RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Första Kammaren. N:o 41.
Fredagen den IS Maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Föredrogs ock lades till handlingarna Lag-Utskottets under gårda¬
gen bordlagda memorial Ko 44, i anledning af återremiss från Andra
Kammaren af Utskottets utlåtande Ko 35, öfver väckta motioner om
ändring i den kommunala rösträtten å landet.
Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets utlåtande
Kol, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner Kds 2 ock 3,
afseende förändrad organisation af landtförsvaret, äfvensom i anled¬
ning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner i dit¬
hörande ämnen.
1 punkten.
Utskottets förslag till lag om härordningen.
§ 40.
Förslag till
lag om här-
ordningen.
(Forts.)
Herr G-ahn: Det oupplösliga samband, i hvithet detta nu före¬
liggande härordningsförslag blifvit satt till det af Kongl. Maj:t fram¬
lagda förslag angående indelningsverkets ock grundskatternas totala
afskaffande, kar för mig varit det hufvudsakliga skälet, hvarför jag inom
det Särskilda Utskottet icke kunnat biträda detta förslag utan anfört
min reservation. Det utgör också för mig ett absolut hinder för att i
denna Kammare kunna lemna min röst för detsamma. Trots den om¬
klädnad man gifvit detta samband, då man kallat det en kompromiss,
så framstår det likväl för mig som ett köpslagande mellan staten å ena
ock en viss samhällsklass å andra sidan om landets försvar. Om vid
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 41. 1
N:o 41.
2
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
detta köp den part, som skulle mottaga betalningen, också lemnade
valutan för det lian åtnjuter, kunde man icke säga så mycket derom.
Man kunde förlika sig vid saken, ehuru det för mig alltid framstår
såsom ytterst motbjudande, att man i dylika frågor kommit in på köp-
slagandets väg. Den valuta staten här skulle vinna är ju hufvud¬
sakligen den utsträckta värnpligten, den styrka landets försvarskrafter
skulle få derigenom, att den manliga befolkningen får eu större vapen¬
skicklighet. Den olika styrkan i afseende på stammen, om den är
indelt eller värfvad, derpå fäster jag mindre afseende. Det är den
utsträckta värnpligten, som för närvarande och för framtiden kommer
att göra den egentliga förstärkningen i försvaret. Nåväl, hvem är det
som lemnar sitt bidrag till denna förstärkning af försvaret? Icke är det
uteslutande innehafvarne af skattejordcn! Icke är det denna klass af
jordegare, dit jag äfven räknar mig, ty all den jord jag' eger är skatte-
jord och jag är följaktligen äfven rust- och rotehållare, icke är det vi
ensamt, som lemna den valuta, staten skulle få! Nej, det är visserligen
till en ringa del denna klass af jordegare, men dessutom är det landets
öfrig» befolkning, som också får lemna sina bidrag till denna valuta
åt staten, men som deremot icke får någon ersättning. Tvärt om, den
kommer att på sina debetsedlar och i konsumtionsskatter få en för¬
höjning för landets försvar. Jag är öfvertygad att många finnas här i
Kammaren, hviska i likhet med mig skulle komma att tillskyndas
ganska stor fördel af den nu ifrågasatta afskrifningen, och jag frågar
eder, mine herrar, hvad våra arbetare och underhafvande skulle tänka
om oss, om vi nu skulle lägga vår röst i urnan för att (invotera oss
stora fördelar mot det att vi ålägga dem en ökad värnpligt? De kunna
förstå att det för landets försvar kan vara nödvändigt ålägga dem
längre öfningstid, men de skola aldrig förstå, hvarför vi _ fördenskull
skola erhålla betalning. Våra egna söner få visserligen till ringa del
deltaga, men för dem är det ingen uppoffring, om de upptagas 60 dagar
mer än för närvarande af dessa militära öfningar, men huru är det för
vår arbetarebefolkning och våra underhafvande? De 60 dagsverken,
som dessa ynglingar skulle uppoffra, äro för deras ekonomi ganska afse-
värda, och måste af dem betraktas såsom en stor förlust, under det de
se att vi få fördelarne och kunna tillgodoräkna oss 500,000, kanske
100,000 kronor i våra egendomars ökade värde. Jag kan för min del
icke förlika mig med ett sådant handlingssätt. Derför kan jag icke
lägga min röst för ett sådant härordningsförslag eller för hvilket här-
ordningsförslag som helst, huru förträffligt det än må vara, så länge
det är sammanbundet med grundskatternas afskrifning. Det är för¬
gäfves man söker att ur historisk grund bevisa att dessa s. k. grund¬
skatter äro af skattenatur och deruti söka ett skäl för deras efterskän¬
kande. Det är förgäfves man åberopar den orättvisa, som för 200 år
sedan skulle utöfvats mot dåvarande jordegare, då han pålades dessa
skatter. Det är och förblifver dock ett faktum, som icke kan bort-
resonneras, att dessa skatter i närvarande tid verka såsom räntor på
våra egendomar. De verka, som räntor på ouppsägbara kapital och i
samma stund jag blir befriad från dessa räntor är det obestridligt, att
behållningen på min egendom stiger med denna besparade utgift och
att dess kapitalvärde höjes. Så fort ett sådant beslut vore fattadt och
3
Fredagen den 18 Maj.
N:o 41.
jag ville sälja min egendom, kunde jag höja dess pris med en summa Förslag till
som motsvarade den räntelindring, jag vunnit, och det är lika säkert la9 °™ Mr'
att en köpare då kan betala detta ökade pris. Man har visserligen or^lm9e'1-
sagt, att det må så vara, att vissa jordägare tillskyndas en möjligtvis {<0T ^
oberättigad fördel, men förhållandet är nu sådant i vårt statsskick, att
det är denna klass af jordbrukare, som hafva röstöfvervigt inom repre¬
sentationen, och för att vinna deras bifall till ett förbättradt härord-
ningsförslag är det nödvändigt att gifva denna eftergift.
Vid denna fråga måste jag likväl äfven tänka på den medborgar-
klass, som ännu icke åtnjuter politiska rättigheter, den som står under
det s. k. politiska strecket, och jag tror det för oss vara nödvändigt att
äfven taga hänsyn till deras intressen och deras rättigheter, då, såsom
jag nyss^ säde, jag finner att den största tungan af detta försvarsväsen
kommer att hvila på dem, genom den personliga uppoffring som från
dem fordras. Jag kan icke förlika mig med den politiska klokhet, som
bjuder att vika undan för oberättigade anspråk, utan jag tror det vara
klokare att nu fast motsätta sig dessa anspråk och se tiden an, till
dess rättvisare förslag kunna genomföras, vare sig derigenom att i re¬
presentationen inkomma personer, som uppfatta saken på ett mera stor-
sinnadt sätt, eller ock påtryckningen inom landet blir sådan, att icke
längre detta ensidiga intresse kan göra sig starkt gällande inom repre¬
sentationen. För mig gestaltar sig frågan så, att en sann fosterlandsvän
i första _ rummet måste tillse, att försvaret blir lämpligen ordnadt, och
endast i andra rummet tillse huruvida skattelindringar kunna ifråga¬
komma, Om statens finanser medgifva att en skattelindring kan ske
och några skatter befinnas på någon näring eller samhällsklass så tryc¬
kande, att de äfven ur denna synpunkt böra lindras, då först ärtiden
inne att vidtaga sådana skattelindringar.
i afseende på grundskatternas tryck på jordbruket finner jag detta
icke vara förhållandet. Man har visserligen i lång tid hört detta rop,
men deraf följer icke att det är berättigad!. Efter min uppfattning
äro grundskatterna, sedan de blifvit fixerade, numera icke något svårt
onus att utgöra. Hvad som för närvarande trycker den jordbrukande
befolkningen i skatteväg, det är de oerhördt stora kommunalskatterna.
De hafva vuxit dels till följd af det kanske allt för hastiga sätt hvarpå
skolväsendet mångenstädes blifvit utveckladt, och dels tillföljd af stor¬
artade jernvägsanläggningar och kommunernas deltagande i sådana,
men detta är öfvergående förhållanden och efterhand höra icke så höga
kommunalskatter längre erfordras, och då blir den på jorden Infilande
skatten alldeles icke tung. För öfrigt skulle den skattelindring, man
här satt i fråga, endast komma de närvarande iunehafvarne af jord¬
egendom till godo. Tv jordbruket såsom näring vinner derpå intet.
Vid första tillfälle de nuvarande skatteegendomarne, sedan de blifvit
befriade från sina skatter och således öfvergått till samma natur som
säteriegendomarne, skulle öfvergå till annan egare, komma de natur¬
ligtvis att så höjas i värde, att den som köper dem får betala eu så
mycket högre köpeskilling. Jag har icke kunnat erfara att ett kapital,
nedlagdt i en frälse- eller säteriegendom, lemnar högre ränta än ett
kapital, nedlagdt i en skatteegendom, hvaraf tydligen framgår att skatte¬
friheten icke kan komma att lemna blifvande egare någon fördel eller
i
N:o 41.
Ifredagen den 18 Maj.
Förslag till höja det i jordbruket fästa kapitalets räntebilitet. Det är ju tydligt
lag om kär- att hvarje köp afdrages det kapital, som motsvaras af grundskat-
^Fortf)”’ terna s;fsom ränta, och finnes ingen sådan ränta, blir kapitalet så mycket
större.
Detta om skatteförhållandena. . I afseende på det nu framlagda
härordningsförslaget bar jag för öfrig! icke med min röst kunnat bi¬
träda det, i hvad det afser en upplösning af den nuvarande härens
indelta stam. Jag har nu i snart fyrtio år varit rust- och rotehållare
för ett rätt stort antal nummer och har således temligen stor känne¬
dom om hvilka olägenheter detta kan medföra för en jordbrukare. Det
är visserligen sant att det nog medför årlig kostnad, men dess stora
olägenheter, till följd af trakasserier och besvärligheter, som man under
debatten så bjert framhållit, har jag för min del aldrig erfarit. Jag
tror också att det i de flesta fall är rust- och rotehållarens eget fel,
om han deraf har obehag. Är han småaktig mot soldaten eller husa¬
ren, är han småaktig mot befälet att fullgöra deras billiga fordringar,
då 'kommer han i obehagliga förhållanden, men fullgör han sm skyl¬
dighet, som han genom kontrakt åtagit sig, då går den saken mycket
lugnt. I afseende på manskapets beskaffenhet, bär jag också fått den
erfarenhet att det indelta manskapet, synnerligast der det är försedt
med torp, som äro någorlunda försvarliga, är mycket lätt att rekrytera
bland den bästa delen af ungdomen i orten. Der det åter icke är för¬
sedt med torp — åtminstone i den ort, der jag har rotar, och jag har
rotar inom kompanier både med och utan torp — der är rekryteringen
mycket svårare och soldaten mycket dyrare att anskaffa än på andra
ställen, äfven om jag medräknar sjelfva värdet af torpet. Man har
mycket svårt att der få de bästa ynglingarne att ingå som soldater, och
får oftast taga sådana, som finna det obehagligt att vara bundna i .en¬
skild tjenst och föredraga att söka tillfälligt arbete. Utan att vilja
instämma i den hårda förkastelsedom, som här uttalats öfver den ifråga¬
satta nya värfvade stammen, — jag tror nog att man kan få godt folk
äfven för blott pengar, men mycket pengar fordras, om vi skola.få god
qvalitet, — så är jag dock öfvertygad om att den soldaten, blir i mora¬
liskt afseende sämre än den nuvarande indelta soldaten i allmänhet.
Detta gör att jag har en stor förkärlek för att bibehålla dessa indelta
soldater såsom stam och ledare för den blifvande beväringen. Huruvida
denna stam nu i militäriskt afseende kan så reformeras som man skulle
önska, derom vågar jag icke uttala något eget positivt omdöme. Jag
har endast att stödja mig på erfarne militärers uttalanden. Vi hafva
sett en sådan råd Utskottets betänkande framlagd reservation, deri före¬
kommer eu plan för att utveckla den indelta armén, så att den skall
kunna motsvara landtförsvarets skäliga pretentioner på en god stam¬
trupp. Detta är dock för mig tillräckligt för att tro att denna sak är
möjlig att genomföra.
Vidare har man här framhållit en annan sak.. Man har sagt:
»hvad skall man gorå ? Kong!. Maj:t har ju vid flere tillfällen framlagt
än ett förslag, grundad! på indelningsverkets bibehållande, än ett för¬
slag, grundad! på allmän värnpligt, och nu slutligen ett förslag, grun¬
dad! på sammansättning af värnpligt och värfning!. Intet har vunnit
Riksdagens bifall.» Detta är sanning, men det bevisar icke att något
Fredagen den .18 Maj.
5
N:o 41.
af dessa förslag var origtigt eller oantagligt, det visar endast att man Förslag till
icke nog kraftigt vidhållit ett förslag, som man ansett lämpligt, intill la9 0Vl har-
dess man kunnat öfvertyga landet och representationen om att det ° (Forts.)'
herde antagas. Ett ombyte af principer i dylika fall anser jag mera
försvaga ställningen än stärka den. Det ökar pretentionerna hos dessa
personer, som vilja köpa sig fördelar mot att lemna sin röst till för¬
slaget. Jag är fullt öfvertygad derom, att det numera, sedan landet
blifvit upplyst, hvarthän ett försvar på de grunder, som man 1878 blott
i lösa drag utkastat, komme att leda, och hvilken kostnad och tunga
det komme att medföra, och landet fått klar insigt i dessa förhållanden,
kunde vara möjligt att få representationens bifall till ett försvar, ordnad t
på grund af indelningsverkets bibehållande såsom stam. Dervid kan
vara skäl att göra åtskilliga lindringar för rust- och rotehållarne, ty
ovilkorligen komme de ökade pretentionerna på soldatens öfningstid och
bildning att medföra fordringar på högre aflöning från soldatens sida,
men dervid kan staten mycket väl träda emellan och betala denna
tillökning, hvarigenom detta onus för rust- och rotehållaren icke
behöfver blifva större än i härvarande stund, utan tvärt om kan
minskas.
Med de vidare detaljer, i hvilka jag inom Utskottet varit af skilj¬
aktig mening mot pluraliteten, är icke lämpligt att nu sysselsätta sig.
Jag slutar med att förklara att jag visserligen inser, att det hem ligga
någon våda för landet i att nu undanskjuta lösningen af denna för¬
svarsfråga, men det kan också hända, att deri icke ligger någon våda.
Ingen kan förutse, när faran kommer och när ett förstärkt försvar verk¬
ligen erfordras, men jag hyser dock den tillit till Försynen, att faran
icke står så nära för dörren, att icke svenska folket skall få tid att
ännu en gång betänka sig, innan det antager ett dylikt förslag, och
det är derför jag med lugnt samvete kommer att lägga min röst för
afslag å den föredragna paragrafen.
Herr Stjernspetz: Blott några få dagar hafva förflutit, sedan
Kammaren behandlade en motion gående ut på att genom en af främ¬
mande makter garanterad neutralitet söka skydda vårt land. Ut¬
gången af den frågan, hvilken emottogs med välvilja och grundligt
blef utredd, bör hafva visat de fosterlandsvänner, som i en sådan
neutralitet söka fäderneslandets trygghet, nödvändigheten att snart
lösa frågan om vårt försvar. Jag tror också att icke blott nationens
representanter utan äfven hela svenska folket inser detta och fordrar
en snar lösning. Jag är också öfvertygad att en sådan lösning står
för dörren och det torde derför vara hvarje representants pligt att nu
uttala sig i denna fråga, vare sig att det rörer förslagets förtjenster
eller möjliga betänkligheter emot detsamma.
Hvad förtjensterna angår, synes landtförsvaret komma att blifva
betydligt starkare än det vi nu ega, hvarför jag inskränker mig till
att instämma uti största delen af hvad Herr Statsrådet och Chefen för
Landtförsvarsdepartementet samt Herrar Grefve Lagerberg och Bosen-
svärd yttrat.
Mina betänkligheter röra således icke detta, utan försvaret i sin
helhet. Vårt land är nemligen så beläget, att dess trygghet icke en-
N:o 41.
6
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till samt beror af ett stort landtförsvar, utan kanske i ännu större mån
}l,är' af ett godt sjöförsvar.
ö(Forts.)*' I alla de förslag, som blifvit framlagda, bar flottan i allmänhet
fått stå tillbaka och så synes äfven förhållandet vara i detta. Den
roll denna skall spela i vårt försvar finnes icke tydligt angifven. Den
tyckes mera hafva kommit med och på papperet erhållit några smulor,
derför att den genom båtsmanshållet står i samband med skatteregle-
ringen, hvarför man icke kunnat undvika att äfven upptaga flottans
organisation till behandling.
Då våra försvarsanstalter naturligen måste vara inrättade med af¬
seende på vårt lands förhållande till främmande makter, måste dessa
anstalter äfven stå i närmaste samband med den utrikes politik landet
förer och utgöra ett sannt uttryck af densamma. Oaktadt den motion
jag nyss nämnde afslogs, skedde det dock på ett sådant sätt, att Kong!.
