så icke varit fallet; och då, såsom man sagt mig,
af alla inkomna ansökningar om uppsättande af sådana ledningar två
tredjedelar bifallits och endast en tredjedel afslagits, så må jag säga,
att, med den om också ringa kännedom jag eger om den här i landet
befintliga benägenheten att omfatta allt nytt, jag är förvissad om att, då
två tredjedelar af ansökningarne bifallits, allt hvad som i den vägen
varit nyttigt också lemnats framgång.
Det lärer icke kunna bestridas, att icke de ordalag, som Utskot¬
tet föreslagit i skrifvelse!!, indirekt innebära ett klander mot regerin¬
gen och en antydan om, att ett annat förfarande borde i dessa afse¬
ende vidtagas, än hvad hittills skett. Ty är det förra förfarandet
rigtigt, då behöfves ju icke denna skrifvelse, och det är endast under
förutsättning, att det förra förfarandet varit klandervärd^ som Första
Kammaren kan bifalla densamma. På grund af hvad jag i frågan
anfört, yrkar jag afslag å föreliggande förslag.
Talrika rop på proposition framträngde vid slutet af detta anfö¬
rande.
.. Herr Stjernspetz: Den siste ärade talaren anförde följande:
»Är det rimligt, att enskilda telefonbolag skola hafva rättighet att
Lördagen den 3 Maj, e. m.
35 N:0 38.
utan tillstånd anlägga telefonledningar öfver kronans mark?» Jag Angående
erkänner gerna, att det dertill må erfordras särskildt tillstånd, men då
måste detta tillstånds beviljande väl också böra grunda sig ensamt ^ f^Uedming^arl
den förlust eller skada, som anläggningen möjligen kan förorsaka denna uppsättande.
kronans mark. Men icke må väl telegrafverket få komma och sätta (Forts.)
sig emellan och säga: »denna telefonledning kan möjligen skada tele¬
grafverkets intressen, och derför skola vi söka en förevändning att
afslå densamma.»
Utskottets föreliggande förslag gör ej den ringaste inskränkning
i Kong! Maj:ts pröfningsrätt rörande hvaije skada å allmän eller
enskild egendom, som genom en telefonanläggning kan förorsakas.
Att sådan skada skall ersättas, faller alldeles af sig sjelf.
Det är kändt, att telefonledningarne här i Sverige vunnet ett hasti¬
gare och större insteg emot i andra länder. Orsaken härtill är myc¬
ket naturlig, och vi kunna ingalunda, såsom den förste talaren fram¬
höll, jemföras med vare sig Belgien, Schweiz eller Tyskland, utaf det
enkla skäl, att dessa länder förut äro så tätt genomväfda af jernvägar
och telegraflinier, att behofvet af telefoner derstädes naturligtvis är
mycket mindre. Vi veta, att Belgien på ett område, som är två gån¬
ger så stort som Skåne, har en befolkning, som är större än hela
Sveriges. Detta gör naturligen också, att ett mycket tätt nät af alla
slags samfärdsmedel redan der förefinnes. Om större telefonbolag på
landsbygden der uppstå, så är det icke af något trängande behof för
industri och näringar utan väsentligast för att täfla med förut bestå¬
ende telegrafverk.
Här i Sverige åter, der befolkningen är så gles och befintliga
telegrafledningar i följd deraf äfven glesa, här förefinnes ett mycket
stort behof för allmänheten och alla våra näringar att kunna få tillfälle
att meddela sig med de stora handelsplatserna och med jernvägsstatio-
nerna; och det är derföre af största vigt, att dessa anläggningar få
fritt utveckla sig, hvilken utveckling, i och för sig sjelf, kommer att
utgöra ett stort allmänt fosterländskt intresse, vida större än frågan
om en eller annan mindre telegrafstations vara eller icke vara.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde Herr vice
Talmannen, som öfvertagit ledningen af handlingarna, propositioner,
först på bifall till Utskottets förevarande hemställan och sedan på
afslag derå, samt förklarade, efter att hafva förnyat propositionen på
bifall till Utskottets hemställan, sig finna denna proposition besvarad
med öfvervägande ja.
Herr Hasselrot begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
N;o 38. 36
Lördagen den 3 Maj, e. m.
Angående
xilleoren för
enskilda tele-
Den, som bifaller Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 10, röstar
fontedningars
uppsättande.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej,
Vinner Nej, afslås utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—51;
Nej—32.
Jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § Riksdagsordningen skulle
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.
Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af Herr vice Talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag blifvit första gången bordlagda, skulle sättas främst
bland betänkandena på föredragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 1/4 11 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, GERNANDTS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.