RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1834. Andra Kammaren. N:o 27.
Måndagen den 31 Mars.
Kl. 11 f. m.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Konstitutions-Utskottets
Utlåtande N:o 5.
§ 2.
Samma Utskotts Memorial N:o 6, i anledning af återremiss å
Utskottets Utlåtande N:o 2, angående väckt motion om ändring af
59 § Riksdagsordningen, hvilket memorial härefter föredrogs, lades till
handlingarna.
§ 3.
Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 38, med förslag till
voteringsproposition med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut
rörande de Kongliga teatrarne.
Punkten 1.
Den deri föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Punkten 2.
Lades till handlingarna.
§ 4.
Enligt Kammarens förut fattade beslut företogs nu till behand¬
ling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 33, i anledning af väckta motio¬
ner rörande dels afskrifning eller aflösning af grundskatterna; dels
afskrifning af eller lättnader i rustnings- och roteringsbördan.
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 27.
1
NiO 27. 2 Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående Beträffande först grundskatterna hade, med andledning af åtskil-
afskrifning ]}„a j ämnet väckta motioner, Utskottet i förevarande Utlåtande hem-
eller aflösning ,
afgrund- stalt unaer
skatterna.
Litt. A, mom. 1.
att Riksdagen måtte besluta:
“att af kronan behållen ränta och kronotionde å hemman eller
lägenheter af skatte eller frälse natur, å sådana hemman eller lägen¬
heter af krono natur, som enligt gällande föreskrifter kunna till skatte
köpas, å ecklesiastikstatens boställen samt å hemman eller lägenheter,,
hvilka innehafvas af enskildt verk, menighet eller inrättning, tio för
hundrade afskrifvas från och med ingången af år 1885;
att der vid afskrifning å ränta och kronotionde för hemman eller
lägenhet bråk af öre uppkommer, beräknas afskrifningsbeloppet till
närmast högre öretal;
att till grund för afskrifningsprocentens beräkning läggas räntans
och kronotiondens belopp, sådana de vid afskrifningstidens början äro
i jordeboken upptagna;
att afskrifning icke medgifves för
a) de i jordeboken i särskild kolumn uppförda presternas ut¬
lagor;
b) hospitalens med ingången af år 1877 till statsverket indragna.
frälseräntor och andra afgälder af fast egendom äfvensom de skogs-
räntor, som utgöras för områden, hvilka i ersättning för privilegierad
stockfångst blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen upplåtna, eller
de afgifter, hvilka blifvit åsätta åtskilliga inom nämnda län belägna,
åt enskilde endast tills vidare upplåtna lägenheter; samt
att de ytterligare bestämmelser, som vid afskrifningens tillämp¬
ning kunna finnas erforderliga, må åt Kongl. Maj:t meddelas. “
Häremot hade inom Utskottet reservationer anmälts dels af Herr
L. M. Nordenfclt, dels af Herrar Grefve G. Sparre, B. Montgomery-
Cederhielm, L. W. S. Lothigius, Friherre G. Tamm och It. Törne-
bladh, dels af Herr C. E. Casparsson och Herr Friherre H. M. Palm-
stierna, dels ock, i afseende på motiveringen af Herrar Ola Bosson
Olsson, Nils Petersson och J. E. Johansson, med hvilka Herrar Ola
Andersson och Sven Nilsson instämt.
Efter föredragning af Utskottets hemställan, anförde:
Herr Wieselgren: Sedan Stats-Utskottet uppräknat de motioner,,
som i detta ärende blifvit afgifna samt redogjort för dess. innehåll,
yttrar det såsom sin åsigt, “att skälen för grundskatternas olämplighet
så ofta blifvit i tal och skrift framstälda, att det ej kan vara på-
kalladt att här åter upprepa desamma." Om detta innebär, att Ut¬
skottet anser skälen för grundskatternas olämplighet redan vara så
framstälda, att allt tal derom numera är obehöflig^ att således sj elfva
saken måste fattas såsom ett axiom, så ber jag för min del få för-
Måndagen den 31 Mars, f. ra.
3
N:o 27.
klara att jag icke kan gå in på ett dylikt åskådningssätt. Motskäl Angående
mot dessa af Utskottet godkända skälen, hafva ju minst lika ofta afskrifning
blifvit framstälda, och om framställningarnes talrikhet innebär, att
saken, de röra, är axiomatisk, så böra äfven motpåståendena komma skatterna.
i åtnjutande af samma fördel i bevisföringsmetod. Då Utskottet emel- (Forts.)
lertid icke ansett lämpligt att återupprepa sina skäl för grundskat¬
ternas afskaffande, vill jag icke heller anse lämpligt att upprepa
skälen emot samma åtgärd, utan vill jag lägga denna del af saken
ad acta.
Men om jag än således underlåter att vidröra Utskottets dom
öfver grundskatterna såsom “otidsenliga", så finnes det dock tvifvel
utan ett mera allmänt skäl, på grund af hvilket vi kunna inlåta oss
i tal om frågan, och detta skäl är att söka i det ofta hörda påståen¬
det, att grundskatterna äro orättvisa. I rättvisans namn har man
ganska länge fordrat dessa skatters afskaffande. Men jag frågar, i
hvilken rättvisas? Skulle det möjligen vara i den juridiska rättvisans
namn sagde kraf framställas? Detta tror jag dock vara omöjligt.
Man begår ingen orättvisa mot berg och backar, ingen orättvisa mot -
jordagods och egor, äfven om man å några af dem lägger en skatt,
och låter andra få vara derifrån frie. Det är endast det lefvande
objektet, som kan blifva föremål för orättvisa, icke det döda. Således
är det denna jords forne egare, som blifvit föremål för den der orätt¬
visa behandlingen, men icke jorden sjelf. I samma ögonblick desse
förfördelade egare, stege upp ur sin graf och anhängiggjorde sin talan,
skulle jag vara den förste att förklara dem för rätte målsegare. Men
desse finnas icke numera, och det lär väl vara svårt för hvilken som
helst af oss, att uppvisa vår på ärftliga anspråk grundade egenskap
af deras rättsinnehafvare. Och dock finnas här målsegande. Den
svenska allmogen stiger fram såsom målsegare i saken, och den an-
hängiggör sin talan i ståndstraditionernas namn. Då stånden af-
skafiades här i landet, afskaffades icke ståndstraditionerna — de lydde
icke under vår lagstiftande magt. I dessa traditioners namn är det,
som “fjerde ståndet", hvilket länge nog känt sig undertryckt, nu träder
fram och vill såsom ett historiskt korollarium af den samhällsklas¬
sernas likställighet, som sedan snart tjugu år i politiskt afseende egt
rum, begära, att denna likställighet må varda utsträckt äfven till den
svenska jorden. Det är svenska allmogen som begär att det icke
längre skall finnas någon “herrejord“ eller "bondejord11 i landet, utan
att all jord skall i sin kamerala rang vara sinsemellan lika jemn-
ordnad som i allmänt medborgerligt afseende våra samhällsklasser
äro det.
Det skulle vara lätt att afgöra denna fråga, om man finge be¬
trakta den endast såsom en juridisk fråga och hänvisa densamma till
en rikets domstol; men frågan är icke juridisk utan politisk. Det är
i den historiska och icke i den juridiska rättvisans namn, som svenska
allmogen framställer sina anspråk; och forum för den politiska rätt¬
visans skipande är just här. Svenska Riksdagen kan enligt min tanke
icke tillbakavisa krafvet på att få de anspråk pröfvade, hvilka man i
den i historiska rättvisans namn framställer. Om jag då såsom en af
N:o 27.
4
Måndagen den 31 Mars, f. in.
Angående desse profvande nu skall fälla mitt utlåtande, så tvekar jag icke att
afskrifning förklara det kraf, som i sagde afseende framställes, vara berättigadt.
*5tsr W* »A jag finner det understödt af vare sig ekonomisk eller
skatterna, juridisk rätt — åberopar man sådana grunder, jäfvar jag dem såsom
(Forts.)’ ohållbara; men om anspråken ställas på politisk grund, då erkänner
jag dem såsom egande så stor vigt och betydelse att jag böjer mig
för dem. Såsom pligtig att gifva akt på tidens tecken, finner jag mig
icke kunna motsätta mig en med stigande styrka fordrad ändring i
gamla förhållanden, hvilka allt jemt och synbarligen också allt för
mycket erinra om försvunna tider, tider, hvilkas hågkomst väcker
bittra minnen hos en talrik och betydande samhällsklass, just den¬
samma, som i närvarande stund anhängiggör sitt besvärsmål inför det
politiska forum i vårt land.
Men efter detta medgifvande återstår ännu en sak att tala om;
det är sättet för ändringens verkställande. Två sätt har man sedan
länge föreslagit, och hvartdera af dem har sina ganska betydande
målsmän. Det är gamla bekanta ord jag nämner, då jag upprepar
-- orden aflösning och afskrifning. Det är juridiskt rätt, det är ekono¬
miskt rigtigt, det är derjemte politiskt klokt, att genomföra den for¬
drade likställigheten genom aflösning; att åvägabringa den genom af¬
skrifning är intetdera. Men då jag säger, att denna ändring borde
ske på aflösningens väg, vet jag mer än väl hvilket svar, som möter
mig. Aflösningen af grundskatterna, säger man, är en öfvervunnen
ståndpunkt. Ja, mine herrar, man säger så; men jag har i den sa¬
ken en mening för mig. Jag tror nemligen, att rättens ståndpunkt
väl kan öisexgifvas men aldrig öVervinnas-, och jag vidhåller derför
fortfarande min öfvertygelse att sagde ståndpunkt, om man än i före¬
varande fråga öfvergifvit den, likväl ändå icke är öfvervunnen.
Jag kan icke underlåta att begagna tillfället att till min gamle
politiske vederdeloman på östgötabänken rigta några ord af erkännande
för att han, ännu vid denna “sena timme" af grundskattefrågans be¬
handling, har vågat återkomma med ett förslag, som ställer sig på
rättvisans grund vida mer än man kunnat hafva skäl att förmoda
efter allt hvad som förekommit emellan den stund, då han först bragte
denna fråga på tal, och den stund, då han senast gjorde det. Säker¬
ligen skall den tid, som eu gång kommer att granska våra åtgöranden,
hafva ett hedrande ord till öfvers för denne gamle gråhårsman, som
vågat uttala sin från de månges afvikande öfvertygelse, ehuru han
visste att han skulle bli “en ropandes röst i öknen". Möjligen skall
man mot denna motion anmärka att den dock till en viss grad in¬
rymmer afskrifningens idé under aflösningens mantel; jag har icke
förbisett den sidan af saken. Men mot denna anmärkning har jag
uppställt ett minne, för hvilket jag åtminstone icke har gjort mig blind,
minnet af landtågsgärden, som, säga hvad man vill, utgör den svaga
punkten i de svenska grundskatternas historia. För min enskilda del
skulle jag icke hafva något emot att låta Herr C. A. Larssons delvisa
afskrifning af grundskatterna qvitta med det gamla för svenska bonde¬
ståndet länge uppretande, länge sårande, länge tryckande minne, som
ligger i historien om landtågsgärden, denna skatt som mot protester, ofta
Måndagen den 31 Mars, f. m.
5
N;o 27.
och ideligen upprepade, likvisst fick öfvergå från en lör vissa för- -Angående
hållanden åtagen bevillning till en stadig ränta. afskrifning
Mot mitt tal om aflösning och emot hvad jag sagt förut om e ^^arwnd^
grundskatterna och deras befogenhet i ett eller annat afseende skall skatterna.
man säkerligen citera Utskottets på något ställe här i betänkandet (Forts.)
förekommande ord, att konung och riksdag gemensamt redan beslutat
deras afskaffande; det förekommer under andra punkten, der senare
delen af denna fråga behandlas, men der det synbarligen talas icke
om försvarsverket, utan om indelningsverket, betraktadt såsom grund¬
skatt. Jag tror mig derföre ega skäl att anse detta yttrande vara
fäldt om det hela. Men jag tror mig också ega skäl att påyrka att
detta beslut varit fattadt under en viss förutsättning, nemligen under
den af försvarets ordnande på värnpligtens grund, och att således
“kompromissen11 icke finnes till såsom skattefråga utan att på samma
gång vara försvarsfråga. Om jag då frågar hvar försvarsfrågan finnes
i detta betänkande, så måste man naturligtvis svara mig att den är
utelyckt. Men i samma ögonblick är också jag från min sida berät¬
tigad säga att talet om hvad konung och riksdag gemensamt beslutat
i sagde afseende då också bör vara utelyckt.
Man talar ofta om “kompromissenoch dermed menar man natur¬
ligtvis 1873 års kompromiss. Mycket ofta hugnas den med rätt oblida
omdömen. Nog kan det i dem ligga ganska mycken sanning, men för
min del har jag dock funnit dem vara till en viss grad orättvisa.
Ty eu rigtig tanke ligger dock till grund för kompromissen äfven i
den form, hvari den framstäldes 1873, den tanken nemligen, att skola
grundskatterna afskrifvas, så måste det ske på kompromissens väg.
Den söker nemligen att för uppnåendet af åtrådda mål medla mellan
olika rättsuppfattningar, söker likasom att slå bro mellan forntida
traditioner och nutida åskådningssätt — och det bör man icke förbise,
när man bedömer densamma. Men 1873 års kompromiss lider af ett
fel och dertill ett ganska stort fel. Den är byggd på ett psykologiskt
misstag, på ett förbiseende af skaplynnet hos de förhandlande parterna.
Man ville å ena sidan bjuda det högsta för att få det bästa — men
man ville måhända icke detsamma å andra sidan. Det enda som var
gemensamt för båda parterna var önskan att i ett enda slag kunna
uppgöra saken — och deri låg misstaget. För att verificera detta
påstående, hänvisar jag till de händelser, som egt rum sedan 1873.
För min del kan jag emellertid icke fatta annat än att genom Första
Kammarens beslut i fjol och genom det betänkande som Andra Kam¬
marens förtroendemän i Stats-Utskottet i förevarande fråga i år af¬
gifva måste kompromissen från 1873 anses hafva blifvit graflagd.
Men sagde kompromiss är icke den enda. Det finnes ännu en sådan
att beakta och det är kompromissen af år 1877 års modell. Denna
pekar på partiella reformer, den hänvisar till eu gammal känd och
välkänd metod, nemligen att med många små grepp lösa stora frågor,
att på den lugna, till sina följder alltid öfverskådliga utvecklingens
väg nå målet i bredd med och icke före det allmänna tänkesättet.
Jag vågar derför såsom min öfvertygelse uttala, att skola grundskat-
N:o 27.
6
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
terna icke aflösas utan afshrifvas, så måste det ske på den väg, som
kompromissen af 1877 års modell anvisar.
Mycket väl kan jag dock tänka mig, att man skall tillbakavisa
denna min tanke med upprepande af en lösen, som ganska ofta blifvit
hörd och som innefattas i endast tre, men mycket vägande ord, “allt
eller intet11. Men om så skulle ske, kan jag icke inse annat än man
handlar oklokt från båda parternas sida sedt.
Ganska ofta hör man påstås, att jordbrukaren aldrig funnit något
tillmötesgående, och det är icke länge sedan vi hörde här i Kammaren
yttras, att den svenska jordbrukande befolkningen fått vänja sig vid
att alltid, då den framstält några fordringar, få dem tillbakavisade.
