RIKSDAGENS PROTOKOLL
1883. Första Kammaren. N:o 22.
Torsdagen den 5 April.
Kammaren sammanträdde kl. half o e. m,
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet pro¬
tokollsutdrag, Ko. 121, med delgifning af nämnda Kammares beslut
öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande Ko 6, i anledning af motion
om obligatorisk veterinärbesigtning vid export af kreatur samt desinfi-
■ciering af kreatursförande. fartyg, beslöt Första Kammaren, påyrkande
af Herr Boos, Adolf Wilhelm, att hänvisa detta ärende till sitt Till¬
fälliga Utskott Ko 2.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran Stats¬
utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande Ko 12 a, angående re¬
gleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel;
hvarefter beslöts att detta ärende skulle sättas sist å föredrag¬
ningslistan för nästa sammanträde.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes.
In fidem
A. von Krusenstjernå.
Första Kammarens Prat. 1883. N:o 22.
1
S:o 22.
2
Lördagen den 7 April, f. m.
Lördagen den 7 April, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 30 ock 31 sistlidne Mars.
Anmäldes oek bordlädes Bevillnings-Utskottets memorial Ko 5, i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å Utskottets ut¬
låtande Ko 3 i anledning af återremiss af 2 punkten af samma Ut¬
skotts betänkande Kol angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Föråndrin- Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 3 ock 4 i denna må-
bef rdrin l n!l^ bordlagda betänkande Ko 4, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga
af gifte rnaför proposition angående förändringar i postbefordringsafgifterna för tidnin-
tiäningar och gar ock tidskrifter m. m.
tidskrifter på framställning af Herr trefven ook Talmannen beslöts att före-
m- m- varande betänkande skulle punktvis föredragas, dervid de särskilda de¬
larna af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda förslag skulle först förekomma
till afgörande samt derefter Utskottets kemställan.
I enligket kärmed föredrogs
1 punkten.
Friherre von Essen, Fredrik: Då man genomläser detta
betänkande ock tager i betraktande den motivering, som kär af Ut¬
skottet blifvit gjord, så finner man densamma vara så knapphändig,
som om summan gälde en obetydlighet. Så är dock icke förhållan¬
det. Det är visserligen sant, att Utskottet hänvisar till Kongl. Maj:ts
proposition ock att hvarje riksdagsman borde genomläsa densamma.
Men det händer dock, att somliga icke göra det; och då får jag säga,
att om man icke genomläst den Kongl. propositionen, så kan man
omöjligen af detta utskottsbetänkande få reda på, hvarom fråga är.
Frågan gäller en minskning i postmedlen, hvilka numera äro att anse
såsom en statsinkomst, till ett belopp af icke mindre än 76,000 kronor.
Riksdagen skulle således gå att år efter år bevilja förändringar i
postportot och assuransafgifterna, som verka oerhördt på statsinkomsterna.
Man måste anse postmedlen vara statsinkomster, fastän man icke gjort
det hittills, utan i stället för att använda dem för budgeten låtit post-
Lördagen den 7 April, f. m.
3
K:o 22.
verket sjelf förfoga öfver dem. Men nu, då man har att från post¬
medlen vänta en betydande inkomst, anser jag mig hafva en ökad an¬
ledning att fästa uppmärksamheten på, att de nedsättningar, hvarom
här är fråga, afse högst betydande belopp. Redan vid närmast före¬
gående riksdag gjordes förslag om nedsättning i assuransafgifter för
försändelser med angifvet värde, hvilket förslag skulle, enligt Kong!
Maj:ts beräkning, minska inkomsterna med icke mindre än 70,000 kro¬
nor. Bevillnings-Utskottet, hvilket då liksom nu syntes i främsta rum¬
met vara intresseradt af det enkla portots nedsättande till 10 öre och
nu låter detta vara hufvudsaken i sin motivering, ville då icke heller
tillstyrka bifall till den ifrågasatta nedsättningen af assuransafgiften af
fruktan att en sådan nedsättning skulle komma att förhindra nedsätt¬
ningen af det enkla portot. Emellertid tyckte icke Riksdagen på sam¬
ma sätt, utan beslöt denna nedsättning å 70,000 kronor. j\Tu kommer
i år förslag om nedsättning i befordringsafgiften för dessa tidningar,
hvarigenom postmedlen skulle komma att minskas med ytterligare
76,000 kronor. Det må vara, att man finner skäl att göra en sådan
nedsättning. I ör mig synas dock dessa skäl icke vara så synnerligen
störa. Jag skall visserligen icke yrka på utslag, då jag icke vet, om
jag kanske finge något understöd för ett sådant yrkande; men jag vill
antyda, att såsom hufvudsakligt skäl för bifall blifvit framhållet, att
1879 blef denna portosats förhöjd till sitt nu gällande belopp i anse¬
ende till den tryckta ställning, hvari postverkets affärer då befunno
sig, men att numera, då affärerna åter blifvit goda, intet vidare hin¬
der förefinnes för att återgå till det gamla. Jag medgifver att befor¬
dringsafgiften för tidningar är högre hos oss än i våra grannländer, och att
detta kan vara ett talande skäl för nedsättning. Emellertid vill jag
endast framhålla den omständigheten, att hvad "som förekommer i Ut¬
skottets motivering egentligen afser en helt annan sak, nemligen ned¬
sättning af det enkla portot; och den frågan skall jag tillåta mig att
något beröra, emedan önskvärdheten af en sådan nedsättning förekom¬
mer i Utskottets betänkande så kategoriskt uttalad, och Utskottet dervid
så noggrant återkallar i minnet hvad som i den saken förut åtgjorts,
att, om Riksdagen nu med tystnad förbiginge denna del af motiverin¬
gen, man icke kan föreställa sig annat, än att Riksdagen på förhand
medgifva en framställning i det syftet, hvarför det äfven skulle kän¬
nas ganska obehagligt för Kong! Maj:t, om, vid framläggandet af ett
sådant förslag, det skulle visa sig att Riksdagen frångått denna åsigt.
Till förekommande häraf tror jag icke det skadar, att de, som tänka
lika med mig, nu uttala sina anmärkningar i detta hänseende. Jag
för min del ber att få säga, att jag icke kan finna något skäl att be-
röfva staten inkomster från en källa, som flödar så rikligen öfver, helst
som det icke möter någon svårighet att bibehålla det närvarande till¬
ståndet oförändradt. Jag vill gerna medgifva nedsättning i befordrings¬
afgiften för enkla bref, när man kan visa att icke en betydande minsk¬
ning i statsinkomsterna deraf kan förväntas. I annat fall vill jag det
icke. Det måste medgifvas, att införandet af eu nv skattetitel alltid
möter störa svårigheter; och de fördelar, som med "detta förslag åsyf¬
tas, äro icke så stora, att de motsvara svårigheterna att genomföra "en
ny skattetitel till ersättning för den uppkomna minskningen i stats-
Förändrin¬
gar i post-
befordrings-
afgift ernåför
tidningar och
tidskrifter
m. m.
(Forts.)
]V;o 22.
4
Lördagen den 7 April. f. m.
Föränd,vin- inkomster. Genom denna ock öfriga föreslagna nedsättningar i postverkets
gar i post- befordringsafgifter kan ganska lätt en million kronor för statsverket gå för-
afgifterna för lorade. Jag hemställer om det kan vara skäl att söka framkalla åtgärder,
tidningar och hvarigenom staten ginge miste om en så betydande inkomst, till föga
tidskrifter båtnad för det allmänna. Jag har icke något yrkande att göra.
m. m.
(Forts.) Herr Bennich: Hen ärade talaren har i första rummet rigta!
klander mot Bevillnings-Utskottet för dess knapphändiga motivering.
Om något klander i detta hänseende bör träffa Utskottet, så delar Ut¬
skottet detta öde med det Utskott, i hvilket den ärade talaren är stän¬
dig ledamot. Stats-Utskottet brukar nemligen, när det understöder
Kongl. Maj:ts framställningar, nöja sig med att hänvisa till hvad i den
Kongl. propositionen och i Statsrådets protokoll tinnes anfördt. Att i
förevarande fall återupprepa detta, kunde visserligen hafva varit till
båtnad för en och annan ledamot, som icke läst Kongl. Maj:ts pro¬
position. Men Bevillnings-Utskottet har trött sig icke böra förutsätta
något sådant.
Hvad åter angår talarens förhoppning att få postbevillningen till
en betydande statsinkomst, så är det nog möjligt, att den dag kan
komma, när statsverket af postverket kan hemta någon större inkomst.
Men jag föreställer mig, att den tiden ännu är temligen aflägsen. Och
det är till och med mycket fråga om, huruvida statsverket bör göra
postbevillningen till en så beskaffad beskattningsform, som skall in-
'bringa något belopp till statskassan. Postbefordringen har uppgifter,
som äro så vigtiga för hela landets både materiella och andliga ut¬
veckling, att, om postverket fullgör sina skyldigheter, utan att kräfva
något statsbidrag, vi böra vara ganska belåtna.
Emellertid må det nu vara en framtidsfråga om och när post¬
bevillningen skall komma att räknas bland våra lukrativa statsinkomster.
Bästa medlet att komma derhän är dock helt säkert att nedsätta det
vanliga brefportot till en siffra, som går jemnt upp i vårt myntsystem,
eller 10 öre, hvilket Bevillnings-Utskottet gång på gång framhållit så¬
som ett önsknmgsmål och hvilket äfven Riksdagen sedan lång tid till¬
baka principielt godkänt. Emellertid tror jag, att man icke kan nog
ofta upprepa den satsen, till dess man får sin önskan uppfödd. Om
herrarne, såsom jag tager för gifvet, skaffat sig kännedom om förhål¬
landet i andra länder, så torde herrarne hafva funnit, först och främst
att vårt brefporto är högre än i de allra flesta främmande länder, och
vidare att erfarenheten der visat, att, när man nedsatt det enkla portot
till ett allmänt gångbart lågt skiljemynts valör, inkomsten af post¬
bevillningen småningom ökats och slutligen lemna! afsevärdt öfverskott.
Sålunda har i England, sedan pennyposten infördes, det gått derhän,
att postverket numera lemnar en ganska betydande statsinkomst.
Hå nu, hvad den ifrågavarande nedsättningen angår, densamma
icke innebär något annat än ett återförande till hvad afgiften för tidnings-
försändelser utgjorde under tiden, ända till dess den sista förhöjnin¬
gen vidtogs, och då, på sätt den ärade talaren erinrade, den afgift, som
för närvarande upptages, är betydligt större hos oss än hos våra grann¬
länder, så synes mig detta hafva inneburit ganska giltigt skäl för Ut¬
skottet att understödja Kongl. Maj:ts förslag i detta hänseende, hvilket
Lördagen den 7 April, f. m.
N:o 22.
skäl för öfrigt blifvit mer än en gång upprepadt af Generalpoststyrel¬
sen. Förra året ansågs icke lämpligt att vidtaga denna förändring.
Men sedan nu postverkets ställning visat sig i år vara bättre har
Kong!. Maj:t gifvit sitt bifall till Generalpoststyrelsens förnyade fram¬
ställning. Och egendomligt vore det väl, om .Riksdagen å sin sida
skulle vägra en nedsättning i denna beskattning, hvilken onekligen är
ganska hög.
Då något yrkande icke blifvit gjordt om utslag å den gjorda fram¬
ställningen, har jag endast att hemställa om bifall till densamma.
Helg Brnos, Adolf Wilhelm: Då icke något jakande på ut¬
slag blifvit iramstäldt, kunde i hufvudsaken något ytterligare uttalande
icke anses behörigt. Jag skall dock anhålla att till det sagda få lägga
några få ord.
Den diskussion, som här förts, har hufvudsakligen rört sig om en
fråga, som icke nu till behandling föreligger, men som antagligen un¬
der ett följande år kommer att underställas Riksdagens pröfning. Då
af den för ste talaren blifvit yttradt, att man icke bör vidtaga någon
nedsättning i postafgifter _ förr än man kan utreda och visa att inkom¬
sterna derigenom icke blifva mindre, så ber jag att härvid få anmärka,
att om man följ de den grundsatsen, man visst aldrig skulle komma
att nedsätta någon afgift, ty nedsättning af en befordringsafgift verkar
alltid minskning i inkomst, så, vida den icke har en ökad trafik till på¬
följd, något som man åter aldrig kan på förhand med visshet utreda
och ådagalägga.
Erfarenheten i det hänseendet har visat, att, äfven om i regel en ökad
trafik framkallas genom afgiftens nedsättande, denna ökning vanligen
icke genast blir så stor, att densamma fullt ersätter minskningen i in¬
komst af hvar särskild försändelse, utan att det gemenligen är först
efter någon tids förlopp som ett så förmånligt resultat erhålles. Någon
gång har till och med inträffat att man nödgats återgå till en taxa,
deri man förut under förhoppning om ökad trafik vidtagit nedsättnin-
gar. Om sålunda i allmänhet ej kan med visshet förutsägas, hurudana
verkningarne skola blifva af en nedsättning i brefportot, så kan dock
af flere omständigheter hemtas icke så ringa ledning för frågans be¬
dömande. Och när en gång denna fråga kommer att föreläggas
Riksdagens pröfning, skola säkert omständigheterna befinnas vara så¬
dana, att de innefatta fullständig anledning till att bifalla förslaget
derom.
T afseende på tidningsbefordringen ber jag att få påpeka en om¬
ständighet, som här icke blifvit åberopad och som enligt min uppfatt¬
ning talar mest för en förändring. Det har blifvit sagdt, att i vårt
land afgifterna för tidnings förskrifvande genom postverket äro större
än i något annat land. Med undantag för hvad Tyskland angår, är
också verkligen förhållandet sådant. Så utgör till och med i Ryssland,
der trafikförhållandena ej kunna anses förmånligare än hos oss, post-
afgiften för en daglig tidning IG procent, medan den hos oss uppgår till
25 procent af prenumerationspriset. Härtill kommer den omständighe¬
ten, att enligt aftal med Norge och Danmark är afgiften för tidningar,
torn förskrifvas från ett af dessa land till Sverige eller från Sverige
Förändrin¬
gar i post-
befordrings-
afgift ernå för
tidningar och
tidskrifter
in. in.
(Forts.)
N:0 22. 6 Lördagen den 7 April, f. m.
Förändrin- till något af de två andra rikena, bestämd till 20 procent af prenume-
gar i post- rati0nspriset. Följden häraf blifver den, att om jag t. ex. från Söder-
afgifterna för telje reqvirera!- en stockholmstidning, så får jag'i postafgift betala 25
tidningar och procent af prenumerationspriset, under det att jag icke behöfver betala
tidskrifter mer än 20 procent, derest tidningen förskrifves från Norges nordliga-
f- ste del eller från någon ort i Danmark. Ett sådant förhållande bör
(Forts.) bibehållas oförändradt. Jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och den föredragna punk¬
ten godkändes.
De öfriga punkterna.
Godkändes.
Utskottets i betänkandet gjoräa hemställan.
Förklarades besvarad genom Kammarens föregående beslut.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 4 och 5 innevarande April bordlagda utlåtande N:o 12 a, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.
1 punkten.
Bifölls.
2 punkten.
Lades till handlingarna.
3 punkten.
Bifölls.
4. punkten.
Lades till handlingarna.
5 punkten.
Bifölls.
Om anslag 7
till en doeén- 6 punkten,
tur i slaviska
språk vid Vp- Herr Adelsköld: I den nu ifrågavarande motionen är föreslaget,
såta uriiver- att Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 2,500 kronor årligen till ett
7
Lördagen den 7 April f. m.
fast docentstipendium. i slaviska språk vid Upsala universitet med skyl¬
dighet för innehafvare!! att offentligen undervisa och under de vilkor i
öfrigt Kongl. Maj:t funne lämpligt att bestämma. Med den utveckling
affärsverksamheten under senare tider vunnit med vår östra granne och
med afseende på nyttan att utsträcka de vänliga förbindelserna med
Ryssland, hvilket bäst sker genom personliga bekantskaper, som åter
bero på kännedom om språket, synes denna motion vara synnerligen
behjertansvärd. Och då undervisning lemnas vid akademierna i öfriga
civiliserade länders språk, borde väl icke det språk, som är af den stora
vigt för oss som ryskan, der vara uteslutet. Utskottet bär också funnit
motionen vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet, men det oaktadt
ansett _ sig för närvarande böra afstyrka densamma »i brist af officiel
utredning genom vederbörande myndigheter af lämpligaste sättet att
bringa förslaget till utförande». För min del skulle jag helst önska
bifall till detsamma; men då detta under närvarande förhållande möj¬
ligen icke låter sig göra, får jag inskränka mig till att uttrycka den
förhoppning,, att Kongl. Maj:ts regering måtte taga saken i öfvervä¬
gande och, ifall Kongl. Maj:t, såsom jag hoppas, finner sådant lämpligt,
till en annan Riksdag inkomma med förslag till en sådan docenturs
inrättande.
Herr Törnebladh: Lika med den föregående talaren finner äfven
jag motionen vara förtjent att synnerligen noga tagas i öfvervägande
icke allenast på det skäl han anförde utan äfven med afseende på den
ställning, som de slaviska språken intaga till språkstudier i allmänhet.
Men då nu framställningen blifvit gjord af enskild riksdagsman, och
det har sina betänkligheter att vid sådant förhållande genast bifalla
densamma,_ så tror jag att den välvilliga motivering, som Stats-Utskottet
egnat motionen, skall vara tillräcklig att föra frågan framåt; och jag
anhåller derför om bifall till Utskottets förslag.