Maj:t icke bör kunna stanna i ovisshet om representationens och hela
svenska folkets önskan i afseende på den politik, landet bör föra. Vi
hafva äfven fått förklaring från regeringen, att den på allt sätt skall
söka bevara freden åt vårt land. Detta är så mycket vigtigare som vi
se, att de stora staterna oftast kasta sig in i de största krig blott af
afund och misstroende eller täflan om makten, hvarför vårt folk ännu
mindre har anledning att gjuta sitt blod i strider för dylika ändamål.
Det problem vårt försvarsväsen således har att i första, rummet lösa
är att kunna gifva kraft åt denna fredliga politik, som landet önskar
och regeringen söker följa.
Vid ett krig emellan våra närmaste grannar är det lyckligsvis
ingen af dem som kan hafva det ringaste behof af att kasta in arméer
i Sverige eller att taga vägen genom vårt land. Läge vårt land så
till, att det likt Belgien, Schweiz och Rumänien med fördel kunde
användas till genommarsch för stormakternas arméer, då borde vi också,
liksom dessa länder, samla all möjlig kraft på landtförsvarets utveck¬
ling för att kunna hindra sådant. Men lyckligtvis kan det endast
vara några hamnar, företrädesvis de gottländska, hvaraf stormakterna
vid sina krig kunna hafva behof eller dit deras svårt ansatta krigs¬
skepp kunna behöfva taga sin tillflykt. Det är då vår skyldighet som
neutral makt att med kraft häfda denna vår ställning och således ej
tillåta några kränkningar af densamma, liksom äfven att kunna skilja
de stridande åt om de kommit inom våra farvatten, på det kriget ej
må fortgå inom svenska området. , Tillåta vi den ena makten att
kränka vår neutralitet, behöfver den andra, enligt folkrätten, ej heller
att akta densamma och skulle derför säkerligen ej heller komma att
gorå det. Vi komma härigenom emellan tvenne eldar och kriget kom-
me, åtminstone till en del, att både föras och kanske äfven att sluta
på vår bekostnad. För att skydda oss för sådana faror och kraftigt
upprätthålla vår neutralitet är en god flotta oundgängligen nöd-
vändig.
Det är gifvet att vid ett krig emellan två stormakter det icke
ensamt är en stormakt som man har att taga i betraktande, utan två, som
stå i harnesk emot hvarandra, färdiga att utföra en storartad duell.
Om vi då hafva en flotta så stark, att den kan fälla utslaget i Öster¬
sjön emellan dem blida, t. ex. emellan Tyskland och Ryssland,
Fredagen den 18 Maj.
7
N:o 41.
kan icke någon af dessa makter gerna vilja försöka att betvinga oss,
tv då komma vi att gå på dess motståndares sida, och blifva vi sålunda
herrar på sjön, torde vårt lands oberoende och frihet vara ganska väl
betryggadt.
Man kan möjligen invända, att vi icke för alla möjliga fall kunna
uppnå en sådan styrka. England har till exempel en ännu större sjö¬
makt. Ja, detta är nog sant, men England är så gifvet öfverlägset
på sjön att det icke behöfver vår hjelp och kommer sannolikt icke att
begära någon sådan. För öfrigt är England alltid välvilligt stämdt
emot de mindre makterna, emedan det omöjligen kan hafva något in¬
tresse af att Tyskland eller Ryssland gjorde inkräktningar på Sveriges
bekostnad. Sålunda böra vi väl alltid kunna antaga åtminstone en
viss välvilja å dess sida för oss och att det till och med gerna skulle vilja
hjelpa oss hellre än stjelpa oss.
För att sålunda i ett stort krig bevara vår fredliga ställning fordras,
att vi blifva den tredje sjömakten i Östersjön, om också icke så stark
som någon af de andra makterna, så åtminstone af den betyden¬
het att vi tillsammans med endera af dem kunna hålla den tredje
stången.
Detta mål kan icke vara omöjligt att uppnå, ty hvarken Ryssland
eller Tyskland hafva någon synnerlig stark flotta utan båda lägga
hufvudsakligen vigten på landtförsvaret. Deras täflan och afgörande
strider komma alltid att ske till lands och derför försumma dessa sta¬
ter, åtminstone i viss grad, sitt sjöförsvar, hvithet de endast behandla
såsom ett bihang till deras öfnga försvarsväsen. Jag kan i det af-
seendet åberopa flere uttalanden, i hvilka framhålles att deras flottor
äro för dem af mindre vigt. Det är derför att förmoda det dessa
flottor komma att vara temligen jemnstarka och att det således icke
skulle erfordras så orimligt mycket för oss att skaffa oss en flotta af
angifven storlek.
Hafva makterna ingenting att frukta af oss och se de, att vi
lämna och vilja upprätthålla vår neutralitet, är detta det bästa medlet
för oss att äfven kunna bevara freden och trygga vårt oberoende, ja,
för att uttrycka det i siffror, skulle jag vilja säga att det kanhända ut¬
gjorde 9/,0 af vårt skydd.
Detta utesluter dock icke alldeles möjligheten af eröfringsplaner å
de stora makternas sida; men gå vi till dessa planer, så finna vi snart,
att de delar af vårt land, som mest kunna derför vara utsatta och lät¬
tast intagas, äro å ena sidan Gotland och å en annan sida de norra
provinserna. Men dessa landsdelars läge är så beskaffad^ att icke
någon af dem kan försvaras utan just med tillhjelp af en stark flotta.
Att vi måste uppbjuda allt för att försvara dessa landsdelar finner man
lätt vid att kasta eu blick på kartan öfver vårt land. Om de folie i
våra grannars händer, skulle de hafva ryckt oss så in på lifvet, att
vår sjelfständighet sedan endast kunde bero af deras nåd och någon
som helst trygghet för vårt land stode sedan svårligen att uppnå.
Vidare veta vi, att vårt kringflutna läge gör, att all samfärdsel
med andra länder måste ske öfver sjön. Om vi i ett krig icke
hafva något dugligt sjöförsvar, blifva vi sannolikt underkastade en
blokad.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Nio 41.
8
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Oaktadt vår rika krigshistoria hafva vi likväl icke någon er¬
farenhet om hvad en sådan vill säga, ty så länge vi hade provinser
på andra sidan Östersjön, rörde sig krigen hufvudsakligen om dessa
provinser och landet har således icke varit underkastadt någon blokad.
Det svåraste vi i den vägen utstått var under Karl XII:s tid, då
Ryssarne härjade våra kuster, men det skedde med stor planlöshet
samt tydligen endast för att sprida jemmer och sålunda göra oss be¬
nägna att sluta fred. Ryska flottan var för öfrigt den tiden ännu icke
i det skick, att den kunde blokera våra kuster.
Om vi tänka efter, finna vi att vår industri, vårt jordbruk och
vår skogsskötsel äro i högsta grad beroende derpå, att deras produkter,
då våren kommer, kunna afyttras till främmande länder. Om, då
vintern slutat sin blokad, en fiendtlig flotta i stället skulle lägga sig
utanför våra förnämsta hamnar och sjöstäder — huru blefve väl då
förhållandet här i landet?
Det behöfves icke, som en talare nämnde, två somrars blokad,
en är alldeles tillräcklig för ett vända upp och ned på hela vår ekono¬
miska ställning.
Denna Sveriges åt sjösidan blottstälda ställning är en af de far¬
ligaste och ömtåligaste punkterna i vårt lands läge, hvilket förhållande
naturligtvis kommer att göra vår politik osjelfständig, emedan rege¬
ringens pligt och fosterländska omtanke måste söka förekomma en all¬
män ruin.
Så länge vi icke hafva någon flotta, som kan hålla sjön, blir vår
politik således mycket beroende af detta förhållande, och vi komma derför
att ligga i händerna på den stomakt, som har den starkaste flottan, eller
också någon annan stark sjömakt, antingen vi vilja eller ej.
Dör vårt försvarsverk finnas sålunda vissa bestämda uppgifter att
lösa. Den första af dem är att upprätthålla vår fredliga politik och
vår neutrala ställning; den andra uppgiften är att försvara de för an¬
grepp mest utsatta delarne af värt land, nemligen Gotland och Norr¬
land; och den tredje att skydda vår handel och sjöfart från att lida
afbräck, och för dessa uppgifters lösande är en god flotta alldeles nöd¬
vändig. Först i fjerde rummet kommer uppgiften att skydda oss för
eu landstigning i hjerta! af vårt land.
Hvad en sådan beträffar, vill jag icke bestrida, det den före¬
slagna armén är starkare än den, vi nu hafva; men jag vågar dock
betvifla, att, om en stormakt är herre på sjön och obehindradt kan
öfverföra sina trupper hit, vi kunna hafva någon stor sannolikhet för ett
framgångsrikt försvar.
Landtförsvarskomitén erkänner sjelf, att Ryssland kan på en gång
hit öfverskeppa 60,000 och Tyskland 75,000 man. Engelsmännen,
som gjort mycket noggranna beräkningar, komma till en något högre
siffra; men i alla fall kunna dessa beräkningar icke vara så exakta;
ty det beror så mycket på huru långt den stormakt, som tänker anfalla
oss, vill anstränga sig för ändamålet.
Ryssland kan nu, såsom jag sade, på en gång öfverföra 60,000
man; och derjemte veta vi, att en landtarmé aldrig kan hindra sjelfva
landstigningen. Historien har till och med alltid visat, att jemnstarka
trupper på land icke kunnat hindra en sådan.
Fredagen den 18 Maj.
9
N:o 41.
Man kan då ock^a invända, att en flotta icke alltid kan vara
precis på det erforderliga stället för att hindra landstigningen, men en
fiende vågar dock bestämdt icke att göra en planlagd större landstig¬
ning, förr än han är fullkomligt herre öfver sjön, ty så länge han icke
är det, riskerar han att få sina transportfartyg öfverfallna och förstörde
äfvensom att få sina förbindelser med eget land afbrutna efter en möj¬
ligen lyckad landstigning, och det vet hvar och en huru nödvändigt
det är för en armé uti ett fiendtligt land att hafva förbindelserna i
ryggen öppna.
Man behöfver blott tänka på den stora ammunitions- och vapen¬
förbrukningen, för att icke tala om allt annat underhåll. Ett 8 å 14
dagars afbrott i förbindelsen med eget land skulle ställa en armé i ett
högst kritiskt läge; och kunde förbindelsen af bry tas några månader,
så vore den fiendtliga arméns undergång nästan gifven, huru klena
våra försvarsanstalter till lands än vore.
Detta visar ju tydligen, att flottan för alla händelser bör intaga
den första och vigtigaste rollen i vårt lands försvarsväsen.
Här har det sagts, att man försökt skaffa anslag åt flottan, men
att Riksdagen afslagit desamma. Jag medgifver, att så till en del varit
förhållandet, men dels har denna skattereglering stått i vägen för snart
sagdt alla större försvarsförbättringar, dels hafva ock flottans egne måls¬
män varit tveksamme om huru flottan skulle organiseras och om be¬
skaffenheten af dess materiel, hvarför dock icke varit så lätt för repre¬
sentationen att alltid bifalla dessa anslagsfordringar. En lika vigtig orsak
härtill torde äfven hafva varit, att man i allmänhet icke tillräckligt
framhållit flottans stora betydelse särskildt för oss.
Om man sade landet, att flottan är det förnämsta medlet för vårt
försvar och det bästa för våra fredliga sträfvanden, på samma gång som
det äfven är det billigaste och det, som minst tryckte på våra näringar
och att den är, om den utvecklas till en viss lätt upphinnelig styrka,
det enda, som kan skänka oss trygghet för alla händelser, så vore det
mer än besynnerligt, om icke representationen skulle vilja bevilja de
derför nödiga medlen.
Men, mine herrar, om en stadgad' öfvertygelse i detta afseende
fattats, tror jag orsakerna dertill egentligen ligga i minnena från våra
ärorika krig under forna tider. De hafva skapat den föreställningen
hos hela folket, hvaraf äfven regeringen tagit intryck, att det hufvud-
sakliga af vårt försvar borde ligga i landtförsvaxet.
Det är minnen från våra stora ärorika krig, som gjort detta, och
under sista tiden hafva dessa föreställningar fått ny näring genom
de lysande bedrifter, som den tyska armén för några år sedan ut¬
förde.
Men det finnes äfven en annan orsak, nemligen arméns redan
ganska talrika personal. Det är ju gifvet, att, äfven med den största
fosterlandskärlek, hvar och en söker framhålla de delar af försvars-
väsendet, åt hvilka han sjelf ifrigt egnat sig. Denna stora personal,
som finnes spridd inom alla samhällsklasser, ‘ har verkat derhän
i allmänna föreställningssättet, det landtarmén anses vara hufvud-
saken.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
K:o 41.
10
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Jag talade om den ekonomiska möjligheten att anskaffa en så
stor flotta, att den kunde skänka oss trygghet. Man har väl i mycket
erkänt flottans betydelse, men, i stället för att föreslå någon utväg och
fullfölja hvad man teoretiskt icke gerna kan förneka, stannar man in¬
för den frasen, tv något annat än en fras är det icke, nemligen: »den
är för dyr för oss att anskaffa.» Den sista sjöfösvarskomitén säger på
ett ställe rörande sjöförsvaret, att vid täflan på ett fält, der penninge-
tillgångarne äro det hufvudsakliga medlet för målets uppnående, der
är det den mäktigare och rikare staten, som vinner försteget. Men
detta påstående, att en god flotta skulle taga våra ekonomiska krafter
i större anspråk än hvad en stor armé skulle göra, har aldrig varit
bestyrkt af någon utredning eller några bestämda bevis. Det är icke
något annat, synes det mig, än ett löst påstående för att leda upp¬
märksamheten från de rigtiga principerna för vårt försvar; och jag
vågar påstå att, om man ville samvetsgrant undersöka de ekonomiska
vilkoren för en stark flotta eller en stark armé, skall man finna all¬
deles raka motsatsen. Man skall finna, hvad som just är min innersta
lifligt öfvertygelse, att vi aldrig skola kunna åstadkomma en till¬
räckligt stor samt väl öfvad armé, så beskaffad att vi skola kunna
mäta oss med en landstigen fiende. Det är min bestämda öfvertygelse,
att landet icke förmår upprätthålla en sådan armé, att den kan blifva
betryggande.
Vill man undersöka hvad kostnaden för flottor och landtarméer
i andra länder uppgå till, skall man äfven snart finna sanningen häraf.
Jag behöfver i det fallet endast nämna den tyska marinens budget,
som går till 27,500,000 tyska mark, det vill säga omkring 24,000,000
kronor. Det är eu stor summa, men vårt landtförsvar kommer dock
att kräfva eu betydligt högre; och dock är Tyskland i närvarande
stund den starkaste makten i Östersjön. Någon täflan med stormak¬
terna i det fallet anser jag för resten icke vara behöflig; tv kan man
uppnå det minimum i styrka jag ofvan angifvit, så får man vara belåten.
Kan den ökas ännu mera, vore det likväl så mycket bättre.
Men äfven med en flotta erkänner jag villigt, att vi icke kunna
vara alldeles utan en landtarmé.
Bland liufvudvilkoren för en sådan, och som äfven i förslaget blif-
vit iakttaget, är dess fullkomligt militäriska indelning i fördelningar.
Detta är af en så stor vigt — som också framhållits af chefen
för generalstaben — att jag sätter denna indelning, der hvarje af våra
6 fördelningar får alla truppslag, som behöfvas för att kunna sjelfstän¬
digt uppträda, såsom ett bland de nödvändiga vilkoren för hvarje landt¬
försvar.
Ett annat vilkor för landtförsvaret är nödiga kadrer af officerare
och underbefäl, och detta finnes äfven i detsamma, likaså ett tredje vil¬
kor bestående uti en utsträckt värnpligt. Men jag fordrar, att landt¬
försvaret dock icke utsträckes öfver höfvan; jag fordrar, att stamtrup¬
perna, så till antal som anskaffningssätt, bestämmas så, att landet utan
allt för stora svårigheter eller drakoniska bestämmelser kan uppställa
och underhålla dem. Ty i annat fall tror jag icke på hållfastheten hos
några garantilagar. Om icke organisationen i sig sjelf är sådan, att
den med någorlunda lätthet och dräglighet af landet kan bäras, tror
Fredagen den 18 Maj.
11
Sso 41.
jag, att den armén tilltagits i för stor skala ock att den derför i fram¬
tiden icke kan uppnå den fulländning i utbildning eller erhålla den
materiel, som är behöflig.
Med de åsigter, som jag här uttalat, kan jag icke dölja för mig
sjelf och vill ej heller för Kammaren dölja, att ett landtförsvar, grundadt
på indelningsverket, i enlighet med Herr General Abelins reservation,
skulle i snart sagdt hvarje hänseende bäst lämpa sig för våra förhål¬
landen och således äfven möjliggöra flottans tidsenliga utveckling jem-
sides med landtarméns. Jag kan ej dölja, att om Kongl. Maj:ts förslag
till landtförsvarets ordnande af Riksdagen antoges, skulle armén komma
att sluka alla statens möjliga tillgångar, utan att ändå uppnå mönster-
gilt skick och den föreslagna flottan, såsom beroende på blifvande
extra anslag, komrne blott att i de här framlagda papperen qvarstå så¬
som en vacker tanke.
