RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Första Kammaren. N:o 30.
Måndagen den 30 April.
Kammaren sammanträdde kl. 13 e. m,, och dess förhandlin¬
gar leddes af Herr vice Talmannen.
Anmäldes och bordlädes:
Stats-Utskottets utlåtande N:o 40, med anledning af Kong!.
Maj:ts proposition angående pension å allmänna indragningsstaten
för framlidne Professoren F. A. Cederschiölds enka; och
Sammansatta Stats-, Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o
1, med anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående inrättande
af en postsparbank för riket.
.Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet
protokollsutdrag, N:o 155, med delgifning af nämnda Kammares
beslut öfver lista punkten i dess Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 11, med anledning af Herr C. A. Larssons motion, N:o 100,
angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om åtgärder för åstadkom¬
mande af fullständig öfversigt i fråga om löner och pensioner,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt Tillfälliga
Utskott N:o 1.
Herr Lindahl väckte en motion, N:o 33, angående ändring af
20 och 21 punkterna i 148 § Strafflagen för krigsmakten den 7
Oktober 1881.
Denna motion hänvisades till Lag-Utskottet.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 28 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: Lag-
Utskottets utlåtande N:o 39, Konstitutions-Utskottets utlåtande
N:o 7, Stats-Utskottets utlåtande N:o 41, Bevillnings-Utskottets
betänkande N:o 7, Lag-Utskottets utlåtanden N:is 29—37 och 40
samt Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9.
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 30. 1
N:0 30.
2
Håndagen den 30 April.
Herr Bergström: Herr vice Talman! På sätt Kammaren
inhemtat af' Bevillnings-Utskottets utlåtande N:o 7, har Utskottet
uppskjutit pröfningen af åtskilliga frågor, hvilka innefattas i upp¬
räknade paragrafer af Kongl. Haj:ts proposition N:o 6, angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst. Då tre af Lag-
Utskottets nu för andra gången bordlagda betänkanden N:i&
32—34 äro beroende på utgången af Bevillnings-Utskottets behand¬
ling och Riksdagens beslut rörande de uppskjutna frågorna, tager
jag mig friheten göra följande framställning, nemligen att Lag-
Utskottets utlåtanden:
N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner med för¬
slag till ändringar i förordningarne om kommunalstyrelse på lan¬
det, om kommunalstyrelse i stad, om landsting samt om kommunal¬
styrelse i Stockholm;
N:o 33, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition med förslag
till ändringar i stadgan angående skjutsväsendet; och
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner med för¬
slag till ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd den 21 Mars 1862, äfvensom i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20
November 1863,
måtte uppföras på föredragningslistan till det plenum, som
inträffar näst efter det, då Riksdagen slutligen afgjort de frågor,
som innefattas dels i § 1, 8 mom. 2 a), § 10 mom. 5, § 12 punk¬
ten a) och § 65 i det af Kongl. Maj:t i propositionen N:o 6 fram¬
lagda förslag till förordning om bevillning af fast egendom samt
af inkomst dels i §§ 5 och 20 af den i samma proposition före¬
slagna instruktion för taxeringsmyndigheterna, dels ock slutligen
en af Herr S. Ljunggren inom Andra Kammaren väckt och till
Bevillnings-Utskottet hänvisad motion, N:o 15, så vidt samma mo¬
tion berör nyss uppräknade §§, och hvilka frågors pröfning nämnda
Utskott, enligt betänkandet N:o 7 punkten 2:o), ansett sig böra
tills vidare uppskjuta.
Hvad Herr Bergström sålunda föreslagit godkändes.
På framställning af Herr vice Talmannen beslöts, att på före¬
dragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst de
denna dag första gången bordlagda ärendena och näst derefter
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 6.
Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter Kammaren åtskildes kl. 8/43 e. m.
In fidem
A. von Erusenstjerna.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
3
N:0 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 24 och 25 sistlidne April.
Herr (trefven och Talmannen tillkännagaf, att Friherre af
Ugglas anmält sig vara af sjukdom hindrad att bivista dagens
sammanträde.
Anmäldes och bordlädes
Stats-Utskottets utlåtande N:o 42, i anledning af Kong]. Maj:ts
proposition angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf
efter Elisabeth Noréus; samt
Banko-Utskottets memorial:
N:o 7, i fråga om inköp om fastighet i Östersund för Riks¬
bankens dervarande afdelningskontors räkning; och
N:o 8, i fråga om inköp af fastighet i Halmö för Riksbankens
dervarande afdelningskontors räkning.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den BO sistlidne April
bordlagda utlåtande N:o 40, med anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position angående pension å allmänna indragningsstaten för fram¬
lidne Professoren F. A. Cederschiölds enka.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
sammansatta Stats-, Banko- och Lag-Utskottets den 30 i nästlidne
månad bordlagda utlåtande N:o 1, med anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående inrättande af en postsparbank för riket.
N:0 30. 4 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 6, angående stämpelafgiften.
§ 3 i den föreslagna förordningen.
Stämpel till Rubriken Bilbref.
bilbref.
Herr Wffirn, Carl Fredrik: Jag nämnde vid förra sam¬
manträdet att afgiften för bilbref betydligt förhöjts. I stället för
att den förut utgjorde 1 krona, har Kongl. Maj:t föreslagit 3
kronor, och häri ligger icke lösen inbegripen. Lösen skulle nem¬
ligen hädanefter som hittills utgå med 2 kronor. Stämpelafgiften
skulle således, utan minskning i någon som helst annan afgift, för
bilbref blifva tre gånger högre än hittills varit förhållandet. _ '
Jag har sedan sista sammanträdet lvckats få specifik uppgift
för ett år från skeppsmätningsöfverkontrollöreu på huru många
fartyg, som blifvit mätta, och antalet bilbref måste anses lika
med ”antalet mätta fartyg. Denna uppgift är för år 1880, ty för
år 1881, eller samma år för hvilket jag skaffat öfriga uppgifter,
skulle den icke varit lämplig, enär stora ommätningar då skedde,
och man af inkomna förteckningar icke utan svårighet kan beräkna,
huru många af de då mätta fartygen voro nya. År 1880 uppgick
antalet mätta fartyg till 342 stycken, och det visar sig deraf, att
denna förhöjda afgift går till dubbla beloppet, eller omkring 700
kronor. Jag hemställer till Kammaren, om skeppsbyggeri kan
anses vara en handtering, som är i så gynsamma omständigheter,
att man på den bör lägga högre skatt än hittills. Efter den er¬
farenhet jag har är denna handtering ganska ringa utvecklad, i
synnerhet hvad förhållandet på landet beträffar, der företrädesvis
segelfartyg byggas. I många län finnas inga skeppsbyggerier, och
det högsta antalet i något län är i Elfsborgs län, der det finnes
fyra varf, som bygga segelfartyg; — denna handterings ställning
är sålunda ganska prekär. Staten har många gånger gjort af¬
seende på den, och jag måste hemställa till Kammaren, om det kan
vara skäl att på detta sätt pålägga en skatt, som icke det rin¬
gaste finnes motiverad.
Bilbref har icke annat värde än att staten föreskrifvit, att
det skall företes för att kunna få fribref, och ålagt dem, som
byggt ett fartyg, att skaffa sig bilbref. Det är en kontrollföre¬
skrift från statens sida, men den är för den enskilde af ingen nytta.
Bilbrefvet innehåller ingenting annat än huruvida fartyget är
bygdt på kravel eller klink, dess största dimensioner i längd
och bredd — som bättre utrönes genom mätbrefvet -— och slut¬
ligen att arbetarne blifvit betalda, ehuru en eftersyn för arbetet
icke borde vara mera nödvändig vid denna handtering än i andra
fall. Dä jag erfarit att Kammaren icke tycker om återremisser,
och denna sak är så enkel, hemställer jag att Kammaren måtte
besluta samma afgift som hittills, eller 1 krona i stämpelafgift
för bilbref.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
5
N:o 30.
Herr Wallenberg: Bilbref var fordom vida mera behöfligt
än nu. Det är numera egentligen ingen nödvändighet att hafva
bilbref. Fordom begagnades det derför, att deri stod byggnads¬
sättet beskrifvet, der stod om fartyget var bygdt på kravel eller
klink och, om det var bygdt på kravel, medförde detta vissa för¬
delar. Ett kofferdifartyg, som var så bygdt, ansågs kunna
föra kanoner. Att nu vilja höja afgiften för bilbref saknar all
annan grund eller befogenhet än att gifva luft åt den vanliga
önskan att plocka sjöfarten, alldeles som om denna nu vore en
guldgrufva.
Jag anhåller om bifall till Herr AV aer ris förslag, att denna
stämpelafgift så mycket mindre må höjas, som åtskilliga andra
stämpelafgifter angående sjöfarten nog i alla fall komma att höjas.
Herr Statsrådet Themptander: Då föregående delen af detta
betänkande förevar till behandling inom Kammaren, sökte jag när¬
mare angifva betydelsen af den del af förordningen, som nu är i fråga.
Jag framhöll, att den icke alls har någon allmän fiskalisk bety¬
delse, utan att dessa afgifter endast äro ersättning för en presta¬
tion, som af den enskilde påkallas från någen statens myndighet,
och utgöra det bidrag till statsförvaltningen, som staten anser
lämpligt pålägga den enskilde, när han påkallar offentliga myn¬
digheters medverkan. Det är klart att det icke går an att dervid
likställa eller med samma afgift belägga alla handlingar, ehuru
sådant visserligen vore ett mycket enkelt sätt att ordna saken.
Som herrarne veta, finnes ett dylikt sätt i viss mån tillämpadt i
Frankrike, der man har s. k. dimensionsstämplar. De utgå med
visst belopp, beroende på papperets dimensioner, men härvid är att
märka, att dessa dimensionsstämplar endast äro eu af de många
olika former af stämpel, som der begagnas. Herrarne inse emeller¬
tid nogsamt, att det icke går an att fastställa en likartad stämpel
för alla handlingar. Det är nemligen en stor mängd handlingar,
för hvilka någon stämpelbeläggning alls icke bör komma i fråga,
och för andra åter kan stämpelafgift utkräfvas endast till mycket
ringa belopp. Man måste följaktligen vid stämpelsatsernas afmä¬
tande dels taga i öfvervägande de olika handlingarnes större
eller mindre vigt och betydelse för den enskilde, dels se till
att afgiften icke blir betungande för dem, som skola utlösa hand¬
lingarna.
Här har man nu föreslagit afgiften för bilbref till tre kronor.
Jag fäster uppmärksamheten derpå, att bilbref' är en handling,
hvarmed fartyget måste förse sig, sedan fartyget blifvit färdig-
bygdt. Denna stämpelafgift å bilbref fördyrar således byggnads-
kostnaden för ett fartyg med tre kronor, således en obetydlig
summa för ett så stort företag. Det lär för öfrigt icke i allmänhet
blifva skeppsbyggmästaren, som drabbas af afgiften, utan den som
bestält fartyget, eller fartygsegaren. Härmed må dock vara huru
som helst; jag hemställer endast, om den föreslagna afgiften kan
anses betungande för den som skall utgöra den, då herrarne
några rader ofvanför i författningen bestämt stämpelafgiften för
Stämpel till
bilbref.
(Forts.)
N:o 30.
6
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till bevis, rörande anmälan om idkande af handel eller yrke till tre
(FortfO kronor.
Hvad angår frågan om bilbrefvets nutida betydelse, så tillhör
denna fråga icke stämpellagstiftningens område, ty vid stämpel¬
taxans uppgörande måste man taga handlingarne sådana de faktiskt
existera, och man kan dervid icke taga hänsyn till behölligheten
att ändra andra delar af lagstiftningen. Den del af lagstiftningen,
som angår skeppshandlingar, faller icke inom Finansdepartemen¬
tets embetsområde, och jag vill icke nu yttra mig, om någon ändring
i. detta fall kan vara af förhållandena påkallad, men jag är för¬
vissad att, om det embetsverk, som närmast har att behandla
frågor rörande sjöfarten och som dagligen handskas med just
dessa slags papper, finner denna del åt lagstiftningen tarfva någon
förenkling, en framställning i det syftet visserligen icke skall af
regeringen ovilligt upptagas.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag tackar för den vink, Stats¬
rådet och Chefen för Finansdepartementet gaf vid slutet af sitt
anförande, och jag skall söka att iakttaga den, men jag hemställer
till Kammaren, om det kan vara skäl att tredubbla skatten för en
handling, hvars lämplighet öfver hufvud man sätter i fråga. Man
har här sagt, att denna afgift icke drabbade skeppsbyggeriet, utan
fartygsegarne, men jag ber att få upplysa, att våra varf icke all¬
tid hafva beställningar, innan de bygga fartygen, utan ganska ofta
måste bygga, innan de sälja dem. Detta beror på konjunkturerna
och ju sämre dessa äro, desto sannolikare är det att lönen för skepps¬
byggarens möda och arbete blifva ringa, och hvarje afgift träffar
då honom. Jag hemställer fortfarande, om det kan vara skäl att
tredubbla denna skatt.
Herr Wall enberg: Den bland Konungens rådgifvare, som
särskildt bär till åliggande att tillse skatters påläggande och göra
framställningar derom, borde också företrädesvis låta sig angeläget
vara att tillse det skatteföremålen äro så beskaffade, att de kunna
bära skatterna, utan att det må kunna sägas, att man sökt att
pålägga skatt utan skälig anledning. Jag kan icke tro, att någon
i en fråga som denna anser den ursäkt gälla, att här icke skulle
vara fråga om hvilka handlingar man bör ålägga afgift, om de äro
nödiga eller onödiga, utan att blott den omständighet, att de äro
och finnas till, skulle för Kongl. Maj:ts finansminister utgöra en
tillräcklig anledning att föreslå förhöjning af stämpeln å sådana
handlingar. Jag tror att, om man företagit en granskning, skulle
man finna, att handlingar af denna art kunnat sammanföras
till ett enda i stället för tre olika slag af handlingar. Det
tycker jag legat nära till hands. Nu har man, blott derför att
en sådan handling som bilbref “funnits till", tredubblat stämpeln
för densamma.
Man har sagt, att det icke är skeppsbyggeriet, utan skeppets
egare, som skulle få betala denna afgift, men detta påstående gäller
ganska litet, ty hvar och en vet huru nära förbundna dessa äro i
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
7
N:o 30.
sina intressen. Blir företaget för dyrt för den ene, står den andre
utan arbete. Det är en tendens att fördyra och försvåra skepps-
byggeriet, som här genomgår så många punkter. Derför är det fullt
berättigadt att, der man kan, motverka denna tendens. Ett bil¬
bref, som icke innehåller annnat än att fartyget är bygdt och att,
såvidt kandi är, räkningarna äro betalda — ett sådant bilbref kan
afskaffas när som helst, och då saknas hvarje skälig anledning att
tredubbla skatten på en sådan handling; ty Herr Finansministerns
förnyade framställning om rigtigheten af s. k. gebuhr på handlingar,
kan jag icke taga för giltig. Herr Talmannen behagade erinra sig
huru många Riksdagars sträfvan gått ut på att minska alla så be-
nämda afgifter, så länge de utgjorde sportler åt enskilde tjenste¬
man. Jag kan icke finna, hvarför man nu skulle vända om frågan
och, när sportlerna ingå till staten, börja öka dem igen. Det vore
alldeles rätt, om de som drabbades af dessa utgifter icke skattade
på annat sätt för sin rörelse; men när de nu skatta på många an¬
dra sätt, så är denna förhöjning olämplig. Om sjöfartsidkande
lyckas förtjena något, så skatta de för förtjensten, men att höja
alla möjliga småutgifter anser jag vara att motverka deras sträf-
vanden och deras arbete, som drabbas af skatterna.
Herr Bennioh: Den framställning som af ett par talare gjorts
derom, att man vid stämpelförfattningens uppgörande borde under¬
söka, huruvida den förekommande handlingar borde finnas till eller
icke, den framställningen går i samma rigtning, som nu är så van¬
lig, nemligen den att man skall sammanblanda allt vid hvarje fråga.
Jag hemställer dock om det vore rimligt att den, som uppgör en
stämpelförfattning, skall på samma gång undersöka alla förhållan¬
den, som kunna göra det nödigt, att den eller den handlingen finnes,
eller om vissa handlingar kunna sammanföras till en. Sådant skulle
förutsätta pröfning af alla statsdepartementen tillsammans, och en
så beskaffad öfversigt af hela vårt administrativa lif kan väl icke
komma ifråga att vid denna författnings uppgörande iakttaga. Hvad
nu särskildt bilbrefvets behöflighet angår, så tjenar ju bilbrefvet,
bland annat, till att utmärka fartygets byggnadssätt, hvarigenom
man får en möjlighet att indela fartygen i vissa klasser för deras
assurans, och jag hemställer för öfrigt,'huruvida i hvarje fall en
afgift för en gång af tre kronor för ett så dyrbart företag, som
byggandet af ett fartyg, kan spela den ringaste rol i afseende på
sjöfartens betungande. Man har sagt att en förhöjning af 50 öre
i befälhafvarebref skulle skada sjöfarten. Ungefär med samma
eller lika litet fog kan man påstå, att en afgift för bilbref af tre
kronor kan komma att hämma vare sig skeppsbyggeriet 'eller sjö¬
farten. Det finnes en hel mängd handlingar, som blifvit belagda
med stämpel och hvilka på intet vis kunna anses lättare bära de
derpå lagda afgifterna, än skeppsbyggeriet och skeppsrederiet kunna
bära denna afgift af tre kronor. Någon ömhet för andra handte-
ringar har jag från visst håll icke märkt, men så fort det är fråga
om. någon äfven ringa afgift å sjöfarten, då klagas att man vill för¬
följa denna handtering. Att icke Bevillnings-Utskottet varit af en
Stämpel till
bilbref.
(Forts.)
N:o 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. va.
Stämpel tit
bilbref.
(Forts.)