Herr Carlson, Fredrik: Jag finner väll, att Utskottet icke saknat
skal för den åtgärd det vidtagit, men jag anhåller ändock att få tillägga
några ord till hvad den förste ärade talaren anförde. Het fins nemli¬
gen flera synpunkter än han berörde, som tala för denna, efter min
uppfattning, för vårt land vigtiga fråga.
Språkstudiet hos oss har under de senaste tiderna betydligt utvid¬
gats så väl till omfång som djup. I stället för att det förut omfattade
hufvudsakligen de klassiska och de österländska språken, hafva numera
de nordiska och de moderna språken blifvit undervisningsämnen. Nu
fordrar otvifvelaktigt utvecklingen, att de slaviska språken också komma
med, emedan man eljest saknar denna stora och vigtiga gren af den
stora indo-europeiska _ språkstammen. Men, såsom jag nämnde, denna
forskning, har också tilltagit i djup genom det jemförande studiet af de
olika språken, och härvid äro de slaviska språken alldeles oumbärliga
för detta studiets utveckling.
Men icke nog_ härmed; här föreligger äfven ett praktiskt behof.
Det har redan blifvit erkändt, att industriidkare från oss ofta öfvergå till
Ryssland, och att således beröringen i sammanhang dermed blir allt
större med vår östra granne. I litterärt afseende har den allmänna
N:o 23.
Om anslag
till en docens
tur i slaviska
språk vid Xfp-
sala univer¬
sitet.
(Forts.)
N:o 22.
Lördagen den 7 April, f. m.
Om anslag litteraturen icke litet att skörda från de slaviska länderna. Der klinga
till en docen- egendomliga toner, som otvifvelaktigt förtjena att komma också till vår
XrlkTäZ“ap ock rikta vår litteratur.
sala univer- Nu är sakens ställning den, att man, utgående från detta prakti¬
sk. ■ ska behof, på senare tider verkligen har vidtagit spridda åtgärder för
(Forts.) ändamålet. För Riksarkivets tjensteman hafva anslag blifvit gifna; de
ryska historiska källorna äro för oss af framstående vigt. Inom gene¬
ralstaben hafva likaså särskilda anslag blifvit af Kong!. Maj:t lemnade
för att utbilda unga officerare i kännedom om ryska språket. Men
dessa åtgärder äro isolerade och kunna icke vara af sådan nytta och
allmän betydelse, som när man inrättar lärostolar vid universitetet,
ty dessa blifva en källa, hvarur sedan utgår en kunskap, som blir frukt¬
bärande.
Ett bifall till det nu väckta förslaget bör svårligen kunna gifvas,
då ingen af de myndigheter, som hafva med undervisning att göra,,
yttrat sig i ämnet.
Att förslaget, bättre förbereda vid nästa riksdag återkommer och
då med välvilja mötes lärer med temlig säkerhet kunna antagas.
Ännu ett skäl talar, efter mitt förmenande, för ett sådant tillväga-
gående, nemligen det, att jag tror det icke vara den rigtigaste formen
att, när man för en i så väl teoretiskt som praktiskt hänseende så vig¬
tig undervisningsgren, som den ifrågavarande, vill göra något från sta¬
tens sida, man då inskränker sig till ett docentstipendium, hvars ver¬
kan endast är att en enda person blir att påräkna, som sysselsätter sig
med detta ämne. Jag tror, för min del, att det bör vara en professors¬
befattning, låt vara en extra ordinarie, emedan den drager efter sig
derå yngre lärarekrafter hvilka sedan kunna uti vidare kretsar sprida de
kunskaper, hvarom är fråga.
Jag kan således icke framställa något yrkande, men jag delar den
förhoppning, som redan blifvit uttalad, att detta visserligen framstående
behof måtte med det första blifva afhjelpt.
Herr Bergström: Det förhåller sig nu en gång så, att den en¬
skilde motionär, som föreslår beviljande i något anslag till ett eller
annat ändamål vare sig inom statsförvaltningens eller kulturens om¬
råde, befinner sig i ogynsam ställning. Stats-Utskottet är då alltid fär¬
digt med att afvisa ett sådant förslag. Jag får tillstå, att denna gång
har Stats-Utskottet något ändrat formen för sitt afstyrkande, men den
gamla formen kom igen i den ledamots af Stats-Utskottet yttrande, som
försvarade Utskottets betänkande. Han yttrade nemligen ungefärligen^
att det alltid vore betänkligt att bevilja ett sådant anslag på grund af
en enskild motion och ännu mera att göra det genast. Emellertid har
detta icke hindrat Stats-Utskottet att med mycket större välvilja be¬
handla en enskild motionär, nemligen Herr Ola Andersson i Burlöf,
som har föreslagit 20,000 kronor för befrämjande af föreläsningar vid
arbetareinstituten. Jag fruktar att för Stats-Utskottets välvilja ingalunda
afsigtligt — men omedvetet — varit bestämmande dels den omständig¬
heten, att de*1 ärade motionären tillhör ett mäktigt parti inom Riksda¬
gen, och dels den omständigheten, att sj elfva saken utgör föremål för
mycken välvilja från dagsopinionens sida. Jag ber i detta hänseende
Lördagen den 7 April. i. m.
9
N:o 22.
uttryckligen få förklara, att jag icke motsätter mig detta anslag, hvit- Om anslag
ket jag anser vara önskligt, men jag vill påpeka den ojemförligt större ^ i^iav^ska
välvilja, som tiar kommit denna motion till de!, än Herr Hedins. n>råkvidUp-
Han står ensam, tillhör icke något parti, hvarjemte det förslag han väckt sala univer-
kanske är af den art, att den stöter våra nationella fördomar för hufvudet. litet.
Hvad nu angår enskild motionärs rätt att väcka frågor af denna (Forts.)
art, så är det visserligen ingen som teoretiskt bestrider den. Men det
gäller också att icke göra utöfningen af denna rätt alltför svår, hvartill
Stats-!Jtskottet vanligen finnes alltför benäget. Erfarenheten visar, att
just på enskilda motionärers initiativ många vigtiga och samhällsnyt-
tiga inrättningar kommit till stånd. Het är just förmånen af folkets
deltagande i landets angelägenheter genom sin representation, att denna
representation har så att säga hundra ögon, att den sålunda förverkli¬
gar den gamla sagan om Argus och med lika många ögon som den
har medlemmar spanar efter bristerna i samhällsskicket och söker med¬
len att bota dem. Jag kan icke finna annat än att ifrågavarande mo¬
tionär, Herr Hedin, gifvit ytterst goda skäl för sin framställning, och
jag skall bedja att längre fram något få rekapitulera dessa skal, emedan
jag befara)-, att, då en ärad talare nyss antog att en Kong! proposi¬
tion icke blifvit läst, det också kan hända att motionärens framställning
icke heller blifvit läst. Utskottet säger: »Förslaget att främja ett veten¬
skapligt studium af de slaviska språken har Utskottet funnit vara för¬
tjent af synnerlig uppmärksamhet, men i brist af officiel utredning
genom vederbörande myndigheter af lämpligaste sättet att bringa för¬
slaget till utförande, har Utskottet i sakens nuvarande skick icke an¬
sett sig böra förorda motionen». Men då frågar jag, skulle det verk¬
ligen möta svårigheter att bringa detta enkla förslag till utförande?
Hvilken slags föregående utredning behöfs? Jag är viss om, att, ifall
Riksdagen beviljar detta anslag, så bringas förslaget till utförande med
den största lätthet. Kong!. Maj :t inhemta!- säkert yttrande af universitets¬
kansleren och filosofiska fakultetens humanistisk]! sektion, och dermed
erhåller saken den utredning, som kan erfordras. Man skulle kunna
invända, att denna motion vore för tidigt framkommen, i händelse det
icke funnes några personer, som skulle kunna öfvertaga platsen, eme¬
dan nemligen slaviska språken ännu icke börjat studeras i vårt land.
Men i det afseendet har motionären meddelat upplysningar. Han säger,
att yngre vetenskapsmän hafva redan börjat indraga äfven slaviska
språk inom kretsen af sina studier. Han tvekar att föreslå inrättandet
af eu professur, emedan han anser dessa studier ännu icke hafva till¬
räckligt långt framskridit, men tror att det fins krafter, som kunna
vara mogna att öfvertaga en docentplats. Henna mening bekräftas
också af ett bref från Upsala, som jag har i handen, och der brefskrif-
varen yttrar: »jag kan försäkra att behofvet af lärarekrafter här är yt¬
terst känbar! i afseende å de slaviska språken; af egen erfarenhet kan
jag bäst intyga det, i det jag ej var i stånd att finna någon som kunde
hjelpa mig att lära ryska språket, utan måste på de lediga stunder,
jag någon gång öfverkommit, på egen hand arbeta mig fram i detta
svåra språks studium. Nu är Gud ske lof förhållandet ett annat, i det
flere af våra yngre språkforskare indragit de slaviska språken i kret¬
sen af sina studier; men det är, synes mig, af nöden att gifva en säker
JC:o 22.
10
Lördagen den 7 April, f, m.
Om anslå$ existens åt dessa spridda försök. Och utan fasta lärarekrafter kan ingen
ter /?7ari*Ta-^r^en^e uadervisning ega rum, hvilket är nödvändigt för att i allt
språk Vid Vp- vidsträcktare ock vidsträcktare kretsar sprida en kunskap, som mer
sala univer- än mången snart torde klifva af ytterlig vigt för hvarje svensk man
sitet. med högre bildning.»
(Forts.) Om det icke tröttade Kammaren, skulle jag gerna rent af vilja
uppläsa kela den ifrågavarande motionen. Den deri lemnade motive¬
ring för behofvet af den föreslagna docenturen kan verkligen icke göras
bättre. Men jag skall inskränka mig till att i korthet referera den
samma. Motionären börjar med att omtala, huru som man i Sverige
allt för länge uppskjutit att från det offentligas sida taga något steg
för att afhjelpa det besynnerliga missförhållandet, att man hos oss, i
följd af en allmän okunnighet i ryska språket, är för kännedom om
ryska förhållanden nästan uteslutande hänvisad till mer eller mindre
grumlade källor, ur andra hand, och huru som bästa sättet att afhjelpa
detta vore att bland läroämnena i universitetet infördes studiet af detta
språk. Han visar vidare huruledes de länder, hvilka icke hafva så stort
historiskt intresse som vi att känna det ryska språket, likväl ega lärarekraf¬
ter i de slaviska språken; så t. ex. fins en sådan lärostol i Paris. Andra fin¬
nas i Leipzig för att icke tala om de preussiska universiteten i Königsberg,
Berlin och Breslau. Att Wien har en professur i slaviska språk är väl na¬
turligt. Äfven i Köpenhamn fins en docentplats för de slaviska språken och
litteraturerna. De skäl, som nu tala för att undanröja dessa missförhållan¬
den, äro dels af rent vetenskaplig art, dels af politisk. Hvad angår den jem¬
förande språkforskningen, så ligger det för öppen dag, att det icke går
an att utesluta de slaviska språken från det vetenskapliga studiet.
Äfven hvad beträffar vårt svenska språk, torde det vara af vigt att stu¬
dera de slaviska språken, tv det är bevisadt, att många ord hos oss
hafva slaviskt ursprung i synnerhet der det rör åkerbruket. I det af¬
seende! kan jag hänvisa till de forskningar, som numera aflidne pro¬
fessor Schiern i Danmark anstalt. Vidare är kändt, att en rätt bety¬
dande del af Skandinavien varit inkräktad af slaviska stammar, så de
danska småöarne, der Venderna bodde i talrik mängd, så ock möjligen
delar af Skåne. Men det är icke nog med att ryska och slaviskå språ¬
ken äro af vigt för språkforskningen, det gäller äfven om den histori¬
ska forskningen. För att icke tala om det faktum, att under den s. k.
hedniska tiden ryska riket blef grundlagd! af svenska utvandrare,
Varägerna, har vårt lands historia varit så nära förknippad med ryska
och polska rikenas, att man icke kan undvara dessa språk, om man vill
tillgodogöra sig den mängd historiska källskrifter, som allt mer och
mer publiceras. Sedermera komma de ekonomiska och sociala skälen.
Det är visadt, att vår handelsförbindelse med Ryssland är obetydlig.
År 1880 utgjorde vår införsel från Ryssland föga öfver 6 procent af
hela vår införsels värde, under det att vår utförsel till samma land
icke steg till 1 procent af vår sammanräknade utförsel.
Det ligger för öppen dag att, om våra agenter förstode ryska, så
skulle vår handelsförbindelse med detta land tilltaga. Jag har verkli¬
gen en särskild erfarenhet af hvad gagn det är att en agent kan ryska.
När det 1872 blef fråga om att Sverige skulle deltaga i Moskwa-utställ-
ningen, och det lyckades att intressera Svenska slöjdföreningen för saken,
Ijördagen den 7 April, f. m.
11
N:o 22.
så gälde det att få en lämplig agent eller kommissarie vid denna ut- Om andag
ställning. Man lyckades finna en, som kunde ryska språket, och denna ^
omständighet gjorde, att Sveriges ställning vid denna exposition blef språk vid TIp-
ytterst gynsam, vår kommissarie var så att säga den förnämsta af alla sala univer-
de utländska kommissarierna. Hvarje folk är smickradt af att en sitet.
utländing lär sig dess språk, och detta gäller kanske i högre grad om (Forts-)
ryssarne än om något annat folk.
Jag vill icke inskränka mig till en platonisk önskan eller upp¬
maning till regeringen att taga frågan om hand, utan yrkar rent bifall
till motionen och afslag å Stats-Utskottets hemställan i förevarande
punkt.
Herr Törnebladh: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång
besvärar Kammaren med ett yttrande i denna fråga, och ännu mer
derför att det kommer att blifva längre än förra gången. Jag trodde
icke det skulle behof? as att med en vidlyftigare motivering försöka
att lägga ytterligare grund för Stats-Utskottets utlåtande i ämnet, men
nu ser jag att det behöfves, och jag skall icke undandraga mig att
försöka att, hvad på mig ankommer, göra en sådan motivering. Jag
ber då att få börja med den siste talarens jemförelse!’ mellan Herr
Hedins motion och den af Herr Ola Andersson i Burlöf väckta.
Börande de motiv, som hafva ledt Stats-Utskottet, kan jag icke annat
yttra än hvad som ungefär framgår af betänkandet och lemna gissnin-
garne om motiven åt konjekturalkritiken, hvilken ju kan vara ganska in¬
tressant, men väl på sj elfva beslutet icke torde utöfva någon inverkan.
Men jag ber att få konstatera den skilnad, som förefinnes mellan dessa
båda motioner. Hen ena afser ett försök att staten skall medverka
till hvad som på enskild! initiativ kan göras inom kommunen; den
andra åter afser utvidgande af en redan befintlig statsinrättning, nem¬
ligen universitetet, och så vidt jag kan förstå, finnes deruti en alldeles
bestämd och ganska väsentlig skilnad. Hen föregående ärade talaren
sade, att utredning icke saknas. Hej, utredningen är ganska full¬
ständig i afseende på de skäl, som kunna tala för studiet af de sla¬
viska språken, och till de skäl, som här blifvit anförda, skulle jag
vilja lägga ytterligare ett, nemligen det militäriska skälet, eller be-
bofvet för våra högre militärer att känna ryska språket, hvilket behof
är temligen erkändt. Men ett är att visa befintligheten af kulturbehof,
ett annat att ställa detta behof i jemförelse och sammanhang med
öfriga sådana och efter denna jemförelse pröfva hvad man vill gifva, vare
sig till det ena eller det andra, när man vill gifva och i hvilken form.
Bet har visserligen anmärkts, att, om motionen bifalles, Kongl.
Maj :t helt enkelt infordrar yttranden af universitetskansleren och veder¬
börande myndigheter. Men det skulle lätt kunna hända, att just dessas
yttranden ginge derhän, att motionen, om den hade afsett en annan
form för saken, hade varit mera välberäknad och mera ändamålsenlig,
i hvilket fall jag tager mig friheten att åberopa ett yttrande, som fäl-
des af en i frågan mycket sakkunnig man, som nyligen yttrade sig
från talarestolen, nemligen att ett fast docentstipendium icke vore det
bästa, utan att en annan form — nemligen en extraordinarie professors¬
befattning — väl skulle för framtiden, då man fäster så stor vigt vid
N:o 22.
32
Lördagen den 7 April. f. m.
Om anslag saken, såsom jag också gör, betrygga institutionens bestånd säkrare
t-ur t'slaviskaän ^ ^as^a docentstipendiet, hvithet skulle kunna gå bort, när den
språk vid Up- person, som fått det, sedermera finner med sin fördel förenligt att
sala univer- öfvergå till något annat, hvaremot en professur skulle erbjuda mera
*itet- garanti, att undervisningen i ämnet icke skulle afstanna.
orts'-> _ Men det finnes också andra skäl, som tala för att för närvarande
icke bifalla motionen, sådan den nu framkommit, ehuru jag för öfrigt
önskar den största framgång åt denna sak, när den har blifvit bragt
från vederbörligt forum till .Riksdagen, tv det låter icke säga sig, att
det är samma förhållande med en enskild motionärs förslag som med
ett från regeringen kommet. Jag har redan visat, att utredningen,
som för den enskilde är mycket svårare att åstadkomma allsidigt i
detta fall, icke är fullständig, huru förträfflig den än må vara. Men
det är en annan sak, som bör uppmärksammas, och det är prejudikatet.
