RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Andra Kammaren. N:o 38.
Lördagen den 26 April.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Herr Statsrådet m. m. Friherre C. G. von Offer aflemnade Kong!.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående reglering af kronans och aktiebolagets P. A. Norstedt &
Söner till hvarandra gränsande tomter å Riddarholmen, samt
angående kronohemmanet Norrbackas upplåtande på vissa vilkor
till sällskapet Eugeniahemmet.
Herr Talmannen emottog dessa Kongl. propositioner, under för¬
klarande, att Andra Kammaren skulle åt desamma egna grundlags¬
enlig behandling.
§ 2.
Justerades protokollet för den 19 innevarande månad.
§ 3.
*
Anmäldes, att Herr O. Schenström vore sängliggande i feber¬
sjukdom och af sådan anledning hindrad att under den närmaste tiden
deltaga i Kammarens förhandlingar.
§ 4.
Föredrogs och hänvisades till Konstitutions-Utskottet Herr Hedins
i senaste sammanträdet bordlagda motion N:o 150.
§ 5.
Föredrogos, men blefvoånyo bordlagda Stats-Utskottets Utlåtande
N:is 42, 43, 44, 45, 46, 47 och 48.
Andra Kammarens Prot. 1884. N:o 38.
1
N:o 38.
2
Lördagen den 26 April, f. in.
Angånde
anslag för
arfvode åt en
lärare vid
Upsala uni¬
versitet för
meddelande
af undervis¬
ning i slavi¬
ska språk.
§ 6.
Vid föredragning härefter af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52, i
anledning af Kong!. Maj:ts proposition med förslag till Lag om upp¬
häfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten
och bröd jemte dermed sammanhang egande författningar begärdes
ordet af
Herr T h o m a s s o n, som yttrade: I det yttrande till Statsrådsprotokol¬
let, som åtföljer den Kongl. propositionen angående vatten och bröd-
straffets afskaffande, förklarar Herr Statsrådet och Chefen för Justitie¬
departementet att, under antagande att Riksdagen befunnes villig att
bevilja anslag dels för uppförande af ett tidsenligt kronohäkte i Pajala
och dels för tillbyggnad af kronohäktet å Långholmen, så hade Herr
Statsrådet icke några betänkligheter vid att tillstyrka framläggande af
lagförslaget, om vatten och bröd-straffets utbytande mot enkelt fän¬
gelse, att tillämpas från den 1 Oktober innevarande år. Under ena¬
handa förutsättning har också Lag-Utskottet tillstyrkt lagförslagets an¬
tagande. Då dessa båda frågor hafva stälts i sådant förhållande till
hvarandra, torde det icke vara lämpligt, att ifrågavarande lagförslag
blir behandladt, innan man fått visshet om att Riksdagen beviljat de
anslag för förenämnda fängelsers ny- och tillbyggnad, som för genom¬
förande af ifrågavarande reform ansetts erforderliga.
Jag tillåter mig derföre hemställa, att Kammaren ville besluta
att med behandlingen af Lag-Utskottets föreliggande betänkande måtte
få anstå, intill dess Kongl. Maj:ts förslag rörande anslag till nytt
kronohäkte i Pajala och till utvidgning af kronohäktet å Långholmen,
hvilka förslag nu äro föremål för beredning inom Stats-Utskottet, blif-
vit af Riksdagen slutligen pröfvade.
Efter af Herr Talmannen framstäld proposition, blef den af Herr
Thomasson sålunda gjorda hemställan af Kammaren bifallen.
Vidare föredrogos och bordlädes för andra gången Lag-Utskottets
Utlåtanden N:is 58, 54 och 55.
§ 7.
Till behandling förelåg Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14, angå¬
ende regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.
Punkten 1.
Med tillstyrkande af Kongl. Majrts gjorda framställning, hemstälde
Utskottet under denna punkt, att Riksdagen till arfvode åt en lärare
vid Upsala universitet, som kunde finnas villig och lämplig att der¬
städes meddela undervisning i slaviska språk, måtte bevilja ett årligt
anslag af 2,500 kronor.
Emot denna Utskottets hemställan hade inom Utskottet reserva¬
tion anmälts af Herrar C. A. Larsson och Jan Andersson i Jönvik.
3
N:o 38.
Lördagen den 26 April, f. m.
Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr C. A. Larsson: Jag tror att vi hafva så tillräckligt med
lärare i Upsala, att vi icke behöfva flere. Jag har derföre reserverat
mig mot Utskottets förslag i denna punkt och yrkar afslag å det¬
samma.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Jag ber endast att få erinra
Kammaren, att denna fråga redan varit föremål för Riksdagens be¬
handling, och att den då mötte ett synnerligen välvilligt mottagande.
Het var heller icke utan skäl som den det gjorde, ty de slaviska språ¬
ken stå nu i helt annat förhållande till bildningen både i vetenskap¬
ligt och i praktiskt hänseende, än under förflutna tider, så att icke
gerna något land, som vill följa med sin tid, kan undvara undervis¬
ning i ämnet. Särskildt Sverige står i så nära förbindelse med de
slaviska länderna, att det icke kan vara lämpligt, att tillfälle till un¬
dervisning i dessa språk icke någonstädes der finnes.
Herr Lyttkens: Vid de olika hufvudtitlarnes behandling är det
naturligt, att den ställning hvar och en intager till de derå förekom¬
mande utgifter betingar det större eller mindre tillmötesgående, hufvud-
titeln kan hafva att vänta inom Kammaren. Vid fjerde hufvudtiteln,
som är, bland alla, den som värst växer, är det naturligt, att i denna
Kammare stor enighet skall kunna åstadkommas i att motsätta sig de
anslag, som på den kräfvas, när de icke ställas i samband med en
omorganisation af försvarsväsendet och lindring af orättvisa och ojemna
skattebördor; men vid åttonde hufvudtiteln, som är den, hvilken näst
efter den fjerde är i starkaste stigande, är förhållandet betydligt annor¬
lunda. Man kan icke neka till, att åttonde hufvudtiteln är för oss
snart sagdt alla utan undantag den vigtigaste. Hen berör icke alle¬
nast de vetenskapliga institutionerna och den högre undervisningen,
utan äfven alla våra skolor, till hvilka vi alla gerna gifva anslag, så
långt vi det förmå. Men naturligt är, att äfven vid denna hufvudtitel
måste tagas i betraktande, om vi ega tillgångar för att tillfredsställa
alla de anspråk, som framställas för dessa ändamål, och om vi kunna
bära de oupphörligt stigande bördor, som blifva en följd af en så snabb
utveckling. Att dessa utgifter växa så snabbt beror i främsta rum¬
met på det intresse vi hysa för alla hithörande frågor, men derjemte
äfven på de lokala och enskilda intressen, som göra sig gällande vid
dessa frågors behandling. Hessa lokala intressen hafva gifvit sig till
känna i begäran att öfver allt få skolor, den ena efter den andra,
och vidare att få skolorna utvecklade frän pedagogier till 2-klassiga
läroverk, från 2-klassiga till 3-klassiga o. s. v. Hessa ortintressen
hafva åstadkommit ett öfverflöd af skolor och en sådan dyrhet i un¬
dervisningsväsendet, att på en del ställen kostnaden uppgår ända till
G00 kronor per år för hvarje pojke i skolan. Huru kärt det än är,
att folkupplysningen och bildningen äro i stigande, och att vetenska¬
perna gå framåt, får jag dock säga, att någon liten hejd på dessa ut¬
gifter väl behöfves. Alla dessa nya förslag må vara nödvändiga, bra
Angående
anslag för
arfvode åt en
lärare vid
Upsala uni¬
versitet för
meddelande
af undervis¬
ning i slavi¬
ska språk.
(Forts.)
N:o 38.
4
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
anslag för
arfvode åt en
lärare vid
Upsala uni¬
versitet för
meddelande
af undervis¬
ning i slavi¬
ska språk.
(Forts.)
och ändamålsenliga, men vi böra kanske ändock betänka, att det fin¬
nes eu gräns för förmågan, om ock ej för viljan och önskan att anslå
medel för dessa ändamål, och att vi af denna anledning böra noga
pröfva nödvändigheten af de begärda anslagen och om ändamålet är
så nödvändigt, att det ej finnes det som är nödvändigare. Det nöd¬
vändigaste måste komma först, och det mindre nödvändiga i andra
rummet.
Hvad nu särskildt beträffar den punkt, som här är i fråga, vill
jag icke bestrida, att deri afsedda ändamål är gagneligt och nödvän¬
dig och i vetenskapligt hänseende fullt berättigad^ men egendomligt
förefaller det mig dock, att Stats-Utskottet tillstyrkt detta anslag, men
afslagit anslag till en lärareplats i svenska språket i Lund.
Det ser derigenom ut, som om de slaviska språken skulle
vara vigtigare för oss än det svenska. Jag hoppas att deri ej ligger
någon framtidstanke. Som jag är af motsatt mening, nemligen att
det svenska språkets undervisning bör gå främst, och som Stats-Utskottet
ansett att vi för närvarande ej kunna gifva anslag till lärare vid Lunds
universitet i detta, så anser jag att vi ännu mindre kunna hafva råd
att aflöna en lärare i slaviska språken, men det är med detta som
med mycket annat: det är icke godt för den, som ej är inne i dessa
ämnen, att bedöma dem. Då emellertid anslagen å denna hufvudtitel,
såsom jag redan fäst uppmärksamheten på, hafva stigit så ofantligt och
hafva benägenhet att stiga så fort och så högt, torde man blifva tvun¬
gen att tillse att söka få någon liten hejd i detta afseende och att
gifva uttryck åt den åsigten, att det nödvändigaste bör gå före det
nödvändiga, och ej bifalla annat än det allra nödvändigaste. Jag kan
således för min del icke vara med om att tillstyrka beviljandet af
detta anslag.
En af reservanterne, Herr G. A. Larsson, har nu här redan yrkat
afslag. Jag vet väl att, när blott få ledamöter i Stats-Utskottet re¬
serverat sig, det ej är mycken förhoppning att Herr C. A. Larsson
kan vinna framgång åt sin reservation, men jag har ej kunnat annat
än instämma med honom och har för öfrigt blott velat än en gång
säga, att när man ej har råd och lust att anställa en lärare i sven¬
ska språket i Lund, kan man godt undvara en lärare i slaviska språ¬
ken i Upsala.
Jag instämmer således med Herr C. A. Larsson och yrkar afslag.
Herrar Börjesson, Ola Månsson och Olof Andersson i Lyckorna
instämde med Herr Lyttkens.
Herr Hedin yttrade: Jag skall anhålla om bifall till Stats-Utskot-
tets förslag. Derest Andra Kammaren, genom att afslå denna fram¬
ställning, skulle vägra att lemna sitt bistånd åt dem, som sträfva mot
det föråldrade i vår undervisning, mot latinherraväldet och för vår
undervisnings utveckling i praktisk och modern rigtning, så beklagar
jag detta, icke för min skull, icke för ecklesiastikministerns skull, icke
för Upsala universitets skull, utan för Kammarens egen skull.
Lördagen den 26 April, f. m.
5
N:o 38.
Herr Rörnfeldt: Jag skall alldeles icke försöka gendrifva Herr Angående
Ly ttkens’ yttrande i hvad det afsåg åttonde hufvudtiteln i allmänhet, a2slj9 <£ör
emedan, om jag uppfattat föredragningssättet rigtigt, det nu egentli- ifrare ‘'vid*
gen är första punkten, som föredrages, och man kan således vara i Upsala uni-
tillfälle att yttra sig om de särskilda punkterna, utan att yttra sig i versitet för
allmänhet öfver hela åttonde hufvudtiteln. Jag begärde dock i alla meddelande
fall ordet i anledning af Herr Lyttkens’ anförande, då han förvånade
sig öfver att så många af Andra Kammarens statsutskottsledamöter s]ea språk.
tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af 2,500 kronor (Forts.)
för undervisning i slaviska språk. Hvad den saken beträffar, torde
dock Herr Lyttkens vara tillräckligt gammal att påminna sig, att det
ej är för längre sedan än vid sistlidne riksdag, som eu enskild mo¬
tionär framstälde anspråk på anslag för undervisning i slaviska språk.
Stats-Utskottet afstyrkte då denna framställning, på grund af att den
ej varit understäld Kongl. Maj:ts pröfning och att den ej utgått från
Kongl. Maj:t, men i öfrigt gillade Utskottet den åsigt motionären ut¬
talade. Det var således endast på den grund, att Kongl. Maj:t icke
pröfvat ärendet, som Andra Kammaren afslog den gjorda framställ¬
ningen, och således är det klart, att, då Kongl. Maj:t nu afgifvit pro¬
position i ämnet på de motiv, som af motionären i fjor uttalades, Ut¬
skottet från den synpunkten sedt icke kunnat afstyrka förslaget, för
så vidt man vill konseqvent vidhålla den ena riksdagen hvad man
uttalat vid en föregående. Vill man ej göra det, då medgifver jag
att Herr Lyttkens har rätt, men icke i motsatt fall. För min del
vill jag konseqvent hålla på, att hvad den ena Riksdagen uttalat äfven
skall vidhållas vid den andra, och ur den synpunkten sedt anhåller
jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
I detta anförande instämde Herrar J. E. Johansson, Gunnar
Eriksson och Borg.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr Tal¬
mannen framstält propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll Kammaren Utskottets hemställan.
Punkten 2. Angående
förhöjning af
Under denna punkt hade Utskottet, i enlighet med Kongl. Maj:ts aflöningen
proposition, hemstält, att Riksdagen måtte till höjande af aflöningen ^j}, hvardera
för hvardera af laboratorerne i experimentet fysiologi och medicinsk forntid*"
fysik samt i experimentel patologi och patologisk anatomi vid univer- Upsala
sitetet i Upsala till 4,500 kronor, hvaraf 1,500 kronor skulle utgöra universitet.
tjenstgöringspenningar, under vilkor att den tjenstgöringsskyldighet,
som hittills ålegat befattningarnes innehafvare, måtte kunna ökas på
sätt Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, så att den blefve
fullt motsvarig extra ordinarie professors, å ordinarie stat uppföra
1,500 kronor för hvardera befattningen, eller tillhopa 3,000 kronor.
Reservation emot denna Utskottets hemställan hade afgifvits af
N:o 38,
6
Lördagen den 26 April, f. ns.
Angående Herrar 0. JB.
förhöjning af sm ()ch q
aflonmgen
Olsson, Nils Petersson, Jan Andersson, J. E. Johans-
Larsson.
till hvardera
af två labora¬
torer vid
Upsala
universitet.
(Forts.)
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Nils Petersson: Bland de anslag, som af Kongl. Maj:t
äskats på åttonde hufvudtiteln, förekommer äfven det nu ifrågavarande.
Det är till beloppet icke synnerligen stort; men, då det afser en löne¬
förhöjning, har det synts mig och de Stats-Utskottets ledamöter, som
jemte mig reserverat sig mot denna punkt, icke vara rätta tidpunkten
att göra en sådan framställning. Alla näringar arbeta nu under trycket
af dåliga konjunkturer; och detta tryck synes snarare komma att
ökas än att minskas. Under sådana förhållanden synas tjenstemännen
böra kunna låta sig nöja med de löner, de hafva, hvarför man icke
heller bör bifalla det här begärda beloppet, ehuru det icke är synner¬
ligen stort. Det är helt och hållet af detta principiella skäl, jag
reserverat mig mot Utskottets förslag, å hvilket jag yrkar afslag och
sålunda äfven å den af Kongl. Maj:t rörande denna punkt framstälda
proposition.
Herr Kydin: Jag kan nog förstå tankegången hos den ärade
talaren, som näst före mig hade ordet, och hvilken bestämde honom
att yrka afslag å Kongl. Maj:ts förslag. Han ansåg nemligen helt
säkert, att det här vore fråga om en löneförhöjning. Jag vill dock
upplysa honom, att så icke är fallet. Dessa två platser, hvarom här
är fråga, äro extra ordinarie professors-platser med den aflöning, som
för dessa i allmänhet af Kongl. Maj:t föreslås och af Riksdagen förut
beviljats. Den ena af dessa har sin motsvarighet i e. o. professuren
i patologi vid Karolinska institutet och likaledes vid Lunds universitet.
Hvad den andra eller i fysiologi angår, så finnes visserligen ej någon
sådan i Lund, men der finnes en e. o. professors-plats i anatomi.
Hvarför någon sådan profession i fysiologi der icke finnes eller ifråga¬
satts, beror derpå, att detta studium icke derstädes ännu vunnit
erforderlig utveckling. Man har ju först nu ansett sig böra föreslå en
profession i detta ämne. Just till följd af det olika förhållande, som
eger rum i Upsala, är det behöfligt att få en fast engagerad lärare
till professorns biträde. Det är behöfligt både för lärjungarne och för
professorn, för de förre, på det att deras studiekurs må kunna förkor¬
tas genom en mera utsträckt undervisning af medicine studerande, för
den senare för att hafva biträde uti att gifva dem handledning i dessa
laborationsöfningar, och med de göromål, de ordinarie professorerne
i dessa ämnen vid Upsala universitet för närvarande hafva, kunna de
icke ensamme meddela denna handledning, utan måste i detta hän¬
seende hafva biträde. Det anslag, som först erhölls, var 3,000 kronor
till hvardera af tvenne laboratorsplatser; men det har visat sig, att
man icke kan få dessa platser besatta annat än tillfälligtvis. För
närvarande är den ena af dessa befattningar besatt med en ordinarie
lärare — en af de skickligaste män i sitt fack — men han har för¬
klarat sig icke kunna qvarstå, om han icke erhölle samma ställning
Lördagen den 26 April, f. m.
