RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Ändra Kammaren. U:o 15.
Lördagen den 1 Mars.
Kl. 11 f. m,
§ 1-
Justerades protokollen för Kammarens sammanträden den 22
och 23 nästlidne Februari.
§ 2.
Upplästes följande till Herr Talmannen ingångna telegram:
»Doktor Herslow, sjuk i luftrörskatarr, urståndsatt närmaste
dagarne företaga någon resa, intygar
Claus
Praktiserande läkare.»
§ 3.
Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de i Gemensamma
Stats-Utskottets Memorial N:is 21, 22, 23 och 24 föreslagna vote- omröstningar.
ringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deri Kamrarne fattat
stridiga beslut, samt vidare denna dag blifvit bestämd för omröst¬
ning öfver de olika besluten, så anstäldes nu dessa omröstningar,
enligt nedan intagna voteringspropositioner, i följande ordning,
nemligen:
lista omröstningen:
(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 21, punkt Do.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Herrar P. Olssons
och I. Lyttken’s motioner, beviljar och ställer till Kongl. Maj:ts
disposition ett anslag af 795,500 kronor, att under enahanda vilkor
och bestämmelser, som af 1881 års Riksdag blifvit faststälda för
Andra Kammarens Prof. 1884. Nio 15. 1
ft:o 15. 2
Gemensamma
omröstningar,
(Forts.)
Lördagen den 1 Mars, f. m.
understödjande af enskilda jernvägsanläggningar, af Kongl. Maj:t
anvisas såsom lån åt Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag och utgå
med eu tredjedel under hvartdera af åren 1884, 1885 och 1886,
röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Nej, har förslaget om beviljande af berörda anslag icke
vunnit Riksdagens bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande, och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 131 Ja och 68 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 54 Ja och i3 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ....................................... 131 Ja och 68 Nej,
sammanräkningen visar .........................-- 185 Ja och 141 Nej;
och hade beslut alltså i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
2tära omröstningen:
(enligt Stats-Utskottet Memorial N:o 21, punkt 2:o.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Herrar A. Bexells
och A. M. Gudmundsons motioner, beviljar och ställer till Kongl.
Maj:ts disposition ett anslag af 1,550,000 kronor, att under enahanda
vilkor och bestämmelser, som af 1881 ars Riksdag blifvit faststälda
för understödjande af enskilda jernvägsanläggningar, af Kongl. Maj:t
anvisas såsom lån åt mellersta Hallands jernvägsaktiebolag och utgå
med en tredjedel under hvartdera af åren 1884, 1885 och 1886,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Lördagen den 1 Mars, f. m.
3 N:o 15.
Vinner Nej, har förslaget om beviljande af berörda anslag icke
vunnit Riksdagens bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel allagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 109 Ja och 91 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 55 Ja och 73 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ....................................... 109 Ja och 91 Nej,
sammanräkningen visar ........................... 164 Ja och 164 Nej,
I följd af denna omröstningens utgång måste den förseglade
sedeln öppnas; och som berörda sedel innehöll ett Ja, var alltså
beslut af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.
3:dje omröstningen:
(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22.)
Den, som vill, att för införande af elektrisk belysning i Kongl.
slottet må för år 1885 å extra stat anvisas ett belopp af 55,000
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning om anvisande af
berörda anslag icke vunnit Riksdagens bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 60 Ja och 139 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
N:o 15.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
4 Lördagen den 1 Mars, f. m.
Kammaren samtidigt anstäld, både utfallit med 100 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ......................................- 60 Ja och 139 Nej,
sammanräkningen visar ........................... 160 Ja och 165 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
4:de omröstningen:
(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 23.)
Den, som vill, att Riksdagen för uppförande af ett nytt krono-
häkte i Yarherg må å extra stat för ar 1885 anvisa 70,000 kronoi,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förslag om beviljande af anslag
för uppförande af berörda kronohäkte ej vunnit Riksdagens bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 49 Ja och 148 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 87 Ja och 41 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ............................-........... 49 Ja och 148 Nej,
sammanräkningen visar-........................... 136 Ja och 189 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fat¬
tadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehall.
5:te omröstningen:
(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 24, punkt l:o.)
Den, som vill, att, med bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
de ordinarie anslagen under tredje hufvudtitelns afdelning för kabi-
Lördagen den 1 Mars, f. m. 5 >T:0 15,
nettskassan ma med tillhopa 16,450 kronor förhöjas, och således Gemensamma
kabinettskassans anslag till 464,250 kronor upptagas, röstar omröstningar.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts framställning
om förhöjning i de under kabinettskassan uppförda anslag till mi¬
nisterstaten samt till skrifmaterialier, expenser och extra utgifter;
hvarjemte Riksdagen besluta, att, med bifall i öfrigt till Kongl.’
Maj:ts förslag, kabinettskassans anslag skall till oförändradt belopp
447,800 kronor upptagas.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore Mera'
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 41 Ja och 157 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 71 Ja och 55 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ....................................... 41 Ja och 157 Nej,
sammanräkningen visar........................... 112 Ja och 212 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fat-
tadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll. °
6:te omröstningen:
f (enligt Stats-TJtskottets Memorial N:o 24, punkt 2:o.)
Den, som vill, att, med bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
de ordinarie anslagen under tredje kufvudtitelns afdelning för kon-
sulskassan ma med tillhopa 8,000 kronor förhöjas, och således kon-
sulska'Ssans anslag till 168,000 kronor upptagas, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
N:o 15. 6
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Lördagen den 1 Mars, f. in.
Vinner Nej, har Riksdagen, med afslag å så väl Kongl. Maj:ts
som Stats-Utskottets framställning om förhöjning med tillhopa 8,000
kronor i anslagen till konsulskassan, beslutit, att konsulslcassaus an¬
slag skall i riksstaten upptagas med oförändradt belopp, 160,000
kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och upp¬
räkning, och utföll omröstningen med 39 Ja och 153 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu upplåst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, både utfallit med 82 Ja och 44 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller _________ _________ 39 Ja och 153 Nej,
sammanräkningen visar ........................... 121 Ja och 197 Nej;
och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fat-
tadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes för andra gången Lag-Utskottets
Utlåtanden N:is 24, 25, 26 och 27.
§ 5.
Härefter föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag N:o 76,
innefattande delgifning af nämnda Kammares beslut öfver dess ,
Tillfälliga Utskotts Betänkande N:o 2, med anledning af Grefve /
Strömfelts motion, N:o 19, om aflåtande af skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag beträffande hvad som
är att hänföra till fast eller lös egendom.
Herr Hedin erhöll ordet och yttrade: Jag anhåller, Herr Tal¬
man, att ärendet måtte ännu en gång få bordläggas. Det är nem¬
ligen af beskaffenhet att, för den händelse Kammaren har för af¬
sigt att handla i konseqvens med sina föregåenden, Kammare]? icke
lär kunna med sådana antecedentia fatta något annat bes<ut i
denna fråga, än omedelbart afslag. Men för att lemna Kamm.^yens
ledamöter tillfälle att närmare öfverväga saken, anhåller jag att
ärendet måtte få hvila på bordet.
Ärendet blef härefter å nyo bordlagdt.
7 N:o 15.
Lördagen den 1 Mars, f. m.
§ 6.
Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag N:o
77, innefattande delgifning af nämnda Kammares beslut öfver dess
andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 3), i
anledning af väckt motion rörande de s. k. pastoralprofven, beslöt
Andra Kammaren hänvisa detta ärende till behandling af sitt Till¬
fälliga Utskott N:o 1.
§ 7.
Föredrogos men begärdes å nyo på bordet Andra Kammarens
Första Tillfälliga Utskotts Betänkanden N:is 4 och 5 (i samlingen
N:is 8 och 9).
§ 8.
Till afgörande företogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21, i an- Ang. npphäf-
ledning af ”vackt motion om upphäfvande af stadgandena i § 7 af vanfn aj år 7
förordningen den 21 December 1857 om egors fredande emot skada
af annans hemdjur samt om stängselskyldighet. fredande emot
skada af an-
Utskottet hade af anförda skäl hemstält, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af Herr A. P. Danielson afgifna motion, N:o
12, icke måtte vinna Riksdagens bifall.
nans hemdjur
samt om stäng-
selskyldighet.
Efter det denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Danielson: Herr Talman! Mine Herrar! Fastän Lag¬
utskottet här afstyrkt min motion, så kommer jag dock icke att
yrka afslag å Utskottets hemställan. Jag har nemligen all anled¬
ning att hembära Lag-Utskottet min tacksamhet för den utredning
af frågan Utskottet i sitt betänkande lemnat. Kan det ifrågava¬
rande lagbudet tolkas så, som Utskottets uppfattning är, så^är jag
fullt belåten med den utgång frågan fått. På samma gång jag-
förklarar detta, vill jag dock till protokollet anföra, att, i händelse
det skulle visa sig, att Utskottets uppfattning om den rätta tolk¬
ningen af lagen i fråga icke delas af vederbörande domstolar,, någon
motionär då ville åter bringa fragan pa tal, sa att rättvisa i det af
mig angifna sylte måtte vinnas. Men, som sagdt, om Utskottets
tolkning” är rigtig, så är jag belåten med utgången af frågans be¬
handling.
Herr Thomasson: Efter som den föregående talaren icke fram-
stält något yrkande, skall jag inskränka mig till att meddela den
upplysning, att domhafvanden på Öland, som inom Utskottet deltagit
i denna frågas behandling, der förklarade sig dela den uppfattning
om rätta tolkningen af 5 och 7 §§ uti ifrågavarande 1857 års
K:o 15. 8
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. upphof- förordning, som Utskottet kär uttalat, ock att kan, i kändelse dessa
”iKongi för- lagfcestämmelser blefvp föremål för domstols pröfning, komme att
ordn. om igors meddela sitt domslut i enlighet med Utskottets mening. Det finnes
fredande emot sålunda ingen anledning antaga, att motionären skall beköfva anlita
skada af an- lagstiftningens mellankomst för att värna den enskildes rätt gent
nans lemdjur emot kronan.
samt om stäng¬
sel skyldighet.
(Forts.) Herr Helander: Lag-Utskottet kar denna gång kommit, efter
min uppfattning, till fullkomligt rigtig tolkning af de paragrafer i
stängselförordningen, om k vilka vid sistlidne riksdag diskuterades.
Min afsigt är således ingalunda att söka åstadkomma annat resultat
än det Utskottet tillstyrkt, i synnerket som jag förra gången uttalat
mig i samma rigtning, som Utskottet nu gjort. Hade Utskottet
lika fullständigt visat att min då uttalado uppfattning varit origtig,
som nu att kon är rigtig, så skulle jag visserligen icke underlåtit
att, sedan motionen nu blifvit utsträckt till borttagande af hela
7 §, densamma till bifall förorda. Nu kan emellertid, af skäl som
jag nämnt, detta icke komma i fråga. Fastän således, såsom jag
antager, kufvudfrågan nu torde åtminstone för flertalet i Kammaren
vara klar, finnes dock en omständighet, som ännu för mig är oför¬
klarlig — ock det är egentligen derföre som jag begärt ordet —
nemligen kura det Kongl. bref af den 1 April 1881, som motionären
omförmält, ock jemlikt kvilket, oaktadt hägnad icke finnes emellan
Böda kronopark ock enskildes angränsande utmarker, det lärer blifvit
förklarad^ att de enskildes betesrätt på kronoparken för framtiden
skulle uppköra, någonsin kunnat se dagen, då ju uppenbart är, att,
om denna rätt är lagligen befäst, densamma icke kan borttagas
utan vederlag i kontant eller i jord, eller, om den blott grundar sig
på i stängselförordningen medgifven gemensamhet i bete så länge
rågång i utmark grannar emellan ej är hägnad, icke kan uppköra,
med mindre än kronans vederbörande begagna sitt stängselvitsord.
Då begagnande af stängselvitsord medför den påföljden, att kronan
nödgas hägna halfva rågången, vore det visserligen, under andra för¬
hållanden, ej otänkbart att man, för att söka undvika detta, i andra
ord omklädt den verkliga meningen, och i stället förklarat att betes¬
rätten skulle uppköra, allt i förlitande på att de angränsande der¬
igenom skulle nödgas ensamme stänga kela rågången; men platsen,
från hvilken detta bref utgått, förbjuder naturligtvis all tanke på att
man velat begagna en sådan omväg för målets vinnande. Det åter¬
står derföre ej annat antagande, än att samma bref af misstag eller
missförstånd tillkommit — något som är ganska beklagligt, då der¬
igenom enskilde, lindrigast sagdt, torde kafva rätt stora obehag ock
Riksdagen två gånger måst sysselsätta sig med frågan för att åstad¬
komma rättelse. Jag koppas emellertid att detta Kongl. bref nu må
varda, såsom det heter, till kandlingarne lagdt.
Motionären kar nyss hållit sitt så kallade liktal — ofta vanligt
då man fatt sin motion afstyrkt -—■ men kan kar gjort det med
Lördagen den 1 Mars, f. m.
9 N:o 15.
ganska godt mod, hvaruppå ej är att undra, då han befinner sig i
den sällsamma ställning, att han, genom det afslag han nu säker¬
ligen har att vänta på sin motion, i sjelfva verket vinner vida mer
än han någonsin kunnat göra, om motionen bifallits.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
9.
