RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883, Första Kammaren. N:o 40.
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. ro.
Upplästes och godkändes Lag-Utsbottets förslag till Riks¬
dagens skrivelser till Konungen:
N:o 28, om förordning angående allmänt ordnande afklockar-
nes löneförmåner;
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
ändring af bestämmelserna för utgörande af vinören inom för¬
samlingarna;
N:o 30, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition om ändring
af § 33 i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871;
N:_o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
dels till ändringar i stadgan angående folkundervisningen i riket
den 20 Januari 1882, dels ock till ändrade bestämmelser om grun¬
derna för utgörande af utgifter till folkskoleväsendet i Stock¬
holm; samt
N:o 32, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag
till förordning rörande de lappar, som med renar flytta emellan
de förenade konungarikena Sverige och Norge.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Fortsattes öfverläggningen angående Särskilda Utskottets ut¬
låtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner
N:is 2 och 3, afseende förändrad organisation af landtförsvaret,
äfvensom i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta
motioner i dithörande ämnen.
Första Kammarens Prof. 1883. N;o 40.
1
N:0 40.
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
1 punkten.
Utskottets förslag till lag om härordningen.
§ 40.
Grefve Lagerberg: Jag ber att till eu början få med några
ord klargöra min ställning till frågan. Jag har med själ och hjerta
omfattat kompromissen. Jag voterade år 1873 för den, och jag
är belåten med att jag det gjorde. Det var min öfvertygelse, att
den var rigtig och är så ännu. Sedan alla försök blifvit gjorda
att på något "sätt ordna vårt försvar, hvilken fråga, allt sedan den
nya representationsordcingen genomfördes, stått på dagordningen,
syntes det mig vara ganska naturligt, med kännedom om de för¬
hållanden, som inom Riksdagen existera och måste tagas i betrak¬
tande, att en sådan öfverenskommelse kom till stånd. Man har
klandrat den och sagt, att de båda stora frågorna borde lemnas
för sig sjelfva, för att lösas enbart hvar för sig. Det är ju en
möjlighet att det kan vara så. Jag vill för min del icke förneka
det, men under förhållanden, som voro och ännu orubbadt qvar¬
stå, tror jag det icke. Min öfvertygelse är, att, då frågorna. äro
af samma skattenatur, kan det vara ganska klokt att binda ihop
dem. I afseende på denna min uppfattning och åtskilligt annat i
denna fråga, är jag af Friherre De Geer förekommen genom hans
utmärkta anförande under gårdagen. Jag tror verkligen att, om
man kan lyckas att binda hop en mängd intressen, må vara äfven
om de äro oberättigade, går det lättare att få en reglering af de¬
samma. Ty huru man än må resonera om rättvisa, oegennytta
m. m., är det obestridligt, att inom begge Kamrarne intressena
spela en stor rol. Om dessa kunna förena sig om ett stort stats¬
ändamål, såsom en ny härordning till vårt fosterlands betryggande,
finner jag deri ingenting ondt, tvärt om en ganska stor lättnad i
lösningsarbetet. Att dervid åtskilliga medborgare komma att för¬
lora och andra att något vinna, är gifvet; men hufvudsaken är ju
att det stora fosterländska ändamålet vinnes, att vi få en ny här¬
ordning som är för landet lämplig och betryggande; och för den
sakens skull måste alla små beräkningar vika. Det var min upp¬
fattning år 1873, och jag står qvar vid den ännu. — Jag anser
ieke heller att den tid, som gatt, är förspild. Det har varit en ut¬
redningens tid, och en mängd dolda krafter och intressen hafva
legat nere, som i annat fall kunnat verka menligt på Riksdagens
beslut i allmänhet. Under sådana förhållanden finna herrarne, att
jag för min del ej kan nu hafva något emot en på kompromissens
grund fotad härordning. Till dess genom ett beslut af Riks¬
dagen blifvit visadt, att densamma är upplöst, måste jag hylla den.
Jag kan icke gilla den åsigt, som en del af mina vänner hyser,
nemligen att kompromissen skulle vara upplöst genom de olika
beslut Riksdagen efter år 1873 fattat. För mig hägrar det målet
att så fort som möjligt få ett ordnadt försvar; och för det målet
låter jag allt annat vika. Den afskrifning af grundskatterna, som
Torsdagen den 17 Maj, e. in.
3
>T:o 40.
är föreslagen, anser jag vara en obetydlighet i jemförelse med
vinnandet af detta mål. Det är ju endast fråga om ett par hundra
tusen kronor årligen under loppet af 37 Va år. Jag vill icke ingå
på frågan om denna afskrifning är rättvis eller icke. — Men jag
vill erinra om, att vi omöjligen kunna neka till, att allt sedan år
1809 denna reglering stått på dagordningen. Mångfaldiga gånger
hafva stora anspråk på afskrifningar och lindringar blifvit fratn-
stälda. Ja, till och med från tronen hafva blifvit utslungade bref,
som erkänt rigtigheten och befogenheten af en sådan reglering.
Afskrifningen af grundskatterna och indelningsverket har nästan
blifvit en trosartikel. Vid sådant förhållande anser jag mig stå
på en rigtig grund, när jag vill söka vinna det stora statsända¬
målet, en ny härordning, som är för landet betryggande, åtmin¬
stone till den grad, att vi må kunna sofva litet lugnare än nu. —
Jag bar velat förutskicka dessa ord innan jag går att tala om
denna 40 §, som nu är föredragen.
Man har klandrat det föreliggande förslaget, enär det skulle
hvila på en origtig grund, och icke utgå från "den grund, som nu
finnes. Jag tror att detta klander är obefogadt. Riksdagen har
beslutat indelningsverkets upphörande. Det kan icke bestridas!
Hvarje försök att bygga på den grunden har af Riksdagen afsla-
gits. Riksdagen har också haft för sig framlagdt ett förslag bj^gdt
på den enda grund jag gillar, den allmänna värnpligten. Det
förslaget blef äfven af Riksdagen afslaget, och afslaget på ett så¬
dant sätt, att jag vågar säga, att den frågan fallit baklänges. Det
är således icke värdt att komma med någon af dessa grunder.
Hvilka grunder skall man då komma med? Det finnes ingen an¬
nan än den af stam, bildad på frivillighetens grund, och beväring;
om man icke skulle vilja inslå på den grund, som blifvit i tal ock
skrift förordad, men som jag icke kan gilla, nemligen det rena
inilissystemet d. v. s. att taga bort hela stammen och blott låta
folket exercera sina 60 eller 90 dagar. Då jag icke anser det vara
rigtigt, är det naturligt, att jag måste sluta mig till den grund,
som för närvarande är framstäld. Jag kan icke se, att det är
möjligt att komma till något annat resultat. Jag vill dermed icke
bestrida de herrar, som vid föregående riksdagsbesluts fattande
stannat i minoriteten, att nu söka göra gällande en annan grund,
d. v. s. indelningsverket, om de tro att de kunna få, om jag så
får uttrycka mig, resning i den frågan.
Den grund, som nu är föreslagen, är den som består af så
kallad värfvad stam och beväring. Jag ber då att till en början
tå nämna några ord om denna värfvade starn. Öfver den värfvade
soldaten hafva så väl under dagens lopp som i tidningar och i
Medkammaren utösts så många epitet, att man till och med icke
ens skyggat tillbaka för att taga liknelser från naturalhistorien.
Jag ^tror att det är ett misstag att tro denna stam skall blifva
så. dålig. Att böra talas om att den värfvade soldaten är en lös¬
drifvare, ja, till och med en ohyra, är motbjudande, åtminstone för
mig, som haft den äran att tillhöra ett värfvadt regemente under 40 år.
Hvad dugligheten beträffar, så kan jag försäkra, att den värfvade
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 40.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
t Torsdagen den IT Maj, e. in.
soldaten är, enligt min åsigt, så bra och duglig som någon annan..
Det är ett tappert och dugtigt folk, som icke rår för, att syste¬
met, sådant det tillämpats, är falskt, antediluviansk^ och otidsen¬
ligt. Jag vill fråga, hvad en värfvad soldat, som tjenat i t. ex.
40 år och under hela den tiden haft daglig tjenstgöring, men der¬
på afskedas med en pension af 15 till 24 kronor om året, skall
lefva af, afvänjd som han är från arbete, ty det arbete lian under
sin bästa lefnadsålder varit sysselsatt med var ju improduktivt?
Hvems är felet att han ej arbetar? Icke hans, utan systemets!
Det är dessa, gamla uttjente, från arbete afvande soldater, om
hvilka Herr Adelsköld berättade, att de, då de af fattigdom och
nöd drifvas att tigga, befolka våra fängelser och arbetsinrättnin¬
gar. Då de komma till kommunerna, vilja kommunerna icke kän¬
nas vid dem. Och de sjelfva trifvas ej heller i kommunen, på
grund af den tjenstgöring de förut haft, och som drager dem till¬
baka till det ställe, der de tjensthjon. Jag vill inlägga en protest
mot dessa yttranden om den värfvade soldaten, ty de missförhål¬
landen som finnas äro systemets, icke folkets fel.
Det förslag, som här blifvit framlagd!, innebär det väl ett
sådant system? Nej, och tusen gånger nej! På intet vis! Det
innebär endast, att vi skola värfva 5,500 man af Sveriges ung¬
dom, i regel vid omkring 21 års ålder. Jag frågar då: Hvar
skola dessa 5,500 man anträffas? Jo, de komma att finnas bland
de 25,000, som vid den tiden äro beväringsskyldig^. Jag talar nu
icke om rättigheten att värfva soldater vid 18 år, då antalet åt
dessa ej kan blifva särdeles stort, då soldaten som antages skall
vara krigsduglig. Om den allmänna värnpligten vore införd, och
det vore fråga om att stoppa handen i urnan och draga lott, kunde
det hända, att jag finge precist samma 5,500 man. Det är ju eu
möjlighet, efter som ingenting är omöjligt. Nu kan jag icke få
uttaga genom lottning, utan måste köpa dem, som ej frivilligt
vilja anmäla sig. Jag har visserligen ingen garanti för att få den
så kallade intelligensen med, som chancen tillåter, om “systemet11
allmän värnpligt antages. Det är ju ingen fråga om, att ej detta
innebär en stor olägenhet, men orsaken dertill är, att man icke
vill gå in på den allmänna värnpligten, utan hellre vill betala.
Jag vill icke vidare yttra mig om denna värnpligt. Det är en
afgjord sak, och således icke värd att vidare talas om.
Är det nu troligt, att dessa 5,500 man^ som kunna värfva^ på
6 år, men som i regeln taga tjenst på två år, deraf de ligga inne
18 eller 19 månader, skola under den tiden förderfvas? De öfvas
under ett pligttroget och godt befäl i militäriska idrotter och vän¬
jas vid ordning och lydnad, deraf de framdeles i lifvet kunna
hafva nytta. Jag tror icke att de häraf kunna hafva annat än
fördel. När de slutat denna sin kurs, skulle de då blifva vaga-
bonder? Nej! Man vill försöka att få så många som möjligt af
de i orten boende till behöflig! antal för hvarje regementes om¬
råde. Som stam för beväringen är ju detta omtänksamt och prak¬
tiskt. I samma stund de antaga den frivilliga värfningen och gå
in vid regementet för två års tid, hafva de i regeln skyldighet att
N:0 40.
Torsdagen den 17 Maj. e. in. 5
fullgöra sin beväringspligt med 30 dagar under 3 påföljande år.