Man säger visserligen att ett landtförsvar, grundadt på indelnings¬
verket, ej hittills vunnit framgång och ej heller kan hafva utsigt att
framdeles gå igenom. Men om man bredvid och i sammanhang med
ett sådant förslag liksom nu stält grundskatternas afskrifning och er¬
sättning för kostnaderna af soldathållet, tror jag att utgången blifvit en
helt annan.
Intagen af oro öfver det bristfälliga uti våra närvarande försvars¬
anstalter och på grund af ett heligt löfte som jag gjort mig sjelf att
biträda hvarje rimlig förbättring derutinnan, ett löfte som jag äfven
afgaf i denna Kammare för tre år sedan, gör dock, att jag nu yrkar
bifall till Särskilda Utskottets förslag. Jag vill dock tillägga, att vid
den fortsatta behandlingen af landtförsvarets ordnande kommer jag att
vid de olika paragraferna framhålla Indika besparingar, som kunna
göras på landtförsvaret, dock endast i ändamål att derigenom möjligen
kunna erhålla medel för att äfven kunna få vår flotta i samma eller
något starkare skick, än hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Men jag kommer icke att yrka några nedsättningar, förr än jag
kan hafva visshet om att flottan får en motsvarande tillökning; intill
dess anhåller jag om bifall till det Kongl. förslaget utan afprutningar.
Herr Casparsson: Då Riksdagen förut fått från Kongl. Maj:t
emottaga förslag till grunder för försvarets ordnande, hafva desamma
utgått omedelbart från Kongl. Maj ds ansvarige rådgifvare eller från en
komité, bestående af i frågan sakkunnige personer. Så är icke här
förhållandet. Ifrågavarande förslags ursprung är hölj dt i dunkel. Kong!.
Majds regering kan sägas vara upphofvet till detsamma endast i samma
mening som de historiska läroböckerna upptaga, att Karl XIII var far
till Karl XIV Johan, nemligen genom adoption. Det är icke heller
den senaste försvarskomitén, som är upphofvet till förslaget, ty komitén
var hunden af förut uppgifna grunder och instruktioner. Icke heller
kommer det från de 102 motionärerna i Andra Kammaren, hvilka i
bråd skilnad vid 1878 års riksdag framlade sitt förslag, tv för flertalet
af dem var det en fullkomlig öfverraskning; och dessutom har man
svårt att i den förkrympta produkt, som de 8 reservanterna från Andra
Kammaren framstält, igenkänna de svällande formerna af det barn, vid
hvars frambärande i Andra Kammaren år 1878 jag hade nöjet att
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
12
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
assistera. Om så dock skulle vara, kunde man verkligen med fullt skäl
säga: »så ung och redan så förderfvad!» Arméns högste målsmän, ge-
neralitetet, har visserligen fått yttra sig öfver förslaget, men blott efter
på förhand uppstälda frågor;,och om den kateket!ska metodens lämplighet
kan vara omtvistad beträffande folkundervisningen, så tror jag vi alla
kunna vara ense om att sagda metod icke är lämplig för den allsidiga
pröfningen af en riksvigtig fråga.
Man har sagt, att det nuvarande systemet är föråldradt och oför¬
enligt med det moderna samhällets idé om alla medborgares skyldighet
att deltaga i landets försvar, men man har i stället för detta velat
sätta ett ännu mera föråldradt system, tv man må förgylla saken huru
mycket man vill med frasen om »en ur de värnpligtiges led på frivil¬
lighetens väg uttagen stam» o. s. v., så är och förblir det dock, paren
svenska sagdt, ingenting annat än värfning, och de, som påstå annat,
måste antingen icke mena hvad de säga eller också säga de icke allt
hvad de mena. Jag för min del kan icke uttaga annan mening än att
det är ett försök att låta riksdagen och svenska nationen svälja den
rena värnpligtens beska piller, inlagdt i omslagspapper.
Jag skall nu bedja att något närmare få undersöka sjelfva grunden
för det föreslagna systemet eller den värfvade stammen. Man har sagt,
att det är icke ett vanligt värfningssystem utan »något cmnat». Ja,
det är sant, att det icke är något vanligt värfningssystem, ty då annars,
på samma gång man hos de unge rekryterna söker utveckla styrkans
instinkt, man söker att tygla dess missbruk genom disciplinens hand
förmedelst en längre tjenstgöring, så har man deremot i detta förslag
helt och hållet förbisett vigten häraf och vill i stället släppa dem lösa
öfver landet för att disciplinera sig sj elfva.
Här hafva inom tidningspressen anförts och kommenterats åtskilliga
generalers yttranden i frågan. Jag vill derför nu icke ingå i någon
vidlyftig uppläsning af hvad dessa generaler yttrat, men ganska egen¬
domligt förefaller det, att när detta värfningssystem förut föreslagits
hafva de enstämmigt opponerat sig deremot, men nu, då det kommer
från Kongl. Maj:t, så understödja de detsamma.
Beträffande det yttrande, som afgafs vid 1875 års riksdag af den
sedermera blifvande krigsministern, vill jag erinra, att detta yttrande
afsåg icke blott det af de tre reservanterna i Andra Kammaren fram¬
lagda förslag, som är nästan helt och hållet detsamma som det nu före¬
liggande, utan äfven ett annat, afgifvet af fyra reservanter från Andra
Kammaren, gående derpå ut, att den klass, som skulle undergå den
längre öfningen, skulle i första rummet uttagas på frivillighetens väg
mot kontant ersättning och derefter genom lottning. Det var om detta
förslag, som den talare, som i går afton sist hade ordet, vid 1875 års
riksdag yttrade: »Det är gifvet. att om man skall söka att fylla arméns
leder visserligen af en årsklass värnpligtige, men företrädesvis af sådana,
som emot betalning vilja i dem ingå, så afskiljer man från denna del
nästan allt hvad armén har af intelligens, högre bildningsgrad, förmö¬
genhet m. in., alla dessa faktorer som gifva styrka åt armén, som äro
den pépiniére, hvarur befälet skall bildas och som tillika utgör det
samhälliga i värnpligten eller att alla medborgare stå i samma led för
att försvara samma fädernesland.»
Fredagen den 18 Maj.
13
Jf:o 41.
Och beträffande det förra förslaget, det af de tre reservanterna
från Andra Kammaren framstälda, yttrade han: »De svårigheter, som
redan nu finnas att upprätthålla den lilla värfvade stam vi nu hafva,
måtte tala alldeles tillräckligt för overkställbarheten af detta förslag,
utom det att denna stams beskaffenhet och sammansättning blifvit redan
förut af en talare skildrade, och dertill bär jag föga att tillägga.
Jag har Mott velat nämna dessa ord, emedan jag icke ifrågasatt,
att någon inom denna Kammare skall på allvar vilja vidhålla detta för¬
slag.» Emellertid var det samma system och nära nog samma förslag,
som han i går under nära 1 timmes tid med full öfvertygelse sökte
försvara.
Från generalerna ber jag få öfvergå till en ärad talare på krono-
bergsbänken. Han uppdrog »den första paralellen», men icke för att
storma utan för att försvara Kongl. Maj:ts förslag, hvaraf han sjelf
var intagen. Han yttrade, att det skulle skänka oss först femtio procent,
sedan tre och slutligen fem gånger så stor försvarskraft som den när¬
varande. Jag skall uppdraga en motparalell. Samme talare framlade
vid 1871 års riksdag en motion med förslag till förändrad organisation
af försvarsväsendet, en motion, i hvilken han fick 56 ledamöter af
Andra Kammaren att instämma. Han yttrar der: »Emellertid återstår
dock såsom sista utvägen att förlägga den värfvade stammen på lands¬
bygden, men låta soldaterna sj elfva förse sig med bostäder, liksom för¬
hållandet är med de indelta regementen, som icke hafva torp, såsom
t. ex. Dalregementet och de skånska fotregementena. Detta förlägg-
ningssätt kan visserligen användas vid ett och annat regemente, då hela
den öfriga armén har torp. Men skall den tillämpas för hela hären,
så är fara värdi, att landet öfversvämmas med en lös befolkning,
som saknar fasta bostäder och i följd deraf i allmänhet den stadga,
som utgör en af den indelta soldatens bästa egenskaper och för hvars
skull man just så länge fördragit de olägenheter, som eljest vidlåda
indelningsverket. Äfven denna utväg torde således vid närmare be¬
traktande icke vara lämplig.»
Vi lefva, mine herrar, i modifikationernas tid, och äfven den ärade
talaren på kronobergsbänken har i väsentlig mån modifierat den upp¬
fattning, han för tolf år sedan hyste.
Från fackmännens yttranden skall jag nu be att få öfvergå till
statsmännens. Detta senare begrepp är emellertid svårare att definiera
och för att icke begå något misstag eller komma i kollision skall jag
hålla mig till statskalendern. Jag vill då anföra yttranden af de tvenne
statsmännen, som för närvarande leda, den ene vår inre, och den andre
vår yttre politik. Hans Excellens Statsministern yttrade vid 1871 års
urtima riksdag den 2 oktober: »I jemnbredd med den stigande odlin¬
gen, i mån som näringar och industri utveckla sig, stegras både varu¬
värden, lefnadskostnader och daglöner, hvaraf åter måste följa, att
den effektiva kostnaden för leg de soldater högst betydligt stegras och
blir allt för kostbar. Då till följd häraf soldater, anskaffade genom
frivilligt aftal, blifva för dyra, bär man måst anlita den allmänna värn-
pligtens tvång för att skaffa ett godt, rörligt försvar för bättre pris.»
Åberopande sedan, att värfningen är qvar blott i England och Nord¬
amerika, yttrade han vidare: »England och Nordamerika äro dock så
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
14
Fredagen den 18 Maj.
Forslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
rika länder, att det icke gör dem något, om försvaret kostar mera än
som nödvändigt erfordras, men sådant är icke förhållandet med oss.»
Och längre fram i samma anförande fälde han följande ord: »Utaf
"tvenne onda ting, an härordning som man vet vara oduglig, men som
■man just derför bemödar sig att förbättra, eller en här organisation, som
man inbillar sig vara god, som man tror lemmar ett förträffligt för svar,
men som, när den skulle användas, torde i af görandets ögonblick svigta,
anser jag det förra för det minst vådligan Detta är precis min ställ¬
ning till denna fråga. Jag anför detta icke för nöjet att få beslå olika
tänkande med vexlande meningar, tv i detta fall utgöra Riksdagens
protokoll ett stort grafmonument öfver frånträdda öfvertygelser och för¬
vandlade åsigter, utan jag gör det för .att hemta stöd för mina egna
åsigter i framstående personers föregående uppfattning af saken. Hans
Excellens Statsministern yttrade vidare om de tre reservanternas i
Andra Kammaren förslag, hvilket jag nyss omnämnde och som ar nä¬
stan fullkomligt detsamma som det nu föreliggande, under diskussionen
i Andra Kammaren den 15 Maj .1875: »Man har ock föreslagit, att
Riksdagen skulle ingå till Kong!. Maj:t med en skrifvelse, i hvilken
Riksdagen skulle begära framläggandet för Riksdagen af ett nytt för¬
slag, utarbetadt i öfverensstämmelse med de tre reservanternas yrkan¬
den. Ett sådant beslut skulle dock innebära ett tillbakagående, ty
med antagande af dessa reservanters förslag, skulle vi endast erhålla
en värfvad armé, men vi hafva ju begärt ett försvar, fotadt på den all¬
männa värnpligten, och vi kunna derför ej understödja något förslag,
som är fotadt på annan grund. Dessa båda förslag — nemligen om
rent afslag och om ett beslut i öfverensstämmelse med de tre reser¬
vanternas yrkanden — kan jag således icke under några omständigheter
understödja.»
Hans Excellens Ministern för utrikes ärendena yttrade i denna
Kammare den 7 Maj 1878: »Jag tillstår, att deras arbete (Utskotts-
ledamöternas), för så vidt jag förstår, har mycket för mig tilltalande
och att jag skulle med stor glädje kunnat gifva min röst till de före¬
slagna lagarne, derest icke i detta lagförslag förekomme eu punkt, och
det just sjelfva kärnpunkten, mot hvilken jag hyser de största betänk¬
ligheter. Det är nemligen den punkt, som handlar om, huru stam-
truppen skall sammansättas. Jag har lefvat många år i ett land, der
hela armén är anskaffad på värfhingens väg, och jag har hört denna
armé här omtalas såsom ett mönster i många fall och såsom någonting,
som vi icke skulle behöfva frukta att se hos oss infördt. Jag befarar,
att de, som yttrat detta, bedraga sig. Den engelska armén är värfvad,
och man kan således på den se, huru en hos oss anskaffad frivillig,
d. v. s. värfvad armé skulle komma att se ut. I krigstid eller när
krig hotar är denna armé utmärkt. Så snart något rykte sprider sig,
att deras fädernesland är i fara, rusa engelsmännen till rekrytörerna
och dessa få då mycket och bra folk.» Här tillåter jag mig att vara
af en något olika mening mot Hans Excellens, tv just vid krigstill-
fälien eller rykte om krig har det alltid varit mycket svårt att inom
engelska armén anskaffa folk, och derför måste England då ligga ute
på den europeiska marknaden för att köpa folk.
I Militair-Wochenblatt och derifrån infördt i Krigsvetenskapsaka
Fredagen den 18 Maj.
15
N:o 41.
demiens tidskrift för 1875 uppgifvas vakanserna inom engelska armén
under Krimkriget hafva varit
år 1855..........................................................................46,658 man,
år 1856 ......................................................................50,402 man
samt under sista fransk-tyska kriget (den 1 Oktober) 16,915 man.
Häraf visar sig, att det varit långt ifrån lätt att vid krigstillfällen an¬
skaffa folk.
»Men i fredstid är förhållandet annorlunda», fortsätter Hans Excel¬
lens vidare, »då nödgas de nöja sig med sådana rekryter, som vare
sig genom någon våldsam handling eller någon mindre förseelse råkat
i en skef ställning och som derför önska komma hemifrån, eller sådana,
som i berusadt tillstånd öfvertalats att underteckna ett värfningskontrakt.
Jag fruktar, att äfven hos oss den värfvade armén skulle komma att
bestå af ungefär samma slags menniskor, och detta är en'anledning,
hvarför jag icke kan bifalla en på frivillighet eller värfning grundad
stam — tv, som sagdt, för mig är frivillighet och värfning precis det¬
samma.» »Mot denna punkt, (mom. a) såsom sådan, har jag icke något
att invända och skall rösta bifall till densamma. Men då jag detta
gör, vill jag uttryckligen förbehålla mig, att då frågan förekommer,
huru stamtruppen skall vara sammansatt, hvarken antaga frivilligheten
eller den supplementära lottningen.»
Med dessa upplästa anföranden vrill jag icke uttala något klander
mot de ärade talarne, tv det är ju naturligt, att hvad som för den en¬
skilde representanten möjligen kan vara en förtjenst att hysa en fast
åsigt och vidblifva den, kan deremot lätt hos statsmannen blifva ett
fel, ty han måste veta att rätta sig efter de förändrade förhållanden,
som kunna inträffa. I Herr Statsministerns anförande till statsråds¬
protokollet den 19 Juni 1880 åberopar han också uttryckligen de åsig-
ter, som inom Riksdagen gjort sig gällande i frågan, men jag beklagar
blott, att hans uttalanden i detta fall ftro byggda på en felaktig addition.
Han har visserligen vid remissdebatten i Andra Kammaren sökt för¬
klara saken, men likasom det ibland finnes botemedel, som äro värre
än sjelfva sjukdomen, så gifves det ibland förklaringar, som äro oför-
klarligare än sjelfva misstaget.
Jag skall nu öfvergå till rekryteringsförhållandena i utlandet.
Uppgifterna från Holland äro hemtade ur Krigsvetenskapsakademiens
tidskrift för 1876 och 1881. I Holland skall den stående armén ut¬
göras af: officerare och underofficerare 4,361, korpraler, spel och fri¬
villige 17,688, summa 22,049 man. Frivilligt värfvade soldater äro be¬
räknade^ till ett antal af 14,054. Vakanser bland de frivillige utgjorde:
år 1875 — 9,766 man och år 1879 — 9,909. Då denna armé
skulle mobiliseras år 1870 fattades af frivillige stamsoldater närmare
10,000 man. Krigsvetenskapsakademiens tidskrift säger härom: »man
insåg genast att hela systemet liv-ilade på en ohållbar grundval och sjelfva
principen för de holländska militärinrältningarne fick sålunda sin dom;
man måste ändra sättet för rekryteringen.» Denna grund, som sålunda
i Holland befunnits otillfredsställande och omöjlig att tillämpa, vill
man emellertid nu införa här.
