RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Andra Kammaren. N:o 3.
Torsdagen den 24 Januari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollen för den 16 och 17 i denna månad.
§ 2.
Herr Statsrådet m. m. E. von Krusenstjerna afiemnade följande
Kongl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen, nemligen:
med förslag till förnyad grufvestadga;
med förslag till lag angående tillsyn å förmyndares förvaltning af
omyndigs egendom;
med förslag till förordning angående förändrad lydelse af 3, 58,
69, 88 och 89 §§ Skiftesstadgan;
med förslag till förordning angående rätt till betalning i visst
fall för borgade varor;
med förslag till förordning angående kungörande af tiden för all¬
männa tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af
ting;
med förslag till förordning angående prestmöte;
med förslag till förordning angående förändrade bestämmelser om
prestexamen;
angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägs-
anläggningar;
angående virkesunderstöd för anläggning af jernväg från Luleå
till norska gränsen;
angående försäljning af kronolägenheten Låstads qvarnstensbrott
i Bergs socken och Vadsbo härad af Skaraborgs län;
angående försäljning af indragna militiebostället Tureholm eller
Haapakylä N:o 13 i Norrbottens län;
angående rätt till danaarf efter gästgifvaren Olof Grönberg, samt
angående nedsättning i tullen å kaffe;
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 3.
N:o 3.
2
Torsdagen den 24 Januari.
Bemiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
äfvensom Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelser:
i anledning af två vid sistförfluten riksdag beslutade lagförändrin¬
gar, och
om förordnande af en statsrådsledamot att utöfva den befattning
med riksdagsärenden, som, enligt § 46 af Riksdagsordningen, tillkom¬
mer en ledamot af statsrådet.
Herr Talmannen mottog dessa Kongl. propositioner och skrifvelser
under förklarande, att Kammaren skulle åt desamma egna grundlags¬
enlig behandling.
§ 3.
Föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverkets
tillstånd och behof.
Ordet begärdes af
Herr Lyttkens, som yttrade: Föga båtar det att redan nu
underkasta de i Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition gjorda fram¬
ställningar om ökade anslag in. m. någon detaljerad granskning, och
icke heller lär det vara behöfligt, då begge Kamrarne insatt sina
yppersta, säkraste och bäste män i det Utskott, som i första rummet
har att verkställa en sådan granskning. Jag skulle derföre icke hafva
begärt ordet, om icke åtskilliga af dessa anslag synts mig vara af den
beskaffenhet, att de blott utgöra en handpenning på blifvande större
och stadigvarande utgifter. Budgeten växer med jemn stigning och
ofantlig hastighet, och det torde derför kanske vara nödvändigt att
tillse, om våra näringar och särskildt vårt jordbruk tillväxer och för-
kofras så att deras förmåga att bära skatterna tilltager i samma pro¬
portion.
Bland alla våra näringar intager skogshushållningen för närvarande
främsta rummet. Det är i våra skogars alster som vi hafva vår för¬
nämsta exportartikel, det är med deras afkastning, som vi hufvudsak¬
ligen betala räntorna på våra utländska lån och det mesta godset som
transporteras på våra jernvägar är skogsprodukter, så att det är dessa
som kunna anses underhålla och till en del förränta våra! ernvägs-
byggnader. Men hafva vi väl förhoppning om, att denna tillgång-
alltid skall vara att tillgå till lika stor mängd och till samma värde
som nu? Alla de fackmän, hvilka jag hört yttra sig, och alla de för¬
fattare, jag läst angående detta ämne, hafva enstämmigt varit af den
åsigten, att skogsafverkningen på senare tiden bedrifves i betydligt
större omfång och med mycket större hastighet, än som kan beräknas
motsvara skogens återväxt. Är denna åsigt rigtig, så hafva vi inom
kort att emotse den tidpunkt, då denna källa för vårt välstånd skall
utsina; och för att öfvertyga oss om, att så är förhållandet, behöfva
vi endast göra en resa genom landet, ty der för några årtionden eller
blott några år tillbaka funnos härliga skogar, der ser man nu blott
kala hedar eller början till en gles och dålig återväxt, som dock
aldrig kommer att lemna så mycket eller så dyrbart materiel för
Torsdagen den 24 Januari.
3
N:0 3.
export som det nuvarande, och om också skogarne än en gång få åter¬
växa och lagstiftningen då hindrar deras förödelse, så åtgår det dock
manga årtionden dertill och under denna mellantid hafva vi litet eller
intet utöfver landets eget behof af skogsprodukter att använda till
export.
När nu denna källa utsinar, hvad hafva vi väl då att sätta i
stället? Icke lärer man kunna räkna på jernhandteringen, ty denna
arbetar under så svåra förhållanden, att den omöjligen kan täfla med
den utländska marknaden, och denna handtering sjunker dessutom
alltmera, allt eftersom skogen hugges ned och brännmaterialet således
göres dyrare. Hvad våra öfriga näringar och vår industri beträffar,
nor man ju ständigt klagas att de icke kunna täfla med den utländska
marknaden. Den inhemska industrien med ett eller annat undantag,
är icke tillräcklig ens att fylla landets egna behof, ännu mindre att
lemna något väsentligt. medel för att fylla värdet af den minskade
trävaruexporten och bära de skatter denna nu drager. Våra tull¬
tabeller visa att åt snart sagdt allt, från skodon och beklädnadsämnen
till de största lyxartiklar, tages ju eu stor del af behofvet utifrån.
Det^ återstår, då endast åkerbruket, denna vår modernäring, som
dock städse blifvit så styfmoderligt behandlad. Men hurudan är val
åkerbrukets ställning ? Genom några dels före, dels under åren i
början af 1870-talet inträffande egendomliga och för åkerbruket lyck¬
liga konjunkturer samtidigt med indragning af stora hypotekslån och
genom lättheten att i privatbankerna erhålla lån mot borgensförbin¬
delser och ackomodationsvexlar, hafva egendomsprisen stigit, så att
de nu icke motsvara egendomarnes verkliga värde, beräknadt efter
afkastningen. Utom det att jordegendomarne arbeta med stora skul¬
der mot höga räntor, äro de dessutom betuugade med höga skatter,
nemligen dels grundskatter och indelningsverk, dels höga onera till
ecklesiastikverket, hvaraf tertialtionden helt och hållet livilar påJord¬
bruket, samt en mängd andra onera som de ensamt få bära. Åker¬
brukarens ställning är för närvarande, särskild! i sådana provinser,
der naturen icke är synnerligen gynsam för åkerbruket, sådan, att det
är alldeles förvånansvärd!, att flen med alla de skatter och afgifter,
som hvila på jordbruket, kan längre uppehållas. Härtill kan läggas,
att arbetslönerna stiga för hvarje år, och att arbetarne öfvergifva oss
och utvandra till Amerika. Denna utvandring har nu stigit till så
höga proportioner, att folkmängden sistlidne år minskades med om¬
kring eu procent. Men under det hela rikets folkmängd minskades,
ökades städernas med 13 procent på landsbygdens bekostnad. Hvad
visar. väl detta annat, än att vi icke förmå aflöna våra arbetare så,
att vi få behålla dem. Under en sådan ställning är det omöjligt att
tänka sig,, att åkerbruket kan framskrida och förkofra sig. I dess
ställe börjar det att föra ett tynande lif. Och samtidigt med att
arbetskostnaderna stiga, faller varuvärdet, derför att andra verldsdel'
skicka sina produkter till Europa, verldsdel, med hvilka det i följd
af våra ogynsamma förhållanden icke är tänkart att kunna täfla.