Jag tror dock icke, att detta påstående håller streck. I skatteregle-
ringskomiténs betänkande är ju omförmäldt, att sedan 1809 hafva
skatter af grundskattenatur, motsvarande ett belopp af mer än två
och en half million kronor, blifvit afskaffade, och såsom vi veta, är
det icke längre än femton år sedan en grundskatteafskrifning skedde
till ett belopp af 685,000 kronor, hvilket ju ändock är något. Sedan
den tiden äro ju också samtliga grundskatter faktiskt stälda på afskrif¬
ning, icke på grund af något Riksdagens beslut, utan på grund af ett
förhållande, som säkrare och oundvikligare än någonsin voteringar i
Riksdagens Kamrar leder till målet — jag menar det sjunkande pen-
ningevärdet. Möter man mig med det påståendet, att den afskrifningen
är en afskrifning, som icke kaus, så inskränker jag mig till det gen¬
mäle, att den käns måhända icke i dag, icke i morgon och icke heller
i öfvermorgon, men att den ändock är af stor betydelse; ty, huru
omärkligt som helst, pågår den alltjemt faktiskt och säkert. Jag
tillåter mig omnämna, hvad en klartänkt man af allmogeklassen en
gång yttrade till mig, då jag påpekade detta förhållande. ‘‘Ja“, sade
han efter ett ögonblicks eftersinnande, “när min far i verlden skulle
betala sin skatt, så reste han in till närmaste stad och sålde en oxe;
betalningen för den räckte till skattens betalande. Nu gor jag sjelf
så ock — äfven nu räcker betalningen till för skatten — men skil-
naden är ändå den att min gård är dubbelt så stor som min fars.11
Villigt medgifver jag att jordbrukarens ställning, särdeles nu, mången¬
städes är svår; jag inser mycket väl, att den konkurrens, för hvilken
han är utsatt från alla håll och särskildt från det stora landet på
andra sidan Atlanten, skall pressa ned priserna för honom, så att han
rätt ofta torde känna sig i en ganska tryckt ställning. Men jag vill
anmärka, att han icke är ensam om den känslan, den erfarenheten.
Han delar den med nästan alla andra producenter. Den utveckling
på kommunikationernas område, som vår tid sett, bar mer och mer
utvidgat marknaden för alla länders producerande krafter; det är
mycket säkert, att, om jordbrukaren tillspörjer bergsmannen, fabriks-
idkaren, handtverkaren eller hvilken annan som helst, skall han få
höra från en hvar af dem samma klagan. Och jag frågar eder, mine
herrar: när Utskottet nu föreslår Riksdagen att besluta en “lindring“
genom att afskrifva tio procent af grundskatterna, skulle verkligen
denna åtgärd kunna innebära någon lindring för Sveriges jordbrukande
befolkning? Skulle verkligen denna afskrifning, bifallen, mäkta åstad-
Måndagen den 31 Mars, f. m.
7
N:o 27.
komma någon ändring i jordbrukarens ställning, skulle den sätta ho¬
nom i stånd att uthärda konkurrensen med Amerika, Ryssland och
andra sädesproducerande länder? Jag vågar påstå, att den är dertill all¬
deles för liten, att den i de flesta fall icke skall kännas det allra minsta.
Och om jag nu särskildt fäster mig vid det i Utskottets betänkande
understrukna ordet lindring, så har jag en annan fråga att framställa:
är det meningen, att vi skola besluta en lindring åt de betryckta
hemmansegarne, kan det då försvaras att vi lemna den äfven till alla
de öfriga? Så länge den rike skattejordegaren, vore han ock millionär,
skall erhålla en "lindring" relativt lika stor som den fattigaste egare
af eller mantal, kan jag omöjligen finna den föreslagna åtgärden
hvarken rättvis eller innebärande hvad man för en sådan åtgärd måste
ställa upp såsom det vigtigaste vilkoret: det att den för de undsatte verkli¬
gen skall vara af behofvet påkallad. Hade Utskottet deremot framkommit
med förslag om vidtagande af åtgärder för att åt de svagaste, åt de af
grundskatterna mest betungade medlemmarne af vår hemmansegareklass
åstadkomma en lindring, skulle, derom är jag lifligt öfvertygad, inom denna
Kammare icke en enda röst höjt sig mot bifall till ett sådant förslag.
Men äfven om så varit fallet, skulle man möjligen svarat, att ett så¬
dant förslag icke innebure något vidare tillmötesgående, åtminstone
icke ett tillräckligt sådant. Man fordrar stundom mycket för att med¬
gifva sig hafva fått något. Men jag kan dock icke underlåta att lägga
Kammaren på hjerta!, hurusom vi ju icke sitta här såsom oansvarige
förvaltare af statens tillgångar, utan att vi, hvar och en i sin mån,
äro skyldige att göra redo och räkenskap för det sätt, hvarpå vi till-
vägagå. Jag får, såsom representant för en af Sveriges städer, erinra
representanterna för Sveriges landsbygd derom, att äfven dessa städer
befinna sig i en ganska betänklig ställning. Äfven de äro tryckta af
tunga bördor. Deras skuld stiger; deras utgifter för fattigvård, helso-
vård, undervisningsanstalter o. s. v. äro stadda i hastig tillväxt. Jag
ber blott att härför få anföra så pass mycket bevisande siffror, som
att Sveriges städers hela skuldsumma, som år 1874 var 45,165,000
kronor, år 1881 var uppe i 80,785,000 kronor, och att deras utgifter
från 1874 till år 1881 stigit med mera än sju millioner kronor. Dessa
•siffror torde, mine herrar, bevisa, att betänksamheten hos oss stads-
representanter i en fråga, sådan som denna, icke beror på någon ogin¬
het, utan att vi verkligen befinna oss i nödvändighet att i den mån,
vi kunna, tillse, att icke våra kommittenters intressen blifva för litet
beaktade eller för mycket åsidosatta. Jag kan icke annat än varmt er¬
känna den uthållighet och fosterlandskärlek, hvarmed Sveriges allmoge i
alla tider, äfven under de mest bekymmersamma, utmärkt sig. Men jag
vill dervid äfven erinra, att Sveriges städer icke heller hafva något att
förebrå sig i detta afseende, att äfven de under tunga tider hållit ut och
aldrig undandragit sig de uppoffringar och det arbete för fosterlandets
väl, som af tidsomständigheterna betingats. Jag vill derför också vid
minnet af våra gemensamma både pröfningar och framgångar uttala
den förhoppningen, att vi alla måtte kunna enas om, att icke i detta
utskottsbetänkande se eu krigsförklaring, en proklamation, som manar
oss till inbördes krig, utan att vi hellre må betrakta det såsom det
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
N:o 27.
8
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående sista bladet i deri krönika, som skildrar följderna af 1873 års out-
afskrifning förbara och nu graflagda kompromiss. Men kunde vi dertill förena
6 afgrund?9 oss om ett ^tet postskriptum till detta betänkande, afseende ett ut-
skatterna, jemnande af grundskatterna, hvar helst det utjemnadet af billigheten
(Forts.) kräfves, skulle detta, synes mig, vara en synnerligen önskvärd och
försonande utslutning af sagda krönika; och i det syftet ber jag få
yrka återremiss till Utskottet af betänkandets nu föredragna punkt.
Herr Herslow: Jag skall icke vara mångordig, då man i när¬
varande ögonblick icke debatterar om åsigter utan om önskningar
och intressen, och intressena taga icke skäl. Det skulle dessutom
vara ogrannlaga, om vi bjödo skäl för ett afslag, då Utskottet icke
besvärat sig med en enda tillstymmelse af skäl för ett bifall. Det
hade dock kanske behöfts. Den ärade talare, som hade ordet näst
före mig, yttrade sig i dag om kompromissen vänligare än jag någon¬
sin hört honom göra. Jag tror anledningen dertill vara att han ansåg
sig hålla talet vid dess graf. Men jag vågar knappt tro, jag vet
icke ens, om jag vill tro, att en grafläggning egt rum. Kompromissen
egde dock skäl. Det kan vara begripligt att, när det var fråga om
att skapa en ny, för hela befolkningen mycket betydlig försvarsbörda,
personlig så väl som ekonomisk, man då också tänkte på att åstad¬
komma någon lindring, åtminstone för den del af befolkningen, som
bar en separat börda. Då var det dessutom icke blott fråga om en eller
annan afskrifning, utan om en fullständig skattereglering; det var icke
fråga blott om grundskatterna, utan om bevillningen, om att jordbruks¬
näringen såsom andra näringar skulle bära en inkomstskatt o. s. v.
Här ser jag icke en skymt till något sådant. Men, invänder man, det
är ju blott fråga om en partiel afskrifning, endast 10 procent. För
mig åtminstone är detta principielt alldeles detsamma som en fullstän¬
dig afskrifning; och jag hemställer till eder alla, hvilken grupp ni än
må tillhöra, att uppriktigt besvara huruvida ni icke äro öfvertygade
om att denna partiella afskrifning icke blir blott partiel utan fak¬
tiskt och praktiskt blir identisk med en fullständig afskrifning. Kan
någon tro ätt icke efter dessa 10 procent följa återstående 90 pro-
'• cent mycket fortare än inom 37 år? Huru hafva vi då det stäldt? Det
är icke blott jordskatten som vi hafva afskrifvit, utan vi hafva der¬
igenom äfven afskrifvit hela vårt försvarsverk. Ty försvaret är hos
oss på det intimaste sammanknutet med jordbeskattningen, så att
hvarje reglering af försvarsväsendet måste nödvändigt också vara en
skattereglering. Under den nu förkättrade perioden, som man anser
afslutad i fjor, försökte man dock allvarligt att organisera försvaret
och reglera skatteväsendet. Nu är det icke fråga om att reglera nå¬
gonting. Det förslag, som nu föreligger, löser icke frågan, utan hug¬
ger af den, skär upp den i ett hörn för att få hela dess vigtiga inne¬
håll att ramla ut. För mig, som, då en organisation af försvaret stälts
i förbindelse med en reglering af skatteväsendet, alltid satt försvars¬
frågan såsom N:o 1, kan detta förslag icke ett ögonblick vara loc¬
kande; jag kan icke någonsin vara med om ett förslag, som icke ens
sätter försvarsfrågan såsom N:o 2, utan helt enkelt bortkastar den.
Måndagen den 31 Mars, f. m.
9
N:o 27.
Jag är verkligen mer än den siste talaren öfvertygad om den politiska Angående
vigten af att komma till klarhet i begge dessa frågor; och jag skall afskrifning
ej blott vara med om en aflösning, äfven en afskrifning skall icke uti eL^ grund?1*
mig möta en motståndare, blott frågan derom icke framkommer på skatterna.
detta vis. Men ingen, som allvarligt hyser den åsigt, som i fjor för- (Forts.)
mådde många att handla, skall annat än med smärta finna omöjlig¬
heten att biträda det nu föreliggande förslaget.
Då jag i dessa frågor icke ämnar besvära med ännu ett yttrande,
ber jag få tillägga, att jag vill förorda den punkt, som icke närmare
berör skattefrågan, utan blott går ut på en reglering eller skattelin-
dring, nemligen punkten B mom. 2) och 8). Deremot anser jag allt
det öfriga böra afslås. På den nu föreliggande punkten yrkar jag
således afslag.
Häruti instämde Herrar Key, Thomasson, Sandvall, Rubenson och
von der Lancken.
"Vidare yttrade:
Herr Grefve Björnstjerna: Jag har alltid erkänt det olämpliga
i jordbeskattningen, sådan den nu förefinnes. Om jag icke gjort det,
skulle jag betydligt vanslägtats. Det torde nemligen vara för Kam¬
maren bekant, att min far var den förste, som på allvar fäste upp¬
märksamheten på de stora olägenheter, det nuvarande skatteväsendet
medför, och jag vågar påstå, att, om hans förslag då vunnit Riks¬
dagens bifall, hade denna stora fråga nu varit för länge sedan till
allmän belåtenhet löst. Ej underligt således att jag alltid lifligt ön¬
skat en lämplig omreglering eller, hvarför icke, afskrifning af grund¬
skatterna. Det finnes dock en sak, som för mig är långt vigtigare än
till och med en reglering af grundskatterna; detta är fäderneslandets
försvar. Jag kan icke fatta den tanke, som under denna riksdag
flera gånger uttalats, att man, derför att vårt försvar är otillfreds¬
ställande, icke skall göra någonting för att bättra detsamma, utan
tvärt om afslå hvarje försök till tidsenligt ordnande deraf. Detta är
en så besynnerlig tankegång, att jag åtminstone icke har kunnat sätta
mig in i densamma. Det är onekligt, mine herrar, såsom äfven den
siste talaren framhöll, att den så mycket förkättrade kompromissen
var en dålig tillställning — det var högst olämpligt att sålunda köp¬
slå och säga: landet behöfver ett bättre försvar, men för att det skall
erhålla detta, betingar jag mig sjelf en fördel på andras bekostnad.
Detta allt är sant, men försvarsfrågan var dock dervid framhållen så¬
som landets vigtigaste fråga. I samma mån som denna kompromiss
visade sig omöjlig att genomföra, i samma mån har försvarsnihilismen
mer och mer tagit öfverhanden. Om man tänker tillbaka på den tid, då
majoriteten inom denna Kammare framlade sitt första förslag till armé-
organisation, var detta förslag visserligen behäftad! med fel, det utarbe¬
tades i stor hast, och i detsamma fans åtskilliga bestämmelser hvilka
omöjliggjorde dess antagande, men man kan dock icke neka, att det var en
fosterländsk tanke, som genomgick det hela, man var på den rätta vägen.
N:o 27.
10
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående Förslaget föll. Då regeringen sedan upptog dess grundtanke och tillsatte
afskrifning eil komité, hvilken utarbetade ett nytt förslag på fullt antaglig grund,
afgrundmea som uppstälde ens så stora fordringar som majoritetens nyss
skatterna, förkastade förslag, huru gick det då? Jo, denha samma majoritet,
(Forts.) hon ville icke antaga, hvad hon sjelf nyss förut erbjudit. Hon skar
af halfva reserven och halfva stamtruppernas öfningstid, det värn-
pligtiga befälet och inskränkte beväringens öfningar med 1, med ett
ord hon sönderskar sitt eget foster, så att det blef svårt att igen¬
känna detsamma, och detta oaktadt både statsministern och krigs¬
ministern fäste uppmärksamheten på, att ett så stympadt förslag al¬
drig kunde vinna hvarken Medkammarens eller regeringens bifall. Re¬
sultatet blef, att det hela föll. Nu går man ännu längre. Nu vill man
icke gifva någonting alls till försvaret. Man vill, att det fortfarande skall
i hela Norrland finnas blott ett enda batteri och detta till fot. För¬
modligen derför, att utstånden der äro så stora. Man har anskaffat po-
sitionsartilleri, men man vill icke bestå något manskap att sköta kano¬
nerna. Man vill icke hafva någon träng, vår beväring får således i
händelse af krig förgås i elände, slutligen vill man icke ens bestå
patroner till gevären. Men under sådana omständigheter, under det
att man icke vill gifva ett öre nya anslag till förbättring af försvaret,
påyrkas flitigt afskrifning af grundskatter och andra jorden åliggande
besvär. Detta anser jag vara för mycket begärdt. Bättre då att
återgå till kompromissens tid. Hade man sagt: det och det vilja vi
göra för försvaret, om en motsvarande billig afskrifning af grund¬
skatterna kommer till stånd, då skulle jag kunnat rösta för något
sådant. Såsom frågan nu står deremot, är det mig omöjligt att rösta
annat än nej till denna punkt.