7
N:o 38.
vid universitetet som de med honom likstälde extra ordinarie pro- Angående
fessorerne. Hvad den andra laboratorsbefattningen angår, så kan förhöjning af
universitetet icke få densamma besatt, utan dertill fordras större Gardera
aflöning. Universitetet i Upsala har för närvarande att glädja sig af tvålabora-
åt, att derstädes finnas två framstående män, hvilka antagas komma torer vid
att söka dessa platser, om de blifva extra ordinarie professorer och Upsala
erhålla aflöning såsom sådane, men hvilka i annat fall helt säkert M>jjorts\ '
komma att lemna universitetet. Det vore ganska beklagligt, om detta
skulle inträffa, ty förlusten skulle i så fall icke drabba universitetet
eller lärarecorpsen utan, hvad vida värre är, den studerande ung¬
domen. Då man vet huru vigtig! det är för dem, som studera me¬
dicin, att dessa laborationer ledas af framstående och lämpliga perso¬
ner, så kan man förstå, huru olämpligt det skall vara om, såsom nu
är fallet, man till ledare måste taga medicine studiosi. Kursen
blir derigenom längre; de studerande uppehållas och fördröjas i sina
studier, med ett ord, detta förhållande kan på flera sätt inverka
skadligt på undervisningens gång. Man begär nu icke mer än att
innehafvarne af dessa laboratorsplatser skola få åtnjuta samma för¬
måner, som motsvarande lärare vid Karolinska institutet och uni¬
versitetet i Lund i det ena af dessa ämnen samt e. o. professorer i
allmänhet åtnjuta, och billigheten fördrar, att dessa laboratorsplatser
vid universitetet i Upsala upphöjas till e. o. professioner, och att deras
innehafvare hugnas med enahanda löneförmåner som öfriga extra or¬
dinarie prefessorer.
Vore det här fråga om den filosofiska fakulteten, då kunde
den förhoppningen, som uttalats om att få platsen besatt äfven med
den nuvarande aflöningen, möjligen förverkligas, men jag vill fästa
herrarnes uppmärksamhet på, att alla framstående medicine studerande
efter fullbordad kurs med lätthet kunna skaffa sig större inkomster
än 4,500 kronor. Om den begärda förhöjningen nu icke beviljas,
utan deras nuvarande innehafvare drifvas ut i det praktiska lifvet, så
icke nog med att man sålunda beröfvar universitetet tvenne personer,
som hysa ett verkligt vetenskapligt intresse och vilja egna sig åt veten¬
skaplig verksamhet i denna rigtning, utan man hindrar också allt fram¬
gent andra att egna sig åt dessa ämnen, då de se sin verksamhet så litet
erkänd, att man nekar dem samma plats som andra universitetslärare.
Men, kunna herrarne fråga, hvarföre hafva icke dessa platser
från början gjorts till e. o. professioner? Jo, dessa platser inrättades
på en tid, då de gamla adjunktsbefattningarne ännu funnos och voro
likstälda med dessa; deras innehafvare erhöllo också enahanda aflö¬
ning som adjunkterne, eller 3,000 kronor hvardera. Detta är skälet,
hvarför man måst begära, att lönen för dessa laboratorer måtte höjas
till 4,500 kronor.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Jan Andersson i Jönvik: Jag deremot skall bedja att
få yrka afslag å denna punkt. Jag gör det af samma skäl som Herr
Lyttkens, emedan jag i alla punkter af detta betänkande endast ser
frågor om tillsättande af nya platser. Man ser huru anslagen under
K:o 38.
Angående
förhöjning af
aflöningen
till hvardera
af två labora¬
torer vid
Upsala
universitet.
(Forts.)
8
Lördagen den 26 April, f.
aenna hufvudtitel årligen tillväxa, och, om det fortsattes på samma
sätt som hittills, kanske snart gå öfver anslagen till fjerde hufvud-
titeln. Hvar skall slutligen gränsen blifva? Vore det nog med hvad
som i denna punkt föreslås, kunde så vara, men beviljar man ett an¬
slag på ett håll, kommer man snart med enahanda anspråk äfven från
ett annat. Får* nu Upsala universitet anslag till dessa platser, kom¬
men man helt säkert inom kort med liknande anspråk äfven för uni¬
versitetet i Lund. På så sätt går det undan för undan; och då kan
icke budgeten annat än tillväxa på ett häpnadsväckande sätt. För
min del tycker jag att med en sådan massa lärare, som finnes vid
universitetet i Upsala, hade man bort kunna rangera saken, utan att
komma med begäran om detta anslag.
Herr Key: Till hvad den siste ärade talaren yttrat vill jag blott
lagga ett par ord. Herrarne veta, huru det förhåller sig med allt,
som ar i verksamhet, rörelse och utveckling här i lifvet. Jag för¬
modar, att . I, det praktiska lifvets män, vid edra gårdar eller indu¬
striella anläggningar ofta funnit, att tid efter annan än det ena än
det. andra behöfver hjelpas, det ena eller det andra göras om eller
tilläggas; och så är det äfven med åttonde hufvudtiteln. Nya anspråk
och nya behof uppstå alltjemt och måste afhjelpas; detta ligger i
sakens natur, och stillastående är död. Vi böra derföre städse vara
beredda på en fortgående utveckling och framträdandet af nya kraf.
Skulle detta utvecklingsarbete en gång afstanna, så kunde vi resa
grafstenen öfver vårt nationella lif. Hvad vi böra noga tillse är likväl,
att de penningar, hvilka vi anslå till denna utveckling, blifva väl an¬
vända, och att hvad vi dermed åstadkomma väl motsvarar de belopp,
\i deipå offra. Men är detta förhållandet, synes det mig vara eu
beklaglig misshushållning, om vi icke släppa till hvad som oundgäng¬
ligen behöfves för att åstadkomma ett godt resultat.
Hvad särskilt den nu föreliggande frågan beträffar, är jag, såsom
jag redan nämnt, till stor del förekommen af Herr Professor Rydin.
Men jag kan dock icke tro annat, än att Kammaren skulle vilja höra
några ord från en sakkunnig, hvilket jag väl får anse mig i denna
fråga vara, då jag noga känner detaljerna af de göromål, som åligga
nu ifrågavarande tvenne lärare. Jag skall dock icke trötta eder med
detaljer. Jag ber först att ännu en gång f'å framhålla vigten af de
skäl Professor Rydin anfört mot Herr Nils Peterssons yttrande, eller
att här icke är fråga. om någon löneförhöjning, utan endast att sätta
lönerna så,. att det blifver .möjligt att tillsätta platser, som staten sjelf
ansett nödiga för läkarebildningen. Dessa platser kunna för närva¬
rande icke tillsättas; och bör det väl icke förefalla herrarne besynnerligt
att så är, då för deras erhållande fordras för det första att hafva af-
slutat de medicinska studierna och ådagalagt en förmåga, som står
öfver medelmåttan, en förmåga sådan som man fordrar af dem som
i vår kulturkamp stå i första linien, ty ur den linien böra vi söka
rekrytera dem, som gå in i ledet för att forska i vetenskapens tjenst
och meddela undervisning åt de nya generationerna. De böra vara
första rangens karlar och hafva ådagalagt, utom förmåga, ett varmt
Lördagen den 26 April, f. m.
9
N:o 38,
och lefvande intresse för vetenskapen, så att man af dem kan vänta, Angående
att de använda sin förmåga i dess tjenst. Förmågan kan vara stor; förhöjning af
men intresset att förtjena penningar och att komma ut i det praktiska till hvardera
lifvet kan göra, att förmågan lockas dit, och huru ställer sig saken af tvåldbora-
då? Dessa lärare måste stå öfver den vanliga nivån; de skola icke torer vid
endast kunna nöjaktigt sköta sin plats, utan de skola tillika ut- Upsala
göra en reserv att lita på, färdig att rycka in, när de ordinarie '
professorerne gå bort. På desse mäns förmåga hvilar vetenskapens
framtid kanske under de närmaste 30 å 40 åren. Hvad hafva vi nu
att bjuda dem på? Jo 3,000 kronor om året. Vi skola dervid lägga
märke till, att dessa platser verkligen äro platser för lifstiden. Men
hvarje läkare, som går ut i det praktiska lifvet, kan påräkna att ge¬
nast erhålla en motsvarande summa i inkomst. För den, som har de
nämnda egenskaperna, bör således detta belopp, 3,000 kronor, åt¬
minstone icke vara synnerligen lockande. Gifver han sig ut i det
praktiska lifvet för att der slå sig fram, ställa sig förhållandena
för honom vida bättre. Man kan nu häremot invända: detta är en¬
dast ett teoretiskt resonnement, denna invändning är utan betydelse.
Det har visat sig i Upsala vara faktiskt omöjligt att med nuvarande
löneförmåner få dessa platser tillsatta. Den ena af dem har varit
tillsatt tre terminer, men sedan dess hafva de icke kunnat tillsättas,
utan skötts på förordnande af medicine kandidater. Genom en lyck¬
lig tillfällighet finnas för närvarande tvenne fullt kompetenta personer
att sätta på dessa platser, men desse personer, komma som jag tror
mig säkert veta, icke att söka platserna, utan att de erhålla bättre eko¬
nomiska vilkor. Jag hoppas att Kammarens ledamöter tro mig, då
jag säger, att dessa löner på 3,000 kronor verkligen icke kunna vara
lockande för unge skicklige läkare. Men det må tillåtas mig att an¬
föra ännu ett exempel från Karolinska institutet. Vid detsamma finnes
en extra ordinarie professors-plats i anatomi med 4,500 kronors lön,
till hvilken allt sedan 1874 icke anmält sig någon sökande, ehuru man
gjort allt hvad man kunnat för att få någon att taga mot platsen;
ingen har velat hafva den. Jag tror således, att det nu föreliggande
förslaget förtjenar Kammarens fulla behjertande, och jag ber derföre
att få på de skäl, jag anfört, tillstyrka bifall till detsamma.
Herr J. Jonasson i Gullaboås: Jag skall deremot anhålla om
afslag på Utskottets förslag.
Erfarenheten har visat att, då det är fråga om att tillsätta tjen-
ster, är det icke blott en eller två, utan 10, 15 eller 20 sökande till
eu plats. Det är således icke alltid för behofvet i embetsverken, som
det föreslås att tjenstemännen skola tillsättas, utan mera att tjenste-
män, som äro obefordrade, skola få platser, ty det finnes i vissa verk,
om man kommer in, att det är så mycket tjensteman, att de knap¬
past hafva rum för hvarandra, och derföre tror jag att det äfven skulle
blifva fallet i afseende å dessa tjenster; om man vill besätta dem, skall
det finnas tillräckligt med sökande. Anslaget är således onödigt, på
denna grund yrkar jag afslag på Utskottets förslag.
N:o 38.
10
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående Herr Statsrådet Hammarskjöld: Om den siste ärade talarens
aflöninqen uPPS'ft eller rättare sagdt hans förmodan vore rigtig, hade icke den
till hvardera nuvarande chefen för Ecklesiastikdepartementet tillstyrkt Konungen
aftvå labora- att framlägga det nu föredragna förslaget; ty hade det varit så, att,
torer vid när de nu ifrågavarande laboratorstjensterna anslagits lediga, eu mängd
universitet. sök.ande ,.anmält sig, då hade förslaget, såsom den siste talaren sade,
(Forts.) ' vaidt onödigt. Men i handlingar^ finnes upplyst, att den ena af
dessa platser icke kunnat besättas med innehafvare mer än tre ter¬
miner; under all den återstående tid, som denna plats funnits, har ingen
sökande till densamma anmält sig, oaktadt den många gånger ansla¬
gits ledig. Till den andra laboratorsplatsen, som länge stått ledig,
finnes för närvarande en ordinarie innehafvare, men detta endast der¬
för att till honom lemnats lönefyllnad från annat håll, ty för den nu¬
varande lönen, 3,000 kronor, vill han icke qvarstanna. Het torde af
Kammaren lätt nog kunna inses, hvar man skall finna orsaken till
detta förhållande. Såsom Kammaren känner, har en provinsialläkare
för närvarande _ 2,000 eller 2,500 kronor i lön och under vissa för¬
hållanden ytterligare lönetillägg. Dessutom förtjenar provinsialläkaren
på enskild praktik. Vissa af Kammarens ledamöter tro ju att denna
förtjenst är ofantligt stor. Detta tror jag visserligen icke; men jag
hyser den åsigt, att en provinsialläkare förtjenar icke så litet utöfver
lönen. Under sådana förhållanden blir hvarje provinsialläkarebefatt-
ning mycket fördelaktigare än de lärareplatser, som nu äro i fråga.
Det är derföre klart, att en talangfull ung man, som kan hoppas få
en mer än vanligt stor praktik, icke söker eu sådan plats, der han,
skuldsatt som han vanligen är, icke har förhoppning om att kunna
göra rätt för sig.
Är det sålunda Kammarens mening, att den undervisning, som
här är i fråga, skall ordentligt kunna meddelas vid universitetet, så
är det också nödigt att bifalla det förslag, som nu föreligger.
Herr Ola Andersson: Ehuru jag af misstag icke blifvit an¬
tecknad såsom reservant vid denna punkt, vill jag dock — man må
anse det som ett fel eller en förtjenst — säga, att jag inom Utskot¬
tet afstyrkt föreliggande förslag.
Det synes mig som om man hade rätt begära, att de begge uni¬
versiteten i allmänhet skola vara likstälda, och i öfverensstämmelse
härmed vore det val, om någon plan uppgjordes, så att det icke blefve
ett slags kappspringning mellan universiteten, så att det ena komme
ett stycke före i ett afseende, och det andra i ett annat, utan att man
kunde få se hvad som för den närmaste framtiden behöfdes för dem
båda. I nästföljande punkt är det fråga om upprättande af en ny
professur vid Lunds universitet, och i statsrådsprotokollet heter det,
att de medicinska läroanstalterna i Upsala och Stockholm icke blott
sedan flera år tillbaka egt ordinarie professorsembeten för fysiologi,
utan äfven på senare tider fått anslag beviljade till inrättande af deri
behöfliga laboratorsbefattningar, och att deremot Lunds universitet i
denna rigtning eger intet. Det förefaller mig, som om den studerande
ungdomen kunde ega rätt att begära att, vare sig den studerar vid det
Lördagen den 26 April, f. in.
11
N:o 38.
ena eller andra läroverket, tillgodonjuta samma rättigheter samt under¬
visning af ungefär lika utrustade lärarekrafter. Så länge detta icke
är fallet, synes mig att man först borde söka få Lunds universitet
jemnstäldt med Upsala universitet och sedan se till, huru vida man
kunde gå något derutöfver. Det är af denna anledning, som jag af-
styrkt bifall till denna punkt, hvaremot jag tillstyrkt den följande.
Jag anhåller således för närvarande om afslag på Stats-Utskottets
förslag.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Med anledning af den siste
talarens yttrande, ber jag få upplysa, att vid Lunds universitet finnes
ingen tjenst, motsvarande nu ifrågavarande laboratorsbefattningar. Det
har derföre icke kunnat föreslås att förhöja lönerna för några sådana
platser derstädes, då det naturligtvis icke kan komma i fråga att för¬
höja lönerna för platser, som ej finnas till. Den siste talarens mening
var må hända att, då sådana platser icke finnas vid Lunds universitet,
borde man föreslå inrättande deraf. Men anledning dertill tror jag
icke för närvarande förefinnes, derföre att, så vidt jag känner, sådana
platser der icke behöfvas. De laboratorer, om hvilka nu är fråga,
äro icke de enda lärare i sina ämnen vid Upsala universitet. Vid
Lunds universitet finnes deremot i det ena ämnet ordinarie professor,
men ingen särskild lärarebefattning i det ämne, i hvilket man i Up¬
sala har både professor och laborator. Denna senare lucka vid Lunds
universitet har regeringen nu föreslagit att afhjelpa, såsom synes af
nästa punkt i detta betänkande. Hvarföre man behöfver fördubbling
af lärarekrafter i dessa ämnen vid Upsala men icke vid Lunds uni¬
versitet, är att lärjungeantalet är större på ena stället än på det
andra, och att undervisningen är af den art, att ett större antal lär¬
jungar kräfver ökade lärarekrafter. Det kan icke vara skäl inrätta
iaboratorplatser, der de icke äro behöfliga; men den lucka, som verk¬
ligen finnes vid Lunds universitet, har jag velat försöka att fylla.
Herr Rydin: I anledning af den näst siste talarens yttrande om
den kapplöpning, som skulle försiggå emellan de båda universiteten,
vill jag fästa uppmärksamheten på det förhållande, att Riksdagens
sträfvan alltid varit att tillse, att lärarekrafterna vid de olika univer¬
siteten blifva beroende på de tillgångar på lärarekrafter, som vid det
ena eller andra universitetet finnas. Detta har haft till följd att, när
lärarekrafter funnits i ett ämne, man sökt tillgodose detta ämne genom
inrättande af en lärareplats vid samma universitet, och när lärare¬
krafter icke funnits, har man väntat till dess sådana blifvit att tillgå.
På sådan grund hafva städse anslag till nya lärarebefattningar vid
universiteten kommit till stånd. Det har sålunda vissa tider inträffat,
att Lunds universitet egt lärare i ämnen, för hvilka målsmän saknats
vid universitetet i Upsala. Så till exempel saknades länge vid Upsala
universitet särskild lärareplats i zoologi, under det i detta ämne så
väl en professur som adjunktur funnos i Lund; och likaså fans vid
Lunds universitet länge en ordinarie adjunkt i fysik, innan en sådan
plats inrättades i Upsala. Den vetenskap sålunda, som Riksdagen fun-
Ang&ende
förhöjning af
aflöningen
till hvardera
af två labora¬
torer vid
Upsala
universitet.
(Forts.)
M:o 38.
12
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående nit vid det ena eller andra universitetet idkas, dess utveckling söker
^aftöni^en^ Riksdagen genom anställande af nya lärarekrafter tillgodose vid det
till Chvardera universitet, der vetenskapen företrädesvis bedrifves, utan att jag någon-
af två labora- sin bort talas om att den ringaste jalousi förefunnits emellan universi-
torer vid teten rörande sådana anslag, eller att Regeringen beskylts för att gynna
Upsala det ena universitetet på det andras bekostnad. De båda universiteten
M”Fortl) bäfva utvecklat sig vid sidan af hvarandra. I afseende å vissa lärare¬
platser har universitetet i Lund utmärkt sig framför Upsala, och med
afseende å andra åter har Upsala universitet haft företräde. Den ädla
täflan, som sålunda städse förefunnits emellan de båda universiteten,
bör till bådas fromma fortfara och jag är viss derom, att denna Kam¬
mare, som alltid visat sig så liberal i afseende på den högre under¬
visningen till följd deraf att den funnit, att ju bättre denna tillgodo¬
ses, ju bättre lärarekrafter finnas att tillgå för våra elementarläroverk
och utbildning af folkskolelärare, icke heller nu skall visa sig annor¬
lunda.