För hvarje enskild motion, rörande statsinstitutioner, som bifalles, växa
bestämdt 2 eller o nya upp, och ju mer sådana växa upp och ju flere
af dem bifallas, desto snarare inträffar reaktionen, hvilken just i fråga
om denna hufvudtitel för närvarande håller på att inträda. De af
Kammarens ärade ledamöter, som icke hafva varit med om öfver-
läggningarne i Stats-Utskottet, hafva kanske icke kännedom om, att
mycket, som förr gick lätt att erhålla i kulturväg, nu endast med
mycken svårighet låter genomföra sig. Det har nemligen på visst håll
uppstått en fruktan för att hufvudtiteln kommer att svälla för mycket,
och jag ber att få för denna Kammare särskildt fästa uppmärksamheten
derpå att det icke kan vara nyttigt, om Kammaren den ena gången
efter den andra förlorar i de gemensamma voteringarne. Ty huru
vigtiga de enskilda ändamålen än må vara, så är dock den politiska
jemvigten Kamrarne emellan ändå vigtigare, och det skall vara ganska
starka skäl, som skola föranleda .Första Kammaren att genast, om
också den erkänner behofvet, bevilja en sak, som kanske sedermera
kommer att inregistreras på den stora listan af nederlag i de ge¬
mensamma voteringarne. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets be¬
tänkande.
Herr Casparsson: Den siste talaren vidrörde ett förhållande, som
förtjenar att närmare framhållas, nemligen behöfiigheten för militärer
att känna ryska språket. Vid vår lerig shögsimla meddelas undervisning
i ryska språket, ehuru jag icke vet om denna undervisning är obliga¬
torisk. Vid sådant förhållande förefaller det mig, om jag så må säga,
som om den internationella artigheten fordrade, att ryska och slaviska
språken i allmänheten inrymdes äfven vid våra högskolor, ty jag före¬
ställer mig och hoppas till Gud, att våra industriella och kommersiella
förbindelser med Ryssland hädanefter komma att blifva vigtigare än
de krigiska. Äfven ur den synpunkten tror jag att motionen förtjenar
det största behjertande. Då här tyckes vara fråga om att afgifva
opinionsyttringar i saken, så har äfven jag velat draga mitt strå till
stacken.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets före-
Lördagen den 7 April, f. m.
13
N:o 22.
varande hemställan och sedan på afslag derå och bifall till den i äm¬
net väckta motionen, och förklarades den förra propositionen vara med
öfvervägande Ja besvarad.
7 punkten.
Lades till handlingarna.
8—14 punkterna.
Biföllos.
15 punkten.
Herr Anderson, Albert: Äfven i år har Stats-Utskottet ansett . .
sig icke kunna understödja mitt förslag om att höja anslaget till den förhöjning af
högre q vinliga undervisningen till 100,000 kronor.' Skälet, Åtminstone' anslaget till
det hufvudsakligaste skälet, till detta afstyrkande har varit att »redan hö9re s}°l°r
under den korta tid, under hvilken staten bidragit till ifrågavarande ■tor
institutioner, ganska betydliga, i ständigt växande stadda belopp blifvit °m'
anvisade». Härvid ber jag få erinra att, om också något statsanslag
icke blifvit för detta ändamål beviljadt förrän 1875, så har dock Riks¬
dagen redan långt dessförinnan uttalat sig om denna vigtiga ange¬
lägenhet. Rikets Ständer anhöllo i skrifvelse till Kong! Maj:t år
1866 om en undersökning till utrönande i hvad mån offentliga skolor
för qvinlig ungdom, utöfver det redan då varande högre lärarinne¬
seminariet, kunde och borde inrättas på det allmännas bekostnad, samt
huru dessa skolor borde ordnas. Visserligen har Riksdagen sedermera
frånträdt tanken på att inrätta offentliga skolor för qvinlig ungdom,
men de statsanslag, som Riksdagen beviljat till understöd åt enskilda
sådana skolor, visa att Riksdagen fortfarande hyser intresse för och
erkänner behofvet af den högre qvinliga undervisningen, och i sanning
är denna gren af undervisning värd lika mycken uppmuntran och lika
mycket understöd som någonsin hvilken annan undervisningsgren som
helst. Jag behöfver icke här framhålla det utomordentligt gagnande
inflytande, som den bildade qvinnan utöfva!' inom familjen, hvilken ju
är grundvalen för det större samhället, staten, icke heller att fordrin-
garne på qvinlig bildning dag för dag alltmera ökas. Hetta är för
denna Kammares ledamöter fullt väl bekant.
Har nu det anslag, som för närvarande utgår till de högre flick¬
skolorna, befunnits vara tillräckligt? Jag vågar påstå att så icke är
förhållandet. I min motion har jag visat att den tillökning, som 1882
beviljades i detta anslag, eller 20,000 kronor, är långt ifrån tillräcklig.
Ingen enda. skola har kunnat komma i åtnjutande af understöd till
det belopp af 3,000 kronor, som Riksdagen bestämde som maximum,
och ett icke ringa antal skolor hafva sökt understöd, men icke kunnat
få sådant, emedan tillgångar dertill saknats. I medeltal hafva skolorna
1,070 kronor i understöd, men många hafva derunder, ända ned till
500 kronor. För min del har jag klart för mig att undervisningen i
flickskolorna icke kan på ett fullt ändamålsenligt och verksamt sätt
K:o 22.
14
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående bedrifvas, utan att dessa skolor erhålla ett någorlunda tillräckligt under-
stöd. Fordringarne på utrymme, luft och ljus i skollokalerna ökas
“högre6skolor ständigt, och detta ökar kostnaderna för anskaffande af skolhus. For-
för qvinlig dringarne på lärarinnornas kunskaper måste i dessa skolor vara större
ungdom, än på folkskolornas lärarinnor. Detta åter måste framkalla en förböj-
(Forts.) njng i aflöningen, och det kan icke undvikas att dessa skolor, som
uteslutande eller nästan uteslutande lefva på lärjungarnes termins-
afgifter, nödgas lemna fri undervisning eller undervisning mot nedsatt
afgift åt åtskilliga medellösa lärjungar. Dessa förhållanden äro enligt
min öfvertygelse af den vigt, att jag tror att man icke hör undanskjuta
frågan om en förhöjning i anslaget, och på grund af hvad jag nu i
korthet anfört tillåter jag mig att hos Herr trefven och Talmannen
anhålla om proposition på bifall till min motion, att det ordinarie an¬
slaget till högre skolor för qvinlig ungdom måtte höjas till 100,000
kronor, deraf, i händelse Kongl. Maj:t funne sådant erforderligt, någon
mindre del skulle användas till bekostande af inspektion öfver skolorna
eller en del af desamma.
Herr Widén: Det är visst ingen i denna Kammare, som bestri¬
der hvad motionären framhållit, att nemligen qvinlig bildning är af den
högsta vigt så val i afseende på familjen som äfven samhället i öfrig!,
och att följaktligen undervisningsanstalter för qvinnans bildning derför
böra behöfligen understödjas. Både Kongl. Maj:t och Riksdagen har
ju också redan erkänt detta, då de beviljat anslag af statsmedel till
dessa bildningsanstalter. Men bär liksom på andra områden får man
väl lof att gifva sig något till tåls och icke fordra allt på en gång.
Villigt erkänner jag, att Riksdagen gått varsamt till väga vid bestäm¬
mandet af sina anslagssummor för våra qvinnoläroverks understödjande.
Men för njugghet bör i min tanke ingen anklaga densamma. Tv enligt
hvad Utskottet upplyst i sitt utlåtande, har ju anslag blifvit beviljadt
år efter annat till allt högre och högre belopp. Så nyligen som förlidet
år beviljades en tillökning i detta anslag af 20,000 kronor, hvarjemte
detta med alla föregående fördes på ordinarie stat med eu summa af
70,000 kronor. Att det nu icke skulle gå för sig att låta anstå med
detta anslags höjande ett enda år, har förefallit mig svårfattligt. Klart
åter och just i sakens välförstådda intresse har det synts mig vara, hvad
Utskottet föreslagit i motsatt syfte, att nemligen låta anstå med detta
anslags förhöjning för detta år. På sådant sätt skall man, efter min
mening, ett annat år kunna få se frågan upptagen med utsigt till långt
större framgång, än jag kan tillförse mig genom den motion här blifvit
framstäld af enskild motionär. Det talades nyss i en annan fråga om
faran af Reaktion. Och det är för denna fara jag för min del särskild!
fruktar äfven i denna fråga, om vi i denna Kammare ginge allt för
fort fram på anslagsförhöjningens bana.
Jag anhåller derför vördsamt om Kammarens bifall till Utskottets
afstyrkande betänkande angående föreliggande motion.
Herr Wennerberg: Det egentliga skälet för Stats-Utskottet att
icke lemna sitt bifall till motionärens önskan om ett anslag för högre
qvinlig undervisning af 100,000 kronor torde väl vara att hemta deri-
15
5:o 22.
Lördagen den 7 April, f. m.
från, att Kongl. Maj:t ansett 70,000 kronor äfven för innevarande år
vara härtill tillräckligt. Stats-TJtskottet har dock icke underlåtit att
sjelft framställa ytterligare skäl för sitt åtgörande; och jag ber att korte¬
ligen, innan jag kommer till sjelfva saken, få genomgå dessa.
Det heter i utlåtandet, bland annat, att under »den korta tid, under
hvilken staten bidragit till ifrågavarande institutioner, ganska betydliga,
i ständigt växande stadda belopp blifvit anvisade». Det var först år
1875, som det sattes i fråga, att något anslag skulle lemnas åt högre
undervisningsanstalter för kvinnor. Den anspråkslösa summan af 30,000
kronor beviljades då. Anslaget steg 1876 med 10,000 kronor, således
till 40,000 kronor, och 1878 till 50,000 kronor, hvithet räckte till 1882,
då på förnyad uppmaning det höjdes till 70,000 kronor. Med hvad skäl
nu detta kan kallas »betydliga anslag: lemnar jag derhän. Sjelf är
jag öfvertygad derom, att rätta namnet på dem vore obetydliga anslag.
Utom de stora omkostnader, staten sedan långliga tider egnat åt undervis¬
ningen _ af den manliga ungdomen vid universiteten och vid de högre
undervisningsanstalterna, veta vi väl, att endast kostnaderna för de all¬
männa läroverken stiga till tre millioner årligen. Huru kan man då
kalla 70,000 kronor, använda endast ett par år för den qvinliga ung¬
domen, för en betydlig omkostnad? År denna ungdom qvantitativt min¬
dre? Nej, den är vida större! År den qvantitativt underlägsen i att
mottaga undervisning? Nej, visserligen icke! Åtminstone vill jag tro,
att ingen finnes som nu vågar träda fram för att söka bevisa detta.
Det skulle alltför mycket påminna om sekler, under hvilka qvinnan
icke erkändes ens som en förnuftig varelse.
Men det finnes ytterligare skäl, som tala för anslagets höjande,
och dessa ganska stora. Under det att vår tids upptäckter allt mera
beröfva fattiga qvinnor den förut vanliga möjligheten att skaffa sig sitt
uppehälle genom att väfva och spinna, hvilket icke nu lemnar någon
förtjenst, och symaskinerna, som väl göra det, äfven lemna sjuklighet,
och då icke tillträde förrän på de sista åren lemnats qvinnan till andra
och förmånligare sysselsättningar, och dertill ytterligare kommer att den
mängd ogifta ovinnor, som väl alltid funnits, nu betydligt ökats genom
de lefnadsvanor, som förmå burgne personer och äfven embetsman med
höga löner att icke gifta sig — under sådana förhållanden, säger jag,
vågar ^man tala om betydande bidrag från statens sida, när man anvisat
usla 10,000 kronor till upphjelpande af dessa arma flickors ställning!
Man söker en undanflykt i att först tala om hur »rigtig och gagne¬
lig» den är, denna undervisning, men man är genast färdig att tillägga,
att det icke lärer vara »välbetänkt att, innan noggrann erfarenhet vunnits
om de resultat, den frambragt, låta densamma i obegränsad utsträckning
tillväxa». Hvad denna obegränsade tillväxt beträffar, så hafva vi redan
sett huru förhållandet är med den — 30,000, 40,000, 50,000, 70,000
kronor — småsmulor från den manliga undervisningens rika bord! Och
hvad talet om den noggranna erfarenheten angår, så påminner det om
att icke göda sin åker för att se, om icke åkern af sig sjelf kan fram¬
bringa god skörd. Vill man ett godt resultat, så måste man gifva de
nödiga medlen, för att se om detta resultat derigenom kan vinnas, och
icke omöjliggöra det efter den sparsamhetsmetod, man här an vän dt.
Men kanske finnas i Utskottets utlåtande starkare skäl. Det heter att
Angående
förhöjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)
K:o 22.
16
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående
förhöjning aj
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)
»sådan erfarenhet saknades, emedan osäkerhet ännu rådde om den qvin-
liga undervisningens hufvudsakliga mål». Häri ligger tydligen dold en
bestämd åtskilnad, som man vill göra mellan man och qvinna. Staten
har sina vigtiga rättigheter att kräfva af ynglingen, som skall blifva
tjensteman, det kan icke nekas; och vi hafva derför högre läroverk
för detta ändamål. Men vi hafva ju äfven allmänna skolor, och
der kan det icke vara andra mål satta för uppväxande qvinno!' än för
uppväxande män. Ett bland dessa mål vill jag nämna, som väl ingen
-skall underkänna, och det är tillgodoseendet af qvinnans rättighet, lika
så väl som mannens, att på ärligt sätt försörja sig förmedelst den ut¬
bildning, hon der erhållit.
Det heter vidare, att man ännu icke känner »rätta systemet». År
man då fullt viss på att man gör detta för den manliga skolungdomen ?
Så pass rätt detta är för manlig ungdom, så pass rätt är det ock för
qvinlig; och hvad »kurserna» beträffar, så finner jag icke annat än skäl
att använda desamma.
Man skulle tro att dessa skolor hulpit sig ganska väl fram med
de anslag, som funnits, och att Kongl. Maj:t således haft fullt skäl att
icke nu framställa någon proposition om ökadt anslag, ocli att följakt¬
ligen Stats-Utskottet häri haft ytterligare skäl att afslå motionen; men
Stats-Utskottet har ganska ärligt meddelat i slutet af sin motivering föl¬
jande: »ehuru framställningar från vederbörande skoldirektioner om
understöd till sammanlagdt vida större belopp inkommit». Detta torde
bevisa något det också.
Öfverallt har man varit angelägen att ställa dessa institutioner
under de kunnigaste och skickligaste mäns ledning, och ingenting har
visat att medlen blifvit missbrukade. Den lilla erfarenhet, man har
vunnit, är glädjande, och den framgång, med hvilken redan unga qvin-
nor, som genomgått dessa skolor, blifvit använda till och med på platser,
der de fordom troddes icke kunna användas, ingifver förhoppningar, att,
med större hjelpmedel, resultatet ock skall blifva mera tillfredsställande.
Jag yrkar bifall till motionen.
Friherre af Ugglas: Efter den siste ärade talarens yttrande har
jag mycket litet att tillägga. Jag skulle dock vilja lägga ett godt ord
för att ifrågavarande anslag komme att förhöjas, då jag är alldeles
öfvertygad om behofvet af anslaget och önskligheten att lemna det.
Det enda skäl som blifvit anfördt mot beviljandet är att, då Riksdagen
förra året lemnade ökadt anslag, så borde man se tiden något an, innan
man begärde något mera. Detta skäl kunde vara rätt, i fall det anslag,
som då lemnades, hade tillfredsstält det behof, som redan då fans, ett
behof, som blifvit mycket större sedan den tiden. Ty under den senare
tiden hafva, om jag icke är illa underrättad, i allmänhet och särskildt
i Stockholm åtskilliga nya skolor uppstått. Åtminstone hafva här tvenne
skolor tillkommit, båda på grund af enskilda personers initiativ och
omkostnader. De äro anlagda med den omsorg, att man verkligen kan
hoppas att i dem småningom fa se mönsterskolor för elementarläroverk
för qvinnor. Det vore väl skäl, enligt min tanke, att något kraftigare
än med de ringa anslag, som hittills lemnats, understödja uppkomsten
af sådana skolor. Jag ber att få nämna, att man må vara mycket
Lördagen den 7 April, f. m.
17
N:o 22.
tacksam för livad man fått, men att t. ex. den ena af dessa skolor, den Angående
äldre af dem, hvilken har mellan två och trehundra lärjungar, till sitt ^mla^et^uu
understöd blott har 2,000 kronor. Icke ens denna och, så vidt jag vet, “hägn skolor
ingen enda skola i Sverige har ännu kommit upp till det anslag af för qvinlig
3,000 kronor, hvilket likvisst afsågs kunna vinnas, då anslaget från ungdom.
början iemnades. Då man härjemte ser, att intresset för dessa skolor (Forts-)
alltmera vuxit, benägenheten att kunna åt dem gifva en verkligen god
rigtning alltmera ökats, då synes det mig vara skäl, att staten loge
dessa undervisningsanstalter om hand. Jag har dertill ett ytterligare
skäl. För min del skulle jag önska, att dessa qvinliga skolor alltmer
och mer komme att ställas under statens kontroll, så att man verkligen
hade säkerhet och visshet, att de utvecklade sig i god och rigtig anda.
Om Kongl. Maj:t hade tillfälle att understödja dessa skolor, skulle
också Kongl. Maj:t sjelf kunna föreskrifva de vilkor, under hvilka dessa
anslag Iemnades, och möjligtvis också föreskrifva kontroll, hvilket jag
också tror vara ganska nödvändigt. Men då man ser till exempel att
af 34 skolor de flesta hafva 500 eller 1,000 kronor, och ett ganska stort
antal få intet, så kan man verkligen icke heller påfordra, att de skola
ställas under någon bestämd inspektion eller kontroll.