7i komma alltså allt mer och mer i den ställning att icke kunna an¬
vända tillbörlig kraft och kapital på våra egendomars förbättring,
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
N:0 3. 4 Torsdagen den 24 Januari.
liemiss af helst då allt skall gå till betalning åt dryga räntor, skatter och oneia.
statsverks- y| bafva också hittills mestadels lefvat på den sparade ursprungliga
proposi- kraften hos de nyodlingar, som för en tid sedan mera allmänt upp-
(Forts) togos, men när jorden blir utsugen, såsom den till eu stor del redan
börjar att blifva, hvad hafva vi då qvar att betala nuvarande skatter
och onera med, och alldeles omöjligt blifver det för åkerbruket att
bära nya bördor, helst när andra stora förvärfskällor som kunde hjelpa
att bära dessa bördor hota att mer eller mindre utsina.
Det är till följd af dessa af mig nu antydda omständigheter jag
nu velat uttala ett varningens ord att icke belasta landet med. ytter¬
ligare skatter, som det icke har förmåga att bära, och derigenom
påskynda den katastrof, som består i jordens utsugning och landets
ruin. Det kan vara tid att sätta eu hämsko på de höga pretentio¬
nerna, som om äfven för det ögonblicket det finnes medel till .deras
tillfredsställande dock komma att tillskapa nya bördor, som vi^ icke
kunna bära. Förlidet år, då de stora frågorna voro före, yttrade jag
mig mot dem, emedan jag icke ansåg landet i stånd att bära de böi-
aor, som derigenom skulle påläggas oss, men nu tyckes det, som om
man så småningom genom ett steg ena gången och ett annat en annan
gång, skulle vilja pålägga oss samma bördor, utan att jordbruket
skulle få de lindringar, som man förra året afsåg, och utan hvilka
lindringar det är fysiskt omöjligt för jordbruket att bära dessa ökade
bördor. Det kan väl tyckas, som vore utsigterna nu göda, då man
ser, att statsinkomsterna öfverskridit beräkningarne och öfverskott
uppkommit, men, mine Herrar, detta har en hel annan orsak än
en ökad och fortfarande allmän välmåga, öfverskottet berodde dels
på, att bränvinsskatten höjdes med omkring en million eller mera,
då beräkning i liter i stället för kannor infördes vid beskattningen,
dels på att 1881 var ett särdeles starkt missväxtår. Då intogs mycket
litet varor, och landtbrukarne och landtbefolkningen, som utgör, den
största delen af landets invånare, måste inskränka sig på allt möjligt
sätt. Sedan kom 1882, som var ett ovanligt godt år. Då köpte landt-
männen och landtbefolkningen, som då fick litet luft, sina förnöden¬
heter, de förbrukade förlagen från 1881 ersattes 1882 med nya in¬
köp, och med den vanliga egenskapen hos svenska folket att hoppas
på det bästa och tro att en gynsam konjunktur allt framgent skau
fortfara rusade köpmännen till och införskrefvo stora lager. .. Men
1883 blef ett dåligt år för landtbrukaren, och jag är derföre öfver-
tygad om, att 1884 icke kommer att visa så stor import och så höga
tullinkomster som 1883. Men ändå vill man bygga våra blifvande
utgifter på ett sådant undantagsår. Jag tror, att vi komma att fä
besanna hvad som flera gånger förut inträffat, att så snart^ några be¬
sparingar uppstått, skyndar man sig att använda dem på allt. sätt,
dels för ögonblickets behof, dels för sådana, som äro fullt berättigade
men hvilkas tillgodoseende mycket väl kunnat uppskjutas, dels och
kanske mest för sådana som alldeles ej behöfvas och väl kunnat und¬
varas. Sedan kommer bakslaget, och då får man att kämpa med alla
möjliga svårigheter, när de beräknade inkomsterna icke komma stats¬
verket till godo; då får man att göra med finansiella bekymmer, och
Torsdagen den 24 Januari.
5
N:o 3.
då har man att motse begäran om skatteförhöjningar än under en än
under en annan form, än under eu än under en annan titel och dessa
skatter äro med få undantag sedan permanenta och svåra att få af-
skafiade; på detta vis är det de år som visa öfverskott i statsinkom¬
sterna de farligaste ty då skapas, grundläggas och beviljas de utgifts¬
poster, som sedan i svåra år föranleda nya skatter. Jag har derföre
velat lägga Stats-Utskottets ledamöter på hjertat att tänka på att
icke låta budgeten växa för mycket, då våra näringar icke visa någon
tendens att stiga, ty det komma de ej att göra på många år och
aldrig med den hastighet som begäret att höja budgeten och skatterna.
Jag har icke något vidare att yttra för närvarande.