; sådan mening, det synes bestämdt af de förändringar, Bevillnings¬
utskottet föreslagit i afseende på vissa af dessa afgifter, och hvilka
gått ut på att förhindra att de smärre fartygen ålades lika höga
afgifter som de större.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Wall en berg: Jag kan icke föreställa mig annat än
att de, som deltaga i den högre administrationen inom staten, borde
låta sig angeläget vara att tillse, huruvida en handling är af be-
hofvet påkallad, eller om icke två handlingar af samma art kunna
ersättas af en enda. Åtminstone bör denna fråga göras vid för¬
höjande af stamp el afgifter, så vida man icke skall anse att ju flere
handlingarne äro, desto flere anledningar finnas att pålägga för¬
höjda stämpelskatter. Det låter mycket vackert att säga, att det
är bara den och bara den handlingen, för hvilken afgiften förhöjts-,
om de vore de enda handlingarne, vore icke mycket att säga der¬
om, men går man igenom hela härligheten och ser till hvart det
sträfvar, då ser man hvad regeringens afsigt är. Jag tror att om
man granskat förhållandena, hade man funnit, att eu handling
kunnat ersätta tvenne, och för resten är det en alldeles påtaglig
sak, att om man nu förhöjer afgiften, blir det en stor svårighet
att få en förenkling i dessa former. Då kommer man att vilja
konservera den nu ifrågavarande handlingen, ty man vill bibehålla
den inkomst, den gifver. Jag tror icke sjöfartan bar så mycket
att tacka för, som den siste talaren syntes mena. Att han skall
tala för afgifters påläggande, det ligger i sakens natur; ty det
tillhör hans yrke.
Herr Statsrådet Themptander: Den siste ärade talarens an¬
förande synes bekräfta rigtigheten af den uppfattning jag nyss yttra¬
de, eller att stämpelpappersförfattningen icke lämpar sig för att i
sammanhang med densamma behandla alla möjliga andra ärenden.
Då en föregående talare framhöll olämpligheten och otidsenlig¬
heten af detta bref, tager jag mig friheten upprepa, att den frå¬
gan icke hör hit. Det är en fråga, som icke bör pröfvas i sam¬
manhang med stämpeltaxans uppgörande. Huruvida den värde
talarens uppfattning om handlingens behöflighet är rigtig eller ej,
derom vill jag ej yttra mig, utan jag har endast förklarat, det jag
icke vill bestrida möjligheten af att en förenkling i formerna kan
vara påkallad. Jag ber för öfrigt få nämna, att stämpelsatserna
alldeles icke blifvit föreslagna så godtyckligt som man tyckes tro,
ty det finnes härvid vissa analogier att följa. Jag påpekade nyss
en dylik, nemligen stämpeln till bevis rörande anmälan om idkande
af handel eller annat näringsyrke. Stämpeln der är satt till B
kronor; och då den afgiften blifvit satt till 3 kronor, kan jag icke
föreställa mig att samma afgift för bilbref är för hög. Hvad för
öfrigt angår den af den närmast föregående talaren omnämnda
tendensen att lägga högre afgifter på sjöfarten, kan jag icke förstå
hvar han spårar denna tendens. Ty det är hans särskilda känne¬
dom om sjöfartsförhållanden som gjort, att han företrädesvis rigtar
Onsdagen den 2 Maj, f. m. 9
sin uppmärksamhet på dessa stämplar, men här äro i allmänhet
stämpelsatserna något afrundade för alla slag af handlingar, ehuru
på samma gång stämpelfrihet visserligen också föreslagits för åt¬
skilliga handlingar, både sådana som endast hafva afseende på
sjöfarten och andra. Hvad beträffar den så mycket omordade ten¬
densen att med afgifter betunga sjöfarten, vill jag äfven påpeka,
hurusom Kongl. Maj:t i en särskild proposition föreslagit Riksdagen
att eftergifva och nedsätta en särskild skatt å sjöfarten, som utgår
i form af lastpenningar; denna eftergift skulle mångfaldigt öfver¬
stiga den obetydliga förhöjning i stämpelskatter på sjöfarten, hvarom
nu är fråga.
Sedan öfver!äggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
vice Talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
Kammarens förhandlingar, att i afseende på förevarande rubrik
blifvit yrkadt dels bifall till Utskottets förslag, dels ock af Herr
Wcem, att rubriken skulle godkännas med den ändring, att stäm¬
peln bestämdes till 1 krona.
Härefter gjorde Herr vice Talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till Ut¬
skottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr 'WalUnberg begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som godkänner den i § 3 af Bevillnings-Utskottets förslag
till förordning angående stämpelafgiften förekommande rubriken
Bilbref med den af Utskottet föreslagna stämpel 3 kronor, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bestämmes ifrågavarande stämpel till 1 krona,
men godkännes rubriken i öfrigt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a—46;
Nej-28.
Rubrikerna Burbref—Fiskepass.
Godkändes.
Rubriken Fribref.
Herr Wcern, Carl Fredrik: Med afseende på fribrefven har
Kongl. Maj:t icke föreslagit något annat än en afrundning. Förut
N:o 30.
Stämpel till
bilbref.
(Forts.)
Stämpel till
fribref.
N:0 30.
10
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till bär det nemligen befunnits, att lösen af fribref för den lägsta klas-
(Fonf) sens fartyg> det viJ1 säSa som äro till och med 50 ton, varit
3 kronor, för dem öfver 50 till och med 100 ton 4 kronor, för dem
öfver 100 till och med 200 ton 6 kronor samt för fartyg öfver 200
ton 9 kronor; och för alla dessa fribref har stämpeln hittills varit
50 öre.
Nu bär Kong!. Maj:t föreslagit, att lösen skulle intagas med
stämpelafgiften, och denna stämpel utgå för det hela, dervid Kongl.
Maj:t föreslagit, att sammanlagda beloppet 3 kronor 50 öre för
den lägsta klassen skulle afrundas till 4 kronor, 4 kronor 50
öre för den andra klassen till 5 kronor, 6 kronor 50 öre för den
tredje klassen till 7 kronor, samt 9 kronor 50 öre för den högsta
klassen till 10 kronor, — på det hela en förhöjning af omkring 7
procent.
Men Bevillnings-Utskottet bar ansett, att det skulle vara
olämpligt att stanna vid denna afgift för fartyg öfver 200 ton,
så att afgiften skulle vara lika för samtliga dessa. Nu bygges
det fartyg till 1,000 och öfver 1,000 tons drägtighet, och Ut¬
skottet har nu föreslagit, att i stället för den stämpelafgift, som
hittills utgått, afgiften härefter skulle blifva 40 öre för hvarje fulla
10 ton.
Jag har i Kommerskollegium låtit utreda huru många fribref
som utfärdats; och deraf synes, att dessa år 1881 hafva varit 254
stycken, och afgiften för dem gör en förhöjning af inalles 32 pro¬
cent, i stället för att Kong!. Maj:ts förslag skulle gorå en förhöj¬
ning af blott 7 procent. Noga räknadt, är förhållandet det, att
30 öre för hvarje fulla 10 ton skulle motsvara nuvarande afgift,
på hvilken Kongl. Maj:t endast föreslagit en afrundning.
i örhållandet är således det, att Kongl. Maj:t föreslagit en af¬
rundning, som gör 127 kronors skilnad, och Utskottet har föresla¬
git en förändring, som gör 580 kronors skilnad om året — i ena
fallet 7 och i det andra 32 procent. Utskottet har begärt 40 öre
för hvarje fulla 10 ton, då den nuvarande afgiften endast mot¬
svarar 30 öre för hvarje fulla 10 ton. Utskottet har således före¬
slagit en förhöjning af en ^tredjedel mot hvad afgiften nu är, der
Kongl. Maj:t icke begärt någon förhöjning. Under sådana omstän¬
digheter hemställer jag, om icke Kammaren ville besluta, att af¬
giften skulle, i stället för med 40 öre, utgå med 30 öre för hvarje
fulla 10. ton; och anhåller jag om proposition på 30 öres afgift
för hvarje fulla 10 ton.
Herr Bennich: Den siste ärade talaren har behagat upplysa
Kammaren derom, att differensen emellan Kongl. Maj:ts och Ut¬
skottets förslag bestode deri, att Kong]. Maj:ts förslag skulle för¬
anleda en förhöjning i afgiften med 127 kronor pr år för ut¬
rikes sjöfarten, under det att, enligt Utskottets förslag, denna
förhöjning skulle uppgå^till 580 kronor. Han har deraf funnit, att
Utskottet gått ändå hårdare åt sjöfarten än Kongl. Maj:t. Men
han har alldeles underlåtit att fästa uppmärksamheten derpå, att
Utskottet icke velat skära öfver en kam alla fartyg öfver 200 ton,
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
11
N:0 30.
utan att Utskottet ansett, att större fartyg kunna bära högre af¬
gift i förhållande till tontalet än mindre fartyg. Se vi då till
huru det ställer sig, finna vi, att de fartyg, som skulle få en lindring
i afgiften mot hvad nu är förhållandet, uppgå till ett antal"af 1,148
stycken, då hela antalet till utrikes sjöfart begagnade fartyg ut¬
gör 1,907. Således blefve det omkring 60 procent af fartygen,
som efter Utskottets förslag skulle få lägre afgift än hittills, under
det att de större fartygen skulle få en förhöjning. Nu hemställer
jag, om det icke ligger uppenbar rättvisa deri, att man icke be¬
skattar de små så tungt och låter de stora gå för relativt billigt
pris. Det är visserligen ett kändt ordspråk om de små som hängas
och om de stora som gå fria; och det är denna mening, som nu
förfäktas, men jag kan icke tro, att det är rättvisa i sådant! .För¬
slagets syfte är ingalunda att åstadkomma större statsinkomst,
utan att så ordna författningens föreskrifter, att afgiften kommer
att drabba proportionel efter förmågan att bära den samma.
Såsom sagdt, hela affären rör sig omkring några hundra kro¬
nor för hela sjöfarten. Hufvudsaken är, att afgifterna blifva så
jemnt fördelade som möjligt; och det är utom allt tvifvel att dessa
afgifter, äfven om de äro proportionella, ändock tynga mer på de
små fartygen än på de större, för hvilka en så beskaffad utgift alltid
måste blifva en obetydlighet. Jag får således yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Wall en b er g: I denna fråga har Herr Weern väckt ett
nytt förslag, gående ut på en jemkning emellan Kong!. Maj:ts och
Bevillnings-Utskottets förslag; och jag tror för min del, att detta
vore mycket välbetänkt; men då förslaget icke blifvit till siffran
upptaget i hans reservation, torde Kammarens ledamöter må hända
icke varit i tillfälle att tillräckligt begrunda denna fråga. Skulle
man rätteligen förfara, borde man derför återremittera denna punkt;
men nu är det icke värdi att yrka återremiss. Kammaren tycker
icke om sådana. Man får i stället se till hvad som kan blifva
lämpligast att göra. Jag skulle mycket gerna förena mig med
Herr Wsern, men jag är säker på att det då blir en meningsbryt¬
ning, om hvilken man icke kan veta, på hvilken obetydlig majori¬
tet utgången kan blifva beroende.
I den omständigheten, att Kongl. Maj:t här icke velat gå öfver
en viss siffra, finner jag en tanke och icke en missuppfattning,
den tanken nemligen, att det är en ren lycka för landet, om man
låter bli att försvåra byggandet af stora fartyg. J ag vill påminna
om, att i Frankrike utbetalas eu statspremie af 60 francs per ton
för fartyg af större dimensioner.
De, som bygga stora fartyg, veta mycket mindre hvilken san¬
nolikhet det kan vara att derpå förtjena, än de, som bygga små
fartyg, för hvilka de på förhand hafva en gifven sysselsättning.
Och det är fraktidkandet med stora fartyg, som är angelägnast
att utvidga.
Dessutom är det i denna fråga ett särskildt skäl, som bestäm¬
mer mig, och det är den oskattbara lyckan att få votera för en
Stämpel till
fribref.
(Forts.)
N:o ilo.
12
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel ti
fribref.
(Forts.)
1 Kong!, proposition i bevillningsfrågor; och jag hoppas, att Herr
Finansministern nu icke måtte motsätta sig det förslag, som han
förut kontrasignera^
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition angående denna
punkt.
Herr Olsson, Petter: Jag beder för min del att få instämma
i den grundsats, som Bevillnings-Utskottet här sökt göra gällande
i fråga om afgiften för fribref. Jag tror att denna grundsats är
rigtigare än det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget, samt att
man bör söka, så vidt möjligt är, fördela afgifterna så, att de
mindre fartygen få mindre afgifter eller i alla fall icke större ut¬
gifter, relativt, än de större fartygen. Men deremot kan jag icke
förstå, hvarför Utskottet, med tillämpning af denna grundsats, ändå
afvikit från Kongl. Maj:ts förslag i afseende på sjelfva afgiftens
storlek.
Hade Utskottet, såsom ock rigtigt varit, endast velat tillgodose,
att de mindre fartygen skulle få relativt lika afgifter med de större,
hade Utskottet icke bort höja afgiften till 40 öre för 10 ton, utan
bibehålla en afgift, som i det närmaste motsvarade den i Kong],
Maj:ts proposition. Under sådana förhållanden synes det vara
rigtigare, då propositionen icke afser att egentligen lägga tyngre
afgifter på sjöfarten, att närma sig denna proposition i afseende
på sjelfva afgiftens belopp. För mig synes det hvarken medföra
några formella eller praktiska olägenheter, om man ändrar Ut¬
skottets siffra från 40 öre till 30 öre. Jag kan icke föreställa
mig, att det skulle medföra några som helst olägenheter vid be¬
handlingen af frågan, och jag tror att man bör kunna rättvisligen
ändra siffran i Utskottets förslag, med bibehållande åt denna grund¬
sats, till 30 öre för 10 ton, i kvilket afseende jag sålunda ber
att få instämma i Herr "Weerns förslag.
I afseende på frågan i öfrigt torde äfven en annan omstän¬
dighet böra tagas i betraktande, nemligen den, att då regeringen
låtit utarbeta ett förslag, bör man, så vidt möjligt är, icke söka
göra ändringar i detta förslag med afseende på sjelfva afgiftens
storlek. Har regeringen utarbetat ett förslag och framlagt det
samma, bör regeringen bestämdt hafva varit i tillfälle att känna
detta förslags detaljer, och då bör man endast i trängande fall af¬
vika derifrån.
Jag yrkar bifall till förslaget, att afgiften må sättas till 30
öre i stället för 40 öre.
Herr Waern, Carl Fredrik: Jag måtte hafva svårt att göra
mig förstådd, då en föregående talare påstått, att mitt förslag gick
ut på att underkänna den grundsats, som Utskottet velat göra
gällande, nemligen, att större fartyg skulle betala relativt större
afgifter. Tvärt om anförde jag, att denna grundsats inom Utskot¬
tet gjort sig gällande, kvilket, då jag ej anmält reservation eller
här tillkännagifvit olika mening, måste betyda, att jag biträdt den.
Het synes också tydligt af mitt förslag, då jag kemstälde om af-
Onsdagen den 2 Mai, f. in.
13
N:o 30.
giftens bestämmande till BO öre i stället för 40 öre, hvilket förut¬
sätter samma grund för beräkningen.
Hvad betyda nu dessa siffror? Vill man höja det, som Kongl.
Maj:t icke velat böja, blott derför att Utskottet med olika beräk¬
ningsgrund än Kong]. Maj:t sökt åstadkomma en afrundning af
beloppet. Utskottet bar haft fullt upp att göra med det principi¬
ella i betänkandet och har icke gjort någon som helst statistisk
utredning. Jag har deremot gjort detta och lemnat uppgifter från
fullt pålitlig källa, af hvilka det framgår, att så när som på 8
kronor för året motsvarar 30 öre för hvarje fulla 10 ton den nu¬
varande afgiften, och den afgift, som Kongl. Maj:t föreslagit, gör
icke mer än mellan 2 och 3 öres tillökning för fulla 10 ton. Ut¬
skottets förslag har icke alls afsett någon förhöjning af afgiften,
utan har Utskottet menat detsamma som nu är fallet, men efter
en annan grundsats.
En talare har ansett Utskottets förslag innebära minskning
för fartygen i allmänhet, men detta är icke förhållandet. Detta
förslag innebär visserligen nedsättningar för de minsta fartygen
af 96 kronor, för näst lägsta klass af 62 kronor och för den derpå
följande af 47 kronor, men för högsta klassen en förhöjning af ej
mindre än 786 kronor.
Deremot uppkommer, enligt mitt förslag, för de fartyg, som
äro till och med 50 ton, en nedsättning af 112 kronor, för dem,
som äro öfver 50 till och med 100 ton, en nedsättning af 92 kro¬
nor, för dem, som äro öfver 100 och till och med 200 ton, en ned¬
sättning af 127 kronor. För 113 stycken i högsta klass blir det
deremot en förhöjning af 322 kronor. Jag tror, för min del, att
rättvisa derigenom uppkommer, då de stora fartygen kunna bära
denna lilla förhöjning.
Jag hemställer, om icke herrarne vilja godkänna Utskottets
förslag med ändring af siffran från 40 till 30 öre.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr (trefven och
Talmannen, att beträffande den senast föredragna rubriken yrkats
dels bifall till Utskottets förslag, dels, af Herr Wo-rn, bifall till
Utskottets förslag med den ändring, att beloppet 40 öre nedsattes
till 30 öre, dels ock, af Herr Wallenberg, godkännande af hvad
Kongl. Maj:t i förevarande afseende föreslagit.
Härefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner
enligt dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på
bifall till Herr Wcerns yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf Herr
Grefven och Talmannen hemstälde, huruvida Kammaren ville såsom
kontraproposition dervid antaga bifall till Utskottets förslag, och
förklarade sig anse de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja.
Då Herr Wallenberg äskade votering jemväl angående kontra-
Stämpel till
fribref.
(Forts.)
N:0 30.
14
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till propositionens innehåll, uppsattes, justerades och anslogs en om-
(Fortefj röstningsproposition af följande lydelse:
Den, som vill, att vid blifvande votering om godkännande af
den i § 3 af Bevillnings-Utskottetts förslag till förordning angående
stäm pel afgiften förekommande rubriken Fribref med den af Herr
Wtern föreslagna ändring kontrapropositionen skall innehålla bifall
till Utskottets förslag i ämnet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till Herr Wallenhergs i ämnet gjorda yrkande.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—48;
Nej—28.
Uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningspropo-
sition för hufvudvoteringen:
Den, som godkänner den i § 3 af Bevillnings-Utskottets för¬
slag till förordning angående stämpeiafgiften förekommande rubri¬
ken Fribref med den ändring, att beloppet 40 öre nedsättes till
30 öre, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter Kammaren, att ifrågavarande rubrik skall
erhålla den lydelse, Utskottet föreslagit.
Vid utgången af denna omröstning utföllo rösterna sålunda:
J a—45;
Nej—31.
Rubrikerna Friherrebref och Frisedel.
Gfodkändes.
ilcen Fullmakt: för ledamot af statsrådet — för notarius
Herr Wallenberg: Här är föreslaget en stämpelskatt på
fullmakt för notarius publicus af 100 kronor i Stockholm och Göte¬
borg och 25 kronor i öfriga städer. Jag ber då få fästa Herr
Talmannens uppmärksamhet derpå, att notarius publicus har ingen
Stämpel till Rubr
fullmakt för puMiCus.
notarius 1
15
Onsdagen den 2 Maj, f. in.
i\:0 30.
fast lön, hvarför han således är helt och hållet beroende af de Stämpel till
inkomster, han kan skalfa sig genom utöfvande af sitt yrke. fullmakt för
Det är också ibland ganska svårt att kunna få lämpliga per- ^Micus
soner till denna befattning, just derför att deras inkomster äro så (Forts.)’
ovissa, och jag kap icke förstå, hvarför notarius publicus skall
blifva ett beskattningsföremål just nu, när man har fått en ny
vexelstadga, som gör det mera nödvändigt än förut att hafva på¬
litliga notarier. Men att då lägga på förhöjda afgifter till staten,
derför att någon är så god att i handelns och sjöfartens tjenst
åtaga sig dessa bestyr, kan jag icke finna skäligt.
Jag anhåller för min del, att fullmakt för notarius publicus
i Stockholm och Göteborg icke må belastas med högre afgift än
50 kronor och i öfriga städer med 25 kronor.
Herr Bennich: Det förhåller sig utan tvifvel så, att notarius
publicus icke åtnjuter någon fast lön; men deremot vågar jag be¬
tvifla, att det kan vara svårt att få lämpliga personer till dessa
befattningar i de större handelsstäderna, der mångfaldiga tillfällen
till lönande verksamhet redan nu stå sådana tjensteman till buds,
och ännu bättre utsigter erbjuda sig, om, på sätt en talare an¬
märkt, nya vexellagen föranleder ett ökadt behof af dessa tjenste-
mäns biträde. Vid sådant förhållande synes mig åtminstone icke
det skälet tala för en nedsättning af stämpelafgiften å deras full¬
makter. Det finnes andra befattningar, som på långt när icke
medföra så.stora fördelar, som verkligen driftige och duglige no-
tarii publici kunna förskaffa sig, men som ändå betungas med
högre afgifter. Jag kan således icke inse, att man af den om¬
ständigheten, att det kan finnas en och annan notarius publicus,
som. icke är nog vaksam och nog verksam och som derför icke
förtjenar så mycket, kan hemta skäl till att nedsätta den af Kong!.
Maj:t och Utskottet föreslagna ifrågavarande afgiften.
Jag får derför för min del yrka bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och
Talmannen enligt de derunder framställa yrkandena propositioner,
först på godkännande af förevarande rubrik i föredragna delar
och sedan derpå, att Kammaren, med bifall till Herr Wallenbergs
yrkande, skulle bestämma stämpeln till fullmakt för notarius pubii-
cus i Stockholm o‘ch Göteborg till 50 kronor, men i öfrigt god¬
känna de föredragna delarna af ifrågavarande rubrik, och förklarade
Herr Grefven och Talmannen sig anse den förra propositionen
besvarad med öfvervägande ja.
Herr Wallenberg begärde votering, i följd hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition.
Den, som godkänner den i § 3 af Bevillnings-Utskottets för¬
slag till förordning angående stämpelafgiften förekommande rubri¬
ken Fullmakt i föredragna delar, röstar
N:0 30.
IG
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till Den, det ej vill, röstar
fullmakt för J
notarius -»t • _
publieus. eJ)
(Forts.)
Vinner Nej, besluter Kammaren, att stämpel till fullmakt för
notarius publieus i Stockholm och Göteborg skall utgå med 50
kronor, men godkänner i öfrigt de föredragna delarne af ifråga¬
varande rubrik.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—55;
Nej—27.
Stämpel till
fullmakt för
mäklare eller
skepps¬
klarerare.
Rubriken Fullmakt för mäklare eller skeppsklarerare.
Herr Wallenberg: Jag skall be att få fästa uppmärksam¬
heten derpå, att dessa utgifter icke drabba personer, som hafva
en redan vunnen ställning, utan sådana, som skola försöka att
förtjena på detta slags yrke, och äfven i viss mån affärsverksam¬
heten, ty de hindra uppkomsten af en billig täflan. Jag kan icke
förstå, hvad anledning det kan finnas att höja den afgift från 150
kronor, som jag redan tycker vara mycket hög, ända till 200 kro¬
nor för mäklare och skeppsklarerare i Stockholm och Göteborg
och från 25 kronor till 50 kronor i öfriga städer, der det sanner¬
ligen mycket väl behöfves att hafva dugliga personer, helst när
det redan ibland är ganska svårt att få några, som vilja åtaga
sig dessa befattningar.
Jag får derför vördsamt anhålla om proposition derpå, att
Kammaren behagade besluta, att afgiften för fullmakt för mäklare
och skeppsklarerare i Stockholm och Göteborg måtte blifva 150
kronor, såsom den hittills varit, samt i öfriga städer 25 kronor,
likaledes i enlighet med den nuvarande författningen.
Herr Bennich: På samma skäl, som jag tog mig friheten
anföra i fråga om stämpel å fullmakt för notarius publieus, får
jag hemställa, att Kammaren måtte bifalla äfven denna punkt,
och det så mycket hellre, som det är utom allt tvifvel, att mäklare
och skeppsklarerare hafva så betydliga inkomster, när de äro
verksamme och driftige, att de mycket väl kunna bära denna afgift.
Sedan öfverläggningen härmed slutats, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, att i afseende på förevarande rubrik yrkats dels
godkännande af Utskottets förslag, dels ock, af Herr Wallenberg,
att samma förslag skulle godkännas med den ändring, att stäm¬
peln bestämdes för mäklare eller skeppsklarerare i Stockholm och
Göteborg till 150 kronor och i öfriga städer till 25 kronor.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och för-
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
IT
-\:0 30.
klarades propositionen på godkännande af Utskottets förslag vara Stämpel till
med öfvervägande ia besvarad. Sår!eller
skepps-
Herr trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats klarerare.
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m. (Forts.)
Rubrikerna Fullmakt för kyrkoherde att vara prost öfver egen för¬
samling — Karakter s fullmakt.
Godkändes.
Rubriken Karta, geometrisk. Stämpel till
geometrisk
Herr Bennich: Jag hemställer, att Kammaren i denna punkt ka,ta'
måtte fatta samma beslut som Medkammaren, nemligen att den
under lista afdelningen upptagna afgiften af 50 öre flyttas till
3:dje afdelningen, dit den rätteligen hör.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, godkändes
ifrågavarande rubrik med den ändring, att stämpelbeloppet 50 öre
öfverflyttades från kolumnen för första afdelningen till kolumnen
för tredje afdelningen.
Rubrikerna Kommunikation sresolution — Mäklareshttsedel.
Godkändes.
Rubriken Mätbref. Stämpel till
mat bref.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Hvad mätbref beträffar får jag-
upprepa ungefär detsamma, som jag yttrade i afseende på fribref.
Kongl. Maj:ts förslag innehåller, att mätbref skulle draga lika af¬
gift med fribref, d. v. s. respektive 4, 5, 7 och 10 kronor för de
olika klasserna. Denna princip har Utskottet emellertid icke funnit
vara lämplig utan ansett, att afgiften borde stå i förhållande
till tontalet. Denna princip bar Kammaren redan godkänt i af¬
seende på fribref, och jag hoppas derför, att Kammaren nu äfven
måtte godkänna den i afseende på mätbref.
Med afseende på mätbrefven förekommer emellertid samma
misstag, som jag anmärkt i fråga om fribref, nemligen att Ut¬
skottet räknat allt för högt.
Jag har derför skaffat mig uppgifter från skeppsmätnings-
öfverkontrollörskontoret, hvilka emellertid icke äro för samma år
som de uppgifter, jag meddelat angående de å utlandet gående
fartygens fribref, derför att det år 1881 skedde en större om¬
mätning af fartyg. Det antal fartyg, som dåo mättes, uppgick till
1,100, men det var icke något normalt år. År 1880 deremot kan
anses såsom ett normalt år, och då uppgingo mätbrefven till ett
antal af 342. Den nuvarande afgiften skulle således gifva 342
kronor, men om afgiften utginge efter 20 öre per ton, skulle be-
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 30. 2
N:o 30.
18
Stämpel tu
mätbref.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
loppet uppgå till öfver 800 kronor. Jag koppas derför, att Kam¬
maren, på samma skäl som den gjorde det i fråga om fribref,
äfven bär ville följa mig, när jag'säger, att det icke kan vara
skäl att höja denna afgift, utan att man i stället bör sätta den så,,
att den blir ungefär lika med hvad som nu utgår. Detta skulle
vinnas genom att bestämma en afgift af 8 öre för hvarje fulla 10
ton af fartygets drägtighet; men när det här blott gäller ett min¬
dre belopp och när man i allmänhet vill afrunda talen, så vill
jag föreslå en afgift af 10 öre för hvarje fulla 10 ton. Detta skulle
för fartyg af en drägtighet ej öfverstigande 50 ton göra en lättnad
af 130 kronor, för fartyg af 50—100 tons drägtighet eu lättnad af
20 kronor, och för fartyg om öfver 200 tons skulle det göra en
lättnad af 290 kronor. Det närmar sig således det nuvarande för¬
hållandet och är rätta dt efter den grund, som Kammaren redan
har antagit i fråga om fribref.
Jag föreslår således, att Kammaren måtte besluta eu afgift
å mätbref af 10 öre för hvarje fulla 10 ton af fartygets drägtighet
i stället för 20 öre, som Utskottet föreslagit.
Herr Statsrådet Tbemptander: Då Kongl. Maj:t i fråga om
denna artikel ifrågasatt en höjning af den nuvarande stämpeln,
som är en krona, och velat likställa stämpeln för mätbref med den
på _fribref, är anledningen till den föreslagna höjningen att söka
deri, att mätbref numera är en handling af helt olika natur, än
då stämpelsatsen, enligt vår nuvarande stämpelförfattning, be¬
stämdes. Förhållandet var nemligen, att då var stadgadt, att mät¬
bref egde giltighet för endast fem år och att fartyg skulle hvarje
femte år ommätas och förses med nytt mätbref. Följaktligen hade
fartyg då behof att hvarje femte år förse sig med nytt mätbref. Nu
åter är stadgadt, att, sedan mätning en gång egt rum och mätbref
derefter utfärdats, denna handling eger giltighet, till dess fartyget
genom förbyggnad undergått förändring, som kunnat inverka på
dess tontal. Detta visar, att mätbrefvet nu är en handling, som
bär ett helt annat och vida större värde, än mätbref förut hade.
Nu kan man deremot invända, att fartygen dock under de senare
åren fått några gånger förskaffa sig nya mätbref. Ja, det är sant;
men det beror derpå, att, då man för ungefär tio år tillbaka hos oss
gjorde en genomgripande förändring i skeppsmätningsväsendet och
antog det så kallade Moorsomska systemet, fäns det två olika vägar
att gå, två olika regler att tillämpa detta system, nemligen den engelska
och den tyska. Den engelska blef först hos oss accepterad, men man
kom snart underfund med, att den tyska egde företräde. Derföre in¬
träffade, att, endast några få år efter den första förändringen, en ny
förändring vidtogs för den tyska regelns tillämpning med deraf föl¬
jande ommätning, men numera finnes intet skäl att antaga, att
icke en önskvärd stabilitet i lagstiftningen i detta afseende skall
vara uppnådd. Vid sådant förhållande eger mätbrefvet allt fort¬
farande sin giltighet. Men dertill kommer äfven en annan sak,
som gifven mätbrefvet numera eu större betydelse än förut. Så
snart fartyg förut kom i utländsk hamn, måste det underkasta sig
Onsdagen den 2 Maj, f. in. 19 N:o 30.
matning enligt det landets lagar. Nu åter är genom traktater Stämpel till
med främmande makter, i följd af det nya skeppsmätningssyste-
mets allmänna antagande, mätningsfrihet tillförsäkrad våra sven¬
ska fartyg i de flesta främmande hamnar. Mätbrefvet bereder
således numera fartygen frihet från skyldighet att i hvarje främ¬
mande land, dit fartyget anländer, underkasta sig den kostsamma
och tidsödande ommätningen. Vid sådant förhållande och då Be-
villnings-Utskottet redan gjort eu icke obetydlig nedsättning i
Kongl. Maj:ts förslag — hvaremot jag för min del icke vill göra
någon erinran — hemställer jag, huruvida det kan vara skäl att
ytterligare göra en nedsättning i det stämpelbelopp, som Utskottet
föreslagit med tjugu öre för hvarje fullt tio-tontal — en afgift,
som följaktligen kommer att uppgå till två kronor per etthundra
ton. Jag tror icke, att, med hänsyn till mätbrefvens numera för¬
ändrade betydelse och större värde för fartygsegare, denna afgift
kan anses betungande.
Herr Waern, Carl Fredrik: Det är ett hårdt öde skepps¬
farten röner; om den någon gång fått någon lättnad, så skall den
genast betungas. Icke har man från början önskat, att fartyg
skulle belastas med ommätning hvart femte år, utan .det har en¬
dast ansetts nödigt, för att man skulle kunna kontrollera dess
tontal. Nu har man kommit till ett bättre system, men är det
derför skäl att säga: “när ni nu slipper denna åtgärd, som
befunnits onödig, skall ni för deraf uppkommande förmån be¬
tala skatt."
Det andra skälet, som auföres för förhöjningen, var, att far¬
tyg nu äro mera gynnade, derigenom att, när de komma till utri¬
kes hamnar, deras mätbref blifva godkända. Ja, förslaget dertill
har kommit från utlandet; man har kommit underfund med, att
det blef betungande att mäta om fartygen, och man har derför
kommit öfverens om att i de olika länderna anse redbarheten hos
de myndigheter, hvilka verkstälde skeppsmätningar, vara så stor,
att man kunde godkänna hvarandras mätbref. År det nu skäl att,
när detta åstadkommits genom internationella fördrag, säga: “då
kunna vi taga större afgifter af fartygen".
Jag ber få upprepa för kerrarne, att här finnas fem till sex
olika poster, i hvilka sjöfarten fått högre afgifter än förut; och
här är tillika af Kongl. Maj:t såsom behöflig föreslagen en lätt¬
nad på 200,000 kronor, som sjöfarten ännu icke fått.
Är det då skäl att lägga på större afgift för någonting så
naturligt som mätbref, hvilka icke kosta staten någonting.
Jag hemställer, att afgiften måtte få stanna vid den nuva¬
rande, hvilket vinnes genom att sätta den till tio öre för hvarje
fullt tio-tontal.
Herr Wallenberg: Jag instämmer till alla delar med Herr
Waern och i synnerhet derutinnan, att jag tycker det vara under¬
ligt, att, så snart det kommer en smula lättnad för sjöfarten, denna
genast skall mer än motvägas af nya skatter på densamma. Här
N:o 30.
20
Stämpel till
mätbref.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
har jag en bok, “Om den svenska sjörätten11. Der står en defini¬
tion på mätbref: “mätbrefs egentliga ändamål11, heter det, “är att
ligga till grund för debitering af alla sådana afgifter, som utgå
efter fartygs drägtighet11. Således kan Herr Talmannen finna, att
mätbrefs egentliga ändamål är, att kronan skall få sina rigtiga
afgifter, och att mätbref då är en handling, som är lika angelägen
för kronan som för fartvgsegaren att den finnes; för fartygsegaren
derutinnan, att han genom mätbrefvet kan freda sig för godtycke,
emedan det är en handling, som preciserar hvad som skall erläg¬
gas; och jag kan då icke förstå annat, än att denna handling är
af ett gemensamt intresse för kronan och fartygsegaren. Derför
synes mig kronan sakna tillräcklig anledning att drifva upp stäm¬
pelskatten på denna handling. Förut har den varit en krona, och
nu är den föreslagen ända till tjugu kronor för de större fartygen.
Jag tror icke det är rigtigt af regeringen att så gå till väga.
Herr Waerns förslag innehåller en afrundning uppåt, och jag hy¬
ser för min del den mening, att detta kunde vara tillräckligt, åt¬
minstone för denna. gång, allrahelst som Herr Finansministern
framhållit i perspektiv att ytterligare förhöjningar i stämpelpappers-
förordningen blifva äskade vid kommande riksdagar.
»
Herr B en nick: Jag tog mig friheten att, då fråga var an¬
gående fribref, erinra om, hvithet antal fartyg som var öfver eller
under den gräns, hvarigenom nedsättning i de nya afgifterna be¬
reddes eller förhöjning uppkom. Då talade jag om den utrikes
sjöfarten, helt enkelt derför att endast denna skall varm försedd
med fribref. Nu skall jag bedja att ur Kommerskollegii tabel¬
ler få meddela herrarne, huru det ställer sig med afseende på far¬
tygens antal och drägtighet i den inrikes sjöfarten. Det befinnes,
att. de fartyg, som skulle få lindring i sina afgifter1 för mätbref,
enligt Utskottets förslag, uppgå till ett antal segelfartyg af 1,085
och ångbåtar af 431, under det att hela antalet segelfartyg för
inrikes sjöfart utgör 1,645 och ångfartygen 607 stycken, af hvilka
följaktligen ungefär två tredjedelar skulle få lägre och en tredje¬
del högre afgift än hittills. Äfven der kommer följaktligen Ut¬
skottets förslag att lända till lindring i afgifterna för de smärre
och endast till en ganska måttlig förhöjning för de större, och det
är den rättvisa, som äfven Herr Wsern velat bereda genom att
acceptera Utskottets förslag, fastän med nedsättning af siffran.
