RIKSDAGENS PROTOKOLL,
1884. Första Kammaren. N:o 14.
Lördagen den 8 Mars,
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 1 i denna månad.
Herr Storchenfeldt anmälde, att han instält sig vid riksdagen.
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, N:o 96, med delgifvande af nämnda Kammares
beslut rörande 2 punkten af dess Tillfälliga Utskotts betänkande
N:o 8, i anledning af väckta motioner om åtgärders vidtagande
för att gifva undervisningen i våra folkskolor en mera praktisk
karakter, beslöt Första Kammaren, på anhållan af Hem Beuter-
■swärd, att hänvisa detta ärende till sitt Tillfälliga Utskott N:o 2.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 25, i anledning af väckta mo¬
tioner om anslag för en utredning i fråga om expensmedlens an¬
vändande; och
Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, i anledning af väckt förslag
om ändrade stadganden rörande skyldigheten att bygga och under¬
hålla tingshus och. häradsfängelse.
Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Kongl.
Maj:ts den 5 innevarande Mars bordlagda proposition till Riksdagen,
angående vissa ändringar i gällande föreskrifter rörande stämpel-
afgiften.
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 14.
1
N:o 14.
Motion ang.
vilkoren för
enskilda
telefon¬
ledningars
uppsättande
å viss mark.
2 Lördagen den 8 Mars.
.Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kong!. Majds
nedannämnda, den 5 i denna månad bordlagda propositioner till
Riksdagen:
l:o) angående pension för Postdirektören P. F. Th. Winroth,
in. m.; och
2:o) angående upplåtande till Stockholms stad af en del utaf
den under Djurgården lydande mark.
Föredrogs Herr Beuterswärds den 5 innevarande Mars bord¬
lagda motion, N:o 47, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
vilkoren för enskilda telefonledningars uppsättande å viss mark.
Herr Nordlander: Då den motion, som nu föreligger, ganska
nära berör telegrafverkets angelägenheter, och då motionären så¬
som stöd för sin framställning i motionen upptagit Telegrafstyrelsens
underdåniga yttrande och framställning i den fråga, som utgör före¬
mål för motionen, finner jag mig manad att redan nu vid motionens
remiss anhålla att få yttra några ord, i förhoppning att i någon
mån kunna bidraga till frågans belysning och utredning. Ehuru¬
väl jag icke i något fall kan instämma i motionens syfte, är jag
likväl tacksam derför, att den blifvit af motionären framstäld,
emedan derigenom göres till föremål för diskussion inom riksdagen
en fråga, som för telegrafverket är af ganska stor vigt, en fråga,
deri Telegrafstyrelsens åtgöranden, efter hvad jag tror, väckt miss¬
nöje hos mången, som icke varit i tillfälle att fullständigt sätta
sig in i ämnet. Det är således, enligt min åsigt, en fördel, att
denna angelägenhet blifver föremål för Riksdagens behandling.
Motionären hemställer, “att Riksdagen ville ingå till Kongl.
Maj:t med en underdånig anhållan, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga
sådana förändringar i förordningen af den 20 April 1883, att de
deri stadgade hinder, svårigheter och omgångar måtte så mycket
som möjligt undanrödjas, på det att omfattande telefonförbindelser
må kunna utveckla sig till fromma för landets handel och industri".
Ja, en förordning, som uttryckligen stadgade hinder, svårigheter
och omgångar i fråga om utvecklingen af en för landets handel
och industri nyttig inrättning, vore verkligen en ganska betänklig
sak; men jag förmodar, att motionären icke menat så, utan att
han velat uttrycka, att de stadganden, som författningen inne¬
håller, kunna vara till hinder och förorsaka svårigheter och om¬
gångar för utvecklingen af telefonindustrien. Denna författning,
som torde vara flertalet af herrarne bekant, innehåller helt enkelt,
att å Itronans mark eller inom område för allmän väg, statens eller
sådan enskild jernväg, som åtnjuter förbindelse med statens telegrafverk,
icke må'af enskild person eller bolag upprättas telegraf-, telefon- eller
likartad förbindelse, så framt icke Kongl. Maj:t dertill lemnat nådigt
tillstånd. Författningen innehåller således visserligen ett förbud,
Lördagen den 8 Mars.
3
men angifver på samma gång ett sätt för vinnande af tillstånd att
för dylika enskilda anläggningar få beträda allmän mark eller all¬
männa vägar och jern vägar. Härigenom har det således blifvit
möjligt för den enskilde person eller det bolag, som önskar an¬
lägga en telefonförbindelse, hvilken anses vara af den vigt och
betydelse, att den skulle förtjena förmånen af tillträde till och
upplåtelse af allmän mark, att under en bestämd form erhålla ett
sådant tillstånd. Detta är hvad författningens ordalag innebära.
Men, mine herrar, utom hvad denna författning uttryckligen inne¬
håller, har den en annan stor och för telegrafverket särskildt
ganska märklig betydelse. Den har den betydelse, att, allenast
med _ den inskränkning författningen stadgar," det är tillåtet för
hvarje enskild person eller bolag att upprätta telefonförbindelser
och begagna sig af desamma. Jag får säga, att bland de för¬
fattningar, som på senare tider blifvit utfärdade, måste denna an¬
ses vara en bland de allra liberalaste, om man jemför den med
förhållandena i andra länder, der denna fråga blifvit behandlad
på helt annat sätt.
I den motion, hvarom nu är fråga, är intagen en framställning
af Telegrafstyrelsen, som ligger till grund för denna författnings
utgifvande. Men innan denna framställning gjordes, var frågan
redan förut understäld Kong], Maj:ts pröfning. Telegrafstyrelsen
hade nemligen redan ett år förut, eller den 14 April 1882, ingifvit
en underdånig skrifvelse, deri styrelsen redogjorde för de för¬
ändrade förhållanden, som blifvit en följd af telefonväsendets upp¬
komst och den störa utveckling detsamma börjat få i alla länder.
Styrelsen både deri visat, hurusom regeringarne i de allra flesta
länder låtit sig angeläget vara att, för så vidt icke staten redan
från början af telegrafväsendets uppkomst förbehållit sig monopol
på utöfvandet af detsamma, få lagbestämmelser i detta syfte fast-
stälda. Sålunda hade styrelsen erfarit, att i det ena landet efter
det andra ° författningar i ämnet blefvo utfärdade, bland annat
äfven i vårt grannland Norge, der regeringen efter Storthingets
hörande år 1882 utgaf en lag i ärendet. Det är naturligt, att en
sa beskaffad, med telegrafväsendet likartad verksamhet, som tele¬
fonen innebär, skulle vara af särdeles stor betydelse för telegraf¬
verket; och derför antogs det alldeles för gifvet, att telefon¬
verksamheten skulle hemfalla under samma lagbestämmelser, som
gälde för telegrafväsendet. Denna princip har också blifvit så
godt som allmänt antagen. Det var endast i Sverige, som ännu
icke några bestämmelser i detta afseende blifvit gifna.
_ På dessa förhållanden ansåg styrelsen sig höra fästa Kongl.
Maj:ts uppmärksamhet och hemstälde tillika, huruvida icke för¬
hållandena påkallade, att äfven i Sverige en lagstiftning i ämnet
komme till stånd. När styrelsen gjorde denna framställning, hade
telefonväsendet inom Sverige ännu icke på långt när hunnit den
utveckling, det sedermera^ erhållit, men det hade likväl utvecklat
sig derhän, att redan då visat sig förebud till en utsträckning
deraf, i ändamål att telefoniskt sammanbinda temiigen aflägse
belägna orter, hvilka redan förut voro med hvarandra telegrafiskt
N:o 14.
Motion ang.
vilkoren för
enskilda
telefon¬
ledningars
uppsättande
å viss mark.
(Forts.)
N:o 14.
Motion ang.
vilkor en för
enskilda
telefon¬
ledningars
uppsättande
å viss mark.
(Forts.)
4 Lördagen den 8 Mars.
sammanbundna, och å hvilka telegrafstationer redan funnos in-
rättfl dö
Nu kan man säga, att det varit Telegrafstyrelsens skyldighet
att, innan styrelsen gjorde någon framställning i detta ämne, tillse,
huruvida icke telegrafverket kunde betjena allmänheten med dessa
telefonförbindelser och derigenom göra en särskild lagstiftning i
ämnet obehöflig. Men, mine herrar, det är just hvad Telegraf¬
styrelsen gjort! Redan ett år innan styrelsen inkom till Kong!.
Maj:t med den framställning om en lagstiftning i ämnet, som jag
nu omnämnt, eller i Maj inånad år 1881, hade’ styrelsen nos Kongl.