Vidare anförde
Herr Abr. Rundbäck: Herr Talman! Med tillfredsställelse ser
man i år, hurusom statsverkets finansiella ställning är ovanligt gyn-
sam. Utom de vanliga tillgångarne hafva vi i besparingar från före¬
gående år att disponera ett belopp af mellan 5 och 6 millioner kro¬
nor, i hvilken summa ändock icke är inberäknadt det ganska betyd¬
liga öfverskottet från nästföregående år. Huruvida man emellertid kan
få rigtig anledning att glädja sig åt dessa öfverskott, beror på sättet,
huru de användas. Användas de till mindre nödvändiga ändamål och
för att med ens i högre grad höja den ordinarie budgeten för fram¬
tiden, torde de icke kunna anses innebära någon välsignelse, snarare
tvärtom. Emellertid tror jag, att regeringen i år förtjenar tacksamt
erkännande för det densamma sökt och, enligt min åsigt, äfven i all¬
mänhet lyckats framställa många synnerligen prisvärda förslag för dessa
extra tillgångars användande. Således kan jag icke annat än med
glädje se, att regeringen passat på tillfället att med tillgängliga medel
fylla det stora behofvet af jernvägsmateriel, som den alltjemt växande
jernvägstrafiken kräfver. Vi minnas litet hvar hvilket obehag vi hade
för några år sedan, då vi med upplånta medel måste betacka dylika
utgifter för jernvägstrafiken, och då jag ännu har liflig känsla af dessa
obehag, kan jag icke annat än med synnerlig tillfredsställelse se, att
regeringen nu föreslagit att betacka dessa utgifter med tillgångar från
Statskontoret och icke från Riksgäldskontor. Med lika tillfredsställelse
• har jag äfven sett, hurusom regeringen i år, i likhet med hvad som
skett under föregående år, föreslagit att afsätta nära en million för att
förstärka statsverkets grundfond och såmedelst bereda Statskontoret
större förlagskapital att röra sig med, då sådana år inträffa, under
hvilka inkomsterna möjligen sjunka ganska betydligt under de beräk¬
nade beloppen, och då det sannerligen är ganska godt att hafva sådana
här extra besparingar att draga på. Dessutom minnas vi litet hvar,
hurusom vi för några år sedan i riksdagens sista timme måste vid¬
taga den obehagliga åtgärden att betacka en större balans i Stats¬
kontoret och sätta detta embetsverk i stånd att fullgöra sina förbin¬
delser.
Såsom särdeles lycklig vill jag äfven rubricera den tanke, som
fått sitt uttryck i förslaget att reservera 900,000 kronor för de stora
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
N:o 3.
6
Torsdagen den 24 Januari.
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
byggnadsföretag, som snart förestå och hvilkas åstadkommande utan
tvifvel i betydlig mån skall underlättas derigenom att i förväg en
större för ändamålet samlad tillgång förefinnes.
Vidare har regeringen ansett sig böra begagna den goda finansiella
ställningen till att föreslå nedsättning i skatterna, dels genom ned¬
sättning i brefportot och dels genom sänkning i kaffetullen. Hvarje
åtgärd från en regerings sida att minska skatterna har alltid betrak¬
tats såsom en populär åtgärd och såsom sådan måste äfven den nu
nämnda betraktas. Med hänsyn till nedsättningen i kaffetullen tillåter
jag mig emellertid uttala en åsigt, som skiljer sig från regeringens.
Sedan nemligen nu, såsom jag hoppas, kompromissen ej är något an¬
nat än ett obehagligt historiskt minne och sedan den således icke
längre utgör ett absolut hinder för alla partiella skattereformer till
förmån för jordbruket, hade jag helst sett, om regeringen vid detta
tillfälle i främsta rummet föreslagit en lindring för jordbruket, till
exempel i form af nedsättning af grundräntan. Det är emellertid icke
för sent för Riksdagen att vidtaga en sådan åtgärd och föreslå en
ändring i regeringens förslag, förutsatt nemligen att Riksdagen gillar
den uppfattning jag nu uttalat.
Slutligen har regeringen ansett sig böra begagna den lyckliga
finansiella ställningen för att framställa åtskilliga ganska vidtomfat¬
tande förslag till landtförsvarets förstärkande. Regeringen har nem¬
ligen begärt anslag dels till åtskillig ny krigsmateriel med mera och
dels för vissa nya militära organisationer i afseende på intendenturen,
artillerivapnet och trängen med mera. Huruvida alla dessa förslag
äro af behofvet oafvisligen påkallade och sålunda förtjenta af samma
tacksamma erkännande, som jag tillåtit mig gifva de förut nämnda,
derom hvarken kan eller vill jag nu yttra mig, emedan jag ännu icke
haft tid att närmare sätta mig in i dem och jag dessutom längre fram
under riksdagen, då de, granskade och utredda, komma tillbaka från
vederbörande Utskott, torde få tillfälle att yttra mig om dem. Utan
att således alls inlåta mig i någon kritik öfver ifrågavarande förslag,
i syfte vare sig att förorda eller afstyrka dem, vill jag nu blott med
anledning af desamma uttala ett par åsigter i allmänhet, som för mig
äro af den vigt, att jag enkom för deras skull begärde ordet.
Jag vill således först uttala den åsigten, som i mig alltid haft eu
varm målsman, att den angelägnaste af alla åtgärder för vårt försvars
ordnande är en tidsenlig reform eller reglering af indelningsverket
eller af den grund, hvarpå försvaret hvilar, i syfte att få dess onera
lindrade och utjemnade på ett tidsenligt sätt. När jag sist hade till¬
fälle att här yttra mig i försvarsfrågan, framhöll jag samma synpunkt
med all den kraft jag kunde. I den reservation, som jag vid förra
riksdagen i förening med Herrar Hseggström och Anders Svensson i
Lösen afgaf mot Särskilda Utskottets Utlåtande rörande grundskatternas
och indelningsverkets totala afskrifvande, yttrade jag nemligen, sedan
skälen, hvarför jag icke kunde biträda Utskottets förslag, biff vit an¬
förda, följande: “Deremot anser jag det icke blott billigt1 och rättvist
utan äfven alldeles nödvändigt, i fall vårt försvar fortfarande skall
byggas på indelningsverkets grund, att rustnings- och roteringshesvären
Torsdagen den 24 Januari.
7
N:o 3.
