RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Andra Kammaren. N:o 35.
Onsdagen den 10 April.
Kl. 2 e. m.
Kammarens förhandlingar under detta sammanträde leddes af Herr
vice Talmannen.
§ 1.
Justerades de i Kammarens sammanträden den 3, 5, 7 och 9 in¬
nevarande April förda protokoll.
§ 2.
Föredrogos och hänvisades till behandling af Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts på Kammarens hord hvilande propositioner till Riksdagen
angående anslag för tillbyggande af kronohäktet å Långholmen;
angående anslag till Kommerskollegium för år 1885 m. m.; samt
angående beviljande af anslag för en hamnanläggning vid Stora
Rör på Öland.
§ 3.
Efter föredragning vidare af Stats-TJtskottets Memorial N:o 39,
med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skilj¬
aktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel, blefvo de i detta memorial föreslagna voterings¬
propositioner af Kammaren godkända.
§ 4.
»
Föredrogs men blef å nyo bordlagdt Andra Kammarens Tredje
Tillfälliga Utskotts Utlåtande Ko 3 (i samlingen Ko 20).
§ 5.
Vid föredragning härefter af Kongl. Justitiedepartementets i sena¬
ste sammanträdet bordlagda skrifvelse, rörande Ronneby stads inrym-
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 35. 1
N:0 35. 2 Onsdagen den 16 April.
mande i valkrets för val af riksdagsman i Andra Kammaren, begär¬
des ordet af
Herr Sjöberg, som yttrade: Då Herr vice Talmannen är förhin¬
drad att sjelf framställa förslag i detta ämne, tillåter jag mig att i
hans ställe framkomma med ett sådant. Som bekant skola, i enlighet
med Riksdagsordningens stadgande i § 13 mom. 3, de städer, som ej
ega minst tio tusen invånare, så vidt ske kan, länsvis ordnas i sär¬
skilda valkretsar, och hvarje sådan valkrets innehålla en folkmängd af
minst 6,000 och högst 12,000 invånare. Ku är det så, att hufvud-
staden i Blekinge län, Karlskrona, har mer än 18,000 invånare, den
nu ifrågavarande staden Ronneby 1,835, enligt senast tillgängliga
statistiska upplysningar, Karlshamn 6,490 och Sölvesborg 1,581 in¬
vånare, de tre sistnämnda således tillsammans 9,906 invånare.
Jag tillåter mig derföre hemställa, att Kammaren måtte besluta,
att staden Ronneby skall för riksdagsmannaval till Andra Kammaren
inrytnmas i den valkrets, som för närvarande utgöres af Karlshamn
och Sölvesborg.
Vidare anfördes icke. Med bifall till den af Herr Sjöberg sålunda
gjorda hemställan, och efter af Herr vice Talmannen i sådant afseende
gifven proposition, beslöt Kammaren, att staden Ronneby skulle för
riksdagsmannaval till Andra Kammaren inrymmas i den valkrets, som
för närvarande utgöres af städerna Karlshamn och Sölvesborg; och skulle
underrättelse om detta beslut Kongl. Maj:t uti skrifvelse meddelas.
§ 6.
För motions afgifvande hade sig anmält Herr Sedin, hvilken nu
aflemnade en motion, N:o 149, om ändring af 6 § Regeringsformen.
Denna motion begärdes på bordet och bordlädes.
§ 7.
Herr P. Hammarberg, hvilken, enligt hvad nu anmäldes, icke be¬
gagnat den honom i Kammarens sammanträde den 31 nästlidne Mars
beviljade ledighet från riksdagsgöromålen, erhöll nu, på begäran, i
stället sådan ledighet under åtta dagar från och med morgondagen.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes följande från Lag-Utskottet inkomna
Utlåtanden, nemligen:
M:o 39, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning
rörande ogift qvinnas myndighetsålder,
N:o 40, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
bankaktiebolag och kreditaktiebolag,
N:o 41, i anledning af väckt motion med förslag till förändrad
lydelse af 14 § i Kongl. förordningen angående aktiebolag den 6
Oktober 1848,
Lördagen den 19 April. f. m.
3 N:o 35.
N:o 42, i anledning af väckt motion om upphäfvande af vissa stad-
ganden angående strömrensning,
Ko 43, i anledning af väckt motion med förslag till lag om af¬
veckling medelst administration af gäldbunden köpmans bo, samt
Ko 44, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 10 kap.
samt 16 kap. 12 § Kyrkolagen.
Dessa nu bordlagda ärenden skulle å föredragningslistan för nästa
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes kl. 1IS 3 e. m.
In fidem
II. A. Kolmoclin.
Lördagen den 19 April.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Herr Statsrådet m. m. J. C. E. Richert aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående ändring i 72 § Riksdagsordningen.
Herr Talmannen emottog denna proposition, under förklarande,
att Andra Kammaren skulle åt den samma egna grundlagsenlig be¬
handling.
§ 2.
Justerades den i Kammarens sammanträde den 16 i denna månad
beslutade skrifvelse till Konungen, angående Ronneby stads inrym¬
mande i valkrets för val af riksdagsman i Andra Kammaren.
§ 3.
Upplästes ett till Kammaren inkommet sjukbetyg, så lydande:
»Att Herr Riksdagsmannen Anders Magnusson, som lider af akut
lungkatarrh och värk i nacken, för närvarande ej kan sig i Kamma¬
ren infinna, intygas
Stockholm den 19 April 1884.
C. Th. Scholander,
Distriktsläkare.
N:o 35.
4
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
§ 4.
Hänvisades till Konstitutions-Utskottet Herr A. Hedins i senaste
sammanträdet bordlagda motion, N:o 149; om ändring af § 6 Regerings¬
formen.
§ 5.
Föredrogos med blefvo å nyo bordlagda Lag-Utskottets Utlåtanden
H:is 39, 40, 41, 42, 43 och 44.
§ 6.
Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande N:o 37, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny grufvestadga.
I förevarande utlåtande kemstälde Utskottet, att Riksdagen måtte
antaga berörda af Kongl. Maj:t afgifna författningsförslag, med åtskil¬
liga af Utskottet ifrågasatta, mindre väsentliga förändringar.
§ 1 af förslaget hade följande lydelse:
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill
anmäler, äro de mineralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, pla¬
tina, qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmal¬
mer, mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wol¬
fram, vismut, antimon och arsenik;
2:6) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må å nyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt,
utgör föremål för inmutning.
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Grefve Sparre: Vid genomläsandet af den Kongl. propositionen
i ämnet förekom det mig, som om Kongl. Maj:ts mening med den¬
samma egentligen varit att erfara Riksdagens åsigt i fråga om inmut¬
ning srätten. Det är på den hela förslaget är bygdt, och otvifvelaktigt
är den också den vigtigaste punkten i hela förslaget. Det yttrande,
som chefen för Kongl. Civildepartementet afgaf vid ärendets föredrag¬
ning i Statsrådet, innehåller en temligen utförlig redogörelse för de
olika åsigterna i frågan och slutar med eu anmälan, att meningarne
om lämpligheten af inmutningsrättens borttagande äro »synnerligen
delade». Herr Statsrådet tillägger, att, »äfven om man anser, att, teo¬
retiskt taget, skälen mot inmutningsrätten väga tyngre i vågskålen än
skälen för denna rätts bibehållande, och att frågan om dess borttagande
skulle vara endast en tidsfråga», man dock bör gå till väga med ytter¬
sta försigtighet. Sjelf konservativ till mina åsigter, kan jag icke an¬
nat än instämma i denna åsigt. Frågan är blott den: hvari består
denna försigtighet ? Om man, i likhet med Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet, såsom det hufvudsakligaste skälet för bibehål¬
lande af inmutningsrätten anför den »allmänna uppfattningen» i detta
Lördagen den 19 April, f. m.
5
N:o 85.
afseende, så vill jag för min del till en början tillkännagifva, att denna
allmänna uppfattning, om den är en följd af tidsandans utveckling och
af tidsförhållandena i allmänhet, onekligen är i allra yttersta måtto
behjertansvärd, enär denna uppfattning egentligen måste anses såsom
en konseqvent tillämpning af dessa tidsförhållanden. Men om denna
uppfattning deremot skulle byggas på något annat, t. ex. på en agita¬
tion från en eller flere, som i saken i någon mån äro intresserade, så
har denna så kallade uppfattning, som någon gång genom flitig bearbet¬
ning kan få utseende af att vara »den allmänna», en helt annan ka¬
rakter. Den blifver då alldeles motsatsen. Det är temligen klart
att de, som i allmänhet förlita sig på sin rätt, förhålla sig lugna och
stilla och med tillförsigt afbida sin rättvisa saks utgång; de återigen,
som i ett eller annat afseende hafva en sjuk sak, de agitera, de an¬
ställa mer eller mindre omfattande försök att få sina åsigter att gälla
såsom den allmänna uppfattningen, och ur denna synpunkt och i syn¬
nerhet, om dessa agitationer föranstaltas af spekulanter, till exempel så
kallade grufletare, eller bergsbruksidkare, som ej hafva någon malm¬
tillgång eller kapital o. s. v., hyser jag någon tvekan om saken. För
öfrigt anser jag Riksdagen vara fullt kompetent att till Kongl. Maj:t
afgifva svaromål angående denna allmänna uppfattning i landet, samt
att så beskaffade agitationer eller petitioner för Riksdagen ej kunna
vara annat än en uppmaning till att ytterst noga öfverväga sj elfva
frågan; men de kunna aldrig vara ett skäl, som Riksdagen kan anföra
för sitt beslut. Jag har tillåtit mig anmärka detta till en början och
ber att få tillägga för dem af Kammarens ledamöter, som möjligen
anse, att frågan icke så noga rör dem, eftersom det till exempel för när¬
varande i den Kongl. propositionen ej är fråga om stenkol, som egent¬
ligen förekommer i den sydliga delen af Sverige, att, om inmutnings-
rätten skall bibehållas, det synes mig vara alldeles ovilkorlig! nödvän¬
digt att bibehålla densamma äfven i fråga om stenkol. Icke allenast
den komité, som 1872 nedsattes för att yttra sig i saken, afgaf sitt ut¬
låtande i denna rigtning; utan äfven Kommerskollegium hade vid af¬
gifvande af sitt utlåtande öfver detta komiténs förslag yttrat samma
åsigt. Vi måste väl också vara ense derom, att, om metaller, särskild!
jern, kunna med afseende å jernhandteringen anses så nödvändiga, att
man på allt möjligt sätt bör befordra deras framkomst, stenkol å andra
sidan är ett brännmaterial, som, icke blott för jernhandteringen, utan
för all fabriksindustri och, i detta ångans tidehvarf, för kommunikatio¬
ner med mera är af så ovedersägligt större vigt, att, om inmutningsrätten
för metaller bibehålies, den äfven måste bibehållas för stenkol, äfven
om, såsom Kongl. Maj:t i sin proposition säger, särskilda stadganden
i detta afseende kunna erfordras. Det gäller således nu att bestämma
sig för, om inmutningsrätten skall bibehållas med förutseende att den
i så fall äfven skall omfatta stenkol.
Jag skall nu tillåta mig yttra några ord angående inmutnings¬
rätten i allmänhet. Jag skall då först betrakta den ur rättens syn¬
punkt, hvilket jag i alla möjliga afseenden anser vara det väsent¬
ligaste. Ty hvad man än må säga om den motsatta polen, om jag
så får uttrycka mig, som framkallat deras åsigt, hvilka försvara in¬
mutningsrätten, så kan den åsigten icke grunda sig på något annat än
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 85.
6
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
den s. k. »allmänna nyttan», ock denna allmänna nytta är ett mycket
vagt begrepp, som i allmänhet anföres af alla dem, kvilka kämpa för
sin enskilda nytta under bemödande att framställa denna i den form,
att den får utseende af att vara den allmänna. Jag ber således att
till en början uteslutande få källa mig vid rättens ståndpunkt ock
jag vill tillägga, att, då jag kär talar om rätt, jag talar om densamma
sådan den ur det allmänna medvetandet, ur folket sjelft ock ur för¬
hållandenas egen natur framgått, icke sådan den någon gång i följd
af lagstiftningen blifvit; ty vi måste medgifva, att förhållandena stun¬
dom kunna gestalta sig så, att lagstiftningen, utan att egentligen grunda
sig på rättsprinciper, inför just sådana satser, som grunda sig på den
s. k. allmänna nyttan, om hvars beskaffenhet jag nyss tillåtit mig
yttra några ord. Om jag således, som sagdt, ställer mig på rättens
ståndpunkt, så är det otvifvelaktigt — och derom äro ej keller me-
ningarne delade —• att rättsförhållandena i våra äldre författningar ej
gifva någon den ringaste antydan om eller något stöd för inmutnings-
rätten. Svenska folket kar innehaft sin jord med odalrätt i alla tider;
vår jord kar aldrig varit eröfrad af inkräktare, ock den rätt svensken
kar till sin jord ansågs ursprungligen ock, jag vågar säga det, anses
ännu af folket omfatta icke blott grunden, utan äfven hvad som ligger
under grunden af densamma. Den motsatta åsigten är grundad på en
numera föråldrad princip, på feodalväsendet, som, efter hvad vi veta,
tillkommit på grund af eröfrarens rätt, i det att denne, då kan lemna-
de jorden åt sine vasaller, förbehöll sig visa företrädesrättigheter, som
af honom kallades regalia. Något sådant känner vår rätt icke till;
hvad vi kafva kär i Sverige af den sorten är allenast en importartikel
från Tyskland, som aldrig slagit full rot i svenska begrepp. Detta
visas också af de äldre författningar, som kerrarne finna omförmälde i
de till detta ärende körande handlingar, ock med kvilkas upprepande
jag icke vill trötta kerrarne. Redan på 1400-talet uttalades den grund¬
satsen, att »jorden» likaväl som »berget» vore en enskild egendom, ock
att från det ena såväl som från det andra endast skulle utgöras »skatt»
eller tionde till kronan. Denna grundsats bibehölls ännu inpå 1500-
talet, då likväl, efter grundandet af Yasakonungarnes välde, man ville
till någon del hemta sina åsigter i detta ämne från Tyskland ock så¬
lunda började tala om »Konungens rätt». Sålunda talade Gustaf Vasa
vid ett tillfälle om »sin ock kronans rätt till berget», hvaraf man lik¬
väl icke kan draga några bestämda slutsatser, likasom ej keller i verk¬
ligheten sådana drogos. Törst på 1600-talet började denna tanke om
kronans regale vinna insteg. Detta skedde i privilegiernas tidehvarf,
då staten var till den grad fattig ock i saknad af tillgångar, att den
måste för att få penningar förpanta jordegendomar. Man började då
äfven kasta tystna blickar på bergskandteringen, att derifrån hemta er¬
forderliga medel. Då utfärdades bergverksprivilegier efter mönster, som
tydligen kemtats från Tyskland. Under detta tidehvarf förekom uti en
författning af 1637 första gången ordet »mutsedel, såsom det plägar
kallas»; ordet var hemtadt från Tyskland. De grundsatser, som så¬
lunda gjorde sig gällande, utgingo på, att alla näringar skulle befordras
genom att locka in menniskor på industriens bana ock bevilja dem
förmåner på andras bekostnad, medan man inskränkte ock förhindrade
Lördagen den 19 April, f. m.
7
N:o 3o«
andra näringar. Så till exempel var det i detta tidehvarf, som jordegare
förbiödos att sälja sina kol annat än inom vissa distrikt, vi hafva
lemnat detta tidehvarf långt bakom oss och vilja utan tvifvel icke mera
dit återvända. Ännu inpå 1700-talet fortgick lagstiftningen i samma
rigtning. 1723 års plakat talar om inmutares rätt såsom eu hittelön,
jemförlig med den hittelön, som tillkommer den, som upphittar en
skatt i jorden, och samma åsigt utvecklades ytterligare genom 1741
och 1757 års förordningar, hvarom jag dock icke nu vill vidare yttra
mig. Den följande tiden, då partierna stredo med hvarandra om makten,
och det ena partiet ville gynna, det andra hämma industrien, kunde
icke göra någon förändring i dessa förhållanden. Derefter kom enväl¬
det och slutligen det nya statsskicket 1809. Efter dettas införande
behöfdes en lång tid, innan man kunde kasta blickarne åter på de inre
angelägenheterna och taga dessa om hand. Först efter ministerstyrelsens
införande 1840 började man tänka på bergsrörelsen och dess omgestal¬
tande i det friare syfte, som, enligt hvad vi känna, nu eger rum, och
under hvilket denna rörelse vunnit en förvånansvärd utveckling i
jemförelse med hvad den hade, då den stod under skydd af privilegier.
jDet är nemligen, enligt min åsigt, temligen klart bevisadt, att genom
frihet och upphäfvande af privilegier näringarnes fortbildning i så väl ena
som andra afseende! fortskyndas. Sedan man sålunda i många afseen-
den frigifvit bergshandteringen, framkom slutligen på 1850-talet tanke
på ny grufvestadga. När denna fråga framkom, yttrade då varande
justitiestatsministern såsom sin åsigt, att inmutningsrätten, såsom icke
öfverensstämmande med urgamla svenska rättsbegrepp, borde upphöra,
och en ledamot i Högsta Domstolen, som sedermera blef denne mi¬
nisters efterträdare i embete!, uttalade samma åsigt. Vid behandlingen
inom Riksdagen af Kong! Maj:ts proposition till 1855 års grufvestadga
ingicks ett slags kompromiss, genom hvilken man bibehöll inmutnings¬
rätten endast för metaller och stenkol, men borttog den för öfriga
mineralier och fossilier, som hittills varit föremål för inmutning. Det
dröjde dock icke längre än till 1872, förrän denna inmutningsrätt i
Skåne befanns så odräglig, så outhärdlig, att klagomål deröfver allmänt
ingingo till regeringen, och hon fann sig nödsakad att suspendera lagen.
Nu måste vi väl vara ense om, att, hvilka egenskaper en lag än bör
hafva och hvilken åsigt man än har om dess rättvisa eller allmänna
nytta, det allra bästa beviset på dess olämplighet är, om den just vid
det tillfälle, då den skall användas, måste suspenderas; och det var
fallet med 1855 års grufvestadga i hvad den angick stenkol. Det blef
nemligen ett sådant tillopp på inmutningar, att, efter hvad man påstod,
större delen af Skånes jord inmutades. Regeringen lyssnade till de
gjorda framställningarne och upphäfde, som sagdt, tills vidare inmut¬
ningsrätten för stenkol. Samtidigt begärde Riksdagen en allmän om¬
arbetning af grufvestadgan, och i den komité, som för detta ändamål
blef tillsatt, yttrade sig en af ledamöterna med en tydlighet och klar¬
het, som enligt mitt förmenande icke lemnade något tillfälle till gen¬
saga, mot inmutningsrättens bibehållande, visade dess ohållbarhet i
juridiskt afseende och dess onytta och skadlighet i ekonomiskt. Vi
veta vidare af handlingarne, att dåvarande civilministern instämde i
denna ledamots åsigt och framlade förslag till ny grufvestadga med
Angående
förslag till
ny grufve¬
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny graf v e-
stadga.