Jag vill icke vidare yttra mig om gagnet och nödvändigheten att
åt den qvinliga ungdomen äfven söka bereda god undervisning. I det
fallet instämmer jag med hvad Herr Wennerberg yttrade. Men för att
åstadkomma detta, synes mig det icke vara för mycket, om det anslag
af 100,000 kronor, som ifrågasatts och som för hela landet vore eu
obetydlighet mot hvad staten offrar på den manliga undervisningen,
komme den qvinliga undervisningen till godo. På dessa skäl anhåller
jag att Kammaren måtte bifalla Herr Andersons motion.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfardats till
detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. in.
Friherre von Essen, Fredrik: Efter de yttranden, som af de sista
ärade talarne blifvit fälda, skulle jag icke förvåna mig, om mången af
Kammarens ledamöter betraktade saken så, att de deraf föranleddes att
bifalla det af motionären gjorda förslag, men jag tror att det äfven fins
andra synpunkter, som kunna vara likaså talande för att vid detta till¬
fälle icke bifalla motionen, och jag skall be att få framhålla dessa till
den kraft och verkan, de kunna hafva.
Man säger, att behofvet är synnerligen trängande, och att det är
en stor orättvisa mot den qvinliga ungdomen att icke lemna anslag,
som ega någon motsvarighet mot de anslag, som lemnas för ynglingar.
Det bär också uppgifvits, att detta anslag uppgår för elementarläro¬
verken till 3,000,000 kronor, och, då här är fråga om 70,000 kronor,
måste man erkänna att det är en obetydlighet. Detta är sanning. Men
det är också här fråga om en ny sak; den måste erkännas som ganska
ny, då den icke blifvit tillämpad längre än ett tiotal af år. Att då
brådstörta och utveckla detta system, innan män ordnat dessa kurser,
och innan Kongl. Maj:t genom någon kontroll beredts tillfälle att tillse
att undervisningen går i den bästa rigtningen, synes mig icke vara rätt
välbetänkt. Dessutom är det ju en känd sak, att embeteverken måste
Första Kammarens Prat. 1883. N:o 22. 2
>•;<( 22. 18 Lördagen den 7 April, f. m.
Angående till största delen rekryteras af den manliga ungdomen, och att ganska
förhöjning af få fenster kunna och höra ännu ifrågasättas att blifva af kvinnor be-
“ulTlJur * åtta. Denna omständighet gifver genast en anledning till, att det är
för qvinlig ett helt annat statsändamål att uppfostra ynglingar än flickor. Det ar
ungdom, också en känd sak att läroverk för qvinnor blifva, till följd af de lärare-
(Forts.) ]jrafter som användas, väsentligen billigare än de manliga läroverken
göra. Det är också bekant, att de privatskolor för ynglingar som finnas
icke hafva något statsanslag. De hafva endast tillerkänts rättighet af
en viss lönetursberäkning för sina lärare, hvilken förman, blifvit i detta
betänkande ifrågasatt att något utvidgas. Dessutom ber jag att få upp¬
lysa, att särskild! här i Stockholm finnes ett läroverk, lyceum för flickor,,
som’ lärer vara ett bland de största, hvilket icke ens begärt något anslag,
efter hvad jag hört. Således ser man, att det går för dem mycket väl
för sig att existera utan sådant understöd. Detta hindrar icke att be-
hofvet förefinnes, och det är stora skäl att öka detta anslag, men det
bör ske med försigtighet och mogen pröfning, huru undervisningen
bednfves, emedan denna lätt tenderar till att blifva en enorm stats¬
utgift, om den ställes i jemförelse med den manliga undervisningen.
Man vet dessutom icke om undervisningen kommer att bedrifvas i den
riktning, som kan blifva önsklig. Innan detta blifvit ordnadt, synes
det mig ické att anslag bör gifvas. Jag är öfvertygad att, efter de
yttranden, som fälts dels vid detta tillfälle och dels vid föregående
riksdag Kortgl. Maj:t icke skall underlåta att vid en kommande riksdag
taga äfven denna vigtiga fråga i öfvervägande och göra framställning
till Riksdagen i ämnet. För närvarande synes mig större skäl tala för
bifall till Stats-Utskottets förslag än för bifall till motionen. Jag yrkar
bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Nordenfeldt: För min ringa del har jag reserverat mig
mot Utskottets betänkande, då jag nemligen anser föremålet för motionen
vara ett bland de allra vigtigaste, som kan komma under Riksdagens
pröfning. Jag har hvarken förmåga eller behof af att här utveckla,
huru den qvinliga ungdomens undervisning måste inverka på hela
samhället _ huru derigenom fördomar måste skingras, kunskap och.
upplysning spridas i och från hemmen, samt många tillfällen till arbets¬
förtjenst beredas. Utskottet har val sagt, att nu icke förefunnes-
fullgiltiga skäl att göra ändring i anslaget; men det måtte väl vara
ett fullgiltig! skäl, att vid sista utdelningen erfarenheten visat, det
endast så små belopp, som blifvit förut anförda, kunnat beviljas.
Skolor med 100, 150, ja till och med 200 lärjungar hafva fått 500
eller 1 000 kronor hvardera, och detta icke utan vilkor. För sådant
bidrag 'skall skolan åläggas ganska allvarliga skyldigheter. Det. be¬
stämmes ett visst antal frielever, — ett visst antal elever, som icke
skola betala mer än en mindre afgift, med mera dylikt. Det synes
mi°-, när anslagen till hvarje skola äro så små, vara ganska tvifvel¬
aktigt, om det verkligen är' en fördel för vissa skolor att få del af
detta anslag. Det finnes äfven åtskilliga skolor, hvilka väl skulle kunna
behöfva understöd, men under nuvarande förhållanden tveka att be¬
gära det. Detta synes mig vara fullt giltigt skäl för anslagets för¬
höjande Det är synnerligast för de mindre bemedlade af vigt att.
Lördagen den 7 April, f. m.
19 N:o 22.
dessa skolor få anslag. De mer bemedlade kunna väl skaffa sina barn Angående
undervisning; men det stora antalet af mindre bemedlade hafva stor förhöjning af
svårighet att få den undervisning för sina döttrar, som behöfves. “uqreaJur
Här har talats om att det skulle vara fara för en reaktion, om för qvinlig
man nu ökade anslaget. Jag må säga, att detta tyckes mig vara ett ungdom.
skäl, som saknar all grund. Icke kan man gerna tänka sig att, om (Forts.)
anslaget en gång blefve höjdt, man skulle sätta ned det, ‘då behofven
ständigt växa. Jag tror sålunda att detta är ett skäl, som armera
»uppfunnet» än verkligt. Man kan ju vänta, säges det; ja, man kan
blifva tvungen att vänta; men det är många af dessa skolor, som föra
ett tynande lif, hufvudsakligen derför att de icke få de bidrag, de be¬
höfva; och då bör man icke dröja med att höja anslaget. Man har
äfven sagt, att en och annan skola kunnat reda sig väl utan anslag.
Ja, det är sant, der föräldrarne haft råd att betala skolan tillräckligt
högt pris för sina döttrars undervisning. Men det hindrar icke, att
ju ej behofvet af bidrag finnes för andra. Jag får således yrka bifall
till motionen och afslag å Utskottets framställning.
Herr Törnebladh: Först och främst skall jag vända mig mot
den sista talaren, som upptog ett af de skäl, som jag använde vid en
föregående fråga, nemligen faran af reaktion. Detta är ett skäl, som
gäller i allmänhet och såsom sådant blifvit anfördt, men som icke kastas
alltid fram med anspråk på afgörande betydelse vid en eller annan
särskild motion; och det är något, som man i de enskilda fallen får
söka tillämpa, så godt man kan. Således anser jag att det mycket
väl kan, i allmänhet fattadt, std qvar och är fullt verkligt.
Hvad denna speciella sak angår, så har jag aldrig tänkt på att
anslaget skulle nedsättas efteråt; men jag menar, att om man vänjer
sig för mycket att anlita de enskilda motionerna, kommer en motsatt
strömning att göra sig gällande. Huru långt man skall gå, är just
det svåra att säga.
Hvad beträffar denna sak, beklagar jag att jag står på den stånd¬
punkt, att jag motsätter mig det högre anslaget — icke minst derför
att jag behjertar den qvinliga undervisningen och naturligen äfven
derför att jag är medlem af styrelsen för en qvinlig skola, som skulle
hafva fördel af att det beviljades. Men det kan icke hjelpas; man
måste se saken från en högre synpunkt; och jag fruktar då, att det
icke står så helt till med den qvinliga undervisningen i de högre
skolorna, som man förestält sig. Jag är långt ifrån säker på hvilket
system som bör tillämpas eller huru man bör inrätta en sådan skola;
och jag tror, att vi ännu famla efter det rätta. Säkert är, att ju mer
dessa skolor ställas efter mönstret af den manliga undervisningen,
desto farligare är det, ty undervisning för gossar och för flickor bör
icke ske på samma sätt. Jag tror att det i många fall kan vara en
förmån, att undervisningen för flickor rör sig i friare former; och jag
ber få påpeka, att inom Kammaren förra året det just fans en ganska
stark åsigt, som fruktade för inspektion och kontroll från statens sida,
derför, att alla läroverk ..naturligen skulle blifva stöpta i samma form.
Jag, för min del, fruktar ej derför, emedan jag icke kan tänka att
staten skulle uppställa uniforma vilkor, men önskar en inspektion der-
N:o 22.
20
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående för att staten skulle kunna jemföra de behof, som göra sig gällande
förhöjning af fr^n olika landsdelar och som nu icke kunna pröfvas annat än efter
“högrTskolor papper. Men att pröfva sådana behof efter papper, det går ej i läng-
för qvinlig den; ty man måste dock hafva någon personlig kännedom om huru
ungdom, skolorna verka. Jag anser således, att innan staten har någon sådan
(Forts.) fullständig kännedom, annat än genom papper, det icke vore välbetänkt
att, första riksdagen efter det ett sådant anslag blifvit höjdt, utan
vederbörandes framställning höja det ytterligare, emedan följden blefve
helt enkelt, att anspråken ökades, nya anslag begärdes och att det
räckte lika litet till med 100,000 kronor som med 70,000 kronor. Det
beror härutinnan blott på hvad som begäres. Det är icke svårt att
räkna i hop hvad som begäres från de skilda lansdelarne, men det är
svårt att säga huru mycket af detta som det är billigt att medgifva.
Vidare undrar jag, om det kan vara skäl att allt för mycket
genom statsanslag öka antalet af frielever och halfbetalande elever i
de qvinliga skolorna å samma tid som man är betänkt på att införa
ökade utgifter för lärj ungame i goss-skolorna.
För öfrigt hafva folkskolorna på senare tiden gått framåt så mycket,
att många obemedlade unga flickor der kunna inhemta en ganska god
underbyggnad, helst som flickor ofta äro mera bildbara än gossar.
Jag förmenar visst icke någon att inhemta bildning, men jag är
icke rätt säker på att den bildning, som meddelas i flickskolorna, öfver¬
allt är sådan som i längden kommer att i alla fall blifva verkligen
fruktbärande för qvinnans kall och bestämmelse i lifvet.
Af sådana skäl och då jag finner erfarenheten icke nu gifva till¬
räcklig anledning att bestämma i hvad mån vårt nuvarande system
för qvinnans bildning kan tåla afprutning eller tillägg —- man vet knap¬
past hvad man vill säga i frågan om studiernas omfattning i lefvande
språk och andra ämnen •— tror jag icke det vara välbetänkt att så
snart efter anslagets höjande åter påöka detsamma. Detta är det
skäl, hvarpå jag lägger största vigten.
Jag ber äfven få erinra, att frågan icke är så nyss väckt eller så
obetydlig.
Det var en föregående talare, som sade, att den uppkom år 1875;
men jag vill då erinra, att redan 1874 dåvarande departementschef
på Riksdagens framställning ingick med förslag om ordnandet af läro¬
verken för qvinlig ungdom; livilket förslag dock icke oförändradt vann
Riksdagens bifall.
Först 1876 fick man i frågan ett önskadt resultat i och genom
stadgande af lämpligare vilkor. Men förhandlingarne vid riksdagarne
den tiden visa, att det rådt mycken oklarhet och ovisshet om huru
detta anslag, som ansågs skola blifva mycket stort i framtiden, skulle
rättast gifvas.
Jag måste således, ehuru med svidande hjerta, påyrka bifall till
Stats-Utskottets hemställan.
Herr Adelsköld: Under den öfverläggning, som förevarit om
motionen, har jag tyckt mig finna, att motståndarne till densamma
äfven måst erkänna behofvet af en förhöjning af detta anslag, men
såsom skäl för afslag^derå anfört, att man ännu icke hade klart för
Lördagen den 7 April, f. m.
21
N:o 22.
sig, »om undervisningen går i rätt retning». Emellertid liar jag för
min del ej hört några bevis för att så icke vore förhållandet. Och så
vidt jag har mig bekant, tror jag att man åtminstone icke hittills kan
anmärka något mot den rigtning, den qvinlig» undervisningen tagit.
Dessutom är jag öfvertygad om att, i fall Riksdagen skulle ställa ifråga¬
varande anslag till Kongl. Maj:ts förfogande, Kong!. Maj:t nog skulle
ordna saken så, att medlen komme att väl användas till undervisningens
fromma.
Vidare har man anfört, att, i fall motionen bifölles, så småningom
en reaktion skulle uppstå och Riksdagen möjligen komma att vägra
anslag till dessa undervisningsanstalter. Jag kan ej förstå detta skäl,
ty om Riksdagen bifaller anslag på grund af enskilda motioner, så
måste de, liksom denna, vara af synnerligen stor vigt, och jag kan
således icke fatta att någon reaktion skulle uppkomma mot sådana
anslags beviljande, helst om resultatet blifver tillfredsställande.
Vidare har man ansett, att anslagen till qvinlig undervisning
skulle kunna blifva alldeles obegränsade; detta anser jag emellertid
icke vara någon skada, ty visar det sig, att anslagen blifvit nyttigt
använda och att de behöfvas allt mer och mer, så är det gifvit, att de
äro till nytta för det allmänna, och att anslagen då böra beviljas. Det
förefaller mig alldes tydligt.
Då de skäl, som tala för denna motion, blifvit så val utvecklade
som af motionären samt af Herrar Wennerberg och Kordenfeldt, skall
jag icke längre upptaga Kammarens tid; utan inskränker jag mig till
att instämma i deras yttranden samt förorda bifall till motionen.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Med anledning af ett och annat
yttrande under den nu förda diskussionen anhåller jag att få gifva
några upplysningar angående de grundsatser, som ledt regeringen vid
fördelningen af de anslag, som blifvit stälda till regeringens disposition
för xmderstödjande af skolor för qvinlig ungdom. Det äldre anslaget
var, såsom Kammaren väl känner, 50,000 kronor. Kongl. Maj :t hade
fördelat detta anslag för en tid af 3 år. Då de tre åren voro slut,
inkommo framställningar om fortsatta anslag från samtliga de skolor,
som förut varit delaktiga af anslaget. Dessutom inkommo ansökningar
från åtskilliga andra skolor. Kongl. Maj:t ansåg då, att, skulle med
anslaget något verkligt och varaktigt gagn kunna vinnas, det vore af
vigt att de skolor, som en gång fått del deraf, fortfarande finge under¬
stöd till ungefär samma belopp som förut, emedan det eljest måste
blifva omöjligt för vederbörande skolföreståndare att organisera sina
skolor med. någon slags visshet att organisationen kunde fortfarande
bestå. Till följd deraf fingo de skolor, som förut haft anslag och
hvilka fortfarande voro väl vitsordade, behålla hvad de dittills haft.
De nya ansökningarne kunde af brist på medel icke till någon åtgärd
föranleda. Sedermera beviljades vid sistlidne riksdag ett nytt anslag
eller rättare en förhöjning af det gamla med 20,000 kronor. För att
erhålla del af detta anslag inkommo ansökningar dels från förutvarande
skolföreståndare, som anhöllo om förhöjning af det anslag, de redan
hade, dels ock från föreståndare för skolor, som dittills icke något
anslag egt.
Angående
förhöjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
ungdom.
(Forts.)
N:o 22.
22
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående Vid fördelningen af det nya anslaget liade man främst för ögonen
förhöjning af den grundsats, att tillfälle till undervisningen för qvinlig ungdom borde
C'högre1skolor om möjligt finnas i landets olika delar. Deraf följde, att skolor, som
för qvinlig i sig sjelfva ingalunda voro så stora eller så betydande som åtskilliga
ungdom, andra, fingo understöd, på det att den bygd, der dessa skolor utgjorde
(Forts.) det enda tillfället för qvinlig ungdom att erhålla undervisning, måtte
också hafva ett sådant tillfälle. Vidare ansågs, att, när af redogörel¬
serna för skolornas förhållanden visade sig, att skolorna ekonomiskt
buro sig utan något anslag eller med de anslag, skolorna redan egde, det
saknades skäl att gifva nya eller större statsanslag, hvilka antagligen
skulle hafva till följd antingen en kapitalisation, som i ett eller annat
fall kanske varit afsedd, eller också endast en förökning i vederbörande
föreståndares vinst. Slutligen sökte man bestämma anslaget i någon
slags motsvarighet till betydenheten af den skola, hvarom fråga var,
så att de bättre inrättade, med mera undervisning försedda och mer
besökta skolorna, derest eljest behof af understöd förefans, erhöllo
relativt större understöd än de mindre skolorna.
Jag har endast velat meddela Kammaren dessa upplysningar, på
det att ingen okunnighet om det sätt, hvarpå anslaget blifvit af rege¬
ringen fördeladt, må i Riksdagen förefinnäs.