Grefve Sparre: Jag har förgäfves väntat att från den sida, der
man påyrkar bifall till Stats-Utskottets förslag, någon röst skulle höja
sig till genmäle mot de invändningar deremot, som här blifvit fram-
stälda. Då likväl så icke skett, måste jag sjelf försöka mig i den delen.
Jag har vid flera föregående tillfallen gifvit tillkänna och jag
blef erinrad derom i fjor, då jag yttrade mig emot det då föreliggande
härordningsförslaget, att jag anser en lindring i de bördor, som för
närvarande trycka jordbruket, vara väl behöflig. Jag vidhåller fort¬
farande samma mening, äfven om jag icke kunde biträda den full¬
komliga afskrifning, som då yrkades, eller ett på så lösa grunder fo-
tadt härordningsförslag, som det hvilket i fjor förelåg. Jag erkänner
vidare, att Utskottets motivering kan gifva anledning till sådana ytt¬
randen, som vi här i dag fått höra, så väl från den förste talaren,
som äfven i synnerhet af en ärad talare på malmöbänken nemligen,
att nu ifrågavarande lindring endast vore en början; jag vill nemligen
icke gå in på att afskrifningen af de återstående nittio procenten af
grundskatterna “skall gå som en dans44. Jag erkänner således, att
jag finner Utskottets motivering alldeles obehörig och vill i likhet med
flera föregående talare opponera mig mot densamma; men gäller det
deremot, att såväl i afseende å grundskatterna, som beträffande de
ovissa besvär, hvilka utgöras af våra rust- och rotehållare, medgifva en
Måndagen den 31 Mars, f. m.
11
N:o 27.
lindring, så är jag med derom. För min del anser jag just på grund af Angående
den förklaring Stats-Utskottet här afgifvit angående prestationerna till
rustningen, det vara tydligt, att dessa prestationer utgöra en del af grund- e af grund¬
skatterna, hvadan, på samma gång en lindring i de förra medgifves, man skatterna.
också i och med detsamma bör medgifva en lindring i grundskatterna. (Forts.)
Jag vill nu icke heller yttra något derom att man, för att gå in
på beviljandet af denna lindring, på samma gång bör afgifva eu för¬
säkran om att söka erhålla ett förbättradt försvar. Allt slags köp¬
slagande, det må nu hafva hvilken form som helst, är mig motbju¬
dande, och jag går mycket ogerna in på ett sådant köpslagande, då
det gäller landets försvar. Men på samma gång kan jag icke förneka,
att, på sätt förste talaren rigtigt anmärkte, lika väl som vi vid före¬
gående tillfällen medgifvit åtskilliga lindringar i grundskatter, såsom
då qvarnräntorna afskrefvos och, såsom han ganska rigtigt anmärkte,
då räntepersedlarne omsattes och fixerades i penningar, med samma
skäl kunna vi också nu göra en eftergift härutinnan, om omständig¬
heterna sådant fordra och statens finanser det medgifva. Beträffande
först hvad omständigheterna fordra, så måste vi väl medgifva, att just
innevarande år är till följd af fjorårets olyckliga skörd så tryckande,
att sällan, om någonsin, en lindring i jordbrukarnes bördor skulle vara
så välkommen som nu; och hvad statens finanser beträffar, måste vi
väl också medgifva, att de för ögonblicket äro sådana, att en lindring,
så litet kännbar för statsverket, gerna kan lemnas. Dessa tvenne
omständigheter gifna, vet jag verkligen icke, hvarföre man icke nu
skulle kunna medgifva den ifrågasatta lindringen i bördor, som dock
onekligen äro tryckande.
Jag vill nu icke yttra mig om en annan sida af saken, den förste
värde talaren också vidrörde, nemligen det berättigade i en afskrif¬
ning; ty i det afseendet instämmer jag fullkomligt med honom. Jag
tror icke, att man kan tala om något slags rätt till afskrifning af
grundskatterna för jordbrukarne, hvarken juridisk eller moralisk. Då
jag, såsom jag förut mångfaldiga gånger gifvit tillkänna, är egare
af tern ligen mycket dylik skattskyldig jord, tror jag icke, att jag i det
afseendet kan beskyllas för att vara partisk; tvärt om jag ser saken i
det hänsendet så som den bör ses. Men om jag å andra sidan måste
erkänna, att de förhållanden, som på senare tid inträffat, t. ex. just
den fria handeln, der alla landsbygdens alster äro undantagna från
alla tullar, samt detta liberala handelssystem och lättade kommunika¬
tioner i allmänhet medgifva en lättare tillförsel af landsbygdens pro¬
dukter utifrån, såsom från Amerika, från Ryssland, hvilka genom en
stark konkurrens trycka ned prisen på landtbrukarens varor, så kan
jag icke förneka, att det är, om icke just ett ur juridisk, så åtmin¬
stone ur billighetens synpunkt berättigadt anspråk, att, då vi väl icke
gerna vilja återgå till det skydd, som fans, när skatterna pålades, åt¬
minstone de skatter, som pålades, när skyddet fans, må varda ned¬
satta. Och kommer dertill, att vi alla, såsom jag hoppas, äro ense
derom att 2 punkten i mom. b. i detta betänkande, som innehåller
förslag om att borttagandet af de ovissa besvären, bör rusthållarne
medgifvas — och, såsom jag redan anmärkt, har Utskottet ådagalagt,
N:o 27.
12
Måndagen den 31 Mars, f. va.
Angående att dessa prestationer egentligen motsvara grundräntan, som skulle
afskrifning utgå af rusthållen, — så kan jag icke förneka, att skattejordegarne
6 afgrund-9 kunna vara berättigade att yrka, att på samma gång det medgifves
slcalterna. en lindring åt rusthållare, en sådan ock medgifves dem. Det är i
(Forts.) allt fäll blott 10 procent, som nu skulle afskrifvas, och 10 procent är
ju med vår nuvarande budget och våra nuvarande finansiella förhål¬
landen icke något så storartadt. Jag tror för öfrigt, att ett tillmötes¬
gående mot landtbrukarné i detta ögonblick, då de obestridligen äro
svårt ansatta, skulle mottagas med välvilja och utgöra för dem lik¬
som en uppmuntran i den kamp för tillvaron, som de för närvarande
hafva att bestå. Jag är såsom landshöfding i ett län med nästan
uteslutande små jordbrukare i tillfälle att bedöma förhållandena och
jag kan icke neka, att deras ställning är bebjertansvärd. Men om
jag på denna grund anser, att mitt bifall till den föreliggande punk¬
ten kan lemnas, så vill jag dermed uttryckligen hafva förklarat, att
jag är långt ifrån att betrakta detta såsom första steget till en full¬
ständig afskrifning af grundskatterna, ty dertill anser jag oss — jag
är sjelf skattskyldig jordbrukare — alldeles oberättigade.
Jag tror således att, på grund af hvad jag nu sagt, ett bifall till
förevarande punkt kunde vara af omständigheterna för närvarande
påkalladt och med afseende å de finansiella förhållanden, hvari vi nu
befinna oss, lämpligt och för statsverket föga känbart, hvadan jag
för min del anhåller om bifall till punkten.
Herr Nydahl: Jag vet nog att Kammaren icke har behof af att
höra hvad jag tänker i den fråga, som här föreligger; men jag har
önskat att få afgifva ett öppet och motiveradt votum, och derför har
jag begärt ordet.
Jag skall icke inlåta mig på någon undersökning af de så kallade
grundskatternas natur, om de böra betraktas såsom vanliga skatter
eller såsom statens egande räntor; ej heller skall jag tillåta mig ut¬
tala någon tanke derom, hvilketdera skulle vara det rättaste, att
dessa skatter afskrefvos eller att de afiöstes. Jag vill blott säga att,
så vidt jag kan döma af min erfarenhet, landtbefolkningen — och det
ej allenast hemmansegarne utan äfven torpare, arbetare, handtverkare och
andra, således hela landtbefolkningen •— är temligen enig i sin öfver¬
tygelse att de nu ifrågavarande skatterna äro orättvisa och obilliga
och att de derför böra ju förr desto hellre afskaffäs. År måhända
detta en grundlös och falsk öfvertygelse, som bör korrigeras? Man
må besvara denna fråga efter behag, men visst är att förr än
skattefrågan lösts på det af den allmänna meningen anvisade sätt,
skall icke det i nämnda öfvertygelse rotade missnöjet afväpnas. Och,
Herr Talman, ett djupt och allmänt missnöje, det må vara framkalladt
af verkliga, eller, om sådant är möjligt, af endast inbillade orsaker,
det är, detta missnöje, ett betänkligt ondt, som hämmande och störande
inverkar på samhällskroppens normala och sunda utveckling. En sådan
hämmande inverkan har bland annat på ett beklagligt sätt visat sig
vid ordnandet af vårt försvarsväsende; och jag är för min del full¬
komligt öfvertygad derom, att försvarsfrågan, denna för vårt fosterland
Måndagen den 31 Mars, f. m.
13
N:o 27.
så utomordentligt vigtiga och maktpåliggande fråga, icke skall få en Angående
tillfredsställande lösning annat än i sammanhang med en tillfreds- afdrifning
ställande lösning af skattefrågan. Den svenske jordbrukaren skall 6afgrund?9
icke, sedan han sjelf fått hvad han begärt, undandraga sig att gifva slätterna.
fosterlandet hvad det rimligtvis kan af honom begära tillbaka — så illa (Forts.)
kan åtminstone icke jag tänka om den samhällsklass, som, säga hvad man
vill, ännu är samhällets sunda kärna och märg. Men deremot tror
jag, att våra landtmän skola finnas mera offervilliga för ett fosterland,
der rättvisa är rådande äfven på beskattningens område, än der, enligt
förmenande, så icke är fallet. Hvad här af Utskottet blifvit före¬
slaget, är ju endast en högst obetydlig sak; men det är dock ett steg
i den rätta rigtningen, och jag skall derföre icke tveka att yrka bifall
till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Carl Johansson instämde i detta anförande.
Herr Rydin anförde: De begge sista talarne hafva för grund¬
skatternas afskrifning anfört ett skäl, som många gånger blifvit åbe-
ropadt och äfven framhölls i Kongl. Maj:ts till 1877 års Riksdag i
ämnet afiåtna proposition, deri finansministern förklarade att det enda
skäl, som talade för grundskatternas afskrifning, vore det hos befolk¬
ningen rådande missnöjet med dessa skatter och dess uppfattning om
dem såsom orättvisa. Det kan icke förnekas, att hänsyn bör tagas
till en så beskaffad mening bland folket och utan tvifvel bör detta
missnöje häfvas. Men detta häfvande kan ske på två sätt, dels genom
grundskatternas afskaffande och dels på öfvertygelsens väg genom att
bevisa, huru som de numera icke på något sätt utöfva någon orättvis
verkan. Att så är fallet, har Utskottet sjelf i sin motivering medgifvit, då
det ansett sig böra framhålla såsom beaktansvärdt det argument, att
grundskatterna icke vidare kunna anses orättvisa, emedan de utgöra
en känd storhet, som, då jorden genom köp förvärfvas, medtages i
beräkningen vid köpevilkorens uppgörande. Samma uppfattning har
också fått sitt uttryck i bevillningsförordningen, der det i instruktionen
för taxeringsmännen föreskrifves, att grundskatten skall afdragas, när
man vill på grund af ett hemmans afkastning räkna sig till dess
taxeringsvärde samt huru stor skatt det skall åsättas. Eget nog
har jag äfven hört personer inom denna Kammare, hvilka röstat
för grundskatternas afskrifning, förklara, att talet om deras orättvisa
är en dumhet. De hafva således varit öfvertygade om, att grund¬
skatterna, såsom de nu verka, icke äro orättvisa.
För öfrigt skall man finna, att hvarje skatt är af den beskaffen¬
het, att man genom att framhålla dess olägenheter skall kunna göra
den lika impopulär som grundskatterna. Hvad är det emellertid hos
dessa som gör, att missnöjet med dem är så allmänt? Jo, det är
deras ojemnhet. Hvad man derföre har att göra, är att söka utjemna
dem, så att de blifva lämpade efter de särskilda hemmanens särskilda
värden, på sätt som skett i flera andra länder, der man bibehållit
grundskatterna.
Men, säger man, detta missnöje skall botas, om man börjar med
N:o 27.
14
Måndagen den 31 Mara, f. m.
Angående den afskrifning, som kär föreslagits. Ja, om i detta hänseende före-
afsknfning funnes en bestämd plan, som angåfve huru denna reform skulle ske,
6 afgrund-3 oc^ om tillika vore framlagd eu bestämd plan angående de skatter,
skatterna, som skulle ersätta de nu ifrågavarande, ja, i sådant fäll skulle man
(Forts.) kunna tänka på saken och söka få den ordnad. Men huru denna.
afskrifning skall komma att verka har Herr Herslow nyss nämnt, då
han nemligen sade, att i samma mån, som afskrifning egde rum, skulle
man i första rummet se på grundskatternas afskrifning och först i det
andra rummet på utjemnandet af skattesystemet. Mina herrar! Hvilket
utjemnande och hvilket botande af orättvisor tron I väl att denna
åtgärd skulle komma att medföra? Jo, orättvisan skulle stå qvar
lika mycket som nu, ty hvar och en skulle, äfven om afskrifning af
10 procent egt rum, kunna med siffror visa att orättvisan qvarstode.
Jag vill blott lemna några uppgifter angående grundskatteförhållan-
dena inom åtskilliga provinser. I de provinser, der grundskatten är
högst, nemligen inom Stockholms län, Upsala län, Södermanlands och
Vestmanlands län, utgår grundskatten på följande sätt, nemligen: för
ett hemman i Stockholms län, med värde af 17,400 kronor, utgör
grundskatten 190 kronor eller 11,5 öre pr mille; för d:o i Upsala län
eko 13,400 kronor, d:o 191 kronor eller 15,T pr mille; d:o i Söder¬
manland d:o 22,800 kronor d:o 205 kronor eller 9,4 öre pr mille samt
för d:o i Yestmanland om 18,000 kronor 179 kronor eller 7 öre pr mille.
Öfvergår man till de län, som minst graveras af grundskatterna,
så visar det sig, att i Blekinge, för ett hemman med ett värde af
40,800 kronor grundskatten utgör 16 kronor eller 40 öre pr mille, i
Kristianstads län för d:o af 41,800 kronor d:o 74 kronor eller 1,7
öre pr mille; i Malmöhus d:o 66,000 kronor d:o 91 kronor eller 1,4
öre pr mille; i Göteborgs d:o 23,500 kronor d:o 30 kronor eller 1,3
öre pr mille; i Vermland 54,000 kronor d:o 132 kronor eller 2,5 öre
pr mille. Under sådana förhållanden frågar jag derför om herrarne
kunna tro på möjligheten af att på detta sätt vinna någon lösning
eller ens ett uppslag till lösning af denna fråga. Nej.
Jag vore för min del färdig att afskrifva dessa 10 procent eller
rättare sagdt efterskänka en million kronor, om man ville använda
dem till att genomföra eu jemnare fördelning af grundskatterna, så
att vissa hemman finge ökad grundskatt och andra hemman minsk¬
ning deri, eller med ett ord, till åstadkommande af en skälig utjem¬
ning med dertill hörande liqvidation. Detta vore i min tanke det
rätta sättet att gå till väga, om man vill åstadkomma rättvisa. Man
har här framhållit, att man har så god tillgång på statsmedel för det
närvarande, att desamma lämpligen borde användas för ifrågavarande
afskrifning. Men på samma skäl kunna ju alla andra skattskyldig©
också begära afskrifning å sina skatter. Undersöker man, huru många
skattskyldig©, som vinna på en dylik afskrifning, så framgår af de
tabeller, som vidfogats skattekomiténs betänkande att i stad betala
147,633 personer bevillning efter 2:a art. och 63,161 personer äro
derifrån befriade, men få egna debetsedlar, hvaremot på landet 418,323
personer betala efter 2:a art., och 449,371 personer hafva egna
debetsedlar. Då frågas: hvarför skola statsmedel användas för att
Måndagen den 31 Mars, f. m.