Om arméns moraliska tillstånd yttrar en tysk militär-författare,
att mellan Saharas vilda horder, de franske turcos och de alkoholise-
Forslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
16
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
rade holländske frivillige är det ingen annan skilnad än hudfärgen.
Beträffande åter arméns fysiska tillstånd kan hvarje resande, som kom¬
mer till Holland, lätt bilda sig en föreställning; något fysiskt ynkligare
i arméväg har jag aldrig någonsin sett. Om jag undantager gardet i
Haag och möjligen kavalleriet, kunde man på trupperna i landsortsstä¬
derna tydligen se, att man hade fått ut surkarten af nationer; och detta
är något som följer med värfningssystemet öfver allt.
Chefen för Landtförsvarsdepartementet yttrade i går, att i Holland
utgör den värfvade armén en fristående armé. Det är naturligt, att
när jag, som icke sjelf är någon auktoritet, uppträder mot en auktoritet
sådan som han, måste jag åberopa en annans auktoritet och jag vädjar
då till Krigsvetenskapsakademiens tidskrift. Der yttras (årg. 1881
sid. 684): »att hålla den värfvade stammen fulltalig har visat sig alldeles
omöjligt, man har då utom det årliga uppbådet måst komplettera genom
lottning bland den värnpligtiga årsklassen, och detta har gjort, att
milisen allt mer och mer uppgåit uti denna stam, så att numera kan
man säga, att Holland blott har en enda här, men denna sammansatt
af 4 olika kategorier, nemligen:
l:o frivilliga stamsoldater,
2:o frivillige milismän,
3:o milismän insatta på grund af lottning samt
4:o vanliga milismän (det årliga uppbådet af 10,400 man) med
kort årlig tjenstgöring.»
Af' detta uttalande kan jag, i motsats till Herr Krigsministern,
icke finna annat, än att den värfvade armén och milisen, motsvarande
vår beväring, hafva helt och hållet sammansmält till »era enda här».
Beträffande vakanserna bland de frivillige i holländska armén, så
utgjorde de år 1875 — 9,766 man af 14,054 frivillige, som skulle an¬
skaffas genom värfning, och år 1879 9,909 man och från och med år
1867 har man nödgats genom lottning uttaga det högst medgifna anta¬
let. Således är exemplet från Holland icke mycket uppmuntrande.
Jag skall nu bedja att få något vidröra fölhållandena i Frankrike. _ Upp¬
gifterna äro hemtade dels ur Blocks »Dicfionaire général de la politique»,
dels ur samme författares »Statistique de la France». Då Bourbonerna
återkommo till Frankrike år 1815, var ett bland deras första åtgöran¬
den att lofva att den frivilliga värfningen skulle blifva grunden för
arméns rekrytering, hvaremot konskriptionen blott i nödfall skulle an¬
vändas, och detta löfte stadfästes genom lagen af den 10 Mars 1818.
Detta löfte kunde dock aldrig infrias. Under åren 1815—1848 uppgick
den årliga styrka, som på frivillighetens väg kunde anskaffas, på en
befolkning af 30 till 34 millioner till i medeltal 10,000 man. Och
här är ju fråga om anskaffande af 5,500 man på en befolkning af 4
millioner.
Block säger vidare: »Likväl hafva till och med i våra dagar skrift¬
ställare och statsmän förordat att uteslutande använda den frivilliga
värfningen för att bilda den stående armén. Enligt vår tanke är detta
en utopi. Ett lands armé kan aldrig på detta sätt underhållas, utan
att dess effektiva styrka väsentligen minskas. Det skulle förutsätta
mera militärisk anda, än som någonsin funnits till, och mera politisk in¬
stinkt, än som kan rymmas inom våra moderna industriella samhällen.»
Fredagen den 18 Maj.
It
>':o 41.
År 1832 måste man emellertid ändra system. Man införde då Förslag till
rättigheten till ställföreträdare, byte och friköpning, och år 1855 den här'
26 April inrättades arméns dotationskassa, hvarigenom staten öfvertog ^FortsT"
anskaffningen sjelf mot det att de värnpligtige som ville friköpa sig
erlade en afgift af 1,800 till 3,000 francs till denna kassa, för hvilken
afgift rekapitulanter anskaffades. Enligt ofvan anförda källa uppgick
under åren 1850—1869 summan af nyvärfvade och rekapitulanter i
medeltal till 25,884 man eller, fördeladt på folkmängden, till 67 man
på 100,000 af folkmängden. Under den tid som arméns dotationskassa
verkade, från den 26 April 1855 till den 31 December 1867, uppgick
antalet nyvärfvade och rekapitulanter till 338,042 man eller i medel¬
tal 26,000 man årligen, hvilket således utgör 68 man på 100,000 af
folkmängden.
I England måste man efter erfarenheten från 1870 vidtaga förän¬
dringar i rekryterings sättet och man införde då systemet med kort och
lång tjenstetid. År 1873, det sista året, då det gamla systemet tilläm¬
pades, uppgick antalet anvärfvade till 17,194 man, men år 1874, då
de nya grunderna började tillämpas, fick man upp siffran till 20,640
man eller den högsta siffra, som jag sett uppgifven. Från och med
1876 skola årligen 7 å 8,000 man öfverflyttas till reserven, hvarigenom
behofvet af rekryter ökas från 17 å 18,000 om året till 25 å 26,000.
Jag skall strax återkomma till hvad dessa siffror betyda med afseende
på folkmängdsförhållandena.
I England spela rymningarne en mycket stor roll. Under perio¬
den 1862—1871 uppgick antalet rymmare i medeltal till 1/3 af de
nyvärfvade. På en effektiv styrka af omkring 182,000 man uppgick
antalet rymmare:
år 1873 till 5,702 man,
„ 1874 „ 5,572 ,, och
,, 1878 ,, 5,416
Rymmarnes antal är sålunda temligen konstant. De engelska tid¬
skrifterna trösta sig emellertid med att man i de flesta fall lyckats er¬
tappa rymmarne, men om den moraliska halten af sällskapet kan man
dock häraf göra sig en föreställning. Den tidskrift, jag här åberopat,
säger med afseende derpå (Krigs-Vetenskaps-Akademiens Tidskrift för
1879, sid. 541): »Hufvudgrunden till de talrika rymningarne ligger
dock i engelska arméns rekryteringssystem. Så länge densamma skall
hållas fulltalig genom värfning, hvarvid hvilken dålig karl som helst,
om han blott är kroppsligt duglig, anställes i tjenst, så länge skola
ock talrika fall af rymningar i armén ega rum.»
Beträffande vådan af att hafva årsklasser, som icke på lång tid
varit underkastade någon öfning, ber jag få åberopa exemplet af Bel¬
giens ryktbara mobilisering år 1870.
Om jag icke misstager mig, berördes denna sak något af Herr
Rosensvärd år 1875 eller 1878.
Enligt beräkning skulle härens styrka vid mobilisering uppgå till
omkring 100,000 man. Det betans emellertid, att 1861—1862 års
klasser voro fullkomligt obekanta med det nya gevärets bruk, och 1870
års klass alldeles värfvad. Hvad de öfriga årsklasserna beträffar, voro
de, dels genom lagliga befrielser, dels genom afflyttningar och uteblif-
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 41. 2
N:o 41.
18
Fredagen den 18 Haj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
vanden af de värnpligtige, så förminskade, att kela den krigsdugliga
styrkan flott uppgick till ungefär 58,000 man. Då försökte man den
frivilliga värfningen. Den lemnade 25 man. Sedermera använde man
benådning af till fängelse dömde soldater ock fick på det sättet 110
man, ock slutligen medtog man äfven benådade rymmare, kvilken åt¬
gärd lemnade 702 man. Genom att på det sättet vädja till patriotismen
ock brottet fick man i köp en summa af 837 man.
Jag skall nu rekapitulera något af k vad jag sagt. I Frankrike
kar under perioden 1850—1869 antalet nyvärfvade ock rekapitulanter
i medeltal uppgått till 25,884 man, kvilket på en folkmängd af 36 till
38 millioner gör 67 man på 100,000 af folkmängden. I Holland upp¬
gick under perioden 1870—1879 antalet anvärfvade i medeltal till
2,547 man, kvilket på en folkmäng af 3,800,000 likaledes gör 67 man
på 100,000 af folkmängden.
I England (för detta land kar jag tagit siffrorna för 1 år, nemli¬
gen 1874, då de kögsta siffrorna förekommo) uppgick under år 1874
antalet anvärfvade till 20,640, kvilket på en folkmängd af 33 millio¬
ner gör 62 man på 100,000 af folkmängden.
I Sverige uppgick under perioden 1871—1880 — om jag beräknar
84 officersaspiranter — antalet nyvärfvade i medeltal till 2,635, kvilket
på en folkmängd af 4,400,000 gör 60 man på 100,000 af folkmängden.
Englands rekrytbekof (efter år 1876) utgör 25 å 26,000; detta gör
på eu folkmängd af 35 millioner 71—74 man på 100,000 af folkmäng¬
den. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle Sveriges rekrytbekof
komma att blifva 5,500 man, hvilket efter den nuvarande folkmäng¬
den eller 41/2 million utgör 122 man på 100,000 af befolkningen, men
efter den folkmängd, som är beräknad att finnas år 1898 eller 5,300,000,
gör det 103 man på 100,000 af befolkningen. Den siffra, som kär är
ifrågasatt, är således den högsta, som, i förhållande till folkmängden,
någonstädes blifvit uppstäld, ock mycket högre, än hvad man i något af
dessa land ännu lyckats uppnå. Jag vill dock erinra om, att det kär
blott är fråga om landtarmén, men icke om hvad som åtgår till flottan,
som särskildt i England intager, såsom bekant, ett mycket vigtigt rum.
Men äfven kos oss skall flottan kafva sitt behof af folk fyldt; ock dess¬
utom äro icke rekapitulanterna inräknade, k vilka likväl, så vidt jag kan
finna, måste uppgå årligen till 1,400 eller 2,000 man. Man tröstar sig
emellertid med att man kar garantilagen att tillgå. Ja, det är sant,
om man nemligen först lyckas att få den antagen, något hvarpå jag i
förbigående sagdt tviflar, och jag vill tillika fästa uppmärksamheten
derpå, att det finnes en annan lag, som heter arbetsfördelningens lag,
ock med den lagen tror jag att garantilagen lätt skall komma i kon¬
flikt, ty de allmänna ekonomiska lagarne verka säkrare de än speciella,
som vi kunna stifta. För mig är det klart att, om garantilagen nu
skulle blifva antagen ock om man får känna verkningarne af den kon-
kurens, som skulle uppstå mellan staten ock de enskilde arbetsgifvarne,
så komma Riksdagens ansträngningar under den närmaste tiden att gå
ut på att få den afskaffad, eller ock att på de gemensamma omröst-
ningarres väg få anslagen nedsatta så, att årskontingent ock på samma
gång stammens styrka måtte förminskas. För att inse detta fordras
sannerligen ingen statsmannablick, utan endast vanligt bondförstånd.
Fredagen den 18 Maj.
19
N:o 41.
Man skall må kända invända, att man då kar lottning att tillgripa, men
min öfvertygelse är, att med den uppfattning, som nationen för närva¬
rande kar ock sannolikt ännu länge kommer att kikekålla, lottning
klir omöjlig att införa, ock skall den införas, så blir konseqvensen der¬
af att man på samma gång får införa lega ock friköpning, ty lottning
mellan 60 eller 90 dagar, å ena sidan, ock 2 eller 3 år, å den andra,
blir i hvarje fall en stor orättvisa.
Den andra väsentliga anmärkningen mot förslaget, jag kar att
framställa, är rörande åldern. Faran att använda allt för unga soldater
tror jag, att krigshistorien i alla tider kar bekräftat. 1865 års landt-
försvarskomité åberopade i detta fall yttranden af Sundhetskollegium
från åren 1822, 1824, 1826, 1832 och 1837 om behöfligketen af be-
väringsålderns framflyttning, med anledning af kvilka yttranden Kongl.
Maj:t i sin till 1856 års Riksdag aflåtna proposition anförde: »erfaren¬
heten har ådagalagt, att den svenske ynglingen, uppfödd under ett
kårdt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet icke det
år, då kan, efter nu gällande stadgande, inträder i beväringsåldern,
eger den kroppsstadga ock de krafter, som oundgängligen erfordras för
att utstå ett fälttågs mångfaldiga mödor, umbäranden ock ansträng¬
ningar.» I sin underdåniga skrifvelse den 21 Februari 1857 yttrade
Rikets Ständer till svar härå, att de i den nådiga propositionen anförda
omständigheter »stälde utom tvifvel, att den 21-årige ynglingen i all¬
mänhet i vårt land icke vunnit den härdighet, som för krigslifvet med
åtföljande mödor och umbäranden erfordras, samt att följaktligen
ynglingarne icke vid denna ålder böra gå i fält mot fienden;» med
anledning hvaraf Rikets Ständer öfverlemnade åt Kongl. Maj:t att
uppkalla beväringsklasserna i krigstid utan iakttagande af den förut
stadgade ordningen, att första klassen skulle först uppbådas. 1865
års landtförsvarskomité föreslog till följd häraf beväringsålderns fram¬
flyttande till 22 år, »emedan», heter det, »vår beväringsynglings
bristande kroppsutveckling är ett faktum, erkändt af besigtningsläkare,
af Sundhetskollegium, af landshöfdingar och regementschefer, erkändt
slutligen af Rikets Ständer och af Kongl. Maj:t, och då det för ett
folk bör vara af hög angelägenhet, att dess barn icke kallas till vapen
vid en ålder, då de icke kunna uthärda krigets mödor, utan måste
öka sjuklägrets offer», och nu vill man utan någon vidare begränsning
nedsätta stamsoldatens, det stödjande elementets, ålder till 18 år.
Medelåldern för rekryter vid den värfvade armén har under de sista
5 åren uppgått till 20,28 år och för den indelta till 20,23 år. Tjenste-
tiden vid värfvade armén har enligt landtförsvarskomiténs utlåtande
(tab. 13) varit 3,8o år, och det finnes ingen anledning, att tjenstetiden
hädanefter skall blifva längre. Tvärtom är det all anledning antaga
att man, för att lättare få folk, skall nödgas nedsätta tienstetiden. Då
det här är omöjligt att göra några bestämda beräkningar, vill jag in¬
skränka mig till den sannolikhetsberäkningen, att medelåldern för den
värfvade stammen kommer att blifva mellan 21 och 22 år, eller möj¬
ligen 22 år. Erfarenheten från England har, enligt Krigsvetenskaps-
akademiens Tidskrift för år 1881, visat att: »då man för att erhålla
soldater nedsatte minimi-åldern till 18 år och i sj elfva verket icke
mera gjorde krigstjensten till ett yrke utan gjorde det möjligt för yng-
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
20 Fredagen den 18 Maj.
lingar att redan efter 3 års tjenst blifva öfverflyttade till reserven med
en icke ringa aflöning, så fick man alldeles för ungt folk, oförmöget
att uthärda ansträngnmgarne under ett fälttåg i ett tropiskt klimat.
År 1879 uppgick antalet soldater, som icke nått 20 års ålder, till icke
mindre än 43°/0 af hela antalet Renande. »En ytterligare olägenhet
häraf», yttras det vidare, »består deri, att till underofficerare måste
befordras en mängd unge män, som till följd af sin ungdom icke ega
de egenskaper, som erfordras för en sådan befattning.» Till följd af
denna erfarenhet Idel efter några års försök lägsta åldern framflyttad
till 19 år »och», säger tidskriften, »genom denna förändring Icommer
liniearméns värde att betydligt okas». Jag frågar: om detta är erfaren¬
heten med Englands roastbeef-ammade befolkning, huru skall då resul¬
tatet blifva här? Erån Frankrike samma erfarenhet! Under kriget
på Pyreneiska halfön åren 1808—9, ditskickade Napoleon de unga
konskriberade; för att genomgå krigets rekrytskola, medan han behöll
de äldre soldaterna hemma, för att användas i det tilltänkta fälttåget
mot Österrike. Konung Josefs bref till sin kejserliga broder äro fulla
af beklagande här öfver. »Jag behöfver», skrifver lian, »50,000 man
gamla trupper och 50 millioner francs; om ni dröjer, skall det be-
höfvas 100,000 man och 100 millioner.» Den mera sansade och lugna
General Kellermans bref till fursten af Neuehatel, Marskalk Berthier,
intygar detsamma. Han säger, att det behöfdes oupphörligt nya för¬
stärkningar, derföre att det nya manskapet inre för svagt att uthärda
strapatserna, så att knappt 1/i komme den aktiva armén till verk¬
lig nytta. Samma erfarenhet har man ock från fälttåget i Ryssland
1812. Jag vill tillägga något om den nyaste erfarenheten från Frankrike.
Då chefen för Landtförsvarsdepartementet anfört och åberopat ett
yttrande af en korrespondent till Stockholms Dagblad, må det till¬
låtas mig att anföra en korrespondent till Times. Då man för 2 år
sedan skulle till Tunis skicka 25,000 man, säges det der, måste gräd¬
dan skummas af hela armén, så att några regementen blott hade 300
man. Man hade nemligen frånträdt 1832 års system, som M:r Thiers
ända till det sista vidhållit. Han trodde nemligen icke, att olyckorna
år 1870 hade sin orsak i systemet utan i generalernas oduglighet, sta¬
bens bristfällighet och den kejserliga regeringens missgrepp. Man hade
afskaffa! systemet af gamla soldater och i stället infört efter preussiskt
mönster en ren värnpligt, och likasom man förut genom antagande af
den allmänna rösträtten åstadkommit ett politiskt kaos, så åstadkom
man nu genom en oförnuftig tillämpning af den allmänna värnpligten
ett militäriskt kaos. Samme korrespondent vill häri finna förklaringen
till Frankrikes ställning till den egyptiska frågan; man vågade nem¬
ligen icke uppträda mera bestämdt, emedan man fruktade att inför
Europa blotta landets militära underlägsenhet. Jag vågar, beträffande
erfarenheten i vårt eget land, åberopa en numera bortgången auktoritet,
hvars djupa erfarenhet och militära insigter ingen skall jäfva, nemligen
framlidne Hans Excellens Grefve M. Björnstjerna. Han yttrade^nem-
ligen: »hvad en armé af endast beväringsmanskap beträffar, så kan
den aldrig göra ett verkligt motstånd; den är för ung dertill. I Preussen,
der beväringssystemet är bäst genomfördt, anses den i tjenstgöring
varande truppen, bestående af de emellan 20 och 23 års ålder varande
Fredagen den 18 Maj.
