16
Motioner i Första Kammaren, N:o 18.
V:» 18.
Af Grefve Strömfelt: Om tillägg till 11 § i Kongl. förordnin¬
gen angående förlag Anteckning den 13 April 1883.
Förordning om förlagsinteckning har helt nyligen varit föremål för
tvenne Riksdagars pröfning, och ingen kan vara villigare än jag att erkänna,
det detta, i sig sjelf temligen klena, men för industrien oumbärliga
rättsinstitut genom senaste Riksdags beslut erhållit en i det närmaste till¬
fyllestgörande lag; endast i ett fall står den ännu på samma ofullständiga
ståndpunkt som förut under nära tvenne århundraden, nemligen i afseende på
förlagsgifvares ställning gent emot en betryckt eller mindre redlig förlags-
tagare. Ett exempel må här anföras. A. har mot förlagsinteckning
lånat B. 100,000 kronor; B. säljer en dag hela sin fabrik med lösegen¬
dom till C.; inteckningen är enligt nyss antagna förordnings § 4 i råd¬
husrättens protokoll öfver förlagsinteckningar intagen; A. får ingen känne¬
dom om försäljningen; köpeskillingen liqvideras och förskingras; B. gör
konkurs, och när A. presenterar sin inteckning, så hefinnes den icke ega
mer än papperets värde, alldenstund den såsom säkerhet upphörde och
tillintetgjordes genom B:s transaktion med' C., hvilken senare är utan an¬
svar för B:s förbindelse. Finnes någon tillgång i konkursen, får då A.
ingå såsom fordringsegare lika med öfrige oprioriterade borgenärer.
A. har då icke allenast förlorat sin förmånsrätt, utan kommer efter några
i lag uppräknade, prioriterade borgenärer. Lagen är uppenbarligen ännu
bristfällig i detta afseende, och för att afhjelpa denna brist tvekar jag
icke att nu föreslå ett tillägg till 11 § i »förordning angående förlags¬
inteckning». Jag tvekar så mycket mindre att återkomma till detta
nyss afgjorda ärende, som denna anmärkta och känbara brist i lagstiftnin¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 18.
17
gen långt för detta blifvit upprepade gånger framhållen af industriens
kikare, och mitt vid tvenne riksdagar både inom Lag-Utskottet och Första
Kammaren gjorda påstående angående samma förhållande vunnit så väl
Utskottets som en mängd ledamöters af Riksdagen erkännande.
Inom den af Jvongl. Mnj:t år 18SO tillsatta komité för utarbetande
af förslag till förordning angående förlagsinteckning yttrar den ende re¬
presentanten för fabriksindustri i sin reservation: »en dylik inteckning»
(förlagsinteckning) »blir helt och hållet kraftlös i det ögonblick den indu¬
striella inrättningen genom köp eller annat laga fång öfvergår till ny
egare. Då nu uppenbart är, att den risk långifvaren löper att när som
helst se sin säkerhet tillintetgjord genom en låntagares åtgärd, derom lån¬
gifvaren gemenligen aldrig på förhand får någon kunskap, och som han
i allt fall lagligen ej kan hindra, i väsentlig grad måste förringa för-
lagsinteckningens värde, har det synts mig vara oundgängligt för upprätt¬
hållande af hela rättsinstitutets betydelse att genom ett särskildt lagstad-
gaude skydda förlagsgifvaren för eventualiteter, sådana som de ofvan an¬
tydda.» Fabriksföreningarne i Norrköping och Grefle anse i sina till
Kommerskollegium afgifna utlåtanden, att den nya förlagsinteckningslagen
måste upptaga några bestämmelser, hvarigenom en förlagsgifvare icke sig
ovetande förlorar hela sin säkerhet, och den senare tillägger, att om icke
detta kan åstadkommas, så blifver lagen af ingen eller ringa nytta.
1882 ars Lag-Utskott yttrar bland annat: »efter 10 § i Kongl. Maj:ts för¬
slag häri Utskottet inskjutit en ny paragraf, som skulle erhålla ordnings-
numret 11, innefattande förslag till bestämmelser rörande de rättsförhål¬
landen, som uppkomma, da det verk eller inrättning, till hvars drifvande
förlagslån lemnats, öfvergår ur förlagstagarens i annan egares hand.