Förekom till behandling Bevillnings-Utskottets Betänkande Ang. tillägg till
N:o 1 angående allmänna bevillningen. 12 § Bevtl}~
° nmgsjör ord¬
ning en.
Punkten 1.
Herr W. Farup hade uti en inom Andra Kammaren väckt
motion, N:o 63, föreslagit, att till § 12 af nu gällande bevillnings¬
förordning måtte fogas ett moment af följande innehåll: »Innehaf¬
vare af genom köp förvärfvad rätt till utverkning af skog å annans
mark; för inkomst deraf: der skogen är belägen.» Men hade Ut¬
skottet under förevarande punkt hemstält, att motionen icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation anmälts af Herrar E. Gr. Boström,
J. Johansson i Bergsäng, Lönegren, A. Svensson i Lösen samt J.
P. Nilsson i Käggla.
I fråga om denna punkt anförde:
Herr Carl Johanson: Vid innevarande riksdags början var
jag mycket betänkt på att väcka en motion i samma syfte som den
nu föreliggande. Men vid samtal med Herr Farup förklarade han
sig ämna väcka denna motion, och jag lät då dervid bero. Jag hop¬
pades emellertid, att Bevillnings-Utskottet skulle gå motionären till
mötes i denna billiga och rättvisa sak, men till min förvåning finner
jag nu att så icke skett.
Såsom hufvudsakligt motiv för sitt afstyrkande framhåller Be¬
villnings-Utskottet, »att den omständigheten, att nu gällande bevill¬
ningsförordning, hvilken träd t i kraft den 1 Januari innevarande år,
ännu icke ens hunnit en enda gång vid taxeringen tillämpas, måste
medföra obenägenhet att utan särdeles tvingande skäl redan nu före¬
taga ändringar i denna förordning». Jag kan icke finna att nu gäl¬
lande bevillningsförordning på något sätt blifvit förändrad i det syfte,
som motionären här afsett genom det föreslagna tillägget, utan denna
§ 12 står fortfarande i sitt oefterrättlighetstillstånd qvar sådan som
den i långliga tider gjort. Det är icke någon småsak som är i
fråga, då ett skogsafverkningsbolag kommer till en skogrik kommun
för att afverka hundratusentals, ja, milliontals trän. Då tillströmmar
N:o 15. 10
Lördagen den 1 Mars, f. m.
ningen.
(Forts.)
Ang: tillägg till arbetsfolk från himmelens alla fyra väder, icke blott svenskar, utan
12 § Bevill- äfven norrmän och finnar. Denna arbetsskara kommer dock icke
nlr'liinni'-!'d~ ensanii utan har ofta med sig i släptåg hustrur och barn. Arbetet
erfordrar lång tid; det är icke nog med att träden skola fällas och
framforslas till vattendragen, utan vattendrag skola upprensas och
timret skall flottas. Derigenom få dessa arbetare stadigt arbete inom
kommunen så länge, att de der hinna få hemortsrätt. Emellertid
kan man på grund af nu ifrågavarande 12 § icke taxera de bolag,
som sysselsätta dessa arbetare, för någon inkomst inom den kommun
der de vistas. Man har dock kommit under fund med, att under
arbetets fortgång familjefäder dött samt lemnat hustrur och barn
efter sig, hvilka då falla fattigvården till last, utan att kommunen
haft ett öre i inkomst af dem. Det är för öfrigt ett ganska farligt
arbete så väl sjelfva afverkningen af skogen som flottningsarbetet;
arbetarne blifva ofta lemlästade, och det är icke långt emellan som
olyckshändelser bland dem inträffa, och följden blir äfven då den jag
nyss nämnde.
Vidare tillägger Utskottet: »Utskottet vill ej förneka, att icke
ett stadgande i den rigtning motionären föreslagit kunde vara af
behofvet påkalladt för vissa delar af landet, men då samma bevillnings¬
förordning gäller för hela riket, måste man taga sig väl till vara
att ej genom försök att lämpa lagstiftningen efter förhållandena i
särskilda landsorter göra densamma mindre ändamålsenlig för landet
i sin helhet».
Jag kan alls icke inse huru ett sådant tillägg, som motionären
här föreslagit, skulle kunna rubba förhållandena inom de orter, der
timmerdrifning ej verkställes, utan det föreslagna tillägget skulle
endast beröra de orter, som hafva en sådan handtering, och dessa
orter skulle icke lida genom en sådan förordning, utan de skulle
säkerligen helsa den välkommen. Andra orter skulle blifva oberörda
af densamma, och man skulle således hvarken göra dem midt eller
godt genom antagande af detta tillägg till förordningen. Jag kan
icke heller finna, att man skulle göra den skattskyldige något för
när genom ett sådant tillägg, då han alltid skall taxeras på något
ställe för den vinst han har af sill rörelse. Icke heller kan det röra
statens rätt, då den ju får sitt i alla fall.
Motionärens förslag afser sålunda endast en billig fördelning af
taxeringen mellan de olika kommunerna och ingenting annat. Jag
tycker denna sak är så rättvis, att jag vädjar till Kammarens patri¬
otism att gifva rättvisa i detta fall. Visserligen kan det vara vå-
gadt, men jag skall dock tillåta mig anhålla om bifall till Herr
Farups motion.
Häruti instämde Herr Jan Andersson i Jönvik.
Herr Huss: Då skogsafverkningen spelar en icke obetydlig rol
inom de socknar, med hvilkas befolkning jag närmast står i beröring,
Lördagen den 1 Mars, f. in.
11 X:o 15.
(Forts.)
anser lag mig böra redogöra för min uppfattning af nu föreliggande Ang. tillägg till
fråga. i? § Beviii-
Onekligen är det sant, att ett stadgande sådant som det af mo- 1
tionären föreslagna tillägg till 12 g af nu gällande bevillnings¬
förordning, enligt livilket »innehafvare af genom köp förväfvad rätt
till afverkning af skog å annans mark skulle beskattas »för inkomst
deraf der skogen är belägen», i någon mån öfverensstämmer med
de fordringar man ställer på billighet i fråga om rätta orten för
taxering af inkomst för skogsafverkning. Det är äfven sant, såsom
motionären i sin motion antydt, att trävaruindustrien ofta nog bi¬
drager till ökade omkostnader för fattigvården i de socknar, der
denna industri med någon större utsträckning bedrifves. Det kan
vidare icke heller förnekas, att bevillningsforordningen, sådan den¬
samma för närvarande lyder, icke uppställer något hinder för utlän-
dingar att här i riket bedrifva en ganska omfattande skogsafverk¬
ning utan att på samma gång underkastas skyldigheten att derför
erlägga någon bevillning. Allt detta oaktadt, och änskönt jag vet,
att ett bifall till föreliggande motion skulle med någon tillfredsstäl¬
lelse helsas af åtskilliga kommuner, med hvilkas befolkning jag ofta
står i beröring, så kan jag dock icke med mitt bifall understödja
motionärens förslag. Detta gör jag af följande skäl: Jag föranledes
dertill först och främst emedan den grundsats, på hvilken motionären
byggt sitt förslag, inrymmer en betänklig orättvisa. Han föreslår
nemligen icke, såsom man haft rättighet antaga, att all afverkning
af skog skall, i den mån den är vinstgifvande, utgöra föremål för
beskattning. Han föreslår endast att afverkning af skog, till hvilken
rättighet förvärfvats genom köp, skall beskattas. Jag tillåter mig
härvid erinra, att det finnes många andra laga fång, hvarigenom
man kan förvärfva sig rättighet till skogsafverkning, såsom t. ex.
genom arf, skifte, gåfva, testamente, b}7te o. s. v. Hvad motionären
genom den nu föreliggande motionen åsyftat är åtminstone icke egnadt
att åstadkomma någon rättvis och jemn fördelning af beskattningen
af skogsafverkning. Det är, enligt Herr Farups motion, endast den
tillfälliga omständigheten, att den person, som icke eger det hemman,
å hvilkel skogen är belägen, genom köp förvärfvat sig rättighet att
afverka denna skog, som är bestämmande derför, huruvida denna
skogsafverkning skall beskattas eller icke.
Vidare, och clet andra skälet, hvarför jag icke kali bifalla
motionen, är att skogsbaudteringen, som mer än flertalet andra
näringar är beroende af konjunkturens vexlingar, uppställer, i syn¬
nerhet då det gäller att beskatta inkomst af skogsafverkning, hvar¬
till innehafvare!! förvärfvat sig rättighet genom köp, nästan oöfver-
vinneliga svårigheter att komma sanningen nära, så att de mest
anspråkslösa fordringar på rättvisa och billighet knappast kunna till¬
fredsställas.
Slutligen och för det tredje kan jag icke bifalla den förelig¬
gande motionen af den orsak att, under den förutsättning, hvilken jag
N:o 15. 12
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tillägg ti
12 § Bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
ll är berättigad antaga, att den hemmansegare, som afhändt sig sin
skog, blifver för köpeskillingen beskattad för inkomst af det kapital,
lian genom skogens försäljning vunnit, innehafvaren, som afverkar
denna skog, äfven komme att för denna afverkning beskattas, hva¬
dan jag icke kan finna annat, än att ett bifall till motionen vore
att införa en dubbel beskattning.
Gerna ville jag samverka med motionären och alla med honom
likatänkande för att vinna den billighet, som han med sin i ämnet
väckta motion åsyftat, men det sätt, hvarpå han sökt genom denna
motion vinna målet, kan jag icke med mitt bifall understödja, eme¬
dan jag anser det vara origtigt och motionärens förslag oantagligt.
Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra och med stöd
i öfrigt af de skäl, som finnas i Utskottets betänkande upptagna,
anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr Assarsson: Jag ber att få tillkännagifva, att jag är af
samma tanke som reservanterne till Utskottets betänkande i denna
punkt. Jag anser nemligen att motionären alldeles icke framkom¬
mit med något origtigt eller olämpligt förslag, utan tvärtom att
motionen afser en ganska behöflig tydning af bevillningsförordningen,
som torde få anses nödvändig, om staten skall kunna åtkomma den
bevillning, den bör hafva.
Man har gjort den invändning, att härigenom skulle en dubbel
beskattning uppkomma, i det att köpeskillingen för den försålda
skogen också skulle blifva belagd med skatt. Det är emellertid icke
troligt, att köpeskillingen i allmänhet blir behållning för säljaren,
utan jag tror att på de flesta ställen kommer köpeskillingen att gå
till gäldande af befintliga skulder, i hvilket fall ingenting återstår
att beskatta. Jemväl i öfrigt tror jag att de invändningar, som
emot motionen blifvit gjorda, icke är o befogade, ty förra året antog
Första Kammaren ett stadgande i bevillningsförordningen af ena¬
handa beskaffenhet som det nu ifrågasatta, hvilket Kongl. Maj:t för
sin del visat sig gilla, ehuru detsamma då icke af Andra Kammaren
antogs af vissa skäl. Jag kan, som sagdt, icke annat än tillstyrka
bifall till motionärens förslag, men skulle Riksdagen vilja biträda
detsamma, anser jag dock att det vore bäst, om frågan blefve till
Utskottet återremitterad för en närmare formulering af förslaget.
Herr Hellgrén: Herr Talman! Mine Herrar! Jag bär på de
skal, som i Utskottets betänkande finnas anförda, bidragit till det
slut, hvartill Utskottet kommit, men det finnes för mig äfven andra
skal, hvarföre jag för min del icke kan förena mig med dem, som
önska bifall till motionärens förslag.
Motionären säger, att »staten icke kan komma att lida någon
förlust derigenom att bevillning påföres skogsrörelse i den kommun,
der rörelsen drifves —- tvärtom måste denna näring med mycket
större noggrannhet kunna uppskattas ä den ort, der den är känd,
13 N:o 15.
Lördagen den 1 Mars, f. m.
-- såsom det nu ofta sker — å annan ort, belägen intill 20 & Ang. tillägg till
an
30 mil aflägset derifrån, der man litet eller intet vet om hvad af¬
kastning rörelsen verkligen kan gifva».
Jag är af alldeles motsatt åsigt med motionären i detta fall.
Möjligen kan man i den ort, der skogsafverkning bedrifves, hafva
något så när kännedom om hvad hvarje träd kostar på roten, men
man bör oek besinna, att dessa träd skola huggas, nedforslas till
vattendrag och flottas till den ort, der de skola förädlas. Jag tror
således att hvarken motionären, bevillningsberedningen eller taxe¬
ringsnämnden med bästa vilja i verlden skall kunna säga hvad dessa
träd eller denna rörelse verkligen gifver i afkastning, emedan det
är med största svårighet förenadt att få verklig kännedom om hvad
skogsafverkarne eller bolagen hafva i inkomst förr än deras vara är
förädlad och såld.
12 § Bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
Ytterligare anför motionären, att stora olägenheter och ökade
skatter, icke minst för fattigvården, uppstå genom dessa skogsafverk-
ningar. Äfven der är jag af en motsatt åsigt med den ärade mo¬
tionären. Jag kan icke föreställa mig att i eu kommun, der skogs¬
afverkning eger rum, eu pei-son, som säljer skog och får mycket
penningar, skall falla fattigvården till last. Icke heller kan jag inse,
hvarföre de mindre jordbrukare eller den lösa arbetarebefolkningen
skola falla fattigvården till last derföre att de eidialla tillfälle till
arbetsförtjenst. Åtminstone har jag icke eu sådan erfai-enliet. Att,
som Herr Carl Johanson sade, der komma från alla fyra himmelens
väder arbetare med hustrur och barn, det tror jag icke, åtminstone
icke att de i någon större mängd komma till de orter, derifrån
skogen afverkats och försålts; ty komma dessa arbetare med hustrur
och barn och bosätta sig någonstädes, så lär det väl blifva till för¬
ädlingsorterna, och der skulle det kunna hända, att de i någon män
kom me fattigvården till last.
