Motioner i Första Kammaren, N:o 23.
1
N:o 23.
Af Herr WallCllfocrg: Angående tillägg till 1 § i 16 kap.
Arfdabalken.
Med anledning af det betydande understöd, syftet af min motion,
N:o 14, vid 1883 års riksdag vunnit, tillåter jag mig nu att, i något
förändrad form, samma fråga till Riksdagens förnyade pröfning fram¬
ställa.
Att familjefideikommissen, företrädesvis de, som utgöras af fast
egendom å landet, icke böra under everldliga tider bibehållas, torde
desto hellre medgifvas, som sådant strider mot den för snart fyratio
ar sedan gillade och antagna lika arfsrätten mellan syskon. Att på ett
konstlad! sätt i en hand bibehålla stora jordegendomskomplexer är också
stridande mot den friare lagstiftning, som medgifver jordens styckning,
hvilket på det hela taget leder till bättre odling af densamma och eu
tillökning i _ antalet sjelfständige jordegare och brukare. Detta är en
statsekonomi fråga, som icke får förbises af Riksdagen, hvilken har
att tillse allt, som kan lända till vårt lands ekonomiska utveckling och
förkofran.
Af de anmärkningar, som sistlidne riksdag gjordes mot min mo¬
tion, vill jag endast upptaga följande. Främsta rummet bland de orim¬
liga invändningarna intager utan tvifvel det förmenande, att Konung
och Riksdag ej skulle ega lagenlig rätt upphäfva enskilda stiftelser, som
Bill, till RiJcsd, Prof. 1884. 1 Samt. 2 Afcl. 1 Band, 7 Käft. 1
2 Motioner i Första Kammaren, N:o 23.
tillkommit under helt andra förhållanden och på en tid, då det an¬
sågs lämpligt, att en telning i familjen skalle bibehållas rik på sina med-
arfvingars bekostnad. Detta slags stiftelser underkändes redan 1810
derigenom, att nya sådana förbjödos, och när man tog det första steget
1810, så torde det vara på tiden att nu fullfölja den beträdda banan
och afskaffa familjefideikommissen, så vidt de utgöras af jordegendom
å landet eller hus i stad.
Med en rörande ömhet har en motståndare till denna reform för¬
klarat sig stå på de i oändliga led oföddes rätt!
Skulle en sådan grundsats blifva gällande, så hade ståndsriksda¬
gen begått ett oerhördt våld, då den beslöt afskaffande! af de i oänd¬
liga led oföddes sjelfskrifna rätt att representera det svenska folket. Men
lyckligtvis hafva statsmakterna sin lagstiftningsrätt, både att ändra grund¬
lagar och att inskrida, der förändrade förhållanden stå i uppenbar strid
emot så väl den gällande civila lagstiftningen som emot hela landets
gagn och bästa.
Aktade ledamöter af Riksdagen anmälde sin reservation emot Lag-
Utskottets afstyrkande betänkande i frågan och begärde, att en under¬
dånig skrifvelse skulle aflåtas angående frågans utredning. Men äfven
detta moderata förslag afvisades, enär man befarade att utredningen
kunde bringa i dagen sådana upplysningar, att motionen ansågs både
nyttig och lämplig. Jag blef glad öfver detta uttalande, ty det har bi¬
dragit. att stärka min reformsträfvan.
Sist bör jag tillägga, att jag uttryckligen förklarar, att befintliga
familjefideikommiss i lösegendom gerna må få blifva oberörda. Frågans
vigt ligger deruti, att fast egendom i Sverige må framdeles kunna rätt¬
vist fördelas emellan lika berättigade arftagare.
På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig föreslå, att ett så¬
dant tillägg till § 1 i iG kap. Årfdabalken införes, hvarigenom be¬
stämmes,
att de familj efideikommiss, som utgöras af fast
egendom å landet eller i stad, och som nu finnas, ej
må komma att längre bibehålla denna sin egenskap,
än i nuvarande inneliafvares hand och deras efter¬
följares, som äro eller blifva födda senast inom 188G
års utgång, och att sådana fideikommiss erhålla egen¬
skap af fri egendom, när ingen till succession berätta-
3
Motioner i Första Kammaren, N:o 24.
gad arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1886
års utgång.
Om remiss till Lag-Utskottet anliålles vördsamt.
Stockholm den 26 Januari 1884.
A. O. Wallenberg.
N:o 24.
Af Herr Wallenberg: Om bestämmande af ogift qvinna^ myn¬
dighetsålder till tjuguett är.
Vid 1856 års riksdag beslöts — efter åtskilliga förarbeten och
heta strider — att ogift qvinna kunde blifva myndig vid uppnådda tjugu¬
fem , års ålder. Riksdagsbeslutet ledsagades af den besegrade minori¬
tetens mörka spådomar om ett störande och menligt inflytande på fa¬
miljeförhållandena. Det oaktadt utkom en Kongl. förordning den 15
Juni 1858, som medgaf ogift qvinnas vilkorliga myndighet, i fall hon
»hos Konungens Befallningshafvande anmälde sig vilja denna förmån
åtnjuta.»
Det dröjde dock icke längre än till 1863 års riksdag förrän, utan
mycket kif eller allvarsamt motstånd, denna lagbestämmelse förändra¬
des derhän, att hvarje ogift qvinna förklarades vara myndig vid tjugu¬
fem års ålder, liksom mannen är det vid uppnådda tjuguett år. Kongl.
förordningen af den 16 November 1863 stadfäste detta riksdags¬
beslut. Mer än tjugu års erfarenhet har nu gifvit vid handen, att de hem¬
ska profetiorna icke slagit in, och nu mera hör man ingen beklaga den
skedda förändringen, må hända med undantag för dem, som beklaga