15
N:o 27.
bereda eu särskild förmån åt de 293,800 skattskyldige, som ega jord¬
bruksfastighet på landsbygden och hvilkas antal kan reduceras till
hälften, om man frånräknar dem, som ega frälsejord och mindre lägen¬
heter. Det är nemligen 94,234 personer, som ega fastigheter, för hvilka
endast betalas 50 öre i bevillning, och hvilka lägenheter sålunda ej
äro värda i medeltal mera än ungefär 1,500 kronor.
Vidare är att märka, att man måste göra afdrag för dem, som
innehafva frälsehemman och säterier, ty dessa slag af hemman äro ju
mindre betungade med grundskatter än andra hemman. Således kan
man säga, att af den million menniskor, som utgör skatt, blott 150,000
å 200,000 skulle få någon nytta af den nu ifrågasatta lindringen. Och
om vi vidare fråga, i hvilken ställning dessa 200,000 menniskor äro,
så skola vi finna, att en stor del af dem består af furstar, magnater,
grosshandlare, förnämligare män och äfven stadsinvånare. Från¬
räknar man dessas antal, torde återstoden af dem, som skulle göra
vinst på grundskatternas afskrifning, icke blifva särdeles stor. Att
märka är också, att torpare eller arrendatorer icke erhålla den rin¬
gaste fördel genom en så beskaffad afskrifning som den ifrågavarande.
En talare har omnämnt två slag af jord, herrejord och bondejord, men
denna skilnad är redan borttagen genom den regel, som numera gäller,
att hvarje svensk man är berättigad att besitta hvad jord som helst,
och jag undrar, om icke de bestå säterier äro i händerna på den sig
så kallande allmogen. Jag säger den sig så kallande allmogen, ty de,
som sitta här och kalla sig allmoge, äro icke någon särskild klass,
utan äro likstälda i bildning och uppfostran med oss andra och kunna
komma tillsammans med andra utan att några sociala olikheter ligga
i vägen derför.
Således finner man, att det icke egentligen föreligger några skäl
för grundskatternas afskrifning, men val för deras utjemning, och det
är i denna retning, hvilken närmare finnes angifven i Herr Caspars-
sons reservation, som jag önskar att en återremiss måtte ega rum.
Härmed har jag uttalat min mening i frågan. Jag ser väl, att her-
rarne skratta åt, att jag här uppdukar hvad jag förut vid flere till¬
fällen gjort, men jag har ansett mig böra yttra några ord i frågan
för svenska allmänhetens skull, och när man här tyckes hafva beslu¬
tat från ett håll, att tystnad skall iakttagas vid denna frågas be¬
handling, så anser jag det vara desto mera skäl, att en och annan af
andra sidan yttrar sig i frågan.
Med Herr Rydin instämde Herrar Celsing, Helander, Fredenberg
och Lindmark.
Herr Friherre Nordenskiöld: Herr Talman! Mine herrar! Jag skall
anhålla att få i korthet angifva min ståndpunkt i föreliggande fråga.
I likhet med den värde representanten på elfsborgsbänken anser jag,
att en afskrifning af grundskatterna är ekonomiskt och politiskt nöd¬
vändig. Den är ekonomiskt nödvändig, derför att landtbruket nu lider
och under en lång framtid kommer att lida utaf trycket af en kon¬
kurrens, som det icke förut varit underkastadt, konkurrensen med det
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
N:o 27.
16
Måndagen den 81 Mars, f. ro.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
störa odlingslandet på andra sidan atlantiska oceanen. Den är poli¬
tiskt nödvändig, derför att majoriteten af representanterna i Första
och Andra Kammaren äro egare af den jord, från hvilken grundskat¬
terna skulle afskrifvas, och hafva alltså ett direkt intresse af frågan.
Och det är eu barnslighet att tala om, att då de, som hafva den
politiska makten, äro lifligt intresserade i en fråga, de icke slutligen
skola genomdrifva densamma. Detta hafva alla partier hittills gjort
och komma att i framtiden göra.
Jag hör icke till dem, som vilja sammanlänka frågan om grund¬
skatternas afskrifning med försvarsfrågan. Jag vill icke göra detta,
dexdör att en sådan sammanjemkning utgår från det orättvisa anta¬
gandet, att svenska folket icke skulle vilja försvara sitt fosterland, och
detta är ett antagande, som dess representanter, hvilka de än må
vara, ega rätt att med förakt tillbakavisa. Och skulle den sorgens
och skammens dag inträffa, att svenska folket icke vill offra något för
fosterlandets försvar, jag undrar, hvad då funnes der att försvara.
Men jag hyser dock åtskilliga betänkligheter för att nu obetin¬
gadt bifalla det föreliggande förslaget. Det kan ej nekas, att det lig¬
ger något stötande i att rätt och slätt afskrifva 10 procent af grund¬
skatterna, utan att någon plan för afskrifningens gång finnes uppgjord.
Skulle en sådan plan finnas, skulle afskrifningen ske på 33 år med 3
procent om året, skulle jag genast och obetingadt rösta för den.
Men här saknas en sådan plan, och de som äro motståndare mot
detta förslag kunna derföre med oro fråga sig, om det kan vara me¬
ningen att äfven nästa år afskrifva 10 procent och året derpå också
10 procent o. s. v. eller kanske i ännu hastigare progression. Jag
för min del tror en sådan fruktan vara obefogad, men vi veta alla
att många hysa den. Vidare är det naturligt, att, när grundskatterna
blifvit afskaffade, jorden skulle beskattas såsom annat kapital och
annan egendom, men något förslag i den vägen föreligger icke heller.
På grund häraf skulle jag gerna se, om förslaget blefve återremitteradt,
och det vore kanske för dem, som önska framgång åt den föreliggande
frågan, det mest kloka steget, derföre att det är antagligt, att Första
Kammaren icke skall rätt och slätt antaga förslaget i dess nuvarande
form, hvaremot en återremiss här möjligen äfven skulle befordra en åter-
remiss från Första Kammaren och gåfve tillfälle tilFen jemkning, hvar¬
igenom man verkligen kunde vinna det mål, som man eftersträfva!’.
För min del kommer jag derföre att rösta för återremiss, men blir jag
satt i nödvändigheten att välja mellan rent afslag och bifall till den
föreligande punkten, kommer jag att votera för bifall.
Herr Dick son: Herr Talman! För Kammarens ledamöter torde
det väl icke vara tvifvelaktigt, huru jag betraktar nu föreliggande
förslag: jag kan för min del icke gilla eller vitsorda detsamma. Jag
skall dock ej vid detta tillfälle upptaga tiden med att gå in i någon
utförlig vederläggning af alla de skäl, som blifvit anförda för Utskottets
förslag eller afskrifvandet af grundskatterna, utan jag vill blott, enär
detta sannolikt är den sista riksdag jag får vara med om, konstatera
och till protokollet anföra, att jag i denna grundskattefråga står på
Måndagen den 31 Mars, f. m. 17
samma oryggliga ståndpunkt, som jag alltid gjort. Jag måste nemli¬
gen af rent principiella skäl anse en afskrifning af grundskatterna
såsom alldeles oberättigad så väl ur juridisk som moralisk synpunkt,
och då jag det gör, måste jag också säga, att om ett politiskt mål
skulle kunna vinnas derigenom att en politisk orättvisa, inbillad såsom
man säger, kunde undanrödjas, bör det icke ske på bekostnad af
hvad som är rätt. Jag för min del, mine herrar, anser att ett afskaffande
af grundskatterna är fullkomligt principielt origtigt och ej berättigadt
på något sätt. Jag anser det vidare ej vara till den minsta fördel
för jorden, att de blifva afskrifna. De personer, som få fördel af detta,
äro de närvarande innehafvarne af skattejorden; de få sina egendomars
värde höjdt, men sedan grundskatterna äro afskaffade, är det ej till
deri ringaste fördel för dem, som efteråt blifva innehafvare af denna
jord, att dessa skatter äro borta. Jag skulle snarare tro att det är
till men för dem, ty de få då betala sina egendomar vida dyrare, och
i stället för att hafva en alldeles ouppsägbar intecknad skuld, få de
en uppsägbar och komma således i sämre belägenhet än sina före¬
trädare. Men det vigtigaste skäl jag har mot afskrifningen af grund¬
skatterna är, att jag ej kan betrakta en sådan åtgärd annat än som ett
betänkligt ingrepp i eganderätten. Det är att höja värdet på en del
joidegares egendom till förfång för andra, nemligen egarne af privi¬
legierad jord. Detta är ett angrepp på eganderättens helgd, som jag
ej kan vara med om att godkänna. Denna helgd måste väl anses
såsom den säkraste stödjepelare för samhällets bestånd, och att rubba
detta bestånd vill jag icke vara med om.
. Med hvad jag nu sagt har jag blott velat konstatera, att denna
mm orubbliga öfvertygelse, som jag under den tid jag varit i riks¬
dagen aldrig lemnat ur ögonsigte, ännu qvarstår oförändrad, och att
jag således nu, då jag lemnar riksdagen, står på samma ståndpunkt
som förut i detta afseende.
Medan jag emellertid har ordet, skall jag be att få till bemötande
upptaga ett påstående, som flera gånger blifvit framstäldt och senast
lör några dagar sedan framstäldes från kalmarbänken af Herr Daniel-
son. Han påstod att det löfte, som svenska allmogen erhöll vid
i evolutionen 1800 såsom vilkor för underskrifvandet af regeringsformen,
skulle qvarstå oinlöst, och svenska folket således under öfver 70 år
stått såsom löftesbrytare mot Sveriges allmoge. Jag kan för min del
icke anse att denna beskyllning är rättvis. Sveriges skattdragande
allmoge måste nemligen betänka den stora skilnaden mellan det sätt,
hvarpå grundskatterna då utgjordes, och sättet för deras utgående
nu. Den måste betänka de många och betydande lindringar, som
sedan dess blifvit gjorda och hvaribland jag hufvudsakligen vill an¬
föra 1855 års omföring till några få skattetitlar och särskilt 1869
års beslut, hvarigenom denna ditintills verkligen tryckande skatt, som
alltid höjdes med det stigande varuvärdet, blef fixerad till ett belopp
och i stället för skatt blef en intecknad räntefordran, som staten eger
i jorden. Om man tager detta i betraktande, måste man väl medgifva
att. det löfte, som 1809 gafs den svenska allmogen, visserligen icke
blifvit sviket. Allmogen har derför troligtvis blifvit ersatt mer än
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 27. o
N:o 27.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
N:o 27.
18
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående den 1809 tänkt sig. Den skatt, som nu utgår, minskas, såsom herrarne
afskrifning vai veta, år från år, och sannolikt skall det icke dröja länge förrän
eller aflösning me(j grund skatterna i Sverige kommer att inträda samma förhållande
skatterna. som efter frederna i Roeskilde och Köpenhamn inträdde rörande grund¬
forts.) skatterna i de eröfrade provinserna, som alldeles icke äro känbara.
Det är blott detta jag velat uttala med anledning af den före¬
liggande frågan; och skall jag för öfrigt icke göra något yrkande.
Herr Göster: För mig, såsom ny riksdagsman, förefaller det
som om alla de talare, hvilka hittills yttrat sig i frågan, alldeles för
mycket invecklat eu ganska enkel sak. Jag vill icke ingå i frågan om
vare sig grundskatterna eller indelningsverket. Jag erkänner att detta
är saker som jag icke begriper och som jag för öfrigt icke haft till¬
räckligt tillfälle att studera; utan ämnar jag hålla mig till den ekono¬
miska sidan af saken. Betrakta vi den, så finna vi att rikets inkom¬
ster år efter år växa, och detta stadigt. År 1881 visade riksstaten
ett öfverskott af ungefär 4 millioner kronor; år 1882 af 5 millioner
och år 1883 fäns ett öfverskott af mer än 5 millioner. Således
icke en exceptionel, utan en stadig tillväxt i statens tillgångar. Samma
är förhållandet med tullinkomsterna. Dessa hafva ökats, jag kan
nästan säga i oerhörd grad. År 1878 utgjorde de i runda tal 23
millioner, år 1879 stego de till 25 millioner, år 1880 till 27, år
1881 till 29, år 1882 till 30 och år 1883 till 33 millioner kronor.
Således äfven der en stadig tillväxt.
Nu är frågan: huru skall detta årligen uppkommande öfverskott
användas? Skall man söka utfinna nya utgifter, skall man hitta på
den utvägen att uppsätta nya artilleriregementen eller bygga nya be¬
fästningar, blott för att öfverskottet skall gå åt! Eller skall man lägga
penningarne på hög! Månne man icke i första rummet bör söka lätta
de skattebördor, som trycka på folket, som göra det missnöjdt och
jaga det bort till landet på andra sidan atlanten och genom de nya
arbetskrafter som sålunda tillföras Förenta Staterna ytterligare bidraga
till den konkurrens derifrån, för hvilken man så mycket beklagar sig?
Jo, staten måste så mycket som möjligt söka bereda någon lindring
i skatterna. Men om vi erkänna detta, hvarföre då från denna lindring
utesluta en särskild klass af samhällsmedlemmar, jordbrukarnes klass!
Och den af Stats-Utskottet här föreslagna åtgärden innebär, om man,
utan att sammanblanda flera olika saker med hvarandra, tar frågan
i all sin enkelhet, ju endast att bereda denna klass en väl behöflig
lättnad i de skatter, som nu trycka densamma.
Väl erkänner jag, att den af Kongl. Maj:t föreslagna nedsättnin-
gen i kaffetullen är ett steg i den rätta rigtningen... Men denna ned¬
sättning gäller ju icke mer än 1 million, och för öfrigt kommer den
nog att motvägas af ökad import. Men, i alla fall, lägger man denna
million till det belopp af närmare 1 million, hvarmed statsinkomsterna
beräknas att minskas, om Stats-Utskottets här föreslagna tio procent
afskrifning af grundskatter blir en verklighet, och dessa 2 millioner
fråndragas det till 5 millioner i år beräknade öfverskottet _ i stats¬
kassan, så hafva vi ju ändock 3 millioner öfverskott att disponera
19
Måndagen den 31 Mars, f. m.
N:o 27.
öfver. \ id sådant förhållande är det med d6n största glädje som jag Angående
kommer att rösta för Stats-Utskottets förenämnda förslag. afskrifning
eller aflösning
Herr Huss: Det må vara äfven mig tillåtet att i den fråga,.om "JjueZa.
lindring i grundskatterna, som nu föreligger till Kammarens afgörande, (Forts.)
antyda några synpunkter, indika för mig skola vara bestämmande vid
den blifvande omröstningen. Och då jag härvid förbinder mig att
icke återupprepa de många skäl och bevis för eller emot, Indika härut¬
innan blifvit gång efter annan anförda, och att icke heller förlänga
diskussionen med någon repetitionskurs i Utskottets motivering, så är
jag i mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag i den föredragna
punkten hänvisad till sådana skäl, som till äfventyrs kunna hänföras
till bevekande omständigheter. Bland dessa vill jag i främsta rummet
nämna hvad klokheten här vid lag bjuder.
