RIKSDAGENS PROTOKOLL
1884. Första Kammaren, N:o 13.
Onsdagen den 5 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 27 sistlidne Februari.
Herr Statsrådet von Steyern aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o angående vissa ändringar i gällande föreskrifter rörande stäm-
pelafgiften;
2:o angående pension för Postdirektören P. F. Th. Winroth m. m.;
samt
3:o angående upplåtande till Stockholms stad af en del utaf den
under Djurgården lydande mark.
Herr Grefven och Talmannen mottog dessa propositioner med för¬
klarande att de skulle af Kammaren i grundlagsenlig ordning behandlas.
Anmäldes och bordlädes
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 29, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser i syfte
att parter och vittnen i de till häradsrätt instämda mål må kunna på
förhand erhålla underrättelse om dagen, då målen vid rätten före¬
komma;
N:o 30, i anledning af väckt motion om ändring i § 104 konkurs¬
lagen; och
N:o 31, i anledning af väckt motion om ändring i gällande be¬
stämmelser rörande klockareval; äfvensom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 5, i anled¬
ning af väckt motion om tillägg i ordningsstadgan för Riksdagens
Första Kammare.
Första Kammarens Prot. 1884. Ar:o 13.
1
3f:o 18.
2
Onsdagen den 5 Mars.
Föredrogos och bordlädes de vid detta sammanträde aflemnade?
Kongl. propositionerna.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens full¬
mäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter^
och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till valmän ut¬
sedde:
Herr Bennich .............................. med 67 röster,
» Björnstjerna ..................
|
____ »
|
67
|
»
|
» Burenstam .......................
|
____ Ö
|
67
|
»
|
» de Maré ..........................
|
____ »
|
67
|
»
|
Friherre von Essen, F............
|
____ »
|
67
|
»
|
» von Essen, R. J.........
|
____ ))
|
67
|
|
Herr Fock ..............................
|
____ »
|
67
|
»
|
Grefve Hamilton, W. G.........
|
____ »
|
67
|
»
|
Herr Hammarhjelm .................
|
»
|
67
|
»
|
» Kockum ..........................
|
»
|
67
|
)>
|
Friherre Palmstierna ..............
|
____ »
|
67
|
»
|
Grefve Piper.............................
|
»
|
67
|
»
|
Herr von Plåten.......................
|
.... »
|
67
|
»
|
» Reutersvärd ....................
|
____ »
|
67
|
»
|
» Rääf...............................
|
____ X>
|
67
|
|
Grefve Sparre ..........................
|
____ ))
|
67
|
)>
|
Herr Stråle, W........................
|
____ »
|
67
|
»
|
Friherre Tamm .......................
|
|
67
|
)>
|
Herr Törnebladh.......................
|
____ »
|
67
|
))
|
Grefve Wachtmeister ..............
|
_____ »
|
67
|
|
Herr Falk ..............................
|
»
|
66
|
»
|
» Gahn ..............................
|
..... »
|
66
|
|
» Peyron.............................
|
_____ »
|
66
|
))
|
» Söderhjelm.......................
|
..... »
|
66
|
))
|
Företogs val af sex suppleanter till Kammarens valmän för utse¬
ende af Riksdagens fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret
jemte deras suppleanter; och befunnos efter valförrättningens slut hafva
blifvit till suppleanter för nämnde valmän utsedde:
Herr Sandberg..........................
|
... med
|
56
|
röster.
|
Grefve Falkenberg ....................
|
X>
|
56
|
»
|
Herr Ros, A............................
|
»
|
56
|
»
|
» von Baumgarten...............
|
»
|
56
|
|
» Hisser ..............................
|
»
|
56
|
»
|
Friherre De Geer af Leufsta ...
|
»
|
54
|
»
|
sedan ordningen mellan de fem förstnämnde blifvit genom lottning be¬
stämd.
Onsdagen den 5 Mars.
3
S:o 13.
Herr Eeutersvärd väckte eu motion, N:o 47, angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t rörande vilkoren för enskilda telefonledningars upp¬
sättande å viss mark.
Denna motion bordlädes.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Banko-Utskottets under gårdagen bordlagda memorial och utlåtanden
N:is 3—5.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskot¬
tets den 1 och 4 innevarande Mars bordlagda utlåtande N:o 28, i an¬
ledning af väckta motioner om ändrade grunder för den kommunala
rösträtten.
1 punkten. Förslag till
ändrade grun-
Herr Bergström: Frågan om en begränsning af den kommunala derför den
rösträtten på landet har allt sedan det nya representationsskicket vunnit kommunala
tillämpning förevarit nästan vid hvarje — ja, jag tror mig utan tära Siandet
för misstag kunna säga vid hvarje riksdag.
Under de upprepade behandlingar, för livilka detta ämne varit
föremål, har deråt gifvits all den utredning, som kan åstadkommas.
De skäl, som kunna anföras för eu sådan begränsning, äro an¬
förda; de skäl, som tala emot densamma, äro ock framhållna. Amnet
kan nästan sägas vara uttömdt.
Ett kraftigare bevis för att så verkligen är förhållandet kan väl
näppeligen anföras, än att den förhandling, som föregick afgörandet
af denna fråga i Lag-Utskottet, var ytterligt kort. Tiden derför tror
jag kan räknas i minuter; och jag tillstår upprigtigt, att jag icke
tilltror mig att kunna säga något nytt i denna fråga.
Jag inskränker mig derföre til! att förklara, det jag efter samvets-
grannt öfvervägande af skälen för och emot denna begränsning funnit
de senare, och i synnerhet dem af mera politisk natur, vara afgörande.
Jag får sålunda yrka utslag å Utskottets hemställan i denna fråga.
Herr Stråle, Holdo: I likhet med den föregående talaren skulle
jag också kunna inskränka mig till att åberopa frågans föregående
behandling i denna Kammare. Det kan derföre anses nästan ogrann-
laga att upptaga tiden med hvad som redan förut är sagdt och i Kam¬
marens protokoll finnes förvandt. Det må dock, då jag första gången
är reservant i denna fråga inom Utskottet, tillåtas mig att i största
korthet redogöra för de skäl, som dervid bestämt min uppfattning.
Jag vill då först erinra om att de motioner, som nu föreligga till
pröfning, innehålla förslag, att den kommunala rösträtten skulle in¬
skränkas till VI0, hvaremot Lag-Utskottet föreslagit yi0, och af Kam¬
marens föregående förhandlingar kan inhemtas, att det förut varit
fråga om att endast inskränka rösträtten till */.. Redan dessa om-
N:o 13.
4
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
ständigheter bevisa, att så snart man öfvergifver den grundsats, som
finnes uttalad i kommunalförordningen, man kommer in på godtyckets
område — och jag frågar: om man nu bestämmer sig för att stanna
vid y]0, hvar finnes då grunden, när sedan fråga blir- att stanna vid
Vao e^er Vso e^er rösträtt per kapita? Mig synes den enda
hållbara grundsatsen vara öfvergifven genom att frångå den princip,
hvarpå rösträtten nu är fotad, och att man derigenom kommer in på
godtyckets område.
De hufvudsakliga skäl, som blifvit anförda för förändringen, in¬
skränka sig nemligen enligt min uppfattning till ganska få. Det har
sagts och upprepats, att dä det gått för sig att ändra kommunalförord¬
ningen för städerna, det äfven borde gå för sig att ändra kommunal¬
förordningen för landet, men man ‘har dervid förbisett den väsent¬
liga skilnaden mellan denna rösträtts utöfvande i stad och på landet.
Jag kan vara en stor husegare i en stad, ega tio hus, stora kapital,
vare sig i kontanta utlånade penningar eller obligationer och andra
värdepapper, men genom denna stora egendom representerar jag dock
icke mer än mig sjelf och min egen familj och mina liftjenare. Men
så är icke förhållandet på landet, ty den som der har en stor egendom
eller drifver en stor rörelse har under sin värjo en stor mängd under¬
lydande, som lian har både moralisk och juridisk skyldighet att svara
för och se till godo. Eu kapitalist i staden befinner sig således i en
helt annorlunda ställning än på landet.
Man har äfven åberopat, att vid aktiebolag rösträtten finnes in¬
skränkt till en viss anpart, och detta argument har äfven anförts af
Lag-Utskottets högt aktade förre ordförande. Men jag hemställer, om
det kan sägas finnas någon likhet emellan ett aktiebolag och egaren
af en stor egendom på landet. I aktiebolag är jag tryggad för att
icke behöfva gifva ut mer än jag tillskjutit och har dessutom den
utvägen alltid öppen att genom att sälja mina aktier göra mig fri
från majoritetens eller minoritetens förtryck.
A andra sidan vill jag jemväl endast i korthet upprepa, hvad som
enligt min uppfattning fortfarande utgör ett kardinalskäl mot förän¬
dringen, och det är att intet efter det nya statsskickets införande före¬
kommit, som kan gifva denna Kammare anledning att genom att vid¬
taga en sådan förändring, som den nu föreslagna, vare sig medelbart
eller omedelbart ändra grunderna för de val, på Indika denna Kam¬
mares sammansättning beror.
Slutligen vill jag tillägga, för att icke onödigtvis upptaga Kam¬
marens tid, att i hvad fäll som helst synes tidpunkten vara mycket
illa vald för vidtagande af en sådan förändring, som den bär ifråga¬
satta, Man yrkar, att rösträtten skall begränsas till 1;10, och att
ingen skall få afgifva högre antal röster än det, som tillkommer öfrige
röstägande, och således icke få rösta för mer än hälften. Nå väl,
om denna förändring går igenom, säger man, är sjelfstyrelsen på landet
genomförd. Men jag frågar: om jag eger halfva röstetalet och blott
får . med mig en röstegande, dominera icke då vi två; vid afgörandet,
oaktadt det kan finnas två till tre hundra röstegande? År sjelfstyrelsen
derigenom bevarad? Jag tycker att vinsten deraf är så liten, att man
ingalunda kan kalla det för införande af någon sjelfstyrelse.
Onsdagen den 5 Mars.
5
K:o 13.
Jag anser således, såsom sagdt, tidpunkten icke lyckligt vald för Förslag till
att göra något medgifvande i denna retning, och med fullt medvetande, ådrade gryn-
att det blott skulle öka inflytandet för eu klass, som redan förut till '{er fär ^n
det yttersta drifver sina rättigheter, ber jag fa yrka utslag på Utskot- ,Zr‘uten
tets förslag. g landet.
(Forts.)
Herr Lindahl: Jag medgifver gerna, i likhet med Utskottets
ordförande, att både de skäl, som tala för och emot den nu föreslagna
förändringen, blifvit till största delen uttömda genom de debatter, s°om
förut försiggått i denna fråga; ^men da jag i Utskottet instämt i dess
förslag, anhåller jag att med några ord få angifva anledningen dertill.
De skäl man anfört för att afstyrka den ifrågasatta förändrin¬
gen synas mig företrädesvis vara af politisk art. Hvad åter de skäl
vidkommer, som är o af ren kommunal beskaffenhet, tror jag det finnes
ganska få, som i själ och hjerta bestrida rigtigheten af hvad Lag¬
utskottet för bifall till lagförslaget anfört. Det är således egentligen
skälen af politisk art, som skulle kunna hindra denna Kammare att
biträda Utskottets förslag.
Men jag frågar, huru man kan på allvar tro, att en sådan förän¬
dring, som den nu är i fråga, skulle föranleda till någon annan samman¬
sättning af denna Kammare, än som redan under årens lopp visat sig.
Det är ju temligen gitvet, att en person, som eger eu stor jordegendom,
skall just derigenom ega ett ganska stort inflytande, om nemligen hans
person är sådan, att den berättigar till ett sådant inflytande. År per¬
sonligheten så beskaffad, kan han vara fullt förvissad om, att han vid
de val, so in i fråga komma, blir vald, i fall han vill blifva det. År
han det åter icke, kan det ej vara rätt att låta hans egendom gifva
honom ett inflytande, som han eljest icke bort ega.
Missnöjet med den oinskränkta rösträtten i kommunalt hänseende
är på många orter inom landet så stort, att det tvingar till en för¬
ändring förr eller senare. Hade det förslag, som för några år sedan
framstäldes om l- såsom maximum, blifvit bifallet, tror jag, att
motståndets spets derigenom skulle hafva brutits och att man stannat
dervid. Nu se vi, att det fordras inskränkning till '/so oc^ om
motståndet fortsattes, ökas anfallsstyrkan, och kraftigare röster komma
enligt min tanke otvifvelaktigt att höja sig för sådan inskränkning.