Enligt hvad upplyst är, har man, oaktadt ifrågavarande lärare¬
befattningar varit upprepade gånger till ansökning kungjorda, icke
kunnat få dem definitivt besatta, och det är naturligtvis derföre man
önskar få dem förvandlade till extra ordinarie professurer. Det har
anmärkts rörande förhållandet emellan Upsala och Lund, att på det
senare stället undervisningsskyldigheten i fysiologi och anatomi ålåg
en och samma lärare, men detta var beroende endast derpå, att denne
lärare, som var målsman för båda dessa vetenskaper, motsatte sig alla
förslag till professionens delning, emedan han ansåg sig ega krafter
och förmåga nog att sköta undervisningen i båda ämnena. Denne man
var äfven eu förtjenstfull lärare, men då efter hans afgång hans plats
skulle öfvergå till yngre krafter, så blef den första omsorgen den att
utverka inrättande af en särskild professur i fysiologi, till följd hvaraf
en dylik profession nu äfven af Kongl. Maj:t föreslagits. Orsaken
dertill var icke den, att det ena universitetet sökte att blifva särskilt
tillgodosedt framför det andra. Några sådana bevekelsegrunder hafva
icke förefunnits; och jag tror det sålunda vara origtigt att ur sådana
förhållanden hemta argument för sin mening. Så snart en ny lärare¬
plats i nu ifrågavarande ämnen behöfves vid Lunds universitet, anser
jag det otvifvelaktigt, att anslag derföre beviljas; men jag vill dock
fästa uppmärksamhet derpå, att de medicine studerandenas antal är
vida större i Upsala än i Lund och utgör för närvarande 213. Så
vidt möjligt bör väl Riksdagen söka se deras undervisning till godo,
så att den dertill vinner dugliga lärarekrafter, och studietiden icke af
brist på sådana onödigtvis förlänges.
Herr Herslow: Eu af de föregående talarne har beklagat, att
de båda universiteten ordentligt kapplöpte med hvarandra i sträfvan-
det att skaffa lärarekrafter åt de skilda vetenskaperna. För min del
skulle jag mycket mera beklaga, om de båda universiteten stälde sig
såsom afundsman mot hvarannan och försökte hindra hvarandras sträf-
van till den svenska vetenskapens utveckling. Jag hoppas att något
sådant icke skall ske. I likhet med den näst föregående talaren an-
Lördagen den 26 April, f. m.
13
N:o 38.
ser äfven jag en medicinsk fakultet utan professur i fysiologi vara i
vår tid något alldeles orimligt och rent af monstruöst; men just der¬
för att jag anser denna vetenskap så vigtig och derför med visshet
hoppas att en profession i detta ämne oförtöfvadt skall blifva inrättad
i Lund, är jag också angelägen, att det universitet, som har dubbelt
så många lärjungar som Lund, äfven skall få den tillökning i sina
lärarekrafter, hvaraf det är i behof. Af samma skäl som jag önskar
framgång åt punkten n:o 3, anhåller jag således också om bifall till
punkten n:o 2.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framstälde
propositioner dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på af¬
steg å densamma; och förklarade Herr Talmannen sig anse den förra
propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Då votering
likväl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 2:dra punkten
af Utlåtandet N:o 14 röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit Stats-Utskottets förevarande
hemställan.
Voteringen utföll med 83 ja mot 103 nej; och hade Kammaren
alltså afslagit Utskottets under denna punkt gjorda hemställan.
Punkten 3
Bifölls.
Punkten 4.
Sedan Herr C. H. Lundström i en inom Andra Kammaren väckt
motion föreslagit, att Riksdagen ville bevilja ett anslag af 6,000 kro¬
nor årligen till fem rörliga docentstipendier å 1,200 kronor vid Up-
sala universitet, att utgå under samma vilkor, som redan förut anvi¬
sade rörliga docentstipendier, hade Utskottet i denna punkt hemstält,
att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter uppläsande af denna Utskottets hemställan anförde
Herr Friherre Nordenskiöld: Ehuru jag icke har någon för¬
hoppning om, att Kammaren skall bifalla denna motion, som blifvit
Angående
förhöjning af
aflöningen
till hvardera
aftvå labora¬
torer vid
Upsala
universitet.
(Forts.)
Angående
anslag till
fem nya
docent-
stipendier
vid Upsala
universitet.
N:o 38.
14
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
anslag till
fem nya
docent-
tipendier
vid Upsala
universitet.
(Forts.)
väckt af en enskild medlem i denna Kammare, så vill jag dock icke
låta den falla, utan att hafva yttrat några ord till dess försvar. Här
är fråga om anslag till de yngste lärarne vid universitetet i Upsala,
för att göra desse lärares ställning något drägligare, än den för när¬
varande är, ty såsom vi veta, äro docenterne icke aflönade, utan för
dem finnas inga andra inkomster att påräkna än olika slag af stipen¬
dier samt hvad de kunna bereda sig genom enskild undervisning.
Huru svårt det är att på detta sätt slå sig ut, vet hvar och en som
personligen känner till förhållandena vid universiteten. Hvar och en,
som något följt med den senaste rigtningen i universitetslifvet vet äf¬
ven, huru nödvändig docentinstitutionen är för universitetet, och icke
blott för universitetet sjelft utan för hela skolväsendet i vårt land.
Lägger man härtill, att en docent, innan han blifvit docent, fått egna
en mycket lång tid åt sina studier, innan han hunnit aflägga alla de
examina, som fordras för kompetens till en dylik anställning, samt
derunder oftast måst skuldsätta sig, så borde en dylik person, efter
att hafva uppnått en så bemärkt ställning, att han af sina akademi¬
ska lärare anförtros att sjelf blifva lärare vid universitetet, kunna på¬
räkna en något större inkomst, än som för närvarande är fallet. Ett
sådant mål tror jag på ett synnerligen lätt och billigt sätt skulle
kunna uppnås genom att, såsom här är föreslaget, inrätta ett större
antal rörliga docentstipendier.
Vid början af denna riksdag talade en yngre akademisk lärare
vid mig om denna sak samt framhöll det behjertansvärda i docenter-
nes ställning. Han frågade mig äfven, om jag ville i Kammaren lägga
några ord för den motion, som i detta afseende vore väckt, hvilket
jag äfven lofvade mot det att jag erhölle några faktiska data samt
en statistik öfver hvad docentinstitutionen visat sig duga till. Detta
har jag äfven erhållit. Jag har nemligen af honom fått en uppgift
på de docenter, som varit anstälde vid Upsala universitet från och
med vårterminen 1855 till och med 1879 samt desse docenters nu¬
varande lefnadsyrken. Det är en ytterst märklig, och jag må säga,
för mig ganska oväntad statistik, som denna uppgift innehåller. Det
visar sig nemligen deraf, att det knappt torde finnas någon annan
corps af män, som efter slutade studier gå ut i verlden, som hedrat
sig på ett så utmärkt sätt, som Upsala docentcorps. Yi hafva någon
gång i denna Kammare, och detta till och med från ett håll, hvari¬
från man icke väntat det, hört talas om lärdomsproletariatet samt huru
lärdom gör folk odugligt, men mot ett dylikt påstående protesterar
jag på det bestämdaste: lärdom och kunskap göra folk till dugande
män, hvilket också denna uppgift tydligt visar. Då den är allt för
lång att läsas upp i sin helhet, vill jag efter hvarandra utan något
öfverhoppande uppräkna de å första sidan upptagna yrken, åt hvilka
desse docenter från 1855 slutligen egnat sig, nemligen: kontraktsprost,
professor, professor, professor, förvaltare af Tumba, professor, kam¬
marråd, professor, professor, riksarkivarie, professor, docent, lektor,
professor, professor, lektor, rektor, professor, professor, akademiadjunkt,
rektor, undervisare i svampkännedom, professor, lektor, professor, full¬
mäktig i Riksbanken, professor, professor, professor, akademiadjunkt,
15
Lördagen den 26 April, f. m.
N:0 38.
professor, professor, m. m., ro. m. Går man igenom de 15 åren från Angående
1855 till 1870 samt uppgör en statistik öfver docenternes slutliga anslag till
lefnadsöden, så lernnar denna det resultat, att det af ungefär 150 do- f*,m nya
eenter som funnits under denna tid, för endast tvenne icke gått så stipendier
val i lifvet, dock har den ene af dem fortfarande en aktningsvärd vid Upsala
verksamhet, ehuru denna verksamhet i ekonomiskt afseende icke torde universitet.
gifva honom någon trygghet, och den andre har lemnat universitetet (h orts.)
för att egna sig åt något redaktörskap, förmodligen vid någon tidning,
ehuru jag icke kunnat få närmare reda derpå eller på hans ställning.
Sju af de uppgifne docenterne äro döde efter att redan i unga år
hafva varit uppburne af sin samtid till följd af hvad de uträttat på
vetenskapens område. Äf de öfrige blefvo 52 professorer, 4 akademi¬
adjunkter, 22 lektorer, 10 prostar eller domprostar, 4 chefer för prak¬
tiska yrken, 9 innehafvare af andra maktpåliggande platser inom ad¬
ministrationen eller hos enskilde, 12 rektorer, 3 statsråd, 2 läkare, 3
fortfarande docenter samt 1 folkskoleinspektör. Man ser således, att
docentinstitutionen på ett synnerligen aktningsfullt sätt uppfylt sin
uppgift dels att sjelf utgöra en akademisk lärarecorps och dels äfven
att vara den corps, ur hvilken de äldre lärarnes, professorernes, led re-
kiyteras, men skulle man kunna upprätta en statistik öfver deras eko¬
nomiska ställning, som utgått från denna utmärkta lärarecorps, så skulle
denna statistik blifva ganska bedröflig. De flestes lott har det blifvit
att under hela sin lefnad kämpa med ett ekonomiskt obestånd, som
de åsamkat sig under skötande af ett lönlöst lärarekall.
Och frågar man om namnen på de personer, hvarom här är
fråga, för att se till från hvilka samhällsklasser de utgått, så inne¬
håller min lista i ordningsföljd följande: Landberg, Myrberg, Hult-
krantz, Cornelius, Samzelius, Malmström, Stenberg, Holmgren, Wahren-
berg, Säve, Walmstedt, Malmström, Uppström o. s. v.
iSamnen visa, att vi här hafva att gorå med män, som gått ut
från folkets leder, sällan med aristokratiens, plutokratiens eller den
högre byråkratiens barn.
Under sådana förhållanden tror jag att den fråga, som nu varit
före, skulle vara förtjent af mer uppmärksamhet och jag hoppas att
den dag skall komma, då den skall tagas upp af chefen för Ecklesiastik¬
departementet.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.
Bifölls.
Punkten 6.
Utskottet hemstälde under denna punkt, att Biksdagen icke måtte
bifalla Kongl. Maj:ts framställning, att för inrättande vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet af en laboratorsbefattning vid institutets
Angående
anslag till
aflöning
åt en
laborator vid
Karolinska
institutets
patologiskt-
anatomiska
afdelning.
N:o 38.
16
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
anslag till
aflöning
åt en
laborator vid
Karolinska
institutets
patologiskt-
anatomiska
afdelning.
(Forts.)
patologiskt-anatomiska afdelning med en på högst fyra år i sänder an-
stäld innehafvare måtte beviljas ett årligt anslag af 3,000 kronor.
Efter det punkten föredragits, anförde
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Det må tillåtas mig att med
några få korta ord framställa de motiv, som föranledt regeringen att
framkomma med det af Utskottet nu afstyrkta förslaget.
Det är utan all fråga, att undervisningen vid Karolinska institutet
kan fortgå på samma sätt som hittills skett, äfven om detta anslag
icke kommer att beviljas, men genom ett bifall till detta anslag skulle
man vinna två mål, som båda synas mig vara mycket behjertans-
värda.
Det är allmänt kändt, att läkarekursen är mycket lång, och den
är så lång till icke ringa del till följd deraf, att man af den stude¬
rande ungdomen fordrar tjenstgöring på sjukhus, på det att den der
under erfarne lärares ledning måtte förvärfva den blick och förmåga
att sköta de sjuke, utan hvilka den unge läkarens verksamhet bland
allmänheten kunde blifva skadlig. Men denna undervisning, som så¬
ledes är af en ytterst vigtig betydelse, kan för närvarande icke fortgå
annat än under terminerna och icke hela året igenom. Det skulle
dock kunna låta sig göra att låta denna praktiska undervisning fortgå
hela året igenom, om man finge den plats, hvarom nu är fråga, och
derigenom skulle tiden, under hvilken medicine studerande måste
studera, innan de blifva qvitt den praktiska kursen, blifva i icke ovä¬
sentlig mån förkortad. Detta är det ena behjertansvärda målet, som
framställningen afser. Det andra är det, att till följd af den stora
tillströmningen af medicine studerande blir den praktiska öfning, som
hvar och en enskild får, icke så stor, som önskvärdt vore, men genom
undervisningens utsträckning året om skulle de medicine studerande
kunna fördelas äfven på de öfriga månaderna af året, så att ett mindre
antal tjenstgjorde på en gång, hvarigenom den fördel skulle vinnas,
att hvar och en enskilds praktiska öfning blefve större än för närva¬
rande. Dessa två fördelar kunna köpas genom ett anslag af 3,000
kronor. Det har synts mig, att den pekuniära uppoffring, som sålunda
är i fråga, är ringa i jemförelse med de två större fördelar, som skulle
genom uppoffringen vinnas.
Det tillkommer nu ^Riksdagen att bedöma, om denna min uppfatt¬
ning är rigtig.
Herr Key: Herr Talman! Mine herrar! Jag kan icke hafva så
mycket att tillägga till det utmärkta anförande, som vi från Herr
Ecklesiastikministern hafva hört, men några ord ber jag dock att få
tillägga. Jag tror att man knappast skall hafva motstycke till att så
vigtiga mål kunnat ernås med en så ringa uppoffring, som här är fallet.
Den medicinska kursen är hos oss, som vi alla veta, mycket
lång. Den uppgår till omkring 12i år i medeltal eller, om man från-
räknar dem, som af någon anledning mer än tillbörligt försenats i sina
studier, 10|- år. Att söka förkorta denna tid är en vigtig sak, som
Lördagen den 26 April, f. m.
17
N:o 38.
i synnerhet de, som hafva sig uppdraget att leda undervisningen måste
taga i allvarsamt öfvervägande. Det är också hvad vi hafva gjort i
det läroverk, jag tillhör. Vi hafva sålunda sökt tillse, huru vida ej nå¬
gon lättnad för studierna kunde vinnas genom borttagande eller lin¬
drande af ett och annat, som för läkarens bildning vore öfverflödigt
eller af underordnad vigt, men som mer tynger på kursen. Vi hafva
ingått med förslag i detta afseende, men det har ännu icke blifvit
slutbehandladt. Hvad som särskildt i hög grad vållar uppehåll i stu¬
dierna är sjelfva sattet, hvarpå tjenstgöringen är anordnad. Alla me¬
dicine studerande i Sverige måste nemligen idka sina praktiska stu¬
dier hufvudsakligen i Stockholm; det är bland annat obligatoriskt för
dem att under 8 månader tjenstgöra vid serafimerlazarettets kliniker.
Men denna tjenstgöring kan oftast icke fortgå utan afbrott, i följd af
de fyra månader ferier, som under sommaren ega rum. Häraf följer,
att den som vid slutet af vårterminen undangjort sina förberedande
studier vid universitetet, går förlustig af tiden ända till påföljande
-Oktober. Blefve det nu anordnadt så, att den nämnda tjenstgöringen
utan afbrott året om kunde fortgå, skulle detta medföra minst 4, under
vissa förhållanden ända till 5 månaders förkortning af studietiden.
Härför fordras emellertid en sådan förstärkning af lärarekrafterna,
som af Kongl. Maj:t föreslagits, nemligen af lärarekrafterna vid Karo¬
linska institutets patologiskt-anatomiska afdelning. Lärarne i nämnde
ämne äro de ende, som undervisa både de studerande, hvilka skola
aflägga medicine kandidat- och de som skola aflägga medicine licentiat¬
examen. Alltså lärjungar på två fullkomligt skiljda stadier. Extra
ordinarie professorn undervisar de blifvande medicine kandidaterne
under det att ordinarie professorn på sin lott har dem, som förbereda
sig till medicine licentiatexamen. De sistnämndes undervisning står i
samband med tjenstgöringen å serafimerlazarettets kliniker. Och då
den ordinarie professorn är fullt upptagen af sin tjenst under hela
läsåret, kan man rimligtvis icke ålägga honom tjenstgöringsskyldighet
äfven under ferierna. Det är således för att den patologiskt-anato¬
miska undervisningen måtte kunna meddelas äfven under ferierna,
som det ifrågavarande anslaget blifvit begiirdt.
Ku kunde visserligen invändas, och detta med stöd af hvad här
nyss debatterats rörande laboratorernas löner i Upsala, att en aflöning
af 3,000 kronor åt en laborator vore allt för obetydlig för att någon
skulle vilja binda sig dervid och att antagligen derför den nu gjorda
framställningen komme att snart nog efterföljas af en ny sådan om
anslagets förhöjning. Men om herrarne se, huru man föreslagit att
anordna med befattningen i fråga, skolen I finna, att tillkomsten af
ett dylikt behof är förebygdt derigenom, att platsen icke är afsedd
att innehafvas på lifstid, utan skulle vara en rörlig lärarebefattning,
som icke finge tillsättas för längre tid än fyra år i sänder; detta på
det att en och samma person under tiden uteslutande måtte kunna
egna sig åt densamma för att sedermera gå till andra värf i lifvet,
för hvilka hans studier på platsen varit grundläggande och skulle
verka fruktbringande. Det är således här fråga om en plantskola på
alla områden inom den medicinska vetenskapen och särskildt för de
Andra Kammarens Prat. 1884. N:o 38. 2
Angående
anslag till
aflöning
åt en
laborator vid
Karolinska
institutets
patologiskt-
anatomiska
afdelning.
(Forts.)
N:o 38.
18
Lördagen den 26 April, f. ra.
Angående
anslag till
aflöning
åt en
laborator vid
Karolinska
institutets
patologiskt-
anatomiska
afdelning.
(Forts.)
akademiska lärarne vid de medicinska fakulteterna, för kvilka kunskap
i patologisk anatomi är synnerligen nödvändig. Under alla förhållan¬
den kommer således den ifrågavarande tjenstebefattningen att blifva
eu rörlig plats. Man behöfver derföre icke befara att den skall växa
ut till något annat än hvad nu är ifrågasatt. Äfven ur undervisnin¬
gens synpunkt kan man hemta skäl för den ifrågastälda anordningen.