På samma gång. jag beklagar att denna fråga i förening med
andra, vårt lands vigtigaste, frågor icke tillförene kunnat vinna det
understöd inom representationen, som kunde hafva deras fullständiga
lösning till följd, kan jag nu icke finna annat, än att ju längre det
dröjer till dess vi få underteckna ett beslut, som innefattar något
mer än ett mer eller mindre välment försök, desto större skall afstån-
det blifva mellan dem, som i denna fråga draga åt den ena sidan och
åt den andra; och med afståndets tillväxande ökas svårigheterna.
Derest nu icke genom ett bifall till Utskottets förslag ett någorlunda
enstämmigt bevis om allvarligt uppsåt att åt grundskattefråg an om¬
sider gifva en tillfredsställande lösning kan vinnas, så torde må hända
den dag varda kommande, då denna fråga i hela dess stora utsträckning
skall genom ett enda beslut för alltid förvisas från Kamrarnes före¬
dragningslistor, men genom ett beslut, som må hända icke skulle vara
så särdeles skickadt att väcka den allmänna tillfredsställelse i lands¬
bygden, som ovilkorligen skulle blifva följden af ett bifall till den nu
föredragna punkten. Det är således till eu början med hänsyn till
hvad klokheten bjuder, som jag finner mig föranlåten att yrka bifall
till denna punkt.
Vidare synes mig den i Utskottets förslag gjorda framställningens
mest utmärkande egenskap vara anspråkslöshet eller billighet, ty be¬
träffande rustnings- och roteringsbördorna lära icke ens förslagets
argaste motståndare kunna neka till, att den i Utskottets förslag gjorda
framställningen är annat än billig, och billig är äfven begäran om eu
lättnad af 10 procent i grundskatterna. Härvid ber jag att få erinra,
att den fördel eller lättnad i grundskatterna, som skulle ligga deri att
desamma år 1869 bestämdes i penningar, är enligt min åsigt af den
underordnade vigt, att jag antager, det de grundskattskyldige skola
vara villige att till regering och Riksdag återbära denna eftergift, för
så vidt nemligen den oupphörligen skall uppställas såsom hinder för
någon verklig lättnad i grundskatterna. Det är således äfven ur bil¬
lighetens synpunkt, som jag yrkar bifall till den nu föredragna punkten.
Slutligen älskar jag tro, att den för svenska folket fördom känne¬
tecknande egenskapen af tillmötesgående, hvarom på sista tiden åtskil¬
ligt ordats, icke ännu helt och hållet öfvergifva detta folk och icke
N:0 27. 20 Måndagen den 31 Mara, f. m.
Angående heller dess representanter. Det är alltså derför jag också tror, att
afskrifning ett bifall till detta förslag, innebärande ett tillmötesgående, under
eller aflösning förutsättning jemväl att bifallet blir något så när allmänt, gifvet i
skatterna dag af den ene icke skall glömmas af den andre i morgon.
(Forts.) Utaf de många skäl, som så väl i motionerna som i Utskottets
betänkande blifvit anförda, äfvensom utaf de af mig nu antydda, af
klokhet, billighet och tillmötesgående förestafvade skäl hemtar jag stöd
för mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag i den nu föredragna
punkten.
Herr C. A. Larsson: Jag måste beklaga att Stats-Utskottet
icke antagit mitt förslag, hvilket jag hade hoppats kunna vinna bifall
af Första Kammaren. Jag vill emellertid icke motsätta mig det af
Utskottet nu framlagda förslaget, i synnerhet som jag hör åtskilliga
af herrarne vara för detsamma. Men dem som påstå, att detta för¬
slag skulle innebära en orättvisa, vill jag påminna om hurusom Ko¬
nungen år 1809, då bönderna nekade sin talman att underteckna
Konstitutions-Utskottets förslag till regeringsform, kallade dem upp
till slottet och der, efter att hafva hållit en sträng föreläsning för
dem, gaf dem det löftet, att regeringen med alla till buds stående
medel skulle söka göra allmogen fri från dessa grundskatter och för
öfrigt utjemna de onera, som tryckte densamma. Och vid 1872 års
riksdag förklarade Friherre De Geer, som åtnjuter stort anseende hos
svenska folket, att grundskatterna icke vore någon skuld å hemmanen,
utan en skatt, som blifvit dem i forna tider ålagd och som måste
lindras eller afskrifvas i den mån statens tillgångar det medgåfve.
Jag är visserligen öfvertygad, att det nu föreliggande förslaget
vinner stor majoritet i denna Kammare, men jag fruktar för att det
i Första Kammaren kommer att afslås; och som det icke kan^ blifva
föremål för gemensam votering, kommer frågan således att stå qvar
på samma punkt som förut. Deremot hyste jag mycken förhoppning,
att Första Kammaren skulle hafva godkänt aflösningspropositionen.
Ty vid 1872 års riksdag reserverade sig Första Kammarens ledamöter
i Stats-Utskottet mot ett afskrifningsbeslut och åberopade deremot
samma princip, som jag i motioner allt sedan 1862 förfäktat. Det
är ingen obetydlig förlust, som drabbat statsverket derigenom, att
Riksens Ständer på denna tid satte sig till motvärn mot en aflösning.
År 1862, då allmänna hypoteksbanken nyss instiftats, föreslog jag en
till 16 2|3 gånger grundräntan uppgående inbetalning såsom hypoteks-
lån, hvarigenom staten skulle få 100 millioner på en gång. Då hade
vi ännu inga statslån, och hade man då tagit grundräntan i fem pro¬
cent obligationer från allmänna hypoteksbanken, skulle vi med denna
summa kunnat bygga alla våra jern vägar, som sedan dess blifvit fär¬
diga, och således vara ifrån minst 200 millioners statsskuld. Detta
förslag förnyade jag år 1869, men med den följd, att förslaget äfven
då ogillades af Riksdagen.
Nu har man visserligen yrkat återremiss på denna punkt, men
dermed tror jag ingenting vinnes, hvarför jag sluter mig till dem,
som yrkat bifall till Utskottets föreliggande förslag.
Måndagen den 31 Mars, f. m.
21
N:o 27.
Herr A. P. Daniel son: Jag har icke begärt ordet för att med Angående
siffror visa befogenheten af hvad Stats-Utskottet här föreslagit, ty
herrarne hafva sig detta så väl bekant af den utredning, som skett af grund?9
på Riksdagens begäran och genom Kongl. Maj:ts åtgärd, att jag i skatterna.
detta fall icke kan behöfva tillägga något. Herrarne veta nogsamt, (Forts.)
att det resultat, hvartill skattekomitén kommit, så tydligt ådagalägger
behofvet af dessa bördors utjemning, att det skulle synas mig nästan
vara ogrannlaga att här framlägga dessa siffror.
Jag begärde ordet egentligen med anledning af talarens på göte-
borgsbänken yttrande, då han ville föra mig till minnes ett uttalande,
som jag fälde för några dagar sedan om Riksens Ständers beslut vid
1809 års riksdag. Jag vill härvid påminna om ett annat yttrande
från motsatt håll som i dag fäldes, då det sades, att “intressena taga
icke skal11. Ja, detta skulle man kunna använda just i fråga om
striderna 1809, ty då togo Ridderskapet och Adeln och Presteståndets
intressen inga skäl. Herrarne veta mycket väl, huru Bondeståndet då
med allvar och enighet under flera veckor mot de öfriga stånden fram¬
höll som sin bestämda mening att icke antaga 114 § i det då
föreliggande förslag till regeringsform, eller i det då inträdande nya
statsskicket medgifva privilegier åt vissa samhällsklasser till skada
för den stora mängden af landets inbyggare, samt att privilegii-
paragrafen icke hade det ringaste att skaffa med regeringsformen,
men ehuru landet stod på branten af sin undergång, kringhvärfdt af
fiender och utan konung, kunde Ridderskapet och Adeln samt Preste-
ståndet icke sätta landets intressen framför sina egna, och kan man
någonsin hafva anledning att säga, att intressena icke taga skäl, så
var det i detta fall.
Vi veta att Bondeståndet bevekande bad: gif oss rättvisa och låt
skattebördorna blifva lika på all jordbruksnäring, men de privilegie¬
rade ståndsintressena togo icke skäl. Genom regentens personliga
löften och hans samtal med hela Bondeståndet gaf detta slutligen
efter i sin rättvisa sak, och hellre än att än ytterligare bringa landet
i fara antog ståndet 114 § regeringsformen. Regentens löfte var,
att så snart som möjligt rättvisa skulle vederfaras Bondeståndet i dess
omförmälda sträfvande. Och ändock hafva vi och alla de, som sedan
dess egt och ega den svenska skattejorden, icke vederfarits någon rätt¬
visa i denna vigtiga fråga, ehuru 75 år sedan dess förflutit. Mig
förefaller, att de nu framstälda anspråken äro så billiga och fram¬
kommit så sent, att icke någon, som vill vara rättvis, kan säga att
de kommit för tidigt.
Nu säger en talare på upsalabänken — och han antydde att
han möjligen skulle kunna åtaga sig att bevisa detta — att den som
köpt skattejord skall betala för att blifva fri från äldre onera derå,
och den, som köpt frälsejord, han skall för all tid hafva alla dermed
förenade rättigheter. Ja, det kan nog sägas; men om man betänker
att en frälsejord sedan 1809 varit i samma slägt, huru mycket har
icke under tiden sedan dess då kommit denna slägt till godo, då
egarne af skattejorden deremot år för år betalt de skatter, som vid
sin tillkomst åtogos som tillfälliga, men sedan dess ändock fortgått.
N:o 27, 22 Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående Jag vill också erinra om en annan sak. Då Riksens Ständer
eller aftömma antogo det väckta förslaget, att Konungen skulle ega rätt att
af grund- börl’a krig, så framhöll Bondeståndet, att detta var ett af de vådli-
skattema. gaste af bestämmelserna i regeringsformen, ty enär skattejorden vid
(Forts.) förekommande krig skulle hålla soldater, utgöra skjutsen, ja draga
alla de väsentligaste bördorna, som kriget medför, men ingen af Bonde¬
ståndets män torde få säte och stämma vid Konungens rådsbord, der
ståndets rätt och bästa möjligen skulle kunna framhållas, utan det
är de privilegierade stånden, som der genom sin högre bildning och
större förmögenhet hafva stämma. Detta är också en omständighet,
som icke bör förgätas. Men detta oaktadt gaf Bondeståndet efter, och
landet fick en laglig konung och en af alla klasser efterlängtad fred.
Jag vill också erinra derom, att så snart Riksdagen erfarit att
synnerliga omständigheter tala för någon sak, har Riksdagen alltid
sökt skipa rättvisa. I detta afseende vill jag påminna, att 1878 och
1874 årens Riksdagar började lemna dyrtidstillägg åt tjenstemännen,
och att detta sedermera hade till följd en fullständig reglering af
deras löner. Då framhölls äfven, att rättvisan talade för saken, och
förhöjningarne beviljades. De fleste af tjenstemännen hafva fått sina
löner ökade med ett tusental kronor och mera,- och man kan icke
saga, att, om Riksdagen afslagit dessa framställningar, tjenstemännen
lidit orätt, ty den som var tjensteman visste huru mycket han hade
i lön, och den som ämnade blifva tjensteman hade reda på huru stor
lön, som i framtiden kunde tillkomma honom för den befattning han
egnade sig åt. Hade tjenstemännen icke fått mer än de hade förut,
så hade Riksdagen dock icke kunnat förebrås för att hafva handlat
hårdt eller orätt. Men billighetsskiil talade, och Riksdagen beviljade
löneförbättringarne. Jag vill icke säga detta för att nu uttala ett
klander, utan jag böjer mig för Riksdagens uppfattning, att rättvisa
i detta fall biet' skipad. Hvarför då icke göra detsamma nu. Dessa
skatter trycka på den egentliga skattejorden; skulle detta förhållande
icke kunna rättas, då statens tillgångar sådant medgifva ? Både denna
och Första Kammaren och Kongl. Maj:t hafva uttalat en sådan upp¬
fattning; och jag vet många ledamöter af denna Kammare, som ofta
yttrat, att så snart statens tillgångar medgifva det och man kan und¬
vika att lägga nya skatter på andra samhällsklasser, vilja de vara
med om lindringar för skattejorden. Nu är så förhållandet, att sta¬
tens tillgångar medgifva infriandet af detta löfte; och jag vill säga
som en föregående talare, hvilken erinrade om jordbrukets betryckta
ställning, att det skulle blifva i högsta måtto nedslående för jord-
brukarne och i synnerhet de mindre bland dem, om denna sak icke
skulle vinna Riksdagens bifall, då anspråken äro så billiga som här
är fallet. Häremot kan visserligen sägas, att de nu föreslagna lindrin-
garne icke betyda mycket för jordbrukaren; men de visa i alla fall,
att rättvisa får göra sig gällande, och uppmuntra honom till förtrö¬
stan och mod för vidare arbete för sin torftiga bergning.
Jag hoppas att denna Kammare, och jag vill äfven tro att För¬
sta Kammaren, innan den afslår Stats-Utskottets förslag, noga betän¬
ker sig och med kännedom om dessa förhållanden icke vägrar sitt
Måndagen den 31 Mars, f. m.
23
N:o 27.
bifall, och tillåter jag mig hemställa om bifall till Utskottets förslag i
nu föredragna punkt.
*
I detta anförande instämde Herrar J. Anderson i Tenhult,
Magnusson, L. J. Larsson, G. Andersson i Hamra, Wagenius, Mejen-
qvist, Sandberg, Smedberg, Olofsson, C. Carlson, J. JE. Ericsson i
Afberga, Jan Eliasson och Folke Andersson.
Angående
afskrifning
eller aflös ning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
Vidare anförde:
Herr Dickson: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
af representanten från Uddevalla i hans med bifall helsade statseko¬
nomiska föredrag. Han hade fullkomligt rätt i sin bevisföring deri,
att ökade inkomster och en mera blomstrande ställning för statsverket
berättiga allmänheten att önska och fordra nedsättning i sina skatte¬
bördor. Men jag vill erinra, att sådana skattenedsättningar böra, så
vidt de skola vara rättvisa, icke endast komma en del samhällsklasser
till godo, utan de böra vara af den art, att de komma alla till godo.
De föreslagna tullnedsättningarne å kaffe och andra förbrukningsartik¬
lar komma icke allenast jordbrukarne till godo, utan äfven alla andra,
då jordbrukarne endast utgöra en del af den stora allmänheten.
Det andra skälet, som talar emot denna sak, är af mera finansiel
beskaffenhet, och det är, att en klok finansadministration bör enligt
mitt förmenande förorda sådana skattenedsättningar som, derest olyck¬
liga omständigheter framdeles skulle sådant kräfva, åter kunde borttagas.
Hu är det en väsentlig skilnad på grundskatter och konsumtionsskatter;
ty besluter Riksdagen en gång att borttaga grundskatterna, så kan denna
åtgärd aldrig någonsin sedan återtagas utan våld på eganderätten, men
förbrukningsskatterna deremot kunna, om de en gång nedsatts eller
borttagits, derest behofvet sådant krafvel-, åter påläggas. Jag tror der¬
för, att finansministern vidtagit en ganska klok åtgärd, då han nu
föreslagit sådana skattelindringar, som dels äro af beskaffenhet att
komma hela allmänheten till godo och dels äro af den art, att de vid
framtida behof åter kunna påläggas.