För närvarande har Lag-Utskottet hållit sig till det medium, som
man ansett möjligtvis skulle kunna vinna bifall, nemligen inskränkning
till Vio, och i rent konservativt intresse har jag biträdt denna in¬
skränkning.
Det är invändt, att genom sista delen af paragrafen, nemligen be¬
stämmelsen att eu person icke skulle få hafva större röstmängd än
den, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande,
icke vore något vunnet. Jag erkänner, att detta i viss mån är sant,
men det är ju dock ett tillmötesgående för de få fall, der nästan hela
egendomen inom en socken eges af en enda person, och detta tillägg bör
väl icke från deras sida, som frukta för inskränkningen, vara någon
anledning til! att icke bifalla förslaget. Jag kan således icke förstå,
hvarför det skälet blifvit anfördt från den sidan, som är emot förslaget.
Man har äfven hört sägas, att innan ett sådant förslag som detta
Nso 13.
6
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
bifölles, borde föregå en utredning rörande livilket inflytande förändrin¬
gen skulle ega på Första Kammarens sammansättning, men huru en
sådan utredning skulle åstadkommas kan jag icke fatta, ty den skulle
ju innefatta en utredning om åsigterna hos de personer, som skulle
blifva valmän för Första Kammaren, och en sådan utredning låter sig
väl icke verkställa. Jag kan derföre icke medgifva nödvändigheten af
någon utredning i sådant hänseende och jag tror dessutom, att erfaren¬
heten inom landet redan visat, att i landsorten icke finnas sä många
personer, som vilja åtaga sig att vara ledamöter af Första Kammaren
och som äro i den ställning, att de kunna vinna det allmänna förtroen¬
det derutinnan. Likväl hafva ytterst sällan yrkespolitiker i hufvud-
staden kommit i fråga att väljas, och jag fruktar icke för att genom
den ifrågasatta förändringen förhållandet skulle blifva annorlunda.
Af alla dessa skäl och då jag tror, att förändringen komme att
förminska eller till och med upphäfva det missnöje, som nu rader hos
en stor del invånare på landet i fråga om den kommunala rösträtten,
får jag vördsamt hemställa, att Kammaren måtte bifalla hvad Lag¬
utskottet här föreslagit.
Friherre Klinckowström: Under den korta tid jag varit riks¬
dagsman i Första Kammaren är det fjerde gången denna fråga före¬
kommer, och man kan således, deraf att döma, antaga, att det är en
af dessa frågor, om Indika man säger, att de icke kunna falla.
Genomläser man med uppmärksamhet både hvad Lag-Utskottet
vid föregående riksdagar och denna Riksdags Lag-Utskott yttrat i
frågan, synes det mig alldeles klart, att förslaget icke borde röna nå¬
got motstånd i denna Kammare, men likvisst har hittills så skett; det
har fallit på ett sätt, som är högst beklagligt, i denna Kammare. År
det något nytt, mine herrar, som man vill hafva infördt i vår kom¬
munallagstiftning genom dessa föreskrifter, nemligen att en allt för stor
och öfvervägande rösträtt i kommunala angelägenheter skall modifieras
genom sådana lagbestämmelser, att icke all kommunal sjelfstyrelse
omöjliggöres? Att så sker är synnerligt belyst genom den tablå, som
bifogats 1878 års Lag-Utskotts betänkande, deraf det visar sig, att
ända till 54 af rikets 2,354 landtkommuner äro sådana, der en enda
person föreställer hela kommunen i lagstiftnings-, beskattnings- och
ordningsmål. Denne ende person sköter och ställer i kommunen så,
som honom godt synes. Vidare finner man af samma tablå, att det
finnes 360 landskommuner i riket, der ett fåtal personer hafva mellan
Va och V4 af hela fyrktalet och således af hela kommunens samtliga
röstetal. Det finner en hvar, att i sådana kommuner är det, om icke
en enda person, så dock ett fåtal, som bestämmer allting och afgör
alla frågor. Det har af eu föregående talare redan omnämnts, och jag
kan icke annat än vitsorda hans yttrande, att detta förhållande mån¬
genstädes i landet uppväckt missnöje, ja ett rättvist missnöje; ty hvart
har det der tagit vägen med den kommunala sjelfstyrelsen; den kan
val icke sägas der förefinnas. Och den är icke obetydlig den makt,
som derigenom ligger i en eller få personers händer beträffande de
kommunala angelägenheterna. Vi hafva nemligen äfven af detta Lag¬
utskott i dess betänkande pag. 5 fått påvisadt, att, beträffande den
Onsdagen den 5 Mars.
7
>’:o 13.
kommunala beskattningen, en så beskaffad röstöfvervigt kan på ett
ganska sorgligt sätt utöfva inflytande på och ingrepp uti hela kommu¬
nens beskattningsrätt. I 1878 års Lag-Utskotts betänkande förekommer
ett bevis på, huru en ensam röstegande eller ett fåtal röstegande kan
bestämma öfver de kommunala angelägenheterna genom att förordna
•om, att kommunens angelägenheter skola skötas icke genom kommunal¬
stämma utan genom kommunalfullmäktige. På det sättet ligger då i
-en enda persons hand uti 54 kommuner och i ett fåtals händer i 360
kommuner hela styrelsen af kommunen med några få högst obetydliga
undantag, som äfven af 1878 års Lag-Utskottet anförts. Kan detta
vara önskvärdt; kan detta vara rättvist; kan det vara billigt? Jag
tror, att hvar och en af herrarne åtminstone i tysthet måste medgifva,
att så icke är förhållandet.
Men är det, frågar jag, något nytt, som fordras af den stora all¬
mänhet i landet, som begär rättvisa i detta fall! Nej visst icke, mine
herrar! Det är nemligen genom Kongl. Maj:ts förordning den 9 No¬
vember 1869, såsom hvar och en af herrarne känner, förordnadt, att
i stad icke någon må utöfva rösträtt för större antal röster, än som
svarar mot 1/-0 af hela röstetalet, eller i något fall för högre röstetal,
än som motsvarar bevillning för 10,000 kronor af kapital eller arbete.
Der hafva vi således ett prejudikat, der lagen tillstädjer en modifika¬
tion i den absoluta rösträtten. Ett annat exempel, likaså stödt på
lagens grund, kan jag anföra rörande denna sak, nemligen lagen af den
26 Oktober 1883, således icke äldre än från i fjor, angående tillsätt¬
ning af presterliga tjenster; 26 pragrafen af denna lag föreskrifver,
nemligen att »rösträtt, som tillkommer någon för andra beskattnings-
föremål än jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för mer än en femte¬
del af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom enligt den för
omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund, och att icke heller nå¬
gon må i valet deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet än
en femtedel, och för andra beskattningsföremål än en femtiondedel af
församlingens hela röstetal å kyrkostämma.» Der finna herrarne så¬
ledes eu genom lag befästad modifikation af den absoluta obegränsade
rösträtten, och jag tror icke att någon kan med skäl påstå, att denna
modifikation skulle förorsaka några svåra rubbningar i valet af riks¬
dagsmän. Och dock är detta den politiska knuten, som egentligen gör,
att denna Kammare så många gånger motsatt sig den billiga och rätt¬
visa modifikationen af rösträtten.
Hvad städerna beträffar, finnes ju redan denna modifikation, men
•det oaktadt tror jag, att de många ledamöterna från städerna i denna
Kammare måste erkänna, om de vilja vara sanningsenliga, att icke
den modifikation, som der finnes, rubbat utgången af valen, och att
så är, se vi af de lysande personer, som sitta på stockholmsbänken.
Jag är icke den, som plaiderar för egen sak i denna fråga. Tvärtom
kommer jag, om den nya inskränkningen i rösträtt eger rum, att i den
landtkommun jag tillhör förlora hälften af mina röster; men mina
herrar, jag gör det gerna, ty jag betraktar det allmännas väl och rätt¬
visa och billighet mot den stora delen af kommunens invånare högre
än min enskilda fördel och, på sätt herrarne redan hört en ärad ledamot
af Lag-Utskottet yttra, är det genom duglighet och deras förtroende i
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
ä landet.
(Forts.)
N:o 18.
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
ä landet.
(Forts.)
allmänhet inom kommunen, som i offentliga angelägenheter deltaga,
man, oaktadt antalet af sina röster, förvärfva!’ sig gehör och får ett
moraliskt inflytande på kommunens angelägenheter, vida större än det
man skulle ega, om man grundade sin betydelse inom kommunen alle¬
nast på sin rösträtt.
Redan 1878 års Lag-Utskott hemstälde, att rösträtt icke skulle-
få utöfvas för större antal röster, än som svarade mot V20, och
hade icke den senare inskränkningen eller bestämmelsen, att ingen
under något vilkor skulle få rösta i en kommun för mer än halfva
kommunen, såsom nu har blifvit föreslaget af Lag-Utskottet. Derjemte
har nu den del af rösträtten, som skulle inskränkas, blifvit nedsatt
eller nedflyttad genom bestämmelsen om Vin i Lag-Utskottets nu
föreliggande förslag, då deremot 1878 års Lag-Utskott, såsom jag nyss-
nämnt, hade bestämmelse om 1 ',0.
Jag tror, att den fruktan man visat på, att denna modifikation i
rösträtten skulle vara af menligt inflytande på valen af ledamöter till
denna Kammare, är alldeles obefogad, och det skulle vara högst sorgligt
om, på samma gång man erhåller den glädjande underrättelsen från
England, att den man, som står i spetsen för regeringen i detta land,
har föreslagit parlamentet en högst betydlig nedsättning i den politiska
rösträtten, så stor mine herrar, att i de tre förenade rikena 2 milli¬
oner personer, som nu icke äro röstberättigade, derigenom skulle er¬
hålla rösträtt, det skulle vara högst sorgligt, säger jag, om, på samma
gång så skett, denna Kammare skulle tillbakavisa en förändring i den
kommunala rösträtten af så ytterst billig beskaffenhet och som icke
skulle öka antalet af de röstberättigade inom kommunen utan endast
rättvisare fördela den rösträtt, som redan finnes.
Jag vill icke upptaga Kammarens tid genom ett längre anförande,
ty jag förutser utgången, men jag har velat till protokollet förvara min
mening i frågan, och det säger jag på förhand, att jag kommer icke
att släppa denna fråga utan votering.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen: Likasom Lag-Utskottet fortfarande hyser
samma åsigt, som är uttalad i dess utlåtanden vid 1881 och 1882 årens
riksdagar, så hyser äfven jag samma åsigt, som jag uttalat så väl vid
dessa riksdagar som äfven vid många föregående.
Jag yrkar nemligen afslag på Utskottets betänkande och bibehål¬
lande af den kommunala rösträtten oförändrad. Vid många föregående
tillfällen har jag, likasom en föregående talare, angifvit mina skäl der¬
för och bör således nu icke vara vidlyftig.
Dessa skäl äro framför allt af politisk art. Jag anser nemligen,
att Kammaren icke bör medverka till en förändring, som så väsentligt
skulle rubba grundvalen för de korporationer, från hvilka denna Kam¬
mare utgår. Jag tror nemligen, att de bestämmelser, som funnos i
detta afseende då den nya riksdagsordningen antogs, voro väsentligt
medverkande till det beslut, som då fattades, och efter min uppfatt¬
ning har sedan dess ingenting inträffat, som skulle kunna gifva Kam¬
maren anledning att ändra de konservativa garantier, som vid den nya
institutionen söktes.
Onsdagen den 5 Mars.
9
N:o 18.
Jag anhåller således vördsamt om afslag på betänkandet och beder
endast få tillägga, att de oregelbundenheter, som man en och annan
gång funnit förekomma i följd af den nu varande institutionen, visst
icke äro så många, att de rimligtvis kunna leda till ändring i sjelfva
grundsatsen. I allmänhet skall man nemligen finna, att, äfven der en
enda person haft ett öfvervägande inflytande inom en kommun, han
icke varit likgiltig för de meningar, som uttalats af andra kommunens
medlemmar, och man skall icke finna, att han der sökt utöfva något
förtryck. Jag anhåller om afslag.