Han visade att hela stämpeiafgiften för år 1880 hade uppgått till
342 kronor, och han ansåg det icke vara rätt, att staten skulle
taga förhöjd stämpelskatt, när staten icke hade någon utgift för
mätningen.
I anledning häraf tillåter jag mig erinra, att icke mindre än
27 tusen kronor är den årliga utgift för skeppsmätning, som fin¬
nes upptagen i tullverkets stat, och att denna skeppsmätning un¬
der senare åren kostat statsverket ännu mera.
Det är således icke en så liten kostnad, som statsverket har
för skeppsmätning, och om man då får igen något mera än 342
kronor af de 27 tusen, synes detta icke vara för mycket. Vid så-
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
21
>':o 30.
dant förhållande synes mig det icke vara af något berättigadt Stämpel till
skäl påkalladt att nedsätta den afgift, som Bevilinings-Utskottet
bär föreslagit, hvilken, såsom jag ber få upprepa, innefattar en 1 or Sv
lindring för de smärre och allenast en måttlig förhöjning för de.
större fartygen.
Jag hemställer således om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag är mycket ledsen öfver
att behöfva åter uppträda, men jag kan icke, utan att försöka
åstadkomma rättelse, höra sifferuppgifter framställas, som äro orig-
tiga, derför att den ärade talaren icke studerat detta förhållande.
Han sade, att mitt förslag icke skulle innebära samma minskning,
som Utskottets förslag gör. Men då båda dessa förslag äro byggda
på samma grund och då siffrorna äro på det sätt olika, att jag
föreslagit eu lägre siffra, så är ju klart, att mitt förslag innebär
en större lindring i afgiften. Den ärade talaren sade vidare, att
Utskottets förslag skulle innebära en minskning för flera klasser,
men af de sifferuppgifter som jag här håller i min hand, framgår,
att Utskottets förslag endast för den lägsta klassen innebär en
minskning, som dock blott uppgår till 95 kronor 40 öre. _ Redan
för andra klassen medför det en höjning af 20 kronor — jag hål¬
ler mig här till 1880 års siffror — för den tredje klassen en un¬
gefär lika stor höjning som sänkningen i lägsta klassen, eller 90
kronor, och för högsta klassen en höjning af 495 kronor. Ett an¬
tagande af Kongl. Majrts förslag skulle sexdubbla denna afgift.
Jag hemställer, om det kan vara skäl att pålägga dessa nya
utgifter, då man vet, att vår sjöfart genom fyr- och båkafgifter
hlifvit betungad med flera hundra tusen kronor utan att få något
i vederlag.
Jag vidhåller mitt förslag om en afgift af 10 öre för hvarje
fullt 10-tontal.
Herr Wall enberg: Endast ett motiv af den näst siste ta¬
laren skall jag be att få relevera, och det är, att om de mindre
fartygen, som bevisligen blifvit på den sista tiden öfverlastade
med utgifter, nu hafva fått en nedsättning i fyr- och båkafgifter,
så skall man derför icke lägga en motsvarande förhöjning på de
större fartygen. Derigenom visar man icke någon synnerlig öm¬
het mot sjöfarten, utan har en lindring blifvit beviljad för de
smärre fartygen; emedan den förut vidtagna förhöjningen i fyr-
och båkafgifter befans alldeles för orimlig, så är det ju alldeles
klart, att man derför icke bör t. ex. öka en utgift för de större
fartygen från 1 krona till 20 kronor.
Jag anhåller derför om bifall till Herr Wffirns förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr (Trefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande rubrik blifvit yrkadt,
dels att Utskottets förslag skulle godkännas, dels och, af Herr
Wcern, att Utskottets förslag skulle godkännas med den ändring,
att beloppet 20, öre nedsattes till 10 öre; och sedan propositioner
N:0 30.
22
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till
mät bref.
(Forts.)
Stämpel till
tullpass.
framstälts enligt dessa yrkanden, förklarade Herr (trefven och Tal¬
mannen sig finna propositionen på bifall till Herr Wcerns yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som godkänner den i § 3 af Bevillnings-Utskottets för¬
slag till förordning angående stämpelafgiften förekommande ru¬
briken Mätbref, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes rubriken med den ändring, att beloppet
20 öre nedsättes till 10 öre.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—39;
Nej—46.
Rubrikerna Notarialprotest — Pass, rese-,
Glodkändes.
Rubriken Pass, tull-: för utrikes sjöfart: för öppen båt.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag har ansett mig här böra
omnämna tullpassen på en gång, ehuru nu närmast endast är fråga
om den afgift, som skall af öppna båtar för sådana pass erläggas.
För dem har Kongl. Maj:t föreslagit en förhöjning från 15 öre
till 25 öre, d. v. s. med 66 procent, samt för andra fartyg från
50 öre till 1 krona, d. v. s. med 100 procent. Jag kan icke anse
denna förhöjning lämplig. Hvad den för öppna båtar i verklig¬
heten gör, vet jag icke; men hvad den gör för andra fartyg, kan
jag se deraf, att under år 1881 23,762 ångbåtar och segelfartyg
afgingo till utrikes ort. Den förhöjning af 50 öre, Kongl. Maj:t
föreslagit, gör således 11,881 kronor eller nära 12,000 kronor. I denna
summa ingår afgifterna från främmande fartyg; men för de svenska
bör det uppgå till 5 ä 6,000 kronor, då antalet svenska fartyg,
som nämnda år afgingo till. utrikes ort, uppgick till mellan 10,000
och 11,000 stycken. — Hvad de främmande fartygen angår, är det
väl tydligt, att de icke komma till våra farvatten oftare, än då
frakten hit erbjuder lika stor fördel som på annat håll. Om ett
fartyg kommer in med t. ex. stenkol och går ut med andra varor,
23
>':o 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
måste frakten beräknas så hög, att den betäcker denna afgift. Så- Stämpel till
ledes bar, beträffande de utländska fartygen, förhöjningen i af-
giften fen bestämd tendens att fördyra de främmande varor, som in- S,J
föras, i det den verkar såsom en tullsats på dessa varor. Hvad
angår de svenska fartygen, har den en egenskap till, som gör den
för mig förhatlig, och som äfven herrarne torde finna vara myc¬
ket betänklig, nemligen att den träffar den svenska sjöfarten, så
ytterst ojemnt. Ett fartyg klarerar ut till Australien, betalar sina
50 öre och kommer ej igen på ett år. Ett annat fartyg går kanske
dagligen eller till och med flera gånger om dagen äfven till utri¬
kes ort, såsom i sundet eller mellan Göteborg och Fredrikshamn,
och måste för hvarje gång betala 50 öre, och enligt den nu före¬
slagna afgiften dubbelt så mycket. Den är orättvis, då den faller
så ojemnt och träffar tyngst de fartyg, som gå i de närmaste far¬
vattnen, och så mycket mindre de stora fartygen, som gå till
transatlantiska hamnar. — Jag upprepar ännu en gång min för¬
hoppning, att herrarne icke vilja lägga på sjöfarten, som redan
är betungad med fyr- och båkafgifter till belopp af flera hundra
tusen kronor, ytterligare denna afgift af inalles 12,000 kronor, som
dessutom faller så ytterst ojemnt. — Hvad nu denna afgift för
de öppna båtarne beträffar, hemställer jag, att den måtte bibe¬
hållas vid sitt nuvarande belopp 15 öre.
Herr Bennich: Den förhöjning, Kong!. Haj:t här föreslagit,
har Utskottet understöd^ och det fans inom Utskottet icke den
minsta tvekan derom att förhöjningen borde ega rum, med af¬
seende å den betydelse, tullpassen ega för sjöfarten. De erhållas
utan lösen, och fullkomligt afgiftsfritt med undantag af denna
stämpel till statsverket. Deras betydelse är i synnerhet för sjö¬
farten på de närmaste orterna ganska stor. Genom dem verifi-
•ceras utförseln af åtskilliga varor, för hvilka s. k. drawback åt-
njutes, och denna utförsel går förnämligast till våra grannländer.
Jag tror icke att den omständighet, att de fartyg, som gå på
de närmaste farvattnen, hafva större fördel af tullpass än de,
som gå på aflägsna delar af verlden, bör lemnas ur sigte, när
man, såsom den siste ärade talaren, vill påstå, att beskattningen
på dessa pass faller så ojemnt och derför är orättvis. Den ut¬
går hufvudsakligen af dem, som hafva största fördelen af passen,
och är den enda inkomst, statsverket för utgifvandet af dessa pass
erhåller.
Herr Olsson, Peter: Efter min uppfattning är höjningen af
denna afgift, om jag skulle så få uttrycka mig, en misslyckad
höjning. Det är nemligen så, att det ofta är fallet, att just de
fartyg, som icke i egentlig mening behöfva något tullpass, utan
endast i de flesta fall äro passagerarefartyg, komma att mest tryc¬
kas af denna förhöjning. Då, såsom förhållandet är i ilera af de
svenska hamnarna, ett fartyg många gånger om dagen anlöper
hamnen, kan man knappast sätta sig in i den tankegången, att
tullpassen, som ofta och, jag vågar säga det, oftast icke egent-
ff:o 30.
24
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel tai ligen behöfvas, skola lösas och beläggas med stämpel. Det är
(Fort**)- visserliSen saDt«. att tullpasset såsom sådant icke kostar något
derutöfver, men jag ber att få fästa herr ordförandens i Bevillnings¬
utskottet uppmärksamhet derpå, att det äfven finnes andra utgif¬
ter, som dessa fartyg äro underkastade. Jag vill bär icke egent¬
ligen tala om fyr- och båkmedlen, utan om öfriga utgifter t. ex.
hamnumgälderna, som äro ganska tryckande för de fartyg, som
göra reguliera korta och ständiga turer, men hvilka utgifter i de
flesta hamnar blifvit nedsatta för att, så mycket på kommunerna
beror, denna trafik må underlättas. Då nu denna trafik icke
egentligen är godstrafik, må man väl fråga, hvad dessa fartyg,
som kanske icke hafva annat än passagerare, skola göra med tull¬
pass. ^ Derpå svaras, att tullpassen äro i lag föreskrifna och anses
innehålla nödig kontroll. Ja väl, då är derom ingenting att säga.
Men att häraf draga den slutsats, att afgiften för passen skall
höjas, tror jag är ett misstag, som hvilar på bristande kännedom
om de verkliga förhållandena, sådana de gestaltat sig i de orter,
der fartygen göra reguliera turer. Om dessa turer äro långa, spe¬
lar afgiften visserligen icke någon så stor roll, men jag tror, att
Kammaren beslutar i öfverensstämmelse med rättvisa och billig-
het, om Kammaren bifaller Herr Wserns förslag om bibehållande
af den afgift, som nu finnes, och som är alldeles tillräcklig för
att betäcka de besvär och kostnader, som kunna vara förenade
med utfärdandet af sådana pass.
Jag yrkar bifall till Herr Waerns förslag.
Herr Wallenberg: Jag hörde icke hvad den näst siste ta¬
laren behagade yttra till förmån för Utskottets förslag i denna
punkt, men jag tager för gifvet, att han icke gittade bestrida Herr
Wserns uppgift, att här är fråga om en ny årlig pålaga af 11,000
till 12,000 kronor på sjöfartsröreisen; och då behöfver jag icke
veta mer om den saken för att inse, att man vid den föreslagna
förhöjningen ai denna afgift utgår från den synpunkten, att, då
man gifver något åt sjöfarten med ena handen, man bör taga dub¬
belt igen med den andra.
Vid hvarenda rubrik, der. någon förhöjning föreslagits, har
man alltid sagt, att den förhöjningen skulle vara den enda. Sam¬
manlagda uppgå de dock till ett ganska betydligt belopp. För
den finanspolitik, som nu är rådande, att beskatta och inskränka
den allmänna rörelsen så mycket som möjligt och hämma företag-
samheten i åtskilliga rigtningar, kan detta förfaringssätt vara be-
hagliga, men det är en helt annan sak, om det är klokt af Riks¬
dagen att så gå till väga. Säkert är, att man får mindre inkom¬
st®1'’ då man på detta sätt under alla förhållanden och vid alla
tillfällen betraktar rörelsen som ett skatteföremål.
Jag biträder Herr Wserns förslag.
Herr ^Bennich: Om någon af Kammarens ledamöter skulle
tätt ^ eu så origtig uppfattning af diskussionen å min sida, att jag
fråga om de särskilda förhöjningarna påstått, att hvar och «a
Onsdagen den 2 Maj, f. ro.
25
N:o 30.
af dem vore den enda, som skulle påläggas sjöfarten, har han sä- Stämpel till
kerligen blifvit tagen ur denna villfarelse genom det hvar enda tiMpau.
gång från andra sidan upprepade anförandet, icke blott om hvad ^ or s''
den särskilda förhöjningen gjorde för sjöfarten, utan äfven om hvad
alla de föreslagna förhöjningarna tillsammans gjorde. Redan vid
den första föreslagna förhöjningen, nemligen för befälhafvarebref-
ven fingo vi höra, att alla de sjöfarten drabbande förhöjningar, som
i denna författning vidtagits, uppgingo till en summa af 15,000 ä
17,000 kronor. Sedermera hafva vi vid särskild rubrik fått höra
talas icke blott om de 342 kronor o. s. v., som utgorde förhöj¬
ningen i det speciella fallet, utan äfven om dessa 15,000 eller 17,000
kronor. Slutligen har från den sidan äfven talats om de dryga
fyr- och båkafgifter, sjöfarten är underkastad. Att den talare, som
liera gånger upprepade detta yttrande, måtte hafva glömt ett ny¬
ligen af Kongl. Maj:tfattadt beslut om nedsättning i dessa afgifter,
tager jag för alldeles gifvet, ty i annat fall skulle han väl någon
gång omtalatatt en sådan nedsättning från detta årsbörjan medgifvits.
Utan allt tvifvel har sjöfarten att bära hvarjehanda afgifter, men om
man jemför de afgifter, som gå till statsverket genom stämpel, med
t. ex. de afgifter, som erläggas i hamnarna åt kommunerna och af
dem tagas om hand, skall man komma under fund med att det belopp,
som går till statsverket är rent af en försvinnande obetydlighet mot
hvad kommunerna betingat sig. Jag säger icke att de taga mer
än de behöfva, men jag tror icke att statsverket gör det heller.
I fråga om afgifterna till kommunerna hör man inga klagomål,
men så snart det gäller att betala något till statsverket och till
det allmänna bästa, heter det genast att det är rent af ruine¬
rande. Alltså skulle förböjningarne i stämpelskatten, som samrnan-
lagdt uppgå till 15,000 eller 17,000 kronor, vara ruinerande för sjö¬
farten! Jag tror dock icke, att den afgift, som genom ifråga¬
varande förhöjning skulle drabba de svenska fartygen och enligt
Herr AVserns uppgift skulle uppgå till 5,000 eller 6,000 kronor, är
af en så äfventyrlig beskaffenhet.
Man har också velat räkna ut, hvad vår export kommer att
lida derigenom, att de främmande fartygen skulle få vidkännas
en ungefärligen lika förhöjning. Om denna medelbara verkan af
förhöjningen vill jag icke tvista, men nog synes mig att man vill
tillmäta den lilla summan nog stor betydelse. Vill man jemföra
de afgifter, fartyg hafva att erlägga i svenska hamnar, med dem,
som utgå i främmande länders, måste man otvifvelaktigt erkänna,
att vi på det hela taget äro ganska billiga mot vår sjöfart. Vi
gifva den visserligen icke premier, såsom förhållandet är i Frank¬
rike i vissa fäll. Det fans en tid då äfven vi bland annat under
formen af de s. k. transatlantiska tullindringarne gåfvo dylika
premier; men den tiden är lyckligtvis en öfvervunnen ståndpunkt.
Herr AV ser n, Carl Fredrik: Det första skälet, som anför¬
des för påläggandet af denna afgift, var det, att tullpassen hade
en så utomordentlig vigt och nytta. Det förhåller sig så, att när
ett fartyg har varor ombord, för hvilka drawback får åtnjutas,
>:o 30.
26
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till
tullpass.
(Forts.)
skall det uppvisa sitt tullpass vid sista stationen. Nu vill jag
fråga: År det icke att beskatta Pål för den nytta Per har? Det
är icke fartygsegaren, utan någon köpman, som denna drawback
kommer till godo. Fartygsegaren skall således betala högre afgift
derför att en köpman har någon fördel; och hvad mera är, derför
att ett fartyg har varor ombord, för hvilka köpmannen åtnjuter
drawback, lägger man fördubblad afgift på alla fartyg, utan af¬
seende derpå, om de föra sådana varor ombord eller icke! Det
skälet lär icke kunna gå långt.
Ett annat skäl var det, att de, som här tala för sjöfartens
bästa, idkeligen upprepa ett. och samma. Men, mine herrar, skola
de sjöfarande straffas, derför att vi äro för talträngda? Och äro vi
verkligen för talträngda, derför att vi upprepa samma skäl? Icke
är det vårt fel, att man på så många ställen behagat höja afgif-
terna. Här är nu fråga om ett så högst betydligt belopp, fem
sjettedelar af hela den föreslagna förhöjningen, och jag hoppas, att
Kammaren icke vill fästa mindre afseende på denna större fråga än
vid de mindre skett.
Vidare uppdrogs det en jemförelse mellan dessa afgifter och
den beskattning, kommunerna uttaga af sjöfarten genom sina hamn-
afgifter. Ja, sjöfarten är tvungen att underkasta sig dessa hamn-
afgifter, derför att den alldeles icke kan undvara kajer och andra
hamnbyggnader. Dessa äro för öfrigt mycket dyra och städernas
inkomster af dem räcka nätt och jemnt till att betacka kostnaderna
för de samma.