(Forts.)
borttagande af inmutningsrätten. Detta framkallade naturligtvis stor
förskräckelse bland alla de af mig nyss omnämnda personerna, speku¬
lanter och jernverksidkare, som med eller utan kapital ville skaffa sig
malm, och de samlades till ett antal af omkring 200 personer till ett
möte i Ludvika. Resultatet häraf blef en af 1,000 personer under¬
tecknad petition om inmutningsrättens bibehållande. Nu vill jag lemna
osagdt, hvad sådana der agitationer och petitioner egentligen betyda
och särskild! vid detta tillfälle, då det ju är klart, att just de, som på
något sätt voro intresserade för saken, skrefvo på, men alla andra läto
bli. Hvad jag deremot icke alls tvekar om, det är att, om jag frågar
efter den allmänna uppfattningen hos den stora mängden åt Sveriges
jordegare, svaret skall blifva: »jag eger min jord, och ingen menniska
kan göra mig den stridig, så vida den icke erfordras för något allmän¬
nyttigt ändamål». Sådana allmännyttiga ändamål äro till exempel jern-
vftgsanläggningar, ty det är väl obestridligt, att de äro till nytta för
alla menniskor. För ett sådant ändamål anser den enskilde sig skyl¬
dig att uppoffra sin eganderätt, men icke för det, att en annan skall
få sin malm för bättre pris eller skaffa sig en mutsedel, som han sedan
kan sälja åt en annan. Detta kan icke hänföras till allmän nytta.
Dr rättslig synpunkt vill jag således förklara, att historiskt finnes hos
oss icke inmutningsrätt. Den har inkommit som en importvara från
Tyskland under säregna förhållanden och under en tid, då lagstiftnings¬
makten ännu icke var fördelad mellan monarken och folket, utan mo¬
narken ensam ansåg sig kunna utfärda sådana stadganden i den ekono¬
miska lagstiftningens väg; men något rotfäste i folkets rättsmedvetande
har den icke och kan aldrig komma att få. Till stöd för denna min
uppfattning vill jag, om man skulle anmärka, att jag talar något för
djerft, anföra icke allenast det uttalande af justitiestatsministern och
en ledamot af Högsta Domstolen, som jag nyss åberopade, utan äfven
att år 1882 då varande civilministern lät utarbeta ett förslag till ny
grufvestadga utan inmutningsrätt; att nuvarande civilministern erkänt,
att af de skäl, som å ömse sidor blifvit anförda, de varit öfvervägande,
som förebragts för inmutningsrättens borttagande; att tvenne af Högsta
Domstolens ledamöter bestämdt förklarat, att inmutningsrätten icke
öfverensstämmer med våra rättsbegrepp; att presidenten i Kommers¬
kollegium i ett vidlyftigt utlåtande yttrat sig för dess afskaffande; att
kollegiets öfriga ledamöter endast på den grund yttrade sig för dess
bibehållande, att Kongl. Maj:t, när han infordrade deras utlåtande, icke
begärt deras yttrande om, huruvida inmutningsrätten borde bibehållas
eller icke, emedan Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t endast
talat om inmutningsrättens inskränkning; och slutligen, att de öfriga
ledamöterna af Högsta Domstolen yttrat, att, ehuru inmutningsrätten
icke kunde juridiskt försvaras, de likväl »icke tilltrodde sig för när¬
varande mot den mening, som då framstäldes genom en mängd petitioner
och möten, böra tillstyrka upphäfvandet af densamma». Jag tror så¬
ledes, att jag ur allmänträttslig synpunkt temligen tydligt och med
auktoriteter bevisat, att inmutningsrätten ingalunda kan försvaras.
Jag öfvergår nu till den allmänna nyttans synpunkt. Jag har
redan förut tillkännagifvit, att jag anser detta vara en mycket dålig
grund för lagstiftaren att bygga på. Den ene anser sin enskilda för-
Lördagen den 19 April, f. m.
9 N:o 35.
del vara till nytta för det allmänna, den andre sin; oeli för att kunna
komma öfverens om hvad som skall anses för det allmänt nyttiga,
afgöres frågan genom en votering eller möjligen en lottsedel. Hvad
som numera, sedan vi gått förbi privilegiernas tid och lemnat den
bakom oss, anses vara grundvilkoret för allt näringslif, är att egande-
rätten skyddas, och att jordegaren är säker om att den jord, som han
förvärfvat, och de byggnader, som han derå uppfört, vare sig till jord¬
brukets behof eller för att söka efter metaller eller stenkol, äro hans
egendom, som han kan bearbeta eller icke, allt efter sitt godtycke, så
att icke främmande personer under skyddet af en matsedel kunna
tränga honom derifrån och beröfva honom frukten af det arbete och
det kapital han å egendomen nedlagt. Detta är enligt nyare tiders
åsigt ett grundvilkor för näringslifvets utveckling, och det är på denna
basis, men icke på privilegier, vi böra bygga våra åtgöranden. Jag
nämnde, att det var under den tiden, då tillgång på kapital i allmän¬
het icke fans i Sverige, och då man försökte alla medel att locka
fram inländingar eller utländingar för att bearbeta de mineraltillgångar,
som kunde finnas, som man fann sig nödsakad att för det ändamålet
anlita inmutningsrätten. Någon sådan anledning finnes lyckligtvis icke
nu. Vi äro visserligen icke ett kapitalstarkt folk, men kapital saknas
dock icke här i landet; hvarhelst hos oss tillfälle till ett lagligt, nyttigt
och gagnande förvärf finnes, saknas numera icke heller kapital att
bearbeta det med. Men hvad vi ovilkorligen behöfva i vårt land för
att komma i åtnjutande af detta kapital, det är realsäkerhet; och det
är just en sådan, som beröfvas oss genom att göra grufvorna till lösegen¬
dom; grufvan kan då icke längre utgöra realsäkerhet, och, som herrarne
veta, utan realsäkerhet få vi icke lån nu för tiden. Tillgång på kapi¬
tal mot realsäkerhet är det enda vilkoret för näringslifvets utveckling;
men denna tillgång är oss beröfvad genom grufvestadgan, ty då gruf-
vor betraktas såsom lös egendom, kunna de icke intecknas eller hypo-
tiseras. Vår tid har, i motsats mot privilegiernas tidehvarf, för att
framkalla näringslif och företagsamhet, sökt bibringa folket upplysning;
vi söka genom skolor och undervisningsanstalter i alla möjliga brancher
bereda folket tillräckliga insigter för att kunna sköta sina näringar
utan att gifva den ene någon förmånsrätt framför den andre. Genom
att- undersöka jorden söka vi lära folket att få reda på jordens skatter;
och de geologiska undersökningar, som här i landet pågått, hafva i
det hänseendet redan uträttat mycket. Vårt land är icke längre ett
sådant »terra incognita», att vi behöfva inbjuda spekulanter för att
söka reda på hvad der fins. Vi känna sjelfve numera väl i hvilka
trakter malmanledningar finnas; vi behöfva, för att få reda på sådana,
lika litet lemna privilegier åt grufsökare, som till exempel åt garfvare
för att komma åt den bark, som de behöfva för drifvande af sin näring;
det ena är enligt min åsigt lika onyttigt och oberättigadt som det andra.
Just i bergslagen är kännedomen om de bästa malmtillgångarne så
stor, att der allra minst behöfves någon inmutningsrätt; och på slätt¬
bygden lära väl icke upptäckas några fyndigheter af vare sig jern,
guld, silfver eller vismut eller annat dylikt mineral. Jag tror icke
heller, att man i allmänhet gör sådana upptäckter af en tillfällighet,
utan att de grunda sig på den kännedom om marken, som vunnits
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 85.
10
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grvfve-\
stadga.
(Forts.)
genom undersökningar, som redan skett eller framdeles komma att
göras.
Det bör heller icke lemnas obealctadt, att dessa föreskrifter om
inmutning och utmål, hvarigenom en viss rymd bestämmes, inom hvil¬
ken grufarbetet är begränsad!, äro rent af hinderliga för upptagande
af nya grufvor, och att dessa stadganden, som innefatta en så ytterlig
mängd detalj bestämmelser, i stället för att befordra grufnäringen, tvärt¬
om blifva hinderliga för densammas utveckling. Hvad särskild! be¬
träffar den så kallade mutsedelshandeln, hvarom så vidlyftigt ordats,
kunna vi väl också vara ense om, att denna är »ett skoj», som mer
och mindre oförsynt bedrifves af spekulanter och som vi icke böra
gynna. Vi hafva eljest på många sätt sökt motverka dylika spekula¬
tioner; och jag tror icke, att vi böra befordra dem i detta fall.
Slutligen ber jag att få åberopa ett par exempel från min egen
erfarenhet. Jag deltog nemligen 1853, såsom ledamot af Lag-Utskottet,
i behandlingen af förslaget till den nu gällande grufvestadgan, och jag
lutade då åt den mening, som försvarade inmutningsrätten. Då kom
emellertid till stånd en kompromiss, hvarigenom inmutningsrätten till
kalk, ställsten och fältspat borttogs. Mången påstod då, likasom nu i
fråga om mineral, att inmutningsrättens bibehållande för dessa ämnen
var oundgängligen nödvändig. Men har väl sedan dess kalkproduk¬
tionen i någon mån minskat? Kalk ingår numera i hvarje jordbruka¬
res behof, och tillgången derpå är så stor, att ingen, som har behof
deraf, behöfver sakna denna vara. Blott för få dagar sedan rådfrågades
jag angående anläggning af en jernväg, som skulle förmedla trafiken
nästan uteslutande från ett kalkbrott. Det förefaller mig, att just detta
exempel, att från den stund inmutningsrätten till kalk borttogs, har
produktionen deraf inom landet så ofantligt ökats, bör vara tillräckligt
för att ådagalägga obehöfligheten af bibehållande af denna inmutnings-
rätt, som, på sätt jag redan nämnt, är i rättsligt afseende origtig och
från allmännyttans synpunkt skadlig.
På grund af hvad jag yttrat tillåter jag mig således hemställa,
att Kammaren måtte afstå den föredragna paragrafen och dermed äfven
gifva till känna, att Kammaren, hvars beslut ju är ett uttryck för den
allmänna uppfattningen i landet, icke gillar inmutningsrättens bibe¬
hållande. Jag anhåller om proposition på afslag å den förevarande
paragrafen.
Herr Statsrådet von Krusenstj erna: Då den föregående talaren
bestridt rigtigheten af den princip, på hvilken Kongl. Maj:ts förslag är
grundadt, och af sådan anledning yrkat afslag på den första paragrafen
i samma förslag, torde jag i korthet böra angifva de skäl, som föran-
ledt Kongl. Maj:t att bygga den förevarande propositionen på den af
den ärade talaren såsom origtig ogillade grundsatsen om inmutnings¬
rättens bibehållande. Jag vill dervid icke ingå på eller trötta Kam¬
maren med någon redogörelse för de teoretiska skäl, som till öfverflöd
anförts för och emot inmutningsrätten, och jag gör det desto mindre,
som dylika skäl icke varit bestämmande för min uppfattning i frågan.
Dessa skäl finnas dessutom i möjligast fullständiga mån återgifna i det
yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition
Lördagen den 19 April, f. m.
11
N:o 35.
i ämnet. Med anledning af den föregående talarens yttrande samt
hvad en reservant inom Första Kammaren emot Lag-Utskottets före¬
liggande betänkande anfört, ber jag endast få fästa uppmärksambeten
på, att enligt min uppfattning man icke bör fatta imnutningsrätten
såsom en kränkning af jordeganderätten, utan endast såsom en lag-
stadgad begränsning eller inskränkning i denna rätt. Ingen egande-
rätt är absolut, utan alltid underkastad de inskränkningar, som staten
kan i det allmännas intresse finna nödigt föreskrifva. Hvad särskildt
eganderätten till mineral angår, så, utan att inlåta mig på den så om¬
tvistade frågan om hvem eganderätten till dem inom landet må anses
kafva af ålder tillbört, lär väl ingen kunna bestrida, att allt sedan
Gustaf Vasas tid kronan ansetts vara egare till mineralfyn digheterna
i vårt land. Denna rätt bär begagnats af kronan antingen så, att bon
sjelf brukat malmstrecken eller ock upplåtit dem åt enskilda jordegare
eller åt andra personer till begagnande på vissa af kronan stadgade
vilkor. Då kronan sedermera under tidernas lopp fann, att fördelarne
af detta regale voro ringa, vidtogs samma åtgärd bär, som förut skett
i Tyskland, och som der benämnts bergsbrukets friförklaring, eller att
kronan öfverlät sin rätt till mineralen på uppfinnaren och till en del
på jordegaren. Detta skedde 1723. Från detta år daterar sig inmut-
ningsrätten i Sverige. Det är sålunda åtminstone 300 år, som minera¬
len varit undandragna jordegarne, och 160 år, som imnutningsrätten
bos oss existerat. Häfd har den således för sig. Se vi nu till, huru
förhållandena i detta fall äro i andra land, så tror jag, att, med undan¬
tag af England och Ryssland, icke finnes något kulturland, der icke
eganderätten till mineralet varit och är skild från eganderätten till
grunden.
Ehuru jag således icke anser, att man ur rättslig synpunkt kan
med fog framställa yrkande om, att inmutningsrätten skall afskaffas,
kan jag naturligtvis icke bestrida, att inmutningsrättens utöfning kan
för jordegaren medföra olägenheter, olägenheter, som, om än hufvud-
sakligast förknippade med stenkolsinmutningen, dock äfven vid andra
inmutningar kunna vara ganska känbara. Det vore derföre önskvärdt,
om detta på jorden hvilande servitut kunde försvinna helt och hållet
ur lagstiftningen, och olägenheterna derigenom upphöra. Att tidpunkten
för en sådan åtgärd också en gång skall inträffa, och att frågan om
inmutningsrättens afskaffande sålunda reducerar sig till en tidsfråga,
det är min tro. Men å andra sidan tror jag icke att denna tidpunkt
nu är inne, och för denna min åsigt vill jag framlägga några skäl.
Skälen för, att denna tidpunkt ännu icke är inne, har jag hemtat
bland annat från det starka motstånd, som, enligt hvad Kammaren har
sig väl bekant, yppades mot det förslag till ny grufvestadga, som upp¬
gjordes år 1882 inom Civildepartementet på uppdrag af dåvarande depar¬
tementschefen. Detta förslag var, såsom kändt, bygdt på grundsatsen
om inmutningsrättens borttagande och jordegarens rätt att fritt förfoga
öfver allt mineral, som funnes på hans grund. Detta var principen.—
Jag fäster mig nu icke vid förslagets detaljer, som nog i och för sig
kunde i flera hänseenden gifva anledning till anmärkningar — och denna
princip rönte bestämdt motstånd af samtlige bergsstatstjenstemän utom
en, af flertalet Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i de län, der bergs-
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
12 Lördagen den 19 April, f. in.
bruk idkas, särskilt af Konungens Befallningshafvande i Örebro och
Vermlands län, som borde vara med förhållandena i detta hänseende
fullt förtrogna, af Kommerskollegium samt af trenne utaf Högsta Dom¬
stolens ledamöter. Vidare har ett stort möte i Ludvika, der mer än
200 bergsbruksidkare och jordegare voro närvarande jemte grufveinge-
niörer och andra för bergsnäringen intresserade personer, enhälligt uttalat
sig emot borttagande och för bibehållande af inmutningsrätten. Detta utta¬
lande biträddes sedermera af öfver 1,000 bergsbruksidkare och jordegare
från Dalarne, Vermland, K enke och Vestmanland. Slutligen hafva
uti en mängd till Kongl. Maj:t inkomna petitioner ett betydligt antal
bruksegare, bergsbruksidkare och jordegare från de flesta delar af landet
uttalat sig på samma sätt.' Och om dessa petitionärer kan jag så mycket
mindre tillåta mig att använda det af den förre talaren begagnade
epitet — eller att de skulle utgöras af spekulanter i inmutningssedlar
och bergsbruksidkare utan bergsbruk — som jag bland dem funnit flere
utaf denne Kammares ledamöter likasom många från Första Kammaren.
Bland den mångfald af skäl för inmutningsrättens bibehållande,
som anförts så vid Ludvika-mötet som af petitionärema, ber jag att ur
mötets resolutioner få uppläsa ett, nemligen: »att vid ingen,tidpunkt
af svenska jernhandteringens tillvaro behofvet af malmer varit större
än i nuvarande tid, att aldrig förr fästats så mycket afseende vid be;
skaffenheten af malmerna och deras afpassande för särskilda behof, och
att slutligen aldrig den mening klarare framstått, att våra malmer all¬
deles icke vore outtömliga, utan att det tvärtom behöfdes allt det skydd,
all den uppmuntran till deras framdragande i ljuset, som lagstiftningen
förmådde lemna, hvadan ock jernhandteringen och grufnäringen skulle
lida obotlig skada, om man nu undanryckte dessa näringar deras star¬
kaste stöd».
Och en högt aktad ledamot af Högsta Domstolen, som sjelf är
med bergshandteringen synnerligen förtrogen, har angående 1882 års
förslag yttrat, att enligt hans förmenande berodde på inmutningsrättens
bibehållande eller upphörande jernhandteringens vara eller icke vara i
vårt land.
Då nu för all näringslagstiftning gäller som en allmängiltig grund¬
sats, att man dervid bör tillvägagå med synnerlig försigtighet och icke
rubba det bestående ensamt af teoretiska grunder, utan först då när
den allmänna rättsuppfattningen, den allmänna opinionen kräfva en
förändring; då så är, är det ju ganska förklarligt, att Kongl. Maj:ts
regering mot så kraftiga uttalanden, som de nu anförda, ryggade till¬
baka för att afskaffa ett sedan sekler bestående rättsinstitut, som af
idkarne utaf den vigtiga näring, till hvars fromma detta rättsinstitut
blifvit tillskapadt, ansetts vara för denna närings fortfarande bestånd
alldeles nödvändigt. Kongl. Maj:ts regering har vid sådant förhållande
ansett sig böra inslå på just den väg, som 'Riksdagen uti dess under¬
dåniga skrifvelse af 1872 sjelf anvisat, eller att, med bibehållande af
inmutningsrätten, omarbeta 1855 års grufvestadga, i syfte att förekomma
missbruk af inmutningsrätten till men för jord- och grufegare. Ty man
må väl lägga märke till, att Riksdagen icke begärt inmutningsrättens
borttagande för annat än stenkol, utan endast begärt, att Kongl. Maj:t
i öfrig! skulle omarbeta grufvestadgan för missbruks undanrödjande.
Lördagen den 19 April. f. m.
13
N:o 35.