21
N:o 41.
ynglingar, endast såsom en rekrytskola till den verkliga armén, hvilken Förslag till
utgöres af landtvärn^ Detta består af manbart folk mellan 30 och ' °™ här'
40 års ålder. Det är denna ålder, som utgör i allmänhet vår indelta ^(portsT
armés och som är den, hvilken allena kan uthålla ett krigs fatiguer,
i synnerhet i ett så nordligt land som Sverige. Ynglingar mellan 20
och 23 års ålder hålla icke ut dermed. .Att vilja anförtro Sveriges för¬
svar endast åt beväring, vore således rent af åt t förlora Sverige. Den
preussiske ynglingen ligger tre år i garnison, står derefter två år i
reserven och 7 år sedan i landtvärnet (som äfven exercerar hvarje år),
summa 12 år militärisk tjenstgöring. Då kan det bära sig i militäriskt
afseende, men, för att komma derhän, hvilka uppoffringar fordras det
icke! »Vår indelta armé är det palladium, på hvilket Sveriges sjelf¬
ständighet beror.»
Jag glömde, när jag redogjorde för rekryteringsförhållandena i
utlandet, att upptaga till besvarande chefens för Landtförsvarsdeparte¬
mentet yttrande om de finska förhållandena. Det kan icke falla mig
in att vilja korrigera hans siffror, ty de voro tvifvels utan fullt exakta,
men det är siffrornas valör jag vill belysa. Det är visserligen förhål¬
landet, att man år 1881 verkligen fick på frivillighetens väg i Linland
ett mycket större antal, än man någonsin kunnat föreställa sig. Jag
var händelsevis öfver till Finland vid den tiden och frågade en mycket
framstående och i finska förhållanden väl bekant person, hvad orsaken
härtill vore; om det vore militärisk lust och fallenhet eller en ren ekono¬
misk orsak. Han svarade: det är en rent ekenomisk orsak; vi hafva
haft ett svårt år, och det gör, att det finnes en mängd personer, som
önska blifva födde och klädde. Och ser man på aflöningen för dem,
som taga anställning såsom soldater, så är den verkligen icke mycket
frestande: årliga aflöningen för ep skarpskytt är 35 mark, hvilket gör
i svenskt mynt 25 kronor 20 öre. Detta om den ekonomiska sidan
af saken. Vidare upplyser Krigsakademiens Tidskrift för år 1882,
sidan 457: niet minsta soldatmåttet är 5 fot 1 v. tum, det minsta i
Europa och till och med mindre än i Ryssland, der del för armé¬
infanteriet utgör 1,53 meter. Då nu härtill kommer, att många småväxta
ofta anmäla sig till frivilligt inträ,de, sä måste bataljonerna hålla till
godo med individer, hvilka på grund af sin ringa längd aldrig bort
komma till dem.» Och tidskriften upplyser äfven, att antalet frivilligt
anmälda är »i år mindre än i fjol», det vill säga det hade redan min¬
skats år 1882 från. 1881. Herr Chefen för Landtförsvarsdep artementet
anförde äfven förhållandena i Kuopio län och sade, att lantZshöfdinge-
embetet der måste utfärda en kungörelse, att inga flere frivillige kunde
antagas. Denna uppgift är naturligtvis fullkomligt rigtig, och i eu
brochyr, som utdelats här, uppgifves, att det stått att läsa i Helsing¬
fors Dagblad den 18 April 1882, men att Hans Maj:t Kejsaren först
genom reskript af den 1 Juni samma år tillkänn agifvit huru många
som skulle inkallas till aktiv krigstjenst och till följd häraf utlottas
för hela landet och således äfven för Kuopio län. Huru kunde det
då redan' i April tillkännagifvas, att antalet var fullt, då först i Juni
antalet som skulle utlottas blef kandi? Jo det heror derpå, att det
var en annan kategori af frivillige, hvarom här var fråga. Den 90 §
i värnpligtslagen stadgar nemligen, beträffande de frivillige: att till
N:o 41.
22
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Fredagen den 18 Maj.
frivillige antagas sådane, som hafva »intyg öfver genomgången full¬
ständig kurs vid någon af de i § 32 mom. 2 och 3 nämnda läroinrätt-
ningar, eller öfver ådagalagda motsvarande kunskaper», och dessa läro-
inrättningar, som finnas närmare angifva i 32 §, visa, att här är fråga
just om sådana frivillige, som genom inhemtade kunskaper och bild¬
ning förvärfvat sig rätt till den nedsättning i tjenstetiden, hvarom i §
92 sägs. I Finland har man nemligen gått en alldeles motsatt väg,
än hvad här är föreslaget. Der söker man att genom eftergifter få in
intelligensen i ledet. Här åter söker man genom påläggande af okad
öfning intvinga den i armén. Och när i Finland antalet af dylika fri¬
villige för hvarje bataljon i vanliga fall icke får uppgå till högre siffra
än 24 man, kan jag icke finna annat, än att den omnämnda kungörelsen
afser just desse frivillige, och dertill har jag så mycket större anledning,
som § 93 säger, att sådana »frivillige få antagas i tjenst under loppet
af hela året». Jag veticke, om chefen för Landtförsvarsdepartementet vill
acceptera den förklaringen, men för mig synes den vara den enda möjliga.
Jag ber slutligen här, att i de ledamöters af Kammaren minne,
som närvoro vid 1871 års riksdag, få återkalla det yttrande, som af en
bland våra kunnigaste militärer och vår mest framstående skriftställare
i militära ämnen, den dåvarande representanten för Vesterbottens län
från dödsbädden uppsändes till Kammaren för att i dess protokoll inta¬
gas. Det var en varning för att släppa hvad vi hafva och för att ut¬
byta det mot något osäkert annat; det var tillika en maning att bibe¬
hålla och bevara vårt gamla indelningsverk. Lifdömdt af Konung och
Riksdag, beröfvadt större delen af dess ekonomiska tillgångar, har det
nu under tio år blott väntat på exekutionen. Under tiden har man
lössläppt hela koppel af skribenter för att militäriskt och moraliskt sön¬
derslita de band af förtroende, som fästat nationen vid detsamma, och
man har icke ryggat tillbaka vid att försöka trycka vanryktets stämpel på
minnena från »våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllene tid». Medan
de stilla och betänksamma i landet, med grämelse och oro för hvad
slutet månde blifva, åskådat ofoget, har krigsstyrelsen med stoiskt lugn
åsett den vilda jagten. När nu omsider förstörelsearbetet skulle vara
fullbordad! och blott de dofva tre sista skoflarna mull tyckas återstå,
då förändras plötsligt situationen. Den samhällsklass, som förut en¬
ständigt yrkat på indelningsverkets upphäfvande, börjar nu att opinera
för dess bibehållande. Hvaraf kommer det? Jo, när silhuetterna af
dessa skuggspelsfigurer, som man benämner den nya stammen, börja
afteckna sig mot framtidens horisont, då vaknar svenska folket till full
insigt om hvad som förestår, och det går ett anskri af ovilja, så en¬
stämmigt som sällan tillförne, genom hela folket, ty det finner
sig besviket. »Nationen, i sig sjelf svår att röra, utom till omedelbart
sjelfförsvar», har rest sig till sjelfkär svar mot ett falskt och onaturligt
system. »Det går aldrig länge,» säger siaren. »Det har blott under
vissa mellanrymder i historien, likasom då mensklighetens genius slum¬
rat, gått an att herska med de små medlen — alla de stora äro rätt¬
visans» — och — »man kan nästan vara säker, att ju mer den ego¬
istiska politikens upplösningsprocess i samhället synes hafva lyckats,
ju närmare är utbrottet af den inre själarnas flamma, som plötsligt ut¬
plånande, försmältande, förenande de enskilda intressena till ett högre
Fredagen den 18 Maj.
23
N:o 41.
gemensamt, i lågorna till ny herrlighet likasom omgjuter mensklighe-
tens bild». Hvad som gäller om menskligheten i dess helhet, det gäl¬
ler äfven om en nation. Detta förslag, som utgör frukten afdensjelf-
viskhetens och de enskilda intressenas politik, som vi i tio år fullföljt,
har redan fått sin dom. Det är dömd! af vetenskapen och erfarenhe¬
ten öfverallt, der det blifvit försökt; det är dömdt af dem, hvilkasrätt
det kränker, och det är dömdt af dem, hvilkas förmenta intressen det
smeker; det är dömdt af landsbygdens befolkning och städernas. Det
är dömdt af Andra Kammaren genom den vrångbild af ett betryggadt
försvar, som dess förtroendemän i Särskilda Utskottet framstält — och
det skall för visso få sin dom af efterverlden såsom det vådligaste för¬
slag till frågans lösning, som ännu blifvit framstäldt, hvilket, på samma
gång det undanrycker konungamakten ett af dess fastaste stöd, äfven kan
lemna ett vapen mot folkfriheten. Det återstår för Första Kammaren
att fälla sin dom, och jag, Herr Talman, yrkar afslag.
Detta anförande mottogs med talrika och ljudelig^ bifallsrop.
Herr Carlson, Fredrik: För mig är det vid denna frågas bedö¬
mande en synpunkt, som framstår framför alla andra och som är den
bestämmande, nemligen nödvändigheten af ett förbättradt försvar.
Med andra ord, denna fråga står så högt, att den är oberoende af
de politiska vindkasten för dagen, och den är värd en uppoffring, äf¬
ven af förutfattade meningar.
Flere talare hafva sett i det nu föreliggande förslagets antagande
en anledning till farhågor. Jag för min del ser i dess förkastande icke
blott en anledning till farhåga, utan, hvad mera är, verkliga faror.
Hvarför har väl landet i femton år sträfvat till en ny härordning om
icke derföre, att det känt det oafvisliga behofvet af en förbättring i
det nu bestående? Och hvilken är den utsigt, som, efter sakkunniges
utlåtande, föreligger, om en krigsfara i denna stund skulle yppa sig?
Jag vädjar till deras yttranden, som hafva den största insigten,
erfarenheten och ansvaret i detta hänseende. De säga att, när den
föga talrika stammen, berömd och med skäl berömd för sitt förhållande
i fredstid och äfven mycket krigsduglig, men allt för fåtalig, ställes
mot fienden, så finnes bredvid eller efter den endast en oöfvad hop,
till råga på allt, stäld under ett allt för fåtaligt och äfven oöfvadt befäl.
Det är med denna utsigt framför oss, som vi hafva att pröfva den nu
föreliggande frågan.
Må vi då tillse, först om det framlagda förslaget verkligen är så far¬
ligt, som här blifvit förespegladt, om det icke snarare stämmer öfver¬
ens med den utveckling, som denna stora fråga under senaste tid ta¬
git, och om det icke också i sj elfva verket öfverensstämmer med de
fordringar, som det nya krigsväsendet uppställer.
Hvad beträffar de närmast föregående faserna af frågan, så visa de
efter min tanke en bestämd utveckling.
Det var naturligt, att det första försöket skulle göras med indel¬
ningsverket. Jag undrar icke derpå, att den, som sjelf tjent vid detta
vapen, icke kan annat än sätta värde derpå; hvar och en måste högt
värdera indelningsverket, ehuru det numera icke är tillräckligt.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
2i
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Det var, säger jag, naturligt, att man måste begynna med att söka
förbättra indelningsverket, och försöket dermed upprepades tre gånger.
Hvad följde derpå? Tre gånger afslag! Man måste se förhållandena
sådana, som de äro. Detta är hvad som föreligger.
Derpå följde Riksdagens bestämda uttalande 1873, att den
icke ansåg indelningsverket vara eu lämplig grund för ett betryg¬
gande försvar.
Kom så 1875 års förslag, som är ett starkt språng öfver till det
motsatta systemet, det som hvilar på den rena värnpligtens grund.
Detta förkastades, såsom bekant. Frågan var icke mogen för en så
genomgripande förändring.
Man försökte då, 1877, att på neutral botten uppställa något, som
kunde gälla för någon tid. Äfven detta befans icke antagligt. Derefter
följde 1878 års förslag, som äfven föll.
Detta synes vid första påseendet vara en kastning mellan ytterlig¬
heter, som i sjelfva verket icke innebär några framsteg, men, när man
närmare ser till, finner man, att der går en röd tråd af militärisk förbättring
genom dessa olika förslag, och att man, under det olika planer blefvo
framstälda, så vidt möjligt utrönte hvad som hade största utsigten för sig
att blifva gällande. Hvarje efterföljande förslag har lärt af de före¬
gående. Man finner, hvilka förbättringar det efterföljande har upptagit
och vidare utvecklat, och under tiden har allt mera visat sig, att det
är hvarken indelningsverket, som kan blifva gällande, icke heller den
rena värnpligten, utan ett blandad! system, som fått namn af stam och
bev äring.
Nu har man yrkat, endast derföre att denna stam — en af grund-
tankarne i förslaget, ehuru långt ifrån den enda —• är värfvad, hela för¬
slaget måste förkastas. Det är farligt, det är icke alls användbart, det
skulle leda till stora olyckor, säger man, men man förbiser helt och
hållet den grundväsentliga skilnaden emellan denna s. k. värfvade stam
och en värfvad armé. De många statistiska upplysningar, som blifvit
anförda af den näst föregående talaren, äro till allra största delen en illu¬
stration af den satsen, som i går afton framstäldes af en sakkunnig talare
från denna plats, nemligen att, när man funnit ett slagord, kan man, utan
afseende på om detta slagord eger tillämpning i det förevarande fallet eller
ej, dock dermed komma ganska långt. Är den föreslagna stammen — d.
v. s. dessa bland de värnpligtige för en längre öfning uttagne — är
denna stam verkligen detsamma som en värfvad armé? Kan den
jemföras med vår nuvarande värfvade armé? Kunde den det, skulle
väl icke den nuvarande värfvade armén försvinna. Eller kan den jem¬
föras med arméerna i Holland och England? Alldeles icke! England
och Holland hafva en ren värfvad armé. Här är fråga om raka mot¬
satsen. Det är endast den omständigheten, att man icke vill med¬
gifva att försvaret bygges på den rena oblandade värnpligten med dess
långa öfningstid för alla, som föranleder att man måste gifva eu längre
öfning åt några. Om man nu åt dessa några gifver en ersättning i pen¬
ningar, så skall väl deraf icke blifva, hvad man kallar en värfvad
armé. Man må säga, att det är genom värfning de anskaffas, men lag
vädjar till hvad Kammarens ledamöter i går afton hörde af den redan
åberopade talaren från denna plats, en man, hvilken har en ganska
Fredagen den 18 Maj.
25
N:o 41.
■vidsträckt kunskap och. stor erfarenhet i dessa frågor. Han utredde
klart skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag till värfvad stam och den
värfning, som man är van att föreställa sig. Att för 2 år antaga en
de! af de värnpligtige och under den tiden oafbrutet gifva dem en
ständig öfning och utbildning, för att sedan låta dem återgå till civila
yrken, deri kan icke ligga någon anledning, att man skulle få en då¬
lig krigarestam; att de frivilligt ingå och erhålla en godtgörelse min¬
skar icke deras stridbarhet. Olägenheten består egentligen i den större
kostnaden. Men denna är just det pris, för hvithet man blir i stånd
att utesluta lottningen.
