tf:o 2.
Kong1. Mafts nådiga proposition till Riksdagen, med
förslag till förnyad grufvestadga; gifven Stockholms
slott den 12 Januari 1884.
Med öfverlemnande af de i ämnet inom Statsrådet och (Högsta
Domstolen förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta
Riksdagens yttrande öfver närlagda förslag till förnyad grufvestadga;
viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af Riksdagens svar företaga
den slutliga pröfningen af samma förslag och om stadgans utfärdande
i nåder förordna.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med afl Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
E. von Krusenstjerna.
Bill. till R-iksd. Prot. 1884. 1 Sam!. 1 J/d. 2 Käft.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
1
«
Förslag
till
förnyad grufvestadga.
1 Kap.
Om inmutning.
1 §•
Föremål för inmutning och bearbetande af den, som sig dertill an¬
mäler, äro de minoralfyndigheter, hvilka innehålla:
l:o) malmerna till följande metaller, nemligen: guld, silfver, platina,
qvicksilfver, bly, koppar, jern med undantag af sjö- och myrmalmer,
mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram,
vismut, antimon och arsenik;
2:o) svafvelkis, magnetkis och grafit.
Förut inmutad eller bearbetad mineralfyndighet, som blifvit sönad,
må ånyo inmutas, så framt fyndigheten, enligt hvad ofvan är sagdt,
utgör föremål för inmutning.
ä §■
Inmutning gäller visst område med lodräta gränser på djupet.
Om utsträckningen af detta område är i 11 och 26 §§ stadgadt.
Bih. till Pilsd. Prot. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 lliift. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än 200 meter från
boningsbus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård,
eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten, utan till¬
stånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som
den, hvilken dertill har nyttjanderätt.
Ej heller må inmutning ske å kyrkogård eller begrafningsplats
eller, utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område
på mindre afstånd än 30 meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit be¬
hörigen försvarad.
4 §•
Den, som vill å egen eller annans grund med arbete belägga och
sig tillgodogöra någon till inmutning lofgifven mineralanledning, skall
derom hos bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande
af tillståndsbevis eller mutsedel. Denna ansökning skall innehålla upp¬
gift på:
sökandens namn, hemvist och yrke;
mineralanledningens art;
hemman och lägenhet samt socken och län, der mineralanledningen
finnes; samt
medelpunkten i det område, ansökningen afser (inmutningspunkten),
med så noggrann beskrifning å denna punkts^ belägenhet, att någon
osäkerhet derom ej kan uppstå.
5 §•
Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren oför¬
dröjligen och senast tretio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunk-
tens läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständig¬
het, ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämp¬
lig tid, räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den
tid försittes, den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
3
i beslutet intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter
infordrad upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för
inmutning enligt 1 §, eller att sådant hinder möter, som i 3 § sägs,
varde ansökningen afslagen.
6 §.
Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärde bergmästaren
mutsedel, hvilken skall innehålla:
l:o) angifvande af mineralanledningens art samt beskrifning å
inmutningspunktens läge;
2:o) tiden, då ansökningen inkom till bergmästaren;
3:o) den benämning, hvarunder anläggningen må kunna från andra
dylika skiljas; samt
4:o) föreskrift för inmutaren att inom sextio dagar från mutsedelns
utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan till den socken eller för¬
samling, der det inmutade området är beläget, vid äfventyr af inmut-
ningsrättens förlust, om annan sig dertill anmäler, innan kungörandet
sedermera sker.
i §•
Inmutning gäller från den dag, ansökningen derom inkom till berg¬
mästaren.
Hafva flere på samma dag sökt inmutning af samma område, med-
dele bergmästaren dem hvar sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt,
der ej någon af dem kan visa, att han först upptäckt fyndigheten, i
hvilket fall inmutningsrätten honom tillhör.
8 §,
Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller,
bearbeta och tillgodogöra sig såväl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.
öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för
grufärbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda
hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes
må inmutaren ock behålla, såframt det icke af jordegaren mot erläg¬
4
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
gande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas
inom sextio dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende ut-
öfvas å kronojord af jordens innehafvare.
9 §•
Med inmutning af sönad grufva följer rätt till varp, som finnes
inom det inmutade området eller utmålet och ej genom inmutning en¬
ligt äldre författning är särskildt försvaradt.
Om förre grufegarens rätt till uppbruten malm sägs i 48 §.
10 §.
1 mom. Har mutsedel blifvit meddelad å fyndighet, som efter 1
§ ej utgör föremål för inmutning, vare mutsedel ogill och utmål för
sådan grufva förbjudet.
Lag samma vare, der inmutningspunkten, i strid mot föreskrifterna
i 3 § 1 mom., blifvit förlagd å område, der inmutning enligt nämnda
lagrum ej är tillåten.
Klander mot mutsedel på grund af förhållande, hvarom nu är sagdt,
så ock påstående att inmutningsrätt blifvit förverkad genom underlätet
fullgörande af föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller 14 § 1 punkten skall,
för att vara gällande, anmälas sist vid utmålsförrättningen; egande
dock den, hvars rätt blifvit förnärmad, att dessförinnan, när han vill,
få all verkan af mutsedeln upphäfd genom klagan hos bergsöfversty-
rélsen, om den inmutade fyndigheten ej utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, men eljest efter stämning hos domareu; och skall inmutaren
för allt arbete vid en grufva, som sedermera förklaras hafva olagligen
tillkommit eller till hvilken inmutningsrätten förverkats, ansvara såsom
för åverkan, om åtal derå i laga tid anställes.
2 mom. År mutsedel meddelad för inmutning å nyo af sådan äldre
grufva, som uppgifvits vara sönad, vare förre innehafvaren icke skyl¬
dig att för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig;
och skall i sådan tvist klander mot den, som grufva innehar, icke gälla
der det grundas på försummelse eller annat förhållande, som egt rum
för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instäm¬
mande.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
5
2 Kap.
Om försöksarbete.
11 §•
Sedan matsedel blifvit utfärdad,- eger inmutaren att inom det in¬
mutade området, innefattande en omkrets med 100 meters afstånd från
inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras till fyn¬
dighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna eller an¬
lägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt om hinder emot
inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så framt hindret före-
fanns då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva inne-
hafvaren af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och an¬
svar inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd,
för fulla beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
12 §.
Yppas tvist om beloppet af den årliga afgiftem eller annan ersätt¬
ning, som efter 11 § bör utgå, varde frågan pröfvad af tre ojäfvige
skiljemän, bland Indika en utses af hvardera parten och de sålunda ut¬
sedde tillkalla den tredje; tredskas den ersättningsskyldige_ att utse
skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje sig förena,
ege Konungens befallningshafvande eller rätten i stad och domaren å
landet eller utmätningsmannen i orten att om valet förordna. Den er-
sättningsskyldige vare pligtig gälda kostnaden för skiljemännens sam¬
manträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre
än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde hvar sina
kostnader och gälde hvardera halfva sammanträdeskostnaden.
Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten
vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
6
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes, dock
ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han sin
talan instämmer inom nitio dagar från det skiljemännens beslut ho¬
nom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lemnas
om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under
rättens pröfning.
Vill ersättningstagaren hellre genast lita domstol än skiljemän till,
stånde det honom öppet.
13 §.
1 mom.' Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyl¬
dighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken nyttjanderätt dertill innehar; och gällc
om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande af stämning är
stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves af enskild person,
som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften
lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det in¬
mutade området börjas, att ställa pant eller borgen för den årliga af¬
gift eller framtida ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbun¬
den. Denna säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den
icke ändock af jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren antages. För¬
summar inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i
orten, då han derom anlitas, inställa arbetet, tilldess säkerhet, som fin¬
nes antaglig, blifvit anskaffad.
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande skall inmutaren, vid
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.
15 §.
Under försöksarbetet hafve inmutaren icke lof att, utan tillstånd
Kongl. Mcr.jts Nåd. Proposition N:o 2.
af jordens innehafvare, å det inmutade området uppföra andra byggna¬
der än sådana, som oundgängligen erfordras till försöksarbetets drif¬
vande. Sker annorledes, må innehafvare!! af jorden anlita utmätnings¬
mannen i orten för att få byggnaden på inmutarens bekostnad åter
borttagen.
3 Kap.
Om jordegareandel.
16 §.
Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren deltaga
i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.
Jordegareandel kan begagnas till fullo eller till viss del.
Åro inom ett inmutadt område eller utmål flere jordegare med laga
skilnad sig emellan, njute de jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.
17 §.
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen eller blifvit till brukning på viss tid för kronans
räkning upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren eller den, som
eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren enligt 16 § till¬
kommande rätt till godo; egande han ock, om han begagnar jordegare¬
andelen, att samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda till¬
hörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren.
18 §.
Jordegaren må under försöksarbetet, när han vill, hos inmutaren
anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel till fullo eller till nå¬
gon viss del och njute från den tid, sådan anmälan bevisligen skett,
delaktighet i anläggningen, dock med förbindelse att vidkännas mot¬
svarande andel i ■ alla kostnader, som för arbetets bedrifvande derefter
8
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
erfordras, äfvensom att i enahanda förhållande ersätta värdet af de för
arbetet nödiga och nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dess¬
förinnan blifvit anskaffade, men i kostnad, som inmutaren haft för fyn¬
dighetens undersökning och blottande, vare jordegaren ej skyldig att
taga del, hvaremot hela afkastningen under samma tid odelad tillhör
inmutaren.
Uppstår tvist om beloppet af den ersättning, jordegaren bör gifva,
gånge med bestämmandet deraf enligt 12 §, och jordegaren njute icke
desto mindre under tiden sin andel i anläggningen till godo, der han
ställer säkerhet för ersättningen.
Anmälan om begagnande af jordegareandel »skall göras sist vid
utmålsläggningen utom i fall, som i 19 § sägs.
19 §.
Aro inom ett utmål flere jordegare, skall den, på hvars egovälde
ett grufarbete först efter utmålsläggningen inkommer, hafva öppet att
anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel senast inom sex må¬
nader, sedan arbetet på hans grund inkommit och han derom blifvit
underrättad af inmutaren, hvilken det åligger meddela sådan underrät¬
telse, vid påföljd att till den, som jordegareandelen tillkommer, hafva
förverkat allt hvad inom dennes område han dessförinnan sig till¬
godogjort.
Då jordegareandel enligt denna § begagnas, gälle om ersättnings¬
skyldighet till den, som arbetet förut drifvit, hvad 18 § i ty fall be¬
stämmer.
20 §.
Försummar den, som är till jordegareandel berättigad, att anmäla
sig till begagnande af sin rätt inom tid, som i 18 och 19 §§ är stad¬
gad, hafve han förlorat sin rätt till jordegareandel.
Om jordegareandelen, då inmutad eller bearbetad fyndighet varder
sonad, skils i 48 §.
Åon/jl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.
9
4 Kap.
Om utmål.
21 §.
För inmutad fyndighet skall, då fyndigheten är blottad och prof å
malmen erhållits, ett vist utmål anvisas, innefattande det utrymme på
marken, hvarinom grufegaren sedermera har rätt att med andras ute¬
slutande arbetet bedrifva, så väl ofvan som under jord; och vare förty
inmutaren pligtig att, så snart arbetet så långt fortskridit, anmäla sig
hos bergmästaren för utmåls erhållande.
Det arbete a fyndigheten, som, efter hvad ofvan är sagd!, erfor¬
dras _ för utmåls anvisande, skall vara af inmutaren fullgjordt och an¬
sökning om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från mut-
sedelns utfärdande, allt vid påföljd af inmutningsrättens förlust; egande
dock bergmästaren, på ansökning af inmutaren, att, der arbetet i följd
af särskilda naturförhållanden lämpligen icke kan inom sagda tid full¬
göras, medgifva förlängd tid af högst två år för arbetets utförande.
.Hvad i denna § är stadgadt galle äfven da sonad g*rufva, för hvil¬
ken utmål förut varit lagdt, å nyo inmutas.
22 §.
Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas till
namn och hemvist den eller de jordägare, på hvilkas mark utmålet kan
komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske kan
och tjenlig årstid är förhanden, den sökta utmålsläggningen på stället
företaga.
Kostnaden för utmalsförrättningen skall gäldas af grufegaren.
23 §.
Vid .utmålsförrättningen skall förrättningsmannen biträdas af två
gode män, hvilka af honom utses bland dem, som till gode män vid
landtmäteriförrättning i orten äro valde eller, om utmålet skall läggas
a stads grund, af två utaf förrättningsmannen tillkallade, i staden bo-
Jtih. till Jtihd. Prat. 1884. 1 Sand. 1 Afl. 2 Haft.. 2
lo Kong1. Majtts Nåd. Proposition N:o 2.
. satte män, så ock, der sådant anses nödigt, af landtmätare, som för¬
ordnas af Konungens befallningshafvande.
Särskild kallelse med uppgift om tiden och stället för förrättningen
skall i den ordning, som i 13 § är för delgifvande af mutsedel stad¬
gad, meddelas jordens egare minst tretio dagar förut, hvarjemte kungö¬
relse om förrrättningen skall inom samma tid uppläsas i kyrkan till
den socken eller församling, der utmålet kan komma att läggas, till
efterrättelse för hvar och en annan, som kan anse sin rätt af förrätt¬
ningen beroende; egande förrättningsmannen att vända sig till lcrono-
betjeningen i orten eller, der så nödigt är, till Konungens befallnings¬
hafvande för att genom dess försorg få kungörelsen i kyrkan uppläst
och särskilda kallelser vederbörande tillstälda mot bevis, som före den
utsatta tiden böra vara till förrättningsmannen aflemnade.
Skall utmålet läggas å kronojord, göre förrättningsmannen härom
anmälan hos Konungens befallningshafvande för förordnande af all¬
mänt ombud.
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och an-
komme dess företagande sedermera på ny anmälan. Men ej må annan
parts eller allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång,
der den blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.
25 §.
Göres vid förrättningen jäf mot förrättningsmannen eller mot
någon af de vid förrättningen biträdande, eller förekommer annan in¬
vändning mot förrättningens företagande och fortgång, meddele för-*
rättningsmannen deröfver beslut. Gillas jäfvet eller invändningen, upp-
liöre förrättningen, der ej frågan rörer jäf mot god man, y hvithet fall
annan god man skall i den jäfvades ställe tillkallas. Har jäf eller an¬
it nan invändning blifvit ogillad, skall förrättningen, ehvad missnöje mot
beslutet anmäles eller icke, ändock fortgå, med öppen rätt för den miss¬
nöjde att fullfölja sin talan i sammanhang med hufvudsaken.
26 §.
Utmål skall på marken utläggas sålunda, att i mån af inmutarens
behof honom tilldelas ett utrymme af högst 200 meter i längd och
Jlongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
11
bredd; kunnande dock, der i anseende till sådant hinder, som här ne¬
dan sägs, belägenheten så fordrar eller inmutaren det eljest begär och
fritt fält förefinnes, utmål till den bestämda vidden utläggas jemväl i
annan sträckning efter som lämpligt pröfvas, blott kroklinier och spet¬
siga vinklar i möjligaste måtto undvikas och längden af utmålet, så
vidt ske kan, ej öfverstiger dubbla bredden. Ej må dock i något fall
utmålet läggas så, att den i mutsedeln angifna inmutningspunkt faller
utom utmålet.
Hvad i 3 § är stadgadt i afseende å hinder emot inmutning gälle
ock om utläggande af utmål, så framt hindret förefanns, då mutsedeln
utfärdades.
27 §.
För utmål, som hädanefter anvisas, skola gränserna på djupet räk¬
nas lodräta, så vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.
28 §.
Utmål skall på marken utstakas och förses med ordentliga rosen
eller skiljemärken samt särskild karta deröfver upprättas och bifogas
förrättningsprotokollet, hvilket bör upptaga fullständig beskrifning öfver
utmålet med dess belägenhet och sträckning.
29 §.
Anmäler sig jordegaren vid utmålsförrättningen till begagnande
af sin jordegareandel, eller har sådan anmälan förut skett, varde ock
det i protokollet antecknadt med de vilkor jordegaren sig förbehållit
eller som öfverenskomna blifvit. Kunna ej, då anmälan vid förrättnin¬
gen sker, parterne sämjas om beloppet af den ersättning jordegaren
bör enligt 18 § utgifva till inmutaren, skall förrättningsmannen, efter
af honom och gode männen verkstäld besigtning och värdering, derom
meddela utlåtande.
30 §.
1 mom. Grufegaren må sjelf bestämma, huru stort utrymme inom
utmålet, som han ofvan jord för sitt arbete behöfver; och åligge det
12
Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.
grufegaren att för denna mark erlägga lösen, efter ty i 31 § sägs, så
ock att ensam hålla den stängsel deromkring, som nödig är.
Område i dagen, som icke blifvit inlöst, må grufegaren icke be¬
gagna; ej heller eger lian att å inlöst område uppföra andra byggna¬
der än sådana, som erfordras för grufdriften.
2 mom. Har jordegaren för större eller mindre andel i grufföre-
taget ingått, varde den honom tillkommande lösen i förhållande der¬
efter minskad.
31 §.
Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmål släggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode män¬
nen bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräk¬
ning att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besitt¬
ningsrätt innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inne-
hafvaren af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af mar¬
ken honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Ko¬
nungens befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ord¬
ning, som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fgst
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och gode männen be¬
stämdt, skall fullgöras inom nitio dagar derefter, vid påföljd, om det
försummas, att grufegaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln
grundade rätt.
32 §.
Utöfver utmålet ege grufegaren att vid utmål sförrättningen få sig
anvisad nödig väg samt plats åt de för grufdriften erforderliga kraft¬
ledningar.
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition No 2.
13
33 §.
För den skada, som jordens egare eller innehafvare tillskyndas af
utmålet, skall grufegaren gifva full ersättning och beloppet deraf vid
utmålsförrättningen, der så äskas, bestämmas af förrättningsmannen och
gode männen; dock utan hinder för den, som har rätt till skadeersätt¬
ning, att efter stämning till domstolen särskild! utföra den talan, hvar¬
till han under grufarbetets fortgång kan finna sig befogad.
Har, efter ty i 32 § sägs, grufegaren fått sig anvisad väg samt
plats för kraftledning, ankomme ock på förrättningsmannen och gode
männen att bestämma ersättning derför.
34 §.
Har vid utmålsförrättningen fråga uppstått, huruvida den inmutade
fyndigheten är föremål för inmutning enligt 1 §, och vill någon klaga
öfver förrättningsmannens härom meddelade beslut eller öfver storleken
eller sträckningen af det utmål, som vid förrättningen blifvit anvisadt,
göre det hos bergsöfverstyrelsen inom tid, som i 70 § stadgas.
År någon missnöjd med beslut i andra frågor, som till utmåls¬
förrättningen höra, må han instämma sin talan till domstol inom ett
år från det han af beslutet erhöll del, vid påföljd att eljest hafva sin
rätt till talan förlorat; och åligger det förrättningsmannen att vid för¬
rättningens slut meddela parterr^ och i protokollet intaga fullständig
underrättelse om hvad de för talans fullföljd hafva att iakttaga.
35 §.
tiar vid utmålsförrättningen, efter ty i 30 § sägs, grufegaren tagit
i anspråk endast eu del af utmålet ofvan jord, och yppas sedermera
för honom behof af ytterligare mark inom utmålet, eller visar det sig
efter utmålsförrättningen nödigt att väg till grufvan upptages eller plats
för kraftledning beredes, gö^p grufegaren derom anmälan hos berg¬
mästaren, och gälle för ärendets vidare behandling i tillämpliga delar
hvad om utmålsförrättning är stadgadt.
36 §.
Utan afseende å hvad nu stadgadt blifvit om de utmål, som hädan¬
efter läggas, skola för alla äldre grufvor jemte bergslagernas så kallade
It
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
odalgrufvefält tiUgodonjutas de utmål, som för dem förut vant gällande
och grufegarne af ålder innehaft eller efter förra författningar fått
sig särskilt anvisade. Vill någon delegare i odalfält särskilt grufarbete
efter inmutning der anställa, och finner bergmästaren, sedan öfrige
delegare blifvit hörde, att sådant ske kan, utan hinder eller förfång
för de öfriga grufvornas framtida bearbetande, dä må ett mindre der¬
efter lämpadt utmål för honom utläggas. Men ej må sådant grufarbete
eller utmål tillstädjas annan än den, som i odalfältet delegare är.
37 §.
Förmenar grufegare, som för fyndighet af den beskaffenhet, 1 §
bestämmer, innehar ett mindre utmål än i 26 § är tillåtet, ehvad ut-
målet före eller efter denna författnings utfärdande blifvit honom till-
deladt, att han för sin grufdrift är i behof af större utmål; då må han
derom göra ansökning hos bergsöfverstyrelsen, som, ifall laga hinder
ej möter och behofvet sådant påkallar, eger förordna att genom utmåls-
läggning, i den ordning detta kap. stadgar, tillökning i utmålet må
honom tilldelas, dock så att efter tillökningen utmålet i sin helhet icke
må omfatta större yta än ett fullt utmål enligt 26 §.
Sedan utmål, tilldeladt efter äldre författning, blifvit tillökadt en¬
ligt denna §, skola gränserna för utmålet på djupet räknas lodräta, så
vidt det utan intrång för äldre utmål kan ske.
38 §.
Askas att särskilda utmål, som gränsa intill hvarandra, må varda
för lättnad i arbetet och gemensam grufdrift till ett enda sammanlagda,
ege bergsöfverstyrelsen att derom, i fall hinder ej möter, förordna efter
ty som lämpligt pröfvas, utan afseende derå att det sammanlagda ut¬
målet innefattar större vidd än eljest tillätet är.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
15
5 Kap.
Om arbetsskyldiglieten; så ock om Imlostånd.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall be-
drifvas i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af 10 kubikmeter; egande dock
grufegaren, om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbets sky ldig-
lieten för flera, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt
anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvar¬
under arbetet verkställes.
För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 Januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för ar¬
betet mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då
hindret upphört.
Arbete, hvarom i denna § sägs, skall afse verklig grufdrift eller
eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen till nytta.
40 §.
Bergsöfverstyrelsen må, när omständigheterna dertill föranleda,
meddela grufegare, som innehar flera intill hvarandra gränsande utmål,
tillstånd att, så länge de af honom fortfarande innehafvas, få under
ett eller flera år genom arbete inom något eller några af utmålen full¬
göra arbetsskyldiglieten för dem alla.
41 §.
I stället för den arbetsskyldighet, hvarom i 39 § sägs, må gruf¬
egare, om han hellre vill, betala en årlig afgift för hvart utmål af 50
kronor, hvaraf hälften tillfaller kronan och andra hälften den jordegare,
på hvars mark utmålet är beläget. Denna afgift skall för hvarje ar¬
16
Korujl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
betsår innan dess -utgång inbetalas till Konungens befallningshaf¬
vande, som, på anmälan, tillhandahåller jordegaren den honom tillkom¬
mande andel. Finnas inom ett utmål flere jordegare, njute de lott i
afgiften, efter som de i jorden ega del. År grufegaren tillika egare
af jorden inom utmålet, vare han icke skyldig att erlägga mera än den
kronan tillkommande hälft af afgiften.
o m . m # #
Ä kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, grufve-
skogar derunder inbegripne, tillfälle den jordegaren tillkommande andel
innehafvaren af besittningsrätten.
Rättighet att, efter hvad ofvan är sagdt, i stället för arbetsskyl-
digheten erlägga afgift må dock icke ega rum, med mindre än att ar-
betsskyldigheten i grufvan är för minst tro år fullgjord och utmål blifvit
grufvan tilldeladt.
42 §.
Befrielse från arbetsskyldigheten i eu grufva må, på skriftlig ansök¬
ning, af bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår,
då mot grufdriftens fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke
kunnat af grufegaren förekommas, eller andra giltiga anledningar till
hvilostånd uppgifvas och styrkas.
Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för
minst tre arbetsår fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt.
Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari
året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbets¬
skyldigheten skall åter inträda.
Under tid, då hvilostånd åtnjutes, vare grufegaren ej skyldig att
enligt 41 § erlägga afgift för grufvan.
43 §.
Sökes' hvilostånd för sådan grufva, hvarifrån annan i arbete varande
grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp besvärad,
må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen egaren
till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan, att öfver¬
enskommelse med honom om vattnets undanhållande under hvilostånds¬
tiden träffats, eller ock sökanden ställt pant eller borgen, som blifvit
af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under samma tid
genom ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva tillskyndas.
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.
17
Visar det sig, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande
grufvor, på sätt förut är nämndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de
vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas. På enahanda sätt för-
fares i fråga om grufva, för hvilken afgift enligt 41 § erlägges.
44 §.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen, som,
då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller å
kronojord innehafvare!! till ansökningen lemnat bifall, må eg a att för¬
länga hviloståndstiden under ytterligare högst fyra arbetsår.
45 §.