Under de tvenne första åren äro de i tjenst så till vida,..att de äro
bundna vid skolorna för den juden. Jag frågar då: Är det ab¬
solut nödvändigt, att dessa 5,500, eller för båda åren omkring
10.000 och några hundra man, skola under dessa två år blifva för-
derfvade i sedligt hänseende och efteråt lösdrifvare, derför att man
icke anvisat dem torp? Det kan jag icke fatta! Det är för mig
ep gåta! Jag är öfvertygad om, att dessa personer under de två
tjensteåren vid regementet skaffa sig sådana kunskaper, som, jemte
den aflöning de inbesparat, fullt ut kan sedermera sätta dem i
stånd att slå sig ut. De kunna taga anställning öfver allt i lan¬
det och med den undervisning och lydnad, de förvärfvat, är jag
öfvertygad om, att de skola blifva mycket eftersökta. Ja! Derom
är jag fullt förvissad! Åtminstone synes mig probabiliteten mycket
mer för min åsigt, än för den motsatta.
Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle antalet stamsoldater för de
5 åren tillsammans utgöra omkring 19,000. Dertill skulle bomma
6.000 för att fylla antalet 25,000, som skulle frivilligt antagas eller
värfvas mot ännu högre förmåner och med skyldighet att blott
göra 30 dygns öfning, men qvarblifva i hemorten. Dessa 6,000
man skulle, sedan systemet blifvit genomfördt, väljas ibland alla,
som genomgått skolorna och äro under 32 år. År det icke tro¬
ligt, att dessa 6,000 man, som återstå att värfva, skola, sedan de
genomgått skolorna och fullgjort sin värnpligt, gerna antaga fort¬
satt anställning i stammen? Jag tror det. Då skyldighet för den
som vant i stammen är att vara till hands, om det inre lugnet
störes, så synes mig att ett rundligt arfvode ej bör afskräcka från
att vara med om årlig repetitionsöfning under 30 dagar. Man
skulle _ kunna säga, att det icke är säkert, att man kan få 25,000
man; jag ber då att få nämna det komitén har antagit, att 4/5 af
de 3:dje, 4:de och 5:te årsklasserna skulle härtill befinnas villige;
och då de icke hafva annan skyldighet än att vara bosatta, om
jag så får uttrycka mig, hemma hos sig, i sin egen ort och full¬
göra.en skyldighet, som de i alla fall skulle göra utan betalning,
kan jag icke se hvarför icke denna förhoppning skulle slå in.
Denna stam är det som skulle blifva lösdrifvare! Jag vill
fästa uppmärksamheten uppå, att det nu är fråga om ett helt an¬
nat . system än det gamla, då soldaterna tjena till dess de blifva
utslitna och sedan släppas på bar backe. Nu skulle sådant vara
omöjligt. Att slita ut folk och lemna dem högst två kronor i
månaden att lefva af, det går nu ej mera för sig.
I det af Kongl. Maj:t föreslagna systemet slutar soldaten i re¬
geln sin tjenstgöring i sina bästa år. Han är sedan fri och, vand
vid ordning, kan och bör han lätt kunna försörja sig. Ehuru jag
för min del älskar den allmänna värnpligten och icke så gerna
vill till grund antaga den frivilligt värfvade stammen, får jag lik¬
väl såga, att, då jag tager alla dessa faktorer i betraktande, stäl¬
ler jag mig på goda förhoppningars grund. — Detta har jag ve¬
lat uttala nu om den värfvade stam, som här blifvit så förkättrad.
I afseende på sjelfva förslaget i sin helhet, vill jag icke mycket
Förslag Ull
lag om här¬
ordningen,
(Forts.)
N:0 40.
Torsdagen den IT Maj, e. ro.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
0
yttra mig, då jag varit med om att uppgöra detsamma och dess¬
utom troligen vid de mesta punkterna får tillfälle att säga min
åsigt. Ur militärisk synpunkt skulle jag visserligen anse det vara
önskvärdt, att en mängd förstärkningar deri skedde. Detta har
äfven blifvit af andra föreslaget, men man måste ju också tänka
något på kostnaderna. Yi hafva hållit oss inom 30 millioner kro¬
nor, som var den 1878 proponerade summan och som jag anser
att landet kan bära och derför vara med om. Jag vill icke be¬
strida, att icke berättigade anmärkningar kunna göras, men för
min del tror jag, att på grund af vårt egendomliga läge och våra
förhållanden i öfrigt den armé, som här blifvit föreslagen, är god
och bra, och att fäderneslandet kan var belåtet med detta förslag,
om det blifver ordentligt genomfördt och utveckladt.
Jag tror också, mine herrar, att det icke är skäl att för små¬
saker eller småsinne eller derför, att man icke kan enas den ene
med den andre, om det är rätt att afskrifva en skatt, uppskjuta
med ordnandet af vårt försvar. Jag anser verkligen att faran står
för dörren. Yi hafva icke rättighet efter 70 års fred att ytter¬
ligare vinka på försynens nåd. Finnes det något land i Europa,
som haft längre fred? Jag är öfvertygad om att ju längre
freden varat, desto större är probabiliteten för att den snart
skall taga slut. Det är ju alldeles påtagligt. Vi se huru det
omkring oss är oro öfverallt, och att det åtskilliga gånger brunnit
i grannens hus.
Här käbbla vi om att frågor sammanknutits, som icke behöft
eller bort blifva det. Hur skulle det gå om frågorna icke vore
sammanknutna? Tron I, att man numera skulle kunna stå
emot indelningsverkets upphäfvande och grundskatternas afskrif¬
ning? Är det icke en konseqvens af den nya Riksdagsordningen?
Tyngdpunkten inom representationen ligger nu på apnat ställe
än förut. Man kan visserligen för en kort tid sätta sig deremot,
det vill jag icke bestrida, men man kan se förut, att det i läng¬
den blifver omöjligt. Huru går det, om frågorna skulle lösas upp,
såsom en mängd af eder vill. Det kommer, enligt min åsigt, att
gå så, att grundskatterna försvinna mycket fortare, än nu är före¬
slaget, icke på 37 år utan på 15 år, såsom några af de ledande
männen inom Andra Kammaren proponera!; och de komma att gå
enbart, medan arméfrågan står qvar, och vi få vara utan ordnadt
försvar och kanske få ett sämre än det nu föreslagna. Det är min
öfvertygelse, att så blifver följden. Derför har jag med värme
omfattat detta förslag, och anser det vara min oafvisliga pligt att
biträda detsamma, viss om att jag härmed gör fäderneslandet den
största tjenst.
Åtskilligt har under dagens lopp blifvit anfördt af förslagets
motståndare. En del deraf har blifvit besvaradt genom hvad jag
nu yttrat, nemligen att jag tror ej försvaret lyckas byggas på
indelningsverket eller på allmänna värnpligten. Herr Sundberg
sade i sitt anförande under gårdagen, om jag hörde rätt: “Hvarför
i härlighetens namn icke bibehålla indelta armén?" Skälet, hvar¬
för man ej nu kan det, är hufvudsakligen, att vi ej kunna bestämma
N':Ö 40.
Torsdagen den 17 Maj. e. m. 7
ensamt härom, vi hafva eu Medkatnmare. Han yttrade sig äfven
något om de politiska skälen, som skulle ligga i ett dunkel. För
mig äro de alldeles klara. Jag trodde att de voro uppenbara för
alla representanter. Om jag icke absolut kan gilla dem, kan jag
åtminstone förstå dem. De äro, kort sagdt, att tyngdpunkten ligger
icke här, utan i Andra Kammaren.
En ärad talare, Herr Wallenberg, gjorde ett inpass, om jag-
så får uttrycka mig, och önskade att vi fortfarande skulle stå
qvar med indelningsverket sådant det nu är, bygga några fartyg
och uppmana regeringen att studera opinionen. Ja, det går mycket
bra för sig att komma med sådana råd. För min del vill jag
derpå svara precis detsamma, som han svarade Herr Adelsköld,
när denne kom fram med sitt neutralitetsförslag. Det är ett “in¬
pass" i härordningsfrågan och ett ganska farligt inpass, enligt min
åsigt. För öfrigt sysselsatte sig den ärade representanten mest
med att få reda på livar statsverkets grundfond finnes. Det anser
jag egentligen icke höra hit, oaktadt jag erkänner, att kostnaden
för försvaret spelar en stor roll..
Den ärade vice Talmannen yttrade i sitt anförande, att det
Kongl. förslaget vore ett militäriskt-tekniskt konststycke, som icke
dugde i farans stund. Jag kan naturligtvis derom icke afgifva nå¬
got bestämdt yttrande, men om den ärade talaren med uppmärk¬
samhet afhört det yttrande, Statsrådet och Chefen för Landtför¬
svarsdepartementet i dag afgaf, tror jag att han kan och bör hafva
kommit på andra tankar. För min del vill jag säga, att jag åt¬
minstone, som till alla delar instämmer i Krigsministerns yttrande,
icke kan finna annat, än att försvaret enligt förslaget skall blifva
mångdubbelt starkare än nu. Det är till och med här af Herr
Mankell sagdt, att det skulle blifva 4 till och med 5 gånger star¬
kare än nu. Han drog visserligen deraf den slutsatsen, att han
kunde skära bort en fjerdedel deraf, men deri kan jag icke vara
med honom ense.
Då deremot Friherre Klinckowström ansåg, att, om försvaret
också blefve 4 gånger så starkt, skulle det likväl icke hjelpa, ber
jag att få säga att jag icke heller kan vara ense med honom i den lo¬
giken. Vidare var den värde Friherren särdeles grym mot det
sätt, på hvilket komitén blifvit sammansatt och utarbetat sitt för¬
slag, och komplimenterade Hans Excellens Statsministern att denne
vore en god riksdagsgeneral. Att han här funnit en general som
han tyckes acceptera, gläder mig på det högsta, och för min del
kan jag icke annat än deri instämma med honom. Men då han i
slutklämmen påstod att, om cheferna för landt- och sjöförsvaret
fått föredraga tillsättningen af komitéerna (jag tror för öfrigt att
så skedde), andra grunder för försvaret skulle framkommit, än de som
blefvo komitéerna förelagda, får jag säga att jag icke tror det.
Det var fullkomligt rigtigt och klokt af regeringen att framlägga
ett förslag för .Riksdagen på dessa grunder. Hela denna kretsgång
af grunder, om jag får begagna ett uttryck, som jag såg i en tid¬
ning, måste försökas. Det är Riksdagens, ej regeringens, fel att
ej enighet kunnat uppnås. På grund af Riksdagens föregående
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 40.
8
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
beslut är framläggandet af detta förslag å regeringens sida fullt
befogadt. Enda utvägen nu var att komma fram, såsom bär är
gjordt, med ett förslag, bygdt på stam och beväring.
Den ärade talaren yttrade äfven, att om vi utryckte ordet “be-
tryggande“ kunde vi ordna vårt försvar efter måttet af våra krafter.
För mig må detta ord gerna borttagas, ty jag förstår icke dermed
annat än ett väl och ändamålsenligt och efter måttet af våra kraf¬
ter ordnadt försvar. Det är ett sådant förslag, som Kongl. Maj:t
nu framlagt. Jag beklagar att icke grunden är den allmänna
värnpligten, men då jag tror, att denna icke bär ännu
är möjlig att åstadkomma finnes icke något annat förslag att
tänka på.
Samme talare har vidare yttrat att stammen vore en “snara“.
Jag ber herrarne lägga märke till, att han här gjort ett utbyte af
ordet “råttfålla11 som han eljest plägar begagna. För min de! kan
jag icke finna det. Jag finner allt öppet och ärligt framlagdt. Hvar
och en som studerat förslaget kan deraf draga sina konklusioner.
Jag bekänner att de konseqvenser, den ädle friherren dragit, äro
rigtiga. Det är alldeles uppenbart att, om man anser att värn¬
pligten är det enda rigtiga, men såsom fallet nu är, nationen är
emot antagandet af värnpligten, och man följaktligen måste antaga
den värfvade stammen, man då bör uppgöra på ett sådant sätt,
att det ligger så nära den allmänna värnpligten som möjligt och
uppfyller så vidt möjligt dess fordringar. Man handlar då öppet
och klokt. Detta är klart, och enligt min tanke skall hvar och en,
som läst förslaget med uppmärksamhet, finna detsamma. Jag för
min del kan åtminstone icke finna något annat och blyges icke att
bekänna det. I det ögonblick, då nationen finner att den nu före¬
slagna grunden för försvaret blir olämplig och att den kostar
många millioner, som bättre kunna användas på beväringens öfning,
så kan armén göras starkare och kraftigare genom öfvergång till
den allmänna värnpligten; detta finner jag alldeles uppenbart, och
således ligger här alldeles ingen snara.