Med denna stam försiggår detsamma som i alla konskriberade
arméer, alla som hvila på ren värnpligt med den uttagna kontingenten;
den antages, öfvas och slappes. Men den stora skilnaden från det
närvarande tillståndet det är, att denna stam icke består af yrkessol¬
dater; det har frigjort dessa, som få den större öfningen, från yrkes¬
soldatens ställning, och just derigenom bildar förslaget en lämplig öf¬
vergång från det nuvarande, från systemet af yrkessoldater som den
indelta soldaten obestridligen är, till systemet af en ren värnpligt.
Härmed sammanhänger också en fråga, som man utmålat i de
mörkaste färger och gifvit de mest afskräckande namn, nemligen att
den studerande ungdomens vapenöfningar skulle till en viss grad ut¬
sträckas. Motviljan deremot beror också på ett slagord. Ungdomens
utsträckta vapenöfningar tror jag att man bör uppfatta såsom en ersätt¬
ning från befrielsen att ingå i den mera öfvade stammen, hvilken befri¬
else kommer den studerande ungdomen till godo, just till följd deraf
att denna stam icke är uttagen genom lottning, utan är stäld på värf¬
ning. Ty det praktiska resultatet blifver, att denna ungdom derigenom
icke kommer in i stammen, hvithet den deremot skulle göra, om lottning
blefve införd. Om man vill se saken från denna sida, så skall man
deri finna ett rättfärdigande för den ifrågavarande bestämmelsen och
att den i sjelfva verket är en eftergift för den bildade ungdomen. Men
det fins ett vida upphöjdare sätt att se saken och som jag anser vara
det enda rätta, och det är att det anstår denna ungdom, just derför att
den njuter samhällets bästa fördelar, att gå i spetsen, när det gäller
att göra uppoffringar för detsamma, likasom fordom landets ädlaste söner
gingo i spetsen, när det gälde striden. För min del fruktar jag icke dessa
vapenöfningar. Tvärtom anser jag kroppsöfningar i förening med vanan vid
raskhet och punktlig lydnad vara för ungdomen ganska nyttig, behöflig
och vid feriernas långa utsträckning väl förenlig med deras bokliga arbeten.
Nu säger man att denna stam, utom det att den eger alla fel,
äfven är omöjlig. Der vid lag måste jag för min del hålla mig till
de vitnesbörd som här i Kammaren förut afgifvits af sakkunnige leda¬
möter och som varit snörrätt stridande mot hvad den ledamot, som
nyss hade ordet, uppgå!' och sökte styrka genom exempel från länder,
hvilkas förhållanden äro helt olika med våra. Det närmaste exemplet
är utan tvifvel Finland och det bevisar mycket i detta hänseende.
Men det som ligger för ögonen är det antal rekryter, som redan utgår
och belöper sig till 2,500 å 3,500 man. Så långt har man redan nu
kommit, och då så är, lär det val icke möta någon stor svårighet att
i framtiden få ett något större antal. Jag erinrar äfven om hvad den
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
28
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till sakkunnige ledamot af Kammaren, som i går afton yttrade sig, anförde
lag om här- derom, att sedan volontärskolor blifvit införda, är det mycket lättare än
°(FortsT förut att få volontärer. Der det förut var svårt att få 2, går det nu
lätt att få 4, derför att dessa skolor äro så instruktiva äfven för det
medborgerliga lifvet i allmänhet. Detta är fullt tillämpligt på de skolor,
som skulle genomgås af de värnpligtige, och jag tror, att dessa skolor
i samband med de förmåner som skulle tilläggas dem, skola betydligt
underlätta uppgiften att fylla antalet.
Man har ock sagt, att det värnpligtiga befälet vore en omöjlighet.
Detta strider dock mot den erfarenhet, som man öfverallt, äfven i våra
grannland, haft deraf att ett sådant befäl derstädes utan svårighet kan
erhållas.
Nu är frågan den: skall man i stället för att antaga denna stam,
stanna på indelningsverkets grund och göra öfvergången med densammas
bibehållande? Det är hvad man måste sätta i stället för förslaget, tv
när man vill afstå detta, måste man naturligtvis sätta någon annan
utsigt i stället. Man säger, att man bör blifva vid hvad man har. Men
det har jag icke trott kunde på allvar vara mångas mening, ty hvad
vi nu hafva är egentligen icke någon grundval för en säker förhopp¬
ning om trygghet, när farans stund kommer. Sjelfständigheten är en
klenod så dyrbar, att om den icke är betryggad, måste man se sig om
efter en säkrare garanti för densamma. Hvad finnes då för utsigt för
indelningsverkets utveckling? Aro icke tre upprepade afslag vitnesbörd
nog i detta hänseende ? Äro icke heller Riksdagens bestämda uttalanden
mot indelningsverket nog, så tror jag, att man kan lägga dertill den
under 15 år småningom klarnande öfvertygelsen, att detta på sin tid
så förträffliga indelningsverk icke stämmer med det nuvarande krigs¬
väsendets fordringar.
Då åberopar man folkmötena! Dessa äro i sig sjelfva icke någon
oväntad företeelse. Tvärt om är det ganska vanligt, att då det på allvar
blir fråga om att afskaffa en institution, då först reser sig motståndet.
Alen hafva dessa folkmöten •— man må för öfrig! skänka dem ali akt¬
ning — verkligen egt kännedom om det förslag de förkastat? Det har
kostat Riksdagens ledamöter icke så liten möda att sätta sig in i detta
förslag, och hvad som derför ligger till grund. Hafva folkmötena verk¬
ligen tänkt sig in i möjligheten af ett krig, eller hafva de antagit, att
den eviga freden är kommen och att det vi hafva då är godt nog?
Hafva de verkligen haft en föreställning om beskaffenheten af de arméer,
med hvilka vi kunna komma i strid? Det förefaller mig Arara mycket
tvifvelaktigt, huruvida dessa frågor kunna jakande besvaras. Alen det
vill jag säga: framlägg ett förslag till indelningsverkets utveckling! Då
får man se, om också folkmötena gilla det, och om sedan representa¬
tionen antager det! För min del hyser jag i detta hänseende de stör¬
sta tvifvel.
Den högt ansedde reservant, som förordat indelningsverkets utveck¬
ling, hvilken jag har den äran att räkna bland mina vänner, har en
stor förtjenst om denna fråga. Han var den förste, som med allvar
och kraft sökte genomföra en förbättring af vårt försvarsväsen och har
arbetat för densamma ihärdigt och outtröttligt. Alen jag tror icke, att
det skall lyckas honom att genomföra något sådant, isom den reservation
27
Jf:o 41,
Fredagen den 18 Maj.
lian framställ. Icke keller tror jag, att det förslaget skulle klifva bättre
än det förslag, som nu föreligger. Jag vågar icke i det afseende! lita
något på mitt eget omdöme, utan jag litar på de erfarne, sakkunnige,
i dessa förändringsförslag val kemmastadde militärer, som förut under
denna diskussion käft ordet.
Det kar frågats kvarför det väl skulle vara så svårt att utveckla
indelningsverket? Enligt min tanke ligger grunden dertill först deruti,
att det förefinnes en inre motsägelse mellan den indelte soldatens skyl-
cligket att vara jordbrukare och hans skyldighet att på samma gång
vara krigare. Denna motsägelse framträder med full klarhet, om man
kör dem, som tala för denna tanke. En ärad talare på detta rum sade:
Problemet är det enklaste i verlden: Förläng endast öfningstiden ock
förkorta tjenstetiden, så är alltsammans gjordt. Godt. Men strax derpå
körde jag en annan talare, med alldeles samma grundåsigt, säga: »Nej,
förläng icke öfningstiden! Ryck icke jordbrukaren från hans yrke under
så lång tid! Förläng då istället tjenstetiden!» Man skulle likväl efter
den förste talarens förslag förkorta just denna tjenstetid, ock genom
denna förkortning skulle de förstärkningar uppkomma, som för försvaret
erfordrades. Men detta strider mot sjelfva naturen af den fördel, man
i torpet vill gifva soldaten.
Det andra, såsom jag tror, genomgående felet hos indelningsverke t
är det, att det icke uppfyller den fordran, som allramest en liten nation
måste ställa på sitt försvarsväsen, nemligen af en liten fredsstyrka och
eu stor krigsstyrka. Fredsstyrkan kommer kär så nära krigsstyrka^,
att den icke motsvarar hvad man i detta hänseende med skäl bör
önska sig.
Detta må i korthet vara nämndt om den punkt, som kär hlifvit
föredragen eller om den s. k. stammen.
Men denna är långt ifrån den enda utmärkande egenskapen för
det ena föreliggande förslaget. Det skulle vara godt att äfven få något
taga i betraktande de andra. Detta tillkommer i främsta rummet na¬
turligtvis de sakknnnige ledamöterne i denna Kammare. Men det finnes
vissa allmänna grunddrag, som äfven den icke sakkunnige kan tränga
in i, ock i det afseendet kar det synts mig, att det icke blott är stam¬
mens förstärkning med 50 °/0 och att den biafvel’ bättre öfvad, som gör
försvaret starkare; utan dertill kommer en värnpligtslag, som ordnar
sj elfva vämpligtens fullgörande och genom kvilkens bestämmelser hären
uppgår till ett antal, som kan gifva förhoppning om ett betagande
försvar. Dertill kommer vidare ett ökadt befäl — det är nära 500 fast
aflönade officerare, ock, om man tillägger det värnpligtiga befälet, om¬
kring 1,500 — jemte flera tusen underbefäl, så att derigenom den stora
brist blifvit afkjelpt, som förut i detta hänseende funnits ock så ofta
framkallat farhågor, nemligen att man måste gå ut med oöfvad! befäl,
som måste i kast tillskapas, då man kar en oöfvad trupp. Vidare
synes det mig vara eu verklig fördel ock icke ett blott konststycke pa
papperet, att rytteriet är fördubbladt ock artilleriet nära tre gånger så
starkt som förut. Vidare kar det förekommit mig att sjukvårdens ut¬
vecklande ock ordnande är af stor betydenhet, då man vet, att i många
fälttåg ett större antal krigare förgåtts genom sjukdom än på slagfältet.
Vidare hafva vi kär en trång, som är något alldeles nytt; vidare en i
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(F orta.)
N:o 41.
28
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Fredagen den 18 Maj.
alla rigtningar förbättrad higsbildning, som sammanhänger med systemet,
och slutligen — och icke minst — härens förbättrade organisation och
förläggning, hvilken väl svårligen kunde låta sig verkställa med bibe¬
hållande af den nuvarande indelta stammen.
Ser man å andra sidan på kostnaderna, så äro de visserligen större
är för den rena värnpligtiga hären, af det enkla skälet, att de person¬
liga och de pekuniära uppoffringarna motsäga hvarandra. Men den
som säger, att de äro så stora att vi icke mäkta bära dem, har icke
undersökt saken. 3 1j2 millioner på en budget af 70 å 80 millioner,
småningom tillkommande under ett tidskifte af 15 år, kunna icke vara
betungande. Under de sistförfluten åren har ock 4:de hufvudtiteln,
utan omorganisation, ökats med 4 millioner.
Man har ock velat bestrida beräkningarnas läglighet, men enligt
min åsigt är den på ett tillfredsställande sätt styrkt.
Med denna fråga sammanhänger nära flen om grundskatterna. Den
frågan är enligt min tanke af alldeles enahanda beskaffenhet, som den
militära, och det icke blott, i det hänseendet, att den är eu gammal
institution^ som icke mera passar in med sakernas nu varande skick.
Att rustnings- och roteringsskyldigheten skulle kunna bibehållas, om
man öfvergår till ett nytt system för krigsfolkets uppsättning, tror jag
icke, och detta torde blifva klart, när man besinnar att dessa skyldigheter
ursprungligen varit personliga skyldigheter, Indika sedermera blifvit
förvandlade till skyldigheter hyllande på jorden. Då lär väl, när den
personliga skyldigheten åter inträder, icke längre kunna bibehållas den
skyldighet, som är grundad på det gamla förhållandet.
Roteringsskyldigheten blef allmän för jemn! 200 år sedan. Det
utmärkande draget i den proposition, som då afläts, val- att efter den
tidens sätt åtminstone försöka få en bestämd organisation, dels derigenom
att man vann ett bestämdt normalt antal af 1,200 man för hvart
regemente, dels ock att man fick manskapet uppsatt genom ständig ro¬
tering i stället för den förut tillfälliga genom utskrifning på obestämda
tider. Men torpen voro icke någon väsentlig beståndsdel i detta förslag.
Förslaget om dem framkom först under sj elfva diskussionen på Riks¬
dagen och framkastades af en ledamot, som ifrågasatte att jordegare
kunde vara villige att i stället för kontant utgift aflåta en del af sin
mark till torp.
Dessa rustnings- och roteringsskyldigheter utgöra b1f millioner,
som skulle försvinna, icke på 15 utan på 37 år. Deras borttagande
lärer väl icke kunna afvisas, om man öfvergår till ett system, som i
grund och botten är ett värnpligtssystem; och då synas de egentliga
grundskatterna vara enligt sin natur så nära beslägtade med dem, att
de icke heller kunna bibehållas.
Beskattningssystemet har i allmänhet den egenskapen, att det
sträfvar att sätta sig i jemnvigt, i harmoni med samhällstillståndet.
Detta lärer väl komma att inträffa äfven här. Att dessa grundskatter
hvila endast på eu del af den svenska jorden, har sin grund i stånds-
forfattningen. Då samhället bestod af dels privilegierade, dels opri-
vilegierade personer, blef jorden också helt naturligt dels privilegierad
och dels oprivilegierad. Frälse! befriade sig så småningom från den
från början lika öfver alla gående skatten, emedan det var starkt nog
Fredagen den 18 Maj.
29
N:o 41.
dertill, och. det ehuru den prestation, som för friheten skulle utgöras
eller rusttjenstskyldigheten, småningom försvann så att den nu knappast
finnes qvar i en ringa lemning. Det synes mig vara någonting grun-
dadt i sjelfva sakens natur att sedan ståndsförfattningen försvunnit och
lemnat rum för likheten i rättigheter alla medborgare emellan, den
hjerta ojemnhet, som ännu qvarstår i vårt skattesystem för jorden, icke
kan bestå. Den oprivilegierade jordens olika beskattning är nu så i
ögonen fallande, att i fem län ett hemman med ett visst taxeringsvärde
i medeltal är trettio gånger mera beskattadt än ett annat hemman med
samma taxeringsvärde. I ett annat län bär det fyratio gånger större tunga;
det finnes till och med ett län, der det i medeltal har femtiosju gånger
större börda, än ett annat hemman med samma taxeringsvärde.
Dertill kommer olikheten mellan särskilda delar af samma land, olik¬
heten mellan grundskatterna i gamla och nya Sverige, och slutligen
den olikhet, som i följd af odlingens fortgång, medan beskattningen stått
stilla, eger rum mellan olika hemman på samma ort.
Det är en sådan olikhet, som, enligt min tanke i längden icke
kan bestå. Förändringen gör sig, som jag tror, gällande i följd af
sakens egen natur.
Detta gamla, på de olika ståndsförhållandena grundade skattesystem
är något helt annat än det nya grundskattesystem, som nu mera finnes
i större delen åt Europas länder och som är grundad! på hvad man
kallar en kadaster, d. v. s. en genomgående noggrann uppmätning och
värdering af jorden. Den beskattningen går lika öfver all jord och
motsvarar verkligen den stora grundsatsen af lika beskattning för alla.
Men öfver allt, der skattesystem funnits, som varit likartade med vårt
nuvarande, har man dels redan upphäft dem, dels, der ännu något
finnes qvar, sträfva! och är på väg att upphäfva dem. Icke så, att
dessa bördor skulle öfverflyttas på andra samhällsklasser, utan så, att
de, likasom i allmänhet när skatter upphäfvas, fördelas lika på alla,
hvarvid otvifvelaktigt skatte] ordens egare icke komma att undgå att bära
sin del af bördan. Beskattningen kan icke stå stilla, Den utvecklar
sig likasom samhället beständigt. I ljuset af ett samhällstillstånd, som
har till grundval likheten i rättigheter och skyldigheter för alla med¬
borgare och der beskattningen i allmänhet är rättad efter inkomsten
och förmågan att bära den, framträda dessa missförhållanden allt för
bjert, för att de skulle kunna i längden bibehålla sig. Den privats-
rättsliga synpunkten af en enskild köpares ekonomiska ställning kan
här lika litet gälla som den ohållbara kamerala fiktionen, att dessa
skatter icke skulle vara skatter, utan räntor.