Friherre af Ugglas: Jag har för min del icke på något sätt
ifrågasatt, att det anslag, som ställes till regeringens förfogande, icke
blifvit mellan de särskilda skolorna fördeladt med den största möjliga
rättvisa och omsorg, så långt det lilla anslaget räckt till; men jag
vågar påstå, att anslaget i och för sig är alldeles för litet för att i
någon väsentlig mån kunna tillfredsställa de verkliga behofven.
Herr Törnebladh har såsom sitt hufvudsakliga skäl för att biträda
Utskottets förslag sagt, att, så länge ett system för dessa skolor icke
finnes slutligen godkändt och antaget, bör man icke uppmuntra upp¬
komsten af dessa skolor.
Men skola vi vänta till dess ett system för skolorna slutligen
blifvit af alla vederbörande godkändt, få vi allt vänta mycket länge.
Efter min öfvertygelse hade det just varit rätta sättet att fram¬
kalla ett godt system genom att understödja goda skolor och ställa
dem under verklig inspektion, hvilken kunde lemna regeringen upp¬
lysning om huru undervisningen der försiggick och om de fel, som
vidlådde dem.
Så skulle en erfarenhet utveckla sig, som kunde leda till ett verk¬
ligt godt. Jag tror sålunda, att, om man blott hölle fast vid att detta
anslag skall medföra skyldighet för dessa skolor att ställa sig under
en verklig kontroll och inspektion, anslaget komme att framkalla ett
bättre förhållande, än som, enligt hvad Herr Törnebladh antvdt, må¬
hända inom åtskilliga skolor är gällande.
Vidare har den ärade talaren sagt, att det förefaller honom besyn¬
nerligt, att, samtidigt med det man önskar taga högre afgifter af den
manliga skolungdomen, man genom ökadt anslag ville minska afgiften
för de qvinliga lärjungarne. Hvar och en, som har reda på hvilka
afgifter i allmänhet vid de bättre skolorna tagas af de qvinliga lär-
23
N;o 22.
Lördagen den 7 April, f. m.
jungarne, lärer med mig ej tveka att säga, att det vore ganska önsk- A^e^de
värdt och gagneligt, om dessa afgifter kunde i någon mån nedsättas.
Stor blir icke nedsättningen genom det lilla stöd, som kommer högre skolor
dem till del. För min del har jag icke af den »konjekturalpolitik», för qvinlig
som hlifvit äfven i denna fråga framhållen, blifvit öfvertygad. om att ungdom.
icke motionären har rätt. Jag får fortfarande yrka bifall till hans (T* orts.)
motion.
Herr Widén: Förra gången jag hade ordet hemstälde jag, att
man i dessa skolors eget intresse ej skulle gå för hastigt till väga i
denna Hammare vid beviljande af ökade anslag åt dem. Jag fruk¬
tade i detta fall för en farlig motströmning inom Riksdagen i öfrigt,
samt tänkte dessutom på huru väl behöfligt det här skulle vara för
ändamålet, att initiativet till anslagssökning blefve taget af Kongl.
Maj:ts regering sjelf. På dessa skäl håller jag fortfarande fast vid Ut¬
skottets afstyrkande af liden föreliggande motionen. Men det har, sedan
jag förra gången hade ordet, framhållits ett nytt skäl att gå in på mo¬
tionen, det nemligen, att man derigenom skulle få en inspektion öfver
skolorna från statens sida i gång, som skulle bereda ett godt medel
till flickskoleorganisationens förbättrande. Jag vågar dock i det hän¬
seendet vara af en alldeles motsatt tanke. Hen utveckling till ett
bättre, som härutinnan kan vara erforderlig, synes mig mycket säkra¬
re och lättare kunna vinnas på den af Kongl. Maj:t och Riksdag hit¬
tills anvisade vägen, som varit den, att statsmakterna sa litet som möj¬
ligt skulle inblanda sig i flickläroverkens omedelbara organiserande,
men att deremot familjen här skulle förunnas någon större frihet att
göra sitt intresse och sina erfarenheter gällande. _
Hvarför nu bryta med denna ordning, som ju hittills trots åtskil¬
liga brister, som derunder kommit i dagen, likväl burit de mest lof¬
vande frukter.
Af den erfarenhet jag inhemtat under min fleråriga praktiska be¬
handling af förevarande fråga på min ort, har jag blifvit allt mera rot¬
fästad i den öfvertygelsen att, då fråga är om qvinnans uppfostran, det
framför allt måste vara i sin ordning, att familjen får något större in¬
flytande, än då man afser gossarnes uppfostran och bildning. Det är
redan förut anmärkt, att gossarnes uppfostran måste stå i en helt an¬
nan ställning till staten än flickornas. Ty det är från gossarne, som
staten rekryterar sina tjensteman, men det är icke fallet.i fråga om
flickorna. Och redan i denna omständighet ligger tillräcklig fingervis¬
ning derom, att staten saknar rätt att göra samma ingrepp^ i familjens
naturligen gifna rätt att uppfostra flickorna för sitt ändamål, som den
kan och hör göra i afseende på gossarnes uppfostran. Läsordning och
öfningar höra också helt naturligt i flickskolorna icke ställas lika i allt
med hvad de måste vara i gosskolorna. Och hvem förstår bättre eller
är mer intresserad för hvad härutinnan skall göras gällande, än famil¬
jen sjelf. Men anordnades nu en särskild inspektion och kontroll från
statens sida med afseende på dessa skolor utöfver hvad ^som redan fin¬
nes, så minskades familjernas inflytande i samma man som statens
ökades, och växte faran för att flickskolorna, som beklagligen till följd
af flerfaldiga orsaker redan blifvit allt för likformigt organiserade med
N:o 22.
24
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående gosskolorna, gjordes med dem ännu mera lika än de redan blifvit.
förhöjning f/Het skal till ett ökadt anslag, som i motionen ock af dess försvarare
"högre bitter WifHt sökt deruti, att dermed äfven skulle bestridas kostnaderna för
för qvinlig upprättandet af en särskild inspektion från statens sida med åtföljande
■ungdom, reform af våra i antal år efter år växande flickskolor, kar derför gif-
(Forts.) vit mig en ytterligare anledning att motsätta mig bifall till meranämn-
da motion. Riksdagen kar ju i allt fall tillräckligt tillfälle till experi¬
ment med lärordningar, m. in., af alla slag i goss-skolorna.
Herr Wennerberg: Jag skall blott med några få ord bemöta de
talare, som yttrat sig mot ifrågavarande anslag.
Åf Herr Statsrådet ock Chefen för Ecklesiastikdepartementet fingo
vi eu ganska noggrann ock god utredning om huru med dessa anslag
från regeringens sida förfares. Deri låg ej något, som innebar en
motsättning mot höjandet af anslaget. Det var blott ett, som var af be¬
skaffenhet att åstadkomma tvekan kos en ock afinan i afseende på det
förhöjda anslaget, nemligen påpekandet, att möjligen kär ock kvar
funnes kos dessa skolor en benägenhet att kapitalisera statsmedel ock
kanske — kvilket väl skulle vara meningen — sedermera icke använ¬
da dem till skolans bästa. Jag, hvilken liksom den ärade vän i Stats¬
utskottet, som nyss kade ordet, sitter i styrelsen för en sådan skola,
kan verkligen besanna detta förfarande; det kar der så varit fallet en
gång. Det var dock ej annat att göra, då man ville hafva en god skol¬
materiel, än att för tillfället sätta sig på förknappning ock hoplägga en
sparpenning för att sedan nästa år kunna inköpa bättre hjelpredskap.
En sådan kapitalisering tror jag dock Riksdagen gerna förlåter.
Den förste statsutskottsledamoten kade följande att mot anslaget
invända. Han påstod först, att det vore »en alldeles ny sak». Det
är visserligen sant; men jag ser deri icke något fel. Han påstod vi¬
dare, att man skulle akta sig att gå »brådstört till väga»; men det är
alltid händelsen att, om man icke gifver en tillräckligt stol’ gåfva för
en gång, så får man »plottra ut sig» i småmynt. Derför kar man också
på kort tid fått koja anslaget med 10,000 ock 10.000 kronor i sänder,
till dess man tog det störa steget med 20,000 kronor på en gång år
1882. År det detta, som anses att gå brådstört till väga? Han an-
stälde vidare en jemförelse emellan den manliga ungdomens undervis¬
ning och den qvinliga. Den, som vill göra det, kan ju göra det. Jag
kar gjort det sjelf; men det var icke ett ögonblick min mening, att
den qvinliga undervisningen skulle stiga upp till samma höjd ock ut¬
sträckning som den manliga, emedan staten beköfver af den manliga
undervisningen helt andra och större frukter än som det kär kan blifva
fråga om. Här är blott fråga om så mycken rättvisa, att qvinnan med
den manliga, befolkningen, som icke ingår i statens tjenst, finge dela
förmånen af en kostnadsfri elementarundervisning. Han har slutligen
sagt, att det nog »går för sig att operera utan anslag»; ock vi kafva
exempel på det, i synnerhet i Stockholm. Ja, kär finnas skolor med
förmögne mäns barn, kvilka skolor, för att det skall taga sig något ut,
gifva en ock annan fattig fri undervisning. Men jag kan upplysa, att
det finnes i landsorten sådana, som öppna för den fattiga borgarflickan
det enda sättet att få en bildning, som kojer henne öfver tvånget att
Lördagen den 7 April, f. m.
25
N:o 22.
taga den allra sämsta tjenst, till hvilken hon dessutom icke passar, Angående
emedan hon ofta är med sina fysiska krafter dertill för svag. Det -^förhöjning af
der som anslag behöfvas, om man vill att qvinnobildningen skall med-
föra något godt resultat. för gvinUg
Den andre statsutskottsledamoten hade egentligen blott det att ungdom.'
säga, att vi »famla efter det rätta». Han vet nog lika väl som jag, (Forts.)
att detta är händelsen icke blott med en ny sak, såsom denna, utan
ock med en gammal, nemligen hela vår elementarundervisning, b vilket
visas af de ständiga förslag, som dervid göras, naturligen åsyftande att
få något bättre, att få det rätta. Yi kunna ju icke säga, att för att
understödja dessa skolor det fordrats »fullständig kännedom» om för¬
hållandena; och fordras detta icke vid de manliga skolorna, kan jag ej
se, hvarför vi skola fordra det vid de qvinliga, hvilka ännu icke gifvit
anledning till klagan,.
Jag tackar den ärade statsutskottsledamoten för de ord, hvarmed
han slutade sitt anförande. Han sade nemligen, att det var »med svi¬
dande hjerta» han motsatte sig anslagets höjande. Jag hoppas att
detta skall i någon mån verka på Kammarens ledamöter, så att ingen
af dem kommer att dela denna obehagliga känsla med honom, och yr¬
kar fortfarande bifall till motionen.
Herr. Anderson, Albert: Det har blifvit sagdt, att frågan om den
högre qvinliga undervisningen är en ny fråga. Detta hafva dock re¬
dan de föregående talarne bemött, och jag ber endast få erinra, såsom
jag för en stund sedan gjorde, att detta behof hade framträdt redan’år
1866, då .Rikets Ständer afläto sin underdåniga skrifvelse, och man kan
väl då icke säga, att frågan är så ny, att den icke är värd all upp¬
märksamhet. Det tillägg, jag tagit mig friheten att göra, till min mo¬
tion, derom att Kongl. Maj:t skulle ega använda en del af anslaget
till kontroll öfver skolorna i händelse af behof, torde i sin mån bi¬
draga att småningom klargöra den frågan, hvilket system som inom
dessa skolor lämpligast bör användas.
En ärad talare bär ifrågasatt, huruvida det är nyttigt att genom
statsanslag lätta för de fattige tillträde till dessa skolor. Det förhåller
sig dermed så, att man redan nu icke kan neka en del mindre bemed¬
lade barn tillträde till dessa skolor, och när man då icke kan af dessa
taga tillräcklig afgift, så måste man pålägga de öfriga en så mycket
högre afgift. Det är således icke egentligen skolan, som vinner här¬
på, utan det är dessa fattiga barn, och det kan ju icke vara annat än
riktigt.
Jag ber också att få nämna, att det inträffar här i Stockholm
icke så sällan, att lärarinnor i de högre flickskolorna hafva lägre af¬
löning än lärarinnorna i folkskolorna, och detta derför att flickskolorna
icke kunna betala dem högre. Med de anspråk man har på dessa lä¬
rarinnors i de högre flickskolorna kunskaper, är ju detta ett orimligt
förhållande, och jag är fullt öfvertygad om, att, derest dessa högre
flickskolors ekonomi satte dem i tillfälle att på någorlunda skäligt sätt
aflöna sina lärarinnor, de icke skulle underlåta att göra det.
Jf:o 22.
26
Lördagen den 7 April, f. m.
Angående Herr Törnebladh: Jag skall blott nämna några ord till belys-
^anda ^Ull af ^va(i jag förut yttrat i frågan.
högre skolor J a g bär yttrat, att det torde vara någon osäkerhet rådande om
för qvinlig det råtta systemet. Det är sant, att denna osäkerhet förekommer inom
ungdom. ali undervisning, men särskildt förekommer den här, när det gäller
(Forts.) att ordna något relativt nytt. Jag erinrar mot det, som anförts om
svårigheterna att komma till klarhet om systemet, endast det, att re¬
dan år 1874 lades fram ett temligen vidlyftigt och fullständigt system,
men Riksdagen antog det icke, och när det är fråga om något relativt
nytt, så bör man gå mycket försigtigt till väga, på det att man icke
må komma in på afväga!-; och jag må bekänna, att jag är litet rädd
för, att vi i våra flickskolor hafva inrättat undervisningen för mycket
efter de manliga undervisningsverken, så att vi fordra kunskap i för
många ämnen af flickorna och att vi lemna för liten uppmärksamhet
åt den praktiska undervisningen, t. ex. i qvinnoslöjd och åt hjertats ut¬
bildning. Jag tror att detta är vida farligare i afseende å qvinnor än
för män: mannen, som skall inträda i statens tjenst eller i allmänhet
i vidare verksamhetskrets än qvinnan gagna sitt land, måste helt na¬
turligt ega vidsträcktare kunskaper, emedan samtidens kultur har ut¬
vecklat sig så starkt, och han icke får vara okunnig om denna. Qvin¬
na» får visserligen icke heller i den vägen sakna kunskap, men fråga
är huru mycket man kan och bör lemna. Att locka in en del af den
fattigare medelklassens barn på en starkt utvecklad skolundervisning
mod flera språk och andra undervisningsämnen anser jag icke vara
rigtigt, allra helst då man rörande våra manliga läroverk är mycket
tveksam, om det icke bör finnas skolor och läroanstalter afsedda för
lägre realbildning eller så kallade högre borgareskolor.
Friherre von Essen, Fredrik: Jag anhåller endast att få lemna
Kammaren en liten upplysning, som kommit i min hand från Ecklesiastik¬
departementet. Den rör några siffror, som kunna vara af vigt att med¬
dela. När man sagt, att mycket stora anslag blifvit begärda för dessa
ändamål, och att blott en ringa del af dessa belopp kunnat beviljas,
så anser man deri ligga ett talande skäl för att nu gifva högre anslag,
så att det må kunna ställas i något förhållande till hvad som är be-
gärdt från skolornas sida. Men det finnes en annan omständighet, som
äfven torde böra tagas i betraktande vid behandlingen af denna fråga,
nemligen huru årsinkomsterna ställa sig vid de särskilda skolorna i
förhållande till årsutgifterna. Det har sagts, att många skolor drifvas
på sådant sätt, att de bära sig ganska bra, och öfverskott icke sällan
inträffa. Så visar ock denna tablå, som afser endast de ansökningar,
som inkommit och blifvit behandlade, sedan det ökade anslaget af
20,000 kronor vid senaste riksdag blef beviljadt. Denna redogörelse vi¬
sar, om jag följer kolumnerna utefter utan att uppgifva namnen på
skolorna:
Inkomst ......
|
...... 17,000. Utgift ......
|
...... 13,000.
|
|
...... 4,800. „ ......
|
...... 4,800.
|
|
...... 16,200. „ ......
|
...... 13,600.
|
|
...... 11,700. „ ......
|
...... 11,700.
|
y) ......
|
...... 2,500. ,, ......
|
...... 2,500.
|
Lördagen den 7 April, f. m.
27 N:o 22.
Inkomst
27,100. Utgift
26,000.
10,000.
15.000.
12.000.
5,000.
8,500.
5,900.
8,600.
4,100.
4,100.
12,140.
Angående
förhöjning af
anslaget till
högre skolor
för qvinlig
11,000.
17.000.
10.000.
6,000.
8,500.
5,200.
8,600.
4,100.
4,700.
10,200.
ungdom.
(Ports.)
Jag skulle kunna fortsätta ock läsa upp ur denna tabell längre än
Kammarens tålamod att köra det räckte till, men resultatet blifver i allt
fall det, att inkomsterna i allmänket ställa sig ett eller flera tusental högre
än utgifterna, med några få undantag, der det blifvit brist. Under sådant
förhållande tyckes behofvet icke vara så trängande, som af flere talare
kär blifvit framhållet, åtminstone är det icke bevisadt derigenom, att
de icke kunnat bevilja så mycket, som blifvit begärdt eller varit be-
höfligt. Det var blott denna upplysning jag velat lemna.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutat, upptog Herr Grefven
ock Talmannen de derunder framstälda yrkandena och gjorde enligt
dem propositioner, först på bifall till Utskottets förevarande hemställan
ock sedan på afslag derå ock bifall till den i ämnet väckta motionen,
samt förklarade sig finna sistnämnda proposition besvarad med öfver¬
vägande ja.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades ock anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller 15 punkten i Stats-Utskottets utlåtande Ko 12 a,
röstar
Vinner Nej, afslås punkten ock bifalles den i ämnet väckta mo¬
tionen.