Då jag nu går att visa Kammaren, i hvad mån Kong!. Maj:ts före¬
liggande förslag söker uppfylla de fordringar, som 1872 års Riksdags
skrifvelse ställer på en ny gruflagstiftning, ber jag i första rummet
få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att förslaget icke alls berör
stenkolsinmutning, och att till följd deraf flertalet och dertill de mest
grava anmärkningar, som framstälts mot inmutningsrätten och hvilka
haft sin grund i de olägenheter, som stenkolsinmutningen medfört, och
det sätt, hvarpå denna industri åtminstone under en tid utöfvats, icke
kunna drabba det nuvarande förslaget. På sätt jag i mitt yttrande till
statsrådsprotokollet anfört, äro de förhållanden, under hvilka stenkol
förekomma, så olika mot förekomstsättet för andra mineral, att sten¬
kol borde vara föremål för en alldeles särskild lagstiftning. Hurudan
denna bör vara, derom tilltror jag mig dock icke nu att uttala något
omdöme, ty en noggrann utredning af alla på frågan inverkande för¬
hållanden bör föregå ett beslut i sådant afseende. Med anledning af
Grefve Sparres yttrande vill jag dock säga, att jag för min del icke
kan finna det vara en ovilkorlig följd, att inmutningsrätt skall stadgas
äfven för stenkol derför, att man stadgar om dylik rätt rörande andra
mineral, då förhållandena beträffande stenkol och andra mineral
äro så olika. Stenkolsinmutningen förorsakar obestridligen för jord-
egaren större skada än andra inmutningar, beroende väsentligen på
den stora yta, hvilken stenkolsflötserna upptaga, samt derpå, att den
mark, hvarest de i vårt land förekomma, består nästan uteslutande af
inrösningsjord. Att gruflagstiftningen i ett land kan i allmänhet vara
byggd på inmutningsrätt, men stenkol ändock vara undantagna från in¬
mutning, visar exemplet af Sachsen, der förhållandet är sådant.
För att nu återkomma till 1872 års skrifvelse, så anmärkte Riks¬
dagen deri, att den nu stadgade tiden af ett år mellan mutsedelns ut¬
färdande och arbetets påbörjande var allt för lång. Förslaget in¬
skränker denna tid till åtta månader. Riksdagen anmärkte, att de
vilkor, som 1855 års grufvestadga ställer på försvarsarbete, äro alltför
billiga; förslaget fördubblar i allmänhet fordringarne och stadgar, hvit¬
het jag anser vara det vigtigaste i dessa bestämmelser, att arbetet skall
afse verklig grufdrift, hvarigenom man undanrödjer de anmärkningar,
som med skäl kunna framställas mot försvarsarbetet, sådant det nu
kan bedrifvas, nemligen att det är ett blott spegelfäkteri, ett improduk¬
tivt arbete. Riksdagen anmärkte, att stadgandena om hvilostånd lem-
nade rum för missbruk; förslaget har förkortat längsta tiden förlivilo-
ståndet från »tio år eller mera» till åtta år, hvarjemte förslaget stadgar,
att förlängning af hviloståndstiden icke utan jordegarens eller jordinne-
hafvarens samtycke får medgifvas, samt att hvilostånd i intet fall
får ega rum förr än utmål blifvit lagdt och man sålunda vunnit trygg¬
het för, att afsigten med inmutningen är att idka verklig grufdrift.
Riksdagen anmärkte, att inmutaren kan börja grufarbetet utan att der¬
om hafva underrättat jordegaren; förslaget stadgar, att inmutaren minst
fjorton dagar, innan något arbete i det inmutade området börjas, skall
lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade områdets
egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innnehar. Riksdagen an¬
märkte, att stadgande saknacfes angående rätt till icke inmutningsbara
ämnen, som anträffas inom utmål; förslaget innehåller fullständiga stad-
Angående
förslag till
ny grufve¬
stadga.
(Forts.)
U:o 35.
14
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
ganden i detta fall och inskränker inmutarens rätt, så att lian icke får
tillegna sig icke-inmutningsbara ämnen i större mån, än som beböfs
för grufdrirten.
Slutligen uttalade Riksdagen såsom en allmän önskan, att jord¬
egarens rätt blefve mer tillgodosedd och bestämd. Med anledning deraf
vill jag, följande paragrafernas ordningsföljd, angifva några punkter för
att visa, att förslaget äfven i det fallet följt Riksdagens anvisning.
I 1 § inskränkes antalet mineral, som få inmutas och bearbetas,
till vissa i paragrafen bestämdt angifna, och äro derigenom bland annat
sjö- och myrmalmer undantagna från inmutning och öfverlåtna till
jordegarens förfogande. Vidare bar man genom stadgandet att endast
»malmer» få inmutas och då med »malm» förstås mineralfyndigbet,
som förekommer i sådan myckenbet, att den kan blifva föremål för
teknisk användning, sökt förebygga sådana missbruk af inmutnings-
rätten, att den skulle användas för annat ändamål än verklig grufdrift
eller för åtkommande af icke-inmutningsbara ämnen. Man bar sett
exempel på, att en person uttagit matsedel på en jernmalm, som inne¬
hållit endast ett par procent jern, blott för att åtkomma kalk, som
funnits inom utmålet. Genom bestämmelsen i 2 § om utmålens lod¬
räta gränser på djupet bar man till fördel för jordegaren borttagit den
inmutaren hittills medgifna rätt att i vissa fall få följa en fyndighet
utanför utmålets gränser, likasom deraf blir en konseqvens, att jord¬
egaren alltid bar rätt att ingå för hälften i hvarje grufföretag å hans
mark, och icke, såsom nu för vissa händelser är stadgadt, för mindre
andel än hälften. I 3 § har den skyddsengel, som jordegaren fått
uppdragen omkring sina byggnader, blifvit utvidgad och närmare be¬
stämd, så att han härutinnan enligt detta förslag kommer att åtnjuta
större skydd, än enligt 1855 års grufvestadga. Enligt nu gällande stadga
finnes intet hinder för inmutaren vid anställande af försöksarbete att
följa fyndigheten så långt den sträcker sig, men enligt 11 § af förslaget
inskränkes hans rätt i detta afseende till en bestämd cirkel med 100
meters radie eller ungefär samma storlek som den qvadrat, hvilken
sedermera skall utgöra utmålet. I 13 § stadgar förslaget ovilkorlig
skyldighet för grufegaren att ställa säkerhet för de årliga afgifter eller
den framtida ersättning, som han är skyldig erlägga till jordegaren, då
detta deremot nu beror på jordegarens derom framstälda yrkande. I
§ 21 innehåller förslaget skyldighet för grufegaren att inom viss tid
ingifva ansökning om utmål vid påföljd af inmutningsrättens förlust;
nu åter kan han till nachdel för jordegaren dröja dermed huru länge
som helst. I 31 § gifver förslaget närmare bestämmelser till fördel
för jordegaren i fråga om utbekommande af löseskilling för den mark,
som till grufegaren afträdes. Hvad angår bestämmelserna om försvars-
arbete och hvilostånd, hvilka, sådana de förekomma i 1855 års grufve¬
stadga, framför allt 5:te kapitlet, som gifvit anledning till anmärknin-
garne, har jag redan angifvit i hvilka delar förslaget härutinnan gjort
rättelser. Het har skärpt fordringarne på försvarsarbetet så val till
qvantitet som i synnerhet intensitet, och det har försvårat möjligheten
att få hvilostånd. Vidare har i förslaget till förmån för jordegaren in¬
tagits den bestämmelsen, att om grufegaren icke vill utgöra försvars¬
arbetet, skall han i stället betala eu årlig afgift för hvart utmål af
16
X:o 35.
Lördagen den 19 April, f. no.
femtio kronor, hvaraf hälften tillfaller jordegaren. I 48 § inne¬
håller förslaget ett ovilkorlig! stadgande att, så snart en grufanlägg-
ning blifvit sönad, skall så väl jordegareandelen i grufvan som den
mark, hvilken varit till grufegaren upplåten, hemfalla till jordegaren
utan ersättning. Ku åter äro stadgande^ härom otydliga, och under
en viss tid har ny inmutare rätt att utan ersättning till jordegaren in¬
träda i förre grufegarens rätt.
Med hvad jag nu yttrat tror jag mig hafva visat, att, då förslaget
icke berör inmutningsrätt till stenkol, flertalet af de mest betydande
anmärkningar,' som blifvit framstälda mot inmutningsrätten, icke kunna
drabba detsamma; att vidare tidpunkten för borttagande af inmutnings¬
rätten i afseende å andra mineral än stenkol ännu icke är inne, så
vida man icke vill riskera att tillfoga vår bergshandtering, särskild!
jernindustrien, ett afbräck, som den icke, minst under nuvarande tid¬
punkt, skulle kunna uthärda; och att Kongl. Maj:t genom förslaget
sökt uppfylla de anspråk, Riksdagen sjelf stält på en ny gruflagstift-
ning, i ty att förslaget innebär ett väsentligt större skydd för jordegaren
än nu gällande lagstiftning. Och hvad blir följden, om Riksdagen nu
afslår Kongl. Maj:ts förslag? Icke att inmutningsrätten kommer bort,
ty något förslag derom föreligger icke, utan blott att man har qvar
1855 års grufvestadga, som, utom de brister den bär, och hvilka detta
förslag sökt afhjelpa, bestämdt är för jordegaren mindre förmånlig än
det nu framlagda förslaget. Under sådana förhållanden vågar jag
hoppas, att Kammaren skall bifalla Kongl. Maj:ts proposition och deri¬
genom bringa till slutlig och enligt mitt förmenande för närvarande
rigtig lösning en fråga, som nu i tolf år stått på dagordningen.
I sammanhang härmed tillåter jag mig förklara, att jag mot de
ändringar Utskottet i vissa delar föreslagit, för så vidt de inskränka
sig till redaktionsändringar, icke har något egentligt att anmärka.
Herr Lundström: Då jag är öfvertygad om att inmutningsrätten
är nödvändig för bergshandteringens bestånd och framtida utveckling,
och att äfven sådana stadganden vid dess tillämpning kunna göras, att
både missbruken kunna försvinna och olägenheterna för jordegarne
blifva ytterst obetydliga, så tror jag,att man bör vara regeringen tack¬
sam för att det nu framlagda förslaget är grundad! på denna rätts
bibehållande. Jag sade, att inmutningsrätten är nödvändig för bergs¬
handteringens bestånd och framtida utveckling, och detta just för upp¬
tagande af de malmer, som här i Sverige användas, nemligen berg¬
malmer. Dessa förekomma nemligen i visserligen stundom långa men
vanligen smala lager, som stå rätt uppåt eller endast obetydligt afvika
från lodlinien, hvilket gör, att det är förenadt med stora svårigheter att
upptäcka dem och lätt, [äfven om de upptäckas, det fordras sär¬
skild! arbete för att afgöra om brytningen är lönande eller icke.
Deremot torde denna rätt vara mindre behöflig för stenkol, skiffer, lera
och dylika mineralfyndigheter, som ligga i mera vågräta lager.
Den förste talaren anförde såsom sannolikt, att det nu föreliggande
förslaget framkommit genom påtryckningar och agitationer från en mängd
personer, som icke hade råd att skaffa sig malm på annat sätt, från
mindre grufegare och så vidare, och förklarade tillika, att man icke
Angående
förslag till
ny grufve¬
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
16
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
borde fästa afseende vid på dylikt sätt framkomna petitioner och agi¬
tationer. Jag vill häremot erinra, att mötet i Ludvika, hvilket väl
bär i synnerhet åsyftades, utgjordes icke allenast af bergsbruksidkare
utan äfven af jordegare, att de förre icke endast bestodo af egare till
mindre bergverk och sådana, hvilkas ställning man kunde något be¬
tvifla, utan äfven af representanter från flera af våra största jernverk,
att äfven jordegarne voro för de vid mötet gjorda uttalandena, att icke
mer än en enda röst der höjde sig för inmutningsrättens borttagande,
och att icke ens denna röst var för ett fullständigt borttagande af
samma rätt, utan endast dess inskränkande i vissa fall.
Vidare anfördes af den förste talaren, att om man antoge det före¬
liggande förslaget, så skulle följden deraf blifva, att äfven stenkol inom
kort blefve föremål för inmutning. Jag vill dock dervid erinra, att
stenkol förekommer på helt annat sätt än våra bergmalmer, nemligen
i vågräta lager och i vissa, bestämda geologiska formationer. När man
i de trakter, der stenkolslager finnas, genom borrningar förvissat sig
om lagrens mäktighet och läge, kan man af bergarternas beskaffenhet
i dagen med temlig säkerhet sluta till lagrens utsträckning. Den
geologiska undersökningen af bergarterna på ytan är här till mycken
hjelp. Man kan visserligen hafva olika tankar om inmutningsrättens
lämplighet eller olämplighet för stenkol, men jag tror icke att den,
som känner till stenkolens och bergmalmernas så helt .olika förekomst-
sätt, med fog kan påstå det vara nödvändigt, att samma stadganden
böra och behöfva finnas för tillgodogörandet af dessa i naturen på så
olika sätt uppträdande fyndigheter. För stenkolen torde möjligen något
slags koncessionssystem, såsom i Frankrike, vara lämpligt, så vida de
icke anses böra helt och hållet lemnas till jordegarnes disposition.
Det yttrande om olämpligheten af inmutningsrätten ur den allmänna
rättens synpunkt, samme talare framstälde, har redan blifvit af Herr
Chefen för Civildepartementet vederlagdt, så att jag icke vidare anser
mig behöfva bemöta detsamma. Att den enskildes eganderätt måste
vika, när det allmänna intresset så fordrar, derpå hafva vi många
exempel, såsom vid expropriation, vid laga skifte, i fråga om vattenrätt
samt i fråga om jagt och fiske. Äfven den vid denna riksdag antagna
lagen om förändring i redan verkstäldt laga skifte visar, att denna
åsigt fortfarande gjort sig gällande i lagstiftningen. Om det således
visat sig nödvändigt för bergshandteringen att inmutningsrätten fort¬
farande bibehålies, så bör man ur denna synpunkt icke hafva något att
mot densamma invända.
Förste talaren yttrade vidare, att man vid 1855 års grufvestadgas
utfärdande borttog inmutningsrätten till alla andra mineraliska ämnen
än metaller. Med anledning deraf vill jag dock erinra, att äfven andra
ämnen, såsom svafvelkis, blyerts, stenkol med mera, äro enligt nämnda
stadga inmutningsbara. Han tilläde: att det icke dröjde länge förr
än starka klagomål öfver nämnde rätt uppstodo i Skåne. Men hvad
var det, som förorsakade dessa klagomål? Var det icke det stora an¬
talet stenkolsinmutningar och missbruket med derå erhålla mutsedlar?
Kunna då dessa klagomål utgöra skäl för att förkasta det nu före¬
liggande förslaget, i hvilket stenkol icke finnas upptagna?
Samme talare påstod äfven, att inmutningsrätten vore helt och
Lördagen den 19 April, f. m.
IT
Nio 85.
hållet ohållbar så väl i juridiskt som ekonomiskt afseende. Men vore Angående
den ohållbar i juridiskt hänseende, så skulle väl icke flertalet af
Högsta Domstolens ledamöter eller de två juridiska fakulteterna och flere ^stadga!
andra framstående jurister yttrat sig för dess bibehållande. Angående (Forts.)
inmutningsrättens ohållbarhet i ekonomiskt afseende anfördes, att fastig-
hetskrediten och realsäkerheten skulle genom densamma minskas.
Detta skulle väl bero derpå, att, då utmål till en inmutare lemnas,
en del af jordegarens mark skall till honom afstås. Men då denna
mark skall till inteckningshafvaren fullt ersättas och, om grufvan sönas,
återfaller till egendomen, synes mig som om realsäkerheten skulle i
sådant fall ökas, i synnerhet som i bergslagsorterna jordvärdet är störst
i grufvornas granskap. En annan olägenhet i ekonomiskt afseende af
inmutningsrätten skulle vara, att grufvor nu betraktas såsom lösegen¬
dom och således icke kunna intecknas. Detta är sant; men om man så
ansåge nödigt, torde intet hinder finnas för att förvandla dem till fast
egendom med bibehållande af inmutningsrätten. Men jag lemnar
derhän, hvilken säkerhet för längre tid en intecknad grufva skulle
lemna inteckningshafvaren, då grufvans värde ju helt och hållet beror
på malmtillgången och på det sätt, hvarpå grufvan skötes, och lån-
gifvaren kan i intetdera afseendet utöfva den ringaste kontroll. För
öfrig! tror jag, att erfarenheten visat, att, då långifvaren har garanti att
grufvorna skötas ordentligt, delegare i sådana grufbolag, som hafva ett
större antal grufvor eller ett gruffält, icke hafva någon svårighet att
pantförskrifva dylik egendom och erhålla lån på kortare tid, vare sig
grufvan betraktas såsom fast eller lös egendom.
Samme ärade talare ansåg inmutningsrätten öfverflödig derför, att
de geologiska undersökningarne, som pågå i vårt land, skulle fullkom¬
ligt visa, hvarest malmer förekomma; dessa skulle således lätt kunna
upptäckas. Förhållandet är, att genom de geologiska undersökningarne
väl kan bestämmas, hvilka bergarter förekomma, samt angifvas, att den
ena trakten är mer fyndig på malmer än den andra, men de kunna icke
ingå i sådana detaljer, som nödvändigt fordras för att upptaga en grufva.
Skulle de utsträckas ända derhän, så fruktar jag, att kostnaderna för
dem skulle mångdubblas, och i alla fall komme det att dröja en mycket
lång tid, innan landet hunne på sådant sätt genomforskas.
Vidare har det anförts, att inom bergslagen kännedomen om
malmtillgången för närvarande redan vore så stor och fullständig, att
inmutningsrätten der vore helt och hållet __ obehöflig. Att så emellertid
icke är förhållandet, visar erfarenheten. Äfven under senaste årtionden
har nemligen ett ej ringa antal afse värda och betydande malm¬
fyndigheter blifvit upptaget och bearbetadt. Till upplysning i detta
afseende torde jag få anföra några exempel från Vermland och den
bergslag, jag tillhör.
På 1860-talet upptogs eu grufva vid Persbergs gruffält, som nu
benämnes Alabama, från hvilken under åren 1874—l8<S3 erhållits en
million tre hundra femtio tusen ett hundra tjugu centner malm, deraf
år 1882 två hundra sex tusen ett hundra tio centner och år 1883 två
hundra fyratiosju tusen sex hundra sextio centner eller mer än 20
procent af hela Persbergsfältets malmuppfordring under samma år.
Grufvan Finnmossen, som upptogs på 1850-talet, har under åren 1874
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 85. 2
N:o 35.
18
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
—1882 lemnat en million åtta hundra tjuguen tusen två hundra trettio
centner, deraf 1882 två hundra femtiofyra tusen sju hundra nittio
centner. Den så kallade ISFordgrufvan i Finshyttebergsfältet, som upp¬
togs 1877, har sedan år 1878 lemnat femhundra sjuttio tusen centner
malm, deraf 1882 två hundra fyra tusen två hundra sextio centner.
Dessa tre grufvor hafva under år 1882 tillsammans lemnat icke mindre
än tjugufem procent af all inom Vermland uppfordrad malm.
Den komité, Jernkontoret för några år sedan tillsatte för att af¬
gifva yttrande öfver samma fråga, har gjort några beräkningar öfver,
huru många grufvor under senaste halfva seklet blifvit på främmande
mark inmutade och huru mycken malm dessa gifvit i förhållande till
alla andra arbetade grufvor, samt dervid kommit till det resultat, att
icke mindre än tjugusex procent af hela malmfångsten erhålles ur på
senare tiden upptagna grufvor.