Man har sökt förekomma att göra platsen till en tjenst för lifstiden.
Äfven om lönen för befattningen skulle vara 4,500 kronor om året,
skulle denna aflöning vara allt för ringa för att förmå en person med
vanliga qvalifikationer att för lifstiden egna sig fullt åt platsens skö¬
tande, och man skulle löpa fara att tjensten skulle efter hand med
åren blifva eu bisak för innehafvaren.
Jag hoppas att alla här i Kammaren måste medgifva att vi lärare
vid Karolinska institutet sökt uppfylla vår pligt, då vi låtit oss ange¬
läget vara att de, hvilkas undervisning åt oss anförtrotts, icke onö¬
digtvis må förspilla eu tid af minst 4 månader af deras i allt fäll
ytterst långa och dyrbara studiekurs, hvilken i allmänhet först afslu-
tas vid en tidpunkt, då de för länge sedan borde vara ute i det prak¬
tiska lifvet. Jag hoppas äfven att Kammaren inedgifver att, då vi
föreslagit inrättandet af denna plats, vi tagit hänsyn till statens in¬
tressen på ett sådant sätt, att jag vågar påstå, att jag ännu icke varit
med om en debatt rörande något förslag, hvarigenom man med jem¬
förelsevis så små medel, som nu i frågasättas, skulle kunna uträtta
så mycket. Skulle Kammaren erkänna detta, men icke finna för godt
att för inbesparing af 4 månader i studiekursen för alla medicine
studerande i Sverige göra en uppoffring af 3,000 kronor om året, så
vore detta sorgligt, och jag hoppas att Kammarens utslag kommer att
blifva ett annat. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Borg: För min del ber jag få förklara att de skäl, som
blifvit åberopade af Herr Ecklesiastikministern och den vetenskapsman,
som nyss hade ordet, äro för mig så öfvertygande, att jag icke ett
ögonblick tvekar att tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t i föreva¬
rande fall begärt. Då det är visadt att den ifrågasatta anordnin¬
gen icke allenast befrämjar de praktiska studierna, utan äfven för¬
kortar studietiden för de studerande och derigenom besparar för dem
stora summor, och då man tillika vet, att deras kurs är särdeles dyr¬
bar och lång, så kan jag icke finna annat än att det fordrade beloppet
3,000 kronor är eu obetydlighet i förhållande till de fördelar, som
kunna vinnas, om förslaget antages. Jag tror också att man öfverallt
i landet skall anse det vara skäligt, om Kammaren bifölle Kongl.
Maj:ts proposition. För min del får jag således yrka afslag å Ut¬
skottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen framstälde
propositioner på dels bifall till Utskottets hemställan, dels afslag å
densamma och bifall i stället till Kongl. Maj:ts framställning; och
fann Herr Talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
Lördagen den 26 April, f. m.
19
N:o 38.
ja besvarad. Votering begärdes likväl, i följd hvaraf nu uppsattes
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 6:te punkten
af Utlåtandet N:o 14, röstar.
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet framstälda proposition.
Omröstningen utföll med 105 ja och 82 nej; och hade Kammaren
alltså bifallit Utskottets hemställan.
Punkten 7.
Bifölls.
Punkten 8.
Herr J. G. Granlund, med hvilken åtskilliga ledamöter af Andra
Kammaren instämt, hade i eu inom Kammaren väckt motion (N:o 78)
på anförda skäl föreslagit, att det ordinarie anslaget till högre skolor
för qvinlig ungdom måtte höjas till 100,000 kronor, men hemstälde
Utskottet, att motionen måtte af Riksdagen lemnas utan vidare af¬
seende. Efter föredragning af denna Utskottets hemställan anförde:
Herr Granlund: Då jag är lifligt öfvertygad om nyttan, behof-
vet och rättvisan af att detta anslag blir förhöjdt, så torde det ur¬
säktas mig, såsom motionär, att jag icke kunnat åtnöja mig med det
slut hvartill Utskottet kommit.
Utskottet har hufvudsakligen fäst sig vid den omständigheten, att
nödig utredning icke kan af enskild motionär åstadkommas, med stöd
hvaraf ock Utskottet gör det uttalande, att, innan ytterligare anslag
för ifrågavarande ändamål beviljas, utredning af frågan erfordras
huruvida beskaffenheten och resultaten af den undervisning, som vid
de ifrågavarande läroverken meddelas, äro sådana, att den bör af sta¬
ten i större omfång än förr understödjas.
Som herrarne veta, har en motion inom Första Kammaren blifvit
väckt om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i och för eu sådan utredning,
samt att Kongl. Maj:t täcktes derefter inkomma med proposition i
ämnet. Första Kammaren biföll ett sådant skrifvelseförslag, hvari äf¬
ven ingick frågan om statsunderstöd; Andra Kammaren ville icke oak¬
tadt återremiss från Första Kammaren gå in på detta moment, och
följden blef den, att ingen skrifvelse alls afgick. Just derför att Ut-
Angående
höjning af
anslaget
till under¬
stödjande af
läroanstalter
för högre
undervisning
åt qvinlig
ungdom.
N:o 38.
20
Lördagen den ‘26 April, f. m.
Angående
höjning af
anslaget
till under¬
stödjande af
läroanstalter
för högre
undervisning
åt qvinlig
ungdom.
(Forts.)
skottet säger att utredning tarfvas innan anslag beviljas, torde man
kunna förutsätta, att de anslag, som redan beviljats och gång etter
annan förhöjts, tillkommit alltför lättvindigt eller utan tillbörlig ut¬
redning. Dock är detta icke händelsen. Redan 1866, under gamla
statsskicket, afiardade Riksdagen en skrifvelse till Kongl Maj:t med
begäran om en utredning derom, huruledes den qvinliga undervisningen
skulle lämpligen af staten ordnas. Kongl. Majd tillsatte en komité,
som 1868 afgaf sitt betänkande i frågan, ett betänkande som är gan¬
ska intressant och visar, att man gjort sig ganska mycken möda med
sakens utredning och kom till det resultat att staten bor verksamt
bidraga till den qvinliga ungdomens bildning. Men ej förr än 18lä
inkom härom någon proposition till Riksdagen. Deri föreslog Kong .
Makt inrättandet af fyra elementarskolor för qvinlig ungdom. Riks¬
dagen ville icke bifalla detta. Man ansåg nemligen att kommunerna
borde deltaga i kostnaderna, på grund hvaraf också propositionen för¬
kastades och en skrifvelse till Kongl. Majd afläts med anhållan det
ville Kongl. Majd till näst derefter kommande Riksdag afgifva nytt för¬
slag, sålunda afiättadt, att äfven kommunernas deltagande blefve stad¬
gadt Men icke heller detta förslag blef af Riksdagen antaget. Den
åsmt gjorde sig då gällande, att det vore bättre att understödja en¬
skilda skolor än att upprätta för statsverket kostsamma allmänna sko¬
lor till hvilkas erhållande hvarje provins skulle anse sig berättigad.
På grund häraf inkom Kongl. Majd med begäran om anslag, och be¬
viljades då 30,000 kronor. Sedermera hafva dessa anslag småningom
genom ytterligare 2:ne Kongl. propositioner ökats och uppgå nu ti
70 000 kronor. Således, då det nu befintliga anslaget tillkommit till
följd af 3:ne Kongl. propositioner, tillkomna på grund af en komites
arbete så bör man icke såsom skäl för utslag skarpt framhålla nöd¬
vändigheten af en ytterligare utredning, innan vidare anslag lem nas.
Man skulle nu till och med kunna tro, det man har den föreställ¬
ningen, att dessa anslag utdelades till skolorna utan någon som helsu
kontroll från statens sida. Till förekommande af en sådan miss¬
uppfattning skall jag taga mig friheten åberopa de vilkor, Kongl. Majd
vid utdelandet af det senaste anslaget genom Kongl. bretvet den J
December 1882 föreskrifvit. Det heter der: _ .,
“Såsom ytterligare vilkor för anslagens åtnjutande haive \1 runnit
^ att läroanstalterna skola under den tid, för hvilken understöd af
statsmedel är beviljadt, stå under inseende af vederbörande eforai-
styrelse eller den person, denna myndighet eger att till inspektor för¬
ordna, samt derjemte vara underkastade den särskilda inspektion che¬
fen för Vårt Ecklesiastikdepartement kan finna lämpligt föreskrifva;
att vederbörande skolstyrelse, föreståndare eller föreståndarinna
skall inom en månad efter läsetermins början till eforalstyrelsen in¬
sända i två exemplar förteckning öfver skolans lärare och lärarinnor,
med upplysning om det antal lärotimmar i veckan, som åligger hvar
och eu af dem, den för skolan bestämda läsordnmg samt uppgift a
antalet lärjungar i skolans särskilda klasser eller afdelningar; börande
Lördagen den 26 April, f. m.
21
N:o 38.
det ena exemplaret ofördröjligen af eforalstyrelsen till Ecklesiastik¬
departementet insändas;
att styrelsen, förståndaren eller föreståndarinnan skall efter slutet
af den termin, hvarmed läsår går till ända, till Ecklesiastikdeparte¬
mentet aflemna redogörelse för skolans verksamhet under det förflutna
läseåret, aftättad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de föreskrifter,
som gälla angående dylika redogörelser för rikets allmänna läroverk;
samt
att styrelsen, föreståndaren eller föreståndarinnan derjemte skall
vara förbunden att rörande läroverket lemna de upplysningar, som
chefen för Ecklesiastikdepartementet särskildt kan finna nödigt infordra.
Härjemte hafve Yl funnit godt förordna:
dels att, derest skolstyrelse, föreståndare eller föreståndarinna ön¬
skar att efter utgången af de två år, för hvilka statsunderstöd nu blif¬
va beviljadt, fortfarande komma i åtnjutande af sådant understöd, un¬
derdånig ansökning derom skall till OSS ingifvas före den 1 juli 1884,
hvarvid böra meddelas de upplysningar, som i nådiga kungörelserna
den 18 Maj 1878 och den 12 Juni 1882 äro föreskrifna;
dels ock att de anvisade medlen skola af Statskontoret till veder¬
börande skolstyrelser, föreståndare eller föreståndarinnor utbetalas med
halfva beloppet den 1 Juni och andra hälften den 1 December
hvardera året, sedan genom intyg af eforalstyrelse eller inspektor blif-
vit styrkt, att skolan under den förflutna delen af året fullgjort de
för anslagets åtnjutande stadgade vilkor.*'
Jag skall bedja få upplysa, att vid utdelningen af de senast be¬
viljade 20,000 kronor bestämde Kongl. Maj:t, att icke mindre än 52
friplatser skulle lemnas, för att komma i åtnjutande af detta an¬
slag, äfvensom att för 107 elever skulle årsafgiften nedsättas till be¬
lopp icke öfverstigande 50 kronor. Det är således alldeles gifvet, att
det egentligen är de mindre bemedlade och alldeles obemedlade, som
draga nytta af detta anslag. Då de 50,000 kronorna utdelades, be¬
stämdes såsom vilkor, att icke mindre än 151 friplatser vid de qvin-
liga läroverken skulle lemnas, och att 290 elever skulle erhålla nedsatt
årsafgift. Således åtnjuta för närvarande genom nuvarande anslaget,
70,000, kronor 210 elever friplatser och 397 lägre årsafgifter, ej upp¬
gående öfver 50 kronor. Månne det kan finnas något enda anslag,
som så mycket verkar till de obemedlades fördel som just detta?
Huru många af dessa obemedlade flickor skulle väl hafva kommit i
tillfälle att erhålla denna undervisning, om icke detta anslag funnits?
Man har vid föregående tillfällen räknat ut, huru mycket hvarje
af ynglingarne vid våra elementarläroverk kosta staten. Jag undrar,
huru förhållandena skulle gestalta sig, om man på samma sätt beräk¬
nade, huru mycket hvarje af dessa qvinliga elever kostar staten, och
sedermera gjorde en jemförelse deremellan.
Då man i våra dagar vill göra så mycket för qvinnan i socialt
hänseende, utsträcka hennes verksamhet i statens tjenst, göra henne
myndig vid 21 års ålder, lemna henne politisk rösträtt, ja till och med
göra henne till riksdagsman, då bör staten också göra något mera för
hennes uppfostran, ty det kan icke vara nog, att staten gifvor qvin-
Angående
höjning af
anslaget
till under¬
stödjande af
läroanstalter
för högre
undervisning
åt qvinlig
ungdom.
(Forts.)
N:o 38.
22
Lördagen den 20 -April, f. m.
Angående nan på många områden eu vidsträcktare verksamhet, man bör väl
höjning af oc]j tillse, att staten mer än hittills bereder henne en möjlighet att be-
tUl under- gagna sig deraf genom tillfälle till erhållande af bättre undervisning.
Stödjande af En och annan säger visserligen att man, genom att gifva henne eu
läroanstalter högre skolbildning, förrycker henne från familjelifvet, men för min de!
för högre pyser jag den öfvertygelsen, att bildningen verkar till danande af en
Utät qvinlig3 g°d husmoder, och att i den husliga kretsen just den bildade qviunan
ungdom. bäst motsvarar sin bestämmelse.
(Forts.) För icke lång tid tillbaka läste vi officielt i en tidning, hurusom
en rektor på derom framstäld begäran nekades att låta sina döttrar
begagna undervisningen vid det läroverk, han sjelf förestod. Detta
bevisar ju att qvinnan är utestängd från statens allmänna läroverk.
Hon har blifvit uteslutande hänvisad till de enskilda läroverken, och
detta förhållande synes mig tala för att staten bör göra allt mer och
mer för dessa läroverk.
Man har sagt att en utredning borde göras, innan något vidare
anslag beviljades. Jag vill nu icke precis neka till detta, men hvad
jag bestämdt påstår är, att en förhöjning i anslaget är behöflig, hvil¬
ken utredning än kan komma att verkställas. Det är nemligen all¬
deles gifvet att ett anslag till de högre qvinliga läroverken af 100,000
kronor om året icke kan vara för högt. Och det kan icke vara
rättvist att många skolor finnas, livilka äro lika berättigade som de,
hvilka erhållit anslag, men nu icke kunna erhålla sådant i brist af me¬
del — och ändå har knappast någon skola kunnat erhålla det anslag
Riksdagen ansåg borde vara högst, eller 3,000 — större delen endast
1,000 ja 500 kronor.
Om likväl denna väl behöfiiga tillökning af detta anslag nu icke
beviljas, vågar jag vördsamt hemställa till Herr Statsrådet och Chefen
för Ecklesiastikdepartementet att, då Ivamrarne icke kunnat förena sig
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om den af Stats-Utskottet
åberopade utredningen, man måtte till en kommande Riksdag erhålla
en proposition från regeringen, så att frågan måtte blifva löst på ett
lyckligt sätt, och ett tillräckligt anslag gifvas en gång, så att icke för¬
höjningar på 10- ä 20,000 kronor årligen vidare, såsom de senare
åren skett, behöfva ifrågakomma.
Jag finner mig dock föranlåten att yrka bifall till min motion om
anslagets höjande till 100,000 kronor, öfvertygad att intet anslag kan
beviljas till ett mera ädelt ändamål än detta, och att efter hvilken
utredning, som än sker, det nuvarande beloppet är alldeles för lågt.
Herr Hörnfeldt: Jag skall endast med anledning af den siste
ärade talarens yttrande be att få nämna, att Utskottet ingalunda un¬
derskattat motionens goda syfte, men att Utskottet, då det afstyrkt
bifall till densamma, utgått från den synpunkten att, innan någon
förhöjning uti ifrågavarande anslag sker, en undersökning bör göras
rörande resultatet af den undervisning, som meddelas i dessa skolor.
Jag tror derföre att motionären bör kunna vara tillfredsstäld med
Utskottets utlåtande, emedan han väl bör inse, att hvarken Första
eller Andra Kammaren hyser någon ovilja emot dessa skolor, utan att
Lördagen den 20 April, f, m.
23
N:o 38.
de endast vilja se huru undervisningen i dem bedrifves, innan de höja
anslaget till dem. Och att Riksdagen begär en sådan utredning är
väl förlåtligt, då det är fråga om ett anslag på 100,000 kronor.
Dessa äro de skäl, som ligga till grund för Utskottets utlåtande och
som göra, att jag ber att få yrka bifall till detsamma.
Herr Abraham Rundbäck: Äfven jag tillhör deras antal, som
önska att en utredning af saken måtte ske, innan man beviljar någon
förhöjning i anslaget. Men då nu frågan om denna utredning här
vid riksdagen kommit i ett slags baklås, ber jag att i likhet med
motionären få till chefen lör Ecklesiastikdepartementet rigta en vörd¬
sam anhållan derom, att regeringen måtte med allvar taga saken om
hand, på det att den önskade utredningen icke måtte allt för länge
låta vänta på sig och förhindra den behöfliga förhöjningen i det ifrå¬
gavarande anslaget.
Häruti instämde Herr Key.
Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan Herr Talmannen gif-
vit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kamma¬
ren Utskottets hemställan.
Punkten 9.
Bifölls.
Punkten 10.
Sedan Kongl. Maj:t gjort framställning om en förhöjning af 10,000
kronor i anslaget till arvoden och resekostnadsersättning åt folkskole¬
inspektörer, hade Herr C. Carlson i en inom Andra Kammaren väckt
motion föreslagit,
l:o att Riksdagen behagade besluta att genom underdånig skrif¬
velse hos Konungen anhålla, att föreskrift meddelas vederbörande folk¬
skoleinspektörer, att de ej oftare än hvart tredje år inspektera de
under deras inspektion stående folkskolor och småskolor, der under¬
visning, lokaler och undervisningsmateriel vid eu föregående inspektion
befunnits utan anmärkning; och
2:o att anslag till förhöjning i arfvoden och resekostnad åt folk¬
skoleinspektörer ej måtte af Riksdagen beviljas.
Med anledning häraf hemstälde Utskottet, att Riksdagen, med af
slag å Herr C. Carlsons ofvan berörda motion, måtte bifalla hvad
Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit och således höja anslaget till arfvoden
och resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörer med 10,000 kronor,
eller från 85,000 kronor till 95,000 kronor.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr C. Carlson: Herr Talman, mine herrar! Då Utskottet i
nu föredragna punkten vidrört mitt förslag rörande dels den inskränk-
Ang&ende
höjning af
anslaget
till under¬
stödjande af
läroanstalter
för högre
undervisning
åt qvinlig
ungdom.