Det sista skälet var, att dessa afgifter icke skulle vara ruine¬
rande för sjöfarten. Det är svårt att säga. Sjöfarten är ofta
underkastad så dåliga konjunkturer, att dessa afgifter kunna vara
af ganska väsentlig betydelse. Det torde icke vara herrarne obe¬
kant, att fartyg ofta blifva upplagda, då det icke lönar sig att
låta dem gå under dåliga tider. Men här har det icke varit fråga
om att afgiften skulle vara ruinerande för sjöfarten. Icke harjag
käft detta yttrande, om ock det möjligen blifvit fäldt under
diskussionen. Här är det fråga om, huruvida förhållandena äro
sådana, att man bör fördubbla en så betydande afgift som denna
för sjöfarten; och då har det verkligen idkeligen upprepats, att
sjöfarten får bära högst betydliga och dryga fyr- och båkafgifter,
så betydliga och dryga, att Kongl. Maj:t föreslagit en motsvaran¬
de nedsättning af lastpenningarne, som man dock knappast
vet om man får. Får man den, så är det bra, då den är
väl behöflig, men icke bör då en tiondedel deraf genom för¬
höjningar i andra afgifter återtagas. Får man den icke, så är det
ännu mindre skäl att lägga nya pålagor på sjöfarten. Den siste
talaren omnämnde i en mycket förvånad ton, att vi icke talat
om, att den sista författningen verkligen gifvit oss lättnad i detta
afseende. Det är sant, att de fartyg som betala sin afgift fyra
gånger årligen, icke skola betala mera; och det är ju bra för dem,
att de icke få betala mera än förut. Men det är efter den ned-
sättningen och såsom' ytterligare behöflig Kongl. Maj:t föreslagit
en nedsättning i lastpenningar af 200,000 kronor, som vi efter all
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
27
Ji:o SO.
sannolikhet icke få. Om vi få den, skulle den, såsom nämndt, ge¬
nom dessa förhöjningar tagas igen till en tiondedel!
Vid sådant förhållande kan jag icke inse, att det är billigt
att fördubbla denna afgift och anhåller fortfarande om bifall till
mitt förslag.
Herr Wallenberg: Jag skall bedja att med anledning af
den näst siste talarens yttrande få nämna, att jag inom kommunen
kämpat, och lyckligtvis med större framgång än här, för sjöfartens
gagn och bästa.
Hvad beträffar den omnämnda nedsättningen i fyr- och båk^
afgifter, är jag visst icke känslolös för den medgifna rättvisan,
men anledningen till den ligger deri, att de förutvarande pålagorna
i detta afseende voro så orimliga, att de måste nedsättas. Således
torde icke denna nedsättning böra allt för mycket rosas.
Svenska sjöfarten får betala allt hvad som hör till dess behof,
den anses vara en näringsgren, hvilken icke har rätt att åtnjuta
en enda särskild fördel af det stora samhälle, som kallas stats-
samfundet.
Jag kan vidare icke se, hvarför dessa skattetitlar skola höjas,
då man icke vet om dessa inkomster äro behöfliga. Jag säger att
man icke vet detta. Anledningen dertill är den, att man icke har
någon säkerhet för — man kan visserligen sätta sig ned och spå,
men större visshet kan man nu icke erhålla — huru de “stora
frågorna" komma att vid riksdagen afgöras. Afgöras de så, att
vi få behålla lugn och fred i våra ekonomiska förhållanden i lan¬
det, behöfves icke något tillägg i statsinkomsterna, ty icke behöf-
vas de väl för att samla fonder eller kassaförlag i Statskontoret,
derom kan då ingen menniska öfvertyga mig. Först och främst vet
man icke .hvarest de redan befintliga kassaförlagen ligga, och nå¬
gon officiel uppgift har jag icke lyckats finna. Väl vore om Stats¬
utskottet, när denna fråga förekommer, kunde framlägga positiva
uppgifter, hvarest Statskontorets kassaförlag nu äro till finnandes.
Hvad Riksbankens fonder beträffar, vet man på öret hvad som
finnes, men detta är icke förhållandet med Statskontorets.
Nu äflas man att få ihop nya pålagor på sjöfarten. Jagskall
i sammanhang dermed bedja att få erinra om, att jag väckte en
motion, N:o 15, vid innevarande riksdag, syfte att Riksbanken
skulle tidigare än nu lemna sin vinst till Statskontoret för att
detta skulle hafva rikligare rörelsemedel. Detta mitt förslag af-
styrktes af Banko-Utskottet. Motiveringen till detta Utskotts be¬
tänkande är så fullkomligt rigtig, att jag anser mig alldeles ar-
spisad; men om Herr Chefen för Finansdepartementet läst denna
motivering, vore det märkvärdigt, om han kunde fortfarande för¬
blifva passiv i denna fråga. Utskottet säger i sin afstyrkande
motivering att “Kongl. Maj:t — — icke ifrågasatt utbetalning till
Statsverket af den utaf Kongl. Maj:t äskade andelen af Riksban¬
kens vinst för år 1882 under innevarande år — —Deraf fram¬
går, att Herr Finansministern icke vill hafva medeln till Stats¬
kontoret. Utskottet säger att Riksbanken icke är förhindrad att
Stämpel till
tullpass.
(Forts.)
N:0 30.
2S
Onsdagen den 2 Maj, f. no.
Stämpel till utlemna bankovinsten året efter det, under hvilket den intjents,
OForts) men Herr Finansministern vill icke göra framställning derom, förr
än de legat ytterligare ett år i Riksbanken. Nödiga medel tyckes
man nu i stället vilja förskaffa sig genom pålagor på sjöfarten.
Jag kan icke finna detta vara lämpligt. Jag tror, att när man
har sig bekant, att denna rörelsegren i Sverige är ganska svag,
att ingen är synnerligen böjd för att deri nedlägga kapital, samt
att de som der hafva sitt kapital, få draga sig fram så godt de
kunna, man icke bör betunga dem med nya afgifter under annan
förutsättning, än att det kan klart och tydligt visas, att dessa äro
för samhällets behof nödvändiga.
Herr Olsson, Peter: Jag vill för min del öppet bekänna
och hafva sagt, att det icke är meningen att på något sätt miss¬
känna betydelsen af det intresse, som af regeringen visats beträf¬
fande sjöfarten; hvilket intresse jag tillskrifver, bland annat, ned-
sättningen i fyr- och båkafgifter. Det är icke heller min mening
att underskatta betydelsen af den föreslagna nedsättning, hvilken
jag föreställer mig kommer att af Riksdagen bifallas, beträffande-
lastpenningarne. Jag förmodar, mine herrar, att i dessa åtgärder
icke ligger någon afsigt att förhöja afgifterna för sjöfarten. Här
föreligger dock nu ett förslag, med afseende å hvilket jag vågar
säga att man icke fäst afseende vid de detaljer, som inverka
på sjelfva saken. Man har bär, så att säga, slagit ihop den min¬
dre sjöfarten, om jag så får kalla den, med den större. Man har
icke gjort skilnad mellan sådana fartyg, som göra reguliera turer
och få betala sitt pass flere gånger om dagen, och sådana fartyg,
som icke få betala mer än några pass om året.
Vidare ber jag, att få fästa mig vid hvad den ärade Ordfö¬
randen i Bevillnings-TJtskottet nämnde, att nemligen kommunerna,
hafva afgifter, hvilka af fartyg få betalas. Detta är sant, men
äfven härutinnan är ett misstag begånget. Det förhåller sig så,
att kommunernas hamntaxor, åtminstone i vissa skånska städer,
innehålla just den föreskrift, att sådana fartyg, som göra reguliera
turer, hafva endast att betala halfva afgifter. Nu skulle det ju
vara en miirkvärdig parodi, om ett fartyg skulle lå en tillökning
till det dubbla i fråga om afgift för tullpass, under det med af¬
seende på samma fartyg, såsom görande reguliera turer, den
grundsats gör sig gällande att afgifterna i andra hänseenden höra
minskas.
Jag tror derför att det vore klokt och välbetänkt att åtmin¬
stone icke höja atgiften för ifrågavarande handling, som ide flesta
fall är alldeles öfverflödig.
Jag yrkar bifall till Herr Wserns förslag.
Herr Statsrådet Themptander: Jag förmodar att Kamma¬
ren håller mig räkning för ätt jag nu icke tillåter mig att ingå i
någon diskussion angående dispositionen af bankovinsten. Jag
ber endast få säga, att då det af Herr Wallenberg omförmälda.
utskotts-betänkandet som behandlade så väl den Kongl. proposition
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
20
Tf:Ö 30.
nen som hans motion i ämnet, föredrogs i denna Kammare, jag
var tillstädes, beredd att besvara de anmärkningar, som kunde
komma att framställas. Då bereddes mig emellertid icke tillfälle
dertill, då både Herr Wallenberg icke något att i saken yttra. Nu
åter vill jag icke följa den ärade talaren på stockholmsbänken
på den stråt han inslagit att i detta ämne inblanda allt hvad dit
icke hörer.
För att nu återgå till den punkt, som är föredragen, kan jag
icke inskränka mig till att åberopa hvad Bevillnings-Utskottets
ärade ordförande sagt. Det gäller verkligen icke här att skaffa
■staten inkomster i någon större utsträckning, utan det gäller att
vid denna revision af dessa “Gebtihr" se till, att afgifterna sättas
■så, att de något så när kunna anses vara en skälig ersättning för
den prestation af statsmyndigheter, som påkallas. Jag tror dock
.att man knappast skall kunna uppleta några handlingar belagda
med så billig afgift som den, hvilken här är i fråga. Det finnes
väl en och annan handling der stämpelafgiften är endast 50 öre,
men då utgöres tillika lösen. Här eger lösen åter icke rum.
Det är dessutom, såsom jag ofta nämnt, icke endast för sjö¬
farten som stämpelsatserna äro höjda. Men förhållandet är att
de handlingar, hvilka hafva afseende på sjöfarten, hafva särskilda
namn, hvilka förekomma på flera olika ställen i taxan och der¬
för _ falla i ögonen, under det att de handlingar, hvilka andra
näringsidkare och samhällsmedlemmar måste förskaffa sig från
myndigheterna, icke ådraga sig samma uppmärksamhet, eftersom
de gå under mei'a generella rubriker, såsom bevis, protokoll,
resolution etc.
Då den förste talaren räknat ut, dels att på denna handlingen
tullpass skulle belöpa sig °/c af hela den förhöjning i afgiften på
sjöfarten, som Kongl. Maj:t föreslagit i denna författning; dels att
förhöjningen å tullpass för svenska fartyg utgjorde 6 ä 7,000
\ kronor, torde kerrarne deraf finna att de afgifter, som förut blifvit i
denna Kammare diskuterade och som sålunda tillsammans skulle
representera ’/5 af nämnda siffra, näppeligen kunna anses utgöra
något afsevärdt och betungande belopp.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på dessa omständighe¬
ter och derpå, att denna handling är ovanligt billig i förhållande
till alla andra handlingar, med hvilka enskilde behöfva förse sig,
samt att tullpasset just för de fartyg, som göra reguliera turer,
spelar en helt annan och vida större roll än för dem, som gå på
längre turer. Dessa senare föra nemligen icke i allmänhet reexport-
gods eller sådant gods, som här i riket icke varit tullbehandladt
eller gods, för hvilket vid utförsel åtnjutes tullrestitution eller
drawback. Det är företrädesvis fartyg med regulier fart, som föra
sådant gods, och för dem är i anledning häraf passet af ganska
stor betydelse.
Nu har visserligen Herr Wffirn till bemötande häraf sagt, att
man lägger skatten på rederiet, fastän handlingens nytta tillgodo-
kommer befraktaren eller varornas egare. Det hade jag dock verk¬
ligen icke förestält mig, att icke rederiet genom frakten skulle
Stämpel till
tullpass.
(Forts.)
N:o 30.
30
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till gorå sig betäckt föp de omkostnader, fartyget är underkastadt, och
tulipan. om handlingens egentliga nytta tillgodokommer egaren af varorna,
(Forts.) jär ^ väj vara han och icke redaren, som i sista hand får betala
afgiften derför.
Herr Wrern, Carl Fredrik: Jag tillät mig gorå några
sifferuppgifter och visade att hvad som belöpte på sjöfarten är
ungefär 15,000. Jag kallade 12,000 kronor 5 6 deraf. Jag tror,
att det icke skall skilja rätt mycket i denna sak; men då Herr
Finansministern säger, att herrarne kunna bedöma huru litet det
är, när jag uppgå! att hvad som drabbade de svenska fartygen
6,000 kronor, får jag upplysa, att då jag. talade om % afsåg jag
sjöfarten i sin helhet. Detta anser jag mig tvungen att saga, för
att det icke skall stå i protokollen att jag uppgifvit något origtigt.
Hvad angår att de fartyg, som göra regulier turer, skulle
hafva största fördel af tullpasset, lemnar jag det derhän. Jag
tror att äfven fartyg, som gå på längre turer, taga gods med sig,
som åtnjuter drawback. Nu, säger man, att denna utgift tager
redaren igen af betraktaren. Men redaren vet ju alldeles icke om,
huruvida befraktaren fått åtnjuta drawback, och kan, äfven om
han det vet, icke fordra högre frakt af honom än af någon annan,
och måste derföre söka att återfå denna som andra allmänna ut¬
gifter af samtlige beflaktarne.
Med sjöfarten är det så att den ofta maste drifvas för att
sysselsätta folk och lemna någon ränta pa det i fartygen nedlagda
kapital, men ingen egentlig vinst, och då bör man icke öka dess
kostnader och avgifter.
Jag anser att hvad bär är andraget icke inverkar på sa^en
och icke berättigar att fördubbla dessa afgifter allra helst som
det blifvit öppet yttradt och medgifvet, att här icke hufvudsak¬
ligen afses inkomster till statsverket, torde denna afrundning icke
böra göras så högt som här föreslagits.
Herr Walienberg: Herr Finansministern behagade yttra,
att jag icke var bär och försvarade min motion rörande banko¬
vinstens tidigare aflemnande till Statskontoret, då denna bär till
behandling förekom. Jag får i anledning häraf säga, att jag af-
höll mig af det enkla skäl, att Banko-Utskottet icke ville tillstyrka
bankovinstens utlemnande till Statskontoret i rättan tid, förrän
Herr Finansministern derom behagade göra framställning. Det är
således på Herr Finansministern denna fråga nu mera är beroende.
Jag nämner denna sak i sammanhang med Herr Finansministerns
ådagalagda benägenhet att lägga nya skatter på rörelsen.
Det är ett besynnerligt slags frihandlare vi hafva nu för
tiden, som påyrka låga tullar på varor, men deremot vilja lägga
tull på rörelsen. Deraf blir en helt annan frukt än man kanske
förestält sig.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att beträffande ifrågavarande rubrik yr-
31
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
N:o 30.
kats dels godkännande af Utskottets förslag, dels ock, af Herr Stämpel till
Wcerit, att Utskottets förslag måtte godkännas med den ändring, tullpass.
att stämpeln bestämdes till 15 öre. (Forts.)
Härefter gjorde Herr (trefven och Talmannen propositioner
enligt dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på
bifall till Herr Wcerns yrkande vara besvarad med öfvervägande ja.
Votering begärdes, _ i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner den i § 3 af Bevillnings-Utskottets för¬
slag till förordning angående stämpelafgiften förekommande rubri¬
ken Pass, tull-: för utrikes sjöfart: för öppen båt, med den af Ut¬
skottets föreslagna stämpel 25 öre, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bestämmes stämpeln till 15 öre, men godkännes
rubriken i öfrigt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a Bo;
Nej—54.
Rubriken. Pass, tull—: för utrikes sjöfart: för annat fartyg.
Herr Waern, Carl Fredrik: I öfverensstämmelse med Kam¬
marens nyss fattade beslut hemställer jag att denna afgift måtte
sättas till BO öre.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och ifrågavarande
rubrik godkändes med den ändring, att stämpeln bestämdes till
50 öre.
Rubrikerna Pass, tull-: för inrikes sjöfart — Protokoll öfver annan
besigtning, värdering, utmätning, qvarstad eller dylik förrättning.
Godkändes.
Utskottets anmärkning beträffande den af Kongl. Maj:t föreslagna
rubriken Protokoll öfver besigtning och afsyning af enskild jernväg.
Lades till handlingarna.
Rubrikerna Protokoll, annat — Qvittens.
Godkändes.
Stämpel till
Avilostånds-
resolution.
Ji:o 30. 32
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Rubriken Resolution, hvilostånds-.
Herr R eu t er svärd: Jag har låtit anteckna mig såsom re¬
servant vid denna punkt och anhåller att få angifva mina skäl
dertill.
Ändamålet med min reservation var att påvisa, att den ut¬
redning, som stod oss till buds, icke, enligt min åsigt, var så till¬
fredsställande, att Utskottet derpå kunnat bygga sitt förslag om
en så väsentlig förhöjning af stämpelafgiften, emot hvad Kong!.
Maj:t begärt.
Den af Kongl. Maj:t å denna rubrik föreslagna afgiften höjer
sig med 150 procent öfver den nuvarande stämpelafgiften plus
lösen; och den Utskottet här föreslagit kan i vissa fall höja sig
med derå tusen procent mot de nuvarande afgifterna. Frågan är
derför: bör man nu utan vidare utredning vidtaga denna betyd¬
liga höjning af stämpelskatten?
När jag nämnde att Kongl. Maj:ts förslag medförde en höj¬
ning af 150 procent öfver det nu gällande, anförde jag äfven att
Utskottets förslag innebar en förhöjning af tusentals procent öfver
det nuvarande sammanräknade beloppet; jag anser mig derför böra
bevisa detta mitt påstående.
Jag har här i min hand ett offentligt dokument, eu resolution
från Kommerskollegium, som gäller af mig för två år sedan be-
gärdt hvilostånd å 6 särskilda grufvor; hviloståndet begärdes för
fem år, som författningsenligt för hvarje gång kan tillåtas. Re-
solutionslösen å denna handling är 3 kronor och stämpel 1 krona.
Om åter den nu föreslagna författningen skulle hafva tillämpats
på den gjorda ansökningen, hade jag i stället för dessa 4 kronor
tätt utbetala 300 kronor. Herrarne finna att detta är en högst
betydlig förhöjning. Den ofvannämnda resolutionen gälde, som
sagdt, "endast 6 grufvor, men de finnas, som kunna gälla 10, 12,
15, ja, derå dylika, och då blir stämpelskatten oerhörd.
