RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Andra Kammaren. N:o 59.
Söndagen den 3 Juni.
Kl. |3 m.
§ I-
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 8, 9, 11c) och 12 d);
Beyillnings-Utskottets Betänkanden N:is 14 och 15; samt
Särskilda Utskottets Memorial N:ris 9 och 10.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes Bevillnings-Utskottets Memorial N:o
16, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar af Ut¬
skottets Betänkande N:o 7, angående allmänna bevillningen.
Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för nä¬
sta sammanträde.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. | 3 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Måndagen den 4 Juni.
Kl. |3 e. m.
§ I-
Justerades protokollet för den 28 nästlidne Maj.
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 59.
i
N:o 59,
2
Tisdagen den 5 Juni.
§ 2.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 16, i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa delar af Utskottets Betänkande
N:o 7, angående allmänna bevillningen.
Punkterna 1—5.
De af Utskottet i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner
godkändes.
Punkten 6.
Lades till handlingarne.
§ 3.
Justerades protokollsutdrag.
«
§ 4-
Herr Talmannen tillkännagaf, att gemensamma omröstningar en¬
ligt de voteringspropositioner, som denna dag blifvit godkända, komme
att anställas i Kamrarnes sammanträden under morgondagen.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. | 3 e. m.
In fidem
II. A. Xolmodin.
O
Tisdagen den 5 Juni.
Kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 29 nästlidne Maj.
§ 2.
Gemensamma Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de i Be-
omröst- villnings-Utskottets Memorial N:o 16 föreslagna voteringspropositioner
ningar. rörande åtskilliga frågor, deruti Kamrarne fattat stridiga beslut, samt
(Forts.) c]erma tlag blifvit bestämd för omröstning öfver de olika besluten,
så anstäldes nu dessa omröstningar, enligt nedan intagna voterings¬
propositioner, i följande ordning, nemligen:
Tisdagen den 5 Juni.
3
N:o 59.
l:a omröstningen:
(enligt Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 16, punkt. l:o.)
Den, som bifaller Bevilinings-Utskottets af Andra Kammaren god¬
kända hemställan, att förra delen al § 3 mom. 1 i förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst skall erhålla
följande lydelse:
“Fast egendom skall uppskattas till sitt verld!ga värde. Detta
värde bestämmes med ledning af de om hvarje särskild egendoms
storlek, beskafienhet och afkastning inhemtade upplysningar samt er¬
hållna uppgifter om arrende- eller hyresafgifter, köpeafhandlingar och
värderingar för egendomens belåning eller försäkrande mot brand-
skada“, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen lika med Första Kammaren beslutit,
att ifrågavarande stadgande skall erhålla följande lydelse:
Fast egendom, skall uppskattas till sitt verkliga värde med led¬
ning af köpeafhandlingar, arrende- eller hyresafgifter, värderingar för
samma egendoms belåning eller försäkrande mot brandskada samt
Övriga om hvarje särskild egendoms storlek, beskaffenhet och afkast¬
ning erhållna uppgifter eller inhemtade upplysningar.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning och utföll omröstningen med 122 Ja och 45 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som. en¬
ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 33 Ja och 58 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................ 122 Ja och 45 Nej,
sammanräkningen visar.................................... 155 Ja och 103 Nejj
Och både alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.
2:a omröstningen:
(enligt Bevilinings-Utskottets Memorial N:o 16, punkt. 2:o.)
Den, som bifaller Bevilinings-Utskottets af Första Kammaren god¬
kända hemställan, att senare delen af § 3 mom. 1 i förordningen an-
Gemensamma
omröst¬
ningar.
(Forts.)
N:o 59.
4
Gemensamma
omröst¬
ningar.
(Forts.)
Tisdagen den 5 Juni.
gående bevillning af fast egendom samt af inkomst må erhålla föl¬
jande lydelse: “skolande dervid värdet af torfmosse och växande skog,
som innehafves af annan än jordegaren, ej tagas i beräkning, enär
inkomst deraf beskattas enligt § 8 mom. 2 b);“ röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen lika med Andra Kammaren besluta,
att ifrågavarande stadgande skall ur författningsförslaget utgå.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning, och utföll omröstningen med 47 Ja och 119 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en¬
ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 31 Ja och 60 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................... 47 Ja och 119 Nej,
sammanräkningen visar...................................... 78 Ja och 179 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
3:e omröstningen:
(enligt Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 16, punkt. 3:o.)
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets af Andra Kammaren god¬
kända hemställan, att det i § 11 mom. 2 stycket b) af samma Ut¬
skotts förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst förekommande stadgande om befrielse i visst fall för
jernkontoret från utgörande af inkomstbevillning må erhålla följande
lydelse:
“jernkontoret, i den mån detta verks vinstmedel anvandas till
allmänt nyttiga ändamål14, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen lika med Första Kammaren besluta,
att ifrågavarande del af § 11 i förordningen angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst skall erhålla följande lydelse:
Tisdagen den 5 Juni. f. m.
5
N:o 59.
“jernkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till all¬
mänt nyttiga ändamål och kontoret icke lemnar utdelning åt sina del-
egare“.
Gemensamma
omröst¬
ningar.
(Forts.)
Sedan voteringssedel™ blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 96 Ja och 66 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en¬
ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 12 Ja och 83 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................... 96 Ja och 66 Nej,
sammanräkningen visar..................................... 108 Ja och 149 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
4:de omröstningen:
(enligt Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 16, punkt. 4:o.)
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets af Första Kammaren god¬
kända hemställan, att i § 11 mom. 2 af förordningen angående bevill¬
ning af fast egendom samt af inkomst måtte bland de från utgörande
af inkomstbevillning frikallade under punkten g) upptagas “gåfvo- och
understödstagare: för gåfva eller understöd af enskild gifvare11, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen lika med Andra Kammaren beslutit
att orden “gåfvo- och understödstagare: för gåfva eller understöd af
enskild gifvare" skola ur § 11 mom. 2 af författningsförslaget utgå.
Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning och utföll omröstningen med 88 Ja och 122 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en¬
ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ..... 74 Ja och 19 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................... 38 Ja och 122 Nej,
sammanräkningen visar ................................... 112 Ja och 141 Nej;
H:o 59.
6
Tiadagen den 5 Juni, f. m.