(Forts.)
Angående
höjning af
anslaget till
arfvoden och
resekostnads¬
ersättning åt
folkskole¬
inspektörer.
N:0 38.
24
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående ning i folkskoleinspektörernes inspektionsresor, att desamma ej oftare
cSaqet til än bva.rt treclJe är borde företagas i de folkskolor ock småskolor, der
arfvoden och undervisning, lokaler och undervisningmateriel vid en föregående in-
reselcoatnads- spektion befunnits i tillbörligt skick, och dels att den af Kong!.
ersättning åt Maj:t äskade förhöjning af 10,000 kronor i anslaget till arfvoden och
folkskole- resekostnadsersättning åt folkskoleinspektörerne ej måtte af Riksdagen
m(Forts.)'' bifallas, så ber jag att få yttra några ord.
Det ärade Stats-Utskottet nämner, att då det gynsamma förhål¬
landet att undervisningen m. in. vid åtskilliga skolor befunnes i till¬
börligt skick vore att i ej ringa mån tillskrifva just den inspektion,
som öfver skolorna utöfvades, och då det skulle möta svårighet att
uppdraga gränsen mellan de skolor, der inspektion en längre tid kun¬
de umbäras, och öfriga skolor, det torde saknas anledning att in¬
skränka inspektionen. Jag vill medgifva, att Utskottet har rätt der¬
utinnan, att den inspektion, som öfver skolorna utöfvas, i ej ringa
mån bidragit till att åtskilliga bland dem befinna sig i tillbörligt
skick. Om så icke vore förhållandet, så kan man fråga: hvartill
skulle väl eljest inspektionen tjena? Men jag kan deremot icke gå in
på Utskottets yttrande i afseende på svårigheten att uppdraga grän¬
sen mellan de skolor, der inspektion skulle kunna under längre tid
umbäras, och öfriga skolor; ty folkskoleinspektörerne böra väl veta,
hvilka skolor som äro i tillbörligt skick, och hvilka skolor icke äro
det. Om de äro okunniga om den saken, så äro de komplett odug¬
liga. Jag har icke, såsom Utskottet säger, yrkat att inspektionen
skulle en längre tid uteblifva, utan jag har föreslagit att den borde
återkomma endast hvart tredje år i de skolor, som vid eu näst före¬
gående inspektion befunnits utan anmärkning. Som jag sjelf varit
folkskolelärare i 30 år, bör jag känna till nyttan och nödvändigheten
af inspektionen, som jag anser icke bör för ofta återkomma. Jag
vill blott tillägga, att i den skola, der jag meddelat undervisning, har
denna inspektion icke varit till särdeles stor nytta. I detta afseende
vill jag liknelsevis anföra ett exempel. Eu person, som hade en liten
egendom, försatte densamma i behörigt skick samt öfverlemnade der¬
på egendomen åt en inspektor. Efter någon tid besökte han egendo¬
men för att undersöka, huru densamma förvaltades, och fann dervid
att detta skedde till hans fulla belåtenhet. Icke desto mindre upp¬
repades dessa besök oftare, med den påföljd att inspektören, som tydde-
de obeqväma besöken såsom ett slags spioneri, slutligen blef missbelå¬
ten samt utsäde sig förvaltningen till men för egendomsegaren. Detta
exempel kan tillämpas på folkskoleinspektörernes resor. Skollärarne-
kunna väl icke, såsom den nämnde inspektören, afsåga sig sin befatt¬
ning, men följden af dessa ofta återkommande inspektioner är den, att
skollärare blifva mera liknöjda och slappa i utöfningen af sin verk¬
samhet. Deremot tror jag att bifall till mitt förslag skulle på skol-
lärarnes och i synnerhet på skolrådens verksamhet utöfva ett välgö¬
rande inflytande, så att under de senare stående skolor i allmänhet
snart skulle komma att tillhöra den kategori, der inspektion behöfde ega
rum endast hvart tredje år. Emellertid vill jag icke göra något yr-
Lördagen den 26 April, f. m.
25
N:o 38,
kande i sådant syfte, utan öfverlemnar afgörandet åt Herr Statsrådet
och Chefen för Ecklesiastikdepartementet, hvilken nog lär draga för¬
sorg om, att icke dessa inspektioner för ofta företagas.
Beträffande deremot den ifrågasatta anslagsförhöjningen, så anser
jag att densamma borde kunna undvikas. Af Utskottets betänkande
inhemtas, att folk- och småskolornas antal vid början af år 1883 växt
till niotusensexhundrafemtiotvå med tiotusenåttahundrafyratiosex lärare
och lärarinor. Beräknar man den ersättning, som af nuvarande an¬
slag tillika med de anslag, som utgå af landstinget, tilldelas folkskole-
inspektörerne, så kan denna ersättning antagas uppgå till tio kronor
på hvarje skola. Så vidt jag har mig bekant, kan en folkskoleinspek¬
tör medhinna att besöka tre å fyra skolor på en och samma dag och
kan således beräkna ett arfvode af trettio å fyratio kronor för hvarje
dag, ett arfvode, hvarmed han väl borde vara belåten, utan att be¬
höfva upptaga flere resedagar, än det finnes dagar i året.
Att sådant likväl inträffat synes af Stats-Utskottets utlåtande N:o 28
vid 1879 års riksdag. I nämnda Utlåtande förekommer: “sålunda har
en inspektör i ett stift (namnet på stiftet kan ju ej behöfva nämnas),
med 300 kronors årsarfvode, besökte folkskolan i eu närbelägen stad
icke mindre än 29 gånger under samma år och derför beräknat femtio¬
fyra rese- och förrättningsdagar samt dessutom upptagit från 2 till 5
kronor i väntpenningar vid skolan för samma skjuts, som gått fram
och åter. Denne inspektörs resekostnad uppginge till 2,257 kronor
77 öre för resor af 333 mil med 200 rese- och förrättningsdagar, då
en annan med samma årsarfvode endast rest 42 mil samt beräknat
23 rese- och förrättningsdagar med en kostnad af 189 kronor. En
inspektör i samma stift, med 600 kronors arfvode, hvilken hufvudsak¬
ligen besökt skolorna i hufvudstadens granskap, hade likväl derunder
rest 480 mil samt beräknat 433 rese- och förrättningsdagar med en
kostnad af 3,167 kronor.11 Denne sistnämnde hade således rest bort¬
åt 100 dagar mer än året har dagar. Vidare säges i samma utlå¬
tande: “Vid 1859—1860 årens riksdag både för folkskoleinspektio¬
nerna beviljats 17,000 kronor, vid 1865—1866 årens riksdag 40,000
kronor, vid 1872 års riksdag 52,000 kronor, vid 1874 års riksdag
65,000 kronor samt vid 1878 års riksdag 85,000 kronor. Häraf syn¬
tes, att kostnaderna för inspektionen stegrats i samma män, som den¬
samma möjligen kunde hafva inskränkts, sedan organisationen af sko¬
lorna med få undantag blifvit genomförd." Då en inspektion fortgått
i närmare 30 år, borde man kunna fordra, att alla skolor befunne
sig i fullgodt skick, och på den grund yrkar jag, att ifrågavarande
anslag bibehålies vid sitt nuvarande belopp, 85,000 kronor.
Angående
höjning af
anslaget till
arfvoden och■
rcsekostnads-
ersättning åt
folkskole¬
inspektörer^
(Forts.)
Vidare anfördes icke. Herr Talmannen gaf propositioner dels å
bifall till Utskottets hemställan och dels å afslag å densamma och
bifall i stället till det af Herr Carlson i hans nu afgifna yttrande
framstälda förslag, och fann Herr Talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd
och företogs i enlighet med följande nu uppsatta och af Kammaren
godkända omröstningsproposition:
H:o 33. 26
Lördagen den 26 April, f. m
Deri, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 10:de punkten
af Utlåtandet N:o 14, röstar
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
beslutat, att anslaget till arfvoden och resekostnadsersättning åt folk¬
skoleinspektörer skall med oförändradt belopp, 85,000 kronor, utgå.
Omröstningen, utföll med 100 Ja mot 71 Nej; och var alltså
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
punkt hemstälde Utskottet, af en af Herr F. T. Borg
»folkunder- 1Ilom ^uura Kammaren väckt motion om indragning af anslaget till folk¬
läsningens undervisningens normalskola måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
normalskola«.
Efter föredragning af Utskottets hemställan, anförde
Herr Borg: Jag skall börja med att yrka afslag å Utskottets
hemställan och bifall till min motion på de grunder, som jag skall
söka att i största korthet anföra. Jag finner nemligen att denna
skola3 verksamhet för närvarande ej är i öfverensstämmelse med de vil¬
kor, som Riksdagen 1865—1866 uppstälde för det då förhöjda ansla¬
get. Det står nemligen i nämnda års statsverksproposition, att “säll¬
skapet måtte sättas i tillfälle att än vidare utsträcka sin verksamhet,
hvilken, “oberoende af någon viss undervisningsmetod, företrädesvis
skulle afse att gagna folkskoleväsendet dels genom underhållande af
en profskola, dels genom beredande af tillfälle till undervisning och
öfning åt sådane unge män, som antingen önska inträda vid statens
seminarier, eller egna sig åt lärarekallet vid de mindre skolor, der
examinerade lärare icke erfordras, dels äfven genom att förlägga och
utgifva läsböcker och annan undervisningsmateriel. “
Nu har, enligt mitt förmenande, sällskapet icke uppfylt mer än
det sista vilkoret, nemligen att förlägga och utgifva läsböcker och
annan undervisningsmateriel; men de öfriga vilkoren har det icke
uppfylt hvarken under skolans äldre period efter 1867 eller under
dess senare till 1883 i September, då den ombildades. Det är nem¬
ligen, såsom herrarne behagade finna af hvad jag uppläste, en skola
för beredande af undervisning åt unge mån, men från 1883 har det
varit en skola för beredande af undervisning åt unga qvinnor. “Och
sådana, som önska inträde i statens seminarium", stod det vidare.
Men under skolans äldre tider har den icke heller uppfylt sitt ända-
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Angående Punkten 11.
indragning
af stats-
Lördagen den 26 April, f. m.
27
N:o 33.
mål i detta afseende, enär så beskaffade lärare icke utbildades, såsom Angående
jag förut nämnt. “S?
Alltså uppfyldes icke ens de formella vilkoren för anslagets höjande. ansiaget till
Detta är eu sida af saken. Den andra sidan är den, att förändringen »folkunder-
alldeles icke uppfyller något för staten gagneligt ändamål. Man visningens
skulle kunna tänka sig, att denna skola dock skulle kunna gagna i normcdskolao.
dess nya skick derigenom, att under elevåldern mellan 14 och 16 år
undervisning skulle beredas eleverne, så att det icke behöfde blifva
någon lucka mellan folkskolan, der undervisningen gemenligen slutar
vid 14 års ålder, och seminarierna, der undervisningen börjar vid 16
år. Men jag ber att få bemärka, att denna lucka existerar icke i
undervisningen, ty folkskolans högsta klasser lemna sådan undervis¬
ning, att de kunskaper, som der inhemtats, äro tillräckliga för vin¬
nande af inträde i semniarierna. Således finnes ingen lucka mellan
folkskola- och seminarieundervisningen.
Visserligen säger man, att den undervisning, som meddelas i
denna skola, skulle göra det möjligt för eleverna att sedermera öfver¬
hoppa en klass i seminariet, och att man på det sättet skulle kunna
tillgodogöra sig skolan. Men då frågas, om det icke blir en öfver¬
flödig parallelundervisning, när samma undervisning meddelas både i
normalskolan och i den lägsta klassen i seminariet. Jag vill här till-
lägga, att om det vore någon brist på sökande till inträde i semina¬
riet, så kunde det vara skäl att låta detta anslag fortfarande utgå,
men så är icke förhållandet, ty det finnes hundratals elever, som äro
fullt kompetenta att inträda i seminariet, ja, mången gång till och
med i besittning af större kunskapsmått, än som erfordras för inträde
derstädes, men som af brist på plats icke kunna intagas. Då frågas:
är det under sådana förhållanden skäl, att staten bidrager att ytter¬
ligare öka antalet af de sökande? Det besynnerligaste af allt är, att
man på ett konstladt sätt söker att få sådana elever. Det heter i
Utskottets betänkande, att af de 24 lärjungar, som för närvarande
bevista läroanstalten, hafva 2 sin hemort i Norrköping, 1 i Norrtelje,
1 i Upsala, 1 i Veckholms församling af Upsala län, samt de öfriga
19 i Stockholm. Det är ju märkvärdigt, att så många af lärjungarne
äro från städerna, der det finnes goda läroanstalter, under det att
endast ett fåtal äro från landskommunerna. Det är visserligen till¬
räckligt med dem som finnas, men det ser i alla fall något besynnerligt
ut. Det har upplysts, att eu del af dessa unga flickor på 14 å 16
år, som äro från landsorten, skulle åtnjuta förmånen af fri bostad i
sällskapets hus. Ja, det är mycket godt och väl att draga hit dem
från landet och gifva dem fria husrum på Ladugårdslandet, men man
vet icke huru vida sällskapet tager någon vård om dem i öfrigt och
egnar dem tillräcklig tillsyn; och detta torde vara minst lika vigtigt.
Beträffande Utskottets uppgift, att dessa flickors ålder är mellan
14 och 16 år, vill jag tillägga att medelåldern enligt öfverstyrelsens
tabeller redan 1882 uppgick till 14|- år. Det fans till och med eu
och annan, som var ända till 16 å 17 år, men de utgjorde naturligt¬
vis undantag. Säkert är emellertid, att medelåldern redan 1882 var
14| år, och jag förmodar att den nu uppgår till 15 år. Dermed
M;:o 38.
28
Angående
indragning
af stats¬
anslaget till
»folkunder¬
visningens
normalskola».
(Forts.)
Lördagen den 26 April, f. m.
må nu vara hur som helst, ty den saken har icke någon väsentlig
inverkan på frågan, men en annan sida af saken, som jag vill fästa
mig vid, är, att detta anslag med hänsyn till sällskapets ekonomiska
ställning är alldeles obehöfligt. Enligt hvad protokollen och räken¬
skapen utvisa, har detta sällskap från 1870 till 1881 förökat sin för-
■ mogenhet från 77,000 kronor till 124,000 kronor. Jag skulle tro,
mine herrar, att detta icke är ett så litet kapital, utan att det tvärt¬
om är ett lyckligt resultat af rörelsen, så lyckligt till och med, att
jag tycker att staten icke vidare behöfver bidraga med något anslag.
Nu är det visserligen sant, att, då folkskolelärareseminariet kom till,
sällskapet för folkundervisningens befrämjande öfverlemnade den lokal,
sällskapet då innehade, till folkskolelärareseminariet och dessutom be¬
kostade lokalens inredning. Sällskapet begärde af staten i ersättning
härför antingen 25,000 kronor på en gång eller en förhöjning af
1,500 kronor i det årliga anslaget. Riksdagen beviljade denna för¬
höjning, och anslaget ökades således från 3,000 till 4,500 kronor.
Men då detta förhöjda anslag utgått under en lång följd af år, kan
staten nu anse sig hafva till fullo gäldat de omkostnader, sällskapet
hade för inredning af den ofvannämnda lokalen. Staten står således
enligt mitt förmenande icke i någon slags obligation till sällskapet i
detta afseende, utan tvärtom. Om man räknar i hop hvad staten
sedan 1867 uppoffrat på detta sällskap, skall man finna att det är
icke mindre än 76,000 kronor, och likväl kan man säga, att sällska¬
pet under tiden från 1867 till dato icke uppfylt de bestämmelser
Riksdagen föreskrifvit för anslagets utgående utom i afseende på
undervisningsmaterielen och eu läsebok, som sällskapet för billigt pris
tillhandahållit staten. Det är det enda nyttiga sällskapet under denna
tid uträttat. Jag säger detta icke för att klandra sällskapet — ty
dess äldre verksamhet bär varit utmärkt, och det har gjort sig för¬
tjent åt landet — men efter år 1867 har det icke lyckats att på det-
området uppfylla, hvad man af det skulle kunnat önska och äfven
sällskapet, sjelft önskat. Jag vågar till och med gå så långt, att det
i detta ögonblick icke lär finnas en enda folkskolelärare eller lära¬
rinna i Stockholm., som tagit notis om denna skolas verksamhet, hvil¬
ken icke skall säga, att den är totalt öfverflödig. Men att åt eu
sådan skola, som icke uppfyller något särskildt ändamål och som icke
heller för sin ekonomi behöfver af staten 4,500 kronor om året och
på hvilken staten redan under en följd af år uppoffrat 76,000 kronor,
vidare anslå medel, anser jag vara en så stor misshushållning med sta¬
tens medel, att jag icke kan vara med derom. Vidare ber jag få
nämna, att intresset för sällskapets verksamhet så förslappats, att, då
antalet af dess medlemmar år 1874 uppgick till 142, utgjorde det¬
samma år 1881 icke mer än 78. Jag lemnar emellertid detta derhän
och vill blott betona, att då sällskapet disponerar stora tillgångar —-
i fastighet 85,000 kronor, i utlånta penningar 28,000 kronor, i ma¬
teriel 8,000 kronor och i öfriga tillhörigheter öfver 3,000 kronor eller
i allo 124,000 kronor — anser jag det på grund häraf vara alldeles
försvarligt, att staten på detta sällskap skall uppoffra några pennin¬
Lördagen den 26 April, f. m.
29
N:o 38.
gar, då det väl kan hjelpa sig sjelft, och det finnes andra vigtiga
ändamål, som mera förtjena att af staten befrämjas.
Då jag icke vill uppehålla Kammaren med ytterligare detaljer,
ber jag således att få yrka afslag å Stats-Utskottets hemställan och
bifall till min motion.
Herr Abr. Rundbäck: Då jag vid föregående punkt fann, att
ingen af Stats-Utskottets ledamöter försvarade hvad Utskottet före¬
slagit, utan att man blott vädjade till voteringsurnan, och detta möj¬
ligen kan blifva förhållandet äfven nu, eftersom jag icke hört någon
af Utskottets ledamöter begära ordet, anser jag mig skyldig att, med
åberopande af allt hvad Utskottet i frågan förebragt, yrka bifall till
Utskottets förslag. Sällskapets verksamhet kan jag icke noga eller i
detalj framställa eller i penningebelopp värdera; men hvad jag vet
och en lång erfarenhet gifvit vid handen är, att man har detta säll¬
skap att tacka för månget godt initiativ till folkupplysningens och
folkundervisningens höjande. Sedan sällskapet arbetat i en rigtning,
och målet på detta håll uppnåtts, har det öfvergått till en annan,
och så undan för undan. Jag tror derföre, att vi hafva användt de
penningar, som vi till sällskapet utgifvit, för ett synnerligen nyttigt
ändamål, och att vi fortfarande skola göra det, om vi bifalla hvad
Utskottet föreslagit.
