RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1884. Första Kammaren. N:o 35.
Onsdagen den 30 April e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda ut¬
låtanden och memorial:
N:o 57, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
nu befintliga familjefideikomiss i fast egendom;
N:o 58, i anledning af väckt motion angående ändring i gällande
stadganden rörande förlust af medborgerligt förtroende; och
N:o 59, i anledning af återremiss från Första Kammaren af
Utskottets utlåtande N:o 43, öfver väckt motion med förslag till
lag om afveckling medelst administration af gäldbunden köp¬
mans bo.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den Ang. silfver-
22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 8, angående myntets
silfverskiljemyntets legering m. m. " legering m. m.
Herr Weern, Carl Fredrik: Jag får anhålla, att det nu
föredragna betänkandet måtte i sin helhet uppläsas.
Utlåtandet bl ef härefter i sin helhet uppläst.
Herr Spånberg: Vid justering inom Utskottet af detta
skrifvelseförslag gjorde jag den anmärkning, att det kunde miss¬
förstås. Då jag var ense med Utskottets öfriga ledamöter om
sjelfva saken, ansåg jag det icke vara af den vigt, att jag borde
reservera mig deremot, men då jag talat vid ett par af Kammarens
ledamöter och funnit, att precis samma anmärkning, som jag gjort,
gillades af dem, har jag ansett det vara min skyldighet att med¬
dela Kammaren densamma.
Enligt min uppfattning var det ingalunda Utskottets mening,
att höjande af silfverhalten i skiljemynten skulle ske ensamt i
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 35. 1
K:o 35. 2
Onsdagen den 30 April, e. m.
Ang. silfver-
inyntets
legering m.m.
(Forts.)
Sverige, utan på samma gång äfven i Danmark och Norge. Na
har Utskottet i senare delen af punkten begärt omarbetning af
konventionen i den rigtning, att endast guldmynten skulle gälla
såsom lagligt betalningsmedel, utan afseende å preglingsortem
Då detta står i samma punkt, kan det lätt fattas så, att vi skulle
önska konventionen ändrad, så att vi ensamt kunde och borde
höja halten i våra silfverskiljemynt. Detta skulle vara skadligt
för vårt land. Jag har endast velat göra denna anmärkning; för
öfrigt öfverlemna!’ jag sjelfva försvaret af utlåtandet åt motio¬
nären.
Herr W fem, Carl Fredrik: Det är åtskilligt i motionen,,
som dels skulle upphäfva och dels förändra hvad jag anser vara
ganska väsentligt i myntkonventionen, och dels skulle förändringen
också enligt min uppfattning medföra andra olägenheter. Jag
skall nu endast tala om motionärens förslag att öka silfverhalten
i vårt nuvarande silfvermynt. Han grundar detta förslag först
och främst på det förhållande, som han säger hafva inträffat, att
nemligen det silfverpris på verldsmarknaden, som var gällande,,
när de nu i kraft varande bestämmelserna vidtogos, har fallit, och
på ett annat ställe säger han, att det värsta är, att dessa bestäm¬
melser voro beslutade före det betydliga prisfall på silfver, som
har inträffat. Det är således på den premissen, som han i första
rummet grundat sitt förslag, men jag tillstår, att det för mig är
obegripligt, hvad denna premiss har med den saken att göra. Jag
deltog ganska mycket i de förhandlingar, som föregingo konven¬
tionen, och ingalunda var det silfrets dåvarande värde som på något
sätt var det bestämmande för den legering som antogs. Kong!.
Maj:t tillsatte, innan myntfrågan förekom hos Kongl. Maj:t till be¬
handling, en komité, och denna komité tog äfven i betraktande
silfvermyntets halt och yttrade sig derom: “Hvad silfvermyntets
halt beträffar, hafva komiterade ansett vår hittills använda lege¬
ring af 750 delar fint silfver och 250 delar koppar vara tjenligare
legering än den för samma ändamål af Frankrike med flera land
begagnade af 835 delar fint silfvar och 165 delar koppar, emedan
den förra myntmetallen, såsom betydligt hårdare, bättre kan mot¬
stå nötning och således gör mynten varaktigare och förlänger deras
omloppstid." Detta var myntkomiténs åsigt. Den ville således icke
gå in på 835 tusendelar, utan ville hafva 750 tusendedelar, derför
att detta ansågs bättre och lämpligare såsom myntlegering. Det
torde väl också för en hvar, som närmare har tänkt på saken,
vara klart, att sedan silfret har blifvit skiljemynt, sedan det all¬
deles icke hvarken har eller får hafva samma värde som guld¬
myntet utan endast är ett skiljemynt, bör legeringens halt likasom
den qvantitet silfver, som man inlägger i myntet, med ett ord de
båda faktorer, som bestämma dess värde, vara sådana, som för
praktiska ändamål är lämpligt. Och hvilka äro dessa praktiska
ändamål? Jo, å ena sidan det, som myntkomitén har anmärkt eller
att man skall hafva en sådan legering, att det blir en god mynt¬
metall, som icke slites för lätt, och å andra sidan, att man, för
Onsdagen den 30 April, e. m.
3 Nso 35.
att allmänheten skall kunna utöfva någon kontroll öfver att silfver-
myntet är äkta, icke bör tillsätta mera koppar, än att det bibehåller
den klang för örat, genom hvilken man kan höra att myntet är
äkta, men förr än detta betänkande inkom, har jag aldrig hört,
att priset har med saken det ringaste att göra, och jag hemstäl¬
ler till herrarne hvad den komité af sakkunnige män, som ansågo
835 tusendelar silfver vara för mycket, skulle sagt om den
skolat yttra sig om 900 tusendelar, som motionären och Utskot¬
tet nu förordat. Jag tillåter mig tro, att premissen har tillkom¬
mit för konklusionens skull. Låtom oss nu emellertid se till,
hvarpå motionären och Utskottet stödja sitt argument, att om
silfverpriset faller i värde, så bör detta föranleda till en olika
legering. Jo, det heter, att förändringen är nödvändig, derför att
“om silfverskiljemyntets undervärde, eller skilnaden mellan metall¬
värdet och pregelvärdet, skulle blifva allt för stort, uppmuntrar
detta till förfalskning eller oloflig tillverkning11. Hvad då först
förfalskningen angår, vet jag verkligen icke, huru silfvermyntets
större eller mindre silfverhalt kan gifva anledning dertill eller
uppväcka större eller mindre benägenhet att förfalska. Ty den,
som är i behof af penningar och hvars samvete icke hindrar ho¬
nom samt som derjemte har nödiga redskap och medel att göra
en förfalskning, han vill, om han t. ex. förfalskar tvåkronestycken,
hafva tvåkronor och det för så liten kostnad som möjligt, men att
det för honom skulle ligga ett starkare eller svagare motiv till
förfalskning deri, att den äkta tvåkronan innehåller en större
eller mindre qvantitet silfver, det tillstår jag att jag icke kan
fatta.
Sedan kommer den olofliga tillverkningen. Ja, hvad den sa¬
ken angår, så tillstår jag, att jag kunde tänka mig, att, om det
verkligen lönade sig att göra efter myntet, det kunde ligga en
större frestelse deri, att man kunde göra så mycket större vinst
på den saken; men den olofliga tillverkningen, d. v. s. att den en¬
skilde gör ett fullgodt mynt för att förtjena på samma differens
som staten har, förutsätter att han drifver tillverkningen i mycket
stor skala för att den skall kunna blifva vinstbringande samt att
han kan göra det utan att det blir upptäckt, men hittills har nå¬
got sådant icke inträffat, och jag tror icke heller det finnes något
skäl att antaga, att det hädanefter kommer att inträffa. Om jag
emellertid nu lemnar åsido mina motiv, så anser jag att det hör
till utredningen att litet undersöka, om detta på ringaste sätt har
i verkligheten inträffat. Det utdelades häromdagen den berättelse,
som från Justitiedepartementet årligen afgifves rörande rättsväsendet
i landet. I denna står upptaget huru många förbrytelser af sär¬
skilda slag som blifvit begångna och för förfalskning af mynt och
sedlar var det tillsammans endast åtta stycken fall för år 1882.
Jag tog då reda på samma berättelse för 1873 och äfven den vi¬
sade siffran åtta. Således har erfarenheten i Sverige icke gifvit
det ringaste stöd för motionärens förmenande, att det häri skulle
ligga en så stark frestelse.
Jag tänkte vidare se efter, huru förhållandet var i utlandet.
»
Ang. silfver¬
myntets
Icqerinq m.m.
(Forts.)
N:o 35. 4
Onsdagen den 30 April, e. ro.
Ang. silfver-
myntets
legering m. m.
(Forts.)
I det afseendet lemnar motionen en allmän uppgift angående för¬
hållandet i åtskilliga länder, hvaraf framgår, att i England inne¬
håller silfvermyntet 925 tusendelar silfver, i Nederländerna 845
tusendelar, i Tyskland 900..tusendelar o. s. v. Med bortseende
från några mindre mynt i Österrike tyckes det som om Vi i all¬
mänhet skulle hafva en låg legering, då vi hafva 800 tusendelar.
Men, mine herrar, det är två saker som göra ett mynts värde,
nemligen dels legeringen och dels huru mycket silfver man lägger
in i myntet. Nu är förhållandet, att England med sin högre lege¬
ring af 925 tusendelar lägger så iitet silfver i sitt mynt, att, un¬
der det att t. ex. vårt enkronestycke är med afseende på silfver-
halten värdt 80 öre, således 20 % under pregelvärdet, så är det
engelska skiljemyntet värdt 32 % under pregelvärdet, d. v. s. dess un¬
dervärde än mera än halfannan gång större än vårt mynts, och
ändå har England icke funnit skäl att ändra detta eller kommit
underfund med att denna nedsättning af silfvervärdet har gifvit
anledning till mera förfalskning.
Jag tror således, att hela motiveringen i detta afseende är
utan något slags tillämpning.
Det andra skälet är, att förändringen skulle vara önskvärd
derför, “att alla myntstycken af lägre silfverhalt snart förlora
sin vackra silfverfärg och ega en stor benägenhet att inom få år
ådraga sig smuts. Detta visar sig redan på tioörestyckena af år
1876“. Ja, antag, att det nu förhåller sig så med dessa tioöre-
stycken, som endast innehålla 400 tusendelar silfver, så har dock
hvarken här blifvit anfördt eller tror jag att någon af herrarne
har den ringaste erfarenhet af att så skulle vara förhållandet också
med de silfvermynt, som innehålla 800 tusendelar.
Besynnerligt skulle det också vara, om icke uppmärksamheten
hade blifvit fäst derpå, då vårt gamla silfvermynt endast höll 750
tusendelar. Således tror jag icke heller, att det argumentet har
någon kraft och betydelse. Huruvida mynt med större halt har
en vackrare färg är ju en smaksak, och jag vill ej bestrida det-
Men då beror det på hvad man kan vara villig att betala för eu
sådan smaksak. Derom har Utskottet icke lem nät den ringaste
utredning, oaktadt en sådan hade varit mycket lätt tillgänglig.
Jag kan upplysa herrarne, att om vi hade preglat vårt silfver
med 900 tusendelar i stället för 800 tusendelar, så skulle den
myntqvantitet vi hittills utmyntat hafva blifvit omkring 1,700,000
kronor dyrare än hvad den nu är. Noga taget hade tillökningen
i pris blifvit 1,668,000 kronor. Och om man nu säger, att vi åt¬
minstone hädanefter böra förfära på detta sätt, så bör man dock
veta, att det för detta nöjes skull blir en ökad kostnad för ut-
myntningen uppgående till omkring 50,000 kronor årligen. Jag
hemställer till Herr Talmannen, om detta kan vara något gil¬
tigt skäl.
Vidare ifrågasätter dels motionären och dels Utskottet en
förändring af 25-örestyckenas diameter. Motionären anser — och
det med skäl — att 25-örestyckena och 10-örestyckena äro i af¬
seende på storlek allt för lika hvarandra. Orsaken till detta för-
«
Onsdagen den 30 April, e. m.
5 N:0 35.
hållande var, att Norge vid den tiden, då myntkonventionen in- Ant], silfver-
gicks, hade ett silfvermynt på 12 skilling, och det sades, att detta myntets
var så brukligt bland allmänheten i Norge, att det ansågs att man (FwtsO™
måste slå ett mynt, som, motsvarande i värde således, skulle blifva
40 öre. När detta skulle inpassas i skalan, blef dess diameter 20
millimeter, och då kunde man för 25-örestvcket icke sätta måttet
närmare än till 17 millimeter. Nu säger motionären, att “25-öre-
styckets diameter kan och bör ökas från 17 till 18 i m. m.“ Ja,
det vore bra, om vi hade gjort det genast, men nu är det ej så
lätt, sedan vi i 10 år haft detta mynt. Skola vi åter börja att
hafva mynt af samma valör men med något olika storlek, så blir
följden, att allmänheten icke vet, hvilket som är det rätta, utan
bär misstroende än till det ena och än till det andra, och jag
tror, att alla tekniei skola vara ense med mig derom, att en sådan
sak låter sig icke gorå,, utan att man inkallar det gamla myntet
och sedan blott utsläpper mynt af den större storleken, men detta
blir åter en så dyr operation, att den, tillsammans med den om-
myntning, som föreslagits af 10-örena, skulle kosta öfven -i million,
och jag hemställer till herrarne, om vi icke kunde använda 4
million på bättre sätt. Mig förefaller det, som svaret härpå blott
kunde blifva ett.
