RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Första Kammaren. N:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 12 i denna månad.
Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets utlåtande
!N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner Nås 2 och 3,
afseende förändrad organisation af landtförsvaret, äfvensom i anled¬
ning af de inom Kiksdagens båda Kamrar väckta motioner i dithörande
ämnen.
l:a punkten.
Utskottets förslag till lag om härordningen.
§ 40.
Herr Mannerskantz: En talare på uplandsbänken, som sist-
lidne gårdag hade ett längre anförande, yttrade dervid, att, om man
genomginge riksdagsprotokollen för de förflutna åren, man skulle finna,
att de utgjorde ett grafmonument öfver förändrade åsigter. Dessa ord
drabba åtminstone icke mig. Ty allt ifrån den stund, då jag kom in i
representationen, och tills nu har jag alltid bibehållit samma öfver¬
tygelse, nemligen att det vore omöjligt att med vår närvarande för¬
svarsorganisation kunna försvara vårt land. Och då jag anser landets
försvar vara den vigtigaste af alla samhällsfrågor, som man hade att
lösa, uttryckte jag redan vid den första riksdagen såsom min åsigt,
att man omöjligt kunde räkna på att försvara vårt land med sådan armé¬
organisation, som vi hade. Det vill säga, med andra ord, att jag fann in¬
delningsverket och den ringa öfvadebeväringen allt för fåtaliga ochkraftlösa
för att, fördelade på ett så vidsträckt land som vårt, kunna uträtta något
väsentligt och tillfyllestgörande för vårt försvar. Denna åsigt har jag
alltjemt vidblifvit; och om jag också tyckts många gånger förena mig
med andra meningar under den långa tid, som sedan dess förflutit, har
Första, Kammarens Prof. 1883. N:r 42.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
1
2f:o 42.
2
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 19 Maj, f. m.
det vant derför, att jag slutit mig till hvarje förslag, som sökt åstad¬
komma någon förbättring till förstärkning af vårt allt för otillräckliga
försvar. Jag har sålunda biträdt och varmt förordat det förslag, som
vid 1871 års urtima riksdag blef framstäldt, emedan jag ansåg det så¬
som det bästa som dittills afgifvits, och gerna skulle hafva sett, att
det vunnit Kamrarnes bifall. Detta lyckades emellertid icke, och tretton-
år hafva sedan dess förflutit; och mycket har sedan dess inträffat
både inom våra Kamrar och i främmande länder. Jag har derför nu
kommit till den fasta öfvertygelsen, att vi måste återgå till det, som
jag framstälde i början af min parlamentariska bana, d. v. s. att vi
skulle söka åstadkomma en sådan öfning af landets hela manliga va¬
penföra ungdom i vapnens bruk, att, i fall vi blefve anfallna, vi kunde
uppträda mangrant och med hela vår samlade kraft till försvar^ för
vårt land. Detta anser jag vara det enda tillförlitliga sätt, hvarpå vi
med säkerhet om framgång kunna förlita oss på att förmå tillbakavisa
hvarje fiendtligt anfall. Jag tror icke på de förespeglingar om ett
verksamt försvar till sjös, som här blifvit gjorda och som skulle kunna
hindra en fiende att inkomma i landet, men som jag anser blott som
vådliga försök att undgå de personliga uppoffringar, som vi måste
underkasta oss, såsom det enda pålitliga medlet att kunna försvara,
oss. Det finnes visserligen tillfällen då, om vi äro starkare rustade
än våra fiender, detta möjligen kan lyckas. Men detta fordrar då all¬
tid så stora kraftansträngningar, att vi blott med den största svårighet
skulle förmå bestrida dem, och är dessutom icke möjligt att med sä¬
kerhet lita på att vi skola kunna lyckas. Deremot om hvarje yngling,
blifver öfvad i vapnens bruk från sin första ungdom under så lång
tid, som för hans utbildning deri vore erforderlig, sä är jag öfvertygad
om, att det alltid skall lyckas oss att under alla förhållanden, med så
talrika försvarare, som vi då skola kunna uppställa, med kraft och
framgång förmå försvara vårt land. Vill man komma derhän, måste
man dock en gång göra en början dermed, och derför icke dröja att
väsentligen bygga vårt försvar på den allmänna värnpligtens grund.
Jag anser derför att, när vi nu kommit så långt att vi fått ett för¬
slag af sådant innehåll, att alla män derigenom skulle successive. blifva
vapenöfvade, vi böra utveckla det systemet och icke fästa oss vid nå¬
got annat; ty något annat kan aldrig blifva tillräckligt, om vi icke
bjuda till att på det sättet utbilda vårt landtförsvar, att alla svenska
män, en efter annan, skulle successive göras vapenskicklige. Detta har
nu skett med det förslag, som Kongl. Maj:t framlagt. Der föreslås en
sådan organisation, att jag är öfvertygad om att, derest densamma
blefve antagen, ingen fiende sedermera skulle vilja anfalla oss; man
skulle frukta att anfalla ett land, hvars hela befolkning vore Öfvad i
vapen och som stod, väl öfvad, rustad och ordnad, färdig att när helst
det blefve angripet uppträda till sitt försvar. Det är visserligen sant,
att icke alla äro så öfvade, att de kunna anses vara fullt krigsduglige,
utan att somliga äro öfvade endast en kortare tid; men derigenom att
de åtminstone skulle blifva öfvade i tre månader, tror jag att de dock
småningom skulle få en sådan utbildning, att man inom några måna¬
der eller den kortare tid, under hvilken man, sedan ett krig utbrutit,
oftast har tid att bereda sig, skulle kunna hinna utveckla dem till
Lördagen den 19 Maj, f. m.
3
N:o 42.
mera fullständigt vapenöfvade stridsmän. Jag hade derför trott, att,
när ett sådant förslag blefve framlagdt, alla rättänkande och rättsin¬
nige och för ett verkligt och kraftigt försvar intresserade män i landet
skulle fästa sig vid det, men till min förvåning och bedröfvelse fann
jag, när jag kort efter dess början kom hit upp till Riksdagen, att
tankarne derom redan voro i hög grad delade och att både inom Kam-
rarne och ute i landet en stark agitation för den gamla indelta hä¬
rens bibehållande såsom stamtrupp igångsatt. Då vi haft så lång
tid att bereda oss på det Kongl. förslagets innehåll och båda Kam-
rarne uttryckt den samstämmande meningen, att vi skulle bygga nya
försvaret väsentligen på den allmänna värnpligtens grund, så kan jag
icke förstå, att man nu, när det gäller att komma till ett afgörande,
som kan skaffa oss hvad en hvar måste anse för en obestridlig nöd¬
vändighet, eller att få ett säkert betryggande försvar, man skall gå
från denna åsigt och arbeta för andra meningars förverkligande. Det
gäller att med enighet fatta sitt beslut nu och icke förhala tiden
längre med att skaffa oss något, som af oss alla borde anses för vår
allra vigtigaste angelägenhet att få. Jag har visserligen hört en opi¬
nion både här i Kammaren och än mera ute i landet uttala sig i mot¬
satt rigtning. Men vill man rätt pröfva denna opinion, så kan den
dock lätt förklaras derigenom, att när ett folk blifvit satt i nödvän¬
digheten att sjelf allmänt taga till vapen i stället att det förr varit vant
att betala andra för att uppfylla denna skyldighet, så har det dragit sig
derför och icke gerna velat underkasta sig en sådan tunga, allra helst
då man tillika förespeglar och lofvar dem, att de skulle få åtskilliga
stora fördelar sig tillerkända, och bördor för intet efterskänkta, för hvilka
man eljest fordrat att en dryg lösen skulle erläggas.
Man har vidare i Kammaren påstått, att det försvar, som åstad¬
kommes genom den så kallade stamtrupp, som af Kongl. Maj:t före¬
slagits, icke vore tillräckligt betryggande och dessutom i många afse-
enden dålig. Man har kallat denna stam för »värfvad»; och med detta
förklenande slagord har man ansett sig kunna bemöta hela detta sy¬
stem. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten derpå, att det icke
är fråga om en värfvad trupp utan om en af kommunernas styrelser
utvald trupp, som, när de väljande hunnit blifva vande dervid, säker¬
ligen skulle utses bland de bästa, unga manskapet, som inom lands¬
orterna kunde fås. Och när man derjemte lemnar en tid att öfvergå
till det nya systemet, så är jag öfvertygad om, att när det väl kom¬
mer i gång, man skulle finna att vi valt den bästa väg som fans.
Jag tviflan sålunda icke på att vi skulle få en alldeles utmärkt stam¬
trupp, när saken en gång hunne blifva fullt utvecklad.
Dessutom är det nu att märka, att vi för närvarande icke hafva
något annat att välja på än att antaga det som är oss genom den
Kongl. propositionen föreslaget. Om man icke antager det, kan man
omöjligen veta, hvad och när man skulle kunna få hågot annat i stället.
Det kan hända, att man då nödgas antaga ett förslag, som är bygdt
på en helt annan grund, hvithet icke vore på långt när så bra som
detta, och kanske icke heller få något förslag. Det är icke visadt och
knappast troligt, att man kan få något som är bättre; och när man
är så öfvertygad som jag och, såsom jag hoppas, de fleste andra i
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Si:o 42.
4
Lördagen den 19 Maj. f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
denna Kammare, att vi utan dröjsmål måste skaffa oss ett starkt för¬
svar, så tror jag, att man icke bör fästa sig vid något annat, som
blott är möjligt, utan att man bör hellre antaga det man nu har
framlagdt och som man är viss på att det är fullgodt. Och jag tror
icke att någon kan säga, att det försvarsförslag, som nu är föresla¬
get, icke är utomordentligt kraftigt och starkt. Det har som sådant
vitsordats af landets mest skicklige militärer, och jag tror att om man
närmare pröfvar och undersöker denna försvarsorganisation, så skall
man finna, och tvingas erkänna, att den blifver minst tre eller fyra
gånger så stark, som den allt för svaga organisation, hvilken vi nu
hafva. Under sådana förhållanden borde man väl icke länge besinna
sig, utan nu bifalla detta förslag. Och jag för min del påyrkar på det
lifligaste ett sådant bifall och vågar hänvisa herrarne på att, om man
nu går att afslå det nu föredragna förslaget, man efter min öfver¬
tygelse icke sköter landets vigtigaste angelägenheter på det sätt, som
man rätteligen borde, och som jag tror att man verkligen bör göra.
Om man nu förkastar det föreliggande förslaget, så vet man ju dess¬
utom icke alls, när man kan få något annat, när båda Kamrarne ju
visa sig vara af alldeles olika mening, utan tvärt om har man all möjlig
anledning antaga, att vi icke skola kunna få någonting alls som verk¬
ligen duger, och som vi kunna försvara oss med, om vi anfallas; och
på samma gång, som man afslår det nu föreslagna systemet, afslår
man sålunda på samma gång allt försvar, som kan anses vara någon¬
ting dugligt. Det ber jag herrarne allesammans betänka och äfven
dem, som motsätta sig det nu föreliggande förslaget, att lägga väl
märke till, att vi aldrig med båda Kamrarnes samtycke kunna få ett
tillräckligt godt försvar på annat sätt än genom att nu antaga detta.
Det är en chimere att tro sig kunna få något annat, som är lika godt,
af båda Kamrarne antaget, en chimere, som, efter min uppfattning af
ställningen, aldrig kan förverkligas. Jag tror derför att, när vi nu
snart skola skrida till afgörande, en hvar af oss måste väl besinna sig,
och att åtminstone alla, som hafva samma öfvertygelse som jag om
nödvändigheten att snart få ett starkare försvar, icke böra hafva mod
att nu lägga ett nej i voteringsurnan, ty det kommer att för ail fram¬
tid — jag vågar förutspå def — leda derhän, att landet icke någon¬
sin får något betryggande försvar alls och allraminst något så godt,
som det som nu är i fråga. Här hafva framstälts många förslag från
motståndarnes sida, men man kan icke våga påstå att något af dem
har bättre utsigter att kunna realiseras än det nu föreliggande. Jag
tror derför, att vi måste hålla fast vid det, som nu är föreslaget, och
att, hvilket förslag än må föreligga till försvarets stärkande, det icke
kan finnas vara bättre än detta, som vi nu skola antaga eller för¬
kasta. Och vi kunna icke råda öfver den tid som kommer, utan måste
fästa oss vid det som är föreslaget, och hellre än att hoppas på något,
som man tror vara bättre, men icke säkert vet att man kan få, i
stället antaga det som man är viss att man nu kan få och som är
verkligen godt och tillförlitligt. Om man försummar denna stunden,
så tror jag att framtiden skall visa, att man får skäl att mycket ångra
sig; och jag vill åtminstone för min del icke ikläda mig ett sådant
ansvar. Jag tycker att det är underligt, att någon, som anser landet
Lördagen den 19 Maj, f. m.
5
>T:o 42.
behöfva ett försvar, nu skjuter från sig tillfället att antaga det Kongl.
förslaget. Jag ber och besvär herrarne för vårt lands säkerhets skull
väl besinna Eder, innan I nu afgifven edra röster. Och med fullaste
öfvertygelse uttalar jag för min del den mening, att vi komina att
ångra oss på det bittraste, om vi afslå, hvad som nu är föreslaget,
ty, jag upprepar det, vi kunna icke få något annat lika godt i stället.
Ni måste erkänna, att det är att frukta, att framtiden i vårt land icke
då blifver sådan, som man skulle önska. Ty denna Kammare kan icke
ensam besluta om saken, utan man måste också räkna på Andra Kam¬
maren. Och jag tror att det redan är bevisadt, att vi icke kunna få
en arméorganisation, alldeles sådan som vi här tänkt oss den, utan det
kan möta ett kraftigt motstånd från Andra Kammaren, och vi kunna
icke räkna på, att den går in på hvad vi vilja, och anse som det
enda rätta och rigtiga. Och jag för min del får derför ytterligare på
det lifligaste och varmaste yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Detta
förslag är verkligen så godt i många afseenden, att jag utan tvekan
kan säga, att det är det bästa förslag, som blifvit framlagdt. Och om
vi antaga det, så kunna vi för all framtid behålla vår trygghet och
sjelfständighet. Man har påstått motsatsen. Men jag vågar hemställa,
om icke allt hvad vi kunna begära är att få alla vapenföra män väl
öfvade och utbildade och ordnade till deltagande i landets försvar.
Och ett' sådant försvar måste blifva starkare, ju längre det fortfar
och hinner utveckla sig, så att till slut skall icke någon fiende
våga anfalla ett sådant land, som hg,r ett så kraftigt utveckladt för-
svarsväsen. Och när de värnpligtige kommit ur beväringsåldern och
ingå i landstormen, skall otvifvelaktigt en stor del deraf visa sig vara
både skicklig och villig att kunna deltaga i försvaret och derigenom
göra detta mycket starkare än det från början var. Och då vet jag
icke, huru landets försvar skall kunna på något annat sätt blifva mera
starkt och kraftigt och mera betryggande, än då alla svenska män
deltaga deri.
Jag slutar med att än en gång på det lifligaste yrka bifall till nu
föredragna punkt i Kongl. Maj:ts nådiga proposition.