I detta anförande instämde Herrar Granlund, Lyth och J. Anders¬
son i Häckenäs.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen gif¬
vit propositioner å de olika yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.
Punkten 12.
I anledning af så väl en af Kongl. Maj:t i ämnet gjord framställ¬
ning som äfven åtskilliga inom båda Kamrarne väckta motioner hade,
i fråga om löneförbättring åt folkskolelärare och lärarinnor, samt
ändrade grunder för deras aflöning, Utskottet, under denna punkt,
hemstält, att Riksdagen måtte
“a) besluta att under förutsättning deraf, att skoldistrikt för
ordinarie folkskolelärare eller lärarinna, som under minst fem år
oförvitligen tjenstgjort, antingen redan beviljat ordinarie kontant aflö¬
ning af 700 kronor eller ock för nästkommande år 1885 bestämmer
aflöningen till nämnda belopp — staten skall bidraga med två tredje¬
delar af hela denna lönesumma samt att för ändamålet utöfver hvad
redan är härtill anslaget skall på extra stat för år 1885 uppföras ett
förslagsanslag af 180,000 kronor:
b) i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning af frågan om ny reglering på ordi¬
narie stat af lönerna till folkskolelärarue och folkskolelärarinnorna i
riket och dervid låta undersöka, bland annat, i hvad mån pensions-
Angående
indragning
af stats¬
anslaget till
»folkunder¬
visningens
normalskola».
(Forts.)
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
N:o 38.
30
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
Forts.)
förhållandena för dessa lärare och lärarinnor beröras af sådan regle¬
ring, och huruledes den förändring i nu bestämda aflöningsförhållan-
den må kunna vidtagas, att, derest antingen kommun eller lärare eller
lärarinna sådant åstundan, de naturaprestationer, hvilka icke bestå af
bostad, bränsle och trädgårdsland, må kunna utbytas mot kontant
penningebelopp, hvarvid tillika torde böra tillses i hvad mån förändring
i proportionen mellan statens och kommunernas bidrag till aflöningen
kan vara erforderlig; dels och att Kongl. Maj:t derefter behagade till
nästa Riksdag framlägga förslag till reglering af lönerna för folkskole-
lärarne och folkskolelärarinnorna i riket, hvarigenom statens bidrag
kunna på ordinarie stat uppföras®.
Emot denna Utskottets hemställan hade reservationer anmälts
af Herrar Grefve G. Sparre, L. W. S. Lothigius, B. Törnébladh,
J. Widén och Sven Andreasson, hvilka vid ofvan anförda moment b)
bemstält: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
dels att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning af frågan om
ny reglering, med uppförande på ordinarie stat af statens bidrag, af
lönerna till folkskolelärarne och folkskolelärarinnorna i riket och der¬
vid låta undersöka, bland annat, i hvad mån pensionsförhållandena
för dessa lärare och lärarinnor af sådan reglering beröras, i hvad
mån de naturaprestationer, hvilka icke bestå af bostad, bränsle och
trädgårdsland, lämpligen må kunna och böra mot kontant penninge¬
belopp utbytas och i hvad män förändring i proportionen mellan
statens och kommunernas bidrag till aflöningen kan vara erforderlig,
dels och att Kongl. Maj:t derefter behagade till nästa Riksdag fram¬
lägga förslag till reglering af lönerna för folkskolelärarne och folk¬
skolelärarinnorna i riket, hvarigenom statens bidrag kunna på ordinarie
stat uppföras";
af Herrar L. M. Nordenfeldt och C. E. Gaspar sson;
af Herrar O. B. Olsson och Nils Petersson; samt slutligen
af Herr Sven Nilsson, hvilken yrkat, att Utskottet skulle hos
Riksdagen hemställa, att Riksdagen måtte besluta;
“a) att ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola skall åtnjuta
i årlig lön minst 600 kronor. Har sådan lärare eller lärarinna oför¬
vitligen tjenstgjort i 5 år, då skall lönen, om den ej redan uppgår
till 700 kronor, höjas minst till detta belopp; och skall det åligga
skoldistrikt att derjemte förse lärare eller lärarinna med tjenlig bostad
och nödigt bränsle samt, så vidt ske kan, med ett lämpligt jordland
för att till trädgård användas. Fortsättes undervisningen i folkskola
öfver 8 månader af året, skall lönen för hvarje Överskjutande månad
höjas med -|del af minimilönen, värdet af bostad, bränsle och träd¬
gård dock deri ej inbegripet. Skoldistrikt, som beslutar, att folkskole¬
lärare eller lärarinna skall erhålla sommarbete och vinterfoder åt en
ko samt jordland, skall ega rättighet att på den kontanta lönen afdraga
högst 100 kronor;
Lördagen den 26 April, f. m.
31
N:o 38,
b) att för bestridande af den kontanta lönen jemte värdet af
sommarbete och vinterfoder för en ko samt jordland, der sådant upp-
låtes till folkskolelärare eller lärarinna, skoldistriktet skall utgifva -|del
och staten -§- delar; dock att bidrag till aliöningen af statsmedel icke
skall utgå för högre lönebelopp än 600 kronor under de första fem
tjenståren och 800 kronor under de derefter följande åren; skolande
för det sålunda ökade statsbidragets bestridande, utöfver hvad redan
är härtill anslaget, å ordinarie stat uppföras ett förslagsanslag af
400,000 kronor; samt
c) att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t
ville låta utreda, huru vida ofvanberörda lönereglering inverkar på
folkskolelararnes och lärarinnornas pensionsförhållanden, om pensio¬
nerna .höra förhöjas, samt om i följd deraf afgifterna till pensions¬
kassorna måste ökas, dels ock att Kongl. Maj:t derefter ville till Riks¬
dagen göra de framställningar, hvartill utredningen kan föranleda".
Efter det Utskottets under mom. a) gjorda hemställan blifvit
uppläst, anförde
Herr Sven Nilsson: Som Kammaren torde funnit, har jag
afgifvit min reservation mot nu föredragna punkt af Stats-Utskottets
betänkande. Jag har för min del icke ansett nödvändigt, att, innan
denna fråga afgöres af Riksdagen, en ytterligare utredning af den¬
samma är behöflig, jag har nemligen trött, att båda Kamrarnes leda¬
möter böra känna så väl de anspråk, som med skäl kunna göras från
folkskolelärarnes, som de uppoffringar, som billigtvis böra göras från
så väl kommunens som statens sida. Jag tror således, att den äskade
utredningen i detta afseende är öfverflödig; och hvad pensionsfrågan
beträffar, är det ju naturligt, att om Riksdagen beviljar en löne¬
förhöjning för skollärare, följer tydligen deraf att man får draga konse-
qvenserna och äfven gifva dem högre pension. Men jag medgifver
gerna, att en utredning behöfs för att få veta det ökade tillskott,
som pensionskassan möjligen kan behöfva, i fall lönerna ökas, hvarför
jag också föreslagit en skrifvelse i detta syfte.
Jag har egentligen haft två syftemål med mitt förslag. Det ena
är, att jag ansett det vara nyttigt både för regeringen, kommunerna
och skollärarne, om denna lönefråga så snart som möjligt blefve af¬
gjord, så att skollärarne å sin sida sluppe att ligga öfver regeringen
med begäran om löneförbättringar, och Riksdagen blefve befriad från
att tala om denna fråga. Och det torde väl ej lida något tvifvel
derom, att skollärarne borde vara bäst nöjda med att få saken af¬
gjord så fort som möjligt, då eu billig lönereglering kan vinnas. Det
andra och icke minst vigtiga syftemålet är, att jag anser, det staten
bör lemna ett något större bidrag, än som nu är fallet, till kommu¬
nerna för de uppoffringar de göra för folkundervisningen. Det sist¬
nämnda syftemålet tror jag vara berättigadt derföre, att jag anser
kommunernas bidrag till skolväsendet vara så betungande på lands¬
bygden, att om staten icke kommer med snar hjelp, föreställer jag
mig att den välvilja, man önskar böra finnas hos folket för folksko-
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
N:o 38.
32
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
lan, kommer att i betydlig grad minskas utaf helt och hållet eko¬
nomiska skäl. De stora utgifter kommunerna på landet hafva, icke
blott för skolväsendet, utan äfven för andra kommunens behof, göra, att de
kommunala skatterna årligen ökas, hvarföre jag tror, att kommu¬
nerna, företrädesvis de små, icke i längden kunna stå ut med de
stora uppoffringar, de få göra för i synnerhet folkundervisningen, som
häraf tager den största anparten, och hvilken under de senare åren
växt i en högst väsentlig grad. Då härtill kommer, att kommunerna
på landet icke hafva några nämnvärda inkomster, såsom fallet är i
städerna, så är det lätt förklarligt, om kommunerna på landsbygden
icke längre kunna hysa stora sympatier för att vidare öka sina ut¬
gifter för skolväsendet, ehuru detta sker med beklagande. Det är
derföre lika vigtigt att se till, att kommunerna erhålla större stats¬
bidrag, än nu är fallet, som att reglera skollärarnes löner. Detta bidrag
har jag föreslagit skulle utgå så att, i utbyte emot de naturapresta-
tioner, som bestå i kofoder, ett afiöningssätt, som på många ställen
visat sig i hög grad förargelseväckande och skadligt emellan för¬
samlingen och lärare, man i stället ökade den kontanta lönen och
sålunda beredde kommunerna tillfälle att få bidrag af statsmedel
äfven för den del af lönen, som nu utgår som natura-prestationer,
hvilket torde vara rätt måttligt.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, att det af mig framstälda
förslaget är alldeles öfverensstämmande med det system, som i närva¬
rande stund tillämpas, med undantag deraf, att jag förvandlat en del
naturaprestationer till kontant lön. Jag har icke föreslagit höjning
af lönebeloppet för skollärarne utöfver hvad det nu utgör enligt för-
lidet års Riksdags beslut. De hafva enligt nu gällande stadga 500
kronor under de 5 första tjenståren årligen, samt årligen under den
återstående tiden (500 kronor. Den kontanta lönen skulle alltså höjas
med 100 kronor, såsom godtgörelse för mistadt kofoder. Jag har
äfven velat lemna kommunerna rätt att i likhet med Riksdagens
beslut förlidet år öka lönerna med 100 kronor efter fem års tjenst¬
göring, och om kommunen således efter dessa fem år finner skäl höja
lönen till 800 kronor, blir staten skyldig att bidraga härtill med två
tredjedelar. Jag har således i detta fall underordnat min mening helt
och hållet de principer, som redan nu tillämpas på grund af Riks¬
dagens beslut förlidet år. Det enda undantaget i detta fall
skulle blifva, att med mitt förslag skollärarne skulle få något högre
betaldt för kofodret, än som nu i allmänhet är fallet, och en ej obetyd¬
ligt förhöjd pension. Kofodret kan i allmänhet icke beräknas till
högre värde än 80 kronor, och om man beräknar värdet af 5 tunnor
spanmål efter medelmarkegångspriset, blir värdet ännu mindre, men
i afseende å skollärarnes lön har jag ansett mig böra upptaga dess
värde såsom motsvarande 100 kronor, då man kommer rättvisan
närmast. I de norrländska provinserna har man på många ställen
inköpt en hemmansdsl eller ett stycke jord för lärarens begagnande
i stället för kofoder, och således har man i sådana fall redan be¬
stämt, att skolläraren icke skall åtnjuta kofoder på det sätt, som
Lördagen den 26 April, f. m.
33
N:o 38.
eljest är vanligt, hvilket naturligtvis beror på den fria öfverenskom-
raelsen. Enligt den nu gällande folkskolestadgan hafva skollärarne
rätt, der så ske kan, att erhålla vinterfoder och sommarbete för en
ko, och det har visat sig, att derom på många ställen uppstått ganska
obehagliga strider emellan skolläraren och församlingen. Jag har
derföre föreslagit, att i församlingar der förhållanden kunna vara så-
dane, att församlingen har fördelar af att lemna foder och bete till
skollärarens ko, sådant måtte fortfarande få ske emot afdrag på den
kontanta lönen.
Någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet tror jag äfven af ett
annat skäl alldeles icke behöfvas, ty pensionskassans ställning lärer
vara sådan, att för närvarande god tillgång finnes för det ökade behof,
som framkallas af mitt förslag. På den afdelning af Stats-Utskottet,
der denna fråga blifvit behandlad, sitter en ledamot, som är medlem
i styrelsen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, och han har upp¬
lyst, att öfverskott årligen uppstå å de till pensioner afsedda medlen,
hvadan redan för närvarande tillräcklig tillgång finnes till betäckande
af de förhöjningar i pensionerna, som uppstå af mitt förslag, och den
del af förhöjda utgiften till pensionskassan, som skulle komma att
utgå från kommunerna, skulle blifva mycket obetydlig, eller blott
några kronor, hvaremot ingen tvekan torde kunna uppstå att bifalla.
Jag medgifver att det förökade bidrag af statsmedel, som af anta¬
gande af mitt förslag skulle föranledas, skulle hufvudsakligen komma
landtkommunerna till del, men jag ber att få fästa uppmärksam¬
heten på, att stadskommunerna hafva så stora inkomster, hvaremot
landsbygden ej har något motsvarande, att jag icke anser någon
obillighet uti att statsverket mer än hittills skett lemnar bidrag till
landsbygdens utgifter i detta afseende.
Jag har för närvarande icke mer att tillägga, utan på grund
af de angifna skälen yrkar jag afslag å Stats-Utskottets förslag och
hemställer om bifall till punkterna a) och b) i min reservation, hvilka
mom. jag anser motsvara punkten a) i Utskottets betänkande.
Herr J. Rundbäck: Den siste talaren sade, att det skulle
vara nyttigt för regeringen, Riksdagen, kommunen och skollärarne
sjelfve, om hans reservation ginge igenom. Det lär väl emellertid
blifva rätt mycket fråga om huru vida det kan blifva någon fördel för
någon af dem. Reservanten säger till en början, att lönen skall ut¬
göra först 500 kronor utom kofoder eller ersättning derför, hvilken
lön sedermera efter 5 års förlopp skulle höjas till 600 kronor eller,
med inberäknande af ersättningen för kofoder, 700 kronor. Nu är
förhållandet emellertid, att det finnes knappast någon enda folkskole¬
lärare, som har blott 500 kronor, af det enkla skälet att man kan
icke få någon för det priset, för en lön, som åtminstone i min hem¬
ort, i närheten af Göteborg, der lefnadskostnaderna äro mest lika
dyra som i denna stad, är alldeles omöjligt att lefva på. Man kan
heller icke begära, att en person skall här vid seminariet genomgå
en dyr fyra års kurs för att sedan tjena blott för 500 kronor
om året.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning di. m.
(Forts.)
Andra Kammarens Vrot. 1884. N:o 38.
3
N:o 38.
34
Lördagen den 2 G April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning.
(Forts.)
Tager man nu ifrån folkskolelärarne, som nästan utan undantag
hafva 600 kronor jemte kofoder, detta kofoder, så få skollärarne
tydligen icke en löneförbättring, utan tvärtom lida en löneförminsk-
ning af 100 kronor. Detta är alldeles origtigt, och jag förmenar, att
det står icke i Riksdagens makt att göra detta och jag tror heller
icke att den skall göra det.
Hvad nu beträffar hvad Syen Nilsson till en början säger om
att staten skall bidraga med ■§ och kommunen med i folkskole-
lärarens aflöning, så har jag ingenting att deremot anmärka.
Hvad i frågan föreslagits har jag icke haft något emot, men vill
emellertid yrka bifall till Stats-Utskostets förslag, och jag hoppas att
Kammaren måtte bifalla Stats-Utskottets förslag så väl i första momentet
som i fråga om en skrifvelse till regeringen.
Herr Sv. Nilsson: Jag skall bedja att få fästa Kammarens
uppmärksamhet på, att den siste ärade talaren alldeles missförstått
hvad jag yttrat i min reservation. Jag tror att mitt förslag är ganska
klart, och tänker att det icke finnes någon i hela denna Kammare,
som kunnat uppfatta detsamma som Herr Jöns Rundbäck. Jag före¬
slår, att bidrag af statsmedel till aflöningen icke skall utgå för högre
lönebelopp än 600 kronor under de första 5 tjenståren, och 800
kronor under de derefter följande åren. Nu gällande skolstadga
bestämmer, att lönen skall utgå med 500 kronor under de 5 första
åren och sedan med 600 kronor, hvaremot jag föreslagit att den kon¬
tanta lönen, i stället för kofodret, skall höjas under hela tjenstetiden
med 100 kronor årligen.
Jag har varit nödsakad att frångå mitt ursprungliga förslag, som
innehöll att gifva folkskolelärarne och lärarinnorna en bestämd lön
af 800 kronor sedan de tjenstgjort i 5 år, och öfverlemnat åt kom¬
munerna att härom sjelfva bestämma, på sätt sistlidne Riksdag be¬
slutade. Det var knappast någon enda ledamot af Stats-Utskottet,
som ville vara med om att fixera det maximilönebelopp, för hvilket
statsmedel kan erhållas, till 800 kronor, emedan de ansågo, att man
bör lemna i kommunens hand att i hvarje särskildt fall bestämma,
huruvida lärarne gjort sig förtjenta af det högre beloppet, och således
sjelfva bestämma om lönen skall höjas öfver 700 kronor, som jag
föreslagit. Om mitt förslag antages, föreställer jag mig, att om kom¬
munen vill höja lönen från den af mig föreslagna, hvilken, om jag
räknar värdet af kofodret till 100 kronor, blir densamma som i nu
gällande folkskolestadga är bestämd, så skall kommunen, om den an¬
ser att en folkskolelärare gjort skäl för en sådan aflöning, i de flesta
fall medgifva minst det högsta lönebelopp, hvartill staten lemnar bi¬
drag, och endast i sådant fall får staten bidraga med 2/3 af lönen,
men icke till ett lönebelopp, som bestämmes derutöfver. Det är ju
alldeles naturligt, att om en kommun vill gifva en folkskolelärare en
lön på 1,100 å 1,200 kronor, så eger kommunen dertill rätt, och gör
det äfven, i fall den eger en lärare, som deraf gjort sig förtjent, men
kommunen får dock icke af staten högre bidrag än 2/3 af 800 kronor,
Lördagen den 26 April, f. m.