Herr Lundin: Jag kan icke underlåta att uppträda i denna fråga
och yrka afslag å Utskottets hemställan, emedan jag finner densamma
innefatta ett ingrepp i eganderätten och ett misstroende mot person,
hvilket jag anser obefogadt, enär jag aldrig funnit, att, om största
delen af en socken egts af en person, der gjort sig gällande något
handlingssätt, som på minsta vis förnärmat andras rätt hvarken för
landtbrukare eller underlydande. Tvärtom har jag förnummit, hurusom
desse store egendomsägare genom insättningar i lifränte- och kapital-
försäkringsanstalter sökt befrämja andras väl och väcka håg för spar¬
samhet och förtänksamhet. Jag vill icke vara med om någon jemk¬
ning sådan som den nu föreslagna, men om jemkningen hade afsett
allenast bolag, skulle jag hafva varit med om den, ty bolag kunna in-
nehafvas af intelligente och praktiske män, men vanligare är, att de
skötas af disponenter, som innehafva bolagets förtroende att rösta för
detsamma och som utan intresse för ortens angelägenheter rösta om¬
kull alla öfriga inom socknen. Men då nu i förslaget icke skilts på
bolags och enskilda personers rösträtt, får jag vördsamt anhålla om af¬
slag å betänkandet.
Herr Lindhagen: I en fråga sådan som denna, hvilken är vid
flera föregående riksdagar grundligt genomdiskuterad och i hvilken
Kammaren kan antagas hafva för länge sedan stadgat sin åsigt i en
viss rigtning, kan det synas opåkallad^ ja kanske öfvermodigt af en
nykomling att yttra sig i en motsatt rigtning mot den, hvaruti Kam¬
marens stora flertal hittills gått. För min del kan jag emellertid icke
förstå, att genom en förändring i det syfte, som här föreslagits, orätt¬
visa i något afseende skulle föranledas inom någon kommun. Man
åberopar visserligen till stöd för en motsatt åsigt det fallet, att en
person egen så stora intressen inom en kommun, att han egen mer än
hälften af dess område, och man säger att det vore orättvist, om denne
skulle kunna öfverröstas af personer, som icke hafva på långt när så
stort intresse, och derigenom komma att i åtskilligt blifva lidande;
men man kan ju också helt enkelt vända om frågan och säga: fastän
denne person egen mer än kommunens halfva område, så finnas inom
kommunen också en mängd personer, som hafva andra, om icke lika
stora så dock lika heliga, intressen och hvilka hafva giltigt anspråk
på att få göra äfven sina åsigter gällande samt att icke behöfva blifva
af den rikare ständigt öfverröstade eller se sig hänvisade till att en¬
dast af hans nåd och välvilja kunna vänta sig eu efter deras uppfatt¬
ning god utgång af besluten i förekommande frågor. Det sanna är, att
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
10
Onsdagen den 5 Mars.
3N':o 18.
Förslag till man, för att åstadkomma nödig jemvigt inom en mängd af våra
9™n' iandtkommuuer, måste uttänka någon medelväg för rösträttens ut-
*'kommunala öfvande, hvarigenom man kommer rättvisan närmare. Eu talare har
rösträtten i afseende härå sagt, att, om man ger sig in på siffrornas område och
« landet. bestämmer röstmaximum till vare sig Vio eller V20 al' kommunens
(Forts.) hela röstetal, så är man inne på godtyckets område. Ja, det må vara
sant; men å andra sidan kan med skäl frågas, om man icke med nu¬
varande röstberäkningar efter fyrktal lika mycket är inne på godtyc¬
kets område; och det måste väl dock erkännas, att inom kommunerna
äfven finnas andliga intressen, som icke låta inäta sig efter inkomst¬
siffror allena.
Jag vet mycket väl, att det är en annan fråga, som ligger bakom
den nu föreliggande, hvilket ock uttryckligen förklarats af en föregå¬
ende talare, nemligen den politiska sidan af saken; och det är sär¬
skilt med anledning häraf, som jag tagit mig dristigheten att begära
ordet.
Jag hör för min del till dem, som strängt vilja hålla på våra nu
varande institutioner; men just emedan jag gör detta, är det som jag
icke blott talar för utan ock skulle vilja i det allra yttersta arbeta för
en modifikation i afseende ä kommunala rösträtten på landet. Det
förespeglades alldeles samma vådor, när frågan förevar om ändring af
kommunala rösträtten i städerna, med hänsyn dertill att äfven stä¬
derna, några omedelbart och de öfriga medelbart, voro valkorporationer
för bildande af Första Kammaren; och det förespåddes äfven då, att
man genom begränsning af de rikastes rösträtt skulle gå en omstört¬
ning till mötes. Till bevis på att så icke blef förhållandet, behöfver
jag blott hänvisa på den kommun, jag sjelf har äran tillhöra och hvil¬
ken har rätt att omedelbart välja representanter i Första Kammaren.
Jag vågar påstå, att icke den ringaste förändring inträdt i det befa¬
rade afseendet, utan att Stockholms stadsfullmäktige äro fullkomligt
samma korporation nu, som de voro före förändringen. Jag är också
öfvertygad, att alldeles samma förhållande skall komma att ega rum, om
den ifrågavarande, så mycket fruktade förändringen med den kommu¬
nala rösträtten på landet kommer att vidtagas. Fråga kan visserligen
blifva om hvar den lämpligaste punkten för rösträttens begränsning
ligger, och derom erkänner jag att man kan hysa olika meningar; men
att något ovilkorligen bör göras härutinnan, derom är jag för min del
viss. Det är ju gifvet att, om man vill med framgång försvara det
bestående, så måste man med sin konservatism ställa sig på eu håll¬
bar grund; men en sådan grund är icke vunnen, så länge omsorgen
om det bestående i afseende å representationen fotas på bibehållande
af de mest skriande orättvisor och oegentligheter inom kommunerna.
Der finnas dock billiga anspråk, som måste tillfredsställas. Först när
detta skett står man på en sådan grund, att man med fog kan uttala
sitt: härintill men icke vidare. Således just från konservativ synpunkt
icke blott yrkar jag bifall till den föredragna punkten af Utskottets
förslag, utan anhåller äfven, att Kammaren ville taga under den all¬
varligaste ompröfning den fråga som här föreligger, såsom varande en
af de allra vigtigaste, som för närvarande inom vårt land förekomma.
Onsdagen den 5 Mars.
11
N:o 18.
Herr Lagerstråle: Redan vid en föregående riksdag, då jag
tillhörde Lag-Utskottet, uttalade jag den åsigt, att en förändring i
förevarande afseende bör ske, och jag stödde denna min åsigt hufvud¬
sakligen på två grunder.
En förändring är för det första påkallad helt enkelt af rättvisa.
Det är nemligen rättvist, att icke i någon kommun en enda person
skall få bestämma öfver kommunens angelägenheter, ty detta är en
abnormitet eller — för att begagna en benämning, som jag för en tid
sedan hörde i ett dramatiskt stycke — det är eu konstitutionel despo¬
tism. Det blir med ett ord omöjligt att genomföra den tanke, som
ligger till grund för sjeifva kommunallagarne, om icke det rättvisa an¬
språket respekteras, att icke en enda skall kunna afgöra öfver alla
öfrigas rätt icke blott i de ekonomiska frågorna utan äfven i afseende
på alla andra frågor, såsom t. ex. en del ganska vigtiga val, som före¬
komma på kommunalstämma och kyrkostämma, såsom tillsättning af
folkskolelärare eller just de personer, som hafva ett väsentligt infly¬
tande på hela kommunens barnauppfostran, och val af medlemmar i de
särskilda styrelserna, och denne ende skulle då kunna tvinga hvilken
annan som helst i kommunen att, blott med iakttagande af den om¬
vexling kommunallagarne bestämma, intaga plats i kyrkoråd eller skol¬
råd eller mottaga annat kommunalt uppdrag och på det sättet undan¬
draga sig sjelf att åtlyda kommunallagarnes föreskrift, ått enhvar af
kommunens medlemmar, som icke har laga förfall, är skyldig att in¬
träda i dessa styrelser.
Jag anser således en förändring i detta afseende inom de kommu¬
ner, der detta förhållande eger rum, vara helt enkelt af rättvisa på¬
kallad, och på samma gång anser jag äfven, att billigheten fordrar en
jemkning i rösträtten.
Man har sagt, att så snart man vill inskränka rösträtten till något
visst siffertal, så är man inne på godtyckets område. Jag tror tvärtom,
att man derigenom ställer sig på billighetens grund. Man kan visser¬
ligen icke uppställa någon bestämd regel, huru långt billighetskänsla!!
bör sträcka sig, och man kan icke säga, att den eller den siffran är
den konseqvent rigtigaste och rättaste. I det afseendet vill jag för
min del, att man skall söka att stanna på en sådan punkt, der någon
utsigt finnes att vinna bifall från de håll, der slutligen sjeifva frågan
skall af göras.
Vid den riksdag, då jag var medlem af Lag-Utskottet, delade jag
icke det då varande Lag-Utskottets åsigt, att rösträtten borde in¬
skränkas till Yiö af kommunens hela röstetal, utan jag föreslog, att
den skulle begränsas endast till y5. Sedermera hafva anspråken från
den motsatta sidan stegrats, och en sedan dess utkommen författning,
nemligen förordningen om prestval, som redan af eu talare blifvit åbe¬
ropad, har ingifvit mig den föreställningen, att man skulle kunna stadga
olika begränsning af rösträtten för innehafvare af jordbruksfastighet
och för egare af andra beskattningsföremal. Godkännes denna åsigt,
skulle jag för min del anse det lämpligt att bestämma ]/5 för jord¬
bruksfastighet och ' jo för alla öfriga beskattningsföremål.
En talare åberopade den skilnad mellan stad och land i afseende
på kommunallagarne, att egentligen endast i städerna funnes industri-
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
på landet.
(Forts.)
N:o IB.
12
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
ä landet.
(Forts.)
elja anläggningar, och lian tycktes antaga, att så icke vore förhållandet
' på landet. Men verkliga förhållandet är, att äfven på landet finnas
både stora industriella inrättningar och bolag så väl under som utom
aktielagen, och det är företrädesvis i de norrländska provinserna som
dessa stora industriella anläggningar utöfva det inflytande på de kom¬
munala angelägenheterna, som högt — och, såsom mig synes, med full
rätt — öfverklagas.
Det är visserligen sant, att det icke allmänneligen har blifvit ut-
ölvadt förtryck till men för kommunerna, men jag anser det orätt att
så när som helst kan ske, likasom att det i vissa fall redan skett, om
jag också icke vill gå så långt, att jag, i likhet med en föregående
talare, anser att den fråga, som nu blifvit bragt å bane, berör ingrepp
i eganderätten, tv eganderätten beröres deraf icke det ringaste.
Hvad nu den politiska sidan af frågan beträffar, så har redan den
näst föregående talaren i afseende derpå uttalat åsigter, som jag visser¬
ligen icke i hela deras utsträckning gillar, men som dock äfven jag i
viss mån vill omfatta. Vi måste väl erkänna, att äfven om de kom-
munalbestämmelser, som gälde då det nya representationsskicket in¬
fördes, enligt den då herskande uppfattningen innehöllo sådant, som
utgjorde en god grund att bygga på, sä ligger väl ändå i den omstän¬
digheten, att dessa bestämmelser icke äro med grundlags helgd om¬
gärdade, ett medgifvande att de kunna blifva föremål för sådana för¬
ändringar, som föranledas af verkliga behof för kommunallagarnes
egentliga verksamhet till kommunernas eget bästa, hvilket ju också i
afseende på städerna blifvit genomfördt.
Om icke kommunalstämma hade annan befogenhet än att utse
valmän för väljande af landstingsman, Indika landstingsman sedermera
välja riksdagsmän i Första Kammaren, så vore det visserligen icke skäl
att här göra någon förändring, men då detta åliggande, ehuru ganska
vigtigt, dock ingalunda är det mest maktpåliggande för kommunerna,
som dessutom hafva andra mycket ofta återkommande angelägenheter
att afgöra, der det gäller deras närmaste intressen, så synes det mig
val hårdt, om billighet och rättvisa skulle få stå tillbaka i alla dessa
frågor blott derföre att en reduktion af röstetalet kan komma att in¬
verka på tillsättningen af Första Kammarens ledamöter. Att denna
reduktion skulle kunna hafva en sådan inverkan, vill jag visst icke
förneka, men jag tror icke, att deraf kunna uppkomma sådana vidt
omfattande rubbningar, som mången tyckes befara.
