Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
I
]5T:o 40.
Af Herr Wallcilfoerg: Med förslag till ändracl lydelse af 72 §
Regeringsformen.
Under de högst bedröfliga tider, då våra förfäder nödgades uthärda
pröfningar, om hvilka vi icke kunna göra oss någon rigtig föreställning,
ansåg man sig böra, då det metalliska myntet förjagats ur rörelsen af
pappersmynt, omgärda detta sistnämnda bytesmedel med lagbestämmelser,
som man trodde skulle väsentligen höja pappersmyntets betalningskraft.
Af denna anledning intogs bestämmelsen i § 72 Regeringsformen, att
»Riksbankens sedlar må för mynt i riket erkännas».
Då denna bestämmelse nedskrefs, kände man Riksbankens oförmåga
att med mynt invexla sina banksedlar, men man hyste den förhoppning
och sannolikt äfven afsigt att kunna framdeles honorera dessa banksedlar
efter lydelsen. Tills vidare ville man genom ett grundlagsbud, som saknar
• motsvarande bestämmelse i andra civiliserade länders grundlagar, förordna
att pappersmynt skulle gälla lika med metalliskt mynt. Men ingen lag¬
bestämmelse kunde eller har någonsin kunnat hindra inkonvertibla bank¬
sedlar att på det sätt yppa sin värdeförminskning, att prisen å alla varor,
som betalas med dylikt pappersmynt, stiga, och vill man se denna gradvis
nedåtgående betalningskraft utförd i siffror, så framstår den bjertast i jem¬
förelse med främmande länders mynt. Temligen allmänt ansåg man på
den tiden vexelkursens oerhörda stegring icke drabba den stora allmän.
Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 16 Haft.
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
heten, men om man blott besinnar att de främmande länders produkter,
som införskrifvas, alltid måste i utlandets mynt betalas, så verkar en hög
vexelkurs alltid såsom eu prisstegring, som drabbar konsumenten af de
införskrifna varorna. Det är således en oafvislig nödvändighet att ega en
fast myntfot, och att myntets köpkraft icke må bero ensamt af pregeln
utan hufvudsakligen af metallens inneboende värde. Men en banksedel är
aldrig ett mynt utan blott, såsom en utmärkt statsekonom förklarat, »ett
löfte om mynt» eller med andra ord en förbindelse. Men hvem kan upp¬
gifva rätta värdet på en till betalning förfallen förbindelse, som icke vid
uppvisandet infrias? Under tiden från år 1809, då kungörelse bort ut¬
färdas, att Riksbanken upphört att invexla sina banksedlar, ända till år
1818, då detta faktum äncltligen erkändes, visade sig alls ingen tillförsigt
till riksbankssedeln, såsom värdemätare. Från och med år 1818 till och
med år 1880 arbetades i syfte att statsinagterna skulle medelst en så kallad
»realisation» af banksedlarne, till tre åttondedelar af deras lydelse, tillerkänna
Riksbanken tvångsackord emot sina fordringsegare. När detta ändtligen
senomdrefs, och beslutet af år 1830 sattes i verket år 1834, hade man
vidtagit en åtgärd, som, huru oerhörda förluster innehafvare af den rörliga
förmögenheten nödgades vidkännas, åtminstone betryggade den företagsam¬
het, som vid den tiden påbörjade sitt arbete.
Den högst betydliga förkofran, som Sverge på det sist förflutna halfva
seklet vunnit, grundar sig ytterst på återinförandet år 1834 af eu fast
myntfot. Hos alla civiliserade menniskor är myntenheten såsom värde¬
mätare lika oumbärlig som metern och kilogrammet såsom längd- och
tyngdmätare. Ingenting obestämdt eller tvetydigt får vara rådande i dessa
hänseenden, derföre kan ingen banksedel »tills vidare» fungera såsom mynt,
utan måste dylika förbindelser uteslutande vara beroende af den kredit,
de af allmänheten åtnjuta och förtjena.
Bland lagstiftningsförsök, att förmildra bestämmelsen att riksbanks-
sedlar »må såsom mynt i riket erkännas», har bankkomitén å nyo upptagit
ett längesedan förkastadt förslag, gående derpå ut att Riksbankens sedlar
skulle erkännas såsom mynt så länge invexlingen fortgick i Riksbanken.