Vidare har det blifvit sagdt, att de utmål, som tilldelas grufegaren,
skulle förorsaka fältspärrning, derföre att andra hindras inom utmålet
eftersöka malmen. Det är visserligen sant, att endast grufegaren har
rätt till grufarbete inom utmålet, men det är dock blott ett inskränkt,
till rymden noga bestämdt område. Det är spärradt, endast så länge
det med ordentligt grufarbete försvaras. Försummas detta, blifver faltet
åter ledigt och tillgängligt för en hvar. Dessutom undrar jag, 'huru
det i detta fall skulle gå, om inmutningsrätten helt och hållet bort-
toges. Då skulle väl antingen jordegaren sjelf sysselsätta sig med
gruvbrytning på sin egendom, eller ock öfverlåta rätten dertill på någon
annan. I förra fallet håller jordegaren utan tvifvel hela sin egendom,
spärrad för andre malmletare; och förhållandet blifver säkerligen det¬
samma, om en malmletare eller grufspekulant erhållit tillstånd att på
annans mark upptaga grufvor. I båda fallen skulle således fältspärr¬
ning ega rum, och detta i betydligt större grad än för närvarande.
Ytterligare har anmärkts mot inmutningsrätten, att den förorsakat
det missbruk med mutsedelshandeln, som egt och möjligen ännu eger
rum. Men kan detta missbruk förekommas derigenom, att inmutnings¬
rätten upphäfves? År det icke sannolikt, att en lika liflig handel med
värdelösa grufdelar, med af jordegaren utfärdade tillståndsbevis att på
hans mark upptaga grufvor och så vidare, då skulle uppkomma? Den hade
väl fått ett annat namn, men vore lika skadlig. Hvar och en torde
erkänna, att handeln med osäkra och värdelösa aktier är skadlig och
ändamålsvidrig, men icke kan det derföre falla någon in att vilja upp¬
häfva lagen om aktiebolag.
Till sist har den ärade talaren anfört, att, sedan inmutningsrätten
till kalk, fältspat med flera dylika mineral upphört, dessa ämnen
i allt fall funnits till i tillräcklig mängd, ja, användts ofantligt mycket
mera än dessförinnan var fallet. Detta är sant; men dessa ämnen
förekomma icke på samma sätt som våra bergmalmer. I urformationen
uppträder kalken i mycket mäktigare lager än till exempel jernmalmen och
kan således lättare upptäckas och tillvaratagas. Kalken tages också
derföre i dagen, ur stenbrott. Malmen måste tagas i djupet, ur grufvor.
I de yngre formationerna i mellersta och södra Sverige uppträder kal¬
ken på samma sätt som stenkolen, i vågräta lager, men dessa äro oänd¬
ligt mycket mäktigare än kollagren och redan vid en hemligen ytlig
Lördagen den 19 April, f. m, 19
geologisk undersökning lätta att lära känna. Att kalken numera an¬
vändes ^ i betydligt större myckenhet än förut, beror enligt min tanke
icke på inmutningsrättens borttagande derför, utan dels på den större
insigt_man vunnit om fördelen af dess begagnande för jordbruket, dels
ock på de lättade kommunikationerna.
Då Jag är öfvertygad om, att de föreskrifter, som finnas i förelig¬
gande förslag, . skola till största delen förekomma inmutningsrättens
missbruk, då jag. anser, att denna rätts borttagande skulle utöfva en
vådlig och ödesdiger inverkan på vår jernhandtering, i synnerhet för
närvarande, då den ändock är tryckt och bar svårt uthärda täflan med
utlandet, då härtill kommer, att vid jerntillverkningen allt mer och
mer för olika jernsorter fordras malmer med särskilda, för dessa jern-
sorter passande egenskaper, hvilka malmer endast mera sparsamt 'före¬
komma, och för hvilkas upptäckande inmutningsrätten är väl behöflig,
då i öfrigt de olägenheter, som denna rätt någon gång må hafva för¬
orsakat jordegaren, genom lämpliga bestämmelser i lagförslaget hlifvit
till största delen förebyggda, och då jordegarne i bergslagen, der begag¬
nandet af inmutningsrätten mest ifrågakommer, äro i de flesta fall för¬
månligt stämda mot denna rätt; så tror och hoppas jag, att Kammaren
icke skall hafva något emot dess bibehållande och i hufvudsak bifalla
det nu föreliggande förslaget. Jag anhåller om bifall till den före¬
dragna paragrafen.
Häruti instämde Herr G. Jansson i Krakerud.
Herr Grefve Sparre: Jag ber blott att, med anledning af degen-
mälen, som blifvit gjorda mot mitt förra anförande, få yttra några ord.
Först har man erinrat att inmutningsrätten är bibehållen äfven i flera
andra länder. Detta är mig veterligen icke förhållandet i andra länder
än en del tyska. Denna rätt är icke bibehållen i England, jernhandte-
ringens hemland, icke i Nord-Am enka, som väl är näst England verl-
dens största jernproducerande land, icke heller i Ryssland och tyska
Schlesien och icke i Belgien, som också är ett land med mycket stor
jernproduktion. Kan det vid sådant förhållande, då just i de länder,
der jernindustrien mest florerar, någon inmutningsrätt icke finnes, vara
nödvändigt att bibehålla en sådan rätt hos oss ? Huru skall man kunna
förklara . detta, då af de tyska länderna, der inmutningsrätten är bibe¬
hållen, just. Schlesien, som företrädesvis sysselsätter sig med jern¬
industrien, icke har någon så beskaffad rätt. Man måste således an¬
taga., att det är endast derföre att inmutningsrätten en gång blifvit hos
oss. införd,, som man nu söker försvara dess bibehållande. Men denna
rätt kan icke försvaras hvarken ur rättslig eller statsekonomi syn¬
punkt. Yi veta också, att, när kalksten undantogs från föremålen
för inmutning, började kalktillverkningen i Sverige att florera; och
vi måste bekänna, att denna rörelse under senare tider i oerhörd grad
tilltagit. Detta måste ändå bevisa något. Jag vet icke på hvad grund
man skulle kunna låta inmutningsrätten qvarstå i vårt land. Icke kan
man göra det derföre, att några bruksegare, som sammanträdt i Lud¬
vika, i en petition, under hvilken de anskaffat ett tusental namnunder¬
skrifter, framhållit nödvändigheten för deras verksamhet att bibehålla in-
N:o 35.
A »gående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
20
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
mutningsrätten, då deremot bland deras egna målsmän presidenten i
Kommerskollegium och halfrå antalet ledamöter i Jernkontoret icke
ansett, att denna rätt borde qvarstå. Jag tror, att det tillkommer Riks¬
dagen, som bör representera den allmänna meningen i landet, att till¬
kännagifva sin uppfattning i afseende å inmutningsrätten; och jag för¬
modar, att det är ur denna synpunkt som Kong! Maj:t begärt Riks¬
dagens yttrande. Af de 16 Konungens Befallningshafvande, som yttrat
sig i frågan, hafva 7 tillstyrkt inmutningsrättens borttagande, under
det att 9 förordat denna rätts bibehållande. Presidenten i Kommers¬
kollegium har, såsom jag redan nämnt, deremot yrkat upphäfvande af
inmutningsrätten, och ledamöterna i detta verk hafva förklarat, att frå¬
gan derom icke kunde tillkomma deras pröfning, då Riksdagen endast
begärt en »inskränkning» i afseende å inmutningsrätten. Då nu emel¬
lertid frågan föreligger för Riksdagen, måste det vara Riksdagens skyl¬
dighet att tillkännagifva den rådande meningen inom nationen. Ty
om vi nu slå fast inmutningsrätten i lagen, så kommer den att stå der
qvar för ett hälft sekel. Man kan nemligen icke antaga att, sedan
Riksdagen i princip gillat inmutningsrättens bibehållande, något förslag
om dess borttagande så snart skall framkomma. Det ur denna syn¬
punkt som jag anser det vara vigtigt, att Riksdagen nu tager i öfver¬
vägande, huru vida inmutningsrätten enligt Riksdagens tanke är rättvis
och nyttig eller tvärt om orättvis och skadlig. Att den är det senare,
det är min öfvertygelse. Och den öfvertygelsen har ytterligare stadgats
genom uttalanden från flere bergsbruksidkare, med hvilka jag kommit
i beröring, och hvilka långt ifrån att se något gagneligt i inmutnings¬
rätten, tvärt om betraktat densamma som i hög grad skadlig. Det kan
derföre icke vara annat än Riksdagens skyldighet att bestämdt uttala
sig i frågan.
Det har blifvit sagdt, att den enskilda eganderätten i samhället
måste vara underkastad vissa inskränkningar; och som exempel härpå
har åberopats bland annat expropriationsväsendet. Det är emellertid
någonting helt annat. Om jag för att åstadkomma en jernväg, som
skall blifva till gagn för alla individer, påstår det vara den enskildes
skyldighet att för ändamålet mot vederbörlig ersättning uppoffra sin mark,
så är detta något helt annat än att säga, att den enskilde måste upp¬
offra sin mark för att bereda en annan enskild person nytta. Ty här
vid lag är det inmutaren, som drager fördelen på jordegarens bekostnad.
Det är denna uppoffring för det enskilda intresset jag bestrider, icke
det berättigade i expropriationen, som är till för det allmännas intresse,
kvilket man väl icke kan påstå inmutningsrätten vara. För öfrigt ber
jag få påpeka, att, såsom jag redan nämnt, just från den tid inmutnings¬
rätten af kalkbrott upphäfdes, är det som man kan räkna denna in¬
dustris uppblomstring till hvad den för närvarande är, hvilket bäst
framgår deraf, att kalkproduktionen under de senaste tjugu åren 10-, ja,
jag kan godt säga 100-dubblats mot förut.
Man har velat påstå, att med stenkol förhållandet är helt annor¬
lunda än med andra malmer, och att detsamma derför icke _bör vara
underkastadt inmutningsrätten. Jag kan icke finna det. Är det ur
synpunkten af det allmännas intresse välbetänkt att medgifva inmut¬
ning af malmfyndigheter i allmänhet, så bör det väl äfven vara i det
21
N:o Bo.
Lördagen den 19 April, f. m.
allmännas intresse att medgifva inmutning af stenkol. Stenkolsflötsarne
ligga icke på samma sätt som hos andra malmer, säger man. Men,
mine herrar! hvad gör detta till saken, då det ju är bekant, att man,
med den kännedom, som ^här i Sverige eges om hvar malmanledningar
finnas, oftast söker utmål egentligen för att göra förargelse i trakten
och för att preja ut penningar, men sannerligen icke för att gagna bergs¬
han dteringen.
Slutligen har jag såsom en väsentlig brist och såsom ett väsenligt
hinder för bergshandteringen framhållit den omständigheten, att grufvor
icke kunna intecknas. Mot en dylik anordning invände den siste
talaren, att i fråga om lån i grufvor inteckning i dem vore en dålig
säkerhet. Jag undrar dock huru vida, derest egaren af Dannemora
grufvor erhölle rätt att inteckna sina grufandelar, en sådan säkerhet
skulle förkastas. Jag tror, att hvilken långifvare som helst loge den
för god, liksom ock inteckning i Norbergs malmer och de öfriga mera
kända grufvoruas.
Enligt min öfvertygelse är det icke annat än en fördom att bibe¬
hålla en institution, som icke är inhemsk, utan importerad; och en så¬
dan fördom måste vi göra allt för att bekämpa, då det är fråga om att
befordra rättvisa och gagna fosterlandet.
Jag vidhåller mitt yrkande om afslag å paragrafen.
Herr Boman instämde med Herr Grefve Sparre.
Vidare anförde:
Herr P. M. Larsson: Herr Talman, mine herrar! Då jag
har den äran att representera en af de orter, som företrädesvis komma
att beröras af den lagstiftning, Riksdagen nu möjligen går att fatta,
har jag ansett mig böra angifva den ståndpunkt jag intar i den före¬
liggande frågan. Ehuru jag ogerna vill sysselsätta mig med den siste
talarens anföranden, nödgas jag dock, då han nu för andra gången haft
ordet i frågan, att inlåta mig derpå, hufvudsakligen i anledning af hans
påstående, att allmänna meningen i landet skulle vara gynsamt stämd
för inmutningsrättens borttagande. Tillika dristar jag begagna tillfället
för att göra några erinringar rörande den reservation, som är grufve-
stadgeförslaget vidfogadt af Herr Hofrättsrådet Forssell, och i hvilkens
kölvatten Grefve Sparre gått, då han förnekat allt slags bergsregale och
då han beskärmat sig öfver den skadlighet, som härflutit deraf, att tyska
eller utländska principer gjort sig gällande i vår grufuelagstiftning.
Hvad först vidkommer den allmänna meningen, så lärer man svår¬
ligen kunna ifrågasätta någon allmän mening uttalad från andra
provinser i landet än dem, hvarest bergshandtering idkas. Det är vidare
dels. jordegaren dels bergsbruksidkaren eller bruksegaren, som också
vanligtvis innehar jordbruksfastighet, hvilka för myndigheten och lag¬
stiftaren hafva att gifva sin mening till känna. Eller hvilken annan
skulle det eljest vara? Naturligtvis kan det icke gerna vara möjligt,
att den, som ej sysselsatt sig med grufdrift, skall vara hemmastadd
dermed, eller känna de bevekelsegrunder, som i afseende på lagstift¬
ningen söka göra sig gällande.
Angående
förslag till
ny gnifve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
förslag till
ny graf ve-
stadga.
(Forts.)
22 Lördagen den 19 April, f. m.
Den pregel, Grefve Sparre sökt gifva agitationen från bergslagens
sida, skall jag söka belysa från en helt annan sida, ock är öfvertygad,
att bergslagsbefolkningen är lika kompetent att bedöma denna sak
som barn Det är ingalunda egennyttan uteslutande, som är uppliofvet
till protesten mot inmutningsrättens slopande.
Sedan cbefen för Civildepartementet den 4 Januari 1882 till stats¬
rådsprotokollet anfört, att han icke kunnat tillstyrka antagandet af gruf-
vestadgan, sådan den i 1872 års riksdagsskrivelse var begärd,,
grundad på inmutningsrättens bibehållande och skärpta bestämmelser
till jordegarens betryggande, utan i rak strid deremot företagit sig att
på fri hand inom Civildepartementet låta »med biträde af två tillkallade
sakkunnige personer uppgöra ett nytt förslag till förordning om grufvor,
bygdt på grundsatsen, att inmutning icke vidare skall ega rum» —
samt derefter infordrat underdåniga yttranden af vederbörliga myndig¬
heter, så ansågo sig bergslagsorterna böra gifva sin mening om inmut¬
ningsrättens vara eller icke-vara till känna, något som en klok rege¬
ring icke rimligtvis kunde lemna utan afseende.
För att på den ort jag tillhör utröna hvad mening man hade om
saken, vidtog också jag i min egenskap af riksdagsman mina mått
och steg.
Till den 10 November 1882 inbjödos intresserade jordegare och
bergsmän till staden Linde. Efter den diskussion, som rörande den
saken der försiggick, och hvaruti jordegare, som ej idka bergsbruk, del-
togo, framstälde ordföranden, Professor Carlberg på Bångbro, till de
församlade åtskilliga frågor, som jag skall tillåta mig att för herrarne
reproducera. Den första frågan lydde: »Anser mötet, att inmutnings-
rätten varit till nytta för det allmänna?» Derpå svarades enhälligt: Ja.
Andra frågan: »Ånser mötet, att inmutningsrätten varit till skada för
bergsbruket?» Svaret lydde enhälligt: Nej! Vidare frågades: »Anser
mötet, att, om inmutningsrätten borttoges, lika många malmfyndigheter
som nu skulle uppfinnas?» Svaret blef likaledes enhälligt: Nej! Vi¬
dare: »Anser mötet, att, om inmutningsrätten borttages, jordegaren skall
visa större intresse att leta malm på sinaegor?» Nej! Ytterligare frå¬
gades : »Anser denna bergslag, att de malmfyndigheter vi ega äro till¬
räckliga, så att några fler ej behöfva upptäckas?» Nej! Och slutligen:
»Kan man med skäl och fog påstå, att jordegarne hittills i någon vä¬
sentlig mån upptäckt malmfyndigheter?» Nej! Här ser man således
icke af någon som helst afgifven förklaring emot inmutningsrätten.
Detsamma gälde äfven om mötet i Ludvika, som hölls någon tid der¬
efter och var besökt af personer från icke mindre än sju län. En
enda talare yrkade, att inmutning skulle borttagas på åkerjord, och
deri instämde en annan. Men deremot funnos mötesdeltagare, som år
1872 uttalade sig för inmutningsrättens strykande, hvilka nu under¬
stödde mötets mening.
Hvarifrån agitationen för ändring af grufvestadgan ursprungligen ut¬
gått, är icke svårt att säga. Det är från Skåne, der sådana missbruk
i afseende å' inmutning af stenkolsfyndigheter egde rum, att allenast
under år 1865 mellan 6 och 7 tusen nya inmutningar, företrädesvis af
Herrar Billow och Ekström, gjordes. Så kom jemväl agitationen i gång
för bergmalmerna. Ordföranden i sällskapet »Bergshandteringens
Lördagen den 19 April, f. m.
23
N:o 35.
vänner», Brukspatron Grill å Mariedam, då ledamot af denna Kammare
ocli representant för Kumla ock Sundbo kärad, framkom vid 1872
års riksdag med motion, hvaruti kan föreslog inmutningsrättens bortta¬
gande; men, som bekant, ansåg Biksdagen detta då icke böra ske annat
än i hvad beträffade stenkolsbrytningen i Skåne. Kongl. Makt hör¬
sammade denna uppmaning ock utgaf ett den 24 Mai 1872 aagteck-
nadt förbud emot att vidare utfärda mutsedlar för stenkolsfyndigheter.
I fråga åter om bergmalmer i bergslagen innehöll den till följd af
motionen aflåtna riksdagsskrivelse icke någon uppmaning till Kongl.
Maj:t att borttaga inmutningsrätten, men väl att å andra sidan söka
så mycket som möjligt betrygga jordegaren mot intrång i eganderätten.
I följd af detta beslut tillsatte också regeringen den 24 Augusti 1872
en komité, hvilken afgaf sitt betänkande den 25 April 1874. Detta
komitébetänkande byggdes just på grundsatsen af inmutningsrättens bibe¬
hållande. Utan att vare sig från ena eller andra hållet något seder¬
mera åtgjorts åt saken, påkallade chefen för Civildepartementet sakkun¬
nige personers biträde för afgifvande af nytt förslag; och i detta för¬
slag ströks inmutningsrätten. Det var just mot detta förslag, som agi¬
tationer i stort började göra sig gällande, och det från de orter, hvilkas
handtering mest berodde på förslaget. Jag undrar, om man vid sådant
förhållande med skäl kan så förlöjliga dessa agitationer. Ty de per¬
soner och den näring, som i synnerhet äro beroende af gruflagstiftningen,
skulle väl ega att i första hand uttala sig om lämpligheten af de
ifrågasatta förändringarne i denna lagstiftning, och icke andra, som med
det af regeringen framstälda förslaget icke hade något att skaffa? Så¬
ledes finner jag ingenting annat än ett fullt berättigande i den omstän¬
digheten, att man från de orter, der man vill bibehålla inmutningsrätten,
uttalat sig på sätt som skett.