Maj:t anhållit om bemyndigande att till allmänhetens betjenande
få anlägga telefonförbindelser i sådana orter, som deraf vore i be¬
hof; att sätta dessa telefonanläggningar i samband med statens
telegrafstationer och att derigenom underlätta den telegrafiska verk¬
samheten och utsträcka den till allt vidsträcktare kretsar. Denna
framställning blef af Kongl. Maj:t bifallen, och styrelsen skyndade
sig att kungöra för allmänheten, att styrelsen hade detta bemyn¬
digande och således i fråga om telefonförbindelsers, upprättande
stode till allmänhetens tjenst. I denna framställning framhöll
styrelsen uttryckligen, att, i fråga om åvägabringandet af telefon¬
förbindelser för allmänhetens betjenande, styrelsen hyllade den
åsigt, att det icke vore lämpligt, att telegrafverket härvid skulle
eftersträfva någon särskild vinst eller rättare sagdt någon direkt
inkomst af dylika anläggningar, Titan att (len ersättning, telegraf¬
verket skulle fordra, borde inskränka sig till ett belopp, som mot¬
svarade sjelfva anläggningskostnaden, hvaremot telegrafverket borde
hafva en indirekt fördel eller vinst af dessa anläggningar der¬
igenom, att ett större antal telegram än förut genom dem komme
att tillföras verket. I detta afseende, hade styrelsen utgått från
en annan synpunkt, än telegrafförvaltningarna inom andra, länder,
hvilka betraktat telefonväsendet såsom en ganska naturlig källa
till en ytterligare direkt och väl behöflig inkomst^ för telegraf*
verken och till följd deraf inrättat lagstiftningen så, att utöfver
ersättningen för anläggningskostnaden ytterligare en ganska be¬
tydlig inkomst tillfördes telegrafförvaltningarna. Men då redan
vid den tidpunkt, denna framställning gjordes, eller år 1881, telefon¬
anläggningar kommit till stånd här i Sverige genom enskildes för¬
sorg, särskild! här i Stockholm, äfvensom i flera af landets större
städer, genom Belltelefonbolagets verksamhet, samt då utsträck¬
ningen af telefonförbindelser äfven åt landsorten redan börjat ega
rum, ansåg styrelsen, att de afgifter, telegrafverket skulle fordra,
borde ställas så låga, att det icke skulle vara någon fördel för
den enskilda företagsamheten att dermed konkurrera. I följd deraf
föreslogs äfven af styrelsen en afgift af SO kronor för de två
första kilometerna och 20 kronor för hvarje kilometer derutöfver
för upprättandet af fullständiga telefonförbindelser. Dessa afgifter
äro i så väsentlig mån lägre än de, som förekomma i utlandet,
att styrelsen fått mottaga förfrågningar utifrån, huru det kunnat
vara möjligt att sätta ett så lågt pris för de telefonanläggningar,
som af telegrafverket utfördes. Det land, som hittills haft de
Lördagen den 8 Mars.
5 N:0 14.
lägsta afgifterna, var Schweiz, der afgiften blifvit bestämd till
ISO francs för samma, afstånd af 2 kilometer, för hvilket svenska
Telegrafstyrelsen fordrade 80 kronor, hvaremot i andra länder af¬
giften blifvit satt .väsentligt högre. Således hade den svenska
Telegrafstyrelsen vidtagit åtgärder, hvarigenom den enskilda före¬
tagsamheten i fråga om telefonanläggningar blifvit mindre behöflig
och nödig, än om Telegrafstyrelsen stält sig på samma grund, som
telegrafförvaltningarna i andra länder.
Detta var den första framställningen från Telegrafstyrelsens
sida. Den andra framställningen omnämnde jag nyss, nemligen
den, som afsåg åstadkommandet af en lagstiftning i ämnet. Det
var naturligt, att en sådan framställning inom regeringen fordrade
ett moget bepröfvande och icke kunde i hast afgöras. Till följd
deraf förgingo åtskilliga månader, innan något beslut i ämnet blef
fattadt. Under tiden utvecklade sig allt mer och mer det enskilda
telefonväsendet. Genom de allmänna tidningarna så väl som genom
enskilda meddelanden erfor styrelsen, hurusom enskilda telefon¬
förbindelser allt jemt uppstodo och allt mer och mer utbredde sig.
Bland annat uppstod äfven fråga om att telefoniskt förbinda
hufvudstaden icke blott med Södertelge å ena sidan, utan äfven
med TJpsala å andra sidan. Denna förbindelse skulle åstadkommas
genom ett enskildt bolag, som i sådant ändamål hos Kong!. Maj:ts
Befallningshafvande sökte tillstånd att få å allmän väg uppföra
sina telefonstolpar och ledningar. Den resolution, som af läns¬
styrelsen afgafs i anledning af denna framställning, var mycket
försigtigt hållen och innefattade egentligen icke något tillstånd att
beträda allmän mark, men den uppfattades dock såsom ett sådant
tillstånd, hvadan anläggningen började utföras och stolpar placera¬
des utmed de allmänna vägarna. Under sådana förhållanden fann
sig styrelsen manad att ingå till Kongl. Maj:t med en ytterligare
framställning i ämnet, och det är denna framställning, motionären
intagit i sin motion in extenso; men jag ber ännu en gång att få
fästa, herrarnes uppmärksamhet på, att denna framställning i och
för sig icke fullständigt belyser frågan, utan att jemte den äfven
måste tagas i betraktande de tvenne föregående underdåniga
skrivelser i detta ämne, som styrelsen till Kongl. Maj:t ingifvit,
ty eljest kommer man må hända att betrakta frågan något för
mycket ensidigt.
Den sista af Telegrafstyrelsens ifrågavarande framställningar,
hvilken finnes i motionen intagen, föranledde den författning, om
hvars ändring motionären nu gjort hemställan. Jag behöfver här
icke mycket orda om den betydelse, en ändring eller ett upp¬
häfvande af denna författning skulle medföra icke blott för telegraf¬
väsendet utan rent ut sagdt för den allmänna vägordningen. Det
torde ligga i temligen öppen dager, att ett ^släppande af det
enskilda sträfvandet. att tillgodogöra sig det beqvämaste och lät¬
taste sättet för dylika anläggningars åstadkommande kan leda
till ganska menliga följder. Telefonväsendet är visserligen ganska
långt kommet i sin utveckling, men ännu på långt när icke så
långt, som man har anledning att förmoda, att det i framtiden
Motion ang.
vilkoren för
enskilda
telefon¬
ledningars
nedsättande
d viss mark.
(Forts.)
S:o 14» 6
Lördagen den 3 Mars.
Motion ang.
villeoren för
enskilda
telefon¬
ledningars
uppsättande
å viss mark.
(Forts.)
skall komma. Ännu är möjligheten att telefoniskt meddela sig på
långa afstånd temligen begränsad. Man har hittills mig veterligen
icke kommit längre än till ett tiotal af mil. Men med stor sanno¬
likhet kommer det icke att dröja länge, innan den telefoniska för¬
bindelsen kan utsträckas på betydligt längre afstånd, och då in¬
träffar naturligtvis det förhållandet, att det skulle kunna blifva
en ganska stor och lönande industri att upprätta telefonförbindelser
mellan sådana orter, der telegrafverksamheten är som störst, och
derigenom förskaffa sig inkomster på statens bekostnad. Vid så¬
dant förhållande är jag öfvertygad om, att den ärade Kammaren
inser, att Telegrafstyrelsen icke gjort annat än sin skyldighet, då
styrelsen fästat Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på dessa förhållan¬
den, som voro af rätt betydande vigt för telegrafverkets framtida
bestånd, för så vidt på detta verk skall ställas det anspråk, att
det fortfarande utan understöd af statsmedel skall kunna bära
omkostnaderna för dess drift, underhåll och tidsenliga utveckling.
Jag torde icke längre behöfva uppehålla mig vid det särkilda
intresse, telegrafverket har i denna fråga, men jag ber att få till-
lägga några ord ur allmän synpunkt, med särskildt afseende på
den författning, som i motionen finnes omförmäld. Herrarne torde
litet hvar hafva varit i tillfälle att iakttaga den utomordentliga
hastighet, hvarmed telefonväsendet hos oss utvecklat sig. Särskildt
här i hufvudstaden har det vuxit med en fart, som är alldeles för¬
vånande, så att abonnenternas antal här stigit till en höjd, som i
förhållande till folkmängden vida öfverträffar antalet i hvarje annan
hufvudstad i Europa; och ett likartadt förhållande egen rum äfven
i åtskilliga andra af landets städer. Med afseende härå kan man
taga alldeles för afgjordt, att intresset för telefonförbindelsernas
utsträckning äfven åt landsbygden kommer att allt mer och mer
tillväxa, och att till följd deraf kommer att uppstå önskan att ut¬
sträcka ledningar, den ena efter den andra, åt olika håll, men
hvilka dock delvis kunna med fördel följa samma sträckning. Det
är alldeles klart, att, om det skulle öfverlemnas åt den enskilda
spekulationen att utföra dessa ledningar, och derjemte vore med-
gifvet att för detta ändamål tillgodogöra sig de allmänna vägarna,
följden skulle blifva den, att hvarje väg skulle blifva fullsatt med
telefonledningar. Naturligtvis måste likväl finnas en gräns för
sådana ledningars anläggande, då vägarnes utrymme icke med-
gifver uppförandet af flera linier, och då uppstår det förhållandet,
att de, som först anmält sig och erhållit tillstånd att uppsätta så¬
dana ledningar, skulle blifva privilegierade på de andras bekostnad.