Men då, som bekant är, denna invexling har kunnat sägas fortgå äfven med
skarpa begränsningar till beloppen, så är uppenbart, att detta slags vilkor
icke innebär någonting betryggande för den, som är skyldig att emottaga
någon större eller mindre betalning. Fast hellre skulle härigenom beredas
en ögonskenlig fördel för hufvudstadens inbyggare och alla dem som
uppehöllo sig i närheten af Riksbanken, för hvilka en förlamad invexling,
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
B
utan fullständig betalningsinställelse, utgjorde en helsosam varning att,
der de hade något att sälja, skyndsamt höja prisen och, der de skulle
köpa, icke allt för noga se på hvad de betalte i riksbankssedlar. I aflägse
landsorter deremot berodde möjligheten att skydda sig mot förluster på
snabba och säkra meddelanden från hufvudstaden och sannolikt kommo
handlande och industriidkare tidigare i besittning af tillförlitliga under¬
rättelser än den stora allmänheten, flertalet af svenska folket. Det pallia¬
tiv bankkomitén härutinnan föreslagit är ingenting annat än ett palliativ.
Botemedlet måste sökas deruti att man erkänner »mynt vara mynt» och
att man icke försöker genom lagstiftning tillägga banksedeln någon annan
egenskap än den af eu förbindelse, hvars köpkraft beror icke blott af ut¬
ställarens anseende i allmänhet, utan af hans förmåga och beredvillighet
att efter ordalydelsen infria sin förbindelse.
Länge tvistade man om huruvida bestämmelsen i § 72 Regerings¬
formen icke skulle utgöra ett absolut hinder för statsmagterna att ålägga
de enskilda bankerna en ovilkorlig skyldighet att invexla sina banksedlar
med det mynt, hvarå de lydde. Jag påyrkade förnyade gånger detta be¬
slut på den grund, att jag icke anser banksedelinvexling kunna hänföras
hvarken till köp eller försäljning, hvadan utbyte af en banksedel mot en
annan, då begge voro goda, innebar en omgång, som var desto olämp¬
ligare, som den bidrog att hindra spridningen af lagligen i riket gällande
guldmynt.
År 1874 ålade begge statsmagterna de enskilda bankerna skyldig¬
heten att invexla sina banksedlar med mynt, och detta vigtiga beslut bi¬
drog väsentligen att betrygga eganderätten i hela landet. För banksedlar
utgifna af enskilda bankbolag kunna aldrig i verlden något moratorium
eller uppskof med invexlingen ifrågakomma, så länge bankrörelsen fortgår.
Ingen tvekan kan här vid lag uppstå om dagen, då invexlingen upphört.
Dessa bankdelegare kunna icke stifta lagar till förmån för sin bank,
utan äro de ovilkorligen underkastade allmänna lagens bestämmelser om
betalningsskyldighet, »så långt gäldenär gälda gitter».
Förslag har blifvit framstäldt att beröfva den allmänna rörelsen för¬
delen af att jemväl ega enskilda bankers sedlar såsom bytesmedel. Skulle
sådant beslut fattas, så inträder frågan i ett nytt skede, der man måste
taga i öfvervägande, huruvida det kan vara klokt och rätt att så ordna
förhållandena, att våra efterkommandes ekonomiska välfärd göres beroende
af en enda banks fåtaliga styrelse och af möjligen uppkomna bekymmer,
som den tidens riksdagsmän liksom under äldre tider hellre kasta på
4
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
sina efterkommande än att sjelfva bära bördan. Det är så vanligt, att
man under lugna tider anser omöjligt att allvarsamma pröfningar och
svåra brytningar å nyo kunna uppkomma, emedan de under en lång följd af
år helt och hållet uteblifvit. Utan att bekänna mig till den läran, att
»verldshändelserna gå i en oupphörlig kretsgång», måste jag likväl tänka
mig möjligheten af att det som Tiar händt lian å nyo inträffa, och skulle
det blifva statsmagternas beslut att införa enbankssystemet med »tvångs¬
kurs» för af sådan bank utgifna banksedlar, då blifva riksbankssedlarne
nog ännu en gång — riksgäldssedel’!