Vidare föreslår motionären, att vi skulle uppsäga konventio¬
nen i afseende på skiljemynt och blott hafva ett gemensamt Imfoud-
mynt med Danmark och Norge, och han klandrar, att vi vid mynt¬
konventionens afslutande icke uppstälde samma bestämmelse, som
den latinska myntkonventionen antagit, nemligen den föreskriften,
att hvarje land, som deri ingår, icke får utmynta mer än ett visst
belopp skiljemynt på hvarje invånare i landet. Men under det
att vi, sä vidt jag kunnat erfara, icke haft någon olägenhet af den
motsvarande bestämmelse, som vi hafva, nemligen att hvarje land
är skyldigt att inlösa sitt skiljemynt, och icke äro öfversvämmade
vare sig af danskt eller norskt skiljemynt, så har den latinska
unionen deremot haft mycket stora olägenheter af den nämnda
öfverenskommelse!!, i det att skiljemynt från Italien är spridtända
upp till Belgien. Vid sådant förhållande synes det mig vara myc¬
ket litet skäl att öfvergifva vår bestämmelse, af hvilken vi icke
hafva haft någon nackdel, för att taga en annan, som visat sig
medföra olägenheter. Om vi uppsade myntkonventionen i denna .
del, skulle det bär komma en myckenhet danskt och norskt skilje¬
mynt i rörelsen, likasom det gjorde på 1840- och 1850-talet, såsom
nog herrarne, i synnerhet de som bo i södra Sverige, erinra sig.
Bland alla skälen för en myntförändring, var också ett af de mest
verkande just det, att man ville hafva ett slut på denna oreda.
Då motionären derför anför, att vi hafva erfarenhet af att det
går för sig att vara utan en sådan bestämmelse, som den nu
i konventionen omnämnda, medgifver jag, att så är förhållandet,
men denna erfarenhet är af så sorglig art, att man ingalunda åter
torde böra utsätta sig derför.
Jag hemställer till herrarne, om det är skäl att Riksdagen
skrifver till Kongl. Maj:t och begär framläggande af förslag i ett
N:o 35. 6
Onsdagen den SO April. e. m.
Ang. silfver- ämne, som är af den beskaffenhet, att, om Kongl. Maj:t lyssnar
myntets till framställningen och inkommer till Riksdagen med ett förslag,
<,S'(FortSOT)'m.grundadt Riksdagens begäran, det kan hända att detta förslag
dels befinnes medföra olägenheter och dels eu kostnad så betydlig
som 7, million kronor för ommyntning och 50,000 kronors ökad
myntningskostnad om året, utan att någon rigtigt kan göra sig
reda för hvilka fördelar, som skulle vinnas. Vore det icke då att
befara, att Riksdagen skulle afslå Kongl. Maj:ts på grund af
Riksdagens egen skrifvelse gjorda framställning? För min del tror
jag, att Första Kammaren icke gerna aflåter en skrifvelse, som
kunde hafva en sådan påföljd, utan det är bättre att icke göra det.
Skulle det ligga något i hvad motionären har föreslagit, är
detta ju icke någon hemlighet för Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet, som är här närvarande. Men en sådan skrif¬
velse, som här föreslås, vill jag af nyss anförda grunder icke
vara med om.
På dessa skäl får jag vördsamt yrka afslag å Utskottets
förslag.
Herr Bexell: Jag kan hvarken biträda motionen eller Ut¬
skottets förslag. Någon olägenhet har icke visat sig i allmänna
rörelsen med det nuvarande skiljemyntet, åtminstone med hänsyn
till dess halt. För öfrigt är det säkert, att silfver är en vara,
som kan både stiga och falla i värde. Det är visserligen sant,
att silfret länge har varit i fallande, men det är icke omöjligt, att
det åter kan stiga i verldsmarknaden. Hvad skulle då en sådan
ändring i silfver!egeringen vara af för värde? För öfrigt vill jag
påpeka den risk, som finnes för ett land att hafva silfvermynt,
som är starklödigt, nemligen att det lätt kan inträffa något lik¬
nande den stora specieexport, som för ett par tiotal af år sedan
gick från Stockholm till KöbenhavD, hvarpå vårt land förlorade
icke så litet. Möjligt är att en dylik export skulle kunna åter
komma till stånd genom ändring af legeringen. Emellertid yrkar
jag afslag så väl på motionen som på Utskottets förslag.
Herr Wallen b erg: Den förste ärade talaren har med af¬
seende på silfverskiljemyntets legering åberopat den komité, som
* år 1873 afgaf sitt betänkande, men mot denna komités åsigter
finnas mycket mera betydande auktoriteter i de stora kulturlän¬
derna, der man gifvit företrädet åt nittioprocents silfverlegering.
Hos oss har man visat förkärlek för kopparn, emedan vi före 1873
begagnade sjuttiofem procent silfverhalt, hvilken antogs år 1830,
då man fruktade “att göra silfvermyntet allt för godt". Det är
besynnerligt, att, då man talar om ett representativt mynt — och
något annat än ett representativt mynt är icke detta silfverskiljemynt
— så säger man, att man icke vågar gå längre i att taga avanee
på detta skiljemynt just af det skäl, som af mig uppgifvits, eller
att det skulle kunna föranleda till oloflig tillverkning. Visserligen
är det sant, att man kan gå längre, — i skilnaden mellan metall¬
värde och prägelvärde, hvarpå avancen beror — när man har silf-
7 Jf:o 35.
Onsdagen den 30 April, e. n>.
verskiljemynt till obetydligt belopp i jemförelse med utelöpande Ang- siifver-
guldmynt, men när man har silfverskiljemynt i så störa qvanti-, [m_
teter, som vi hafva, då får jag bekänna, att för hvarje pence, som (Forts.)
silfret faller i pris, uppstår en ökad olägenhet, som visserligen
icke vi komma att lida af, men som vi kasta på våra efterkom¬
mande. Och att ommyntning blir dyrare, i samma mån represen-
tativet har ett lägre silfvervärde, är alldeles otvifvelaktigt.
Den ärade talaren har sagt, att det skulle blifva en kostnad
af 50,000 kronor om året, om mitt förslag tillämpades. Nej, det
blir en minskad inkomst af möjligen detta belopp, men denna
minskning blir blott af tillfällig natur, ty inkomsten på skilje-
utmyntningen borde alltid reserveras för en blifvande ommyntning.
Detta har man dock här försummat att göra, och de tagas in bland
extra medel, och på det sättet förfar man, så länge det går, men
sedan får man en gång kännas vid en stor utgift derför, att man
icke har reserverat någon ommyntningsfond, som dock må hända
vore den angelägnaste af alla fondbildningar. Det är besynner¬
ligt, att den ärade talaren vill motsätta sig förhöjning af silfver-
halten i det lägre skiljemyntet, då vi dock hafva erfarenhet, att
det är dåligt och med hvarje år blir sämre.
Hvarken i motionen eller i Utskottets förslag är framstäld
den ringaste fråga om en ommyntning af det silfverskiljemynt,
som redan finnes. Tvärt om är det uttryckligen sagdt ,att det nya
silfverskiljemyntet med högre silfverhalt skulle hafva samma vigt
och — med undantag af 25-öresstycket — äfven samma dimen¬
sioner, som de nuvarande myntstyckena. Det är således icke
fråga om något annat än en förhöjning af silfverhalten, och detta
ansåg Utskottet vara rigtigt derför, att det vore i allt fäll icke
meningen att deri hafva någon inkomstkälla, utan meningen vore
blott, att det skulle bära sig och tåla sin kostnad, och det gör
det ganska säkert med silfverskiljemyntningen med tio procent
avance, som förutsattes 1873.
För öfrigt kan det ju mycket väl bända, att silfverpriset .
ytterligare sjunker, och icke kan det val vara skäl att låta lege¬
ringen vara såsom den är, till dess ett ytterligare prisfall å silfret
har inträffat, ty då måste man ju vidtaga en ändå större förän¬
dring, än som nu kan vara behöflig.
I afseende på de der 40-öresstyckena, som skulle preglas i
Norge, och om hvilka det uppgafs, att de skulle hafva vållat att
dimensionen på vårt 25-örestycke blef så olämplig, som den verk¬
ligen är, ber jag få upplysa, att händelsen är, att det aldrig preg-
lades något 40-öresstycke, och i de siffror, som här blifvit upp¬
giga af TJtslcottet, icke af motionären, och som blifvit granskade af
Myntdirektören för bättre säkerhets skull, och för att Utskottet
skulle kunna stå för dem, talas icke heller om, att det myntats
några 40-öresstycken i Norge. Om det således icke kan visas,
att så skett, så är det ju tydligt och klart, att från den synpunkten
finnes intet hinder att höja diametern för 25-öresstyckena samt
att höja silfverhalten för de lägre silfverskiljemynten, hvilket ju
är af största behof påkaliadt.
N:o 35. 8
Onsdagen den 30 April, e. m.
Ang. silfver- Hvad nu beträffar myntkonventionen, så är här uppgifvet, att
myntets j Danmark hela silfverutmyntningen enligt myntkonventionen in-
*?(Fo”/ts”) till den 31 December 1883 utgjort en summa af 18,253,909 kronor
och i Sverige 14,812,923 kronor. I Danmark finnas nu i rundt tal
2 millioner invånare och i Sverige million, d. v. s. förhållan¬
det är såsom 4 till 9. Att Danmark med sin ringa folkmängd har
myntat så mycket silfverskiljemynt, är nu ganska märkvärdigt.
Jag skall emellertid genast nämna en förklaringsgrund dertill, och
den är, att Danmark icke har några femkronesedlar, hvilket gör,
att man möjligen har större behof af tvåkronestycken der än i
Sverige. Säkert är, att vi här hafva en ganska stor öfversväm¬
ning af danskt silfverskiljemynt särskildt i södra och mellersta
Sverige, och hvarje år drabbas statsverket af utgifter för att
skjutsa hem danskt skiljemynt. Det oaktadt kan det, när en för¬
ändring inträffar, vara möjligt, att vi få behålla det och vidkännas
förlusten. När en förändring sist inträffade, var det så kort upp¬
sägningstid för det dåvarande danska silfvermyntet, att det är
säkert, att innehafvarne i Sverige måste hafva förlorat ganska
mycket, ty det hann aldrig sändas till Danmark för invexling.
Jag skall be, att den ärade talaren noga läser hvad som här
har blifvit föreslaget: Här har alls icke blifvit föreslaget någon
uppsägning af konventionen, utan det bar blott föreslagits, att
Konungen måtte taga under ompröfning “huruvida, med anledning
af det starka prisfallet å silfver sedan år 1873, det må befinnas
lämpligt vidtaga förändring i bestämmelserna om silfver skiljemyn¬
tet* legering, samt huru vida det må anses lämpligt att söka åstad¬
komma sådan ändring i myntkonventionen, att af de omförmälda
myntsorter endast guldmynten å kronor må gälla såsom lagligt
betalningsmedel, utan afseende på preglingsorten“. Det vill med
andra ord säga, att det alls icke är fråga om någon uppsägning
af konventionen, utan man skulle blott bringa saken på tal med
dem, med Indika konventionen är ingången, för att se till, huru
vida det vore lämpligt att företaga en sådan hälsosam förändring.
I den motion, som jag tog mig friheten att i ämnet väcka, har
jag tydligen uttalat följande: “Att förändringen bör gå i hand hand
med de begge öfriga skandinaviska rikena torde af en hvar inses
som högeligen önskvärdt“. Jag har således icke yttrat ett ord
om. uppsägning af konventionen, och ingalunda kan ett sådant
skrifvelseförslag som detta tydas såsom innebärande en sådan
önskan.
Orsaken till att jag har försökt att fästa uppmärksamheten
på denna sak, är, att jag, allt sedan myntförändringen vidtogs,,
med uppmärksamhet har följt denna angelägenhet både här och i
främmande länder, och jag tror verkligen, att det är skäl att här
vidtaga en förändring- innan det blir allt för svårt att vidtaga en
sådan. När det för öfrigt icke sättes i fråga något annat än hvad,
som kan ske utan någon ökad kostnad •— ty såsom sådan får
man . icke räkna den minskning i de obehöriga inkomsterna, hvil¬
ken i följd af prisfallet å silfver kan uppstå, så kan jag icke annat
än anse, att framställningen är fullkomligt tidsenlig, och till dess
Onsdagen den 30 April, e. m.
9 N:o 35.
några andra anmärkningar blifvit gjorda mot Utskottets förslag, Ang. silfver*
än dem Herr Waern framstält, anhåller lag om bifall till det-, ”'Vntets
° legering in . mr
samma. ' (Forts.)
Herr Forssell Hans: Både af motionens ord och af det
uttalande, vi här hafva hört från motionären sjelf, torde man lätt
kunna inhemta, att det väsentligaste i motionen likasom i Utskot¬
tets skrifvelseförslag ligger i den sista passus, som handlar om en
framställning till Kongl. Maj:t, att han måtte vidtaga sådana åt¬
gärder, att myntkonventioneu måtte ändras derhän, att endast
guldmynten å kronor må gälla såsom lagligt betalningsmedel utan
afseende på preglingsorten; det vill säga, att sådan giltighet icke
må tillkomma skiljemynten. Det väsentliga skälet härför träder
fram i motionärens tal derom, att Danmark öfversvämmar Sverige
med skiljemynt, och således skulle ju åtgärden afse att förekomma
detta öfversvämmande genom att minska de danska skiljemyntens
omlopp i Sverige. Jag ber att få erinra herrarne derom, att när
förhandlingarna fördes om myntkonventionen, det framhölls å ömse
sidor såsom något särdeles önskvärdt, att denna myntkonvention,
i olikhet med den latinska myntkonventionen, måtte komma att
omfatta äfven skiljemyntet; ty, sade manf vi hafva den erfaren¬
heten af det danska skiljemyntet, att det kommer in af sin egen
naturliga drift, till följd af samfärdselns behof, och vi hafva svårt
att få det härut; det är bättre att få det stäldt under sådana be¬
stämmelser, som skaffar det ett lätt och naturligt aflopp tillbaka
till utgångsorten; man fästade vid den tiden både i Sverige och i
Norge stor vigt vid detta önskemål. Den som vill göra sig besvär
att genomläsa förhandlingarna och särskildt framställningen vid
ärendets föredragning i norska regeringen, skall finna bekräftelse
på dessa mina ord. Derför inbegrep man också vid konventions-
förhandlingarna skiljemyntet under alla de bestämmelser, som
träffade guldmyntet. Derför intog man i myntkonventionen be¬
stämmelser om skiljemyntets halt, vigt, dels tillåtna nötning, om
regeringarnes invexlingspligt och om rättighet för det ena landets
finansförvaltning att skicka sådant mynt till det andra lan¬
det tillbaka. Derigenom blek här i Sverige det danska och norska
skiljemyntet stäldt under samma bestämmelser som det svenska,
så att en hvar eger att få det i offentliga kassor invexladt, och
att dessa kassor ega rättighet att sända åter till sitt hemland,
det danska skiljemyntet så väl som det norska. Allt detta ansåg
man vid den tidpunkten vigtigt, och jag tror, att man i gräns¬
orterna fortfarande bibehåller samma åsigter. Men af allt detta
följde äfven, att med lika skyldigheter regeringarna också fingo
lika rättigheter för sina skiljemynt, och den lagliga betalningskraft,
som tillkommer det svenska skiljemyntet, d. v. s.j. skyldigheten för
enhvar att i betalning mottaga detsamma till belopp af 20 kronor
i 2-kronostycken och 1-kronostycken samt i fråga om mindre silf-
verskiljemynt till 5 kronors belopp, denna betalningskraft, ringa
och oskadlig, som den ju är, tillerkändes äfven det danska och
norska skiljemyntet.