Nytt hvilostånd å grufva må icke meddelas, med mindre än att
arbetsskyldigheten blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för
minst tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förläng¬
ning deraf gått till ända.
46 §.
Beslut om hvilostånd så ock om förlängning deraf skall genom
grufegarens försorg inom tre månader från det beslutet meddelades
uppläsas i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är be¬
lägen, vid påföljd att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör
i beslutet intagas.
47 §.
Försummas utan behörig anmälan (39 §) eller tillåtelse (42 och
44 §§) arbetsskyldigheten för något arbetsår, och varder ej heller för
samma år afgift enligt 41 §, der rätt till erläggande deraf eger rum,
i föreskrifven tid och ordning inbetald, vare grufanläggningen vid det
årets utgång sönad och den på mutsedeln grundade rätt förverkad, så
framt talan derom sker inom två år från utgången af det arbetsår,
under hvilket försummelsen egt rum.
Bih. till Riksd. Fröt. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft.
3
18
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
48 §.
Då grufanläggning blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes
förverkats, skall såväl jordegareandelen i grufvan som den mark, hvil¬
ken varit till grufegaren upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersätt¬
ning, dock att ur grufvan uppfordrad malm må kunna för egarens räk¬
ning under två år derefter afgiftsfritt å marken qvarligga.
De i grufvan befintliga, föt dess styrka och bestånd verkstälda
byggnader skola utan lösen tillfalla den, som sedermera i laga ordning
förvärfvar rätt till grufvans bearbetande.
49 §.
Hvad i detta kap. är stadgadt gälle ej i fråga om de enligt äldre
författning inmutade sjö- och myrmalmstägter samt grufve- och slagg¬
varp, hvilka emellertid aldrig längre tid än högst tre år må lemnas
obegagnade eller utan bearbetning. Sker det, hafve inmutaren sin rätt
dertill förlorat.
G Kap.
Om ordningen för grufdrift.
50 §.
Bergverkstyrelsen eger att öfver grufdriften utöfva sådan tillsyn,
att nödig trygghet beredes arbetsmanskapet, och att icke genom sättet
för grufbrytningen grufvans framtida bestånd äfventyras eller fara för
annans egendom uppstår.
Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund
af denna § af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas, straffes
med böter från och med 10 till och med 500 kronor.
51 §•
I afseende å grufbrytningen skall särskilt iakttagas: att erforder¬
liga pelare och band afsättas eller, "jder så nödigt är, timringar och
förstämplingar anbringas; att, då arbetet bedrifves med igensättning,
10
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
de schakt och orter hållas öppna, som leda till grufvans obrutna delar;
att inrättningar för vandring upp och ned i grufvan samt uppfordrings-
linor, äfvensom de maskiner, hvilka för grufdriften användas, under¬
hållas i sådant skick, att olyckshändelse genom bristfällighet derå icke
må inträffa; samt att lösbrutet berg icke utan tillstånd af bergmästaren
må nedstjelpas eller qvarlemnas i grufva, derest det icke skall vid
igensättningsarbete användas.
Sönad grufva må ej utan bergmästarens tillstånd igenfyllas.
52 §
Finner bergmästaren nödigt att i grufva anstalt göres till trygg¬
het för arbetsmanskapet eller till förekommande af fara för grufvans
framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren förelägga
grufegaren att inom viss tid hafva utfört sådan anstalt vid äfventyr,
'förutom ansvar enligt 50 §, att, efter omständigheterna, det föreskrifna
arbetet varder på hans bekostnad genom bergmästarens försorg verk-
stäldt eller grufarbetet inställes, till dess sådan anstalt blifvit gjord.
53 §.
Medför grufarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet, eller drif-
ves det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd eller
annans egendom derigenom uppstår, hafve bergmästaren magt att för¬
bjuda grufarbetet till dess, på förd klagan, annorlunda varder af bergs-
öfverstyrelsen förordnadt.
54 §.
Då bergmästaren förordnat om grufarbetes inställande, må han,
der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita kronobetjeningens
biträde.
55 §.
Hvar som i grufva, hvilken är under arbete, utan bergmästarens till¬
stånd bryter de för grufvans styrka och bestånd afsatte pelare och band,
eller rubbar de för sådant ändamål verkställda byggnader, straffes med
böter från och med 10 till och med 1,000 kronor. Sker det i sönad
grufva eller varder sådan grufva utan bergmästarens tillstånd igenfyld,
vare straffet böter från och med 10 till och med 500 kronor.
20
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
56 S.
Då rätt till inmutad eller bearbetad mineralfyndighet å annan öf-
vergått, skall nye egaren, vid bot af 10 kronor, inom nitio dagar der¬
efter hos bergmästaren derom göra anmälan.
57 §.
Öfver giufva, som erhållit utmål och är under arbete, skall, der
icke grufvan i sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig
och noggrann markscheiderkarta i skala 1: 800; och böra nya grufar-
beten sist inom påföljande årets utgång å kartan inläggas.
Grufkarta skall, på bekostnad af grufegaren, upprättas af bergs-
tjensteman eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats behörig
att verkställa grufmätningar; börande såväl kartan som kompletterings-
arbetena uppgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas vid gruf¬
van eller på tillsägelse vara för bergmästaren derstädes tillgängligt,
och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.
Försummar grufegare hvad sålunda är föreskrifvet, ege bergmästa¬
ren låta å hans bekostnad karta upprättas eller kompletteras.
58 §.
Innan den 1 Mars hvarje år skall grufegaren till bergmästaren in¬
sända uppgift å vunnen malm under föregående året, jemte de öfriga
statistiska redogörelser, som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.
Försummar grufegare hvad i denna § påbjudes, böte 10 kronor;
och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje gång vid vite,
ej öfverstigande 75 kronor.
59 §.
Böter och viten, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de efter all¬
män strafflag.
60 §.
Öfverträdelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare
åtalas, der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal
angifves.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
21
7 Kap.
Om sameganderätt i grufva.
61 §.
Då två eller flera personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufförestån-
dare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan, är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans
föreståndare.
62 §.
Grufföreståndaren eger från delegarne infordra tillskott, som äro
af nöden för fullgörande af arbetsskyldighet eller erläggande af afgift
enligt 5 kap., så ock för iakttagande af bergverkstyreisens ordnings¬
föreskrifter.
63 §.
Stämma med delegarne må utlysas af grufföreståndare, så ock af
eg’are till minst hälften i grufvan. Kallelse till stämman skall antingen
minst fjorton dagar förut skriftligen tillställas delegarne, eller ock in¬
föras i allmänna tidningarna sist tretio dagar förut och uppläsas två
gånger i kyrkan till den socken eller församling, der grufvan är belägen,
sista gången minst fjorton dagar före stämman.
64 §.
Vid omröstning å stämma angående tillskott för grufrörelsens be¬
drifvande eller andra för grufrörelsen gemensamma angelägenheter skall
hvarje delegares röstetal beräknas efter den andel han i grufvan eger;
och gälle de flesta rösterna såsom beslut för samtlige delegarne. •
Val af grufföreståndare skall vid lika röstetal afgöras genom lottning.
22
Kongl. Maj:å Nåd. Proposition No 2.
Ej må lån för delegarnes räkning upptagas, der de ej alla dertill
samtyckt.
65 §.
Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma be-
slutadt eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve han till öf-
rige delegare förverkat sin lott i grufvan jemte dertill hörande andel
i byggnader, inventarier och effekter; och vare han från tillskottets be¬
talande fri.
Delegare, som förverkat sin lott i grufvan, njute dock ersättning
för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägeuheter och annan jord¬
egendom.
60 §.
Vilja några delegare bryta mera och andra mindre, och äro rö¬
sterna å ömse sidor lika många, hafve den vitsord, som önskar den
större brytningen; dock skall han i sådant fall ensam förskjuta tillskott,
som utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras; och ege
han för sådant förskott ej annan fordrings rätt, än att för förskottet
jemte ränta derå efter fem för hundrade hålla sig till den malm, som
för meddelegarnes andel i grufvan motsvarar skilnaden mellan den
större och* den mindre brytningen.
Den, som gifvit förskott, ege till säkerhet derför hålla malmen
qvar och deraf, efter tillsägelse till meddelegarne, låta å offentlig auk¬
tion sälja hvad till betäckande af förskottet erfordras.
67 §.
Hafva delegarne bildat bolag med hvarandra, och innehålla sär- ©
skilda mellan delegarne upprättade bolagsreglor andra bestämmelser i
de ämnen, hvarom i detta kap. sägs, lände dessa bestämmelser till
efterrättelse, dock att bolaget alltid skall utse grufföreståndare med den
i 61 § stadgade befogenhet och om valet göra anmälan hos berg¬
mästaren vid påföljd, som i nämnda § finnes bestämd.
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
■2:\
8 Kap.
Särskilda bestämmelser.
68 §.
Utländing må icke i riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller
idka grufdrift, med mindre än att, på hans särskilda ansökning att få
å fyndigheten eller gruflägenheten arbete anställa och fullfölja, Konun¬
gen funnit skäligt dertill lemna bifall; och skall förty det försöks-eller
grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande kan komma att före¬
taga eller företaga låta, vara utan all verkan till bevarande, af hans rätt
i hit hänförligt afseende; dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke
eger tillämplighet i fråga om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund
af äldre, behörigen förvärfvad rättighet af utländing innehafves.
I mutsedel, som’ på begäran af utländing kan varda honom med¬
delad, skall intagas det förbehåll, att hans rättighet att med arbete be¬
lägga och sig tillgodogöra den angifna fyndigheten är beroende på
Konungens tillstånd att samma fyndighet bearbeta; kommande, derhän
inom tre månader från mutsedelns utfärdande ingifver ansökning om
vinnande af sådant tillstånd och detsamma honom medgifves, den tid,
inom hvilken arbetet å den inmutade fyndigheten enligt 14 § skall vara
börjadt, att räknas från den dag, tillståndet blifvit honom beviljadt, samt
första arbetsåret att inträda den 1 påföljande Januari.
69 §.
De grufve- och malmöreskassor, hvilka enligt äldre författning
blifvit bildade, må hädanefter af delegarne sjelfve förvaltas. Dessa
kassor skola dock fortfarande användas endast till de ändamål, för
hvilka de tillkommit; och vare delning af sådan kassa eller utbrytning
af viss andel deri ej tillåten, utan att Konungen dertill lemnat tillstånd.
70 §.
Klagan öfver bergmästares beslut i fråga, der enligt denna stadga
talan icke skall hos domstol fullföljas, må föras hos bergsöfverstyrel-
24
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.
sen genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit ingifvas i mål från
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan
klockan tolf å fyratiofemte dagen och i mål från öfrige orter i riket
innan klockan tolf å tretionde dagen från delfåendet af det beslut,
som öfverklagas.
'i §•
Denna stadga skall träda i kraft den 1 Januari 1885, då grufve-
stadgan den 12 Januari 1855 och förordningen angående vilkoren för
utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka grufdrift den 12 April 1872 skola upphöra att gälla, utom
i fråga om stenkolsfyndigheter, i afseende hvarå dessa författningar,
jemte Kongl. kungörelsen angående förbud tillsvidare mot utfärdande
af mutsedlar å stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872, fortfarande skola
lända till efterrättelse, intill dess annorlunda varder förordnadt.
%
72 §.
Från den dag, denna stadga utfärdas, till den 1 Januari 1885, då
nytt arbetsår med stadgan inträder, vare inmutare och grufegare från
stadgad arbetsskyldighet befriade.
När, efter det denna stadga trädt i kraft, förut beviljadt hvilostånd
går till ända, skall första arbetsåret derefter räknas från den 1 påföl¬
jande Januari.
73 §.
Den tid, inom hvilken enligt 21 § det för utmåls tilldelande er¬
forderliga arbete skall vara fullgjordt och ansökning om utmål ingifven,
skall i fråga om inmutad fyndighet, som icke erhållit utmål före den 1
Januari 1885, beräknas från sagde dag.
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 12 September 1879.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer,
Statsråden: Almqvist,
Herr Thyselius,
Lovén,
Rosensvård,
Forssell och
• - Malmström.
Härefter anmälde Herr departementschefen ånyo:
6:o.
Det af särskildt i nåder förordnade komiterade afgifna betänkande
och förslag i fråga om utfärdande af. ny grufvestadga, hvaröfver, sedan
vederbörande blifvit hörde, kommerskollegiet under den 30 December
1878 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande; hvarjemte Herr depar-
Bih. till Rilcsd. Prof. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Häft.
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
tementschefen tillkännagaf att, jemlikt Kongl. Haj:ts den 15 nästlidne
Augusti fattade beslut, kommerskollegiets förenämnda utlåtande nu
mera blifvit till trycket befordradt.
Statsrådet tillstyrkte, att Kong]. Maj:t täcktes i anledning af komité-
rades betänkande och förslag samt deröfver afgifna yttranden infordra
Högsta Domstolens yttrande.
Hvad Statsrådet i förestående femton mål i under¬
dånighet tillstyrkt och hemstält behagade Hans Maj:t
Konungen till alla delar i nåder gilla och bifalla.
Ex protocollo:
Otto Sjögreen.
Stockholm, K. L, Beckman, 1884.
1
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Fredagen den J3 Maj 1881.
Närvarande:
Justitieråden von Hofsten,
Huss,
Lindhagen,
Svedelius,
Östergren,
Wedberg.
Sedan, enligt Högsta Domstolens beslut den 20 April nästlidna år,
det till Högsta Domstolens utlåtande remitterade betänkande och för¬
slag till ny Grufvestadga samt deröfver afgifna yttranden, cirkulerat
emellan Högsta Domstolens ledamöter, — hvaremellertid Justitierådet J.
A. Södergren, hvilken jemväl öfvervarit ärendets föredragning inför
Högsta Domstolen, från Justitierådsembetet erhållit afsked;
så företogs nu detta ärende till slutligt afgörande; varande ett
tryckt exemplar af berörda betänkande och förslag samt Kommers-
kollegii yttrande bilagda detta protokoll.
Bill. till Biksd. Prof. 1883. 1 Sami. 1 Afd.
1
2
Kap. 1.
1 §•
Justitieråden von Hofsten, Huss och Wedberg förklarade att, hvad
anginge den dels af en ledamot inom komitén, dels inom Kommers¬
kollegium vid förslagets granskning väckta fråga om inmutningsrättens
upphäfvande åtminstone hvad beträffade enskildes jord, i hvilket af¬
seende Riksdagen i den underdåniga skrifvelse, som föranledt nu före¬
varande lagstiftningsarbete, ej framställt annan önskan, än att Kongl.
Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida inmutningsrätten i fråga om
stenkol måtte kunna alldeles upphäfvas eller så begränsas, att garan¬
tier uppstäldes emot missbruk deraf till men för jordbrukare eller jord-
egare, Justitieråden väl, då frågan betraktades uteslutande från rättslig
synpunkt, ansågo det vara synnerligen önskvärd! om inmutningsrätten,
såsom innefattande ett mot grunderna för vår lagstiftning angående
eganderätt till fast egendom stridande, med väsentliga olägenheter för
jordegaren förenadt och ofta till förveckligar af mångfaldigt slag ledande
intrång i den enskildes af lagen eljest erkända fria dispositionsrätt
öfver jorden, kunde blifva helt och hållet ur vår lag borttagen; men
att, då vid frågans bedömande hänsyn jemväl måste egnas åt dess
statsekonomiska sida, Justitieråden ej tilltrodde sig att emot de skäl,
som blifvit af Komiténs fleste ledamöter och andre, som i anledning
af förslaget sig yttrat, anförda för inmutningsrätts bibehållande, nu
föreslå dess borttagande vare sig i allmänhet eller serskild! beträffande
stenkol, helst det torde kunna antagas, att genom de i förslaget in¬
tagna nya stadganden, afseende att förebygga missbruk af nämnda
rätt, äfven med de förändringar, hvilka Justitieråden vid förslagets
granskning ansågo sig böra tillstyrka, anledning till klagan från jord-
egarens sida skulle blifva i väsentlig mon undanröjd.
Deremot ansågo Justitieråden, lika med Kommerskollegium, sjö¬
malm böra undantagas från inmutning.
Justitierådet Östergren anförde: Då under detta lagstiftningsärendes
behandling fråga väckts om inmutningsrättens afskaffande, anser jag
mig böra gifva tillkänna min åsigt i sagda fråga. Man bär såsom skäl
för ett sådant afskaffande hufvudsakligen anfört, att inmutningsrätten
kränker jordegaren i hans rätt och att den ej vidare skulle vara be-
3
höflig för bergsnäringen. Hvad nu beträffar det första af dessa skäl,
så har det väl ofta blifvit påstådt men, så vidt jag känner, aldrig kun¬
nat bevisas, att j or degaren ursprungligen varit egare af de å hans
grund befintliga mineralier. Deremot är det ett faktum, som svårligen
kan bestridas, att Kronan af ålder haft öfverhöghetsrätt öfver berg¬
verken i riket, hvilken öfverhöghetsrätt, enligt bergsförfattningarne från
14:de och 15:de århundradena, vanligen utöfvats på det sätt, att Kronan
upplåtit grufvorna till enskilde och fördelat brytningsrätten emellan
uppfinnaren och jordegaren samt för egen del förbehållit sig endast
en viss andel af det mineral, som ur grufvorna upphemtades, eller den
metall, som af mineralet vanns. Från nu nämnda öfverhöghetsrätt
torde tillräcklig rättsgrund för inmutningsrätten kunna hemtas, ty till
de så kallade höghetsrättigheternas natur hör ju, att Kronan eger fritt
förfoga öfver föremålen för dessa rättigheter och inmutningsrätten upp¬
kom just derigenom, att Kronan på inmutaren öfverlät en del af den
rätt, Kronan på grund af öfverhöghetsrätten hade till bergverken. Så
länge man ej lyckats bortresonnera befintligheten af Kronans öfverhög¬
hetsrätt till bergverken, måste jemväl jordegarerätten till grufvor här¬
ledas från öfverlåtelse af Kronan. Den har således icke bättre grund
än inmutningsrätten; och vid sådant förhållande lärer fog näppeligen
förefinnas för påståendet, att jordegare genom inmutningsrätten kränkas
i sin rätt, och att inmutningsrätten af sådant skäl bör afskaffas.
Men, såsom ofvan är sagdt, har det för yrkandet på inmutnings-
rättens afskaffande anförts äfven ett annat skäl, som fordrar, att frågan
skärskådas icke blott från rättens utan äfven från den allmänna nyt¬
tans synpunkt. När Kronan till inmutarne öfverlät en del af brytnings¬
rätten till grufvor, skedde det dels för att uppmuntra till nya grufvors
upptäckande dels ock för att främja bearbetandet af redan upptäckta.
Af egen erfarenhet kan jag väl icke påstå, att en dylik uppmuntran
fortfarande är för bergsnäringen behöflig och nyttig; men jag har an¬
sett, att detta har sannolikhet för sig och bör antagas såsom visst
intill dess ett motsatt förhållande varder ådagalagdt, hvarföre jag, för
att stadga mitt omdöme i ämnet, undersökt bevisningskraften hos de
skäl, som blifvit framlagda af inmutningsrättens vedersakare, hvilka
skäl finnas sammanförda i en mot Kommerskollegiets utlåtande afgifven
reservation. Uti denna reservation påstås, att inmutningsrätten är än-
damålsvidrig och för bergshan dteringen skadlig; och till stöd för dessa
påståenden anföres vidare, att bergsbruksidkaren icke med nu gällande
lagstiftning kan förvärfva säker eganderätt till grufva med tillhörig¬
heter, enär han, om grufarbetet öfvergifves, måste lemna grufvan med
4
utmål och byggnader, samt att inmutningsrätten förer med sig behofvet
af minutiösa lagstadganden för afdömande af tvister mellan inmutare
och jordegare, stundom förorsakar s. k. fältspärrning, gifver anledning
till en skadlig mutsedelhandel samt vållar nationalförlust genom gagn¬
löst försvarsarbete. Alla dessa olägenheter antagas skola bortfalla, om
inmutningsrätten afskaffas, jordegaren tillägges all rätt till mineral¬
anledningar inom hans område och bergsnäringen göres beroende en¬
dast af fritt aftal emellan grufspekulanter och jordegare. Hvad nu
först angår osäkerheten i eganderätten till grufvor, så träffa anmärk-
ningarne härom icke inmutningsrätten, ty om det skulle finnas lämp¬
ligt att, jemväl för fall, då grufva öfvergifves, tillförsäkra grufegaren
fortfarande eganderätt till grufvan jemte inlöst mark och för grufvans
bestånd uppförda byggnader, kan sådant mycket väl ske, äfven med
bibehållande af inmutningsrätten. Att bibehållandet af sagde rätt förer
med sig behofvet af lagstadganden, som reglera densamma, är obe¬
stridligt; men om inmutningsrätten är för bergshandteringen nyttig,
torde den icke böra afskaffas endast på det att berörda lagstadganden
må kunna undvaras. Emot anmärkningen derom, att, i händelse en
inmutare erhåller större utmål än han behöfver, någon del af gruf¬
fält kan blifva obearbetad och oåtkomlig för andra, och att s. k.
fältspärrning för någon tid uppkommer jemväl genom beviljandet af
hvilostånd, må erinras, att gällande lag, för att till minsta möjliga pro¬
portioner inskränka dessa olägenheter, dels stadgar ett maximum för
utmålet och öfverlemnar åt sakkunnig tjensteman att inom detta maxi¬
mum bestämma hvad utmål, som för grufanläggningen erfordras, dels
ock uppställer fordran på giltigt skäl för hvilostånds beviljande. Re¬
servanten åter vill åt grufspekulantens och jordegarens fria aftal öfver¬
lemna bestämmandet af det behöfliga utmålets storlek. Grufspekulan-
ten skulle uppgifva storleken af det område, han för ögonblicket be-
höfde, men tillika göra till vilkor för köp af detsamma, att jordegaren
i män af uppkommande behof för grufarbetets utsträckning lemnade
honom ett ytterligare område och förbunde sig att ej sälja angrän¬
sande mark till annan grufspekulant. Det är emellertid uppenbart,
att sådane aftal skulle i hög grad öka den öfverklagade fältspärrnin¬
gen, ty det läge naturligtvis i grufspekulantens intresse att utestänga
konkurrenter; och han skulle sannolikt endast för att hindra uppkom¬
sten af nya grufvor i den trakt, der han ämnade anlägga sin grufva,
söka åtkomma mycket större område än han kunde sjelf bearbeta.
Förmenandet, att inmutningsrätten föranleder den öfverklagade mut-
sedelshandeln, torde icke vara fullt riktigt. Denna handel lärer väl
5
nemligen ytterst hafva sin grund uti en osund spekulationslusta, som
beklagligen förefinnes på snart sagdt hvarje område för menskligt
förvärf; och den skulle sannolikt fortfara äfven om inmutningsrätten
afskaffades, ehuru den naturligtvis ej då längre kunde kallas mutsedel-
handel, utan komme att erhålla en annan benämning. Beträffande
slutligen påståendet att inmutningsrätten vållar nationalförlust, så är
det sannt, att slik förlust uppkommer, om försvarsarbete utan åsyftad
nytta verkställes. I ändamål att förekomma sådant onyttigt arbete
hafva komiterade också föreslagit betydlig förhöjning af försvarsarbetet.
Detta anser jag lämpligt och ändamålsenligt, men att söka förekomma
den anmärkta nationalförlusten genom inmutningsrättens borttagande,
vore att bota ett ondt med något som är värre, ty om, såsom jag an¬
tager, en sådan åtgärd skulle hafva till följd, att ett färre antal grufvor
upptäcktes och bearbetades, så föranleddes häraf en nationalförlust, som
blefve betydligt större än den, som orsakas deraf att onyttigt försvars¬
arbete nu understundom verkställes.
Af hvad jag sålunda antört följer, att icke heller hvad inmutnings¬
rättens vedersakare yttrat om inmutningsrättens obehöflighet rubbat
min öfvertygelse derom, att samma rätt bör i lagstiftningen bibe¬
hållas.
Emot den nu föredragna §:n i lagförslaget har jag ej vidare att
erinra, än att jag lika med Kommerskollegium anser sjömalm icke böra
upptagas bland de mineral, som skola utgöra föremål för inmutning.
2 §•
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo lika
med Kommerskollegium att hvad i förslaget blifvrt särskildt stadgadt
om odalgrufvefält borde uteslutas, men att deremot här lämpligen borde
hänvisas till de i 4 kapitlet förekommande stadgandena om dagort.
8-19 §§•
Med åberopande af hvad de fleste, som redan yttrat sig öfver för¬
slaget, anfört rörande olämpligheten och obehöfhgheten af såväl det
föreslagna grufvemärket, som det i 5 § omförmälda intyg af trovär¬
diga män, hemställde Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och
Wedberg att 4 och 5 §§ måtte uteslutas;
men för den händelse att sådan åtgärd, hvaraf måste följa för¬
ändring af förslaget i flera väsentliga delar, icke blefve vidtagen och
6
föreskriften om grufmärke följaktligen komme att qvarstå, förklarade
Justitieråden sig godkänna de åsigter, Kommerskollegium uttalat an¬
gående sättet, hvarpå stadgandena om grufmärke lämpligen borde af-
fattas, äfvensom Justitieråden för öfrigt instämde i Kollegiets anmärk¬
ningar rörande §§ 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 12, 13, 14, 15, 16 och 19.