Detta kan naturligtvis icke vara med full rättvisa öfverensstäm¬
mande, och derför är jag öfvertygad om, att i hvilkens hand det
än skulle ligga att medgifva tillstånd till uppförande af telefon¬
ledningar på de allmänna vägarna, det skulle blifva ganska svårt
att kunna lemna tillstånd åt den ene, men neka det åt den andre,
i fråga om samma vägsträckning och likartade anläggningar.
Men, mine herrar, det är icke endast dessa telefonförbindelser,
man får taga i betraktande, när det blifver fråga om att upplåta
allmänna vägar. Samma förmån skulle naturligtvis med samma
Lördagen den 8 Mara.
7 N:0 14.
rätt äfven fordras för andra elektriska ledningar, som utan tvifvel Motion ang.
snart uppkomma. Redan föreligger en framställning om tillstånd vxll™^f6r
att på allmänna vägar få uppföra elektriska ledningar af mycket telefon-
■stor utstakning, medelst hviika skulle förmedlas öfverflyttning af ledningars
kraft till åvägabringande af elektrisk belysning m. m. dylikt. Med uppsättande
kännedom om den utveckling, som äfven denna vetenskapliga fråga ä viss mark.
•bär tagit och lofvar att ytterligare taga, kan man anse för alldeles ^ 01
gifvet, att äfven hos oss ganska snart skall förekomma utsträckan¬
det af elektriska förbindelser för detta ändamål. .lag hemställer
då, huruvida icke dylika förbindelser böra hafva samma rätt att
få dragas på de allmänna vägarne och allmän mark, som enskilda
telefonledningar hafva; och jag hemställer äfven, huruvida det
skulle vara klokt att medgifva ett sådant allmänt tillgodogörande
af vägområdet. Som sagdt, jag har redan visat, att i afseende på
telefonledningar och deras åvägabringande är redan inom Sverige
så stor frihet lemnad, att vi i det fallet stå vida framför andra
länder, och att betydelsen af den författning, hvarom nu är fråga,
verkligen är den, att om de inskränkningar, som författningen inne¬
håller, upphäfdes, telefonledningar skulle tillåtas att utföras hvar
som helst och af hvilken enskild person eller hvilket enskild! bolag
som helst. Derom har jag så mycket mindre tvekan, som Kong!.
Maj:t förklarat, att, efter utfärdande af denna författning, Kong!.
Maj:t icke funnit skäl att vidtaga någon vidare åtgärd i anledning
af Telegrafstyrelsens framställning om en lagstiftning i ämnet.
Det är naturligt, att man bör böja sig för denna regeringens åsigt,
och jag är, för. min del, öfvertygad om, att regeringen handlat
visligen och med fullt klar blick för de särskilda förhållandena
inom vårt land, som skulle göra en lagstiftning i ämnet i lika
rigtning som den, hvilken förekommer i andra länder, mindre
lämplig, och jag har särskild anledning att blifva styrkt i denna
öfvertygelse just af den motion, som nu föreligger, och af hvilken
framgår, att det kunde vara många, som anse, att den frihet, som
blifvit lemnad, icke på långt när är tillräcklig, och att således
några ännu större inskränkningar skulle vara högst ogerna sedda.
Men, som sagdt, denna frihet, som blifvit lemnad, är enligt min
åsigt den längst gående, som bör medgifvas, och jag tror, att den
goda ordningen skulle komma att lida ganska mycket, om all¬
männa vägarne upplätes för enskilda anläggningar af det slag,
hvarom nu är fråga. Jag har naturligtvis vid detta tillfälle icke
något yrkande att göra, men jag anhåller hos Herr (Trefven och
Talmannen, att hvad jag haft äran anföra i frågan måtte blifva
delgifvet det Utskott, som kommer att med motionen taga befatt¬
ning och öfver densamma afgifva utlåtande.
Herr Reuterswärd: Jag vill icke helt och hållet lemna obe¬
svarade de anmärkningar, som den förste ärade talaren gjort med
anledning af min motion, men innan jag till besvarande upptager
dessa anmärkningar ber jag att öppet här få försäkra, att denna
motion icke framlagts för att derigenom skulle uttalas något ogil¬
lande af den ståndpunkt regeringen intagit till frågan eller för att
K:o 14. 8
Lördagen den 8 Mars.
Motion ang.
vilJioren för
enskilda
telefon¬
ledningars
uppsättande
a viss mark.
(Forts.)
på något sätt klandra Telegrafstyrelsens ställning ocli de åtgärder,,
som å styrelsens sida blifvit vidtagna för att bevaka statens in¬
tressen. Skälet till motionens framkomst har varit att få denna
fråga fram och under Riksdagens ögon. Det bär nemligen väckt
icke så liten förundran inom landet, att sedan under en ganska
lång tid hela landsdelar, utan att hinder mött, kunnat sätta sig i
besittning af denna stora och vigtiga uppfinning, Kong!. Maj:t
derefter på Telegrafstyrelsens inrådan ansett nödigt att tillösa sig
dessa telefonledningar för att sjelf taga hand om saken samt att
derefter utfärda en författning, enligt hvilken endast under vissa,
vilkor medgifves rätt för enskilda bolag och enskilda personer att
tillgodogöra sig denna högst vigtiga, ja, verldsnamnkunniga och
epokväckande upptäckt. Det är väl icke meningen med sådana
upptäckter som den nu ifrågavarande, att staten, som ingenting vid-
gjort för upptäcktens befrämjande, skall monopolisera den i sin
hand för att såmedelst bereda sig eller telegrafverket inkomster.
Dylika upptäckter göras väl för civilisationen i dess helhet, och
för att tjena handeln, näringarna och industrien. Att lägga hinder
i vägen för enskilda personer och bolag att komma i åtnjutande
af en så vigtig upptäckt som denna, helst staten icke kan med
tillgängliga medel, utom möjligen i en aflägsen framtid, tillfreds¬
ställa behofvet af telefonanläggningar, synes mig icke vara tids¬
enligt, och att sålunda låta den ena orten efter den andra vänta
— jag vet icke huru länge, men troligen lika länge som vissa
orter fått vänta på statstelegrafen — under det att andra delar
af landet gynnas på statens bekostnad med jernvägar, telegrafer
och telefoner m. m., är att sätta stora och vigtiga delar af vårt
land i ett tillbakagående, som kan hafva betänkliga följder. Jag
tillhör eu ort, der 13 stora verk och inrättningar på ett område
af 7 mil sakna statstelegraf. Jag har gjort framställning derom,
men fått till svar, att det saknas medel och icke lönar sig för
staten att verkställa dylika anläggningar. Sådana orter blifva
sannolikt äfven utan telefon. År det då meningen, att sådana
uppfinningar skola magasineras i ett embetsverk, och att allmän¬
heten efter statens råd och lägenhet kan få nytta af dessa upp¬
finningar. Kan man med fog säga, att en upptäckt sådan som
denna, derför att den är likartad med telegrafen, skall hindras att
taga den största möjliga utsträckning, och om en förutvarande
uppfinning börjar blifva föråldrad eller icke förmår att lika billigt
och praktiskt fylla sitt ändamål som en nyare uppfinning, bör
man då derför att den förra tillhör staten hindra allmänheten att
tillegna sig den senare, derför att staten i annat fall skulle göra
en förlust. Bör staten begagna sig af sin makt och säga: att ehuru
den icke förmår att på 10, 20 eller 30 år utsträcka telefonväsendet
till landets alla delar, så unnar den icke heller den enskilde att
på egen bekostnad tillegna sig denna uppfinning, som för handel
och industri blifver för hvarje dag mer och mer behöflig. När det
är fråga om industrien säger man, att den icke bör skyddas, utan
fritt utveckla sig, men nu tillägger man, att samma industri bör
hindras från att begagna sig af sådana lättnader och hjelpmedel,
9 X:0 14.
Lördagen den 8 Mars,
som kunna gifva den lyftning och möjliggöra konkurrensen med den Motion ang.
öfriga verlden. Kan man försvara ett sådant till vägagående? enskilda
Den föregående ärade talaren fäste sig vid hvad jag bär telefon-
yttrat i sjelfva klämmen. Jag kan säga honom, att en precis lik- ledningars
ilande motion är i Andra Kammaren väckt af Friherre Norden- uppsättande
skiöld. Yi hafva gemensamt utarbetat motionerna och tänkt, snart a
sagdt, på hvarje ord, som i motionen förekommer, och stödt den på
faktiska förhållanden. Talaren klandrade det af mig begagnade
uttrycket, att staten lägger “hinder och svårigheter11 i vägen. Jag
anser hinder vara för handen, då man resonnerar som så, att ingen
telefonledning inom området af allmän väg får anläggas, förr an
anmälan, undersökningar m. m. derom skett, och medgifvande till
anläggningen erhållits. Jag frågar, är det tänkbart, att en tele-
fonledningsstolpe och trådar skola göra mera olägenhet för den
allmänna trafiken på landsvägarne än en telegrafstolpe med trå¬
dar. Jag har, för min del, aldrig hört, att det senare slaget af
materiel lägger hinder i vägen för landsvägstrafiken, om icke nå¬
gon gång en svårare storm möjligen vräkt omkull en eller annan
stolpe, men sådant hinder blir man ju ålagd att genast undanrödja
och såmedelst ställa allt till rätta.