Om man ser på motionärens syfte med sin motion och läser
mellan raderna, så finner man emellertid, att det egentligen är ut-
ländingar, som frågan afse», utländingar, livilka icke vistas i riket,
utan derifrån taga varan i sitt oförädlade skick. Det är visserli¬
gen sant, att dessa kunna icke nås af någon beskattning. Derföre
skulle det varit mig rätt kärt, om motionären kommit fram med
eu framställning i det syfte, att utländingar, som vistas utom riket
och utom riket förädla härifrån utförda trävaror, må kunna träffas
af beskattning.
Det skulle kunna vara mycket att yttra i denna sak, men jag
skall dock icke upptaga Kammarens tid vidare. Jag tror att med
skogslagstiftningen är förhållandet detsamma som med bränvins-
lagstiftningen, att huru man än lagstiftar, kan man dock icke göra
alla till freds, hvarföre jag tager mig friheten yrka bifall till Utskot¬
tets förslag.
Herr Lönegren: Mot bifall till Hen- Farups nu föreliggande
N:o 15. 14
Lördagen den 1 Mars, f. m.
(Forts.)
Ang. tillägg till motion har anförts såsom någonting mycket vigtigt och i sak af-
ift förord Sirande, att eu ny bevillningsförordning så nyligen blifvit utfärdad,
rUnlinwn C‘en ^C^ie ännu hunnit tillämpas. Man har derföre icke ansett
det lämpligt eller varit benägen att företaga ändringar i denna för¬
ordning, ehuru man å andra sidan varit ense om och erkänner, att
skäl dertill förefinnas. Man har äfven antydt att det stadgande,
som Herr Farup vill hafva i förordningen intaget, skulle möta svå¬
righeter vid tillämpningen af detsamma. Dessa invändningar kan
jag för min del icke godkänna.
Den första fråga man bör .gorå sig är: »Har Herr Farup haft
skäl till sina anmärkningar? År bevillningsförordningen i behof af
en ändring i det syfte han yrkat?» Svarar man »ja» på denna
fråga, hvilket jag antager att man måste göra, så synes det mig
vara obestridligt och nödvändigt, att man ju förr dess hellre vidta¬
ger förändring i denna förordning, utan afseende på den tid, som
förflutit sedan den blef promulgerad. Bäst hade det otvifvelaktigt
varit, om förändringen kunnat genomföras, innan tillämpningen af
förordningen ifrågakommit.
De skäl och grunder, hvilka motionären anfört för sitt än¬
dringsförslag, äro för Kammarens ledamöter väl bekanta, och jag
behöfver derföre icke upprepa dem. För min del har jag funnit
dem fullgiltiga och berättigande till den förändring motionär
ren
föreslår. Det nya stadgande, som Herr Farup önskar inrymdt i
bevillningsförordningen, är också öfverensstämmande med åtskilliga
andra bestämmelser, som under senare åren deri blifvit intagna,
och hvilka på sin tid mött stort motstånd inom Riksdagen, så¬
som varande svåra eller rent af omöjliga att tillämpa. Erfaren¬
heten har dock visat, att, sedan de blifvit upphöjda till lag, man
kunnat komma till rätta med deras tillämpning. Jag tror att
förhållandet skall blifva detsamma äfven med detta stadgande, om
det blir intaget i bevillningsförordningen. Jag anser nemligen odis¬
putabelt, att det ovilkorligen måste vara lättare att tillämpa bevill¬
ningsförordningen —• här vid lag att beskatta en skogsafverknings-
rörelse •—• om förrättningen verkställes å den ort, der afverknin-
gen bedrifves, än om' taxeringen skall företagas på en långt aflägsen
ort, der den, som bedrifver denna rörelse, möjligen är boende. Äf¬
ven synes det mig rättvist och billigt, att man ej förglömmer kom¬
munalskatten och vid bevillningsförordningens affattande tager ve¬
derbörlig' hänsyn till det sammanhang, som eger rum mellan bevill¬
ningsförordningen och kommunalskattens debiterande och uttagande.
Hvad som jemväl talar för antagande af Herr Farups motion är den
omständighet, att hvad deri yrkas är i öfverensstämmelse med det
förslag till bevillningsförordning, som vid förra årets riksdag blef
af Kongl. Maj:t framlagdt och då vann Bevillnings-Utskottets till¬
styrkan; man kan således icke nu säga, att förslaget är nytt, då
det redan förlidet år blifvit pröfvadt af sakkunniga personer och be¬
funnits antagligt.
Lördagen den 1 Mars, f. m.
15 5T:o 15.
Herr Farup påpekar jemväl ett annat förhållande, som enligt Ang. tillägg till
min tanke förtjenar uppmärksamhet. Han har nemligen visat, att ™ fförord'
med stöd af den nya bevillningsförordningen kan eu utländing i
vårt land bedrifva en stor skogsafverkning utan att derför erlägga (jorts.)
ett öres skatt till stat eller kommun. Detta är, så vidt jag förstår,
ett missförhållande som bör undanrödjas, och borde ensamt för sig
vara tillräckligt skäl till ändring af vår nu gällande bevillnings¬
förordning i denna del. Med anledning af det nu anförda yrkar jag
afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen.
Med Herr Lönegren instämde Herr S. M. Olsson.
Herr Öl. Jonsson: Det förslag, som nu åter föreligger, är icke
något nytt, utan en yttring af striden mellan de olika kommunerna
att få beskatta så många inkomster som möjligt, och denna strid är
enligt min tanke lika gammal som bevillningsförordningen. Gifvet
är också, att så långt eu taxering kan fördelas på olika orter utan
att förnärma den skattskyldiges rätt eller åstadkomma orättvisa i
afseende å den tunga olika kommuner hafva med anledning af den
rörelse, som skall beskattas, så är ett sådant sträfvande berättigadt,
men icke längre. Jag tror att man vid behandling af bevillnings-
förordningens stadgande!! aldrig bör lemna ur sigte vissa grundprin¬
ciper, om man icke vill komma på afvägar med beskattningen. Den
första af dessa grundprinciper är väl den, att man ställer så till,
att icke den skattskyldige kan blifva öfverbeskattad, utan att det
gifves honom möjlighet att få detta afhjelpt. Den andra principen
är den, att den kommun, som har största obehaget af den rörelse,
som skall beskattas, bör få verkställa taxeringen inom sin ort;
och jag kan säga, att först i tredje rummet sätter jag den prin¬
cipen, att inkomsterna skola fördelas på de olika kommunerna,
för så vidt icke derigenom de första båda principerna blifva för¬
närmade. Nu har Herr Farup, såsom mig synes, haft sitt starkaste
skäl för sitt förslag i den omständighet, att, enligt hans åsigt, eu
timmerrörelse skulle kunna bedrifvas inom riket af en utländing,
som, om han har förädlingsverket utom rikets gränser, skulle undgå
beskattning för den förtjenst han har på skogsafverkningen. Jag-
var inom Utskottet af olika åsigt rörande tydningen härutinnan af
nu gällande bevillningsförordning, men enär motiveringen var upp-
stäld redan på förhand, så lyckades det mig icke att få någon ändring
deri, och detta väl synnerligast af det skäl, att den, som har en
annan åsigt, är i tillfälle att försvara densamma inom Kammaren.
Om man granskar bevillningsförordningens stadganden, så måste
man medgifva, att den paragraf, som handlar om att inkomst skall be¬
skattas, och den, som räknar upp hvilka inkomster skola beskattas,
äro af större vigt än den paragraf, som rör fördelningen af dessa in¬
komster. Nu säges i 8 §, sedan först åtskilliga inkomstsätt, som böra
beskattas, blifvit uppräknade, slutligen i mom. d), att till inkomst af
Jfio 15. 16
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tillägg til
12 § Bevill-
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
arbete äfven skall räknas »all annan i denna paragraf ej särskildt om-
förmäld inkomst, som icke är genom fastighetsbevillning beskattad».
Om således ett sådant fall inträffar, att utländing bedrifver skogsafverk-
ning inom riket, men bär förädlingsverket utom rikets gränser, så skall
väl ett dylikt fall kunna hänföras under detta moment. Går man
vidare till 9 §, så heter det i mom. c), att skyldighet att utgöra in-
komstbevillning åligger »utländing, som är i riket bosatt eller här
uppehållit sig såsom resande, vare sig fortfarande under ett år eller under
större delen af tre på hvarandra följande år, eller som licir idkar nä¬
ring eller härifrån uppbär lön eller pension: för den inkomst, som af
honom här förvärfvas eller härifrån åtnjutes». Af detta stadgande
framgår ovilkorligen, att om utländing bedrifver rörelse inom riket,
så skall han här beskattas för den inkomst, som han derigenom
bereder sig. Nu kunna möjligen olika tankar uppstå rörande för¬
delningen af inkomsten, d. v. s. angående beskattningsorten, emedan
icke i något moment åt nu ifrågakomna 12 § tydligt och klart
uttryckes, att skogsapel’lming skall beskattas under dylika för¬
hållanden; men paragrafen — det vågar jag trotsa hvem som helst
att jäfva — säger heller icke, att denna rörelse icke bör och icke
får beskattas. Tvärtom kan man af momenten c) och d) tydligt
och klart finna, att taxeringsmyndigheterna verkligen böra såsom
föremål för inkomstbevilluing upptaga de fall, som nu äro i fråga,
och ingen myndighet, som derefter komme att pröfva beslutet derom,
skall, enligt mitt förmenande, kunna upphäfva ett sådant beslut.
Dermed torde omförmälda skäl, som utgör hufvudsakliga stödet
för Herr Farups motion, hafva bortfallit, och återstår sålunda endast
det andra skälet. Men om man gifver sig in på det kapitel, att
hvarje uppkommen förtjenst skall taxeras i den kommun, der rörelse
bedrifves, kommer man lätt i kollision med den grundprincip, hvar¬
ifrån man vid redigering af bevillningsstadganden aldrig bör bortse,
ty det kommer då lätt att inträffa, att personer absolut måste öfver-
beskattas. Låtom oss till exempel tänka oss eu person, som gör
affärer med skogsprodukter och som köpt in afverkningsrätt till skog
inom 6 å 8 kommuner. Affären går så, att han i tre kommuner
förtjenar på densamma, och denna förtjenst beskattas inom dessa
kommuner, men i tre andra kommuner förlorar han på affären an¬
tingen lika mycket eller mer än han förtjena! i de öfriga; — huru
vill man undgå, att en sådan person blir öfverbeskattad? Det finnes
intet medel att vinna afdrag för förluster, som man lider på annat
ställe inom annan kommun, utan derom blir fråga vid taxering i
den kommunen, der rörelsen bedrifves.
Det kan ändock möjligen gå för sig med eu sådan affärsverk¬
samhet, som utmynnar i råvarans förädling, ty då gifves det tillfälle
att i sista hand göra afdrag med anledning af den öfverbeskattning,
man kan hafva varit utsatt för på annat håll. Den person deremot,
som endast inköper skogar för att låta afverka dem och sälja timret,
skulle vara alldeles urståndsatt att få detta missförhållande rättadt.
Lördagen den 1 Mars, f. in.
17 N:o 15.
ningsförord-
ningen.
(Porta.)
Tager man vidare hänsyn dertill, huruvida den kommun, inom Ang. tillägg till
hvilken skogsafverkning bedrifves, i allmänhet skulle vara mera be- 12 § Bevill-
rättigad att få beskatta afverkningen än den kommun, der förädlings-
verket är beläget, så uppstår oafvisligen den tanke, att, enär den
personal, som användes vid afverkningen, i regel vistas i trakten
endast en kort tid och åtminstone i Helsingland nästan aldrig med¬
tager hustrur och barn, såsom det enligt förste talarens påstående
synes ske i Dalarne, men att, då den personal, som har sin syssel¬
sättning vid sågverket, har hustrur och barn med sig, är fast bosatt
der och är i åtnjutande af skol- och fattigvård med mera, om man
skulle välja mellan de nämnda alternativen, rättvisan torde fordra,
att beskattningen verkställes, der arbetspersonalen är fast bosatt och
icke der den tillfälligtvis uppehåller sig.
Det tyckes väl sålunda vara gifvet, att, om man hänvisades till
att välja mellan merberörda två alternativ, det ligger rättvisan när¬
mare att behålla den form och lydelse paragrafen för närvarande
har än att ändra den i det syfte motionären föreslagit.
Den talare, som före mig hade ordet, nämnde att ifrågavarande
tillägg till 12 § icke vore någon alldeles ny fråga, utan att Riks¬
dagen förlidet år, på grund af Kongl. Maj:ts då aflåtna propo¬
sition, redan behandlat ett alldeles likartadt förslag. Detta torde
dock vara ett misstag, ty Kongl. Maj:ts proposition innebar en
systemförändring i stort, deri bestämdes, att både fastighetsegare, som
egde ståndskog, och andre, som genom köp eller på annat sätt förvärfvat
sig afverkningsrätt till densamma, skulle beskattas för inkomsten
deraf, hvarigenom man då undvek oefterrättlighetstillståndet i afseende
å det värde, hvarmed växande skog skulle ingå i fastighetens värde.