Jag vågar påstå, att om man gjort sig reda för hvad som i
allmänhet åsyftas med sökt hvilostånd å grufvor, så skulle man
funnit att det icke är något annat än en anhållan att på upp¬
giga skäl få slippa bearbeta en eller flera grufvor, eller med andra
ord en tillåtelse för bergverksegaren att efter beqvämlighet och
sig företeende förhållanden få sköta denna sin lösegendom. Vår
bergshandtering är omgjordad med så många band och de när¬
varande konjunkturerna äro så tryckta, att det svårligen nu är
rätta tidpunkten att företaga en så stor förhöjning och ökad tunga
som den föreslagna. Masugnsegaren, så vida han vill handla med
klok beräkning, måste för att kunna åstadkomma den produkt, som
för särskilda ändamål afses, förskaffa sig dels malm af olika be¬
skaffenhet och i tillräcklig mängd, dels ock^hafva grufvor i till¬
räcklig mängd för att, om, som ofta händer, då malmen förekommer
i s. k. “körtlar“, sådana grufvor helt och hållet “utsina11, hafva andra
i reserv, på det att hans dyrbara anläggningar icke måtte blifva
värdelösa; lian måste äfven, särdeles i vattensjuka grufvor, der
malmbrytningen blir dyrare, oftast så forcera arbetet för att göra
33
Onsdagen den 2 Maj, f. in.
N:o 30.
det så ekonomiskt som möjligt, uppfånga så mycket malm att det Stämpel till
kan motsvara flera års behof, hvarför han måste för att bevara ^vilostånds-
sin eganderätt till grufvan hos myndigheterna allt som oftast
begära “hvilostånd* på en del grufvor, som han ej kan med fördel ^ °r 8-J
bearbeta.
_ Jag ber få nämna, att jag emot det förslag, som af Kongl.
Maj:t framstäldes, icke mycket skulle hafva opponerat mig, men
då detta förslag upptogs af en ledamot inom Utskottet, vann
det intet understöd.
Jag nämnde att frågan enligt min åsigt icke inom Utskottet
fått tillbörlig utredning, ehuru vi hade Kommerskollegii president
der närvarande. Jag tror, att det är honom äran af det här före¬
liggande förslaget tillkommer. Jemför man hans reservation med
hans förslag i den nu föredragna punkten, så finner man en stor
motsägelse.
Jag skall för närvarande icke framställa något förslag, men
hoppas att någon annan ledamot i Kammaren må vara i tillfälle
att i laga form uppställa ett förslag, som åtminstone har billighet
för sig. Jag har anledning att tro. att ett sådant förslag blir
väckt och afstår derför för närvarande från hvarje positivt yrkande.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Jag ber att
få understödja den siste ärade talaren uti yrkandet, att Ut¬
skottets förslag icke måtte varda af Kammaren bifallet, och att
tillika få. framställa min åsigt, huru stämpelafgiften bör i före¬
varande fall bestämmas. Såsom bekant är, förstås med hvilostånd
rättigheten att på bestämd tid låta arbetet hvila uti en förut i
gång varande grufva eller uti påbörjad stoll, der kostnader redan
blifvit å arbetet af innehafvaren nedlagda. Uti § 55 af gällande
grufvestadga omtalas de fall, då bergmästaren får meddela hvilostånd.
Han har nemligen rätt att bevilja sådant under ett till och med
tre års tid, när sådana hinder mot grufvedriftens fullföljande fin¬
nas, som grufegaren ej kunnat förekomma, eller ock när andra
giltiga anledningar till sökt hvilostånd uppgifvas och behörigen
styrkas. Se vi nu efter, huru, i händelse Utskottets förslag an-
tages, förhållandet blefve, när bergmästaren på grund af den först¬
nämnda anledningen skulle meddela hvilostånd på tre år i ett fall,
som, enligt hvad en ledamot i Kommerskollegium meddelat mig,
lärer vara ganska vanligt, eller att gruffältet eller den grufkomplex,
hvarå hvilostånd sökes, omfattar ända till femtio utmål, så finna
vi, att. grufegaren skulle få betala icke mindre än 750 kronor i
stämpelafgift. Märk väl, hvilken orimligt hög beskattning detta
vore i ett fall, der grufegaren icke har den minsta skuld, enär
inställandet af gmfdriftens fullföljande beror på hinder, som han
icke varit mäktig att undanrödja. Meddelades åter hviloståndet
af Kommerskollegium, komme stämpelafgiften att fördubblas och
följaktligen uppgå till 1,500 kronor.
Jag vågar tro, att Utskottet icke rätt betänkt följderna af
sitt förslag, och jag hoppas, att denna Kammare icke skall god¬
känna detsamma. Se vi efter, huru hög stämpelafgiften för när-
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 30. 3
N:o 30.
34 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till varande skulle vara i ett sådant fall som det nyssnämnda, skola
hvilostånds- yj finna, att den är betydligt lägre. Hviloståndsresolution före-
^PortsT’ kommer icke såsom särskild rubrik i nu gällande förordning an-
1 ' gående stamp el afgiften, utan det allmänna stadgandet om stämpel
å domar, utslag och resolutioner gäller äfven för hvilostånds-
resolutioner och i enlighet dermed uppgår afgiften, då bergmästaren
meddelar resolution, till 1 krona för första och andra arket och
1 krona 25 öre för hvart och ett af de öfriga arken, och då Kommers¬
kollegium meddelar densamma, till 1 krona för så väl första arket
som hvart och ett af de följande. Såsom herrarne finna, är detta
en obetydlighet mot de höga belopp, till hvilka afgiften, enligt
hvad jag nyss nämnde, skulle uppgå, om Utskottets förslag antages..
Hvad nu detta förslag beträffar, så instämmer jag med Ut¬
skottet i åsigten om lämpligheten att bestämma olika stämpelsatser
för den lägre och den högre myndighet, som beviljar hviloståndet, i
stället för att, såsom Kongl. Maj:ts förslag innehåller, samma sats
skulle gälla för så väl bergmästarens som Kommerskollegii reso¬
lutioner.
Beträffande åter resolution, meddelad af Kongl. Maj:t, hvilken,
naturligtvis också kan i besvärsväg meddela sådan angående hvilo-
stånd, är derom intet föreslaget, hvarken i Kongl. Maj:ts propo¬
sition eller i Utskottets betänkande, och föliden häraf blir, att när
hvilostånd beviljas af Kongl. Maj:t, blifver afgiften densamma som,
för resolutioner i allmänhet eller tjugu kronor.
För att förekomma, att Kommerskollegium eller bergmästarerr
skulle låta utskrifva en resolution för hvarje utmål, bör enligt,
mitt förmenande den bestämmelse, som uti Utskottets betänkande¬
föreslagits och som är så lydande: “Resolution, hvilostånds-, för
hvarje grufveutmål eller, der grufvelägenhet icke blifvit med ut¬
mål försedd, för hvarje inmutadt område, hvilket beviljadt hvilo¬
stånd afser, samt för hvarje år hviloståndet medgifvits att gälla —
1 Afd. 5 kronor; 4 Afd. 10 kronor", — denna bestämmelse, säger
jag, torde böra väsentligen förändras. Jag anser det nemligen icke
vara skäl att bestämma stämpelbeloppet olika med afseende på de-
tider, för hvilka hvilostånd beviljas; och vidare synes det vara
skäl att gifva stadgandet en sådan lydelse, att derigenom uteslu-
tes möjligheten för vederbörande expeditionshafvande att utskrifva
en expedition för hvarje grufveutmål. På grund häraf vågar jag,,
jemte det jag instämmer i den förste talarens yrkande om afslag.
å Utskottets förslag, hemställa, att förevarande bestämmelse måtte
erhålla följande lydelse, nemligen: “Resolution,.hvilostånds-, ehvad,
den afser ett eller flera grufveutmål eller der grufvelägenhet icke
blifvit med utmål försedd, ett eller flera inmutade områden lista
Afd. 5 kronor, 4:de Afd. 10 kronor".
Detta förslag innefattar redan en betydlig förhöjning i för
närvarande gällande stämpelsatser och dervid torde det för denna
gång kunna få stanna.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Då jag blifvit personligen
apostroferad i denna fråga och tillfrågad, om jag icke önskade bergs-
35
K:o 26.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
bruket lika godt som sjöfarten och om jag inom Utskottet verkligen
kunnat förorda den ordalydelse, som bär är föreslagen, så beder jag få
förklara, att jag. visserligen önskar bergsbruket lika godt som sjö¬
farten och hvarje annan handtering samt att nedsättning af skat¬
terna för bergsbruket under eu ganska stor del af mitt politiska
lif utgjort det förherskande sträfvande!. För att bedöma det
förslag, som nu föreligger, måste man göra klart för sig de båda
frågorna: när förekommer hviloståndsresolution och hvad afser en
sådan resolution? Den gällande grundsatsen i detta afseende är,
att emot den rättighet, som hvar och en kan förvärfva sig genom
uttagandet af mutsedel, att på annans mark upptaga en grufva
åligger det honom, att till det allmänna bästa bearbeta samma
grufva. Nu förekommer emellertid, att en mängd grufvor inmutas
af personer, hvilka aldrig haft eu tanke på att sjelfve upptaga
någon grufva, utan endast vilja sälja grufvan eller mutsedeln, som
gifver dem rättighet att bearbeta grufvan, och så snart de erhållit
tillstånd att upptaga grufvan och “påbörjat11 arbetet, gå de till
bergmästaren och begära hvilostånd, som denne kan bevilja under
fem års tid, hvarefter Kommerskollegium kan meddela hvilostånd
under ytterligare fem år. Nu har man föreslagit, att dessa rättig¬
heter skulle beskattas, och för min del har jag varit af den åsigt,
att man icke borde sätta dem så högt, att derigenom uppkomme
någon ökad skatt på bergshan dteringen. Inom Utskottet voro alla
ense om att nedsätta den af Kongl. Maj:t föreslagna stämpelafgif-
ten för resolutioner, utfärdade af bergmästare, till hälften eller
fem kronor, och för egen del ansåg jag, att samma belopp borde
bestämmas för de af Kommerskollegium utfärdade resolutioner
i stället för tio kronor, såsom så väl Kongl. Maj:t som Utskottet
föreslagit.
Vidare har jag blifvit tillfrågad, hvilken min åsigt vore om
Utskottets förslag, att det faststälda stämpelbeloppet skall räknas
för hvarje år och för hvarje grufva, och jag beder att derpå få svara,
att jag verkligen ansett, att, om man besluter en sådan afgift, bör den
utgå för hvarje år och för hvarje grufva. Jag kan nemligen icke bringa
det öfver mitt aritmetiska samvete att säga, att 1 gång 10 är blott
en tiondedel af 10 gånger 1. Om t. ex. en person erhåller hvilo¬
stånd för en grufva tio gånger och en annan person en gång för
tio grufvor eller utmål, så kan jag icke inse annat, än att den,
som fått ett sådant medgifvande på en gång för tio grufvor, bör
betala lika mycket som den, hvilken tio gånger erhållit det för
en grufva.
Ser man på de praktiska resultaten, så beder jag att få så¬
som ett exempel anföra Glellivara, der det tid efter annan upp¬
träder spekulanter, ehuru det under nu varande förhållanden är
omöjligt att med ringaste vinst bearbeta grufvorna. Under år 1881
hafva, enligt hvad jag har mig bekant, icke mindre än 210 sär¬
skilda utmål derstädes af en spekulant inmutats. Då frågas, huru¬
vida icke, när hvilostånd sökes för alla dessa utmål, sökanden bör
betala stämpel särskild! för hvart och ett af dem.
För min del skulle jag gerna sett, att man föreslagit en billig
Stämpel till
hvilostånds¬
resolution.
(Forts.)
N:0 30.
36
Stämpel till
hvilostånds-
resolution.
(Förte.)
Onsdagen den 2 Maj, £. in.
afgift; men i hvad angår dem som icke vilja gifva det veder¬
lag, staten fordrar, kan jag icke anse det rättvist, att den som
spekulerar på flera hundra utmål ej skulle erlägga högre och pro¬
portionel afgift mot den, som finner sig föranledd att inställa ar¬
betet i en grufva. Och icke heller synes den böra fastställas utan
allt afseende på det antal år, för hvilka hviloståndet medgifvits,
hvilket den siste talaren icke heller, så vidt jag fattade, uti sitt
förslag ifrågasatt.
Det var ock med tanken härpå som Utskottet satte ned af-
giften i lista Afd. till 5 kronor och jag beder att i det afseendet
få erinra derom, att om bergmästaren meddelar hviloståndsresolu-
tioner för sammanlagdt fem år, första gången för två år, andra
gången för två år och tredje gången för ytterligare ett år, så
skulle afgift en för dessa resolutioner, enligt Kongl. Maj:ts förslag,
uppgå till 30 kronor, men enligt Utskottets förslag till endast 25
kronor. Hos Kommerskollegium blefve afgiften deremot i detta
fall något dyrare enligt Utskottets förslag, nemligen femtio kronor
i stället för tretio kronor, som den blefve enligt Kongl. Majds
förslag.
Hela denna fråga är mycket ömtålig; ty en bergverksegare,
som sjelf bearbetar sin grufva och begagnar malmen, borde.aldrig
behöfva betala ett enda öre, derför att någon omständighet inträf¬
far, som gör det omöjligt för honom att under någon tid arbeta i
grufvan och tvingar honom att afvakta gynsammare förhållanden;
men stadgandet blifver nödvändigt med afseende på dessa speku¬
lanter, som icke vilja bearbeta sina grufvor, utan endast söka till¬
fälle till vinst genom deras försäljning utan att uppfylla de för¬
bindelser, staten ålägger den, som begagnat inmutningsrätten.
Herr Olsson, Peter: Jag erkänner villigt, att jag icke är
hemmastadd i förhållandena rörande grufdriften i allmänhet, men
jag har någon liten kännedom om inmutning af stenkol, och hvad
dermed hänger tillsammans och, på grund deraf, beder jag få säga
att, om Utskottets förevarande förslag antages, skall stenkolsbryt¬
ningen antagligen helt och hållet omöjliggöras i vårt land. En
inmutare af stenkolsfyndighet skulle nemligen få vidkännas så störa
kostnader, att han icke hade annan utväg än att afstå från sina
rättigheter i afseende på samma fyndighet.
Väl har man klagat öfver hela detta inmutningssystem och
öfver det schackreri, som bedrifves med mutsedlarne, och detta
icke utan fog; men jag tror, att man begår ett stort misstag, om
man ställer inmutningen och schackreriet lika med stenkolsbryt¬
ningen, hvilken senare ju är en följd af inmutningsrätten. Jag
vågar här det uttalandet, att om dessa afgifter för hvilostånds-
resolutioner hittills hade varit så höga som nu föreslagits, hade det
varit mycket märkvärdigt, om vi i denna stund haft någon sten¬
kolsbrytning, emedan dermed skulle varit förenade så stora kost¬
nader, att det varit omöjligt för en inmutare att begagna sig af
sin rätt såsom sådan. Nu invänder någon må hända, att då kan
man ju börja bearbeta de inmutade fälten; men dertill fordras ka-
37 N:0 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
pital och tid för dess åstadkommande och att komma till insigt
om de stora fördelarne af en inländsk stenkolsbrytning. Dessa
fördelar äro i sjelfva verket så stora, att, om det skulle lyckas
Sverige att uppfordra endast hälften eller ännu mindre af sitt sten-
kolsbehof ur egna grufvor, så skulle dessa afgifter, som man vill
pålägga för hvilostånds erhållande, icke förtjena att ens nämnas.
Nu hafva vi i Skåne följande stenkolsgrufvor: Höganäs, som
är en gammal grufva och måst genomgå åtskilliga skärseldar, men
hvars ekonomiska ställning numera torde vara betryggad; Bjufs
grufva, som arbetat med dåliga affärer och kraft stora kapital,
innan_ stenkolsbrytningen och tillverkningen af eldfast tegel der
lätt fast fot; vidare Bil/eholms grufva och en annan mindre, som
kallas för Skromberga. Jag talar nu icke om Stabbarpsgrufvan,
der hufvudsakligen tillverkats eldfast tegel. Nu förhåller det sig
sä med Bjufs- och Billeholmsgrufvorna, att de hafva stora omkost¬
nader ändå för att kunna existera, utan att särskilda ökade afgif¬
ter påläggas dem för bibehållandet af sin rätt till de inmutade fäl¬
ten, och skulle dessa afgifter ökas, så blefve följden, att de måste
afstå från rättigheten till grufdrift å vissa områden, som de inne¬
hafva, och den stenkolsbrytning, som man ansett önskligt att kunna
utvidga, måste må hända i stället helt och hållet upphöra. Vid
Bjuf upptagas nu mellan tolf och femton hundra tunnor stenkol
dagligen och dermed fylles till stor del statens jernvägars behof
af stenkol till södra distriktet. Man kan häraf sluta till, hvilka
fördelar det måste medföra icke blott för provinsen, utan för hela
landet, då derigenom undvikas kostnaderna för frakt m. m. Vid
Billeholm upptagas likaledes omkring 1,000 tunnor dagligen. Då
det nu är ett faktum, att denna grufdrift utöfvas under mycket
svåra och tryckande förhållanden, skulle man då alldeles onödigt¬
vis betunga den med oerhördt tunga afgifter? För min del
kan jag icke fatta, att sådant skulle befordra industrien inom lan¬
det. Nu säger man, att meningen är att tillintetgöra det schack¬
reri, som bedrifves med mutsedlar; men detta kan omöjligen fort¬
fara i längden, ty det kan icke ligga vare sig i bolags eller en¬
skilde personers intresse att bedrifva en sådan affär, och hvad
jordegarne -beträffar, så vågar jag det uttalandet, att äfven om in-
mutningsrätten har med sig några olägenheter, så äro dock förde¬
larne af densamma så stora både för den jordegare, på hvars om¬
råde inmutningen sker, och för den provins, inom hvilken grufvan
är belägen, att olägenheterna i jemförelse härmed helt och hållet
försvinna. Intet torde nemligen lyfta värdet på jorden mera än
just sjelfva stenkolsdriften och jag beder att få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att ju mer man kan underlätta stenkolsbrytnin¬
gen, desto större fördelar skall så väl provinsen som landet i sin
helhet skörda deraf.