blifva på ett tidsenligt sätt reglerade. Ty huru ändamålsenligt indel¬
ningsverket än må vara för upprätthållande af en talrik stam goda
soldater, som tillika äro idoga arbetare och aktningsvärda medborgare,
så måste dock erkännas, att det såsom skattebörda, med sina ovissa
besvär och andra olägenheter, är behäftadt med brister, hvilka be¬
klagligen alltför länge, under tvisterna om försvarets ordnande, lemnats
oafhulpna.* Derefter framlade vi ett förslag i sådant syfte. Men
under stridens buller vid slutet af riksdagen förklingade dessa ord
ohörda. Derför har jag nu velat begagna första tillfället under den
så väsentligt förändrade situationen att ånyo upprepa dem dels derför,
att jag anser dem fullkomligt rigtiga och dels derför, att jag vill visa,
att dessa åsigter framstäldes på fullaste allvar, utan skrymteri, och
att jag och de med mig liktänkande äro beredda att fortfarande stå
för dem. Mine Herrar! Otvifvelaktigt kräfvas många åtgärder i olika
rigtningar, innan vårt försvarsväsen blir bragt i sådant skick, att det
motsvarar tidens anspråk. Men just derför är det af stor vigt att göra
klart för sig, hur man bör gå tillväga, så att man först börjar i rätt
-ända och sedan fortsätter efter eu så vidt möjligt är ändmålsenlig
plan. Och då nu alla försök att på kompromissens väg med upphäf¬
vande af indelningsverket bygga försvaret på den allmänna värnpligtens
och den värfvade stammens grund misslyckats, synes det mig gifvet,
att ingen angelägnare omsorg kan finnas än att genom en omfattande
lindring af indelningsverkets besvär afväpna det i många hänseenden
berättigade missnöje, som finnes i vårt land, helst detta missnöje, om
det icke_ undanrödjes, kommer att blifva ett stående hinder för alla
andra militära reformer och en stående anledning till fortsatta strider
inom Riksdagen. Vi befinna oss nu vid början af den nittonde riks¬
dagen under det nya representationsskicket. Redan under den första
af dessa riksdagar år 1867 erkändes behofvet och rättmätigheten af
lindring i skattebördorna för rust- och rotehållare, men det oaktadt
har ännu icke ett grand vidgjorts för ändamålet. Det synes derför
icke vara för tidigt, om statsmakterna nu, sedan vi kommit ifrån den
förlamning, hvari kompromissen hållit oss, grepe sig an med den så
länge väntade reformen, helst det skulle göra det bästa intryck i hela
landet och, som jag nyss nämnde, verka till större enighet mellan par¬
tierna vid riksdagen.
Efter att således hafva angifvit min åsigt om, hvarmed man rät¬
tast bör börja de militära reformerna, tillåter jag mig att vidare med
afseende på fortsättningen af de åtgärder, som kunna kräfvas för för¬
svarets tidsenliga utveckling, nämna en åsigt, som jag under tidernas
lopp allt mer och mer omfattat, och som jag tror äfven af nationen
allt mer och mer omfattats, den nemligen, att man vid sidan af landt-
försvaret mer än hittills skett bör uppmärksamma sjö- och kustförsvaret
och icke ensamt klappa det ena barnet och låta det andra komma
med blott på ett litet hörn. Jag tror, att det näppeligen finnes något
europeiskt fastland, som har så starka gränsfästningar mot sina gran¬
nar, som vi hafva i de haf, som omgifva våra kuster; och jag anser
det icke vara välbetänkt att försumma hvarje tillfälle att armera
denna fästning och använda alla våra resurser på landtförsvaret, helst
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Torts.)
M:o 3.
Torsdagen den 24 Januari.
Remiss af
statsverlcs-
proposi-
tionen.
(Forts.)
ett godt sjöförsvar skulle hos utlandet skaffa oss mera respekt än ett
landtförsvar, som icke stödes af ett sjöförsvar.
Det var blott för att få uttala dessa åsigter, som jag begärt
ordet.
Herr Olof Jonsson: Jag skall till hvad förste talaren yttrade
endast lägga en liten målning af förhållandena i den trakt af vårt
land, der ' jordbrukaren hufvudsakligen har att stödja sig på skogs¬
näringen. Jag behöfver icke omnämna, huru tryckt skogsnäringen
för närvarande är med hänsyn till priset på skogsprodukter, ty detta
är väl bekant för de fleste af eder, mine Herrar. Men när jag säger,
att innehafvare af skogstrakter eller sådana hemmansegare, som inne¬
hafva ståndskog i större eller mindre mån, det oaktadt mot välmenta
varningar nödgas undan för undan sälja skog, torde man finna, att
ställningen i denna del af landet verkligen icke är att prisa.
När man har en sådan insigt om, huru ställningen för denna
näring för närvarande är, är det gifvet, att man med ett visst be¬
kymmer måste fästa sig vid flera saker i Kong!. Maj:ts föreliggande
proposition. Om jag ur det rikhaltiga siffermaterial, som der finnes»
söker att utplocka endast några ax och icke egnar propositionen eu
genomgripande granskning, tror jag dock, att en sådan axplockning
kan vara berättigad, derför att mycket af det, som här uppenbarar
sig, egentligen är blott ett plock- eller lappverk, ehuru ett mycket
dyrt sådant. Det är naturligt, att detta gäller de saker, som kunna
sägas peka på systemet, icke andra. Jag skall icke fästa mig vid det
på första hufvudtiteln begärda nya anslaget, ty det rör belysnings-
saker, och dessa kunna ju äfven vara nyttiga i upplysningsvis, utan
jag skall genast öfvergå till tredje hufvudtiteln. Der förekommer
nemligen en begäran om anslag, som förefaller mig ännu mer egen¬
domlig, och den rör förhöjning i aflöningen åt Sveriges minister i
Madrid och anställandet af en legationssekreterare derstädes. Man
finner såsom motiv för detta anslag, som skulle öka statsverkets ut¬
gifter med 19,400 kronor, att spanska tullförfattningarnes stränghet
gjort anslaget nödvändigt, äfvensom att man efter afslutandet af den
spanska handelstraktaten hade att motse ökade handelsförbindelser
med Spanien. Detta är dock något egendomliga skäl, dels derför att
icke vår nyss afslutade handelstraktat med Spanien har haft den
goda verkan med sig, att de spanska tullfattningarnas stränghet blif-
vit litet skapligare än förr, och dels derför att man bygger på fram¬
tida förhoppningar, som man ännu icke sett realiserade. Det före¬
faller mig, som man i detta fall bort hålla s:g mer till fakta och
byggt mindi’e på förhoppningar, och jag anser derför, att med bevil¬
jandet af hela detta anslag bör anstå, tills det visat sig vara nöd¬
vändigt, Jag har så mycket mer skäl att betvifla det verkliga behof-
vet af detta anslag, som man af den Kong! propositionen ser, att det
är meningen att äfven tillsätta konsuler med fast aflöning i de vig-
tigaste hamnarna, och detta synes mig hafva mera skäl för sig än att
öka anslaget till ministern och tillsätta eu legationssekreterare. Ty
enligt mitt förmenande är det väl ej att vänta, att de svenska export-
Torsdagen den 24 Januari.
9
N:o 3.
affärerna skola direkt beröra Madrid, utan egentligen de stora sjö¬
städerna.