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Pos se: Den öfverlägg¬
ning, som nu på fjerde dagen här fortgår, kännetecknas må hända rättast,
om man säger, att den företrädesvis rör sig om frågan, huruvida den
s. k. kompromissen skall bestå eller på ett eller annat sätt förhjelpas
ur verlden. Ett lystringsord dertill är redan gifvet i de första raderna
i Herr vice Talmannens reservation, der han säger: »för min del är jag
fortfarande af den åsigt, att en god och lycklig lösning af de båda
frågorna aldrig kan vinnas, så länge frågorna äro med hvarandra sam¬
manbundna.» Ja, mine herrar, det är en uppfattning, som jag vet vara
delad af ganska många, och som har gifvit anledning från många håll
till ett slagord, då man säger, att det är representationen ovärdigt att
»köpslå om landets vigtigaste intressen.» Det är ett sätt att uppfatta
denna kompromiss, som föga eller alldeles icke öfverensstämmer med
dess inre natur. En kompromiss, sådan som denna, är rent af en nöd¬
vändighet af de yttre omständigheter, som nu föreligga. Jag ber att få
erinra Eder, mine herrar, att sjelfva det konstitutionella statslifvet är i
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
6
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
och för sig en kompromiss; och det är genom en kompromiss, som
maktfördelningen mellan Konung och representation kommit till stånd.
Och vid de tillfällen, då statsmakterna förhandla med hvarandra, är
det oftast nödvändigt erkänna, att man kommer till ett resultat der¬
igenom, att de, hvar för sig, gå hvarandra till mötes. Illa vore det om
en af dem egenmägtigt ville tillrycka sig beslutanderätten. Det må nu
framtiden afgöra, om det skall lyckas att upplösa eller tillintetgöra det
beslut, som 1873 års Riksdag fattade, och som utmynnade i den be¬
kanta skrifvelsen till Kongl. Maj:t. Men visst är det, att den dag,
som i dag är, gäller detta beslut, lefver denna skrifvelse ännu såsom
ett* uttryck af hvad representationen vill i dessa frågor. Och vid det
förhållandet förmodar jag, att hvar och en bland Eder, mine herrar,
skall billiga regeringens åtgärd att tillstyrka Kongl. Maj:t att på den
af Riksdagens båda Kamrar uttryckta önskan granda de vidt omfattande
förslag till så väl härordningens som skatteväsendets omorganisation,
Indika vid denna riksdag blifvit af Kongl. Maj:t framlagda i samband
med de öfriga frågor, som Riksdagen sjelf anknutit till detta stora re¬
formarbete. Jag har hört klandras, att regeringen framlagt dessa för¬
slag. Jag kan icke annat än deröfver på det högsta förundra mig; ty
i hvarje konstitutionel land anses det alltid såsom en förtjenst och
icke såsom ett fel hos regeringen, att den visar representationen ett
behörigt tillmötesgående. Hvad man hos regeringen nu klatfdrat är
således att den lyssnat till representationens önskan, och det så full¬
ständigt, hvad grunden till Kongl. Maj:ts förslag beträffar, att jag vå¬
gar påstå, att man med ganska stor rätt skall kunna kalla de fram¬
lagda förslagen icke blott för Kongl. Maj:ts, utan äfven Riksdagens.
I detalj har Riksdagen icke framstält något till vidare ledning för
Kongl. Maj:t. Så väl indelningsverket som grundskatterna äro, som
väl hvar och en' måste medgifva, skatteformer, som hvila på jorden
och som dertill äro så med hvarandra inflätade, att man icke utan de
största svårigheter kan lyckas vare sig afskrifva eller lindra den ena
eller den andra af dem, utan att vedervåga att åstadkomma större
orättvisor än dem, som redan finnas ■—• en olägenhet, som naturligtvis
måste, men svårligen kan till fullo undvikas, så vida båda icke på en
gång behandlas. I denna omständighet ligger äfven ett skäl, hvarför
Kongl. Maj:t ansett sig böra framlägga båda frågorna på en gång.
Nu säger man: detta är för mycket att lösa på en gång, att åstad¬
komma både ett annat tillfredsställande försvar och en utjemning af de
missförhållanden, som vårt gamla skatteväsen medför. Det är ett all¬
deles för vidt fält för både representationens och regeringens verk¬
samhet. Det är bättre, om man inskränker sig till en af dem. Ja,
detta säger man nu, då båda frågorna äro före. Men vi torde erinra oss,
mine herrar, huru ofta är det icke sagdt, när endast en af dem varit
före: nej, vi vilja hafva begge frågorna på eu gång. Att tillfredsställa
så motsatta åsigter är omöjligt, och det är troligtvis också icke heller
tänkbart, att man någonsin kan lyckas att lösa en af frågorna för sig.
Erfarenheten har redan visat oss ganska mycket i den vägen, och vill
man framdeles försöka partiella reformer, tror jag att man skall skörda
ungefär samma erfarenhet om igen. Kompromissen, som af många är
så illa sedd, har likväl en fördel, som är ovedersäglig. Det är nem-
N:o 42.
Lördagen den 19 Mai, f- m.
ligen det enda, hvarom representationens båda Kamrar kunnat blifva Förslag till
■ense i fråga om detta stora reformarbete. Det är således eu grund, ^J^gen'
på hvilken man kan bygga, och om den dragés undan, sa vet jag verk- (]?orts.)
ilgen icke, hvilken grund man skall finna. Ty alla andra, som äro
försökta, äro redan undanryckta. Huru en ny grund skall kunna kon¬
strueras, det vet väl ingen. Hvad jag emellertid med tillfredsställelse
känner, det är, att denna gamla grund ännu är qvar, och den kan icke
fullständigt upplösas af en utaf Riksdagens Kamrar vidare, än sa vidt
den rör honom sjelf. Den är beslutad af bada Kainrarne, och kan icke
helt och hållet försvinna på annat sätt än genom båda Kamrarnes be¬
slut. Skulle det nu så hända, att de grunder, som i kompromissen äro
förutsatta, icke vidare kunna tillämpas, hvad vill man då? Eller rättare,
hvilken ledning får man för uppfattningen om hvad reservanten i Ut¬
skottet och de med honom liktänkande då afse? Jo, det finner jag här
i Herr vice Talmannens reservation. »Om man å den ena sidan upp-
gifver anspråken att på en gång ■— jag lägger vigt pa dessa ord, ty
om jag icke det gör, kan meningen lätt missförstas erhålla ett till-
fredsstörande försvar och således minskar de militära fordringarne emot
det att man å andra sidan medgifver att frågan om grundskatterna
skiljes från frågan om försvaret samt att rustnings- och roterings-
besväret ordnas och lindras, men ej afskaffas,--— ar
försvarets ordnande på denna grund för en hvar, som i försvar sfi ägan
i främsta rummet ser sträfvandet att förstärka försvaret, den ojemförligt
bästa utväg, intill dess den allmänna meningen blifver mogen för ett
verkligt värnpligtssystem.» Jag lade vigt på dessa ord »pa eu gång»,
ty dermed tror jag vara antydt, att reservanten atsett en anordning i
öfverensstämmelse med 1877 års förslag, och deri tror jag icke, att jag
har misstagit mig. Vidare framgår det naturligtvis mycket tydligt af
reservantens yrkande, att försvaret skall ordnas för sig, och skatte¬
frågan för sig. Ja, mine herrar, pa de skäl jag nyss haft äran antyda,
förefaller det mig åtminstone föga troligt, att det skall kunna lyckas
att ordna hvar fråga för sig. Den sannolika följden af ett sådant till—
vägagående blir, enligt mitt förmenande, den att frågan om försvarets
ordnande allt mera skjutes åt sidan, och att frågan om skatteväsendets
ordnande allt mera tränges fram i förgrunden och blir hufvudfragan, i
stället för att nu försvarsfrågan är den,^ som intager främsta rummet.
Nu är det ju temligen af alla erkändt såsom en sanning, att vart för¬
svar, sådant som det numera är ordnadt, är otillräckligt, icke är så starkt,
att man kan vara berättigad att med lugn se framtiden till mötes, och
att vi i händelse af ett anfall skulle stå temligen redlösa, en eventualitet
hvilken skulle kunna inverka på vår sjelfständighet och vår framtid.
Dika visst är det också, att man i allmänhet erkänt, att vart skatte¬
system är föråldradt, att det är infördt under en tid, då förhållandena
i vårt land voro helt olika mot hvad de nu äro, och att till följd deraf
har också den fördelning af skattebördan, som hvilat på jorden i ena
eller andra formen, blifvit efter våra förhållanden ojemn, och att det
blir alldeles nödvändigt, att en reform sker af det gamla föråldrade
skattesystemet. Jag hörde likväl en talare i går säga, att grund¬
skatterna alldeles icke medföra någon orättvisa. Men det ber jag fä
bestrida honom. Ty jag tror att man genom de tabeller, som af skatte-
X:o 42.
8
Lördagen den 19 Maj, f. m.
* Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
komitén blifvit upprättade, kan se och mycket tydligt se, att det är
en himmelsvid skilnad på de skatter, som lagts på det ena hemmanet,
mot på det andra äfven i mycket närbelägna trakter. Man vill naturligt¬
vis säga, att det är ingen orättvisa, derför att den, som har de drygaste
skatterna på sitt hemman, han har sannolikt förvärfvat sig det för en
mindre köpeskilling än den, som har hemman med mindre skatter. Men,
mine herrar, detta är ett privaträttsligt förhållande mellan jordegaren och
hans fångesman och en enskild affär. Den frågan deremot, huruvida
staten skall beskatta all jord lika, är en fråga, som staten är pligtig
att lösa. Ty det ligger både i statens intresse och i dess pligt att se
till, att skattebördan blir jemnt fördelad; i dess intresse, ty i den mån
skattebehofvet växer, är det alldeles nödvändigt, att skatterna äro jemnt
fördelade, ty eljest kunna de icke med lätthet utgå. Om den ena skall
betala allt för mycket, blir han vanmägtig att göra det, men om der¬
emot skatterna på det hela äro rättvist och klokt fördelade, så kunna.
de utgå,, utan att någon dignar under bördan. Det är anmärknings-
värdt, mine herrar, att, ehuru man godkänner behofvet af reform i båda
afseende!!, man i alla fäll icke rätt gerna vill taga steget fullt ut, utan
helst söka vinna målet på de partiella reformernas väg.
Hvad nu särskildt beträffar de förslag, som förekommit i afseende
på sättet att ordna vårt försvar, så äro de verkligen mycket mångskif¬
tande. Yi hafva nu hört i vice talmannens reservation yrkas på ett
försvar, bygdt på 1877 ars grund. Det är redan af Riksdagen pröf-
vadt och förkastadt, och jag har mig icke bekant, att något sedermera
inträffat, som kunde gifva anledning till den förhoppning, att det vid
en förnyad pröfning kunde hafva utsigt att vinna Riksdagens bifall.
I öfrigt synes det föresväfva åtskilliga herrar i denna Kammare, liksom
i Andra Kammaren, att försvaret lämpligen skulle kunna ordnas genom
att anlita en något utsträckt värnpligt, men icke synnerligen utsträckt
utöfver hvad den nu är, och i sammanhang dermed ett, som det heter»
»utveckladt» eder »ordnadt» indelningsverk. — Ja, mine herrar, detta
kan ju.låta något: »ett utveckladt indelningsverk». Men har man verk¬
ligen gjort sig reda för hvad det betyder? Jag tviflar på, att man der
har gjort någon synnerligen noga beräkning. Har man tänkt sig att
utveckla indelningsverket, d. v. s. att alla nu vakanta rotar skola
vara effektiva rotar, att de nu af roteringen mindre hårdt tryckta
båtsmanshållen skola öfverföras till armén, att, så vida en stor del af
svenska folket icke fortfarande skall vara fullkomligt befriadt från alla bi¬
drag till uppställningen af den svenska arméns effektiva stam, man
måste taga i betraktande, om ej rättvisan och klokheten bjuda att tjen-
s.temännens löner, industriella verk, hus i städerna, eller andra jemför-
liga beskattningsföremål skola erlägga en särskilt afgift, som motsva¬
rar hvad den indelta jorden betalar för stammens upprätthållande. Detta
skulle helt visast blifva rätt tungt, om det kunde genomföras. Men, mine
herrar, jag vågar här förklara: den är icke född, som kan genomföra
ett så beskaffadt utveckladt indelningsverk. Det är och förblir omöj¬
ligt, och sa länge jag har den tron, måste jag vid uttalandet om ett
utveckladt indelningsverk fästa den öfvertygelsen, att det icke är annat
än ett tomt skäl, en förevändning, tillkommen endast för att skjuta undan
hela frågan om försvarsorganisationen.
9
X:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Man bär också framstäf förslag om ett ordnadt indelningsverk,
hvarmed afses den indelta soldatens anlitande till kader åt de värn-
pligtige. Dervid har man icke tänkt sig stort mer af indelningsverket
än hvad det nu erbjuder i nummerstyrka. Denna tanke, mine herrar,
tror jag icke kan rätt väl slå an på dem, som verkligen vilja ett för¬
svar, ty för dem må det väl stå klart, att på indelningsverket, inskränkt
till hvad det nu är i numerär, är det omöjligt att bygga landets för¬
svar, ty det kan icke i behofvets stund svälla ut till en för de värn-
pligtige tillräcklig kader.
Slutligen hörde jag i går i denna Kammare talas om ett högst
egendomligt, alldeles nytt indelningsverk. Det var nemligen ett indel¬
ningsverk, som skulle stå qvar, fast det på sitt sätt aflöstes. Kust¬
od! rotehållare skulle fortfarande hålla karlar i ledet, och de skulle
fullgöra sina öfriga åligganden, men de skulle få ersättning för hela
denna börda af statsmedel. Jag föreställer mig, att förslagsställaren
tänkt sig rust- och rotehållare som ett slags passevolantörer för sta¬
ten. Här är naturligtvis alldeles ingen tanke egnad åt förstärkning af
landtförsvaret, det blir derigenom icke starkare alls, och detta så mycket
mindre, som förslagsställaren hade tänkt sig, att landet skulle i vä¬
sentlig mån och nästan uteslutande försvaras af en stor flotta. Ja,
mine herrar, det är med denna sak, som det är med mycket annat,
att, när det är fråga om att få. en flotta, då vill man hafva en armé,
och när det är fråga om att få en armé, då vill man hafva en flotta, och
på det sättet får man ingenting. Mot detta förslag, som jag senast
nämnde, tror jag icke motståndet i Medkammaren skall blifva synner¬
ligen stort, helst i sammanhang dermed stälts utsigten af en fullständig
afskrifning af grundskatterna. Af alla de förslag, som hafva varit upp-
stälda, förefaller detta mig verkligen vara det mest radikala: ingen
synnerlig tillökning i landtförsvarets styrka, mycket penningar till flot¬
tan, och grundskatterna efterskänkta, det är innehållet af detta förslag.
Det kan nog hafva utsigt för sig på många håll, men i denna Kammare
vill jag icke tro att det har det.