Omröstningen företogs, ock vid dess slut befunnos rösterna kafva
utfallit sålunda:
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Ja — 68;
Nej — 50.
16 Punkten.
Bifölls.
N:o 22.
28
Lördagen den 7 April, f. m
Löne¬
förbättring
för folkskole¬
lärare.
17 punkten.
Mom. a).
Grefve Beck-Friis: Då jag i hufvudsak instämmer i det för¬
slag, som här af Utskottet blifvit framlagt, har jag dock icke kunnat
vara med om de restriktiva ord, som företinnas i Utskottets hemställan;
der står nemligen: »der den icke redan uppgår till detta belopp». Det
vill säga, att den församling, som redan har behjerta! skollärarnes eko¬
nomiska ställning och sjelfmant höjt lönen till 700 kronor, icke skulle
få något statsbidrag, utan att statsbidraget således endast skulle vara
ett premium för de församlingar, som hållit skollärarne på förknapp¬
ning. Jag tycker icke, att det är med rättvisa och billighet förenligt
att tillvägagå på sådant sätt. Jag tror ock att det kommer att
hafva sina stora vanskligheter att bestämma detta utgående statsbidrag,
i så måtto att, för tillämpning af denna bestämmelse, man skall kunna
säga icke endast, att den eller den skolläraren har den eller den lö¬
nen, utan äfven kunna med kyrkostämmobeslut visa datum, från hvil¬
ken dag han har denna lön; före den dagen skulle han icke få, men
efter den dagen skulle han få. Jag tror derför, att det äfven ur prak¬
tisk synpunkt icke vore skäl att göra denna restriktion, och jag har
derför tagit mig friheten att i en reservation göra den framställning, att
momentet måtte få följande lydelse:
»att Riksdagen må besluta, att — under förutsättning deraf, att
skoldistrikt för ordinarie folkskolelärare eller lärarinna, som under minst
fem år i denna egenskap oförvitligen tjenstgjort, antingen redan bevil¬
jat kontant aflöning af 700 kronor eller ock för nästkommande år 1884
höjer aflöningen till nämnda belopp — staten skall bidraga med två
tredjedelar af hela denna lönesumma, samt att Riksdagen för ända¬
målet utöfver hvad redan är härtill anslaget må på extra stat för år
1884 uppföra ett förslagsanslag af 180,000 kronor.»
Jag anhåller vördsamt om bifall till denna min reservation och
ber få tillägga liksom Utskottet här, hvad siffran angår, sagt: »vansk¬
ligheten vid alla beräkningar härutinnan ligger dock för öppen dag,
hvadan det varder nödvändigt, att anslaget i likhet med hittills¬
varande erhåller karakteren af förslagsanslag». Bifalles den föreslagna
summan, så torde borttagandet af den restriktiva bestämmelsen icke
föranleda någon ändring i den beräkningen, ty det är ett fåtal försam¬
lingar, som redan hafva höjt folkskolelärarnes löner till 700 kronor.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Om det är sant, att de
menskliga behofven i allmänhet äro obegränsade, så gäller detta i
kanske allra starkaste grad om kulturbehofven. Det är derför myc¬
ket naturligt, att anspråken på materiella medel för dessa behofs fyl¬
lande skola oupphörligt stiga. Till följd deraf kan det icke hjelpas,
att slutsumman å 8:de hufvudtitelns anslag år efter år stiger. Men å
andra. sidan är det tydligt, att man icke kan tillfredsställa alla de
önskningar, som representanter för särskilda kulturbehof, hvar och en
till följd af sin särskilda ställning, kunna finna vara angelägna. Hvarje
år inkommer till Kong!. Maj:t en ofantlig mängd framställningar med
Lördagen den 7 Arpil. f. m.
29
N:o 22.
begäran om anslag särskild! under 8:de bufvudtiteln. Det är då ett LSne-
mycket grannlaga ock mycket svårt uppdrag att gifva råd både huru förbättring
långt man kan gå i anspråken på statskassan för dessa ändamåls fyl J07'MksJiole-
lande, så ock bvilket urval bör göras ur denna mångfald af inkomna (Forts.)
ansökningar. Vare det långt ifrån mig att kafva den föreställningen,
att jag skulle vara ofelbar i mina åtgöranden i dessa frågor. Tvärt
om kan det ju mycket lätt kända, att jag i mina råd begår misstag
både åt den ena ock den andra sidan. Det är emellertid mycket na¬
turligt, att de, som icke fått sina önskningar tillfredsstälda genom den
Kongl. statsverkspropositionen, söka sig en väg till Riksdagen genom
riksdagsmäns enskilda initiativ. Deri ligger naturligtvis ingenting
tadelvärdt; ock till följd af mitt erkännande, att jag ingalunda anser
mig vara ofelbar i mina råd, kan jag icke keller känna mig sårad,
om i ett eller annat fall Riksdagen kar en annan mening än jag, vare
sig i den ena eller andra rigtningen — dock naturligtvis alltid med
eu viss begränsning, nemligen den, att Riksdagen icke ingriper inom
den maktsfer, som bör tillkomma Kongl. Maj:t; ock af Riksdagens
Första Kammare, med den takt ock de statsmannainsigter, som der
finnas ock som man kar rätt att der vänta, bör man icke kunna frukta,
att den någonsin skall låta något sådant komma sig till last. Denna
Riksdags Stats-Utskott kar i några fall än tillstyrkt enskilda motioner
än yttrat sig om dem med stor välvilja. Alla de framställningar, i
afseende på kvilka detta egt rum, afse i min tanke nyttiga ändamål.
Men dermed vill jag icke hafva sagt, att de allesammans, enligt min
uppfattning, för närvarande äro de vigtigaste, som kunna komma i
fråga att af statens medel fyllas. Kär nu Stats-Utskottet sålunda ut¬
talat sig välvilligt om en motion, så ligger ju deri alltid någonting
godt, så till vida att, när Kongl. Maj:t en gång finner tiden vara inne
att framkomma med proposition om anslag för deras fyllande, en sådan
anslagsbegäran kar ett stöd i Stats-Utskottets på förhand gifna väl¬
villiga _ uttalande. Men jag fager för gifvet att Stats-Utskottet med
detta sitt välvilliga uttalande icke afsett att påstå, att just dessa behof,
som händelsevis blifvit dragna under Riksdagens pröfning, äro de an¬
gelägnaste att fylla af alla de kulturändamål, för kvilka statens mellan¬
komst kan komma i fråga. Det kan ju kända, att andra kulturbehof,
om kvilka ingen motionär tagit kand ock derför icke fått förmånen
af Stats-Utskottets rekommendation, vid jemförelsen finnas angelägnare
och derför af Kongl. Maj:t anses böra i första rummet ifrågakomma.
Det rigtas ofta till mig den önskan, att jag skall i Riksdagens
Kamrar uttala mig till fördel för den ena eller den andra motionen.
På senare tider har jag tagit till grundsats att icke göra detta, derför
att om jag uttalar mig till förmån för en eller annan motion, så kan
detta gifva anledning till den slutsats, att jag icke anser de öfriga
motionerna, om kvilka jag icke yttrat mig, vara af den nytta, att de
förtjena Riksdagens bifall. För" att undvika en sådan falsk tydning
kar jag för regel, att om enskilda motioner icke yttra mig, vare sig
tillstyrkande eller afstyrkande.
I afseende å den motion, som nu föreligger, måste jag dock göra
ett undantag, ock detta af en alldeles enskild anledning.
Det kar mycket talats om ock undrats öfver, att icke någon fram-
N:o 22.
30
Lördagen den 7 April, f. m.
Löne¬
förbättring
för folkskole¬
lärare.
(Forts.)
ställning om löneförbättring åt folkskolelärarne skett från regeringen.
Orsaken härtill är den, att Kong! Maj:ts regering har alldeles samma
uppfattning, som Stats-Utskottet i sitt betänkande uttalat, nemligen att
folkskolelärarebefattningarne äro kommunala befattningar. Det är kom¬
munerna, som aflöna folskolelärarne; så är svensk lag för närvarande,
och jag har ingen anledning att önska att det annorlunda skall blifva.
Yäl är det så, att af statsmedel understöd utgå till kommunerna i och
för folkskolelärare es aflöning, men detta hindrar naturligtvis icke en
kommun att, när den finner det behöfligt, öka lärarens lön till det be¬
lopp, som kommunen finner vara lämpligt och rättvist. Om nu kom¬
munerna, för att kunna öka lönerna, anse sig vara i behof af stats¬
understöd till större belopp, än som hittills enligt lag tillkommit kom¬
munerna, då är det väl från folkets representanter, som en framställ¬
ning om sådant ytterligare understöd bör komma. Icke bör det vara
Kongl. Maj:ts regering, som likasom sticker i hand på kommunerna
större understöd, än de äskat eller kanske anse sig behöfva. Kär nu
i detta ämne framkommit en motion, som äfven i någon mån vunnit
ett erkännande af Stats-Utskottet, anser jag det vara min pligt att här
förklara, att jag med nöje ser, att folkskolelärarnes ställning förbättras.
Utan tvifvel lida de för närvarande kanske på de flesta ställen af
ekonomiskt betryck. Från regeringens sida möter ingalunda hinder
att taga frågan om hand, om Kiksdagen eljest sådant önskar.
Herr Carlsson, Lars Magnus: Jag har icke begärt ordet för
att uppträda mot hvad Stats-Utskottet föreslagit rörande förhöjning i
folkskolelärarnes aflöning. Jag tror nemligen, att sådan förhöjning är
ganska val behöflig; men då jag känner till flera kommuner, som redan
höjt aflöningen till 700 kronor och derutöfver, kan jag icke förlika
mig med,-att dessa kommuner icke skulle erhålla något bidrag, såsom
Stats-Utskottet föreslagit. Det skulle vara högeligen illa att på det
sättet behandla dessa församlingar, som redan hafva höjt folkskole¬
lärarnes löner, ty de skulle derigenom blifva mycket stjufmoderligt
behandlade, och det lärer väl ej kunna vara meningen. Jag tror, att
reservanterna i detta fall sett saken ganska rigtigt, och jag hemställer
fördenskull om afslag å denna punkt med bifall till hvad reservan¬
ten Grefve Beck-Friis föreslagit.
Herr Carlheim-Gyllensköld, Theodor: I denna punkt har
jag en något olika uppfattning mot så väl Stats-Utskottet i allmänhet
som reservanterna inom Utskottet. Jag vill icke neka till, att i Ut¬
skottets betänkande åtskilliga ganska tänkvärda sanningar blifvit ut¬
talade, men de synas mig icke stå i harmoni med det slut, hvartill
Utskottet kommit. Det är, såsom Utskottet nämner å sid. 18, en
ganska vigtig principfråga, och det är då, synes det mig, icke lämp¬
ligt att så här hastigt affärda så vigtiga grundsatser som dem, hvilka
här beröras, till följd af gemenskapen med folkskolelärarnes löner,
utan någon som helst mera omfattande eller djupgående utredning.
Flera gånger förut och särskildt i dag har här blifvit framhållet med
en viss styrka, att enskilda motioner, som röra större frågor, böra af
regeringsmakten och dess underafdelningar vara nöjaktigt utredda för
Lördagen den 7 April, f. m.
31
>:o 22.
att få sin nödiga pröfning, och jag tror att detta är en grundsats, som Löne¬
år fullt rigtig, en grundsats som Riksdagen mångfaldiga gånger förut förbättring
har hållit på och en grundsats som det icke är skäl att i detta afseendeför folkMe-
göra ett undantag ifrån. (Forte')
Med . afseende på behof vet af löneförhöjning för folkskolelärarne
kan jag för min del icke finna, att det är så trängande. Räknar man
efter, hvad folkskolelärarnes löner utgöra i förhållande till kostnaderna
för att vinna kompetens, finner man, att lönen för folkskolelärarne går
till mycket hög siffra, ja utgör ett så högt belopp, att folkskoleläraren
åtnjuter en långt högre lön än ett justitieråd med hänsyn till den kom¬
petens, song till hvardera befattningen erfordras. Kommer så dertill,
att justitieråden hafva så enorma lefnadskostnader mot en folkskole¬
lärare på landet, hvilkens lefnadskostnader icke behöfva vara större,
än att han godt kan bestrida dem med de inkomster han har, deri,’
utom lönen, ingår 50 kubikfot spanmål, fri bostad, kofoder och kålland.
Jag tror derför, att här icke föreligger något så synnerligt stort be¬
hof, att man bör antaga ett öfvergångsstadgande på ett år endast, som
sedan binder Riksdagens handel’, tv, under förutsättning att Kongl.
Maj:t vidtager den . utredning, som i nästa moment blifvit fråga om,
lärer det väl ej dröja längre, innan Riksdagen kan från Kongl. Maj:t
vänta framställning i ämnet. Jag tror, att genom antagande af ett
dylikt öfvergångsstadgande det icke vore något synnerligt vunnet för
folkskolan. Jag ber nemligen få fästa uppmärksamhet på, att, enligt
mitt förmenande, skolan icke vinner något på att lärarnes löner ökas.
Skall skolan vinna på ett anslag, så böra medlen vara anslagna t. ex.
för undervisningsmateriel samt för de seminarier, som bilda lärarne.
Låt lärarne få. ökade kunskaper, underlätta lärarnes arbete under deras
undervisningstid, så tror jag, att man derigenom skapar de bästa möj¬
liga krafter åt skolan; men icke gör man det genom att öka på lönerna
gång efter annan. Den föreliggande motionen är af den omfattande
och djupt ingripande natur, att det synes mig vara att gå något för
fort till våga att nu helt enkelt bifalla förslaget för ett år, och utan
den. af mig önskade utredning synes det mig i allt fall icke böra
beviljas.
Oå jag, såsom sagdt, haller före, att skolan icke vinner på ett
ökande af lärarnes löner, vågar jag hemställa, om icke en återremiss
af detta moment vore den ändamålsenligaste åtgärden; och jag vågar
för den skull hos Herr Talmannen anhålla om proposition på åter¬
remiss till Stats-Utskottet af momentet i det syfte, att det anslag, som
omtalas i föreliggande moment, skall användas till undervisnings¬
materiel och. stipendier åt folkskolelärarne under deras studier i fo.lk-
skol esemin ariern a.
Herr Törnebladh: Hvad den siste ärade talaren anförde rörande
råtta sättet att befrämja undervisningen i folkskolorna tror jag kunna
förtjena ett bemötande så till vida, som åtminstone jag för min del
icke kan annat än hysa den åsigten, att, om det anses vara bevisadt,
att folkskolelärarne i allmänhet taget hafva otillräckliga löneinkomster,
detta måste komma att så väl direkt som indirekt ofördelaktigt inverka
på undervisningens beskaffenhet. Jag skall icke mycket länge uppe-
N:o 22.
32
Lördagen den 7 April. f. m.
Löne¬
förbättring
för folkskole¬
lärare.
(Forts.)
hålla Kammaren med att anföra de skäl, som kunna finnas tala der¬
för, att folkskolelärarnes inkomster för närvarande äro väl knappa. I
detta fall ber jag att få hänvisa till den motion, som har gifvit anled¬
ning till Stats-Utskottets förevarande betänkande, en motion, som synes
fördelaktigt utmärka sig genom kraftig bevisföring och noggrann utred¬
ning i de flesta stycken. Vidare vill jag hänvisa till de yttranden,
som förut blifvit fälda i saken särskilt' i denna Kammare under den
diskussion, som förlidet år egde rum angående eu liknande fråga, lika¬
som äfven till de yttranden, som vid samma tillfälle afgåfvos af gan¬
ska många sakkunnige och för frågan varmt intresserade talare i Andra
Kammaren. För öfrigt behöfver jag knappt mer än vädja till den
erfarenhet, som Kammarens ledamöter ega hvar och en från sin sär¬
skilda bygd om folkskolelärarnes ställning, emedan det är naturligt att
en sådan erfarenhet bäst och mest talar.
Den föregående talaren har icke gjort den erfarenheten, att folk-
skolelärarne i allmänhet äro otillräckligt aflönade. Det kan ju vara
möjligt, att i den landsbygd han tillhör lärarne hafva det bättre stäldt
för sig än annorstädes. Jag vill icke förneka det, ty jag känner icke,
huru dermed förhåller sig, men på det öfvervägande flertalet ställen
torde en löneförhöjning för dem vara af rättvisa och billighet påkallad,
och jag hoppas, att denna Kammare skall visa sig behjerta detta ge¬
nom att bifalla det föreliggande förslaget.
Hvad nu detta förslag angår, vill jag gerna'med den ärade reser¬
vant, som öppnade diskussionen, erkänna att det är mycket svårt att
här ställa sig på den rätta ståndpunkten, men på samma gång som
jag uttrycker en mot honom motsatt åsigt, ber jag dock att få säga,
att skulle det så vara att Kammaren anser det vara rätt att biträda
reservanternas förslag, skall jag visst icke motsätta mig den saken,
emedan jag är fullt öfvertygad, att sjelfva framgången af det som vi
alla lifligt önska derigenom icke här på något sätt äfventyras. Huru¬
vida det kan försvåra bifallet i Medkammaren, derom vill jag dock
icke yttra mig.
Utskottet har emellertid resonerat på följande sätt. Då det är
klart, att en så omfattande fråga som denna icke kan slutbehandlas
utan att en underdånig skrifvelse aflåtes från Riksdagen till Kong!