Jag tillåter mig nu att öfvergå till fjerde hufvudtiteln. Här är
det hufvudsakligen den nya organisationsplanen jag fäst mig vid. Jag
tager för gifvet, att Chefen för Landtförsvarsdepartementet på anmärk¬
ningar i den vägen kommer att svara, att denna organisation är fri¬
stående för sig sjelf och kan passa in på hvarje system, som kommer
att väljas; och mot den uppfattningen finnes naturligtvis ingenting att
invända. Men hvad man kan ifrågasätta är, huruvida det är klokt,
att, innan man ordnat sitt försvar på en fäst bas, börja med organi¬
sationen af sådana utväxter, som väl äro behöfliga och nyttiga, när
man har ett försvar, som duger, men som gerna kunna anstå, tills man
fått ett sådant. Om denna nya organisation vore en småsak, skulle
man ändå naturligtvis icke säga så mycket derom. Men så är icke
förhållandet. Den afser en kostnad af betydenhet; den slutar i den
närmaste statsregleringen på en summa af 565,909 kronor, men då
den blefve helt och hållet genomförd, på sätt som framskymtar i stats¬
rådsprotokollet, skulle kostnaden uppgå ända till 1,766,000 kronor.
Det skulle vara märkvärdigt, om en sådan plan skulle kunna vinna
sympati i denna kammare! Jag tror mig minnas, att, om det förslag,
som af Andra Kammaren i fjor antogs, vunnit bifall af Medkammaren
och Kong!. Maj:t, skulle kostnaderna för genomförande af detsamma
icke blifvit högre än hvad vårt nuvarande försvar, med detta lappverk
helt och hållet genomfördt, skulle komma att kosta. Enligt landt-
försvarskomiténs beräkning öfver kostnaden för vårt nuvarande för¬
svar, har densamma antagits utgöra 23,650,000 kronor med roteringen
inberäknad. Denna beräkning afsåg år 1880, om jag minnes rätt.
Lägga vi nu dertill de ofvannämnda 1,766,000, så äro vi redan uppe till
ungefär 25\ millioner, utan att deri inberäknats de nya anslag, som afse
byggnader för arméns behof, och som för närvarande icke kunna fixeras
till bestämdt belopp för framtiden. I alla fall kan man antaga, att
utgifterna derigenom skulle komma att gå upp till 26 millioner. Men
äfven om man vore viss derpå, att detta förslag icke hade någon
annan olägenhet med sig än att kosta så mycket penningar, så tror
jag likväl, att det finnes en annan betänklighet, som kanske är ännu
större, mot hvad här föreslagits — man må för öfrigt hafva hvilka
åsigter som helst om jordbrukarnes behof och rotehållarnes rättighet
att få sina bördor aflyltade etc. — och det är just den omständighe¬
ten att ju mer man lappar på det gamla försvarssystemet, desto svå¬
rare blir det att uppbygga något ordentligt Bytt. Hvar och eu vet,
hurusom tvenne skarpt motsatta åsigter alltid kämpat mot hvarandra,
clå det varit fråga om bildandet af ett nytt försvarssystem. Den ena
åsigten stöder sig derpå det antagna berättigandet att, innan något nytt
system antages, böra de gamla orättvisorna för all framtid rättas; den
andra åsigten deremot stöder sig derpå, att, då vi från ålder haft
dessa bördor, böra vi också fortfarande hafva dem qvar och således
icke ingå på något slags organisation, der icke desamma framgent komma
att finnas. Det är således gifvet, att, ju mer man lappar på vårt
nuvarande försvar, ju mera komma dessa skarpa motsatser att ställa
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
N:o 3.
10
Torsdagen den 24 Januari.
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
sig mot hvarandra, ty den ömsesidiga magneten: utjemnandet af gamla
orätta skattebördor å ena sidan och nitälskan för ett dugligt försvar
å den andra sidan, förlorar derigenom mer och mer sin dragningskraft?
Det är således på dessa grunder jag för min del hyser de största
betänkligheter mot förslaget om artilleriet, intendenturen och trängen.
Jag är också öfvertygad om, att de personer inom Stats-Utskottet,
som skola granska detta förslag och af hvilka de flesta äro i likhet
med mig nitälskande för en rationel lösning af dessa gamla frågor,
skola vid behandlingen af denna del af den kongl. propositionen se
till hvad som kräfves i ena eller andra hänseendet.
Den femte hufvudtiteln är särdeles blygsam mot hvad deii var
förlidet år. Man finner nemligen här förslag om en nedsättning. Men
det är i alla fäll något, vid hvilket jag der fästat min uppmärksam¬
het och som jag ber att nu få beröra. Den komité, som utarbetade för¬
slag till sjöförsvarets ordnande, hade till ögonmärke att såvidt möjligt
förenkla förvaltningen och åstadkomma eu snabbare expedition i ad¬
ministrativt afseende samt nedbringa kostnaderna derför så mycket
som möjligt. I följd deraf föreslog också komitén, att chefen för
flottans militärpersonal skulle indragas, såsom utgörande en onödig
mellanhand, och att i stället en person skulle ställas till sjöministerns
förfogande, för att ersätta den afgångne militärchefen. Denna person
ansåg komitén borde vara af kommendörs grad. Kongl. Maj:t har
dock icke ansett detta lämpligt, utan begärt att, för den händelse
ifrågavarande person icke skulle hafva högre rang än kommendör,
Riksdagen ville anslå 2,000 kronor till löneförbättring åt honom,
hvarigenom han, med undantag af eu något mindre dagafiöning, i alla
fäll skulle få nästan lika aflöning som eu flaggman; i följd hvaraf'
också den besparing komitén afsåg skulle annulleras. Äfven begär
Kongl. Maj:t ett ytterligare anslag å 3,000 kronor till stationsbefäl-
hafvaren i Karlskrona, för den händelse Kongl. Maj:t skulle genom¬
föra det förslag komitén framlagt. Denne person skulle vara af flagg-
mans grad, och en sådan uppbär för närvarande, då man inberäknar
lön, dagafiöning och inqvarteringspenningar 11,390 kronor per år.
Nu vill Kongl. Maj:t emellertid disponera ytterligare 3,000 för denna
person, hvilka medel egentligen skulle afse representationskostnad,
hvarigenom hans inkomster skulle uppgå till 14,390 kronor. Jag vet
icke, huruvida det kan anses nödvändigt för flottans egen skull, att
så mycken vigt lägges på representationsskyldigheten, men det före¬
faller mig, som flottan skulle vinna större sympatier hos både Riks¬
dagen och svenska folket, om man mera sökte befordra krigsduglighe-
tens utbildning än att lägga an på representationssaker, och en bön
i detta afseende har jag att nu få frambära till Herr Statsrådet och
Chefen för Sjöförsvarsdepartementet, i den tro, att, om han ställer
sig denna bön till efterrättelse, han derpå icke skall förlora.