Det var blott denna lilla erinran jag velat göra mot Herr Cösters
anförande, hvars statsekonomiska åsigter jag för öfrigt till alla delar gillar.
Herr Lyttkens: Denna fråga har så många år debatterats, att
inga nya skäl torde kunna anföras för Utskottets förslag. Jag vill
således korteligen säga, att jag anser rättvisa, billighet och politisk klok¬
het tala för saken. På dessa grunder yrkar jag bifall till Stats-Utskot-
tets förslag i den föreliggande punkten.
Herr Sandwall: Jag har begärt ordet endast för att göra en
rättelse. Jag instämde nyss i Herr Herslows anförande, men observe¬
rade dervid icke, att han under diskussionen om punkten A äfven in¬
blandade punkten B, hvilken icke var föremål för diskussion. Jag in¬
stämmer sålunda alldeles icke i hans yttrande om kompromissen utan
endast i den del af hans anförande, som uteslutande afsåg punkten A
eller grundskattefrågan. Jag har velat nämna detta för undvikande
N:o 27.
24
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
af missförstånd. Jag kan lika litet gilla kompromissen som grundskat¬
ternas afskrifning.
Herr P. Pehr sson i Törneryd: Då jag vid början af denna riks¬
dag vägrade deltaga i framläggande af den motion, som föranledt Ut¬
skottets föreliggande förslag, ber jag i största korthet få tillkännagifva,,
att jag så handlade, icke derför att jag icke ansåg att lättnad i grund¬
skattebördan vore af behofvet påkallad, utan derför att jag trodde, att
det skulle varit till största båtnad för de så kallade stora frågornas
lösning, om de fått vara i ro vid denna riksdag. Men sedan förslag
i detta afseende nu likväl framkommit, finner jag mig föranlåten att
gifva till känna, att jag kommer att rösta för desamma. Med några,
ord vill jag bemöta den näst siste talarens yttrande, att när en skatte-
nedsättning skall ega rum, bör den vara af den beskaffenhet, att för-
delarne deraf tillgodokomma alla. Här är nu fråga om en nedsättning
för grundskattegifvarne samt rust- och rotehållarne, och om Herr Dick-
son, hvilket jag icke känner, är egai’e af skattejord, kommer denna ned¬
sättning ju äfven honom till del. Är han det icke, så bör han dock
ej hafva något emot att denna nedsättning kommer dem till del, som
äro hårdast — märken väl, mine herrar, hårdast ■—- tryckta af skat¬
ter. Om tillika, såsom jag antager, Herr Dickson är en af dem,, som
komma att rösta för bifall till Kongl. Maj:ts framställningar om an-
slagsförhöjningar på 4:de hufvudtiteln, synes det mig vara en då¬
lig rättvisa han och de med honom liktänkande skipa, då de vilja att
den tillökning i utgifterna för försvaret, som är i år i fråga, skall lika
mycket drabba dem, som nu utgöra rustning, rotering och grundskatter,
som dem, hvilka från dessa bördor äro befriade.
Jag anhåller om bifall till nu förevarande punkt.
Herr Petter Persson i Isie: Jag hade icke tänkt begära ordet
i denna fråga, men jag kan icke underlåta att med ett par ord besvara
någre talares påstående, att det för skattejordsegaren icke förefunnes
någon juridisk rätt till jemkning i skatter och onera, ty, såsom tala¬
ren på upsalabänken yttrade och som han flera gånger förr yttrat,
att köparen af ett hemman har köpt det med de skyldigheter som
, derå äro lagda och har, om onera å hemmanet äro jemförelsevis större,
fått för hemmanet betala proportionsvis mindre, och tvärtom. Men
det ligger äfven i sakens natur, att den, som köpt ett hemman, köpt det
icke blott med de skyldigheter, som dermed äro förenade, utan äfven
med de rättigheter, som hafva kunnat tillkomma hemmanets förut¬
varande egare, hvaraf följden uppenbarligen blir den, att om en orätt¬
visa vederfarits en föregående egare till hemmanet i denna hans egen¬
skap, så har en efterträdare äfven rätt att göra gällande de anspråk
på rättvisa, hvartill den förre egaren haft befogenhet.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.
Herr Lyth: De motioner, som här föreligga till behandling, hafva
förefallit mig vid genomläsandet icke annorlunda än som svallvågor
från den storm af stora och statsvigtiga frågor, som förra året upp-
Måndagen den 31 Mars, f. m. 25
rörde Riksdagen. I likhet med den föregående talaren, hade jag helst
sett att dessa frågor fått hvila och som man säger ligga till sig till
dess partilidelserna fått något lugna sig. Men då de nu hafva åter¬
kommit, så vill äfven jag med några ord uttala min ställning till dem.
Jag får dervid först tillkännagifva, att äfven jag anser anspråken på
lättnader i grundskatterna vara berättigade och befogade. Men jag
tror icke att grundskatternas borttagande är ett lyckligt sätt att lösa
den frågan, ty enligt min åsigt äro nemligen grundskatter i och för
sig den naturligaste och bästa skatteform för fast egendom, emedan
de äro att anse såsom ouppsägbara lån ur densamma. Men felet är,
att de trycka så ojemnt på olika fastigheter, och att en del fastigheter
alls icke äro dermed besvärade. I min tanke borde en reglering af
dessa grundskatter ske, så att all fast egendom både på land och i
stad blefve lika beskattad.
Hvad Utskottets hemställan i punkten B beträffar, så instämmer
jag med glädje i den delen af Utskottets förslag. Jag är icke någon
vän af indelningsverket, som nog för sin tid varit både ändamålsenligt
och nyttigt, men som nu mera hvarken kan anses såsom en tidsenlig
eller betryggande försvarsorganisation. Dertill kommer att det är orätt¬
vist, emedan det trycker blott en samhällsklass af vårt folk. Ju mera
man derför kan lyfta indelningsverket från rust- och rotehållarnes skul¬
dror öfver på staten •— ju bättre är det -— och ju förr kan man hop¬
pas att få motse ett verkligt och tidsenligt ordnande af vårt försvar.
Således önskar jag i punkten A återremiss i det af Friherre Palm-
stierna och Herr Casparsson i deras reservation angifna syfte, men
skall deremot i punkten B med nöje rösta för bifall till Utskottets
förslag.
Herr Fils Olsson: Då jag härmed ber att få instämma i Stats¬
utskottets föreliggande förslag, ber jag äfven att få med ett par ord utöfver
hvad förut blifvit anfördt nämna ett par skäl derför, som icke förut
här blifvit berörda, men som för mig synas vara de allra vigtigaste.
En talare, som äfven yrkade bifall till Utskottets förslag, framhöll
att den politiska klokheten, om äfven icke anspråk på rättvisa, for¬
drade grundskatternas reglering eller afskaffande. Herr Lyttkens ytt¬
rade att rättvisa och billighet fordrade det, men ingendera nämnde
likväl den tvingande nödvändighet, som bjuder en skattelindring i
detta afseende. Herr Wieselgren för sin del påstod, att det vore en
ståndstradition, som förmådde mången i denna Kammare att påyrka
dessa skatters nedsättning och afskrifning. Men nej, det är icke någon
tradition utan det är nödvändighetens bud; om stadsrepresentanterna
visste med hvilka svårigheter och försakelser dessa små jord¬
brukare hafva att kämpa, så hyser jag tillräckligt hög tanke om deras
känsla för rättvisa och billighet för att tro, att ingen af dem skulle
vilja motsätta sig en skattelindring. Men stadsrepresentanterna känna
icke förhållandena på landsbygden, och detta må tjena som ursäkt för
deras motstånd emot reformen. För min del bär jag ej något per¬
sonligt intresse i frågan men jag har förvärfvat noggrann kännedom om
förhållandena såsom boupptecknings- och arfskiftesförrättare på landet
M:o 27.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
Nio 27.
28
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående samt uppbördsman och vet med hvilken svårighet dessa skatter utgöras,
afskrifning hvilket missnöje som råder öfver dem samt huru som hvar och en är
f afgrund-9 öfvertygad om deras orättmätighet. Och då man vet att ett sådant
skatterna, föreställningssätt är gängse, är det ej blott politiskt klokt, utan äfven
(Forts.) nödvändigt att vidtaga förändringar. Jag beklagar att regeringen
icke framkommit med förslag i detta syfte, ty det är regeringen icke
obekant, huru förhållandena gestaltade sig 1809, och när 1854 husbe-
hofsbränningen förbjöds, var det äfven en svår stöt för landtbefolk-
ningen och särskildt den mindre jordbrukaren. Äfven då utlofvades
högtidligen, att en lindring i grundskatterna inom kort skulle åväga¬
bringas, men ännu har intet deråt blifvit gjordt. Här har sagts, att
man med skäl kunde ifrågasätta om 10 procent nedsättning innebär
någon verklig lindring i trycket af grundskatterna, men för min del
anser jag det vara eu bestämd hjelp, om den som med svårighet kunnat
betala 100 kronor hädanefter behöfver betala endast 90 kronor. Vidare
har yttrats, att det är blott ett ringa antal af befolkningen eller
150,000—200,000 personer, som tryckas af grundskatterna, och att
någon förändring af den anledningen icke vore af behofvet påkallad.
Men detta är ett högst besynnerligt resonnement. Om dessa skatter
vore fördelade på ett större antal, vore de naturligtvis vida lättare att
bära, men just derför att de äro fördelade på ett ringa antal personer
och till olika belopp, äro de så betungande som de äro. På dessa skäl
tillåter jag mig att yrka bifall till Stats-Utskottets hemställan i
denna punkt.
Herr Björkman: Jag ber att få tillkännagifva, att jag för min
del önskar all framgång åt det föreliggande förslaget. Jag tillåter
mig ingen anmärkning emot dem som rösta emot detsamma, men jag
tror att de gjorde klokast i att äfven rösta bifall dertill. Behofvet
af en skattelindring i detta fall är så tydligt och så många gånger
ådagalagdt, både af skattekomitén och af talare inom Riksdagen,
att jag derom ej behöfver yttra mig, utan yrkar helt enkelt bifall till
Utskottets hemställan i denna punkt.
Iierr Gustaf Jonsson: Jag har allt sedan den tid, jag tillhörde
det gamla Bondeståndet, i alla frågor, som behandlats af Riksdagen
eller varit på förslag att der behandlas, sökt iakttaga en moderat,
tillmötesgående hållning, hvilket jag anser vara det rigtigaste. Ty
utan tillmötesgående lyckas man aldrig att lösa någon fråga, åtmin¬
stone af stora dimensioner, som den hvilken sistlidna riksdag förelåg
till behandling. Jag tror, att man här vid lag måste taga hänsyn der¬
till, att hela Riksdagen icke är annat än eu kompromiss. Kunna vi
icke förmås att gå hvarann till mötes, hvad skola vi väl då kunna
uträtta! Hålla alla på sina intressen och hafva sina vissa principer,
kan man aldrig, jag upprepar det, komma till lösning af de stora
frågorna, utan de stå qvar på samma punkt som förut. Jag har
länge varit betänkt på att lemna min plats som representant i Andra
Kammaren, men hvad som dock alltid förmått mig att fortfarande
mottaga mina kommittenters förtroende har varit hoppet att en gång
Måndagen den 31 Mars, f. m.
27
N:o 27.
få vara med om en lycklig lösning af dessa vigtiga frågor, till ömse- Angående
sidig båtnad och välsignelse för representationerna, men som endast afskrifning
nu föreligger i miniatyr af en skattelindring. afgrund^9
Den förste talaren, min vän på göteborgsbänken, började sitt skatterna.
anförande med en mycket grundlig utredning af sina åsigter i frågan, (Forts.)
och jag medgifver, att han ganska rigtigt uppfattat ställningen, ehuru
jag icke kan gå in på hans resonnement i öfrigt. Han säger nemligen
att man skulle begå en orättvisa genom att ställa så till, att icke de
fattiga finge en lindring i skatterna på samma gång som de rike be¬
reddes en sådan lindring. Men kan man väl tänka sig en skattelin¬
dring för den rike, utan att densamma äfven skall komma den fattige
till godo? Kommer till exempel icke den af Kongl. Maj:t föreslagna
nedsättningen i kaffetullen den fattige lika väl som den rike till del!
Och då i fjor den personliga skyddsafgiften afskaffades, kommer icke
detta den fattige till godo lika väl som den rike!
Man säger att Sveriges allmoge, dess jordbrukande inbyggare,
sedan lång tid tillbaka utgjort gimndskatterna samt visat sig hafva
styrka att bära dem. Ja, visserligen. Men hvari ligger väl grunden
till denna styrka? Jo i försakelsen, utan hvilken det varit dem omöj¬
ligt att uthärda. Våra förfäder fingo äta barkbröd och nöja sig med
att förtära vatten till dryck, men de förde dock krig; och jag hem¬
ställer till herrarne, huru vida icke ännu i närvarande stund mången
af allmogeklassen, åtminstone af de mindre jordbrukare, får under¬
kasta sig försakelse för att kunna ega bestånd. Jorden är för dyr,
skatterna för stora, och följden blir, att folket lemnar sin fädernejord,
för att i främmande land söka sin lycka.
Jag hade önskat och trott att det lilla tillmötesgående, som här
är fråga om att visa, icke skulle lemnas obeaktadt af de personer,
som här uppträdt till försvar för en motsatt åsigt. Hinder kunna
uppställas huru många som helst. Men med god vilja och godt hjerta
kunna de nog undanrödjas.
Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.
Herr L. Anderson i Vall instämde med herr Gustaf Jonsson.
Herr Joh. Pettersson i Alfvestad: Jag har icke begärt ordet
af annan anledning än derför, att en bondes sonson från Småland
här uppträdt på ett sätt, som väckt en viss förvåning. Han yttrade
för några dagar sedan, att han hade i godt minne allt, som timat i
Småland under forna dagar; men i denna fråga tyckes han icke hafva
något minne qvar. Hade han tänkt något på innehafvarne af den
jordtorfva, hvarest hans fader blifvit född, så hade han icke yttrat,
hvad han i dag yttrat. Flere andre städernas representanter hafva
äfven här talat hårda ord, som tydligen visa, att de icke vilja att
skattebördorna skola delas lika på alla folkklasser. Det är ledsamt
att höra sådant; men jag tror icke dessa stadsrepresentanter handla i
sina kommittenters intresse, om de motsätta sig hvarje eftergift för de
landets invånare, som äro hårdast betungade. Jag har icke något
vidare att tillägga än att yrka bifall till Utskottets förslag.
N:o 27.
28
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående
afskrifning
eller aflösning
af grund¬
skatterna.
(Forts.)
Angående
lättnader i
rustnings-
och roterings-
hördan.
Herr W ie sel gr eu: Med anledning af hvad den siste ärade talaren
anfört, ber jag att få säga, att han bedrager sig mycket om han tror,
att jag icke har i godt minne samt god kännedom om förhållandet i de
Smålands fattiga trakter, der mina fäder i århundranden byggt och
bott. Den representant på kalmarbänken, som hade ordet strax före
honom, yttrade, att det blott genom försakelse varit svenska folket
möjligt att härda ut i dess mångåriga kamp för värnandet af landets
sjelfständighet samt främjande af dess framåtskridande och utveckling.