Egendomligt är emellertid, att Grefve Sparre, som just var den
som genom reservation i Lag-Utskottet vid dess behandling af den
Grillska motionen gaf klaven till den ofta omnämnda skrifvelsen till
Kongl. Maj:t af år 1872, nu så ifrigt förfäktar en alldeles motsatt
mening. Men om en enskild medlem af Biksdagen justerar sin åsigt
sålunda, så föreställer jag mig, att Kammaren mera måste aktgifva på
sina beslut än att utan mellankommande anledning frångå dem, sedan
regeringen gått i författning om att göra hvad på den berodde. Eljest
skulle Biksdagen kunna komma att likna vindarne under Erik Wäder-
hatts tid.
Hvad regalrätten vidkommer, skall jag icke mycket hålla på den
sortens rätt, ty den spökar allt för mycket äfven på andra områden i
vår lagstiftning för att kunna förtjena något pris. Det är efter de för¬
hållanden och de behof, som tid efter annan göra sig gällande, man
skall lagstifta men ej efter åskådningssätt, som fordom voro förher-
skande, det är jag den förste att erkänna. Men vill man med nog¬
grannhet studera de äldre författningar, som utkommit öfver bergs¬
han dteringen, så kan man icke förneka, att den lagstiftande myndigheten
flere gånger uttalat sig i denna sak, och att desslikes i praktiken
det förhållande gjort sig gällande, att staten vore egare till alla malm¬
fyndigheter under jord samt deraf egde taga afrad. Detta har sanno-
Angående
förslag till
ny grefve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
Angående
förslag till
ny grefve-
stadga.
(Forts.)
24 Lördagen den 19 April, f. m.
likt gifvit upphof till det s. k. Helgeandsholmsbeslutet af år 1282, som dock
af många ansetts vara aprokryfiskt.
Af de från år 1340 till år 1485 utfärdade tillståndsbref och privilegier
framgår, att den enskilde på särskild! tillstånd utan afseende på egande-
rätten till jorden, under vissa föreskrifna vilkor och mot erläggande af
afgift till kronan, fått deltaga i bearbetande af malmbergen. Jordegaren
blef derigenom mången gång trängd från egendomen och sökte att dölja
fyndighet, hvarom han egde kännedom. Men för att betaga honom en
sådan fruktan, tillkom det så kallade Gråbrödraklosterbeslutet i Stock¬
holm år 1485, hvarigenom den enskilde mera allmänt berättigades att
begagna kronans rätt i afseende på tillgodogörandet af de underjordiska
skatterna. Denna rättighet utvidgades sedermera under Gustaf I:s tid.
Det förklarades år 1551, att »uti Sveriges lag uttryckt är, desslikes
»alla framfarne konungars, fustars och herrars privilegier - klarligen
»omförmäla att alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona och
»icke till några bergsmän eller bondehemman, derföre vilja vi icke
»medgifva att några bergsmän och bönder skola då under sig före-
»skrifva våra och kronans jernberg utan att bergsbruket skall vara
»fritt och öppet så val för fattiga som rika som oss och kronan deraf så
»mycken skatt och rättighet gifva vele som de med vår bergsfogde
»öfverenskomma kunna.» Sålunda ser man, att under olika perioder i
lagstiftningen ingått åtskilliga förklaringar öfver dessa förhållanden.
Dessa förklaringar utgöra en säregen historik och äro ganska intressanta
att studera samt böra af en och hvar vara noga kända, om man skall
kunna våga uttala sig öfver det så kallade bergsregalet.
Andel i fyndighet för jordegaren i grufvor uppkom senare i tiden
och bestämdes första gången genom Jernbergsordningen den 6 Juli
1649. Genom Kongl. förordningen den 18 Maj 1683 tillätos bergs¬
lagens inbyggare att bryta malm från grufvor å frälsejord, sedan
frälsemannen sjelf derifrån tagit sitt fulla behof, och genom Kongl.
förordningen den 27 Augusti 1723, hvilken åberopas af reservanten
emot nu föreliggande förslag, Herr Forssell, föreskrefs, att uppfinnaren
till en fyndighet skulle erhålla en fjerdedel i fyndigheten; och detta skedde,
såsom Grefve Sparre anmärkte, visserligen delvis derföre, att staten be-
höfde skaffa sig nya tillgångar efter krigen, men alldeles icke hufvud¬
sakligen eller på det sätt som han förmenar.
Allt nog, något ingrepp från statens sida i jordegarens rätt har icke
skett, emedan staten ursprungligen ansett sig vara egare till alla malm¬
fyndigheter. (Någon ändring härutinnan vidtogs icke heller genom
Kong!, förordningen om grufvors utmål m. m. den 20 Oktober
1741. Men genom Kongl. förordningen angående utmål och dylikt
den 6 December 1757, eller för 130 år sedan, föreskrefs för första
gången i lag, att uppfinnare och jordegare simla hafva rätt till hälften
hvardera i upptäckt grufva. Många klagomål yppade sig rörande gruf-
driften och en närmare bestämning af upptäckarens och jordegarens
rättigheter, och detta gaf omsider upphof till 1855 års grufvestadga,
der en reglering i sådant hänseende vidtogs, utan att eganderättsgrupden
rubbades.
Efter detta uttalande om regalrätten, som väl icke kan få anses
alldeles betydelselöst för sakens bedömande ur rättslig synpunkt, vågar
25
J(:o 35.
Lördagen den 19 April, f. m.
jag fästa uppmärksamheten på några uttalanden ur nationalekonomisk
synpunkt.
Hvad Grefve Sparre i likhet med reservanten framhållit om att
det endast är orättmätiga principer, införda från Tyskland under 16:de
och 17:de seklen, som sökt göra sig gällande till förmån för en viss sam¬
hällsklass, på bekostnad icke af hela nationen, utan blott en mindre
del del deraf, kan jag icke fatta. Att regenterna under den tiden på
inrådan af i svensk tjenst anstälde utländingar rekommenderade goda
rättsgrundsatser och arbetsmetoder att införas på administrativ väg, må
väl icke med fog kunna klandras. Genom andras större erfarenhet
och kloka åtgärder har obestridligen bergsnäringen bringats ur den
lägervall, i hvilken den eljest påtagligen allt för’ länge, till men
ej mindre för det allmänna än den enskilde, fått ligga, hvilket inga¬
lunda lärer kunna bortförklara de rättsförhållanden, som betingats af
utvecklingen från äldre tider.
Af auktoriteter, som i jernhandteringens intresse haft att yttra sig
om ifrågasatt borttagande af inmutningsrätten, skall jag tillåta mig an¬
föra ett par, deraf den ena delegationen varit af regeringen uppmanad
att yttra sig.
De af Jernkontoret för bedömande af 1882 års grufvestadge-
förslag tillsatte komiterade, Herrar Löjtnant Bratt, Ingeniör O. J. Gumse-
lius och min ärade företrädare här i Kammaren, Bruksegaren Harald
Eriksson, hafva utlåtit sig i saken. Såsom fackmän och väl förtrogne med
förhållandena, bör deras omdöme, infordradt af regeringen, gälla något
mera än enskilda tycken, då man står i begrepp att vidtaga så om¬
fattande lagstiftningsåtgärder, som antagandet af en ny grufvestadga inne¬
håller. Rörande det förslag, som uppgjordes i afsigt att stryka inmut¬
ningsrätten, anse dessa komiterade '»att förslaget iclce uppfyller de for¬
dringar, som i bergsnäringens intresse skäligen hunna ställas på en
förordning om grufvor, och derföre icke heller bär blifva en för riket
gällande lag; hvarjemte komiterade vågade uttala den åsigt, att nu
gällande graf stadga fortfarande han anses tillfredsställa grufnäringens
behof, om vissa bestämmelser deri på det sättet ändras, att det så kal¬
lade försvarsarbetet för grufva måste blifva verkligt grufarbete och
större säkerhet beredes jordägare för utbekommande af ersättning för
skada, och intrång genom grufarbete, samt om stadgandena om arbets¬
metoder och malmöreskassor helt och hållet borttogos.» Och i fråga om
stenkolsbrytningen yttra komiterade, att de vilja »på det kraftigaste be¬
tona behofvet och angelägenheten af att lagstiftningen beträffande sten¬
kolsbrytning helt och hållet skiljes från den, som af ser annan gr lif¬
näring».
»Bergs handtering ens vänner» inom Örebro län, hvilka utgöra ett
ganska stort sällskap och hvars insigter och åsigter i denna fråga äfven
torde böra tillmätas sin betydelse, utsågo också på sin tid en komité
för att yttra sig öfver regeringens förslag om inmutningsrättens bort¬
tagande, och denna komité, i hvilken sutto ingeniörerne HofFstedt på
Bångbro, HauckhofF i Grängesberg och bruksegaren C. P. Lindberg
på Rockesholm, uttalade sig om förslaget i samma syfte som Jern-
kontorets komiterade. Sedan dessa yttrat sig: om stenkolsflötsarnes
horisontella eller fläkt fallande läge och möjligheten att med ledning
Angående
förslag till
ny grufce-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
26
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående af geologisk karta genom dj inborrning undersöka deras mäktighet, nå-
nynmfce- &ot so™ eJ vore med afseende å malmerna, som voro nära lod-
stadga. rätt stående och således hafva minsta ytan mot jordytan; om att för
(Forts.) bergmalmernas uppsökande fordras en särskild undersökning med gruf-
kompassen eller omständlig magnetometerundersökning inom de om¬
råden, som af den geologiska kartan betecknas såsom bestående af malm¬
förande bergart, hvilken malmletning vanligen fordrar tålamod och
tidsutdrägt, hvilket åter icke användes, om ej utsigt till någon vinst
finnes; om att inmutningsrätten förvara malmer icke skadar jordbruket,
emedan fyndigheterna ligga på skogsmark i de allra flesta fall; anföra
sistnämnde komiterade:
»Att större frihet studie uppstå för grufv erinring eu genom inmut-
ningsrättens borttagande, kunna vi ej förstå, iij genom nämnda rätts bort¬
tagande blefve grufvenäringen klafbunden af jordegaren och några nya
malmfyndigheten skulle högst sannolikt icke vidare upptäckas och bear¬
betas, hvilket framgår af det sakförhållande, att de allra flesta afl i
senare tider upptagna fyndigheter icke äro upptäckta och inmutade af
jordegaren, utan af annan person, och att förhållandet varit annorlunda
i forna lider är icke troligt. Dessutom kan bevisas, att flera af våra
grufvor upptäckts och inmutats af personer, som ej varit egare af grunden.
Att' jordegaren, som hittills haft samma frihet som alla andra att in¬
muta fyndigheter på sin mark, skulle, efter inmutningsrättens borttagande
och sedan han blifvit befriad från konkurrenter, egna sig mera än
förut åt malmfyndigheters upptäckande och den med deras arbete före¬
nade• risken, vill väl ingen påstå, då lian ihågkommer hvilken drifvande
kraft konkurrensen innebär.»
Slutligen, har man ock mycket ordat om jordegarens lidande genom
det intrång, som föröfvas på hans egendom, hvilken han är ensam egare
till. Det servitut, som påligger jorden, känner först och främst hvarje
menniska i bergslagen till, men detta betraktas aldrig såsom någon ned¬
sättning i värdet för jordbruksfastigheten, utan anses det tvärtom som
en gifven fördel, om något örärdefullt fynd kan uppsökas i öfvergifna
grufvor eller nyupptäckta malmanledningar. Såsom det nu är, står
det en jordegare, på hvars mark inmutning skett, fritt att antingen
genast ingå i företaget eller dröja dermed, till dess malmen är så
blottad till art, läge och beskaffenhet, att han kan bilda sig ett omdöme
om. huru vida det lönar sig eller ej. Han får alltså en undersökning
på sin mark gjord för intet. Och om han icke skulle finna det för¬
enligt med sina ekonomiska resurser eller af annan orsak icke lämp¬
ligt att sjelf deltaga i grufarbetet, kan han dock, i synnerhet om
företaget ser förhoppningsfullt ut, åt andra utbjuda sin jordegareandel
till högsta pris. Derigenom uppstår jemväl en för bergshandteringen
ganska nyttig konkurrens. Skulle åter ingen inmutningsrätt finnas,
blefve mången gång följden, synnerligen för mindre jordegare, den, att,
om en person önskade göra sig till godo de å en annans område möj¬
ligen befintliga mineral, han med jordegaren aftalade att få rättighet
dertill för kanske några hundra kronor, motsvarande ej stort mera än
markens värde. Jordegaren kunde visserligen säga nej dertill, men
vid det förhållande, att man ännu icke kände till huru vida någon bryt¬
värd fyndighet funnes att bearbeta, är det troligt, att jordegaren i de
27
X:o 35.
Lördagen den 19 April, f. m.
flesta fall inginge på ett sådant aftal, i synnerhet som fyndiglieterna i
bergslag i de allra flesta fall förekomma på skogsmarker, hvars värde
ändå icke spelar någon stor rol, eller kan liknas vid det bördiga Skå¬
nes jord.
Egare af större bruksegendom ar med vidsträckta malmförande ter¬
ritorier skulle väl förnämligast vara de, som i första rummet hade för¬
del af inskränkningen. Men då desse i likhet med den mindre hem-
mansegaren icke annat än undantagsvis ansett förenligt med eget och
i synnerhet det allmännas intresse att tillåta inmutning inom deras
områden, oaktadt de genom sådant förbud skulle kunna blifva i till¬
fälle att till andras nackdel icke allenast dominera malmprisen, utan
äfven kolprisen i närmast omkringliggande ort, så kan jag för min
del icke finna, att den ömhet, som särskildt för hemmansegarne i bergs¬
lagen låtit sig förnimma, kan vara något att tacka för.
De, som hysa den mening, att ett afslag på föreliggande grufve-
stadga skulle göra om intet inmutningsrätten, vill jag upplysa, att så
ej blir fallet. .Resultatet blefve i så fall blott det, att 1855 års grufve-
stadga, som varit gällande i nära 30 år, fortfarande blefve gällande.
Men som det nya förslaget — äfven betraktadt som öfvergångsförslag,
ty det är ganska troligt, att det omsider går derhän, att allmänna me¬
ningen, så snart det utan äfventyr för grufnäringen och bergsbruket
går an att borttaga inmutningsrätten, blir för en så genomgripande för¬
ändring — onekligen innehåller betydande förbättringar, anser jag, att
det vore mycket oklokt att icke göra sig dessa till godo, helst man
nu i 12 års tid hållits i ett menligt ovisshetstillstånd om denna sak.
Det förslag, som nu föreligger, har sina företräden och undanrödjer
många tvister. Deri är:
l:o) föremålen för inmutning uppräknade;
2:o) sjö- och myrmalmer samt gamla grufvarp äfvensom stenkol
undantagna;
3:o) gränserna för utmål äro lodräta så väl för donläget som fält¬
sträckningen ;
4: o) vid gränsen får ej den ene grufegaren bryta hål till den andres
arbetsrum under jord och insläppa vatten;
5:o) påbörjande af grufarbete måste ske inom 8 månader, och
utmål läggas inom 3 år. Hittills han man egentligen haft 2 år att
börja arbetet på, och utmålsläggningen har kunnat uppskjutas huru
länge som helst;
6:o) jordegaren har återfått rätten till den inlösta marken, om en
grufva sönas, h vilket han icke under alla omständigheter haft förut;
7 :o) försvarsarbetet kan få lösas med penningar, hvaraf hälften till¬
faller jordegaren mot staten, som får andra hälften;
8:o) hviloståndstiden är i medeltal 2 år, o. s. v.
Jernindustrien drifves ännu i vårt land på allt för många händer
och i mindre skala. Den är i allmänhet endast annex till skogs- och
jordbruk, arbetar under gamla former och ogynsamma ekonomiska för¬
hållanden. Men så fort den kan lösgöra sig ur dessa bojor och kon¬
centreras så, att sjelfständiga, storartade etablissement uppstå, hvilka
bättre kunna uthärda en täflan med utlandet, då är det gifvet, att in-
mutningsrättens vara eller icke vara blifver mindre maktpåliggande än nu.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
28
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra tillåter jag mig
hemställa om bifall till föreliggande förslags första paragraf, som hand¬
lar om inmutningsrättens bibehållande.
Ehuru jag visserligen icke vågar förutsätta, att denna min fragmen¬
tariska framställning kan synnerligen mycket hafva inverkat på den
allmänna meningen inom denna Kammare, så vill jag dock tro, att
man ej. lägger döförat till för uttalandena från bergslagen och den
gröfre jernindustriens målsmän. Det är min fullkomliga öfvertygelse,
att vi genom inmutningsrättens bibehållande bäst tillfredsställa icke alle¬
nast grufdriftens, utan äfven iordegarnes i bergslagen villa och behof
för det närvarande. J
Herr Grefve Mörner: Här har ordats åtskilligt om »bergshand-
teringens vänner» samt om deras och bergsnäringens intressen. För
min del är jag öfvertygad om, att de fleste af oss kunna anses tillhöra
bergshandteringens vänner, ty det är väl icke någon bland oss, som
kan vara ovänligt stämd mot en för landet så vigtig näring som bergs-
handteringen.
Frågan gäller^ här endast att utfinna det sätt, hvarpå bergshand¬
teringens bästa må kunna mest ändamålsenligt befrämjas. Man har
ifrågasatt, huru vida icke detta intresse häst skulle främjas genom
bibehållande af inmutningsrätten, såsom varande någonting' för denna
handtering oundgängligen nödvändigt. Om jag fäster min uppmärk¬
samhet vid andra näringar här i Sverige, så kan jag för min del icke
erinra mig, att någon . bland dem fått sig tilldelad'’ det privilegiet att
kunna fritt utsända spejare inom annans egoområden för att sedermera
under en sorts laga form tillvinna sig en del af hans egendom, snart
sagdt utan någon ersättning. Om nu Sveriges öfriga näringar kunna
berga sig utan en så beskaffad rättighet, då kan man ifrågasätta, om
bergsnäringen skulle vara den enda näring, för hvilken en sådan för¬
del, som den nu omnämnda, skulle vara nödvändig. Jag för min del
tror det icke. Att förutsätta, att bergsnäringen skulle hvila på så svaga
grunder, vore detsamma som att anse, att densamma icke kan i läng¬
den ega bestånd. Jag hoppas, att den skall på det allra bästa sätt ut¬
veckla sig; men jag kan icke finna någon rättvisa derutinnan, att en
person skall kunna med laga rätt tillegna sig hvad som onekligen
tillhör en annan person. Om inmutningsrätten endast begagnades för
att åstadkomma ett verkligt bergsbruk och för att i dagen bringa verk¬
liga grufvor, så vore derom mindre att säga; men huru ofta har icke
denna rätt begagnats för att afpreja jordegaren större eller mindre löse-
summor, som han till undvikande af det obehag, som han eljest blir
nödsakad att underkasta sig, måste erlägga.