Öfvergår jag nu till sjette hufvudtiteln, finner jag äfven der ett
par saker, som, om jag så får säga, stött mig för hufvudet. Jag fin¬
ner nemligen, att Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
såsom skäl till den föreslagna arfvodesförhöjningen åt kartografer, för
högre pensioner åt landshöfdingarne samt för bidrag till möblering af
Torsdagen den 24 Januari.
11
N:o 3.
•deras bostäder åberopat, att de alltmer ökade lefnadskostnaderna
skulle gorå dessa förhöjningar och anslag nödiga. Man skulle nästan
vara böjd för att antaga, att uti detta motiv läge ett om ock oafsigt¬
lig! hån mot den del af svenska folket, som skall skaffa sig näring
genom försäljning af just de förnödenheter, af hvilka äfven landshöf-
dingar hafva sitt lifsuppehälle. Ty hela denna del af svenska folket
vet, att prisen på lifsförnödenheter alldeles icke stigit, utan snarare
nedgått, allt under det produktionskostnaderna ökats. Man bör icke
såra folket med användande af sådana motiv. Ty om äfven en för¬
höjning i våra landshöfdingars pensioner må vara nödig, hvithet jag
tör min del icke anser, så hade man dock alldeles icke bort derför
åberopa detta skäl. Men jag tror, såsom sagdt, icke heller några
andra hållbara motiv för den föreslagna förhöjningen kunna anföras.
Man bör nemligen i frågor af denna beskaffenhet städse utgå från
den åsigt, att våra tjenstemäns lönevilkor böra så bestämmas, att de
motsvara dels den tid och de utgifter de nödgas använda för att ut¬
bilda sig till den duglighet, som af hvar och en i sitt fack kräfves.
och dels de kostnader, som åtgå för att de må kunna anständigt
lefva. Deras löner böra sålunda beräknas efter hvad anspråken i båda
dessa afseenden kräfva och under deras tjenstgöringstid motsvara så¬
väl deras studiekostnad som hushållskostnader för öfrigt. Pensionen
tillkommer såsom ett ytterligare plus — ett plus som redan nu synes
fullt tillräckligt. Det fordras icke många år, innan dessa pensioner
uppgå till en ganska respektabel summa. Utgå vi från denna princip
vid löneförhållandens bestämmande och böra vi sålunda icke heller
kosta mera på vår administration, än hvad som kan anses nödigt för
att få dugliga embetsman, hvilka skola hafva ersättning både för hvad
de för sin uppfostran påkostat sig och för sina lefnadskostnader så
länge de tjenstgöra, tror jag icke heller vi skola finna skäl för denna
förhöjning i landshöfdingarnes pensioner.
Ännu mindre förefinnes något skäl att bevilja anslag för möble¬
ring af landshöfdingarnes boställen. Det må väl vara sant, att dessa
boställsvåningar äro mycket stora, och att dryga omkostnader åtgå
tör deras möblering. Men ligger det då icke närmare till hands att
minska våningarne än att påkosta mera möbler? Denna fråga skulle
jag vilja särskildt rekommendera till Stats-Utskottets ledamöters be¬
aktande.
Vid granskning af den sjunde hufvudtiteln, vid hvilken jag för
öfrigt icke skall länge uppehålla mig, ber jag att få fästa Kammarens
uppmärksamhet vid ett förhållande, som vid genomläsningen till en
början tillfredsstälde mig, fastän denna tillfredsställelse sedermera för¬
svann. Jag afser, att då Herr Finansministern omnämner, att eu
revirförvaltare förlidet år afiidit i ett revir inom Norrbottens län, samt
att med anledning deraf reviret skall indragas, så tillägges dock strax
derefter, att den sålunda indragna lönen skall reserveras till bildan¬
det af ett nytt revir på annat håll inom skogsförvaltningen. Det
gladde mig att finna, att Skogsstyrelsen kastat ögonen på det förhål¬
lande, att vidlyftigheten i skogarnes administration är större än den
borde vara. Ty att döma efter egen lokalkännedom, så kunde åtmin-
Bemiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
N:o 3.
12
Torsdagen den 24 Januari.
Bemiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
stone i Gefleborgs län två revirtjenstemän der vara tillräckliga i stället
för att det nu finnes fyra.
Det är väl sant, att inkomsterna af statens skogar på senare
åren tillväxt så, att de nu afkasta ett belopp, som icke är så allde¬
les obetydligt, men om man gör sig ett begrepp om det verkliga vär¬
det af dessa statens egendomar och dermed jemför den afkastning de
lemna, skall man förvånas öfver, huru usel denna afkastning i sjelfva
verket är. Skogsstyrelsen, som grundat sina beräkningar af skogar-
nes värde på kapitalisering af den beräknade afkastningen, har kom¬
mit till en summa för alla de skogar, som icke äro förenade med
jordbruk, utan stå under Domänstyrelsens omedelbara förvaltning, af
36,000,000 kronor. Största delen af denna summa ligger i krono-
parker i Norrland och Dalarne. Värdet på dessa kronoparker utgör,
enligt skogsstyrelsens beräkning, 5 kronor per tunnland, men skogs¬
styrelsen säger sjelf, att, om man utginge från eu annan värderings-
grund, sjelfva ståndskogens saluvärde, skulle detta värde blifva mång¬
dubbelt större. Jag vågar påstå, att värdet på dessa skogsparker är
5 om icke 10 gånger större; och vid sådant förhållande får man väl
medgifva, att en inkomst deraf på 1,800,000 å 2 millioner kronor är
en högst dålig behållning. Nu är det gifvet, att staten icke bör for¬
cera försäljningen af sina skogsprodukter, emedan detta i sin mån
skulle skadligt inverka på trävarumarknaden. Hvad man deremot bör
kunna åstadkomma, är eu ganska betydlig minskning uti skogsstaten i
länen. Jag anhåller derföre att Herr Chefen för Finansdepartementet
ville påskynda Domänstyrelsen att dels utreda, hvilka skogsegendomar
staten sjelf bör bibehålla eller försälja och hvilka förändringar som
äro lämpliga vid sammanslagning af skogsparker, och dels att derefter
utarbeta ett förslag till inskränkning uti skogsstatens personal i de
olika länen.
Då jag nu vidrört de saker, som för mig varit af största in¬
tresse, vill jag slutligen kasta en blick på förhållandena, sådana de
voro för ett år sedan och sådana de äro nu. Den talare, som nyss
före mig hade ordet, fann man för ett år sedan plötsligen göra sig
på det högsta bemärkt såväl inom riksdagen som inom landet, der
han hlef uppburen och helsacl som en ny ledare för det folkliga par¬
tiet och hans namn låg på allas läppar. Det skulle hafva gladt mig,
om samma språkrör hade varit närvarande vid åtskilliga gemensamma
voteringar vid riksdagens slut, då denne, som förut framstod som en
folkets man, icke kunde dölja det öfverjordiska leende, hvarmed han
helsade de första segrarne uti lappverkssystemet på vårt gamla försvar,
hvartill jordbrukarne fortfarande skulle få “bestå fiolerna”. Jag har
nu, så godt jag kunnat, sökt fullgöra den brist, som denne talare
måhända ovetande, förefans. Med hvilken effekt detta skett kan jag
icke säga, men jag har i alla fall bjudit till.