Jag skulle må hända hafva framstäf ett positivt yrkande om en
förändrad lydelse af § 11, om ensamt denna paragraf vore i fråga att
ändras, i hvilket fall jag skulle hafva föreslagit att det, i stället för
»dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än som svarar
mot en tiondedel af kommunens hela röstetal» etc., skulle stå: »dock
inå ej någon utöfva rösträtt för jordbruksfastighet för större antal
röster^ än som svarar mot en femtedel, och för andra beskattnings-
föremål för större antal röster än som svarar mot en tiondedel af
kommunens hela röstetal» etc., men då jag äfven har ett par anmärk¬
ningar att framställa mot de följande paragraferna och icke kan hvsa
den föreställningen, att Kammaren skulle vilja ingå i ett direkt be¬
dömande af dessa förändringars antaglighet utan föregående återremiss,
Onsdagen den 5 Mars.
13
h:o 13.
så kommer jag att sluta mitt anförande med anhållan om återremiss
af detta betänkande. Mina anmärkningar gälla äfven § 59, och hvad
jag mot densamma har att anmärka är dels, att der åberopas Art. 11
i bevillning sstadgan, hvilken artikel nu icke återfinnes i bevillnings-
förordningen, dels ock att, när det i siutet af denna paragraf heter:
»I den för anmärkningar afsedda kolumn antecknas, om och på hvilken
grund i följd af dessa bestämmelser någon i längden uppförd skatt¬
skyldig icke egen utöfva rösträtt», så bör, dä nu en begränsning af
rösträtten är föreslagen, denna kolumn äfven innehålla anmärkningar
om dem, som särskild^ äro underkastade nedsättning i det antal röster,
som enligt fyrktalet, eljest borde dem tillkomma.
För att med ett lättfattligt exempel visa, huru det i verkligheten
skulle komma att taga sig ut, om en så beskaffad reduktion af röst¬
rätten, som jag skulle vilja föreslå, blefve genomförd, vill jag t. ex.
tänka mig, att hela röstetalet i en kommun utgör 20,000 fyrkar efter
röstlängden. Af dessa eger en enda person, en stor jordegare, 12,000,
de öfriga 8,000 tillhöra kommunens ofri ga medlemmar.
Om jag då reducerar denne persons röster till en femtedel af hela
röstetalet, så får han 4,000 röster d. v. s. en tredjedel af hvad han
förut hade. Vi få nemligen icke glömma, att den reduktion, som är
föreslagen, skulle ske i förhållande till hela röstetalet men icke till det
röstetal, som vid sjelfva omröstningen sedermera representeras. Han
får således, oaktadt reduktionen till eu femtedel af hela röstetalet, er,
tredjedel af hvad han förut hade, och då är ändock förutsatt, att alla
öfriga röstegande äro tillstädes. Det blir ju icke en så stor förminskning,
som mången ^ tyckes föreställa sig. För andra beskattningsföremål
skulle han få sitt röstetal nedsatt till en tiondedel. Han får således
efter reduktionen 2,000 röster qvar. De öfriga hafva qvar sina 8,000,
summa för hela kommunen 10,000 röster. Han kommer således att
ensam representera en femtedel af kommunens hela röstetal, oaktadt
hans röstetal är reduceradt till en tiondedel.
Jag har härmed blott velat framhålla, att siffrorna icke äro så
afskräckande, som de i sjelfva lagbestämmelsen kunna förefalla.
Man kan nu möjligtvis anmärka, att det icke är antagligt, att
inom Medkammaren frågan blir återremitterad, utan att det är troligt
att det förslag, som föreligger, blir oförändradt antaget. Jag känner
icke i det fallet hvarken huru långt man der avancerat med behand¬
lingen, eller hvilka åsigterna der kunna vara, men det synes mig, att
om alla de, hvilka vilja ansluta sig till en sådan modifikation, som jag
tagit mig friheten framställa, ville instämma i yrkandet om återremiss,
så skulle dock en god mätare kunna vinnas på utsigterna för möjlig¬
heten att, vare sig nu eller vid en kommande riksdag, kunna bringa
denna fråga till ett af mig och många såsom önskvärdt ansedt resultat.
Jag anhåller derföre om återremiss.
Grefve Mörner: Ganska många år hafva i denna Kammare
debatterna vändt sig om den nu föreslagna förändringen, hvilken i olika
förmer gång på gång har blifvit föreslagen. Alla dessa år har jag
efter bästa förmåga bestridt de gjorda yrkandena om förändring och
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
d landet.
(Forts.)
N:o 18.
14
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
jag finner mig nödsakad att äfven denna gång uppträda mot det förslag,
som nu föreligger, och söka motverka detsamma.
Man talar bär om rättvisa och billighet, men innan vi fästa oss
så mycket vid detta tal, torde det vara skäl att tillse, om verkligen
genom en förändring i den föreslagna rigtningen något som man med
fog kan kalla rättvist och billigt skulle kunna ernås. Man uppställer
fantastiska tal, skänker folk 12,000 fyrkar; med ett ord man fram¬
drager förhållanden, som endast högst undantagsvis ega rum, under
det man deremot förbiser de förhållanden, som i verkligheten vanligast
förefinnas. Granskar man de tabeller, som Statistiska centralbyrån
nppstält rörande den kommunala rösträtten år 1871 — och någon
öfversigt öfver dessa förhållanden af senare datum finnes mig veterligen
icke — så får man likvisst upplysningar af annan art än som här
framhållits, om man nemligen gör sig besvär att granska dessa tabeller
och icke endast uppställer sådana satser, som man vill hafva för att
komma till önskadt resultat, d. v. s. för att visa behöfligheten af den
föreslagne ändringen.
En talare har sagt, att ju längre man dröjer, desto mera skärpas
fordringarna, men ett sådant påstående visar endast, att man icke har
följt med litteraturen i detta afseende, ty ojemförligt mycket skarpare
fordringar hafva förut blifvit framstälda i motioner och varit föremål
för öfverläggning inom Lag-Utskottet, såsom jag haft tillfälle att
erfara och såsom jag äfven ganska väl erinrar mig. Således, denna
sak har visst icke blifvit kinkigare och betänkligare genom dröjsmålet,
utan snarare hafva pretentionerna något gifvit med sig. Ett förslag
för flera ar sedan gick, efter en konstig beräkning och uppställning,
ut på att reducera röstmaximum till 3 röster eller föga mera, och ett
sådant anspråk har dock icke nyligen framkommit. Senare hafva nu
anspråken oftast inskränkt sig till att ingen skulle få hafva större
antal röster än en tiondedel eller tjugondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden med tillägg val ibland af ett bestämdt tal, eller hänsyn
till öfrige röstberättigades röster.
Ur det anförande, som jag höll 1877 i denna fråga, tillåter jag
mrg nu citera några förhållanden, som jag då framdrog ur dessa tabeller
för att upplysa saken. Det visar sig då, att
röstegande med 1 till 10 fyrkar utgöra 37,a procent,
röstegande med 11 till 25 fyrkar utgöra 27,s procent,
och röstegande med 26 till 50 fyrkar utgöra 19 procent; d. v. s. för
dem, som hafva från 1 till 25 fyrkar, utgör sammanlagda antalet något
mer än 65 procent af kommunernas antal röstegande, och granskar
man vidare, så befinnes röstegande antalet upgå, för dem som hafva
51 till 100 fyrkar till 9,i procent; för dem ifrån 100 till 250 fyrkar
4,2 procent; för dem ifrån 250 till 500, 1,2 procent; ifrån 500 till
1,000, 0.5 procent och slutligen öfver 1,000 fyrkar 0,3.
Gör jag nu denna, såsom det påstås, så utomordentligt vigtiga
jemkning, hvarigenom man, såsom en annan talare yttrade, skulle komma
på en så hållbar grund, att den skulle jäsa af idel rättvisa och seder¬
mera icke kunna kullkastas, så finner jag, att t. ex. jag sjelf -— för
att nu taga ett exempel från min socken — skulle, om röstetalet redu¬
cerades till en tiondedel, komma ned till 400 fyrkar. Hvar kommer
Onsdagen den 5 Mars.
15
N:o 18.
sedan makten att ligga? För närvarande ligger den ingalunda i mina
händer och kommer naturligtvis ännu mindre att göra det efter en
sådan reduktion. Men hvar skulle makten då komma att ligga? Jo,
just hos hemmansegarne eller hos dem, som för närvarande ifrån sin
krets tillsätta flertalet af Andra Kammarens ledamöter. Det är de,
som, redan mäktige, då blefve de alldeles öfvermäktige inom socknarne,
ty för dem med 70, 80, ja ända till 250 röster och ibland deröfver,
skedde ingen inskränkning, och hela den operation, som nu är föreslagen,
skulle icke komma att medföra annan verkan än att kasta hela makten
inom kommunerna rakt i armarne på dessa hemmansegare med bort¬
tagande af det inflytande, som andra personer än de för närvarande i
någon mån hafva. Men dervid skulle det också komma att stanna,
ty det är ganska säkert, att desse herrar sedan icke skulle vilja släppa
makten ur sina händer. För några år sedan sades mig äfven: bevilja
oss detta, sa skola vi aldrig begära något mera. Ja, genmälte jag,
det tror jag nog, men huru tron I, att förhållandena för öfrigt blefve?
Tron I, att alla dessa under Eder, som skulle komma att märka, att
de alltjemt lika litet betydde, tron I att de, närde märkte att I lyckats
förvandla vårt röstetal till betydelselöst och gjort oss alldeles beroende
af Eder vilja, skulle låta sig dermed nöja? Nej, visst icke! Då skulle
de komma och säga: »nu är det vi, det stora flertalet, som skola hafva
makten; nu hafven I herskat nog länge», och då fordrar man kanske
nedsättning till 5 eller 10 röster för alla, ty de, som hafva från 1 till
10 fyrkar, utgöra såsom jag nämnde 37,9 procent. Icke må man tro,
att dessa skulle komma att nöja sig med de fördelar andra vunnit,,
derigenom desse små röstegares makt ej blifvit ökad, hvaremot hända
kunde, att de funne den mäktiga klassen icke på något sätt inom
kommunen införa bättre eller billigare förhållande än som förut varit..
För öfrigt bestrider jag på det högsta, att något förtryck för när¬
varande egen rum. Jag bor sjelf på landet och känner till förhållandena
i en ganska vidsträckt omkrets. Jag har nemligen vänner och bekanta
äfven i åtskilliga socknar, der s. k. herremän af nya klassen finnas
och äro bestämmande, och jag kan bedyra, att med val och utskylder
sker fast mera förtryck der än i de socknar, der s. k. herremän af
gamla klassen finnas qvar och ega inflytande.
Man talar så mycket om dessa 54 socknar, der en enda person
egen öfver hälften af hela röstetalet, och det utmålas så, att nästan
hären må resa sig på ens hufvud; men hitom oss tillse, huru dermed
förhåller sig. Icke heller denna fråga har jag lemnat obemärkt. Nu
kunna förhållandena möjligen vara något ändrade emot hvad de voro
år 1871, men jag har inga nyare uppgifter att tillgå. Jag vill då
såsom exempel först taga Forsmarks socken. Denna socken hade (1871)
ett saminanlagdt fyrktal af 8,375, deraf för jordbruksfastighet 1,127;
högsta fyrktalet på en hand var 6,197, deraf för jordbruksfastighet
1,046. Således var det endast något mer än 80 fyrkar för jordbruks¬
fastighet, som denne person icke egde. Om man der gör den före¬
slagna nedsättningen till icke allenast en tiondedel utan äfven med
begränsning i hänseende till öfrige röstandes fyrktal, så skulle han
icke få mer än 80—90 fyrkar. Och dock egde han den tiden nästan
hela socknen.
Förslag till
ändrade gr un*
der för den
kommunala¬
rosträtten
d landet.
(Forts.)
N:o 18.
Förslag till
«undrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
d landet.
(Forts.)
16 Onsdagen den 5 Mars.
Vidare hafva vi t. ex. BoIIerups socken i Skåne. Der är ett
fyrktal 4,551, deraf en röstegande har 4,431 fyrkar, der är således
icke mer än 120 fyrkar, som lian icke eger. Hvari ligger då den för¬
färliga orättvisa, hvaröfver man klagar? Kan det val vara så orättvist,
att den, som betalar allt, också får litet rösta och icke blir kastad till
marken trots de utgifter, som drabba honom och icke andra? Det
fins flere socknar, der förhållandet är enhanda, men, som jag år 1877
har räknat upp en hel mängd, kan det vara öfverflödigt att göra ett
komplett återupprepande. Man har gjort ett förfärligt allarm öfver
orättvisan i de norrländska provinserna, och särskilt beträffande
Söderala socken har en framstående riksdagsman i Andra Kammaren,
som bor i socknen, icke underlåtit att framhålla orättvisan uti, att i denna
socken de mindre jordegarne icke kunde öfverrösta de stora sågverken.