Föreliggande förslag till ny grufvestadga skulle, säger man, afse
att förekomma missbruk af inmutningsrätten. För min del kan jag
icke finna, att de deri intagna bestämmelser äro särdeles mera än be¬
stämmelserna i den gamla grufvestadgan egnade att förekomma dessa
missbruk. Men vid sådant förhållande frågas: hvarföre skall man då
antaga denna nya stadga? För min del kan jag icke finna någon an¬
ledning dertill. Då synes det mig vara mycket bättre att bibehålla
de gamla bestämmelserna, sådana desamma nu befinnas och derigenom
Lördagen den 19 April, f. m.
29
N:o 35.
förekomma eller undvika de rubbningar i bergsnäringen, som antagligen
skulle följa af dessa nu föreslagna nya bestämmelser, i Indika, om de
antoges, man snart skulle finna sig nödsakad att vidtaga ändringar på
ett eller annat sätt.
Denna nya stadga innehåller äfven åtskilliga stadganden, som före¬
falla åtminstone mig allt annat än ändamålsenliga, och deribland ett,
som synes mig rent af gränsa till det löjliga. För min del kan jag
åtminstone icke fatta något rimligt skäl för en sådan föreskrift som
den, hvilken förekommer i 41 §, der det heter:
I stället för den arbetsskyldighet, hvarom i 39 § sägs, må gruf-
egare, om han hellre vill, betala en årlig afgift för hvart utmål af
femtio kronor, hvaraf hälften tillfaller hronan och andra hälften den
jordegare, på hvars mark utmålet är beläget.
Hvad har nu kronan att göra med den mark, der ett utmål är
beläget, och hvad kan väl kronan hafva för anspråk på att få en del
af den afgift, som erlägges af en grufegare, som för ett eller annat år
icke vill fullgöra den föreskrifna arbetsskyldigheten V Jag tror knappt
man skall kunna uppvisa något enda rimligt skäl för en sådan be¬
stämmelse; och att lemna sitt bifall till ett lagförslag, der ett sådant,
snart sagdt afvita stadgande förekommer, anser jag icke vara Riks¬
dagen värdigt. Dessutom finnas i detta lagförslag äfven åtskilliga andra
stadganden, som väl lemna rum för icke oväsentliga anmärkningar,
men då dessa paragrafer ännu icke blifvit föredragna, skall jag icke
nu vidare dervid uppehålla mig.
Här har blifvit sagdt, att inom berslagsorterna sätter man icke
särdeles högt värde på skogsmarken, och att derföre inmutningar gerna
kunna få göras. Jag ber dock att få erinra, att det alldeles icke är
endast i bergslagsorterna, som inmutningar förekomma; och icke heller
afse de alltid endast skogsmark, utan det inträffar icke så sällan, att
midt i inrösningsfältet, kanske på bästa åkerjorden, kommer man och
vill anställa försöksarbete, hvarigenom jorden alldeles onyttiggöres, för
att icke tala om åtskilliga andra obehag, som åtfölja dylikt arbete.
Nog måste det väl kännas bra hårdt för en jordegare att nödgas under¬
kasta sig sådant. Jag förstår icke, hvarför icke här, på samma sätt
som i andra näringar, det fria aftalet skall få göra sig gällande. Må
den, som vill anställa dylikt försöksarbete, vända sig till jordegaren med
förfrågan om och på hvilka vilkor han vill medgifva att sådant arbete
företages på hans jord. Sedan må det ankomma på jordegaren att,
om han så finner för godt, betinga sig ringa eller ingen ersättning;
detta blir hans ensak; men icke bör väl, derföre att en eller annan
jordegare låter sig dermed nöja, hvarenda jordegare vara nödsakad att
underkasta sig alla de obehag och olägenheter, som inmutningsrätten
nu medför.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller jag att få yrka
åfslag å den föredragna paragrafen; och hoppas jag, att detta måtte
blifva ett första steg till inmutningsrättens fullständiga upphäfvande.
I detta anförande instämde Herrar C. Carlson och Öl. Jonsson.
Herr Friherre Nordenskiöld yttrade: Efter de utmärkta och ut¬
tömmande anföranden för det föreliggande förslaget, som vi i dag fått från
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(F orts.)
Ti:o 35.
30
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
flera håll åhöra, och särskild! från en talare på verinlandsbänken, hade
jag icke tänkt begära ordet i denna fråga. Jag har nu dock funnit mig
dertill föranledd, närmast af den föregående talarens yttrande. Han
yrkade nemligen afslag å den föredragna paragrafen, under förhoppning,
att detta skulle blifva en öfvergång till inmutningsrättens fullständiga
upphäfvande. För min del är jag deremot lifligt öfvertygad derom, att
detta för närvarande skulle lända vårt land och dess bergshandtering
till synnerligt men. Denna fråga får nemligen icke uteslutande be¬
dömas ur synpunkten af några mer eller mindre omtvistade rättsgrund¬
satser ; den måste ses från rent praktisk synpunkt; och om så är, hvem
bör man väl då vid frågans bedömande förnämligast tillerkänna vits¬
ord, om icke inbyggarne i våra bergslagsorter, der inmutningar egent¬
ligen förekomma i någon större omfattning, och der man derföre bäst
är i tillfälle att bedöma så väl fördelarne som olägenheterna af inmut¬
ningsrättens bibehållande. Frågar man då efter bergslagsbornas åsigt,
så skall man finna, att de alla nästan utan undantag anse inmutnings-
rätten vara nödvändig, på det nya malmanledningar måtte upptäckas
och gamla sonade grufvor å nyo upptagas till bearbetning. Nu söker
man å andra sidan bevisa, att så icke är förhållandet, och i sådant
syfte uppdrager man jemförelse!- med andra länder. Men dessa jem¬
förelse!- halta helt och hållet. Malmanledningarne i vårt land äro all¬
deles icke jemförliga med malmlagren i de länder, hvarifrån Englands
otaliga jernverk hufvudsakligast förses med sitt behof af malm; och
lika litet äro de, i geologiskt afseende, jemförliga med de tyska mal¬
merna. Dessa senare förekomma nemligen nästan alltid såsom fiöts-
malmer, och der kan derföre geologen genom vetenskaplig undersök¬
ning på förhand säga om på en trakt malmer förefinnas eller icke, på
samma sätt som förhållandet är med våra stenkolslager i Skåne.
Med våra jernmalmer är deremot förhållandet ingalunda sådant.
Man kan visserligen säga, att erfarenheten och den geologiska under¬
sökningen funnit, att i vissa trakter jernmalmer företrädesvis förekom¬
ma, men det är för geologen omöjligt att precis påvisa stället, der de
bryta fram. Att från geologisk ståndpunkt uppsöka dem är derföre
förenadt med stora svårigheter och ofta omöjligt. Det är derföre helt
säkert lämpligast att taga reda på dem på det sätt, som nu sker, genom
att ett slags praktiske geologer, malmletare, gå omkring och-söka på
de ställen, der de hoppas finna malm, och taga rätt på fyndigheter
samt blotta den för att afgöra, om det lönar sig att bearbeta den¬
samma. Det är mycket säkert, att, om inmutningsrätten skulle upp-
häfvas, en betydande tillbakagång komme att ega rum i afseende å
mängden af de nya grufvor, som skulle komma att upptagas i Sve¬
rige. De, som äro mest kompetente att bedöma olägenheterna af denna
inmutningsrätt, äro väl ock de, som bebo sådana trakter, der denna rätt
mest plägar begagnas, men märkvärdigt är, att den myckna klagolåt,
man hört deremot, oftast försports från trakter, der inmutningar ej
ifrågakomma eller der sådana, om de tillfälligtvis tagas, icke leda
till det ringaste resultat, ej ens till så mycket som en jordrymning.
Det är dessa personer, som ej hafva något att göra med grufvor, hvilka
måla hin på väggen och derpå ropa ljudligt: akta er för busen. Yi
erforo detta vid 1872 års riksdag, då en stor skånsk jordegare sade:
Lördagen den 19 April, f. m.
31
X:o 35.
snart skall hela Skånes jord besittas af inmutare. Huru onödig denna
fruktan var, visade erfarenheten. Het var nemligen först senare, som
inmutningsstadgan för Skåne suspenderades, och hvad som kunde in¬
mutas var väl, då detta skedde, redan inmutadt. Jag anser derföre,
att den praktiska erfarenheten från vårt eget land, der ett omfattande
bergsbruk sedan århundraden bedrifvits, talar för inmutningsrättens
bibehållande. Men jag är å andra sidan också viss om, att åtskilliga
olägenheter funnos i vår gamla lag. De, framhöllos redan för 12 år
sedan här i Kammaren, och de äro nu i det nya förslaget i betydlig
mån afhjelpta, i synnerhet derigenom att inmutningsrätten är bestämdt
fixerad till vissa malmer, hvilket förekommer inmutandet af åtskilliga
sten- och jordarter, som kunna tillgodogöras utan verklig grufdrift.
Jordegarens rättigheter äro också bättre garanterade i det nya förslaget
än i den nu gällande lagen. Hvad särskild! beträffar det tillägg,
som stött så många — jag tror det förekommer i 41 § — nem¬
ligen rättigheten att i stället för arbetsskyldighet erlägga en afgift af
50 _ kronor, så torde det vara ganska berättigadt. Det kan förekomma
dåliga år, då det ej finnes någon, som vill förskottera det för grufdriften
nödiga kapitalet, och då är det nyttigt att få hvilostånd och äfvenledes
mera nyttigt att få sådant genom att betala en bestämd summa än
genom att undanrödja några kubikfamnar oftast ofyndigt berg eller
blott anställa en jordrymning vid fyndstället. Hvad beträffar anmärk¬
ningen mot att hälften af dessa 50 kronor skulle tillfalla kronan, andra
hälften jordegaren, så får jag erinra derom, att vi nyligen i patentlagen
stadgat utgifter af just samma slag, som dessa. Der bestämdes, att en
viss afgift skulle erläggas till kronan för patenträttens bibehållande,
och det förklarades, att dermed skulle bestridas de kostnader, som vore
förenade med underhållande af patentbyrån och dylikt. Af precis
samma skäl anser jag det vara rigtigt, att af denna nu ifrågavarande
afgift hälften tillfaller kronan.
På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till det föreliggande
förslaget, och särskildt till den föredragna punkten.
Med Friherre Nordenskiöld instämde Herr J. E. Ericsson i Ahl-
berga.
Herr Ek en man: Under erkännande af det synnerligen intressanta
föredrag, hvarmed i dag debatten börjades, vågar jag likväl hysa en
motsatt åsigt mot den, som dervid uttalades. Talaren syntes anse, att
inmutningsrätten ej hvilade på någon rättslig grund utan kränkte
eganderätten, och han åberopade åtskilliga auktoriteter för sin mening
i detta hänseende. Jag skall för min del emot de af honom åberopade
auktoriteter härvid erinra, att en ledamot af Högsta Domstolen vid
granskningen af förslaget uttryckt en alldeles motsatt åsigt. Emeller¬
tid har jag för min del hållit före, att, huru intressanta dessa under¬
sökningar om inmutningsrättens uppkomst än kunna vara, huru vida
denna rätt grundas å någon statens regalrätt till malmfyndigheter, eller
är något jemförlig! med hittelön, eller är alldeles obehörig, så att jord¬
egaren verkligen eger icke blott ytan utan äfven mineralen i jordens
innandöme, de icke kunna hafva något helt och hållet afgörande in-
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 85.
32
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
/
flytande på beslut i frågan. Denna frågas lösning beror i min tanke
derpå, huru vida bär föreligger något stort statsekonomi^ intresse eller
icke; ty, såsom säkert alla erkänna, de enskilda intressena måste vika,
der clet allmänna så fordrar. Men, säger man, här föreligger ej något sådant
intresse, här är icke fråga om någon allmän fördel, utan'om en enskild fördel,
det är till exempel en helt annan sak, om jag exproprierar för allmänt
behof, såsom för framdragandet af en jernväg eller dylikt. Jag ber då få
erinra derom, att statsintressen uppkomma just genom summan af dessa
enskilda intressen, och att man således i visst afseende kan säga, att
många enskilda intressen kunna blifva allmänna intressen. Grenom att
öka produktionen af bergsbruket, hvilket ju är en landets hufvud-
näring, befordrar man också ett statens intresse lika väl som genom att
åvägabringa kommunikationsleder för att från en ort till annan kunna
föra dessa och andra produkter. Ser man saken på detta sätt, lärer
icke kunna bestridas, att det är af ett stort intresse för landet att till¬
godose bergsbrukshandteringen. Ja, säger man vidare, det må vara
så, men detta stora intresse tillgodoses icke genom inmutningsrättens
bibehållande. Men den ärade talare, som uttalade denna åsigt, må
förlåta mig, om jag i detta fall sätter högre, hvad bergsbrukets egne
idkare på grund af erfarenhet sagt i detta fall och låter det väga
mer än de åsigter, som enskilde på teoretisk väg förskaffat sig; och att
bergsbrukets idkare i allmänhet hysa den mening, att inmutningsrättens
bibehållande är ett lifsvilkor för svenska bergsbrukets förkofran, synes
mig, efter allt hvad i denna fråga förekommit, ej vara tvifvelaktigt
Frågan ställer sig för mig derföre helt enkelt så: är det rätt att
vi från södra delarne af landet, dit jag också räknar mig, vi som icke
hysa några sympatier för inmutningsrätten men, å andra sidan, tack
vare de geologiska undersökningarne, äro i det förhållande att veta, det
i södra delarne af landet endast sällan förekomma andra inmutnings-
bara mineral än stenkol — och de äro undantagna från inmutnings-
rätt — är det skäl att vi från södra delarne af landet, derföre att vi
icke finna oss hafva någon fördel af inmutningsrätten, och äfven om
den synes förhatlig och ur principel synpunkt möjligen är origtig,
sätta oss emot hvad bergsbrukets idkare finna vara för sig fördelakti¬
gast? Jag kan icke finna att så bör vara förhållandet, utan att man
må gifva bergsbrukets idkare hvad de i detta fall, på grund af lång
erfarenhet, anse nyttigt.
Jag ber vidare få påpeka, att då Riksdagen hos Kongl. Maj:t an¬
höll om en ny grufvestadga, begärdes att i blifvande stadga inmutnings¬
rätten måtte bibehållas. "Detta torde väl också väga något, så att, då
Kongl. Maj:t nu framkommer med ett förslag, sådant som Riksdagen
begärt, Riksdagen icke, så att säga, förnekar sig sjelf och nu ogillar
den grund, hvarpå Riksdagen äskat att förslaget måtte byggas.
Slutligen ber jag få påvisa att, då man bär under debatten synes
antaga, att genom ett afslag å föreliggande betänkande skulle man af¬
skrifva inmutningsrätten, så icke är förhållandet, utan ett afslag inne¬
bär naturligtvis endast, att 1855 års grufvestadga bibehålies i gällande
kraft. Nu kan det icke vara mer än en mening om, att 1855 års
grufvestadga är behäftad med åtskilliga fel och brister, som afhjelpas
genom det föreliggande lagförslaget. Jag hemställer, om det icke vore
Lördagen den 19 April, f. in.
33 JJ:o 35.
skal att taga det goda ock bättre, som nu erbjudes i Kongl. Maj:ts för¬
slag; och jag skall derföre samt på grund af hvad jag i öfrigt anfört
tillåta mig yrka bifall till det samma, sådant det föreligger i Lag-Ut¬
skottets föredragna betänkande.
Herrar Granlund, Marksteät, Borg och Sandvall instämde i detta
anförande.
Herr Liss Öl. Larsson: Jemte det jag till alla delar instämmer
i hvad den näst föregående talaren yttrat, ber jag endast få tillägga
några ord med anledning af Grefve Sparres yttrande. Han sade, att
det vore lättare att skaffa underskrifter af hundratusentals jordegare,
som ville hafva inmutningsrätten afskaffad, än att skaffa underskrifter
af tusen personer, som ville hafva inmutningsrätten qvar. Ja, det är
möjligt, att den ärade talaren skulle kunna skaffa sådana underskrifter
i de orter, der inmutningar icke förekomma, men i vår ort skulle det
icke gå så lätt. Olägenheterna vid inmutning drabba icke jordegaren,
såsom han påstod, utan de drabba inmutaren, som måste nedlägga
kostnader på försöksarbeten och kanske lyckas i ett fall af tjugu eller
femtio. Men jordegaren riskerar icke något. Olägenheterna hafva
hittills bestått deri, att vi hafva eu grufvestadga, behäftad med många
och stora brister, Indika på ett lyckligt sätt afhjelpas genom nu före¬
liggande förslag.
Jag har sjelf varit i tillfälle att se rätt stora inmutningar af egor,
i hvilka jag haft del; men hvarken jag eller någon af de öfriga jord-
egarne kan påstå, att vi lidit ringaste olägenhet af inmutningen. Yi
hade tvärt om förhoppning om att kunna göra en vinst, utan att be¬
höfva påkosta ett öre för undersökningen, ty detta gjorde inmutarne,
hvilka fingo härpå nedlägga rätt betydliga kostnader för att komma
till ett resultat, det vill säga blotta fyndigheten, hvarefter vi såsom
jordegarne egde att gifva till känna, om vi ville gå med eller ej. Yi
hade således icke ett öres utgift för att få reda på, om det lönade sig
att bearbeta den inmutning, som fans på våra egor, eller icke. Om
vi velat bekosta denna undersökning, hade visserligen resultatet blifvit
det samma, att vi fått kännedom om, att fyndigheten var utan värde,
men detta hade beredt oss stora kostnader, som nu drabbade inmutaren
ensam. Jag kan icke finna något i föreliggande stadga, hvilket icke
betryggar jordegarens rätt mot inmutaren. I § 11 föreskrifves, att in¬
mutaren skall gifva jordegaren full ersättning, så länge försöksarbetet
fortgår, och, i händelse anläggningen öfvergifves, ersätta all skada, som
marken tagit; i § 13, att inmutaren skall ställa pant eller borgen för
den årliga afgift eller framtida ersättning, hvartill inmutaren är för¬
bunden, och i § 18, att jordegaren icke behöfver förklara, om han vill
deltaga i brytningen eller icke, förr än vid utmålsläggningen; således
synes mig jordegarens rätt vara fullt betryggad och väl tillgodosedd.
Och det är onekligen till stor fördel för jordegaren att utan någon
kostnad för honom sjelf få reda på, om en fyndighet finnes på hans
egor af beskaffenhet att kunna med fördel brytas.
Man har förut sagt, och detta har ytterligare blifvit af den näst
Andra Kammarens Prof,. 1884. N:o 35. 3
Angående
förslag till
ny graf re¬
st a dy a.
(Forts.)
liso 85.
34
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny gmffö¬
st ad g n.