Justitierådet Huss ansåg sig vidare ej böra lemna oanmärkt den
inkonseqvens, som, enligt hvad Kommerskollegium redan påpekat, före¬
finnes uti förevarande förslag, likasom i nu gällande grufvestadga, då
nemligen inmutningssökanden ålägges att genast uti ansökningen upp¬
gifva den förmodade mineralanledningens art och stället, der den finnes,
utan att likväl på något sätt tillfälle och rättighet honom beredes att
dessförinnan genom anställande af skärpnings- eller eftersökningsarbeten
förskaffa sig tillförlitlig kännnedom huruvida någon mineraltillgång
derstädes verkligen är för handen. Uppgifterna måste således ofta,
åtminstone då fråga är om nya malmfyndigheter på annan persons
mark, grundas på lösa förmodanden, och otvifvelaktigt torde vara, att
härigenom en mängd inmutningar föranledas, som ej skolat ifrågakomma,
derest sökanden på förhand kunnat genom försöksarbeten vinna upp¬
lysning om befintligheten och beskaffenheten af den förmodade fyndig¬
heten. Det vore derför, enligt Justitierådets tanke, ändamålsenligt om,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af Kommerskollegium angifna
grunder, stadganden meddelades angående sättet för vinnande af till¬
stånd att, oberoende af skeende inmutning, under viss tid inom be¬
stämdt område anställa skärpnings- eller eftersökningsarbeten samt om
de rättsliga verkningarna deraf.
20 §.
Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg ansågo 20 § inne¬
bära en icke nödig och en i många fall allt för stor stränghet mot
inmutare, utan att dock kunna på verksamt sätt leda till det dermed
åsyftade ändamål, hvadan Justitieråden icke kunde tillstyrka antagandet
af denna paragraf.
Justitierådet fluss åberopade hvad Kommerskollegium rörande denna
§ yttrat.
21-24 §§.
Justitieråden von Hofsten, fluss, östergren och Wedberg gillade hvad
Kommerskollegium vid dessa §§ anmärkt, dervid Justitieråden von
Hofsten, Östergren och Wedberg erinrade om hvad de vid 20 § yttrat;
7
och tilläde Justitierådet Huss, att, då 28 § icke innehölle något positivt
stadgande, utan blott bestämde påföljd för en olofligen företagen hand¬
ling, det i § 24 förekommande uttrycket »genom öfverträdelse af stad¬
gandet i 28 §», såsom mindre lämpligt borde mot andra ord utbytas.
25 §.
I fråga om tid för klagan öfver bergmästares beslut, då detta ej
vid utmålsläggning eller annan förrättning för parterne afkunnades,
hvarom 86 § handlade, funno Justitieråden von Hofsten, Östergren och
Wedberg giltiga skäl saknas att afvika från hvad genom Förordningen
den 14 December 1866 blifvit stadgadt.
Kap. 2.
27 och 28 §§.
Hvad Kommerskollegium anmärkt derom att inmutares uppgift
om stället, der han vill företaga försöksarbete, borde innefatta uppgift
på omfånget eller vidden af den för arbetet afsedda platsen gillades
af Justitieråden von Hofsten, östergren och. Wedberg, som jemväl an¬
märkte, att, derest det vid 29 § föreslagna tillägg gjordes, föreskriften
bär att aflemnandet af bevis om stäld säkerhet borde ske viss tid före
arbetets påbörjande blefve öfverflödig.
Justitierådet Huss åberopade hvad Kommerskollegium beträffande
27 S anfört.
29 §.
Det af såväl Brukssocieteten som Kommerskollegium och andre,
som i ärendet sig yttrat, föreslagna tillägg om viss tid för tillkänna¬
gifvande, att stöld säkerhet icke godkändes, ansågo Justitieråden von
Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg vara att förorda; dock att den
föreslagna tiden af 8 dagar från erhållen del af det i 27 § omförmälda
bevis syntes vara allt för kort och kunna utsträckas till 14 dagar.
30 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren ansågo lika med Kom¬
merskollegium anvisning böra lemnas huru uppkommen meningsskilj-
artighet beträffande behofvet af utrymme för försöksarbetet in. m.
må kunna lösas.
34 §.
Vid denna § anmärktes af Justitieråden von Hofsten, Huss,
Östergren och Wedberg att uttrycket »nära intill sådant område» syntes
vara allt för obestämdt och borde utbytas mot något som bestämdt
angåfve afståndet; att med afseende å hvad såväl af ledamöter inom
Komitén som uti de öfver förslaget afgifna yttranden blifvit anfördt
emot det i sista punkten af denna § intagna stadgande rörande
återupptagande af nedlagda grufvor; och då Justitieråden ansågo be¬
hofvet af ett dylikt, emot den i förslaget gällande princip om sönad
grufvas öfvergående till oinmutadt fält stridande, stadgande icke vara
ådagalagdt, Justitieråden tillstyrkte, att detsamma icke måtte bibehållas;
samt att
slutligen Justitieråden funno det icke vara otjenligt att, såsom ock
Kommerskollegium erinrat, i denna § uttrycktes att här vore fråga
om markens yta och att om arbete på djupet handlades på annat ställe
i lagen.
Justitierådet Huss tilläde, att han äfven biträdde Kommerskol legd
under angifven förutsättning gjorda förslag till ny redaktion af mom. 2.
38 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo sista
meningen i denna § vara vilseledande och, derest 38 och 39 §§, så¬
som ämnet syntes fordra, sammanslogos, äfven vara öfverflödig.
40 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att,
då denna § hade till föremål att bestämma, dels att all skada, som
genom försöksarbetet tillfogas jordegendom eller anläggning, skall
ersättas, dels att sådan ersättning skall gifvas äfven om skadan icke
varit vållad genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse; och
dels att ersättningen skall gäldas i första hand af den, för hvilkens
räkning arbetet drifves, men detta icke syntes vara lyckligt uttryckt
genom här använda ordasätt, som syntes antyda, att den, som sålunda
i första hand ersatt skada, skulle kunna derför fordra godtgörelse af
9
annan, ehuru icke någon varit till skadan vållande, denna § borde
omskrifvas.
41 §.
Just.itieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg funno väl
förslaget icke innehålla förbud att igenfylla öfvergifna gruföppningar,
men Justitieråden ansågo, att, på sätt blifvit af Brukssocieteten och
andra hemstäldt och med nu gällande grufvestadga öfverensstämde, det
borde uttryckligen medgifvas, att öfvergifven grufva finge efter berg¬
mästarens tillstånd igenfyllas.
43 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände hvad Kom¬
merskollegium vid denna § anmärkt.
Kap. 3.
45 §.
Enär den här meddelade tidsbestämmelse ej hade någon betydelse
i annat afseende, än som förmäldes i 50 §, ansågo Justitieråden von
Hofsten. Huss, Östergren och Wedberg det ej vara nödigt, att den upp-
toges i serskild §, utan att hvad i denna del kunde behöfva stadgas
i stället borde intagas i 50 §.
46 och 47 §§.
Justitierådet Wedberg yttrade: att då det i 47 § medgifna undan¬
tag från regeln i 46 § icke rörde vidden af utmålet, men detta för¬
hållande enligt Justitierådets tanke ej med tillräcklig tydlighet fram¬
gick af de i dessa §§ valda ordalag, §:n borde i detta hänseende för¬
tydligas.
49 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren godkände den an¬
märkning, som af Kommerskollegium blifvit vid denna § framställd.
Bill. till Bilcsd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 2
10
Justitierådet Wedberg anmärkte:
att den inskränkning i äldre grufvas rätt, som läge i 1 mom. af
denna §, likasom det företräde, som äldre grufva enligt 2 mom.
tillädes, väl ej borde, såsom ordalydelsen syntes antyda, vara beroende
på huruvida den ene eller andre först sökt utmål. Af en tidigare gjord
ansökning om utmål följde ej med nödvändighet, att utmålet för sökan¬
den komme att läggas tidigare än för en annan, som väl sökt utmål
senare, men deremot bättre iakttagit hvad i 44 § för utmåls vinnande
erfordrades. Deremot vore det, såsom ock komiterade i motiven ut¬
sagt, af betydelse om utmål lades först för den äldre eller den yngre.
Orden »för hvilken utmål sökes» torde derför böra utbytas mot »för
hvilken utmål lägges»;
att föreskrift saknades »huru förfaras borde då utmål samtidigt
skulle läggas för bränne närbelägna grufvor»;
att för collisionsfall af nu omförmälda beskaffenhet icke borde
saknas en med stadgandet i 58 § Utsökningslagen i fråga om utmät¬
ning likartad föreskrift, att, om utmål vore sökt för begge grufvorna,
utmål ock borde för dem samtidigt läggas, der det kunde ske utan att
den ene grufegaren i sin rätt uppehölles på grund af hinder, som för
utmåls läggande åt den andre kunde förekomma;
samt slutligen att, ehuru förslagets i motiven anförda mening vore
att den rätt, som i 2 mom. tillägges äldre grufva, är vidsträcktare än
den, som äldre grufva åtnjuter enligt 1 inom., — i det att enligt 2 mom.
den äldre grufvans utmålsqvadrat kunde inom fridlysningscirkeln svän¬
gas huru som helst samt utmålet äfven utläggas i annan form än den
qvadratiska, då deremot i 1 mom. den äldre grufvan finge åtnöjas med
att den yngre grufvans utmål tangerade den äldres arbetskrets -—■ denna
skilnad emellan de begge momenten dock icke kunde anses nöjaktigt
uttryckt genom slutorden i momenten, enär den grufva som erhållit
fullt utmål enligt 46 § väl äfven kunde sägas hafva fått fullt utmål
inom sitt fridlysta område.
50 §.
Med åberopande af hvad vid 45 § anförts och då tiden, dä utmå¬
let lades, icke vore i allo beroende af sökandens åtgöranden, ansåg
Justitierådet Wedberg att här borde bestämmas, att hvad i 49 § blifvit
till förmån för äldre grufanläggning stadgadt icke gäller, i fall fyra år
från den dag mutsedeln utfärdades förflutit, utan att såväl försöks-
arbetet så långt framskridit, som i 44 § sägs, som ock ansökning om
11
utmål för grufvan blifvit gjord, men sådan försummelse icke ligger
egaren till den yngre grufvan till last.
53 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg instämde i
det af Kommerskollegium med flere gjorda yrkande att 2:dra stycket
af denna § måtte uteslutas.
54 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren åberopade hvad Kom¬
merskollegium vid denna § anmärkt.
55 §.
Justitierådet Wedberg yttrade: att, då det syntes hvarken nödigt
eller tjenligt att bland de anordningar i lag, som kunde erfordras för
att bereda utrymme på marken till utförande af industrielt företag af
mången gång kort varaktighet, införa ett lagstadgande, som komme
att befordra smärre jordafsöndringar, livilka skulle ega bestånd äfven
sedan ändamålet med afsöndringen uphört att förefinnas, Justitierådet
icke kunde godkänna denna §. Borttoges denna §, komme äfven 68 §
att utgå.
56 §.
Då det här begagnade anvisadt kunde vålla tvekan huruvida der¬
med afsåges allenast den mark, som efter 54 § anvisades, eller jem¬
väl den i 52 § omförmälda mark, ansågo Justitieråden von Hofsten,
Huss, Östergren och Wedberg ett förtydligande härutinnan böra ske.
57 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren åberopade hvad Kom¬
merskollegium vid denna § yttrat.
Justitierådet Wedberg ansåg de sällsynta fall af skada genom käl¬
lors uttorkande, försämrad utsigt och obehag af rök, då ersättning
derför skäligen kunde ifrågakomma, icke vara af beskaffenhet att de
borde i lagen serskildt framhållas.
12
60 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att
nedsättning af ersättningen för intecknad jord icke vore af nöden för
det fall att inteckningshafvarne medgifvit beloppets lyftande; äfvensom
att de stadganden, Indika erfordrades i afseende å medlens fördelning,
borde affattas i öfverensstämmelse med de föreskrifter, Indika enligt
lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 Juni 1879
voro för dylikt fall gällande.
63 och 64 §§.
Justitieråden Huss, Östergren och Wedberg, som ansågo den af
komiterade i föregående §§ och än vidare i förslaget antagna skil¬
nad emellan lösen och ersättning ej vara nödvändig, och att det förra
af dessa ord kunde undvaras, anmärkte, att, derest denna skilnad bibe-
hölles, ordet och i 63 § och i första stycket af 64 § borde utbytas
mot eller.
I öfrigt borde andra stycket af sistnämnde § omskrifvas, så
att det blefve tydligt, att den 31 December vore betalningsdag en¬
dast då annan dag icke vore för betalning utsatt.
Justitierådet Wedberg ansåg 64 § jemväl böra så ändras, att, så¬
som i nu gällande grufvestadga, förlust af utmålet och den på mut-
sedeln grundade rätt stadgades såsom äfventyr för underlåtenhet att
inom viss tid efter det löse- och ersättningssumman blifvit genom laga
kraft egande beslut bestämd erlägga densamma med ränta, äfven om
arbetet icke förut blifvit, på sätt här syntes förutsättas, instäldt.
66 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren gillade hvad Kom¬
merskollegium vid denna § anmärkt.
71 §•
Justitieråden östergren och Wedberg ansågo ett förtydligande er¬
forderligt, hvarigenom det blefve klart, att här är fråga om brutet, men
qvarliggande mineral.
13
73 §.
Såsom ofullständigt anmärktes af Justitieråden Huss, Östergren ock
Wedberg, att, derest skilnad mellan begreppen lösen och ersättning bibe-
hölles, ej vid utmålsläggning fordrats, såsom vid dagorter, uppgift på
dem, som kunde komma att njuta lösen eller ersättning för mark, som
till företaget erfordrades.
74 §.
Då bergmästaren här förpligtats att företaga utmålsläggningen så
snart ske kunde, och föreskriften, att ej med förrättningen finge upp¬
skjutas längre än nio månader, syntes tillkommen endast för att be¬
rättiga till stadgandena i 45 och 50 §§, ansåg Justitierådet Wedberg
att efter de ändringar af nämnda §§, som af Justitierådet före¬
slagits, det icke vore nödigt att föreskrifva bergmästaren sådan viss
tid, hvilken dessutom, jemte det den, såsom i ärendet blifvit anmärkt,
kunde komma att för vissa orter blifva för kort, i de flesta fall torde
vara tilltagen allt för lång.
75 §.
Enär det ej kunde vara lämpligt att till biträde vid förrättningen
tillkallades andra än de, som enligt 1 mom. voro dertill behörige, samt
det ej erfordrades något serskildt stadgande, som tilläte förrättnings-
mannen att, då god man förklarades jäfvig eller uteblefve, tillkalla
annan behörig god man, hemstälde Justitieråden Huss, östergren och
Wedberg, att 2 mom. måtte utgå; hvarjemte Justitieråden von Hofsten
och Huss förordade hvad Kommerskollegium i fråga om landtmätares
tillkallande föreslagit.
76 §.
Att delgifvandet af kallelser och kungörandet i kyrkan skulle af
förrättningsmannen föranstaltas ansåg Justitierådet Wedberg serskildt
böra utsättas.
79 §.
Derest, vid jäf emot god man, annan ojäfvig god man funnes att
tillkalla, behöfde förrättningen hvarken inställas eller uppskjutas; hvil-
14
ket Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo böra
här utmärkas; hvarjemte Justitieråden von Hofsten och Huss erinrade
att, i händelse den vid 75 § gjorda hemställan om tillkallande af landt¬
mätare godkändes, borde bland de jäf, som skola pröfvas, äfven upp¬
tagas jäf mot landtmätaren.
81 och 82 §§.
Om i 82 § serskildt nämndes de frågor, hvilka skulle afgöra^ af
förrättningsmannen jemte gode männen, och derefter stadgades, att
öfriga frågor afgjordes af förrättningsmannen ensam, ansågo Justitie¬
råden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg, att ämnet blefve full¬
ständigare uttömdt och 81 § öfverflödig.
Dessutom erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss och östergren,
att bland de frågor, som skola af förrättningsmannen och gode män¬
nen gemensamt afgöras, borde, enligt Justitierådens åsigt, upptagas
pröfningen af anmälda jäf, i anledning hvaraf äfven redaktionen af
l:a punkten i 79 § borde i viss mon förändras.
84 §.
Justitieråden von Hofsten och Huss åberopade hvad Kommerskolle¬
gium vid denna § yttrat.
86 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren förenade sig i föl¬
jande yttrande: Den i sista mom. af denna paragraf gifna föreskrift
att part, som bort till förrättningen särskildt kallas, men ej erhållit
sådan kallelse, skulle ega att till domstol instämma talan om vinnande
af ändring i meddeladt beslut, synes enligt sin lydelse afse alla frå¬
gor, som vid förrättningen förekommit, således äfven dem, som eljest
skola, enligt 2 mom., fullföljas genom klagan hos bergsöfverstyrelsen.
Då likväl forum för talans fullföljd i frågor af enahanda beskaffenhet
alltid bör vara detsamma, torde böra stadgas, att i ofvan anförda fall
klagan öfver beslut rörande sådana frågor, som i 2 mom. omförmälas,
bör fullföljas hos bergsöfverstyrelsen inom viss tid efter erhållen del
af beslutet. För vinnande af öfverensstämmelse med 24 § torde i
nämnda 2 moment äfven böra upptagas det klander å mutsedel, som
grundas derå, att den angifna fyndigheten ej skulle utgöra föremål för
inmutning.
15
88 §.
Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg anmärkte, att ett
utslag, hvarigenom ene parten berättigats att tillträda eller begagna
mark emot lösen eller ersättning, borde icke kunna ensidigt sättas i
verkställighet till förmån för ene parten, utan att denne tillika full¬
gjorde hvad utslaget honom ålade. Denna grundsats hade i fråga om
rätt att mot ersättning verkställa dikning på grund af synemäns eller
domstols ej laga kraft egande utslag blifvit uttryckt i lagen den 20
Juni 1879, och borde med ledning deraf denna § affattas.
90 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg godkände
hvad Kommerskollegium vid denna § hemställt.
Kap. 4.
Justitierådet Wedberg gillade hvad Kommerskollegium yttrat dels
om behof att få bestämdare uttryckt att dagortsanläggningen borde
stå i sammanhang med grufvedrift inom eget utmål, dels derom att
annan grufveegare, genom hvars utmål dagort skulle framföras, borde
i ansökningen uppgifvas och till den i 98 § nämnda förrättning kallas,
dels ock om hänvisning till 86 och 96 §§. Häruti instämde Justitie¬
råden von Hofsten, Iiuss och Östergren med tillägg att de äfven god¬
kände hvad Kommerskollegium beträffande §§ 98, 99, 103 och 105
yttrat.
Kap. 5.
107 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo att,
såsom Kommerskollegium anmärkt, 1 mom. borde förtydligas så, att
det icke rörde annan af allmän inrättning eller menighet innehafd
kronojord än den, som innehades under ständig besittningsrätt.
16
in §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo, att
§:n borde så redigeras, att det blefve tydligt, att den ej innehölle ett
undantag från 110 §.
113 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg yttrade, att,
då meningen torde vara, att satsen »som kunna vara till nytta för det
blifvande arbetet» skall hänföras icke blott till de näst förut omför-
mälda anläggningar, utan äfven till orden »byggnader, redskap och för¬
råd», erfordras för uttryckande deraf en förändring i redaktionen.
114 §.
Justitierådet Wedberg ansåg den här omförmälda rättighet böra
tillkomma ej allenast inmutare utan i allmänhet den, som enligt 113 §
vore till lösen eller ersättning berättigad.
115-121 §§.
Äfven om, oaktadt hvad deremot blifvit anmärkt, grufvenäringen
skulle kunna förmå att bära en afgäld af här omförmälda beskaffenhet,
ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg, att en
jordegare, som icke ville begagna sin rätt att i grufarbete deltaga och
erhölle full ersättning för skada och intrång, som af grufveanlägg-
ningen vållades, icke egde billigt anspråk att få, såsom här blifvit
föreslaget, om ock blott till mindre del, njuta frukten af annans arbete,
och kunde derföre icke tillstyrka införande af en sådan nyhet i grufve-
lagstiftningen
Derest förslaget om ifrågavarande vederlag eller afgift komme att
antagas jemte ett stadgande sådant som 117 § innehåller, ansågo nyss-
bemälde Justitieråd, att följdriktigt en rätt, som ej kan af någon för
längre tid, än han vore egare eller innehafvare af jorden, på annan
öfverlåtas, ej heller kunde för längre tid öfverlåtas å inmutare. Skulle
emellertid sådan öfverlåtelse till inmutare böra tillåtas, på sätt komi-
terade enligt motiven afsett, torde, såsom Kommerskollegium anmärkt,
sådant böra serskildt utsägas.
17
Kap. 6.
122 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förenade
sig i den mening att, med afseende å hvad i redan angifna yttranden
blifvit anmärkt derom, att den föreskrifna arbetsskyldigheten skulle
blifva allt för tryckande, beloppet af de dagsverken, hvarigenom arbets¬
skyldigheten skulle vara fullgjord, syntes böra nedsättas, i synnerhet
hvad anginge äldre grufvor. Äfven ansågo Justitieråden det böra med-
gifvas, att annan å grufva nedlagd kostnad, motsvarande värdet af de
fordrade dagsverkena, • finge såsom försvarsarbete räknas. I öfrigt gil¬
lades hvad Kommerskollegium hemställt rörande begynnelseorden i
denna § samt om tillägg beträffande myrmalm.
125 §.
Justitierådet Huss ansåg lika med Kommerskollegium denna §
böra utgå.
127 §.
Justitierådet Wedberg ansåg §:n böra tydligare uttrycka att klander
icke finge instämmas senare än här vore bestämdt.
135 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg anmärkte,
att föi-slaget lemnade oafgjordt hvad påföljden blefve i det fall att,
grufegare, som innehade flere sammanhängande utmål och erhållit till¬
stånd att med arbete inom något eller några af dem försvara jemväl
de öfriga, väl fullgjorde så mycket arbete, som motsvarade arbets¬
skyldigheten för eu del bland dessa utmål, men ej så mycket, som
svarade mot arbetsskyldigheten för samtlige utmålen.
136 §.
Justitierådet Fluss godkände hvad Kommerskollegium yttrat an-
Bih. till Biksd. Prof. 18S2. 1 Sami. 1 Afd. 8
18
gående insändandet till bergsöfverstyrelsen jemväl af karta öfver ut-
målsområdena, för livilket ändamål sådan karta syntes böra, jemte an¬
sökningen, till bergmästaren ingifvas.
Kap. 7.
138—140 §§.
Jemte erinran om hvad Kommerskollegium redan anmärkt vid dessa
§§ ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg
det böra på något sätt uttryckas, att i 140 §_ vore tråga om arbete
endast under dag; hvarjemte Justitieråden, som funno, att, då gruf-
egaren vore skyldig verkställa det föreskrifna arbetet, det vore obil¬
ligt att tillika ålägga honom nedsätta kostnadens belopp, och att i allt
fall föreskriften om beloppets nedsättande icke med säkerhet verkade
till det dermed afsedda ändamål, då icke något tjenligt medel funnes
att få den åtlydd, hemstälde att hvad sistnämnde § derom innehölle
måtte utgå.
141 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg förklarade
sig lika med Kommerskollegium anse det böra bestämmas, att grui-
arbete under dag icke utan jordegarens medgifvande vore tillåtet på
mindre afstånd än intill eu på djupet lodrät beräknad linea 60 fot från
boningshus eller annan vid gården uppförd åbyggnad, äfvensom
att det arbete under dag, hvars företagande enligt denna § med
den förändring deraf, som af det förut sagda föranledes, berodde på
bergmästarens tillstånd, icke finge företagas efter blott anmälan hos
bergmästaren utan först efter det dennes tillstånd erhållits. Hvad åter
angick förslagets föreskrift om ställande af säkerhet för möjligen in¬
träffande skada, ansågo Justitieråden att med nyss nämnda begränsning
af rättigheten att arbeta under jord och då, derest skada befarades
komma att inträffa, bergmästaren komme att antingen förbjuda arbetet
eller ock, till skadans förekommande, föreskrifva vissa försigtighetsmått,
livilkas åsidosättande medförde ansvar, sådan säkerhets ställande ej
vara af nöden.
19
148 §.
Justitieråden von Hofsten, Huss, östergren och Wedberg ansågo, att
bötesansvar, som i lag bestämmes såsom i allmänhet gällande och icke
af domstol för vissa fall stadgas, lämpligare må benämnas böter än vite.
149 §.