Gemensamma Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
omröst- j öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
nmgar.
(Forts.) .
5:te omröstningen:
(enligt Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 16, punkt. 5:o.)
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets, af Första Kammaren god¬
kända hemställan, att dels § 19 mom. 4 i förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst må erhålla följande lydelse:
‘•Skattskyldig, som underlåter att inom föreskrifven tid aflemna
infordrad uppgift, hvarom stadgas i § 18, hafve förlorat rätten att
fullfölja talan mot pröfningsnämndens beslut i fråga om beloppet af
den inkomst, som uppgiften skolat afse, utom i de fall, då pröfnings-
nämnden uppskattat inkomsten till högre belopp än det af taxerings¬
nämnden antagna eller ock inkomst först af pröfningsnämnden till
bevillning taxerats, för hvilka fall talan må fullföljas i fråga om det
belopp, hvarmed taxeringen blifvit af pröfningsnämnden förhöjd, eller
den nya taxering, som genom pröfningsnämndens beslut uppkommit
dels ock § 62 mom. 1 af samma förordning må erhålla följande
lydelse:
“Har skattskyldig icke hos pröfningsnämnd öfverklagat taxerings¬
nämnds beslut, i hvad honom rörer, och varder den hos taxerings¬
nämnden åsätta taxering af pröfningsnämnden lemnad oförändrad eller
nedsatt, må emot pröfningsnämnds beslut vidare talan icke af skatt¬
skyldig föras.
Eljest må besvär öfver pröfningsnämnds beslut anföras af skatt¬
skyldig, som icke till följd af stadgandet i § 19 mom. 4 förlorat rätt
till talan, äfvensom af kronans ombud eller af vederbörande kommun,
och skola besvären, stälda till kammarrätten, ingifvas till Kongl. Majrts
befallningshafvande före klockan tolf å sista helgfria dag i December
månad det år, taxeringen egt rum, vid påföljd att besvären eljest icke
varda till pröfning upptagna. Sedan öfver inkomna besvär förklaring
från vederbörande infordrats, och tillsedt blifvit, att vid besvärshand-
lingarne varda fogade så väl utdrag af taxeringslängd och beskatt-
ningsnämndernas protokoll, i hvad de den öfverklagade taxeringsfrågan
angå, som ock de till bemälde nämnder i frågan ingifna handlingar,
hvilka, så vidt de ej hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande finnas för¬
varade, genom klagandens försorg anskaffas, insänder Kongl. Maj:ts
befallningshafvande till kammarrätten samtliga handlingarne jemte eget
utlåtande11, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen lika med Andra Kammaren besluta,
att § 19 mom. 4 skall erhålla följande lydelse:
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
7
N:0 59.
“Skattskyldig, som underlåter att inom föreskrifven tid aflemna Gemensamma
infordrad uppgift, hvarom stadgas i § 18, hafve förlorat rätten att lingar'
fullfölja talan mot pröfningsnämndens beslut i fråga om beloppet af
den inkomst, som uppgiften skolat afse, utom i de fall, då pröfnings-
nämnden uppskattat inkomsten till annat belopp än det af taxerings¬
nämnden antagna eller ock inkomst först af pröfningsnämnden till
bevillning taxerats
samt § 62 mom. 1 följande lydelse:
“Har skattskyldig icke hos pröfningsnämnd öfverklagat taxerings¬
nämnds beslut, i hvad honom rörer, och varder den hos taxerings¬
nämnden åsätta taxering af pröfningsnämnden lemnad oförändrad, må
emot pröfningsnämnds beslut vidare talan icke af skattskyldig föras.
Eljest må besvär öfver pröfningsnämnds beslut anföras af skatt¬
skyldig, som icke till följd af stadgandet i § 19 mom. 4 förlorat rätt
till talan, äfvensom af kronans ombud eller af vederbörande kommun,
och skola besvären, stälda till kammarrätten, ingifvas till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande före klockan tolf å sista helgfria dag i December
månad det år taxeringen egt rum, vid påföljd att besvären eljest icke
varda till pröfning upptagna. Sedan öfver inkomna besvär förklaring
från vederbörande infordrats, och tillsedt blifvit, att vid besvärshand-
lingarne varda fogade såväl utdrag af taxeringslängd och beskattnings-
nämndernas protokoll, i hvad de den öfverklagade taxeringsfrågan angå,
som ock de till bemälde nämnder i frågan ingifna handlingar, hvilka,
så vidt de ej hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande finnas förvarade,
genom klagandens försorg anskaffas, insänder Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande till kammarrätten samtliga handlingarne jemte eget utlåtande".
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jem¬
väl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräk¬
ning och utföll omröstningen med 25 Ja och 133 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, sonu en¬
ligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam¬
maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 64 Ja och 27 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................ 25 Ja och 133 Nej,
sammanräkningen visar....................................... 89 Ja och 160 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.
§ 3.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13 b), med anledning Angående
af Kongl. Maj:ts proposition angående pensionering af enkor och barn
efter befäl och underbefäl m. fl. vid hären. ringelaf enhor
Af Kongl. Maj:t var föreslaget: ochbarn efter
“att — under vilkor, det krigsbefälet eller arméns fullmäktige befäl och
medgifva: Do) att af arméns enke- och pupillkassas tillgångar ett
N:o 59.
8
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående belopp af 530,000 kronor må den 1 Januari 1884 öfverlemnas till eu
tillpensione- fÖr enkor och barn e!ter arméns befäl och underbefäl med vederlikar
ring af enhor afsedd ny pensionsinrättning, eller armens nya enke- och pupillkassa ;.