X:o 85. 10
Onsdagen den 30 April, e. ra.
Ang. silfver- Skulle man nu efter motionärens enständiga yrkande borttaga
leaerin^m m ^enna sista bestämmelse, kunde ett af två fall inträffa. Antingen
(Forts.) skulle åtgärden hindra cirkulationen i Sverige af det danska skilje¬
myntet, och det är ju uttryckligen detta och endast detta, som den
ärade motionären åsyftar. Syftemålet kunde dock lika uppenbart
endast på ett sätt vinnas, nemligen derigenom att en hvar, som
i Sveriges gränsprovinser, från Skåne till Småland och Vester-
götland “ända till Sköfde“ mottagit danskt skiljemynt, blefve
orolig och sökte få det från sig; motionärens afsigter förverk¬
ligades sålunda endast på det vilkor, att hela gränsbefolkningen
underkastade sig obehaget att granska innehållet i sina portmonäer
och sökte göra sig af med det danska skiljemyntet. Jag tror
dock att, om en sådan nödvändighet inträdde, skulle befolkningen
i gränsprovinserna blifva mycket orolig och missnöjd öfver dylika
dem af motionären vållade obehag. Om motionären lyckades hejda
det danska skiljemyntets spridning i Sverige, skulle han med ett
ord göra våra gränsprovinser missbelåtna.
Det andra af de två alternativen är naturligtvis, att cir¬
kulationen af det danska skiljemyntet i Sveriges gränsprovinser,
genom den af motionären föreslagna åtgärd icke varder förhindrad.
Underligt att säga har motionären sjelf förutsatt just denna even¬
tualitet; ban vill lugna gränsprovinsernas inbyggare med för¬
säkran, att det danska skiljemyntet nog kommer att kringlöpa lika
obehindradt i alla fall, han förordar till och med särskilda åtgär¬
der för att betrygga en sådan cirkulation. Han klagar öfver det
danska skiljemyntets spridning, och för afl motverka densamma
förordar han åtgärder, bvilka han i sjelfva motionen erkänner
vara ändamålslösa och otillräckliga att förekomma samma sprid¬
ning, och så slutar han med att anbefalla andra åtgärder, hvilka
skulle främja samma spridning. Så mycket kan man häraf in¬
hemta, att det mål som motionären säger sig vilja vinna genom
sitt förslag, det lian och bör icke vinnas —- ens efter hans egen tanke-
Hvad vinnes då! Ingenting annat, mine herrar, än att få säga en
ohöflighet åt Danmark. Riksdagen skulle bedja regeringen att säga
åt danska regeringen: vi antaga, att ni icke rigtigt väl använder
detta edert privilegium; vi önska blifva af med edert skiljemynt,
och derför är det bäst att komma ifrån konventionens bestämmel¬
ser. Efter min tanke finnes det nu icke den ringaste anledniug
att antaga, att den danska regeringen på något illegitimt sätt
sökt sprida skiljemynt i Sverige. Har sådant kommit till större
mängd i våra gränsprovinser, så har detta endast berott derpå,
att samfärdseln är särdeles liflig mellan Danmark och de svenska
gränsprovinserna, och vid sådant förhållande kan jag icke vara
med om att från svenska Riksdagens sida uttalas något, som på
det ringaste sätt kan misstydas eller missförstås i Danmark; icke
vara med om att skapa något internationelt missnöje, kunde jag
än derigenom bereda den ärade motionären ett aldrig så stort
nöje.
Hvad åter beträffar framställningen om förändring af silfver-
skiljemyntets legering har en talare från denna plats redan gifvit
11 N:0 35.
Onsdagen den 30 April, e. m.
tillräckliga skal, hvarför man knappast kan betrakta den förän- Ang. silfver-
dringen såsom i och för sig särdeles vigtig. När jag först hörde ^
talas om motionen, trodde jag, att det var motionarens atsigt att • (Forts.)
om möjligt få det svenska skiljemyntet mindre tyngande, för att
åstadkomma dess större spridning och småningom undantränga
bruket af dessa banksedlar, som ju efter det nya myntsystemets
antagande bör blifva allt mindre nödvändiga. Men det egentliga
skäl, som af motionären för förändringen anförts, är. att vi genom
den nuvarande “legeringen", det vill rätt uttryckt säga genom det
nuvarande förhållandet mellan silfverskiljemyntets verkliga värde
och nominella värde, utsätta oss för ett stort äfventyr af förfalsk¬
ning. Jag kan i fråga härom endast upprepa, hvad den föregående
talaren anfört, huru embetsberättelserna visa, att någon sådan
våda hittills icke försports, och att, om någon sådan våda skulle
finnas, den skulle komma från stora fabriker här eller i utlandet,
hvilka tillverkade fullgodt silfverskiljemynt, och så sökte att för¬
tjena på deras lagliga undervärde af 20 procent; men jag hem¬
ställer till den ärade motionären sjelf, om det är antagligt, att
20 procent kunna vara en tillräcklig lockelse för. en sådan affär,
hvars största svårighet ligger i spridningen af fabrikatet. Det vore
kanske icke svårt att i utlandet uti någon myntverkstad tillverka
silfvermynt alldeles lika med vårt, men det är för en sådan verk¬
stad ytterst svårt att finna afsättning för en sådan qvantitet, som
måste komma i fråga, i fall förtjensten skall vara nämnvärd och
lockande att begå brott. Det är med den vådan alldeles som med
vådan för banksedlars förfalskning. Utan tvifvel skulle det gå
lika lätt och kanske lättare att i utlandet förfalska våra bank¬
sedlar, att göra efter dem, som åtminstone till största delen för
de enskilda bankerna tillverkas i utlandet, och att skicka hit dem.
Derpå skulle förtjensten blifva ännu större än på förfalskning af
silfvermynt. Men hvarför sker det icke? Jo, helt enkelt.derför,
att spridningen en gros har sina stora svårigheter; och till dess
regeringarne komma under fund med att en sådan industri be-
drifves, och att vi hafva våda att befara, till dess tror jag det är
bäst, att Riksdagen håller inne med skrivelser i detta ämne.
Det finnes en enda nämnvärd olägenhet af det nuvarande
myntsystemet, och märkvärdigt nog är den förbigången så väl af
motionären i hans förslag till beslut som af Utskottet i dess kläm.
Denna olägenhet är den alltför ringa skilnaden mellan tio-örens
och tjugufem-örens diameter. Denna olägenhet, hvars anledning
är omnämnd af en föregående talare och som nu mera skulle kunna
undanrödjas utan hinder af de förargliga norska 40-öresstyckena,
som aldrig blifvit preglade, kännes utan tvifvel lifligt bland all¬
mänheten och skulle kunna förtjena att afhje.lpas. I olikhet med
den siste talaren tror jag icke, att operationen skulle behöfva
ådraga oss särdeles stora kostnader, ty jag föreställer mig, att, då
representanten för Göteborg här nämnde siffran 500,000 kronor, han
kommit till densamma genom en beräkning, att man skulle om-
mynta både tio- och tjugufem-ören och på samma gång höja halten
af dessa mynt från 40 till 60 procent för det förra slaget och från
S:o 35. 12
Onsdagen den 30 April, e. m.
Ang. silfver- 60 till 70 procent för det senare. I sådant fall skulle förändringen
le 'eriTm m vei'k%en komma att kosta en half million, men den ifrågavarande
VX)olägenheten han mycket väl afhjelpas helt enkelt genom indrag¬
ning af de nuvarande 2,695,229 kronor i tjugufemören och deras
utmyntning med samma silfverhalt, det vill säga till något tun¬
nare myntstycken af 18'/2 m.m., och då kommer förändringen att
kosta endast ommyntningen. För min del tror jag dock, likasom
ep talare här förut yttrat, att svenska regeringen har alldeles
tillräcklig anledning både af sin egen kännedom om myntförhållan¬
dena i riket och den diskussion, som här förts, att höra efter, huru¬
vida ett förslag i den rigtningen kunde möta anslutning från Dan¬
mark _ och Norge, och att vi således icke behöfva skrifva derom.
Jag tillåter mig derföre att yrka afslag på betänkandet.
flerr vice Talmannen: Likasom den siste ärade talaren tror
jag icke heller, att en sådan förändring, som nu föreslagits, skulle
vara lämplig. Bland de åtgärder, som på senare tid vidtagits och
som inom landet hyllats med stor belåtenhet, är tvifvelsutan mynt¬
konventionen med Danmark och Norge, som på samma gång den
gaf oss samma myntvalörer också gjorde de särskilda myntsorterna
gångbara inom de tre skandinaviska länderna. Det danska och
norska myntet cirkulerade, såsom bekant, i stor myckenhet inom
gränsorterna, redan innan konventionen träffades, och innan öfver-
gången till guldmynt hade egt rum. Men en sådan cirkulation är
långt ifrån densamma och långt ifrån att medföra samma beqväm¬
lighet, som då det är lagligt bestämdt, att mynt till visst belopp skall
tagas i betalning af enskilda, äfvensom att detsamma emottages i
statens kassor och i Riksbanken. Om man befarar, att alltför
mycket skiljemynt, som till sin natur, ehuru af ett viss värde, dock
icke pr så högt i värde, att det motsvarar det nominella, cirkule¬
rar till för stor myckenhet, tror jag för min del— om jag icke miss¬
tager mig, i likhet med den siste talaren här i denna punkt — att
man bättre betryggar sig för ett sådant öfverflöd genom den nu
varande bestämmelsen, då allt det utländska mynt, som indrages
till statens kassor och Riksbanken, återskickas till det land, som.
utgifvit detsamma, än om cirkulationen uteslutande beror på den
mottagandes villighet att mottaga myntet. Med den snabba cir¬
kulation, som mynt och sedlar hafva nu för tiden, blir det icke
obetydligt, som dragés in i allmänna kassor och sedermera går ut
mot full valuta, under det att deremot, då myntet cirkulerar utan
särskilda bestämmelser och må hända icke emottages utan agio i
de större kassorna, resultatet blifver, att myntet smyger sig om¬
kring man och man emellan, utan att man har någon kontroll,
huru länge det stannar. Om utländskt skiljemynt icke förekom
före konventionen så mycket i det mellersta Sverige, som det till
äfventyrs nu gör, ligger förklaringen dertill helt naturligt deri,
att kommunikationerna den tiden voro mycket mindre snabba, än
de för närvarande äro, och att följaktligen anledningen att sprida
mynt då var vida mindre.
Hvad nu beträffar den omständigheten, som man har fästat
Onsdagen den 30 April, e. m.
13 >':o 35.
sig vid eller att Danmark, oaktadt det har icke obetydligt mindre -Ang. silfv
folkmängd än Sverige, likväl preglat nära 3 millioner mera silfver- myntets
mynt än Sverige, är det redan erinradt af motionären sjelf, att (Forts)"
detta finner sin förklaringsgrund till en del deri, att Danmark icke
har fem-kronor i sedlar, hvilket helt naturligt ökar behofvet af
tvåkronor eller just det myntslag, som ojemförligt högst intager
platsen i den danska utmyntningen, eller icke mindre än för 9,753,950
kronor mot 1,718,658 kronor hos oss. Tillägger jag då den lifliga
rörelse, som egen rum i Danmark, äfvensom att man i Danmark
redan före öfvergången till guld var van att röra sig med mera
klingande mynt än i Sverige, der man ända till senaste tid haft
sedlar på en krona, synes mig, att förklaringen ligger så nära, att
man icke har anledning att i detta förhållande se ett bemödande
att öfverösa grannländerna med ett mynt, som icke har sitt fulla
pregelvärde. Min öfvertygelse är ock den, att en åtgärd i motio¬
nens syfte, om den skulle komma till stånd och vinna framgång,
icke skulle helsas med belåtenhet utan tvärtom med obelåtenhet,
företrädesvis i de provinser, som mest deraf beröras, men äfven
af den öfriga allmänheten, som skulle derigenom tvingas att egna
uppmärksamhet åt de olika myntslagen, hvilket den nu icke be-
höfver göra. I denna punkt är jag således lifligt öfvertygad om
lämpligheten af att bibehålla status quo.