Jag vet att detta är sant. Men jag är ock viss, att de båda talarne
skola gifva mig rätt, då jag säger, att, om det är fråga om att bereda
lindring åt dessa försakande, idoge och aktningsvärde medlemmar af
det djupa samhällslagret, så är det bättre och rigtigare att använda
de millioner vi kunna afsätta för sådant ändamål på det sätt, att de
komma uteslutande detta samhällslager till godo — om således en
utjemning af skatterna afser endast de små, de betryckta hemmans-
egarne, men icke de burgna, de välmående, de rika, som hvarken be¬
gära eller behöfva någon lindring i bördor, som icke trycka dem.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstälde proposi¬
tioner dels på bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag å den¬
samma, dels slutligen också ärendets återremitterande till Utskottet;
och förklarade Herr Talmannen sig anse den förstnämnda proposi¬
tionen vara med öfvervägande Ja besvarad. Votering blef emellertid
begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits yrkandet
om återremiss, enligt följande nu uppsatta och af Kammaren god- •
kända omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-TJtskottet hemstält under litt. A
mom. l:o) af Utlåtandet N:o 33 röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till Stats-Utskottet återförvisat ifråga¬
varande hemställan.
Omröstningen utföll med 129 Ja och 57 Nej; och hade Kamma¬
ren alltså bifallit Utskottets förevarande hemställan.
Mom. 2.
Bifölls.
Litt. B.
I fråga om lättnader i rustnings- och roteringsbesvären hade
Utskottet, med anledning af åtskilliga i ämnet väckta motioner, hem¬
stält:
Måndagen den 31 Mars, f. m,
29
N:o 27.
»l:o) att för beredande från och med början af år 1885 åt rust- Angående
och rotehållare af en lättnad i rustnings- och roteringsbesvären, mot- lättnader *
svarande 10 procent af besvärens värde, måtte å ordinarie stat under och fotermgs-
riksstatens fjerde och femte hufvudtitlar uppföras särskilda förslags- bördan,
anslag till belopp, å den förra hufvudtiteln af 475,000 kronor och å (Forts.)
den senare af 75,000 kronor; börande i fråga om understödets ut¬
betalande iakttagas:
att prestationerna för hvarje rusthåll eller rote bestämmas rege-
ments-, corps- och, vid båtsmanshållet, kompanivis till nedannämnda
värden:
för
n
33
JJ
JJ
för
33
jj
33
för
för
jj
jj
jj
J 7
jj
jj
jj
33
jj
jj
jj
jj
jj
jj
jj
jj
vid berustade havalleriet:
Lifregementets dragoncorps...........................
Lifregemeutets husarcorps............................
Smålands husarregemente..............................
Skånska husarregementet...............................
Skånska dragon- d:o ...............................
vid berustade infanteriet:
Lifregementets grenadiercorps ....................
Yestgöta regemente......................................
Andra Lifgrenadierregementet .....................
Smålands grenadier bataljon...........................
vid roterade havalleriet:
Jemtlands hästjägarecorps (för dubbelrote)
|350 kronor,
.320 „
}300 „
j-320
310
. 300
JJ
33
JJ
300
1!
vid roterade infanteriet:
Första Lifgrenadierregementet ..
Uplands regemente....................
Yestgöta Dals „ ....................
Skaraborgs regemente ..............
Nerikes ...............
Ver mlands n ...............
Vestmanlands „ ..............
Jönköpings w ...............
Kronobergs „ ..............
Kalmar n ..............
Dalregementet ..............
Bohusläns regemente .............
Helsinge .............
Elfsborgs „ ...............
Vesterbottens fältjägarecorps.....
Södermanlands regemente ........
Jemtlands fältjägarecorps ........
180
170
160
150
150
140
150
130
n
Ji
>:
»
n
v
v
N:0 27.
30
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående
lättnader i
rustnings-
och roterings-
bördan.
(Forts.)
för
33
))
Norra skånska infanteriregementet..............................j
Södra skånska „ ..............................u30 kronor
Norrbottens fältjägarecorps.........................................j
vid berustade båtsmanshåll:
för Blekinge l:a—6:e kompani......................................... 110
„ Södra Möre l:a—3:e „ .......................................... 100
vid roterade båtsmanshåll:
för Tjusts kompani............................................................
„ Gotlands l:a och 2:a...................................................
„ Södermanlands l:a och 2:a..........................................Iiqa
„ Södra Roslags l:a och 2:a.......................................... »
„ Norra „ l:a och 2:a .........................................
„ Andra Norrlands l:a och 2:a.......................................
„ öfriga båtsmanskompanier ......................................... 120 J}
n frälseroteringen i Blekinge och Södra Möre............... 130 „
utsockne frälsehemman i Halland (half vakansafgift) 60 „
att till grund för beräkningen af det understöd, som bestås hvarje
rusthåll eller rote, skola läggas ofvannämnda värden, med undantag
för med ordinarie rotering, till hälften emot annan roterad jord, be¬
lagda hemman inom de f. d. privilegierade jernbergslagen, hvilka
hemmans roteringsskyldighet för hvarje rote skall bestämmas till
hälften af ofvannämnda medelvärde för det regemente, till hvilket de
äro indelade eller inom hvars stånd de äro belägna;
att understöd icke bestås
a) sådana vakanta rusthåll och rotar, hvilkas vakansafgifter jemte
öfriga prestationer icke uppgå till åttio procent af ofvan angifna medel¬
värde för det regemente, corps eller kompani, hvartill de höra;
b) soldatrotarne inom Sårna, Idre och Hede byalag i Koppar¬
bergs län, båtsmansrotarne på Yisingsö samt de nio båtsmansrusthåll
i Kalmar län, för hvilka presterskapet emot eftergift af sina utlagor
erlägger vakansafgift, äfvensom städernas båtsmanshåll;
att till öfriga rusthåll och rotar skall utbetalas ett årligt under¬
stöd, som för rotar, hvilka icke åtnjuta understöd af statsmedel, be¬
stämmes till tio procent af ofvannämnda medelvärden, men för rusthåll
och sådana rotar, som åtnjuta understöd af statsmedel, till 10 procent
af det belopp, hvarmed ofvan upptagna medelvärde öfverstiger värdet
af det för rustningen eller roteringen åtnjutna understöd, hvarom i
nästföljande punkt säges;
att de till statsverket indragna rånte- och tiondeanslag äfvensom
sådana afskrida räntor, för hvilka ersättning till rusthåll och rotar
nu utbetalas efter årlig medelmarkegång, skola omsättas till penningar
efter medeltalet af 1873 — 1882 årens medelmarkegångspris, och skall
beloppet deraf med tillagd forsellönsersättning å spanmålen, beräknad
till 8 öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för
Måndagen den 31 Mars, f. m.
31
N:o 27.
hafre, för hvarje rusthåll eller rote sammanföras med det till rust-
hållet eller roten eljest från statsverket utgående penningeanslag; samt
att de ytterligare bestämmelser, som för utbetalning af detta
understöd kunna finnas erforderliga, må af Kongl. Maj:t meddelas.»
»2:o) att å ordinarie stat under fjerde hufvudtiteln måtte upp¬
föras ett reservationsanslag å 150,000 kronor i och för statsverkets
öfvertagande från och med år 1885 af den rusthållarne vid ej mindre
det berustade kavalleriet än äfven det berustade infanteriet åliggande
skyldighet att anskaffa och underhålla beklädnads-, bevärings-, remtygs-
samt häst- och sadelmunderingspersedlar, under vilkor, att staten sam¬
tidigt erhåller fri dispositionsrätt till i bruk varande, af rusthållarne
anskaffade, motsvarande persedlar; att den rusthållarne beredda lin¬
dring kommer att fortfara endast så länge ett det upphörda ålig¬
gandet motsvarande statsanslag af Riksdagen anvisas; samt att, hvad
det berustade infanteriet beträffar, af hvarje rusthållsDummer till
statsverket erlägges en årlig ersättning för besvärets upphörande af
40 kronor, hvilken må af Kongl. Maj:t för det med besväret afsedda
ändamål disponeras;
3:o) att å ordinarie stat under femte hufvudtiteln måtte uppföras
ett reservationsanslag å 40,000 kronor i och för statsverkets öfver¬
tagande från och med år 1885 af den rust- och rotehållare vid båtsmans-
hållet åliggande skyldighet att anskaffa och underhålla de till båtsmans-
beklädnaden hörande s. k. småpersedlarne samt kappsäcken, under
vilkor, att staten samtidigt erhåller fri dispositionsrätt till i bruk va¬
rande, af rust- eller rotehållare anskaffade motsvarande persedlar, och
att den rust- och rotehållarne beredda lindring kommer att fortfara
endast så länge ett det upphörda åliggandet motsvarande statsanslag
af Riksdagen anvisas; samt
att i sammanhang dermed den för rusthåll inom Blekinge län
och Södra Möre härad af Kalmar län, hvilka på grund af Kongl.
brefvet den 10 Maj 1872 äro eller blifva vakanta, utgående årliga
vakansafgift må från och med år 1885 med en tiondedel minskas.»
Emot denna Utskottets hemställan hade reservationer anmälts dels
af Herrar Grefve G. Sparre, L. V. S. Lothigius, Friherre G. Tamm,
I?. Törnebladh, B. Rääf och A. Kock, hvilka yrkat afslag å punkten
l:o); dels af Herrar Friherre H. M. Palnistierna och C. JE. Caspars-
son, hvilka ansett att Utskottets hemställan bort ega följande lydelse:
Ro) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t ville till näst instundande Riksdag inkomma med förslag
till sådan reglering af indelningsverket, att, å ena sidan, rustnings-
och roteringsbördan lindras och, så vidt möjligt är, till beloppet fixe¬
ras, och å andra sidan institutionen göres så lämplig för sitt militära
ändamål, som förhållandena och indelningsverkets befintliga tillgångar
kunna medgifva;
2:o) att Riksdagen, i sammanhang med och såsom förberedande
åtgärder till den i föregående punkt ifrågasatta reglering, måtte för
sin del redan nu besluta:
a) att statsverket från och med år 1886 öfvertager den rust-
Angående
lättnader i
rustnings-
och roterings-
bördan.
(Forts.)
N:o 27.
32
Måndagen den SI Mars, f. m.
Angående hållande vid ej mindre det berustade kavalleriet än äfven det be-
lättnader i rustade infanteriet åliggande skyldighet att anskaffa och underhålla
ochrotenngs- beklädnads-, bevärings-, remtygs- samt häst- och sadeimunderings-
bördan. persedlar, under vilkor, att staten samtidigt erhåller fri dispositions-
(Forts.) rätt till i bruk varande, af rusthållarne anskaffade motsvarande per¬
sedlar; att den rusthållarne beredda lindring kommer att fortfara
endast så länge ett det upphörda åliggandet motsvarande statsanslag
af Riksdagen anvisas; samt att, hvad det berustade infanteriet be¬
träffar, af hvarje rusthållsnummer till statsverket erlägges en årlig
ersättning för besvärets upphörande af 20 kronor, hvilken må af Kongl.
Maj:t för det med besväret afsedda ändamål disponeras;
b) att statsverket från och med år 1886 öfvertager den rust-
och rotehållare vid båtsmanshållet åliggande skyldighet att anskaffa
och underhålla de till båtsmansbekliidnadeu hörande s. k. småpersed-
larne samt kappsäcken, under vilkor, att staten samtidigt erhåller fri
dispositionsrätt till i bruk varande, af rust- eller rotehållare anskaf¬
fade motsvarande persedlar, och att den rust- och rotehållarne be¬
redda lindring kommer att fortfara endast så länge ett det upphörda
åliggandet motsvarande statsanslag af Riksdagen anvisas; samt
att i sammanhang dermed den för rusthåll inom Blekinge län och
Södra Möre härad af Kalmar län, hvilka på grund af Kongl. brefvet
den 10 Maj 1872 äro eller blifva vakanta, utgående årliga vakans-
afgift må från och med år 1886 med en tiondedel minskas; dels ock
af Herr L. M. Nordenfelt, som biträdde sistberörde, af Herrar
Friherre H. M. Palmstjerna och C. E. Casparsson afgifna reservation,
i hvad den afser det under l:o) omförmälda förslag till underdånig
skrifvelse.
Efter det Utskottets här förut intagna hemställan under mom. Ro
blifvit uppläst erhölls ordet af
Herr Rydin, hvilken anmält sig ämna afgifva yttrande i fråga
om sättet för föredragningen af Utskottets under förevarande punkt
gjorda hemställanden, och nu i sådant afseende anförde: Efter den
utgång den i punkten Litt, A. upptagna frågan fått här i Kammaren,
är det icke i sjelfva saken som jag kommer att yttra mig, utan
endast om föredragningssättet. Om vi gå igenom punkterna 1, 2
och 3 under Litt B, så finna vi, att Utskottet börjar med att före¬
slå Riksdagen att till det och det särskildt uppgifna ändamålet
bevilja bestämda anslag. Ser man åter på motionerna och den moti¬
vering, de erhållit, så finner man att de blifvit sönderdelade i två delar,
innefattande den ena de väckta förslagen om att från och med år
1885 hvarje rust- och rotehåll skall erhålla lättnad i rust- och
roteringsbesvären, uppgående till tio procent af deras uppskattade medel¬
värden, och den andra de särskilda framställningarne om att anslag
till så och så stort belopp måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition
för ändamålet. Samma är förhållandet med de motioner, i hvilka
föreslås, att staten skall öfvertaga rusthållarnes åliggande att bekosta
beklädnads- m. fl. persedlar samt skyldigheten vid båtsmanshållet att
Måndagen den 31 Mars, f, m.
33
N.o 27.
bekosta kappsäck och s. k. småpersedlar. Jemväl i sin motivering Angående
har Utskotset iakttagit ungefär enahanda ordning, utgått från samma lättnader i
betraktelsesätt och ansett, att den eller den ändringen bör ske i rust-
och rotehållares nuvarande skyldigheter att utgöra prestationer till °C llöläan9S'
försvarsväsendet samt att, i händelse den och den lindringen blir be- (Forts.)
slutad, erforderliga medel för dess verkställande böra af Riksdagen
beviljas. Häraf framgår tydligt, att det gäller att först afgöra, huru
vida ändring skall ske i de prestationer, som innefattas i de i § 80
Regeringsformen omförmälda indelningsverk och knekte- och båts-
manskontrakt, för hvilken ändring gäller Regeringsformens § 80, som
erfordrar Konungens och Riksdagens eller d. v. s. här båda Kamrarnes
gemensamma samtycke, och dernäst att, för den händelse ifrågavarande
lindringar blifva af Riksdagen bifallna, till Kongl. Maj:ts disposition
ställa erforderliga medel. Den förra frågan är en lagstiftningsfråga,
den senare en statsregleringsfråga; och då statsregleringsfrågan är be¬
roende på lagstiftningsfrågans utgång, sä måste den senare vara afgjord,
innan den förra kan afgöras. Till följd häraf, och då man i Utskottets
kläm sammanblandat dessa frågor, tillåter jag mig föreslå, att be¬
träffande denna punkt vid föredragning först göres proposition derpå
om Kammaren vill besluta,
att från och med 1885 hvarje rust- och rotehållare erhåller en
lättnad i rustnings- och roteringsbesvären, motsvarande 10 procent
af besvären,
och för det andra, derest denna proposition bifalles, proposition
derpå, om Kammaren vill besluta
att, derest detta förslag vinner Riksdagens bifall, denna lättnad
beredes i form af understöd från statsverket till hvarje rusthållare
eller rote efter följande grunder:
att prestationerna----- — må af Kong!. Maj:t meddelas;
samt att för sådant ändamål å ordinarie stat under Riksdagens
fjerde och femte hufvudtitlar uppföras särskilda förslagsanslag till be¬
lopp å den förra hufvudtiteln af 475,000 kronor och å den senare
75,000 kronor.