Ku deremot är det endast fråga om att taga vara på eu viss grupp
i dessa sammankopplade system, utan att enhet och reda dermed
skulle vinnas. Jag tror också, att, om frågan än eu gång skulle
komma på samma ståndpunkt som i fjor med anledning af Kongl.
Maj:ts proposition, skulle de skäl, som tala för att man gifver sig
in på fördelningsprincipen, tala mycket starkare derför än då man,
såsom nu åsyftas, sträfvar att taga ett enstaka steg i denna retning.
Jag föreställer mig att det då kanske också läte sig göra att se till,
att någon bestämmelse blefve införd, som kunde förekomma en orätt¬
vis beskattning, åtminstone i det närmaste.
Jag vågar derföre slutligen till Kammaren hemställa, om det må
vara skäl att af hänsyn till de kommunala intressena gifva en så
vigtig rättsgrundsats, som måste ligga till grund för all lagstiftning
i sådana frågor, till spillo och stadga en sådan bestämmelse, deraf
ovilkorligen i vissa fall öfverbeskattning måste blifva en följd och
de skattskyldiges rätt förnärmas. Af sådan anledning anhåller jag
om bifall till Utskottets i ärendet afgifna utlåtande.
Herr J. P. Nilsson: Såsom reservant mot Utskottets betänkande
ber jag att i korthet få angifva min ståndpunkt i frågan. Utskottet
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 15. 2
>:0 15. 18
Lördagen den 1 Mars, f. in.
Ang. tillägg till meclgifvei' villigt att motionens syfte är rigtigt, men säger sig icke
12 § Bevill- kunna tillstyrka den samma, derför att den nya bevilluingsförord-
nmgsforord- njngen ännu icke hunnit tillämpas. Men på samma gång Utskottet
ep ^l \ gör detta medgifvande, maste det erkänna, att en orättvisa är be-
(i'or s'; fintlig, och Utskottet borde derföre hafva visat sig angeläget att ju
förr dess hellre söka åstadkomma rättelse häri, hvilket det fallit
mig in skulle kunnat ske just i ar. Såsom Utskottets andia skål
mot motionen auföres svårigheten att tillämpa ett sadant stadgande,
som det deri föreslagna. Jag undrar just b vilket stadgande om beskatt¬
ning af inkomst af kapital och arbete icke bär svårigheter vkl tili-
lämpningen att uppvisa! För öfrigt tror jag icke att dessa svårig¬
heter äro större än att de möjligen kunna öfvervinnas, likasom i
fråga om andra beskattningsföremål. Med ett ord, jag kan icke
rubbas i min öfvertygelse om rättvisan och befogenheten at^Heir
Farups motion. Som emellertid motionären begärt ordet och således
sjelf kommer att försvara sin framställning, inskränker jag mig till
att yrka afslag å utlåtandet och bifall till motionen.
Herr Farup: Jag ber först att få hembära Bevillnings-Utskottet
min tacksamhet för det sätt, hvarpå det behandlat min motion. Ty
såsom af betänkandet framgår, har Utskottet i sjelfva verket genom
motiveringen tillstyrkt den samma, fastän det slutar^ med att säga,
att, då den nya bevillningsförordningen icke är ett år gammal,^ och
alltså icke ännu kunnat tillämpas, man ännu måste afvakta någon
tid, innan man gör någon förändring, tills man fatt se huru den
nya bevillningsförordningen verkar. Häri kan jag emellertid icke
se annat än ett svepskäl, enär i här ifrågavarande afseende den nya
förordningen icke åstadkommit någon förändring i den gamla, och
vi känna huru den verkat och äfven kommer att verka, fastän
under en ny form.
Likasom Bevillnings-Utskottet, gaf mig den förste talaren rätt
i min motivering, men kom till det resultat, att mitt förslag var
olämpligt. Han säger, att den grundsats, hvarifrån jag utgar, är
oriktig, ty om den vore rättvis, borde den innehålla att all utverk¬
ning skall påföras bevillning. Han har dervid uppfångat något af
den°stora orättvisa, som föreslogs af sistlidet års Bevillnings-Utskott,
då det föreslog, att bevillning skulle påföras för hvarje träd, som
skogsegaren afverkade till afsalu, hvarigenom jordegaren i sjellva
verket beskattades två gånger, först för jorden i sin helhet och
sedan åter i samma ögonblick, han vagade taga någon. särskild re¬
veny af skogen å sitt hemman. Såsom jag i min motion påpekat,
afsåg den Kongl. propositionen, som låg till grund för den i fjor
antagna nya bevillningsförordningen, ett afhjelpande äfven af de af
mig nu framhållna bristerna, då deri föreslogs, det bevillning skulle
påföras för inkomst genom all afverkning af skog till försäljning,
»der skogen är belägen», och således äfven sadana vinstgifvande
skogsafverkningar, hvilka bedrifvas såsom särskild rörelse; men detta
Lördagen den 1 Mars, f. ro.
19 S:o 1&.
förslag vann icke framgång. Och likväl bestrides det ju af ingen, Ang. tillägg till
att det är två skilda saker, antingen jordegaren, bonden, afverkar 12 § Bevill-
skogen å den mark, som tillhör honom, eller om afverkningen å mn<J3foror(i'
hans hemman bedritves ar eu annan person, hvarigenom i sjelf va (ports)
verket en helt och hållet ny rörelse öppnas. Här är icke fråga
om ändring i grunderna för bevillningen, utan endast om en lämplig
tydning af gällande bevillningsstadga. Denna tydning har, som vi
veta, undergått många pröfningar, innan man kunde komma till
full klarhet härutinnan. Hvad är det väl för skilnad i fråga om
bevillning mellan den rörelse, som bedrifves genom skogsavverkning
å annans mark, och den rörelse, som idkas genom handelsbodar på
landsbygden? Om t. ex. en handlande i Stockholm eller någon
annan stad på flera platser å landsbygden etablerar handelsbodar,
hvad kan då hindra att på alla de platser, der denne handlande
drifver sin rörelse, påföra honom bevillning för den inkomst han
deraf har! Det är just det jag åsyftar, eller att skogsafverkning å
annans mark och rörelse genom flera på olika orter belägna handels¬
bodar skola komma under samma kategori. Men man har lyckats
vända tydningen så, att dylik skogsafverkning skall påföras i sam¬
manhang med sågverksrörelsen, hvarmed den dock i sjelfva verket
icke har annat att göra än så till vida, att det är samma person
som utöfvar så väl den ena som den andra verksamheten.
Den förste talaren fäste sig vid uttrycken i den ändring, jag
önskar. Han menade, att derigenom all sådan afverkningsrätt till
skog, som åstadkommits genom arf, gåfva eller på annat sätt, fri-
toges från bevillning. Besynnerligt nog har hvarken Kongl. Maj:t
eller Bevillnings-TJtskottet i fjor, derifrån ordalydelsen i mitt förslag
tagits, haft några farhågor i detta afseende, och det är fintligt
nog af den ärade talaren att hitta på en möjlighet för att förstöra
hela saken. Hittills har ingen tänkt på, att den omständigheten
att något, som möjligtvis kan inträffa, skulle kunna framkalla rubb¬
ning i sjelfva tydningen af hvar bevillning i ty fall borde påföras.
Jag medgifver att en sådan föreställning kan hafva skäl för sig, men
jag känner icke något fall, då det visat sig att den motsvarats af
verkligheten.
Vidare yttrade den förste talaren, att inkomsterna vore be¬
roende af konjunkturerna. Men är icke detta alltid fallet? Vill
man framdraga dylika skäl för afslag, måste man tro, att några
giltiga skäl icke förefinnas, ty halten af dem är klar för en hvar.
En handlande skulle i så fall icke kunna påföras bevillning för in¬
komst af rörelse, enär ingen visste om rörelsen körnare att medföra
vinst eller förlust.
Att, såsom den förste talaren äfven anmärkte, en dubbel be¬
skattning kan ifrågakomma, är för mig alldeles ofattligt. Ty klart
är att, om bevillning påföres för rörelse i den ort, der den utöfvas,
så kan naturligtvis bevillning icke påföras för samma rörelse å andra
trakter. Men saken är den, att man låtit påskina, att bevillning
N:o 15. 20
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tilläga til
12 § Bevill¬
ningsförord¬
ning en.
(Forts.)
verkligen påföres skogsafverkning i den ort, der afverkningen be-
drifves, derigenom att bevillning skalle vara påförd sågverken. Så
borde ske, och sker någon gång, men till den grad ofullständigt,
att bevillningen blir i förhållande till afkastningen försvinnande
liten. Frågans lösning beror ytterst på tydningen af ifrågavarande
bestämmelse. Derom att för inkomst af rörelsen bevillning skall
påföras i den ort, der rörelsen utöfvas, torde meningarna icke vara
delade. Frågan gäller endast att kunna ordna förhållandena så, att
denna grundsats icke skall kunna kringgås.
Den tredje talaren i ordningen, Herr Hellgrén, uppstälde svårig¬
heten i afseende å taxeringens verkställande. Jag får bekänna, att
det icke lyckades mig att följa med den ärade talarens fria fantasier.
Det är för mig obegripligt huru en taxering skall kunna ske bättre
på en ort, som är belägen 20 å 30 mil ifrån den, der rörelsen
drifves, än der denna verkligen drifves. För min del tror jag att
i den trakt, der rörelsen utöfvas, och der man således kan vinna
full kännedom om dess beskaffenhet, taxeringen kan bättre verkställas
än å en ort, der man icke alls har reda på dess omfång.
Vidare yttrades, att genom skogsafverkningen ortens fattigvårds-
tunga icke skulle i någon betydligare män ökas. Detta strider rakt
emot erfarenheten å alla de trakter, der skogsafverkningar bedrifvas.
Speciel inom den ort, hvarom jag har särskild kännedom, har
fattigvårdstungan, sedan afverkningar börjat der ske, stigit till mera
än tio gånger så mycket som förr, och fattigvården har blifvit
ortens svåraste onus. Till följd af skogsafverkningen dragas familjer
till orten, och då de olyckliga konjunkturerna inträffa, afstannar
skogsafverkningsrörelsen och familjerna utblottas. Dessutom kan
arbetaren do eller skadas under arbetet, och hans hustru och barn
falla då oftast socknen till last. Oaktadt allt detta kan inom kom¬
munen någon bevillning dock icke påföras de personer, som drifva
rörelsen och för dess utöfvande dragit främlingarne in i socknen,
och alltså icke heller något bidrag af dem utkräfvas till fattigvården.
Detta är verkliga förhållandet.
I afseende å den olägenhet, som jag i min motion påpekat, att
utländingar, som idkade skogsafverkningsrörelse i landet, skulle kunna
undandraga sig hvarje beskattning derför, förmenade samme talare,
att man kunde för dem stifta en särskild lag i detta fall. Jag
tror dock, att ett sådant sätt att tillvägagå icke skulle vara lämp¬
ligt. Det skulle blifva en allt för minutiös lagstiftning. Icke heller
tror jag att den af en senare talare, Herr Olof Jonsson i Hot',
åberopade 9 § i bevillningsstadgan kan vara tillfyllest. Ty icke
torde det ännu hafva lyckats att med tillämpning af denna para¬
graf påföra utländing bevillning för rörelse, som han här i landet
bedrifvit genom så beskaffad skogsafverkning. Den ärade talaren
har väl påstått det, men han har icke kunnat visa att så verk¬
ligen skett eller kan ske. För min del protesterar jag mot ett
sådant påstående.
Lördagen den 1 Mara, f. in.
21 S:o 1».
Då man här uttalat farhågor för eu öfverbeskatkling af åen Ang. tillägg till
skattskyldige, så torde dessa farhågor mest framhållas från deras 13 §
sida, som idka detta yrke, eller skogsafverkningen. Det är också mn^nJe°J
klart, att när man till följd af en olycklig tolkning af lagen kunnat (fort8.)
årtionden efter årtionden undandraga sig bevillning för rörelsen, så
ropas att öfverbeskattning kunde komma att uppstå, då man vill
göra bevillningsstadgan effektiv äfven i nu ifrågavarande hänseende.
Hvad den ärade talaren, som i detta fall talade om öfverbeskattning,
dermed egentligen menade, är för mig svårt att förstå. Han sade
att en öfverbeskattning skulle uppkomma derföre att, om skogs-
afverkning utöfvades på 2 eller 3 olika ställen, rörelsen kunde
drifvas med vinst på den ena platsen, men må hända med förlust på
den andra. Icke har man hört sådana skäl i likartade fall fram¬
ställas förut, Förutsätt att en handelsman arbetar med förlust vid
den ena, men med vinst vid den andra handelsboden, skall han icke
ändock beskattas för boden der denna är belägen? Jag kan således
icke finna detta vara annat än vilseledande skäl, icke skäl hemtade
från de verkliga förhållandena.