Huru äro dock i sjelfva verket förhållandena inom denna socken? Jo,
efter våra tabeller, finner man der 5,958 fyrkar för jordbruksfastighet
och 43,111 fyrkar för andra beskattningsföremål. För närvarande
lära dessa fyrkar för andra beskattningsföremål uppgå till öfver 100,000,
under det att fyrkarne för jordbruksfastighet sannolikt äro nära nog
desamma.
Om man då erinrar sig att enligt kommunalförordningen, i anse¬
ende till ärenden som angå i mantal satt jord, inga andra må taga del
i öfverläggningar och beslut, än de som sådan jord innehafva, så finner
man att i dessa särskilda fall fastighetsfyrkarne, icke ens inom Söder¬
ala socken, äro förtryckta, och hvad i öfrigt kommunens angelägenheter
angår, vore väl den största orättvisa, om de många i allmänhet lika
drygt beskattade icke fastighetsfyrkarne skulle underkastas afgörandet
af jordbruksfyrkarnes innehafvare.
Vidare har man låtit påskina, att det skulle hafva varit 1862 års
kommunalförfattning, som infört de förmenta orättvisorna med de 54
socknarne och stor rösträtt i öfrigt. Men så är icke fallet; rösträtten
var väl större för enskilde personer i forna tider, då man röstade efter
hemmantalet och jordegarne fingo rösta oinskränkt för sina hemman.
Då var det icke 54 utan möjligen 540 socknar och kanske ändå flera,
der omröstningen berodde på en enda person.
Jag kan anföra flera exempel på sådana. I Bälinge socken uti
Södermanland hade en jordegare 2/3 af alla sockens röster, men är nu
inskränkt till endast 1/4. I Stora Malms socken känna herrarne nog
till den store godsegaren, som innehar nästan hela socken och förr i
tiden fick bestämma ■— nästan alltid till socknens gagn och fromma
— efter behag. Men nu är denna rätt så betydligt reducerad, att han
icke har mer än Vj. af hela röstetalet. Det fins flere socknar, hvarest
samma förhållande inträdt, och klagan öfver, att det skulle vara så
många socknar, der en enda person skulle hafva '/4 till lj2 af socknens
hela fyrktal, är fullkomligt obefogad i synnerhet som, om man studerar
tabellerna, man finner att röstetalet emellan en fjerdedel och hälften
står till antalet vida närmare fjerdedelen, och så i allmänhet vid de
af Lag-Utskottet uppgifna proportionstalen.
Med den nu föreslagna förändringen åsyftas således ingenting an¬
nat, än att sjelfva den bestämmande makten inom socknarna nu skall helt
och hållet flyttas i händerna på hemmansegarne, men vid detta skall
Onsdagen den 5 Mars,
17
N:o 13.
man sedan icke stanna, och jag frågar då ännu en gång, hvad tro
herrarne skall blifva slutet på alltsammans? En ärad talare fäste sig
mycket vid, att det vore det personliga inflytandet, som skulle göra
sig gällande. Ja, till en viss grad kan detta inflytande göra sig gäl¬
lande. Men vill den ärade talaren göra sig besvär och resa i en del
socknar på landet, så skall han få höra sådana ord som »hvad Ni
gör, men välj icke honom, ty han skall aldrig rösta för grundskatter¬
nas afskrifning och indelningsverkets borttagande». Detta är ingen
dikt, utan efter denna åsigt hafva personer, liviika eljest i socknen blif-
vit satta till ordförande i kommunalstämman och nämnden och erhållit
andra förtroendeuppdrag, de der medfört besvär utan någon egentlig
makt, icke blifvit valda, när det galt större inflytande på det all¬
männa, utan då har man sagt: »vi skola hafva en hemmansegare, eme¬
dan eljest få vi icke bort grundskatterna och indelningsverket». Der
gör sig personligheten icke gällande, utan helt andra grunder, och der¬
efter kommer också att alltjemt förfaras. Men denna nu föreslagna
förändring behöfves verkligen icke ens för hemmansegarne, ty den
makt, som dermed åsyftas, kunna de redan hafva i de flesta lands¬
ting. Det återhållande vid riksdagsmannavalen har varit bristen på
subjekt att välja, en viss afvoghet mot herrar yrkespolitici samt för¬
kärleken för att så vidt möjligt hålla sig inom provinsen och der söka
få de riksdagsmän, som man behöfver. Men derföre att denna makt
nu finnes till en viss grad, kan jag icke se något skäl att utvidga
densamma och derigenom öppna dörren vidare för ett fortgående på
-en väg, som jag icke tror vara gagnande för fäderneslandet. Om jag
fann, att svenska allmänheten i sin största utbredning hade den upp¬
lysning, de kunskaper, det sedliga värde eller sedliga begrepp, att man
kunde anförtro Sveriges öde i dess händer, då skulle jag anse saken
vara ganska enkel. Men så länge detta icke är förhållandet, så länge
vi anse, att på ifrågavarande område samhällets väl krafvel' vissa
garantier och återhåll, så länge varnar jag för att slå in på en väg,
som ovilkorligen skall leda, icke till lycka, utan tvärtom till olycka.
Om man studerar historien, icke endast skolböcker och för examens-
läsning, utan något djupare och med mera eftertanke, skall man finna
såsom ett sällsamt öde, att i de länder, som drabbats af stora olyckor
och omhvälfningar och ibland politisk undergång, hafva nästan alltid
män kommit till makten, de der varit liksom ämnade och danade eller
behöflige för att bereda vägen för dessa stundande olyckor och tillin—
tetgörelser. En talare har, i fråga om vissa åtgärder, patetiskt erin¬
rat att i England föreligger fråga om den politiska rösträttens ytter¬
ligare utsträckning till 2 millioner individer. Det må vara; samman¬
hanget med vår kommunala rösträtt kan jag mindre förstå. I alla
fall förekommer, att förslaget ännu icke är i England antaget, och i
alla fall torde möjligen den nuvarande ledaren af Englands öden till¬
höra antalet af de utaf mig nyss skildrade statsmän. Efter lord Pal-
merstons, i hans tryckta bref förvarade bekännelse, är för politiske
män i England hufvudsaken att hålla sig vid makten, väl sedan om
landets välfärd äfven kan vara med åtgärderna förenad.
Jag har nu försökt redogöra för mina åsigter i denna fråga, hvar¬
vid skälen kommit mig naturligt före, och genom sin enkelhet synts
Första Kammarens Prot. 1884. N:o 13.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
2
N:o 18.
18
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
mig äfven innebära en borgen för deras rigtighet. ^ Ytterligare dock
må anmärkas, att man sagt, att denna rösträttsfråga återkommer hvarje
riksdag och derigenom vittnar om sin kraft. Ja, det är sant, undanta¬
gandes i fjor 1883, och ett annat år, då Lag-Utskottet ej hann be¬
handla ärendet, men detta innebär intet bevis för att ^den ändring,
hvarom föreslås, äfven behöfves. Det är onekligen så, att många
riksdagsmän anse sig, för att icke skattas alldeles overksamme, höra
åtminstone väcka någon motion, och så tillgripes det ämne man kan få
fatt på, och ju mera uppseende det kan väcka, ju bättre. Men utan
fara kan dock detta motionsväckande icke vara, ty onekligen är men-
niskolynnet så beskaffad^ att då en sak blifvit ofta och ihärdigt fram¬
hållen, fastnar tanken dervid, och slutligen förekommer utan vidare
pröfning ärendet såsom en hemgäst, den man måste väl emottaga och
hylla. På sådant sätt hafva många skadliga åtgärder blifvit åstad¬
komna, och genom dem dels är, dels kan Sverige vidare blifva fördt på
en sluttande plan, men der lutningen går nedåt. Om farten derå kan.
stannas vet jag icke, men jag vet att vår pligt är att noga öfvertänka
våra åtgärder och taga oss till vara för beslut, hvarigenom ofärden
möjligen påskyndas. En gammal man, som jag, må väl se grafven
framför sig och kunna tro att deri vara sluten innan olyckan inträf¬
far, men ung eller gammal bör ihågkomma, att menuiskoslägtet är evigt,
och att hvad fäderne brutit, det få barnen umgälla. Jag yrkar afslag.
på Lag-Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Wallenberg: Jag begärde ordet, när min ärade kollega
hade ordet och dervid såsom exempel framhöll förhållandena i Stock¬
holm. Att sålunda jemföra en stad med 185,000 invånare, hvilka
hafva så mångfaldiga tillfällen att meddela sig med hvarandra om de
allmänna åsigterna och angelägenheterna, med en landsförsamling, en
landtkommun, som kanske har 5,000 inbyggare, det är en allt för
olämplig jemförelse. — Om jag nu går till en sådan kommun, som till
exempel har 5,000 invånare, och finner, att der är en egare af fast
egendom inom kommunen för ungefär s/4 af dess område, att på denna,
egendom drifves någon industriel verksamhet, till exempel storslöjd, och
att af de 5,000 invånarne det kanske är 3- eller 4,000, som användas
just i denna storslöjd, är det då rimligt, att den återstående delen,
mindretalet så väl i afseende på menniskor som jordegendom, skall
hafva 9/10 af beslutanderätten i de kommunala angelägenheterna inom
en sådan kommun? Men det är just hvad den nu föreslagna lagen
skulle innebära. Jag vill icke säga, att det ligger någon fara deri,
men jag vill bestämdt påpeka, att denna lag innebär frö till tvister
och obehag just inom de kommuner, med afseende på hvilka man med
billighetens fackla vill belysa förhållandet. Inom dylika kommuner blir
det nemligen nödvändigt för den, som egen denna storslöjd eller dessa
vidsträckta egendomar, att se till att han inverkar på dessa sina her¬
rar i beslutanderätten, han måste antingen akta sig för att på något
sätt stöta dem för hufvudet eller också ligga i uppenbar fejd med dem
för att, i fall de uppträda emot den som eger större delen af kommunen,
söka beröfva dem alla de fördelar, som de kunna hafva af en fredlig
samverkan. Förrän här inför denna Kammare framlägges och i offent-
Onsdagen den 5 Mars.
19
Jf:o 13.
ligt tryck bestyrkes att maktmissbruk egt rum, anser jag det icke vara Förslag m
skäl att vidtaga förändring af en lag, som ännu icke har visat sig ega ändrade grun-
någon annan olägenhet än att möjligen utgöra ett hinder för den all- der for den
männa sträfvan efter en ökad makt åt de mindre jordegarne. De hafva I7strätten
redan fått en stor politisk makt och vilja hafva en mycket större. å landet.
Jag undrar icke derpå, jag tvärtom respekterar en sådan sträfvan, (Forts.)
men jag fäster intet afseende vid ett sådant yttrande som att hvad
de nu begära är så billigt, och att de sedan skola blifva så besked¬
liga och medgörliga; ty det vore stridande mot menniskonaturens art
och beskaffenhet.
Man finner i Lag-Utskottets betänkande besynnerliga åberopanden
om aktiebolagens penningmakt och om »guldklimpar», som skulle »läggas
i valurnan». Hvartill tjenar ett sådant figurligt talesätt, när det är
fråga om en allvarsam sak? För min del kan jag icke finna, hvarest
dessa guldklimpar skulle ligga. Hvad aktieväsendet beträffar, så är
det ett uttryck af associationsandan, som i detta land har gjort mycket
godt och för det allmänna långt mera godt än för aktieegarne sjelfva,
emedan derigenom åstadkommits en omfattande verksamhet i inånga
rigtningar. Om Herr Talmannen behagar taga kännedom om värdet
af alla befintliga aktier här i landet, så skall det nog visa sig, att de
icke på långt när representera så mycket verkligt som nominelt kapi¬
tal, men deremot att denna företagsamhet gjort stort gagn. Att nu
utesluta aktiebolagen från rösträtt, derföre att många aktieägare re¬
presenteras af en styrelse, som sköter dess angelägenheter, det är ju
en orimlighet. Skulle till äfventyrs en disponent för ett aktiebolag i
en kommun förfara tyranniskt, har han icke då att stånda ansvar för
sitt bolag, och finnes icke i sådana bolag personer, som hafva om¬
döme nog att kunna bedöma, huruvida han utöfvat maktmissbruk eller
icke? I det fallet äfventyra!' man mycket mindre, än om ett fåtal små
hemmansegare skulle utöfva maktmissbruk mot hela den större egen-
domskomplex, som tillhör flera hundratal aktieegare. Men skola vi slå
in på den vägen och låta ett fåtal små hemmansegare hafva bestäm¬
mande rätt öfver dessa större egendomsägare, då skola naturligtvis
äfven de tusentals individer, som på de större egendomarne, der stor¬
slöjd eller annan industriel verksamhet bedrifves, hafva tillfälle till
arbetsförtjenst, träda fram och fordra, att man skall gå ännu längre,
sägande, att personlighetsprincipen är den enda rätta och hållbara.