Hvad som föranledt mig att begära en så beskaffad föredragnings-
ordning är den omständigheten, att jag i pressen sett uttalade insinua¬
tioner mot denna Kammare att den skulle vilja på detta sätt förfara
för att undvika grundlagens stadgande och afgöra en lagstiftnings¬
fråga, sådan som denna, genom att blanda den tillsammans med en
anslagsfråga och på det sättet bringa till stånd en gemensam votering,
för den händelse Kamrarne skulle råka i olika meningar i afseende å
sjelfva skyldigheten att utgöra de prestationer indelningsverket be¬
stämmer och rotekontrakten betinga. Den frågan måste naturligtvis
först afgöras, emedan det är eu lagstiftningsfråga; först sedan detta
skett, och för den händelse detta bifalles, kommer anslaget i fråga,
men om lagstiftningsfrågan icke bifalles, förfaller också frågan om an¬
slag; ty då ändamålet icke finnes, kan naturligtvis icke heller medlet
komma i fråga.
Jag föreslår således en sådan föredragningsordning, som här förut
af mig omförmälts.
Andra Kammarens Frot. 1884. N:o 27.
3
N:o 27.
34
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående
lättnader i
rustnings-
och roterings-
bördan.
(Forts.)
Herr Ola Andersson yttrade: Jag skall deremot bedja om
bifall till Utskottets förslag i det skick det föreligger och på det
sätt det af Utskottet uppsatts. Jag tror att den föregående talaren
gjort sig skyldig till en sammanblandning med lagstiftningsfrågor i all¬
mänhet, något som icke här föreligger, ty då skulle åtminstone ären¬
det varit behandladt på annat sätt, än som nu skett. Det är nem¬
ligen behandladt af Stats-Utskottet och icke af sammansatt Stats- och
Lag-Utskott, och jag kan icke se, att detta strider mot gällande for¬
mer och grundlagen. Skulle det förslag, som här föreligger, blifva
Riksdagens beslut, har dermed intet hinder lagts för Kongl. Maj:tatt
pröfva, huru vida ett sådant beslut rubbar BO § Regeringsformen och
de hufvudgrunder för indelningsverket, som der omtalas, hvilket dock
lärer vara omöjligt att bevisa. Kongl. Maj:ts pröfningsrätt är här¬
med alldeles icke afskuren; och således lärer intet hinder förefinnas
för behandling af frågan i den form och i den ordning, som af Ut¬
skottet här uppstälts, hvadan jag också nu anhåller om bifall till
Utskottets förslag.
Herr Rubenson: I motsats till den föregående talaren skall jag
be att få instämma i hvad Herr Rydin föreslagit. Jag vill till en
början erinra om de ord, som för en stund sedan yttrades från kal-
marbänken, nemligen att det fordrades tillmötesgående från begge
sidor. Jag hemställer till herrarne sjelfve, huru vida icke, om I ön-
sken tillmötesgående, I också sjelfve boren visa sådant. Faller nem¬
ligen frågan i endera Kammaren, så är det icke rigtigt att draga den
under gemensam votering; ty enligt mitt sätt att se saken är det icke
grundlagsenligt att behandla denna fråga som en anslagsfråga. Det
heter nemligen i § BO Regeringsformen: “Krigsmagten till häst och
fot så väl som båtsmanshållet af rotering och indelning förblifver vid
de med landet och städerna upprättade kontrakter och indelningsverk,
hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbade vara, intill dess Ko¬
nungen och Riksdagen finna nödigt någon ändring deruti samfäldt att
göra; kunnande ingen ny eller tillökad rotering, utan genom Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut, tillkomma.» Jag frågar om
det kan vara i enlighet med grundlagens anda och mening, att detta
indelningsverk, hvilket fått ett sådant skydd i grundlagen, afskaffas
på det sätt, att man beviljar en lindring till en början af 10 procent
och sedan ytterligare 10 eller 20 procent o. s. v., ända tills man skaffat
bort hela indelningsverket?
Vidare skall jag be få fästa uppmärksamheten på, att det åt
Stats-Utskottet begagnade sätt att uttrycka sig icke heller kan vara
öfverensstämmande med hvad man verkligen menat. Här föreslås, att
Riksdagen skall besluta att för beredande af en lindring i rustnings-
och roteringsbesvären måtte å ordinarie stat under riksstatens fjerde
och femte hufvudtitlar uppföras särskilda förslagsanslag till vissa be¬
lopp, allt under vissa förutsättningar. Man har således icke vågat
föreslå, att lindringarne skola beslutas, utan man har inskränkt sig
till att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett visst anslag för att
dermed bereda lindringarne. Äfven om Riksdagen beviljade detta an-
Måndagen den 31 Mars, f. m.
35
N:o 27.
slaf, och Kongl. Maj:t toge mot detsamma, vore derför icke lindrin- Angående
garne formligen beslutade. Ett dylikt beslut kan ej på det angifna lfwtnings-
sättet ske, utan att 80 § Regeringsformen komme att sitta emellan, och rotermgs-
Jag anser det för öfrigt icke vara klokt att så ställa saken på bördan.
sin spets. Det förslag, som i denna Kammare blifvit väckt af Herr (Forts.)
Rydin, kommer ovilkorligen att väckas äfven inom Första Kammaren
och säkerligen äfven att der bifallas; och då komma herrarne slutligen
att blifva tvungne att i allt tall acceptera detta åskådningssätt. Det
torde derför vara bäst att så godt först som sist visa det så mycket
omordade tillmötesgåendet.
Herr vice Talmannen Ifvarsson: Jag kan icke förstå, hvarför
man vill göra detta till en lagstiftningsfråga; jag kan icke se ett ord
i Utskottets förslag, som berättigar dertill. Här är endast föreslaget
att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett visst anslagsbelopp, för att
dermed lindra rust- och rotehållarnes börda. Frågan är enligt mitt
förmenande en ren anslagsfråga och icke något annat. Ställer man
icke dessa medel till Kongl. Maj:ts disposition, kan han ingenting
göra; men, beviljas åter anslagen, då är han i tillfälle att vidtaga de
åtgärder, som blifvit ifrågasatta, nemligen att bereda eu lindring af
10 procent af värdet på rust- och rotehållarnes besvär. Det är allt
som ligger i Utskottets förslag. Men icke är det en lagstiftningsfråga
och ej heller kan man säga, att indelningsverkets vara eller icke vara
beror på dessa anslags beviljande. Det är endast meningen att gifva
Kongl. Maj:t nödiga medel för att vidtaga de åtgärder, han för skatte-
lindringens genomförande kan anse behöfliga.
Jag kan derför icke se något skäl, hvarför man icke skulle
föredraga Utskottets förslag och besluta deröfver i den ordning det
är uppstäldt. Icke heller 'kan jag fatta, hvarför man skulle hysa
någon fruktan derför, så vida skälet icke är att man icke vill ställa
några medel till Kongl. Maj:ts disposition för det ändamål, som nu
blifvit ifrågasatt. Beviljas icke skatteliudringen, så firmas ju medlen
i behåll; och då få ju ändock de herrar sin vilja fram, som icke
dertill velat gifva något anslag.
Jag hemställer för min del, att utlåtandet föredrages i den ord¬
ning och på det sätt det blifvit uppsatt, och finner icke skäl deri göra
någon ändring.
Herr Rydin: Om frågan här endast vore att till Kongl. Maj:ts
disposition ställa ett visst anslag, för att dermed lindra rust- och rote-
håliares prestationer, allt efter som omständigheterna och förhållandena
det kräfde, så skulle man kunna säga, att förhållandet vore sådant
som Herr vice Talmannen nyss påstod; men härom är icke fråga, utan
meningen är, att rust- och rotehållarnes prestationer skulle lindras med
10 procent af prestationernas värden. Denna lindring är på det
närmaste förenad och sammanbunden med indelningsverket och med
de för knekt- och båtsmanshållet upprättade kontrakt; och det är
således en ändring i dessa frågan nu gäller. Under sådana förhållan¬
den är det ju också tydligt, att detta icke kan vara en blott och bart
0
N:o 27. 36 Måndagen den 31 Mars, f. m.
Angående anslagsfråga. Man skulle i sådant fall kunna föreslå, till exempel, att,
rustnings * 1 stälIefc för att minska en skatt med det och det beloppet, Riksdagen
ochrotenngs- ™le bevilia ett visst anslag, hvaraf Kongl. Maj:t skulle gifva de och
bördan. de skattskyldige en så och så stor summa, hvarmed de skattskyldige
(Forts.) kunde betala sin skatt. En sådan metod kommer likväl icke i fråga
vid bevillningar, som utgöra föremål för gemensam omröstning, ty der
sätter man i stället ned skattebeloppet; men i nu förevarande fall,
der frågan gäller samma sak, har man blott begagnat sig af en annan
form för att sätta ned värdet på en viss prestation, som man skulle
hafva betalat kontant. Detta hindrar naturligtvis icke, att frågan i
verkligheten gäller en ändring i den prestations utgörande, som, enligt
Regeringsformens § 80, såsom en lagstiftningsfråga står under Konungs
och Riksdags gemensamma beslutande myndighet. Skall icke Utskot¬
tets förslag på nu angifna sätt tolkas, så måste man tro, att hvad
Utskottet i denna punkt föreslagit är således endast en omväg för
att inbilla folk att frågan icke gäller att lindra rust- och rotehållar-
nes bördor, utan endast ett simpelt anslag. Det är på grund deraf
jag fortfarande, yrkar bifall till hvad jag föreslagit.
Herr. Lyttkens: . Så vidt jag kunnat förstå de handlingar, jag
hatt tillfälle se, om indelningsverkets införande, var hufvudgrunden
derför att bonden skulle hålla soldat eller dragon mot det att han
sjelf och hans husfolk skulle vara befriade från utskrifning till krigs¬
tjenst, och att han under alla omständigheter skulle ansvara för karls
anskaffande. Detta är den hufvudgrund för indelningsverket, som står
under skydd af 80 § Regeringsformen; men icke kan dermed afses
dessa småpersedlar, hvarom här är fråga. Yore detta händelsen,
skulle väl vid infanteribeklädnadens öfverflyttande på statsverket frå¬
gan härom hafva behandlats af Lag-Utskottet, hvithet dock ju icke
skedde. Det är ganska egendomligt att höra Professor Rydin nu
hylla en helt annan åsigt än vid ett föregående tillfälle, då eu annan
truga var före, som enligt denna Kammares åsigt var just af den be¬
skaffenhet, att den vidrörde de grunder i indelningsverket, som stå
under skydd af SO § Regeringsformen. Jag syftar härmed på den
bekanta kungörelsen från Kongl. Maj:t, som utkom rent af i ordres¬
väg, nemligen att rust- och rotehållare vid värfvandet af behöfligt
manskap icke medgafs den utsträckning i ålder för rekryts antaglig¬
het, som förut fans, hvarigenom en ganska betydlig inskränkning i
deras rätt i detta hänseende gjordes. Professor Rydin hyste då den
åsigten,^ att härigenom rubbades på intet sätt indelningsverkets grunder,
eller något intrång i rust- och rotehållarnes rätt derigenom gjordes,
utan detta kunde Kong!. Maj:t mycket väl tillåta sig; och under den
reservation, som vid Konstitutions-Utskottets betänkande härom var
fogad, fans icke hans namn, fastän han då var ledamot af detta
Utskott. Han hyllade den gången en alldeles motsatt mening emot
nu. För min del anser jag icke denna fråga vara bland de grunder
för indelningsverket, som afses i 80 § Regeringsformen, och instämmer
derföre med Herr Ola Andersson i hans yrkande, att föredragningen
af punkten B måtte ske i den ordning Stats-Utskottet föreslagit.
Måndagen den 31 Mars, f. m. 37 ^:o 27.
Herr Nils Petersson: Nog får man ibland höra Herr Rydins Angående
juridiska spetsfundigheter, men denna gång tror jag att han gått något ru^nings-
för långt. Jag kan icke tro att han menade allvar, då han sade att och roterings-
frågan berörde 80 § Regeringsformen. Och, för öfrigt, huru förhåller bördan.
det sig med denna grundlagsparagraf och de deri åberopade kontrakt? (Forts.)
Togos deras bestämmelser i akt vid de tillfällen, då man föreslog först
12 dagars och sedermera 15 och 30 dagars öfningar för beväringen?
Kunna val nu de ifrågasatta lindringarne anses vara i någon mån
jemförliga med eller svarande emot de åligganden, som blifvit pålagda
rust- och rotehållare utöfver de skyldigheter i de omtalade kontrak¬
ten grundlagen dem ålägger? Kan det väl anses för mycket att gifva
dem denna Kila smula ersättning? Nej, måste man svara, om man
vill vara rättvis; och jag hoppas att Herr Rydins åtgöranden i denna
sak icke skola hafva framgång. Jag anhåller hos Herr Talmannen,
att frågan föredrages och behandlas såsom den förekommer i Utskot¬
tets utlåtande.
Herr Rydin: Jag uppkallades af Herr Lyttkens, som har en
ovanlig svårighet att förstå hvad jag säger. Det är ju också möjligt,
att jag icke alltid uttrycker mig nog tydligt. Jag sade emellertid att
vi här hafva att göra med både en lagstiftningsfråga och en stats-
regleringsfråga, och att man vill binda i hop dessa frågor för att, på
samma gång man genomdrifver den ena, man äfven skall kunna drifva
igenom den andra, som eljest, derest Kamrarne stanna i olika menin¬
gar, antagligen skulle komma att falla.
Hvad Herr Lyttkens yttrade angående det som passerat i Konsti-
tutions-Utskottet för flera år sedan, lemnar jag derhän. Men att här
föreligger en lagstiftningsfråga, öfver hvilken Riksdagen icke ensamt,
utan Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt eger att besluta, är all¬
deles klart. Den fråga som han omnämnde var af en helt annan be¬
skaffenhet, nemligen en sådan, som tillhörde Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftning och rörande hvilken således Kongl. Maj:t egde att ensam
besluta.
Härmed var öfverläggningen rörande föredragningssättet slutad.
Herr Talmannen framstälde propositioner dels på yrkandet att Utskot-
skottets i förevarande mom. gjorda hemställan måtte i ett samman¬
hang, sådan densamma blifvit af Utskottet uppstäld, till behandling
företagas, dels på bifall till det, i fråga om sättet för föredragningen,
af Herr Rydin under öfverläggningen framstälda förslag; och ansåg
Herr Talmannen den förra propositionen hafva blifvit med öfver¬
vägande ja besvarad. Då votering likväl begärdes, blef nu uppsatt
och justerad en omröstningsproposition af följande innehåll:
Den, som vill, att Stats-Utskottets hemställan under Litt. B mom.
l:o af Utlåtandet N:o 33 skall till afgörande företagas i ett samman¬
hang, sådan samma hemställan af Utskottet blifvit uppstäld, röstar
Ja;
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 27.
4
N:o 27.
38
Måndagen den 31 Mars, f. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, i fråga om sättet för föredragningen
af Utskottets berörda hemställan, bifallit det förslag, som af Herr
Rydin i sådant afseende famstälts.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utvisade 120 ja mot
58 nej; och hade Kammaren alltså beslutat i öfverensstämmelse med
ja-propositionens innehåll.
Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare be¬
handlingen af förevarande moment till klockan 7 e. m., då detta sam¬
manträde, enligt derom utfärdadt anslag, komme att fortsättas; och
åtskildes Kammarens ledamöter klockan £ 3 e. m.
In fidem
11. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac M arens’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.