Enär det icke torde låta sig göra att framvisa någon skilnad emellan
fall, då grufegare beslutit öfvergifva företaget och andra fall, der före¬
taget öfvergifvits, hemstälde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren
och Wedberg, att denna § måtte uteslutas.
151 §.
Som här nämnda förbrytelser kunde förekomma under sådana om¬
ständigheter, att derpå borde följa ansvar efter allmänna Strafflagen,
ansågo Jusitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg det utsättas
borde, att nu stadgade ansvar icke gälde för det fall, att den felaktige
gjort sig skyldig till ansvar enligt allmän strafflag.
152 §.
Denna hänvisning till Strafflagen fann Justitierådet Wedberg vara
öfverflödig. Skulle dén bibehållas, borde det utmärkas att den afser
endast sådan åverkan begången af de i 151 § nämnda personer.
153 §.
Enär giltigt skäl saknades att, då fråga vore om idkande af gruf-
arbete, mera än vid fråga om utöfvande af andra yrken, meddela ser-
skilda från allmänna Strafflagen afvikande reglor rörande skyldighet
att utgifva skadestånd för vållande till annans död eller kroppsskada,
kunde Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ej till¬
styrka antagande af denna §.
155 och 156 §§.
Derest, såsom 156 § syntes antyda, allmän åklagare icke vore
behörig att annorledes än efter angifvelse af målsegande eller bergs-
20
tjensteman anställa åtal för öfverträdelser emot denna stadga, hvilket
dock Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg ansågo
böra i sådant fall tydligare utmärkas, funno Justitieråden icke någon
anledning förekomma att gifva åklagaren andel i böterna; hemställande
Justitieråden, huruvida det i öfrigt kunde anses vara skäl att frångå
den allmänna regeln att böter tillfalla Kronan.
Kap. 8.
167 §.
Emedan vid slutet af detta kapitel erinras, att om aktiebolag vore
serskild! stadgadt, samt sådane bolag i Förordningen den 6 Oktober
1848 betecknades dermed att de bestå af lotter, ansågo Justitieråden
von Hofsten, Huss, Östergren och Wedberg att till förekommande af miss¬
förstånd orden efter vissa lotter borde ur denna § utelemnas och
slutorden ändras till hvar efter sin del.
158, 160 och 162 §§.
Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren instämde i hvad Kom-
merskollegium yttrat dels om behofvet af föreskrift för det fall att an¬
talet af röster är å ömse sidor lika, dels angående bergmästarens un¬
derrättande om styresmannens namn och hemvist.
Justitierådet Wedberg anmärkte, att det borde i 159 § tydligt ut¬
tryckas, att inmutarens företrädesrätt egde rum endast derest han fort¬
farande innehade hela inmutarelotten.
168 §.
Då stadgandet i denna paragraf, såsom af Kommerskollegium med
flere blifvit anmärkt, lätt kunde föranleda till den mot billighet och
rättvisa stridande påföljd, att grufegare, som ej ville eller hade för¬
måga att drifva grufarbetet i den större omfattning, som af hans med-
delegare önskades, komme att icke allenast sakna all afkomst af sina
äfven på en vinstgifvande grufrörelse nedlagda kostnader under en
möjligen ganska lång tid eller tills de senares utlagde förskott blifvit
betäckta, utan ock till och med gå förlustig hela sin andel i bolagets
21
egendom, ansågo Justitieråden von Hofsten, Huss och Östergren samma
stadgande ej kunna till antagande förordas.
Kap. 9.
Justitieråden von Hofsten, Östergren och Wedberg hemstälde, att, till
skilnad från de förut i stadgan nämnde gode män, de män, som enligt
detta kapitel borde af parterne utses, måtte benämnas skiljemän, och
att i afseende å deras utväljande, skyldigheten att ersätta kostnaden
för deras sammanträde, verkställighet af deras beslut och rätten att
deröfver klaga måtte stadgas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad förordningen om allmän flottled för likartade fall innehåller.
Justitierådet Huss fann lika med Justitieråden von Hofsten, Öster¬
gren och Wedberg benämningen »gode män» böra utbytas mot »skilje¬
män»; hvarjemte Justitierådet ansåg den i 175 § utsatta tid af ett år
böra betydligt förkortas.
Kap. 11.
185 §.
Med godkännande af hvad Kommerskollegium vid denna § in¬
vända erinrade Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och Wed¬
berg, att, derest de stadgande^, som skola gälla rörande utländings rätt
att bearbeta inmutad fyndighet eller idka grufdrift ansågos böra i denna
stadga intagas, det torde blifva erforderligt att på behöriga ställen i
stadgan föreskrifva dels att den i 9 § omförmälda tid för sökande af
Kongl. Majds tillstånd borde iakttagas vid äfventyr af inmutnings-
rättens förlust, dels att det i 28 § nämnda äfventyr skulle drabba ut-
länding som företoge arbete utan att hafva erhållit Kongl. Majds tillstånd.
Slutligen anmärkte Justitieråden von Hofsten, Huss, Östergren och
Wedberg dels att komiterade vid förslagets affattande ofta till hinder
för en redig öfversigt och lätt uppfattning af sammanhanget emellan
22
de till hvarje ämne hörande stadganden, användt en allt för långt
drifven sönderdelning af ämnena i flera §§ än nödigt varit, såsom
exempel hvarpå kunde anföras följande fall, der två eller flera §§
syntes kunna med hvarandra sammanföras till en §, nemligen: §§ 6
och 7; 13 och 14; 15, 16 och 19; 30 och 31; 36, 37 och 59; 52,
53 och 54; 66 och 67; 69 och 71; 86 och 87; 98, 99 och 100; 102
och 103; 107 och 108; 109-112; 115 och 116; 118 och 119; 123,
124 och 125; 126 och 127; 135 och 136; 138 och 139; 144 och 145;
151 och 152; 159 och 160 samt 161 och 162; dels att vid den om,
arbetning af förslaget, som i alla händelser blefve nödvändig om det¬
samma skulle kunna såsom lag antagas, borde i de §§ der pröfning
af borgen eller handräckning af exekutiva myndigheter omtalas, iakt¬
tagas hvad Utsökningslagen innehåller om de myndigheter, som med
Utsökningsmål hafva befattning.
Justitierådet Svedelius anförde:
Vid granskning af det remitterade förslaget framställer sig i första
rummet frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande.
Denna rätt, som ligger till grund för nu gällande grufvestadga, har
icke i den svenska lagstiftningen någon hög ålder. Jordeganderätten
har i Sverige af ålder varit odalrätt och jordegarens rätt till de mineral,
som å hans mark eller under densamma anträffades, var fordom lika
fri, som jordeganderätten i allmänhet. Först under inflytelse af främ¬
mande grundsatser från andra länder bildades småningom föreställnin¬
gen om ett Svenska Kronan tillkommande bergsregal, hvilket, i allmänna
handlingar ofta åberopadt, men ej sällan med kronans^ politihöghet
öfver' bergsnäringen förvexladt, till beskaffenhet och omfång förblef
temligen obestämdt tilldess detsamma slutligen genom plakatet den 27
Augusti 1723 helt och hållet förvandlades från ett Kronans anspråk till
ett privilegium för enskild uppfinnare af mineralfyndighet att jemte
jordegaren i fyndighetens bearbetande deltaga. Inmutningsrätten, så¬
lunda i lag stadgad, blef sedermera genom Förordningarne den 20
Oktober 1741 och den 6 December 1757 ytterligare befästad och ut¬
vidgad. Dessa lagstiftningsåtgärder öfverensstämde i allo med de stats¬
ekonomiska åsigter, som ifrågavarande tid voro gängse och hade till
syfte att för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner fram¬
drifva den inhemska industrien. Dermed följde äfven ett vidlyftigt
.reglementariskt ordnande af industriens verksamhet och inmutnings-
23
rätten blef sålunda utgångspunkten för en mängd arbiträr» bestämmelser
angående föremålen för inmutning, mutsedlars uttagande och kungörande,
grufvors utmål, försvarsarbete och hvilostånd, grufvors öfvergifvande
eller sonande in. in. Dessa bestämmelser, som vid tillämpningen ofta
medföra stora svårigheter, hafva under tidens lopp alltmer blifvit före¬
mål för klander och missnöje. Inmutningsrätten blef äfven genom
1855 års Grufvestadga i åtskilliga hänseenden inskränkt och sedermera
har genom Kong]. Kungörelsen den 24 Maj 1872 förordnats, att mat¬
sedlar å stenkolsfyndigheter tills vidare icke må utfärdas.
Frågan om inmutningsrättens bibehållande eller afskaffande kan
betraktas dels från juridisk, dels från ekonomisk synpunkt. I senare
afseende! åberopar jag hufvudsakligen det utaf t. f. Presidenten Waern
vid ärendets handläggning hos Kommerskollegium afgifna särskilda
yttrande, hvarigenom enligt, min tanke blifvit på ett öfvertygande sätt
ådagalagdt, att inmutningsrätten numera är för svenska bergshandtérin-
gen obehöflig. Men om inmutningen ej vidare kan från nyttans syn¬
punkt försvaras, kan den så mycket mindre från någon rättsgrundsats
härledas. I vårt land har den icke sin grund uti någon från egande-
rätten till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som i jorden finnas,
utan den är allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den en¬
skildes eganderätt. Att i det borgerliga samhället någon oinskränkt
eganderätt ej kan finnas, ligger i sakens natur. Sålunda måste den
enskildes rätt vika, då allmänt behof tvingar. Förhållandet till grannar
medför likaledes uti eganderätten en mängd inskränkningar, på det att
hvar och eu må kunna af sin egendom draga bästa fördel. Helt annat
är det intrång, som inmutningen åstadkommer. Derigenom öppnas
tillfälle för den förstkommande, hvem han vara må, att genom utta¬
gande af en matsedel förvärfva sig rättighet att från annans mark
borttaga och sig tillgodogöra der befintliga mineral. Jordegaren nöd¬
sakas att till anläggningen upplåta utmål och jemväl i öfrigt vidkännas
de olägenheter, som genom grufvearbetet uppkomma. Han är visser¬
ligen berättigad att derför erhålla ersättning, likasom han har befogen¬
het att i grufvearbetet deltaga, men skadeersättnings gifvande utgör
ej någon rättsgrund för skadas tillfogande och rätt till deltagande i
ett kostsamt grufveföretag torde i allmänhet vara en tvetydig förmån.
Då inmutningsrätten i vår lagstiftning infördes, ansågs den vara för
allmänna nyttans befrämjande nödvändig, och den enskilde måste der¬
före underkasta sig det intrång, som deraf förorsakades. Förhållandena
äro nu förändrade; nyttan bär bortfallit, men intrånget står qvar.
Då lagstiftningen genom godtyckliga bestämmelser afviker från
24
den väg, sakens natur anvisar, drager det ena steget det andra allt
längre bort från det rätta. Detta visar sig äfven i den svenska grufve-
lagstiftningen. Genom inmutningen uppkom ett särskildt sätt för
eganderätts förvärfvande och likaledes genom grufvas sonande ett sär¬
skildt sätt för eganderätts förlorande. Detta sträckte sin verkan äfven
till uppfattningen af eganderättens föremål. Grufvor, såsom utgörande
en del af den fasta marken, äro till sin natur fast egendom, men då
inmutning ej kunde anses såsom laga fång till fastighet och grufvas
sonande likaledes alltför mycket skiljde sig från de sätt, hvarpå egande-
rätt till fast egendom upphör, ledde detta till det oegentliga förhållande,
att grufvor i rättsligt hänseende kommo att betraktas såsom lösören.
Derigenom blefvo de också till stor olägenhet för grufveegarne ute¬
slutna från det skydd, lagfarten medför, likasom de ej heller kunde
blifva delaktiga af fastighetskreditens förmåner.
En återgång från dessa falska förhållanden synes väl behöflig.
Genom inmutningsrättens upphäfvande skulle eganderättens helgd stär¬
kas och så väl jordegare som grufveegare skulle derpå vinna.
Med de åsigter, som jag sålunda utvecklat, kan jag icke biträda
det af komiterade på inmutningens grund utarbetade förslag till ny
grufvestadga. Förslaget synes mig äfven af andra skäl oantagligt.
Redan dess yttre form väcker betänklighet. Ehuru detsamma hufvud¬
sakligen ej innehåller andra ämnen, än som i 1855 års grufvestadga
förefinnas, har det likväl vuxit ut till ej mindre än 191 §§ mot¬
svarande 64 §§ i nu gällande stadga. Lagtextens sönderdelning har
också uti förslaget blifvit drifven till sin yttersta gräns. Många §§
äro, på sätt Kommerskollegium anmärkt, till innehållet så ofullstän¬
diga, att de måste läsas tillsammans med andra för att gifva full
mening. Att ett dylikt redaktionssätt ingalunda leder till korthet
och tydlighet, ligger i öppen dag. Textens redaktion visar äfven
andra oegentligheter. Hänvisningar från det ena lagstället till det
andra, fram eller tillbaka i texten förekomma oupphörligt. Undantaget
har stundom plats framför regeln (t. ex. 61, 107, 115, 116 §§)
och hufvudbestämmelsen skymmes ej sällan af detaljerna (t. ex. 38,
40, 117, 127, 141, 153 §§). Flera ställen, deribland åtskilliga ganska
vigtiga, äro nog dunkla (t. ex. 4, 47, 49, 50, 56, 66, 113 §§) och
lemna öppet rum för olika tolkningar. Om äfven förslagets innehåll
kunde i allo godkännas, torde förslaget likväl för vinnande af en tjen-
ligare form böra helt och hållet omredigeras.
Vid närmare granskning af förslagets innehåll vill synas, att flera
bestämmelser, som blifvit för grufvenäringen i allmänhet föreslagna.
25
egentligen åsyfta stenkolsgrufvorna och för dem äro af betydelse.
Detta torde i synnerhet vara fallet med de föreslagna stadgandena om
grnfvemärke, arbetskrets och fridlyst område samt utmålets deraf be¬
roende storlek och läge. Stenkolsflötser och malmfyndigheter äro dock
till beskaffenhet och bearbetningssätt så olika, att det alltid måste
blifva särdeles svårt att om dem gifva gemensamma stadgande!!. Hvad
som lämpar sig för det ena slaget passar ej rätt för det andra, och
hvad som för. det ena anses nödvändigt kan för det andra vara obe-
höfligt. Komiterade, som ansett den genom 1872 års kungörelse in-
stälda stenkolsinmutningen böra ånyo medgifvas, hafva derigenom för-
anledts att i förslaget införa bestämmelser, som för de i vårt land van¬
ligen förekommande malmfyndigheterna synas mindre lämpliga. Från
föremålen för inmutning hafva komiterade uteslutit myrmalm och varp.
På sätt Kommerskollegium anmärkt, hade sjömalm äfven kunnat ute¬
slutas och derest komiterade tillika, i stället för att återupplifva den
instälda stenkolsinmutningen, hade föreslagit dess fullständiga upphäf¬
vande, skulle genom dylik begränsning af grufvestadgans innehåll,
större enkelhet och likformighet i bestämmelserna kunnat beredas.
Grufvemärket är i lagstiftningen eu nyhet, hvars lämplighet med
allt skäl kan ifrågasättas, och jag åberopar hvad i afseende derå blifvit
af Kommerskollegium anfördt. Att ett utaf enskild person uppsatt
märke skall tillerkännas lika helgd som rå och rör eller annat af ve¬
derbörande förrättningsman anbragdt skiljemärke, är temligen oegent¬
lig I. skog och utmark skulle det jemväl ofta blifva ganska svårt att
på ett i. ögonen fallande sätt anbringa grufvemärket. I förslaget har
emellertid stadgandet om detta märke en så stor betydelse, att genom
dess uteslutande förslagets bestämmelser i väsendtlig mån rubbas.
De nya stadgandena om arbetskretsen och det fridlysta området
synas temligen invecklade och ej heller af verkligt behof påkallade.
De torde vara af betydelse egentligen i de fall, då mineralfyndigheter,
såsom förhållandet är med stenkol, förekomma i vidt utsträckta och
på ansenligt djup liggande, föga mäktiga lager, för hvilkas bearbetande
utmål af stort omfång erfordras.
.Till minskande af de olägenheter, inmutningen åstadkommer, hafva
komiterade sökt bereda jordegaren nya fördelar och i sådant afseende
i främsta rummet föreslagit, att jordegare, som icke vill i grufveföre-
taget deltaga, egde i stället bekomma viss andel af det vunna mine¬
ralet, hvilken andel skulle såsom en ständig afgift från grufvan utgå.
Sakkunnige hafva härvid erinrat, att den föreslagna bruttoafgälden är
Bill. till Biksd. Prof. 1882. 1 Sami. 1 Afd. 4
26
till beloppet för hög, men äfven i fall den till beloppet nedsättes, före¬
faller det dock ganska betänkligt att, sedan särskilda skatter för bergs¬
bruket numera blifvit i vårt land afskaffade, införa en ny ständig af¬
gift å grufvor.
En annan förmån, som komiterade genom förslaget velat bereda
jordegaren, skulle bestå i förbud för inmutare att inom viss tid erhålla
ny matsedel å en och samma fyndighet, men detta förbud kan med
sådan lätthet kringgås, att det i sjelfva verket är alldeles betydelselöst.
I 69 § föreskrifves, att innehafvare af utmål må göra sig till godo
hvarje inom detsamma förekommande fyndighet, som är föremål för
inmutning. Detta stadgande, hvilket efter ordalagen medgifver utmåls-
innehafvaren en förmån, innefattar egentligen ett förbud för honom att
tillgodogöra sig sådana inom utmålet förekommande mineral, som ej
äro mutbara. Detta förbud är af stor vigt vid stenkolsgrufvorna, inom
hvilkas utmål anträffas dyrbara leror, som ej sällan i värde öfverstiga
de i grufvorna befintliga stenkolen, men för öfriga grufvor har stad¬
gandet ringa betydelse.
Angående grufvebolag hafva i 8 kap. åtskilliga nya stadganden
blifvit föreslagna. Det sätt, hvarpå 157 § blifvit affattad, föranleder
tvekan, huruvida grufveaktiebolag, hvilkas bolagsordning icke blifvit af
Kongl. Maj:t stadfästad, böra hänföras till de grufvebolag, hvarom 8
kap. handlar. En skarpare begränsning af de särskilda bolagsarterna
lärer således vara af nöden.
Beträffande de formella föreskrifterna i förslaget får jag anmärka,
att 25 § innefattar ett föga Renligt undantag från det allmänna stad¬
gandet i förordningen den 14 December 1866 angående tid för besvärs
anförande i mål, som handläggas af förvaltande myndigheter och em¬
betsverk, äfvensom att mellan 24 § och 86 § stridighet förefinnes, enär
enligt 24 § klander å matsedel skall, om den angifna fyndigheten för¬
menas icke utgöra föremål för inmutning, anhängiggöras genom besvär
hos bergsöfverstyrelsen, hvaremot dylik talan enligt 86 § skall genom
stämning vid domstol fullföljas.
Till följd af hvad jag sålunda mot förslaget i allmänhet och sär¬
skilda delar erinrat anser jag mig icke kunna tillstyrka, att detsamma
till lag upphöjes.
Justitierådet Lmdhagen yttrade: Utan att ingå i bedömande af de
statsekonomiska skäl, livilka kunna tala för eller emot inmutningsrät-
tens bibehållande, bör dock ett omdöme öfver denna rätt ur rättslig
synpunkt här icke saknas. I afseende härå behöfver knappast erinras,
att inmutningsrätten är alldeles stridande emot och bildar ett bjert
27
undantag från hvad våra lagar stadga om eganderätt till fast egendom
och deraf följande rätt att förfoga öfver densamma samt de rättsgrun¬
der, på hvilka vår civila rätt i detta hänseende stöder sig; och något
stöd för inmutningsrätten kan icke hemtas från jemförelse med expro¬
priationslagens stadganden om jords och lägenhets afstående för all¬
mänt behof, enär bergsbruket icke är ett sådant behof i annan mening
än hvarje annan näring, och alls icke är det i den mening expropria¬
tionslagen afser.
Det bör således fordras ytterst vigtiga statsekonomiska skäl för
att kunna i strid mot lagstiftningens grunder i öfrigt bibehålla inmut¬
ningsrätten; och det vore för en lycklig lösning i hög grad önskligt
att denna fråga ensamt för sig underkastades den mest omsorgsfulla
och opartiska utredning och pröfning innan något vidare göres för
grufvestadgans omarbetning, och det så mycket heldre, som grufve-
stadgans lydelse och omfång blifva helt annorlunda vid den ena eller
andra utgången af hufvudfrågan.
Skulle man härvid stanna vid den åsigten att, oaktadt allt som
må tala deremot, inmutningsrätten ändock bör stå qvar, så bör i nästa
rummet tillses, att i allt fall inmutningsrätten ej utsträckes längre än
som är nödvändigt, och medgifves endast så vida som derigenom ett
vigtigt samhällsbehof fylles. År ett sådant anspråk på inmutningsrät-
tens begränsande giltigt, så torde deraf följa att uppräkningen i § 1
af förslaget behöfver undergå en grundlig revision, dervid särskild!
stenkol och sjömalm torde böra uteslutas från hvad som utgör föremål
för inmutning. De skäl, som föranledde Kongl. Maj:t att år 1872 för¬
bjuda utfärdande af mutsedlar å stenkolsfyndigheter, stå ännu qvar och
några särskilda anledningar hafva sedan dess ej tillkommit för upp¬
häfvande! af detta förbud. På sätt Justitierådet Svedelius erinrat tala
de föreslagna stadgandena icke heller till förmån för stenkolsinmutnin-
gen. Hvad åter angår sjömalm, så kan inmutningsrätt dertill icke för¬
svaras med det af komiterade anförda svaga skälet att ett och annat
bruk har sin tillverkning grundad på tillgång af sjömalm. Dessa bruk
äro i sin goda rätt så länge de begagna hittills inmutad sjömalmstägt;
men de kunna ej hafva något billigt anspråk på att alla de rikets sjöar,
der någon malm finnes, skola stå till deras förfogande jemte platser
på stränderna till upplag samt vägar till dessa upplagsplatser; och, då
man ansett sig nödgad bestämma utmål ända till en half qvadratmils
vidd, visar detta ytterligare att ett fortsatt medgifvande att inmuta sjö-
malmstägter ej är hållbart.
Då jag för öfrigt delar de betänkligheter mot det remitterade för-
28
slagets både form och innehåll, som blifvit af Justitierådet Svedelius
uttalade, och då de af Högsta Domstolens öfriga ledamöter framställda
detaljanmärkningar, hvartill många flera kunde läggas, likaså visa be-
hofvet af förslagets omarbetande, hemställer äfven jag att nämnda för¬
slag ej måtte antagas.
Anmäles
Rätteligen utdraget; betygar:
Ex officio
E. Adlerstråhle.
Stockholm, K. L. Beckman, 1881.
KongI. Majds Nåd. Proposition No 2.
1
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
den 12 Januari 1884.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Thyselius,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherrre Hochsciiild,
Statsråden: Lovén^
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding,
von Krusenstjerna.
Departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna anmälde, att in¬
om civildepartementet blifvit utarbetadt förslag till förnyad grufve-
stadga, samt anförde härefter följande:
»Det nu uppgjorda förslaget är, i likhet med vår gällande grufve-
lagstiftning, bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibehållande.
Då emellertid frågan, huruvida denna rätt bör qvarstå eller icke, varit
och fortfarande är omtvistad, torde det tillåtas mig att få lemna en kort
framställning af hvad i afseende härå hittills förekommit, innan jag
öfvergår till en redogörelse för sjelfva förslaget.
Pilt. till Bilcsä. Prof. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 haft.
I
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
Uti underdånig skrifvelse af den 13 Maj 1872 anhöll Riksdagen,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida in-
mutningsrätt i fråga om stenkol kunde alldeles upphäfvas eller så be¬
gränsas, att garantier uppstäldes mot missbruk till men för jordbrukare
eller jordegare, samt i ena eller andra fallet derom utfärda nådig för¬
fattning, dels ock låta i öfrigt omarbeta grufvestadgan af den 12 Ja¬
nuari 1855 i syfte att förekomma missbruk af inmutningsrätten till men
så för jordbruket som för bergsbruket.
Med anledning häraf, och jemte det genom nådig förordning den
24 Maj 1872 förbud tills vidare meddelades mot utfärdande af mut-
sedlar å stenkolsfyndigheter, tillsattes den 24 Augusti samma år en
komité med uppdrag att, efter behörig utredning, afgifva förslag till
de nya eller förändrade stadganden i ämnet, som kunna finnas tjenliga.
Af denna komité afgafs den 25 April 1874 betänkande och förslag
till ny grufvestadga, bygdt på grundsatsen om inmutningsrättens bibe¬
hållande, så för stenkol som för flertalet andra mineralfyndigheter.
Öfver förslaget meddelades, på nådig befallning, utlåtanden af hus¬
hållningssällskapen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, Brukssocieteten, Kommers¬
kollegium, efter samtlige bergmästares hörande, samt Högsta Domstolen.