Hvad den föreslagna höjningen i silfvervärde beträffar, ser jag
icke heller, att den skulle vara af sådant behof' påkalladt, att det
vore skäl att vidtaga eller ens ifrågasätta eu sådan åtgärd. Mo¬
tionärens afsigt är, att icke det nuvarande silfverskiljemyntet
skulle indragas till ommyntning, utan att de båda olika slagen af
silfverskiljemynt skulle cirkulera jemte hvarandra, men då före¬
faller det mig, som om man dervid skulle komma att på sitt sätt
förbise just åtgärdens syfte. Detta syfte innebär ju att gifva ett
högre värde åt det silfverskiljemynt, som cirkulerar, men vid sidan
af detta mynt skulle i så fall cirkulera ett annat, som icke hade
samma värde.
Jag anhåller om afslag å motionen och Utskottets hemställan.
Herr "VVallenberg: Jag har naturligtvis icke någon förhopp¬
ning, att betänkandet skall kunna bifallas, när deremot uppträdt
vice ordföranden bland bankofnllmäktige och två f. d. finansmini¬
strar; men jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det aldrig
varit af någon i frågasatt att hvad som redan är pregladt skulle
inlösas och ommyntas, utan här har blott varit förslag om, huru¬
vida man skulle låta preglingsorten vara bestämmande för cirku¬
lationsområdet.
Hvad nu 25-örestyckena beträffar, så yttrade Herr H. Fors¬
sell, att de voro förbigångna i motionen och i betänkandet; men
jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten på, att det står i
motionen tydligt och klart att den rättmätiga klagan från allmän¬
heten för svårigheten att skilja emellan 10-örestycken och 25-öre-
stycken bör icke lemnas utan afseende, fäst hellre som 25-öre-
styckets diameter kan och bör ökas från 17 till 18 '/, m.m. De
N:o 85. u
Onsdagen den 30 April, e. in.
Ang. silfver- äro således alldeles icke “förbisedda i motionen"; och det synes
myntets af utmyntningstabeilerna, att Danmark icke utmyntat BO-örestycken,
^(Forts!) m" derföre att man der ansett, att man icke beliöfde bibehålla den
gamla “rigsorten"; och äfven derföre att när de nya 25-örestyc-
kena kommo i rörelsen, så blef det en alldeles för liten skilnad i
diametern å dessa tvenne valörer emot hvad det borde vara.
Då vi nu hafva nöjet att konversera om detta ärende i när¬
varo af Herr Finansministern, så är det väl någon förhoppning,
att han vill taga i öfvervägande frågan om att 10-örestyckena
måtte upphöra att faktiskt vara kopparskiljemynt, samt förbättras
i sådan mån att de åtminstone må förtjena namn, heder och vär¬
dighet af silfverskiljemynt; ty det är då alldeles klart, att inom
ett ganska ringa antal år dessa 10-örestyckena icke blifva mycket
bättre än de bekanta Hamburger-skillingarne i forna dagar.
En talare har sagt, att en framställning härom till danska
regeringen “skulle innebära en ohöflighet". Jag påminner mig
mycket väl, hurusom, när jag en gång för flere år sedan talade
om de stora olyckor, som uppkommo till följd af' bristen på fyr¬
skepp på Horns ref, som ligger vester om Jutska kusten, eu då¬
varande konungens rådgifvare svarade, att det icke ginge an att
tala derom med danska regeringen, “ty det skulle innebära en
ohöflighet". Hen se, det fick gå an, och ett fyrskepp ligger nu på
Horns ref till räddning för hundratals menniskolif.
Derföre är det val icke så farligt att "börja en höflig konver¬
sation regeringarne emellan i en gemensam angelägenhet. Så und¬
fallande behöfva vi väl icke vara. Men tycka herrarne nu, att
denna fördel, som ovilkorligen uppkommit för Danmark på Sveri¬
ges bekostnad, skall bibehållas, så må det ske, gerna för mig. Jag
kan icke göra mer än påvisa huru Sveriges intressen försummas.
Danskarne fingo denna fördel derigenom att vi, först sedan den
nya myntkonventionen var antagen, började att ombygga vårt
myntverk, hvaremot Danmark då redan hade sitt myntverk i god
ordning och genast satte i gång att utmynta massor af silfver-
mynt. Och det fortgick åtskilliga år, under hvilka detta skilje¬
mynt aldrig sorterades här i Sveriges Riksbank, utan då man der¬
ifrån utlemnade silfverskiljemynt, var deraf ända till 25 % danskt.
Detta är något, som numera är afskaffadt och som jag endast om¬
nämner för att visa huru vi bruka “draga det kortaste strået".
Jag har, såsom sagdt, blott velat fästa uppmärksamheten på
denna angelägenhet, och mitt mål är vunnet, när saken på detta
sätt kommit till Herr Finansministerns kännedom. Han må sedan
göra dervid, hvad han för godt finner.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets
förevarande hemställan och sedan på afslag derå, och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 30 April, e. m.
15
N:o 35.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 23 och 26 innevarande Om upplåtel-
April bordlagda utlåtande N:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts ™
nådiga proposition angående upplåtelse under eganderätt till Wexiö tilTwTxiö
stad af !/a mantal krono Wexiö Domprostegården. stad af Va
mantal Wexiö
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Jag ber om ursäkt, att OomproHte-
jag måste besvära Kammaren med ett yttrande i en fråga, som gar en'
synes hafva ett så föga allmänt intresse som den förevarande.
Frågan har uppkommit derigenom, att då lönen reglerades för
Domprosten i Wexiö, det bestämdes, att det boställe, som dom¬
prosten af ålder innehade, skulle öfverlåtas till Wexiö stad under
ständig besittningsrätt, mot förpligtelse för staden att till dom¬
prosten betala 400 kubikfot spanmål om året, samt att lemna
domprosten boställe in natura eller oek motsvarande hyresersätt-
ning. Skälet till denna öfverlåtelse var, att Domprostegårdens mark
ansågs nödig för Wexiö stads utvidgning. Det målet har icke
kunnat fullständigt uppnås, derföre att tomter icke kunnat af sta¬
den upplåtas till köpare under eganderätt, och de nya tomtinne-
hafvarne hafva derföre icke kunnat få lagfart på sina tomter, och
följaktligen kunna de heller icke inteckna dem, då de behöfva lån.
För att ordna dessa förhållanden har det ansetts önskvärd!, att
Wexiö stad skulle få Domprostegården under full eganderätt; och
så väl staden som alla i ämnet börda myndigheter äro ense om de
vilkor, på hvilka en sådan öfverlåtelse skulle ega rum.
Nu anmärker emellertid Stats-Utskottet, att det synes, som
om Wexiö stad borde, då eganderätten till Domprostegården öf-
verlåtes tillstaden, erlägga något mer än som staden redan gjort,
och som af myndigheterna blifvit ifrågasatt. Wexiö stad åter
anser, att den på öfvertagandet af Domprostegården redan nu har
gjort en mycket dålig affär och vill derföre icke betala mer, så
att affären skall blifva ännu sämre. Att afrären är dålig, vill
man å stadens sida styrka genom följande sifferuppgifter. Staden
betalar för närvarande 400 kubikfot spanmål till domprosten år¬
ligen och lemnar honom dessutom 800 kronor i hyresersättning.
Den inkomst åter, som staden har af Domprostegården, består
Törst uti 340 kubikfot spanmål för under åtskilliga rubriker bland
annat till Wexiö-Alfvesta jernväg afsöndrad mark. All den öfriga
marken är af Wexiö stad utarrenderad för eu årlig arrendesumma
af^ 210 kronor. Stadens utgifter äro således 400 kubikfot span¬
mål och 800 kronor om året. Stadens inkomster åter utgöras af
340 kubikfot spanmål och 210 kronor om året — således eu årlig
förlust för staden af 60 kubikfot spanmål och 590 kronor kontant.
Dessutom har staden nödgats för Domprostegården utbetala i och
för gatuanläggningar och dylikt 24,000 kronor, och deremot uppburit
för .försålda hus och tomter 15,429 kronor. Staden har således
gifvit ut i kapital ungefär 9,000 kronor mer, än som staden fått
in. Dessa förluster, som staden lidit, hafva fortgått i omkring
tio år, och den ränteförlust, som sålunda uppkommit, ökas för
hvarje år. Nu är det naturligtvis möjligt, att i framtiden affä¬
ren kan ställa sig förmånligare, då flere tomter blifvit af staden
N:o 35. 16
Onsdagen den 30 April, e. m.
Om upplåtel-försålda; men huru länge det kan dröja, och om staden någonsin
se under sjn förlust ersatt, anses åtminstone i Wexiö vara ganska pro-
till Wexiö bl ernå. tiskt.
stad af */* Att nu verkligen den ersättning, som gifvits af Wexiö stad
mantal Wexiö för Domprostegården, är tillräcklig, synes mig antagligt äfven
Doniproste- derför att den person, som är intresserad af att full ersättning gifves,
fports*) är me(l ersättningens nuvarande belopp belåten. Domprostegår-
'J den var domprostens boställe. Allt, hvad som för Domprostegården
kan erhållas, måste enligt gällande lag användas i och för dom¬
prostens aflöning. Domprostegården är nemligen prestgård och
icke annexhemman, icke mensal eller stomhemman. Vore den nå¬
got sådant hemman, kunde det ifrågasättas, att penningar, som
för jorden inflöte, skulle ingå till presterskapets löneregleringsfond.
Men nu är den en vanlig prestgård och hvad som genom afsön¬
dring eller expropriation af jord från prestgården inflyter, skall an¬
vändas till inköp af annan jord i och för pastors räkning, eller
ock, till dess detta kan ske, utlånas, med rätt för pastor att upp¬
bära räntan. Det är således domprostens intresse, som här är i
fråga; och domprosten har icke gjort anspråk på något mera, än
AVexiö stad erbjudit. Domkapitlet, som har att bevaka kom¬
mande domprostars intresse, anser också att hvad staden bjudit
är hvad som skäligen kan af staden fordras, blott att bostad
lemnas in natura och icke genom motsvarande hyresersättning.
I denna uppfattning instämma äfven Konungens Befallningshaf¬
vande och Kammarkollegium.
Här är således frågan den: anser Riksdagen sig hafva skäl
att fordra, att Wexiö stad skall betala ännu mera för att höja
domprostens aflöning, när domprosten, hvars intresse är i fråga,
förklarat att han anser sig icke hafva skäl att göra anspråk
på något mer? Under sådana förhållanden, och sedan Kyrko¬
mötet, som också borde hafva något intresse för domprosten,
icke haft något att anmärka mot det ifrågavarande förslaget,
har regeringen icke funnit skäl ifrågasätta, att Wexiö stad
skulle betala mera till domprosten, då denne synes icke fordra
mera. Det är alldeles tydligt och klart, att om frågan nu å nyo
faller, regeringen icke vidare har anledning att å nyo upptaga
ärendet, derest icke Wexiö stad sådant begär. Wexiö stad har
ju förklarat, att affären redan är tillräckligt dålig, och att den
icke vill göra den ännu sämre. Kongl. Maj:t kan nu icke sätta
i fråga att göra något vid saken, förrän Wexiö stad kommer på
andra tankar, och då är det staden, som får taga initiativet.
Herr Montgomery-Cederhielm: Efter den fullständiga ut¬
redning, frågan, åtminstone från ena sidan, erhållit af Herr Stats¬
rådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet, har jag i det
hänseendet icke något särskilt att tillägga. Jag skall i stället
bedja att få redogöra för, huru frågan gestaltat sig för Stats¬
utskottet.
Herr Ecklesiastikministern yttrade, att, då domprosten, Kyrko¬
mötet, Konungens Befallningshafvande, med ett ord alla parterna.
Onsdagen den 80 April, e. m.
17 N:o 35.
vore nöjda, så borde man icke vidare tala om saken. Om så är,
förmodar jag, att icke någon Kongl. proposition behöfts, men det
måtte vara något, som felas, eftersom Kongl. Maj:t förandra gån¬
gen aflåtit en proposition i ämnet, och detta torde vara Riksda¬
gens samtycke. När då Riksdagen tog frågan i öfvervägande,
företedde sig det högst ovanliga förhållandet, att en korpora¬
tion begärde en förmån, som den sjelf påstod vara af högt värde,
men för hvilken den icke vill betala det allra minsta. Detta
föreföll och måste förefalla för hvar och en såsom en ganska be¬
synnerlig tilldragelse. Det säges här, af' stadsfullmäktige, att det
inverkar högst menligt på de pris, som kunde för fastigheterna
betingas, och derföre anhåller man att få eganderätt till dessa
tomter, men man vill icke betala något alls, eller åtminstone, icke
mera, för eganderätten, än för nyttjanderätten, som man redan
har. Detta föreföll redan 1882 års Riksdag, då frågan första gån¬
gen var före, högst besynnerligt, och Riksdagen, som i båda kam-
rarne afslog Kongl. Maj:ts proposition, ansåg att något måste be¬
talas, och att dessutom äfven Kyrkomötet borde höras. Seder¬
mera har väl Kyrkomötet blifvit hördt, men något förslag om
särskild betalning för denna förmån har deremot icke blifvit ifråga¬
satt, utan stadsfullmägtige i Wexiö förklarade tvärt om, då frågan
der å nyo förekom, att de icke ville betala något mera. Jag för¬
står icke, att det är obilligt af Riksdagen att begära ersättning
för en fördel, som den andra parten vill hafva. Det säges att
stadsfullmäktige för att gå Riksdagens uttalade önskan till mötes
ville erbjuda sig att, mot erhållande af full eganderätt till Domproste-
gården, och så vida kronan öfvertoge skyldigheten att erlägga den
kyrkoherden tillkommande årliga afgälden, till statsverket inbe¬
tala ett kapital, hvars ränta, beräknad efter fem för hundra, mot¬
svarade samma afgäld. Att detta erbjudande icke är någon fördel
visar Kammarkollegium sedermera, och det har också blifvit än-
dradt på det sätt i Kongl. Maj:ts proposition, att kapitalet skulle
betalas framdeles, när så påfordrades. Det vill med andra ord
.säga, att detta skulle ske, när sådant framdeles ansågs skäligt;
■och det kan också hända, att kapitalinbetalningen blefve ofördel¬
aktig för staten, om den sker under år, då spanmålsprisen äro
låga. Det andra skälet var att, enligt stadsfullmäktiges åsigt, det
vore af fördel icke blott för staden, utan äfven och isynnerhet för
kyrkoherden, att den staden åliggande skyldigheten att förse kyrko¬
herden med bostad utgjordes i form af hyresersättning, i följd
hvaraf stadsfullmäktige, hvilka ingalunda ville undandraga sig att
lemna såsom hyresersättning det högsta belopp, som skäligen kunde
begäras, etc. Men detta finner Kammarkollegium och Kongl.