Han har fästat uppmärksamheten på något som ingen talare
förut vidrört, nemligen den inre ordningen och dess upprätthållande.
Friherre Klinckowström upprullade en tafla af händelser, som stör¬
sta delen af oss, som äro äldre, känna till och i hvilka såväl han
som jag, hvilka den tiden tjenade tillsammans, voro med om. Hela
den tafla han målade är fullkomligt sann, och jag tror också, att
det är skäl att något så när utreda denna fråga.
Hvad beträffar den så kallade stammen, så veta herrarne, att
denna är skyldig att för den inre ordningens upprätthållande stå
till Kong!. Maj:ts tjenst. Att dessa 25,000 man skulle utgöra ett
tillräckligt antal för nämnda ändamål tro herrarne nog. Men, har
man sagt, man kan icke få reda på dem. Detta kan väi ej med
allvar påstås. Det har blifvit af Chefen för Landtförsvarsdeparte¬
mentet uttaladt, huru han uppfattade denna sak. Jag har unge¬
färligen samma uppfattning. Kunna herrarne verkligen tro, att
dessa 25,000 man, fördelade på de olika regementena inom orter¬
na, med den värnpligtslag, som här är föreslagen, och under det
Torsdagen den 17 Maj, e. m. 9
befäl, som bär förutsattes, skulle blifva svåra att få fatt uti? Jag
kan icke medgifva det. Om nu möjligen några dröja och blifva
efter vid ett inkallande, har väl derigenom icke någon stor skada
skett. Att man skulle få reda på allra största delen, derom är jag
fullt öfvertygad.
Hvad åter beträffar det uppträde i Stockholm, som Friherre
Klinckowström omnämnde och för hvars dämpande indelta trupper
inkallades, har jag ansett det vara en skyldighet för mig att taga
reda på huru förhållandena i dylika fall skulle kunna gestalta
sig. Jag har här ett papper, som möjligen kan tillfredsställa ho¬
nom och andra ledamöter af denna Kammare. Det visar sig då,
att det skulle gå betydligt fortare att få hit en någorlunda slag¬
färdig styrka än förut var fallet. ’
Herrarne veta att i alla skolorna ligga tillsammans 152 års¬
klasser af stammen. En del af dessa har legat i skolorna ett år;
den andra delen har legat inne en tid, hvars längd beror på den
årstid, hvarunder dessa oordningar inträffa. De som blifvit af
Friherren omtalade inträffade sommartiden och på våren. Vid den
tiden skulle en del af truppen i skolorna hafva full soldatbildning,
en annan del skulle hafva varit inne ett hälft år och under ett
skickligt och godt befäl vore den naturligtvis också ganska an¬
vändbar. Om jag nu skulle tänka mig att förutom de trupper, som
enligt förslaget skulle ligga i Stockholm, andra behöfde dit in¬
kallas; om jag vidare antager att kontingenten uppgår till 296
man. befälet inbegripet; att de icke behöfde medföra bagage, att
de ordinarie bantågen med undantag af snälltågen få rubbas —
att rubba några, godståg är väl icke så farligt — samt att hvarje
enskild bana, som behöfde anlitas, särskildt den smalspåriga,
skyndsamt tillkandahölle nödig materiel; om jag antager allt detta,
säger jag, kan i Stockholm vara inom 24 timmar hela fjerde fördel¬
ningens, hela andra fördelningens utom Gottlands och hela femte för¬
delningens skolor, samt dessutom Skaraborgs, Elfsborgs och Bohus¬
läns regementens skolor; och inom 36 timmar Westgötadals och
Jemt!ands regementens. Det är således icke så ofantligt litet, som
sålunda kan koncentreras. Det är betydligt mera äu hvad vid något
af de senare tillfällena varit inkalladt och mer än, efter hvad jag
hoppas, någonsin behöfves.
Slutligen nämnde den ärade talaren något om, att man skall
fästa afseende på folkopinionen. Ja, mina herrar, denna är i all¬
mänhet såsom hafvets skum. Den kommer och går lika lätt. Yi
hafva sett, huru den tillverkas och hurudan den är. Med all skyl¬
dig aktning för densamma, när den är sann, får jag likväl säga,
att denna än gått i den ena än i den andra rigtningen. Jag tror
att dessa opinioner “för tillfället" icke är något att fästa sig vid.
Det linnes efter mitt förmenande opinioner i denna fråga, vid hvilka
man bör fästa sig och vid hvilka man äfven har fästat sig; på
grund af eu sådan opinion har man icke proponerat allmän värn-
pligt. Det finnes också en annan opinion här i landet, hvilken jag
hoppas måtte försvinna, och den gäller iottningen, hvilken icke
N:0 40.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 40.
10
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
heller blifvit föreslagen. Detta äro opinioner, som äro starka och
verkliga, under det de öfriga, efter hvad jag tror, äro tillfälliga.
Jag har tagit herrarnes tid mycket länge i anspråk och blifver
kanske sedan i tillfälle att yttra mig om förslagets detaljer. Jag
slutar derföre, ehuru mycket vore att säga om förslaget i dess hel¬
het. Jag hoppas, att Kammaren måtte bifalla Kong!. Maj:ts för¬
slag i denna punkt.
Friherre Barnekow: Jag har icke begärt ordet för att säga
något nytt, utan för att försvara mig sjelf och dem, som stå på
samma ståndpunkt som jag. Vi hafva blifvit betecknade, såsom
de der hafva varit med om att bygga dessa frågor på en olämplig
och egennyttig grund. Stödet för denna tillvitelse skulle vara det,
att vi byggt på 1873 års kompromiss. Hvad det olämpliga be¬
träffar, kan jag icke fatta huru någon här kan ens våga påstå, att
detta tillvägagående varit olämpligt. Denna grund är nemligen
aldrig försökt, och de som påstå, att något är olämpligt, som icke
är försökt, vågar jag påstå tala i fåvitsko. Hvad egennyttan be¬
träffar, vill jag endast i herrarnes minne återföra något, som tro¬
ligen de flesta af herrarne läst. En synderska framstäldes en gång
för den, som ensamt har rätt att dömma oss. Han tillfrågades, till
hvilket straff hon skulle dömas. Då svarade Han: “den som är fri
från synd, kasta första stenen på henne'''. Jag tillämpar detta ytt¬
rande på denna fråga. Den, som på sitt samvete kan säga sig vara
fri från egennytta, kaste första stenen på dem, som hylla 1873
års kompromiss. Jag fruktar icke för att många stenar skola
träffa oss.
Jag sade, att jag bestrider, att denna grund förut blifvit för¬
sökt. Eör att bevisa detta måste jag bedja herrarne följa mig
något tillbaka. Om jag vågade uppehålla Kammarens tid, skulle
jag vilja gå ända till 1861. Nu vill jag endast gå tillbaka till år
1873, men dit -måste jag gå.
1873 fattades vid riksdagen beslut af såväl Första som Andra
Kammaren om denna kompromiss, som vi allmänt känna. Denna
kompromiss sanktionerades då af regeringen.
Jag hemställer till herrarne: när ett sådant beslut är med
majoritet fattadt, är det då icke en regerings pligt och skyldighet
att framlägga förslag, som grunda sig på detta enstämmiga beslut?
Något annat har regeringen nu ej gjort.
Jag säde, att denna kompromissgrund aldrig blifvit försökt,
och det vill jag nu söka bevisa. 1875 framlades ett förslag, som
icke var stödt på kompromissens grund, ty dess innehåll talade
väl om ny organisation af armén, men icke om grundskatternas
afskrifvande. 1877 framkom ett nytt förslag med lindringar för
rust- och rotehållare och en viss liten afskrifning af grundskatter.
Detta förslag stod icke heller i öfverensstämmelse med nämnda
kompromiss. 1880 framlades beväringslagen ensam. 1878 fram¬
lades visserligen ett förslag, som var öfverensstämmande med
kompromissen, men detta fördömdes till största delen derför att
11
N:0 40.
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
man ansåg, att så genomgripande förändringar borde komma från Förslag till
regeringen och icke från enskild motionär. . ^ordnin^en'
Nu föreligger detta förslag, det första som verkligen stöder sig °(Forts.)"'
på kompromissens grund. Då blir frågan i hvad mån vi kunna
och böra respektera förut fattade beslut. De personer, som icke
varit med om kompromissen, hafva naturligtvis rätt att säga: vi
hafva icke varit med om den, vi gilla den icke. De åter, som varit
med om denna kompromiss, hafva sagt att de icke kunna vara
med om detta förslag, ty det motsvarar icke, hvad denna kompro¬
miss åsyftade, nemligen ett fullt tillräckligt försvar. Hvad detta
“fullt tillräckliga" försvar beträffar, är det min öfvertygelse, att
ett starkare och fullständigare försvar än det, som här föreligger,
icke för närvarande kan i landet genomdrifvas. Här finnas många
inom landet, som redan anse detta vara för mycket.
Jag har genom detta velat visa att kompromissens grund al¬
drig förut blifvit försökt. Jag anser mig åtminstone hafva bevisat
det, till dess någon vill bevisa mig motsatsen. _
Jag skall nu bemöta några inkast, som blifvit gjorda af några
talare.
Här nämndes i går: hvarför i Herrans namn skola vi gå in
på att organisera något nytt, när vi hafva detta gamla? Ja, vi
hafva visserligen ett gammalt, men olyckan är den, att vi icke
kunna organisera något nytt på detsamma. Här har af Herr Che¬
fen för Landtförsvarsdepartementet temligen tydligt blifvit visadt,
af hvilken orsak vi icke kunna det. Detta behöfver jag icke åter
här upptaga. Jag, för min de!, är till fullo öfverbevisad om, att vi
icke kunna bygga på detta gamla. Vidare har här i dag en ta¬
lare på elfsborgsbänken sagt, att man skall taga i betraktande
hvad vårt folk tänker, hviken opinionen i denna fråga är, och så
uppläste han en massa saker från några tidningar, om några folk¬
mötens beslut, som skulle visa “hvad folket tänker" och som skulle
ådagalägga, att man ville bibehålla den indelta armén. Jag tror
också verkligen att folket hoppas och tänker, att vi skola bibe¬
hålla den indelta armén; men, mine herrar, de tänka sig icke, att
vi skola bibehålla denna indelta armé, under förutsättning att den
skall utvecklas. De vilja såsom Herr Wallenberg bibehålla den
och för öfrigt göra blankt ingen ting. Detta är ett alldeles nytt
uppslag. Här har varit fråga om, att utveckla och göra vår armé
bättre genom att borttaga indelningsverket eller på annat sätt.
Kunna vi stå till svars att oförändradt bibehålla indelningsverket.
Jag tror det knappast. För folkopinionen skall jag gerna böja mig,
men endast då folket är upplyst om rätta förhållandet och icke
fördt bakom ljuset, hvilket jag nu anser vara förhållandet i
ganska mycket.
Här har talats om, att denna organisation skall bestå af en
stam af lösdrifvare, Indika skola öfversvämma landet. _ Man har
gått så långt i sina beräkningar att,. om jag icke missminner mig,
en talare här i går räknade som följer. I närvarande stund, sade
han, hafva vi så och så många värfvade soldater och af dessa
skulle 800 vara sådana som befolkade våra straffinrättningar och
N:o 40.