Enligt hvad af dessa utlåtanden framgår, hafva hushållningssällskapen
i nämnda län samt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö¬
hus och Hallands län äfvensom Kommerskollegiets ordförande tillstyrkt
inmutningsrättens borttagande, hvaremot Eders Kongl. Maj:ts befall¬
ningshafvande i Kristianstads län, Brukssocieteten, Kommerskollegiets
ledamöter och de fleste ledamöterne i Högsta Domstolen förordat samma
rätts bibehållande.
Till stöd för inmutningsrättens bibehållande hafva härvid, på sätt
blifvit i ett tidigare yttrande till statsrådsprotokollet anfördt, hufvud¬
sakligen åberopats följande skäl. Redan de äldsta kända författningar
om bergsbruket i vårt land buro prägeln af ett slags rätt för staten
att, oberoende af jordegaren, förfoga öfver de i jorden befintliga mine¬
raltillgångar. Grundsatsen om ett bergsregale eller en kronans rätt
till alla mineralier i landet hade derefter under Gustaf Vasa blifvit fullt
tydligt uttalad och med vissa modifikationer genomgått de sedermera
tid efter annan utkomna bergsförfattningar. Inmutningsrätten hade
äfven länge varit och vore fortfarande antagen såsom grund för de
flesta länders lagstiftning, i synnerhet der landets utveckling och för¬
hållanden inom detta näringsområde mest liknade våra. Ur denna sta¬
tens öfverhöghetsrätt kunde giltig rättsgrund för inmutningsrätten homtas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
3
Deremot vore det väl ofta påstådt men aldrig bevisadt, att jordegaren
ursprungligen varit egare äfven af de å hans grund befintliga minera¬
lier. I allt fall hade inmutningsrätten varit i svenska lagstiftningen
inrymd under så lång tid, att nuvarande fastighetsegare icke kunde
åberopa någon verklig rättsgrund för att få nämnde rätt upphäfd. In¬
mutningsrätten, som öfverensstämde med den allmänna uppfattningen
i landet, särskildt i de gamla bergsdistrikten, vore dessutom berättigad
såsom för bergsnäringen behöflig och nödvändig. Den utgjorde nem¬
ligen ett verksamt medel att befordra nya upptäckter af mineralfynd
samt undanröjde väsentliga hinder mot fyndigheters bearbetande, i det
den öppnade ett stort fält för spekulationen och tillförde näringen nö¬
diga kapital samt gjorde densamma oberoende af jordegarnes medgif¬
vande, hvilket ofta vore svårt om icke omöjligt att vinna. Såsom bi¬
näring åt jordbruket egnade sig i öfrigt icke bergsliandteringen, som
fordrade speciel insigt äfvensom förlag, hvaröfver jordegaren i allmän¬
het icke hade att förfoga. Det intrång, som af grufnäringen till¬
skyndades jordegaren, utgjorde en på förhållandenas natur grundad
nödvändighet. För detta intrång vore dessutom motsvarande fördelar
åt jordegaren beredda.
Å motsatt sida åberopades för inmutningsrättens upphörande, bland
annat, att något bergsregale i den mening, att eganderätt till minera¬
lier skulle tillkomma kronan, i vårt land aldrig funnits. Af ålder hade
jordegaren haft oinskränkt rätt till de å hans grund befintliga minera-
liska ämnen. Inmutningsrätten, tillkommen under inflytelse af främ¬
mande grundsatser och i öfverensstämmelse med då gängse åsigter att
för det allmännas nytta genom belöningar och förmåner framdrifva den
inhemska industrien, egde i vår lagstiftning icke högre ålder än från
år 1723. Den hade i vårt land sin grund icke i någon från egande-
rätten till jorden åtskild eganderätt till de mineral, som finnas i jorden,
utan utgjorde allenast ett för nyttans skull godkändt intrång i den en¬
skildes eganderätt. Detta intrång vore dock icke, såsom vid expro¬
priation, grundadt på något allmänt, af Konungen pröfvadt behof.
Genom inmutning kunde hvilken som helst för enskild nytta tillegna
sig annans egendom. Visserligen skulle ersättning lemnas, men uppen¬
bart vore att skadeersättnings gifvande icke kunde utgöra rättsgrund
för skadas tillfogande. Af främmande länder vore det endast i Tysk¬
land, Österrike, Norge och Finland, som inmutningsrätt funnes. Frank¬
rike med flera länder, som följt dess lagstiftning, hade väl ett konces-
sionssystem men ingen inmutningsrätt. I Ryssland och vissa delar af
Italien tillhörde alla mineralier jordegaren, likasom i England, der
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
bergsbruket kunde anses stå högst. Enahanda vore förhållandet i Sach-
sen i fråga om stenkol och i Schlesien i afseende å jern. Såvidt man
kunde döma af erfarenheten om bergshandteringens utveckling, der in-
mutningsrätt icke finnes, samt af de verkningar, borttagande af privi¬
legier för andra näringar medfört, skulle några för bergshandteringen
farliga följder af inmutningsrättens afskaffande icke vara att befara.
Detta bekräftades äfven dels af den omständighet, att nämnda rätt
redan blifvit beträffande en del ämnen upphäfd, utan att olägenhet der¬
af försports, dels ock af det sakförhållande, att de flesta nämnvärda
grufvor i vårt land blifvit upptagna, innan inmutningsrätt ännu varit
införd. Man kunde derför, helst då geologiska undersökningar numera
underlättade mineralfyndigheters upptäckande, anse inmutningsrätten
vara för bergshandteringen obehöflig. Den medförde dessutom för
denna näring skadliga följder, deribland osäkerhet i eganderätt till
grufva, densammas egenskap af lösegendom, som hindrade lagfart och
inteckning, vidare ett minutiöst reglementerande, ofta till skada för det
praktiska anordnandet, årlig nationalförlust genom improduktivt för-
svarsarbete, mutsedelshandel in. m. Det vore derför i bergsnäringens
välförstådda intresse, som en återgång från de genom inmutningsrätten
uppkomna falska förhållanden vore behöflig. Eganderättens helgd skulle
genom en sådan åtgärd stärkas och såväl jordegare som grufegare
derpå vinna.
Då komiténs förslag med deröfver afgifna yttranden den 4 Januari
1882 anmäldes inför Eders Kongl. Maj:t, förklarade dåvarande chefen
för civildepartementet på anförda skäl, att han icke kunde tillstyrka
antagande af vare sig det af komiterade uppgjorda eller annat förslag
till grufvestadga, som grundade sig på inmutningsrätt, utan derför låtit
uppgöra ett nytt förslag till förordning om grufvor, bygdt på grund¬
satsen att inmutning ej vidare skulle ega rum.
Öfver detta senare förslag hafva yttranden afgifvits af Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i de 18 län, der grufdrift idkas, af berg-
mästarne, af Kommerskollegium, af fullmägtige i Jernkontoret och af
Högsta Domstolen. Bland dessa har, hufvudsakligen endast under åbe¬
ropande af de förut anförda skälen mot inmutningsrätten, denna rätts
borttagande blifvit tillstyrkt af Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande
i Upsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Elfsborgs, Vestman-
lands och Gefleborgs län, af eu bergmästare och af Kommerskollegiets
ordförande; hvaremot inmutningsrättens bibehållande förordats af Eders
Kongl. Maj ds befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Jönkö¬
pings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Vermlands, Örebro och Norr¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 2.
5
bottens län, af fem bergmästare och bergsbanptmarmen i Sala, af Kom¬
merskollegiets ledamöter samt af tre ledamöter i Högsta Domstolen,
under det att de öfrige ledamöter, som deltagit i granskningen, icke
yttrat sig i fråga om bibehållandet eller borttagandet af inmutnings-
rätten. Af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och
Jemtlands län är icke heller yttrande i detta afseende afgifvet, och
fullmägtige i Jernkontoret hafva anmält, att bland fullmägtige menin-
garne härutinnan varit jemnt delade emot hvarandra.
Vid den granskning, förslaget sålunda undergått, hafva till stöd för
inmutningsrättens bibehållande anförts ytterligare flera skäl, bland hvilka
jag tillåter mig här omnämna några.
Äfven om grundsatsen om inmutningsrättens borttagande finge
anses principielt rigtig, vore den likväl så stridande mot de fleste
bergsbruksidkares rättsuppfattning, att det syntes tvifvelaktigt, om tiden
ännu vore inne att upphäfva denna rätt, hvilken icke blott för landet
medfört fördelen af ökadt lif och verksamhet inom bergsbruket utan
derigenom äfven bidragit till landtbrukets utveckling, då den fört od¬
ling till trakter, som derförutan ej skulle hafva blifvit odlade. Ännu
funnes stora områden inom landet, som icke blifvit undersökta, såsom
de norrländska ödeskogarno, och det kunde motses såsom mera än
en möjlighet, att genom nya malmupptäckter kunde tillföras dessa trak¬
ter en befolkning, som närande sig af bergsbruk småningom beredde
rum för landets delvisa uppodlande. De geologiska undersökningarna
gjorde icke inmutningsrätten obehöflig, emedan de icke verkstäldes i
ändamål att påträffa malmer. Skulle de åter utföras för sådant ända¬
mål, blefve de oerhördt dyra. Uti vårt land med dess på vissa trakter
mycket glesa befolkning vore inmutningsrätten nödvändig för att möj¬
ligen befintliga malmfyndigheter skulle blifva tillgodogjorda.
Dess nytta visade sig ock af det förhållande, att malmupptagnin¬
gen från de under de sista femtio åren af icke-egare till mark, der
fyndighet anträffats, inmutade jerngrufvorna inom Örebro, Upsala, Stock¬
holms, Gefleborgs, Södermanlands och Kopparbergs län utgjort nära
26 procent af hela malmbrytningen för år 1880, hvarjemte under samma
tid endast ett ringa fåtal inmutningar på egen mark egt rum af
jordegare.
Hvad beträffade jordegarens ställning till frågan, så irmebure in¬
mutningsrätten icke någon kränkning af hans rättigheter utan kunde
i stället medföra eu fördel för honom genom det stegrade värdet på
hans intill mineralfyndigheten gränsande och i sådant fall för bygg-
nadsplatser erforderlig jord, hvarförutom han erhölle ersättning för den
6
Kongl. 31 aj:is Nåd. Proposition Nio 2.
inmutade marken. Någon klagan från jordegarnes sida hade i allmän¬
het icke heller försports öfver olägenheterna af inmutning med undan¬
tag af i Skåne; men förhållandena der voro olika mot dem i rikets öf-
riga landsdelar, och den skada inmutningsrätten der förorsakade utgjorde
ej någon giltig anledning att borttaga densamma för hela riket. Sten-
kolsindustrien, som vore den enda gren af bergsbruksnäringen, hvilken
hade någon betydelse för Skåne, borde blifva föremål för en helt och
hållet särskild lagstiftning.
Förutom de myndigheter, h vilka uti ofvan berörda af Eders Kongl.
Maj:t infordrade utlåtanden yttrat sig i frågan, hafva uti särskilda till
Eders Kong]. Maj:t ingifna petitioner dels bruksegaren Chr. Aspelin
in. fl. bruks- och jordegare inom olika delar af landet anhållit om
inmutningsrättens upphäfvande, dels ock egare, meddelegare eller
disponenter af åtskilliga i Jernkontoret delaktiga jernbruk, enligt upp¬
gift representerande mera än två tredjedelar af allt det i Jernkontoret
fullt introducerade smide, äfvensom professorer och docenter i de juri¬
diska fakulteterna vid rikets båda universitet samt ett stort antal andra
personer hemstält, att inmutningsrätten måtte varda bibehållen.
Slutligen hafva i Januari månad nästlidet år, på inbjudning af åt-
skillige bruksegare inom mellersta Sverige, ett antal af mer än 200
personer, såväl jordegare som bergsbruksidkare, sammanträdt till ett
möte i Ludvika för att öfverlägga om inmutningsrättens lämplighet,
och blefvo dervid såsom mötets åsigter i ämnet hufvudsakligen följande
beslut fattade:
l:o) att den svenska borgsnäringen skulle genom inmutningsrättens
upphäfvande, utan nytta för jordbruket, tillskyndas en svår och oer¬
sättlig skada samt att, om ifrågavarande rätt en gång blefve eftergifven
och en sådan åtgärd skulle visa sig med vilkoren för näringens bestånd
och utveckling oförenlig, eftergiften svårligen skulle kunna återtagas;
2:o) att de allra flesta grufvor, som, efter det inmutningsrätten
lagstadgades, blifvit upptagna och bearbetade, haft denna rätt men icke
vederbörande jordegare att tacka för sin tillvaro;
3:o) att det icke vore rimligt att antaga, att jordegaren efter in¬
mutningsrättens upphäfvande och konkurrensens aflägsnande skulle med
mera intresse än hittills befatta sig med att å egen grund upptaga
malmfyndigheter, samt att ett sådant antagande alltför mycket strede
mot annan erfarenhet om näringars uppkomst och förkofran, att man
deraf skulle kunna hemta stöd för den meningen, att bergsbruket ge¬
nom landtmannens åtgärd ensam skulle vinna behöflig! understöd;
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
(
4:o) att vid ingen tidpunkt af svenska jernhandteringens tillvaro
behofvet af malmer varit större än i nuvarande tid, att aldrig förr
fästats så mycket afseende vid beskaffenheten af malmerna och deras
afpassande för särskilda behof och att slutligen aldrig den mening
klarare framstått, att våra malmer alldeles icke vore outtömliga, utan
att det tvärtom behöfdes allt det skydd, all den uppmuntran till deras
framdragande i ljuset, som lagstiftningen förmådde lemna, hvadan ock
jernhandteringen och grufnäringen skulle lida obotlig skada, om man
nu undanryckte dessa näringar deras starkaste stöd;
5:o) att det icke vore enligt med verkliga förhållandet, att hvad
som genom inmutningsrätten komme bergsnäringen till godo toges från
eu annan lika berättigad näring nemligen jordbruket, utan om det
vore något som i väsentlig grad förhöjde egendomsvärdet i bergslagen
och beredde innehafvaren af jordegendom afkastning utöfver hvad ge¬
nom hans eget arbete derå åstadkommes, vore det onekligen de upp¬
täckter, som gjordes af inmutare, och de fynd, som genom grufarbe-
tet bragtes i dagen;
6:o) att inmutningsrättens bibehållande äfven ur rättvisans syn¬
punkt jordegare emellan hade sitt berättigande, enär om också bergs-
bruksidkaren oftast tillika vore jordegare, det deremot vore mindre
vanligt, att han på egen mark egde eller kunde uppsöka råmateria-
lerna för sitt bergsbruk, och att fråntaga honom rätten att på sin mera
lyckligt lottade grannes mark, som ofta nog läge i samma byalag och
skifte som hans egen, uppsöka och tillgodogöra sig en för hans näring
behöflig malm, vore att skapa en ny orättvisa, då man sade sig ämna
undanrödja en gammal;
7:o) att, ehuru mötet icke ville förneka, att intrång och stundom
olägenheter träffade jordinnehafvaren genom inmutningsrättens utöf¬
vande, det likväl ansåge sig hafva grundade skäl att påstå, att om i
något enstaka fall verklig skada utan full och tillfredsställande ersätt¬
ning drabbade jordegaren, sådant skedde derigenom, att han antingen
saknade erforderlig kännedom om eller icke begagnade sig af den rätt
till skydd och ersättning, som grufvestadgan på det bestämdaste till¬
försäkrade honom;
8:o) att stenkolens mot bergmalmernas helt olika utsträckning och
förekomst fordrade en från stadgandena angående de senare i flera fall
skild lagstiftning; samt
9:o) att ej allenast för vår jernhandtering utan ock för vår öfriga
industriela utvecklings framtid borttagandet af inmutningsrätten skulle
vara skadlig, enär två tredjedelar af vårt land ännu i afseende å mine¬
ralfynd kunde anses såsom nästan okända.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
Uti dessa åsigter hafva sedermera t ett antal af mer än ett tusen
jordbrukare och bergsbruksidkare inom Örebro, Kopparbergs och Verm-
lands län förklarat sig till alla delar instämma.
Af den redogörelse, jag nu lemnat, behagade Eders Kongl. Maj:t
finna att, åtminstone hvad andra mineralfyndigheter än stenkol angår,
meningarne om lämpligheten af inmutningsrättens borttagande fortfa¬
rande äro synnerligen delade. Emellertid torde man dock kunna på¬
stå, att bland bergsbruksidkarne sympatierna för inmutningsrättens bibe¬
hållande ännu äro afgjordt öfvervägande, och att inom de orter, der
bergsbruk i någon större omfattning idkas, äfven ganska många afjord-
egarne, åtminstone af do mindre hemmansegarne, icke hysa någon
bestämd önskan att denna rätt skall försvinna. Om än en sådan upp¬
fattning icke ensam bör tillmätas afgörande vigt, manar den dock
att i en fråga af så stor betydelse för en af våra hufvudnäringar,
som den förevarande, tillvägagå med stor försigtighet. Äfven om man
anser att, teoretiskt taget, skälen mot inmutningsrätten väga tyngre i
vågskålen än skälen för denna rätts bibehållande, och att frågan om
dess borttagande skulle vara endast eu tidsfråga, torde dock således,
med fästadt afseende å den nuvarande uppfattningen och uttalandena
från myndigheternas sida, tidpunkten för genomförande af en prin-
cipielt olika lagstiftning icke ännu vara inne, och jag vågar således
ej tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att vidtaga några åtgärder i sådan
rigtning. Lämpligast synes derföre under närvarande förhållanden
vara att genom ändamålsenliga ändringar i den nu gällande, på in¬
mutningsrätten grundade lagstiftningen söka minska och, der sådant
låter sig göra, afhjelpa de olägenheter utöfvandet af denna rätt hittills
förorsakat.
I sådant syfte är det förslag till förnyad grufvestadga uppgjordt,
hvilket jag nu tillåtit mig anmäla. Förslaget utgör i sjelfva verket
allenast en omarbetning af 1855 års grufvestadga i de delar, der så¬
dant till förekommande af öfverklagade olägenheter ansetts erforder¬
ligt. Härvid har väsentlig ledning hemtats af 1874 års komitéförslag
och de anmärkningar, som vid samma förslags granskning afgifvits
af Kommerskollegium och Högsta Domstolen. I öfrige delar hafva
grufvestadgans uppställning och i möjligaste mån äfven dess ordaly¬
delse bibehållits oförändrade. Vid förslagets uppgörande har biträde
lemnats af särskildt tillkallade sakkunniga personer, och har det först
uppgjorda utkastet sedermera undergått granskning af flere med bergs¬
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
näringen förtrogne män, hvarefter detsamma med anledning af deras
erinringar slutligen erhållit en i åtskilliga hänseenden ändrad lydelse.
De vid den sålunda verkstälda omarbetningen af 1855 års grufve-
stadga vidtagna ändringar af någon större betydelse kunna i hufvudsak
sammanfattas i följande punkter.
Inmutningsrätten har blifvit närmare bestämd genom uppräknande
af de mineralfyndigheter, som utgöra föremål för inmutning. Härvid
äro från inmutning undantagna sjö- och myrmalmer samt varp, eme¬
dan dessa ämnen kunna anses vara af jemförelsevis mindre betydelse
för industrien. Hvad åter angår stenkol, hafva alla bestämmelser der¬
om ur förslaget uteslutits af skäl, hvartill jag torde straxt få åter¬
komma.
Vidare innehåller förslaget bestämda föreskrifter angående det om¬
råde, hvaröfver en inmutare, innan utmål blifvit lagdt, eger att i före-
skrifven ordning förfoga, och har i sammanhang härmed samt till före¬
kommande af svårlösliga förvecklingar mellan särskilde grufegare samt
mellan desse och jordegaren blifvit stadgadt, att gränserna på djupet
såväl för inmutadt område som för utmål alltid skola vara lodräta.
En, annan tillförene obestämd och stundom omtvistad fråga har
blifvit genom förslaget ordnad, nemligen inmutarens rätt till de mine¬
ralfyndigheter och öfriga mineraliska ämnen, som förutom den inmu¬
tade mineralfyndigheten kunna förekomma inom det inmutade området
eller utmålet. De inmutningsbara mineralfyndigheterna hafva dervid
tillerkänts inmutaren och öfriga mineraliska ämnen jordegaren, dock
mot ersättning för brytnings- och uppfordringskostnaderna.
För inmutaren har stadgats skyldighet att inom minskad tid af
åtta månader hafva börjat grufarbetet samt att derefter fortdrifva det¬
samma så, att utmål, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, må
kunna läggas inom minst tre år från mut,sedelns utfärdande, der ej
särskilda förhållanden föranleda till undantag.
Angående jordegareandelen i grufvor har, med bibehållande i öfrigt
af hittills varande bestämmelser, nu gällande svårtydda stadgande om
sådan andel, då grufarbete inkommer på ny jordegares område, blifvit
ersatt med den enklare bestämmelsen, att jordegaren i hvarje fall har
rätt till hälften i arbetet; och är derjemte förklaradt att, då grufva so¬
nas, jordegareandelen ooh afträdd mark alltid återfalla till jordegaren.
För alla de fall, der sådant kunnat ske, har blifvit bestämdt, att
klander mot inmutningsrätt skall anmälas sist vid utmålsförrättningen,
för att såmedelst i möjligaste mån bereda trygghet åt en med utmål
Bill. till Jiiksd. Protdk. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Iliift. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
försedd grufegendom. Af enahanda skäl är ock tiden för instämmande
af talan mot utmålsförrättning inskränkt till ett år.
I den svårlösta frågan om arbetsskyldigheten har å ena sidan ar-
betsmåttet blifvit i allmänhet höjdt till omkring dubbla beloppet, men
deremot å andra sidan tillfälle lemnats grufegaren att på ett år full¬
göra arbetsskyldigheten för flera år, och vidare stadgande meddelats i
syfte, att arbetet må komma att utgöra verklig grufdrift och icke, så¬
som oftast hittills, vara helt och hållet improduktivt, utan annat ända¬
mål än att försvara rättigheten till grufvan. Till ytterligare förebyg¬
gande af detta allmänt öfverklagade försvarsarbete har i förslaget in-
mutaren fått sig öppet lemnadt att i stället för arbetsskyldigheten er¬
lägga en årlig afgift af 50 kronor för hvarje utmål, utgörande ett bevis
på inmutarens afsigt att för framtida grufdrift behålla fyndigheten.
Af denna afgift skulle hälften ingå till kronan, men andra hälften till¬
falla jordegaren. Denne får visserligen ersättning för den mark, som
inmutaren tager i anspråk, men för den händelse att inmutaren genom
afgifts erläggande vinner för någon tid befrielse från idkande af gruf¬
drift och det ändamål, för hvilket intrånget i jordegarerätten af lagstif¬
taren medgifvits, således ej ernås., synes jordegaren under tiden böra
erhålla en ytterligare godtgörelse ej mindre för intrånget än för upp-
skofvet med jordegarens rätt att utan lösen återfå marken.
Hvad hvilostånd angår, är detta inskränkt till högst fyra år med
rätt till förlängning under högst enahanda tid.
I fråga om ordningen vid grufdrift är den principiela ändring vid¬
tagen, att, i mån som sådant varit med inmutningsrättens ändamål för¬
enligt, grufrörelsen såsom näring blifvit öfverlemnad åt den enskildes
omsorg utan något förmynderskap å statens sida.
Beträffande rättsförhållandena vid sameganderätt till grufva äro
utförligare bestämmelser, än de nu gällande, meddelade, hvilket lärer
vara särskilt påkalladt beträffande den i 1855 års grufvestadga obe¬
svarade frågan om förfarandet, då liklottige delegare i en grufva hafva
olika meningar om brytningen.
Slutligen har rättigheten att utan jordegarens medgifvande utom
utmålet drifva dagort blifvit upphäfd, hvilken. åtgärd torde få anses ega
tillräcklig grund i det förhållande, att i vårt land dagorter sällan före¬
komma. 1
Såsom förut är nämndt, innehåller förslaget ej några bestämmel¬
ser om vilkoren för stenkols bearbetande och tillgodogörande. Sten-
kolsindustrien erbjuder nemligen i så många hänseenden olikheter mot
den öfriga bergverksindustrien, att, såsom flera gånger blifvit erinradt,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
11
den i alla händelser bör utgöra föremål för särskild lagstiftning. I
hufvudfrågan — om inmutningsrätten — råder stor meningsskiljaktig¬
het. Å ena sidan framhålles, att stenkolsflötsernas bearbetande, i, an¬
seende till såväl beskaffenheten af den mark, der mineralet i vårt land
vanligen förekommer, som ock den stora utsträckning, hvari mark be-
höfver tagas i anspråk, förorsakar ojemförligt större intrång än annan
grufdrift. Obestridligen har ock inmutning af stenkol — kanske dock
icke minst i följd af de missbruk, som under en särskild tidpunkt voro
med utöfningen af rättigheten förenade — gifvit anledning till vida
djupare missnöje och starkare klagomål än annan inmutningsrätt.