Om verkningarne af den skrifvelse, genom hvilken 1873 års .Riks¬
dag beslöt sammanställa dessa med hvarandra likartade frågor, är mycket
taladt. Enligt min tanke har den väsentligt bidragit att framskjuta
frågan om landets försvar och fördröjt skattereformen. Utan denna
skrifvelse, hvars vigtigaste punkt var uttalandet, att indelningsverket
icke mera var lämpligt att läggas till grund för försvaret, hade 1875
års härordningsförslag säkerligen icke framkommit; meningen var ock
att gifva ett stöd för ett sådant förslag. Detta förslag åter af år 1875
har gifvit upphof till de följande, och på sådant sätt har arbetet på
frågans lösning varit oaflåtlig!. Deremot tror jag å andra sidan att
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
30
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
denna skrifvelse fördröjt förändringarna i afseende å grundskatterna;
och detta sluter jag deraf, att man förut fick en öfverströmmande mängd
motioner vid riksdagarne om grundskatternas afskrifning, så att t. ex.
vid 1873 års riksdag icke mindre än 13 motioner i detta syfte fram-
stäldes, medan sådana motioner nu deremot nästan icke alls afhörts
eller åtminstone väckt ganska liten uppmärksamhet.
Nu är frågan: Hvad skall inträffa, om förbindelsen mellan dessa
båda frågor upphäfves? Den frågan besvarades i förgår afton af en
talare, som är bekant både för sin snabba blick och för sin politiska
erfarenhet, så, att sannolikt blefve följden den, att grundskatterna ha¬
stigare skulle försvinna än nu är föreslaget, men försvarsfrågan fördröjas.
För min del anser jag mycket tala för att han kommer att blifva sann¬
spådd. Grundskatterna göra sig nog väg, och det är också af en före¬
gående talare redan erinradt derom, att inom denna Kammare, der de
af en del talare så starkt försvaras, både majoriteten och minoriteten
år 1873 röstade för deras upphäfvande, endast med den skilnad, att
majoriteten ville göra det successivt under 40 år, och minoriteten ville
att de skulle tills vidare bibehållas, för att på en gång försvinna. Men
försvaret kan lätteligen komma att stå efter, och försvaret är likväl
hufvudsaken.
Härvid återkommer jag till den tanke, från hvilken jag utgick.
Det är just behofvet af ett starkt försvar, som här måste främst tagas
i öfvervägande. Antages den nu föreliggande propositionen, så blifver
detta behof fvldt. Jag kan för min de! icke annat än fästa mig vid
erfarna och sakkunniga militärers utsago, att försvaret enligt förslaget
skall blifva flerdubbelt starkare, än det vi för närvarande ega, och att
det också skall blifva, så vidt det för en liten stat är möjligt, betryg¬
gande. Faller detta förslag, hvad inträffar då? Jo, då kommer den
missstämning, som ständigt bemäktiga!- sig sinnena, då ett folk står
framför behofvet af en ansträngning för ett stort ändamål, men icke
vill underkasta sig den; och försvarsfrågan återfaller i det kaos, ur
hvithet den begynt höja sig. Den sakkunnige talare, om hvilkens an¬
förande jag flera gånger erinrat, yttrade i går afton att det skulle blifva
en halt för en längre tid. Jag tror att det skulle blifva ännu mera.
Det blefve ett kaotiskt tillstånd, emedan man icke vet hvilken väg
man skall beträda. Skall man väl åter börja med indelningsverket,
som så ofta blifvit afslaget, så snart det framträdt i utveckladt skick?
Eller skall man på nytt begynna att trefva omkring för att söka sig
en ny väg och till slut stanna vid något, som troligen blir sämre? Hela
gången af frågan visar ty värr på en sannolik försämring. Så vidt jag
kunnat skönja, är ock förrådet af olika system nu uttömdt. Om man
icke antager detta, vet man icke hvar man skall finna något annat.
Det finnes ögonblick af afgörande vigt och ett sådant är utan tvif¬
vel det, vid hvilket vi nu stå. Två skilda vägar föreligga; en af dem
måste väljas. Ett sådant val önskar jag, framför allt, icke måtte ske
förr än efter en samvetsgrann och allsidig pröfning af det förslag, som
är framstäldt, sedan de invändningar och anmärkningar, som kunna
göras, blifvit framstälda, öfvervägda, besvarade. Men just denna pröf¬
ning är det man vill afskära genom yrkandet, att Kammaren skall i
första hand, utan att hafva granskat förslaget, förkasta detsamma. Det är
■Fredagen den 18 Maj.
31
N:o 41.
betydelsen af ett afslag. Man afskär möjligheten till en god utgång,
men också sj elfva pröfningen.
Man utgår vid detta yrkande från olägenheterna af en nedsättning
i öfverensstämmelse med de bestämmelser, som äro föreslagna af Andra
Kammarens reservanter, men sjelf gör man något ännu farligare, nem¬
ligen att på förhand helt och hållet nedslå hvad som här är föreslaget.
Man lägger sålunda enligt min åsigt, på denna Kammare ett ansvar,
som den icke bär och icke behöfver bära. Nej, mine herrar, låtom
oss efter samvetsgrann pröfning fatta våra beslut i afseende på det
förslag, som föreligger, och bestämma hvad man vill och kan bevilja
till ett förbättradt försvar. Må vi sedan höra hvad andra säga och, om
deras tanke är oantaglig, då öppet och kraftigt förklara: nej, detta
vilja vi icke vara med om. Det är ett sådant handlingssätt, som, en¬
ligt min åsigt är Första Kammaren värdigt och kraftigt kan bidraga
till att främja utvecklingen af fäderneslandets försvar.
På dessa skäl tillstyrker jag bifall till paragrafen.
Bifallsrop hördes äfven nu.
Grefve De la Gardie: Då i den kamp, som här utkämpas emel¬
lan tvenne skarpt emot hvarandra stående meningsfraktioner, en per¬
son begär ordet, som i sjelfva verket står lika skild från dem båda, så
här hvad han kan hafva att yttra icke kunna vara af något särdeles
intresse eller någon vigt för Kammarens ledamöter. Men när så vigtiga
spörsmål för vårt land stå till tals, anser jag det vara både en pligt
och en rättighet för hvarje representant att framlägga sina åsigter.
.lag skall dervid icke tillåta mig att företaga någon detaljerad gransk¬
ning af det föreliggande förslaget eller göra någon genomförd jemförelse
mellan det nya och det gamla systemet, utan jag skall endast i allra
största korthet framlägga mina åsigter angående ordnandet af landets
försvar i dess stora allmännelighet. Jag vill då till en början uttala,
att det för mig är en fullkomlig gåta, att sedan försvarsfrågan under
en sådan lång följd af år varit föremål för behandling i komitéer, i Ut¬
skott, hos Kamrarne och hos Regeringen, man ännu icke kommit till
en klarare insigt derom, att skola vi verkligen uträtta något för vårt
försvar, så måste tyngdpunkten läggas på sjövapnet.
I krigföring i allmänhet gäller såsom oomtvisteliga regler, att man
bör begagna sig af de naturliga fördelar, som terräng och andra lokala
förhållanden erbjuda, samt att man alltid bör angripa fienden på hans
svagaste sida. Försummas dessa regler blifver utan tvifvel följden ett
nederlag, eller, om också seger skulle vinnas, blir den både svårare
och mera dyrköpt än den kunnat vara. Dessa enkla, allmänt gällande
regler kasta likväl vi å sido, då det gäller ordnandet af vårt försvar.
Yi glömma bort vårt kafomsköljda läge och tänka icke på, att just
detta ger oss tillfälle att träffa fienden i hans mest sårbara punkt.
Lemna vi hafvet fritt och kommunikationslinien med fiendens hemland
öppen, skall han ju med korta mellanrum kunna öfverskicka den ena
truppsändningen efter den andra, till dess hans här numeriskt blifvit
öfverlägsen vår, denna må nu i huru hög grad som helst ega förmågan
att, såsom det heter, svälla ut. Fienden, som vi ju aldrig kunna tänka
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:e 41.
32
Fredagen den 18 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forte.)
oss skola kafva mindre öfning eller sämre beväpning, blir naturligtvis
då herre inom det område, som han finner för godt att oceupera, och
han skall hinna att tillfoga oss ohjelplig skada, innan han drifves ut,
icke af vår härmakt utan af vintern, som benäget åtagit sig hvad vi
försummat: eller att hota hans reträtt- och kommunikations-linie. Ordna
vi åter vårt sjöförsvar så, att vi verksamt kunna oroa hans transport¬
flottor och kommunikationer, skall han väl möjligen kunna inkasta en
första trupp på våra kuster, men svårligen lyckas hitföra och aldrig
med säkerhet kunna påräkna en andra eller tredje, som han dock be-
höfver för att med framgång kunna operera; ty med den första trupp¬
sändningen eröfra!' han sannerligen icke Sverige eller tillfogar oss någon
väsentlig skada. Väl har jag sett i landtförsvarskomiténs betänkande
och annorstädes uppgifter och beräkningar, tydande derpå, att fienden
skulle kunna på en gång, d. v. s. i en konvoj öfverföra hit ända till
75,000 å 100,000 man med fullständig materiel och utrustning. Jag kan
icke med exakta siffror bevisa det öfverdrifna i ett sådant påstående, men
erfarenheten lär mig att i högsta måtto betvifla detsamma. Huru lång tid
och huru många särskilda trupptransporter behöfde icke England och
Frankrike under Krimkriget för att samla vid Svarta hafvets kust en
relativt obetydlig styrka, och dock voro fordringarne på en armés ut¬
rustning då vida mindre än nu; dock förfogade dessa nationer öfver
transportmedel till sjös, som äro öfverlägsna hela den öfriga verldens
tillsammantagna. Se vi icke under den allra senaste tiden, huru Eng¬
land, när det gälde att i hast uppställa en armé, för att i ett slag kufva
den inhemska insurrektionen i Egypten, behöfde eu ganska rundlig tid
för att uppställa en styrka af 20,000 man, ehuru England är hvarje
annat land såsom sjömakt och sjöfarande nation öfverlägset. Men om
nu också dessa beräkningar skulle vara rigtiga, om jag skulle hafva
misstagit mig i detta afseende, anser jag detta i sjelfva verket icke
innebära något oroande eller farligt, tv ju större en transportflotta är,
i desto mindre samlad ordning kan den framfara, desto flere och större
blifva de luckor, som förefinnas i den ring af pansarbåtar, som skola
omgifva densamma, och desto lättare blifver det för de snabbgående,
skarpt armerade fartyg, som vi böra skaffa oss, att tränga igenom denna
ring samt ibland transportfartygen åstadkomma en sådan förödelse att
säkert den på väg varande armén skall framkomma högst decimerad och
måhända helst föredraga att vända åter hem, af erfarenheten lärd att
förstärkningar svårligen skola kunna komma efteråt.
Men om vi med vårt sjöförsvar kunna åstadkomma detta, är det
naturligt, att pretentionerna på landtarmén kunna antaga helt andra di¬
mensioner. Vi behöfde då icke denna armé, som skulle kunna svälla
ut i det oändliga, för att förmå mäta sig med en stormakt, utan vi
behöfde en liten, fast och säker samt säkert påräknelig och ständigt be¬
fintlig trupp, som, upptagande i sig en någorlunda öfvad beväring,
kunde möta det första anfallet af fienden. För ett sådant ändamål
torde vi väl svårligen kunna uppleta en stam, mera ändamålsenlig än
den, som vi nu hafva i indelningsverket. Utvidgningar och förbättrin¬
gar deri kunna visserligen behöfvas, men de torde icke behöfva vara
af så omfattande natur att de äro svåra att genomföra. Det hufvud-
sakliga fel man mot denna stam anför och visserligen icke utan grund
Fredagen den 18 Maj.
33
iN:o 41.
är soldaternas höga ålder. Det är dock att märka, att man under de
prof, den varit underkastad, aldrig sett några bevis på dess bristande
förmåga att uthärda strapatser. Från de enda öfningar, der det kunnat
komma i fråga att i detta afseende sätta de indelte soldaterna på prof,
eller de större öfningslägerna, har man snart sagdt endast om motsatsen
talande yttranden. Med den korta tid, som till dessa öfningar är an¬
slagen, är det lätt förklarligt om det ledande befälet utsätter trupperna
för ganska stora ansträngningar, och, efter hvad man uppgifvit, har det
någon gång gått ganska långt derutinnan. Trupperna hafva dock hållit
sig ganska godt, och det berättas från ett af dessa öfningsläger, att en
preussisk officer, som åskådat detsamma, yttrat: »det är dock märk¬
värdiga trupper, ni hafva. Om vi underkastat våra krigare sådana an¬
strängningar och strapatser, skulle hälften af dem legat på sjukhuset.»
Åldern för soldater är emellertid otvifvelaktigt inom vår armé för hög.
.Tåg tror dock, att man sträcker fordringarne på dess nedsättning väl
långt. Jag är öfvertygad om att våra soldater ännu vid 40 å 45 år
äro fullt tjenstbar och kunna uppfylla de fordringar, man ställer på
dem. Om man nu föreskrefve, att de vid denna ålder skulle taga af¬
sked, så säger man att detta är ett ingrepp i rust- och rotehållares rät¬
tigheter. Ja val, så vore det, om staten icke vidtoge några åtgärder i
afseende å soldaternas pensionering. Att åstadkomma en sådan tror
jag dock vore för staten en temligen lätt sak. Staten har ju vid sina
jernvägar en armé af banvakter till ett antal af öfver 2,000. Om de
afskedade soldaterna finge företrädesrätt till dessa befattningar, skulle
säkert åt största delen der kunna lemnas anställning. Det vore för
dem fullt lika lockande som att några år senare nödgas taga afsked
och då stå på bär backe, och till dessa befattningar voro säkerligen inga
tjenligare än dessa soldater, vane vid uppmärksamhet, lydnad och ord¬
ning. För rust- och rotehållaren medförde det visserligen en något of¬
tare förekommande utbetalning af lega, men den motsvaras säkerligen
af medvetandet om att det vore sörjdt för karlens framtid och af be¬
frielsen från den enskilda pensionering af de afskedade soldaterna, som
på åtskilliga orter vunnit häfd i form af bostad på egorna och andra
små förmåner.
Men, säger man, om ock ett sådant system, hvars tyngdpunkt ligger
i sjöförsvaret och som icke särdeles okär de närvarande kostnaderna
för landtförsvaret, än skulle hafva sina fördelar, så har det ett stort
fel: det låter icke realisera sig; vi kunna aldrig skaffa oss 'en flotta så
stark, att vi med densamma kunna täfla med våra fiender, och indel¬
ningsverket är för nationen så förhatligt, att den under inga förhållan¬
den vill qvarblifva vid detsamma.
Hvad det första inkastet beträffar, får jag bekänna, att jag är af
alldeles motsatt åsigt. Kunna vi i något hänseende i afseende på krig¬
föring täfla med våra antagliga fiender, är det just på detta område.
De makter, med hvilka vi kunna frukta att komma i krig, äro de
stora kontinentala makter med vidsträckta landgränser, hvilka göra fö!1
dem till en oafvislig nödvändighet att lägga största vigten på landför¬
svaret och på detsamma offra ofantliga summor. Huru rika deras till¬
gångar än månde vara, blir det dock endast småsmulor, som de kunna
offra på sjöförsvaret. Vidare har flottan för clem ett helt annat ända-
Första Kammarens Prat. 1883. N:o 41. 3
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 41.
34
Fredagen den 81 Maj.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
mål än för oss. De måste i första liand afse att kunna täfla om eu
annan stormakt i öppen drabbning till sjös och att kunna blokera hans
hamnar. De behöfva derföre framför allt dessa stora pansarkolosser,
som kosta orimliga summor hvar för sig, under det vi kunna konstruera
våra fartyg i en enda viss inskränktare rigtning och hålla oss inom
några på långt när icke så dyra certer.
Det är uppgifva i sjöförsvarskomiténs betänkande, att Tyskland
under loppet af 18 år och med eu kostnad af omkring 31 millioner,
årligen skapat en flotta, som af alla anses öfverlägsen den ryska.
Hvad skulle vi då icke med samma summa kunna uträtta, vi, som
kunna, såsom jag nyss yttrat, koncentrera våra krafter inom ett visst
bestämdt område. Jag anser således, att detta inkast icke bör väga
något.
Det andra deremot är af mera vigt. Men svårigheterna: härvidlag
torde dock måhända icke ligga på det håll, man antyder, utan snarare
på det rent motsatta. Om någon fullt utbildad ochfgrundad opinion
mot indelningsverkets bibehållande och mot utgörande, under några för¬
hållanden, af dessa besvär har förefunnits, så har i denna del, det
kan icke nekas, på senare tiden, en väsentlig omkastning i allmänna
tänkesättet egt rum.