12
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till skulle, säde han vidare, den logiska följden deraf blifva den, att
‘ordningen. Senom den nya stammens införande 3 gånger så många skulle
(Forts.)' Söra det. Huru kan man räkna på det viset? Bildandet af denna
stam blir ju ett helt annat. Den provins jag tillhör har indelte
soldater, som stå mycket nära den stam, som här föreslås, ty de
hafva icke några torp, men mine herrar, vi hafva icke haft något
obehag deraf; skulle vi hafva mera obehag, om denna stam tjenade
en kortare tid än om den gjorde det en längre tid. Jag kan icke
förstå detta. Tjena de endast en kortare tid,, kunna de ju derefter
med större krafter återgå till ett dugligt och nyttigt arbete. Vid
sådant förhållande tror jag äfven, att det här förda talet om
räddsjan för fönsterinslagningar och dylikt måste förfalla.
Nu till den andra frågan. Vår nation är för närvarande efter
att hafva åtnjutit en nära 70-årig fred alldeles förskräckligt rädd
att underkasta sig någon längre militärisk öfning än den nu har.
Denna öfning är i det Kong], förslaget upptagen till 90 dagar. För¬
slagets motståndare tro sig genom denna förlängda öfningstid
kunna antaga att våra söner skulle komma till dessa kaserner och
der blifva demoraliserade samt sedan återkomma såsom verkliga
olycksbarn. Man har mycket skrämt nationen för det; och här
linnes för närvarande icke något, som från nationen kan borttaga
denna rädsla annat än att så småningom söka få in den på en
annan stråt och praktiskt öfverbevisa den att så i verkligheten
icke är förhållandet. Från Riksdagens sida tarfvas det att stol'
vaksamhet härutinnan iakttages, tv detta är eu ömtålig punkt.
Här talas sä mycket om dessa rust- och rotehållare, man säger
att de icke hafva någon fosterlandskänsla och vilja icke bidraga
till landets väl. Mine herrar, bidraga väl dessa mera till foster¬
landets väl och försvar, som tuta i hela vår nation att det skall
blifva endast förderf för vår ungdom af detta förslag, om det går
igenom, än rust- eller rotehållarne, som med sitt knektekontrakt
i handen säga sig .hafva blifvit lofvade, att man icke skall frångå
detta kontrakt? Aro de derför att de stå på sin lagliga rätt sämre
fosterlandsvänner än de, som uppbjuda hela sin förmåga att hindra
hvarje försök att stärka vårt försvar och skrämma våra söner och
deras föräldrar från att bidraga till uppehållande af landets sjelf¬
ständighet. Jag tror det icke.
För närvarande har jag icke något att tillägga, utan slutar
med att yrka bifall till den föredragna 40 §.
Herr Forssell, Otto Herman: Jag skulle visserligen icke
hafva begärt ordet vid detta tillfälle och äfventyra att inlåta mig
i diskussion om eu fråga, som är för mig temligen främmande, om
jag icke vore nog olycklig att vara ledamot af en nationalförsam¬
ling, hvars medlemmar måste dölja sina åsigter och sitt beslut
genom votering med slutna sedlar. Men då så är förhållandet och
så störa och vigtiga frågor som dessa föreligga till afgörande,
anser jag det vara en pligt för hvarje folkvaldt ombud att öppet
uttala sin åsigt och skälen derför, så att nationen må veta, hvad
Torsdagen den 17 Maj, e. m. 13
hvarje dess ombud tänker och gör och de skäl, han derför har att
åberopa.
Den fråga, som nu är föremål för öfverläggning, har, såsom
bekant är, sin rot och sitt upphof i yrkandet på afskaffande af
grundskatterna. Dermed har sedermera under tidens lopp samman¬
kopplats frågan om ny härordning af det naturliga skäl, att uppehål¬
landet af vår nuvarande härordning genom indelningsverket utgör eu
del af vårt grundskattesystem. Detta yrkande af en stor del utaf
den svenska nationen har, så vidt jag förstår, en vida djupare be¬
tydelse för vår tid än mången tror. Det är ett yrkande på allas
lika rätt inför lagen, ett yrkande på afskaffandet af alla gamla
missbruk och privilegier. Samma yrkande uppträder inom hela
den civiliserade verlden och går som en röd tråd genom hela
menskligheten. Det kallas utomlands nihilism, socialism, kom¬
munism och mera dylikt. Så vida man ej får anse dem, som yrka
sådant, för vilda djur, måste man erkänna att en sårad rättskänsla
ligger till grund för deras syften, huru vilseledda de än må vara
och huru förfärliga och vederstygglig*! än de medel äro, som de
tillgripa för rättskänslans tillfredsställande. Med ett ord, det är
en kamp för rätt, som med ständigt växande styrka beherskar
vår tid.
Yi äro nog lycklige att inom vårt land icke hafva de anled¬
ningar till oro, som uppröra kontinentens invånare. Vi hafva icke
någoii minerande statsskuld; vi hafva icke varit tyngde af någon
militarism och vi hafva icke qvar feodalismens gamla surdeg. Yi
hafva endast en ojemn fördelning af våra skatter, en fördelning,
som skapar privilegier till förmån för vissa samhällsklasser och
till förfång för en samhälisklass. Ingenting' kan väl i denna kamp
för rätt mera tydligt och klart ådagalägga skilnaden mellan sven¬
ska folkets ställning å ena och Europas öfriga stater å andra
sidan, än att man här endast yrkar på jemlikhet inför beskatt-
ningslagarne och att denna jemlikhet skall genomföras på laglig
väg och med lagliga medel, Kan och får ett sådant yrkande till¬
bakavisas? Jag tror det icke. Det var helt naturligt att, såsom en
ärad talare också antydt, denna fråga genom 1865 års represen¬
tationsförändring skulle tränga sig fram i förgrunden och blifva
eu nödvändig följd deraf. Vi kunna icke rygga tillbaka för en
mera rättvis fördelning af våra skatter, ty rätten är dock en he¬
lig makt, som står öfver alla de menniskofunder, som vi kalla la¬
gar, huru gamla och mögliga dessa än må vara. Jag gillar alltså
icke blott, utan betygar min tacksamhet mot vår nuvarande rege¬
ring för det den framlagt förslag om grundskatternas och indel¬
ningsverkets successiva afskaffande.
Vidare har här blifvit framlagdt ett härordningsförslag, som,
då man icke trott sig kunna bygga på den enligt mitt förmenande
enda rätta grunden eller den allmänna värnpligten, torde vara
det bästa man nu kan erhålla, äfven om deremot kunna framstäl¬
las åtskilliga anmärkningar. Så långt går jag med regeringen i
denna fråga, men icke längre; och jag har begärt ordet för att
angifvä skälen härför. Dessa äro två. Det ena är, att jag hyser
N:o 40.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
X:o 40. 14 Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till betänkligheter, huruvida den så kallade nya härordningen kan
l<ordninaen' ^emna samma trygghet för lagarnes upprätthållande inom landet
(Forts.) och uppehållande af ordning och skick som den indelta armén.
Jag vill icke trötta Kammaren med framläggande af skälen här¬
för; jag endast antyder dessa mina betänkligheter helst de för mig
icke vant afgörande och öfvergår i stället till det andra skälet,
hvarför jag icke kan följa regeringen längre är jag förut har nämnt.
Här har väckts förslag om, att skaffa ett betryggande försvar
mot yttre fiender. Hvad menar man nu med ett betryggande för¬
svar för svenska folket emot yttre fiender? Det kan väl icke me¬
nas annat, än att detta försvar skall kunna skydda svenska fol¬
kets säkerhet till person och egendom öfver allt, der svensk man
och svensk egendom finnes. Men svenska folket är spridt icke
blott inne i landet, utan jemväl utefter dess kuster och såsom sjö¬
farande nation på alla haf. Kustbefolkningen hemtar sin hufvud-
sakliga näring och inkomst från hafvet; fiskeplatserna äro deras
åkrar och ängar. Den sjöfarande delen måste hafva fritt och öp¬
pet haf för att kunna utöfva sin näring. Kan nu denna härord¬
ning försvara alla dessa kuster och vid dem befintliga städer och
vår handelsflotta från att blifva bränd, tagen eller brandskattad
af fienden? Kör min del kan jag icke fatta, huru detta skulle
låta sig’ göra. Och vidare är det ju uppenbart, att den fiende,
mot hvilken vi hafva att försvara oss, icke anfaller oss utan att
vara oss öfverlägsen till sjös. Jag föreställer mig, att han vore
bra oförnuftig, om han landsatte en enda soldat på våra kuster.
Han behöfver icke detta, ty han förqväfver oss med sin flotta;
han förstör hela vår handelsflotta och vår export, alla våra tull¬
inkomster och inkomsterna af våra jernvägar, skogsprodukter m. m.,
han beröfvar staten en årlig inkomst af 40 ä 50 millioner, och de
enskilda ännu mera, utan att behöfva landsätta en enda man på
vår kust. Han tager blott våra öar, och nyttjar dem till flott¬
stationer. Han behöfver endast under ett par års tid gå omkring
våra kuster, så äro vi ohjelpligt förlorade, emedan vi icke kunna
längre uthärda ett sådant tillstånd. Och skulle han ändock vara
nog oförståndig att landsätta en armé, och vår nya härordning
vore så god, att vi kunde krossa och tillintetgöra denna armé,
hvad blefve följden deraf? Alldeles ingen; förvår frihet och säker¬
het verkade segern ingenting. Vi stodo på alldeles samma ståndpunkt
som förut; vi skulle förblifva lika redlösa och försvarslösa som förut,
och det vore blott en tidsfråga, då den segerdruckna armén måste
jemte hela nationen lägga ner vapen och gifva sig på nåd och
onåd. Men, säger man, då borde vi använda våra krafter på bil¬
dandet af ett sjöförsvar och detta öfverstiger våra krafter. Jag är
icke behörig att deröfver döma, men så mycket tror jag mig kunna
utan fara för misstag påstå, att det enda sättet att bereda oss ett
betryggande försvar är att vi skaffa oss ett sjöförsvar; ty genom
ett landtförsvar erhålla vi ingen trygghet. Vi må hafva en aldrig
så stor armé, så tjenar det till intet, ty antingen får den icke slåss
eller, om den slåss och segrar, så får den ändock sträcka gevär,
emedan hela nationen förqväfves af fiendens flotta. Kör min del
Torsdagen den 17 Maj. e. m.
N:o 40.
15
lian jag icke fatta, huru man uti en landtarmé kan anse oss er¬
hålla ett betryggande försvar. Häri ligger min hufvudsakliga be¬
tänklighet och derför beklagar jag på det allra högsta 1873 års
så kallade kompromiss, ty den fastläste afskaffandet af grundskat¬
terna vid det vilkoret, att vi skulle skaffa oss ett betryggande
landtförsvar. Hade vilkoret varit anskaffandet af ett betryggande
försvar, så hade jag icke haft något att invända; men nu har man
såsom vilkor uppstält en omöjlighet, ja, må det förlåtas mig att
jag säger det, en galenskap. Jag yrkar afslag.
Herr Anderson, Albert: Under den diskussion, som hit¬
tills egt ruin, hafva flere talare omnämnt, huru försvarsfrågan
under de senare decennierna blifvit behandlad vid riksdagen.
Jag skall derför icke tillåta mig att ingå i någon omständlig re¬
dogörelse härför. Endast det ber jag få erinra," att man sökt ordna
och utveckla vårt försvar så väl på indelningsverkets som på den
rena allmänna värnpligtens grund. Man har sökt att få en ny
värnpligtslag och att få tiden för beväringsöfningarna utsträckt,
och detta oaktadt har man icke kommit ett steg närmare målet.