Magt, så har man först att tillse hvad man kan vara skyldig att göra
under den tid som kommer att förflyta, till dess ärendet blifvit af re¬
geringen slutpröfvadt och förslag framlagdt för Riksdagen. Utskottet
har då förestält sig, att det enklaste sättet vore att, för att undvika
beskyllningen att nog lätt på enskild motionärs framställning hafva
tillstyrkt ett beslut om en större utgift för församlingarne, vädja till
församlingarna sjelfva, huruvida de icke finna det rätt och billigt att
förhöja folkskolelärarnes af en viss kategori aflöning och att tillika ut¬
tala statens beredvillighet att i sådant fall lemna bidrag. I och med
detsamma har Utskottet stält sig på samma ståndpunkt, på hvilken jag
nyss stälde mig, nemligen att vädja till erfarenheten i denna sak inom
de olika landsorterna, hvilket just utgör ett sätt att, i öfverensstäm¬
melse med hvad som från statsrådsbänken nyss uttalades, vidhålla
grundsatsen om folkskolelärare^ensternas kommunala natur. Men då
man sålunda beslöt sig för att framställa ett vädjande till församlin-
Lördagen den 7 April, f. in.
33
N:o 22.
garna i förening med ett löfte om bidrag från statens sida till de lä- Löne-
rare, som ansågos under den närmaste tiden företrädesvis vara i behof förbättring
af en löneförhöjning, var det gifvet att man äfven måste framhålla. fär f?l^ole-
att det var lärarne man ville hjelpa och icke församlingarna. Utskot- (Forts!)
tet nar derför sagt, att Riksdagen för att lärarne skola kunna få det
något bättre, än de nu hafva, är beredvillig att understödja försam¬
lingarna, men hafva lärarne redan genom församlingarnas frikostighet
erhållit en högre lön, så qvarstå!- icke längre detta behof för lärarne,
utan om man då gåfve ett understöd, så blefve det i sjelfva verket ett
understöd åt församlingarna, och TJtskottet hade då öfvergifvit prin-
cipen .af ett tillfälligt lönetillägg, hvilket naturligtvis bör tillkomma
tjensteinnehafvaren, men icke den, som aflönar honom.
Att .saken sålunda kommer att ställa sig olika i olika församlin¬
gar, är något som jag gerna vill gå in på, men jag ber tillika få fästa
uppmärksamheten derpå, att detta anslag är föreslaget att beviljas en¬
dast för ett hr, och den lilla orättvisa, som, enligt hvad man säger,
skulle uppstå, kommer mycket snart att utjemnas, emedan, såsom jag
hoppas, saken redan nästa år, eller så snart frågan hunnit till fullo
utredas, kommer att definitivt ordnas genom att ett större eller min¬
dre anslag i och för ändamålet uppföres på ordinarie stat. Det är så¬
ledes blott för en kort tid, som en ojemnhet skulle komma att före¬
finnas och denna ojemnhet är endast bestämd med afseende på det
särskilda behofvet för lärarnes skull.
Att siffran skulle stiga något, om man icke undantoge dessa för¬
samlingar, tror jag icke betyder så mycket, helst som det är ett för-
slagsanslag och någon ökning i anslaget således icke nu torde behöfva
ifrågakomma. Möjligen kommer saken i verkligheten att gestalta sig
något annorlunda, men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att
det icke är säkert att alla folkskolelärare få denna förhöjning. Jag
vill hoppas, att samtliga måtte erhålla den, men det är icke alldeles
gifvet att så kommer att ske. Skulle då på ett eller annat ställe någon
liten ojemnhet^ uppstå, sa betyder det mindre mot den stora vinsten att
under tiden, då folskolelärarne vänta på frågans allsidiga pröfning och
slutliga lösning, de lärare, som mest och bäst förtjena det, komma i
åtnjutande af någon fördel, huru liten den än må erkännas vara.
Emellertid upprepar jag ännu en gång: skulle Kammaren anse,
att rättvisa och billighet mot församlingarna fordrar något annat, så
skall lag för min del icke sörja deröfver. Jag har här endast velat
framhålla det sätt, på hvilket Utskottet resonnerat, i det Utskottet
nemligen i första rummet tänkt på lärarnes tillfälliga löneförbättring
och icke på församlingarnas fördel.
Jag tager mig friheten yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Olsson, Peter: Jag är af en alldeles motsatt åsigt med
den arade talaren på hallandsb unken i det afseende!, att folkskole-
lärarne skulle hafva så goda löner, att de icke skulle behöfva någon
löneförhöjning. Jag tror tvärt om, att man blott behöfver ega en myc¬
ket ringa kännedom om saken för att, då man besinnar att en skol¬
lärare med en lön af 600 eller låt vara 700 kronor skall försörja
Första Kammarens Prat. 1883. N:o 22. 3
Jf:o 22. 34 Lördagen den 7 April, f. m.
Lone- sig och sin familj, just komma till den uppfattningen, att det måhända
förbättring j0ke gr något behof, som är mera trängande än just en sådan löne-
för folkskole- förhöjning. Med den minsta erfarenhet kan man lätt finna, huru otill-
(Forts) räcklig en lön af 600 ä 700 kronor är för en person med familj, låt vara
att han utom sin lön äfven har fri hostad och några andra mindre
förmåner. Med nutidens höga lefnadskostnader och andra dermed
sammanhängande förhållanden skall det fordras den allra största spar¬
samhet och de största försakelser för att läraren med dessa knappa
vilkor skall kunna uppehålla sig och sill familj, helst om denna är
något större. Låtom oss tillika oss, att han har barn, som behöfva
uppfostras eller hållas i skola eller som kanske behöfva utrustas för
att blifva handtverkare; hvarifrån skall läraren taga pengar dertill?
Mär man å andra sidan besinnar, huru behofven hos alla andra stiga
i sådan omfattning, att om man jemför lärarnes löner med andras löne¬
inkomster, så finnes det, såvidt jag känner, icke någon klass löntagare
som har så ringa inkomster som folkskolelärarne. Derpå skulle jag
kunna anföra många bevis. Ser man t. ex. på tullstaten, så hafva,
om jag ej misstager mig, alla vaktmästare der 1,200 kronor i lön, och
andra vaktmästare i de större verken hafva en motsvarande löneinkomst.
Jag tror således, att man med stor tillfredsställelse hör upptaga, att
ett förslag i detta syfte har framkommit, och jag för min del gläder
mig särskild! åt detta förslag. Likaledes är jag mycket tillfredsstäld
öfver det nyss fälda yttrandet från statsrådsbänken, att man inom re¬
geringen icke har något emot att handlägga detta förslag i hela dess
utsträckning, icke blott med fäst afseende på den begäran, som nu är
framstöta, utan äfven med hänsyn till innehållet i den skrifvelse, som
Ståts-Utskottet jemväl har föreslagit. Jag tror, att detta är ett ämne,
som är af den betydenhet, att det bör ställas i främsta rummet bland
de ärenden, som regeringen har att taga under sin omvårdnad. Jag
är tacksam för hvad Stats-Utskottet bär föreslagit i afseende på den
tillfälliga förbättringen af lönerna, huru ringa den än är, men då man
här har ansett, att sådana kommuner, som redan hafva höjt lönen till
700 kronor, skulle uteslutas från delaktighet i statsanslaget till^ löne¬
förhöjning åt lärarne, så tror jag, att man här icke blott begått en
orättvisa utan äfven eu inkonseqvens. Man har begått en orättvisa
derför, att det skulle vara till ringa uppmuntran för sådana kommu¬
ner, som redan hafva behjerta! sina skollärares behof af ökade löner
genom att förhöja dem, om man skulle utesluta dem från delaktighet
i anslaget. Vidare skulle det innebära en inkameqvm-s, ty derigenom
skulle man åtminstone indirekt erkänna, att det icke är det verkliga
behofvet, som skall tillfredsställas, utan det gäller blott att hjelpa och
understödja sådana kommuner, som icke hafva visat det intresse för
folkskolelärarne, att de redan höjt deras aflöning, men dem åter, som
ådagalagt sitt intresse för hvad man egentligen vill understödja, skall
man lemna helt och hållet utan uppmuntran. Jag tror, att detta skulle
vara ett ganska vådligt exempel, då man önskar att denna sak skall
vara en kommunal angelägenhet och då det ju är genom kommuner¬
nas deltagande i folkskolelärarnes aflöning, som denna institution skall
utveckla sig och komma att bära sina frukter.
Under sådana förhållanden hoppas jag, att denna Kammare måtte
Lördagen den 7 April, f. in.
35
Nso 22.
bifalla hvad reservanterna hafva föreslagit. Jag tror nemligen att detta Löne¬
år både rättvist och konseqvent, och det är just på den vägen som jag /örb/t1lr 'l,U31
tror att man bör understödja ett icke blott för kommunerna, utan äfven^' lärare0
för hela landet och hela svenska folket så särdeles vigtigt ändamål (Forts.)
som det ifrågavarande.
Jag ber således att få yrka bifall till Grefve Beck-Friis’ reservation.
Friherre von Kr se mer: Då jag alltid, så framt det varit någon
möjlighet, inom Utskottet ansett det vara min pligt att strängt hålla
på den principen att icke gerna bevilja anslag på enskild motionärs
framställning, så var mitt första intryck, clå jag tog kännedom om den
nu ifrågavarande motionen, att jag inom Utskottet skulle komma att
rösta för afslag å densamma eller på sin höjd för en sådan framställ¬
ning, som i mom. b föreslås. Men i Utskottet framstäldes så många
talande skäl för nödvändigheten af denna förhöjning i folkskolelärar-
nes löner, och det ådagalades så tydligt, att saken verkligen hörde till
dem, som äro brådskande, att jag fann mig föranlåten att anse detta
vara ett fall, på hvilket den gamla satsen: »ingen regel utan undan¬
tag» borde tillämpas. Då jag således frångick åsigten att Stats-Utskot-
tet borde afstyrka motionen, fann jag mig dock af förut omnämda prin¬
cipskäl förhindrad att redan i Utskottet instämma i den reservation,
som af Grefve Beck-Friis in. fl. blifvit afgifven och som går ännu ett
steg längre än motionen. Men här, vid det slutliga åtgörande!, då
egentligen intet annat föreligger än Stats-Utskottets halfva tillstyrkande
och denna reservation — ty jag tvifla! på, att ett annat yrkande, som
här framstälts, nemligen om återremiss, kommer att föranleda till något
Kammarens beslut — så finner jag mig oförhindrad att sluta mig till
reservanternas förslag.
Saken är nemligen, att det efter mitt förmenande — såsom också
redan af flera talare blifvit påpekadt — skulle vara en uppenbar orätt¬
visa eller åtminstone något högst oegentligt att gifva en belöning åt
de församlingar, som hittills icke unnat sina skollärare en väl behöflig
lönetillökning, men deremot frånkänna de församlingar allt ökadt under¬
stöd, som redan hafva höjt lönerna.
Historien berättar, att Kelson vid Trafalgar satte på dagordern:
»England väntar att hvar man gör sin pligt». Här åter tyckes det
snarare som man skulle vilja uttala: »Kamrarne vänta, att kommu¬
nerna icke göra sin pligt,» eftersom fråga är om att belöna dem, som
icke tagit hänsyn till lärarnes ovilkorliga behof af en lönetillökning,
under det att de kommuner, som höjt lönen, ej skola få något ytter¬
ligare bidrag. Jag får således för min del yrka på bifall till den af
Grefve Beck-Friis afgifna reservationen.
Medan jag har ordet, ber jag få påpeka en detalj fördel, som denna
reservation har framför det af Stats-Utskottet framstälda förslaget, hvil¬
ken fördel icke är af så ringa betydelse. Det står i Utskottets förslag,
att »staten skall bidraga med högst två tredjedelar af hela nämnda löne¬
summa». Jag hemställer,, hvilken som skall närmare afgöra betydel¬
sen af detta: »högst»? Är det meningen att Kong! Maj:t skall af¬
göra, huruvida, i händelse Stats-Utskottets förslag bifalles, verkligen
två tredjedelar af påökningen skola utgå till församlingarna eller huru-
N;o 22.
36
Lördagen den 7 April, f. m.
Löne¬
förbättring
för folkskola'
lärare.
(Forta.)
vida blott någon mindre del skall till dem utbetalas? Och skall den
ena församlingen få en större, den andra en mindre del af statsbidraget
att öka lärarnes löner med? Detta fel vidlåder icke reservationen, ty
der står endast, att »staten skall bidraga med två tredjedelar af hela
denna lönesumma». Detta öfverensstämmer också med den nu gäl¬
lande författningen. I Kong! Kungörelsen af den 16 Juni 1875 an¬
gående lönetillskotten heter det om de nu utgående lönebidragen: »Till
aflönande af hvarje examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lära¬
rinna — -— --eg er skoldistriktet att af statsmedel bekomma ett
årligt bidrag motsvarande två tredjedelar af den lön läraren eller lära¬
rinnan åtnjuter--». Alltså bestämdt 2/3, ej högst %.
Då jag således anser billighet och rättvisa tala för att folkskole-
lärarne få denna lönetillökning, då saken är brådskande, då jag icke kan
gilla, att de församlingar, som gjort sin pligt genom att höja lärarnes
aflöning, skola blifva lidande, och då slutligen den af mig påpekade
otydligheten i Stats-Utskottets förslag helt säkert måste komma att vid
tillämpningen leda till svårigheter och förvecklingar, så finner jag mig
af dessa sammanstämmande skäl bestämdt föranlåten att anhålla om
bifall till reservanternas förslag.
Herr Bäckström: Ehuru man onekligen måste känna sig tacksam
mot Stats-Utskottet, som visat eu utväg för folkskolelärarne att kunna
få eu löneförhöjning, så torde dock kunna ifrågasättas om sättet här¬
för är så lyckligt valdt. Det skulle kanske kunna verka derhän, att
kommuner, som för närvarande gifva sina skollärare 700 kronors lön,
för ett år satte ned lönen till 600 kronor för att komma under den
kategori, som skulle få understöd af staten. Hvad som är säkert är,
att det skulle afskräcka alla kommuner från att höja skollärarnes aflö¬
ning, derför att de skulle vara rädda för att då icke få något stats¬
bidrag.
Jag tror således, att just för skollärarne, som man dock här afser
att hjelpa, skulle det vara skadligt, om Utskottets förslag bifölles. Jag
får derför vördsamt yrka bifall till Grefve Beck-Friis’ reservation.
Herr Carlson, Fredrik: Erkänner man den genomgripande bety¬
delse, som folkskolebildningen har för samhället, så kan man icke heller
vara annat än varmt intresserad för denna förbättring i de vilkor, under
hvilka folkskoleläraren arbetar. Här har blifvit sngdt. att det icke är
för skolans skull, man nu skulle bifalla Utskottets betänkande, utan
för folkskolelärarnes. Man förgäter då det gamla ordspråket: det är
läraren, som gör skolan. Om man frågar, hvem som bildar sjelfva
lifvet i skolan, blir svaret läraren. Att nu befria läraren från tryckande
brödbekymmer är i sig sjelf ett stort och vigtigt ändamål, men man
vinner äfven ett annat ändamål, i det man höjer hans bildning: man
förbättrar skolan.
För min del, har jag alltid så väl hyst som uttalat den grund¬
sats, att vill man höja skolan, har man två stora medel att tillgripa:
att höja lärarens bildning och att förbättra hans vilkor, hvilka båda
medel med hvarandra stå i oskiljaktig förening.
Så vidt det varit mig möjligt, har jag sökt medverka till att höja
37
N:o 22.
Lördagen den 7 April, f. m.
lärarens bildning i synnerhet genom en utvidgning af seminarierna. Löne-
Jag påminner mig val, att i denna Kammare, då förslaget derom förbättring
förekom, den invändning framstäldes, att det lade på de blifvande^*' ^ksMe-
lärarne en tunga, som möjligen kunde försvåra tillgången på dugliga (Forts)
lärare. När man nu för det allmänna bästas skull lågt denna tunga
på dem, när man fordrar af dem den högre bildning, som dermed af-
ses, bör man val undandraga sig att förbättra dess vilkor? En rörelse
till folkbildnings förbättring går genom hela den bildade verlden och
i de länder, der folkskolan står högst, äro lärarelönerna höga, helt
enkelt emedan det höjer bildningsgraden hos dem, som skola handleda
den stora mängden af landets ungdom.
Jag tror att den starka stegring ]' alla pris, som föranledt löneför¬
höjning uti i det närmaste alla omgå tjenstemannacorpser, äfven bör afses
här, och denna lärarestat har ännu icke kommit i åtnjutande af den
förbättring i sina löner, som motsvarar nämnda stegring.
Men äfven oberoende af nu anförda förhållande förtjena!1 denna
framställning äfven för skolans egen skull stor uppmärksamhet. —
För min del kan jag icke annat än vara motionären tacksam, för det
att han framlagt detta förslag och åstadkommit denna utredning, som
är ganska förtjenstfull. Den som närmare känner dessa ärenden ser lätte¬
ligen hvarifrån han fått den, nemligen från folkskolans byrå, som eger
det för föreliggande utredning erforderliga materiel.
För min del är jag öfvertygad om, att denna lönetillökning är väl
behöflig och att den syftar till en förbättring i folkskolelärarnes ställ¬
ning, som icke kan annat än höja sjelfva undervisningen och derigenom
komma hela samhället till godo.