Det har länge anmärkts såsom en hufvudsaklig brist i nu gällande lag¬
stiftning om förlagsinteckning, att deri saknats bestämmelse i nämnda af¬
seende.» —- Vidare säges i utlåtandet: »Utskottet, som funnit en lag¬
bestämmelse i detta ämne vara af behofvet synnerligen påkallad, har der¬
för föreslagit» etc. Denna 11 § innefattade så mycken säkerhet för
förlagsgifvare, som behofvet kunde påkalla, men paragrafen afslogs af Första
Kammaren, emedan den ansågs meddela »sakrätt» i lösegendom, och Kam¬
maren, efter Hr Justitieministerns anförande, befarade att den icke skulle
vinna Kongl. Maj.ds godkännande och sålunda medföra hela lagförslagets
fall; inom Andra Kammaren föll förslaget i dess helhet. Under den
diskussion, som då egde rum, framhölls likväl behofvet af någon lagstift-
Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sand. 2 Afd. 1 Band. 5 Haft. 3
18
Motioner i Första Kammaren, N:o 18.
ning, för ifrågavarande fall af flere [talare ocli bland dem representanter
för stor och omfattande industri. Till statsrådsprotokollet den 3 No¬
vember 1882 yttrade Herr Justitieministern: »för att i den mån det kan
ske med bevarande af förlagsinteckningens natur bereda förlagsgifvare
trygghet i det fall att rörelsen jemte förlaget öfvergår till annan egare,
och den i förre egarens gods genom inteckningen förvärfvade förmånsrätt
följaktligen upphör, torde det kunna stadgas att förlagsskulden vid sådan
öfvergång skall genast vara till betalning förfallen» etc. Härmed har
Justitieministern också erkänt ett lagstadgande för ifrågavarande fall vara
af nöden, och derför inkom i 1883 års Kong!. förslag mycket välbetänkt
§ 11, så lydande: »öfverlåter någon till annan bruk, grufva, fabrik eller
inrättning, för hvars drifvande förlag sinteckning är beviljad, vare för¬
lagsskulden emot förlag stag ar en genast till betalning förfallen». Denna
bestämmelse är likväl icke tillräcklig för att målet skall vinnas, och 1883 års
Lag-Utskott yttrar deröfver: »om ock genom denna bestämmelse förlags-
gifvarens rätt icke blifvit så betryggad, som skulle blifvit fallet enligt de
stadganden i ämnet, Utskottet förra året föreslog, har Utskottet dock, då
mot dessa stadgande!! uppstått betänkligheter, hvilkas vigt Utskottet icke
vill helt och hållet underkänna, funnit Kong!. Maj:ts förslag äfven i
denna del böra godkännas. Utskottet är öfvertygadt om, att, derest i
framtiden något lämpligt sätt att än ytterligare betrygga förlagsgifvarens
rätt skulle blifva uttänkt och föreslaget, detsamma ock skall vinna lag¬
stiftande maktens bifall». Den i paragrafen intagna bestämmelsen kan
icke anses tillräcklig derför, att liqviden får verkställas emellan säljare och
köpare, utan att förlagsgifvaren sättes i tillfälle att erhålla vetskap om
försäljningen.
Den af 1882 års Lag-Utskott utarbetade och föreslagna 11 § inne¬
höll, att nye egaren (köparen) under vissa vilkor skulle med den egendom,
han öfvertaga, blifva ansvarig för förlagslånet, samt att förlagsskulden
skulle anses till betalning förfallen, om öfverlåtelsen skett utan förlags-
mannens vetskap; denna paragraf föll, såsom förut blifvit anfördt, i Första
Kammaren, emedan den ansågs erkänna eller införa s. k. »sakrätt» i lös¬
egendom. Då således genom försäljning förlagsgifvarens förmånsrätt i
sjelfva egendomen upphör, samt strafflagens stadgande om kriminelt ansvar
å säljaren icke medför trygghet för förlagsgifvaren mot förlust, synes ingen
annan utväg stå till buds än att, då köparen icke får med den öfvertagna
egendomen, oftast tillkommen medelst förlagsgifvarens penningeförsträck-
Motioner i Första Kammaren, X:o 18.