och barn efter 2:o) att allt hvad som derefter af den nuvarande enke- och pupill-
lefäloeh kassans tillgångar återstår må tillfalla samma kassas pensionsfond samt
vid ejiären. d^Sarefonden lör kassans ur tjenst afgångne delegare; samt 3:o) att
(Forts.) ' armens nya enke- och pupillkassas förvaltning må utan kostnad för den¬
samma handhafvas åt arméns pensionskassas styrelse och tjensteman
—• Riksdagen måtte
dels bevilja arméns nya enke- och pupillkassa bidrag af stats¬
medel, motsvarande 1| procent årligen på summan af de löner och
beklädnadsbidrag, hvilka enligt gällande stadganden kunna läggas till
grund vid bestämmandet af fyllnadspension för befäl och underbefäl
med vederlikar vid hären, samt för sådant ändamål å riksstatens nionde
hufvudtitel för år 1884 uppföra, under benämning “bidrag till pensio¬
nering åt enkor och barn etter befäl och underbefäl med vederlikar
vid hären“, ett ordinarie anslag af 79,170 kronor;
dels tillåta, att af sådana medel, som efter 1884 års ingång be¬
sparas för ledigblifna tjenster vid hären, innan desamma återbesättas,
må bestridas så väl den pensionering, hvilken någon tid framgent
kommer att åligga arméns nuvarande enke- och pupillkassa, i den mån
det åt denna kassa år 1884 ännu bibehållna kapital jemte dit inflytande
utgifter icke förslå, som ock pensioneringen af dem, hvilka redan äro
eller inom 1884 års utgång skulle, med tillämpning af nu gällande
stadganden, vara berättigade till pension från det under benämning
“pensionsstaten för militäre embets- och tjenstemäns samt under¬
officerares enkor och barn", å nionde hufvudtiteln uppförda anslag å
50,000 kronor;
dels ock, vid bifall härtill, utesluta sistberörda anslag ur riksstaten
för år 1884“.
Utskottet hade hemstält,
att hvad Kongl. Maj:t beträffande pensionering af enkor och barn
efter befäl och underbefäl m. fl. vid hären äskat och föreslagit icke
måtte af Riksdagen bifallas;
hvarjemte Utskottet, under förutsättning af Riksdagens bifall till
berörda hemställan, tillstyrkt,
att det hittills under rubriken “Arméns pensionskassa: Pensions¬
staten för militära embets- och tjenstemäns samt underofficerares enkor
och barn" uppförda anslag 50,000 kronor måtte oförändradt bibehållas.
Enligt anteckning å utlåtandet, var reservation mot detsamma
inom Utskottet anmäld af Herrar Grefve G. Sparre, Grefve C. Beek-
Friis, Grefve C. K. J. Posse, H. Ii. Törneblad, Friherre F. von Essen,
Friherre It. von Krcemer, Grefve S. Lagerberg, Friherre II. M. Palm-
stierna, J. Widén och C. O. Bergman, hvilka yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts framställning.
Sedan förra delen af Utskottets förslag blifvit uppläst, lemnades
ordet till
Tisdagen den 5 Juni, f. m,
9
N:o 59.
Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Byding som anförde: Jag vet icke hvad som förvånade mig mest, då
jag emottog detta Stats-Utskottets Utlåtande N:o 13 b, angående
pensionering af enkor och barn efter befäl och underbefäl med flera
vid hären, antingen det var Utskottets afstyrkande af den Kongl.
propositionen eller den motivering — kanske rättare sagdt den brist
på motivering — Utskottet gifvit i en fråga, som dock gäller en stor
klass och dertill en behöfvande klass af menniskor. Motiveringen
lyder sålunda: “Då nu mera Kongl. Maj:ts ofvan åberopade förslag
till ny härordning förfallit och således någon ökad eller eljest förän¬
drad tjenstgöring för armébefälet icke för den närmaste framtiden
torde ifrågakomma, lärer Riksdagen icke vara benägen att nu vidtaga
åtgärder till förbättring i detta befäls ställning.“ För hvilken för¬
ståndig menniska jag än skulle läsa upp denna motivering, är jag öfver-
tygad, att hon skulle, utan att hafva läst hvad som står förut, ovilkor¬
ligen förmena, att det här vore fråga om en löneförbättring för armén
eller rättare sagdt för arméns befäl. Så är dock icke meningen, utan
frågan gäller endast pensionering af enkor och barn efter arméns be¬
fäl och underbefäl; och jag vet icke hvad detta kan hafva att göra
med en ökad eller “förändrad tjenstgöring för armébefälet11 eller en
förbättring i afseende å befälets ställning, annat än möjligen på det
sätt, att, om befälet får vidsträcktare tjenstgöring, som det ju skulle
få enligt det nu fallna härordningsförslaget, så blir det svårare för
befälet att syssla med andra förvärfskällor och att på sådant sätt
kunna sjelfva samla bidrag till sina efterlefvandes pensionering. Ja,
innan arméns befäl blir bättre lottadt i afseende å pensionsväsendet
för deras enkor och barn, skulle det ju kunna hända, att det icke
syntes befälet så lockande att ingå på någon ny arméorganisation.
Jag ber således det ärade Stats-Utskottet om ursäkt, då jag säger, att
det icke varit de uppgifna skälen, som varit anledningen till Utskottets
afstyrkande, utan att härtill bidragit helt andra orsaker. Jag har för¬
sökt utgrunda, hvilka dessa orsaker kunde vara, och har då först och
främst frågat mig: “kan det vara sjelfva saken, — pensioneringen af
en tjenstemannacorps’ enkor och barn, som man ansett vara origtig och
som Stats-Utskottet derför velat afslå?u Jag har härpå måst svara,
att så icke kan vara händelsen; och deruti måste herrarne gifva mig
rätt, om Ni, mine herrar, tänka efter, huru denna pensionering nu
ställer sig. Jag vill dessutom till stöd för min åsigt få erinra om
några ord, som fäldes vid denna riksdag, då det var fråga om bevil¬
jandet af pension till en afliden militärläkares enka. Det yttrades då
från ett par olika håll att, om i stället för de vid hvarje riksdag
årligen inkommande ansökningarne om understöd till aflidne militäre
tjenstemäns enkor och barn en bestämd summa stäldes till Kongl.
Maj:ts disposition, så kunde det låta höra sig, och i nu ifrågavarande
Kongl. proposition har just blifvit ifrågastäldt, att till arméns pensions¬
kassa skulle öfverlemnas en viss summa, som skulle göra det möjligt
för Riksdagen att slippa de årligen återkommande frågorna om pensio¬
nering af enskilde militäre tjenstemäns enkor och barn. Men låtom
oss återkomma till den nuvarande pensioneringen. De nu utgående
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
N:o 59,
10
Tisdagen den 5 Juni, £. m.