Nu förelåg för Utskottet denna fråga: huru bär förfara, då något
förslag icke framstälts af regeringen? Man kan visserligen säga, att
i afseende på dessa löneförhållanden, som så nära sammanhänga med
kommunernas hushållning, förslag i detta ämne lika väl kan utgå
från Riksdagen, och detta har icke sällan skett. För min del kan jag
icke annat finna, än att Utskottet har i afseende på frågan fattat ett
klokt beslut, då det föreslagit en utväg, som omedelbart afhjelper en
del af behofvet — det närmast afsedda anslaget är ungefär hälften
emot hvad motionären begärt — men å andra sidan icke bestämdt till¬
styrkt motionen, emedan Riksdagen svårligen utan ett mera utförligt
förslag kan fatta ett beslut härom.
För min del kan jag icke finna skäl förefinnas till en återremiss
och bestrider det. derom framstälda yrkande på det bestämdaste.
Till undervisningsmateriel kan något anslag icke på grund af
denna motion anvisas helt enkelt derföre, att den icke derom innehåller
ett enda ord. Någon annan motion är icke heller derom väckt. Staten
gifver redan ett anslag till. undervisningsmateriel och ingen har ådaga¬
lagt, att det skulle vara otillräckligt. Större stipendier vore visserligen
både nyttigt och behöfligt att gifva,, men det kan icke heller ske med
anledning af någon vid denna Riksdag väckt motion. Jag kommer
nu till den frågan, om man skall, hvad detaljerna beträffar, föredraga
Utskottets förslag.
Reservanternas förslag innebär visserligen eu tillökning i kostnad,
för 'hvilken man egentligen icke har utredning annat än till viss gradj
N:o 22.
38
Lördagen den 7 April. f. m.
Löne¬
förbättring
för folkskole¬
lärare.
(Forts.)
men mig synas dock öfvervägande skäl tala, för att gå den väg reser-
vanterne anvisat.
Det är hufvudsakligen två skäl, som tala för sist berörda förslag. -
Det ena är det, att går man utöfver statens nuvarande bidrag
till folkskolelärarelönerna, måste man göra lika rätt åt alla. Den
nuvarande ordningen, som gäller löner till 500 eller 600 kronor,
är lika för alla. Går man längre, kan man icke ställa sig utanför
denna grundsats af billighet och rättvisa. Jag har sökt göra en ut¬
redning med för mig tillgängligt materiel och funnit, att det är ett
icke obetydligt antal församlingar, som redan höjt sina folkskolelärares
löner till 700 kronor; märkligt nog är, om jag undantager Stockholm
och Göteborg, det alldeles lika många skolor på landet, der läraren
har 700 kronor, som i städerna.
Det andra skälet hvarför reservanterne här, enligt min åsigt, höra
anses hafva träffat det rätta, är att den af Utskottet uttalade grund¬
satsen, om den gillas af Riksdagen, kunde väcka den farhåga inom
kommunerna, att man komme att fortgå på denna väg och leda dertill
att en församling, som eljest skulle vilja förbättra sim lärares vilkor,
deraf fattade betänkligheter och väntade för att få se om Riksdagen
först komme att göra något. I fall församlingen beslutit förut, skulle
detta utgöra ett hinder för att erhålla ett mot dessa uppoffringar sva¬
rande anslag, som skulle komma de mera ovilliga till del. Detta är
så mycket farligare, som, efter hvad man vet, det alltid linnes mot¬
ståndskrafter, då det gäller en utgift som denna, hvilka gerna verka
för ett uppskof med frågan.
Jag vill endast tillägga några få ord. Denna löneförbättring är
afsedd hufvudsakligen för att tillkomma läraren vid stigande behof i
följd af ökad familj eller på grund af högre ålder. Detta är en grund¬
sats, som genomgår alla embetsmannastater. Den är ock redan, ehuru
svagt, tillämpad i afseende på skollärarecorpsen, men jag tror att en större
utveckling af densamma är af behof påkallad. Då läraren först mot¬
tager sin tjenst, kan han möjligen berga sig på den förut stadgade lö¬
nen, men efter 5 å 10 år stiga behofven, och han bör hafva någon för¬
bättring. Detta är den ena sidan af saken. Den andra är, att det
ligger stor makt på, att läraren icke af brist och brödbekymmer föran-
låtes att söka sig biförtjenster. Han bör lönas så, att hon med full
och odelad kraft kan egna sig åt sitt kall.
Det återstår en anmärkning, som man kunde göra, att nemligen
så många lärare tillika äro klockare. Man bör dock besinna att det är
ett fåtal i förhållande till hela massan, eller ungefär en fjerdedel, och
det bör således icke influera på det hela. Dessutom ber jag att få erinra
att klockarelönerna genom Kamrarnes nyss fattade beslut hädanefter
blifva alldeles beroende af församlingarnes skön.
När jag således öfverväger allt det maktpåliggande behofvet af lä-
rarnes bildning, de stora fordringar samhället ställer på dessa lärares
verksamhet och derjemte de ekonomiska förhållandena inom denna
corps, kan jag icke annat än yrka bifall till Utskottets förslag med
den af reservanterna påyrkade utsträckning.
Herr Berg: Det.är endast för att yrka bifall till Herr Grefve
Beck-Friis’ reservation, som jag tagit mig friheten begära ordet,
Lördagen den 7 April, f. m.
39
N:o 22.
men jag vill på samma gång besvara ett yttrande af en talare på hal- Lone-
landsbänken. Han nämnde, att skolan icke skulle vinna på, att lärår- flättring
nes löner blefve höjda. Det gjorde på mig ett egendomligt intryck^or
att höra att man kan påstå, att, om skollärarne äro knappt aflönade, ja, (Forts.)
så knappt att de endast med de största försakelser kunna framsläpa sitt
eländiga lif, desto bättre står skolväsendet, men att deremot, om lärarne
skulle få en något så när dräglig tillvaro, skolan deraf icke skulle få
den ringaste fördel. Jag förstår icke den ärade talarens resonnement
i detta fall, ty jag har alltid tänkt mig, att, om man vill hafva ett väl
utfördt arbete, man icke får se på betalningen åt den, som utför det
ordentligt. Man kan icke neka till, att våra folkskolelärare äro temli-
gen styfmoderligt behandlade. De hafva åtta månaders trägen tjenst¬
göring om året och åtnjuta derför en aflöning af några få hundra kro¬
nor, under det att många af de personer, som kunna anses vara med
dem likstälda, hafva vida högre lön för ett mycket ringare arbete. Så
hafva till exempel underofficerarn e vid våra landtregementen 800 å 900
kronors lön och derjemte tjenstgöringspenningar, men behöfva icke
tjenstgöra mer än 2 ä 3 månader om året, under det folkskolelärarne
måste tjenstgöra 8 månader om året för sin vida mindre lön. För min
del får jag säga det, att, enligt min åsigt, skolan blir desto bättre och
noggrannare skött, ju mer man kan öka lärarnes löner. Jag vill en¬
dast nämna en enda sak, som icke är utan betydelse med afseende å
skolan och lärarnes förhållande till den samma. Om man nemligen
aflöna!' läraren så knappt, att han måste använda hvarje öre af sin lön
för att uppehålla sig och sin familj, står honom icke något tillfälle
öppet att följa med den litteratur, som tillhör skolans område; och jag
anser att skolan ovilkorligen måste hafva en fördel derigenom, att lära¬
ren har råd att köpa en och annan bok, som har afseende å skolans
verksamhet och skolväsendets framsteg och förbättring. Nu lär det
för de allra fleste lärare vata ganska klent bestält med möjligheten att
skaffa sig ett bibliotek. Derför kan det väl också hända, att, när det
dröjt några år och läraren blifvit utarbetad, han kan falla i försoffning
och på ett slentrianmessigt sätt sköta undervisningen. Det går till slut
med honom som en gammal prost yttrade om sin komminister: han
har slagit sig från studierna och blifvit prest. Om läraren får det så
stäldt, att han har en eller annan krona öfver för att köpa sig en bok
inom skollite rata rens område och kan egna något af sin tid deråt, må¬
ste skolan vinna på den ökade insigt läraren får genom att följa med
på detta område. Jag vill nu icke tala om, att det dessutom är utom¬
ordentligt svårt att utföra ett godt och bra arbete under tyngden af
den ekonomiska bördan att man knappt vet, huru det med största hus¬
hållning skall räcka till för det nödvändigaste. Att komma med något
sådant, som att föreslå att icke förbättra lärarnes ställning, utan i stäl¬
let inköpa skolmateriel för att förbättra skolan, synes mig vara unge¬
fär det samma, som att säga: det är icke värdi att fodra hästen väl,
blott man har vackra seldon; men huruvida hästen och det lass, han
skall draga, blifva bättre, derför att man förbättrar seldonen, det är
ganska tvifvelaktigt. Jag tror deremot, att får man lärarne så aflönade,
att de med glädje kunna egna sig åt sitt kall, kommer skolan att deri-
N:o 22.
Löne¬
förbättring
för folkshole
lärare.
(Forts.)
40 Lördagen den 7 April, f. m.
genom blifva bättre tillgodosedd. Lärarne hafva ju i alla fall det mest
ansvarsfulla kall, en menniska kan hafva här på jorden, nemligen att
uppfostra det kommande slägtet, och det beror i hög grad på det sätt,
hvarpå de sköta undervisningen, om våra barn skola uppfostras till
dugliga och arbetsamma samhällsmedlemmar, eller ej.
På grund af de förhållanden jag nu omnämnt ber jag att på det
lifligaste få yrka bifall till Grefve Beck-Friis’ reservation.
Herr Adelsköld: Jag tviflar icke på att denna väl behöfliga
lönetillökning skall af Kammaren bifallas. En ärad talare på hal-
landsbänken, som motsatt sig denna löneförbättring, har visserligen om¬
nämnt, att en folskolelärare skulle, såsom jag fattade hans yttrande,
kunna till hufvudsaklig del »föda sig, på 50 kubikfot spanmål, ett ko¬
foder och ett kålland. Då man nu vet, att en någorlunda välfödd
herregårdshäst behöfver 100 kubikfot spanmål utom stråfoder om året
och att en skollärare måste arbeta som en häst för att plugga lärdom
i sina disciplar, synes det mig att han skulle behöfva åtminstone lika
mycket att äta som en häst. Jag känner icke, hurudana förhållandena
äro i den ärade talarens hemort, och om skollärarne der äro af den
naturbeskaffenhet, att de kunna lefva på den ranson, han ansåg till¬
räcklig. Men att så icke är förhållandet på andra landsorter, kan jag
försäkra, äfvensom att en löneförhöjning för skollärarne å dessa orter
är af största behof påkallad, om lärarne skola, utan allt för stora bröd¬
bekymmer, kunna med ifver och ihärdighet egna sig åt sitt vigtiga
kall. Jag får på det varmaste förorda den föreslagna löneförhöjningen,
och som jag anser Grefve Beck-.Friis’ reservation vara bättre än Ut¬
skottets förslag, får jag anhålla att denna reservation måtte varda af
Kammaren bifallen.
Herr Widén: För min del skulle jag'med nöje hafva instämt i
motionärens förslag och tillstyrkt bifall till detsamma, om det hade
varit möjligt att göra det med den utredning, som nu blifvit framlagd.
Man kan visserligen och med rätta säga, att denna motion framför de
flesta andra är utmärkt för sin utförliga och mångsidiga utredning, men
det oaktadt fattas likväl mycket. Så har motionären icke frambragt
någon beräkning, angående den inverkan, den ifrågasatta löneförhöj¬
ningen skulle medföra på pensioneringen af lärarne, om det förslag han
framstält blefve antaget. Följaktligen nödgas jag i likhet med Utskot¬
tets öfrige ledamöter stanna vid det förslag, som här blifvit från Ut¬
skottets sida framstält.
Detta förslag föreligger i två punkter, af hvilka den första likväl
föranledt en reservation från åtskilliga af Utskottets ledamöter. Då
Utskottet måste stanna vid att tillstyrka en skrifvelse till Köngl. Maj: t,
för att få en fullständigare utredning till en kommande riksdag,
innebar detta att för nästkommande är ingen löneförhöjning kunde för
folkskolans lärare komma till stånd, på det sätt motionären ansett nödigt.
Då blef frågan att tillse, att det mest trängande behofvet äfven för
nästkommande år blefve afhjelpt. Här gälde det således alldeles icke
att gifva premier åt de församlingar, som bäst aflönade sina skollärare,
utan endast att afhjelpa en nöd, som fans bland lärarne sjelfva. I det
Nso 22.
Lördagen den 7 April, f. m.
afseendet fann man, att ett extra anslag för nästkommande år skulle L?.ne\
blifva till stor nytta ock välsignelse för skollärarne, ecb på det säl tet
kom Utskottet till denna första punkt i sitt förslag. Nu hafva reser-°r lärare" "
vanterna och andra med dem sagt, att man skulle begå en orättvisa (Ports.)
derigenom, att de kommuner, som redan höjt lönen för sina skollärare
till 700 kronor, skulle få ingenting, men de, som icke gjort det, skulle
få hjelp. Så kan det synas, om man ser saken från kommunernas
sida, men om man tillägger det motivet, att de kommuner, som redan
höjt lönen, derigenom visat ett större intresse för sitt skolväsen och
sina lärare, än de kommuner, der lönen icke uppgår till 700 kronor,
vågar jag deremot uttala eu gensaga. Det finnes nemligen äfven något
annat, som bestämmer skollärarnes löner inom de särskilda kommu¬
nerna än intresset för skolan, och det är tillgångame inom de olika
kommunerna, hvilka kunna befinna sig i en högst olika ekonomisk
ställning. Kändt är till exempel, att i de flesta städer inom riket
lönen är mycket större äii 700 kronor. Men icke får man tillskrifva
detta endast intresset för skolan, utan äfven den omständigheten bör här
tagas i beräkning att tillgångarne inom städerna i allmänhet äro betydligt
större än mångenstädes på landet. Och vill man anställa en jemförelse
mellan kommunerna på landet inbördes, vet man väl, hvilken stor
skilnad i tillgångar, som förefinnes hos den ena eller den andra äfven
der. Kommunerna i fjälltrakt erna och andra aflägset belägna orter
äro vanligen i en sämre ekonomisk belägenhet, hvaremot kommu¬
nerna i de större, mera odlade landsbygderna befinna sig i en långt
lyckligare ställning. Vid sådant förhållande anser jag, att det kan vara
mycket orättvist att säga, att det är af bristande intresse för skolan och
lärarens ställning, som en kommun icke höjt lönen till 700 kronor.
För min del har jag visserligen icke nu så stor kännedom om lands¬
bygden, då det är flera år sedan jag reste omkring såsom skolinspektör,
men på den tiden fann jag alltid, att det var bristande förmåga och
icke _ bristande intresse, som var orsaken till att lärarnes löner icke
blifvit höjda. Således ansåg jag för min del, att Utskottet hade ganska
godt skäl att antaga, att det var fattigdom och icke bristande intresse
för skolan, som mångenstädes gjort, att lönen ännu icke blifvit höjd till
700 kronor. Enligt mitt förmenande innehåller reservanternas förslag
ingenting annat, än ett opåkalladt premium till de förmögna kommu¬
ner, som haft råd att öka sina lärares löner. Härtill har motionären
icke heller begärt anslag af statsmedel och härtill vill icke heller jag
tillstyrka _ att de utgifvas för ifrågavarande interimsår. Man bör väl
stanna vid hvad frågan egentligen gäller, och således inskränka sig
dertill att man tillser, att de lärare, som icke kommit till så god ställ¬
ning som 700 kronors lön, skola få en mellertidlig hjelp, till dess att
ett fullständigt förslag till löneförhöjning för alla kan blifva af Kongl.
Maj:t för Riksdagen framlagdt.
Till följd af denna åsigt om frågans beskaffenhet tillhör jag plu-
raliteten inom Utskottet, och som jag icke fått skäl att ändra mening,
så tillåter jag mig nu vördsamt yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Ry lan der: Jag tror icke att lärarnes® bekymmersamma
ställning är så stor, som här framhållits. De fleste lärare hafva för
Första Kammarens Prof. 1883. N:o 22. 4
1
N:o 22.
Löne¬
förbättring
för folkskole¬
lärare .
(Forts.)
4» Lördagen den 7 April, f. m.
närvarande icke Hvad här är föreslaget till lön, utan långt derutöfver,
till och med 1,000 kronor. Det är sålunda icke så farligt, som man
tyckes föreställa sig.
Här är likväl nu föreslaget af Utskottet, att de kommuner, som
icke gjort sin skyldighet, skola hjelpas. Detta innebär å andra sidan,
att de, som vilja göra något för sina lärare, blifva tillbakasätta. _ Nog
är det'likväl rätt, att de som gjort sin skyldighet skola komma i lika
ställning med de öfriga.
Af denna anledning ber jag att få instämma med dem, som yrka
bifall till Grefve Beck-Friis’ med fleres reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grofven och Tal¬
mannen, att derunder yrkats dels bifall till Utskottets förevarande hem¬
ställan, dels, af Grefve Beck-Friis, bifall till den af honom mot ifråga¬
varande moment afgifna reservation, dels ock att momentet skulle till
Utskottet återförvisas.
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förkla¬
rades propositionen på bifall till förenämnda af Grefve Beck-Friis af¬
gifna reservation vara med öfvervägande Ja besvarad.
Mom. b).
Bifölls.
18 punkten.
Lades till handlingarna.
Den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
afton samm an trädet.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Första Kammaren Herr Grefve Gustaf Sparre
till följd af sjukdom (tarmkatarr) är hindrad att under några dagar
deltaga i Riksdagens arbeten, intygas. Stockholm den 6 April 1883.
W. Ekeerantz.
Med. D:r.
Kammaren åtskildes kl. Va 3 e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS TRYCKERI, 1883.