Maj:t icke alls fördelaktigt, utan anse, att staden skulle anskaffa
och underhålla lämplig bostad åt kyrkoherden. Deraf visar sig,
att den koncession som stadsfullmäktige sålunda gjort, för att gå
Riksdagen till mötes, är i ena fallet af ytterst tvifvelaktigt värde,
och i det andra af den beskaffenhet, att den ogillas på alla håll.
Att på det sättet göra upp sina affärer synes vara ganska för¬
delaktigt för köparen. Det var derföre som Riksdagen på goda
Första Kammarens Vrot. '1884. N:o 35. 2
Om upplåtel¬
se under
eganderätt
till Wexiö
stad af 'U
mantalWexiö
Dom proste-
gdrden.
(Forts.)
N:o 35. 18
Onsdagen den 30 April, e. m.
Om upplåtel¬
se under
eganderått
till Wexiö
stad af Va
mantal Wexiö
Domproste-
gården.
(Forts.)
skal år 1882 begärde, att det på något sätt måtte kunna utrönas,
hvad denna förmår kan vara värd, och då jag för min del ansåg
den framställningen vara både rigtig och från Riksdagens sida
fullt befogad, så har jag inom Stats-Utskottet nu, likasom förra
gången, förordat bifall till densamma och alltså afslag å Kong!.
Maj:ts proposition.
Herr vice Talmannen: Då jag vid sist hållna kyrkomöte
deltagit i behandlingen af denna fråga och då tillstyrkte bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, så kan jag icke underlåta att äfven här
yttra mig i samma syfte, och detta så mycket mera, som jag san¬
nerligen hvarken af Stats-Utskottet eller af den ledamot af Ut¬
skottet, som nu senast hade ordet, i någon mån har blifvit öf-
vertygad om lämpligheten af att förhala ett medgifvande i denna
fråga, hvilket, så vidt jag kan se, skulle lända alla intressen till
nytta. Den ärade talaren har sagt, att om denna sak icke angår
Riksdagen, han icke kunde se, hvarföre Kongl. Maj:t då frågat
Riksdagen. Svaret på denna fråga synes mig vara ytterst enkelt.
Denna egendom är, kameralistiskt, till sin natur kronans, ehuru
upplåten åt kyrkan och stående under presterliga privilegierne
samt tillika bunden vid en viss församling och dess själasörjare,
så att den icke kan på annat sätt användas än till nytta för för¬
samlingen såsom aflöning åt dess prest. Följaktligen är detta eu
kyrklig aflöningsfråga, som uteslutande rör domprosten i Yexiö.
När då domprosten sjelf och alla de kyrkliga auktoriteterna från
den nuvarande innehafvaren af platsen till och med Kyrkomötet
hafva tillstyrkt bifall till den nu föreslagna åtgärden, som påyr¬
kats af Yexiö stad, så måste jag säga, att det tycks vara en all¬
deles öfverdrifven ömhet hos Stats-Utskottet om domprostens i
Yexiö aflöningsförmåner, att på detta sätt nödvändigt vilja hålla
på denna åt honom upplåtna fastighet. Nu erkänner jag villigt,,
att det är af vigt för Vexiö samhälle och kyrka i allmänhet, att
innehafvaren af en sådan tjenst som domprostbefattningen i Yexiö
är väl betald. Men nog borde jag väl vara tillfreds i det afse¬
ende^ när jag har alla auktoriteterna för mig, som tillstyrka den
ifrågasatta anordningen. Nu är det för öfrigt bekant, att denna
Domprostegård är på Vexiö stad öfverlåten med ständig besitt¬
ningsrätt, och att följaktligen någon ändring i det afseendet icke
kan ifrågakomma, utan att här är endast frågan, huru vida Vexiö
stad genom att betala ett visst belopp skall kunna bereda sig och
dem, som hafva köpt jord från denna domprostgård, någon större
fördel. — Jag måste erkänna, att den förste ärade talaren, enligt
mitt förmenande, så utomordentligt fullständigt har utvecklat denna
sak, att jag icke ser något skäl, hvarföre Kammaren skulle vid¬
hålla ett beslut, som, förvånande nog, förut blifvit fattadt, utan
måste jag, för min del, anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts propo¬
sition och afslag på Stats-Utskottets betänkande.
Herr Wennerberg: Sedan Chefen för Ecklesiastikdeparte¬
mentet så fullständigt utvecklat detta ärende, att hvar och en af
Onsdagen den 30 April, e. m.
10 N;o 35.
Kammarens ledamöter mycket lätt blott genom detta har kunnat Om npplåtel-
sätta sig in i det, och sedan vice Talmannen lika fullständigt be- se uV'de.T
svarat det något svaga försvar för Stats-Utskottet, som vi här ^u^Wexiö
nyss hört af en dess ledamot, så återstår verkligen för mig ingen- stad af 1k
ting annat än att förena mig i det yrkande på afslag å Utskottets mantalWexio
betänkande, som här redan förut blifvit gjordt. Jag anhåller lik- Domproste-
väl att få framställa en förmodan, nemligen den att, om det hade (Korts™)
varit tydligt och klart för Stats-Utskottet, att de medel, som möj¬
ligen genom en afgiftsförhöjning, lagd på Yexiö stad, skulle upp¬
komma, icke kunna gå till någon annan än till domprosten och
således endast tjena att höja hans lön, Utskottets uttalande i denna
fråga, enligt mitt förmenande, blifvit ett helt annat. Men det har
blifvit mig sagdt, att Stats-Utskottet lefvat i den tron, att dessa
medel skulle kunna gå till presterskapets löneregleringsfond; och
blott så begriper jag detta nitälskande för att Vexiö stad icke må
för alltför godt pris få eganderätten till en jord, öfver hvilken den
redan har full besittningsrätt; ja, i sådant fall skulle jag verkli¬
gen finna något skäl till det långt drifna intresse, som inom Ut¬
skottet har visat sig mot Kongl. Maj:ts proposition. Men då det
nu förhåller sig så, att, såsom både chefen för Ecklesiastikdepar¬
tementet och vice Talmannen erinrat, här är fråga om sådan kyr¬
kans jord, hvars afkastning måste gå till domprosten, kan jag san¬
nerligen icke se, hvarföre Stats-Utskottet har satt sig emot eu så
billig begäran, som den i Kongl. Maj:ts proposition nu framstälda.
Man säger, att stadsfullmäktige ingenting vilja betala för en
så stor förmån. Det är likväl nyss tydligen visadt, att de alla
redan betalt så mycket, att de anse affären ganska dålig; men för
stadens fromma, för gaturegleringar, som ansetts behöfliga, för den
framtid, som man vill emotse så god som möjligt med afseende på
stadens vidare förkofran och tillväxt, hafva stadsfullmäktige åtagit
sig allt hvad den ende, som egentligen haft med saken att göra,
har önskat. Domprosten är nöjd, domkapitlet är nöjdt, och Kyrko¬
mötet har äfven förklarat sig nöjdt.
Jag hyste visserligen länge den åsigten, att icke något skäl
fans, hvarföre denna fråga skulle för Riksdagen framläggas.
Men eftersom denna åsigt icke varit Kongl. Maj:ts, så har jag
frångått den. Det heter likväl i 77 § uti vår Regeringsform:
“Kungsgårdar och kungsladugårdar med dertill lydande hem¬
man och lägenheter, bronosbogar, parker och djurgårdar, krono-
“och stailängar samt laxfisken och andra kronans fisken samt
“kronans öfriga lägenheter, må Konungen icke utan Riksdagens
“samtycke genom försäljning, förpantning eller gåfva, eller på nå-
“got annat sätt, kronan afhända14; och den nu ifrågavarande lä¬
genheten passar icke in under någon af dessa bestämningar. Men,
säger man, ärendet är af kameralistisk natur, och Konungen har
derföre velat låta äfven Riksdagen uttala sitt samtycke. Det för¬
vånar mig, att Utskottet skall hafva haft så svårt att tillstyrka
detta; men jag hoppas att denna Kammare, efter de utförliga upp¬
lysningar, som blifvit lemnade från statsrådsbänken, icke skall
N:o 35.
Om upplåtel¬
se under
eg anderätt
till Wexiö
stad- af Va
mantal We.eli
Domprnste-
gården.
(Forts.)
20 Onsdagen den SO April. e. m.
vägra att gifva sitt bifall till Kongl. Maj:ts proposition med afslag
på Utskottets hemställan.
Herr Törnebladh: Här har från flera håll den föreställnin¬
gen blifvit framkastad, att Stats-Utskottet icke skulle hafva kom¬
mit till det resultat, hvartill det kommit, om det hade varit fullt
klart, att medlen skulle gå till domprosten. Jag tror icke, att
Stats-Utskottet i det fallet har låtit leda sig af vare sig det ena
eller det andra, utan Utskottet har helt enkelt låtit leda sig deraf,
att här är det fråga om att gifva ytterligare sanktion åt ett af
Kongl. Maj:t fattadt beslut om upplåtande på evärdelig tid af dis¬
positionsrätten till en lägenhet. När det gäller att gifva sanktion
åt ett sådant beslut, tror jäg att Riksdagen icke kan vara nog
försigtig, just derföre att dylika prejudikat hafva sin fara med sig.
Det har således varit temligen likgiltigt, hvart medlen skola gå,
åt den ene eller den andre. Här är det frågan, huru vida denna
fastighet skall afhändas på ett sådant sätt. att eganderätien för all
framtid kommer att fråntagas staten. Om nu detta skall ske, är
det ju icke så underligt, om Riksdagen, då den har rättighet att
i det afseendet uttala sitt ja eller nej, vill betinga vissa fördelar,
vare sig åt den ene eller den andre. Då det är temligen tydligt,
att detta frånbändande af statens eganderätt för all framtid i sjelfva
verket för den part, om hvilken nu är fråga, Vexiö stad, medför
ganska stora fördelar—och jag egentligen icke kan finna, att frå¬
gans ställning sedan 1882 års riksdag har blifvit så synnerligen
förändrad, — så föreställer jag mig att, om stadsfullmäktige icke
vilja eller kunna gifva mera för den stora fördelen, det må vara
deras ensak, men att det då också må vara Riksdagens ensak att
säga: “vill ni icke köpa denna fördel med hvad den är värd,
hålla vi fast vid vårt beslut". Jag kan således, för min de], icke
anse annat än att Stats-Utskottet varit i sin goda rätt, då det
afstyrkt bifall till framställningen, och vågar jag på denna grund
anhålla om proposition på bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Casparsson: Den siste ärade talaren nämnde, att frå¬
gan sedan 1882 års riksdag icke undergått någon väsentlig för¬
ändring. Jag ber då att få redogöra för de skäl, hvarpå 1882 års
Riksdag afslog den då framstälda Kongl. propositionen. Dessa
skäl voro fyra. Det första var, att eganderätten till fastigheten
borde betinga ett något högre pris, — samma skäl, som Utskottet
nu har upptagit. Derpå hafva Vexiö stadsfullmäktige svarat, så¬
som också Herr Chefen för Ecklesiastikdepartementet nyss har
framhållit, att affären i och för sig vore så dålig, att den icke tål
vid någon förhöjning. Det andra skälet var, att en viss köpe¬
skilling borde bestämmas. Det har Vexiö stad erbjudit sig att
erlägga, men derpå har Kammarkollegium svarat att det är myc¬
ket bättre, för kyrkoherden, att staden betalar dessa 400 kubikfot
spanmål än att erlägga räntan på det kapital, 21,520 kronor, som
skulle uppkomma, om nämnda afgift förvandlades i penningar.
Det är således icke Vexiö stad, utan Kammarkollegium, som för-
Onsdagen den 30 April, e. m.
21 y-.o 35.
ordat detta vilkor. Det tredje skälet var, att Riksdagen då sak- Om uppiåtel-
nade all ledning för bedömande af fastighetens försäljningsvärde. se
Detta skäl har innevarande års Statsutskott åter upptagit. Derom ‘tillvexla
säger Kammarkollegium: “Äfven om en förnyad uppskattning" — stad af lk
jag ber att få lägga tonvigt derpå, att när ett Kong], kollegiummantdlWexiö
säger “om“, då kan man taga för afgjordt, att saken är tvifvelak- DomprotU-
tig — “af Va mantal Domprostegården skulle kunna med någon (pörts)
“tillförlitlighet verkställas, syntes det likväl föga troligt, att eu sä¬
llan åtgärd, så vida, på sätt kollegium antoge, hänsyn komme att
“tagas endast till den afkastning och öfriga fördelar, som kyrko¬
herden kunnat hemta af egendomen såsom boställe, skulle leda
“till det åsyftade ändamålet att få egendomen åsatt högre värde".
Det fjerde skälet var, att Kyrkomötet först borde höras i frågan.
Det har nu skett, och Kyrkomötet har tillstyrkt saken.
Här hafva nu sex myndigheter afgifvit sitt yttrande, magi¬
straten i Yexiö, domkapitlet, Konungens Befallningshafvande, Kam¬
markollegium, Kyrkomötet och Kongl. Maj:t. Jag har visserligen
stor aktning för Stats-Utskottets auktoritet, men mot dessa sex auk¬
toriteter kan jag omöjligen tillmäta Stats-Utskottet högre auktoritet.