Jag, för min del, har icke något emot, om staten vill öfver¬
taga telefon väsendet; men endast under det vilkor, att staten ju förr
desto hellre bestämmer sig för de områden, hvaröfver den i den
allra närmaste framtiden vill disponera, och sedan icke hindra dem,
som möjligen vilja låta denna uppfinning komma allmänheten till
godo å de trakter der staten icke vill eller kan ordna denna sak.
Jag har icke något emot, om vid konsessions lemnande Kongl.
Maj:t vill förbehålla sig att efter viss uppsägningstid få tillösa sig
telefonledningarne, anlagda af enskilda personer eller bolag.
Vidare sade den ärade talaren, att den Kong], kungörelse.,
som blifvit utfärdad, är liberalare än motsvarande författningar i
andra länder. Detta tror jag icke vara fullt rigtigt. I Amerika
t. ex. är i detta hänseende fullkomlig frihet, och samma är för¬
hållandet i England, ehuru der vissa förbehåll äro gjorda, enligt
hvilka staten, när den så önskar, kan göra telefonväsendet till
ett statens regale. På samma sätt kan ju tillgå här. Men att på
sätt som skett lägga hinder i vägen, så att somliga orter skola
för all tid blifva tillbakasätta, och endast de, som ligga vid de
stora stråkvägarne, blifva tillgodosedda med den ena fördelen efter
den andra, kan jag icke gilla.
Vidare sade talaren, att Telegrafstyrelsen anlägger telegraf-
och telefonledningar till de orter, som deraf hunna vara i behof.
Jag kan nämna, att många orter äro i sådant behof och gerna
skulle se, att de finge det afhjelpt; men härtill finnas icke medel,
utan man måste vänta till dess telegrafverket hinner samla till¬
gångar dertill, men detta inträffar sannolikt aldrig.
Jag vet icke, om det var så illa menadt som det lät, då ta¬
laren påpekade, att jag icke i motionen omnämnt de förberedande
utredningarna, som Telegrafstyrelsen vidtagit och meddelat Kongl.
Maj:ts regering i detta ämne. Derpå får jag svara, att i motionen
X:0 14. 10
Lördageu den 8 Mars.
Motion ang. upplyses allt som behöffc upplysas, eller det slutliga resultat hvar-
mEnskildastyrelsen kommit. Händelsen är den, att Telegrafstyrelsen,
eteiefon- oc^ det anser jag icke vara alldeles obefogadt, ser saken helt och
ledningars hållet från telegrafverkets ekonomis synpunkt och icke från den
uppsättande synpunkt, som enligt min åsigt är den enda rätta, nemligen det
a allmännas intresse. Den ärade talaren vill reservera de allmänna
( ors' landsvägarne här i landet för sådana ändamål, som i en framtid
kunna taga dessa i anspråk såsom, t. ex. till de af talaren om¬
nämnda ledningarne för kraftöfverflyttning från en ort till en an¬
nan m. m.; då fruktar jag att man går för långt i sina spekula¬
tioner, ty när taga väl uppfinningarne slut?
Jag anhåller, att min motion måtte remitteras till Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 1.
Herr Wallenberg: Jag är ännu knappt återkommen från
min förvåning öfver det sätt, hvarpå menniskosnillet lyckats att i
telegrafen begagna elektriciteten för statens och alla näringars
tjenst. Det är en så utmärkt uppfinning, att man kan icke nog
skatta sig lycklig, att den tillhör vårt tidehvarf. Men ingen upp¬
finning är så vacker, att den kan anses utgöra slutstenen i hvad
menniskosnillet kan uppfinna, och derpå är telefonen ett bevis. Nu
inser hvar och en skilnaden mellan, å ena sidan, att skrifva en
depesch, skicka den med ett bud till en byrå och få den telegra¬
ferad och, å andra sidan, att i sitt eget kontor vända sig till ett
instrument, hviska i detsamma och på det sättet få ett menings¬
utbyte med temligen långt aflägsna affärsvänner och andra per¬
soner. Det senare tillvägagåendet innebär ju ett ofantligt stort
framsteg. Vid sådant förhållande kan jag icke se, hvarför man
skall lägga hinder i vägen för detta framstegs begagnande och
vidare utveckling. Telegrafverket hos oss är utmärkt — tillmötes¬
gående, ordentligt, punktligt —; men icke går det an att telegraf¬
verket får identifiera sig med sig sjelf; ty det är icke något an¬
nat än en tjenare i statens och allmänhetens tjenst. Tjenster
måste betalas efter hvad de kunna vara värda; derom är ingen
meningsskiljaktighet. Att ett verk derutöfver skall kunna säga:
“detta framsteg förnärmar vårt ändamål11, kan jag ej gilla. Att
telegrafverket skall såsom Riksbanken blifva sitt eget ändamål,
kan väl ej vara lämpligt. Institutionerna få väl följa med sin
tid och. se till hvad som i detta afseende kan göras, utan att
lägga hinder i vägen för en uppfinning, som anses stå framför de
förut befintliga. Jag, för min del, anser motionen vara välbetänkt,
och frågan högst förtjent att komma under Riksdagens pröfning,
och har jag den .förhoppning, att regeringen icke skall betrakta
frågan såsom ett ingrepp mot eu statsinstitution, mot hvilken in¬
gen tillämnat något angrepp.
Efter härmed slutad öfverläggning blef förevarande motion
tillika med de i anledning af densamma inom Kammaren nu af¬
gift yttrandena hänvisad till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.
11 N:0 14.
Lördagen den 8 Mars.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Banko- Användandet
Utskottets den 4 och 5 i denna månad bordlagda memorial N:o 3,
i fråga om användande af Riksbankens vinst för år 1883. f~r
1 punkten.
Herr Wall enberg: Jag ber att få återföra i Herr Talman¬
nens minne huruledes vid 1875 års riksdag, enligt Banko-Utskottets
utlåtande N:o 6, fullmäktige i Riksbanken yttrade sig, att den del
af bankovinsten, som reserverades till Riksbankens ändamål, icke
torde böra sättas allt för högt. Regeringen hade då föreslagit, att
tre fjerdedelar af vinsten skulle användas till statens allmänna
behof. Det är alldeles klart, att man såsom motiv för dessa re¬
servationer då framstälde, att det borde bildas en afsevärd till¬
gång på utländska, säkra och lätt realisabla papper. Detta har
emellertid icke blifvit gjordt, utan Riksbanken har i stället mycket
mer inhemska än utländska räntebärande obligationer. Jag talade
häromdagen om denna sak och framhöll då att det vore önskligt,
att Riksbanken finge en bättre kassareserv, bestående af utländska
obligationer, som tillhörde de internationella, på alla de förnämsta
penningmarknaderna gångbara papperen.
Det står vidare i det åberopade utlåtandet, att det “qvarstår
i allt fall den omständighet, att icke något Riksbankens särskilda
behof kräfver, att medlen för Riksbankens räkning användas“.
Detta sades 1875, men det skulle med ännu mycket större skäl
kunna sägas 1884, ty sedan dess bar Riksbanken förkofra! sig.
Det förekommer vidare, att Riksbanken äfven har till ändamål
att, “i egenskap af allmän statsanstalt, af den genom dess verk¬
samhet uppkomna vinst bereda en tillgång för allmänt gagneliga
ändamål". Jag vet för min del icke något mer allmänt gagneligt
ändamål, än att bidraga till statens inkomster, och banken är en
statsinstitution, hvars afkastning sålunda bör lemnas till staten.
Har icke staten behof deraf, så finnes ju Riksgäldskontor^. Man
kan icke bättre använda penningarne än betala sina skulder der¬
med eller åtminstone icke öka statens skulder, när det icke behöf-
ves. Jag tror, att detta vore förenligt med god hushållning.
En tid ansåg man att en fjerdedel af vinstmedlen vore till¬
räcklig att årligen reservera för att förstärka Riksbankens fonder.
Nu har man kommit derhän, att hälften och litet deröfver är det
som anses nödvändigt att reservera för banken, och i det förelig¬
gande betänkandet möter man den märkvärdigheten att, då man
1875 ansåg, att “statsverket borde erhålla den större delen och så
mycket att i allmänhet skälig afkastning å Riksbankens grund-
och reservfonder erhölles", så säger man 1884 icke annat, än att
den större hälften skall lemnas qvar och den mindre delen lemnas
till statsverket. Nu är det klart och tydligt, att om man ser till
förhållanden i öfrigt, här icke omförmäida, så kan man skönja, att
Banko-Utskottet i detta fall velat antyda sin uppfattning om
bankkomiténs vidt gående stora projekt till Riksbankens ombild¬
ning. Nu eger Riksbanken sina fyratio millioners grundfond och
N:0 14. 12
Lördagen den 8 Mars.
Användandet litet dertill. Äfven om dessa vinstmedel lemnas ut, har banken
"kenfvinsT något öfver 43. billioner qvar, oclj af dessa kunde nu bildas en grund-
fsr år 1883. ^on<^ 40 millioner kronor, medan resten kunde utgöra, reservfond.