Om nu så vore, att Riksdagen skulle finna det vara med landets
intresse öfverensstämmande att upphäfva sitt en gång fattade beslut
derom, att så väl försvars- som skattefrågorna skola gemensamt be¬
handlas, ja då, mine herrar, då få ni vänta länge innan ni få se dessa
frågor livar för sig lösta. Yi komma då in på ett nytt fält, de individu¬
ella meningarnes vexlande område, och vi skola finna der så många för¬
slagsställare som helst, men inga, som slutligen vilja uppgifva sina egna,
meningar för att sammanjemka dem med andras på sådant sätt, att
man kan få ett resultat. Jag kan icke heller se annat än att den i
reservationen antydda utvägen, att man bör vänta till dess den allmänna
meningen blir mogen för ett utsträckt värnpligtssystem, och att vi
under tiden skulle hjelpa oss med antingen ett outveckladt eller ordnadt
eller passevolanteradt indelningsverk, allt efter de olika åsigterna —
att denna tanke framkallar hos mig den uppfattningen, att vi hafva
väntat länge nog på denna mognad. Yi hafva i sjelfva verket väntat
på den allt sedan 1809, och under denna långa väntan hafva vi icke
lyckats bringa den allmänna uppfattningen om värnpligten till större
mognad än att representationen, om äfven motvilligt, gått in på att
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
10
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
höja öfningarne i fredstid från 12 till 30 dagar. Om vi nu skulle med
stöd af erfarenheten göra eu kalkyl öfver, huru länge det skulle dröja,
till dess vi få denna öfningstid förhöjd till 90 dagar, så skulle vi finna
att ingen af oss lefver till dess. Nu tillåter jag mig saga, att genom
framläggande af det Kongl. förslaget har Riksdagen frågorna öm sa väl
skatteväsendet som härordningen med de öfriga mindre vigtiga frågorna
om kommunalväsendet o. s. v. så fullständigt utredda, att man icke här
kan ställa sig bakom den invändningen, att ytterligare utredning er¬
fordras. De ligga klara och öppna för representationen. Den kan öf¬
verskåda hela fältet. Den kan se precist hvad resultatet blir af hvad
den beslutar, och den är förd till den ståndpunkten, då den verkligen
måste besluta, ty det kan icke gå an längre, att representationen den
ena gången säger, när värnpligten bjudes, vi vilja ha indelningsverket,
och, när indelningsverket bjudes, vi vilja ha värnpligt. Den måste
fatta sitt beslut och låta både land och regering veta hvad den vill.
Det är icke blott regeringen, som i dessa för landet vigtiga reform¬
frågor är pligtig att låta landet och representationen veta, hvad stånd¬
punkt regeringen intager, det är lika mycket representationens pligt att
låta regeringen och landets befolkning veta, hvilken ståndpunkt repre¬
sentationen sjelf intager i frågor, hvarpå landets största intresse beror.
Striden om organisationens grunder, den rör sig nu om indelningsverket.
Det fins ännu en mängd inom representationen, som med mycket skäl
och starka band äro fästa vid denna institution. Den är historiskt
tilltalande, den har varit till stort gagn för landet, den har fullgjort
sin mission på ett sätt, som kan göra den berättigad till folkets tack¬
samhet och erkänsla. Men, mine herrar, den har fullgjort denna sin
mission, vi hafva vuxit förbi den, den kan nu icke verka så som under
andra forna förhållanden, den måste lemna rum för andra institutioner,
som stå i full öfverensstämmelse med vår tids fordringar. Jag behöfver
väl knappast här upprepa de många skäl, som hafva blifvit anförda för
indelningsverkets upplösning. Det förnämsta är naturligtvis dess fåta¬
lighet. Den kan hjelpas — säger man. Men jag har redan antydt
för herrarne, att, åtminstone enligt min åsigt, är det alldeles omöjligt
att afhjelpa denna brist. Den indelta armén kan icke blifva större än
den är, och när den skall mobiliseras, så försvinner, enligt alla
fackmäns sammanstämmande uppgifter, en så stor del af den be¬
räknade styrkan, att det inträder ett förhållande alldeles motsatt det
man i andra länder söker åstadkomma vid mobiliseringen af armén.
Den förminskas i krigstillfälle i stället för att i andra länder för¬
hållandet ordnas så, att den kan i behofvets stund svälla ut, att det
finnes öfvade soldater i landet, som äro tillgängliga då faran hotar.
Sådana kunna icke bildas af indelningsverket, ty en af hufvudgrun-
derna för detsamma är, att karlen skall få tjena så länge till dess
han kan få pension, och då(lär han ej längre användbar att fylla
luckor i ledet under krig. Äfven om de, som få afsked, eller en
del af dem, kunna göra tjenst, så äro de dock ovilkorligen högst få.
Det vill man hjelpa genom ätt göra tjenstetiden kortare; men i samma
stund den förkortade tjenstetiden föres in i programmet, så rifver man
sönder indelningsverket. Det är en stor del af indelningsverkets vän¬
ner, som säga: »då vilja vi icke vara med»; ty just den omständighet,
Lördagen den 19 Maj, f. m.
11
N:o 42.
att karlen får tjena länge, är det som gör att soldaten är så utmärkt,
äfven i socialt hänseende.
Vidare får man icke lemna oanmärkt, att Riksdagen sjelf uttalat
sig för indelningsverkets försvinnande, och det är icke längre sedan än
i går, då en af Riksdagens Kamrar med eu öfverväldigande majoritet
eller två tredjedelar af rösterna förklarade, att en annan grund för
hären skulle sökas än indelningsverket. Om man nu af beundran för
detta indelningsverk, af uthållighet i gammal kärlek vill bibehålla det¬
samma som grund för härorganisationen, så blir följden att frågan nu
förfaller; och då veta vi icke huru den sedermera kan gestalta sig.
Att det i så fall kommer att taga lång tid innan det kan blifva någon
lösning af densamma, är temligen säkert. Jag tillåter mig erinra Kam¬
maren derom, att framstående fackmän erkänna, att det Kongl. försla¬
get erbjuder en betydligt förstärkt försvarskraft framför den, som
vi hafva.
De invändningar, som emot det Kongl. förslaget äro gjorda, röra
sig hufvudsakligen om att det är en värfvad stam. Den kallas både
i Riksdagens skrifvelse och i Kongl. Maj:ts förslag för frivilligt uttagen
ur de värnpligtiges led mot ersättning af statsmedel. Uttrycket är
visserligen försigtigt valdt, men det kan ej förnekas, att en värfvad
stam i förslaget afses. Men en värfvad stam är här något annat än hvad
vi införlifvat med vår föreställning. Vi tänka på våra unga dagar, då
vi på städernas gator sågo dessa utsvultna och försupna garnisonister,
som voro ett sammanrafsadt folk. Sådana skola vi icke tänka på här.
De förre hade sålt sig för lifstiden till sin dåliga ställning, men här
är det fråga om att få folk, som på kort tid gå in i tjenst —• som
under tiden blifva väl födda, väl klädda och väl behandlade — som
undervisas i skolorna så väl, att de skola lyckönska sig att utan all
betalning hafva fått en uppfostran, som de icke utan stor kostnad
skulle kunnat få på annat sätt; och sedan de gått igenom skolorna,
hvilka komma att hufvudsakligen sysselsätta dem den största tiden,
så gå de ut i landet igen. De hafva icke förstört sin framtid, tvärt om
hafva de förbättrat alla utvägar för att förvärfva sig sin utkomst, de
blifva dugliga medborgare, i hvilken rigtning än deras anlag bjuda,
samt äro tillgänglige i nödens stund, och det i stor mängd. Jag vill
icke tala om siffran, ty den kommer jag icke i håg, men förslaget visar
hvilka stora tillgångar de lemna vid mobiliseringstillfällen.
Vidare säger man, att det är för dyrt. Ja, det är naturligt att,
om man vill hafva ett bättre försvar, detta skall kosta mer än ett
dåligt försvar. Det nya systemet är väl dyrare, men i förhållande till
den effekt, som åstadkommes, får man medgifva att kostnaderna all¬
deles icke äro afskräckande; och om herrarne behagade kasta sina
blickar på skattekomiténs kalkyler, synes det der, att det icke saknas
tillgångar till bestridande af de afsedda kostnaderna. Man betvifla!-
kostnadsberäkningarne och förmenar att det kommer att kosta så och
så många millioner; somliga lägga nu till 10, andra 15 millioner, och
så vidare, allt efter omständigheterna. Men det,vågar jag påstå, att
de beräkningar, som äro gjorda af komitén samt inom Landtförsvars¬
departementet kontrollerade, äro, efter mitt förmenande, tillförlitliga,
så mycket de kunna blifva det; och har i afseende på dem chefen
Förslag till
lag om hör-
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
12
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här-
ordningen.
(Forts.)
för Landtförsvarsdepartementet i går lemnat de fullständigaste upp¬
lysningar.
Jag ber om ursäkt att jag nu här upptager en liten sak, som
egentligen icke hörer till sjelfva hufvudfrågan; men det har från både
denna Kammare och Andra Kammaren blifvit sagdt, att jag vid andra
tillfällen har uttalat mig annorlunda än i den Kongl. propositionen,
beträffande så väl indelningsverket som ock den utsträckning af värn-
pligten, som jag velat ifrågasätta. Ja, det är alldeles rigtigt! Jag
begriper likväl ej rigtigt hvad den saken hörer hit. För den händelse
den gör det, skall jag lemna ett svar. Mig förefaller det likväl som
detta mera vore att anteckna för den, som har godt om tid och möj¬
ligen vill skrifva historia eller historier om min riksdagsverksamhet än
det kan bidraga till att utreda frågan om försvarets och skatteväsen¬
dets ordnande. Men emellertid, då frågan väckts och det vore ledsamt
om Kammarens protokoll alltför ofta skulle belastas med sådana citat,
vill jag en gång för alla säga i denna Kammare — och jag förmodar
att det kan höras äfven till den Andra — att mitt uttalande år 1869
om indelningsverket gick derpå ut, att jag endast ovilligt skulle upp¬
gifva indelningsverket, om Riksdagen vore mogen för att besluta en
utsträckt värnpligt någorlunda i öfverensstämmelse med det preussi¬
ska systemet. Det är sant! Men detta sade jag år 1869. Det var
om ett indelningsverk, sådant det då fans. Sedan dess är det sön-
dertrasadt, sedan dess är en af dess hufvudbeståndsdelar borta — det
märka kanske icke de herrar, som fortfarande hålla på indelningsver¬
ket — nemligen bostadsboställena. Det var det indelningsverk, som
då fans, som jag tänkte mig. Det är likaledes sant, att jag både vid
det tillfället och vid några andra yrkat på en vida mer utsträckt värn¬
pligt i fredstid än hvad som nu i det Kongl. förslaget ifrågasättes.
Men om jag haft en önskan i den vägen, så har jag måst uppgifva
den; ty jag tror verkligen, att man gör sitt land ganska liten tjenst
med att man i så vigtiga frågor som dessa hellre uppoffrar hvilket
praktiskt resultat som helst än man uppoffrar en engång inpräglad
doktrin. Jag tror det mera gagnar, om man räknar med praktiska
verkligheter, och sådana har Riksdagen icke saknat.
De framställningar, som gjorts om en ren värnpligts-organisation, '
äro besvarade af Andra Kammaren med rent afslag samt af denna
Kammare med ett mycket höfligt afslag, der Kammaren sade, att den
icke kunde godkänna Kongl. Maj:ts förslag oförändradt, utan ville hafva
en ny organisation på samma hufvudgrunder * som de erbjudna; detta
var år 1875. Jag har fått den uppfattningen, att det är ganska svårt
att få Riksdagen att gå in på en utsträckt värnpligt i den rigtning,
som 1875 års förslag ifrågastälde; och vill gå så långt att jag till
och med tror att det är nästan omöjligt.
Jag är fullt förvissad om att hela svenska folket mycket mera
fruktar för en utsträckning af värnpligten, än det fruktar de kostna¬
der, som kunna komma att medfölja ett på de i den Kongl. propo¬
sitionen föreslagna grunderna ordnadt härväsen.
Af ett folk, som i 70 år haft fred och i 200 år vant vandt att
betala för sitt försvar, kan man icke begära, att det lika villigt som
13
hT:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
de folk, hvilka. varit anfallna och illa slagna i blodiga krig, skall un¬
derkasta sig så stora offer, som eu mycket utsträckt värnpligt krafvel
Skola vi vänta på att folkets uppfattning om nödvändigheten att
åtaga sig värnpligt, som är tillräckligt stor för att uteslutande derpå
kunna grunda ett försvar, då hoppas jag, att det aldrig måtte inträffa,
ty det kan icke inträffa annat än om vi skulle få ett krig, i hvilket vi
blefve nedgjorda och förstörda. Då först skulle folket ändra åsigter
samt vakna till eu sådan uppfattning.
Jag har, om också icke fullständigt, antydt fördelarne som erbju¬
das i det Kongl. förslaget, liksom jag har tillåtit mig fästa Kamma¬
rens uppmärksamhet på olämpligheten af att grunda försvaret på en
indelt stam. Huru Kammaren nu kommer att besluta — det står i
framtidens hand. Jag hoppas likväl i det längsta, att Kammaren, för
den händelse den icke anser sig kunna godkänna Kongl. Maj:ts förslag,
då ville säga hvad Kammaren vill hafva i stället, och icke inskränka
sig till ett enkelt afslag, hvars betydelse det naturligen icke är lätt
att tolka. Det skulle kunna tolkas såsom om Kammaren önskade, att
1877 års förslag om igen skulle komma till påaktande.
Det. bör icke lemnas ur sigte, att det i och för sig innebär stor
vada att man i en så vigtig sak, som frågan om landets försvar, under
loppet af tiotal ar, och mer än så, icke kan lyckas att enas om ett
verkligt genomförande af ett förslag.
Man erkänner, att vi måste hafva ett bättre försvar; det säga
alla, att vi skola anstränga oss för att få det så fort som möjligt.
Men hittills har det icke kunnat lyckas få fram ett sådant förslag, som
kunnat vinna Riksdagens bifall, åtminstone icke dess odelade bifall.
Just denna strid om sättet huru man skall ordna försvarets organisa¬
tion, den innebär i sig en egen våda. Den demoraliserar uppfattningen
i landet på det sättet, att det allt mer och mer anses, att detta måste
väl icke vara så nödigt, efter som det aldrig blir något af. Man
säger, att det är nödigt, men de se aldrig något resultat; och denna
mängd af olika förslag, som framläggas från olika håll, kan icke annat
än förvilla deras omdöme.
Nu senast har detta förvillats genom den neutralitetsmotion, som
framkommit och hvilken i landet förorsakat den olägenheten, om icke
någon annan, att en mängd folk på möten sagt, att vi behöfva ingen
armé utan endast en neutralitetsförklaring. Motionärerna hafva trott
att ett stycke papper skulle vara tillräckligt, och att vi sedermera icke
behöfva tänka på vårt försvar. Denna skada är dock så öfvergående,
att jag tror man icke vidare behöfver fästa sig vid den.