Angående pensionerna för enkor efter aflidne militärer äro alldeles för obetyd-
^statsbidrag^ ligg, jag tagen mig friheten att, för att visa detta, citera några siffror,
ring^afmkor som Ni, niine herrar, återfinna uti det betänkande, som afgafs af en
och barn efter för pensioneringens ordnande tillsatt komité och hvilket betänkande
befäl och utdelades, efter hvad jag vill erinra mig, redan till 1881 års Riksdag.
underbefäl Det visacies f]er att för största delen af de tjensteman, som finnas
^(FortsT' armén, eller de tjensteman, som fylla de talrikaste tjenstegraderna,
nemligen kaptensgraden för befälet samt fanjunkare- och förste sergeants¬
graden för underbefälet, utgå pensionerna till dessas efterlemnade
enkor och barn för närvarande med 150 kronor om året till kaptens-
enkor och med 60 kronor åt enkor efter fanjunkare och sergeanter
af första klassen.
Det finnes val ingen, som kan påstå, att dessa summor nu äro
tillräckliga såsom pensioner; jag tror det knappast finnes någon, som
icke skall medgifva, att dessa pensioner äro alldeles för små och böra
således förbättras. Dertill kommer, att nu ifrågavarande pensionskassa,
till följd deraf att den hvilar på origtig grund, från första början
arbetat under särdeles ogynsamma omständigheter, så att det icke ens
är säkert att alla, som inbetalt sina årliga afgifter till kassan, derifrån
kunna erhålla pension för sina efterlefvande. Detta missförhållande
gör också, att man icke vill ålägga såsom något tvång befälet och
underbefälet vid armén att ingå i arméns enke- och pupillkassa, och
följden häraf har också blifvit, att en stor del af arméns tjensteman
icke nu för sina enkor och barn köpa sig pensionsrätt från denna
kassa. Vid dessa tjenstemäns frånfälle stå de efterlefvande utan något
understöd, men ofta med fattigdomen innanför dörren.
För att afhjelpa den svåraste nöden i sådant fall, har Riksdagen
välvilligt i flera år stält till Kongl. Maj:ts disposition ett anslag af
50,000 kronor till pensionering åt militäre embets- och tjenstemäns samt
underofficerares enkor och barn. Såsom vilkor för undfående af
pension från detta anslag är vordet föreskrifvet, att bouppteckningen
skall visa, att det icke finnes större behållning i boet än att 3 procent
af denna behållning icke öfverstiger den pension, som får delas ut af
anslaget. Men dessa pensioners storlek är ännu mindre än hvad
arméns enke- och pupillkassa kan gifva. De utgå nemligen — för
att särskildt tala om de här ofvan omnämnda tjenstegrupperna — med
75 kronor till kaptens enka och 60 och 45 kronor för fanjunkares
och för sergeanters enkor. Dessa siffror tala tillräckligt för sig sjelfva.
För en krigsminister, som oupphörligen får taga emot ansökningar
med bilagda betyg derom, att den eller den enkan är fattig, men nöd¬
gas sörja för sig sjelf samt för 3, 5 å 6 barn, och som då måste svara:
här finnes icke större hjelp att finna än 75 kronor, så kännes det,
försäkrar jag, svårt. Hjelpen är så liten, att den är nära nog ingen.
Följden är också, såsom jag nämnt, den, att vid hvarje riksdag före¬
komma ansökningar om pension på indragningsstaten och Riksdagen
har sålunda redan kommit att bidraga till militära enkors och barns
pensionering med 50,000 kronor, det ofvannämnda anslaget på nionde
hufvudtiteln, samt dessutom med eu summa af mellan 9 och 10 tusen
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
11
N:o 59.
kronor till understöd åt särskilda personers enkor och barn, således Angående
med sammaulagdt 59 å 60 tusen kronor. statsbidrag
Nu är hos Riksdagen begärdt att, för att få bildad en på veten- ^ enfcor
skapliga grunder ordnad enke- och pupillkassa för armén, Riksdagen ^chbarnefter
skulle, i stället för dessa 50,000 kronor å nionde hufvudtiteln, gifva befäl och
kassan ett årligt anslag af 67,708 kronor. Det är således nu fråga underbefäl
om en förhöjning af i rundt tal 17,700 kronor; men om man äfven
tager i betraktande att, så framt denna kassa varder ordnad på sätt °r S’
som föreslagits, de år efter år återkommande enskilda petitionerna
mer och mer skulle komma att minskas, så kan man äfven tryggt
påstå, att den verkliga tillökning, som af Riksdagen begäres, blott är
10 å 15,000 kronor. Är detta nu en summa att tala om, då ett så¬
dant stort mål kan vinnas?
Man säger, att det icke behöfver bildas några särskilda pensions¬
kassor, enär ju officerarne och underofficerarne kunna gå in i allmänna
enke- och pupillkassan, liksom alla andra personer göra, hvilka vilja
köpa eu pension åt sina efterlefvande enkor och barn. Det är en
sanning. Men det är lika gifvet, att de i sådan händelse för samma
pensionsafgift få en mindre pension, dels emedan den nybildade
kassan kan få hjelp, en grundfond, från den nuvarande enke- och
pupillkassan, och dels emedan allmänna enke- och pupillkassan måste
drabbas af en viss förvaltningsafgift, som man deremot nu slipper,
alldenstund den nya enke- och pupillkassan kan skötas af arméns
pensionskassas tjenstemän, ett åliggande som skulle utan särskild er¬
sättning dem tillkomma.
Dessutom har Riksdagen så många gånger förut med både råd
och dåd bidragit till enke- och pupillkassors bildande åt andra corpser
och stater, att sådant icke kunnat falla eder ur minnet, mine herrar*.
Sålunda är som bidrag till jernvägstjenstemäns enkors och barns
pensionering anslagen afkastning af jernvägen tillhörande jord, telegraf-
tjenstemännen få lör sin kassa af telegrafmedlen ett visst årligt anslag,
civilstatens enke- och pupillkassa får indirekt ganska stora anslag,
presterskapet får, såsom ni veta, bidrag derigenom, att af hvarje be¬
fattning som första gången blifver ledig ett års afkastning går till
presterskapets nybildade enke- och pupillkassa. Detta bildande af
enke- och pupillkassor är således ett erkändt behof, som Riksdagen
många gånger förut sökt att afhjelpa.