Å andra sidan anföres, att stenkolsindustrien, i följd af de stora
omkostnader och svårigheter, hvarunder industrien har att arbeta, är i
lika, om ej i högre grad än annan bergverksindustri i behof af lätt¬
nader från lagstiftningens sida. Innan man emellertid kan afgöra frå¬
gan om hvilken princip, som skall blifva den bestämmande för lagstift¬
ningen om stenkol — om inmutningsrätten skall alldeles borttagas eller
bibehållas eller möjligen utbytas emot ett koncessionssystem i ungefär¬
lig likhet med den franska lagstiftningen — lärer vara nödvändigt att
erhålla en noggrannare och fullständigare utredning af alla på frågan
inverkande omständigheter, än som för närvarande föreligger, och det
torde derföre tillåtas mig att inom kort få föreslå Eders Kongl. Maj:t
vidtagande af åtgärder för erhållande af dylik utredning.»
Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget
och redogjort för innehållet af dertill hörande, inom civildepartementet
utarbetade motiv, hvilka af departementschefen nu åberopades och
finnas bilagda detta protokoll, hemstälde Statsrådet:
att med afseende särskildt å frågan om inmutningsrättens bibe¬
hållande och då äfven i öfrigt uti en författning af beskaffenhet som
den i fråga satta måste ingå stadganden, som inverkade på egande-
rättsförhållanden, Kongl. Maj:t måtte, i likhet med hvad som iakttogs
i fråga om förslaget till 1855 års grufvestadga, genom nådig proposi¬
tion inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till
förnyad stadga och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t,
efter slutlig pröfning, om stadgans utfärdande i nåder förordnade.
Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla
hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att,
i öfverensstämmelse med ett af departementschefen
12
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.
nu uppläst förslag, nådig proposition skulle till Riks¬
dagen aflåtas, af innehåll bilagan till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
A. L. van der Hagen.
«
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.
13
Motiv
till
\
förslaget till förnyad grufvestadga.
Förslaget är bygdt på inmutningsrätt och utgör en omarbetning
af grufvestadgan den 12 Januari 1855 i de delar, der sådant ansetts
vara till skydd mot missbruk af inmutningsrätten och för ett lämpligare
ordnande af grufdriften erforderligt. Vid denna omarbetning har, då
förändring i innehållet icke skett, ordalydelsen i nämnda stadga i all¬
mänhet blifvit bibehållen.
1 Kap.
Vid en gruflagstiftning med inmutningsrätt måste naturligen i för¬
sta hand svar sökas på frågan om hvilka ämnen, som böra utgöra före¬
mål för inmutning.
Såsom ofta blifvit anmärkt, har en bland de största svårigheterna
vid vår gruflagstiftning varit beroende derpå, att stenkol och andra
mineralfyndigheter sammanförts i en stadga, ehuru de förhålla sig full¬
komligt olika såväl till förekomstsätt och grufdrift, som till vidden
och beskaffenheten af den mark, hvilken vid bearbetandet tages i an¬
14
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.
språk. Någon hållbar grund torde icke förefinnas att fortfarande i en
lagstiftning intvinga dessa olika slag af föremål för glasarbete. Ur för¬
slaget hafva derför stenkol blifvit uteslutna för att utgöra föremål för
särskild lagstiftning.
I fråga om de öfriga mineralfyndigheter, som kunna blifva före¬
mål för inmutning, yttras i motiven till 1874 års förslag till ny grufve-
stadga följande:
»Då lagstiftningen hittills gått och fortfarande synes böra gå i den
rigtning, att icke nya föremål för inmutning tillskapas, utan snarare
dessas antal, så vidt ske kan, inskränkes, har komitén, i likhet med
hvad i preussiska lagen och de derefter bildade grufvelagarne egt rum,
till närmare bestämmande af inmutningsrättens omfång föreslagit spe¬
cifik uppräkning af de ämnen, som skulle komma att utgöra föremål
för inmutning, dervid komitén bibehållit endast sådana, som antagligen
kunna komma att för den stora industrien blifva af vigt. Härigenom
har komitén kunnat undvika det i 1855 års grufvestadga begagnade,
alltför vidsträckta uttrycket »alla metaller och malmer», ett uttryck, som
kunnat tillämpas så väl på én mängd metalliska ämnen, hvilkas före-
komstsätt och användbarhet icke bort föranleda till deras upptagande bland
föremålen för inmutning, som ock på metaller, som vid den tid lagen
utgafs icke voro af vetenskapen kände, och om hvilka det således icke
kan anses hafva varit lämpligt att på förhand lagstifta, hvarförutom
nämnda allmänna uttryck kunnat föranleda till missbruk af inmutnings-
rätten, såsom t. ex. att man inmutat kalium eller aluminium blott för
att åtkomma feltspat eller lera, hvari dessa metaller finnas.
I ofvannämnda syfte eller inmutningsrättens inskränkning, der sär¬
skilda skäl för dess bibehållande icke förefinnas, har komitén från före¬
målen för inmutning uteslutit myrmalm och vid nedlagda grufvor be¬
fintliga varp, hvilka sistnämnda enligt komiténs förslag skulle få bear¬
betas endast i sammanhang med återupptagande af den nedlagda gruf-
van. Myrmalmen, som bildats under vatten, förekommer icke blott i
träsk, utan äfven på ängar och åkrar samt är utbredd i tunna lager
nära jordytan. För sådan malms upptäckande och tillgodogörande er¬
fordras hvarken särskilda insigter eller dyrbara anstalter, men för att
åtkomma densamma måste man bortgräfva matjorden. Sjömalmen åter,
som af komitén' ansetts böra fortfarande bibehållas bland de inmut-
ningsbara föremålen, upptages från botten af sjöar och vattendrag.
Flera jernbruk äro grundade på tillgången af detta slags malm, hvaråt
ganska betydliga qvantiteter årligen tillgodogöras, då deremot myrmalm
upptages till högst ringa belopp. Hvad varp beträffar, synes deras be¬
KongI. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
15
arbetande icke heller vara af den vigt för industrien i allmänhet, att
de vidare böra upptagas såsom särskildt för sig ■ föremål för inmutning.
Någon svårighet att erhålla jordegarens tillstånd till deras bearbetande
kan icke antagas vara för handen.»
I afgifvet yttrande öfver 1874 års förslag har kommerskollegium,
i motsats till förslaget, ansett att äfven sjömalmer borde från inmut¬
ning undantagas. Såsom skäl för denna åsigt yttrar kollegium:
»Bland de i nu gällande författning upptagna mutbara föremål hafva
komiterade uteslutit så kallad myrmalm, men bibehållit så kallad sjö¬
malm. Mot uteslutandet i berörda hänseende af myrmalm kan icke
vara något att erinra, men deremot torde med skäl kunna ifrågasättas,
huruvida bibehållandet af sjömalm såsom föremål för inmutning är af
behofvet påkalladt eller eljest eger fullt giltig grund. De likartade
material för jernhandteringen, som förekomma under dessa tvänne namn,
bestå hufvudsakligen af samma ämne, nemligen jernockra, och skilj¬
aktigheten i benämning härleder sig endast från mineralets olika före-
komstsätt. Sin användning inom jernhandteringen har detta mineral
väl egentligen såsom råämne för åstadkommande af gjutgods, då det
deraf vunna tackjernet, till följd af fosforhalt, anses mindre lämpligt
för beredandet af smidbart jern.
Komiterade uppgifva, att flera »jernbruk» äro grundade på tillgång
af sjömalm, äfvensom att deraf ganska betydliga qvantiteter årligen
tillgodogöras, men att deremot myrmalm upptages till högst ringa be¬
lopp. Under en längre tid hafva dylika malmer, enligt till kollegium
inkomna officiela anmälanden, upphemtats hufvudsakligen i Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar län samt derjemte vissa år äfven i Norrbottens,
Jemtlands, Östergötlands, Örebro och Skaraborgs län. Nedanstående
tabellariskt öfversigt visar de under de senaste tjugu åren inom riket
uppfordrade beloppen jernmalm, nemligen dels bergmalm, dels sjö- och
myrmalmer, hvilka tvänne sistnämnda slags malmer icke blifvit i sagda
uppgifter hvart för sig till beloppen angifna utan finnas under en ru¬
brik sammanförda.
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
Belopp jernmalm, uppfordrade åren 1858—1877.
|
O
År
|
Bergmalm.
|
Sjö- och Myrmalmer.
|
Summa
jernmalm.
|
1858
|
8,649,431: 65
|
|
257,551: —
|
|
|
1859
|
8,484,887: 84
|
|
231,115: 46
|
|
|
1860
|
9,290,973: 12
|
|
522.643: 26
|
|
|
1861
|
10,093,891: 16
|
|
215,172: —
|
|
|
1862
|
10,106,100: 27
|
46.625,284: 04
|
378,250: 99
|
1,604,732: 7i
|
48,830,016: 7 5
|
1863
|
10,542,329: 38
|
|
129,497: 50
|
|
|
1864
|
10,917,767: 20
|
|
178,858: —
|
|
|
1865
|
11,681,729: 30
|
|
477,602: —
|
|
|
1866
|
11,366,078: 06
|
|
191,909: 57
|
|
|
1867
|
11,401,831: i o
|
55,909,735: 04
|
418,486: 30
|
1,396,303: 37
|
57,306.038: 4i
|
1868
|
12.594,439: 15
|
|
294,174: 95
|
|
|
1869
|
13,920,633: 95
|
|
147,215: 2 5
|
|
|
1870
|
14,508,278: 20
|
|
323,436: 45
|
|
|
1871
|
15,215,589: 20
|
|
370,784: 40
|
|
|
1872
|
16,938,345: o 8
|
73,177,285: 58
|
292,223: 58
|
1,427,834: os
|
74,605, 20: 21
|
1873
|
19,458,338: 9 o
|
|
126,146: 65
|
|
|
1874
|
21,692,998: n
|
|
101,122: 05
|
|
|
1875
|
18,996,654: 32
|
|
351,353: co
|
|
|
1876
|
18,528,504: 50
|
|
211,787: 93
|
|
|
1877
|
17,252,940: 10
|
95,929.435: 93
|
127,557: 55
|
917,967: 78
|
96,847,403: 71
|
|
271,641,740: 59
|
5,346,838: 49
|
276,988,579: os
|
Af denna öfversigt framgår, att uppfordringen af sjö- ooJbi myr¬
malmer icke allenast icke tilltagit i samma förhållande som uppfor¬
dringen af bergmalm, utan äfven i och för sig så aftagit, att, då den
i årligt medeltal under åren 1858—1862 uppgick till 320,946 centner
och utgjorde 3,29 procent af det i medeltal årligen under samma tid
uppfordrade beloppet jernmalm, den under åren 1873—1877 i årligt
medeltal uppgick till blott 183,593 centner och utgjorde allenast 0,90
procent af det i medeltal årligen uppfordrade beloppet jernmalm.
Tages nu å ena sidan hänsyn till detta förhållande, dervid icke bör
förbises, att i uppgifterna ingå äfven de upphemtade beloppen af myr¬
malm, b vilket mineral i förslaget uteslutits från föremålen för inmut¬
ning, och af hvilket mineral uppfordringen bör, på grund af hvad
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
17
derom är kändt, kunna antagas utgöra åtminstone 10 procent af de
uppfordrade beloppen sjö- och myrmalmer tillsammans, hvarigenom
det för dessa begge malmslag nyss angifna procenttalet 0,90 procent
af hela jernmalmsuppfordringen för sjömalm ensamt nedgår åtminstone
till 0,80 procent, eller till endast § procent af jernmalmsuppfordringen
inom landet, samt å andra sidan uppmärksammas den omständigheten,
att, om, såsom komiterade anmärkt, »hvarken särskilda insigter eller
dyrbara anstalter» erfordras för myrmalms upptäckande och »tillgodo¬
görande», detta förvisso i hufvudsak gäller äfven i fråga om uppsö¬
kandet och upphemtandet af sjömalm, hvilken väl gemenligen om vin¬
tern upptages på isen och vid öppet vatten upptages å så kallade flot¬
tar eller i andra farkoster; så synes föga skäl vara för handen att för
det mineral, som till en nästan försvinnande obetydlighet i jemförelse
med bergmalm användes inom bergsnäringen, och för upphemtande
hvaraf icke erfordras några egentliga tekniska insigter, bibehålla in-
mutningsrätt, isynnerhet som någon större svårighet i allmänhet icke
synes böra möta att med vederbörande strandegare träffa aftal om
rätt att upphemta detta mineral, och dessutom kan antagas, att i de
orter, der tillverkning af jerneffekter drifves med påräknande af till¬
gång till denna malm såsom råvara, vederbörande ock redan försett
sig med erforderliga malmtägter, i fråga om hvilka eganderätten na¬
turligtvis icke beröres genom upphäfvande af rättigheten att framdeles
inmuta dylika malmtillgångar, — en omständighet, som förtjenar af¬
seende äfven derföre, att bildandet af detta mineral, så vidt erforder¬
liga naturförhållanden varda ostördt bestående, i regeln alltjemt fort¬
går, så att det efter lämplig tid kan på samma ställe ånyo »skördas».
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, i samband hvarmed äfven
må omförmälas, att i de flesta nyare utländska bergverkslagar, hvilka
äro att betrakta såsom ledande inom bergslagstiftningen, liksom ock i
den norska bergverkslagen, både sjö- och myrmalmer äro undantaga
från inmutning, under det att redan i franska bergverkslagen fer d’allu¬
vion, med det förekomstsätt som här åsyftas, är hänförd icke till las
mines, utan till les minieres, samt följaktligen intager en annan ställ¬
ning till jordegarens dispositionsrätt än mineral, underkastade hvad som
i svensk lag motsvaras af inmutning, anser kollegium sjömalm böra
lika väl som myrmalm uteslutas från antalet af mutbara mineral, dess
hellre som derigenom skulle undvikas att, på sätt förslaget utvisar,
nödgas vid sidan af lagstiftningen för den egentliga bergverksnäringen
hafva en följd af särskilda föreskrifter eller undantagsbestämmelser
rörande ett mineral, med jemförelsevis föga betydlig samt på senare
Bih. till 7titsd. Prof,oi,. 1884. 1 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 3
18
Kong1. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.
tider alltjemt minskad användning, och hvars bringande i dagen icke
är beroende af vilkorligheter likartade med dem, hvilka möta eller
kunna möta företag och arbeten inom sagda näring i verklig mening;
och tillstyrker kollegium alltså, att i författningen må angifvas, att
jernmalm, känd under någondera af ifrågavarande benämningar, hädan¬
efter icke skall utgöra föremål för inmutning.))
På grund af de skäl, som vid 1874 års förslag sålunda blifvit i
fråga om andra mineralfyndigheter än sjömalmer anförda, samt med
anslutning till kommerskollegii sakrika utredning beträffande sjömal¬
merna, hvilkas upphämtande under sista tiden än ytterligare nedgått,
så att för år 1882 sammanlagda beloppet af vunnen sjö- och myrmalm
icke utgjorde mera än i rundt tal 43,000 centner, eller endast 0,20 procent
af den under samma år uppfordrade qvantitet jernmalm’5), hafva i för¬
slaget sjö- och myrmalm samt varp från inmutning undantagits, hvar¬
jemte, för bestämdare begränsning af inmutningsrätten, de inmutnings-
bara mineralfyndigheterna blifvit uppräknade. Utöfver de i 1874 års för¬
slag upptagna ämnen hafva härvid, med anledning af anmärkningar från
fullmäktige i jernkontoret, tillagts wolfram och molybden, hvilka båda,
efter hvad sakkunnige upplyst, äro för industrien af vigt, det förra ämnet
vid stålberedning och molybden för kemiska behof.
Ännu en ändring är i 1 § af förslaget vidtagen, i det endast
malmer hafva gjorts till föremål för inmutning. Denna ändring torde
vara af vigt till förekommande af missbruk vid inmutningsrättens utöf¬
ning. De fall äro nemligen talrika, då mineralier innehållande metaller
eller metallföreningar i ringa mängd förekomma insprängda i för öfrigt
ofyndiga bergarter. Skulle metallerna eller metallföreningarna vid så¬
dan förekomst få inmutas, — hvartill ordalagen i såväl 1855 års grufve-
stadga som 1874 års förslag kunde gifva anledning — är det uppen-
°)
Belopp jernmalm, uppfordrade åren 1878—1882.
|
År.
|
Borgmalm.
|
Sjö- och Myrmalmer.
|
Summa
jernmalm.
|
1878
|
15,821,520: 05
|
|
115,585: 10
|
|
|
1879
|
15.115,184: —
|
|
67,151: 30
|
|
|
1880
|
18,117,555: no
|
|
122,562: 21
|
|
|
1881
|
19,312,728: 50
|
|
122,318: 85
|
|
|
1882
|
20,961,327: —
|
89,328,310: in
|
43,447: 25
|
471,064: 71
|
89,799,374: sb
|
Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 2.
19
bart, att inmutning kunde ske för andra ändamål än grufdrift och för
att åtkomma andra ämnen än det inmutade mineralet, exempelvis kalk¬
sten, då, såsom ofta är händelsen, i densamma finnas insprängda ringa
mängder af mineralier, som innehålla jern, koppar, bly, etc. Tillfällen
till sådana missbruk äro mångenstädes så talrika, att på vidsträckta om¬
råden knappast någon punkt skulle vara skyddad för inmutning. Med
malm förstås åter eu mineralfyndighet, som förekommer i sådan
mängd och på sådant sätt, att den kan med tillgängliga metoder för¬
delaktigt tillgodogöras eller blifva föremål för teknisk användning. Så¬
lunda kan en bergart, som innehåller några få procent jern, icke kallas
jernmalm eller i allmänhet ordet malm betyda annat än råämnet vid
tillverkning af en metall.
Mot bestämmelsen, att endast malmer få inmutas, torde möjligen
komma att framställas den anmärkning, att genom denna bestämmelse
skulle uteslutas inmutning af en metall, som förekommer i mer eller
mindre rent tillstånd, t. ex. guld insprängdt i quarts. Men af hvad
nyss anförts bör vara tydligt, att begreppet malm icke omfattar någon
viss klass af mineralier, utan kunna som malmer uppträda såväl gedigna
metaller som svafvelmetall, metalloxider, metallsalter etc. Ofvan an¬
förda förekomst af guld är sålunda att betrakta som guldmalm, såvida
halten af guld är sådan, att brytning med någon utsigt till vinst kan
ifrågasättas.
I 1855 års grufvestadga saknas noggranna bestämmelser om det
område en inmutning omfattar under tidpn intilldess utmål blifvit lagdt.
Väl innehåller 2 § 2 punkten att äldre grufva, som ännu icke erhållit
utmål, är i allmänhet skyddad för inmutning inom ett afstånd af 50
famnar. Men i 12 § förklaras inmutaren berättigad att verkställa så¬
dant arbete, som till »fyndighetens» undersökning och blottande erfor¬
dras, utan att tillika bestämmes något visst område för denna under¬
sökning, hvilken sålunda, om annan inmutning icke mötte, skulle kunna
utsträckas till en oskäligt stor omkrets, om nemligen den inmutade fyn¬
digheten hade eller ansågs hafva en betydligare utsträckning.
För att skydda jordegaren för ett sådant godtyckligt intrång och
för att tillika förekomma tvister mellan särskilde inmutare, är det nöd¬
vändigt att noga bestämma, i hvad utsträckning så i dagen som på
djupet en inmutare må ega att för sitt ändamål förfoga öfver den in¬
mutade mineralfyndigheten och det område, som omgifver densamma.
Då i vår lagstiftning inmutning medför rätt både till eftersökande af
mineralfyndigheter och till hvad dervid blifvit funnet, måste ock bestäm¬
20
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
melserna om inmutningens territoriela begränsning vara derefter läm¬
pade. Sålunda erfordras två särskilda slag af områden, gällande hvart
för sin tid, nemligen det ena under försöksarbetet (inmutadt område)
och det andra (utmålet), sedan fyndigheten blifvit blottad och grufvans
behof af utrymme kan bedömas.
De allmänna bestämmelserna härom hafva, för en klarare uppfatt¬
ning af följande stadganden, i hvilka begreppen inmutadt område och
utmål ofta förekomma, ansetts böra inrymmas redan i förslagets början.
Om utsträckningen i dagen af det inmutade området och utmålet
är i 11 och 26 §§ stadgadt.
Hvad åter angår gränserna på djupet, hvarom föreskrifter redan
bär måste lemnas till efterrättelse för det arbete, som föregår utmåls-
läggningen, så förekommer visserligen i vår nuvarande lagstiftning, ef¬
ter mönstret af äldre bergsförfattningar, beräkning i visst fall af på
djupet snedt fallande utmålsgränser. En mängd förvecklingar hafva
dock uppkommit af det icke fullt klara stadgande härom, som återfin¬
nes i 31 § sista punkten af 1855 års grufvestadga. Fullkomlig reda
och bestämdhet i detta fall kunna ej vinnas, med mindre än att,
såsom i de fleste nyare främmande grufvelagar finnes stadgadt och i
1874 års förslag ock blifvit iakttaget, gränserna på djupet förklaras
lodräta, ett stadgande som bör gälla såväl det inmutade området som
utmålet. 1874 år förslag i denna del har lemnats utan någon anmärk¬
ning af samtliga myndigheter, som granskat detsamma. Det har ock
upptagits i den nya finska »inmutnings- och grufvestadgan», af den 12
November 1883.
I sammanhang med denna § torde böra omnämnas, att, jemväl i
enlighet med 1874 års förslag, den i 33 § af 1855 års grufvestadga
grufegaren medgifna rätt att under vissa, för öfrigt ej alldeles tyd¬
liga förutsättningar fullfölja arbetet utom utmålsgränsen, icke blifvit i
förslaget upptagen. Uteslutningen är en tillämpning af den grundsats,
som blifvit öfverallt i förslaget genomförd, eller att inom utmålet ut-
målsinnehafvaren har uteslutande rätt till hvarje der förekommande mul¬
bär fyndighet, men att han icke eger öfverskrida utmålsgränsen.
Bestämmelserna i 2 § af 1855 års grufvestadga angående skydd
mot inmutning å område i närheten af gård m. m. hafva vid tillämp¬
ningen ofta gifvit anledning till svårigheter och olika tolkningar. Sär¬
skild! lärer lista punkten af § i följd af uttryckssättet stundom ledt
till den slutsats, att en jordegare, å hvars grund arbete icke anställes,
men hvars hus ligga inom gränsen af det lagstadgade afståndet, icke
Kong!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.
21
är berättigad att förbjuda inmutning af dylik närbelägen fyndighet.
Tillstånd skulle nemligen fordras endast af den jordegare, på hvars
område sjelfva grufarbetet skall verkställas. (Se Nytt jurid. arkiv
1877, s. 114). Då vidare endast »j or degar eu och den, som nyttjande¬
rätt dertill (d. v. s. till jorden) innehar», ega förbjuda inmutningen,
äro de, hvilka kunna ega de närbelägna husen utan att ega jorden, icke
berättigade till förbudets utöfvande. En sådan tillämpning, om än för¬
svarad af ordalydelsen, lärer väl knappast öfverensstämma med lag-
budets rätta grund och mening. Det är skydd för hus och hem, som
med lagstadgandet egentligen afses, och man har derföre i förslaget
gjort rättigheten till inmutning beroende på tillstånd just af den, som
eger eller under nyttjanderätt innehar den byggnad, tomtplats eller
trädgård, som anses kunna af arbetet lida men.
Vidare har paragrafen affattats sålunda, att deri må tydligen utmär¬
kas, att boningshus, hvar helst det är beläget, åtnjuier skydd, hvarom
olika meningar förut }?ppats, (se Nytt jurid. arkiv 1876, s. 429), men
att i öfrigt endast de vid gård befintliga byggnader och icke afsides
liggande lador eller uthus utgöra hinder för inmutning.
Från inmutning har undantagits begrafningsplats och kyrkogård
äfvensom sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik,
tillika med ett område deromkring af 30 meter, hvilket afstånd, efter
hvad sakkunnige meddelat, bör vara för ändamålet betryggande.
Med de bestämmelser angående tiden för utmålsläggningen, som
detta förslag innehåller, har 2 § 2 punkten i 1855 års grufvestadga
kunnat inskränkas till ett enkelt förbud mot inmutning å förut inmutadt
område eller utmål, så länge rättigheten dertill blifvit behörigen för¬
svarad. Detta förbud har emellertid gjorts ovilkorlig! och oberoende
af medgifvande från förre inmutarens sida. Anledningen härtill har
varit, att man eljest skulle kunna, såsom ock stundom lärer skett, utan
något grufarbete bevara inmutningsrätten till en fyndighet huru' länge
som helst, blott derigenom att, innan den äldre inmutningsrätten ännu till-
ändagått och fältet blifvit fritt till inmutning för en hvar, ny mutsedel
uttoges af förre inmutaren sjelf eller med hans begifvande af någon
dertill vidtalad person, som sedan öfvcrläte sin rätt å inmutaren. Ett
sådant förfaringssätt blifver med förslagets bestämmelser icke möjligt,
emedan fyndigheten icke får inmutas förr än den äldre inmutningsrätten
blifvit sönad eller förverkad och, sedan detta skett, kan rätt till fyndig¬
hetens bearbetande förvärfvas af den förstkommande.