Det har blifvit sagdt, att det inom Utskottet icke mycket ta¬
lats om, hvart den möjligen uppkommande högre köpeskillingen
skulle gå. Det är nog sant, att i Utskottets plenum man icke
mycket brytt sig derom, men så mycket mera har man talat om
saken på afdelningen. Det betonades der, att den skulle gå till
presterskapets löneregleringsfond. Jag gjorde mig då underrättad om
saken på vederbörlig ort och fick den upplysningen, att den ifrågasatta
högre köpeskillingen omöjligen kunde gå till presterskapets löne¬
regleringsfond. Jag omnämnde detta på afdelningen och upprepade
det i Utskottets plenum, men det var omöjligt att derom öfvertyga
vederbörande. Det fins ett ordspråk, som säger “att vara mera
konungsk än Konungen", och när det nu är konstateradt, att den
högre afgiften skall gå till domprosten, så, ehuru jag önskar dom¬
prosten allt godt, kan jag icke undertrycka den uppfattningen, att
Stats-Utskottet i detta fall har visat sig mera domprosteligt än
sjelfva Kyrkomötet. På denna grund anhåller jag om bifall till
Kong!. Maj-.ts förslag.
Herr Lagerstråle: Det synes mig, att så fullständiga skäl
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition här blifvit anförda, att
föga fins att tillägga. Man spörjer sig sjelf, hvad kan vara an¬
ledningen till motståndet inom Stats-Utskottet mot detta Kongl.
Maj:ts förslag? Det synes mig, som om man kunde få reda på
detta i en mellanmening uti betänkandet. Det heter nemligen der:
“I underdånig skrifvelse den 20 Maj 1882 förklarade emellertid
“Riksdagen, att ehuruväl önskvärdt vore, att den osäkerhet i rätts¬
förhållandena, som syntes hafva uppstått derigenom, att Kongl.
“Maj:t utan Riksdagens hörande, till staden Vexiö upplåtit ständig
“besittningsrätt" o. s. v. Der är troligen anledningen till det mot¬
stånd, som har egt rum, nemligen att Stats-Utskottet har ansett,
att denna upplåtelse af ständig besittningsrätt icke bordt ske utan
N:0 35. 22
Onsdagen den 30 April. e. m.
Om uppl&tel- Riksdagens medgifvande. Jag lernnar derhän, huru vida denna upp¬
sa v'tdeSf, fattning kan vara rigtig. Men äfven en sådan uppfattning om
till*Weseiö denna egendoms natur synes böra beaktas, som en talare på krono-
stad af Va bergsbänken framhållit, eller att den icke skulle falla inom om-
mantdiwcxVo rådet af de lägenheter, öfver hvilka Kongl. Maj:t saknar rätt att
D°mproste- förfoga utan Riksdagens medgifvande. Domprostegården är en
(FortT) lägenhet till presterskapets aflöning. Den är redan under ständig
besittningsrätt af Kongl. Maj:t till Yexiö stad upplåten. Hvad
är då skilnaden mellan den ständiga besittningsrätten och egande-
rätten? Endast den, att en innehafvare af en större eller mindre
afsöndrad del af detta område nu saknar befogenhet att kunna
lagfara och inteckna sin egendom. Om man nu afslår den Kongl.
propositionen, följer deraf ingalunda, att denna egendom till
ringaste del återgår till kronans eller domprostens förfogande, ty
den är under Yexiö stads ständiga besittningsrätt redan upplåten.
Genom ett afslag vinnes ingen fördel, men man åstadkommer dock
den stora olägenheten för alla dem, som hafva inköpt större eller
mindre delar på detta område, hvilket är tillagdt staden, att de
icke kunna få lagfarts- eller inteckningsrätt. Den skada, man
derigenom åstadkommer, då ingen nytta eller fördel för staten
eller kyrkan kan vinnas, bör väl icke vara ett tillräckligt motiv
för Riksdagen att afslå framställningen. För min del kan jag
icke finna det och vågar derför lägga min röst till deras, som an¬
hållit om bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag på Stats¬
utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde Herr
Grefven och Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till Utskottets förevarande hemställan
och sedan på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, samt förklarade sig finna den senare pro¬
positionen besvarad med öfvervägande ja.
Yotering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 42, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet och bifalles Kongl. Haj:ts i ämnet
gjorda framställning.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—37;
Nej—44.
N:o 35.
Onsdagen den 30 April, e. m. 23
Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 23 och 26
i denna månad bordlagda utlåtanden:
N:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Hammar i Verm-
lands län;
N:o 44, i anledning af väckt motion om skadeersättning af
.statsmedel dels till lotsen Joel Bengtsson och hans hustru Såra
Maria Olsdotter samt dels till Stina Cajsa Olsdotter för nämnda
båda qvinnors oförskylda häktande; och
N:o 45, i anledning af väckt motion om eftergift af den vissa
hemman inom Hellestads, Risinge och Vänga socknar ålagda för¬
böjning i mantalsräntan.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-
Utskottets den 23 och 26 innevarande April bordlagda utlåtande
N:o 46, i anledning af väckt motion om försäljning af åtskilliga
kronans egendomar.
1 punkten.
Herr Söderberg: I motiveringen af min motion har jag
hufvudsakligen framstält de skäl, som jag haft att föreslå denna
-utsträckta försäljning af statens domänhemman, men jag skall
likväl bedja att få ytterligare tillägga något. I de trakter af
vårt land, der kronoegendomar finnas, och icke minst i Jönköpings
län, der icke mindre än 306 stycken sådana kronans domäner äro
belägna, har den meningen gjort sig gällande, att en del af dessa
egendomar tillskyndar statsverket så stora och dryga utgifter, att
inkomsterna derigenom blifva små och ringa. A dessa boställen,
i synnerhet i de magrare trakterna af landet, skötes jordbruket
mindre väl. Samma är förhållandet med skogen. Visserligen
finnes det skogsarrenden, men dessa äro så obetydliga, att det
knappast är något att tala om. Jag känner till och med sådana
arrenden, som icke gifva högre arrendeafgift än tio kronor om
året. Om nu en sådan försäljning som den, hvilken jag i min
motion har föreslagit, kommer till stånd, skola säkerligen dessa
hemman liksom andra mindre jordegendomar betydligt uppbrukas
och uppodlas samt gifva en tredubbel afkastning. Statsverket
skulle äfven genom en sådan åtgärd tillskyndas eu betydligt högre
inkomst. Detta är grunden för min motion, och hvad jag nu har
sagt är fullkomligt öfverensstämmande med rena sanningen. Jag
har icke något vidare att tillägga, utan ber att få yrka bifall till
så väl min motion som till Stats-Utskottets utlåtande.
Herr Casparsson: Då ett med detta likartadt förslag vid
1880 års riksdag framkom, föll det i Riksdagens båda Kamrar,
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
"kronans
egendomar.
Nto 35. 24
Onsdagen den 30 April. e. m.
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Forts.)
i den Andra med 98 röster mot 58. Då Kong]. Maj:t vid 1882 års-
riksdag framlade ett med denna motion liknande förslag, förkastades
det i denna Kammare med 88 röster mot 13. I Andra Kammaren
deremot bifölls det med 115 röster mot 53. Sammanräknar man
rösterna i de båda Kamrarne, visar det sig, att förslaget föll inom
Riksdagen med 141 röster mot 128. Vid sådant förhållande både
jag förestält mig, att Stats-Utskottet hade ganska väl kunnat, med
åberopande af Riksdagens i frågan uttalade åsigter, afstyrka mo¬
tionen. Men Utskottet har icke gjort det, utan ansett sig höra.
vidhålla sin åsigt, “att en utsträckt försäljning af de för stats¬
verkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter och de in¬
flytande köpeskillingarnes disposition på sätt föreslagits, skulle så-
väl i administrativt som finansielt hänseende medföra stor fördel
för det allmänna."
Denna fråga blef för två år sedan så grundligt genom-
debatterad i denna Kammare, att jag icke vill upptaga tiden
med någon repetitionskurs deraf, utan inskränker mig till att yrka
afslag å motionen.
Herr Mankell: Jag skall bedja att med några ord få under¬
stödja den ifrågavarande motionen, ehuru den, för att döma efter
de talrika reservationer, som afgifvits af denna Kammares med¬
lemmar i Stats-Utskottet, härstädes synes hafva föga utsigt till
framgång. 1 dessa reservationer finnas för den, som icke deltagit
i frågans föregående behandling, inga skäl angifna, af hvilka man
skulle kunna se, hvarför reservanterna tillstyrkt afslag å motionen.
Blott en reservant har funnit för godt att, jemte det han åberopat
sin förut uttalade mening, framhålla, att man borde i denna fråga
afvakta förslag från Kongl. Maj:t, sedan Kong!. Maj:t fått höra
Domänstyrelsen i ämnet. Hvad nu beträlfar afvaktande af förslag
från regeringen, så torde man allt länge nog få vänta derpå, då
jag förmodar, att grannlagenheten förbjuder regeringen att snart
återkomma med ett förslag, som så nyligen blifvit förkastadt.
Detta skäl synes dock icke böra hindra enskilde motionärer eller
Riksdagen från att återupptaga frågan, om sådana omständigheter
tillkommit, som dertill kunna föranleda.
Hvad beträffar Domänstyrelsens hörande, tager jag för gifvet,
att Kongl. Maj:t redan förra gången, frågan förevar, gjort sig
underrättad om meningen hos alla de myndigheter, som det kunde
vara skäl att höra, likasom jag äfven är förvissad, att om Riks¬
dagen nu skulle fatta beslut i den rigtning, motionären föreslagit,
regeringen nog utan särskild erinran derom lärer infordra Domän¬
styrelsens yttrande i ämnet.
I afseende å de öfriga reservanternas skäl till afslag måste
man, om man icke, lika med mig, haft tillfälle att åhöra den förra
diskussionen i Kammaren, återvända till reservanternas vid näst
föregående riksdag afgifna förklaringar, äfvensom försöka inhemta,
hvad då under diskussionen förekommit. Det vill synas, som om
de betänkligheter, hvilka då uppreste sig emot den ifrågasatta
försäljningen, afsågo dels sättet för densamma, dels omfånget af
Onsdagen den SO April, e. m.
25 N:o 35.
försäljningen, dels oek användningen af de medel, som genom för¬
säljningen skulle vinnas.
Ser man på sättet för försäljningen, så gjorde sig hos fyra
reservanter den meningen gällande, att, innan någon försäljning
företoges, regeringen först borde göra en ny arrendeuppskattning
af hemmanen. I afseende på försäljningens omfång var det blott
en reservant, som ifrågasatte, att försälj flingen skulle inskränkas
till de norrländska hemmanen, men att den i fråga om de öfriga
hemmanen skulle tills vidare uppskjutas. Han antydde derjemte,
att regeringen borde i fråga om hvarje särskilt hemmans för¬
säljning inkomma med förslag till Riksdagen. — I parentes hem¬
ställer jag, om det kunde vara lämpligt att hänskjuta sådana
detaljfrågor till Riksdagen, som troligen saknar tillfälle att bedöma
desamma, äfvensom den sakkännedom, som derför skulle vara nöd¬
vändig. Jag är icke den, som vill gifva regeringen någon onödig
myndighet på Riksdagens bekostnad, men i sådana fall som detta
borde man kunna lita på regeringen, sedan Riksdagen förut gifvit
sina allmänna föreskrifter.
Beträffande användningen af de inflytande medlen, uttalade
två reservanter den åsigt, att man icke borde inköpa jernvägs-
obligationer, utan i stället skaffa nya större hemman eller ock in¬
köpa sådana mindre lägenheter, med hvilka man kunde arrondera
de nuvax-ande större fastigheterna.
Granskar man dessa betänkligheter närmare, tror jag, att de
flesta möjligen skulle kunna häfvas genom aktgifvande på de
mycket noggranna vilkor, som enligt Utskottets förslag skulle
iöreskrifvas i afseende på försäljningen. Jag erinrar blott om,
hvad herrarne förut känna, nemligen att det skulle bero af Kongl.
Maj:t att efter pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall
förordna, huru vida egendomen fortfarande borde för kronan bi¬
behållas eller till större eller mindre del försäljas; att vidare, der
Kongl. Maj:t pröfvade försäljning böra ega rum, densamma skulle ske
i den ordning och under de vilkor, som nu gälla för försäljningen
af hemman och lägenheter med under 200 kronors aimende, och
med iakttagande derjemte af de särskilda bestämmelser, Kongl.
Maj:t kunde finna lämpligt att, vare sig i allmänhet eller i vissa
fall, för försäljningen meddela; samt slutligen, i afseende på medlens
användande, att intill dess annorlunda kunde af Kongl. Maj:t och
Riksdagen beslutas, medlen skulle öfverlemnas till Riksgäldskontoret
för att genom uppköp af obligationer eller på annat sätt användas
till afbetalning å statens för jern vägsbyggnader upptagna lån.
Jag vågar uttala den åsigten, att genom dessa noggranna vilkor
är försäljningen från regeringens sida omgärdad med alla möjliga
försigtighetsmått, som kunna betrygga Riksdagen och staten mot
något slags förhastade åtgärder, samt att alltså de betänkligheter
och ytterligare föreskrifter, som af reservanterna för två riksdagar
sedan ifrågasattes, torde vara mindre behöfliga.
I afseende på medlens användande kunna meningarne visser¬
ligen vara delade. För min del tror jag, att staten aldrig varit
och aldrig kan blifva annat än en dålig jordbrukare, vare sig den
Ifrågasatt
försäljning
af. visso,
kronans
egendomar.
(Forte.)