(Forts.) Ser man närmare till, så ligger det i denna benägenhet att reser¬
vera, och särskildt i den väckta motionen om att hela bankovin¬
sten skulle reserveras, något som är tänkvärdt. I denna benägen¬
het att öka bankens fonder utöfver fyratio millioner kronor ser
jag för min del en obenägenhet hos Banko-Utskottet att abdikera
till förmån för ett blifvande bankråd, och Herr Talmannen torde
finna, att i detta förslag ligger en skymt af att man vill fortfa¬
rande reservera af bankovinsten i stället för att följa det bekanta för¬
slaget litt. B i bankkomiténs betänkande, hvilket väl aldrig blir annat
än ett förslag. Men i stället för att man enligt sagda förslag antingen
skulle slå upp (Riksbankens gatudörr och inbjuda den stora all¬
mänheten till aktieteckning i Riksbanken eller ock skulle tjugu
millioner kronor åstadkommas genom arrangement' med det ano-
nyma penningkapitalet, som kunde åstadkomma två hundra pålit¬
liga bulvaner, uppläggas bankovinster. Banko-Utskottet har genom
sin tillstyrkan, att fortfarande ackumulera vinstmedel i Riksban¬
ken gifvit en vink, att aktieegare der äro hvarken välkomna eller
behöfliga. Ur denna synpunkt ser Banko-Utskottet saken, och så
till vida är jag ense med Banko-Utskottet. All sträfvan, att und¬
vika sammanblandning af en statsinstitution med enskilde aktie¬
egare är ett rigtigt bemödande, men, då 40 millioner redan finnas
att tillgå såsom grundfond, är det alldeles klart, att man icke be-
höfver reservera ännu mera för Riksbankens ändamål.
Jag gör icke något yrkande, men har velat yttra detta till
protokollet.
Friherre Åkerhielm: Då den siste ärade talaren slutade sitt
anförande med att icke framställa något yrkande, torde Kamma¬
ren tillåta mig att fatta mig helt kort för att endast förklara,
hvarför jag ansett mig böra biträda den hemställan, som af Banko-
Utskottet vid denna riksdag, i likhet med hvad vid föregående
riksdagar egt rum, blifvit till Riksdagen afgifven. Jag hade före¬
stå!^ mig att vid sådana förhållanden, som de vid denna riksdag
föreliggande, då staten visar ett så betydligt öfverskott, som den
vid den slutliga uppgörelsen af statsregleringen antagligen har
att förfoga öfver, den tanken lätt skulle framställa sig att, då
Riksbanken ju har att emotse tilltänkta förändringar i sina för¬
hållanden — för närvarande visserligen blott utarbetade af sär¬
skilde komiterade, men likväl snart att förvänta — hela den upp¬
komna banko vinsten under sådana år och vid sådana uppgörelser
af budgeten, som den nu föreliggande, borde reserveras för Riks¬
bankens egen räkning. Jag har under öfverläggningarna inom
Banko-Utskottet icke förstått bättre än att i någon mån framhålla
en sådan synpunkt. Den ärade talaren har en alldeles motsatt
åsigt. _Han vill att man vid detta tillfälle skall använda hela
bankovinsten och att i allmänhet bankovinsten skall ingå till
statsverket. Jag kan mycket väl förstå att man skulle komma
13 N:0 14.
Lördagen den 8 Mars.
derhän, då ett verkligt behof deraf förelåge, men så är ju icke nu Användandot
förhållandet. Det finnes icke det allra minsta skäl för att nu be-
stämma sig för en sådan åtgärd och en sådan förändring i den f'Sv år
träffade öfverenskommelsen, i synnerhet innan man vet, huru Riks- (Forts.)
bankens organisation slutligen kan komma att se ut. Jag bär
emellertid af hänsyn till hvad som vid senaste riksdagar alltid
blifvit Riksdagens sammanstämmande beslut och för att bespara
Kamrarne olägenheten af gemensam votering slutligen underordnat
min mening under Banko-Utskottets flertal, som ansett att man
äfven till denna Riksdag borde ingå med den häfdvunna fram¬
ställningen om bankovinstens fördelning till lika delar mellan stats¬
verket och banken. Den ärade talaren anser att, om icke stats¬
verket hade behof deraf, kunde hela vinsten afsättas för Riksgälds-
kontoret, som skulle blifva i tillfälle att disponera den till att
dermed minska statsverkets skuld. Detta kan ju vara ganska af-
sevärdt, men en sådan fördel uppnås genom att Statskontoret nu¬
mera alltid till Riksgäldskontorets förvaltning öfverlemnar de öfver¬
skott, som uppkomma, och denna förvaltning bör under de flesta för¬
hållanden kunna så ordnas att Riksgäldskontoret genom uppköp
af statens egna obligationer, när tillfälle dertill gifves, minskar
antalet af utelöpande obligationer, och derigenom vinnes ju allt
hvad i det fallet afsågs. Medan jag är inne på frågan om svenska
statens obligationer, ber jag — för att icke med tystnad förbigå det
upprepade talet om att fullmäktige i Riksbanken icke skulle ega
tillräcklig tillgång på obligationer, lätt säljbara å den utländska
marknaden —• få erinra derom att, ehuru jag skulle önska att
banken egde flera utländska statspapper än för närvarande, så
torde dock anmärkningen numera icke vara så förtjent af afseen¬
de, som man påstått, helst de svenska statspapper, som nu finnas
inne i Riksbanken, nemligen egentligen 1880 års lån, väl måste
anses vara fullt internationella. De löpa i fyra myntslag och äro
affattade på fyra språk; de noteras på alla Europas större börser
och äro säljbara med ytterst ringa fluktuationer i kurs. I det fallet
tror jag således icke att anmärkningen mot Riksbanken kan göras
med samma skärpa, som tillförene, då våra svenska statspapper
icke hade en sådan typ som nu är fallet.
Jag kan icke fatta annat, än att klokheten bjuder att förena
sig om hvad på senare tider varit brukligt med afseende på för¬
delningen af bankens vinst och sålunda undvika den gemensamma
voteringen. Jag anser derför att man nu bör vidhålla fördelningen
till hälften mellan Riksbanken och statsverket, dock alltid med
öppen lemnad rätt att i en framtid göra ett annat användande af
bankovinsten, då förhållandena sådant kräfva, och anhåller alltså
om proposition på bifall till Banko-Utskottets hemställan.
Herr Wall enberg: Vi hafva nu förnummit att Riksbanken
icke behöfver detta hopande af bankovinster, utan förslaget har
tillkommit blott derför, att “man gjort så tillförene11. Det är ett be¬
synnerligt sätt, att afkastningen skall reserveras till samma institu¬
tion, då egarne till institutionen hafva full användbarhet för denna
?f:o 14. 14
Lördagen den 8 Mars.
Användande afkastning. Då man söker bilda fonder, hvarför lägger man icke
lens vinst' kastningen dit eller hvarför använder man den icke till att af-
för år issy,, betala på vår statsskuld? Det går genom de flesta nationer i vår
(Forts.) tid en sträfvan att frigöra sig från statsskulder, och detta ofta
fortare än lånekontrakten bestämma. Denna sträfvan är särdeles
helsosam, ty den vittnar om att man begrundar den sanningen, att
ingen vet hvad framtiden kan bära i sitt sköte. T. ex. 1808 års
krigskostnader hade man fördelade att betala till 1888, men för ett
tiotal år sedan väckte jag motion att med befintliga öfverskott på
statsinkomsterna slutbetala denna skuld, och det gick mycket bra..
Nu har statsverket öfverskott och bankoverket vinstmedel, med
hvilka statsskulden kunde minskas, hvilket vore god hushållning.
Anser man å andra sidan nödvändigt att för särskilda ändamål
samla kassor eller fonder, så är det klart att det är bättre att till
dem lägga de öfverskott staten eger, än att upptaga mera skatter,
än som är nödigt.
Till sist ber iag Herr Talmannen att få å nyo uttala min åsigt,
att vi ty värr icke kunna räkna våra statsobligationer till sådana
internationella papper, som i alla väder äro med fördel säljbara
på de stora penningmarknaderna. Dit hafva vi ännu icke hun¬
nit, men det är internationella värdepapper, som Riksbanken borde
hafva till vida större belopp än den nu eger. Så länge Riksban¬
ken har svenska statsobligationer, så är det precis detsamma som
om jag lägger mina egna skuldsedlar i min kassakista och säger:
detta är en förträfflig kassareserv!
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets hem¬
ställan beträffande ifrågavarande punkt bifölls.
2 punkten.