Men det finnes i alla fall folkmöten, som vid andra tillfällen haft
uttalanden, hvilka antyda, att det går en strömning genom tiden, som
är farlig och som det i främsta rummet tillkommer representationen
att dämma. På ett folkmöte här i Stockholm har det bland annat ut¬
talats: »Man säger att vi skola försvara vårt fädernesland. Men hvad
är vart fädernesland? År det den jord vi stå på? Det gör oss detsamma
hvem som eger den. Men det är våra lagar och. institutioner, och de
äro sådana, att vi skola tacka Gud den. dag, då fienden kommer och
tillintetgör^ dem!» Detta är förfärliga uttalanden och som icke böra
lemnas opåaktade!
Förslag till
lag om här*
ordningen.
(Forts.)
Jt:o 42.
14
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här-
ordningen.
(Forts.)
Det är högt på tiden att representationen fattar sitt beslut, huru
den vill ordna försvarsfrågan; och dervid tillåter jag mig att erinra,
att de, som verkligen vilja hafva ett försvar, men antingen yrka, att
det skall vara starkare än hvad landet förmår att bära, eller också vilja
hafva försvaret ordnadt på annan grund än hvarom båda Kamrarne
kunna enas — desse, oaktadt de äro goda fosterlandsvänner och hafva
de bästa afsigter, äro dock ofrivillige bundsförvandter till dem, som
vilja fördröja eller undanskjuta försvarsfrågans lösning.
De äro lyckligtvis mycket få, som verkligen vilja undanskjuta den,
men de äro icke så få, som kunna ofrivilligt bidraga till att göra det.
En tanke, som jag nu tillåter mig att uttala, är att det kan vara
ett politiskt skäl för Kammaren att antaga det Kongl. förslaget;
ett politiskt skäl af annan sort än den politik, som skulle bestå »i
konsten att bereda sig sjelf de största fördelarne», eller att åt sig be¬
vara redan annekterade företrädesrättigheter, äfven om dessa skulle
vara obilliga.
Jag har flere gånger hört talas om, att vi, beträffande ordnandet
af landets försvar, skulle befinna oss på ett sluttande plan. Det, mine
herrar, vågar jag bestrida, och på den grund, att det förslag till hä¬
rens ordnande, som nu framlagts och som är beroende af Riksdagens
pröfning, så vidt jag med tillförsigt till fackmännens uppgifter kan an¬
taga, är bättre tillgodosedt än de flesta, ja kanske alla förslag, som
varit framlagda. Det kallar jag icke att vara inne på ett sluttande plan.
En sak ber jag att få till Kammarens begrundande erinra om i
sammanhang härmed; vid 1871 års riksdag voro båda Kamrarne ense
om den då framlagda beväringslagen; men Andra Kammaren gjorde
det vilkor, att indelningsverket skulle afskrifvas på 15 år. Detta blef
då icke af Första Kammaren godkändt.
Jag tillåter mig säga, det jag tror det hade varit ganska lyckligt,
om detta då hade blifvit antaget.
Emellertid är det icke min mening att göra några vidräkningar
om hvad som kunnat ske och om de möjligheter, som hafva funnits
utan att hafva blifvit begagnade.
Jag ser i det fallet icke tillbaka i tiden; jag ser framåt med för¬
tröstansfull förhoppning och jag är fullkomligt lugn i den öfvertygel-
sen, att, då Kammarens ledamöter här skrida till votering, det är en
högsinnad uppfattning om landets väl, som kommer att afgöra frågans
utgång.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till
detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. in.
Grefve Mörner: Efter den debatt, som redan så länge pågått och
derunder ett större antal talare yttrat sig, torde man icke kunna be¬
gära, att det skall vara möjligt, åtminstone icke för mig, att ihåg¬
komma allt hvad som sagts samt upptaga till bemötande allt, som
yttrats, stridande mot den mening, jag hyser. Men jag har ändock
trott mig böra framlägga min mening och min åsigt, äfven om det
kommer att inskränka sig till endast detta framställande och icke blifva
N:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m. 15
någon genomgående granskning af hvad i saken förut må hafva blifvit
yttradt och förekommit.
Såsom vi veta, äro med denna fråga sammankopplade så väl frågan
om en ny härordning som äfven frågan om grundskatternas afskrifning
och åtskilliga andra dermed sammanhängande frågor.
Jag skall, för min del, och till en början yttra något, — kanske
det blir mycket, det vet jag ej 'så noga i denna stund — i fråga om
en framställning af grundskatterna och deras förhållande, som här blifvit
gifven. Jag har blifvit öfverraskad af en del förmenanden, som jag
dervid hört och som strida mot hvad jag inhemtat i kameralveten¬
skapen och dermed sammanhängande ämnen. Sålunda har det sagts,
och detta yttrande torde äfven efter protokollets justering qvarstå, att
grundskatterna och indelningsverket skulle stå med hvarandra i ett
oskiljaktigt sammanhang.
Nu ber jag likväl få i minnet återkalla, att den så kallade jorde-
boksräntan tillkommit från hedenhös. Innan Sveriges samhällsordning
var strängt fixerad, skedde detta genom de så kallade årliga »sätt-
ningarne», då jordegarne uppskattades till hel eller half sättning och
så vidare, allt efter deras »ämne» och förmåga, och i anseende hvartill
grundskatterna sedermera till staten erlades. Gustaf Vasa reglerade
förhållandet, då han införde den fasta jordeboksränta!! och lät upp¬
rätta de första jordeböckerna. Sedan tillkommo på 1620-talet och
närmaste tiden derefter extra gärder, som. visst åtogos då såsom bevill¬
ning, men som blefvo sedermera förvandlade till permanent skatt och inne-
höllos i Jordeböckerna under rubriken »mantalsränta».
Vid den tidpunkt då detta skedde fäns icke indelningsverket.
Dessa räntor infördes således alldeles oberoende af indelningsverket;
och då kan man icke.i afseende på dem säga, att någon förening med
indelningsverket eger rum. Sedermera korn, såsom vi veta, indelnings¬
verket till stånd. Det börjades under Gustaf Adolfs regering i någon
mån samt fortsattes och utvecklades under Carl XI. Några knekte¬
kontrakt uppgjordes ännu under Carl XII:s regering, och indelnings¬
verket åsyftade uppsättandet af en armé, som icke vidare skulle vara
beroende af de så kallade utskrifningarna, utan i stället hafva en fix och be¬
stämd stam, som var att tillgå, ehuru derjemte stadgades om rekryte-
ringsskyldighet och så vidare, hvarigenom denna stam skulle kunna
hållas i någorlunda komplett skick. Nu vill jag ytterligare fråga,
huru man kan såga,, att den egentliga grundräntan, det vill säga jorde¬
boksränta^ och mantalsränta^ har något oskiljaktigt sammanhang med
indelningsverket!
Vidare har man sagt såsom skäl för dessa grundskatters afskrif¬
ning, att de drabba så särdeles ojemnt.
Jag vill då skilja emellan hemmanen i det gamla Sverige och de
så kallade conqueterade provinserna Skåne, Halland och Blekinge, för
hvilka ett helt annat skatteförhållande eger rum, än det som existerar
i det så kallade gamla Sverige.
Skattläggningarne, som till en del äfven ordnades, icke nyinfördes,
under Carl den IX:tes tid, hade blifvit satta enligt orternas skattlägg-
uingsmetoder, då hvarje hemman blifvit påfördt den skatt, som för det¬
samma ansågs lämplig i öfverensstämmelse med dess naturliga förmåner.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
16
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
dag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Men nu säger man, att i samma ort är beskattningen så olika
för olika hemman. Det ena hemmanet skattar med t. ex. 150 kronor,
det andra för 250 kronor, och så vidare, och så vidare. Men dervid
är då att märka, att tid efter annan blifvit utfärdade resolutioner af
innehåll att uppodlingar, som skedde på hemmanen, och förbättringar
af desamma icke skulle åsättas ny skatt, utan jordegarne skulle
kunna företaga sådana åtgärder trygge och säkre att icke råka ut för
nya skattläggningar eller ökad tunga. Deri hafva vi till stor del
grunden för den nuvarande olikheten i skatterna. Sedan den tid dessa
åsattes, har ett hemman upparbetats mer, ett annat mindre, och, till
följd af stadgandet derom, att någon ökad skattläggning icke borde ske
för uppodlingar, har det förhållande uppkommit, att skatten för hem¬
manen numera synes drabba orättvist olika. Bemärkas bör att de hem¬
man, som tyckas vara strängt beskattade, likväl icke skatta mer nu
än förr. Skatten står qvar på samma ståndpunkt, och dessa hemman
har ingen orätt skett, derför att andra upparbetat sin jord, förbättrat
sina hemman och gårdar och beredt hemmanen förmåga att bättre
bära sin skatt, hvilket må hända de andra försummat eller icke haft
lägenhet att göra. Derigenom har, som sagdt, icke skett andra hem-
mansegare någon orättvisa, utan de skatta i öfverensstämmelse med de
skattläggningar, som på den tid, de skedde, förmodligen voro rättvisa
och billiga.
Huruvida grundskatterna äro skatter eller räntor lemnar jag all¬
deles derhän. Det är en fråga, hvarpå jag icke inlåter mig. Jag har
endast sökt visa, att grundskatternas ojemnhet hvilar på en naturlig
och rättvis grund och således icke i och för sig kan åberopas för dessa
skatters afskaffande. Något besynnerligt föreföll det mig att höra af
en i skattefrågor erfaren man, att icke de skattdragande skulle blifvit
hörde år 1855 vid den då skedda förvandlingen af den gamla mång¬
taliga persedelräntan till några få, vissa skattepersedlar jemte något
penningar. Först och främst kunde det tvifvelsutan vara Riksdagens
och regeringens rättighet att i sådant ämne besluta, vid det kända för¬
hållande, att dessa persedlar icke utgingo in natura, utan löstes efter
årligt markegångspris. Det var således visserligen en vinst för de
skattdragande att få dem förvandlade till färre persedlar, men det är
i alla fall icke exakt detta påstående, ty de skattdragande hördes
verkligen i hvarje län inför Konungens Befallningshafvande, hvilket är
så mycket säkrare, som jag sjelf var ombud från den ort inom Söder¬
manland, der jag då bodde, och i denna egenskap- deltog i den sam¬
mankomst, som i Malmköping egde rum. Vid detta tillfälle hördes vi
om de persedlar, hvari vi önskade få räntepersedlarne omsatta, och
jag har icke funnit annat än att det kom att förblifva vid det beslut,
som då fattades af de utaf de skattedragande valda ombuden. År
1869, då räntorna helt och hållet omsattes i penningar, hördes deremot
icke de skattskyldige, och detta är en sak, som jag tycker icke bör
förvåna någon, ty, då de skattskyldige fingo eu så stor fördel som hela
räntans omsättande i pengar, behöfde de verkligen icke höras deröfver.
Det kunde icke vara någon, som kunde hafva något deremot att in¬
vända, i synnerhet som räntorna derigenom icke obetydligt förminskades,
så att kronans intrader reducerades med mellan 5 och 600 tusen kronor.
17
Lördagen den 19 Maj, f. ra.
I Skalle, Halland och Blekinge är förhållandet annorlunda, ty der fans
e“ ganska betydlig jordbeskattning redan vid den tid, då de afträddes
till Sverige, men Karl den elfte, som efter den danska fejden, hvilken
den gången gick pa lit och ° död för Sverige, var mindre belåten med
den hållning en del af invånarne i Skåne visat under kriget, stad¬
gade att räntorna skulle utgå efter kronovärdi. De fingo icke lösas
efter markegång. Kronovärdiet den tiden åstadkom en högre beskatt-
ning, hvarför dessa provinser blefvo då drygare beskattade, än om rän¬
torna fatt lösas efter, årlig markegång. Huruvida detta var rätt vill
1 6 111'g Pai men stadgandet var en tuktan för provinsernas
förhållande under- kriget. _ Saken slög sig emellertid så ut, att räntorna
i Skalle för närvarande, till följd af ändradt penningevärde, icke utgöra
iller än 20 a 30 kronor per mantal. Detta bör icke förvåna nå"on,
da man vet att^en daler silfvermynt efter Karl den elftes myntordning
val lika med 2/:. ^ riksdaler specie. Utan att fästa mig vid det för¬
ändrade värdet på guld och silfver finner jag, att i alla fall, efter de
bankbankrutter, svenska staten sig till evärdelig skam och nesa, låtit e»a
rum och genom hvilka kredit- och förmögenhetsförhållanden svårt rubbats
det slutligen gått derhän, att det räknas 14 å 15 daler på en riks-
daler specie, oafsedt det minskade köpvärde pennhigarne under tiden
erhållit. Härigenom har skatten i Skåne blifvit särdeles lindrig, men
pa samma gång detta medför en fördel för dessa provinser i skatte¬
hänseende, så ^inträder dock i fråga om rustning ett helt annat för¬
hållande, ty då, såsom vi veta, hemman anslogos till rusthåll mot att
fa frinjuta sina egna räntor, hvarmed rustningen skulle bestridas, och,
om räntorna ej förslogo att betacka rustningskostnaden, tilldelades äfven
andra hemmans räntor, s. k. augmensräntor, till hjelp vid besvärets
utgörande, så inträffade i Skane det förhållande att rusthållarne, som
fnnjöto sina egna små räntor samt augmentsräntorna, Indika upp-
gmgo till lika litet belopp, komrno på den tanken, att de voro särdeles
mycket betungade af rustningen. Derför påyrkas lindringar och än-
diingar. Nu säger man att, för att landet skulle åtaga sig ett för-
bättradt försvar, skulle det vara nödvändigt att grundskatterna af-
skiefves. Jag kan icke fatta detta. Om rustning och rotering äro ett
onus, en pålaga, som de väl torde vara i de flesta fäll, ehuru i norra
►Sverige finnas rusthåll som förtjena på det, och man vill säga till rust-
och rotehållare: »Ni skola slippa detta onus, emedan landet vill
grunda sitt försvar på eu annan basis», hvad rättighet hafva då dessa
att svara: »Jo! vill landet få ett försvar och vi frikallas från den börda,
som tynger oss, fordra vi dock för vårt samtycke att grundskatterna
afsknfvas»? Jag är sjelf jordegare och har dels ensam, dels tillsammans
med andra elfva soldater och äfven flere båtsmän. Jag talar således
icke utan kännedom om förhållandena. Då vill jag väl fråga, är det
rust- och rotehållarne ensamt, som bekosta landets försvar'redan i
denna stund? Enligt uppgift kostar vårt försvar 23 ä 24 millioner
om aret, och indelningsverket, uppskattas till knappt 6 millioner. Det
ai således en summa af 17 a 18 millioner, som försvarsverket kostar
och hvilken icke kan sägas i någon särskild mån drabba dessa skatt-
diagande utan landet i dess helhet. Dit hör hela massan af svenska
Första Kammarens Frot. 1883. N:o 42.
N:o 42.
Förslår/ till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
2
18
ST:o 42.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Lördagen den 19 Maj, f. m.
folket, städernas invånare, de som bo på landet, utan att. ega jord,
och så den stora klass, hvilken icke gerna ser fördelar tillskyndas
andra, utan att den får del deraf. På denna klass, som allt mer fram¬
tränger och fordrar delaktighet i statens angelägenheter, skulle det gorå
ett djupt intryck att en särskild, icke sa öfvermåttan talrik klass till¬
skansar sig fördelar på andras bekostnad, och de skulle få den före¬
ställningen, att rätt icke fins i Sverige, utan egentligen endast makt.