Ji:o 35. 2G
Onsdagen den SO April, e. m.
ifrågasatt förvaltar jorden för egen räkning eller utarrenderar densamma,
försäljning oc’n således afkastningen i båda fallen måste blifva vida mindre,
kronans än om’ såsom motionären föreslagit, medlen skulle användas till
egendomar, inköpande af jernvägsobligationer. Den afkastning, staten redan
(Forts.) har och troligen i ökad mån får af sina jernvägar, synes, så vidt
jag icke är origtigt underrättad, alltid blifva mycket större, än
den afkastning, som staten kan hafva genom skötseln af sina jord¬
egendomar; och för dem, som möjligen föreställa sig, att fråga är
om att afhända staten någon dess fasta egendom för att skaffa
staten ett löst kapital i stället, ber jag få påpeka, att här blott
är fråga om att utbyta eu fastighet, som gifver mindre afkastning,
mot eu annan sådan, hvaraf afkastningen sannolikt blifver större.
Statens fastighetsmassa kommer således icke att derigenom min¬
skas. Och i alla händelser står det ju staten fritt att, om den
finner, att några misstag här blifva begångna, upphöra med in¬
köpandet af obligationer och i stället inköpa nya fastigheter. Så¬
ledes är det icke någon fara för framtiden.
Kan man nu anse, att de betänkligheter, som förut uttalats
mot försäljningen, genom detta iakttagande af de stadgade vilkoren
häfvas, antingen helt och hållet eller till större delen, då fram¬
träda de skäl för den föreslagna åtgärden, hvilka förut blifvit an¬
förda, med hela sin kraft. Först och främst den stora national¬
ekonomiska vinst, som ovilkorligen skulle uppkomma derigenom,
att en ganska stor jordmassa finge skötas af enskilde jordegare
och sålunda gifva större afkastning än nu, då staten skall sköta
den. Dernäst det finansiella skälet, att staten enligt all sannolik¬
het skulle få ökad ränta på sitt kapital, om den inköpte jernvägar
i stället för jordegendomarne. I hvilken hög grad detta kan ske,
ser man af Utskottets uppgifter om de hittills försålda egendomarne
med ett årligt arrende under 200 kronor. Det visar sig deraf, att
dessa mindre egendomar enligt taxeringsvärdena, som jag tror för
1874, blott lemnade 3Va procent årlig afkastning, då de utarren¬
derades; men om man tager i beräkning det erhållna försäljnings¬
priset, så hafva de i årlig afkastning blott lemnat IV2 procent på
försäljningssumman. Af de egendomar, som nu äro i fråga, nem¬
ligen de, för hvilka årliga arrendeafgiften utgör emellan 200 och
500 kronor, gifva de med en arrendeafgift af 200 till 300 kronor
3,5 procent, de med en arrendeafgift af 300 till 400 kronor 4 pro¬
cent, samt de med en arrendeafgift af 400 till 500 kronor 4,3 pro¬
cent i årlig afkastning. Således gifva alla dessa egendomar efter
1874 års låga taxering i medeltal icke mer än 3,9 procent i af¬
kastning. Jag tror, att om man jemför denna afkastning med
den, som skulle erhållas för en större försäljningssumma, nedlagd
i jernvägsobligationer eller jernvägsfastigheter, denna sistnämnda
afkastning skäll komma att visa sig betydligt större.
Till dessa båda skäl kommer vidare det, som af regeringen
för tvenne riksdagar sedan med så mycken kraft framhölls, nem¬
ligen den direkta besparing i afseende på domänförvaltningen och
den lättnad och förenkling i samma förvaltning, som skulle vinnas
genom bifall till förslaget.
27 5i:o 35.
Oasdagen den 30 April. e. m.
Såsom ett ytterligare skäl har nu mera också tillkommit den
högst betydliga vinst, som visat sig hafva uppstått vid försäljningen
af de små egendomarne med lägre arrendeafgift än 200 kronor.
Af Stats-Utskottets utlåtande Unna vi, att dessa små egendomar,
som 1874 voro upptaxerade till icke fullt 350,000 kronor, hafva
vid försäljningen gifvit omkring 830,000 kronor eller 134 procent
af detta taxeringsvärde, och häri har, så vidt jag känner, ingen
minskning varit synlig, utan denna stora vinst tyckes fortfarande
uppkomma. . o
Slutligen ber jag att såsom ännu ett skäl få anföra den allt
mer tilltagande kraft, med hvilken den allmänna meningen uttalat
sig för denna försäljning, särskildt hos praktiska jordbrukare, så¬
som jag från flere håll inhemtat, och äfven inånga andra i denna
Kammare kunna intyga.
För mig har denna fråga icke den stora betydelse, som man
velat gifva den; för mig är densamma blott en fråga om utbyte
af fastighet mot fastighet; och icke heller tror jag, att de stora
förhoppningar, som man gjort sig i afseende på de obemedlade
klassernas fördel af försäljningen i större skala, komma att reali¬
seras. Men för mig framställer sig saken såsom en. fördelaktig
affär för staten ur så väl finansiel som administrativ synpunkt
samt för hela landet visserligen ock i nationalekonomiskt hän¬
seende. _ __
På dessa grunder är det, som jag vågar hemställa till denna
Kammare samt i synnerhet till dem af dess medlemmar, som
förra gången hade en annan mening, än den jag här förordat, om
icke skäl skulle kunna förefinnas att frångå densamma och skänka
sitt bifall till motionen och Stats-Utskottets betänkande.
Herr Bexell: Den föregående talaren har så tydligt fram¬
dragit de skäl. som tala för den föreslagna försäljningen, att jag
icke skulle behöfva vidare yttra mig i ämnet, men. jag vill dock,
eftersom jag fått ordet, först påpeka den stora förtjenst,, som sta¬
ten haft af de små fastigheternas försäljning. Den nu ifrågasatta
försäljningen torde icke blifva relativt mindre fördelaktig.
Det var dock icke denna förtjenst, som jag ville framhålla,
utan den indirekta förlust, som staten lider genom att hafva dessa
små egendomar i sin hand. De blifva nemligen derigenom mycket
illa skötta, ty det är egentligen de små jordbrukarne, som arren¬
dera dessa egendomar, och de lida alltid mesta betrycket under
dåliga tider. "Detta är förhållandet äfven med sjelfegande bönder,
men arrendatorer af små hemman lida ännu mycket mer, än desse.
De sköta derföre icke jorden såsom de böra sköta, den; och eu
innehafvare af annans jord vill äfven af det skälet icke göra nå¬
gon förbättring derå, att han då må hända framdeles får betala
högre arrende. Jag tillstyrker alltså Utskottets förslag och vill
särskildt påpeka, hvad den siste talaren ock framhöll, att så stor
makt är lagd i regeringens hand, att ett förhastande i afseende
på försäljningen icke är att frukta. Jag anser för öfrigt, att
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Förta.)
J(:0 85. 28
Onsdagen den 30 April. e. m.
Ifrågasatt man bör kunna visa regeringen det förtroende, som förslaget
försäljning il;nebäl._
af vissa
kronans
egendomar. Herr Carlsson, Lars Magnus: Jag tror, för min del, att
(Forts.) staten har beträdt en riktig väg, då den gått i författning om att
försälja de mindre egendomarne, och jag anser, att man bör vi¬
dare fortgå på denna väg, till och med så långt som här blifvit
föreslaget. Det har visat sig, att vid försäljningen åt de egendo¬
mar, som gifvit mindre arrendeafgift, än 200 kronor, har staten
fatt en tredubbel afkastning genom köpeskillingens ränta i för¬
hållande till arrendet. Det medför dessutom en indirekt fördel
för staten, att de enskilda jordbruksfastigheternas antal ökas i
vårt land. I stället för arrendatorer blifva de, som köpa dessa
fastigheter, sjelfegande jordbrukare, och det är alltid säkrare för
staten att hafva fastighetsegare, än arrendatorer. Eastighetsegarne
i vårt land utgöra dock kärnan af folket, och att den utvidgas
och ökas, är till landets bestånd och fromma.
Jag skulle endast vilja anmärka emot användningen af de
inflytande medlen, att jag tror det rigtiga vara, att i stället för
att lemna dem till Riksgäldskontor för inköp af obligationer,
man öfverlemnar dem till statsverket, och att staten derför in¬
köper sådana skogsparker, som äro snart sagdt öfvergifna af egarne.
Det är, enligt min uppfattning, alldeles nödvändigt att kraftiga
åtgärder vidtagas för våra skogars framtida bestånd, så vida icke
landet, åtminstone söder om Dalelfven, skall blifva fullständigt
obeboeligt i brist på skog, och om dessa penningar, som inflyta
för försålda kronoegendomar, skulle användas på detta sätt, är
det visserligen sant, att de till en början icke skulle lemna någon
ränta åt staten, men de skulle säkert i framtiden blifva så myc¬
ket mera vinstgifvande. Jag vill emellertid icke nu göra något
yrkande om en sådan förändring i Utskottets förslag, utan hem¬
ställer endast om bifall till detsamma.
Herr Evers: Då frågan om en vidsträcktare försäljning af
kronans fastigheter vid ett par föregående tillfällen var föremål
för Riksdagens behandling, tog jag mig friheten att inom denna
Kammare framhålla min åsigt härom, och jag skulle derföre icke
nu hafva besvärat Kammaren med något vidare anförande, derest
jag icke, sedan denna fråga senast vid 1882 års riksdag var före¬
mål för behandling, under de senare åren tillhört det embetsverk,
under hvars förvaltning vården af dessa egendomar numera hörer,
nemligen Domänstyrelsen, och under denna tid varit i tillfälle att
samla en erfarenhet, som i någon mån kan belysa den angelägenhet,
som här föreligger.
Anledningen till dessa ofta återkommande förslag om en ytter¬
ligare försäljning af kronans egendomar är den, att, sedan 1874
och 1879 års Riksdagar besluta, att sådana egendomar, hvilka i
arrende icke gåfvo 200 kronor, skulle försäljas, man funnit,
att köpeskillingen för dessa egendomar vid försäljningen mång¬
dubbelt öfverstigit taxeringsvärdet, och mången har derföre ansett
Onsdagen den 30 April, e, m.
'29 N:0 35.
det vara finansielt rigtigt, att öka denna försäljning, en försälj¬
ning, som af motionären nu föreslagits att omfatta egendomar,
hvars årliga arrende är öfver 200 kronor men icke öfverstiga 500 kro¬
nor. Jag ber då att få återupprepa, hvad jag vid 1882 års riks¬
dag framhöll, nemligen att eu väsentlig orsak hvarför de redan
till försäljning beslutade mindre egendomar betingat en så hög
köpeskilling beror dels derpå, att det alltid är lättare finna kö¬
pare till en mindre egendom än till en medelstor, samt dels att
åbyggnaderna för en mindre egendom i allmänhet hafva ett rela¬
tivt högre värde än sådana å en större. Detta är en erfarenhet,
som under de senaste åren blifvit bekräftad, ty af en förteckning
uppgjord inom Domänstyrelsen öfver hemman och lägenheter, som
jemlik!, Kong!, brefven den 29 Maj 1874 och den 6 Juni 1879
blifvit å auktion till försäljning utbjudna, men hvilka, då dels för
låga, dels alldeles inga köpeanbud för dem erhållits, förklarats
skola ånyo utarrenderas, hafva af dessa 24 till antalet, de flesta
utgjorts af indragna hospitals!ägenheter på Gotland, hvilka icke
varit med åbyggnader försedda.
Ett annat förhållande kommer antagligen att inträffa vid för¬
säljningen af de s. k. medelstora eller sådana, som nu af motio¬
nären afses, ty der föreställer jag mig, att den omtänksamme kö¬
paren måste taga mera hänsyn till jordens värde, betingadt efter
dess afkastningsförmåga, äfvensom i den skog, som möjligen med¬
följer egendomen och som icke alltid är lämplig att undantaga.
Mycket antagligt är derföre, att i fall en så utsträckt försäljning,
som här är i fråga, komme till stånd, ej så få egendomar i brist
på nöjaktigt köpeanbud å nyo måste utarrenderas. Nu kan man
visserligen invända, att den försäljningsåtgärd, som här är ifråga¬
satt, icke ovilkorligen binder Kong!. Maj:t att sälja dessa egen¬
domar, utan att de, som ej fördelaktigt kunna afyttras, må på
nytt arrende upplåtas, men då kan inträffa, att arrendatorn utaf
egendomen, hvilken undantagsvis icke besitter det erforderliga
kapitalet att kunna köpa den af honom arrenderade egendomen,
under tiden skaffar sig annat fält för sin verksamhet, hvarigenom
förluster för kronan vid ny arrendering lätt kan uppstå.
Jag föreställer mig derför, att, om en vidsträcktare försälj¬
ning af vissa kronans egendomar skall ega rum, först en noggrann
utredning härom är nödig, och en sådan torde det embetsverk,
som har vården om statens egendomar, bäst vara i tillfälle att
göra- .
Till ledning för Kammarens omdöme, huru vida en så vid¬
sträckt försäljning som den nu ifrågasatta kan anses lämplig, ber
jag att få omnämna, att jag låtit uppgöra en förteckning på de
egendomar, som från 1878 till och med 1883 utarrenderats för
statsverkets räkning mot ett arrende från 200 till 500 kronor. Det
är nemligen sådana, som nu äro föreslagna till försäljning. Af denna
förteckning framgår att deras antal är 155, med ett taxerings¬
värde af 1,145,150 kronor, och det årliga arrende, som de lemna,
uppgår till 55,525 kronor 72 öre, hvilket gör i medeltal 4,s % af taxe¬
ringsvärdet. Detta är icke efter 1874 års låga taxeringsvärde,
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Forte.)
N:0 35. 30
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Forts.')