Månne detta kan bero derpå, att landet saknar förmåga att bära
de ökade bördor, som ett förbättradt försvar krafvel'? För min
del måste jag härpå svara nej. Det förefaller mig nästan som
om skälet kunde sökas deruti, att det varit för litet tillmötes¬
gående hos olika tänkande mot hvarandras meningar. Det är icke
ovanligt inom ett samhälle, som under eu lång fred i hög grad
utvecklat sina materiella resurser, att man glömmer, att tider kunna
komma, då samhället råkar i fara, och i hvarje fall anser man
denna fara så långt aflägsen, att man tycker sig kunna vänta med
vidtagandet af åtgärder för ett förbättradt försvar, till dess det
förslag framkommer, som man anser vara bäst. Om nu de flesta
tänka på detta sätt och olika meningar förefinnes dem emellan, så
blir det naturligtvis intet utaf. Och hvem är det som blir lidande
derpå? Jo fäderneslandet. Om nu det af Kongl. Maj:t framlagda
förslaget mötes af ett afslag, så har man försökt nästan alla tänk¬
bara utvägar att förbättra vårt försvarsväsende och allt har varit
förgäfves. Vid sådant förhållande återstår föga annat än att lägga
armarne i kors och med undergifvenhet afvakta hvad framtiden
kan bära i sitt sköte. Jag hoppas emellertid, att denna Kammare
skall bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Utan att vara öfver höfvan
dyrt innebär det, enligt framstående fackmäns åsigter, ett tillfreds¬
ställande försvar mot fiendtliga anfall. Det kan ock med afseende
på stammens sammansättning, rätt utfördt och tillämpadt, åt vår
manliga ungdom bereda den undervisning, som sätter denna i
stånd icke blott att försvara landet, utan äfven att med större
fördel än eljest kunna verka i fredliga värf. För min del skulle
jag vida hellre hafva bifallit ett förslag till härordning bygdt på
den rena allmänna värnpligten. Men jag vill vara tillmötes¬
gående och vill derföre bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
En talare på göteborgsbänken yttrade i går, att man ikläder
sig ett stort ansvar, då man röstar för ett sådant förslag som det
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 40.
16
Torsdagen den IT Maj, e. m.
Förslag till
lag om här-,
ordningen,
(Forts.)
föreliggande, och jag erkänner att så är; men han sade tillika,
om jag ej missuppfattade honom, att, om man röstar afslag, så är
man fri från ansvar. Detta är ett stort misstag. Ansvaret för
den, som röstar afslag, är lika stort som för den, som röstar bifall
till förslaget.
Om, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, en ny härordning, byggd
på annan grund än indelningsverket och så beskaffad, att den er¬
bjuder ett tillfredsställande försvar, varder antagen och genom¬
förd, så böra enligt min åsigt rustnings- och roteringsbesvären
upphöra. De skäl, som föranledt deras påförande och bibehållande,
hafva då förfallit och ett ytterligare stöd för denna min åsigt hem-
tar jag ur 80 § Regeringsformen, som förutsätter att, om ett för¬
slag. bygdt på annan grund än indelningsverket,' varder antaget,
indelningsverket skall upphäfvas.
Men jemte det att rustnings- och roteringsbesvären hittills
varit afsedda uteslutande för landets försvar, äro de att betrakta
såsom skatter. De utgöra den mest betydande af våra förmögen¬
hetsskatter och blir det fråga om att upphäfva dem, kan man icke
vidtaga en sådan åtgärd utan att tillse, huru förhållandena skulle
gestalta sig i afseende på öfriga direkta förmögenhetsskatter.
Innan jag närmare inlåter mig härpå, ber jag att i korthet få
nämna, att rustnings- och roteringsbesvären, hvilka, såsom bekant
är, i deras nuvarande form förskrifva sig från slutet af 1600-
talet, åsattes på det sätt att, hvad roteringen beträffar, i allmän¬
het två hela gårdar skulle utgöra en rote. De kommissarier, som
hade sig uppdraget att verkställa rotefördelningen, borde likväl,
enligt sin instruktion, der svaga hemman förekomme, till en rote
anslå större hemmantal, och således åsyftades vid roteringsbesvä-
rets åsättande, att denna börda skulle vara, så vidt möjligt var,
jemnt fördelad efter gårdarnes storlek och godhet. Hvad åter be¬
träffar rusthållsinrättningen, hvars indelning äfven verkstäldes af
kommissarier, så var det föreskrifvet, att man till hvarje rusthåll
skulle utvälja ett helt godt hemman och, om dess förmåner icke
voro tillräckliga för att uppehålla rustningen, skulle rusthållet
hafva eu augmentsränta från ett annat hemman till hjelp vid rust¬
ningen. Äfven vid bestämmandet af denna augmenträntas storlek
gjordes afseende på hemmanens beskaffenhet. Om således vid
sjelfva indelningstiden man bemödade sig om att göra dessa be¬
svär så jemna som möjligt, så rörer detta likväl endast gårdar,
inom samma landskap och redan då torde i detta afseende en
skilnad egt rum emellan de olika landskapen. Men under de 200
år, som sedan dess förflutit, hafva gårdarne undergått så stora för¬
ändringar till följd af uppodlingar och andra omständigheter, att
roteringen likasom äfven rustningen nu företer mycket stora skilj¬
aktigheter och man saknar icke exempel på att roteringsbesväret
är i förhållande till hemmanens taxeringsvärde fyra gånger högre
i ett län än i ett annat.
Bland de andra förmögenhetsskatter, på hvilka jag nyss syf¬
tade, framträda i första rummet grundskatterna. Det har så väl
af en reservant mot Utskottets betänkande som af en talare på
17
N:o 40.
Torsdagen den 17 Maj. e. ro.
kalmarbänken i ett skriftligt anförande blifvit med styrka fram¬
hållet, att grundskatterna icke äro skattor utan räntor af privat¬
rättslig natur. Då jag bär en alldeles motsatt uppfattning i detta
afseende, torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för skälen
derför. Såsom bekant är, bestå grundskatterna af ränta och krono¬
tionde. Den förra har intill senare tiden bestått af en hel mängd
skattetitlar, hvilka haft sin uppkomst långt tillbaka i tiden. Dessa
skattetitlar hafva nästan utan undantag från början varit tillfälliga
gärder eller bevillningar, afsedda för något visst ändamål, och de
namn de då erhöllo och intill senare tider bibehållit, antyda också
vanligen de ändamål, hvartill de varit använda. Men under de
oroliga tider, från hvilka grundskatterna leda sin uppkomst, fann
styrelsen sig sällan i tillfälle att åter borttaga de sålunda pålagda
skatterna och deraf har det kommit sig, att dessa skattetitlar från
att hafva varit tillfälliga gärder småningom blifvit beständiga skat¬
ter. Det förefinnes mig veterligen ingen rättslig akt, hvarigenom
dessa skatter kunna sägas hafva förändrat sin natur och öfvergått
till formen af räntor. Det bästa och starkaste beviset på att grund¬
skatterna ännu under senare tider hafva ansetts såsom skatter är,
att då omsider, efter nära ett par århundradens försök till en
skatteforenkling, en sådan af Kongl. Maj:t och Riksdagen beslöts
är 1855, hvarigenom de många särskilda skattetitlarna inskränktes
till ett färre antal bestående dels af persedlar och dels penningar,
man vid denna förenkling icke hörde de skattskyldige. Man be¬
traktade frågan ur statsrättslig synpunkt. Hade man då ansett,
att grundskatterna hade egenskap af räntor, så skulle man ovil¬
korligen hafva tillfrågat hvarje enskild jordegare, som hade med
gruudskatt belastad egendom, om han ville ingå på förändringen.
Och det är att märka, att 1855 års ränteförenkling icke alltid var
en nedsättning i räntan, utan det kunde vara möjligt, att den på
något ställe åstadkom en, om också ytterst obetydlig, förhöjning deraf.
Då år 1869 beslöts, att grundskatterna skulle omsättas till pen¬
ningar, hördes icke heller de skattskyldige. Det är också hufvud¬
sakligen efter den tiden som man med en allt större ifver sökt vinna
häfd för den åsigten, att grundskatterna äro räntor, men bevisen
derför saknas och åsigten har icke heller lyckats vinna genklang
i allmänna tänkesättet.
Det är klart, att då grundskatterna tillkommit så efter hand under-
loppet af vida mer än 100 år, de icke från början kunde vara synnerli¬
gen jemna. Man hade visserligen redan mycket tidigt och före Gustaf
Ds regering skattläggningar för att bestämma skatten för hvarje egen¬
dom; dessa tyckas hafva varit jemförliga med vår tids taxeringar
— men Gustaf den I, som i allt ville införa mera stadga i rikets
förvaltning, förordnade, att en allmän skattläggning skulle verk¬
ställas öfver hela riket, hvilken var afsedd att ega bestånd under
längre tid. Dermed upphörde de årliga skattläggnmgarne. Deri
allmänna skattläggningen blef likväl aldrig verkstäld annat än i
undantagsfall. Visserligen skedde under 1600-talet åtskilliga skatte-
läggningar, men de skedde hufvudsakligen, då hemmanen råkade i
ödesmål eller då förmedling söktes eller då skatteläggning måste
Första Kammaren» Prof. 1883. N:o 40. 2
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
No 40.
18
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
verkställas för indelningsverkets inrättande. Den ojemnhet, som
nu råder i grundskatternas utgörande, är således mycket gammal,
och både grundskatter och rustning och rotering hafva det gemen¬
samt att de trycka ytterst ojemnt. Skulle man nu borttaga rust¬
ningen och roteringen och lemna grundskatterna qvar i deras när¬
varande skick, så skulle man icke derigenom åstadkomma någon
utjemning af de direkta förmögenhetsskatterna, utan ojemnheten
skulle blifva mycket större än den nu är, ty vissa delar af riket
hafva en jemförelsevis hög rotering och rustning, men små grund¬
skatter och andra tvärt om. Det är derför som man. i fäll rust¬
ningen och roteringen skall upphäfvas, äfven måste vidtaga någon
reform med grundskatterna.
Jag nämnde för en stund sedan, att om man får en till¬
fredsställande härordning byggd på en annan grund än indelnings¬
verket, rustningen och roteringen skulle upphöra. Nu är öfver-
gångstiden för detta förslag 15 år och det skulle således kunna
ifrågasättas, att när detta förslag efter 15 år är fullständigt ge-
nomfördt, rustningen och roteringen då också skulle fullständigt
hafva upphört. Men då är det väl bättre att låta rustningen och
roteringen fortfara i form af vakansafgifter någon längre tid och
för att utjemna förhållandena inbegripa äfven grundskatterna i
den afskrifning, som man ifrågasätter. Det kunde naturligtvis gif-
vas andra utvägar att utjemna beskattningsförhållandena. Man
skulle ju kunna göra ungefär på samma sätt som i Preussen, nem¬
ligen ålägga den hittills från grundskatter befriade jorden sådana
skatter mot att man betalade ett visst belopp i penningar eller
statsobligationer, men detta förutsätter ett så oerhördt vidlyftigt
och kostbart arbete, att man redan ur den synpunkten bör öfver¬
gifva försöket. Det är visserligen sant, att grundskatter i all¬
mänhet finnas i de större kulturstaterna; sådana finnas icke en¬
dast i Preussen utan äfven i Österrike, Frankrike och England.
Hvad England särskild! beträffar, der grundskatterna utgöra ett
jemförelsevis obetydligt belopp, numera endast omkring en million
pund sterling, så har man redan i slutet af förra århundradet
medgifvit desammas aflösande, ehuru denna aflösning icke fortgått
vidare än att hälften står qvar. De sociala idéer, som under 1700-
talet småningom trängde sig fram, medförde, så fort de lyckades
för sig vinna erkännande, äfven en reform af grundbeskattningen.
Franska revolutionen borttog de gamla grundskatterna, men man
nödgades snart införa en ny sådan, och på det att den skulle
kunna på ett rättvist sätt fördelas mellan de skattskyldige, för¬
ordnades i början af detta århundrade, att en afmätning och upp¬
skattning af jorden skulle ega rum eller med andra ord en ka¬
daver skulle upprättas. Härmed har man fortfarit till medlet af
detta århundrade och då befans, att de egendomar, som först upp¬
mättes, voro olika beskattade mot de sist uppmätta. Resultatet
var, att man nödgades företaga en revision af denna kadaster. Jag
vet icke om denna ännu är afslutad. I Österrike har man på samma
sätt måst reformera grundskatterna genom upprättande af kadaster.