Lust att tillegna sig makten skulle ytterligare uppstå hos dem, der de
flesta och starkaste armarne finnas.
I och för en annan fråga skaffade jag mig från fyra pastorat pa
Vikbolandet uppgift angående den manliga befolkningen i dessa socknar,
och deraf framgår följande. I Kuddby socken, der hemmansegarne ära
dominerande och det blott finnes tva medelmåttiga säteriei utan nagla de-
pendentier, utgjorde antalet bönder eller hemmansegare och deras hem¬
mavarande söner 166, och antalet af andra, med undantag åt henai
och deras söner, var 451, allt mankön. I Jonsbergs socken, dei det
är tio hemman, som höra till herrgårdar, var antalet hemmansegare och
brukare och deras hemmavarande söner221,men torpare och allaöfriga, som
befinna sig under det s. k. politiska strecket, 539 personer. I Häradsham-
mars socken, en radikal hemmansegaresocken, utgjorde hemmansegarne
med söner 247 och alla öfriga utom de få herremännen 480 personer.
I den fjerde socknen, A socken, finnes blott ett säteri utan tillydande
gårdar, och hemmansegarnes och brukarnes antal jemte, söner var 84;
alla öfriga utom herremän utgjorde 235. Af dessa uppgifter torde man
finna att det icke är någon majoritet alls, hemmansegarne representera,
och på grund hvaraf de egentligen skulle ega påstå sig föra talan för
hela svenska folket.
Om skatter herskar i våra dagar ett alldeles, förvändt begrepp.
Skatt i forna dagar — jag går icke tillbaka till Odins, Freys, Visburs
eller Domalds dagar, om hvilkas skatteförhållanden vi kanske hafva
något orediga begrepp, utan till den tid, da svenska samhället inträdde
i mera stadgadt skick — var ett bidrag till staten, som de maktägande,
vare sig konungar, jarlar, riksföreståndare eller erkebiskopar, da desse
den egentliga makten utöfvade, kunde tilltvinga sig af folket. Fiågan
var då för folket att söka skatta så litet som möjligt och för de makt¬
ägande att skaffa sig så stora intrader som möjligt. Skatterna ut¬
gjordes i allmänhet med motvilja. Man gjorde motstånd om man kunde,
eljest fann man sig i sitt öde. Skatten fick emellertid lof att ga ut,
och den uppfattningen, att skatten utgjorde ett bidrag af undeisåtame
till de maktägande, hvilka sedan dermed hushållade val eller .illa efter
omständigheterna, fortfor långt in på senare tid. Förhållandet ändrades,
när den konstitutionella styrelseformen inträdde och nationen således
mer deltog i styrelsen än förut. Skatten utgör nu det bidrag, nationen
frivilligt erlägger för åtnjutande af fördelarne af ett ordnadt samhälle,
och någon ovilja mot dem borde icke ega rum, då dessa skatter an¬
vändas till det allmänna bästa. Att dock ännu i denna stund skatter
icke så betraktas beror derpå, att förhållandena.inom samhällena vexla
fortare än samhällsmedlemmarne förmå bilda sina tankar och asigter
derefter, utan dessa lefva qvar från förgångna tider, och lång tid. förgår
innan begreppen hunnit redas. Det utgör för mig en anledning att
Lördagen den 19 Maj, f. m.
19
N:o 42.
vara mycket betänksam med att taga bort existerande skatter, som
icke äro orättvisa, men äro häfdvunna och införlifvade med folkets vanor,
om också icke alltid med dess förvillade önskningar, ty dessa äro hos
de fleste att vilja åtnjuta samhällets fördelar, utan att alls betala
skatt. Sådant må ty värr vara förhållandet, men man bör icke gifva
efter och ändra skatteformer, i fall för denna förändring intet egentligt
skäl kan påvisas eller framtes. Dessa skatter, säger man, fylla icke
vår tids fordringar, de räcka icke till; det är sant att de icke förslå
för statsbehofven, men derför att ytterligare 70 å 76 millioner er¬
fordras är icke skäl att borttaga en statsinkomst som finnes, ty tager
man bort en skatt, lära nog andra skattemedel få beredas, och fråga
blir då endast om rättvisa och klokhet, och intetdera finner jag
genom grundskatterna, sådana de nu äro, vara för nära trädt. Jag
kan icke finna någon anledning, hvarför grundskatterna skola efter¬
skänkas i och för bildandé af ett försvar. Men antager man att så
skulle ske, vore det under förutsättning att det försvar, som blefve
bildadt, verkligen funnes vara betryggande, och detta vilkor sättes som
oeftergifligt, äfven om man accepterar 1873 års s. k. kompromiss och
vill fortgå på dess grund. Jag må då se till huruvida nu föreliggande
förslag ger oss ett betryggande försvar. Det kan synas förmätet af
mig, men jag säger som fordom en romare: det fins intet som angår
menskliga förhållanden, som jag icke anser angå äfven mig. Utan att
vilja jemföra mig med denne store man, säger jag dock att det finnes
ingen fråga vid riksdagen, hvaröfver jag icke anser mig hafva rättig¬
het och befogenhet att så godt jag kan ingå i granskning. Hvad nu
angår härordningsförslaget, så måste jag erkänna att det utgör en vacker
produkt af en kraftig tanke. Det vore orättvist att vilja underkänna
dess teoretiska värde, det erbjuder eu här, som tyckes väl ordnad, och
derigenom ett försvar, som synes väl inrättadt. Kostnaderna gå icke
utöfver hvad rimligt och skäligt kan vara. Det ligger mycket i detta
förslag, som ovilkorligen måste tilltala, men allting har sin skuggsida,
så äfven detta, och jag kan icke hjelpa att jag funnit skuggorna här
så mörka, att äfven de ljusa sidorna fördunklas. Hären skulle, som
bekant, bestå af 25,000 man, och deraf skulle 5,500 man årligen an¬
skaffas genom det, som ovilkorligen måste vara och som Hans Ecellens
Statsministern nyss öppet erkände vara värfning. Men äfven detta
skulle jag kunnat finna mig uti, ehuru jag anser garantilagen för den
svagaste och sämsta produkten af alltsammans, ty den är icke grundad
på rättvisa och kan- drabba ytterst olika. Jag skall emellertid förbigå
garantilagen och gå tillbaka till sjelfva förslaget. Så vidt jag kunnat
finna, skola af dessa 25,000 man omkring 10,000 årligen vara under va¬
pen. Det är då en numerär af 15,000 man, som skall inkallas till 30
dagars öfningar hvarje år. Allt det der är mycket bra, och jag skulle
tacka Gud, om vi hade det så, eller om så verkligen kunde blifva.
Men hvad blifver det af dessa 15,000 under tiden emellan öfningarne?
De hafva en aflöning af kronan, det är sant, och den kan man säga
är icke så liten; den utgör 120 kronor från början och kan till slut,
om jag icke misstager mig, uppgå till 180 kronor sista året. Men, som
sagdt, hvad blifver det af dessa under fritiden? De hafva fatt, säger
man, någon uppfostran. Det är mycket bra. Men huru skola de an-
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
20
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till vånda sin tid? De hafva sin lilla lön, men den kunna de icke lefva
lag om här- p^. ,je vj]ja sannolikt icke heller taga enskild tjenst, det torde strida
° (FortsT mot deras lynnen och föreställningar. Alla kunna icke heller blifva
handtverkare! Icke heller kunna de vinna anställning såsom betjening
vid jernvägarne, ty dertill äro de icke tjenliga till följd af sin tjenst,
som fordrar längre tids frånvaro. Hvad skola de då taga sig till dessa
15,000? Jag kan icke hjelpa, att jag deri ser förslagets svaga punkt,
och att dessa 15,000 kanske verkligen komma att blifva hvad General
Kosensvärd yttrade för flera år sedan, fastän han härom dagen afgaf
en förklaring, som jag dock ty värr icke kunde uppfatta, emedan jag
icke hörde den, och som jag derför icke heller kan besvara. Han ytt¬
rade nemligen då, att dessa värfvade soldater skulle under freden blifva
»en landsplåga». Det tror jag också, och det tror jag icke kan hjelpas!
Vidare säger man, att i händelse af krig det skulle blifva så bra och
vara så väl inrättadt i alla afseenden. Ja, i fall man fått rätt på dem;
men att få dem under fanan torde icke vara så lätt. Man säger, att
de skola rapportera, hvart de flytta o. s. v. — och under fredstid kan
det väl hända, att de göra det, och att man kan få dem något så när
under fanan. Men våra krigslagar äro så milda, att manskapet kan
så väl inom som utom tjenstgöring underlåta att göra hvad dem åligger,
utan att det egentligen gör dem så mycket eller bekommer dem sär¬
deles illa. Vi hörde ju t. ex. nyligen från Karlsborg, huru som en kapten
sprang efter uppstudsigt manskap och bad dem komma igen och icke
gå sin väg. Men huru skall det då gå under krigstid, då krigets faror
hota? Man talar om svenskens fosterlandskänsla och tapperhet, men
härifrån torde icke trygghet kunna hemtas för villigheten att inställa
sig vid krig. Tapperheten att gå i fält för fäderneslandet ligger för
närvarande så långt ifrån svenska folkets begrepp, att jag tror, att man
måste vara försigtig i hvad man bygger på känslorna. Mig må förlåtas
om jag således hyser någon tvekan om inställelsen af denna kring¬
spridda stam, och huru man skulle lyckas få reda på den. Vi veta
huru många utvägar det finnes att rymma; vi veta t. ex. huru de
svenska artilleriregementena och gardesregementena varit i hög grad
defekta dels på grund af bristande nyvärfning och dels till följd af
rymning. Hur kan man då våga påräkna, att i den stund, då faran
verkligen hotar, man skall kunna finna rätt på dessa soldater och detta
betryggande försvar, som just vid det tillfället erfordrades. Jag måste
erkänna, att jag i hög grad betviflar, att det skall lyckas att få dem
tillstädes, och jag fruktar fast hellre, att den stora delen då kommer
att svika fanan och sin pligt och lemna fäderneslandet i sticket.
Med denna sammansättning af hären och detta försvar är det
äfven en annan omständighet, som jag ber att- få beröra. Man har
anmärkt mot indelningsverket, att ett stort fel skulle vara, att dess
soldater tjena så länge, att de blifva familjefäder till en stor del och
derför blifva mindre lämpliga att möta fienden. Det är icke länge
sedan vi på »W 6» hörde ett föredrag af t. f. chefen för gene¬
ralstaben. Jag hörde honom förut yttra sig i samma fråga, men då
var det ett enskildt sammanträde; och det får jag icke tala om, ty
hvad som enskildt yttras får icke offentligen vidröras. Det tillfälle,
åter, som jag nu syftar på, var det offentliga sammanträdet på »W 6.»,
Lördagen den 19 Maj, f. m.
21
N:o 42.
der hvilken som helst egde tillträde. I sin framställning då om sjelfva
försvarsplanen yttrade han, att om fienden gjorde låtsade landstignin¬
gar, som skulle göras med åtminstone åtskilliga tusen man, för att
förvilla vederbörande i Sverige om hvar den egentliga landstigningen
skulle ega rum, så skulle denna fiende mötas af den inom provinsen
förlagda regementskontingenten samt landstormen. Då skulle denna
landstorm, som består af män mellan 32 och 40 års ålder, af hvilka
de flesta troligen glömt bort hvad de lärt, och som till stor del består
af gifta personer med egna familjer, i första hand möta fienden och
taga emot anfallet och söka tillbakaslå angreppet. För dessa impro¬
viserade krigsmän med familjer ömmar man icke! Jag tror dock, att
landstormen sannolikt kommer mycket bättre tillstädes än dessa värf-
vade soldater, men landstormen torde väl annat föga kunna göra än
att slåss och do.
Det väckte hos mig en känsla af obehag, då jag fann regeringens
förslag kunna anses böra så försvaras, att till stöd för detsamma åbe¬
ropades icke de öfverväldigande skäl, som borde stå krigsministern
och regeringens ledamöter till buds, utan såsom något giltigt bevis en
anonym artikel i en tidning af en indelt officer. Men finnes det icke
kraftigare skäl att försvara förslaget än genom att åberopa anonyma
tidningsartiklar af någon, som kallar sig »indelt officer» och förmodli¬
gen äfven var det; skall en sådan tidningsartikel här i Kammaren ut¬
göra ett stöd för att antaga det nya förslaget, det har jag för min del
svårt att rätt kunna förlika mig med, och jag måste beklaga, att ett
så svagt skäl skulle behöfva åberopas som detta.
Man har vidare yttrat, att stunden är skickelsediger, och det er¬
känner jag. Men att, om det nuvarande förslaget förkastades, vi kanske
aldrig, såsom en talare sagt, få något försvar, det tror jag icke; det
är väl möjligt, men föga troligt, ty icke ligger väl hos svenska folket
i dess helhet känslan för fosterlandet så förkolnad, att det icke skulle
vilja antaga ett förslag, som vore sådant, att det icke blott hade för-
tjensten af en utmärkt vackert och väl framstäld tanke, utan äfven
visade sig verkligt betryggande. Det vore verkligen illa, om man alle¬
nast för förstnämnda egenskap skulle antaga förslaget, ty vackra tan¬
kar utan verkställighet, de gagna fasligt litet; sådana tankar erfordras,
som kunna intränga i folkets sinnen och der fästa rot och åstadkomma
nyttiga verkningar.
Vi hafva vidare hört eller åtminstone hört antydas, att detta för¬
slag skulle anses såsom en pall, hvarpå man skulle kunna stiga upp
till den allmänna värnpligten. Trodde jag det, kunde jag dela den
åsigten, då skulle jag biträda förslaget, ty på den allmänna värnplig-
tens grund måste Sveriges försvar byggas, så framt det skall kunna
blifva betryggande, men ty värr måste jag helt och hållet betvifla, att
detta förslag blifver någon sådan pall. Tvärt om måste jag snarare
befara att, om detta förslag en gång är genomfördt och antaget, det
kommer att sägas inom landet: nu hafva vi underkastat oss så stora
uppoffringar; nu hafva vi fått ett försvar, som regeringen flera gånger
sagt vara bra och betryggande, hvad skola vi då med värnpligten att
göra? Den är en så allvarsam och ingripande sak, att den får säker¬
ligen icke någon här lefvande vara med om att den införes, så framt
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Nso 42.
22
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
icke Sverige får ett krig, i hvilket landet lider nederlag men icke blir
tillintetgjordt. Det som deremot kan hända är att, om kostnaderna
efter nya förslaget befinnas vara något stora, det vid gemensam vote¬
ring eller med andra sådana medel dragés in på anslaget, så att äfven
detta försvar ytterligare förlamas, och den vackra tanken sålunda i
någon mån förvandlas till en skuggbild utan kraft och verkan.