Onsdagen den 30 April, e. m.
utan efter det, som blifvit dem åsatt under de senare åren. Af
denna utredning framgår att vid ny företagen utarrendering vis¬
serligen deribland finnas några egendomar, hvilkas arrende icke
uppgår till mer än 2 % af taxeringsvärdet, men deremot andra,
som lemna ett arrende motsvarande 27 T75 % å taxeringsvärdet,
men anledningen, hvarför ingen af dessa egendomar lemnat så lågt
arrende, har dels berott derpå, att vid åtskilliga egendomar, i syn¬
nerhet indragna militärboställen, afträdaren vid laga syn förkla¬
rats berättigad till ersättning för många års nybyggnad, hvilken,
förvandlad i penningar, tiilträdaren varit skyldig vid tillträdet
till afträdaren på en gång erlägga, dels att åtskilliga arrendatorer
blifvit i sina arrendekontrakt ålagde verkställa jordförbättringar,
såsom nyodlingar, torrläggningar, stenbrytningar m. m., som huf¬
vudsakligen komma efterträdaren i arrendet till godo och fram¬
deles ovilkorligen komma att höja arrende värdena, samt slutligen
att från en del af dessa hemman skogen blifvit undantagen och
stäid under skogsstatens vård, hvarigenom arrendatorns rätt att
disponera skogen och betet derå blifvit inskränkt. Hade dessa
förhållanden icke varit, föreställer jag mig att de uppgifna arren¬
dena i genomsnitt skulle uppgått till 5 % af taxeringsvärdet.
Lägges nu härtill, att enligt den utredning, som Kammarkollegium
afgå? 1881, och hvilken finnes bilagd Kongl. Maj:ts proposition
till . 1882 års Riksdag, angående försäljning af vissa kronans egen¬
domar, samt delvis finnes införd i Stats-Utskottets utlåtande N:o
30 vid nämnde riksdag, och hvilken nu jemväl af Utskottet åbe¬
ropas, framgår, att arrendeafgifterna under en arrendeperiod,
af 20 ä BO år stiger med omkring 42 %, så torde med skäl kunna
ifrågasättas huru vida det är finansielt rigtigt att afyttra fastig¬
heter, hvilka gifva 5 % ränta och hafva en tendens att stiga i
värde, och från hvilka staten allt framgent har att påräkna en
ökad inkomst.
Men, säger man, det är i nationalekonomiskt hänseende vig-
tigt, att den sjelfegande jordbruksklassen ökas, och att enskilde
kunna få inköpa dessa egendomar. Detta upprepades så väl af
talaren på kronobergsbänken som af en annan talare. Jag måste
upprigtigt bekänna, att jag ej kan förstå denna ömhet, om jag
så får säga, om de personer, hvilka äro i den lyckliga ställning,
att de genom att ega tillräckligt kapital kunna förvärfva sig egen¬
dom, och att just för deras skull det kan vara skäl, att staten
säljer sina egendomar. Jag har aldrig träffat någon köpare, som
förklarat det vara omöjligt att få köpa en egendom, men val
många säljare, som beklagat, att de ej kunnat få sälja, och jag
föreställer mig, att för ett lands jordbruk är det mera vigtigt att
hafva en burgen arrendatorsklass än en skuldsatt sjelfegande
jordbrukareklass. Skuldsatt, säger jag, ty som herrarne veta,
händer det ofta, att köparen icke har tillräckligt kapital att köpa
en egendom, utan köper han i allmänhet utöfver sitt kapital,
hvarigenom han skuldsätter sig. Så länge han kan få låna, går
allt väl, men inträffar dåliga tider, och på sådana mast? jord¬
brukaren vara beredd, då är det just dessa, som få sitta emellan,
Onsdagen den 30 April, e. m.
31 A;0 3o»
och huru vida det kan vara en nationalekonomisk vinst att öka
dessas antal, lemnar jag derhän.
Då nu endast första punkten är föredragen, kunde jag kanske
här sluta, men då jag icke vill vidare besvära med något anfö¬
rande, vågar jag anhålla om öfverseende, att jag äfven ber att få
yttra mig öfver de följande punkterna.
Af hvad jag nu haft äran anföra, hade man kunnat vänta,
att jag skulle motsätta mig hvarje vidare försäljning af kronans
egendomar. Så är emellertid icke förhållandet. Jag har under
den tid jag arbetat inom Domänstyrelsen, kommit till insigt derom,
att det finnes många egendomar, som till följd af sin aflägsna
belägenhet och andra orsaker fördyra förvaltningen och borde
säljas. Egentligen är detta förhållandet i de norrländska länen.
Derest vid en blifvande försäljning, som sig bör, skogen blir undan¬
tagen, tror jag att en stor del af dessa egendomar borde för¬
säljas, men jag upprepar, att jag anser det vara af vigt, att en
utredning föregår, innan man bestämmer en försäljning i klump.
Jag skulle emellertid med den inskränkning, som motionären före¬
slagit, nemligen att det skall öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att i
hvarje fall bestämma, kunnat instämma med honom i förslaget om
försäljningen af de norrländska egendomarne, men hans förslag
att de inflytande försäljningsmedlen för dessa egendomar “intill dess
annorlunda kan af Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutas, skola
öfverlemnas till Riksgäldskontoret, för att genom inköp af obliga¬
tioner eller på annat sätt användas till afbetalning å statens för
jernvägsbyggnader upptagna lån kan jag ingalunda biträda11. Jag
ber att i Kammarens minne få återföra ,1874 och 1879 års Riksda¬
gars beslut, angående den försäljning af mindre egendomar, som
nu pågår; då beslöts nemligen, att försäljningssumman skulle an¬
vändas till inköp af skogbärande eller till skogsodling tjenlig
mark. Man höll då på den princip, som jag anser rigtig, att när
statsverket afhänder sig en fastighet, bör det förvärfva sig en
annan, och jag ber den ärade motionären om ursäkt, att jag ej
kan tillmäta de af honom till inköp föreslagna jernvägsobliga-
tionerna namn och karakter af fastighet. Det är just i detta för¬
slag, som faran enligt mitt förmenande ligger. Hade han der¬
emot gjort framställning om, att dessa medel skulle användts på
samma sätt som Riksdagen beslöt 1874 och 1879, hade jag möj¬
ligen kunnat biträda honom, men här föreligger ej något sådant
förslag, och redan af detta skäl kan jag ej förena mig med ho¬
nom. För dem, som känna de norrländska förhållandena, är det
väl bekant, att staten har sin förnämsta skogsegendom inom
Norrbottens län. Der har hittills saknats lämpliga kommunika¬
tioner, flottleder, och framför har det saknats konkurrens vid
försäljningarne. Detta har varit anledningen, hvarför man ej ut¬
sträckt utverkning i högre grad, än hittills skett. Men när
dessa faktorer inträda, är det icke blott lämpligt, utan äfven ur
forstlig synpunkt rigtigt, att en stor del af der befintligt öfver-
mognadt virke försäljes. Huru länge denna utsträcktare utverkning
kan räcka, tilltror jag mig icke om att kunna säga, men jag före-
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
(‘gendomar.
(Forts.)
N:o 35. 32
Onsdagen den 30 April, e. m.
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Forts.)
ställer mig nödvändigheten deraf, att man i tid beaktar, att äfven
för framtiden tillgång beredes till en ökad försäljning. Detta kan
lättast ske genom att inköpa skogbärande mark, d. v. s. sådan
mark, hvarå det finnes god tillgång i andra trakter af vårt land,
hufvudsakligen i södra Norrland, nemligen der, hvarest utverkning
af fuilmåligt virke egt rum, men vacker, medelåldrig skog finnes.
Sådan skogbärande mark kan staten förvärfva till ett rimligt pris,
och då enskilde finna skäl inköpa sådan mark, bör ock staten,
som har längre lifstid, kunna göra det med ännu större fördel.
Härmed vill jag icke hafva sagt, att man skulle undertrycka den
åtgärd, som hittills vidtagits, nemligen att i södra och mellersta
delarne af landet förvärfva till skogsodling tjenlig mark. Del¬
bar redan blifvit inköpt sådan på skilda ställen, och den skogs¬
odling, som på dessa marker egt rum, visar sig lemna goda fruk¬
ter ej minst genom exempel för den enskilde att verkställa sådan
kultur. Jag tror derför, att inköp så väl af skogbärande som till
skogsodling tjenlig mark torde vara ett mål, hvartåt vi böra sträfva,
på det att staten allt framgent må kunna få ökad inkomst af sina
skogsfastigheter.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, kan jag ej
annat än yrka utslag å Utskottets betänkande.
Grefve Beck-Friis. Med afseende på den behandling denna
fråga vid föregående riksdagar har fått i denna Kammare, hvar¬
vid jag erinrar om, att den senaste gången här föll med eu mi¬
noritet af endast 13 röster, borde det ej vara nödvändigt att yttra
sig; men då jag antecknat mig såsom reservant, har jag dock
anhållit om ordet för att få angifva de motiv, som föranledt min
reservation.
Mitt egentliga motiv är, att då jag anser, att statsverkets
tillstånd i detta ögonblick icke föranleder en så brådstörtad reali¬
sation af statens egendomar, som nu är ifrågasatt, kan det icke
heller vara skäl att vidtaga densamma. Dertill kommer, att vi
genom Domänstyrelsens inrättande fått en särskild förvaltning af
kronans egendomar, hvarför man kan vänta, att de skola blifva
bättre skötta och således deras värde stiga. Det måste derför
någon tid få förflyta, innan man fattar beslut om deras försälj¬
ning, för hvilken jag för öfrigt hyser betänkligheter. Jag fäster
mig dervid icke vid siffran 200 eller 500 kronor, ty det är många
andra faktorer, som vid en försäljning måste tagas i betraktande,
men om hvilka vi ej kunna få någon säker och tillförlitlig känne¬
dom utan föregående utredning. Helt annat var förhållandet med
de smärre domänerna, för hvilka årliga arrendet ej uppgick till
200 kronor. Om dessa kunde man på förhand säga, att förvalt¬
ningskostnaderna nödvändigt skulle uppäta en stor del af in¬
komsten och då man dessutom beslöt, att försäljningsmedlen
skulle användas till inköp af skogbärande eller till skogsodling
lämplig mark, kunde jag för den gången gerna vara med om för¬
säljningen. Den försäljning, som hittills egt rum af dessa små
domäner, har, såsom vi hört, visat, att de haft ett större värde, än
33 N:o 35.
Onsdagen den 30 April, e. m.
både taxering oeli arrende utvisat, och jag är öfvertygad, att detta VraQamtt
skulle blifva förhållandet i ännu större grad, om försäljningen ut- }orT^
sträckes till sådana domäner, som gifva 500 kronor i arrende. kronans
De relalivt låga arrendebeloppen hafva haft sin naturliga grund egendomar.
deri, att vid arrendena skogen icke varit inbegripen, och att såte- (Forts.)
des staten vid försäljningen afhändt sig ett värdefullt och sparadt
kapital.
På grund af nu anförda skäl anhåller jag om afslag å btats-
Utskottets utlåtande, och jag hoppas att minoriteten nu måtte
blifva ännu mindre än förra gången, så att frågan ej så snart
återkommer.
Herr Montgomery-Cederhielm: Inom hvarje parlamen¬
tarisk församling finnes det alltid frågor, som äro af den beskaf¬
fenhet, att de väcka en lifligare rörelse, och så har det hittills
varit, hvarje gång denna fråga varit före. Jag hade derför också
helst sett, om någon motion i detta syfte icke förekommit vid
denna riksdag, då det ej är längre än sedan 1882 frågan sist
behandlades; men då en motion afgifvits och naturligtvis måste
behandlas, så torde det vara alldeles klart, att hvar och en för¬
blir vid den mening, som han efter moget betänkande hyser i
frågan. Det är detta skäl, som gjort, att jag i Utskottet vidhållit
och äfven nu vidhåller mina förut uttalade åsigter i frågan. Men
det kan icke annat än på det högsta glädja mig att höra den
diskussion, som i dag här varit och som varit sa ovanligt lugn
samt helt och hållit rört sig om saken, hvilket hittills varit ovan¬
ligt i denna fråga, ty då den förevarit, har det varit ett slags
tornerspel, der utmärkta, ledamöter af Kammaren roat sig att
hugga ned halmgubbar, som de sjelfva satt upp, och täfla om,
huru många turknufvuden de kunnat sätta upp och sedermera
fånga på lanspetsen. Så har icke varit förhållandet i dag. _ _
Hela frågan reducerar sig till följande, skall den försäljning
af . £små egendomar, livilka ej gifva 200 kronor i arrende, hvilken
jag tror vara af alla erkänd såsom fördelaktig, utsträckas äfven
till sådana egendomar, som gifva 500 kronor i arrende? Det är
denna helt enkla sak, som man bör tala om. Jag skall dock följa
exemplet af en annan talare, äfven ledamot af Stats-Utskottet,
hvilken sade, att frågan var så debatterad, att han ej ville ingå
på några detaljer, utan helt kort yrka afslag. Jag skall af samma
anledning och, då jag flera gånger förut uttalat mig i frågan,
icke heller vidare upptaga tiden utan endast yrka bifall till
punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr (trefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till Utskottets hemställan i förevarande punkt och
sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 35.
3
N:0 35. U
Onsdagen den 30 April, e. m.
Ifrågasatt
försäljning
af vissa
kronans
egendomar.
(Ports.)
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som bifaller 1 punkten i Stats-Utskottets utlåtande N:o
46, röstar
Ja
7
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås punkten.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—19;
Nej—59.
2 punkten.
Herr Casparsson: Med anledning af Kammarens nyss fat¬
tade beslut får jag på den föredragna punkten yrka afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på bifall till Utskottets hemställan i denna punkt och sedan på
afslag derå; och förklarades sistnämnda proposition vara med öf¬
vervägande ja besvarad.
3 och 4 punkterna.
Afslogos hvar för sig på särskilda, af Herr Casparsson fram¬
stå! da yrkanden.
På framställning af Herr (trefven och Talmannen beslöts, att
de ärenden, som under dagens lopp blifvitfförsta gången bord¬
lagda, skulle uppföras främst å föredragningslistan till nästa sam¬
manträde.
Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 10 e. m.
In fidem
A. von Krus en stjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag. 1884.