Det låter mycket väl säga sig, när man öfvergifvit en princip, som är
nedlagd i våra lagar och är rigtig. Dessutom ber jag att få fästa
uppmärksamheten derpå, att tiden för den nu föreslagna förändringen
icke synes illa vald, om man ser på den politiska sidan af saken. Ty
vid nästkommande riksdag skola 34 omval till denna Kammare ega
rum, och det kunde ju vara ganska roligt att få ett mycket större in¬
flytande på dessa val än man förut haft, men som dock, enligt hvad
Grefve Mörner yttrade, är fullkomligt tillräckligt, emedan de, om de
ville göra sig besvär, skulle kunna utöfva fullkomligt inflytande på
dessa val, utan att den nu föreslagna förändringen derför behöfde vid¬
tagas. Detta förslags rent politiska sida är visserligen, enligt mitt
förmenande, mindre farlig, men det skall menligt inverka på de eko¬
nomiska förhållandena inom våra kommuner, och dit böra vi icke föra
20
Jf:o 18.
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till politiker!, åtminstone så länge sådant kan undvikas. Jag yrkar på
ändrade grun- denna grund afslag.
der för den
^Tsträttln Herr Forssell, Otto Herman: För den, som följt med historien
\landet\ om våra kommunalförfattningars uppkomst, är det nogsamt kändt, hvar
(Forts.) orsaken ligger till den konflikt angående kommunal rösträtt, som nu
förefinnes. Kommunallagarne föreskrifva, att hvar och en församling
eget rätt att bilda sig till kommun. Flere församlingar hafva visser¬
ligen rätt att förena sig till eu kommun; men vi känna mer än väl,
hvilken sammanhållning finnes inom församlingarne. Hvarje försam¬
ling har i långliga tider här i Sverige varit en kommunal enhet, och
följden blef också den, att församlingarne fortforo att. så betrakta sig,
sedan de nya kommunallagarne inrättades. Häraf följde, att man fick
en massa små kommuner, som inom sig hafva så liten folkmängd, och
så få röstägande, att derigenom mycket lätt uppkom röstöfvervigt hos
en enda medlem af kommunen. Vi hafva län, der antalet invånare
i socknarne icke uppgår till mer än 5- å 600 personer, såsom t. ex. på
Gotland. Vi hafva trakter i Sverige, såsom Malmöhus, Skaraborgs och
Elfsborgs län, der församlingarnes invånareantal är ännu mindre.
Hade kommunalstyrelsen blifvit öfver allt grundad på kommuner med
3 ä 4 tusen invånare, skulle behofvet af förändrad rösträtt icke vara
så känbart som nu.
Det finnes två ytterligheter i afseende på rösträtt, dels rösträtt
för hvarje person utan afseende pa hvad han egen eller skattar, blott
han är fullmyndig, och dels rösträtt i förhållande till förmögenheten.
Den senare ytterligheten afser en förstärkt rösträtt. Här liksom i de
flesta fall ligger det rätta mellan de två ytterligheterna. ^Vore det så,
att våra kommunala frågor endast gälde »kassakistan», så vore natur¬
ligtvis den senare rösträtten icke obefogad. Men i de kommunala an¬
gelägenheterna gäller det att tillgodose en mängd andliga och intellek¬
tuella behof. Menniskovän och menniskovärde träda der ^ allt mera
fram och göra sig med nödvändighet gällande; och dessa få icke för-
qväfvas af några penningemassor, huru stora de än må vara. Deri
ligger grunden, hvarför den kommunala rösträtten bör begränsas.
°° Jag har förut inom Utskottet icke biträdt den åsigt, som Utskottet
nu uttalat, derföre att jag varit tveksam i afseende på den verkan,
som en utsträckt kommunal rösträtt skulle utöfva i politiskt hänseende.
Denna tvekan har för mig numera försvunnit. Det finnes inom vårt
land blott 54 kommuner, der en enda medlem har öfvervägande röst¬
rätt. Dessa 54 personer kunna naturligtvis icke hafva det inflytande
på sammansättningen af landstingen i alla våra län, att de der kunna
diktera besluten. Således är det, såsom äfven en ärad talare på öst-
götabänken redan anmärkt, uppenbart, att i. politiskt hänseende för¬
ändringen verkar alldeles ingenting.
Nu säger man, att det är obilligt, att den som har öfvervägande
rösträtt i en kommun, skall förlora densamma. Men har han anseende,
aktning och förtroende inom kommunen, så utöfvar han i allt fall genom
dessa ”sina egenskaper tillräckligt inflytande på dess angelägenheter,
äfven om han icke har absolut röstöfvervigt. Skulle han åter vilja be¬
gagna penningen för att öfverrösta alla de andra inom kommunen, så
Onsdagen den 5 Mars.
21
N:o 13.
tror jag icke att svenska nationen bör godkänna ett sådant anspråk.
Deremot är jag fullt förvissad, att det finnes mången, som af grann¬
lagenhet anser sig förhindrad att rösta, blott derföre att han har för
stor rösträtt.
Huru man således än ser saken, är den nuvarande kommunala
rösträtten i vårt land icke hållbar. Man har föreslagit, att denna röst¬
rätt skulle begränsas till '/. i stället för V!0 af hela röstetalet, men
man bör då äfven besinna, att en person med l/. rösträtt kan upp¬
träda med fullmakt af en annan lika eller nära nog lika röstberättigad
medlem, och att om blott 1/3 eller b» af de öfriga röstande vore till¬
städes, så skulle dessa i allt fall blifva öfverröstade af honom. Kan
den rike icke på annat sätt än genom röstöfvervigt hafva inflytande
på kommunens beslut, så befarar jag att i de flesta fall sådant kommer
sig deraf, att han icke eger aktning och förtroende inom kommunen.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag; men då här en väsentlig
och rigtig anmärkning blifvit gjord i afseende på ordställningen deri,
yrkar jag bifall till detsamma med den modifikation, att i stället för
orden »bevillning efter andra artikeln» insättas orden »bevillning för
fast egendom och inkomst».
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
Friherre Barnekow: Lika med en föregående talare anser jag
denna fråga vara af den beskaffenhet, att den måste ständigt åter¬
komma till dess den funnit sin lösning, och att man hellre bör lösa
den nu än uppskjuta densamma; och jag kan icke instämma med en
annan föregående talare, som ansåg, att ju längre vi vänta med frågans
lösning, i desto mera konservativ rigtning kommer denna lösning att
gå. Jag tror alldeles tvärtom, och jag kan alldeles icke förstå den
stora olägenhet af förändringen, som man här talar om. Det finnes
både billighet och i viss mån rättvisa också uti att ej blott en enda
person, derföre att han råkar vara rik, skall fråntaga många andra
deras talan. Det förefaller mig underligt, att då det till exempel är
fråga om personer, som få betala skatt till staten, oaktadt de icke ega
rösträtt, så tycker man att sådant är helt naturligt och rättvist, men
deremot finner man obilligt, att en person, som skattar mycket, får sin
rösträtt något begränsad. Jag kan icke inse detta, Det måtte väl
vara större orättvisa att icke få rösta alls och ändå betala skatt.
Hvad den politiska sidan af saken beträffar, har en talare vidrört,
att helt andra personer skulle blifva invalda i denna Kammare; men,
mine herrar, jag tror att det icke blefve förhållandet, ty det är icke
det, som gör mig valbar, att jag eger en stor förmögenhet, utan att
jag gör mig känd och aktad inom den trakt, der jag bor, och att jag
icke sluter • mig inne i mitt slott och stänger min dörr, ty sådant är
icke öfverensstämmande med tidens uppfattning.
En talare sade, att vi befinna oss på ett sluttande plan, och der¬
före ville han icke vara med om förändringen, men huru skola vi före¬
komma detta? Det förekommes icke derigenom, att penningen, som
i dessa tider är en farlig makt, håller strängt på sina rättigheter, utan
snarare derigenom, att denna makt i tid gör eftergifter. Och det är
mycket af detta skäl, som jag anhåller om bifall till Utskottets för¬
slag.
N:o 18.
22
Onsdagen den 5 Mars.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
Herr Carlsson, Lars Magnus: Jag förenar mig med de talare
och ledamöter af Kammaren, som önska föra denna fråga framåt.
Den allmänna meningen talar för en begränsning af den kommunala
rösträtten. Det är ej lämpligt att ett bolag eller en å två personer
utöfva .större makt i kommunalt hänseende än t. ex. ett hundratal röst¬
berättigade. Det bör ej vara för stor skilnad mellan egendom och in¬
komst å ena sidan i förhållande till det personliga vetandet och in¬
tresset å den andra, allt under förutsättning att ett väl ordnadt kom¬
munalväsende skall kunna införas och ega bestånd. Den förändring
som redan skett i begränsning af den kommunala rösträtten för städerna
har visat sig nyttig, och samma förhållande blifver nog för landet om
reformen der kommer att införas. Då frågan dock torde ej ännu vara
så utredd som erfordras, då det torde vara lämpligt att olika propor¬
tioner stadgas för inkomst af fast egendom mot kapital och arbete,
så, och i öfrigt på de skäl Herr Lagerstråle härför anfört, hemställer
jag om återremiss.
Herr Bäckström: Såsom reservant emot Lag-Utskottets betän¬
kande, torde det tillåtas mig att redogöra för skälen härtill. Jag har
visserligen hyllat den öfvertygelsen förr, att det icke vore någon fara
att begränsa den kommunala rösträtten till V^, synnerligast om man
härvid gjorde undantag för val af elektorer för landstinget. Men jag
har kommit till den öfvertygelsen, att dermed icke mycket vunnes, enär
fordringarne snäll komme att stiga mer och mer. Ett tydligt bevis
härpå finner jag deri, att en framstående ledamot i Andra Kammaren
väckt motion om att beröfva aktiebolagen all rösträtt i kommunens
angelägenheter.
En ledamot har framkastat att Första Kammaren skulle taga
denna fråga i allvarligt öfvervägande. Jag hemställer om icke Första
Kammaren alltid tager frågor i allvarligt öfvervägande, innan den
fattar sitt beslut.
Samme talare har sagt, att denna rösträtt är den mest skriande
orättvisa. En annan, med honom i denna fråga liktänkande, ledamot
har deremot här nyss förklarat att till och med i Norrland, der denna
orättvisa borde vara mest skriande, den nuvarande rösträtten icke gif-
vit anledning till skälig klagan.
En annan talare sade, att han vore i den ledsamma belägenhet,
att han med sin nuvarande röstöfvervigt ofta måste afstå ifrån att
deltaga i besluten, och att han vore tacksam, om hans rösträtt begrän¬
sades, samt att hans inflytande nog skulle blifva lika stort i alla fall.
Det tviflar jag icke på, utan jag tror, att han i all framtid inom kom¬
munen får utöfva sin gagnande verksamhet.
Jag yrkar afslag å motionen.
Herr Forssell, Otto Herman: Jag instämmer uti Herr Lager¬
stråles förslag om återremiss.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad.
Onadagen den 5 Mars.
23
N:o 13.
Friherre Klinckowström: Efter de anmärkningar, som Herr
Lagerstråle gjort rörande Lag-Utskottets betänkande, ber jag att få
afstå från mitt yrkande om bifall till dess förslag och förenar mig
med honom i yrkande om återremiss.
Herr Lindhagen: Jag ber att få instämma med Herr Lagerstråle.
Herr Lindahl: Äfven jag ber att få afstå från mitt yrkande och
instämmer med Herr Lagerstråle.
Friherre Barn ek o w: Äfven jag ber att få afstå från mitt förra
yrkande och att få förena mig med dem, som yrkat återremiss.
Härefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner, först
på bifall till Utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan, vidare
derpå att punkten skulle till Utskottet återförvisas, och slutligen derpå
att Utskottets hemställan skulle af Kammaren afslås, samt förklarade
sig anse sistnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan såsom kontra¬
proposition dervid antagits återremiss af punkten, följande omröstnings-
proposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som afslår lista punkten i Lag-Utskottets utlåtande N:o 28,
.röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, återförvisas punkten till Utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 62;
Nej — 39.
2 punkten.
Bifölls.