35
N:o 38.
och så står det skrifvet i min reservation. Jag hoppas att Herr J. Angående
Rundbäck nu fått detta klart för sig. åtskilliga
Det skulle också förefalla mig högst besynnerligt, om folkskola-
lärarne icke ginge in på en sådan reglering, som jag föreslagit, hvit- löneför-
ken tydligen är till deras fördel. Kommunerna hafva ju icke gjort bättring åt
upp något kontrakt med skollärarne, ty deras lön utgår i öfverens- folkskolc-
stämmelse med gällande folkskolestadga. Det vore dock för kom-
munerna icke något ondt deri, om skollärarne icke gjorde det eller om ändrade
kunde tvingas dertill, ty under sådana förhållanden blefve det ju som grunder för
förut, då lärarne finge åtnöja sig med mindre fördelaktiga vilkor. Men deras af-
jag kan ej tolka folkskolestadgan på det sättet, att fölkskoleläraren ,n‘
icke skall anses skyldig att gå in på den lönereglering, som Konung '>
och Riksdag bestämma; men i alla fall tror jag att mitt förslag är
så mycket i folkskolelärarnes eget intresse, att jag icke tvekar förut¬
säga, att ingen af dem skall neka att gå in på den löneförbättring,
som af mitt förslag vinnes, om det antages af Riksdagen. Jag har
förut nämnt, att lönen nu är 500 kronor för de 5 första åren och
600 kronor för de följande åren utom kofodret. Jag har värderat
det senare till 100 kronor, och då kommunen kan dessutom gifva
sin folkskolelärare 100 kronor mer i lön och af staten få 2/3 af
detta belopp, så är detta en löneförhöjning för dessa lärare, på samma
gång som kommunen till deras aflönande får större bidrag, än hittills
varit förhållandet. Jag tror således, att jag på intet sätt trasslat in
frågan och ej heller varit för njugg mot skollärarne, hvilket. jag
anser mig tydligt hafva bevisat för hvar och en, som vill sätta sig in
i dessa förhållanden. Jag har framlagt mitt förslag så väl i kommu¬
nens som folkskolelärarnes intresse; och jag tror att en lösning af
denna fråga icke kan ske på ett enklare och lättare sätt, allraminst
på det sätt, som den siste ärade talaren ansåg lämpligast. Allt för
stora anspråk på löner för folkskolelärarne skall det nog visa sig att
man ej får ega, åtminstone icke under den närmaste framtiden. Der¬
före är rådligast antaga hvad som är möjligt erhålla.
Med afseende å det bidrag, som, enligt mitt förslag, staten skulle
lemna till folkskolelärarnes aflöning, tror jag att man med lätthet
kan bevisa, att om än kommunerna tilldela folkskolelärarne en lön af
800 kronor, och staten betalar ~J3 deraf, så betala dock kommunerna
till dessa lärares aflöning vida mer än staten. Så länge staten icke
för sin del betalar mer än halfva beloppet af den lön, som skol¬
lärarne få uppbära, så länge tror jag för min del, att man har en
mycket fast grund att stå på, och mitt förslag betingar också en så¬
dan grund. För att visa huru mycket hvarje folkskolelärare enligt
mitt förslag skulle kosta kommunen, skall jag be att få anföra några
siffror. Hans lön blir 800 kronor; den bostad, han skall begagna, kostar
kommunen allra minst 4,000 kronor; det finnes, åtminstone högst
sällan, åtminstone i min hemort, någon byggnad för fölkskoleläraren,
som är uppförd för billigare pris. Om jag nu icke räknar räntan
på hela detta kapital. 4,000 kronor, utan endast beräknar 5 °|0 på
3,000 kronor, så utgör detta 150 kronor, som skoldistriktet får för
bostad årligen betala till fölkskoleläraren. Visserligen torde man
N:o 38.
36
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af
löning m. m.
(Forts.)
kunna få hyra en bostad för billigare pris, men ett faktum är emel¬
lertid, att kommunen, som i allmänhet byggt bostad för lärarne, får
betala detta belopp. Vidare kommer dertill underhållskostnad af bygg¬
naden. Staten beräknar 2 procent på hela värdet för reparationer på
sina byggnader; om man beräknar den till blott 1 procent, får jag här en
kostnad af 30 kronor. Vidare kostar bränslet, lågt räknadt, 60 kronor
och jordlandet 26,6 7 kronor. Verkliga utgiften för kommunen till skol¬
lärarens aflöning utgör således, lågt räknadt, 1,066,6 7 kronor, hvilket
utgör dubbelt mot det belopp 533,3 3, som, under förutsättning att
aflöningen beräknas till 800 kronor, staten för sådant ändamål skulle
erlägga. Staten skulle sålunda i sjelfva verket komma att betala ej
2[3, utan endast hälften af aflöningen, men den uppgjorda kalkylen är
uppenbart för låg. Kommunernas utgifter för skollärarnes löner äro
i vanliga fall ännu större.
Jag har velat anföra detta med anledning af den siste talarens
yttrande, och jag anhåller, att Kammaren måtte understödja det af
mig framlagda förslaget, hvarigenom anslaget uppföres på ordinarie
stat, och hvarigenom man kan få slut på striderna vid riksdagen, för
någon tid åtminstone, om dessa lärares löner.
Herr J. Rundbäck: Herr Talman! Jag måste protestera mot
den näst föregående ärade talarens försök att trassla bort hvad jag
nyss sade. Jag nämnde aldrig ett enda ord om pension, aldrig! Jag
hoppas Kammaren kan intyga, att så var förhållandet, och jag hoppas,
att ett sådant sätt att gå öfver från en sak, till en annan för att
vända bort ett skäl, skall misslyckas. Jag skall derför ännu en gång
taga upp saken. Reservanten säger: “att för bestridande af den kon¬
tanta lönen jemte värdet af sommarbete och vinterfoder för en ko
samt jordland, der sådant upplåtes till folkskolelärare eller lärarinna,
skoldistriktet skall utgifva H, och staten 2|3; dock att bidrag till af¬
löningen af statsmedel icke skall utgå för högre lönebelopp än 600
kronor under de första fem tjenståren och 800 kronor under de der¬
efter följande åren.“ Häraf framgår ju ovedersägligt, att en löne-
förminskning komme att ega rum, i fall reservantens förslag antogs, ty
den eller de folkskolelärare, som nu innehafva en lön motsvarande 700
kronor, skulle under de fem första tjensteåren få den nedsatt till 600,
helst det icke är troligt, att kommunerna i allmänhet ville eller kunde
gifva ett högre lönebelopp än det, hvartill staten lemnade tillskott;
och äfven efter fem år, då lönen väl skulle kunna stiga till 800 kronor,
blefve väl i allmänhet en löneförminskning resultatet af reservantens
förslag, ty dessa 800 kronor skulle ju äfven motsvara jemväl alla
naturaprestationer, utom husrum och kofoder. Jag tviflar emellertid,
som sagdt, på att Riksdagen kan hafva rättighet att taga ifrån dessa
tusentals skollärare, som nu hafva 700 kronor, hvad de hafva.
Annorlunda var det förslag, som vid förliden riksdag så väl som
vid flere riksdagar förut var ifrågasatt, att folkskollärarnes löner skulle
höjas, så att de finge fast 600 kronor med två tillägg, så att lönen
efter 5 år uppgick till 700 kronor och efter 10 år till 800 kronor,
hvarefter den skulle vara fast.
Lördagen den 26 April, f. m.
37
N:o 38.
Den värde talaren kom med åtskilliga kalkyler om hvad försam¬
lingens bidrag till skollärarnes underhåll kostar, och ehuru visst och
sant är, att om husbyggnaden m. m. deri inberäknas, som annars
icke brukar ske, så gå kommunernas bidrag fullt upp till hvad statens
bidrag utgör, men då reservanten uppskattar värdet af det till skol-
lärarne upplåtna planteringslandet till, som jag tror, 40 kronors årligt
värde, så är detta i allmänhet origtigt, ty visst är, att i de flesta
fall bestå dessa planteringsland af endast \ tunnland jord, och denna
icke sällan bestående af en sten- eller grusbacke. Om man nu som
reservanten skulle uppskatta \ tunnland sådan jord till 40 kronors
afkastningsvärde, ehuru skolläraren i de flesta fall sjelf måste odla
jorden och alltid bruka deu, huru mycket skulle icke då kunna betalas i
arrende per tunnland för Skånes rika och feta jord? Helt säkert borde
åtminstone jordegare i Skåne icke således känna sig synnerligen tryckta
af utgifterna till folkskolan — kalkylen må emellertid stå för reser¬
vantens räkning och den förtjenar icke vidare att tagas i närmare
skärskådande, hvarföre jag endast fortfarande yrkar bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Ola Andersson: Det förhåller sig så med Stats-Utskottets
nu föreliggande förslag, att det är hopfogadt af en hel mängd olika
meningar; meningarne inom Utskottet voro så många och så olika,
att knappast någon af majoriteten der fått sin mening fullt uttryckt
i Utskottets förslag. I detta förslag har jag emellertid instämt och
på detsamma yrkar jag nu bifall, i följd hvaraf jag icke, ehuru jag
delvis sympatiserar med Herr Sven Nilssons reservation, kunnat in¬
stämma i densamma. Jag har gjort detta af skäl, som jag skall an¬
hålla att få närmare påpeka.
För det första skulle man enligt hans förslag nu redan fatta ett
definitivt beslut, att folkskolelärarne skulle i regeln hafva 100 kronor
i kontant lön i stället för kofoder, och att detta endast undantagsvis
in natura skulle utgå, der skoldistriktet ville in natura lemna det
gamla kofodret, då ju distriktet alltså ensamt skulle ega vitsord att
utbyta det ifrågasatta beloppet af 100 kronor mot naturapersedlar.
Först och främst föreställer jag mig, att det icke skulle vara alldeles
rätt, att ensamt skoldistriktet skulle hafva vitsord, då förhållandet nu
är snarast motsatt. Det har visserligen varit tvist om, huru vida skol¬
läraren skulle hafva rätt att bestämma detta, men i min hemort har
det åtminstone praktiserats så, att, der skolläraren påyrkat utbekom¬
mande af kofoder in natura, har han ock blifvit tilldömd detsamma.
Det heter nemligen i förordningen att, der lokala omständigheter så¬
dant medgifva, skolläraren skall hafva kofoder in natura och der han,
åtminstone i min hemort, sökt få kofodret in natura, har han på grund
af denna bestämmelse också fått det. Jag tror derför, att om man
nu vill göra någon ändring, så borde såväl den ena som den andra
parten hafva vitsord. Dertill kommer, att när man gör till regel, att
dessa 100 kronor skola ingå i den kontanta lönen, så har jag icke
fullt klart för mig, huru vida dessa 100 kronor skulle inräknas på
pensionen. Jag kan icke tänka mig annat, då den kontanta lönen i
Angående
åtskilliga
förslag am
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
N:o 38.
38
Lördagen den 26 April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
gränder för
deras af¬
löning in. in.
(Forts.)
regeln skulle utgå och kofodret endast utgöra ett undantag, som alle¬
nast komme att ega rum, då skoldistriktet påfordrade det. Sålunda
kan jag knappast tänka mig annat, än att hela den kontanta lönen
skulle ingå vid beräkningen af pensionsbeloppet. Pensionen skulle då
ökas med 75 kronor. Nu är förhållandet emellertid, att här väl har
klagats öfver små löner, men icke öfver små pensioner för de senast
pensionsberättigade. Man skulle sålunda bättra något, som icke varit
öfverklagadt, men deremot icke vilja göra någon förbättring i just
det, som klagats öfver, och detta synes mig icke vara lämpligt.
Jag har icke heller, såsom jag förut nämnt, fullt klart för mig,
hvad som skulle ske, om Herr Sven Nilssons reservation blefve Kam¬
marens beslut, ty den synes mig kunna stå i strid med de stadganden,
som gälla i afseende på pensionering. Det heter i 4 § af gällande
reglemente för folkskolelärares pensionsinrättning: “I det uppgifna löne¬
beloppet må ej inräknas hvad på grund af gällande författning skol¬
lärare bör tillkomma utöfver den faststälda minimilönen ej heller, der
dessa fördelar kontant godtgöras, den för dem utgående ersättning. “
Jag tror, att det är oklart, hvad som bör ske, om man icke på
samma gång bestämmer en förändring i detta stadgande. Jag vill
icke påstå, att det icke finnes något skäl för att öka statsbidraget
till folkskolelärarnes eller lärarinnornas aflöning. Det stora antalet
skolor är onekligen en stor utgift för kommunerna, i synnerhet för
de små kommunerna, hvilkas hela invånareantal stundom uppgår
till endast omkring tvåhundra, och der skolbarnens inom skolåldern
antal håller sig mellan tjugu och trettio, men som det oaktadt få
underhålla en fast skola jemte lärare. Der sä är förhållandet, synes
det mig visserligen icke vara obefogadt att statsbidraget något ökas
för att lindra bördan, ehuru jag icke är synnerligen böjd derför, enär
jag vill, att folkskolan skall vara främst en kommunens egen angelä¬
genhet, samt att kommunen skall hafva sin rättighet så väl att tillsätta
lärarne som ock att tillse, huru de sköta sin plats, men deremot icke,
att läraren i främsta rummet skall betrakta sig såsom en statens
tjensteman, utan såsom kommunens. Jag har alltså gått in på att i
skrifvelseförslaget inlagts, att äfven denna fråga borde underkastas
utredning.
Det belopp af 400,000 kronor, som Herr Sven Nilsson föreslagit
måtte till det ökade statsbidragets bestridande uppföras å ordinarie
stat, tror jag icke kommer att räcka till statens bidrag med två tredje¬
delar så väl till det ifrågasatta kontanta beloppet i stället för kofoder,
som ock till den frivilliga lönetillökning, som kommunerna skulle för
framtiden bevilja lika väl som de gjort det under de senast förflutna
åren. Men derom är nu icke någon tvist; ty förslaget är ju ett för¬
slagsanslag och om det blifver för litet, får Riksdagen bevilja ytter¬
ligare anslag.
Utskottet hemställer', att Riksdagen måtte bevilja 180,000 kronor,
på det att staten skulle kunna lemna två tredjedelar af det frivilligt
ökade lönebeloppet, som kommunerna skulle lemna folkskolelärarne
och lärarinnorna. Dessutom har Utskottet i sin hemställan sökt få
fram en begäran om utrednings verkställande dels i afseende å ko-
Lördagen den 26 April, f. m.
39
N:o 38.
fodrets förvandling, dels om huru vida denna fråga borde inverka på
pensionsbeloppet, dels ock den inverkan på pensionens storlek, som
kunde blifva en följd af en frivillig löneförhöjning. Det har nemligen
varit tvist underkastadt, huruvida, när kommunen lemnar ett hundra
kronor i löneförhöjning och deraf får såsom statsbidrag två tredje¬
delar, en sådan löneförhöjning bör verka derhän, att pensionsbeloppet
ökas. Den frågan behöfver noga undersökas. Så jemväl frågan, om
statens anslag bör blifva större eller mindre i proportion till kom¬
munens bidrag, vidare frågan, om icke det anslag, som erfordras, rätte¬
ligen bör uppföras på ordinarie stat, så att, om icke kommunen vill
för mer än ett år i sänder bevilja lönetillökning utöfver det stadgade
minimibeloppet, hon borde vara berättigad till statsbidraget för samma
tid. En sådan utredning begäres nu i Utskottets förslag och jag
tror, att den är nödvändig. Utskottet har icke velat i skrifvelse-
förslaget inlägga en begäran om en ovilkorlig ökning i aflöningen.
Jag anser, att det icke heller skulle hafva gagnat folkskolelärarnes
sak, att obligatoriskt öka en börda, som redan förut kännes tung i
många orter, i synnerhet för den mindre jordbrukande befolkningen,
som redan nu kanske har svårare att taga sig fram än de, hvilka
skulle få löneförhöjningen. Utskottet har velat vidhålla hvad man i
fjor beslöt, nemligen att kommunen skulle kunna gifva den lärare,
som gjort sig förtjent af en löneförhöjning, en sådan och få stats¬
bidrag dertill, men säga nej åt den lärare, som icke förtjenade det.
Så har jag för min del uppfattat punkten b). Ehuru sistnämnde
punkt icke ännu blifvit föredragen, har jag ansett lämpligt, att då
båda punkterna hänga tillsammans, yttra mig öfver dem båda. Under
förutsättning att punkten b) jemväl kommer att antagas, anhåller jag
om bifall till Utskottets förslag under punkten a).
I detta anförande instämde Herrar Smedberg, P. Nilsson, J. An¬
dersson i Lysvik, P. G. Petersson och J. Larsson i Nordmarkshyttan.
Vidare anförde
Herr Abr. Rundbäck: Det gläder mig synnerligen, att en ledamot
af Stats-Utskottet i denna punkt uppträdt och med goda skäl för¬
svarat Utskottet. Jag är i väsentlig del förekommen af honom i hvad
jag skulle vilja säga. Jag ber dock att få yttra några ord. Till en
början får jag förklara, att jag fullkomligt instämmer med honom deri,
att jag går in på hvad Stats-Utskottet föreslagit. Det finnes visser¬
ligen en liten passage, under punkten b), som jag icke är fullkomligt
nöjd med; dock vill jag icke motsätta mig det hela. Jag tror, mine
herrar, att den behandling af denna vigtiga löneregleringsfråga, som
Stats-Utskottet här föreslår, nemligen att den före afgörandet bör
underkastas en utredning, är den enda rigtiga, hvaraf Riksdagen bör
begagna sig. Då jag i fjor väckte en motion i denna fråga, förklarade
Stats-Utskottet välvilligt, att jag hade gifvit en ganska uttömmande
utredning af frågan i de flesta fall, dock icke i alla, hvarföre den¬
samma då förklarades behöfva närmare utredning af regeringen, som
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
N:o 38.
40
Lördagen den 2 G April, f. m.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om undrade
grunder för
deras af¬
löning m. in.