Svårigheten att åstadkomma en rättvis beskattning här vid lag
har framhållits från olika håll, men jag vill ännu eu gång åberopa
hvad jag i min motion visat, att nemligen just dessa svårigheter
framkallat befrielse från bevillning. Det är naturligtvis denna be¬
frielse man på vissa håll vill bibehålla, och derföre har frågan om
en förändring rönt ett så ihärdigt motstånd. Man kan icke påföra
någon bevillning alls, då man icke vet hvar den beskattningsbara
rörelsen drifves. Derföre har man lyckats att hittills gifva en så
olika tydning åt den nu gällande bevillningsstadgan. Meningen med min
motion har emellertid varit den att gifva ett förtydligande åt hit
hörande stadganden, och jag kan fägna mig åt att så väl Bevillnings¬
utskottet som den förste talaren gifvit mig rätt i denna min sträfvan.
Orsaken, hvarföre man nu vill, att taxeringen skall påföras vid
sågverken, är ju ganska klar. Ty skogsafverkaren och sågverks-
egaren tror sig derigenom slippa ifrån större delen af hvad han
eljest rättvisligen skulle få betala. Den saken ligger således för
öppen dag; men. om den också skall så uppfattas af Kammaren,
det vet jag icke, åtminstone tviflar jag derpå. Dertill kommer att
kommunerna gå förlustiga alla bidrag till bärande af sina onera just
ifrån det hållet som mest bidrager till bördornas ökande.
Att längre upptaga Kammarens tid tvekar jag, helst må hända
flere talare ärna yttra sig. Hvad beträffar en återremiss till Ut¬
skottet, hvarom en tanke blifvit framkastad, så tror jag för min
del att eu sådan icke skall något uträtta, just derföre att sjelfva
frågan i hufvudsak är fullt klar.
Innan jag slutar, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att jag
i mitt anförande gjort mig skyldig till ett misstag så till vida som
jag vid flera tillfällen sagt »den förste talaren» i stället för den
S:o 15. 22
Lördagen den 1 Mars, f. m.
A',»!, tillägg till andre talaren. Det var nemligen denne som i sjelfva saken saf
>2 m'o rätt.
Jag tillåter mig, Herr Talman, anhålla om proposition på bi-
ntngen.
(Forts.)
fall till min motion.
Herr Markstedt: Herr Talman! Då jag först genomläste den
ifrågavarande motionen, kom jag att tänka på huru det kunde vara
möjligt att ett så beskaffadt förslag som detta kommit fram från
förslagsställaren. Jag frågade då mig sjelf: kan det väl vara möjligt
att motionären är samme Farup som för icke fullt nio månader före
motionens afgifvande yttrade till denna Kammares protokoll allde¬
les motsatsen mot hvad han nu föreslagit? Jag rådfrågade katalo¬
gen och fann att det just var samme Farup, som representerar
Herjeådalens domsaga. För att återkalla i minnet för Kammaren
hvad han yttrade här den 2 Maj 1883, tager jag mig friheten här
uppläsa en del deraf: »Hvarföre man gör skilnad — yttrar Herr
Farup — mellan skog och öfrigt jordbruk, det har jag icke kunnat
fatta. Ty skog är icke något annat än en samlad gröda, och följ¬
aktligen bör deri afkastning, som jag kan vinna af skogsmark, sättas
i samma kategori som gröda i allmänhet. Af dessa skäl anser jag
det heller icke vara fullt rätt. att underkasta skogen annan be¬
skattning än jorden i allmänhet. Ty man riskerar då att blifva
utsatt för det största godtycke vid beskattningen, och att den mång¬
skiftande uppfattning, som vi se vara rådande öfver allt, i högre
grad än eljest skall framkalla olika taxeringar i olika orter.»
Jag frågar nu, om icke detta är alldeles i strid med dels hvad
Herr Farup i sin motion yrkat och dels hvad han här nyss ordade
om. Han fortfor emellertid i sitt anförande förra året, med anled¬
ning af utskottsbetänkandets innehåll, sålunda: »Men huru verk¬
ställandet deraf (att åsätta bevillning på afverkad skog) skall gå för
sig, det begriper jag icke; det kommer otvifvelaktigt att blifva be¬
roende mest på en godtycklig och, åtminstone på många orter, mot
de verkliga förhållandena stridande uppfattning. Ty det kan i de
flesta fall icke blifva annat än en omöjlighet att skaffa exakt ut¬
redning om huruvida och huru mycket en egendom verkligen min¬
skats i värde genom skogsafverkuing.»
Nu har den som sålunda yttrade sig vid förra riksdagen på
icke fullt nio månader — för resten en betecknande tidrymd —
skiftat åsigt och låtit alla betänkligheter fara, och nu tyckes lian
också veta »huru verkställandet skall gå för sig». Då man nu emel¬
lertid finner, att motionären så hastigt slagit om i denna fråga till
alla dess delar, är saken så till vida fullt klar, att jag vågar hop¬
pas att icke denna Riksdag skall kunna bifalla hans framställning,
hvarförutom jag högeligen betviflar att Kongl. Maj:t skall vilja fast¬
ställa en så uppenbart origtig och orättvis taxeringsmetod. Här
föreslår nemligen motionären ingenting mer och ingenting mindre
ån att till § 12 af nu gällande bevillningsförordning måtte fogas
23 Jf:o 15,
Lördagen den 1 Mars, f. in.
ett moment af följande innehåll: »Innehafvare af genom köp för- Ang. tilläggtill
värf vad rätt till utverkning af skog å annans mark ^ för inkomst
deraf: der skogen är belägen.» Den skog man har pa egen mark ningen.
skall således icke taxeras till beskattning. Kan det vara någon rätt- (Fort*.'i
visa i ett sådant stadgande? Jag tager ett exempel: Motionären
har ett hemman, på livilket linnés betydligt med skog. Jag köper
af honom eu tiondedel af skogen och han behåller öfriga nio tionde-
delar. Jag afverkar på min tiondedel 1,000 timmer och skall jag
för dem nu påföras bevillning. Han åter skickar från samma hem¬
man till samma lastageplats eller flottled kanhända 10,000 timmer¬
träd, afverkade på hans egen skog, men de skola enligt detta för¬
slag icke till bevillning taxeras. Icke kali väl eu sådan taxerings-
grund vara rättvis och billig? Jag vågar också hoppas att den tid
skall vara aflägsen, då någon Riksdag eller Kongl. Maj:t skall fast¬
ställa en slik taxeringsgrund.
Jag har för öfrigt väsentligen förekommits af eu annan talare,
den ärade representanten från Vesternorrlauds län, hvadan jag en¬
dast har att till slut vända mig mot den formella sidan af motio¬
nen. Motionären föreslår att ett nytt moment under § 12 matte
läggas till nu gällande bevillningsförordning. Nämnda § innehåller
ingenting annat än bestämmelse derom hvavest ett taxeringsföremal
skall taxeras. § 8 deremot innehåller stadgande om hvillca före¬
mål skola till bevillnings utgörande taxeras. Påföljden af bifall till
motionen blir eu bestämmelse hvarest, men icke utt skogsuf! erk-
ningsrätt skall taxeras: se der konseqvensen af ett sadant beslut.
c Herr Talman! Jag yrkar bifall till utskottsbetänkande! i denna
punkt.
Herr Åug. Peterson: Jag är af alldeles motsatt åsigt mot den
sigte värde talaren, enär jag alldeles icke anser det vara någon obil¬
lig beskattning, om man kan taxera eu skogspatron, som i Noirland
på skogsafverkning kan förtjena millioner. Jag tycker det tväitom
skulle vara besynnerligt, om eu sådan skulle vara fri från all skatt
för deri rörelse han drifver inom kommunen, och anser att motio¬
nären haft fullgiltiga skäl för sitt förslag. Det vore i sanning
märkvärdigt, om man icke nu aktade derpå; och om det för när¬
varande förefinnes en brist i bevillningsförordningen, som. gör det
möjligt för eu person, som afverkar skog, att undandraga sig bevill¬
ning derför inom den eller de kommuner der rörelsen drifves, sa
borde man väl söka få densamma afhjelpa Om jag je.mför dessa
sågverksbolag med andra bolag, som beskattas hvar på sin ort, och
hvarom det stadgas i bevillningsstadgans § 12 mom. b, der det he¬
ter: »bevillning påföres bank-, jern vägs- och kanalbolag, dei bola¬
gets rörelse drifves, vare sig genom hufvud-, afdelnings- eller kom¬
missionskontor eller vid större eller mindre stationer»; sa fiunei jag,
att man kommer åt att beskatta dessa bolag för sin rörelse, under
det att sågverksbolagen till största delen gå fria. Jag ser icke na-
N:o 15. 24
Ann. tillåqq ti
12 § Bevill-
ningsför ord¬
ning en.
(Forts.)
Lördagen den 1 Mars, f. in.
»got skål hvarföre man icke också skulle beskatta skogsafverkningen,
' vare sig dess alster nu förädlas på platsen eller skickas annorstädes.
Nu kan man häremot möjligen invända, att det skulle vara omöj¬
ligt att beskatta dessa skogsåverkare, derföre att det vore omöjligt
att taga reda pa den inkomst skogen lemnade, men det tror jag
icke har någon fara, ty det lära nog de myndigheter, hvilka skola
Bestämma skattebeloppet, veta att åtminstone närmelsevis utforska.
Har en sågverksfirma ingen inkomst af skogen, beskattas hon icke
heller derför. Hufvudsaken är endast att man han påföra äfven
dylik rörelse bevillning der afverkningen sker.
Hvad man för öfrigt invändt emot Herr Pårop sjelf lärer lian
icke underlåta att besvara, efter som jag nyss hörde honom begära
ordet; för min del skall jag endast inskränka mig till att yrka bi¬
fall till Herr Farups motion.
Herr borup: Jag har verkligen den lyckan att vara samme
b arup, hvilken i fjor höll detta anförande, som en ärad talare nyss
åberopat, och jag yttrade då icke endast hvad han anförde, utan
ännu mycket mera dessutom. Om den ärade talaren behagat läsa
upp litet mera af mitt anförande, skulle han hafva funnit att det
ledt till raka motsatsen af hvad han deri velat se. Men det går
så der, då man endast plockar ut några få rader till stöd för en
åsigt, som man vill hafva fram. Man kommer då oftast till ett
sadant resultat som han gjort. Det var alldeles samma sak jag
iörlidet ar framhöll, som jag i dag upprepat och som af min mo¬
tion i frågan vid denna riksdag också framgår, nemligen att det
är orimligt att påföra jordegaren två gånger bevillning, först och
främst för sjelfva jorden och sedermera för den afkastning han deraf
kan hemta genom afvärkande af den derpå växande skogen eller
genom skördande af den frukt jorden bär. Det var detta jag för¬
lida t ar arbetade emot, och det är alldeles detsamma jae- nu vid¬
håller.
Det är här icke fråga om att påföra någon ny skatt, såsom
den ärade talaren, hvilken näst efter Herr Markstedt hade ordet,
tycktes anse, men det oaktadt måtte det hafva varit en ömtålig
punkt jag trampat på. Herr Markstedt står uppenbarligen ännu fast
i sin förhoppning om att vara lagligen fritagen från erläggande af
bevillning för den rörelse han drifver, men detta är ett misstag, ty
ha,n har aldrig varit lagligen befriad derifrån, ehuru man genom en
misstydning af bevillningsförordningen förstått att för en stor del
draga sig undan att beskattas för sin skogsafverkning. Det är deri
det fel ligger, som jag med min motion velat undanrödja, ty att
jag förlidet ar icke velat att någon särskild skatt skulle påföras
jordegaren, derföre att han skördar hvad på jorden växer, det tror
jag icke star i ringaste sammanhang med min förevarande motion.
Vi skola nemligen komma ihåg, att i fjor var det en Kong], pro¬
position, som aflemnats till riksdagen, icke endast om påförande af
Lördagen den 1 Mars f. m.
25 H:o 15.
en särskild skatt i form af bevillning för den inkomst man sjelf tillägg till
kunde draga af sin jord, hvilken hittills varit fri, utan också en 12 § BevtW~
särskild bevillning för skogsafverkning, och detta, såsom det då ytt-
rades från statsrådsbänken, derföre att man ansåg sig sålunda lät- '(i>ort$.)
tare komma åt att inom kommunerna påföra bevillning å den rö¬
relse, som uppe i landet drifves på många ställen af de s. k. såg-
verksbolagen. Det är det stora missförhållande som här uppstått,
jag i någon mån sökt klargöra, och följaktligen är jag i full kon¬
seqvens med hvad jag förlidet år yttrade, och som jag nu i min
motion tillåtit mig framhålla.
Detta framgår äfven af Herr Markstedts eget yttrande, då han
jemförde 8 och 12 §§ bevillningsförordningen. 8 § stadgar hvilka
rörelser som äro föremål för beskattning, och från dem äro icke
skogsåverkare undantagna; men deras rörelse nämnes icke heller
uttryckligen såsom föremål för beskattning. 12 § handlar om den
ort der bevillning bör påföras, och det är derom jag har motione¬
rat, icke om 8 §. Då emellertid äfven skogsafverkning väl lär få
anses vara en loflig och laglig näring, hör det väl icke kunna vara
tu tal om, att den ju icke, lika väl som andra näringar, både Iran
och bör beskattas. Men saken är den, att i följd af en misstyd¬
ning af 12 § hafva åtskilliga skogsåverkare lyckats för eu stor
del undgå beskattning, och nästan alla blifvit beskattade på orätt
ort, till stor skada för landskommunerna, och det är derföre som
sjelfva frågans lösning ligger i ett förtydligande tillägg till denna
12 §. Det är på dessa skäl som jag väckt min motion, till hvil¬
ken jag, Herr Talman, fortfarande anhåller om bifall.