Den i 4:de § af 1855 års grufvestadga meddelade bestämmelse
22
Kowjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
om mutbevis har icke i förevarande förslag upptagits af skäl, som i
motiven till 1874 års förslag finnas anförda, eller att denna lagbestäm¬
melse, hemtad från äldre stadganden och härledande sig från en tid,
då skrifkonsten var mindre allmän samt kommunikationsväsendet föga
utveckladt, numera saknade berättigande och dessutom kunde åstad¬
komma förvecklingar derigenom, att bergmästaren vid uppkommen fråga
om företrädesrätten mellan flera särskilda inmutningsansökningar till
samma fyndighet saknade kunskap om de hos kronofogden eller läns¬
mannen möjligen gjorda anmälningar, genom hvilka någon annan än
den, som hos bergmästaren först anmält sig, kunde hafva förvärfvat
företrädesrätt till erhållande af mutsedel.
Bestämmelsen om viss inmutningspunkt står i sammanhang med
stadgandet om det inmutade området och dess begränsning.
De bestämmelser om den rättsliga verkan af inmutning, som i l:a
punkten af motsvarande 7 § i 1855 års grufvestadga innehållas, hafva
ansetts ega/ den vigt, att de blifvit upptagna i en särskild §, eller 8 §.
Senare punkten af donna § är hemtad från 17 § i 1874 års komité-
förslag. I motiven härtill yttrar komitén följande:
»I likhet med hvad för närvarande finnes stadgadt innehåller för¬
slagets 17 § den regel, att, derest flere på samma dag begärt inmut¬
ning af ett och samma område, de skola njuta lika rätt. Men under
det att gällande stadga gör undantag från denna regel för det fall, att
den ene förut afvetat den andres tillärnade eller redan gjorda anmälan,
och i sådant fall tillerkänner den senare ensam inmutningsrätten, har
komitén i stället föreslagit, att, om någondera sökanden kan visa, att
han först upptäckt fyndigheten, inmutningsrätten då skall honom till¬
höra. Det nu i gällande grufvestadga begagnade uttryck lemnar rum
för den oriktiga tolkning, att rätte uppfinnaren, der han förut afvetat
en af annan person mala fide tillärnad eller redan gjord anmälan,
skulle nödgas för denne vika, när begge inkomma med sina ansöknin¬
gar på samma dag. Skall företrädesrätt i detta afseende tillerkännas
någon, synes den lämpligen böra tillkomma förste uppfinnaren. Någon
inkonseqvens ur principiel synpunkt synes här lika litet förefinnas, som
i fråga om lagfart, der det i allmänhet stadgas, att företrädesrätten
räknas efter tiden då lagfart sökes, men tillika bestämmes att, då lag¬
fart. å samma egendom sökes på samma dag af flere köpare, det köp
gäller, som först skedde. Den i grufvestadgan i allmänhet antagna
princip, att företrädesrätt tillkommer den, som först söker mutsedel,
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
hårflyter val ytterst från den förste uppfinnarens rätt, ehuru lagstift¬
ningen, i anseende till de praktiska svårigheterna att i allmänhet vid
förekommande kollisionsfall gorå denna rätt gällande, öfvergifvit tanken
härpå och i stället faststält nyssnämnda princip, antagligen på den
grund, att den förste uppfinnaren ansetts vara i tillfälle att tidigare än
annan göra anmälan om fyndet».
Mot 1855 års grufvestadga är anmärkt, såväl att deri saknas uttryck¬
lig bestämmelse, huruvida inmutning af ett visst mineral medför rätt
äfven till andra inmutningsbara mineral, som kunna anträffas inom det
inmutade området eller utmålet, som ock -— detta särskild! i 1872 års
riksdagsskrivelse — att föreskrift ej finnes om rättigheten till de icke
inmutningsbara mineral, hvilka inom området eller utmålet förekomma.
Det enda ställe i nämnda grufvestadga, hvarifrån någon ledning i före-
nämnda fråga skulle kunna hemtas, är stadgans 21 §, som dock direkt
angår ett annat ämne och visserligen icke gör frågan klar.
Praxis lärer i allmänhet vara, att grufegaren fritt förfogar öfver
alla såväl inmutningsbara mineralfyndigheter som andra mineraliska
ämnen inom utmålet.
Förslaget har sökt afhjelpa de anmärkta ofullständigheterna. Be¬
stämmelserna äro i hufvudsak lika med 1874 års förslag, hvilket i dessa
delar lemnats af kommerskollegium och Högsta Domstolen utan an¬
märkning. De öfverensstämma ock med den österrikiska gruflag-
stiftningen samt, i fråga om icke inmutningsbara ämnen, med den
preussiska. Alla inmutningsbara mineralfyndigheter inom det inmutade
området eller utmålet tillhöra inmutaren. Att såsom i preussiska lagen
skett (Allgemeine Berggesetz §§ 55—56), tillerkänna inmutaren af ett
gruffält företrädesrätt endast till de inmutningsbara mineral, hvilka
förekomma i sådant sammanhang med det inmutade, att ur teknikens
eller ordningens synpunkt nödvändigt är, att de gemensamt med detta
tillgodogöras, men tillåta annan person att inmuta de inmutningsbara
fyndigheter inom fältet, hvilka icke förekomma i sådant sammanhang,
gifver anledning till nästan olösliga svårigheter och förvecklingar. De
måste tillgodogöras af samma pex-son. Deremot kan inmutaren icke
genom inmutningen hafva förvärfvat ovilkorlig rätt att tillgodogöra sig
äfven öfriga mineraliska ämnen, ty derigenom skulle den i 1 § för
inmutningsrätten stadgade begränsning till vissa uppräknade slag af mine¬
ral kunna till förfång för jordegaren göras utan betydelse, inmutaren
måste dock eg a rätt att deraf bryta och använda så mycket som erfor¬
dras för att han skall kunna ändamålsenligt drifva sitt grufarbete; hvad
24
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 2.
sålunda icke för nämnda ändamål behöfver användas tillkommer jord-
egaren på grund af dennes jordegarerätt, dock mot ersättning för
brytnings- och uppfordringskostnaderna, genom hvilka arbeten först dessa
ämnen blifvit åtkomliga. Jordegaren måste vidare vara pligtig att
inom viss kortare tid afhemta hvad han öfvertager, på det att icke hin¬
der i grufdriften må uppstå genom hopade upplag.
Ett af hufvudsyftena vid affattningen af 10 § har varit att, såvidt
ske kan, göra utmålsförrättningen till yttersta tiden för allt klander
mot en inmutning, så att, då eu grufva erhållit utmål, rättigheten till
densamma må vara så mycket som möjligt betryggad.
Fastställande af denna preskriptionstid har dock icke låtit sig göra
i det fall, att frågan gäller rättsförhållandet mellan särskilde inmutare.
Desse erhålla nemligen ej kallelse till utmålsförrättningen och kunna så¬
ledes icke rimligen blifva genom densamma afstängde från sin rätt till
talans anställande.
Om det förra slaget af klander handlar 1 mom. af §; om för¬
hållandet mellan särskilde inmutare åter 2 inom., i hvars nuvarande
lydelse i motsvarande 11 § af 1855 års grufvestadga icke vidtagits
annan ändring, än som varit en nödvändig följd af förslagets stadgande
i 39 § om arbetsårets sammanfallande med kalenderåret.
Anledningen, hvarför icke 1 mom. af § fått gälla äfven talan
mot underlåtenhet att fullgöra föreskriften i 6 § 4 punkten, är, att så¬
dan talan, enligt punktens lydelse, ankommer endast på inmutare, om
hvilken, på ofvan anförda skäl, 2 mom. måste ega tillämpning.
2 Kap.
Gränserna för det inmutade området äro i denna § angifna. Måttet
af 100 meter hänför sig till hvad i 21 § är om utmålets storlek stad¬
gadt, så att utmålet utgör den omskrifna qvadraten kring den cirkel,
hvaraf det inmutade området består.
Motsvarande stadgande i 1855 års grufvestadga hänvisar till ex¬
propriationslagen.
Det kostsamma och tunga förfarandet vid expropriation har emel¬
lertid icke synts vara lämpligt för de ofta mindre betydande ersätt¬
ningsfrågor, om hvilka § gäller, helst som den vanligen betydligare
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
25
ersättningen för afträde! mark inom ntmålet får afgöras vid utmålsför-
rättningen utan tillkallande af expropriationsnämnd. Förslaget har
derföre i stället upptagit en bestämmelse om frågans pröfning af
skiljemän, till sin affattning hemtad från förordningen om allmän
flottled den 30 December 1880, 8 §.
På det att vederbörande jordegare och nyttjanderättsinnehafvare 13 §■
icke må sakna rådrum att bereda sig på upplåtelse af det område,
hvaröfver inmutaren vill förfoga, och vidtaga de anordningar, hvilka i
afseende derå kunna erfordras, har föreskrifvits att arbetet icke får
börjas förr än tidigast fjorton dagar efter mutsedelns delgifvande.
Med anledning af den anmärkta bristfälligheten i gällande grufve-
stadga, att den icke innehåller tillräckliga garantier för jordegaren i
afseende å ersättningar, har i andra momentet af paragrafen skyldig¬
heten att före arbetets början ställa pant eller borgen gjorts ovilkorlig
och icke, såsom nu är fallet, beroende på derom framstäldt särskildt
yrkande af jordegaren.
Tiden, inom hvilken grufarbetet skall vara börjadt, är med hän- u §.
syn till anmärkning i 1872 års riksdagsskrivelse, minskad från ett år
till åtta månader. Kortare rådrum i detta fall har ansetts icke kunna
föreskrifvas, emedan tiden måste afpassas så, att derunder alltid in¬
faller för arbetets utförande lämplig årstid.
3 Kap.
I fråga om jordegareandelen i grufvor, äro bestämmelserna i 1855 ig §.
års grufvestadga hufvudsakligen bibehållna. En väsentligare ändring är
dock vidtagen, nemligen beträffande jordegareandelen i det fall, att grufar¬
betet under jord inkommer från en jordegares område på en annans. Nu
gällande bestämmelser derom i 22 § af grufvestadgan hafva blifvit på myc¬
ket olika sätt uppfattade och tolkade, särskildt beträffande fördelningen
af de tre fjerdedelar, som återstå sedan jordegaren, å hvars område ar¬
betet inkommit, erhållit den honom tillkommande fjerdedel i företaget.
Det torde emellertid vara svårt att finna någon rättsgrund, hvarför
en jordegare skulle utom sitt område få deltaga i arbetet, sedan det
inkommit på en annans mark, eller hvarför egaren af den mark, hvarå
Bih. till Riksd. Prut. 1884. 1 Sami. 1 A/d. 2 Iliift. 4
2 G
Kong!. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2.
ett arbete först senare inkommer, skulle beröfvas hälften af den honom
eljest tillkommande jordegareandel. Det förhållande, att arbetet genom
den förres ledes in på den senares område, synes väl kunna föranleda
till ersättningsanspråk, men icke till förändringar i jordegareandelen.
Af dessa skäl är i förslaget bestämdt, att, om flere jordegare med
laga skilnad sig emellan finnas inom ett inmutadt område eller utmål,
de alltid skola njuta jordegareandelen hvar inom sitt egovälde.
17 §• Då olika åsigter yppats i fråga om hvilken, som vore berättigad
till jordegareandelen till mineralfyndigheter å grufveskogar, hafva i
öfverensstämmelse med den mening, som blifvit af kommerskollegium
och Högsta Domstolen omfattad (se Tidskrift för lagskipning 1868,
s. 615), dylika skogar förklarats vara att hänföra till jord, som under
ständig besittningsrätt innehafves.
19 §■ Sedan, enligt föreslagna bestämmelsen i 16 §, en jordegares rätt
till andel i grufarbetet hädanefter upphör vid hans gräns, är det icke
»grufegaren», hvarunder äfven jordegaren kan vara inbegripen, utan
Mnmutaren» som bör ega skyldighet att, då arbetet inkommit på ny
jordegares område, derom lemna denne underrättelse. En härefter
lämpad förändring har blifvit i paragrafen vidtagen, hvarjemte ett för¬
tydligande tillägg gjorts i fråga om den ersättningsskyldighet, som nye
jordegaren åligger.
4 Kap.
31 §. Enligt nu gällande bestämmelser är grufegaren skyldig att söka
utmål, så snart fyndigheten blifvit gjord åtkomlig och så blottad, att
den kan bedömas till art, läge eller sträckning och mäktighet. Huru¬
vida detta inträffat eller icke torde dock i de flesta fall vara vanskligt att
afgöra. Någon bestämd och säker grund är i allt fall med stadgandet
icke gifven för bestämmande af tiden för utmålsläggningen. Denna
kan derföre år efter år uppehållas, till skada för jordegaren, som un¬
der tiden är i okunnighet om det område, hvilket kommer att för gruf-
van tagas i anspråk, samt till men för angränsande grufegare, som
icke kunna få sina gränser faststälda. Dessutom och då af inmutare
i öfrigt icke fordras något slags bevis om nödiga insigter eller nödiga
tillgångar för grufarbetets ändamålsenliga bedrifvande, torde det icke
vara för mycket begärdt, att inmutaren inom tid, som icke är på hans
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 2.
27
godtycke beroende, verkligen nedlägger arbete på fyndigheten och så¬
medelst genom inmutningen åstadkommer något verkligt gagn.
På dessa grunder och då det torde vara för tilldelande af utmål
tillfyllest, att fyndigheten är blottad och prof på malmen erhållits, helst
som äfven vid mera framskridet arbete malmens utsträckning i fält
och dess mäktighet ofta äro ovissa, samt då från skilda håll af
erfarne män ansetts, att malmens blottande i alla vanliga fall kan med¬
hinnas på tre år, har i förslaget föreskrifvits, att utmål må läggas så
snart fyndigheten blifvit blottad och prof å malmen erhållits, samt att
allt arbete härför skall vara fullgjordt och ansökning om utmål in-
gifven sist inom tre år från mutsedelns utfärdande, allt vid påföljd af
inmutningsrättens förlust, dock med rätt för bergmästaren att i sär¬
skilda undantagsfall medgifva förlängning i tiden af högst två år. I
nya finska inmutnings- och grufvestadgan (§ 25) är tiden, inom hvilken
utmål skall sökas, bestämd till endast ett år för fyndighet i jordlager
och till två år för fyndighet i berg.
Bestämmelsen att, då sönad grufva blifvit ånyo inmutad, nytt ut¬
mål för densamma skall läggas, följer väl af stadgandet i 48 §; men
då i nuvarande lagstiftning en motsatt regel synes vara gällande, har
en uttrycklig föreskrift om utmål för sönade grufvor ansetts erfor¬
derlig.
I 1874 års förslag var rätt att söka utmål tillerkänd äfven jord- 22 §.
egaren. Detta stadgande, afsedt att utgöra ett korrektiv mot alltför
långt dröjsmål å inmutarens sida, hade för sig goda skäl, då enligt
nämnda förslag inmutaren, titan att förlora sin rätt, kunde draga ut på
tiden med utmålsansökningen till skada för jordegaren. 1 förelig¬
gande förslag åter, der tiden, inom hvilken utmål skall sökas, är be¬
stämd till högst tre år, synes ett dylikt stadgande icke vara erforder¬
ligt eller ens billigt, då inmutaren derigenom skulle beröfvas den rätt
han bör ega att efter eget godtfinnande besluta om utsträckningen af
de undersökningsarbeten, som han före utmålsförrättningen och till
ledning för densamma vill hafva utförda.
Landtmätares eventuela tillkallande är föranledt af bestämmelsen 23 §.
i 28 §, att utmål skall kartläggas.
Den kallelsetid af tretio dagar före utmålsförrättningen, som en¬
ligt förslaget jordegaren skall åtnjuta,, har tillkommit derföre, att då
jordegaren skall sist vid utmålsförrättningen bestämma, om han vill
begagna sig af sin jordegareandel, han behöfver någon tids rådrum
28
KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
att taga erforderlig kännedom om de förhållanden rörande grufföretaget,
som kunna inverka på hans beslut att deltaga i detsamma.
36 §■ I afseende å utmålets storlek har det synts vara billigt att, då grän¬
serna på djupet enligt förslaget äro lodräta, någon skälig utvidgning
af utmålet medgåfves, så att detsamma kunde bättre lämpas efter en
malm, som faller donlägig^ Måttet för denna utvidgning har man trott
sig finna i sidans utsträckning från 100 famnar till det jemna talet af
200 meter, hvarigenom utmålet skulle förstoras med omkring 20 procent.
30 §. Att i författningen uppräkna hvilka slag af byggnader, som få upp¬
föras å det inlösta området, har icke ansetts lämpligt, om ens möjligt.
Författningen angifver den allmänna grundsatsen, att byggnaden skall
vara erforderlig för grufdriften. 1 det särskilda fallet får pröfvas, om
byggnaden är af sådan beskaffenhet.
31 §■ Då invecklade eganderättsförhållanden förefinnas, kan det för gruf-
egaren stundom vara svårt att utreda, till hvilken lösen för mark inom
utmålet bör erläggas. På det han icke genom ett måhända ursäktligt
misstag i detta fall skall gå miste om hela sin inmutningsrätt, samt
för att söka trygga eganderätten till grufvor, har det medgifvits gruf-
egaren att, om han så vill, få nedsätta lösesumman hos Konungens be¬
fallningshafvande, der medlen få af vederbörande lyftas.
34 §■ Af skäl, som vid 10 § blifvit anförda, eller för att, såvidt möjligt
är, mot framtida klander betrygga den genom inmutning och utmål för-
värfvade rätt, har tiden, inom hvilken klander hos domstol emot ut¬
mål sförrättningen skall instämmas — för hvilket klander nu icke finnes
stadgad någon tid — blifvit föreslagen till ett år.
35 §■ Uppenbart är, att i följd af förändrade förhållanden behof att in¬
lösa ytterligare mark inom utmålet eller att erhålla ny plats för väg
m. m. kan uppstå långt efter det utmål blifvit lagdt. Bestämmelse,
huru härvid skall förfaras, saknas i 1855 års grufvestadga. Denna
brist är förevarande § afsedd att fylla.
Kongl. Maj-.ts Nåd, Proposition N\o 2.
29
5 Kap.
Bland bestämmelserna inom vår nuvarande gruflagstiftning hafva 39-41 §§.
de om arbets skyldigheten och livilostånd företrädesvis varit föremål för
anmärkningar. Om det s. k. försvarsarbetet har på goda grunder blif¬
va sagdt, att det med sitt nuvarande mått, och på det sätt det vanli¬
gen verkställes, icke länder grufdriften till ringaste nytta. Arbetet
motsvarade derföre icke sitt ändamål utan vore helt och hållet impro¬
duktivt, endast föranledande onödiga utgifter och en icke obetydlig år¬
lig nationalförlust.
Att alldeles borttaga fordringarne på fullgörande af en viss arbets-
qvantitet såsom vilkor för bevarande af rätt till inmutad fyndighet skulle
vara att helt och hållet afvika från en af de grundsatser, som genom¬
gått hela vår gruflagstiftning, den nemligen att inmutning icke medför
någon ovilkorlig eganderätt utan blott en vilkorlig, som upphör så snart
det ändamål, för livilket tvångsrätten medgifvits, icke vidare uppfylles.
Att åter, såsom äfven blifvit ifrågasatt, borttaga arbetsskyldigheten allenast
för den jordegare, som sjelf vore grufegare, skulle leda derhän, att en
mängd malmtillgångar blefve spärrade, enär jordegaren i så fall, för
att förekomma intrång och obehag af inmutare, skulle sjelf inmuta så
många malmtillgångar som möjligt af de inom hans områden befintliga
och sedan kanske hvarken sjelf bearbeta dem, ej heller öfverlåta rätten
dertill åt någon annan.
Kunde olägenheterna af arbetsskyldigheten afhjelpas allenast ge¬
nom att höja arbetsskyldigheten, vore botemedlet lätt. Men en sådan
höjning måste gifvetvis rätta sig efter och begränsas af näringens be¬
skaffenhet och bestående förhållanden. Det årliga behofvet af malm
för brukshandteringen är inskränkt till en viss qvantitet, vexlande ef¬
ter bättre och sämre konjunkturer samt andra inverkande faktorer.
Grufdriften skulle dessutom oskäligen fördyras, om densamma genom
tvång i lagstiftningen årligen måste fördelas på alla befintliga grufvor,
och icke finge bedrifvas så, att arbetet för viss tid koncentrerades i
ett mindre antal grufvor, för att sedermera, då omständigheterna der¬
till föranledde, öfvergå till andra. För bruksidkaren är det vidare nöd¬
vändigt att utom de grufvor, som för närvarande lemna honom hans
behof af malm, ega grufvor i reserv för den tid, då de bearbetade
grufvorna förr eller senare blifva utbrutna. En betydligare arbetsskyl-
30
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 2.
dighet i dessa reservgrufvor skulle göra det omöjligt för bruksegaren
att bibehålla desamma, hvarigenom åter bruksdriftens framtida bestånd
äfventyrades.
Medan det vid nu anförda förhållanden lämpligen icke låter sig
göra att föreskrifva en betydligare grufdrift för hvarje år i hvar sär¬
skild grufva, måste det å andra sidan tillses, att icke en inmutare utan
verkligt behof och bestämd afsigt att idka grufdrift må kunna för
längre tid godtyckligt göra intrång på annans egendom, samt derjemte
från fyndighetens bearbetande utestänga andra, som möjligen vilja derå
anlägga grufdrift.
I förslaget har derföre — jemte det arbetsskyldigheten i fråga om
beräkning af arbetsqvantiteten hänförts till ett enda slag af grufarbete,
nemligen bergsprängning — det nuvarande arbetsminimum af detta slag
blifvit, till förekommande af ett alltför ringa arbete, ungefärligen för-
dubbladt, men tillfälle på samma gång blifvit beredt att göra arbetet
effektivt genom grufegaren medgifven rätt att medelst ett större arbete
på en gång under ett år fullgöra arbetsskyldigheten för flera följande
år, hvarvid dock, till förekommande af grundlösa föregifvanden om en
sådan afsigt, grufegaren skall åligga att om det större arbetet göra
anmälan hos bergmästaren inom utgången af det år, hvarunder arbetet
verkställes. I afseende å arbetets beskaffenhet och i syfte att om
möjligt förebygga de missbruk i fråga om sättet för försvarsarbetets
verkställande, som hittills stundom egt rum, —■ man har försvarat en
inmutning ena året genom att gräfva en grop af viss storlek och an¬
dra året genom att fylla igen samma grop —- är derjemte bestämdt
föreskrifvet, att arbetet skalf afse verklig grufdrift eller eljest vara-så be¬
skaffad^ att det kan lända grufanläggningen till nytta. Att arbetet
faktiskt medfört sådan nytta har man dock icke ansett sig kunna ovil¬
korligen fordra, ty ett grufarbete kan, huru väl planlagdt som helst,
likväl misslyckas, och obilligt skulle vara om i sådant fall grufanlägg¬
ningen, med tillämpning af 47 §, förklarades sönad. En ytterligare
förändring består deri att, för vinnande af reda och ordning i afseende
å arbetsskyldigheten samt större lätthet vid utredande af tvister, som
röra försummad arbetsskyldighet, arbetsåret blifvit bestämdt att börjas
den 1 Januari och således sammanfaller med kalenderåret. Slutligen
har i förslaget under § 40 från 1874 års förslag till ny grufvestadga
upptagits medgifvande för egare af flera sammanhängande utmål att
under ett eller flera år få med arbete inom ett eller några af utmålen
fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. Denna föreskrift är, såsom
i sistnämnda förslag finnes anmärkt, afsedd att underlätta mera omfat-
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.
31
tände anläggningar och bereda möjlighet för dylika anläggningars ord¬
nande efter planen af en längre tids verksamhet.
Med ofvanberörda stadganden äro dock alla olägenheter af den
lagbestämda arbetsskyldigheten visserligen icke öfvervunna. Det skall
i allt fall ofta inträffa, att arbetet under vissa förhållanden är lönlöst
och improduktivt samt derföre ock fullgöres med större eller mindre
motvilja. Det har derföre synts önskligt, om vid sidan af arbetsskyldig¬
heten kunde vidtagas eu anordning, som, på samma gång den innebure
tillräcklig garanti för att grufegaren verkligen hade för afsigt att, då
lämpligt tillfälle dertill yppades, bearbeta grufvan, tillika lemnade jord-
egaren en skälig godtgörelse för det intrång han under tiden finge lida.