Om det nu icke är saken sjelf, kan det väl således vara den om¬
ständigheten, att det anslag, som begärts, är för stort, hvilken vållat
afslaget? Huru ställer sig då en jemförelse i detta hänseende med
hvad staten gör för andra enke- och pupillkassor? Jag skall söka visa
detta med tillhjelp af några uppgifter i det betänkande, som afgifvits
i _ syfte att få den ifrågavarande arméns enke- och pupillkassas ställ¬
ning förbättrad. Det visar sig då, hvad först civilstatens enke- och
pupillkassa beträffar, att denna kassa, hvars delegares antal är år
1879 upptaget till omkring 3400, erhåller ett bidrag från tjeuste-
mannafonden, hvilket, enligt civilstatens fullmäktiges år 1877 till
Kongl. Maj:t afgifna berättelse, uppgår i medeltal för fem år till
kronor om året. Det förhåller sig nemligen, enligt hvad ni
N:o 59.
12
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
yeta, mine herrar, så, att Kongl. Maj:t pensionerar civilstatens embets-
och tjensteman, när de uppnått 65 års ålder, med hela lönen på
indragningsstat. Då det nu endast är få tjenstemän, som icke begagna
sig af detta pensioneringssätt, har följden blifvit att de bidrag, som
staten gifvit till civilstatens pensionsinrättning, varit så tillräckliga,
att nyssnämnda tjenstemannafond kunnat ganska betydligt tillväxa,
och då derifrån sedan lemnats bidrag till enke- och pupillkassa!],
har ju staten derigenom indirekt lernnat bidrag till denna sistnämnda
kassa. Hvad angår elementarlärarnes enke- och pupillkassa, hvilken»
delegare år 1879 utgjordes af 822 personer, är såsom bidrag till den¬
samma å riksstatens nionde hufvudtitel uppfördt ett årligt anslag
af 65,000 kronor. Folkskollärarnes enke- och pupillkassa, som år
1879 räknade 2668 delegare, åtnjuter å samma hufvudtitel ett årligt
anslag af 56,000 kronor. Herrarne se sålunda, att det är flera enke-
och pupillkassor, som äro tilldelade anslag af allmänna medel, och
tager man nu vidare i betraktande att antalet delegare i den kassa,
hvarom nu är fråga, skulle komma att uppgå till minst 4000, så är
väl det här begärda anslaget, 67,708 kronor, icke för stort.
Är det nu icke sjelfva saken och är det icke siffrans storlek,
som uppväckt hos Stats-Utskottet betänkligheterna mot förslagets an¬
tagande, så nödgas jag gissa på en annan orsak dertill, och kommer
då in på kanske helt ömtåliga funderingar, nemligen huruvida det kan
vara politiken, som denna gången framkallat dessa betänkligheter. Men
i sådant fäll ber jag först få erinra, att nu föreliggande fråga icke
har det minsta samband med de så kallade “stora frågorna11. Redan
för öfver 20 år sedan uttalades vid arméns riksdag, det vill säga vid
dess fullmäktiges sammanträde, den önskan att arméns enke- och
pupillkassas ställning måtte förbättras. År 1878, vid det senaste
sammanträde som varit, väcktes icke mindre än 5 eller 6 olika motioner
i saken och fullmäktige stannade då slutligen i det beslut, att hos
Kongl. Maj:t anmälan skulle göras om behofvet af att få kassan ordnad
på rigtiga grunder samt eu utredning begäras af de möjligen före¬
kommande olika sätt, hvarpå sådant bäst skulle kunna ske. Kongl.
Maj:t tillsatte med anledning häraf i början af år 1879 en komité,
som fick sig en sådan utredning ålagd. Denna komité arbetade icke
fort, men grundligt, och i slutet af år 1880 blef dess betänkande
färdigt. Det inlemnades till Kongl. Maj:t i början af år 1881, och
önskvärdt hade varit, att det blifvit framlagdt för Riksdagen antingen
samma år eller senast året derpå, ty då hade det icke kommit i
kollision med de stora frågorna.
Häraf kan man ju se, att det icke finnes något samband mellan
denna fråga och försvarsfrågan i och för sig, men politiken tvingar
kanske ibland till att bekämpa en ministers förslag för att förmå
honom att afgå, men 1 insen, mine herrar, att något sådant nu är
härvidlag alldeles onödigt. Att taga frågan från den sidan är ju så¬
ledes icke heller behörigt. Skulle åter eder mening vara att uti
politikens fina och trånga maskor snärja in frågan om beredande af
ett knappt lefvebröd för enkor och faderlösa barn, då är politiken
obarmhertig och ännu mindre på sin plats.
Tisdagen den 5 Juni, f. m. 13
Då jag således åtminstone för min del icke kan finna något giltigt
skäl för afslag å Kong!. Maj:ts proposition och är öfvertygad om att
I, mine Herrar, vid närmare besinnande skolen se saken på samma
sätt, hoppas jag att I, med afslag å Utskottets hemställan, bifaller
hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Herr Nils Peterson: Herr krigsministern beskylde Utskottet
för att icke hafva förebragt några giltiga skäl för det slut, hvartill det
i denna fråga kommit. Om så verkligen skulle vara förhållandet, så
kan det ju finna sin förklaring deri, att Utskottet så här, först i Riks¬
dagens sista timme måst taga frågan om hand, i följd hvaraf den må¬
hända icke blifvit behandlad med all den motivering, hvilken eljest
vanligen egnas de frågor, som hänskjutas till Utskottets bepröfvande.
För min del finner jag dock dess skäl fullkomligt tillfredsställande,
och jag skulle vilja här tillägga ett ytterligare, nemligen det, att ge¬
nom den nyligen skedda löneregleringen, arméns befäl fått sina löner
betydligt ökade och att Riksdagen i alla fall fortfarande lernnar ett år¬
ligt bidrag af 50,000 kronor till ifrågavarande enke- och pupillkassan.