I detta yttrande instämde Herr G. Jansson i Krakerud.
Herr E. G. Boström: Fastän jag reserverat mig mot det slut,
hvartill Utskottet i denna fråga kommit, har jag dock icke i Ut¬
skottet önskat, att Herr Farups motion skulle bifallas oförändrad.
Denna motion är nemligen, såsom äfven af Herr Huss redan blifvit
anmärkt, ofullständig, så till vida som den endast talar om, att så¬
dan rätt till afverkning, som förvärfvas genom köp, bör beskattas
der skogen är belägen. Rätt till afverkning kan ju på många andra
sätt förvärfvas, såsom genom köp, byte, arf eller ock att vid jordens
försäljning förbehålla sig denna rätt. Vidare är att märka, att det
icke är nog med att man förklarar hvar en dylik afverkningsrätt
bör beskattas, utan först och främst erfordras ett bestämdt utta¬
lande derom, att detta slag af rörelse utgör föremål för beskattning
och sålunda äfven bör beskattas, hvarföre äfven de inom Utskottet,
som önskade motionens^ framgång, föreslogo ett tillägg till § 8.
Att hitalla motionen så som den nu är formulerad anser jag der¬
före icke låter sig göra. För att emellertid afhjelpa det missför¬
hållande, som i detta afseende onekligen förefinnes, föreslogs inom
Utskottet att orden »genom köp forvärfvad» skulle utgå, hvarigenom
Jfco 15. 26
Lördagen den 1 Mara, f. ra.
Ang. tillägg till all afverkning af skog från annans mark, rätten dertill må nu vara
12' § Bevill- förvärfvad på hvilket sätt som helst, blefve beskattad, och får jag
n‘n?*{°re°rd' hos Herr Talmannen anhålla om proposition på detta förslag, då jag
(Fort*) hvad som här i dag blifvit an förd t icke funnit anledning att
frångå min uppfattning.
Särskildt med anledning af Herr Markstedts påstående, att det
vore en obillighet, om egare af jord, som sålde rättigheten till ut¬
verkning å Vio af egendomen, men sjelf afverkade öfriga Viol skulle
för denna sin utverkning undgå beskattning, då den som köpt af-
verkningsrätten till derför finge betala skatt, så får jag säga,
att deri ligger, efter min åsigt, alldeles icke någon obillighet. Ty
i taxeringsvärdet å jorden ingår äfven värdet af den derå växande
skogen, och jordegaren har sålunda i bevillningen för jorden äfven
skattat för skogen, och då vore ju eu dubbel beskattning att ålägga
honom att skatta jemväl för afverkningen. Deremot är det alldeles
icke någon obillighet uti att den, som köpt afverkningsrätten å t/lt
af egendomen, derför blir beskattad, ty uti jordvärdet på denna del,
å. hvilken afverkningsrätten till skogen blifvit frånsåld, ingår då ej
vidare värdet af skogen.
Hvad beträffar det af eu talare framstälda yrkandet om åter-
remiss, tillåter jag mig upplysa, att Första Kammaren redan bifal¬
lit Utskottets hemställan och att enda följden af en återremiss
från Ändra Kammaren sålunda blefve den, att Utskottet anmodade
Kammaren att i ämnet fatta beslut.
Jag yrkar derföre bifall till Herr Farups motion med den af
mig nu föreslagna förändring; och om detta blir Riksdagens beslut,
hoppas jag att Bevillnings-Utskottet skall vara i tillfälle att föreslå
erforderlig ändring i § 8.
Herr Öl. Jonsson: Det slags hjelptrupper, som motionären
tillåtit sig anlita för att här vinna framgång åt sin motion, att
nemligen beskylla motståndarne för egennyttiga motiv, kunna må¬
hända anses lämpliga att använda i aflägsna fjelltrakter emot vissa
näringsidkare der; men det kan icke vara tillständigt att här i Kam¬
maren använda slika medel. Det synes emellertid som de på vissa
håll skulle hafva gjort åsyftad verkan, ty kort efter motionären upp¬
trädde en annan talare och påstod, att skogsafverkarne undgå att
beskattas. Jag förstår icke, huru Herr Åug. Peterson kunde påstå
något sådant; men det händer så understundom, att man lyckas
göra stor effekt med braskande fraser. Herr Aug. Peterson bör
emellertid väl komma ihåg, att bär alldeles icke är fråga om att
skogsafverkarne skulle undgå beskattning, utan endast om hvarest
de skola beskattas. För närvarande skattar sågverksegaren der han
har sin såg, men nu vill motionären att de i stället skola skatta
inom den kommun, der skogen är belägen.
Äfven i andra afseenden gjorde sig Herr Aug. Peterson skyldig
till vilseledande uppgifter. Man bör hafva reda på förhållandena,
Lördagen den 1 Mars, f. m.
27 »:• 15.
innan man på det sättet ger sig in i diskussionen och kommer fram Ang. tillägg till
med påståenden som icke äro hållbara. li §
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets hemställan. mngsfert»*-
Herr Markstedt: Herr Talman! Det var med anledning af ^' '
Herr Farups senare anförande som jag ansåg mig ännu en gång böra
begära ordet i denna fråga. Han yttrade nemligen, att det skulle
af diskussioneii här i Kammaren hafva visat sig, att han genom
framläggandet af sin motion trampat på en »om tå» hos sina mot¬
ståndare och att särskild t jag skulle »tycka det vara trefligt att gå
fri». Han menade förmodligen att gå fri från beskattning, om det
annars var någon mening alls i detta hans mindre grannlaga utfall.
Jag ber med anledning deraf få upplysa honom och Kammaren, att
under de 12 å 13 år jag haft äran sitta i berednings-, taxerings-
och några gånger pröfningskomitéer, har jag oftast haft heta strider
att utkämpa, så snart det varit fråga om att påföra den som sålt
sin skog bevillning för denna inkomst. I de lägre instanserna hav
domen alltid gått mig emot, men Kongl. Kammarrätten har alltid
gifvit mig ratt och ansett detta vara en inkomst härrörande från
jorden, för hvilken egaren redan förut erlagt bevillning.
Hvad beträffar insinuationen att jag skulle vilja undandraga
mig beskattning, så vill det höras så som hade Herr Farup tagit
miste om person, och ber jag härjemte få nämna, att jag har del
i eu affär, hvilken år 1879 skattade för omkring 45,000 kronors
inkomst, ehuru den för samma år lemnade delegarne en förlust af
54,000 kronor. Sådana beskattningsförhållanden äro icke ovanliga
för industriidkare, och tillåter jag mig derföre returnera insinuatio¬
nen till den ärade utställaren.
Herr Haeggström: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna
fråga af det lätt förklarliga skälet att jag, såsom varande sågverks-
egare, skulle kunna utsätta mig för beskyllningen att tala i egen
sak, derest jag uppträdde emot miu aktade vän motionärens förslag;
men då jag ansett mig möjligen kunna draga ett strå till stacken,
så bar jag trott det vara min skyldighet att begära ordet, äfven
om jag skulle blottställa mig för nämnda risk.
Jag tror att det är icke så mycket omsorgen om att genom
beskattning å afverkniugen få rättvisa skipad, utan fast mera afund¬
sjuka kommunerna emellan samt missnöje öfver att den ena kom¬
munen blir bättre lottad än den andra, som framkallat denna motion
— Just deri ligger säkerligen närmaste orsaken till förslagets fram¬
trädande.
Herr August Peterson yttrade att det vore mycket lätt att få
sjelf va- afverkningen taxerad. Ja, må hända är detta en lätt sak —
i Blekinge, men så är icke händelsen i Norrland, ty att der be¬
skatta årets afverkning är helt enkelt omöjligt, emedan i flere
vattendrag 3 till 4 år åtgå för att det timmer, som afverkas å ett
X:o 15. 28
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tillägg til
12 § Bevill-
nivgsför ord¬
ningen.
(Forts.)
skogsskifte, skall hinna framflottas till bestämmelseorten. Då nu
virket kommer till sågverket först liera år efter afverkningen,
och då det naturligtvis är meningen att beskatta årets affär, så
skulle man vara eu vigtig trollkarl för att till exempel 1884 kunna
beräkna inkomsten af årets utverkning inom Lappmarkskommunerna,
emedan denna inkomst först fyra år härefter eller omkring år 1888
blifver känd. Om icke Herr August Peterson, så torde möjligen
flertalet i Kammaren hafva sig bekant att sågverksegarne i Norr¬
land lida af ganska stora olägenheter vid virkets framforsling, oaktadt
de flesta flottleder betydligt förbättrats genom de elfrensniugar och
flottrännor, som på senare åren ofta med stora kostnader kommit
till stånd. På många, om ej de flesta ställen kan för virkets fram¬
forsling åtgå, som jag nyss nämnt, ganska lång tid, allra helst om
virket skall afverkas ifrån kronans inom de aflägsna Lappmarkerna
belägna skogsparker, hvarvid virket dessutom tager mycken skada
genom den långa tidsutdrägten.
lifter dessa upplysningar torde Herr Aug. Peterson medgifva
att motionärens förslag är opraktiskt, och att det icke är möjligt
att samma år afverkningen göres inom en kommun kunna rättvist
upptaxera vinsten å afverkningen, emedan, som jag nyss påvisat, denna
vinst först flere år efteråt uppstår, då råvaran ändtligen nerkommer
till sågverket och der hinner förädlas till export, eller huru, Herr
Peterson? Jo, han nickar, således medgifver han att jag har rätt.
Men hela orsaken till motionärens förslag är det missnöje som
många kommuner, der stora afverkningar ske för sågverkens behof,
erfara deraf, att sågverkens dryga bevillning och deraf uppkommande
stora kommuualutskylder endast erläggas inom den kommun der
sågverket är beläget, eller der rörelsen hufvudsakligast bedrifves, och
att, som man säger, när det regnar för mycket välling på en, så
bar den andra ingen sked att uppfånga eu del af välfägnaden.
Talet om att skogafverkning, eller rättare sagdt vinsten å denna
afverkning, går fri från beskattning är helt enkelt ett nonsens.
Jag skall be att få vända om det af Herr Markstedt anförda
exempel samt tillika bemöta Herr Boströms yttrande. Om en hem-
mansegare behåller allenast eu tiondedel, men försäljer afverknings-
rätt till 7i(,-delar af sitt hemmans skog, skulle alltså dessa frånsålla
delar af skogen vid afverkning särskilt beskattas enligt motio¬
närens förslag. Hemmanet har i och med försäljningen minskats i
värde till motsvarande belopp, men hemmansegaren har i stället er¬
hållit ett värdebelopp i penningar af till exempel 15,000 å 20,000
kronor, och antagas måste att taxerings- och pröfningskomitéerna nog
lära taga reda på detta förhållande samt beskatta honom derefter.
Då k$n man fråga om det är rimligt att beskatta både hemmanet
och rätten till afverkning, eller med andra ord att pålägga en dub¬
bel beskattning. Mig synes att Bevillnings-Utskottet står på en
bättre ståndpunkt än reservanterna, och anhåller jag derföre att fa,
yrka bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Lördagen den 1 Mars, f. in.
29 N:* 15.
Herr Au g. Peterson: Då den siste talare!! bemötte mig med Ang. tillägg till
det påståendet att jag icke hade reda på huru taxeringen af skogs-
afverkningen i Norrland tillginge, så kan jag gerna gifva honom
rätt derutinnan, ty jag har verkligen icke reda derpå. Men om icke
något missförhållande förefunnes, och om ej kändt vore att någon
skogsåverkare gått fri från skatt, på sätt motionären omnämnt, så
hade också troligen icke heller blifvit framlagd en motion i syfte
att få en så beskaffad näring, som motionen afser, beskattad der
den rättvisligen bör beskattas.
12 § Bevill-
ningsförord-
ningen.
(Ferts.)
Beträffande deremot Herr Olof Jonssons yttrande att jag icke
skulle hafva reda på saken i dess helhet, utan att jag gjorde mig
den föreställningen, att alla skogsafverkningspatroner vore fria från
beskattning för sin näring, så har jag endast yttrat, att det vore
obilligt att en rörelse, på hvilken somliga förtjente millioner kronor,
icke blefve beskattad, och att jag derföre ansåg det vara välbetänkt,
om en dylik beskattningsrätt infördes att kunna påföras af beskatt-
ningsmyndigheterna inom kommunerna der inkomsten erhålles. Hvad
slutligen vidkommer Herr Hseggströms yttrande, att de särskilda kom¬
munerna sins emellan stridde om hvilkendera vore berättigad till den
största inkomsten af afverkningen, så medger jag gerna att han hade
rätt. Men om beskattningen icke eger rum inom den kommun,
der afverkningen sker, så bör åtminstone lagen vara så affattad, att
beskattning bör, enligt motionärens förslag, för slik inkomst påföras
inom den kommun, inom hvilken utverkning eger rum.
Detta sistnämnda har jag jemväl velat säga för att bemöta Herr
Olof Jonsson. I öfrigt fortfar jag i mitt yrkande.