I Preussen har, genom en lag af 1861, en utjemning afgrundskat-
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
19
N;o 40.
terna egt rum. När nu så är förhållandet inom andra länder, att
man icke kunnat blunda för de klagomål, som äfven der yppats
öfver grundskatternas ojemnhet, så förefaller det mig naturligt att
man icke heller här kan göra det.
Den högt ärade vice talmannen yttrade i går, att sekelgamla
skatter, i hvilka man icke kan påpeka någon orättvisa, allt för väl
kunna qvarstå. Jag tror mig nu hafva påvisat, att den ojemnhet,
som nu råder i beskattningen, utgör ett fullgiltigt skäl till en re¬
form. Han yttrade äfven, att man genom antagande af de förslag,
som nu. föreligga till behandling, skulle föras in på ett sluttande
plan. Äfven jag vill icke öfvergifva det gamla, så länge jag anser
det kunna gagna, men det är med statens lif liksom med indivi¬
dens; båda äro underkastade utvecklingens lag. Lika litet som
ungdomens känslor och tänkesätt äro den mognade ålderns eller
ålderdomens, lika litet kan en i staten så djupt ingripande orga¬
nisation som dess härordning eller skatteväsende förblifva orubbad,
under det att samhället i alla öfriga rigtningar undergår stora
förändringar. Vill man bibehålla harmonien i det hela, måste man
tillse, att man aktar på tidens kraf.
Jag anhåller om bifall till den föredragna punkten.
Efter detta yttrande hördes flera bifallsrop.
Herr Eosensvärd: Då jag har Kammarens förtroende att
vara ledamot i det Särskilda Utskottet, så har jag, ehuru herrarne
efter två dagars diskussion kanna vara. trötta och säkerligen hört
allt hvad i frågan kan sägas, både för och mot, dock ansett det
vara min skyldighet att yttra några ord, i synnerhet som mitt
namn blifvit af en talare särskildt nämndt.
Jag erkänner, att då jag först började taga kännedom om
komiterades förslag, och det är längesedan, så var det med icke
obetydlig tvekan, jag studerade deras arbete, men jag kom slut¬
ligen till det resultat, att de militära fördelar, som detta förslag
erbjuder, voro så stora, att jag såsom fackman icke kunde taga
på mitt ansvar att förkasta det. Utan att någonsin hafva tillhört
sällskapet Värnpligtens Yänner, har jag dock länge varit eu värn-
pligtens vän. Jag har varit det icke endast i den meningen, att
hvarje utsträckning af vårt försvar, enligt min öfvertygelse, ovil¬
korligen fordrar en utsträckning af värnpligten, utan jag har för
längesedan kommit till den åsigten, att ett fullständigt försvar för
ett land icke i vår tid kan vinnas annat än på den allmänna värn¬
pligtens breda bas och allra minst för ett litet land, som är tvun¬
get att för sin sjelfständighets bevarande taga alla sina krafter i
anspråk. Men erfarenheten från år 1875 har visat, att denna väg
icke kan med ens inslås. Det är möjligt, och mången skulle vilja
det, att endast steg för steg och med små steg man kan komma
framåt. Det är ett sätt att gå tillväga, men de försök som blif¬
vit gjorda i den rigtningen, hafva icke lyckats, och då det således
visat sig, att denna väg icke heller är den rätta, så återstår att
försöka med ett större steg, hvilket detta förslag innebär och hyll-
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(F orts.)
20
N:0 40.
Förslag till-
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
ket förslag har så stort militäriskt värde, att jag icke kan af¬
styrka det.
När jag inträdde i det Särskilda Utskottet, så var det myc¬
ket svårt att, så vidt detta Utskott skulle vara ett uttryck för
riksdagsmajoritetens vilja, deraf draga några slutsatser om för¬
slagets blifvande öde. Det var icke utan, att då ett och annat
yttrande hördes, åtminstone man och man emellan, att som det icke
fans eller tycktes finnas någon kompakt majoritet, på hvilken
detta förslag kunde stödja sig, det vore bättre att genast afslå
det i Utskottet och försöka att med ett mindre steg, taget på den
gamla grunden, dock vinna något vid denna riksdag. Ja, detta
skulle ju kunna låta höra sig, om man först och främst varit sä¬
ker på, att detta förslag ovilkorligen skulle af Riksdagen blifva
förkastadt, och för det andra att det verkligen funnes en så stark
majoritet, att den kunde genomdrifva åtminstone något litet steg.
När detta visat sig icke vara förhållandet — jag dömer allt efter
hvad den enskilde betraktaren med den skarpsinnighet, som står
mig till buds, kunnat finna — trodde jag mig handlat rätt mot
mitt land, då jag röstade för detta förslag, med yrkande derjemte
om tillökning i vissa delar för att ännu mera förstärka försvaret,
för hvilket yrkande jag hade stöd af generalernas konferens. Om
man nemligen kan nöja sig med litet i sänder för att slutligen vinna
ett stort mål eller åtminstone få något, då man icke kan vinna myc¬
ket på en gång, så är det något helt annat, då det är fråga, om
att antaga ett i detalj utarbetadt förslag, som, om det också icke
svarar mot allt, hvad man skulle önska, nemligen den fullständigt
genomförda allmänna värnpligten, dock är så omfattande, att. om
det blir antaget, det blir haltpunkt, der man stannar, man vet icke
hur länge. Då har man rätt att fordra ganska mycket i synner¬
het, när detta skall köpas och skall köpas dyrt.
Detta är orsaken, hvarför jag ansett mig berättigad att yrka
mera än Kongl. Maj:t föreslagit.
Sedan Utskottets förslag kommit till Riksdagen, har jag också
hört uttalas den åsigten, att till följd af de många reservationerna
och isynnerhet en, hvilken man ansåg vara af en särdeles stor
betydelse, i det den nedbringade förslaget till en obetydlighet, det
vore klokast och rättast att nu afslå det. Jag är icke af den tan¬
ken. Har jag kämpat för förslaget inom Utskottet, skall jag ock
försvara dét här, och jag gör det också derför, att jag önskar att
Första Kammaren må så långt den kan med godt samvete räcka
sin hand till en öfverenskommelse. Vill man icke taga den, är det
icke Kammarens fel.
Jag nämnde, att jag ansåg att ett utveckladt och fullständigt
värnpligtssystem vore det enda, på hvilket nu för tiden en nation
kunde grunda ett godt försvar och allra mest. en liten nation.
Allt som närmar sig dertill, går således i den rigtning, som jag
önskar, och för att vinna ett sådant mål anser jag mig skyldig att
uppoffra mina enskilda sympatier. Jag menar härmed mina sym¬
patier för den indelta armén. Jag har i 47 år tjenstgjort vid
denna armé. Jag har fört befäl i olika grader och under olika
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
21
N:0 40.
förhållanden. De minnen, jag derifrån har, äro mig kära äfven
om någon gång derunder bekymmer vållats mig; allt menskligt
har ju sina fel. Det har således icke varit en lätt sak att upp¬
offra dessa sympatier, särdeles då jag icke genom denna uppoff¬
ring vinner allt, hvad jag önskar, utan måste nöja mig med att
vinna blott en del.
Jag ber nu att få öfvergå till några detaljer i frågan. Den
hufvudsakligaste anmärkning, som blifvit rigtad mot detta förslag,
rör stammen; den är, såsom man säger, värfvad. Ja väl, den är
värfvad. Den består af personer, som frivilligt ingått i armén
mot betalning. Ja, mina herrar, jag är värfvad; vi äro värfvade,
alla, som äro tjensteman; vi göra vår tjenst mot kontant betal¬
ning'. Således kan jag icke, lika litet som någon af herrarne, i
endast denna sak .finna något förkastligt, men man har gjort af
detta ord “värfvad", ett slagord. Det är förunderligt, hvad ver¬
kan af dessa slagord stundom kan vara stor. Jag minnes ett
exempel från år 1865. Det var en liten obetj^dlig fråga före då —
relativt till den stora nu föreliggande — om utveckling af för¬
svaret. Det var fråga om, att man skulle taga ut ett mindre an¬
tal värnpligtige eller såsom de då kallades beväringar, som skulle
öfvas litet mera än de öfriga. Den komité, som hade föreslagit
detta, var den första vägbrytaren för alla de följande; den gick
med rädda steg; den tordes icke taga mycket för sig; den tyckte
sig göra mycket, då den föreslog så pass mycket, som den gjorde.
Den hade tänkt på alla möjliga utvägar, huru detta uttagande
skulle tillgå. Godtycket vågade man icke föreslå, utan man före¬
slog ödets skickelse, om man vill kalla det så. Let måste ju hvar
och en i någon form underkasta sig. Då hittade man på ordet
“blodslottning", och det är detta ord som ligger qvar och som
gör att lottning, denna så rigtiga och naturliga och för hvar och
ens rättskänsla mindre afskräckande utväg att underkasta sig ödets
eller försynens lag, en lag som man icke kan undgå, och som icke
beror på menskligt godtycke, att denna utväg har blifvit förhat¬
lig, under det att man går in på att underkasta sig en utskrif-
ningsnämnds beslut, hvilken består af några personer, Indika säga,
du skall blifva infanterist, du skall blifva kavallerist eller artille¬
rist o. s. v. Att låta detta åtgöra* genom lottning, det går icke
an till följd af ordet “blodslottning". Ett sådant slagord har man
velat göra af ordet “värfvad". Detta skrämmer icke mig, och jag
förmodar icke heller er, mina herrar. Förkasten I stammen, sker
det väl icke för slagordets skull, men det verkar dock skadligt
genom det begrepp man velat inpregla i ordet.
När jag nu går att tala om denna stam, så anser jag mig
pligtig att upptaga ett yttrande från denna plats af en talare,
som äfven nämnde mitt namn. Det förekom i en allmän tidning
här i staden för någon tid sedan, ett utdrag ur tvenne yttranden
under 1875 års riksdag, då fråga var om antagande eller för¬
kastande af 1875 års förslag om allmänna värnpligten. Jag sä¬
ger dock orätt; det var icke fråga om detta, ty af formella skäl
ansågs nämnda förslag icke kunna antagas, emedan det var stäldt
Förslag till
lag> om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 40.
22
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
i sammanhang med en förändring i grundlagen, hvilken fallit, utan
det var frågan om antagande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t,_ i
hvilken hufvudgrunderna af förslaget godkändes. Utan att nu vilja
fästa allt för mycken vigt vid att ett utdrag, lösryckt ur sitt
sammanhang med"hela det yttrande, som det tillhör, och lösryckt
från de förhållanden, under Indika det uttalats, kanske icke har
fullt samma betydelse som under de omständigheter och i det sam¬
manhang, som girver det sin rätta anda och riktning, så råkar nu
händelsen att göra, att det har blifvit misstydt. Det är antagli¬
gen en händelse, men det kan ju se ut som en tanke, att detta
utdrag intogs just omedelbart före afgörandet inom Utskottet af
denna 40 §. Det var kanske mera än en händelse, att jag dagen
efter detta afgörande fick mycket bannor för mitt handlingssätt
dervid i samma tidning, men det går jag förbi.