Föredrogs å nyo Riksdagens Kanslideputerades den 1 och 4 i
denna månad bordlagda memorial N:o 2, angående räkning för litogra-
fiering och tryckning m. m. af en karta, bilagd en utaf Herr Stjern-
spetz väckt motion.
Förslag till
ändrade grun¬
der för den
kommunala
rösträtten
å landet.
(Forts.)
Angående
räkning för
tryckning m.m.
af en karta,
bilagd en
motion.
Jf:o 18.
24
Onsdagen den 5 Mars.
Angående
räkning för
tryckning in. m.
af en karta,
bilagd en
motion.
(Forts.)
Herr Stjernspetz: Till en början får jag bedja Kammaren om
ursäkt, att jag vågar upptaga tiden med diskussion af denna obetyd¬
liga fråga, men då den berör en princip, huruvida ett af Riksdagen
antaget reglemente skall efterlefvas eller icke, torde den dock vara af
någon vigt.
Först får jag nämna, att då Kanslideputerade åberopa Riksdagens
reglemente, så hafva de icke citerat dess bestämmelser fullkomligt så,,
som de verkligen förefinnas der, ty i det af Riksdagen antagna regle¬
mentet står uttryckligen, »att Riksdagens Kanslideputerade skola om¬
besörja tryckningen af alla de handlingar, hvilka till Kamrarne in¬
komma eller från dem utgå. Ordet »alla» hafva Kanslideputerade ute¬
slutit, och det kan möjligen på frågans utgång hafva något inflytande,
hvilket är orsaken, hvarföre jag derpå velat fästa uppmärksamheten.
Deras vägran att betala den räkning, som till dem inkommit,
stöder sig derpå, att de säga sig icke behöfva trycka andra hand¬
lingar än dem, som inkomma till Kamrarne, och att derigenom om¬
fånget af deras befogenhet skulle vara inskränkt till sådana hand¬
lingar. I det afseendet vill jag fästa uppmärksamheten på, att denna
handling verkligen har inkommit till Kammaren. Jag har, för att
styrka denna min uppgift, begärt och erhållit af Kammarens sekrete¬
rare ett bevis af följande lydelse:
»Att vid Herr Stjernspetz’ motion, rörande väganläggning i Norr¬
land, verkligen en karta var bilagd, då den i Riksdagens Första Kam¬
mare afgafs och skriftligen inlemnades, intygas härmed på begäran.
A. von Krusenstjerna.»
Något formfel är åtminstone å min sida, icke begånget. Jag har
helt nyss fått höra, att kartan skulle kommit bort och nu återfunnits,
hvilket är ju mycket lätt möjligt, men icke bör en sådan händelse
betaga min rätt att få den tryckt med min motion.
Då saken synes klar, och Riksdagens reglemente är tydligt, kan
jag icke fatta, att Kanslideputerade kunna utgallra och trycka vissa
delar af en handling och låta bli att trycka andra, som med dem ut¬
göra ett helt. De motiv, som åberopats till grund för deras vägran
att betala denna räkning, synas mig sålunda vederlagda, och om andra
motiv förefinnas, tror jag mig äfven kunna vederlägga dem. Hade jag
för öfrigt erhållit den allra ringaste kännedom om, att Kanslidepute¬
rade tvekat betala räkningen, skulle jag sannolikt och med största nöje-
sjelf dragit försorg derom för att bespara Riksdagen denna futtiga
fråga, men jag fick först veta det genom deras till Kamrarne aflem-
nade tryckta anmälan, hvarigenom de sålunda, mig fullkomligt ove¬
tande, dragit den inför Kamrarnes forum.
Herr vice Talmannen: Hvad denna fråga beträffar, förhåller
det sig alldeles så, som Herr Stjernspetz yttrade, eller att en karta,
hvilken i hans motion är åberopad, blifvit till Kammaren inlemnad.
Men till följd af misstag vid expedierandet af motionen, hvilken var
inlemnad i blott ett exemplar, kom kartan att åtfölja till Stats-Utskot-
tet med det i Kammarens kansli utskrifna exemplaret af motionen..
Kartan kom således icke att öfverlemnas till tryckeriexpeditionen, hvar-
Onsdagen den 5 Mars.
25
\:o 13.
ifrån icke heller, oaktadt kartan var åberopad i motionen, någon fram¬
ställning till Kammarens kansli skedde om erhållande af kartan.
Efter hvad Kanslideputerade nu omförmält, har Herr Stjernspetz
sedermera sjelf gått i författning om att trycka kartan, och denna har
derefter blifvit jemte motionen i Kammaren utdelad.
Kanslideputerade åter ansågo sig, efter hvad deras memorial förmäler,
icke kunna betala eu räkning, hvilken sedermera kommit dem tillhanda,
öfver kostnad för en tryckning, som icke af dem ombesörjts. Detta
förhållande hafva Kanslideputerade hos Kammaren anmält, utan att
hos Kammaren göra någon som helst framställning i ämnet. Under
sådana förhållanden ser jag icke för min del, huru detta betänkande
skall kunna föranleda till någon annan Kammarens åtgärd än att
läggas till handlingarne, ehuru jag visserligen anser, att någon annan
form torde både kunna och böra gifvas för motionären att få frågan
om ersättning för tryckningskostnaden af Kammaren pröfvad.
Herr Richter: Herr vice Talmannen har redan upplyst, hvad
jag ämnade meddela. Efter hvad föreståndaren för tryckeriafdelningen
meddelat mig, kom val sjelfva motionen till tryckeriet, men den åt¬
följdes då icke af någon karta. Hade det egt rum, så föreställer jag
mig, att Kanslideputerade blifvit sammankallade för att besluta, huru¬
vida kartan skulle tryckas. Nu skedde det icke, och efter hvad före¬
ståndaren vidare har sagt, blef kartan först efteråt men då färdig¬
tryckt aflemnad till tryckeriet. Tryckningen hade skett genom Herr
Stjernspetz egen försorg, och motionens utdelande i Kammaren blef
härigenom fördröjd. Kanslideputerade sammankallades sedermera, då
räkningen inkom. Innan motionen väcktes, hade Herr Stjernspetz till
mig yttrat sin önskan att få kartan tryckt, och att tryckningen skulle
ske på Riksdagens bekostnad. Detta anmälde jag äfven hos Depute¬
rade vid sammanträdet, men Deputerade voro af den mening, att då
de icke ombesörjt tryckningen af kartan, kunde det icke heller, i strid
emot reglementets föreskrift, tillhöra dem att förordna om godtgörande
af tryckningskostnaden, och de ansågo sig derföre icke kunna vidtaga
annan åtgärd än att hos Riksdagen anmäla förhållandet.
Herr Stjernspetz: Hvad Herr Richter nyss nämnde, eger nog
sin rigtighet, men jag vill fästa Herr Richters uppmärksamhet på att
det står i reglementet, att Kanslideputerade skola ombesörja trycknin¬
gen af alla handlingarna, men detta hafva Herrar Deputerade i före¬
varande fall underlåtit. Sedan jag inlemnat min motion den 26 Janu-
a:i, reste jag ur staden på fyra dagar, öfvertygad att Herrar Kansli-
dfputerade skulle gå i författning om tryckningen af såväl motionen
sön den bilagda kartan. När jag vid min återkomst hörde efter, om
kartan var tryckt, fick jag till svar, att ingen åtgärd var med den
vietagen, men väl med motionens andra del. Jag vände mig då äfven
till Herr Forssell och frågade honom enskilda om något hinder mötte
att få kartan tryckt på Riksdagens bekostnad, hvarvid han svarade,,
att intet hinder derför mötte. När jag fått detta besked, och tagit
reda på reglementets innehåll, gick jag till Generalstabens litografiska
anstalt och tillsade, att kartan nu kunde tryckas, emedan Kanslidepu-
Angående
räkning för
tryckning m. m~.
af en karta r
bilagd en
motion.
(Forts.)
N:o 13.
26
Onsdagen dep. 5 Mars.
Angående
rakning för
tryckning m. m.
of en karta,
bilagd en
motion.
(Forts.)
Ifrågasatt
ändring af
fattigvårds-
förordningen.
terade icke hade något deremot. Att så förhåller sig kan jag styrka
genom ett annat intyg från föreståndaren för nämnda litografiska an¬
stalt, hvilket upplyser att kartan ej började tryckas förr än den 1
sistlidne Februari och således först sjette dagen efter det motionen afgif-
vits i denna Kammare, hvarigenom den ej heller kunde utdelas i den
ordning som vederbort och icke ens före påbörjandet af dess behand¬
ling inom Stats-Utskottet. Att jag sålunda tog initiativet der vid lag,
var väl icke så underligt, då kartan var en integrerande del af motio¬
nen, och jag gjorde det icke af annat skäl, än att Herrar Kanslidepu¬
terade hade försummat att gå i författning derom, och tre utaf dem
veta, om de påminna sig det, att det skedde både på deras medgif¬
vande och vetskap.
Jag yrkar derföre, att Kammaren behagade återremittera memo¬
rialet med uttryckande af den önskan, att Herrar Kanslideputerade måtte
ställa sig reglementets föreskrifter till noggrannare efterrättelse.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner först derpå
att Kammaren skulle förklara, att i det skick, hvari denna fråga nu
inkommit, memorialet icke föranledde annan åtgärd än att läggas till
handlingarna, och sedan derpå att memorialet skulle af Kammaren
visas åter till Kanslideputerade; och förklarades den förra propositio¬
nen vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 1 och
4 innevarande Mars bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af väckt
motion rörande förändrad lagstiftning angående fattigvården i riket.
Herr Rääf: Då jag icke inom Utskottet lyckats vinna bifall till
min motion, torde det väl icke heller här i Kammaren^ vara möjligt,
och jag skall icke tillåta mig framställa något yrkande så framt jag ej
här finner understöd, men jag kan dock icke underlåta att påpeka, att
Utskottets motivering för afslag är ordagrant hemtad ur ett komité-
betänkande af år 1870. Detta betänkande kan i och för sig och för
sin tid vara mycket förtjenstfullt, men jag tror, att den trettonåriga
erfarenhet vi ega af 1871 års fattigvårdslagstiftning har öfvertygat
många i likhet med mig om dess brister, synnerligen i afseende på
hemortsrätten, hvarom så otaliga tvister, obehagliga för kommuner
och understödstagare och svårlösta för vederbörande, ständigt före¬
komma.
Jag har i min motion endast anhållit, att Riksdagen måtte be¬
sluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, om ett förshg,
hvari födelseorten ensamt eller hufvudsakligen lades till grund för
hemortsrätten och jag kan icke inse, att ett bifall till ett sådant för¬
slag skulle medföra de vådor, som Utskottet anfört, ty jag är förvissad,
att Kongl. Maj:t skulle vara i tillfälle, att efter noggranna utredningar
och med de modifikationer, som kunde anses behöfliga, framläggi ett
förslag, som vore vida lämpligare än den nuvarande förordningen.
Onsdagen den 5 Mars.
27
N:o 13.
Herr Wennerberg: Det var mig omöjligt, att höra huruvida
■den siste talaren gjorde något yrkande eller icke. Jag tror mig dock
hafva hört, att han icke gjorde något sådant, och vill derför för när¬
varande inskränka mig till att endast yrka bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Ifrågasatt
ändring af
fattigvårds-
förordninqen.
(Forts.)
Herr Lindahl: På det att motionären icke måtte anses vara en¬
sam om de åsigter, för hvilka han afgifvit sin motion, anhåller jag att
få instämma i hans förslag, nemligen den ena delen deraf. Hans mo¬
tion innehåller begäran om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville framlägga förslag till förändrad lagstiftning an¬
gående fattigvården, i syfte att hemortsrätt varder ensamt eller huf¬
vudsakligen bestämd efter födelseorten.
I motiveringen för sitt afstyrkande af denna motion har Utskottet
egentligen endast vändt sig mot den ena delen af hvad denna motion
innehåller, nemligen att hemortsrätten skulle bestämmas ensamt efter
födelseorten. Härvid delar jag fullkomligt Utskottets åsigt, att en
fattigvårdslagstiftning innehållande, att hemortsrätten skall bestäm¬
mas endast efter födelseorten skulle vara obillig och i sin tillämp¬
ning medföra orättvisor. Men ehuru man i alla tider såsom grund
för fattigvårdslagstiftningen ansett, att skyldigheten att bekosta eu
viss persons fattigvård borde i allmänhet drabba det samhälle, der
han utöfvat sin mesta gagneliga verksamhet, så innehåller vår nuvarande
författning, att denna tunga skall drabba det samhälle, der personen i
fråga sist varit eller rätteligen bort vara mantalsskrifven, endast med
tillägg att han skall hafva bott der minst ett år. Af detta stadgande
har uppkommit en oändlig mängd tvister och rättegångar för att söka
reda på hvar han sist varit mantalsskrifven och den församling, som
får denna tunga, derför att personen händelsevis der varit ett år man¬
talsskrifven, lär omöjligen kunna finna rättvisan i detta stadgande,
hvarföre äfven mycket missnöje dermed uppstått.