(Forts.)
vore den enda, som kunde lemna en fullständig sådan. Deri hade
Utskottet onekligen rätt. Stats-Utskottet har i år stält sig på samma
ståndpunkt och velat hänskjuta till regeringen frågan om en utred¬
ning före sjelfva regleringens definitiva bestämmande.
Herr Sven Nilsson i Efveröd deremot har velat på rak arm göra
denna lönereglering utan någon föregående utredning, vare sig från
regeringen eller någon annan. Helt plötsligt, utan den ringaste an¬
tydan derom i motionen, får man här höra, att det icke blott är fråga
om att behjerta det önskningsmål, som han i sin motion åsyftat, utan
han vill hafva frågan definitivt afgjord på det sätt han i reservationen
föreslagit. För denna åsigt har han dock icke lyckats vinna den
ringaste sympati inom Utskottet, och jag hemställer till Kammaren,
huru vida man på rak arm, utan nödig utredning, skall kunna fatta
beslut i en så ofantligt vigtig fråga som denna, en fråga, som rör den
talrikaste tjenstepersonals i landet intresse, som berör kommunerna
så nära, som berör staten och som i och för sig är af så väsentligt
stort inflytande på folkundervisningen och dess utveckling. Detta är
det första jag ville i frågan yttra i öfverensstämmelse med den före¬
gående talaren.
Men det är vidare en annan sak, hvarpå jag vill fästa uppmärk¬
samheten och som äfven af min broder, Jöns Rundbäck, påpekats.
Den lönereglering, som Herr Sven Nilsson föreslår, går i sjelfva verket
icke ut på någonting annat än en väsentlig lönenedsättning för folk-
skolelärarne. I närvarande stund är lagligen bestämdt, att en lärare
vid folkskolan under de 5 första åren skall hafva 500 kronor i kon¬
tant lön, derutöfver kofoder antingen in natura eller penningar efter
markegång för 5 tunnor spanmål, vidare husrum, vedbrand och plante-
ringsland, det sista dock “såvidt möjligt är“. Om man nu tager lösen
för detta kofoder i penningar och icke utgör det in natura — denna
lösen utgör inom Kronobergs län för närvarande omkring 83 kronor
—• så har en folkskolelärare under de 5 första åren i lön 500 kronor
plus dessa 83 kronor för kofodret plus husrum, bränsle och planterings-
land. Nu föreslår Herr Sven Nilsson, att läraren i fråga skall få 600
kronor i kontant lön, inberäknadt kofoder, samt derjemte husrum,
bränsle och planteringsland. Det blir således i den nu lagligen be¬
stämda lönen en tillökning af ungefär 17 kronor. Men, mine herrar,
faktiskt är förhållandet sådant, att det finnes blott ytterst få folkskole¬
lärare af nämnda kategori, som hafva så låg lön som den i lag be¬
stämda, emedan församlingarne höjt lönen till 600 kronor, och statens
bidrag till lönerna utgår äfven med § af detta belopp. År 1882 var
antalet lärare med mindre än 5 års ordinarie tjenstetid, som hade
den lagliga minimilönen, blott 64, de som hade förhöjd lön utgjorde
753. Ä För dessa 753 folkskolelärare är det således som man nu vill
åvägabringa en löneminskning med 83 kronor för att bereda de öfriga
64 en tillökning i lönen af ungefär 17 kronor. År detta ett resultat,
som man bör eftersträfva?
Hvad beträffar dem, som hafva mer än 5-årig ordinarie tjenste-
ålder, så har deras kontanta lön blifvit bestämd till 600 kronor, och
de hafva således i sådan lön samt för kofoder att utfå 683 kronor,
Lördagen den 26 April, f. m, 41
allt under den förutsättning, att kofodret utgår, såsom i Kronobergs
län, med 83 kronor. Nu skulle enligt Herr Sven Nilssons förslag lönen
utgöra 700 kronor, och således skulle hvar och eu af dem få 17 kro¬
nor i löneförhöjning. Nu är det emellertid så, att enligt beslut under
det föregående året hafva de fleste af dessa lärare för innevarande
år fått en löneförhöjning till 700 kronor, och således utgör deras
verkliga kontanta lön med inberäknadt kofoder 783 kronor, i fall ko¬
fodret utgår i penningar. För hela den stora massan af dessa lärare,
som erhållit nämnda förhöjning — siffran på deras antal kan jag ej
uppgifva, emedan från Konungens Befallningshafvande uppgifter derom
ännu icke ingått och de uppgifter, hvilka folkskoletidningarne med¬
delat, icke ega officiel egenskap — skulle således återigen åstadkommas
eu löneminskning på 83 kronor. Icke kan det väl vara meningen att
på det sättet reglera folkskolelärarnes löner. Det vill jag taga såsom
gifvet, att hvad de ega, det skola de väl få behålla. Jag tror derföre,
att det mindre antalet hellre afstår från en löneförhöjning af 17
kronor än ser att de fleste beröfvas eu inkomst af 83 kronor.
Jag har nu visat, huruledes det skulle vara att alldeles gå emot
folkskolelärarecorpsens intresse att åstadkomma en lönereglering på
sätt Herr Sven Nilsson föreslagit.
Hvad åter angår regleringen af proportionen mellan kommunernas
bidrag till folkskoleväsendet och statens, så skall jag icke lägga mig
deremot, ty det kan göra ungefär detsamma, om de skattskyldige be¬
tala med den ena handen eller med den andra. Det är i alla fall
från folket som dessa penningar komma att utgå. Och det känner
jag af erfarenhet, att sådana bidrag, som, på eu omväg, från stats¬
verket komma kommunerna till godo, pläga anses snart sagdt som hittade
pengar och göra kommunerna mera intresserade för folkskolan. Jag
skall derföre i folkskolans intresse gerna gå in på ett förslag som,
efter nödig utredning, kan framkomma i syfte att staten lemnar något
större bidrag än hittills till folkskolelärarnes aflöning.
Hvad pensionsfrågan angår, har jag i min motion påpekat, att
den står i omedelbart sammanhang med löneregleringsfrågan. Skola
folkskolelärarne hafva en maximilön af 700 eller 800 kronor, så går det
icke längre an att låta pensionerna stanna vid de hittills varande
beloppen, sedan man en gång etablerat den grundsatsen, att de skola
utgöra f af lönen. Såsom en föregående talare påpekat, stadgar
gällande pensionsreglemente, att kofoder icke anses såsom ingående i
lönen. Om alltså denna punkt i reglementet bibehålies oförändrad,
och Herr Sven Nilssons förslag antages, blir följden den, att äfven
pensionsbeloppet nedsättes. Jag medger dock, att tillfälle till en än¬
dring i detta stadgande finnes öppet, då det i Herr Nilssons förslag,
i sista punkten, talas om en utredning af detta förhållande. Men
skall stadgandet stå qvar, så är det gifvet, att pensionen kommer att
nedsättas i stället för att höjas.
Mine herrar, denna fråga är af ofantlig vigt. Jag hade förestält
mig att, när Ändra Kammarens förtroendemän inom Utskottet utan
synbar meningsskiljaktighet enat sig om ett förslag sådant det nu före¬
liggande, detta skulle vara ett uttryck af deu allmänna meningen inom
Andra Kammarens Frat. 1834. N:o 38. 4
N:o 38.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
H:o 38,
42
Lördagen den 26 April, f, m.
jlIngående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor,
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. m.
(Forts.)
Kammaren och jag gladde mig deröfver. Jag hade heller icke ämnat
vidlyftigare yttra mig i frågan, emedan jag trott att saken skulle gå
af sig sjelf. Jag märker emellertid, att man icke får för mycket lita
på hvad man hoppas. Men hvad herrarne än må besluta, icke tror
jag att man handlar som sakens vigt och Kammarens värdighet kräfva,
om man går in på Herr Sven Nilssons förslag, hvilket jag ock hoppas
icke skall blifva händelsen. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Liss Öl. Larsson: Jag har, såsom af betänkandet synes,
icke deltagit i behandlingen af denna punkt. Emellertid, skulle jag
haft tillfälle att inom Utskottet deltaga i voteringen om densamma,
skulle jag hafva röstat för Herr Sven Nilssons förslag, sådant det
föreligger i hans vid utlåtandet fogade reservation, hvilken jag nu
också kommer att understödja. Hvad angår den af den siste ärade
talaren antydda samstämmighet, hvarmed det förevarande beslutet
skulle hafva lättats inom Utskottet, så tror jag icke den var så
stor. Ty om jag är rätt underrättad, voterades det i frågan mellan
Utskottets förslag till skrifvelse, nemligen under mom. bj, och rent
afslag, och det var endast med eu rösts öfvervigt, som Utskottets för¬
slag, sådant det nu föreligger, antogs.
Nu frågar samme ärade talare: hur skulle man kunna antaga eu
sådan reservation som Herr Nilssons och definitivt besluta den der
föreslagna löneregleringen utan en föregående utredning? Mig före¬
faller dock Herr Nilssons förslag så enkelt och att det bör vara så
lättfattligt för alla, att jag hvarken anser någon utredning behöflig i
och för sig eller för den auktoritet, som den skulle medföra efter att
hafva blifvit gjord af Ivongl. Maj:t. Vidare säger Herr A. Rundbäck,
att genom att bifalla Herr Nilssons reservation det skulle kunna
hända, att folkskolelärarne finge mindre aflöning än de för närvarande
åtnjuta och att de sålunda komme i ofördelaktigare ställning än förut.
Men jag kan icke finna, att i Herr Nilssons förslag ligger någonting,
som hindrar församlingarne att hädanefter som hittills betala folkskole¬
lärarne mer än den faststälda minimilönen.
Herr Rundbäck påstår vidare, att man genom antagande af Herr
Nilssons reservation skulle gå stick i stäf mot folkskolelärarnes önsk¬
ningar. Jag kan ej rätt säga huru härmed förhåller sig. Men mig sy¬
nes, som borde det vara både lärarnes, församlingarnes och Riksdagens
sträfvan att ju förr dess hellre komma till en bestämd reglering af
de förstnämndes löner, så att man en gång kunde komma till lugn
och ro ett eller annat år. Det vore tror jag till gagn för alla parterna.
Om obehöfligheten af en ytterligare utredning har jag redan sagt
min mening, och jag föreställer mig för öfrigt, att Kongl. Maj:t bar
annat att göra än att sysselsätta sig med något, som är så föga af
behofvet påkalladt, som härvidlag är fallet.
Man har sagt, att antagandet af Herr Nilssons förlag skulle hafva
inverkan på pensionsförhållandet, och man begär derföre äfven i det
hänseendet en utredning. I det fallet medger jag gerna, att eu ut¬
redning kan vara behöflig. Men jag tror icke det vore någon olycka,
om vi redan i år reglerade lönerna och läte till ett annat år anstå
Lördagen den 26 April, f. m.
43
?J:e 38.
med afgörandet af pensionsfrågan. Om man nu antager punkten a) Angående
i Utskottets föreliggande förslag, så kan man visserligen likasom i fjor åtskilliga
afstå Utskottets hemställan under punkten b). För min del skall jag
under alla förhållanden rösta för afslag å sistnämnde punkt, äfven om löneför-
punkten a) skulle komma att vinna Kammarens bifall. Då Utskottet bättring åt
säger sig hafva sökt undanrödja hvarje anledning till missnöje hos folkskole-
församlingarne eller lärarne, kan jag icke läsa detta i Utskottets för- lärarirma
slag, när man kommer till klämmen. Tvärtom ligger i Utskottets om ändrade
förslag ett frö till ett sådant missnöje, som nu icke finnes. Utskottet grunder för
föreslår nemligen, att det skall bero på församlingen eller läraren, deras af-
hviikendera som helst, om kofodret skall utgå i kontanta penningar Zömw; m. m.
eller in natura. Det är gifvet, att i de församlingar, der det för för- ^ or s''
samlingen är en fördel att vidtaga förändring i detta hänseende, för¬
ändringen kommer att blifva till nackdel för läraren, så att han blir
missnöjd. I andra församlingar deremot kommer förhållandet att blifva
det motsatta. Mig förefaller det vara naturligast att, på sätt Herr
Sven Nilsson föreslagit, det skall bero på skoldistriktet sjelft, om natura-
prestationerna skola utgå i kontanta penningar eller in natura; nog
böra församlingarne i det fallet vara herrar på täppan. Jag undrar
just hvad Riksdagen skulle säga, om tjenstemännen i dylika fall skulle
hafva någon bestämningsrätt gent emot Riksdagen. Jag tror att stats¬
makterna helst sjelfva vilja afgöra slika frågor. Men kommunerna stå
i detta fall i samma förhållande till folkskolelärarne, som statsmakterna
till tjenstemännen.
För min del instämmer jag således med Herr Sven Nilsson, huf-
vudsakligast af det skälet, att man då kommer ifrån frågan och be¬
sparar åtminstone de närmaste Riksdagarne från att diskutera bort
mycken tid och påkosta mycket arbete å en fråga, som årligen åter¬
kommer utan annat resultat, än att man står på samma ställe som
förut och endast begär en utredning. Jag tror ock, att det icke kan
vara skäl att nu begära en utredning, som icke tjenar till annat än
att ännu mer inveckla frågan. Utan tvifvel måste det vara i allas
intressen önskvärd!, att man någon gång kommer till ett slut med
saken, och då jag tror att Herr Sven Nilssons reservation bäst befor¬
drar detta mål, skall jag för min del rösta för hans förslag.
Herr Sv. Nilsson: Jag ber endast få upptaga ett par }7ttranden
till besvarande. Det förundrar mig icke, att Herr Jöns Rundbäck icke
ännu har fått klart för sig det förslag, som föreligger i min reserva¬
tion, men jag förundrar mig desto mera öfver att Herr Abraham Rund¬
bäck, som bör ega särskild sakkännedom i denna fråga, icke gjort
saken klar för sig. Jag tror snarare att han icke vill det. Båda
dessa talare sade, att lärarne enligt mitt förslag, om det blefve an¬
taget, skulle erhålla icke allenast mindre aflöning utan äfven mindre
pension än de hittills åtnjutit. Jag kan ej tro annat än att de 2:ne
talarne stå ensamma om denna mening i Kammaren, då enligt min
reservation skollärarne kommer i alldeles samma ställning som under
innevarande år i afseende på lönen, utom det att de få 100 kronor
i stället för kofoder, hvarpå de i allmänhet förtjena. Församlingarne
Lördagen den 26 April, f. m.
IS:tf*38.
Angående
åtskilliga
förslag om
tillfällig
löneför¬
bättring åt
folkskole¬
lärare och
lärarinnor.
om ändrade
grunder för
deras af¬
löning m. in.
(Forts.)
; 44
blifva på samma sätt som under innevarande år berättigade att till¬
dela folkskolelärarne, som deraf gjort sig förtjente, 100 kronor högre
lön än den nu i folkskolestadgan bestämda, samt få derför bidrag af
statsmedel. Och beträffande pensionsförhållandena, så är det tydligt,
att beloppet af pensionen för skollärarne är beroende af den kontanta
lönen. Således, om skolläraren erhåller en högre kontant lön, såsom
jag föreslår, så blir naturligtvis följden, att pensionen äfven derigenom
bestämmes till högre belopp. Om det belopp jag begärt till förhöj¬
ning i anslaget ej räcker, är svårt att på förhand bedöma. Men då
man förlidet år endast beviljade 180,000 kronor till en förhöjning af
lönen med 100 kronor, trodde jag att 400,000 kronor skulle vara
tillräckliga för att höja den kontanta lönen med dubbla beloppet.
Det är dessa upplysningar, jag velat meddela, och hoppas att saken
nu bör vara klar deri, att förslaget är fördelaktigt för så väl skollärarne
som för kommunerna.
På samma gång ber jag få vitsorda Herr Liss Olof Larssons upp¬
gift, att jag inom Stats-Utskottet icke varit ensam om den af mig
yttrade meningen, der ett rent afslag till och med allvarsamt ifråga¬
sattes på Utskottets förslag i punkten b); och om ett sådant beslut
är fördelaktigare för kommunerna och lärarne, då bör Kammaren
afslå min reservation, men jag önskar ej en sådan utgång och derföre
vidhåller jag mitt yrkande.
Herr Abr. Rundbäck: Det är visserligen sant, att man kan
hädanefter som hittills, äfven efter Herr Sven Nilssons förslag, genom
frivillig förhöjning af lönerna laga så, att folkskolelärarne fortfarande
erhålla den lön, de nu ega. Men om Riksdagen reglerar lönen till
mindre belopp än det nuvarande, så hafva lärarne ingen säkerhet för
att få behålla den lön, som de för det närvarande hafva. Då man
nu vill reglera lönen på ett bättre sätt än förut, vore det märkvär¬
digt, om icke Riksdagen toge fästa på församlingarnes beslut, hvilka
nästan öfver allt bifallit den löneförhöjning, hvarom här är fråga —
nog är väl det rigtigare, att dessa beslut vinna Riksdagens fastställelse,
hvarigenom frågan blir definitivt afgjord, än att fortfarande låta lärar-
nes löneförmåner bero på kommunernas vexlande tycke eller godtycke.
— I sistnämnda fall kan det nemligen komma att bero på någon
myndig sockenpatrons välbehag, antingen läraren skall få mer eller
mindre, hvaraf följden lätt blir den, att den ene läraren får en för¬
höjning i lönen, som nekas en annan, ehuru denne kan både vara
skickligare och hafva en vida mer ansträngande tjenstgöring. Och
icke kan sådant kallas rättvisa eller en reglering.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
dels på bifall till Utskottets under mom. a) gjorda hemställan och
dels på afslag å densamma och bifall till motsvarande mom. a) och
b) af Herr Sv. Nilssons vid denna punkt fogade reservation; och fann
Herr Talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes, i följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Lördagen den 26 April, f, m.
45
N:o 3
Don, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 12:te punkten
mom. a) af Utlåtandet N:o 14, röstar
Ja;
ilen, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har Kammaren bifallit det förslag till beslut i ämnet,
som under mom a) och b) uti Herr Sven Nilssons vid punkten fogade
reservation, framstälts.
Omröstningen utvisade 111 ja och 67 nej; och var Utskottets
hemställan sålunda af Kammaren bifallen.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare före¬
dragningen af förevarande punkt till kl. 7 e. m., då detta samman¬
träde, enligt derom utfärdadt anslag komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem
II. A. Kolmodin.
Andra Kammarens Prof. 1884.
N:0 3S.
5