19
ning,, ansvara för skulden, införa något stadgande, som tillförsäkrar för-
lagsgifvaren att kunna, om han passar upp, få del af försiggången försälj¬
ning för att, innan liqvid eger rum och penningarne förskingras, blifva i
tillfälle att belägga dem med qvarstad eller sätta säljaren i konkurs och
dymedelst komma i åtnjutande af förmån, som lagen tillerkänt honom i
och med intecknings meddelande. Enda sättet att nå detta uppenbar¬
ligen behölliga mål synes då vara att stadga, det kungörande om öfver-
låtelsen skall inom viss tid försiggå, innan liqvid får ega rum; men att
införa ett stadgande i lag, hvars uraktlåtenhet icke medför någon påföljd,
\orc gagnlöst, hvadan köparen måste vid någon risk tillförbindas att inne¬
hålla liqvideo, till dess ett sadant kungörande i allmänna tidningarne egt
rum. Jag har visserligen hört uppgifvas, att det vore stridande mot
gällande doktrin och något alldeles nytt i lagen att tillförbinda eu köpare
af lösegendom något annat än att betala och sätta sig i besittning af den
köpta varan; men oberoende deraf, att, om samhällets utveckling fordrar
till skydd för ena eller andra intresset, att något nytt i lagen införes, detta
då äfven hör och slutligen måste ske, lärer väl »principen» vara erkänd
sedan gammalt i vår lag ; den förefinnes så väl i 1 kap. 10 § Handelsbal-
ken som i Kongl. förordningen af den 20 November 1845. I denna
Kong!, förordning stadgas, förutom flere för både köpare och säljare af
lösegendom tidsödande och kostsamma iakttaganden, att vid köp af lösören,
som i säljarens vård skola qvarblifva, afhandlingen, således köpet, skall
från predikstolen kungöras, innan det vinner laglighet. Sålunda låter
det val säga sig, att den »allmänna» regeln är den, att köpare af lösegen¬
dom icke har annat åliggande än att betala och sätta sig i besittning af
varan, men undantag finnas likväl redan i lag stadgade så väl för det fall,
att varan är sådan, att den skall »af vräkare skådas och pröfvas», då kö¬
paren, vid äfventyr af böter, »ej får taga till sig varan förr än det skedt
är», som ock för den händelse, att s. k. lösöreköp ej är kungjordt, då
detsamma är ogildt och varan följaktligen utgör tillgång för samtlige for-
dringsegare, och köparen vid utmätning går i m istning af sin liqviderade
vara. Hvad jag ärnar föreslå, är att, om varan eller godset är »inteck-
nadt», kungörande om försäljningen, liksom vid lösöreköp, skall ske, innan
liqvid får ega ram, vid äfventyr att, intill dess sådant kungörande skett,
köparen står i ansvar för förlagsskulden inom köpeskillingens belopp, d.
v. s. riskerar den köpta egendomen eller dess vid köpet beräknade värde;
således samma påföljd, som vid lösöreköp redan finnes stadgad.
20
Motioner i Första Kammaren, X:o 18.
På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen för
sin del behagade besluta ett tillägg till 11, j§ i »Förordning angående för-
lagsinteckning af den 13 April 1883 af följande lydelse:
börande öfverlåtelsen trenne gånger i allmänna tidnin-
garne, minst 14 dagar mellan hvarje gång, kungöras
innan liqvid eger rum, och vare köparen, intill dess
sådant kungörande skett, lika med förlagstagaren för
förlagsskulden ansvarig, dock ej utöfver köpeskillingens
belopp.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles; och torde Utskottet, derest
mitt yrkade tillägg icke anses kunna oförändradt tillstyrkas, deri vidtaga
de ändringar, Utskottet kan finna lämpliga, för att hufvudsyftet i motionen
må ernås.
Stockholm den 26 Januari 1884.
Fr. Strömfelt.
\