Herr Wallenberg- Här står “att man under flera föregående
år förfarit på detta sätt." Man har gjort så, då verkligt behof här¬
för förefans. Man skall icke kunna förfoga öfver 1883 års vinst
förr än 1885! När Riksbanken var svag, kunde det sägas, att den
behöfde tjena in ny vinst, innan den gamla aflemnades, och detta
var nog på den tiden rigtigt — jag har äfven mer än en gång bi¬
dragit till ett sådant beslut — men nu finnes ingen anledning här¬
till, utan vinsten borde aflemnas från Riksbanken till Statskontoret
inom sex månader efter utgången af det kalenderår, Riksbankens
bokslut omfattar. Jag väckte motion härom vid förra riksdagen,
på hvilken Banko-Utskottet svarade, “att jag icke var rätte mannen
att göra en sådan framställning*', enär det berodde på vederbörandes
framställning, om de ville hafva vinsten tidigare inbetald till Stats¬
kontoret, och vederbörande i denna fråga både icke derom gjort
någon dylik framställning. Det är i alla fall icke en sådan obe¬
tydlighet, här är fråga om; räknar man endast 4 procent på stats¬
verkets andel i vinsten, 1,300,000 kronor, så blir det 52,000 kronor.
Jag gör icke något yrkande, ty jag är icke vederbörande.
Lördagen den 8 Mars.
15 N:o 14.
Öfverläggningen var härmed slutad, och Utskottets i föreva¬
rande punkt gjorda hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 4 och 5 innevarande An9- Riks-
Mars bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af väckt förslag om™”^*'^
stadgande af skyldighet för Riksbanken att efter visst pris inlösa fSta guU {
guld i plants, som för bankens räkning aflemnas i Kongl. Mynt- plants.
verket.
Herr Wall enberg: Jag tror likväl att denna motion skulle
förtjent litet mer afseende än som kommit den till del, särdeles
som frågan är fristående från alla vidt gående bankreformer. Jag
både trott, att, då det i bankkomiténs betänkande fans en redak¬
tion, som var vida bättre än den i bankoreglementet, man kunde hafva
hoppats att denna fått • remplacera den som står i reglementet.
Mitt förslag innehåller att: “Guld i plants, som för Riksbankens
räkning till Myntverket aflemnas, skall af Riksbanken inlösas med
guldets värde i svenskt mynt, eller två tusen fyrahundra åttio
kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag af en fjerdedels pro¬
cent i myntningskostnad, så ock, der smidbargöring och skedning
ifrågakomma, af de derför stadgade afgifter; dock må fullmäktige
i Riksbanken, när de så skäligt finna, befria säljaren från mynt¬
ningskostnaden eller någon del deraf.1* Gällande föreskrifter äro
deremot icke alldeles ovilkorliga. Det heter nemligen i Banko¬
reglementet: “börande fullmäktige, så vidt på dem ankommer, tillse,
att så stort förråd af mynt alltid förefinnes, att betalningen i all¬
mänhet må kunna erläggas omedelbart efter det guldet aflemnats
och dess värde i mynt blifvit behörigen styrkt."
Der finnes den lilla klausulen införd, att fullmäktige kunna
säga: “vi hafva tittat i kassan och deri finnes ej så mycket, att ni
nu kan få för Riksbankens räkning till Myntverket inlemnade
guldplantsar inlösta. Deraf följer såsom korollarium, att A., B. och
C. kunna få, men X„ Y. och Z. kunna icke strax få betaldt för
inlemnade guldplantsar. Deraf följer ock, att icke hvem som helst
kan begagna sig af ett gynsamt tillfälle att införa guldplants,
ty det är beroende på fullmäktiges godtfinnande, om Riksbanken
genast betalar dem. Föreskriften afser för öfrigt icke annat än
Riksbankens egen fördel ty det kan inträffa, att enskilde kunna in¬
föra guld billigare än Riksbanken; dock kunna de icke göra detta,
om de icke äro säkre att genast få betaldt. Så fort guldet är lem-
nadt till Myntverket och blifvit Riksbankens guld, medför det till¬
ökning i sedelutgifningsrätten; det är således ingen uppoffring för
Riksbanken att utlemna sina sedlar mot sådan valuta. Skilnaden
är den, att man kan truga en importör af guldplants att vänta till
dess Myntverket hinner utmynta plantsarna, hvarigenom importö¬
ren tillskyndas ränteförlust. Att, såsom här är förutsatt, man. af
Riksbanken skulle begära guldmynt i stället för plants, är orim-
N:0 14. 16
Lördagen den 8 Mara.
Ang. Riks- ligt, ty för inrikes liqvid äro riksbankssedlarna fullt lämpliga, och
bankens skyl- för utrikes liqvid är plants bättre än guldmynt.
'is™ gild T „ skall i°ke Söra något yrkande, men jag har velat fram-
plants. hålla, huru enkla och tydliga bestämmelser omöjligen kunna finna
(Forts.) plats i bankoreglementet. För närvarande är det ingen rättig¬
het, utan blott lullmäktiges godtfinnande, som är ledande för full¬
mäktiges handlingssätt i Riksbankens beröring med allmänheten.
Friherre Åkerhielm: Med anledning af den siste ärade tala¬
rens yttrande blifver det nödvändigt för mig att fästa Kammarens
särskilda uppmärksamhet på att Banko-Utskottet i föreliggande
utlåtande hemstält, att Herr Wallenbergs “ifrågavarande motion
måtte lemnas utan afseende". Jag läser med flit upp detta yr¬
kande, ty, sedan motionären yttrat sig så som han nu gjort, måste
jag vidhålla, att denna Utskottets hemställan är fullt på sin plats.
Här har icke kunnat framställas annat yrkande, än att motionen
måtte lemnas utan afseende af det skäl, att motionen icke är annat
än ett lån af den senaste bankkomiténs förslag icke till bankoi-egle-
mente, utan till lag angående rikets bank. Bankkomitén har i sitt för¬
slag till lag uteslutit de i reglementet nu intagna bestämmelser, hvilka
såsom uteslutande angående fullmäktige endast hafva sin plats i
reglementet, men icke i den särskilda lagen angående rikets bank.
Nu har motionären, såsom jag nämnde, helt enkelt upptagit hvad
bankkomitén till intagande i “lagen" föreslagit och hvilket redan
finnes i det nuvarande bankoreglementet stadgadt. Man kan då icke
komma till annat resultat än att, när motionären misstagit sig på
att bankoreglementet för tio år tillbaka redan blifvit ändradt i före¬
varande hänseende och han nu kommer tillbaka, utan att känna
om hans motion då vunnit framgång eller icke, Och föreslår ett
stadgande alldeles lika det som bankkomitén föreslagit, han då
förbisett att bankkomiténs redaktion af denna paragraf hör till
lagen om rikets bank och icke till reglementet. Man kan icke
undgå att finna, det motionen i ett hastigt ögonblick tillkommit,
och jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Wallenberg: Jagäricke så pass mycket formskärare, att
jag inser skilnaden, i fall denna föreskrift stode införd i den ena
eller andra författningen, och ännu mindre så skarpsinnig att jag
kunnat finna det betyda något, om samma föreskrift återfinnes i en
ännu icke utfärdad författning; och det var derför som jag trodde
det vore till Riksbankens fördel, att föreskriften toges in i Riks¬
bankens reglemente.
Såsom Herr Talmannen och Kammarens ledamöter behagade
erinra sig, finnes en sådan föreskrift i Norge, men der finnes icke
derjemte ett sådant vilkor, som gör att den ene får sälja sina guld-
plantsar till banken, men den andre icke, utan der få alla liqvid för
guldplants utan dröjsmål.
Grefve Hamilton: Den siste ärade talaren visar i allmänhet
mycken skarpsinnighet i hithörande frågor; men jag kan icke neka
Lördagen den 8 Mars.
17 N:0 14.
till att denna hans skarpsinnighet förefaller mig obegriplig, då niotio- Ang. Riks-
nären nu påyrkat något, som redan finnes i en författning intaget. l>an}‘e*s
Af Banko-Utskottets utlåtande finner man nemligen, att i lisa guldX
bankoreglementet redan finnes fullständigt intaget hvad motionären plants.
begärt; och det förefaller då underligt, att motionären icke är be- (Forts.)
låten dermed, helst hans förra motion redan år 1874 ledt till det
mål, som motionären önskar.
Jag yrkar bifall till Banko-Utskottets hemställan.
Friherre af Ugglas: I hufvudsak öfverensstämmer ju Herr
Wallenbergs förslag med det nu befintliga stadgandet. Hela skil-
naden är den, att Herr Wallenberg uteslutit sista momentet ur
bankoreglementets föreskrift eller följande ord: “börande full¬
mäktige, så vidt på dem ankommer, tillse, att så stort förråd af
mynt alltid förefinnes, att betalningen i allmänhet må kunna er¬
läggas omedelbart efter det guldet aflemnats och dess värde i mynt
blifvit behörigen styrkt."
Denna föreskrift innefattar en uppmaning till fullmäktige att
tillse, att det alltid finnes tillgång på mynt att kunna fullgöra
den i början af paragrafen gifna föreskriften.
Jag kan ej finna, att detta kan leda till något godtycke å
fullmäktiges sida; tvärt om — hade man uteslutit detta stadgande,
hade man dermed sagt, att fullmäktige icke skulle vara skyldige
att fullgöra föreskriften i fråga.
Jag anser att hvad motionen afsett snarare innebär en för¬
sämring än en förbättring; och får jag således yrka bifall till
Banko-Utskottets hemställan.