På grund af hvad jag nu anfört och då Utskottet, enligt mitt
förmenande, saknat fullgiltiga skäl för sin ändring af Ivongl. Maj:ts
förslag, skulle jag helst rösta för bifall till detta senare; men då
Herr Bergström nu framstält ett annat förslag, som må hända är
lämpligare, beder jag att få instämma med honom.
Stämpel till
hvilostånds-
resolution.
(Forts.)
N:o 30.
38
Onsdagen den 2 Maj, f. ra.
Stämpel till
hvilostånds-
resolution.
(Förtal
Herr von Möller: Man Bär i dag gjort särdeles skarpa an¬
märkningar mot försöken att medelst stämpelskatt beskatta rörel¬
sen; men nu göras lika allvarsamma anmärkningar mot förslaget
att beskatta hvilosfånds-resohitloner. Häftighet att erhålla hvilo-
stånd borde egentligen vara till skydd för jordegaren mot alla de
olägenheter, som följa deraf, att jordegaren, efter skedd inmutning,
får ett damoklessvärd under flera år sväfvande öfver sitt hufvud.
Jag talar dock nu icke om, hvad som rör bergsbruket i allmänhet,
utan blott om stenkolsgrufvor, och anser, att man måste beskatta
denna rättighet att låta en annans egendom under en lång följd
af år vara så osäker och så litet betryggad, att man icke kan
sälja denna egendom till det värde den i sig sjelf skulle hafva,
blott derför, att en mängd inmutningar hvila derpå. Jag kan icke
dela den åsigten, att inmutningens olägenheter äro “försvinnande
små mot de fördelar, som jordegaren har deraf, att grufvor upp¬
tagas på hans mark". Jo, om jordegaren är i tillfälle att, såsom
den siste talaren, när någon vill muta in på hans grund, såga:
jag går i kompaniskap om arbetet och tager hälften deri; då kan
han hafva någon fördel deraf, men den mindre jordegaren har
det icke.
Denna beskattningsfråga kommer egentligen något för tidigt
och det hade varit önskligt, att grufvestadgan först blifvit afgjord.
De hviloståndsresolutioner, som för närvarande kunna komma i fråga,
äro också relativt få, emedan allt sedan utfärdandet af Kongl. kungö¬
relsen den 24 Maj 1872 all inmutning af stenkolsfyndigheter varit in -
stäld. Såsom exempel huru inmutningen bedrifvits, beder jag att i
korthet få nämna, att nära nog hela provinsen Halland varit inmutad
af en enda person och vi hade då en bergmästare, som på så sätt
tillämpade grufvestadgan, att när icke mutsedlarne kunde utfärdas
såsom författningen föreskref, så gaf han inmutaren så kallade
preliminära mutsedlar. När regeringen genom handlingar, som
blifvit lösta å bergmästarekontoret i Yexiö, fick veta, huru saken
bedrefs, hade den lyckligtvis kraft nog att inhibera inmutningen,
tills ny grufvestadga blefve utfärdad.
Jag kan icke inse, att den föreslagna stämpelförhöjningen är
för hög, ty nu är stämpeln å de af bergmästaren meddelade hvilo¬
ståndsresolutioner 1 krona och lösen derför 3 kronor, och om hä¬
danefter lösen skall ingå i stämpeln, blir ju hela förhöjningen en¬
dast en krona, nemligen från 4 kronor till 5 kronor- Jag anser
för öfrigt, att om någonsin stämpelskatt bör erläggas, är det för
inmutningar, hvilka i så hög grad inkräkta på jordegarens rättig¬
heter. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Forssell, Hans: För att klargöra tvistepunkten i
denna fråga, ber jag att i korthet få redogöra för förloppet af dess
behandling inom Bevillnings-Utskottet. När Kongl. Maj:ts pro¬
position der föredrogs, yppades inom Utskottet en märklig enhäl¬
lighet till förmån för densamma. Ja, till och med den ledamot af
Utskottet, hvilken inom Utskottet liksom här i Kammaren mot-
39
N:o 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
satte sig hvarje än så liten förhöjning, så snart det gälde handel
eller sjöfart, syntes ej obenägen antaga, att hviloståndsresolutio-
nerna kunde tåla vid nästan huru mycket som helst. Samme leda¬
mot, presidenten i Kommerskollegium, upplyste ock derom, att
Kommerskollegium vid utfärdandet af hviloståndsresolutioner hit¬
tills varit särdeles liberalt, derhän att det vid expeditionernas ut¬
färdande uteslutande låter sig leda af ansökningarnes beskaffen¬
het; så att den ena resolutionen kan omfatta en grufva och den
andra 10, 50—100 grufvor, och att i hvarje af dessa fall resolu¬
tionens stämpel och lösen är densamma. Samme ledamot fram-
stälde också den åsigten, att ett dylikt förfarande vore icke fullt
med rättvisan öfverensstämmande; när stämpeln, menade han, å
hviloståndsresolutionen är en ersättning för den stora förmån, som
resolutionstagaren erhåller, så måste också stämpeln proportioneras
efter förmånen; då förmånen är större när resolutionen gäller fol¬
io år än för 5 år, större när den afser 100 grufvor än blott en,
måste också stämpeln vara större eller mindre i de olika fallen.
I anledning häraf begynte man inom Utskottet leta efter en rätt¬
vis grund för ersättningens bestämmande. Temligen snart kom
man öfverens derom, att stämpelsatsen skulle utgå för år. Derom
kunde nemligen icke tvistas, att förmånen är större för 10 år än
för 8 år. Så skulle man bestämma enheten, för stämpelns beräk¬
ning och då föreslogs än “för hvarje gruföppning", än “för hvarje
grufva", än “för hvarje gruflägenhet" än “för hvarje utmål" o. s. v.
Jag måste bekänna, att under detta sökande kunde jag icke finna
de i författningarna gifna bestämmelserna vara sådana, att jag
kunde vara öfvertygad om, att någotdera förslaget träffade den
rättvisa grunden. Detta var i första rummet den betänklighet,
som bestämde mig för åsigten, att Utskottet icke vore rätta myn¬
digheten att taga denna fråga om hand, i det Utskottet icke kunde
med tillbörlig säkerhet råda Riksdagen till ett beslut, der icke ve¬
derbörande myndigheter blifvit hörda, ty det var tydligt, att med
de grundsatser, som Utskottet ville tillämpa, kunde man komma till
helt andra resultat, än Kongl. Maj:ts förslag verkligen afsett.
Kongl. Maj:t hade tänkt sig, att man för resolutioner å hvilostånds-
ansökning skulle taga ett Gfebiihr, något större än det, som hit¬
tills uttagits. Men det kunde lätt uträknas, att efter de olika för¬
slag, som inom Utskottet förevarit, skulle stämpelförhöjningen ofta
nog komma att uppgå till en hundra- eller tusendubbling, att re-
solutionstagare, som varit vana och kanske ansett sig berättigade
att få ett hvilostånd beviljadt på 5 eller 10 år mot lösen och
stämpel af tillsammans 4 kronor, hädanefter kunde få betala 750,
1,500 eller flera tusen kronor, och då får jag erkänna, att alla be¬
tänkligheter, som redan framstält sig mot att godtyckligt och
oförmodadt höja en förut utgående beskattning utan tillräckliga
skäl, kommo öfver mig i tusendubbel grad.
Jag har tyckt mig finna, att detta Utskottets förslag skulle
kunna få något stöd i benägenheten att komma åt mutsedels-
industrien, men jag hemställer, om en dylik antipati får och bör
vara bestämmande grund för Kammarens beslut i denna fråga.
Stämpel till
hvilostånds-
resolntion.
(Forts.)
N:o SO.
40
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
stämpel_ till Meningarne om inmutningsrättens vara eller icke vara kunna
^solution vara Junidan a som helst; striden derom skall naturligtvis utkäm-
(Forts.) Pas ekt helt annat tillfälle. Vill man borttaga inmutningsrät-
ten eller förhindra inmutare att besvära jordegare, vill man be¬
skatta inmutningar, så att det kännes, så bör detta verkställas ge¬
nom en lagstiftning, särskild afpassad för ändamålet, men icke bör
man utan vidare undersökning sticka in en dylik hämsko i en an¬
nan författning, som har ett helt annat ändamål.
För min del skulle jag, sedan dessa frågor blifvit framkastade,
helst yrka afslag å hela punkten, men då jag anser, att ett Ge-
biihr här kan vara lika lämpligt, som i många andra fall, är jag
beredd att sluta mig till reservantens förslag. Jag gör det under
den förutsättning, att Kommerskollegium hädanefter som hittills
kommer att tillämpa den ofvan omtalade principen, att det kom¬
mer att låta sina expeditioner bestämmas af ansökningarna och att
således utfärda resolutionerna oberoende af utmålens antal. Jag
föreställer mig, att Kommerskollegium i synnerhet efter den dis¬
kussion, som här förts, icke skall anse sig hafva anledning att
sjelfmant göra någon förändring i den hittills vidtagna praxis,,
men om någon af farhåga härför skulle ämna biträda Herr Berg¬
ströms förslag, tillåter jag mig fästa uppmärksamheten derpå, att
såsom det nu lyder, det icke gifver någon större säkerhet i nämnda
hänseende. Innan någon lämplig förändring deri blir vidtagen, an¬
ser jag mig derför förhindrad rösta för detsamma, utan yrkar tills¬
vidare bifall till reservantens förslag.
Herr Reutersvärd: Sedan den siste ärade talaren haft or¬
det, kunde jag gerna afstå derifrån, men då han icke både annat
yrkande än bifall till reservantens förslag, får jag öppet erkänna,
att jag anser Herr Bergströms förslag ega företräde.
En talare har vidrört en helt annan sak än den, som bär är
i fråga, nemligen grufvestadgan och dess olägenheter särskilt med
afseende på mutsedelsspekulationerna. Jag begagnar tillfället att
med anledning häraf saga, att jag djupt beklagar, att stenkols¬
brytningen förekommer i samma författning som jernmalmsbryt-
ningen, ty det är så vidt skilda saker, att de borde upptagas i
särskilda författningar. Hvad han yttrade härom äfvensom om
inmutningsskoj m. in. hör egentligen icke till saken,, ty här gäller
frågan, om den, som blifvit egare till en grufva, skall,, sedan han
fullgjort vissa prestanda, få behålla den utan allt för stora extra
kostnader. Förhållandet är mångenstädes, att på bergverksega-
rens mark finnas hundratals grufvor och grufveanledningar, samt
att han ofta tvingas, då nya inmutningar eger rum, gå med i före¬
taget för att bevara hälften eller sin jordeganderätt, Kär jag-
nu tager hela mitt årsbehof ur ett fåtal grufvor, är det då billigt,
att jag årligen skall betala tusentals kronor till staten, derför att
jag vill reservera dessa grufinmutningar, för den händelse de nu
begagnade grufvorna af någon anledning skulle blifva obrukbara?
När förhållandena äro sådana, som jag här relaterat, bör man icke
förblanda ett klokt hushållningssätt med schackreri af inutsedlar.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
41
N o 30
Nej, det är blott sjelfbevarelserätten att, när man nedlagt stora
kostnader på sin bandtering, få utan stora extra kostnader be¬
hålla den egendom, jag ärligt förvärfvat, och icke på nytt blifva
utsatt för de olägenheter, som en talare velat genom hög stämpel¬
skatt förhindra.
En talare har åberopat sitt aritmetiska samvete och dervid
sagt, att så vida 10 gånger ett är lika mycket som en gång 10,
så skall man för en resolution om hvilostånd på 10 grufvor be¬
tala 10 gånger mera än för en. Ja, det kan synas så, när man
räknar i stycketal, men i verkligheten kan det för grufveegaren
vara mera än 10 gånger mera värdt att få hvilostånd på en verk¬
lig grufva än på 10, ja 20 grufveanledningar eller “utmål". Och hur
ställa sig dessa hans aritmetiska beräkningar vid en tillämpning
af hans eget af Utskottet tillstyrkta förslag? Denne talare vet
lika väl som jag att det flerestädes linnes grufveutmål, som inne¬
fattar en mångfald af verkliga grufvor och i de s. k. “ o dalfä It eu"
kunna finnas inom ett enda utmål hundradetals verkliga grufvor; om
hvilostånd sökes och erhålles på ett dylikt utmål och samtidigt
af annan person sökes och erhålles hvilostånd på ett utmål med
blott en grufveanledning, kan han då känna sitt “aritmetiska sam¬
vete" tillfredsstäldt med att båda dessa resolutioner beläggas med
samma stämpelbelopp?
Ett förhållande, som bör beaktas, är, att om man begär hvilo¬
stånd under så många år, som författningarne medgifva, det der¬
för icke är sagdt, att man kommer att begagna hela denna tid.
Omständigheter kunna inträffa, som göra det nödvändigt, att tidi¬
gare med arbete belägga en sådan grufva; då har jag likväl be¬
talt skatten för hela tiden utan att derför erhålla restitution.
Följden blir derföre, i fäll Utskottets förslag bifalles, att man be¬
gär hvilostånd blott för ett år i sänder och att om ansökan om¬
fattar liera grufvor, särskilda resolutioner måste utfärdas för
hvarje grufva, myndigheterna få ett mångdubbelt onödigt skrif¬
veri och grufegaren får ständigt vara på sin vakt för att ej blifva
beröfvad sin egendom. Kan detta vara en eftersträfvansvärd
skattemetod, för att lemna statsverket några tusen kronors ökad
inkomst?
Om vidare i en grufva ett större ras inträffar, hvilket kan
vara förenadt med oerhörda kostnader att afhjelpa, och så stora,
att jag ej mäktar genast fortsätta grufvans bearbetning, skall jag
då straffas så hårdt, som här är föreslaget, derför att jag begär
ett hvilostånd på vissa år?
Herrarne torde finna, att det är en mängd omständigheter,
som böra beaktas vid denna frågas bedömande, och jag vågar
påstå, att Utskottet icke hade saken klar för sig, när det fattade
detta beslut. Jag sökte inom Utskottet framhålla detta, men
frågan var redan för afdelningen så klar, att alla invändningar
måste vika.
Det är väl icke meningen att med stämpelförordningen lägga
band på inmutningsrätten, utan då vi, såsom jag hoppas, snart
Stämpel till
hvilostånds-
resolution.
(Forts.)
N:0 30.
42
Onsdagen den 2 Maj, f. in.
Stämpel till få se förslaget till den nya grufstadgan, blir det tillfälle att ut-
hvilostånäs- kämpa striden om hvad då bör i det afseendet göras.
} (Forts!)” Sedan jag hört det af Herr Bergström formulerade förslaget,
och då jag är öfvertygad, att om detta förslags ordalydelse också
icke innehåller allt, hvad man kunde önska, den ärade ledamoten
är beredd att möta de invändningar, som deremot kunna göras,
så anhåller jag att få yrka afslag å Utskottets framställning och
bifall till Herr Bergströms förslag.
Herr Bergström: Hela denna öfverläggning utmärker mer
än väl, att ämnet icke kommit i fullt utredt skick från Utskottet.
Hade icke Andra Kammaren redan fattat beslut i frågan, så skulle
lämpligast hafva varit, att betänkandet i denna del till Utskottet
återremitterats, men då Andra Kammaren redan fattat beslut, skulle
ett sådant yrkande och bifall dertill icke tjena till något, utan
endast föranleda en hemställan från Utskottet till denna Kammare
att fatta beslut i frågan. Het är derför nödvändigt, att Kamma¬
ren redan nu definitivt beslutar rörande detta ämne.
Den siste talaren har mycket rigtigt framhållit, att om än det
finnes särskilda grufutmål, så förekomma dock ofta komplexer af
dylika utmål, som bearbetas i ett sammanhang. Det är sådana
komplexer, jag anser böra kunna på en ansökning och med eu
stämpelafgift få hvilostånd; och det var detta, jag åsyftade med
det förslag, som jag framstälde. Jag skall dock bedja att få än¬
dra det derhän, att i stället för “den“ sättes “ansökningen derom11,
så att förslaget i sin helhet skulle lyda sålunda: “Resolution-,
hvilostånds, ehvad ansökningen derom afser ett eller flera grufve-
utmål eller, der grufvelägenhet icke blifvit med utmål försedd, ett
eller flera inmutade områden lista Afdelningen 5 kronor.
4:de ,, 10 „
Jag tror icke, att en sådan formulering af bestämmelserna om
etämpeln skall leda till något missbruk, ty skulle det oförmodade
inträffa, att en grufegare begärde hvilostånd i en ansökning, .t. ex.
för en grufvekomplex, som ligger i Vermland och för en i Öster¬
götland, så anser jag det vara Kommerskollegii rättighet och pligt
att skilja mellan de båda ansökningarna, som i sjelfva verket, för
att fortfarande hålla mig till anförda exempel, innefattas i den ena
ansökningen; och jag tror, att gällande expeditionstaxa redan
innefattar bestämmelser, som skulle kunna åberopas till stöd för
eu sådan åtgärd; dessutom är denna taxa under omarbetning och
det blir då dess uppgift att gifva sådana bestämmelser, att dylika
missbruk icke kunna ifrågakomma.
J öfrigt beder jag, att ännu en gång. framhålla, att de anled¬
ningar, på grund af Indika en grufegare söker hvilostånd, äro af
två slag, såsom antydes af de lagbestämmelser, jag uppläste. Det
kan finnas rent fysiska hinder att bearbeta grufvan. Sådana hin¬
der afses, då man i lagen talar om, att mot grufdriftens fullföl¬
jande finnas sådana hinder, som grufegaren icke kan förekomma.
Den andra anledningen är, att konjunkturerna äro sådana, att gruf¬
egaren icke finner med sin fördel förenligt att bearbeta grufvan.