Det är nemligen både kändt och erkändt, att befälets aflöning blifvit be-
betydligt ökad i förhållande till dess tjenstgöring, och vid sådant för¬
hållande hade jag trott, att man icke vidare skulle behöfva höra det
der talet om en i nöd stöld samhällsklass och om att man vill från¬
taga den dess lefvebröd. Jag tror att nöden icke blefve så stor, om
man blott hushållade rigtigt, och att mången familjefar skulle genom
att försaka en eller annan middag på Hasselbacken kunna hopspara
tillräckligt för att hans enka och barn kunde blifva försörjda. Om
hvar och en besinnade detta, skulle helt säkert icke så många blifva
nödsakade att för sin bergning vända sig med begäran om hjelp till
vare sig fattigvården eller staten. Jag vet väl, att detta är hårda
ord, men jag vet äfven, att jag, åtminstone i vissa fall, har skäl för
mitt påstående. Jag föreställer mig, att vi här i vårt land slagit in
på en falsk retning, och att man har alltför stora anspråk på staten,
då man begär, att den skall pensionera icke blott tjenstemännen utan
äfven deras enkor och barn. Jag har förut uttalat min åsigt i det
fallet, att det är hvarje familjefaders både rätt och pligt, att hafva
omtanke om sina barn, så att man icke oupphörligt kommer med nya
pretentioner på staten. Yi böra ställa saken så, att det för en och
hvar blir gifvet och klart, att han för de sinas försörjning icke har
att lita på något annat än sitt eget förstånd och uppehållelseinstinkten.
Härmed har jag uttalat min åsigt. Såsom jag förut sagt, är jag all¬
deles icke mot en allmän reglering; men i det skick frågan nu föreligger
bör hvar och en inse, att man icke kan annat än bifalla Utskottets
afstyrkande hemställan.
Herr J. Jonasson i Gullaboås instämde med Herr Nils Peterson.
Friherre Leijonhufvud: Jag kan i allt hvad sjelfva saken an¬
går inskränka mig till att instämma i Herr krigsministerns anförande
och skall derför icke upptaga tiden med att upprepa hvad han sagt.
N:o 59.
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid håren.
(Forts.)
f«:o 59.
14
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående Deremot ber jag att få yttra ett par ord till svar på den siste talarens
statsbidrag anförande. Han började med att äfven nu upprepa den förut ofta
ringaTenhor uttalade satsen, att staten icke bör pensionera enkor och barn, utan
och barn efter att tjenstemännen böra gorå sådana besparingar, att de äro tillräck—
befäl och liga för familjens försörjning. Jag skall icke mycket uppehålla mig
underfäl vid sjelfva principen, enär förhållandet verkligen är, såsom krigsmini-
^(FortsT' stern redan anmärkt, att Riksdagen alldeles icke godkänt någon sådan
' ‘ princip utan tvärt om på många andra områden till enke- och pupill¬
kassor lemnat bidrag af statsmedel. Så t. ex. till presterskapets, till
folkskolelärarnes, till civilstatens pensionskassor. Sålunda är hvad han
yttrade om principen icke mycket att fästa sig vid. Samme talare
medgaf sjelf, att hans ord voro hårda, och det tror jag för min del
också, de voro till och med allt för hårda.
Han talade äfven om den verkstälda regleringen af lönerna för
arméns befäl och att dessa voro så höga, att man icke nu ytterligare
borde hafva anspråk på pensioner. Jag ber i det afseendet. att få
upplysa, att det dock finnes två klasser af detta befäl, af Indika för
den ena löneregleringen medförde en fördel af mycket tvifvelaktigt be¬
tydelse och för den andra en afgjord olägenhet, Den förra var kaptens,-
graden. Inom densamma rådde förut i afseende på lönebeloppen
mycken ojemnhet, men förhållandet var dock, att vid de flesta indelta
regementen boställenas utarrendering lemnade stora öfverskott, men
efter regleringen fick en stor del sina löner nedsatta. Men det finnes
en annan klass, hvilkens ställning jag ber att särskild! få lägga Kam¬
maren på hjertat; det är nemligen underofficerarne. Hela den graden
har genom regleringen lidit ett ganska betydligt afbräck. Under det
att den nemligen förut genom afkastningen af sina boställen hade en
någorlunda god ställning, så befinna de sig numera, då lönen är be¬
stämd till en kontant siffra, i ett betryck, som för hvarje dag blir
allt värre. Det har derför också helt nyligen inträffat något, som man
förut aldrig hört talas om, att nemligen en underofficer vid indelta ar¬
mén rymt till Amerika till följd af ekonomiskt obestånd. En sergeant
t. ex. har nu en lön af 240 och 360 kronor plus det lilla tillägg han
uppbär, då han är i tjenstgöring. Vid de värfvade regementena hafva
de väl något större inkomster, men så äro deras utgifter äfven större.
Hvar och en, som haft dem under sitt befäl, vet val, huru häråt de
få sträfva, och vanligen är boet, då mannen en gång faller ifrån, för¬
satt i en jemförelsevis ganska stor skuld, och då får man icke sällan
från enka och barn höra en jemmer, som verkligen är hjertslitande.
Hvad den ifrågavarande pensionskassan beträffar, så visade det sig
redan år 1856, då jag första gången deltog i arméns fullmäktiges
sammanträden, att kassan icke kunde bära sig. Då var visserligen
ännu icke någon fara för handen, men man såg, hvart det skulle bära.
Det ifrågasattes derför, att föreskrifva tvunget inträde i kassan, men
det befans snart, att detta vore snarare att stjelpa än att hjelpa, ty
de afgifter, som man ansåg sig kunna fordra af underofficerarne, voro
alltför otillräckliga. Emellertid har det sedan dess fortgått på samma sätt,
med den påföljd, att kassans ställning allt mer försämrats. Det bidrag,
som nu begäres, är ganska måttligt. Det belöper sig till omkring
Tisdagen den 5 Juni, f. m
15
N:o 59.
17,000 kronor. Meningen vore då, om detta bifalles, att man skulle
kunna ålägga alla, att gå in i kassan, men vilkoren, som man anser
sig nödsakad föreskrifva, äro i alla fall så hårda, att de gracer, som
man derigenom bereder befälet, sannerligen äro ganska ringa. Jag ta¬
ger mig emellertid friheten yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Häruti förenade sig Herrar Hedin och af Trolle.
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid håren.
(Forts.)