Hvad är då nu att göra? Jag döljer icke, utan jag anser tvärtom
för en pligt att uttala, att, enligt mitt förmenande, indelningsverket
måste anses såsom ett svagt försvar. Det har ur den synpunkten på
långliga tider icke haft mina sympatier, men det är dock ett försvar,
något som jag måste betvifla i sjelfva verket blefve förhållandet med
detta förslag, så vackert framstäldt det än är och väl utarbetadt och
väl tänkt, men kanske med något förbiseende af den menskliga natu¬
rens beskaffenhet och förhållandena inom landet. Det saknar kanske
litet, så att säga, menniskokännedom, och om hvad som rör sig i fol¬
kets tankar och hjertan. Indelningsverket är dock ett försvar, som vi
hafva och som ändock kan något uträtta.
Om jag nu med några ord får uppdraga en parallel, vill jag erinra,
att enligt detta förslag armén skulle^ genom inkallande af de i första
och andra uppbådet qvarstående män utsvälla till 44,200. Det är
verkligen mer än hvad vi nu hafva, der styrkan icke uppgår till mer
än cirka 30,000 man. Men, såsom sagdt, jag tviflar på att man får
reda på dessa, som skulle bidraga till utsvällningen. Har man någon
vacklande reda på stamsoldaten, så tror jag dock, att man ännu min¬
dre får reda på dessa andra. Jag hänvisar dervid såsom en någor¬
lunda tillförlitlig ledning till den förteckning, som finnes rörande anta¬
let af dem, hvilka inställa sig till andra årets beväringsmöten. Om
dessa beväringsskyldige på ett eller annat ställe eller i ett eller annat
län komma någorlunda ordentligt tillstädes, så finnes det andra ställen
och län, der de ganska oordentligt infinna sig, äfven till den nuvarande
lilla beväringsöfning, som nu finnes. Hvar skall man då få reda på
dem, som skulle utgöra härens styrka? Kunde detta garanteras, så
skulle jag tillträda förslaget och antaga det med nöje, men jag måste
betvifla, att den lofvade utsvällningen kan leda till påföljd och gifva
någon styrka. Vill man nu reorganisera indelningsverket, som dock
bjuder 30,000 man jemte befintliga värfvade trupper, så måste man
medgifva, att regeringen på ett besynnerligt sätt behandlat armén, icke
nu men för några år sedan, genom att förminska och indraga regemen¬
ten, så att den lilla armén, långt ifrån att stärkas, blifvit försvagad.
Marinregementet i Karlskrona har försvunnit. De medel, som funnos
anslagna för detsamma, gå nu ut till extra kommenderingar ur den
indelta armén, hvilka i nämnda stad ersätta det indragna regementet.
Jag tror, att Yermlands fältjägare reducerats till hälften. Månne icke
detsamma är förhållandet med Jemtlands fältjägare? Jag känner det
dock icke, men så mycket är dock säkert, att man i allt fall, långt
ifrån att stärka armén och bibehålla dess kraft till möjligaste styrka,
i stället hittills förminskat den. Skulle nu månne bibehållandet af
indelningsverket medföra en omöjlighet för armén att svälla ut? Inga¬
lunda! Jag är icke heller af Hans Excellens Statsministerns mening, att
borttagandet af boställena rifvit sönder indelningsverket. Jag var icke
23
N:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
med om att borttaga boställena, det jag tvärt om ogillade med hänsyn Förslag till
till den säkra tillgång på medel, som derigenom fans. Men att man
annars vann något på att officerarne voro boende på landet och bundna /ports \
vid landtbruket, det kan jag icke förstå, utan tvärt om tror jag, att det
var nyttigt och godt, att de fingo komma fria derifrån och fingo mera
tid att sysselsätta sig med militära värf i stället för att sköta ett litet
landtbruk. Likaledes sade Hans Excellens, att man, genom att förmin¬
ska tjenstetiden, skulle rifva sönder indelningsverket. IN ej, det kan jag
icke förstå, ty om tjenstetiden sattes ned, icke till 40, men till 32 år,
då kunde soldaterna komma i tjenst vid 21 ars eller 22 ars ålder och
då kunde de vid sin afgång vara personer, som utan svårighet finge
anställning, och som skulle duga till förträffliga rättare eller torpare
-eller arbetare på landet och sålunda, äfven gifta, finna en ordentlig
utkomst. Om sedermera desse, som tagit afsked, bibehölles vid sin
värnpligtsskyldighet till 40 år, gitter jag väl se, om man icke kunde
få den indelta armén att utsvälla bättre än den armé, som sväller ut
på papperet, men icke finnes tillstädes i verkligheten.
Det måste förefalla mig tungt att icke kunna biträda det Kongl.
förslaget, men, som sagdt, då jag väger värdet af hvad vi hafva
mot värdet af hvad vi skulle fa, da jag dervid fager i betraktande
detta senares värde icke blott så, som det förefinnes på papperet, utan
så, som det skulle komma att blifva i verkligheten, då jag vidare tager
i betraktande garantilagens innehåll, som för mig innebär den största
orättvisa och obillighet, då vidare, i fråga om grundskatternas afskrif¬
ning, jag icke till den åtgärden ser något skäl •— och det så mycket
mindre, som till följd af det fallande i penningvärde, soni egt rum,
grundskatterna efter hand skola nedgå till en obetydlighet äfven i hela
det öfre Sverige — då jag med allt detta finner fosterlandet bättre
värnadt genom att afslå det förslag, som nu föreligger och som för
mig icke innebär något betryggande, men jag deremot vågar^ hoppas,
att, genom klokt användande af de tillgångar vi hafva, vi skola fa ett för¬
svar, bättre, säkrare och pålitligare, ehuru^ väl icke till numerären
större, och då kanske den möjligheten uppstår, att man kan öfvervinna
det tadlet mot lottning, som ännu genomgår vårt land och i så vä¬
sentlig grad hindrar införandet af allmän värnpligt; då, med ett ord,
jag hoppas och tror, att vårt försvarsverk skall kunna ordnas bättre
och säkrare än genom det Kongl. förslaget, och da jag i allt önskar
mitt lands bästa, så kan jag i närvarande stund icke annat än yrka
afslag på den föredragna punkten.
Herr Abelin: Redan vid början af denna riksdag har jag an-
gifvit min ställning till fragan om ordnandet af landtförsvaret, och det
kan derför icke vara Kammaren oväntadt, att jag funnit betänkligheter
vid att biträda det nu föreliggande förslaget. I en särskild reservation
har jag angifvit skälen dertill, och deraf framgår, att de väsentligaste
äro att söka deri, att förslaget, så synnerligen väl genomtänkt det än
är och så många förjenstfulla sidor det än erbjuder, likväl synes mig
i grunden svagt, att det icke motsvarar det pris, som derpå blifvit satt,
och att fara är, att det icke i sin helhet kommer till utförande. Lif¬
ligt öfvertygad om svårigheten deraf, att ännu på långa tider kunna i
N:o 42.
24
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
%
Lördagen den 19 Maj, f. m.
vårt land införa ett tillfredsställande värnpligtssystem med deraf nödiga
konseqvenser af långt utsträckta öfningar för de värnpligtige, liar jag
kommit till en bestämd åsigt derom, att vi göra det klokaste valet",
om vi, begagnande oss af våra nuvarande förhållanden, söka på dem
utveckla försvaret. Och har icke resultatet af det Särskilda Utskottets
arbeten i sjellva verket gifvit stöd åt en sådan uppfattning? Kongl.
Maj.t hai inkommit till Riksdagen med ett förslag, som ställer mindre
fordringar. på försvaret än som år 1878 af en majoritet i Andra Kam¬
maren ifiagasattes, och, oaktadt alla de tördelar, som motionärerna be¬
tingat sig såsom vilkor för sitt större förslag, blifvit i Kongl. Maj:ts
modifierade förslag medgifna, fordra likväl nu samma motionärer så
väsentliga eftergifter i detta modifierade förslag, att de aldrig kunna
medgifvas. Vid sadant förhållande, och da icke heller någon förhopp¬
ning finnes, att kunna erhålla ett någorlunda kraftigt försvar på. den
rena värnpligtens grund, anser jag, att vi äro hänvisade till den gamla
giunden, den vi derför böra gifva nöjaktig styrka. Den organisations-
f*oi11n, som häraf blifver en nödvändig följd, eller »stam och beväring»
är visserligen ingen mönsterbild, men den framgår helt naturligt ur de
bestående förhållandena och den är från den sidan sedt icke blott be¬
rättigad utan af klokhet förestafvad. Vill man åter öfverflytta denna
mindre tillfredsställande organisationsform på en annan grund, så synes
mig atgäi den icke hafva samma goda skäl för sig. Den institution,
den indelta, som skulle utgöra det väsentliga underlaget för eu sådan
organisation, har sina ovärderligt goda sidor, men ock sina många mi-
litäia brister. Dessa brister kunna likväl, enligt mitt förmenande, af¬
hjelpas, och^ de böra afhjelpas, om institutionen skall blifva lämpligjför
sina. ändamål, hvarför ock alla de, som önska en organisation på in¬
delningsverkets grund, måste vara beredda på de uppoffringar från det
allmännas sida, som med en reglering i sadant syfte äro nödvändigtvis
förbundne.. Hvilka dessa brister äro och huru de böra afhjelpas, derom
har jag gifvit en antydan i min reservation och jag vill icke trötta
Kammaren med att åter upprepa dem, helst som intet förslag i sådant
syfte föreligger till Riksdagens afgörande.
Deremot bör jag må hända upptaga till besvarande några af de an¬
märkningar, som blifvit mot min reservation framstälda. Till en början
ber jag då få erinra derom, att jag icke yttrat, att fackmän skulle
hafva förklarat Kongl. Majits förslag i sin allmänlighet vara allt för
svagt. . Jag har sagt, att af de uttalanden, som de fackmän, hvilka
haft sig utarbetandet liksom pröfningen af grunderna till detta förslag
anförtrodda, afgifvit, framgår, att grunderna och i följd deraf äfven
sjelfva förslaget maste anses vara i sin allmänlighet för svagt och jag
hemställer om icke det yttrande, jag citerat, jemte, bland annat, gene¬
ralernas bekanta yttrande, berättiga till ett sådant uttalande? Då i
sammanhang med anmärkningen härom framstäldes en undran, hvarför
jag i den organisationsplan, hvars syfte jag angifvit i min reservation,
accepterat delar af ett förslag, som vore så svagt, ber jag få erinra
derom, att jag aldrig underkänt de militära förtjensterna af Kongl.
Maj:.ts förslag och att, om jag anser grunden' svag, deraf icke följer,
att jag skall anse förslagets alla delar svaga.
Vidare ber jag få förklara, att jag icke gjort någon jemförelse
Lördagen den 19 Maj, f. m.
25
>T:o 42.
mellan styrkan af Kongl. Maj:ts förslag och denna s. k. organisations¬
plan. Jag har blott yttrat, att, till följd af de många betänkligheter,
som mot detsamma blifvit framstälda, men framför allt af den farhåga
jag hyser att garantierna för styrkan af Kongl. Maj:ts förslag skulle
detsamma undanryckas, jag funnit mig pligtig tillse, om icke »försvaret»
(det försvar vi ega) »må kunna på annan grund», (än den Kongl. Maj:t
föreslagit) »förstärkas». Och såsom en förstärkning af försvaret och
dertill en högst väsentlig sådan måste väl det förslag, jag tagit mig
friheten framställa, ändå få anses, liksom jag hoppats, att det skolat
från denna sidan sedt bedömas. Då jag af helt naturliga skäl icke
gerna ingår i någon polemik med anledning af de anmärkningar, som
från statsrådsbänken blifvit mot reservationen anförda, vill jag upp¬
taga endast ett par af dessa. Dertill torde jag dock vara skyldig, då nem¬
ligen de af Kammarens ledamöter, som möjligen fäst något afseende vid
mina uppgifter, ega rätt att se i hvad mån de ega tillförlitlighet eller icke.
Den ena anmärkningen gäller indelta arméns förmåga af utsvält¬
ning vid mobilisering. Under förutsättning att bestämmelserna om sol¬
datens rätt till afsked efter 6 års tjenstetid och skyldighet att afgå
vid 40 års ålder med dervid i ena och andra fallet fastade åligganden blifva
beslutade, har jag uppgifvit, att en tillgång af omkring 6,000 man f.
d. stamsoldater skulle vara att vid mobilisering påräkna. Herr Stats¬
rådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet har ansett denna siffra
vara för hög och att den borde reduceras till 3,000 man, om icke ännu
mera. Jag ber då få upplysa, att jag, för verkställande å mina vägnar
af denna beräkning, anlitat en härtill fullt kompetent person, som icke
står främmande för de grunder, hvilka följts af dem, som haft dylika
beräkningar om händer. Och af hans beräkning framgår, att under de
ofvan gjorda förutsättningarna och under förutsättning af den styrka
indelta trupper, jag tänkt mig, ett antal f. d. stamsoldater, uppgående
till 5,900 man, d. ä. »omkring 6,000 man» skulle vara att vid mobili¬
sering tillgå. Jag måste sålunda vidhålla min uppgift, men har dermed
icke velat säga, att Herr Statsrådets beräkning i någon mån är ovigtig,
ty för dylika sannolikhetsberäkningar finnas må hända många och olika
grunder.
Herr Statsrådet säger vidare, att den af reservanten beräknade ut-
svällningen reducerar sig alltså derhän, att någon ökad tillgång af stam-
soldater i ledet utöfver det antal, som i Kongl. Maj:ts förslag beräk¬
nats, icke skulle genom reservantens förslag vinnas, om, såsom sig bör,
kadrerna i båda förslagen äfven tagas med i beräkning. Med an¬
tagande likväl af en styrka f. d. stamsoldater, hvad indelta infanteriet
beträffar, af endast 5,000 man och hvad värfvade infanteriet beträffar
af 853 man och med ^beräkning af kadrerna i underbefälsgraden, bär
jag funnit en tillgång, enligt reservationen, af 32,841 man, och utgående
från mobiliseringsbilagan till Kongl. Maj:ts förslag, bär jag der funnit
en tillgång af 27,975 man, sålunda en skilnad till fördel för reserva¬
tionen af 4,866 man, hvilken Överskjutande styrka jag tillåtit mig be¬
teckna såsom icke oväsentlig. Häri är likväl icke inbegripet det värn-
pligtiga befälet, men då jag tänker mig detta i full öfverensstämmelse,
hvad styrkan beträffar, med Kongl. Maj:ts förslag, bär jag icke ansett
nödigt intaga detta i beräkningen, icke heller de fästa officerarne, men
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
K:o 42.
26
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
då deras antal skiljer sig till fördel för Kongl. Maj:ts förslag med 55
man, bör den uppgifva siffran af 4,866 man dermed minskas. Nu torde
man säga, att något afdrag icke blifvit gjordt för den naturliga af¬
gången bland soldaterna. Härpå svarar jag, att så har det blifvit hvad
angår f. d. stamsoldaterna, och detta, enligt hvad jag antager, efter
samma beräkningsgrund, som blifvit följd i det Kongl. förslaget, men
icke i hvad rör det Renande manskapet, emedan, när någon afgång der
inträffar, den ansetts kunna genast fyllas.