Herr Liss Öl. Larsson: Jag har med förvåning hört, att eu
hetsig diskussion uppstått i en så enkel fråga som den föreliggande.
Det har nästan synts, som här gälde en strid mellan sågverksegare
och icke sågverksegare, men frågan synes mig alls icke gälla något
sådant och är i allt fall af så enkel art, att den ej bör bedrifvas
med någon hetsighet.
Man har sagt, att hela frågan hängde på afundsjuka mellan
kommunerna, men för min del kan jag icke finna detta, så vidt man
icke som afundsjuka vill beteckna, att en del kommuner, som se,
att de lida orätt till andra kommuners obehöriga vinst, vilja hafva
rättelse i ett sådant förhållande. Detta är just hvad som här före¬
faller mig vara händelsen, ty icke kan man påstå, att, det är rigtigt,
såsom nu tillgår. Om t. ex. ett bolag eller en enskild person in¬
köper afverkningsrätt till en skogstrakt i Januari för 10,000 kronor
och afverkar i Februari och Mars timmer för 30,000 kronor, kan
det väl icke anses rigtigt, att, derföre att bolaget drifver sin sågverks¬
rörelse i ett annat län, det skall der taxeras för vinsten af afverk¬
ningen. I de kommuner, der afverkningen skett, har man också
mycket lättare att kontrollera vinsten å densamma, så vidt sådant är
möjligt. Man har i hvarje trakt bestämda timmerpris för året, och
>':o 15. 30
Lördagen den 1 Mars, f. in.
Ang. tillägg till man har äfven reda på, att för afverkningen till skogen har betalts
12 så och så mycket, och det är då lätt att uträkna, huru stor för-
ningtjot oi tjensten varit, helst man der äfven känner afverkningskostnaden,
(Ports ) sora man naturligtvis icke i ett annat län kan närmare känna.
Jag tycker derföre att det är rigtigt, att den kommun, der vinsten
göres, äfven får taxera densamma samt att de derutaf beroende
kommunalutskylderna äfven betalas dersammastädes. Det är således
ej till följd af någon afundsjuka, utan endast i rättvisans namn man
yrkar detta, och det är derföre jag instämmer i Herr Farups motion,
till hvilken jag ber att få yrka bifall.
Herr E. G. Boström: Sedan Herr Talmannen fäst min upp¬
märksamhet på att det yrkande jag gjort vore af den beskaffenhet, att
han vore tveksam, om han på detsamma kunde framställa proposition,
i ty att det vore vidsträcktare än motionärens eget förslag, så an¬
håller jag få taga tillbaka detsamma. Men jag får på samma gång
säga, att, då jag icke kan erhålla proposition på detta mitt yrkande,
jag anser Herr Farups motion vara sä affattad, att jag för närva¬
rande måste rösta för utslag å densamma, om jag också i princip är
med motionären ense.
Herr Assar sson: Då jag hör att Föi-sta Kammaren bifallit
Utskottets förslag, vill jag tillkännagifva, att jag återtager mitt yr¬
kande om återremiss; men fastän många talare ifrigt sökt bekämpa
Herr Farups motion, hafva de icke kunnat öfverbevisa mig om att
ej Herr Farup har rätt, och jag får således yrka bifall till hans
motion.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de derunder fram-
stäkla yrkandena, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan och dels å afslag derå och bifall i stället
till motionen, och förklarade Herr Talmannen sig hafva funnit den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd, i följd hvaraf uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i lista
punkten af Betänkandet N:o 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Herr Farups i ämnet väckta motion.
Lördagen den 1 Mars, f. in.
31 K:o 15.
Omröstningen utföll med 89 ja mot 74 nej; och hade Kamma¬
ren alltså bifallit Utskottets hemställan.
Punkten 2.
I afgifven motion, N:o 82, hade ledamoten af Andra Kammaren
Herr Nils Olsson föreslagit, att Riksdagen för sin del ville besluta,
att till § 12 i bevillningsförordningen af den 14 September 1883
måtte fogas ett nytt moment af följande lydelse: »Den, som å annan
ort än den, der han är mantalsskrifven, emottaga tjenst eller till¬
fälligt uppdrag hos enskild person eller bolag — för den aflöning
eller det beskattningsbara arfvode, som härför uppbäres: å den ort
der tjensten eller uppdraget hufvudsakligen fullgöres.»
Utskottet hade hemstält, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.
Efter föredragning häraf yttrade:
Herr Nils Olsson: Efter den utgång Herr Farups förslag i den
nyss föredragna punkten fick, är det ännu mindre utsigt, att det
förslag jag väckt skulle kunna vinna Kammarens bifall; och då
dessutom Utskottet så enigt afstyrkt detsamma, skall jag ej ens till¬
låta mig framställa något yrkande. Jag har endast velat med några
fä ord söka visa, att jag anser mig hafva verkligt goda skäl för
min motion. Det skäl Bevillnings-Utskottet hufvudsakligen anfört
för sitt afstyrkande af motionen är, att, »då bevillningsförordningen
i sitt nya skick ännu ej hunnit tillämpas, det torde vara för tidigt
att redan nu inlåta sig på försök att förbättra densamma». Det är
naturligt, att, då Utskottet sä nyligen som i fjor grundligt och med
eftertanke utarbetat förslag till lydelse af denna paragraf, det nu
skulle kännas obehagligt för Utskottet att söka åstadkomma en än¬
dring derutinnan. Jag skall emellertid be att få anföra ett exempel
från min hemort, hvilket tydligt ådagalägger behofvet af det af mig
föreslagna tillägget till ifrågavarande paragraf i bevillningsförord¬
ningen. En person, som bodde i en kommun, belägen strax intill
den, inom hvilken jag har mitt hem, och som egde fast egendom
inom kommunen, fick anställning i en annan kommun inom länet,
och denna anställning var icke så obetydlig, ty den inbringade om¬
kring 7 å 8,000 kronors inkomst. Efter mycket bråk och besvär
angående rätta beskattningsorten för detta belopp, blef omsider af
Högsta Domstolen faststäldt, att ifrågavarande person skulle för det¬
samma beskattas inom den kommun, der han hade sin egendom,
och icke inom den kommun, der han uppbar inkomsten. Nu veta
vi att i en liten landtkommun är det fyrktal, som uppkommer genom
en inkomst af 7 å 8,000 kronor, icke så obetydligt, utan utöfvar
ett ganska väsentligt inflytande på kommunens affärsställning. Det
Ang. tillägg till
12 § Bevill-
ningsförord-
ningen.
(Ports.)
3f:o lä. 32
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tillägg till är derföre
12 § Bevill-
ningsför ord¬
ning en.
(Forts.)
alldeles klart att ett missförhållande eger rum i afseende
på det nuvarande taxeringssättet, och man bör derföre söka åstad¬
komma eu rättelse derutinnan. Det bör — för att begagna en ta¬
lares på dalabänken uttryck — icke råda någon afundsjuka kommu¬
nerna emellan, och något sådant motiv har icke heller föranledt min
motion. Den går endast ut på att rättvisa skall skipas i beskatt-
ningsäreuden. Och rättvisan fordrar väl att en beskattningsbar in¬
komst, så vidt möjligt är, beskattas inom den kommun, der den
åtnjutes.
Det är emellertid detta af mig bär ofvan omförmälda fall, som
närmast gifvit anledning till min motion och som jag också anser
vara tillräckligt skäl för dess tillkomst. Men, som sagdt, då Ut¬
skottet så enhälligt afstyrkt min motion, och Herr Farups motion,
som går i ungefär samma rigtning som min, blifvit afslagen, skall
jag icke tillåta mig göra något yrkande.
Herr Aug. Peterson: Ja, jag är också af den åsigt, att i före¬
varande hänseende ett stort missförhållande förefinnes i vår nuva¬
rande bevillningsförordning och att det vore väl att få detta miss¬
förhållande rättadt. Jag känner till en kommun i min hemtrakt,
som har mycken olägenhet af de personer, som, ehuru icke bosatta
inom kommunen, der idka handel under en stor del af året. Dessa
personer äro nemligen befriade från utskylder till gaslysning, polis¬
bevakning och hvarjehanda sådana utgifter, som kommunens bofasta
medlemmar deremot äro skyldiga att bestrida, ty bevillningsförord-
ningen säger, att eu person skall betala skatt till deu kommun, inom
hvilken han har sin hufvudsaklig a rörelse. I den kommun jag åsyf¬
tar finnes sålunda äfven eu person, som under en stor del af året
är anstäld såsom intendent vid den inom kommunen belägna brunns-
och badorten. Ifrågavarande person är under den öfriga delen af
året bosatt uppe i norra Sverige och är således icke skyldig att
betala skatt till denna kommun, oaktadt kan der uppbär en ganska
stor inkomst. Detta är ju ett stort missförhållande, och det vore
derföre önskligt, om till bevillningsförordningen kunde göras ett till-
lägg i det syfte motionären föreslagit, så att den kommun, der eu
person uppbär inkomst, egde rätt att upptaga skatt för denna inkomst,
hvilken kanske ofta icke är känd och sålunda icke kan beskattas
inom den kommun, der personen är boende. Jag har sjelf sökt åstad¬
komma en rättelse härutinnan. Jag väckte nemligen vid 1876 och 1877
årens riksdagar ett förslag i samma rigtning som det af motionären
nu framställa. Ifrågavarande paragraf i bevillningsförordningen blef
då ändrad så till vida, att ordet »förnämligast» utbyttes mot »huf¬
vudsakligen», hvilket ord ännu står qvar. Men detta ord »hufvud¬
sakligen» gör, som jag nyss nämnde, att åtskilliga yrkesidkare och
handlande för en längre tid af året slå sig ned vid brunns- och
badorter och der göra lönande affärer, utan att likväl betala skatt
till kommunen. Detta är ett missförhållande som, om möjligt, borde
33 N:o 15.
Lördagen den 1 Mars, f. in.
rättas, och det vore derföre önskligt om Bevillnings-Utskottet eller Ang. tillägg till
någon enskild motionär ville föreslå en ändring i bevillningsförord- 12 §Bevilj~
. ° . , . . » , ningstorord-
ningen i detta atseende. ningen.
Jag har blott velat nämna detta och har för öfrigt icke något (joort8.)
yrkande att göra.
Herr Grefve Mörner: Bevillnings-Utskottet har såsom det för¬
nämsta skälet för sitt afstyrkande af denna motion anfört, »att, då
bevillningsförordningen i sitt nya skick ännu ej ens hunnit tillämpas,
det torde vara för tidigt att redan nu inlåta sig på försök att för¬
bättra densamma». Detta är visserligen sant; men det stadgande,
som här är i fråga och i afseende på hvithet motionären framstäf
sitt förslag, är icke något nytt stadgande i den nu gällande bevill¬
ningsförordningen, utan ett ganska gammalt, som stått der i många,
många år. Den omständigheten att bevillningsförordningen är ny
torde således icke utgöra något hinder för den föreslagna förändrin¬
gen. Det torde hafva varit eu förhoppning hos mången att, när
Utskottet förra året så noggrant som då skedde genomgick och
pröfvade förslaget till ny bevillningsförordning, Utskottet hade be¬
hagat söka afhjelpa den brist, som nu af motionären påpekats, men
denna förhoppning har icke realiserats. Då tycker jag, att icke
annat återstår för dem, som vilja hafva någon ändring, än att, så¬
som motionären gjort, framställa förslag derom genom att väcka
motion i ämnet.
Utskottet säger vidare, att den ändring motionären åsyftat kan¬
hända borde företrädesvis kunna »förekommas genom förändrade be¬
stämmelser i förordningen angående mantals- och skattskrifningarnas
förrättande», samt anför derefter, att, »då motionären icke ens fram-
stält någon anmärkning mot stadgandena i berörda förordning»,
saknade Utskottet skäl att i förordningen föreslå ändring på sätt
motionären åsyftat. Huruvida den brist motionären anmärkt skulle
kunna afhjelpas genom förändringar i mantals- och skattskrifnings-
förordningen har jag icke klart för mig. Motionären vill, att åt
hvar och en, så vidt möjligt är, bibehålies förmånen af den trygghet
i afseende på mantalsskrifningsort, som bör vara för hvar och en
önskvärd och icke borde kunna rubbas blott deraf, att två kommu¬
ner vilja slås om den inkomst, som kan erhållas derigenom att
en person påföres kommunalutskylder i den ena eller den andra kom¬
munen. Denna fråga är icke så ovigtig, som den möjligen ser ut,
ty frågan, hvar en person rätteligen skall beskattas för inkomst,
väckes ofta derigenom, att rättegång uppstår om mantalsskrifnings¬
ort. Den ene yrkar, att han skall mantalsskrifvas här, den andre
der han förut varit mantalsskrifven eller sjelf önskar få qvarstå så¬
som mantalsskrifven. Ombyte af mantalsskrifningsort är ofta icke
önskvärd, ty derigenom rubbas åtskilliga förhållanden. En person
kan nemligen genom ombyte af mantalsskrifningsort för viss tid
förlora valbarhet till riksdagsman i Ändra Kammaren, och åtskilliga
Andra Kammarens Frat. 1884. N:o 15. 3
tf:o 15. 34
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. tillägg till andra omständigheter kunna förefinnas, som gorå
12 § Bevill-
det önskvärde att
ningsförord-
ningen.