Herr Hedlund: Det har blifvit ifrågasatt, huruvida politiska
skäl skulle ligga bakom Utskottets nu föredragna afstyrkande utlå¬
tande. Jag vågar icke bestämdt uttala mig derom, men för egen del
och för icke så få med mig kan jag säga, att, om något politiskt
skäl förefunnits, så hade Utskottets betänkande helt säkert icke gått
i den riktning, som det nu går, gent emot den krigsminister, som vi
hafva nöjet återse här i dag. Möjligen kan ett annat politiskt skäl
här hafva verkat, nemligen missmodet öfver den utgång de stora för¬
svars- och skattereformerna fått. Detta missmod har möjligen kastat
sin skugga öfver denna fråga, i ty att det gjort en del ledamöter ovil¬
liga att gorå eftergifter, som de under andra förhållanden tilläfventyrs
varit benägne för. Men när man nu angående vårt försvarsverk, som
kostar så betydliga summor, från flere båll hört uppgifvas, att det är
otillfredsställande — man har till och med användt starkare uttryck
— så får man icke undra på, om man icke anser det vara skäl att
kosta mer på den saken. Jag hade också väntat, att i Stats-Utskot-
tets betänkande angående regleringen af utgifterna i riksstatens 4:de
hufvudtitei finna uttryck af denna stämning, synnerligast som man
och man emellan ordats derom, att man bör hålla igen på ett system,
som icke är hållbart och reservera beloppen för kommande behof.
Men Stats-Utskottet har endast gjort afprutning på de af Kongl. Maj:t
äskade anslagen i en enda punkt, nemligen i fråga om befästningen
af Karlsborg och i öfrigt tillstyrkt allt hvad Kongl. Maj:t begärt.
Man måste då erkänna, att Utskottet gått ganska hänsynsfullt till
väga inför den situation, som föreligger, helst man icke vet något,
hvarken om den blifvande försvarsorganisationen eller om den rege¬
ring, i hvars händer förvaltningen kommer att ligga.
Med afseende på den föreliggande frågan, så instämmer jag med
Herr Krigsministern deruti, att de pensioner, som äskas, icke äro
höga utan tvärt om så ringa, att det bör blifva ganska svårt för en
enka, åtminstone om hon har flere barn, att derpå uppehålla sig utan
andra hjelpkällor, men deremot kan jag icke biträda hans uppfattning
om rigtigheten af detta system af enkehjelp från statens sida, äfven
om det efter starka påtryckningar vid föregående riksdagar godkänts.
Jag föreställer mig, att när staten pensionerar embets- och tjenste-
männen och, hvad särskildt den militära embets- och tjenstemannen be¬
träffar, denna pensionsrätt inträder vid så unga år, att de med oför¬
minskade krafter kunna egna sig åt annan sysselsättning och ändå
få uppbära full pension, så har staten dermed tillfyllestgjort alla an¬
språk man i sådant afseende kan ställa på honom. På åtgärder att
betrygga sina enkors och barns existens böra tjenstemännen sjelfva
N:0 59. 16 Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående tänka, och lyckligtvis finnas många utvägar derför. En af dessa ligger
statsbidrag nära till hands, nemligen tagande af lifassurans och mig synes, att
till pension*- ingen tjensteman bör undandraga sig att, genom att skaffa sig en
^ochbarnefter sådan och betala derför stadgade premier, bereda sig trygghet för att
befäl och vid sin död kunna åt de sina efterlemna ett kapital. Gör han icke
underbefäl c]et) så gör han sig skyldig till eu försumlighet, som man sedan vill
”iFortaT afbörda på staten. Vi hafva nyss afgjort frågan om en pension åt
k en landsnöfdingsenka. Jag ville icke deltaga i omröstningen derom,
medan jag å ena sidan ansåg ställningen ömmande, men å andra
sidan icke kunde frångå den uppfattningen, att en sådan tjensteman
som den, hvars enka pensionen gälde, sjelf bort i god tid vidtaga
ofvan antydda säkerhetsåtgärd, hvartill hans löner bort hafva gifvit
honom riklig tillgång. Detsamma gäller äfven här; 2 procent af lönen
bör vara tillräcklig för att skapa en ganska betydlig lifassurans. Gör
man så, då behöfver man icke någon nådegåfva af staten, som förut¬
sätter, att det icke finnes tillgång i boet, utan då har den efterlef¬
vande rätt att under alla omständigheter utfå försäkringssumman.
På detta sätt skulle vi komma ifrån detta nådehjonssystem, som är
så motbjudande. Mine herrar, det är skäl att vi komma ifrån dessa
ständiga påtryckningar att gorå staten till en fattigvårdsinrättning,
att komma ifrån detta vädjande till hjertat för att kunna besegra
förståndet. Herr Krigsministern har visserligen rätt, då han säger:
välan, låtom oss komma in på detta nya system, men låtom oss icke
bryta med det gamla, innan vi äro der. Häruti ligger styrkan af
hans bevisföring.
Jag har velat säga detta, men vill för närvarande icke göra något
yrkande. *
Herr J. Andersson i Jönvik förenade sig med Herr Hedlund.
Herr Aug. Peterson: Herr Talman! Mine Herrar! Bland de
skäl, som Herr Krigsministern omnämnde, såsom möjligen varande för
Kongl. Maj:ts förslag missgynnande, förekom äfven det att här skulle
förefinnas ett politiskt skäl, eller att det varit för att bekämpa honom,
som Stats-Utskottet kommit till det resultatet, Utskottets betänkande
innehåller. Jag försäkrar emellertid, att så icke varit förhållandet.