Vidare har det från statsrådsbäuken yttrats, att kavalleriet vore
ytterligt vanlottad^ det skulle icke kunna mobilisera hvarken reserv-
sqvadroner eller ordonnanssqvadron. Jag delar icke denna uppfattning
och har, för att förvissa mig om förhållandet vid mobilisering, låtit af
sakkunnig person upprätta en mobiliseringsbilaga, deraf det visar sig, att
kavalleriet kan mobilisera, förutom de 40 liniesqvadronerna, 10 reserv- och
1 ordonnanssqvadroner, alla dessa med en styrka af 100 man stamryttare i
ledet, hvarjemte för hvar och eu af de 10 depotsqvadrönerna finnas 38 man
stamryttare i ledet att tillgå. Nu visar Kongl. Maj:ts förslag ett före¬
träde derutinnan, att styrkans stamryttare i ledet vid samtliga fält—
sqvadronerna utgöra 120 man, hvarförutom vid depottrupperna finnas
100 stamryttare per sqvadron; men då jag villigt erkänner rigtigheten
af den sats, som bjuder mobilisera fältsqvadronerna till den större
styrka, som i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes, så har jag ansett att
detta skulle låta sig göra derigenom, att reservsqvadronerna i sig upp-
toge någon del af beväringen, hvarigenom samtliga fältsqvadronerna
kunde ökas till den styrka, som i det Kongl. förslaget är ifrågasatt,
och liniesqvadronerna, det oaktadt, af endast stamryttare sammansättas.
Hvad sedan beträffar de ökade kostnaderna för försvaret, så
har, om jag fattat rätt, från statsrådsbänken yttrats, att de kost¬
nader för eu organisation på indelningsverkets grund, jag uppgifva, äro
för lågt beräknade och att de uppgå till minst 3 millioner mer
än jag angifvit. Jag nödgas erkänna och erkänner villigt, att från
min sida förbiseenden vid beräkningarne egt rum, men dessa förbise¬
enden leda dock icke till en sådan förändring af kostnaderna, som i
Herr Statsrådets uppgifter förekommer utan skilja sig derifrån, så vidt
jag genom senare verkstälda kontrollräkningar kunnat finna, i högst
väsentlig mån. Jag har i min ego en uppgift från en sakkunnig man,
en man som i dylika frågor ofta åberopas, och deraf framgår, att då
alla de indelningsverkets både synliga och osynliga tillgångar, som för
den tänkta försvarsorganisationen på indelningsverkets grund varit af¬
segla att begagnas, samt de uppoffringar, som kunna ifrågakomma för
ifrågasatta lindringar i rustnings- och roteringsbördan, tagas med i be¬
räkningen och dertill lägges den summa, hvartill den enligt reservatio¬
nen ifrågasatta organisationen högst beräknas komma att uppgå, min
uppgift derom, att utgifterna i icke väsentlig mån skilja sig från den
kostnad, som landtförsvarskomitén uppgifva för en härordning på de
af Kongl. Maj it föreslagna grunder, i sjelfva verket kan anses hålla
streck. Den stora skilnaden mellan de af Herr Statsrådet uppgifna
kostnaderna och dem, som jag tillåtit mig anföra, kan endast förklaras
deraf, att vi följt olika beräkningsgrunder, och möjligtvis äfven af en
olika uppfattning af hvad som på den äldre hufvudtiteln kunnat och
27
N:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
bort besparas. Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten derpå,
att jag icke uppgifvit dessa siffror för exakta utan tvärt om förklarat,
att de icke kunna vara det och uttryckt den förhoppning, att något an¬
språk i den vägen icke måtte på dem ställas.
Jag skall nu endast bedja att få upptaga ett par mindre anmärk¬
ningar. Herr Statsministern yttrade, att indelningsverket blifvit sedan
1869 »söndertrasadt». Ja, indelningsverket är söndertrasadt. Men der¬
till har jag åtminstone icke bidragit och kan ej annat än^ beklaga att
så är. Indelta armén är likväl icke söndertrasad; den står ännu. lika
lifskraft^ om icke lifskraftigare än den gjorde 1869, och är icke mindre
lämplig nu än då att utgöra grunden för en organisation. Så väl inom
Riksdagen som utom densamma har vid flera tillfällen såsom en skräckbild
framhållits den omständigheten, att med användande af indelta trupper
makar och fäder ställas främst i försvaret. Nu är emellertid förhål¬
landet, att dessa makar och fäder icke ställas främst i försvaret, utan
de ingå med öfriga stridande i samma led eller, om de icke stå i ledet,
intaga de under sjelfva striden, i följd af det befäl de bekläda, sin plats
bakom detsamma. Jag skall tillåta mig taga en bild, för att visa,
huru litet det anförda förhållandet i sjelfva verket har att betyda mot
hvad man föreställer sig. I en af de blodigaste drabbningarna under
sista fransk-tyska kriget, vid Gravelotte, förde tyskarne i striden något
öfver 200,000 man. Deras totalförlust uppgick till nära 20,000 man,
deraf utgjorde antalet döda och dödligt sårade 4,909. Om jag nu öf-
verför detta på våra förhållanden och tänker mig ett större fältslag,
deri icke gerna mer än fyra arméfördelningar kunna komma att sam¬
manföras, således inalles en styrka af omkring 70,000 man, och jag
vidare antager samma förlustproportioner som vid Gravelotte, sa skulle
totalförlusten blifva 7,200 och antalet döde och dödligt sårade 1,700
man. Om nu afdrag härifrån göres för de i striden deltagande special¬
vapen, i hvilka indelta trupper icke ingå, med 10 procent, så återstår
i öfrigt en förlust i döde af 1,530 man, och då af dessa '4 kan^ ^e"
räknas utgöras af indelt trupp och 3/4 af beväring, skulle förlusten af sådan
trupp utgöras af cirka 382 man; men då nu, i öfverensstämmelse med
tillförene derutinnan meddelade officiella uppgifter, endast 75 procent
indelt manskap kunna antagas vara gifta, så skulle förlusten döde
fäder och makar af detta manskap komma att utgöra omkring 286 man.
Denna förlust bör åter fördelas på de 16 till 18 indelta regementen,
som kunna antagas hafva i den afgörande striden deltagit, och den på
hvarje regemente eller hvarje provins sålunda uppkommande, i medeltal
till 16 å 18 man sig belöpande förlusten fäder och makar kan icke
under ett krig, då så många olyckor i alla rigtningar komma öfver oss,
hafva så mycket att betyda, som man velat framställa..
Man har noga nagelfarit med den reservation, jag tillåtit mig
afgifva, likasom hade den anspråk pa att vara en fullständigt, utarbe¬
tad organisationsplan eller som förelåge den såsom ett förslag till Riks¬
dagens afgörande, fastän hvarken jag eller någon annan framstält pro¬
position på densamma och fastän jag sjelf från början förklarat, att jag
med reservationen icke afsett att framlägga någon organisationsplan, utan
endast angifva det syfte, i hvilket jag tänkt mig en sådan. Har jag
emellertid dervid förbisett en och annan detalj i kostnadsberäkningarna,
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
>T:o 42.
28
Förslag till
lag om här-
ordningen.
(Forte.)
Lördagen den 19 Maj, f. m,
detaljer, för hvilkas exakthet jag på förhand sagt mig icke vilja svara,
sa hoppas jag för visso, att sådant icke skall lända till underkännande
af de grundsatser, jag deri uttalat och hvilkas giltighet icke kan vara
beroende af ett eller annat ofrivilligt förbiseende eller räknefel från min
sida. Jag har uttryckt den åsigt, att stammen i Kongl. Maj:ts förslag
bör förstärkas, och jag har underskrifvit ett yttrande, gående derpå
ut, att stammen bör till det minsta utgöras af 30,000 man. Och jag
har icke funnit skäl att sedan frångå denna min åsigt; men jag anser
att stammen behöfver förstärkas icke blott till sin numerär, utan äfven
till sin inre halt, sin kärna. Då jag yttrar detta, ber jag att på det be¬
stämdaste få betona, att jag för min del icke anser, att den nya stam¬
men behöfver blifva af mindre moraliskt god beskaffenhet vid anta¬
gandet och ännu mindre att den skulle komma att under skolöfningarna
derutinnan försämras, då den tvärt om bör derifrån utgå stärkt och
fördelaktigt utvecklad till både kropp och själ, men jag har i stammen
hellre velat se äldre, med pligtens och tjenstens fordringar mera förtrogne
soldater; med ett ord så som 1865 års landtförsvarskomité yttrade: så¬
dana,^ som genom en längre tids tjenstgöring kunna tillegna’sig, utbilda
och fortplanta den grundligare krigsbildning och aldrig svikande disci¬
plin, som med nutidens ökade fordringar på krigsduglighet äro så nöd¬
vändiga för arméns sammanhållning, samt vinna den stadga i lynnet,
det ordningssinne, den vana vid tjenstens fordringar, den iuförlifning
med sin trupp och sitt befäl, den militära uppfostran, med ett ord de
militära egenskaper, som skilja soldaten från den vapenöfvade ynglingen,
ocl^ hvilka, i det de med en längre tids tjenstetid stå fast, under det
de arliga beväringsklasserna till- och afgå, böra på det unga värnplig-
tiga manskapet utöfva den hufvudsakliga inflytelse, att derigenom åt
det hela förvärfvas det mått af fasthet, sammanhållning och disciplina¬
risk stadga, som i annat fall endast genom mycket förlängd öfningstid
för alla kunde vinnas. Det är denna sanning, som jag sedan länge har
varit genomträngd af och soin mycket har bidragit att föra mig till
den ståndpunkt, jag nu intager i denna fråga. Behofvet emellertid af
en förstärkning af stammen, uti Kongl. Maj:ts förslag, faran för att
derutinnan öfvergifva hvad vi ega, och den, såsom jag tror, berättigade
fruktan, jag hyser, att huru svag, huru otillfredsställande än den nya
stammen under tillämpningen kan komma att visa sig, vi icke ändå
skulle kunna vinna en utsträckning af den värnpligt, som nu är före¬
slagen, och hvilken, sådan den högst är ifrågasatt, ändock är alldeles
för svag för att kunna skapa krigsdugliga trupper — dessa omstän¬
digheter i förening med de vilkor, som äro fästa vid antagandet af för¬
slaget, hafva varit bestämmande för min åsigt om det företrädesvis
lämpliga i att grunda utvecklingen af försvaret på bestående förhål¬
landen. Men denna åsigt, som hos mig icke är ny och icke framkal¬
lad af hvad som nu har förekommit, utan sedan lång tid tillbaka be¬
stående, varm och lefvande, har jag likväl kunnat frångå — jag har
visat det — och jag är fortfarande beredd att göra det, derest något
godt sättes i den indelta arméns ställe.
Till slut ber jag nu få betona, att jag aldrig förnekat det Kongl.
förslagets militära förtjenster, ännu mindre den stora skicklighet, hvar¬
med dess olika delar blifvit sammanlänkade, men jag har ansett och
Lördagen den 19 Maj, f. m.
29
N:o 42.
anser fortfarande, att det icke gifver tillräckliga garantier för styrka
och fasthet, och i den uppfattningen har jag icke bland fackmän stått
ensam. Vidare har jag ansett och anser, att de offer, det förutsätter,
äro oberättigade, och derutinnan står jag ännu mindre ensam. Må man
derför icke förtycka dem, som, då fråga är att besluta öfver indelta
arméns öde, öfver dess vara eller icke vara, blifva tveksamma eller
rent af ovilligt stämda mot det Kongl. förslaget. Det gäller denna
armé, hvars stora sedliga kraft och medborgerliga dygder icke äro af
någon annan armés öfverträffade, hvars stora pligttrohet och goda dis¬
ciplinära förhållanden äro obestridda, och hvars tapperhet och uthållighet
i striden man icke har rätt att betvifla — denna armé, om hvilken
från en upphöjd ståndpunkt yttrats, att den breder likasom ett nät af
ordning öfver hela landet och som, rätt ordnad, väl öfvad och hand¬
ledd, skulle blifva en stamtrupp för vår beväring, som icke lemnade
mycket (ifrigt att önska.
Jag kan icke rösta för afskaffande af denna armé, så länge jag
ännu icke med visshet kan förutse, att något erkändt godt sättes i
dess ställe.
Detta anförande mottogs med talrika bifallsyttringar.
Herr Forssell, Hans: Efter de utförliga yttranden, som Kam¬
marens sakunnige och politiskt betydande ledamöter i detta ämne af¬
gift, tillkommer det mig att endast i korthet antyda skälen för mitt
votum.
Jag har, likasom så mången annan i denna Kammare, genom den
förebragta utredningen kommit till den öfvertygelse, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna härordning i alla de stycken, som för en krigsorga¬
nisation äro väsentliga i afseende å styrka, smidighet och fyllighet, eger
afgjordt företräde framför den nuvarande. Jag anser äfven erfarenheten
hafva tillräckligt ådagalagt, att så länge vi qvarstå på indelningskontrak-
tens och torpsystemets grundval, kan den svenska representationen icke
enas om en förbättring eller utveckling af den nuvarande härordningen,
som i någon mån uppväger och motsvarar fördelarne af den nu
föreslagna organisationen. Denna min öfvertygelse bestämmer också
min röst i frågan.
Den omständigheten, att med den nu föreliggande propositionen om
ny härordning är förenadt ett förslag om afskrifning af tio procent af
grundskatterna, kan icke verka afskräckande för mig, och jag förmo¬
dar icke heller för dem, som i likhet med mig, vare sig såsom Konun¬
gens rådgifvare eller såsom utskottsledamöter, redan för sex år sedan
tillstyrkt eller förordat ett afskrifningsförslag, med hvilket det af Kongl.
Maj:t nu framlagda är i väsentliga stycken nära öfverensstämmande.
Jag hyser den största aktning för anspråken på en utveckling af
vårt sjöförsvar och ej mindre för yrkandet å ett ännu mera genomfördt
värnpligtssystem, än det nu föreliggande. Men förespeglingarne om ett
alldeles nytt försvarssystem, hufvudsakligen bygdt på eu stor flotta, eller
om en i framtiden hägrande fullständig värnpligtsorganisation kunna
icke locka mig från skyldigheten att i detta ögonblick med min röst
understödja den förbättring af vårt försvar, hvilken, hvad man än derom
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
30
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
må säga, framför alla andra möjliga och tänkbara, har det företrädet,
att den står närmast till ett förverkligande. Ty huru varmt och upp-
rigtigt enskilde ledamöter af denna Kammare än må nitälska för ett
kraftigt sjöförsvar eller en värnpligtsarmé, är det dock ett bedröfligt
långt steg från det rena af slag på den Kong!, propositionen, hvari denna
nitälskan inom Kammaren gifvit sig uttryck, och till ett Kammarens
eller Riksdagens godkännande och upptagande af dessa enskilde leda¬
möters önskningar, löften och reformplaner. Hvad man i detta ögon¬
blick allra minst får glömma, mine herrar, det är, att under senaste tolf år
Riksdag efter Riksdag förkastat förslag till förbättring af indelnings¬
verket, med begäran om ett värnpligtssystem, förkastat ett fullständigt
värnpligtssystem med begäran om en värnpligtsarmé med stam, förka¬
stat partiella reformer af härordning och skatteväsen med begäran om
en total reform, förkastat en värnpligtslag med begäran om — ingen
ting samt dessutom under hela denna tid förkastat eller till eu obe¬
tydlighet reducerat upprepade framställningar om verklig förbättring
af vårt sjöförsvar. Skulle nu, då ett försvarssystem, som onekligen väl
motsvarar den lösning Riksdagens Kamrar en gång tänkte sig af dessa
frågor, slutligen varder Riksdagens pröfning understäldt, skulle nu
äfven detta blifva förkastadt, då må det visserligen vara sant, att den
under tolf år fullföljda serien af försök att vinna ett stort mål är bragt
till ändtligt slut. Det kan ju ock vara möjligt att utsigt framdeles
varder öppnad mot en ny serie af försök; men månne icke den när¬
maste följden af ett afslag, synnerligen inom denna Kammare, är den,
att grunden skakas för det förtroende, man är berättigad och skyldig
att hysa om Riksdagens allvarliga afsigt att vilja förbättra försvaret?