Herr .Friherre Leijonhufvud: Jag begärde ordet med anled¬
ning af den förste talarens yttrande, hvithet i sjelfva verket icke var
någonting annat än hvad vi hafva vant oss att under alla riksdagar
Torsdagen den 24 Januari.
13
N:o 3.
höra uttalas af landtmannapartiet. Jag tror dock, att det kan vara
tid på att en gång göra en gensaga mot ett ock annat deraf.
Han klagade öfver den “stigande budgeten» och ansåg detta för¬
hållande vara ett olycksbådande tecken. Jag tillåter mig fråga ho¬
nom och hvar och en annan, om det kan uppvisas ett enda civilise-
radt land, der icke budgeten så småningom stiger. Det ligger ju i
sakens natur, att så måste ske. En af de förnämsta orsakerna der¬
till är penningevärdets fall öfverallt i verlden. Budgeten stiger spe¬
ciel i vårt land derföre, att vi i den uppföra en mängd siffror, som
icke förut upptagits deri. Budgeten har stigit och måste stiga trots
allt klagomål deröfver. Ty i samma förhållande som samhället ut¬
vecklas, i samma mån behöfver detta nya organ och nya tillgångar,
hvilka icke erfordrades, då landet var i ett barbariskt tillstånd.
Talaren öfvergick sedermera till att tala om, att regeringen be¬
gärt nyf^ skatter, hvilka landtbruket icke skulle förmå att bära. För
min del' har jag icke i år hört talas om några nya skatter. Kongl.
Maj:t har tvärtom föreslagit en nedsättning i tullen på kaffe, en vara,
som allmänt användes i hvarje hus. Denna nedsänkning motsvarar
eu summa af 900,000 kronor. Jag anser derföre, att påståendet om
nya skatter i år är fullkomligt obefogadt.
Samme talare yttrade sig vidare om jordbrukets dåliga ställning.
Man lärer dock icke kunna förneka, att jordbruket gått framåt i våra
dagar; och i trakter, der jag for fram redan som barn, har jag, då
jag senare genomfarit samma trakter, funnit den odlade jorden för¬
dubblad. Han klagade vidare öfver, att jorden stigit i värde och der¬
för blifvit svårare att komma åt. Det är sant. Men jag har aldrig
hört någon innehafvare af jordbruksfastighet klaga öfver, att fastig¬
hetens värde stigit, ty deri måste ligga en fördel för egaren. Den,
som deremot betalat sin egendom för högt, får stå sitt kast, vare sig
egendomen består af en jordegendom eller ett hus i stad. Dertill
kommer att räntan på senare tiden fallit; då den förr vanligen ut¬
gjorde sex procent, kan man nu för tiden på dugliga inteckningar er¬
hålla lån mot fem procent och derunder, hvilket ju också innebär en
fördel för landtbruket. Hvad beträffar hypotekslånen, hvilka man gerna
vill klandra, oaktadt de flesta landtbrukare begagna sig af dem, vill
jag citera ett yttrande af en landtbrukare: ‘:så länge11, sade han, “jag
icke lånade., fick jag icke någon afkastning af min egendom, men se¬
dan jag började låna med förstånd, har jag fått god afkastning11. I
min ungdom klagades öfver, att det icke fäns rörligt kapital. Så.dant
anskaffades genom hypoteksinrättningarne och att en del af hypoteks¬
lånen verkligen åtgått till slarf, är icke institutionens fel, ty den lika¬
som mycket annat kan missbrukas, tj
Samme ärade talare påstod äfven, att emigrationen drog arbets¬
folket från landtbruket, och att vi icke hade råd att tillräckligt be¬
tala våra arbetare. I afseende derå vill jag nämna, att vi icke, huru
vi än göra med vårt landtbruk, kunna hindra emigrationen. Det är
otänkbart att kanna qvarhålla dem, hvilka vilja resa till Amerika, dit
de lockas af granna förespeglingar på afstånd och hvars goda, men
icke onda de se. 1 Amerika finnas också ännu stora sträckor oupp-
Eemiss eif
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Ports.)
N:o 3.
14
Torsdagen den 24 Januari.
Bemiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen■
(Forts.)
odlad jord. som kan för drägligt pris, men med mycket arbete upp¬
odlas, och då Amerika en gång blifvit fullt befolkadt, blir detta för¬
hållande annorlunda. För min del har jag aldrig fruktat emigratio¬
nen, men väl dess öfverdrifter. Jag anser nemligen det vara ett kärn¬
friskt folk, som kan på sådant sätt utsända menniskor, hvarförutom
emigrationen afieder sådana oroselement, som finnas i öfverbefolkade
länder t. ex. Frankrike.
Den ärade talaren klagade vidare öfver befolkningens tillväxt i
städerna. Jag medgifver gerna, att detta förhållande för med sig åt¬
skilligt midt; men det kan nu icke hjelpas; och skälet till detta för¬
hållande är, att i städerna finnes bättre och stadigvarande arbetsför¬
tjenst, än förhållandet är på landet. Jag vill framhålla en sak, hvil¬
ken måhända icke smakar bra, det förhållande nemligen att de län¬
der, som uteslutande äro jordbrukande, alltid förblifva fattiga, hvilket
åter beror derpå, att förtjensten står i förhållande till arbetet; och
det måste blifva skilnad på förtjenst, om man arbetar tre hundra dagar
af året, såsom det sker i städerna, eller om man har sitt arbete på
landet, der arbetet står stilla under åtskilliga månader af året. För¬
hållandet är ledsamt, men det är en naturlig sak, och industrien,
som sysselsätter arbetaren hela året om, måste lemna honom bättre
förtjenst än landtbruket. Men äfven industrien kan, då den blifvit
för högt uppdrifven, medföra fara, i hvilken tusentals menniskor kunna
gå under. Icke heller det kali hjelpas. Talaren sade, att vår indu¬
stri var tynande. Ja, äfven jag medgifver, att dess ställning icke är
så god, som den borde vara, men vi måste erkänna, att detta be¬
ror icke allenast af importen, och att det finnes många vigtiga indu¬
strigrenar, som hafva ondt af den inhemska täflan.