Friherre Åkerhielm: Till hvad den siste ärade talaren
yttrade ber jag endast få lemna ännu en upplysning. Det är icke
allenast den senare delen af paragrafens första moment, som mo¬
tionären i sitt förslag uteslutit, utan äfven denna del af paragrafen:
“och ega fullmäktige att, i afseende på mottagande af omyntadt
guld vid afdelningskontoren, meddela de särskilda föreskrifter,
fullmäktige anse behöfliga."
Detta moment finnes icke intaget i motionärens förslag af det
enkla skål, att samma förslag hemtats ur komiterades förslag till
Banklag; och båda dessa föreskrifter, så väl den af Friherre af
Ugglas nyss påpekade som den jag nu anför, äro borttagna ur
denna lag, dit de rätteligen ej höra, för att deremot bibehållas i
bankoreglementet.
Motionären har också uttryckligen framhållit, att hans förslag
är hemtadt ur bankkomiténs betänkande. Hans misstag får så¬
ledes stå för hans egen räkning.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och Utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 14.
2
PJ:o 14. 18
Lördagen den 8 Mars.
Ang. bok- Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 4 och 5 i denna månad
Riksbankens bordlagda utlåtande N:o 5, i anledning af väckt motion om af-
öfverskott sättande till Riksdagens disposition af Riksbankens öfverskott ut-
utöfver dess öfver dess grundfond och reservfond.
grundfond
Herr Wallenberg: Min motion afsåg endast, att det af
Riksbankens uppgifter tydligen skulle kunna ses hvad som stode
till Riksdagens disposition, liksom det i hvarje enskildt bankbolags
redogörelse står intaget hvad som finnes till bolagets disposition.
Jag gör emellertid icke något yrkande.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets i före¬
varande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets den 5 innevarande Mars
bordlagda utlåtande N:o 29, i anledning af väckt motion om lag¬
bestämmelser i syfte att parter och vittnen i de till häradsrätt
instämda mål må kunna på förhand erhålla underrättelse om dagen,
då målen vid rätten förekomma.
Röjande af Föredrogs Lag-Utskottets den 5 i denna månad bordlagda ut-
™ent7nPvid ätande N:o 30, i anledning ’ af väckt motion om ändring i § 104
tvångsackord. Konkurslagen.
Herr Bergström: Såsom bekant, stadgades i 1734 års lag,
att gäldenär i vissa fall skulle njuta afträdesförmån, d. v. s. för¬
månen att för framtiden blifva fri från borgenärers kraf, äfven om
gäldenären sedermera komme att förvärfva förmögenhet, med hvil¬
ken han skulle kunnat gälda den del af borgenärernes fordringar,
som icke betäcktes i hans konkurs.
16 Kap. 2 § Handelsbalken lydde nemligen sålunda:
“Gitter gäldenär visa, att fattigdom hans är tillkommen af
sjöskada, fiendens infall, eldsvåda eller annan olycka, dertill! han
ej vållande varit, och finnes ej svek derunder, eller att han för-
ledt sine borgenärer att försträcka sig gods eller penningar; pröfve
det Domaren, och vare gäldenären då fri för deras tilltal, ändock
hans vilkor genom arf, gåfva, tjenst eller slöjder sedan bättras“.
Denna grundsats är, såsom jag med visshet erinrar mig, bibe¬
hållen i 1798 års konkurslag, och äfven, om jag ej misstager mig, i
lagen af år 1818, men återfinnes deremot icke i 1830 års lag och
icke heller i nu gällande konkurslag. Jag anser, att denna rätts¬
grundsats var af tvifvelaktigt värde och att den icke borde i lag¬
stiftningen bibehållas, enär den nemligen öfverflyttade följderna
af en olycka på andra än den, som omedelbarligen lidit olyckan.
Emellertid innehåller vår nu gällande konkurslag ett rätts¬
institut, som i viss mån ersätter saknaden af afträdesförmån, nem-
Lördagen den 8 Mars.
19 S:0 14.
ligen det s. k. tvångsackordet. Det lemnar möjlighet och tillfälle Höjande af
för en gäldenär att, när han till följd af olycka, kommit på obe-
stånd, undfå ackord, hvarigenom han blir in tran borgenärers vi- tvånysaciord.
dåre kraf. _ (Forts.)
Man vet, att detta rättsinstitut, snart sagdt från dess införan¬
de, varit föremål för mycket missnöje; och oupphörligen hafva
motioner framkommit i syfte att få tvångsackordet afskaffadt.
Anda hittills har detta dock icke lyckats. Emellertid har
man sökt att närmare än ursprungligen skedde bestämma vilkoren
för tillkomsten af tvångsackord; och deremot torde icke vara nå¬
got att säga. — Det senaste steget i sådan rigtning är Kong!,
förordningen af den 12 Maj 1870. Der stadgas nemligen ett ut-
delningsminimum af 25 procent å fordringsbeloppet såsom vilkor för,
att ackordet skall kunna af domstol fastställas.
Nu har motionären framstält det yrkande, att detta minimum
skulle höjas från 25 procent till 50 procent; och denna framställ¬
ning har' blifvit tillstyrkt af Lag-Utskottet. Jag vill visserligen
icke förneka, att ju tvångsackordet föranledt till åtskilliga miss¬
bruk; men jag vågar bestrida, att en låg ackordsprocent alltid är
ett osvikligt bevis för att konkursen icke börjats i rätt tid. Ty
konkursen kan ju vara föranledd af olyckor af sådan art, att gäl-
denären verkligen icke kan bjuda mera än 25 procent.
Nu är det visserligen gifvet, att de missbruk, som man befa¬
rar af tvångsackordet, skola minskas, om man enligt Utskottets
förslag höjer procenten från 25 till 50, men lika gifvet är ock, att
en sådan' minskning ännu säkrare kan emotses, om man höjde
procenten till 60, 70, 80, ja hvarföre icke till 90. Fullföljer man
alltså Utskottets tankegång vid motiveringen af dess förslag, skulle
man komma dertill att, så att säga på en omväg, tillintetgöra ett
rättsinstitut, hvars goda verkningar icke lära kunna förnekas.
Jag tillstår upprigtigt, att jag har så liten praktisk kännedom
om konkurser, att jag icke vågar direkt motsätta mig att höja pro¬
centen från 25 till 50; men jag har reserverat mig mot Utskottets
hemställan, derföre att jag önskade, det frågan skulle komma till
tals här i Kammaren.
Jag framställer således för det närvarande icke något yrkan¬
de i afvaktan på att de, som i denna fråga hafva mera praktisk
kännedom än jag, vilja yttra sig i saken; men skulle jag af deras utta¬
landen finna, att. tvångsackordet blefve omöjliggjordt genom den
föreslagna höjningen af procenten, vill jag för min del yrka afslag
å densamma.
Tillika ber jag få nämna, att inom Utskottet vägde det emel¬
lan en lägre procent, nemligen 40, och den nu föreslagna; men
vid votering segrade den högre procenten.
Herr Stråle, Holdo: Då Lag-Utskottets ärade ordförande
icke framstält något yrkande, är det kanske öfverflödigt att bär
yttra några ord. Dessutom förklarade han, att han hade så liten
praktisk kännedom om konkurser, att han i denna fråga icke ville
N:0 14. 20
Lördagen den 8 Mars.
Höjande af för närvarande framställa något yrkande; och jag är glad att han
minimipro- fgMg dessa ord och slutade sitt anförande såsom han gjorde.
tvånasackord. Jag deremot har i denna fråga en ganska lång praktisk erfa-
(Forts.) renhet, då jag nemligen varit industriidkare i omkring 30 år.
Jag minnes mycket väl, när detta stadgande om tvångsackord
infördes i lagen, att de allra flesta affärsmän voro dermed miss¬
belåtne. Erfarenheten bar ock bekräftat detta; och jag tror mig
kunna påstå, att ju längre bort borgenären befinner sig från kon¬
kursen, desto oftare erfar man, att den frånvarande har orätt.
En ostridig förbättring i detta i och för sig mindre lyckliga
stadgande inträdde, om man kunde inskränka de fall, då tvångs¬
ackord eger rum, till jemförelsevis mycket färre än nu är hän¬
delsen.
Den ärade talaren framhöll, att då en olycka träffade en af¬
färsman, kunde detta stadgande af en lägre ackordsprocent vara
ganska lämpligt; men jag vill bestämdt förklara, att, så vidt min
erfarenhet räcker till, jag icke kan erinra mig, att, då en kund
råkat ut för en eldsolycka eller någon annan olycka, hvartill han
ej varit vållande, man motsatt sig beviljandet af ackord.
Det är vanligen i de mindre honnetta fallen, som de långt bort
boende fordringsegarne få sitta emellan.
Då, enligt hvad jag erfarit, Medkammaren redan utan diskus¬
sion bifallit Lag-Utskottets förslag, och då Kammarens ledamöter,
såsom jag tror, icke behöfva vidare reflektera öfver den betänk¬
lighet härvidlag, som ordföranden i Lag-Utskottet uttalade, vågar
jag hoppas, att Kammaren behagade genom bifall till det nu före¬
liggande förslaget minska olägenheterna af vår nu gällande lag i
detta hänseende; och tillåter jag mig derföre yrka bifall till Lag-
Utskottets förevarande förslag.