Der föreligger ett annat förhållande, som vid denna vigtiga. frågas
bedömande ännu aldrig blifvit taget under ompröfning. Här finnas åt¬
skilliga hundratal millioner kronor i räntebärande obligationer, som lyda
å betalning medelst »kronor i guldmynt». Alla dessa värdepapper kunna,
om tvångskurs för riksbankssedlar bibehålies, gäldas med riksbankssedlar,
titan afseende på dessa sedlars då varande betalningskraft. Sådan som
lagstiftningen ännu är beskaffad, finnes i hela Sverge, efter mitt förme¬
nande och då jag vill för längre tid placera penningkapital, intet ränte¬
bärande papper som är säkrare än Allmänna hypoteksbankens obligationer,
betalbara i utländskt mynt. Detta är ju ett förhållande som icke är önsk¬
värd! att låta fortgå, och det är derföre en oafvislig pligt att betrygga
eganderätten äfven under den framtid, som icke hör oss till. Den likgil¬
tige ådrager sig ett stort ansvar genom att bidraga till undanskjutandet
af denna fråga, i stället för att på lagenlig grund och ett betryggande
sätt ordna densamma.
Ur ett i bankfrågan ingifvet underdånigt utlåtande tillåter jag mig
citera följande: »Förrän man beslutar någon förändring i banksedelutgif-
ningsrätten, måste derföre, till eganderättens betryggande, beslutas, att
riksbankssedlarne icke vidare må tillerkännas hvarken vilkorlig eller ovil¬
korlig tvångskurs, utan bör enhvar, som eger till betalning förfallen for¬
dran, vara berättigad att erhålla liqvid uti lagligen i riket gällande guldmynt.
Endast på sådan grundval kan ett, för eganderätten betryggande, enbanks-
system upprättas, äfven om detsamma aldrig förmår att bereda allmänna
rörelsen så stora lättnader i liqvider och en så jemn fördelning öfver hela
landet af de penningekapital, som skola fruktbargöras, som flera hvar för
sig sjelfständiga sedelutgifvande banker göra.»
Uti af Herrar Bankofullmägtige afgifvet yttrande uttalas, att Riks¬
banken bör vara stark, och deruti instämmer jag på det lifligaste i hvarje
fall, men jag har aldrig kunnat förstå, att en bestämmelse i grundlagen
5
Motioner i Första Kammaren, N:o 49.
kunnat skänka Riksbanken någon styrka, tvärtom må hända menligt in¬
verka derigenom att Riksbanksstyrelsen hyste den förtröstan, att grund¬
lagsbestämmelsen under alla förhållanden skulle utöfva ett magiskt in¬
flytande på allmänhetens föreställningssätt och utjemna skilnaden emellan
mynt och myntrepresentativ.
I likhet med Konstitutions-Utskottet år 1870 ber jag att få fästa upp¬
märksamheten på, att förändring af § 72 Regeringsformen icke innebär
annat än att utplåna bestämmelsen om tvångskurs ur grundlagen. Lik¬
artad bestämmelse qvarstår i alla fall i lagen om Rikets Ständers bank,
men skilnaden är väsentligen den, att, om och när Riksdagen finner lämp¬
ligt, den lagen kan ändras vid en riksdag, men om bestämmelsen qvar¬
står i grundlagen, fordras dertill, att frågan behandlas inom tvenne olika
treårsperioder, och man synes med hvarje dag blifva mera ense derom,
att det är förknippadt med stora faror att fortfarande år efter år hålla
hankfrågorna sväfvande, hvarigenom en oroväckande misstillit spridt sig
till många andra näringsgrenar. Jag får derföre, såsom ett första steg
i rigtningen att betrygga eganderätten äfven i händelse alldeles oförvän¬
tade bankreformer skulle vidtagas, vördsamt föreslå, att Riksdagen beha¬
gade för sin del bifalla till nästa Riksdags definitiva afgörande följande
förändrade lydelse af § 72 Regeringsformen:
Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så att
den ostörd må förvaltas af de fullmägtige, Kamrarne dertill förordna, efter
de ordningar-, stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vi¬
dare af Riksdagen göras kunna. Riksbankens sedlar skola, vid anfordran,
efter deras lydelse, af Riksbanken inlösas.
Om remiss till Konstitutions-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 3 April 1884.
A. O. Wallenberg.