Att tidningen, vid den tid det skedde intog detta utdrag för¬
vånar mig icke, men deremot att en talare, Herr Adelsköld, nu
uppläst det. Ty då Utskottets betänkande legat minst l\s
vecka på Riksdagens bord, och då den ärade talaren uppenbart
har mycket väl studerat detta betänkande, efter som lian om det¬
samma yttrat sig temligen mycket i detalj, så Dorde han också
hafva vetat, att jag icke har uppträdt såsom reservant mot den
föreslagna stammen, och att jag åtminstone icke kunde erkänna,
att mitt yttrande af 1875 hade tillämpning på eller utgjorde ett
hinder för att godkänna den samma. Nu ber jag att rå bemärka,
att detta mitt yttrande 1875 innehåller i och för sig ensamt egent¬
ligen ingenting, emedan det hänför sig till en annan persons, en
föregående talares, yttrande. Jag säger deri nemligen: “De svå¬
righeter, som redan nu finnas, att upprätthålla den lilla värfvade
stam vi nu hafva, måtte tala alldeles tillräckligt för overkställ-
barheten af förslaget*1 — ett åt några i eservanter då framstäidt —
“utom det att denna stams beskaffenhet och sammansättning blif¬
vit redan förut af eu talare skildrade, och dertill har jag föga att
tillägga11. Det beror således helt och hållet på hvad denne.före¬
gående talare sagt. Denne talare var dåvarande Krigsministern
Generalen Weidenhielm, hvilken försvarade med lif och kraft den
proposition, som han kontrasignerat. Han motsatte sig ajlt, som
dermed icke stod i samband. Hvad särskild! den värfvade ar¬
mén beträffar, så hade manskapets vilkor under en lång följd af
år icke blifvit väsentligen förändrade ända till 1874, då till följd
af det stora antal vakanser, som under början åt sjuttitalet upp¬
kommit. Riksdagen, på Kongl. Majtt.s proposition, beslöt en för¬
bättring deri. Denna förbättring hade ännu icke i början af 1875
utöfvat någon verkan och vakansernas antal var fortfarande ett
föremål för bekymmer. Under sådana förhållanden ansåg General
"Weidenhielm sig böra uttrycka sin farhåga för att grunda en stam
på värfning. Och sedan han talat om, huru svårt det visat sig vara
att hålla den dåvarande värfvade stammen fulltalig äfven med
nedsatta fordringar på manskapets fysiska och moraliska egen¬
skaper, yttrar han följande ord: “Så är förhållandet, då det .gäl¬
ler några tusen man, och vi må tänka oss huru det skulle blifva,
Torsdagen den 17 Maj. e. in.
23
Ji:o 40.
om 80,000 man behöfde värfvas. Det skulle vara ogörligt äfven
med de största penningeuppoffringar, om man icke på samma gång
vill öppna arméns leder för samhällets olycksbarn; och i en sådan
stam skulle våra söner Unna sitt stöd i farans stund och en skola
under fredens dagar! En sådan stam skulle blifva opålitlig i stri¬
den och eu landsplåga under freden".
Nu vill jag fråga: har man rätt att påstå, att den talaren
sagt, att hvilken värfvad stam eller värfvad trupp som helst är
en landsplåga och opålitlig. Det har ingen militär sagt eller kun¬
nat säga. Krigshistorien talar i allt för tydliga ord och bär allt
för många vittnesbörd om motsatsen, för att någon fackman skulle
kunna säga, att den värfvade truppen i allmänhet är opålitlig i
striden. Dessa ord om opålitlighet hafva blifvit uttalade under
förutsättning af ett förhållande, som ansågs kunna inträffa. Det
står hvar och en fritt att anse, att dessa förhållanden måste in¬
träffa med den stam, som nu föreslås. Jag gör det icke. Det
framträder här från första stunden en skilnad mot den 1875 ifråga¬
satta stammen. Här är nemligen först och främst en fix rekryt-
kontingent och vidare att denna är garanterad genom lag. Detta
förändrar förhållandet, så att här bör icke, efter min uppfattning,
blifva fråga om att behöfva vidöppna arménsledförsamhällets olycks¬
barn. Men oaktadt dessa olika förhållanden, oaktadt den fixa årliga
rekrytkontingenten,oabtadtgarantilagen, villman dock — och vi hafva
hört det uttalas under denna debatt, om också icke lika skarpt, som
vid remissdebatten —- antaga, att denna stam skall blifva af dålig be¬
skaffenhet. Med de åsigt er jag uttalat hoppas jag, att ingen må tro att
jag understöder denna tanke. Jag har icke heller någonsin haft den.
Och hvarför? Jo, rekryteringen, mine herrar, den ligger i Kong!.
Maj:ts hand, och utöfvas genom vederbörande regementschefer.
Och tror någon af herran:e, att dessa chefer hafva intresse utaf
att få lösdrifvare och moraliskt förderfvade personer in i sina re¬
gementen. En sådan supposition innefattar på visst sätt en be¬
skyllning. Det har visserligen sagts, att man skulle blifva tvun¬
gen till eftergifter i fordringarne på manskapets beskaffenhet för
prisbillighetens skull samt att den fixa rekrytkontingenten och
garantien kunde upphöra. Men om dessa lagar antagas, erhålla
de skydd af 80 § Regeringsformen. Jag vet icke, att något
kan betrygga och garantera bättre. Den regementschef är i sin
fulla rätt, som icke antager till stamsoklat någon, som icke är
krigsduglig i fysiskt hänseende. Den regementschef är också i sin
fulla rätt, som icke till stamsoldat antager någon moraliskt odug¬
lig. Och hvad dermed menas det bestämmer Konungen; ty i af¬
seende på tillämpningen af dessa lagar utfärdar Konungen de när¬
mare föreskrifterna. Dessa föreskrifter behöfva icke å nyo utfär¬
das. De finnas redan och hafva funnits i alla tider.
Förslagets militära fördelar vill jag icke för herrarne upprepa.
Den andre talaren i ordningen under denna diskussion framdrog
så mycket af dem, att det borde kunna vara tillräckligt. Men
ännu fullständigare hafva de af Krigsministern blifvit framvisade;
och jag har icke hört någon egentligen förneka dessa fördelar,
Förslag till
lag om här¬
ordningen,
(Forts.)
N:o 40.
24
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.,)
eller eljest framställa annan anmärkning, än den, att stammen icke
skulle blifva bra. När jag nu bar den uppfattningen, att stam¬
men, om den rätt vårdas, bör blifva god, anser jag mig också hafva
rätt att biträda förslaget.
Om man nu ock vill medgifva, att denna stam icke skulle
vara så mycket förderfvad från början, så söker man dock göra
troligt, att den skulle blifva det i de långa skolorna, och att den
än mer skulle blifva det sedermera. Men hvad är det, som be¬
berättigar till ett sådant antagande. Uppenbarligen kommer i
denna stam att ingå ungefärligen samma element, som nu ingå i
den indelta armén. I den mån denna senare upphör, fordras det
ju en afledare för dessa element. Dertill kommer ett annat ele¬
ment, nemligen af sådane personer, som ingå i armén för att vinna
befordran såsom underbefäl. Med alla de goda egenskaper, som
med skäl tillmätas vår indelta armé, torde icke någon, som en
längre tid tjenstgjort vid denna armé, kunna förneka, att den första
befälsgraden, om jag nu undantager den nuvarande korpralsgra-
den, enligt hvad erfarenheten visat, icke annat än undantagsvis
med fördel rekryteras från det indelta manskapet. Derför har det
sedan gammalt funnits en institution för detta ändamål, nemligen
volontärinstitutionen. Denna har sedan 1877 blifvit högst betyd¬
ligt förökad. Och det märkliga är, att då det endast fans 2 num¬
mer på kompani för volontärer, tv af de ursprungliga 4 voro 2
indragna, så var det ganska svårt att hålla volontärerna fulltaliga.
Men från och med det volontärskolor inrättades och icke allenast
alla de gamla fyra nummern på kompani, utan äfven genom bevil¬
jade anslag ett stort antal nya nummer blefvo tillgängliga för vo¬
lontärer, så blef det lätt att rekrytera volontärer, och detta just
till följd af skolans tillkomst. Detta är ett faktum, som kan tala
åtminstone något för hvad skolor för manskapet i den föreslagna
härordningen kunna komma att uträtta. Men hvarför är det nu,
som indelta arméns manskap i allmänhet icke passar till under¬
befäl? Jo, det är derför, att de personer, som äro i den ställning,
att de eftersträfva underbefälsplatser, icke ingå bland det indelta*
manskapet. De vilja icke taga emot en lega, som för den hän¬
delse de icke vunne den befordran, de önska sig, skulle binda dem
för lifstiden, eller åtminstone för hela deras kraftfulla tid; de
vilja i stället hafva en sådan anställning vid armén, att om de icke
lyckas vinna befordran, de må kunna gå sin väg och söka tjenst
på annat håll. Härtill gifves dem tillfälle, om de ingå i den nya
stammen. Denna kommer således, enligt min tro, att bestå dels
af sådana element, som hittills sökt sig in i armén såsom volon¬
tärer, och dels af sådana, som hittills rekryterat indelta armén.
Jag beder att få fästa uppmärksamheten på en annan sak. Bland
dessa begrepp, som ligga under slagordet “värfvad", ligger också
hela det gamla värfningssystemet. Jag tror, att man har svårt
att frigöra sig ifrån att samtidigt tänka på dessa värfvare, utskic¬
kade rundt omkring i landsorten, hvilka, mycket prydliga i sina
uniformer, uppträdde på marknader och vid andra tillfällen för att
locka till sig personer, som, öfvertalade af värfningspenningar eller
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
26
N:0 40.
andra orsaker läto väfva sig för en ort, långt aflägsen från deras
hembygd. Eller också tänker man på dem, hvilka inom hufvud-
staden uppträdde såsom värfvare bland sådana, som kommit dit
för att söka arbetsförtjenst, men misslyckats, och, sedan tillgån-
garne tagit slut, söka sin tillflykt i värfningen. De, som sålunda
värfvats, hafva ofta, när de fått vara med en tid i kasernen, känt
att de icke kommit i det element, de tänkt sig. Något sådant
skulle ju icke i den nya härordningen komma i fråga. Här är
fråga om att åt ett regemente skaffa folk inom dess eget stånd.
Den regementschef, som skall antaga detta folk, har till sitt bi¬
träde hela sin officers- och underofficerseorps. De äro naturliga
värfvare, som inom sina landsorter tala vid den ene eller andre,
som de finna passande till soldat, och till hvilka sökande kunna
anmäla sig. Det behöfves icke sådana tillställningar, som då det
gäller att till hufvudstaden eller Göteborg eller Karlsborg draga
till sig folk från aflägsna, orter.
Det har blifvit så mycket taladt om denna stam; och flere till
mig hafva uppträdt för att visa, att det icke finnes något berätti¬
gad! i det antagandet, att den skulle blifva dålig. Jag torde så¬
ledes få öfvergå till något annat.
Mine herrar! För den som anser, att ett fullständigt värn-
pligtssystem är det, till hvilket man förr eller senare bör komma,
är ju indelningsverkets upphörande, det må hafva hvilka förtjenster
som helst, en tidsfråga. Men hvad är det, som rrtdömt detsamma
redan förut? Jo, det är det faktiska förhållandet, att det har vi¬
sat sig fullkomligt omöjligt att med dess bibehållande få den allra
ringaste utsträckning af den allmänna värnpligten. Äfven om man
anser, att man icke kan eller bör fordra denna allmänna värn-
pligt till den fulla utsträckning, att försvaret derpå uteslutande
grundas, har jag likväl icke hört någon af dem, som vilja hafva
ett betryggande försvar, eftergifva all utsträckning af den samma.
Hindret för en utsträckning af den allmänna värnpligten är i sj elfva
verket indelningsverkets bibehållande. Detta förhållande kan vara
bedröfligt, men jag kan icke bryta motståndet. Möjligen kan en
annan det; jag gratulerar honom, om han lyckas. Nu säger man,
att man icke bör gifva efter. Det skall gå ändå. Men, mine her¬
rar, jag har icke hört någon af dem, som vilja förbättra vårt för-
svarsväsen “på det beståendes grund", såsom det heter, och med
en utsträckt värnpligt, som icke vill i en eller annan form betala
gifna lindringar. Men för hvad? Jo, man säger, att det är för
den större tunga, som indelningsverket skulle förorsaka rust- och
rotehållare genom den ökade öfningstiden.
Låtom oss litet närmare beskåda denna sak. År indelningsverket
tyngre nu för rust- och rotehållare än det har varit? Yi hafva
haft en 70-årig fred. Har icke redan detta varit en lisa för rust-
och rotehållare? Hafva icke under denna 70-åriga fred åtskilliga
eftergifter redan blifvit lemnade kontant åt rust- och rotehållarne?