I några af de hittills gjorda försöken att vinna det stora målet, och
äfven i första uppslaget till detta sista, har jag efter måttet af mina
krafter deltagit, och jag ärnar hålla ut till slutet dermed, så mycket
hellre som jag finner de af Kongl. Maj:t nu framstälda förslag inne¬
bära en hedrande och aktningsvärd uppgörelse. Den nya, de oberäk¬
neliga möjligheternas väg, som några nu så hoppfullt utpeka, visar mig
deremot ännu ingen skymt till eu lycklig lösning, vare sig af den ena eller
andra frågan. Jag kan hafva orätt häri, och intet skulle mera glädja
mig, än om framtiden vederläde mina farhågor att med ett afslag, syn¬
nerligast i denna Kammare och på denna del af propositionen, skulle
ett verkligt »glidande utför på det sluttande planet» taga sin begynnelse.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Jemväl detta yttrande efterföljdes af bifallsrop.
Friherre Ericson: Då man är den 36:te i ordningen af Kammarens
ledamöter, som i denna fråga fått ordet, så vet jag allt för väl att man är
Kammaren skyldig att fatta sig kort, och jag skall också inlösa denna
fordran, som jag anser Kammaren hafva så väl på mig som på de talare,
som härefter komma att uppträda. Det är emellertid en del af det Kongl.
förslaget, som jag anser ännu icke hafva blifvit så väl belyst, som jag
anser den behöfva, eller framhållen i den dager, i hvilken jag anser
att den bör framstå för Kammaren, innan Kammaren fattar sitt beslut.
Det är nemligen frågan rörande stammen.
Lördagen den 19 Maj, f. m.
31
JT:o 42.
Då man tänker på den stam, som af Kongl. Maj:t blifvit föresla¬
gen, så är det helt naturligt, att man äfven egnar en tanke åt den
nuvarande stammen, och det är ju också naturligt att man uppdrager
en jemförelse mellan dem för att komma till klarhet om hvem af dem,
som är bäst. Härom är dock så mycket taladt, så att vidare är onödigt
hvad den gamla stammen beträffar. En sak vill jag dock vidröra. Jag
har vid mångfaldiga tillfällen deltagit i Riksdagens förhandlingar an¬
gående försvarsverkets ordnande, väl icke i denna Kammare, men i den
Andra, och jag har alltid förvånat mig öfver att, när tal är om den
försvarsorganisation vi ega i vårt nuvarande indelningsverk, man från
båda sidor hållit fram den af denna organisation framgående produk¬
ten, den indelta soldaten, i en nästan idealisk dager.
Jag tror, att det icke är fullt berättigadt, hvad som i det afseendet
yttrats. Yi som bo på landet känna den indelta soldaten och den in¬
delta organisationen. Yi veta att bland de indelta soldaterna finnes
det folk, som är mycket bra. Det stora flertalet är bra. Bland dem
finnes det också folk, som icke är bra; alldeles som bland andra men-
niskor. I afseende å tjenstgöringen finnes det folk, som är mycket bra
och bättre, än man på grund af organisationen har rätt att fordra, och
folk, som alldeles icke är att stå efter. Inga militärer kunna förneka, att
så är förhållandet, och märkvärdigt vore, om det vore på annat sätt.
Med ett ord, jag kan icke finna, att den indelta soldaten är på något
sätt annorlunda än de svenska arbetande klasserna på landet i all¬
mänhet; han är hvarken bättre eller sämre än dessa. Man har icke
någon rätt att begära och fordra detta.
Hvad beträffar den stam, som af Kong]. Maj: t är föreslagen, har
denna blifvit öfveröst, om jag så får säga, med otidigheter, redan innan
den blifvit född. Det har användts för att karakterisera den sådana
pöbeluttryck, att jag icke vill här upprepa dem. Detta har icke skett
här i Kammaren utan i pressen. Finnes det då något, som kan göra
den af Kongl. Maj:t föreslagna stammen förtjent af ett sådant motta¬
gande? Jag skall bedja att få granska den något.
Man har till en början jemfört dem med våra nuvarande värfvade
regementen, som äro impopulära. Det är orättvist det tadel, som dessa
regementen fått uppbära. Detta har en talare, som före mig haft or¬
det, Grefve Lagerberg, hvilken är närmast om att taga deras försvar,
vederbörligen bevisat. Jag anser således det icke vara någon vanära
för den blifvande stammen, om den skulle jemföras med den nuvarande
värfvade armén. Men den kan icke med denna armé jemföras, och det
af det skälet, att den blifvande stammen är på ett helt annat sätt
organiserad och underhållen.
Då herrarne läst det Kongl. förslaget i fråga om underhållet och
aflöningen för armén, finna herrarne hvad det är, som här bjudes den
ungdom, som tager anställning såsom stamsoldater. Äfven förutsatt att
på Utskottets förslag i den vägen skulle något prutas, är det dock
sådana materiella fördelar, som här erbjudas, att jag frågar: hvar i
vårt land skola unga personer ur den arbetande klassen — och icke.
endast denna, utan äfven de mindre bemedlade klasserna i öfrigt —
nå sådana fördelar, som här enligt Kongl. Maj:ts och Utskottets för¬
slag erbjudas dem. Enligt Utskottets förslag skulle de få i lön 120
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
X:o 42.
32
Lördagen den 19 Maj, f. m.
Förslag till
■lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
kronor, i årlig städja 120 kronor, d. v. s. sammanlagdt 240 kronor
om året. De skulle dertill hafva något, som motsvarar den s. k. tobaks-
skillingen i den nuvarande armén, och utgörande 5 öre om dagen.
Vidare äro de klädda och födda samt hysta och undervisade. I 18
månaders tid räcker denna undervisning. Jag behöfver lyckligtvis i
detta fall icke göra några förespeglingar, som jag icke kan visa, att
de verkligen synas uppfylla mina förhoppningar angående den stam,
som Kongl. Maj:t föreslår. Den är, såsom jag nämnt, icke jemförlig
med den nuvarande värfvade armén, men har sin förebild i en insti¬
tution, som redan finnes i vårt land, nemligen volontär- och under¬
befälsskolorna. Sedan Riksdagen på Kongl. Maj:ts förslag beslutat,
att antalet volontärnummer skulle ökas vid hvarje regemente, är antalet
nu högst betydligt, jag vill minnas 48 vid hvarje regemente. Detta
är ungefär 5 å 6 gånger så många, som behöfves för att rekrytera un-
derofficerarnes led. Dessa platser äro så eftersökta, att för hvarje le¬
digt volontärnummer har chefen 8 å 10 att välja på. Det är söner
till underofficerare, inspektörer o. d., som insättas såsom volontärer på
regementena, för att de skola komma i besittning af den vakanta num¬
merlönen. , Denna är olika på olika regementen, men torde i medeltal
uppgå till ungefär 150 kronor. Hvarje gång de äro uppkallade till
tjenstgöring få de föda och kläder samt undervisning, och det utmärkt
undervisning. De hafva icke rättighet att tjena längre än till 26 år.
De äro således temligen jemförliga med den stam, som här är föresla¬
gen, för den händelse de icke blifva befordrade till underofficerare, och
detta blir i allmänhet endast '/6.
Om herrarne besökt dessa volontärskolor, skulle här icke fram¬
kommit sådana suppositioner angående den stam, som af Kongl. Maj:t
är föreslagen. Man kan icke besöka dem utan att känna sig glad och
tillfredsstäld, just derför att man hoppas att på det sättet vår stam
i framtiden skall behandlas och skötas.
Desse unge män, som enligt Kongl. Majrts förslag skulle utgöra
stammen, skulle helt naturligt, sedan de genomgått sådan undervisning
— undervisning icke endast i militära ämnen, utan i alla ämnen, hvari
officerarne kunna meddela undervisning, och af hvilken de i hela sitt
kommande lif skulle hafva fördel och nytta — i regeln utgå till för-
mansposter i yrkena. Hvad detta betyder för ett lands ekonomiska
utveckling, att man nemligen årligen har att tillgå 5,500 sådane män
ur de mindre bemedlade klasserna, som gå ut i lifvet sedan de lärt
sig lydnad och ordning samt fått sådan undervisning, derom borde väl
meningarne icke vara delade.
Jag frågar om vi hafva råd att släppa bort ett sådant tillfälle att
hjelpa vårt land framåt, ty det kommer det ovilkorligen att göra. Så¬
ledes, långt ifrån att hafva någon misströstan om den stam, som nu är
af Kongl. Maj:t föreslagen, hyser jag den lifligaste förhoppning om att
den icke blott skall hålla hvad den lofvar, utan äfven gå långt öfver
våra förväntningar. Med fullaste hjerta önskar jag bifall till den del
af Kong!. Maj:ts organisation, som angår anskaffande af soldater.
Här har äfven under diskussionen vidrörts ett ämne, som varit
föremål för mycken agitation i pressen förut och äfven samtalsvis man
och man emellan, nemligen opinionen i landet; och denna opinion i
33
N:o 42.
Lördagen den 19 Maj, f. in,
landet bär bär fått förespråkare, som jag förut icke hört uttala sig
för densamma, uttryckt som den nu är, nemligen genom folkmöten.
Det är folkmötenas resolutioner, som härvid afses, och dessa skulle gå
i den retning, att det Kongl. förslaget icke borde antagas, och då de
vore uttryck för folkets verkliga åsigt om saken, skulle riksdagsmän¬
nen vara skyldiga att vid dem fästa afseende. Nu veta herrarne till
att börja med, att deltagarne i dessa folkmöten i allmänhet hafva litet
svårt att vara hemma i alla frågor, som välvilligt bruka föreläggas
dem till behandling. Särskildt hvad försvarsfrågan vidkommer, hafva
de allra löjligaste misstag blifvit gjorda, hvilket äfven af dem, som
mest välvilligt betraktat dessa resolutioner, icke kunnat förnekas. Men
det vore ingen nöd, om dessa folkmötesresolutioner verkligen uttryckte
deras åsigt, som deltagit i mötet; och ännu mera, om de vore uttryck
för de allmänt ^gällande åsigterna i trakten. Nu är det alldeles icke
på det viset. Åtminstone är det mycket liten chance för att folkmö¬
tena skulle uttrycka någon större opinion i orten. För dem af her¬
rarne, som varit med om folkmöten, behöfver jag icke beskrifva, huru
det vid dem går till och huru lätt det är att fabricera en eller annan
opinionsyttring. Der uppstiga personer som hafva lätt för att tala,
eller åtminstone tro att de hafva det, och som hafva några fraser i
sin makt, speciel folkskolelärare. De hålla föredrag och föreslå reso¬
lutioner, och den stora mängden sitter tyst och hör på. Det är åtmin¬
stone min erfarenhet af saken, att vanligen de, hvilkas omdöme mest
betyder, vid dessa tillfällen icke uppträda eller medverka. Den stora
mängden har icke lust eller anledning att opinera, då det icke gäller
något positivt beslut, eller någon utgift för ögonblicket. De hafva icke
tust att inlåta sig i gräl, utan tiga och småle och gå hem, och så ax¬
en resolution fattad, som skall vara ett uttryck för folkets och ortens
åsigt. Så går det verkligen till. Vidare är det icke någon konst att
fä i hop ett möte, som beslutar i oppositionel retning. Men det är
eu betydlig skilnad att få i hop ett möte, som beslutar en opinionsytt¬
ring för en sak, som man väl är öfvertygad om att den är nödvändig,
men som man ingalunda är entusiasmerad eller vill hurra och afgifva
opinionsyttringar för, utan endast af fosterlandskärlek skulle vilja un¬
derkasta sig.
Jag tror icke att jag betydligt misstager mig, om jag håller före,
att det verkliga förhållandet är, att i den fråga, som nu föreligger,
opinionen hos de tänkande — och andra kan det väl icke vara fråga
om — mera är för än mot det Kongl. förslaget. Det finnes visserli¬
gen ingen entusiasm för det, ty det har man i allmänhet icke för
ökade bördor; men man underkastar sig det och finner det nödvän¬
digt och har slutligen kommit till den öfvertygelsen, att man svår¬
ligen kan få frågan löst på ett bättre sätt.
Här har under diskussionen yttrats och föreslagits, att vi borde
mera fästa oss vid vigten af sjöförsvaret än landtförsvaret. Det skulle
vai-a betydligt billigare och vi skulle då lyckas bättre att mota en
fiende, än vi skulle lyckas på land. När dessa förhållanden varit de¬
samma i inånga herrans år och det således varit god tid att förut
komma fram med dessa åsigter, kan jag icke neka till, att det åtxnin-
Forsta Kammarens Frot. 1883. N:o 42. 3
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 42.
34
Förslag till
lag om här¬
ordningen,
(Forts.)
Lördagen den 19 Maj, f. m,
stone har sken af, att denna plötsligen påkommande ömhet för sjöför¬
svaret tillkommit för att litet blanda bort korten och hjelpa till att
slå omkull Kongl. Maj:ts förslag angående landtförsvaret, Och detta
så mycket mera, som det förefaller mig att talet om sjöförsvaret vore
mera på sin plats, när utlåtandet Nio 2, som verkligen handlar om
sjöförsvaret, kommer att föredragas, än här under diskussionen om utlå¬
tandet N:o 1, som handlar om landtförsvaret. Jag skall för min del
visst icke vara emot sjöförsvarets förstärkande, då den frågan före¬
kommer, utan biträda dertill allt hvad jag kan och således^ stå på
samma sida, som de ärade herrar, hvilka. nu visat sig så måna om
sjöförsvaret. Jag hoppas endast att, då regeringen kommer med ett
sådant förslag, den då ej skall till sin missräkning finna, att dessa
herrar hoppat i land.
Jag anhåller om bifall till förevarande punkt af Kongl. Maj:ts
förslag.
Som trettiotvå talare ännu funnos anmälda till erhållande af ordet
i förevarande ämne, uppsköts den fortsatta öfverläggningen härom till
aftonsammanträdet.
Upplästes och godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riks¬
dagens skrifvelse, N:o 33, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om ändring i Kongl. Kungörelsen angående kurhusafgiftens
upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift den 26 Augusti
1873.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Riksdagsmannen Herr O. P. Rylander lider af ansigtsros och kan
på grund deraf ej lemna sina rum, hvilket härmed intygas. Stockholm
den 19 Maj 1883.
Mauritz Aspelin.
Andre Stadsläkare.
Kammaren åtskildes kl. */43 e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna,
Stockholm, K. L, Beckman, 1883.