Ett sådant medel bär man trott sig finna i en årlig afgift, i förslaget
bestämd till 50 kronor såsom närmast motsvarande värdet af arbets-
minimum, af hvilken afgift hälften skulle tillfalla kronan och hälften
jordegaren. Denne bör så mycket mera vara till andel i afgiften be¬
rättigad, som, i fall afgift ej erlades och försvarsarbete ej heller egde
rum, jordegaren kunde utan ersättning återtaga det upplåtna området. De
närmare bestämmelserna om denna afgift innefattas i förslagets 41 §,
innehållande, bland annat, att rätt till erläggande af sådan afgift icke
får ega rum, med mindre än att grufegaren å grufvan nedlagt verk¬
ligt arbete, konstateradt deraf att arbetsskyldigheten blifvit för minst
tre år fullgjord och utmål grufvan tilldeladt.
Beträffande hvilostånd innehåller förslaget följande ändrade be- 42—46 §§.
stämmelser, nemligen:
att sådant icke må meddelas för längre tid än högst fyra arbetsår,
med rätt till förlängning under ytterligare fyra år, förlängningen dock
endast under vilkor att bifall dertill lemnas af jordegaren eller å krono¬
jord af innehafvaren, hvilka under tiden gå i mistning af den afgift, som
de eljest, och såframt grufvan ej bearbetats, skolat enligt 41 § uppbära;
att hvilostånd icke i något fall får beviljas, om ej arbetsskyldig¬
heten är för minst tre år fullgjord och utmål blifvit grufvan tilldeladt;
att nytt hvilostånd ej må meddelas, med mindre än att arbets¬
skyldigheten blifvit fullgjord eller afgift enligt 41 § erlagd för minst
tre arbetsår från den tid, förut beviljadt hvilostånd eller förlängning
deraf gått till ända;
att beslut om hvilostånd skall, till underrättelse för allmänheten
att grufvan, ehuru icke under arbete, likväl är försvarad, i kyrkan kun¬
göras; samt
att hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari
32
Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition No 2.
året efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbets-
skyldigheten åter skall inträda;
varande samtliga dessa ändringar tillkomna för att förhindra
missbruk af hvilostånd till men såväl för jordegaren genom onödigt
intrång, som för bergsnäringen genom fältspärrning.
47 §. Stadgandet i slutet af denna §, att talan om grufvas sonande på
grund af försummad arbetsskyldighet skall ske inom två år från utgån¬
gen af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum, har tillkom¬
mit för att bringa öfverensstämmelse mellan preskriptionstiderna i
denna § och i 10 § 2 inom., der enahanda tid är föreskrifven vid tvist
mellan inmutare om bättre rätt till grufva.
48 §. Då en grufva blifvit sönad, uppstår fråga, huru förhållas bör med
rättigheten att återupptaga grufvan, med dispositionen öfver qvarlig-
gande mineral och till grufvan hörande byggnader samt med jordega-
rens rätt till marken och till delaktighet i grufarbetet, derest det af
annan återupptages. De härom i 1855 års grufvestadga meddelade,
till större delen från äldre stadganden hemtade bestämmelser (50 och
51 §§) torde hafva haft‘sin egentliga grund i lagstiftarens syfte att
söka uppmuntra till nedlagda grufvors återupptagande. Men då, såsom
1874 års komité erinrat, hvarje grufegare, innan han nedlägger en
grufva, är af sitt eget intresse manad att söka framskaffa spekulanter,
som kunna vara hågade att öfvertaga företaget och lemna den af¬
trädande grufegaren någon ersättning, åtminstone för inventarier, så
kan med visshet antagas, att i de fall, då detta icke lyckas den afträ¬
dande grufegaren, lagens bestämmelser, som åsyfta att uppmuntra till
företagets återupptagande, skola blifva vanmäktiga. Härtill kommer,
att stadgandena i flera hänseenden lida af motsägelser och oegentlig-
lieter, beroende på en mindre lyckad redaktion. Man har derföre vid
ny grufvestadgas uppgörande, i likhet med nämnda komité, ansett det
leda till största enkelhet och reda, om lagen, med uteslutande af alla
bestämmelser i ofvanberörda syfte, konseqvent genomför den grund¬
sats, att grufva, som blifvit genom sonande förverkad, anses lika med
fritt och oinmutadt fält, så att, när densamma ånyo inmutas, jordega¬
ren kommer i samma ställning till inmutaren som till hvarje inmutare
af ny grufva, i följd hvaraf jordegaren, utan afseende derå om han
varit delaktig i det nedlagda företaget eller icke, har rätt att med nye
inmutaren deltaga i grufvans återupptagande, så ock är berättigad att för
Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
33
mark, som till nye inmutaren afträdes, erhålla lösen, äfven om han
redan af förre grufegaren emottagit lösen för samma mark.
I enlighet med denna grundsats är i 48 § föreskrifvet att, då gruf-
anläggning blifvit sönad eller inmutningsrätt annorledes förverkats,
skall såväl jordegareandelen som den mark, hvilken varit till grufega¬
ren upplåten, hemfalla till jordegaren utan ersättning. En tillämpning
af åsigten, att sönad grufva bör betraktas som fritt fält, är ock be¬
stämmelsen i 21 §, att vid inmutning å nyo af sådan grufva ny utmåls-
läggning skall ega rum utan afseende derå, att utmål förut varit lagdt.
Öfriga i 48 § föreslagna stadganden — om ny grufegares rätt att
utan lösen komma i besittning af de i grufvan befintliga, för dess
styrka och bestånd verkstälda byggnader och om uppfordrad malms
qval liggande för egarens räkning — öfverensstämma med hvad nu gäller.
Frågan om inlösande af de inventarier, som afträdande grufegaren
icke är skyldig att vid grufvan qvarlemna, har ansetts böra bero på
frivillig öfverenskommelse med den tillträdande grufegaren.
Vid detta kap. må slutligen erinras, att, då arbetsskyldigheten skall
fullgöras under kalenderåret samt hvilostånd alltid skall ställas på
samma tid, föreskrifterna i 59 § af 1855 års grufvestadga icke vidare
kunna ega tillämplighet, hvarför samma § blifvit utesluten; varande
det i 71 § föreskrifvet, huru nu gällande bestämmelser om arbetstid
må kunna med de nya förenas.
6 Kap.
Samma skäl, som föranledt att, med upphäfvande af det förmyn- 50-55 §§.
derskap staten fordom utöfvat, öfriga näringar blifvit öfverlemnade åt
den enskildes omsorg, äro utan tvifvel äfven för grufrörelsen gällande.
Förslaget har derföre utgått från den åsigt, att näringsidkaren bör lemnas
fritt att utöfva denna näringsgren, på sätt som synes honom bäst och mest
ändamålsenligt allenast med den inskränkning, som följer af statens skyl¬
dighet att tillse dels att ett arbete icke bedrifves på sådant sätt, att
fara för arbetsmanskapet eller för annans egendom uppstår; dels ock
att icke, i strid mot inmutningsrättens ändamål, grufbrytningen försig¬
går på det sätt att, af bristande insigt eller för tillfällig vinst, ett fram¬
tida ändamålsenligt tillgodogörande af fyndigheter varder omöjliggjordt.
Bill. till Riksd. Prat. 1884. 1 Sami. 1 Afl. 2 Iläft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
Utgående från denna åsigt har förslaget icke infört några detalje¬
rade bestämmelser om brytningssätt och dylikt, utan endast i allmänhet
angifvit, hvad som för nyssnämnda ändamål, skydd för arbetsmanska-
pet och annans egendom samt grufvans framtida bestånd, bör iakt¬
tagas.
Statens förenämnda kontroll är såsom hitintills öfverlemnad åt
bergverksstyrelsen samt erforderliga bestämmelser lemnade för att gifva
hörsamhet åt hvad bergsöfverstyrelsen eller i närmaste hand bergmä-
starne finna nödigt att för ofvanberörda ändamål föreskrifva.
Då det låter tänka sig att den, som drifver grufarbete, icke kan
bära kostnaden för anstalt, hvarom bergmästaren enligt 52 § meddelat
beslut, har det i denna § öfverlemnats åt bergmästaren att efter om¬
ständigheterna välja mellan antingen påföljden af arbetets utförande
genom bergmästarens försorg, eller ock äfventyret af grufarbetets in¬
ställande.
56 §. Det lärer icke vara möjligt för bergmästaren att utöfva den honom
åliggande tillsyn utan att ega kännedom om hvilken, som är egare af
grufvan och för ordningen vid grufdriften ansvarig. Öfvergång af
eganderätt till grufva har derför ansetts böra hos bergmästaren anmä¬
las, likasom i 61 § en dylik åtgärd är föreskrifven i fråga om gruf-
föreståndare.
57 §. Hittills har det varit öfverlemnadt åt bergmästaren att, der han
eller grufogaren eller bergsöfverstyrelsen funne det nödigt upprätta
och meddela fullständiga markscheiderkartor öfver grufvorna, inom di¬
striktet.
Hvad först angår dessa kartors uppgörande uteslutande af berg¬
mästaren, har från brukssocietetens sida, i dess yttrande öfver 1874
års förslag till grufvestadga, framställning blifvit gjord om full frihet
för grufegaren att efter eget val få till grufkartors upprättande och
kompletterande använda dertill skickliga personer, helst som berg¬
mästaren, hvilken eljest skulle erhålla privilegium på dessa kartors upp¬
görande, icke kunde i ett större distrikt medhinna att sjelf med om¬
sorg fullgöra detta arbete, och grufegaren, som hade att bekosta kar¬
torna och i hvars intresse det läge att få dem så fullständiga och goda
som möjligt, ej borde nödgas att åtnöja sig med det arbete, som verk-
stäldes af den person, bergmästaren komme att i sitt ställe använda.
De skäl, som brukssocieteten sålunda anfört, torde icke kunna från-
kännas en viss giltighet, men å andra sidan lärer väl bergverksstyrel-
35
Kongl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 2.
sen böra ega att utöfva kontroll öfver de personers kompetens, som
utföra de synnerligen grannlaga och vigtiga grufkartearbetena, detta så
mycket helre som en väsentlig del af den tillsyn, bergverkstyrelsen
skall utöfva öfver grufbrytningen, måste grundas på grufkartorna.
Förslaget har derföre å ena sidan gifvit vederbörande grufegare fria
händer att sjelfve välja sina kartemätare, men å andra sidan inskränkt
hans val till någon bland dem, som i vederbörlig ordning styrkt sig
ega erforderlig skicklighet i yrket och på grund deraf . af bergsöfver-
styrelsen förklarats behörige att utföra grufmätningar.
Vidkommande åter behofvet af grufkarta ur synpunkten af den
kontroll, som bergverkstyrelsen har att efter detta kap. utöfva, lärer det
vara uppenbart att, med undantag af de obetydligare grufvor, som
ännu icke erhållit utmål eller äro i sin helhet från dagen åskådliga,
arbetet i en grufva icke kan utan grufkarta behörigen öfvervakas. Före¬
skriften om grufkarta gäller derföre med berörda undantag för alla
dylika grufvor och har icke kunnat lenmas beroende på bergmästarens
eller grufegarens godtfinnande.
Grufkartan skall innehafvas af den, som drifver grufvan, och vara
vid denna för vederbörande bergstjensteman tillgänglig. Då emellertid
grufegarens exemplar af kartan kan gå förloradt eller för att omöj¬
liggöra kontroll uppgifvas vara förloradt, har det varit nödigt att före¬
skrifva, att såväl grufkartan som kompletteringsarbetena böra uppgö¬
ras i två exemplar, hvaraf det ena skall insändas till bergsöfverstyrel-
sen, för att förvaras i grufkartekontoret, der bästa vård och skydd
för dessa dyrbara kartor äro att påräkna, på samma gång de derstädes
äro vid behof för styrelsen tillgängliga. För grufegaren kan bestäm¬
melsen om kartans kopiering för ingifvande till bergsöfverstyrelsen
icke blifva synnerligen betungande, då en kartekopia öfver en medel¬
stor eller större af vårt lands grufvor lärer kunna erhållas för belopp
mellan 50 och 150 kronor. Grufegaren vinner häremot den afsevärda
fördel, att han utan större kostnad kan erhålla nytt exemplar af sin
grufkarta, i händelse denna skulle genom eldsvåda eller annorledes för¬
störas, i hvilket fall det eljest ofta skulle vara omöjligt att ånyo upp¬
göra fullständiga kartor, enär dels arbetsrummen efter någon tids fort¬
satt brytning understundom icke kunna utan stora kostnader noggrant
uppmätas, dels ock genom inträffande ras eller arbetsrummens igen¬
fyllning med gråberg, såsom vid nyare brytningsmetoderna är brukligt,
all ommätning af vissa delar af grufvan är omöjliggjord.
Skalan för grufkartorna bör, för undvikande af en kostsam och
tidsödande transportering, vara densamma för alla grufvor, som äro
36
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 2.
med hvarandra jemförliga. Den i bergslagerna öfverallt nu vanliga
skalan af 1 : 800 har erfarenheten visat vara för ändamålet mest lämp¬
lig för landets malmgrufvor.
7 Kap.
I 60 § af 1855 års grufvestadga är lagstiftadt endast för det fall,
att flera personer, utgörande ett bolag, deltaga i samma grufrörelse
efter vissa lotter. Den tvungna sameganderätt åter, som uppstår ge¬
nom jordegarens deltagande i grufdriften, finnes icke ens omnämnd i
sagda paragraf, om än densammas bestämmelser i praxis blifvit. tilläm-
' pade äfven på förhållandet mellan inmutare och jordegare. Emellertid
är det uppenbart att, medan för delegare i bolag de vid bolagets bil¬
dande uppgjorda bolagsreglor kunna vara tillfyllest, den tvungna sam-
eganderätten deremot så mycket mindre lärer kunna undvara alla lag¬
bestämmelser om den gemensamma förvaltningen och delegarnes in¬
bördes rättsförhållanden, som vid sådan sameganderätt någon enskild
öfverenskommelse om reglemente eller dylikt säkerligen ofta icke kan
träffas. Förslaget har derföre för det fall, att särskilda mellan del-
egarne upprättade bolagsreglor ej finnas, lemnat allmänna föreskrifter,
huru stämma med delegarne må sammankallas, huru å stämma beslut,
bindande för delegarne, skall komma till stånd, hvad påföljd drabbar
den, som icke erlägger beslutadt eller infordradt, bidrag, samt huru
förfaras skall, då några delegare vilja bryta mera och andra mindre
samt rösterna på ömse sidor äro lika många.
Hvad särskildt angår sammankallande af stämma, har den der¬
för nu bestämda tid ansetts kunna förkortas, dels emedan delegarne
eljest ofta skulle vara förhindrade att i förekommande fall inom er¬
forderlig tid fatta beslut, dels ock derföre att inbetalning af beslutadt
tillskott, för hvilket den längre kallelsetiden antagligen tillkommit, kan
af delegare, utan fara för den i 65 § stadgade stränga påföljd, upp¬
skjutas till sextionde dagen efter det delegaren, sedan den för belop¬
pets erläggande bestämda tid gått till ända, blifvit om betalningens
fullgörande särskildt erinrad.
Bestämmelserna i 65 § om påföljden för underlåtenhet att inbe¬
tala beslutadt tillskott äro i hufvudsak oförändrade. Af skäl, som ne¬
dan finnes närmare angifvet, hafva föreskrifterna i paragrafen blifvit
utsträckta äfven till det fall, att delegare underlåter att erlägga till-
37
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.
skott, som enligt 62 § infordrats af grufföreståndaren. Ordställningen
i paragrafen har derjemte blifvit något förändrad, för att tydligt ut¬
märka, att delegare, som underlåter betala tillskott, icke kan drabbas
af annan påföljd, än mistningen af sin gruflott med tillhörigheter,
och att således fordringsrätt för sådant tillskott icke kan göras mot
honom gällande.
Beträffande den i nuvarande lagstiftning obesvarade fråga om för¬
farandet, då liklottige delegare i ett grufbolag hafva olika meningar
om brytningen, torde föreskrifter vara oundgängligen nödvändiga sär¬
skilt af det skäl, att, då förslaget tillägger jordegaren rätt till hälften
i grufvan, förhållandet i allmänhet åtminstone till en början måste vara,
att delegarne hafva lika stora andelar. Lösningen af denna fråga er¬
bjuder emellertid stora svårigheter. Lämpligt och med inmutnings-
rätten förenligt kan det icke vara, att den ene delegaren skall kunna
efter godtycke hindra den andre att bearbeta grufvan. Å andra sidan
åter skulle den ene delegaren, om honom tillätes att efter godtfinnande
bestämma öfver brytningen och det derför erforderliga tillskott, kunna
sätta detta tillskott så högt, att den mindre bemedlade delegaren vore
ur stånd att erlägga detsamma och således i följd af' bestämmelserna
i 65 § beröfvades sin andel i grufvan. Förslaget har derföre i detta
fall så jemkat mellan delegarne, att den, som önskar den större bryt¬
ningen, väl har vitsord, men ock skall ensam förskjuta tillskott, som
utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras, utan rätt att
för förskottet -hålla sig till annan egendom än den vunna malmen.
Eu sådan bestämmelse torde, på samma gång den skyddar mot Över¬
grepp å den kapitalstarkares sida, tillika innebära kontroll derå, att
annan brytning i allmänhet icke kommer till stånd, än som är ekono¬
miskt berättigad.
I likhet med hvad nu är gällande, innehåller förslaget, att del¬
egare i grufva skola utse en grufföreståndare, som har att vid stad¬
gad påföljd iakttaga hvad om ordningen för grufdrift är föreskrifvet.
Närmare bestämmelser än de hittillsvarande hafva dock visat sig be-
hofliga dels om sättet för val af grufföreståndaren, dels om påföljden för
underlåtenhet att utse sådan och att om valet göra anmälan, och dels
om föreståndarens befogenhet.
I fråga om valsättet lärer vid lika röstetal större vigt skäligen icke
böra tilläggas den ena sidans röster än den andras, vid hvilket för¬
hållande annan utväg icke finnes än att låta valet bestämmas genom
lottning.
38
Kong!. Majt:s Nåd. Proposition N:o 2.
Underlåta delegare att utse grufföreståndare och derom göra an¬
mälan hos bergmästaren, har den påföljd synts vara mest egentlig och
verksam, att hvarje delegare i detta fall är ansvarig såsom vore han
grufvans föreståndare.
Hvad slutligen angår grufföreståndarens befogenhet, är i förslaget
honom tillagd rätt äfven att från delegarne infordra tillskott, som er¬
fordras för grufvans försvarande samt för iakttagande af bergverks-
styrelsens ordningsföreskrifter. Att medel till sistnämnda ändamål
måste tillskjutas är gifvet. I fråga åter om grufvas försvar förekom¬
mer, att intressena dervid äro olika hos inmutaren och jordegaren.
Om en grufva Bönås, går inmutaren i mistning af hela sin rätt, under
det att jordegaren icke förlorar någonting, då jordegareandelen alltid
till honom hemfaller hvem än som inmutar den sönade grufvan. Det
kunde derföre ligga i jordegarens intresse att vägra tillskott till gruf¬
vans försvar och såmedelst, då han i allmänhet eger hälften, hindra
att beslut om tillskott för detta ändamål å stämma fattades. Om
vid sådant förhållande grufföreståndaren icke egde rätt att infordra
dylikt tillskott, blefve följden uppenbarligen den, att inmutaren, hvars
rätt det gälde, ensam finge bekosta försvaret, hvilket dock är en del-
egarnes gemensamma skyldighet och derför rimligen icke bör falla en¬
dast en delegare till last.
I fråga om grufföreståndarens befogenhet är i 67 § hänvisadt en¬
dast till 61 §, emedan delegarne, der de besluta särskilda bolagsreglor,
ansetts böra eg a att sjelfva bestämma hvad rätt de vilja medgifva före¬
ståndaren i de fall, hvarom 62 § handlar.
8 Kap.
68 §. Innehållet i denna § är hemtadt från förordningen, angående vil-
koren för utländings behörighet att inom riket bearbeta inmutad mine¬
ralfyndighet eller idka grufdrift, den 12 April 1872.
69 §. I det öfver 1874 års förslag till ny grufvestadga af kommers¬
kollegium afgifna utlåtande yttras angående grefve- eller malmöres-
kassor följande:
»De på grund af Kongl. förordningen angående grufvors utmål
m. m. den 6 December 1757 tillkomna grefve-eller malmöres-kassor,
som vid utfärdandet af 1855 års grufvestadga funnos inom jernbergs-
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 2.
39
lagerna bildade, hafva, jemlikt föreskrift i § 61 af samma stadga, hit¬
tills varit stälda under bergmästarens och tvenne af delegarne valde
kassaföreståndares förvaltning samt bergsöfverstyrelsens inseende och
kontroll. Dessa kassor, af hvilka endast de inom Filipstads bergslager
äro af någon egentlig betydenhet, måste anses såsom delegarnes till¬
hörighet, ehuru sådan kassas medel skola »hufvudsakligen användas till
de grufvors understöd vid påkommande behof, hvarifrån malmören blif¬
va till fonden behörigen inbetalda» samt »delning af den gemensamma
grufvekassan, likasom uttagning af de medel någon viss grufva till¬
skjutit», icke må i något fall tillåtas. Genom Kongl. förordningen an¬
gående utsträckt frihet för bergshandteringen den 20 September 1859,
§ 4, stadgades, att de vid författningens trädande i kraft befintliga
hammarsmeds- och masmästare-kassor, öfver hvilkas rätta användande
bergsöfverstyrelsen dittills ock haft inseende, skulle af delegarne ge¬
mensamt förvaltas och, utan att få förskingras, till det med kasssorna
afsedda ändamål användas, hvaröfver bergmästaren egde hålla tillsyn.
Och något skäl att hädanefter annorlunda förfara i fråga om de så
kallade malmöreskassorna, eller att bibehålla föreskriften, att kassorna
skola stå under bergsöfverstyrelsens »inseende och kontroll», synes icke
vara att anföra.
Med afseende å nu angifna förhållande, tillstyrker kollegium, att,
i stället för de i tionde kapitlet af förslaget upptagna bestämmelser,
måtte i fråga om förvaltningen och användandet af de grufve- eller
malmöres-kassor, till hvilka vederbörande grufegare genom erläggande
af föreskrifven malmöresafgift bevarat sin eganderätt, meddelas ett
efter ändamålet för kassornas bildande lämpadt stadgande i likartadt
syfte med den i nämnda Kongl. förordning den 20 September 1859,
§ 4, rörande hammarsmeds- och masmästare-kassorna lemnade föreskrift.»
Med afseende å hvad af kommerskollegium sålunda blifvit anfördt
har 69 § erhållit sin nu föreslagna lydelse.
Slutligen bör erinras, att de i 1855 års grufvestadga meddelade
särskilda bestämmelser angående rätt till anläggande utom utmålen af
dagorter eller stollar blifvit ur förslaget uteslutna.
Dylika arbeten utföras numera i vårt land allenast undantagsvis.
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 2.
De allra flesta härleda sig från äldre tider, då användningen af ång¬
kraft ännu icke var känd och man således, i fall ej vattenkraft var
att tillgå vid gruffälten, nödgades uppfordra berg och vatten med till¬
hjelp af hästar eller oxar samt här och hvar äfven betjenade sig af
vindkraft för detta ändamål. Klart är, att man under sådana förhållan¬
den högt skattade den minskning i höjd, som för uppfordringen kunde
erhållas genom stollanläggningar, äfven om denna minskning icke var
särdeles stor, eller om ock dagorten, för att inkomma på er¬
forderligt djup i grufvan, måste drifvas till ansenlig längd. Nivå-
differenserna i gruffältens närmaste omgifningar äro nemligen mestadels
icke så stora, att det medelst kortare dagorter är möjligt att träffa
grufarbetena på större djup.
Sedan åugmotorer i nyare tider erhållits och till alltjemt billigare
pris samt för öfrigt sjelfva uppfordringsverken i högst betydlig grad
förbättrats, hafva deremot dagorter allt mera sällan blifvit utförda, och
ingen anledning förefinnes till antagande, att de framdeles skola ifråga¬
komma annat än i mer och mer sällsynta undantagsfall*).
Vid sådant förhållande och då för anläggningar af hithörande slag,
der de finnas vara behöfliga, aftal med traktens jordegare rörande
deras utförande bör kunna ske, har icke ansetts nödigt att om desamma
införa några särskilda stadganden.
*) Enligt meddelande från Tekniska högskolan lära de i Sverige befintliga stollanläggningar ut¬
göras af: stoll vid Ädelfors numera nedlagda grufva, Aschans stoll vid Klefva nickelgrufva, Granrots-
stollen i Norbergs gruffält, stoll vid Bersbo grufva, stollar vid Sala grufva, stollgrufvan i Thorsåkers
socken, Schwartsmanns stoll vid Ammeberg och Slotterbergs stoll i Jernboås socken. Af dessa äro en¬
dast de båda sistnämnda anlagda under senare tider eller under 18ö0 och 1870-talet; alla de öfriga
äro äldre.