(Forts.)
föregående talaren påpekadt, att man genom att afstå detta lagförslag
ingalunda borttager inmutningsrätten. Afslås detta förslag, så kafva vi
väl inmutningsrätten qvar, men vi hafva äfven qvar den gamla bristfälliga
grufvestadgan i stället för den väl behöfliga och förnuftiga grufvestadga,
som nu erbjudes oss, hvilken, om den antages, skall lända oss alla till
fördel.
Då jag således anser, att det föreliggande förslaget bör tillfredsställa
alla och i synnerhet jordegarne, hvilkas rätt genom det samma är fullkom¬
ligt betryggad, kan jag icke annat än på det lid igaste instämma med
dem, som yrka bifall till det samma.
Häruti instämde Herrar Gimudius, Göransson, Jöns Bundbäch
och J. E. Johansson i Forneby.
Herr Folke Andersson: Ehuru jag icke är bergsman eller bor
inom den så kallade bergslagen, torde det likväl tillåtas mig att yttra
några ord i frågan. Jag är åtminstone granne till bergslagen och har
således varit i tillfälle att till någon del göra bekantskap med förhål¬
landena der och höra bergsmännens tankar i denna sak; och så vidt
jag kunnat fatta, äro de flesta af dem för inmutningsrättens bibehållande
samt anse, att, om den borttoges, jernhandteringen skulle lida afbräck.
Riksdagen har, som vi veta, aflåtit en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ett förslag till ny grufvestadga i syfte att skydda
jordegaren från inkräktningar af inmataren. Ett förslag i sådan syft¬
ning har nu blifvit framlagdt, i enlighet med Riksdagens skrifvelse.
Man måste erkänna, att detta förslag till grufvestadga, som nu föreligger,
bättre tillgodoser jordegaren, än den gamla grufvestadgan. Jag åtminstone
kan för min del icke förstå annat, än att jordegarens rätt är genom det nu
föreliggande förslaget fullt tryggad; ty innan inmutaren får företaga
något arbete, skall han ställa borgen för den skada, som möjligen kan
uppstå af arbetet, och om malmfyndighet påträffas, eger jordegaren att
deltaga i hälften, och om han icke finner det lönande, kan han afstå
från allt, men skall alltid hafva full ersättning. Jag anser således
jordegarens rätt vara fullt tryggad; och jag har talat med många jord-
egare, hvilka ansett det som en förmån, om de under sådana förhål¬
landen hade en malmfyndighet på sina egor, ty derigenom skulle egen¬
domens värde betydligt ökas. En föregående talare har, såsom bevis
för att inmutningsrätten borde borttagas, anfört, att, sedan detta skedde
för kalkberg, har produktionen af kalk flerdubblats. För min del tror
jag icke, att detta är en följd af inmutningsrättens borttagande; utan
det torde snarare hafva sin grund i lättade kommunikationer och deri,
att allmänheten fått kunskap om kalkens kemiska sammansättning och
dess nytta för jordbruket.
Som jag tror, att det är förenligt med så väl bergsindustriens som
de fleste jordegares intresse, att denna grufvestadga kommer till stånd,
kan jag icke annat än yrka bifall till den samma. Jag har gjort en
resa genom bergslagen för att efterhöra åsigterna i denna sak; jag har
derunder talat vid många, och i allmänhet var man för, att en grufve¬
stadga skulle komma till stånd, som skyddade jordegaren bättre än
den nuvarande. Då jag anser den nu framlagda grufvestadgan vara
36 N:o 35.
Lördagen den 19 April, f. m.
fullkomligt tillfredsställande
till den samma.
detta afseende, yrkar jag således bifall Angående
' J J ö förslag till
ny grvfve¬
st adga.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen (Forts.)
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, blef paragra¬
fen af Kammaren godkänd.
§§ 2-10.
Godkändes, äfvensom öfver skriften till det nu genomgångna kap. 1
af författningsförslaget.
§ 11-
För denna paragraf hade Utskottet föreslagit följande lydelse:
Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det in¬
mutade området, innefattande eu omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras
till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna
eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hin¬
der emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så framt
hindret förefans då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva inne-
hafvaren af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
1 händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och an¬
svara inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,
för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
Sedan paragrafen föredragits, begärdes ordet af
Herr E. G. Boström, som yttrade: Jag tillåter mig fästa Kam¬
marens uppmärksamhet på att, så vidt jag förstår, Lag-Utskottet låtit en
liten inkonseqvens komma sig till last i denna paragraf, der det heter,
att inmutaren är skyldig ersätta jordegaren den skada, som vid försöks¬
arbete åstadkommes. Om utmålsförrättning deremot stadgas i § 33, att
grufegaren skall gifva full ersättning icke blott för skada, utan ock för
intrång. Billigheten synes mig tala för, att äfven i denna § detta vore
fallet. Då Lag Utskottet funnit skäligt insätta ordet »intrång» i 33 §,
borde det vfil äfven finnas i 11 §; annars blefve följden, att intrång
skall ersättas blott, då det är fråga om utmål, men icke i fråga om
försöksarbete. Om man erinrar sig, att en massa försöksarbeten pågår,
som icke leder till utmål, och att jordegaren genom försöksarbetena
lider lika mycket intrång, som genom utmålet, så torde man medgifva,
att det är lika nödvändigt att inflicka ordet »intrång» i denna § som
i 33 §.
N:o 35* 36
Lördagen den 19 April, f. m.
skall derför anhålla om denna §:s återförvisande till Lag-
Angående
förslag till utskottet.
ny grufve-
stadga,
(Forts.)
Vidare anförde:
Herr Hultberg: Med anledning af den siste talarens anmärk¬
ning ber jag få upplysa, att i nu föredragna § 11 icke lärer saknas
bestämmelse om ersättning för intrång, om än stadgandet derom före¬
kommer i annan form, än Lag-Utskottet föreslagit vid § 33. Af jem¬
förelse mellan 2:dra och 3:dje styckena i § 11 torde nemligen framgå,
att inmutaren skall dels förskottsvis gifva jordegaren full ersättning
för all den mark inmutaren begagnar, dels ock, om arbetet öfvergifves,
innan utmål blifvit lagdt, godtgöra all skada, som marken genom för-
söksarbetet för framtiden kan hafva tagit. Vid försöksarbete får jord¬
egaren således genast betaldt för hvad inmutaren för sitt ändamål tager
i anspråk samt 'dessutom eventuel ersättning för framtida skada, hvil-
ket torde vara allt hvad jorgegaren skäligen kan begära.
Går det åter till utmål, så bestämmes ersättningen delvis efter
andra grunder enligt §§ 30, 32 och 33.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag i nu förevarande del.
Herr E. G. Boström: Hvad Herr Hultberg nämnde synes mig afse
endast skadeersättning, men godtgörelse för intrång är väl något annat.
Man kan göra intrång, utan att Het derför är sagdt, att skada uppstår.
Vid anläggning af jernväg öfver annans mark, är jordegaren berättigad
till ersättning ej blott för marken, utan äfven för intrång. Jag vid¬
håller således min uppfattning, att bestämmelserna i detta fall ej äro
fullt tydliga; endera bör ordet »intrång» införas i. båda §§ eller också
borttagas i dem båda.
Herr Sjöberg: Lika med Herr Boström skulle jag föreställa mig,
att ordet »intrång» är onödigt i båda §§. Lag-Utskottet bar ej heller
motiverat denna bestämmelses införande i § 33 närmare, än genom
följande yttrande:
»För att bringa uttrycket i början af denna paragraf till närmare
öfverensstämmelse med de beteckningar, som, på grund af gällande ex-
propriationsförordning, vunnit häfd i svenskt lagspråk, bar Utskottet
här till ordet skada äfven lagt: »och intrång.»
Jag må ock bekänna, att vid första genomläsningen af betänkandet
det ville synas mig, som om den ifrågasatta förändringen vore skä¬
ligen öfverflödig. Det skulle dock icke hafva fallit mig in att yttra
mig i saken, om icke Herr Boström framhållit en annan sida af den.
Men på grund af hvad Herr Hultberg anfört, och ehuru jag medgifver,
att uttrycket rätteligen borde endera återfinnas i båda §§ eller, om det
är öfverflödigt, saknas i båda, tror jag dock en återremiss icke erfor¬
derlig för vinnande af det ändamål, Herr Boström med sin anmärk¬
ning afsåg.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr
Lördagen den .19 April, f. m.
37
Nso 35.
Talmannen framstält propositioner i enlighet med de yrkanden, som
förekommit, godkändes paragrafen.
§§ 12—20, öfverskrifterna till kap. 2 och 3 äfvensom §§ 21—25.
Godkändes.
§ 26 var af följande lydelse:
Kongl. Maj.ls förslag:
Utmål skall på marken utläggas
sålunda, att i män af inmutarens
behof honom tilldelas ett utrymme af
högst två hundra, meter i längd och
bredd; kunnande dock, der i anse¬
ende till sådant hinder, som här
nedan sägs, belägenheten så fordrar
eller inmutaren det eljest begär och
fritt fält förefinnes, utmål till den
bestämda vidden utläggas jemväl i
annan sträckning efter som lämp¬
ligt pröfvas, blott kroklinie!’ och
spetsiga vinklar i möjligaste måtto
undvikas och längden af utmålet,
så vidt ske kan, ej öfverstiger
dubbla bredden. Ej må dock i nå¬
got fall utmålet läggas så, att den
i mutsedeln angifna inmutnings-
punkt faller utom utmålet.
Hvad i 3 § är stadgadt i afse¬
ende å hinder emot inmutning galle
ock om utläggande af utmål, så
framt hindret förefans, då mutse¬
deln utfärdades.
Efter det paragrafen, sådan
blifvit uppläst, anförde
Herr Forsell: Denna paragraf är, såvidt jag kunnat finna, den
enda, i hvilken Lag-Utskottet i sak väsentligt förändrat Kongl. Maj:ts
förslag, en förändring, som likväl icke, enligt min åsigt, i någon mån
förbättrat förslaget. Såsom motiv för den samma anför Utskottet, att
den skett för att tydligen utmärka, att utmål skall, der så ske kan,
å marken utläggas i qvadratisk form; men hvad nytta det skall med¬
föra, att utmålet lägges i qvadratisk form, har Utskottet underlåtit att
omtala. För jordegaren torde det i de flesta fall vara likgiltigt, om
utmålet utlägges i qvadratisk form eller icke, helst bestämmelserna i
Lag- Utskottets förslag:
Såsom utmål skall åt inmutaren
i mån af hans behof anvisas ett om¬
råde af högst fyratio tusen qvadrat-
meter. Utmål bör, så vidt ske kan,
på marken utläggas i den sträck¬
ning, att det bildar en rätvinklig
figur af lika längd och bredd, samt
att clen i mutsedeln angifna inmut-
ningspunlit kommer midt i utmålet;
kunnande dock, der i anseende till
sådant hinder, som här nedan sägs,
belägenheten så fordrar eller inmu¬
taren det eljest begär och fritt fält
förefinnes, utmål till den bestämda
vidden utläggas jemväl i annan
sträckning efter som lämpligt pröf¬
vas, blott kroklinie!' och spetsiga
vinklar i möjligaste måtto undvikas
och längen af utmålet, så vidt ske
kan, ej öfverstiger dubbla bredden.
Ej ma dock i något fall utmålet
läggas så, att inmutningspunkten
faller utom utmålet.
Hvad i 3 § är stadgadt i afse¬
ende å hinder emot inmutning galle
ock om utläggande af utmål, så
framt hindret förefans, då mutse¬
deln utfärdades.
den lydde enligt Utskottets förslag,
Angående
förslag titt
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
3N':o 35.
Angående,
förslag till
ny grttfve-
stadga.
(Forts.)
38 Lördagen den 19 April, f. m.
Kong! Maj:ts förslag, hvilka äro lika med de nu i detta hänseende
gällande stadgandena, innehålla, att vid utmals utläggande kroldinier
och spetsiga vinklar skola i möjligaste måtto undvikas; men för in-
mutaren och grufvan kan förändringen i många fall medföra högst
väsentlig skada. Vid inmutning angifver naturligtvis inmutaren oftast
såsom inmutningspunkt den punkt på marken, der han tror sig kunna
närmast träffa malmen i dagen utan att då ega kännedom, i hvilken
rigtning malmens fortsättning är att söka på djupet. En sådan känne¬
dom kan vinnas först genom försöksarbetet, som föregår utmålets läg¬
gande och genom hvilket malmen blottas, och det kan ofta leda derhän,
att inmutningspunkten visar sig vara ganska olämplig såsom medel¬
punkt i utmålet, hvilket den enligt Utskottets förslag i allmänhet skulle
utgöra. Med en stor del, måhända de flesta, af våra svenska jern-
malmer är förhållandet, att de icke stupa lodrätt, utan i mer eller
mindre sned rigtning mot lodlinien, och hurudan denna stupning i
hvarje fall är, kan man omöjligen vinna kännedom om på annat sätt
än genom malmens blottande genom försöksarbete. Det är vid sådant
förhållande, och då utmålsgränserna nu mera på djupet skola räknas
lodrätt, gifvet, att den inmutare, som har malmen blottad och söker
utmål, vill hafva detta utmål lagdt så, att det tryggar honom i möjlig¬
heten att tillgodogöra sig malmen så långt som möjligt, och dessutom
icke upptager ett utrymme, som för hans grufdrift icke är af någon
betydelse. Hvarje inmutare söker således, såsom mig synes med full
rätt.och i öfverensstämmelse med gruflagstiftningens syfte att befordra
en väl ordnad grufdrift, att få utmålet lagdt så ändamålsenligt som
möjligt efter malmens strykning eller åt det håll, hvaråt malmen
stupar, hvaremot den del af utmålet, som lägges från malmens stupning,
är för honom af ganska ringa värde. Nu är väl sant, att äfven enligt
Lag-Utskottets förslag det medgifves undantag från den allmänna be¬
stämmelsen i detta fall, men om den ifrågavarande förändringen skall
hafva någon betydelse, skall väl meningen vara att åtminstone försvåra
dylika undantag och att regeln skall vara den, att utmålet skall ut¬
läggas i qvadratisk form. Då såsom jag tagit mig friheten nämna,
denna bestämmelse icke är till någon fördel för jordegaren, men ofta
till ovilkorlig skada för inmutaren, vågar jag hemställa om afslag å
Utskottets ändringsförslag och bifall till Kong! Maj:ts proposition,
hvilken synes mig trygga både jordegarens och inmutarens rätt bättre
än Lag-Utskottets förslag.
Herr P. M. Larsson: Icke heller jag anser den af Lag-Utskot-
tet i denna paragraf vidtagna förändringen vara synnerligen välbe¬
tänkt. Det, som är regel i Kong!. Maj:ts förslag, har Utskottet i sitt
gjort till undantag, hvarigenom olägenheter uppstå för inmutaren utan
att i ringaste mån medföra någon fördel för jordegaren, hvilken som
medintressent väl har enahanda intresse med inmutaren, då utmål skall
läggas. Att föreskrifva det utmålet skall läggas i qvadratform blir i
allmänhet mera olämpligt, sedan gränserna skola vara lodräta på dju¬
pet, ty man är mera i behof af ett rektangelformigt utmål nu, än förr,
då utmålets linier rättades efter malmens donläge på djupet.
Att vidare bestämma, att inmutningspunkten skall falla i midten
Lördagen den 19 April, f. in.
39 N:o 35.
af utmålet är en bestämmelse, som tydligen bär vittne om utskotts-
ledamöternas obekantskap med huru tillämpningen deraf slår ut. In-
mutningspunkten är ofta nog tagen på ett ungefär och för att skydda
sig från andra inmutare tagas ej sällan flera mutsedlar på ett område,
som, så snart malmen på något ställe blir blottad, kan inrymmas i ett
och samma utmål.
Af sådan anledning ansluter jag mig till siste talaren och hem¬
ställer om afslag på Utskottets förslag och bifall till hvad Kongl. Maj :t
föreslagit i denna punkt.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Enligt min tanke inne¬
fattar Utskottets förslag i denna § ingalunda någon förbättring, utan
kan tvärt om, såsom de båda föregående talarne också påpekat, i vissa
fall inverka menligt och försämrande för grufdriften. Jag skulle
derföre anse lämpligast, om Kammaren, med frånträdande af Lag-
Utskottets förslag, ville bifalla hvad Kongl. Maj:t i denna paragraf
föreslagit.
Herr Ekenman: Hvad Utskottet och Kongl. Maj:t i denna punkt
föreslagit är i sjelfva saken nära nog detsamma. Den lilla förändring
Utskottet föreslagit afser endast att tydligt beteckna, att till utmål skall
anvisas en areal af högst 40,000 qvadratmeter. Utskottet har ansett
Kongl. Maj:ts förslag något otydligt, ehuru antagligen äfven der me¬
nats, att utmål, der så ske kan, skall läggas i qvadratisk form af högst
40,000 meters areal; men med bibehållande af uttrycken i Kongl.
Maj:ts förslag kunde man ju tänka sig, att, om ett utmål lades i fyr¬
kantig form med två trubbiga och två spetsiga vinklar, föreskriften, att
hvarje sida skulle hålla 200 meter, ej lemnade visshet om den afsédda
rymdstorleken. Detta är i korthet orsaken, hvarföre Utskottet föreslagit,
att utmål skulle få anvisas till högst 40,000 qvadratmeter.
Herr Hultberg: Utskottet har icke afsett någon ändring i sak,
utan endast i form. Jag skall emellertid be att få upplysa, det Kongl.
Maj:ts förslag i denna del är lika lydande med motsvarande bestäm¬
melse i 1855 års grufvestadga; och den snart 30-åriga erfarenhet om
uttryckets klarhet och tillämplighet, som man från denna förordning
kunnat hemta, torde vara tillräckligt betryggande. Tillser man åter
hvad Utskottet föreslagit, så tror jag, att uttrycken i första och andra
delen af punkten komma att strida emot hvarandra. Utskottet säger
nemligen först, att utmålet, »så vidt ske kan», bör utläggas så, ätt den
i mutsedeln angifna inmutningspunkt kommer midt i utmålet. Detta
»kan» visserligen i de flesta fall ske, så vida icke annan inmutning
eller byggnad i närheten lägger hinder i vägen. Men i senare delen
af punkten bestämmes, att, om inmutaren det begär och fritt fält före¬
finnes, utmålet kan utläggas på annat sätt, endast att inmutningspunk-
ten icke faller utom utmålet. Om nu i ett visst fall fritt fält finnes,
skall då inmutningspunkten, enligt den förra regeln, läggas midt i ut¬
målet, emedan så »kan ske», eller enligt den senare bestämmelsen hvar
som helst inom utmålet, der det för malmbrytningen är lämpligt? Jag
tror, att tvekan härom med skäl kan vid tillämpningen uppkomma. I
A ngåendr
fordag till
ny grufve¬
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
40
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående (ifrigt är det så godt som omöjligt att vid inmutningen träffa den punkt,
förslag till gom ligger midt i malmsträckningen, särskilt då malmen är donlägig,
^stadga!' och man kan Pastå’ att ^en ^ Lag-Utskottet uppstäda regel i sj elfva
(Forts') verket icke är tillämplig på något enda fall.