Ett bevis på, att det åtminstone ännu icke är så illa stäldt med
jordbruket och att det mindre jordbruket bär sig, ligger i det för¬
hållande, att under loppet af de sista sextio eller sjuttio åren eller
ända frän 1820-talet jordegendomarne oupphörligt öfvergått från stor¬
männen, om jag så får uttrycka mig, till de mindre. Hvarje femårs¬
redovisning visar, att de större egendomarne styckas och öfvergå från
herremännen till de mindre jordbrukarne. Och huru skulle detta fe¬
nomen kunna fortgå, om jordbruket bure sig illa. Det bär sig väl
illa för herremännen, derför att de lefva för högt; för de mindre
kemmansegarne deremot, hvilka lefva tarfligt, bär det sig ganska val.
Herr Arnold son: Då en remissdebatt ju är en debatt om prin¬
ciper och icke om enskildheter, ber jag att få yttra några ord ur
allmänna synpunkter.
Fn föregående talare kallade femte hufvudtiteln blygsam. Huru¬
vida detsamma med skäl kan sägas om den första, derom äro, såsom
bekant är, meningarna delade. Under denna hufvudtitel begäres ett
extra anslag af 55,000 kronor för anordnande af elektrisk belysning i
Kongl. slottet. Jag inskränker mig till att påpeka, att Riksdagen ny¬
ligen alslagit en enskild motion, gående ut derpå, att elektrisk belys¬
ning skulle införas i riksbiblioteket till lättnad för de der arbetande
vetenskapsmännen. Man kan nu fråga, om Riksdagen anser sig böra
Torsdagen den 24 Januari.
15
gifva åt hoflakejer af allehanda slag, hvad den ansett sig böra neka
vetenskapsmännen. Men kanske Riksdagen anser, att de förre äro i
trängande behof af tidsenlig upplysning.
På fjerde hufvudtiteln bär Krigsministern begärt icke mindre än
i det närmaste 1,000,000 kronor i anslagsförhöjning. Midt i djupaste
fred kör Herr Krigsministern här fram med sitt grofva artilleri. På
de äskade anslagens behöflighet ur militärisk synpunkt kan jag natur¬
ligtvis icke inlåta mig; derom må de sakkunnige döma. Men hvad
som bär fäster uppmärksamheten, är, att regeringen numera synes hafva
för afsigt, såsom en föregående talare antydt, att stycke för stycke
lösa försvarsfrågan, deremot lemnande skattefrågan alldeles åsido.
Åtminstone åtföljes förslaget icke af något förslag till motsvarande
lindring i de särskilda jordskatterna.
De, som föreställa sig, att sambandet mellan skatte- och försvars¬
frågorna blifvit upplöst genom föregående årets händelser, torde höge¬
ligen misstaga sig. Detta samband kommer fortfarande att bestå, så
länge den särskilda jordbeskattningen ligger till grund för en del af
försvarsväsendet och blifver först då löst, när detta förhållande upphör,
vare sig att sedan den blifvande stammen skall varda bofast eller
kontant aflönad. Mig synes, att de, som tryckas af orättvisa jord¬
skatter, svårligen hädanefter kunna ingå på några vare sig fullstän¬
diga eller partiella reformer, med mindre dessa samtidigt åtföljas åt
motsvarande reformer i skatteväsendet.
På åttonde hufvudtiteln har Herr Ecklesiastikministern uppfört
förslagsanslag å 180,000 kronor, som förra Riksdagen beviljade till
förbättring af folkskolelärarnes löner. Men detta beslut innebar något
ännu mera. Deri låg i sjelfva verket också en begäran till Kongl.
Maj:t om framläggande af utredning och förslag till skollärarelönernas
höjande. Huru länge tänker regeringen dröja med ett sådant förslag?
Skall utredningen verkställas efter Kongl. Maj:ts nådiga tågordning
eller står Herr Ecklesiastikministern måhända äfven här undrande och
spörjande? A våra barnalärares vägnar djerfves jag att vördsamt fram¬
ställa dessa frågor.
N:o 3.
Remiss af
statsverks¬
proposi¬
tionen.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härefter förklarats afslutad, blef den Kongl.
propositionen jemte de yttranden, som i anledning af densamma nu
afgifvits, hänvisad till Stats-Utskottet.
§ 4.
Ridare föredrogos de jiå Kammarens bord hyflande motioner, och
hänvisades:
Herr I. Aslclöfs motion, N:o 1, till Konstitutions-Utskottet;
„ C. A. Larssons motion, N:o 2, till Stats-Utskottet;
„ O. Olofssons motion, N:o 3, till Lag-Utskottet; och
„ J. A. Öbergs motion, N:o 4, till Tillfälligt Utskott.
§ 5.
i öredrogs och lades till handlingarne den till Kammaren inkomna
N:o 3.
16 Torsdagen den 24 Januari.
berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdags sammanträde
sig tilldragit.
§ 6.
Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Riksdagens år 1883
församlade revisorers berättelser
l:o angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1881, jemte de i anledning af samma berättelse infordrade
och till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga utlåtanden; samt
2:o angående granskning af Riksgäldskontorets tillstånd och för¬
valtning.
Äfvenledes föredrogs och hänvisades till Banko-Utskottet samme
revisorers berättelse angående Riksbanken.
§ 7.
Anmäldes följande motioner af:
Herr J. Anderson i Tenhult, N:o 5, om ändring i gällande stad-
ganden, rörande deltagande i tingsbusbyggnad.
Herr J. Anderson i Tenhult, N:o 6, angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t, om vissa föreskrifter vid undervisningen i folkskolan.
Herr J. Anderson i Tenhult, N:o 7, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående utredning, på hvad sätt församlingarne i såväl regala
som patronella pastorat må erhålla rätt att sjelfva kalla prest.
Herr Folke Andersson, N:o 8, om förändrad lydelse af § 23 i
Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den
21 Mars 1862.
Herr Lars Nilsson i Yiby, N:o 9, om ändrade stadganden för
deltagande i prestgårdsbyggnad.
Herr J. E. Wikstén, N:o 10, om jörändrad lydelse af 23 § i gäl¬
lande bränvinsförsäljningslag.
Samtliga dessa motioner bordlädes.
Till bordläggning anmäldes:
Justitieombudsmannens vid innevarande riksmöte afgifna embets¬
berättelse samt Tryckfrihetskomiténs berättelse, äfvensom
Riksdagens Kanslideputerades memorial N:o 1, angående antagande
af tjenstemän i Riksdagens kansli.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes klockan i 1 e. m.
In fidem
11. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.