Beträffande det sätt, hvarpå fattigvårdslagstiftningen i Sverige
småningom utbildat sig, ber jag att få anföra följande: Kongl. kun¬
görelsen den 5 December 1788, hvilken är den äldsta jag påträffat,
stadgar, att den socken, der fattighjonet antingen haft eget hemman
eller såsom inhyses- eller tjenstehjon senast varit i skatt antecknadt,
borde vidkännes dess vård. Sedermera utkom den 25 Maj 1847 en ny
Kongl. förordning, som säger, att en hvar skulle i fråga om fattigvård
tillhöra det samhälle, hvarest han efter fylda 15 år sist under tre på
hvarandra följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattig¬
understöd. I denna förordning är således den rätta grundsatsen för
skyldigheten att bekosta en persons fattigunderhåll något mera använd.
Den följande förordningen af den 13 Juli 1853 innehåller, att enhvar
skall i fattigvårdshänseende tillhöra det samhälle, hvarest han vid in¬
träffande fattigvårdsbehof är eller bort vara mantalsskrifven, och samma
grundsats finnes i den nu gällande lagstiftningen endast med den mo¬
difikation, som jag nyss nämnde.
Nu begär motionären, att denna lagstiftning skulle så ändras, att
hemortsrätten skulle hufvudsakligen bestämmas efter födelseorten. Jag
N:o 13.
Onsdagen den 5 Mars.
Ifrågasatt
ändring af
fattigvärds-
förordningen.
(Forts.)
tror, att om man skulle vilja gå en medelväg mellan födelseorten så¬
som bestämmande för hemortsrätten och den sista mantalsskrifnings-
orten, så kunde man finna en sådan deri, att den kommun, der en
person varit mantalsskrifven någon längre tid, t. ex. 6 å 10 år, borde
vidkännas fattigvårdsunderstödet, när personen deraf komme i behof.
Derigenom skulle man komma närmare den rätta grundsatsen för be¬
stämmande af understödsskyldigheten. Om deremot en person i all
sin tid varit en vagabond, som vistats än här än der i landet, så sy¬
nes mig rättvist vara, att den ort, der han är född, får betala hans
fattigvård, när han kommer i behof deraf, och det skäl, som af 1871
års fattigvårdskoinité anförts, att det vore obilligt att skicka en sådan
person till hans hemort, kunde icke då tillmätas någon större giltighet.
Under de sista åren har på en mängd orter inom landet väckts
tanke på att genom insättningar i kapital- och lifränteanstalter för de
fattigare familjernas barn bereda dem understöd för deras ålderdom
utan kommunernas betungande, men öfverallt, der detta sätt vunnit
någon mera anklang, hafva dock personer funnits, som invändt, hvar¬
till tjenar det att vi göra det i vår kommun, andra kommuner göra
det icke, och vi få för öfrigt icke något godt deraf, ty när personen i
fråga blifver fattig, hörer han kanske till en annan kommun, som skall
underhålla honom och det är denna, som får godt af våra insättningar.
Denna invändning skulle kunna undanrödjas och eu större uppmuntran
vinnas åt systemet att genom insättningar i lifränteanstalter för ny¬
födda barn så småningom komma derhän, att fattigvårdstungan min¬
skades, i händelse hemortsrätten blefve bestämd efter födelseorten i det
fall, att man icke sedermera under en längre tid vistats på en och
samma ort. Med anledning af hvad jag nu anfört anhåller jag om
återremiss.
Herr Wennerberg: Det torde icke lida något tvifvel, att fattig—
vårdslagstiftningen är att anse såsom en af de svåraste bland alla
lagstiftningar. Det har visat sig icke blott i vårt land, att så har
varit och måste vara händelsen, utan äfven i andra civiliserade länder.
Fattigvården är numera ett nödvändigt ondt, sedan den med den sti¬
gande upplysningen måst kastas från den enskilde under statsmyndig¬
heterna för a,tt kunna på det bästa möjliga sätt behandlas.
En mycket vigtig del af denna fattigvårdslagstiftning är onekligen
den, att bestämma, hvilket samhälle det är, som bör kännas skyldigast
att lemna bidrag till den fattige, eller hela frågan om den så kallade
hemortsrätten.
Det är visserligen icke något nytt, hvad som nu föreslagits; det
har till och med i vårt eget land funnits en tid, då födelseorten varit
i ganska väsentlig mån bestämmande i afseende på hemortsrätten.
Den tiden är nu förbi, ehuru icke utan att många anledningar till
klagomål deröfver hafva uppkommit, likasom vi nu se i den föreliggande
motionen. Men jag tror dock, att om vi besinna hvad som i detta
afseende blifvit yttradt af sakkunnige personer, och särskildt i fattig-
vårdskomiténs betänkande 1870, så finna vi snart, att man redan stigit
ett steg framåt genom nu gällande lagstiftning.
Onsdagen den 5 Mars.
29
N:o 18.
Jag vill gerna antaga, att om födelseorten vore hufvudsakligen ifrågasatt
bestämmande såsom grund för hemortsrätten, i stället för att nu bo-
stadsorten är det under vissa vilkor, så skulle derigenom många tvister ffru‘/J^gen%
lättare slitas, än nu är fallet; men man bör alltid se till, att då man (Forts!)
hjelper upp en sak på en sida, den icke dervid störtas alltför djupt
ned på den andra; och helt visst finnes här ingen, som vågar saga,
att han redan har tillräcklig erfarenhet för att inse hela den orättvisa,
som genom ett sådant lagstadgande skulle drabba flere, ja, de flesta
fattigvårdssamhällen, och, hvad värre är, icke de samhällen, som hafva
de största krafterna att bära den, utan företrädesvis dem, som hafva
de minsta.
Den siste talaren instämde med Utskottet derutinnan, att han icke
ville lägga födelseorten helt och hållet såsom grund för hemortsrätten,
men »hufvudsakligen» ansåg han att det borde göras. Jag vet icke,
att någon ifrågasatt utan inskränkning att hvar och en, just der han
är född skall hafva sin hemort, utan man har alltid iakttagit den
modifikationen, att barn icke skulle hafva annan hemort, än föräl-
drarne; men just genom denna modifikation — och jag tänker mig, att
fattigdom inträffar för en person, som fått barn inom en kommun,
vidt aflägsen från den egna hemorten ■— skulle i händelse födelseorten
blefve grunden för hemortsrätt, 15 år derefter å ena sidan denne person
plötsligen kunna beröfvas sitt barn och å andra sidan den fjerran
liggande kommunen lika plötsligt öfverraskas af samma barn, som då
lagligen folie densamma till last. För att icke trötta Kammaren, vill
jag på dylika, ingalunda sällsynta fall blott taga ett enda exempel ur
verkligheten. För närvarande arbeta sedan längre tid tillbaka stora
lag af arbetare från Kronobergs län vid jernvägsbyggnaderna i Norrland.
Som de visat sig vara dugliga arbetare, hafva flere fatt taga dit sina
hustrur, och under tiden, medan de der vistats, hafva af dessa makar
barn blifvit födda, som stiga upp till ett betydligt antal. Allt eftersom
nu jernvägen fortgår, flytta de öfver gränsen från en till en annan för¬
samling och der födas också några barn. Nu står det så illa till, att
ofta dessa jern vägsarbetare slutligen komma utarbetade och i dåliga
omständigheter åter till hemorten. Det dröjer icke länge innan mannen
blir fattighjon eller dör; hustrun dör kanske också, och barnen falla
nu fattigvården till last. Man kan tänka, med hvilken ifver detta
fattigvårdssamhälle skulle afvakta tiden, då det finge rättighet att
skicka från sig det ena barnet hit och det andra dit, Ännu värre
blefve det, om föräldrarne, synnerligen modern, blifna fattiga, lefde.
Barnen äro ofta sjukliga eller idioter i följd af den dåliga skötsel, de
fått röna. Den enda, som kunde vilja vårda dem med någon ömhet
och gratis, blefve nu beröfvad tillfälle dertill. Hvilket ofantligt, trassel
och, för öfrigt, hvilken grymhet innebure det icke, att familjen så
skulle splittras, låt vara ock en fattig och i brott försjunken familj.
Jag ser icke annat, än att det skulle vara att trampa ett särskildt för
samhället mycket vigtigt bud under fotterna. Och med hvad rätt
skulle staten vilja göra något sådant?
Men jag vill nu äfven se förslaget från en mera finansiel synpunkt.
En känd sak är, att i eu massa kommuner nativiteten är för stor för
N:o 12.
30
Onsdagen den 5 Mars.
Ifrågasatt
ändring af
fattigvårds-
förordninqen.
(Forts.)
att alla skulle der kunna få tillräcklig arbetsförtjenst. Efter någon tid
söka derför många arbete inom andra rikare samhällen. I somliga
trakter af vårt land är en del af befolkningen nästan alltjemt stadd
på vandring. Så i Kronobergs län, södra Westergötland och Dalarne.
Skulle nu alla dessa, både de som i rikare samhällen söka sin utkomst
och der lägga ned sina kapital — och deras kapital är arbetsförmågan
— och de, som genomvandra främmande bygder och der föda barn,,
skulle de alla förr eller senare såsom fattiga skickas hem till den
kommun der de blifvit födda, men hvarest de aldrig gagnat såsom
arbetande?
Nu råder en vexelverkan mellan kommunerna, så att om en kom¬
mun någon gång får försörja personer, som kanske blott ett år varit
der mantalsskrifna, så får i stället en annan kommun på samma grund
försörja åtskilliga personer, som äro födda i den förstnämnda kom¬
munen. Och det är just de fattigaste kommunerna, som häraf hafva
den största fördelen.
Ett sådant stadgande, som det föreslagna, kan ändock gå an att
tillämpa i ett litet land. Det finnes också ett sådant, der grunden
för hemortsrätt är hufvudsakligen densamma, som här föreslagits; och
det ligger ju nära till hands att tycka, att hvad som der gäller skulle
kunna vara lämpligt äfven hos oss. I de schweiziska kantonerna har
man haft ett sådant stadgande icke så få år. Men huru lätt låter det
sig icke göra i Schweiz med dess ringa areal, med dess lifliga, sam¬
färdsel samt dess rika tillfällen till arbetsförtjenst. Jemföra vi detta
land med Sverige, är det knappast behöfligt att yttra, huru origtigt
vore att framhålla det såsom ett exempel för oss att följa i fattigvårds-
hänseende. Jag skall för öfrigt taga mig friheten att nämna, att en
af de vigtigaste kantonerna i Schweiz, nemligen Bern, ändrat denna
sin fattigvårdslag i öfverensstämmelse med vår, genom särskilda för¬
fattningar under åren 1847—1857. Man har sålunda gått tillbaka till
bostadsorten och icke velat vidare hafva födelseorten såsom grund för
hemortsrätt. Der inträffade dessförinnan stundom det högst oegentliga
förhållandet, att man hade flere fattiga att försörja inom andra kom¬
muner än i sin egen. Och huru lätt har dock icke detta kunnat låta
sig göra der, emot hvad här hos oss skulle blifva förhållandet.
Det lider intet tvifvel att mycken svårighet och många olägen¬
heter kunna möta vid tillämpningen af paragrafen om hemortsrätt i
vår nu varande fattigvårdslag; men skall en ändring i densamma göras,
så vore det högst nödvändigt, att den gjordes så, att man icke råkade
ut för en annan ännu större svårighet, hvilket helt visst blefve fallet,
derest Riksdagen lemnade sitt bifall till motionen.
För min del har jag ansett, att till och med de skäl, som i Ut¬
skottets korta anförande blifvit utvecklade, borde vara för Kammaren
tillräckliga för att gifva sitt bifall till Utskottets utlåtande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder fram-
stälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets före¬
varande hemställan och sedan derpå, att ärendet skulle till Utskottet
Onsdagen den 5 Mars.
31
N:o 13.
återförvisas, och förklarades den förra propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. w2 3 e. m.
Ifrågasatt
ändring af
fattigvårds-
för ordningen..
(Forts.)
In fidem
A. von Krusenstjerna.