(Forts.)
o
få bibehålla samma mantalsskrifningsort som förut. Alla dessa olä¬
genheter kunde afhjelpas, om ett stadgande infördes i bevillnings-
förordningen, hvarigenom det blef möjligt för en kommun att erhålla
kommunalskatt för den inkomst, som uppbäres af en befattning, som
skötes inom kommunen. En sådan befattning kan ofta vara förenad
med någorlunda goda inkomster, men befattningen i sig sjelf är
ganska oviss eller lemnad endast på en kortare tid och kan upphöra
när som helst. Skall derföre, personen tvingas att ändra mantals¬
skrifningsort? Det tycker jag icke är rimligt. Jag skulle på det
högsta önska bifall till den af motionären gjorda framställning och
kan icke gilla de grunder eller skäl, Bevillnings-Utskottet anfört
till stöd för afslag af densamma, hvilka skäl förefalla mig ganska
svaga. Jag skall emellertid icke framställa något yrkande.
Herr Helander: Då det icke lär vara någon utsigt att mo¬
tionen nu skall vinna framgång, lär det icke heller tjena något
till att upptaga Kammarens tid med något vidare yttrande. Jag
skall derföre blott be att få instämma i hvad föregående båda talare
sagt och hoppas, att motionär eu annan gång framkommer samt
då vinner bättre afseende än hu.
Herr E. C4. Boström: Ehuru intet yrkande blifvit framstäldt
om bifall till motionärens förslag, skall jag dock, enär här yttrats
många anmärkningar mot Utskottets betänkande, be att få fästa upp¬
märksamheten derpå, att om det ifrågakomna stadgandet icke är
nytt, detsamma dock blifvit fullständigt pröfvadt vid förra riksda¬
gen, och att de skäl, som nu framhållas för ändringsförslagets anta¬
gande, äfven då togos i öfvervägande, men att det icke ansågs
lämpligt att vidtaga någon ändring i hittills gällande föreskrifter i
denna sak. För öfrigt undrar jag, huru det skulle taga sig ut, om
man godkände en föreskrift, sådan som Herr Olsson föreslagit. Jag
skall be att få anföra ett exempel. Vid en process angående dispo¬
sition af vatten i Norrköping för ett par år sedan, fördes rätte¬
gången af tvenne advokater från Stockholm. Enligt motionärens
förslag skulle nu dessa Herrar beskattas i Norrköping för den inkomst,
de uppburit med anledning af denna affär. Eller när en agent
försålde en egendom belägen i ett par socknar, skulle bevillning
påföras honom i hvarje socken för den inkomst, han kunde hafva
af köpet. Jag fruktar, att det kunde blifva rent af omöjligt att
tillämpa ett sådant stadgande.
Utskottet har anmärkt, att rättelse af öfverklagadt missför¬
hållande delvis borde kunna vinnas genom ändring i förordningen
om mantals- och skattskrifning, men den näst siste talaren har
dervid anmärkt, att det vore en orimlighet att ändra skattskrifnings-
ort bland annat derföre, att man då förlorade den rätt till valbarhet
i Andra Kammaren, hvartill man kunde vara berättigad. Jag hem-
Lördagen den 1 Mars, f. m.
35 N:o 15.
ställer dock, om detta är ett skäl af den betydenhet, att man der- Ang. tillägg till
vid bör fästa sig, när man skrifver lagar. När förhållandena äro
sådana som dem, hvilka gifvit anledning till motionen, att nemligen
en person, som har en egendom på landet, fått ett uppdrag att vara (forts )
verkställande direktör i en bank i en stad, af hvilken verksamhet
han är ständigt upptagen året igenom, dock blifvit för sin häraf
erhållna inkomst beskattad ej å den ort, der han vistats, verkat
och erhållit ifrågavarande inkomst, utan der hans egendom är be¬
lägen, så är väl detta ett missförhållande, men af sådan beskaffenhet,
att det synes böra rättas derigenom, att en jordegare ej som nu
kan låta sig mantalsskrifva hvar helst han behagar å sina egendomar,
utan i den försumlig, der han vistas och har sin hufvudsakliga verk¬
samhet. Orsaken, hvarföre Utskottet icke föreslagit ändringar i rnan-
talsskrifningsförordningen, är endast den, att Utskottet der vid lag
icke har motionsrätt. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Grefve Mörner: Om det också skulle kunna inträffa
sådana fall, som dem Herr Boström nyss anförde, eller att en person
blifver verkställande eller jourhafvande direktör i en bankinrättning,
och Herr Boström anser, att den pionen skulle lemna sin förut¬
varande mantalsskrifningsort vid en honom tillhörig egendom, utgöra
dessa omständigheter icke för mig något skäl för att en person
skall blifva beröfvad den rätt, han _ nu har att få vara mantals-
skrifven, der han har sin egendom. Äfven den omständigheten, att
han skulle vara verkställande eller jourhafvande direktör i en bank
eller ett försäkringsbolag, skulle måhända icke utgöra något hinder
för denna person att derjemte fortfarande förvalta den egendom
han sjelf eger och att vistas der en kortare eller längre del af året.
Jag vet icke att man hos oss ännu hunnit derhän, att en person,
för att få vara mantalsskrifven på ett ställe, skall vistas der hela
året. Komma vi derhän — och det skulle blifva konseqvensen af
Herr Boströms yttrande —, blefve följden att vi nästan allesammans
skulle i mer eller mindre mån blifva arrestanter, och det vill jag i
det längsta söka undvika, likasom jag icke heller vill söka bereda
andra personer detta nöje.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 3 och 4.
Biföllos.
Punkten 5.
Lades till handlingarne.
N:o 15. 36
Lördagen den 1 Mars, f. m.
8 10.
Ang. införande
af maltskatt.
Härefter föredrogs Bevillnings-Utskottet Betänkande N:o 2, i
anledning af väckt motion om påläggande af maltskatt.
Ifrågavarande motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr
G. Carlson, innefattade förslag »att en maltskatt måtte af .Riks¬
dagen beslutas att utgå med åtta öre per kilogram torkadt eller
rostadt malt, som uppväges före kokning, eller alternativt med fyra
kronor för hvarje hektoliter torkadt eller rostadt malt, som uppmätes
före krossning, och att, om denna maltskatt beslutas, Riksdagen
äfven behagade besluta att i skrifvelse till Konungen underdånigt
anhålla om utfärdande af författning, innefattande nödiga föreskrifter
för kontroll på den beslutade maltskatten vid tillverkning af malt¬
drycker till afsalu».
Sedan Utskottets hemställan, att förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, blifvit uppläst, begärdes
ordet af motionären
Herr C. Carlson, som yttrade: Det har yttrats, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna nedsättningen af kaffetullen vore så obetyd¬
lig, att den för allmänheten och isynnerhet för den fattigare be¬
folkningen skulle medföra ringa båtnad. Jag har derföre tillåtit mig
föreslå en större nedsättning af denna tull med ända till 14 öre
per kilogram. Men som jag icke vågat antaga att statskassan kunde
undvara den inkomst, som i händelse af bifall till mitt förslag skulle
beröfvas densamma, har jag tillåtit mig att efter samråd med åt¬
skilliga af mina kommittenter föreslå den maltskatt, som skattekomi-
tén åsyftat. Dertill har jag också föranledts af skattekomiténs be¬
tänkande, der det på sid. 305 lyder sålunda: »Till följd af sin be¬
skaffenhet synas maltdryckerna äfven vara väl egnade att utgöra
föremål för särskild beskattning. De kunna svårligen sägas höra
till antalet af lifsförnödenheter, utan afse snarare att fylla ett un¬
der vissa förhållanden konstladt behof, då de närande beståndsde-
larne i dessa drycker ej kunna anses vara af den betydenhet, att
de förmå gifva dem rang bland verkliga näringsämnen.» Visserli¬
gen var det skattekomiténs mening att använda inkomsten af malt¬
skatten till betäckande af kostnaderna för grundskatternas afskrif¬
ning och förbättring af här ordningsväsen det; men då det nu kan
dröja länge, innan sådant blir af Riksdagen beslutadt, anser jag att
en maltskatt mycket väl kan under tiden upptagas, likaväl som en
motsvarande nedsättning af kaffe- och sockertullen. Jag vill inom
parentes nämna, att jag satt sockertullen i andra rummet, emedan
socker vid förbrukningen ställer sig mindre jemförligt, om jag så
får uttrycka mig, mellan de förmögnare och fattigare klasserna än
kaffet.
Lördagen den 1 Mars, f. m.
37 ff:o 15.
Jag har gjort mig den frågan: kali det vara skäl att nedsätta Ang. införande
tullen på kaffe och sockor och deremot lägga skatt på maltdrycker? af maltskatt-
Det är ju att taga med ena handen igen hvad man gifvit med den (Forts.)
andra. Derpå svarar jag med den frågan: är det rätt att gång
efter annan höja skatten på en rusgifvande dryck, men låta andra
rusgifvande drycker, såsom porter, Öl och dylikt, vara obeskattade?
Det omåttliga bruket af alla slags rusdrycker har ju samma beklag¬
liga följder. Både Öl- och bränvinsdrinkare uppfylla ju våra dårhus,
fattighus och fängelser. Den enda skilnaden dem emellan lärer vara
den, att öldrinkare äro skadliga endast för sig sjelfva, men brän-
vinssupare äro vådliga äfven för andras lif. Också får man ofta
höra och i tidningarna läsa berättelser om ruskiga händelser vid
våra så kallade ölkrogar; och vid hvarje riksdag föreslås botemedel
derför, men utan resultat. Hvar och en, tror jag, skall vid närmare
begrundande finna huru orättvist det är att den fattige, hvars enda
prosaiska njutningsmedel är kaffe, skall betala hög skatt både för
kaffe och socker, då ölkonsumenterna icke blifva beskattade. Jag
skulle vilja kalla öldrinkarne för lönsupare. Utskottet yttrar helt
naivt, att det utan pröfning hemställer att Riksdagen måtte afslå
mitt förslag och stödjer detta sitt afstyrkande, efter hvad jag kan
finna, endast på det skälet att statens finanser äro så lysande, att
regeringen kunnat föreslå en nedsättning i kaffetullen af ända till
2 hela öre per skålpund. Nästan alla Europas stater och äfven det
förlofvade landet på andra sidan Atlanten upptaga i sina inkomster
maltskatt, men Sverige anser sig icke behöfva en sådan skatt. Man
skulle således tro, att vårt land äfven i finansielt hänseende är ett
bland de lyckligaste land i verlden, om man blott icke så ofta finge
höra missljudande röster. Jag beklagar emellertid att Utskottet så
litet känner förhållandena, att det tror att staten icke behöfver all
den inkomst, den möjligen kan få.
Man har här talat om nyckeln till statens kassakista. Jag
ville önska att denna nyckel egde den egenskapen, att den icke al¬
lenast läste igen kistan för onödiga utgifter, utan äfven kunde öppna
densamma för de inkomster, staten behöfver. Man behöfver icke
frukta att inkomsterna skulle mögla på kistbotten, ty det finnes
nog utvägar för dem. Vill man icke sätta ned tullen på kaffe och
socker, så hafva landtbrukarne sina debetsedlar, som nog tåla vid
en nedsättning.
Det har äfven här för några dagar sedan yttrats, att ett Utskott
gjort gemensam sak med en motionär. Det kan man då icke påstå
i denna fråga. Deremot skulle man kunna förmoda, att Bevillnings¬
utskottet gjort gemensam sak med ölkonsumenter och ölbryggare.
Hvad de senare beträffar, tror jag dock icke, att de önska en sådan
allians, emedan den föreslagna maltskatten är så obetydlig, att den
för dem är af ingen eller ringa betydenhet.
Jag hoppas emellertid, att mitt förslag skall vinna understöd
af de Herrar representanter i denna Kammare, som voro ledamöter
Andra Kammarens Frot. 1884. N;o 15, 4
N:o 15. 38
Lördagen den 1 Mars, f. m.
Ang. införande af skatteregleringskomitén, och af de 70, som förliden Onsdag vö¬
rt/ maltskatt, terade för en förbättring i lagstiftningen angående försäljning åf vin
(Forts.) och maltdrycker, samt slutligen äfven af alla rättänkande represen¬
tanter. Hvad skola våra kommittenter säga, om vi icke ens göra
försök att afhjelpa de orättvisor, jag nu påpekat?
Jag anhåller således, Herr Talman, om proposition på bifall till
min motion och afslag å Utskottets hemställan.
Herr Assarsson anförde: Jag tror att den ärade motionären
kommit för tidigt fram med ifrågavarande motion, likasom jag tror
att han med densamma i sjelfva verket afsett en helt annan be¬
skattning än den han i motionen ordat om. Det förefaller mig
nemligen, som han skulle mena en beskattning på Öl och icke på
malt. För öfrigt vill jag icke ingå i något svaromål på hvad han
anfört till stöd för sin motion, ty jag anser att Bevillnings-Utskot-
tet besvarat detta så väl, att det icke torde vara något vidare att
tillägga. Jag inskränker mig derföre till att yrka bifall till Utskot¬
tets förslag.
Vidare anfördes icke. Sedan propositioner framstälts dels på
bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall
till motionen, blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. V4 4 e. m.
In fidem
H.’ A. Kolmodin.
STOCKHOLM, TRYCKT I CEKTRAL-TKYCKEEIET, 1884.