Herr Samzelius: Då ordföranden i Lag-Utskottet önskat,
att denna fråga, som utan tvifvel är ganska vigtig, skulle blifva
föremål för samtal, har jag icke velat undandraga mig att redogöra
för de skäl, som ligga till grund för Utskottets beslut.
Lag-Utskottets ordförande nämnde, att stadgandet om tvångs¬
ackord i 1862 år konkurslag skulle vara någon slags ersättning
för det benificinm cessionis bonorum, som fans i 1734 års lag; men
så är icke förhållandet. Enligt hvad komiterade för utarbetande
af konkurslagen uppgifvit, anse de att, sedan assuransväsendet
numera i vårt land nått en sådan utveckling som det gjort, icke
någon försigtig köpman borde skicka varor på sjön utan att hafva
dem assurerade, liksom det vittnade om den största vårdslöshet,
om varor genom eldsolycka ginge förlorade, utan att han genom
tagen assurans kunde få någon brandskadeersättning. Komité!!
tyckte icke, att det vore skäl bibehålla någon sorts afträdesförmån
för gäldenären derför att han varit i hög grad vårdslös.
Det var helt andra skäl, som lågo till grund för komiténs för¬
slag i ämnet. Stadgandet om tvångsackord är, såsom så många
andra i vår konkurslag, hemtadt från den franska konkurslagen.
Då man införde tvångsackordet, var det i borgenärernes allmänna
Lördagen den 8 Mars.
21 N:ö 14.
intresse att icke en eller annan borgenär skulle kunna motsätta Höjande af
sig en fördelaktig uppgörelse af konkurssaken medelst ackord, när
det kunde vara till förmån för de flesta andra af dem. Men när tvångsaekm-d.
man införde detta i vår svenska lag, kunde man likväl ej införa (Forts.)
åtskilliga andra i den franska konkurslagen förekommande bestäm¬
melser. Den franska lagens stadganden innehålla t. ex. föreskrift
om att konkursen skall anses börjad den dag, då obeståndet fak¬
tiskt uppstått, och icke, såsom hos oss, den dag ansökningen till
rätten eller dess ordförande ingafs. Derföre erfordras det i Frank¬
rike eu undersökning i gäldenärens böcker, ibland kanske för lång
tid tillbaka, och detta stadgande kan förflytta konkursens början
lika långt tillbaka, hvaraf också kan följa en hop rättegångar om
återgångstalan och dylikt; men man har redt sig med det i Frank¬
rike, hvarest bokföringen är mycket mer ordnad och der man har
kontroll på densamma, så att man icke kan komma och fabricera
böcker i sista stund före konkursens början. Men här hos oss
kunde man icke göra det äfven af det skäl, att bestämmelsen, om
tvångsackord är utsträckt till alla konkurser, då hos oss icke
såsom i Frankrike det endast är köpmän (commerqants), som äro
berättigade att göra konkurs, utan här göres konkurs af pigor och
drängar och, snart sagdt, hvem som helst; och få de så icke
tvångsackord, afskrifves ofta nog konkursen till följd afbristande
tillgångar. Genom att man återflyttar konkursens början till den
tid, då obeståndet faktiskt uppkom, gifver konkursen ett förmån¬
ligare resultat.
Jag har sett ett slags statistik öfver acbordsprocenten i olika
länder, hvaraf framgår, att här i Sverige är den alldeles icke be¬
tydlig; och konkursernas antal i Frankrike, med en befolkning af
37 Vs million invånare, är i det allra närmaste lika stort , som i
Sverige, med en folkmängd på 4 V2 million, ja, vi hafva till och
med den olyckliga äran att stå främst bland nationer i afseende
å konkursernas antal i förhållande till folkmängden. Det är. der¬
före att här i landet konkurserna göras, icke alltid till följd af
olyckor och dylikt, utan såsom ett förvärf.
Köpmannaföreningens styrelse afgaf en berättelse, som tryck¬
tes år 1867 och utdelades bland Lag-Utskottets dåvarande leda¬
möter, och hvari man sökte visa, att det icke gick an att fortsätta
på det sätt som nu skedde. Denna berättelse var det, som egent¬
ligen gaf uppslaget till .Riksdagens beslut 1869, hvarigenom be¬
stämdes, att ackord icke fick fastställas, så vida det icke gaf minst
25 procent.
Äfven i våra grannländer, der man sökt kopiera den franska
konkurslagen och i vissa delar äfven vår konkurslag, har man
gjort samma erfarenhetsrön, att det icke går an att ackord får
meddelas i hvilken konkurs som helst.
I Finland antogs den 9 November 1868 en konkurslag, som i
det närmaste är skrifven efter vår; men i densamma uteslöt man
två väsentliga bestämmelser; den ena var tvångsackordet, och den
andra rättens ombudsmans-institutionen, hvilken senare hos oss
alldeles icke motsvarar den franska lagens Juge commissaire och
som heller icke ersätter honom.
N:o 14. 22
Lördagen den 8 Mars.
Höjande af Vidare infördes tvångsackordet i Norge genom konkurslagen
’eentTnPri°d deri 6 Juni 1868, således kort tid efter vår konkurslags införande;
tvång tackord. men redan 1874 hade man gjort den erfarenheten äfven i Norge,
(Forts.) att en inskränkning deri måste ega rum, i synnerhet som konkurser
tidt och ofta gjordes af samma personer, hvilka drefvo igenom
tvångsackord till obetydliga procentbelopp. Genom lagen af den
3 Juni 1874 gjordes också den inskränkningen, att tvångsackord
icke får fastställas, der gäldenären tillförene varit i konkurs, så
framt borgenärerne genom ackordet icke erhålla minst 60 procent.
I den danska konkurslagen af den 25 Mars 1872 är tvångs¬
ackord otillåtet, om gäldenären förut varit i konkurs, så vida han
icke styrker, att han under konkursen eller derefter betalat sina
borgenärer minst 75 procent.
Dessa äro således bestämmelser, som i viss mån äro strängare
än dem Lag-Utskottet nu föreslår.
Detta förslag är vidare förestafvadt af billighet i så måtto,
som af en Konung och Riksdag nyligen antagen lag bestämmer, att
fordringsägare i konkursen icke får bevaka bruttobeloppet af sin
fordran, utan endast nettobeloppet. Ackordsprocent beräknas så¬
ledes hädanefter icke på bruttobeloppet, utan på nettobeloppet;
och det är ju kändt, att en del köpmän lemna ganska betydliga
rabatter, ja de kunna gå upp ända till 66 2/3 procent.
Jag skall bedja att få anföra ett exempel. En person har
förut lemnat 50 procent rabatt. Om han i konkursen hade att
fordra 100 kronor, så faststäldes ackordet på dessa 100 kronor,
och han fick således 25 kronor. Efter den nya lagen får han endast be¬
vaka nettobeloppet, 50 kronor, och nu föreslagna 50 procent på
detta belopp blifver också 25 kronor. Förslaget står således i
samband med den nya lagen, att endast nettobeloppet får bevakas.
Men då måste ackordsprocenten höjas, om icke gäldenären skall
komma att göra eu ännu bättre affär än han hittills gjort.
Man har anmärkt, att fall kunna förekomma, då gäldenären
icke kan åstadkomma ett så högt ackord som 50 procent. Det är
utan tvifvel möjligt; men liksom sådana fall utan lagstiftningens
mellankomst kunde beaktas före tvångsackordets införande, tror
jag det med mycken lätthet kan ske äfven nu.
Jag har sett många konkurser, der man nu tagit ett ackord
på t. ex. 10 procent, oaktadt man icke behöft nöja sig med lägre
ackord än 25 procent; och samtlige borgenärer hafva gått in derpå;
emedan de funnit gäldenärens förhållande sådant, att det måste
behjertas. Jag har sett en sådan benägenhet hos borgenärerne,
när det verkligen varit ömmande omständigheter för handen, att
gäldenärerne sannerligen icke kunna klaga öfver någon hårdhet
utom i de fall, då de genom sitt eget förhållande gjort sig deraf
förtjente.
Jag hoppas att, efter hvad jag nu sagt, dubierna hos Lag-
Utskottets ärade ordförande och andra tveksamma ledamöter af
den ärade Kammaren må vara skingrade; och jag anhåller derföre
om bifall till Lag-Utskottets förevarande förslag.
Lördagen den 8 Mars. 23 Jf:o 14.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och Utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets den 5 innevarande Mars
bordlagda utlåtande N:o 31, i anledning af väckt motion om än¬
dring i gällande bestämmelser rörande kloekareval.
Föredrogs och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 5 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 5, i anledning af
väckt motion om tillägg i Ordningsstadgan för Riksdagens Första
Kammare.
Justerades sju protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Lagerstråle
under fjorton dagar från och med den 12 innevarande Mars.
Kammaren åtskildes kl. 1 e. m.
In fidem
A. von Krus en stjerna.