4:3 N:o 30.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Nu giorde presidenten i Kommerskollegium det erkännande, för stämpel till
i a ..ii i ■ i i o .. h/iviInstan ds-
hvilket jag tackar honom, att rätteligen borde en grufveegare, när
han af den första anledningen sökte bvilostånd, icke betala något
derför, ty han kan icke genom försvarsarbete skydda sin rätt till
grufvan, utan måste förvärfva ett förklarande af vederbörande
myndighet, att grufarbetet får hvila. Huru nämnde talare efter
denna förklaring kan fortfarande förorda en sådan allmän be¬
stämmelse som " denna “för hvarje grufvemål eller, der grufvelä-
genbet icke blifvit med utmål försedd, för hvarje inmutadt om¬
råde, hvilket beviljadt bvilostånd afser, samt för hvarje år hvilo-
ståndet medgifvits att gälla", det förstår jag icke. _ Hvad angår
den andra anledningen eller att grufveegaren till följd af konjunk¬
turerna icke finner det förmånligt att bearbeta grufvan, så blifver
följden, om stamp el afgiften sättes så hög, som Utskottet föresla¬
git, att han söker bevara sin rätt genom försvarsarbete, ty hellre
än att betala en stämpelafgift på 1,500—3,000 kronor, fortsätter
han att gorå försvarsarbete i grufvan, men jag hemställer till
Kammaren, huruvida det kan vara lämpligt att genom höga stäm¬
pelsatser tvinga grufegare att fortsätta eit arbete, som egentligen
icke afser någon produktion, utan endast är ett arbete för sken
skull; sådant blir ju en nationalekonomisk förlust.
Jag vågar derför yrka bifall till mitt förslag och skall kortli-
gen utveckla, i hvilka hänseenden det skiljer sig från Utskottets.
Först och främst är i mitt förslag icke fråga om någon tidskilnad:
om hvilostånd beviljas för ett, två eller flera år, blir stämpel¬
beloppet detsamma. Vidare, om det gäller en grufkomplex, blifver
stämpelafgiften den samma, denna grufkomplex må innefatta ett
eller ända till 50 utmål.
En talare, Herr Forssell, yttrade sig i frågan, huruvida åsig-
terna om lämpligheten att bibehålla eller afskaffa inmutningsrät-
ten, borde hafva något inflytande på bedömandet af förevarande
ärende eller icke. .Tåg kan icke annat än på det varmaste in¬
stämma i den åsigt han uttalade, eller att det vore högst olämp¬
ligt om man genom hög stämpelskatt ville utöfva något slags
tvång mot dem, som vilja bevara inmutningsrätten, och sålunda
förmå dem att öfvergå till den motsatta åsigten. Särskildt före¬
faller det mig, att södra Sveriges jordegare kunna vara belåtna
med det skick, hvari rättigheten till inmutning af stenkol för när¬
varande befinnes, enär någon ny inmutning af stenkol icke får
ske, hvaremot redan gjorda inmutningar fortfarande ega giltighet.
Jag yrkar bifall till mitt förslag och hemställer, att de före¬
gående talare, hvilka instämt i mitt första förslag, nu ville, med
frånträdande af detta, biträda det senare.
hvilostånds-
resolution.
(Forts.)
Herr Bäckström: Enligt mitt förmenande hade gerna denna
s. k. stämpelskatt kunnat få bero till den tid, då man verkligen
haft behof af ökade statsinkomster. Men då nu landet ovilkorli¬
gen skall lyckliggöras med denna stämpelskatt, så får man er¬
känna, att Chefen för Finansdepartementet verkligen har forskat
bra djupt efter alla möjliga fall, för att få densamma tillämpad.
N:o 30.
44
Stämpel til
liv Hostande-
resolution.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj, f. in.
1 Trots detta, har Bevillniugs-Utskottet ansett lämpligt, att föreslå
en betydlig skärpning mot hvad Kongl. Maj:t föreslagit i fråga
om hviloståndsresolutioner. Man kan häraf föranledas att tro,
det Utskottet icke egt den minsta kännedom om grufverörelse; och
det förefaller, som om Utskottet icke märkt den stora hund, som lig¬
ger begrafven i det af Utskottet gjorda tillägget, kviket tillägg
jag för min del önska]' få struket. Ty med den kläm, Utskottet
föreslagit, kan det verkligen mången gång blifva 100 å 1,000 gån¬
ger dyrare än hvad förut varit händelsen. Och med detta vill
man nu belasta en rörelse, som enligt min åsigt ingalunda befin¬
ner sig i någon afundsvärd ställning, utan tvärt om är förenad
med ganska mycket bekymmer. Dessutom är grufverörelsen en
näring, som redan förut står mer än någon annan under statens
förmynderskap; och derför bör den, enligt mitt förmenande, nu icke
ytterligare betungas. En ärad talare, presidenten i Kommerskol¬
legium, yttrade, att han hade en sådan kärlek till vår bergshand¬
tering, att han helst skulle vilja efterskänka alla afgifter. Jag
beklagar, att hans aritmetiska samvete dervid kom i så hård strid
med hans känsla, att han ändock måste förorda höga afgifter. Då
jag förmodar, att ett bifall till Herr Bergströms förslag icke kan
anses från Herr Finansministerns sida i lika betydande mån afvi¬
kande från hans förslag, som då det var fråga om tidningsstäm-
peln och Utskottet sänkte denna till en femtedel af hvad han hade
föreslagit, förmodar jag, att han för sin del icke har något emot
en sådan sänkning, som här är i fråga. Jag yrkar derför bifall'
till det af Herr Bergström senast framlagda förslaget.
Herr Bennich: En ärad talare på gefieborgsbänken har
meddelat Kammaren en temligen klar öfversigt, huru denna fråga
inom Utskottet kommit till behandling. Jag får tillstå, att den
grundsatsen mycket tilltalade mig, att när man skulle beskatta
hviloståndsresolutioner, denna beskattning borde lämpas efter den
förmån, som genom dessa resolutioner beredas, och att följaktligen
beskattningen skulle blifva olika, om hviloståndet omfattade flere
eller. färre utmål och flere eller färre år. Ty full rättvisa synes
det icke vara, att man för en hviloståndsresolution, som afser en
enda grufva eller ett enda utmål och som beviljas för blott ett
eller två år, skall betala lika mycket som för en hviloståndsresolu¬
tion, hvilken omfattar en massa grufvor eller en mängd år. Tillika
slog det mig för hnfvudet, när jag fick den upplysningen i Utskottet,
att vederbörande myndigheter tagit sig före att bevilja hvilostånd
uti en och samma resolution angående en oändlig mängd grufvor,
ehvad de utgjorde en enda komplex eller icke, och till och med
om de vore belägna i alldeles skilda orter. Det skulle bero på
sökanden att få en enda resolution angående alla sina grufvor,
de må ligga här eller der och vara huru många som helst, ett
expeditionssätt, som jag icke tror vara öfvei’ensstämmande med
god^ ordning och knappast med gällande författningar, hvilka för¬
bjuda hvarje expeditionssätt, som förnärmar kronans rätt. Bågrund
af dessa omständigheter anslöt jag mig till det förslag, som af den,
Onsdagen den 2 Maj, f. ro.
45
N:0 30.
hvilken jag ansåg vara mest sakkunnig inom Utskottet, nemligen
Chefen för Bergsöfverstyrelsen, framlade, och trodde, att det skulle
vara det i alla hänseenden rigtigaste, så mycket hellre som hans
förslag utarbetades specielt inom det Kollegium, der sådana frågor
behandlas. Men jag får säga, att nu under diskussionen fram¬
kommit så många “om" och “men“, att jag blifvit, tveksam, om det
kan vara så alldeles rätt att tillstyrka Kammaren att antaga Ut¬
skottets förslag. Deremot är jag icke tveksam om att afstyrka
Kammaren från att antaga det åt Herr Bergström framlagda för¬
slaget, hvilket efter min uppfattning just skulle legalisera ett expe-
peditionssätt, som jag anser vara origtigt, nemligen att bevilja
hviloståndsresolution på en ansökning, som omfattar en mängd
skilda grufvor. Jag tror, att om man icke vill antaga Utskottets
förslag, så är det kanske det klokaste att för närvarande nöja
sig med att låta vid Kongl. Maj:ts förslag bero eller med andra
ord att inskränka sig till att bibehålla fullt samma rubrik som
hittills.
Kör öfrigt kan jag icke undertrycka den erinran, att hvar helst
man med stämpelförfattningen råkar att beröra det ena eller andra
intresset, så blifver det alltid en klagan. Och detta är helt natur¬
ligt. Ingen menniska tycker om att blifva beskattad; och stämpel¬
skatten är i sjelfva verket mindre tåld än mången annan skatt.
Vi hafva hört, huru sjöfarten klagat bittert öfver denna beskatt¬
ning. Och kommer man in på grufhistorierna, så är det en annan
näring, som är den klagande. Kör att sluta med något bestämdt
yrkande får jag, efter hvad jag nu anfört, hemställa om icke det
vore lämpligast, att Kammaren antoge Kongl. Maj:ts förslag, hvil¬
ket jag för min del omfattar hellre än något af de öfriga.
Rop hördes nu på proposition.
Herr Korssell, Hans: Den siste ärade talaren yttrade, att mot
hvilken näring eller hvilket yrke man än vände sig med stämpel¬
beskattning, så hörde man alltid klagan. Jag hör icke till dem, som
gifva vika för sådana obefogade klagomål vid äfven en lindrig be¬
röring med en eller annan stämpelskatt. I detta fall synes mig
dock beröringen vara något för hårdhändt, då det nemligen kali
hända att densamma alldeles upphäfver och förstör en berättigad
verksamhet. Det är detta stämpelsatsens ingripande i den nu lag¬
stadgade ordningen, som jag icke kan anse vara befogadt. Och
jag upprepar ännu en gång, att om man vill ordna förhållandet
mellan jordegare och inmutare, så bör man göra det icke genom
stämpelförfattningen, utan på den derför specielt lämpade lagstift¬
ningens väg. Då skall man komma att skilja mellan de hvilostånd,
som begäras af jordegaren, som har grufvan på egen grund,
och det hvilostånd, som begäres af inmutare af grufva på annans
grund. Och då kan man också lättare bestämma, huru beskatt¬
ningen skall åläggas vissa grufvor eller utmål. Jag medgifver
gerna, att någon betänklighet kan hysas vid att, såsom den siste
ärade talaren uttryckte det, legalisera ett förfarande inom Kommers-
Stämpel till
hvilostånds¬
resolution.
(Forts.)
N:o 30.
46
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Stämpel till kollegium, kvilket, om icke olagligt — ty så långt vill jag icke
^resolution ^^ta mig att gå i mitt omdöme derom — likväl kan sägas vara
1 (Fortsafvikande från tillvägagåendet inom andra embetsverk i liknande
fall. Men det är dock icke värre, än att Riksdagen — som bar
lagstiftningsrätten i sin hand — genom att antaga det af Herr
Bergström formulerade förslaget skulle gifva Kommerskollegium
en verklig rättighet att förfara på sådant sätt i detta fall. Och
då sker detta endast och allenast för att undvika eu olägenhet,
som i annat fall skulle kunna uppkomma, och för att undvika en
hastig öfvergång till ett alldeles nytt beskattningssystem. Det är
på dessa skäl som jag för min del ansluter mig till Herr Bergströms
förslag sådant det nu senast af honom formulerats.
Herr Olsson, Peter: Jag anhåller att få instämma äfven i
det förslag, som Herr Bergström senast har framstält. Men då jag
gör detta, vill jag blott med några ord bemöta den ärade talaren
från Halland, som ansåg, att mycket stora olägenheter hade upp¬
stått till följd deraf att hela Halland hade blifvit inmutadt. Ja,
det kan den enskilde jordegaren säga och kanske säga med rätta,
men jag ber att få fråga den ärade talaren tillbaka, Indika fördelar
hade hela Halland vunnit, om en enda stenkolsgrufva blifvit öpp¬
nad der, och man börjat bryta stenkol såsom fallet är vid Bjuf
och på flera andra ställen. Det hade varit en så stor fördel för
hela Halland att, jag vågar upprepa det, alla olägenheterna af
sjelfva inmutningen hade helt och hållet försvunnit. Man behöfver
verkligen se stenkolsbrytningen på närmare håll eller se en anled¬
ning eller första orsaken till stenkolsbrytningen, innan dessa be¬
tänkligheter häfvas. Får man någon erfarenhet af saken, och ser
man den i stort och besinnar Indika ofantliga fördelar för hela
landet stenkolsbrytningen för med sig, torde det blifva klart att det
är just inmutningsrätten med alla sina olägenheter vi dock hafva
att tacka för den stenkolsbrytning som finnes inom vårt land. Det
är likväl nu icke fråga om inmutningsrätten, huruvida den skall
bibehållas eller afskaffas, utan det är endast fråga om, huruvida
det inmutade territoriet skall kunna behållas för att i en framtid
möjligen användas för stenkolsbrytning eller annan grufdrift, och
det är af detta skäl, som jag tror att Kammaren bör göra allt
för att understödja just denna grufdrift.
Herr Reutersvärd: Jag skall icke med många ord taga
. Kammarens tid i anspråk. Jag har begärt ordet egentligen för att
nämna, det jag sluter mig till det af Herr Bergström senast formu¬
lerade förslag. Dessutom ber jag få tillägga några ord, huru jag
har tänkt mig, att Kommerskollegium skall gå tillväga, i fall eu
så oförsynt begäran skulle göras, att en person, som har grufvor
öfver hela riket, kommer och i en ansökning anhåller om hvilo-
stånd på dem allesammans. Då ligger det ju i Kollegiets makt
att afslå denna begäran, till och med om bergmästareembetena
skulle tillstyrka den. Jag kan nemligen icke föreställa mig, att,
om någon begär hvilostånd för grufvor inom olika distrikt, att en
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
47
N:o 30.
dylik begäran ens kan författningsenligt bifallas. Jag är sjelf
grufegare uti två olika län, ehuru inom samma bergmästaredistrikt;
men det har aldrig fallit mig in att begära något så orimligt som
den ärade Ordföranden i Bevillnings-Utskottet tog sig anledning
förutsätta.
Herr Ordföranden i Bevillnings-Utskottet nämnde vidare, att,,
så ofta man medelst beskattning vidrör ett eller annat intresse,
man då alltid får höra jemmer och klagan från det hållet. Jag
får då säga, att jag har många andra intressen, som beröras af
denna författning, men jag har likväl med tystnad både inom Ut¬
skottet och här låtit det få bero, så länge man hållit sig inom
billighetens gränser. Det har icke varit för att bevaka ett enskildt
intresse som jag yttrat mig i denna sak, utan då jag har äran vara
ledamot i Bevillnings-Utskottet, har jag ansett det vara min skyl¬
dighet att der liksom här framhålla mina åsigter och hindra så¬
dana försök till orättvisor, som just här varit ifrågasatta.
Ropen på proposition förnyades.
Herr Waern, Carl Fredrik: Jag skall icke blifva mång¬
ordig, men jag måste reservera mig mot de origtiga framställningar,
som här blifvit gjorda. Jag har sagt att den grufegare, som vill
bearbeta sin grufva, men blir tvungen att afstå derifrån, borde
icke derför skatta, men kan icke erkänna oförenligheten dermed af
min åsigt att den, som vill ersätta försvarsarbete med hvilostånd
och komma ifrån alla förpligtelse!' till det allmänna, till följd deraf
att han gjort inmutningar, han bör betala en mot inmutningarnes
antal proportionel afgift. Vidare måste jag på det bestämdaste
neka till, att jag inom Utskottet skulle hafva uppträdt och föresla¬
git eller specielt förordat någon som helst afgift, eller förhöjning
af afgift. Jag har inom Utskottet blifvit tillfrågad hvad som är
det rätta i denna fråga och har, efter det att jag meddelat mig.
med i ämnet sakkunniga personer, för Utskottet anmält att vi
hafva kommit till den öfvertygelsen, att, skall något göras, bör det
ske på det nu föreslagna sättet, men jag har ingalunda förordat
förhöjning i någon af Kongl. Maj:t föreslagen stämpelafgift, utan
tvärt om i detta som i andra fall nedsättning deruti. Jag har i mitt
föregående yttrande utvecklat mina åsigter för Kammaren och har
ej i ringaste mån inom Utskottet yttrat mig annorlunda än här.
Tillika måste jag fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att Ord¬
förandens i Bevillnings-Utskottet hemställan om att antaga Kongl.
Haj:ts förslag såsom det enklaste, vore detsamma som att lemna
frågan fullkomligt oafgjord, ty då vet man icke hvad som skulle
vara det rätta. Kommerskollegium skulle väl då blifva tvunget att
gå in med en skrifvelse till Kongl. Maj:t och fråga, huru det skall
tillämpa författningen, men efter all sannolikhet skulle Kongl. Maj:t
då svara, att Kollegium egen att hålla sig till författningarne, och
då kan jag icke inse något annat än att Kollegium efter ett sådant
svar måste anse Kongl. Maj:ts befallning vara att förfara strängt
efter expeditionstaxan. Om, såsom Ordföranden i Bevillnings-
Stämpel till
hvilostånds-
retolution.
(Forts.)
N:0 30. 48 Onsdagen den 2 Maj, £. m.
Stämpel till Utskottet säde. Kammaren kar ansett, att diskussionen gifvit an-
TesoluUnn Ilning till olika tankar, så att man icke vet hvad som är det
(Forts.) råtta, då vore det måhända bäst att återremittera frågan för att
låta tankarne stadga sig under tiden. Men vill man afgöra saken
nu, då bör man antingen antaga Utskottets förslag eller också
Herr Bergströms, ty att antaga Kongl. Maj:ts förslag vore att helt
och hållet lemna in suspenso huru det skall vara.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att i afseende på nu ifrågavarande rubrik
vore yrkadt dels bifall till Utskottets förslag, dels, af Herr Berg¬
ström, att rubriken skulle erhålla följande lydelse: “Resolution,
hvilostånds-, ehvad ansökningen derom afser ett eller flera grufve-
utmål eller, der grufvelägenhet icke blifvit med utmål försedd,
ett eller flera inmutade områden, .... 1 Afd. 5 kr., 4 Afd. 10
kr.“, dels slutligen att rubriken skulle erhålla den lydelse, som
Kongl. Maj:t föreslagit. v
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på bifall till Herr Bergströms yrkande vara
med öfvervägande ja besvarad.
Den fortsatta föredragningen af förevarande betänkande upp¬
sköts till aftonsammanträdet.
Kammaren åtskildes kl. */•> 4 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1883.