Då således någon förändring i sak icke är af Utskottet afsedd, och
då den form Utskottet valt icke är tydligare och klarare än i 1855 års
stadga och Kong! Maj:ts nu föreliggande förslag, utan motsatsen, anser
jag det vara bättre att antaga nämnda förslag, till hvilket jag så¬
lunda yrkar bifall.
Herr Lundström: Jag ber få instämma med de båda föregående
talarne deri, att Kongl. Maj:ts förslag är vida bättre och tydligare än
Lag-Utskottets. Det är gifvet, att inmutafen icke kan bestämdt afgöra
att inmutningspunkten ligger just der det är lämpligast att gå ned i
marken. Skulle det nu föreskrifvas, att den skall ligga midt i utmålet,
skulle således deraf väsentliga olägenheter komma att uppstå. Dess¬
utom tror jag det vara af synnerlig vigt, att något särskildt stadgande
i sådan syftning icke blifver i förordningen intaget, enär utmålet ju
nu skall gå lodrätt nedåt, under det att detsamma enligt föregående för¬
ordning i ämnet följde malmens sträckning. Då kunde det också göra
mindre, ty, om malmens utgående i dagen kom att ligga närmare grän¬
sen af utmålet, så fick utmålet likväl följa malmens rigtning mot djupet.
Det finnes derföre intet skäl att göra den af Lag-Utskottet före¬
slagna ändringen. Jag yrkar fördenskull bifall till Kongl. Maj:ts för¬
slag oförändradi.
Herr Helander: Jag tror i likhet med flere föregående talare, att
den föreslagna ändringen är olämplig, äfven om man noggrant hade
inmutningspunkten bestämd. Om malmfyndigheten exempelvis hufvud¬
sakligen sträckte sig i rigtning från nämnda punkt mot norr, skulle
man, derföre att utmålet enligt Utskottets förslag bör vara qvadratiskt
och således sträckas lika långt äfven mot söder, erhålla en vida större
figur än behofvet verkligen kräfver, och detta skulle ovilkorligen blifva
ofördelaktigt för jordegaren.
Jag kan derföre icke annat än på det högsta instämma med de
föregående talarne, att paragrafen måtte bifallas på sätt Kongl. Maj:t
föreslagit.
I detta anförande instämde Herr Jonas Larsson \ Nordmarkshyttan.
Vidare anförde:
Herr Berglöf: I det af Lag-Utskottet framlagda förslag till ly¬
delse för § 26 har Utskottet uttalat sig om och framstält en allmän prin¬
cip i afseende å utmals form och beskaffenhet. Utskottet har velat,
att utmålet skulle utläggas i en i möjligaste måtto regulier figur för
att göra olägenheterna för angränsande rågrannar och jordegaren så
ringa som möjligt. Detta är ett af de skäl, hvarför Lag-Utskottet gjort
den föreslagna förändringen i form. I sak föreligger icke någon för¬
ändring i Kongl. Maj ds förslag.
Lördagen den 19 April, f. m.
11
S:o 35.
Det har sagts, att paragrafens första del skulle stå i strid mot den
senare delen. Detta är emellertid icke fallet, ty i första delen heter
det uttryckligen, »så vidt ske kan», och i andra delen angifvas de undan¬
tag, som kunna göras från den angifna regeln. Något tvingande band
för utmålets läggande i qvadratisk form och inmutningspunkten i ut-
målets midt förefinnes icke, då Utskottet medgifver, att utmålet må ut¬
läggas jemväl med annan form, der belägenheten sådant fordrar eller
inmutaren det eljest begärde och fritt fält förefunnes.
Då den föreskrift Utskottet inlagt i paragrafen sålunda icke kan
vara till men för utmålsläggningen, utmålsegaren eller den näring, Ut¬
skottet ^ velat derigenom skydda, så hemställer jag, att Utskottets för¬
slag måtte af Kammaren godkännas och detta så mycket mera som det
icke kan vara till något men för inmutaren eller jordegaren, att det
finnes en anvisning om, huru utmålets beskaffenhet bör vara. För öf-
rigt, om någon förändring skulle ske i Lag-Utskottets förslag, borde
denna göras icke så, att Kongl. Maj:ts förslag omedelbart bifölles,
utan så, att frågan återremitterades till Lag-Utskottet, som, för den
händelse, att Första Kammaren stannade i annat beslut eller antoge
Utskottets förslag, skulle komma att å nyo behandla ärendet. Emel¬
lertid, och då det efter min åsigt icke finnes något skäl att frångå Ut¬
skottets förslag, anhåller jag om bifall till detsamma.
Herr Forsell: Den siste talaren sade, att Lag-Utskottets förslag
i sak icke innehölle någon förändring af Kongl. Maj:ts förslag, men
så är icke förhållandet. Lag-Utskottet har nemligen deri gjort den
väsentliga förändring, att utmålet, så vidt ske kan, skall läggas med
inmutningspunkten i midten. Derom talar icke Kongl. Maj:ts förslag.
Detta är en föreskrift, som jag jemte flere föregående talare ansett
särdeles menlig för en väl ordnad malmbrytning. De öfriga förändrin-
garne i ordalagen afse mera formen och äro fördenskull icke af
så stor vigt. Jag anhåller fortfarande om bifall till Kongl. Makts
förslag. J
Herr Asker: Herr Talman! Den talare, som i denna fråga först
yttrade sig, har enligt mitt omdöme med öfvertygande klarhet ådaga¬
lagt det Kongl. förslagets företräde.
Om, såsom en af Lag-Utskottets ledamöter nyss förklarade, ingen
egentlig skilnad förefinnes emellan Kongl. Maj:ts och Utskottets för¬
slag, förstår jag sannerligen icke, hvarföre Utskottet besvärat sig med
att i det förra föreslå någon förändring. Förhållandet är emellertid
att Utskottet, vid bestämmande af föreskrifterna om utmålets läggande,
mer fästat sig vid den matematiska regelbundenheten än vid den
praktiska betydelsen. Hufvudsakligen af denna anledning yrkar jag
i likhet med flere föregående talare bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Berglöf: Jag vill allenast i anledning af Herr Forsells
senaste yttrande, hvaraf det vill synas, som om han ansett, att Lag¬
utskottet föreslagit en bestämd föreskrift om att inmutningspunkten
skulle läggas midt i utmålet, erinra, att, om man läser Lag-Utskottets
förslag i dess helhet, man deraf skall finna, att Utskottet allenast sagt
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 35. 4
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
N:o 35.
42
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
Lördagen den 19 April, f. m.
ätt så vidt ske kunde, _ inmutningspunkten skulle läggas midt i ut-
“e Pf är ,således icke omöjligt att i enlighet med undantaget
l S förlägga inmutningspunkten efter lämpligt läge och inmutarens
begäran, då hinder derför icke möter.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.
Överläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen framstält
propositioner i enlighet med de yrkanden, som under öfverläggningen
förekommit, beslöt Kammaren, att denna paragraf skulle erhålla den
lydelse, som för densamma af Kongl. Maj:t föreslagits.
§§ 27-29.
Godkändes.
§ 20.
Denna paragraf var af följande lydelse:
1 mom. Grufegaren må sjelf bestämma, huru stort utrymme inom
utmålet, som han ofvan jord för sitt arbete behöfver; och åligge det
grufegaren att för denna mark erlägga lösen, efter ty i 31 § sägs, så
ock att ensam hålla den stängsel deromkring, som nödig är.
Område i dagen, som icke blifvit inlöst, må grufegaren icke be¬
gagna; ej heller eger han att å inlöst område uppföra andra byggnader
än sådana, som erfordras för grufdriften.
2 mom. Har jordegaren för större eller mindre andel i grufföre-
taget ingått, varde den honom tillkommande lösen i förhållande der¬
efter minskad.
Efter föredragning häraf anförde
Herr Lundström: I fråga om det i nu föredragna paragraf af-
sedda tillfället, eller då jemte inmutaren äfven jordegaren ingår till
hälften i företaget, finnes aet ingen föreskrift om, huru skall förfaras, i
händelse mellan dessa begge personer olika mening uppstår, beträffande
det utrymme, som behöfves inom utmålet. Jag föreställer mig, att det
vore billigt, att inmutaren, i hvars intresse det naturligtvis läge att få
grufvan i gång,_ härvidlag finge den bestämmande rätten; och i alla
händelser anser jag en föreskrift i ämnet vara nödvändig. Jag skulle
derföre vilja föreslå, att paragrafen återremitteras i det syfte, att antin¬
gen ordet »grufegare» i början af 1 mom. utbytes mot ordet »in-
mutare», eller ock att en särskild bestämmelse bifogas, enligt hvilken
frågan om det för grufbrytningen erforderliga utrymmet må kunna af-
göras, derest olika mening härom uppstår mellan inmutaren och
jordegaren.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Sedan jordegaren funnit
med sin fördel förenligt att ingå i grufföretaget, måste han anses hafva
lika stort intresse och lika mycken rätt som grufegaren i afseende å
frågan om den mark, som för utmålet skall tagas i anspråk. Det är
Lördagen den 19 April, f. ra.
43
N:o 35c
för öfrigt icke gifvet, att den jordegare, som ingått i grufföretaget, är
samma person som den jordegare, hvilken skall taga lösen för marken,
ty jorden kar kunnat under mellantiden ombyta egare. Den ene och
andre jordegarens intressen kunna således vara olika. Derjemte ber
jag få erinra, att föreslagna bestämmelsen jemväl förekommer i 1855
års grufvestadga; och, så vidt jag erfarit, har bestämmelsen hittillshcke
medfört några olägenheter.
Jag hemställer alltså, att Kammaren måtte godkänna Utskottets för¬
slag, som i denna del är lika lydande med hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Herr Hultberg: Jag är förekommen genom hvad Herr Civil¬
ministern anfört, och ber derföre endast att få yrka bifall till paragrafen.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de särskilda yrkandena, blef para¬
grafen af Kammaren godkänd.
§§ 31—67 jemte öfver skrifterna till kap. 4, 5, 6 och 7.
Godkändes.
§ 6-8.
Godkändes.
§69 hade följande lydelse:
De grufve- och malmöreskassor, hvilka enligt äldre författning
blifvit bildade, må hädanefter af delegare sjelfve förvaltas. Dessa
kassor skola dock fortfarande användas endast till de ändamål, för
hvilka de tillkommit; och vare delning af sådan kassa eller utbryt¬
ning af viss andel deri ej tillåten, utan att Konungen dertill lemna!
tillstånd.
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr Lundström: I motiveringen till nu föredragna paragraf
anföres, att samma stadgande om förvaltningen af dessa grufvekassor
borde göras, som enligt Kongl. förordningen af den 20 September
1859 äro för förvaltningen åt hammarsmeds- och masmästerikassorna
gällande. Men i nämnda förordning föreskrifves icke allenast, att kas¬
sorna skola af delegarne gemensamt förvaltas och till det med dem
afsedda ändamålet användas, utan äfven att vederbörande bergmästare
häröfver eger hålla tillsyn. Då det synes lämpligt, att bergmästare
äfven egde hålla tillsyn öfver att grufvefondskassorna användas till det
med dem afsedda ändamålet, får jag hemställa om återremiss af para¬
grafen i det af mig angifna syftet.
Herr Hultberg: Jag kan icke för min del se något giltigt skäl
för en sådan förändring, som nu blifvit föreslagen. Delegarne bilda
Angående
förslag till
ny grufve¬
stadga.
(Forts.)
N:o 85.
44
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny grufve-
stadga.
(Forts.)
ju sjelfva sina kassor och intet allmänt intresse är förenadt med det
sätt, hvarpå de användas. Minoriteten är redan genom paragrafens nu
föreslagna lydelse skyddad för möjliga försök från majoritetens sida att
använda kassorna för andra ändamål än dem, för Indika de tillkommit.
Äro åter samtliga delegarne i dessa kassor ense om sättet att förfoga
öfver kassorna, kunna väl åtgärder vidtagas, som möjligen äro mindre
lämpliga, t. ex. att delegarne skrifva sig sjelfve skyldige sina
andelar i kassan. Att förekomma detta är emellertid, med det tillägg
Herr Lundström föreslagit, icke möjligt för bergmästaren, och att
»utöfva tillsyn» utan makt att ingripa i förvaltningen, skulle endast
leda till ovilja och tvistigheter. Dessa äro skälen för paragrafens nu¬
varande lydelse och, som jag anser dem vara goda, yrkar jag bifall till
förslaget oförändradt.
•
Herr P. M. Larsson: Den inskränkning, som talaren på verm-
landsbänken förordade i afseende på grufvelagens rätt att disponera
öfver grufve- och malmöreskassorna, anser jag alldeles obehöflig. Det
är just inga andra gruffält än de gamla så kallade odalfälten, som eg a
sådana kassor, och som delegarne deri hafva sina faststälda reglementen
att efterlefva och sköta sina angelägenheter på plarfmässigt sätt, så är
det ingen anledning förmoda, att de skola använda dessa medel för
andra behof än som dermed afses, hvadan bergmästarens inblandning
i deras ekonomi är ändamålslös.
Jag anhåller derföre om bifall till paragrafen oförändrad.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef förevarande
paragraf af Kammaren godkänd.
§ 70.
Godkändes.
Efter föredragning vidare af § 71 anförde:
Herr Hedin: Jag skall anhålla att få begagna detta tillfälle för
att göra en allmän anmärkning emot hela förslaget och tillika an¬
hålla om en upplysning från någon ledamot af det ärade Lag-Utskottet.
Slumpen kan stundom vara ironisk och den har verkligen varit
det, då den på samma föredragningslista sammanfört Lag-Utskottets
Utlåtande N:o 37, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ny
grufvestadga, och Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 9, i hvilket
Konstitutions-Utskottet, åtminstone till min ytterliga förvåning, af¬
styra väckt motion om ändring af 89 § Regeringsformen. Kongl.
Maj:ts proposition, hvaröfver utlåtande från Lag-Utskottet nu föreligger,
utgör en dräpande kritik af detta Konstitutions-Utskottets beslut att
ingenting företaga, ingenting föreslå med anledning af motionen om
ändring af 89 § Regeringsformen. Kongl. Maj:t har nemligen nu, år
1884, _ funnit lämpligt att för Riksdagen framlägga ett förslag till lag,
som till största delen obestridligen och oomtvistligt är af civillags natur,
och häröfver bär Kong!. Maj:t begärt Riksdagens »yttrande» för att
Lördagen den 19 April, f. m.
45 N:o 35.
möjligen sedermera, efter hvad ordalagen i propositionen gifva vid
handen, utan hänsyn till hvad Riksdagen kan komma att yttra, utfärda
en grufvestadga, sådan som Kongl. Maj:t behagar. Den pretention, som
å Kongl. Maj:ts sida i en sådan framställning röjer sig, finner jag vara
minst sagdt nu mera otidsenlig. Visserligen ser jag med nöje att Lag¬
utskottet har hemstält till Riksdagen att för sin del antaga en så ly¬
dande lag i det vigtiga ärendet, men det förvånar mig att Lag-Utskottet
icke har begagnat tillfället till att i motiveringen uttryckligen under¬
känna den pretention, som å Kongl. Maj:ts sida röjer sig i de begag¬
nade ordalagen. Jag skulle vara tacksam, om någon af Lag-Utskottets
ledamöter ville tydligare, än af utlåtandet kan inhemtas, upplysa oss
hurudan Utskottets uppfattning i denna fråga i sj elfva verket har
varit.
Herr Ekenman: Med anledning af nu afgifna yttrandet, ber jag
få vördsamt meddela Kammaren, att, enligt min uppfattning af förbe¬
redande förhandlingarne, så har man inom Lag-Utskottet visst icke
förbisett att ifrågavarande förslag innehölle dels föreskrifter af civillags
egenskap och dels administrativa bestämmelser. Derför har också
Lag-Utskottet användt uttrycken: att Rilisdagen må för sin del antaga
Kongl. Maj:ts föreliggande förslag; dervid Utskottet sålunda begagnat
den formulering', som i dylika fall tillförene blifvit använd och af Riks¬
dagen godkänd. Jag ber i det afseendet få återföra i Kammarens
minne, att sistlidet år blef i förslaget till förordning angående postspar¬
banker precist enahanda formulering använd och likaså vid det för icke
många dagar sedan behandlade förslaget till lag om patentskydd, hvilka
begge förslag voro i anmärkta hänseendet lika det nu föredragna.
Detta är den förklaring, som jag för min del kan afgifva med
anledning af gjorda framställningen.
Herr Magnus Jonsson: Såsom af den vid betänkandet fogade
reservation synes, har Herr Forssell reserverat sig mot den åsigten, att
denna lag skulle kunna inbegripas under den administrativa lagstift¬
ningen och af samma' åsigt voro rätt många ledamöter inom Utskottet.
För min del betonade jag lika bestämdt som Herr Forssell, att om
man i formuleringen icke loge behörig hänsyn till att Kongl. Maj:t
icke egde att ensam lagstifta i en fråga, sådan som denna, så kunde
jag för min del icke vara med om att bifalla föreliggande förslag. Jag
åberopade dervid såsom skäl dels 89 § Regeringsformen och dels 42 §
Riksdagsordningen, af hvilkas innehåll tydligen framginge, att om före¬
varande förslag icke vore af civillags natur, så borde det icke af Lag¬
utskottet behandlas, utan i stället bort till Tillfälligt Utskotts behand¬
ling hänvisas. Då jag inom Utskottet vidhöll den åsigten, så yttrade,
såsom jag säkert erinrar mig, Utskottets ordförande, att han äfven för
sin del ansåge förslaget vara af sådan natur, att, om man använde den
i Utskottets hemställan begagnade formulering, att Riksdagen för sin
del beslutat etc., så skulle Kongl. Maj:t icke'komma att i denna fråga
vidare på administrativ väg lagstifta. I denna tro stärktes jag ytterli¬
gare af den omständigheten, att minst två jurister bland Första Kam-
Andra Kammarens Prat. 1884. N:o 35. 5
Angående
förslag till
ny grufve¬
stadga.
(Ports.)
N:o 3a.
46
Lördagen den 19 April, f. m.
Angående
förslag till
ny graf ce-
stadga.
(Forts.)
marens ledamöter inom Utskottet voro af samma mening. Detta var
skälet hvarför jag icke reserverat mig mot Utskottets beslut. Någon
annan förklaring kan jag icke afgifva, utan vill blott tillägga, att man
inom Utskottet ville begagna så lindriga uttryck som möjligt, för att
icke stöta regeringen, men på samma gång uttala den åsigten att Riks¬
dagen förbehölle sig rätt att jemte regeringen deltaga i denna lag¬
stiftning.
Vidare anfördes icke. Paragrafen godkändes.
§§ 72 och 73 samt öfver skriften till kap. 8 äfvensom förf'attnings-
förslagets rubrik godkändes, hvarefter Utskottets i förevarande utlå¬
tande gjorda hemställan förklarades hafva blifvit genom Kammarens
öfver författningsförslaget fattade beslut besvarad.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. 1/44 e. m.
In fldem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, P. A. Nymans tryckeri, 1884.