Icke lär en eller annan veckas längre öfning för en ryttare eller
soldat vara något så ofantligt betungande, att man vill köpa det
med millioner. Nej, mine herrar. Men hvad önska de, som beviljat
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 40. 3
Förslag till
Ihg om här¬
ordningen.
(Forts.)
N:0 40.
26
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
dessa lindringar? Jo, uppriktigt sagdt, det har skett för att få
utsträckt värnplikt. Jag vill också betala det. Jag har gått in
på att uppoffra indelningsverket för att få detta förslag. Dock
icke helt och hållet. Den, som läst min reservation, bör finna att
jag vill behålla Vs af indelningsverket i form af vakansafgifter
för att motväga statens förlust genom rekryteringen. Dessutom
är det ju möjligt, att äfven denna tredjedel kan få vara lösepen-
ningar för att med tiden kunna få mera. Några reservanter i
komitén hafva yrkat på 120 dagars öfning för beväringen. Jag
erkänner, att ehuru jag anser 60 dagar vara mer än 30 och 90
dagar vara mer än 60, jag likväl har mycken förkärlek, så snart
det icke är fråga om att taga steget fullt ut, för dessa 120 dagar,
just derför att de medgifva att ordna öfningarne så, att den
värnpligtige icke blott får en viss militärisk bildning utan äfven
någon annan nytta af sin undervisning i rekrytskolan, och min
öfvertygelse är, att först då, när de värnpligtiges öfningar blifva
så långa, att de kunna så ordnas, att de äfven medföra en allmänt
medborgerlig nytta, skola dessa öfningar blifva kära för befolk¬
ningen. Men så länge beväringen icke egentligen kan sysselsättas
med annat än rent militäriska öfningar eller färdigheter, så länge
icke föräldrar, målsmän, husbonden och äfven beväringsynglingar-
ne sjelfva finna samma nytta af öfningarne, som om han kom
derifrån, riktad med någon allmänbildning, med mera kunskaper
och mera intelligens i allmänhet än då han gick in i rekrytskolan.
Det är, bland annat, derför jag tror, att de 120 dagarne
vore nyttiga. Sådant har jag emellertid icke yrkat i min reserva¬
tion. Jag har ansett att man borde nöjas med 90 dagar och det
vore bra att få dem och jag är öfvertygad, att, om detta förslag
går igenom, krigsstyrelsen skall veta att begagna alla utvägar,
för att gifva åt den värnpligtige den utbildning, som är möjlig,
och göra dessa rekrytskolor så fördelaktiga som möjligt för honom
med afseende på hans både militäriska, fysiska och andliga ut¬
bildning.
Jag ber att ett ögonblick få återkomma till stammen, som är
en af de hufvudsakliga frågorna. Man har sagt, att stammen skulle
vara för ung. Ja, om de beräkningar, som äro af komitén gjorda,
äro rigtiga — och jag har efter sorgfällig granskning all anled¬
ning att tro det — skulle medelåldern för stammen blifva 25 år.
Det är visserligen icke gammalt folk, men ett kraftigt folk, och,
mine herrar, huru gamla tron I att de soldater voro, som beseg¬
rade tvenne kejsarriken? Jo, ungefär vid den åldern.
Jag vill nu icke upptaga allt, som blifvit yttradt emot för¬
slaget. Detta är mycket. Men något vill jag ännu vidröra, bland
annat, hvad som yttrats, angående flottans förstärkning. Jag är
visst icke någon fiende till ett starkare sjöförsvar. Det var en tid,
då alla anslag för flottan eller dess materiel rönte motstånd hos
Riksdagen eller åtminstone dess Andra Kammare. Vid alla de
tillfällen jag har haft min röst med har jag irttalat mig för dessa
anslag, emedan jag ansett och anser, att ju mer vi kunna göra för
detta vapen, dess bättre är det. Det torde dock tillåtas mig att
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
■27
lf:0 40.
få göra några anmärkningar i största korthet. Man har velat visa, Förslag till
att vi skulle kunna under 15 år med en viss gifven siffra vinna % om har¬
en utsträckning af flottans materiel, som skulle ungefär motsvara ^Vortif)”-
fast icke i afseende å fartygens storlek, icke i afseende å tontalet
hvad en annan makt på samma tid skapat från intet. Det är ju
möjligt. Men eu sak har man icke tagit i beräkning, nemligen
hvad denna samma makt antagligen under dessa kommande 15 år
också hinner göra, och huruvida vi således icke i förhållande till
samma makt komma att stå precis på samma punkt som nu. Det
är just det, mine herrar, som är olyckan med sjöförsvaret, att det
hufvudsakligen består i materiel. Detta försvar är visserligen
nödvändigt för oss, men..våra tillgångar räcka ännu icke till att
täfla om herraväldet i Östersjön, och när vi icke det kunna, så
kunna vi icke heller betrygga oss mot att få en fiende inom vårt
land. Man har talat om vårt lands lyckliga geografiska läge.
Men detta läge, huru lyckligt det än må vara, hindrar dock icke,
att om och när två bärar der mötas, de måste vara något så när
jemngoda, och således bör man icke säga, att till följd af vårt
lands geografiska läge behöfver vår krigshär icke vara så öfvad, icke
vara så krigsbildad, icke vara så stark som under andra förhållanden.
Man har äfven sagt, att ett fullt betryggande försvar kunna vi icke
ernå. Ja, det är sant, om man låter två stormakter förena sig att
krossa oss i ett slag, om man låter dessa stormakter utföra detta
under sådana förhållanden, att de kunna fritt disponera öfver sina
trupper. Men hvarför lägger man icke då till en tredje eller
fjerde stormakt, det blefve ändå säkrare, att vi icke kunde för¬
svara oss eller att vårt försvar icke vore betryggande. Man har
framvisat, hvilka storartade armador fienden skulle behöfva för att
föra sina trupper öfver till vårt land; man har beräknat dessa ar-
madors längd och bredd i miltal, och en talare låter två sådana
armador landa i olika delar af vårt land. Jag förbigår helt och
hållet den temligen karrikera de bilden af den för vår krigshär så
kallade uppmarschen, som här blifvit gjord af ett föredrag,
hållet vid ett sammanträde af Yärnpligtens Vänner. Jag har
icke hört detta föredrag, men jag läste referatet derom i tid-
ningarne. Jag säger icke, att det var med flit man här gjort
en sådan framställning af saken, men att den bild man här
uppdragit, var temligen missbildad och motsvarade icke den upp¬
fattning jag fick af referatet öfver föredraget hos Värnpligtens
Vänner. Men på allt det anförda svarar jag, mine herrar, att, om
vi lyckas vinna ett försvar, som, för att icke vara betryggande,
fordrar, att tvenne stormakter slå sig tillsammans för att krossa
oss, fordrar att de göra sådana utrustningar, så att det behöfs ar¬
mador, milslånga och halfmilsbreda, då är vårt försvar betryg¬
gande. Ty, mine herrur, icke lär någon makt i verlden, som icke
är den största, kunna under alla förhållanden garantera, att han
icke kan hafva sin öfverman. Men om en liten nation har visat
sig ega den spänstighet och kraft, att den kan sätta på benen ett
försvar, som fordrar stora ansträngningar, äfven af en mägtig
fiende, då blir den icke utsatt för något öfvervåld utaf annan be-
JÖO 40.
28
Torsdagen den IT Maj, e. m.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
skaffenhet än den, att man verkligen vill krossa oss. Men det vill
man i vanliga fall icke, utan att nationen just är så svag, att hon
inbjuder dertill. Om man kan utan uppoffringar diktera politiken
för detta land, om man helt enkelt under vissa konjunkturer kan
besätta det landet för sina politiska ändamål, ja, då kommer lusten
mycket lätt att också behålla det. Men om man nödgas utföra
ett rigtigt krigsföretag, om äfven stormakten måste göra betyd¬
liga ansträngningar, då är detta land under de antagliga förhål¬
landena också temligen tryggt, icke blott derför, att det vinner
aktning i Europas råd, utan ock derför, att man icke gerna
företager sig angripa ett sådant land utan stora och vigtiga skäl,
och att ett land som visar sig lirskraftigt dock vanligen får nå¬
got understöd. Och om vi nu hafva ett så lyckligt geografiskt
läge, så fins det ju många sådana förhållanden, som göra att man
icke gerna ser detta land, som dock beherskar Östersjön, i en
stormakts händer.
Tiden är långt framskriden, jag har upptagit herrarnes tid
alltför länge. Jag vill blott säga, att jag nu har framlagt de skal,
hvarför jag har ansett mig icke kunna förkasta detta förslag.
Jag har förordat det inom Utskottet, och jag har icke hört några
sådana skäl här framlagda, hvarför jag icke skulle förorda det
äfven här. Jag vill dermed icke hafva förnekat, att man icke på
den gamla grunden skulle kunna göra åtskilligt, men jag fruktar,
att det icke blefve ett genomfördt försvar utan blott partiella,
smärre eller större förbättringar. Det är mycket möjligt, att det
blir den grunden, hvarpå vi måste arbeta, men jag tror, att, om
detta förslag faller, så, liksom det blir en lång halt, innan det är
fullständigt genomfördt, i fall det antages, skall det äfven blifva eu
lång halt innan dessa partiella förbättringar kommit till stånd.
Jag har laborerat så mycket med indelningsverket i alla dess de¬
taljer. att jag har kommit till den öfvertygelsen, att det är myc¬
ket lättare att konstruera dessa förbättringar på papperet än att
genomföra dem i verkligheten. Jag vill icke påstå, att icke åt¬
skilligt kan genomföras, men att genomföra dem tillsammans med
en utsträckning af allmänna värnpligten af någon verklig betyden¬
het, det betviflar jag att man förmår. Det är möjligt, att man
kan skapa ett parti, så starkt att det kan tvinga till någon ef¬
tergift i det fallet. Man säger att det nu går en reaktionär vind
genom landet som blåser för indelningsverket. Ja, det är sant, jag
vill icke neka dertill. Men denna vind för mera med sig, det är
fruktan för en utsträckning af värnpligten, och jag är rädd att
den vinden blåser förbi den andra. Det är derför jag tviflar på, att
min ärade vän på östgötabänken skall kunna lyckas att drifva
igenom sitt förslag om uppsättande af nya rotar, öfverflyttning af
andra, utsträckning af indelta arméns öfningar m. m., och allt
detta tillika med en utsträckning af värnpligten, såsom han upp¬
fattat den, eller till 90 dagar. Jag tviflar ännu mera på, att de
herrar, som vilja skapa ett helt och hållet nytt indelningsverk,
skola lyckas bättre, ty jag tror, att detta är ändå svårare. Men
dermed vill jag icke hafva sagt, att, skulle detta förslag icke gå
29
N:o 40,
Torsdagen den 17 Maj, e. m.
igenom, man ej måste arbeta på den grunden att söka partiel
förbättra hvad man kan. Jag har under hela den tid jag deltagit
i representationen, så val den gamla som den nya, understöd!
hvarje förslag, som gått ut på att förbättra vårt försvar. Det
kan möjligen anses inkonseqvent, att jag understöd! förslag, som
hvilat på olika grunder. Men i ett fall har jag varit konseqvent,
och det har varit i önskan att få ett försvar, som är bättre än
det vi ega, ett. försvar, som vi kunna trygga oss till.
Som ytterligare tjugu talare låtit anteckna sig till deltagande
i förevarande öfverläggning, uppsköts den fortsatta behandlingen
af ifrågavarande utlåtande till nästa sammanträde.
På framställning af Herr (trefven och Talmannen beslöts att
på föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras
främst Lag-Utskottets utlåtande N:o 44 och sist de denna dag
andra gången bordlagda ärendena.
Kammaren åtskildes kl. s/4 10 e. m.
In ådern
A. von Krusenstjerna.
Förslag till
lag om här¬
ordningen.
(Forts.)
Första Kammarens Prat. 1883.
N:o 40.
4