Det är dock gifvet, att om man ifrågasätter dess bibehållande, än
mera dess utbildande, så framträda ovilkorligen dessa fordringar på
lindringar och lättnader, som, och i min tanke med fullt berättigande,
gifvit sig tillkänna öfverallt i afseende på grundskatter och öfriga på
jorden uteslutande hvilande bördor, hvilka ännu qvarstå från ett gam¬
malt, föråldradt skattesystem. Svårigheten att håfva det hinder, som
ligger häri, är att afgöra, huru långt man bör tillmötesgå dessa for¬
dringar. Med glädje bär jag sett af de vid detta betänkande fogade
reservationer, att framstående män inom denna Kammare, som i af¬
seende på grundskatternas afskrifvande alltid fört på sin fana ett: non
possumus, i afseende på rustnings- och roteringsbesvären medgifvit åt¬
skilliga icke obetydliga nedsättningar. Jag tror likväl, att sådana par¬
tiella lindringar alltid blifva ojemna och otillräckliga. Ilustnings- och
roteringsbesväret, den ekonomiska sidan af vår indelta armé, är, såsom
den nästföregående talaren fullständigt utredt, så nära förenadt med
grundskatterna, att dessa frågor med eller utan kompromisskrifvelser
ovilkorligen måste afgöras samtidigt. Det bästa sättet att gå till mötes
de i min tanke berättigade fordringarne på lindringar i rustnings- och
roteringsbesväret är derför ovilkorligen det, som Kongl. Maj:t i sitt
vid denna riksdag afgifna förslag till afskrifning af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären framställer, eller en bestämd
gemensam afskrifning för det ena och en samtidigt pågående lindring af
det andra. Med bibehållande af indelningsverket fortfarande såsom
arméorganisation, komme sålunda vid afskrifningstidens slut hela detta
besvär att väl fortvarande utgöras och bindas vid jorden, men äfven
blifva till sitt fulla uppskattade värde ersatt. Under sådana för¬
hållanden kan ju något starkare motstånd icke gerna möta från jord-
egarnes sida, ty väl qvarstår såsom obestridligt, att en oviss börda är
förenad med åtskilliga svårigheter och olägenheter, men dessa svång-
35
N:o 41.
Fredagen den 18 Maj.
heter och dessa olägenheter måste man underkasta sig, då det sker Förslag m
för försvaret af ett älskadt fosterland. "ordningen
Man' talar så ofta om förs v ar snihilism. Detta rop framkommer (ports.)
och har; framkommit alltid vid det ena eller andra arméorganisations-
förslagets förkastande. För min del bekänner jag, att jag icke mycket
tror derpå. Val torde det finnas en och annan individ, för hvilken det
ar likgiltigt, om vårt gamla Sverige vore ett sjelfständigt rike eller
ett storfurstendöme under ett annat lands lydno. Yäl kan en eller
annan låta dåra sig af de välmenande drömmarne om en erkänd neu¬
tralitet, hvars enda verkan skulle vaxa att binda händerna. pa oss,
men ställa oss lika värnlösa mot andra makters våldskränkningar.
Men att nationen i sin helhet icke skulle vilja försvara sig, det kan
jag icke tänka mig. Jag kan icke tänka så lågt om vårt svenska folk.
Det torde fäst mera vara skäl att so till, om icke grunden till dessa
upprepade utslag på efter hvarandra framlagda arméorganisationer ligger
i en mer eller mindre medveten känsla af att hvad som föreslås i
sjelfva verket icke innebär något verksamt försvar. Och det må för¬
latas, om nationen icke vill åtaga sig och representationen tvekar att
pålägga uppoffringar af tid, arbetskraft^ och penningar, då man be¬
farar att vi det oaktadt i farans stund stå redlösa och icke kunna för¬
svara oss.
Jag röstar för utslag till den föredragna punkten.
Flere af Kammarens ledamöter gåfvo härvid sitt bifall till¬
känna.
Grefve Sparre: Då man erhåller ordet tredje dagen, under hvil¬
ken samma fråga debatteras och är den 27 talaren i ordningen i samma
fråga, är det naturligt, att man icke tror sig kunna säga något nytt;
men då jag likväl vågar taga Kammarens tid några ögonblick i an¬
språk, är anledningen den, att äfven jag önskar att till Kammarens pro¬
tokoll uttala min mening i denna fråga. Då jag deltog i landtför-
svarskomiténs arbeten, hade jag visserligen tillfälle att der uttala den¬
samma, men jag önskar äfven att göra det här.
Det har förefallit mig, när jag arbetat på lösningen af denna fråga,
att det system obetingadt vore att föredraga, som lemnade den största
möjliga försvarskraft under krig med den minsta möjliga uppoffring
under fred. Vårt nuvarande indelningsverk lemnar icke detta resultat.
Det är större under fred än då det uppträder under krig, och jag
tror, att hvarje system, som hygges på lång tjenstetid, måste hafva
samma fel.
Jag har derför trott, att man måste bygga på ett helt annat system.
Det tinnes naturligtvis, och detta torde icke kunna motsägas, intet sy¬
stem, som i högre grad än det rena värnpligtsystemet fyller detta, än¬
damål, att med ringa uppoffringar under freden lemna, högsta möjliga
försvarssty rka under kriget, meja ingen, ens om lian är den varmaste
vän af värnpligtsystemet, kan väl tänka sig. möjligheten af att vi efter
en lång fred skulle kunna vara villiga att ikläda oss sådana offer, som
ett sådant system fordrar af individen. Detta system kunde således
efter mitt förmenande icke i den närmaste framtiden hafva ntsigterna
3NT:o 41.
36
Fredagen den 18 Maj.
LTtm ?UU- % sig' Man. måste alltsä bygga på systemet »stam och beväring», och.
ordningen. syntes mig, att om man i stamsystemet sökte tillämpa hvad godt,
(Forts.) sola finnes i värnpligtsystemet, med undvikande af dess olägenheter,
så bruk man grundat ett system, som hade just de egenskaper, Indika
jag ansag vara de vigtigaste, att icke för hardt tynga landet under fre¬
den, men lemna största möjliga försvarskraft i farans ögonblick. Det
är af detta skäl jag i försvarskomitén ingick på det förslag, som. komi-
tén framstälde.
.lag ber att nu fa fästa uppmärksamheten på några förhållanden,
sem här icke hafva blifvit omnämnda, hvaremot jag icke vill ingå i
tal om värdet af den soldat, som genom lega kan erhållas. De an¬
märkningar, som detta afseende framställs, hafva under gårdagens
diskussion blifvit så fullständigt vederlagda af en person med största
möjliga erfarenhet att bedöma sådana frågor, att lag lemna!'dem. Jag
tror i likhet med honom, att det slagord, man funnit upp, innehar en
osanning, att det ljuder högt, men är ihåligt, såsom alla sådana slagord
äro, och jag föreställer mig, att just hans utredning af de element,
hvaraf clen nya stammen kommer att värfvas, är fullkomligt rigtig och
alt ^ denna stam säkerligen kommer att få de egenskaper, hvit ka han
ansåg den höra hafva. Hvad jag ville fästa uppmärksamheten på, var
något, som jag sjelf förut icke gjort tillräckligt afseende på, när det
var tal om den nu föreslagna hären, nemligen den starka utbildning,
som lemna* manskapet i jemförelse med hvad förr ifrågasatts. Det är
fide t' ^ antalet månader, som enligt det ena eller andra förslaget anslås
till de olika skolorna, som verkar detta, utan det finnes en annan faktor,
små ökar krigsdugligheten i detta förslag, nemligen det större antal, som
enligt detta förslag skall genomgå korpralskolorna, än enligt 1878 års
förslag. Jag vill. såsom exempel härpå endast anföra, att då enligt
1878. års förslag beräknades, att af 148, som genomgingo rekrytskola
vid infanteriet, skulle 90 genomgå förberedande underbefälsskola, så
skulle enligt detta förslag af 294 det vara 274, som genomgå korp-
ralskolan, således ett vida högre antal, samt att vid kavalleriet mot de
38 procenten, som enligt 187b års förslag skulle genomgå underbefäls¬
skola, nu .svara 93 procent, hvithet visar en så genomgående förbättring
af soldatbildningen, att i det hänseendet det nya förslaget står väsent-
ligt högre än 1878 års förslag.
De, smil motsätta sig Kong! Maj:ts förslag göra det af olika skäl.
Somliga vilja lägga tyngdpunkten, på sjöförsvaret; andra vilja bygga
pa indelningsverket och andra vilja endast gå med små steg framåt,
troende sig på intet annat sätt. kunna nå målet. I afseende på de för¬
sta. af dessa, eller dem, som vilja lägga hufvudsakliga tyngden på sjö¬
försvaret, kan jag icke underlåta att betona den egendomligheten, att
e.n person, tillhörande svenska landtarmé;!, i dag i denna Kammare lif¬
ligt och varmt talat härför och att deremot, enligt ett tidningsreferat,
en framstående sjöofficer, representant för den stad, der flottan har sin
hufvudstation, uttalat sig i fragan i en helt annan riktning. Han sade
nemligen, enligt referatet: »äfven sjöförsvaret, ville lian hafva utveck-
ladt, men icke för närvarande, ty han fäste sig i första rummet vid
landtförsvaret. Detta uttalande af honom, som vore sjöofficer, kunde
lata besynnerligt för dem, som fäste största vigten vid sjöförsvaret; och
37
N:o 41.
Fredagen den 18 Maj.
han ville derför nämna, att lian icke ansåge, att sjöförsvaret borde ut¬
göra tyngdpunkten i vårt förs vars vissen, utan att denna borde ligga i
landtförsvaret. Skulle vi lägga tyngdpunkten af vårt försvar i sjöför¬
svaret, så finge vi skaffa oss en flotta som i storlek motsvarade de större
nationernas, och detta blefve icke allenast alldeles för dyrt, utan i alla
fall otillräckligt». Jag kan naturligtvis icke vitsorda referatets vigtig¬
het, men jag har velat läsa upp det. emedan jag tyckte sammanställ¬
ningen vara ganska egendomlig. I afseende på sjelfva saken tillåter
jag mig uttala såsom min åsigt, att vårt land har' behof icke blott af
ett utveckladt landtförsvar, utan äfven ett ntveckladt sjöförsvar, men att
vi icke böra ställa det ena mot det andra, utan försöka få båda för att
få ett verkligen starkt försvar.
Bland dem, som motsätta sig Kongl. Maj:ts förslag, äro, såsom jag
nämnde, äfven de, som vilja bygga vidare på det nuvarande, och i de¬
ras syfte är en reservation bifogad Utskottets betänkande. Jag skall
icke tillåta mig ingå i bedömande af detta förslag, hvithet skulle vara
så mycket svårare, som förslaget endast är i sina allmänna grunddrag
skisseradt. Vi hafva alla erfarenhet af att det går lätt för sig att upp¬
kasta sådana grundlinie!', att räkna ut den approximativa kostnaden,
men det visar sig alltid, vid sådana skisserade utkast, att när man kom¬
mer till verkligheten, är det bra mycket af de mindre sakerna, som
är utglömdt i de störa dragen, och bra mycket att lägga till; kostna¬
derna ställa sig olika och det hela ter sig annorlunda. Men äfven om
förslaget kunde stå profvet i det hänseendet, sfi frågar jag: har det nå¬
gon utsigt att kunna genomdrifvas? Jag tviflar derpå.
Jag kan icke underlåta att i sammanhang härmed beröra ett annat
förhållande. Man talar om egennytta, som skulle ligga till grund för
den kompromiss, som gjorts och de förslag, som derpå bvgts. Denna
egennytta, skulle bestå deri, att för en förstärkning af försvaret efter-
gåfvos vissa fördelar i afseenden på skatterna. Men har något annat
förslag varit före under senare tiden, hvithet icke innehållit något
dylikt? Ligger icke en eftergift af skatter äfven i 1877 års förslag?
Lemnar det icke anslag till rust- och rotehållarne? Befriar det icke
från vissa skyldigheter? Afskrifver det icke till och med en del af
grundskatterna? Och de olika motionerna och reservationerna vid
denna riksdag, innehålla icke de fleste af dem flere eller färre antyd¬
ningar om bestämda skatteafskrifningor? Och jag frågar: är det saken,
som är egennyttan, eller är det beloppet? År det icke detsamma, om
beloppet är större eller mindre? Jag är fullt öfvertygad, att, hvithet
förslag än kommer fram, skola dessa eftergifter icke saknas.
Den meningen, att vi icke skulle kunna nå försvarsfrågans lös¬
ning annat än på de partiella reformernas väg, kommer ofta fram;
isynnerhet talas det ofta under debatterna om 1877 års förslag, att det
hade samlat de t!esta rösterna o. s. v. Men hvad skall det då inne¬
bära? En lösning af försvarsfrågan? Mej, mot eftergift af vissa skat¬
ter höjer ^det endast beväringens tjenstetid med 32 dagar. Det för¬
dubblar således beväringens öfning. En fördubbling är mycket bra,
om det, som finnes förut, är af någon betydenhet, men i militäriskt
afseende tror jag icke, att dessa 30 dagar äro något att fästa sig vid.
Jag tror för öfrigt icke, att vi nu stå på den ståndpunkten, att vi
Förslag till
lag om- här¬
ordningen.
(Forts.)
>':o 41. 38 Fredagen den 18 Maj.
Förslag till kunna nöja oss att gå fram på de partiella reformernas väg. .lag kan
lag om här- föreställa mig, att då man står framför en olöst fråga utan något
”(Forts.)™' förslag till fullständig lösning, man kan ställa upp ett förslag, som
endast innebär ett litet, oväsentligt framsteg, men att uppställa det
mot ett annat, i sina detaljer fullt genomfördt, det förstår jag icke.
Yi kafva dröjt för länge med de partiella reformerna för att nu taga
till dem.
Jag skall äfven be att ett ögonblick få yttra mig om hvad vi nu
ega. Jag tror nemligen, att det kan vara skäl att icke lemna, detta å
sido. Hedan i går uttalades från statsrådsbänken, att om vi visste,
huru dålig vår mobilisering nu är, skulle vi icke med lugn gå fram¬
tiden till mötes. Jag skall icke framlägga några mobilisenngstabeller,
utan endast några siffror, som dock äro tillräckligt talande. Yi hafva
en armé, som enligt Nordensvans handbok för svenska arméns befäl,
består af, officerare, underbefäl, spel, korpraler, vice korpraler och man¬
skap, allt sammanräknadt, 34,488 man. Ser jag på de olika vapnen,
finner jag, att infanteriets hela sammanlagda styrka af befäl och man¬
skap är 115,242, deraf manskapet utgör ungefär 21,100. Yid kavalleriet
utgör manskapet i ledet och vice korpralerna 4,186 man, vid artilleriet
3,300 och vid ingeniörtrupperna 750 man. Stammens styrka visar
dock icke samma siffror vid en mobilisering, ty en del gammalt man¬
skap måste lemnas hemma, en del är sjukt; depoterna skola fyllas.
När armén skall svälla ut, fordras ny uppsättning af befäl. Hvad blir
då qvar? Om jag beräknar fältarmén till endast 60,000 man, så kom¬
mer denna dock att till tre fjerdedelar bestå af beväring. Hurudant
samband en sådan armé skall ega, huru en så fåtalig stam skall kunna
sammanhållas och icke söndersprängas af en sådan sammansättning,
det förstår jag icke. Jag tror, att den är så ytterst svag, att det är
en fara att bibehålla den. Bland kavalleriet kan ingen beväring in¬
sättas, ty de öfvas icke i ridning; de måste gå till depoterna. Kavalleriets
4,186 man minskas af samma orsaker, jag nyss nämnde, och då erfaren¬
heten från de sista krigen säger, att intet vapen konsumeras så fort
som kavalleriet, då exempel finnas, att en sqvadron på 14 dagar redu¬
cerats till hälften, så föreställer jag mig, att vårt fåtaliga kavalleri
utan reserv är alldeles otillräckligt. Artilleriet har 30 batterier, men
inga ammunitionskolonner. Skola dessa monteras, så blir enda möj¬
ligheten att rycka i fält med färre batterier, än vi hafva i fredstid,
och artilleriet blir derigenom än otillräcklig are. När arméns tillstånd
är sådant, när vi icke hafva någon träng och således hotas med att
få spela om landtvärnets roll; när icke något positionsartilleri finnes,
stå vi då på en sådan ståndpunkt, att vi hafva tid att gå fram med
partiella reformer? Jag tror det icke.
Jag tillåter mig, innan jag slutar, att uppläsa några ord, som
uttalades år 1871 af en högt framstående ledamot af denna Kammare.
Han sade då: »jag vågar hysa en fast tillit till en så högsinnad upp¬
fattning af stundens kraf äfven hos dem, som i särskilda delar tänka
olika, att de för det stora ändamålets skull sätta sin enskilda mening
först i andra rummet, och jag tror mig äfven' med visshet kunna för¬
trösta derpå, att de samhällsmedlemmar, af hvilka ökade uppoffringar
komma att härigenom fordras, skola med glädje vara dertill redo, en-
39 Nso tt.
Fredagen den 18 Maj.
däst fäderneslandets sjelfständighet genom ett starkt och val ordnadt
försvarsväsende blifver betryggad. Detta stora mål kan ej utan enig
samverkan mellan konung och folkrepresentation vinnas.» Jag före¬
ställer mig, att dessa högsinta, vackra ord äro lika tillämpliga i dag,
som de voro 1871 och jag anhåller derför, att Kammaren måtte bifalla
Utskottets förslag.
Jemväl detta yttrande efterföljdes af bifallsrop.
Som trettioen talare ännu funnos antecknade, uppsköts den fort¬
satta behandlingen af förevarande utlåtande till nästa sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. */4 3 e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forte.)
In fidem
A. von Krusenstjerna.