Det är ingen, som kan mera högakta och värdera Herr Krigsministern,
än just dessa, som varit ledamöter och suppleanter i Utskottet; det
är ingen bland dem, som icke lifligt önskar, att Herr Krigsministern
ville ännu under många år qvarstanna på den taburett, der han nu
sitter. Vidare yttrade Herr Krigsministern att det vore en brist i
Utskottets motivering, att Utskottet endast helt knapphändigt yttrat,
att då tjenstgöringen för militärerna icke blifvit utsträckt, så hade
Utskottet med anledning deraf icke funnit skäl att bevilja den ifråga¬
satta pensionen åt deras enkor och barn. Ja, detta har just varit
hufvudskälet för Utskottets hemställan. Vidare yttrade Herr Krigs¬
ministern, att föreliggande fråga ej stode i samband med de störa
frågorna. Jo, för min del tror jag detta, och Utskottet har varit af
enahanda tanke; Utskottet har ansett att, först på samma gång
Tisdagen den 5 Juni, f. m. 17
som en annan arméorganisation genomföres och en utsträckt tjenst¬
göring deraf blir en följd, man bör bestämma löner och pensioner i
förhållande dertill. Herr Krigsministern erinrade att, hvad anginge
ifrågavarande pensioner, här i Kammaren blifvit yttradt, att man borde
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett bestämdt anslag, så att icke
Riksdagen behöfde i hvarje särskildt fall besväras med dylika pensions¬
frågor. Jag har förut uttalat just samma åsigt, och jag gillar i allo
detta sätt att gå till väga. Men man må väl ändå taga hänsyn till,
att det finnes ett icke så litet antal tjensteman, som efterlemna oför¬
sörjda enkor och barn, och att det således erfordras att en fullständig
utredning i detta hänseende framlägges och blir föremål för Riksdagens
pröfning; och om detta sker, så skulle jag gerna vilja vara med om
en sådan anordning. Vidare ifrågasatte Iierr Krigsministern, huru¬
vida summans storlek skulle vara afskräckande. Nej, så är icke för¬
hållandet; men man måste medgifva att denna fråga har sammanhang
med de s. k. stora frågorna och bör på samma gång som dessa ordnas.
Detta är det enda politiska skäl, som legat bakom Utskottets resonne-
ment, och ingenting annat. Utskottet har menat hvad det skrifvit.
Man må icke misstänka, att Utskottet haft några biafsigter eller andra
skäl, än de redan afgifna, och på grund af hvilka Utskottet funnit
lämpligt att afstyrka förevarande hemställan, till hvilken hemställan
jag, på de skäl jag nu haft äran anföra, ber att få yrka bifall.
Grefve Sparre: I eu fråga, sådan som denna, hvilken egentligen
endast och allenast är en barmhertighetssak för behöfvande enkor
och barn, synes det mig som om vi gerna skulle kunna undvika “skug¬
gorna frän de så kallade stora frågorna “ och således icke förblanda
den förra med dessa senare. Herr Statsrådet och Chefen för Landt¬
försvarsdepartementet har på det mest tydliga sätt redogjort för frå¬
gan; han har visat att densamma är icke ny, utan tjugu år gammal;
han har visat att nästan alla andra pensionkassor hafva högre anslag,
än den nu ifrågavarande. Hvarför skulle vi då låta några sådana
der skuggor skymma bort denna enkla fråga och hindra oss från att
fatta ett beslut, som skulle aftorka många tårar och bereda lättnad
åt många i betryck varande enkor och barn. Här har blifvit yttradt
af en talare från Kalmar län, att det vore lyckligt om folk i allmän¬
het iakttoge mera sparsamhet. Jag erkänner till fullo det rigtiga i
denna grundsats; men den eger icke och bör icke ega tillämpning när
det är fråga om att gifva enkor och barn understöd af 150 å 180
kronor om året, ty icke kan man spara något med så små pensioner.
Man har väl sagt, att staten icke skall vara någon fattig- eller för¬
sörjningsanstalt, utan att den bör sysselsätta sig med andra saker. Jag
erkänner det, men erfarenheten visar att vid hvarje riksdag uppstå
frågor om understöd åt enkor, och det är just till undvikande deraf,
hvad angår militärenkor, man nu skulle arrangera pensionsfonden.
Här har blifvit anfördt af Herr Krigsministern, att den ena enke- och
pupillkassan efter den andra kommit i åtnjutande af statsbidrag, och
billigheten synes tala för att man söker få äfven den nu ifrågavarande
ordnad i den rigtning Kongl. Maj:t föreslagit.
Andra Kammarens Prof. 1S83. N:o 59.
N:o 59.
Angående
statsbidrag
Ull pensione¬
ring af enhor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
2
N;0 59. 18 Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående Man säger att staten icke lämpligen bör befatta sig med pensione-
statsUdrag rjng. jag vdl dervid erinra herrarne om huru i detta fall de enskilde,
till pension- pvar! gorå. Jag har den lyckan eller olyckan att vara med i en
oöhbarnefter mängd jernvägsbolag, fabriksinrättningar m. in. Nå val, i de flesta af
befäl och dessa jernvägsbolag och fabriksinrättningar har man inrättat eller
underbefäl tänker man på att inrätta en pensionskassa för de behöfvande, för
hdren- enkorna och barnen. Tro herrarne att det är alldeles godvilligt man
(torts.) gör detta. utan (jgj.föj. att erfarenheten lärt alla dessa institutio¬
ner detsamma som den lärt oss, att om man icke på förhand vidtager
dessa åtgärder, så kommer vid inträffande behof den ena menniskan
efter den andra och skriker, och då tvingas hjertat, såsom talaren på
göteborgsbänken nyss nämnde i fråga om landshöfdingeenkan i Jemt-
land, att göra eftergifter, hvilka då vanligen blifva mycket större, än
om man från början vidtager anstalter och tvingar delegarne att
sjelfva bidraga till en pensionskassa. Ty, mine herrar — och dermed
vill jag besvara den hänvisning den nämnde talaren gjorde, att tjenste-
männen kunna taga lifassuranser — om menniskorna i allmänhet, om
vi alla utan undantag vore så förtänksamma, att vi tänkte på att vi
en gång skola do, och om vi i enlighet dermed vidtoge erforderliga
åtgärder för våra efterlefvande, då behöfdes icke några sådana här
särskilda anstalter. De äro nödvändiga just derför att denna fri¬
villighet icke räcker till, derför att omtänksamheten om framtiden
icke kommer af sig sjelf, utan måste framlockas. Staten måste för
den skull uppmuntra folket att bereda sig för framtiden genom bidrag
till pensionskassor, och för det ändamålet måste staten eller de enskilda
privata bolagen jag nyss nämnde till någon del lemna sådana bidrag
för att, som sagdt, uppmuntra tjenstemännen sjelfva att i större män
erlägga tillskott. Så är ju också här förhållandet. Här är ju icke
fråga om att staten skall bidraga med mer än 14r procent, då del¬
egarne i kassan sjelfva skola bidraga med minst 2 procent af lönerna.
Jag tror icke att någon, som känner det allra ringaste till dessa för¬
hållanden, skall kunna undgå att erkänna, att det är alldeles för små
pensioner de här ifrågavarande tjenstemännens enkor för närvarande
hafva. I egenskap af Konungens Befallningshafvande har jag ofta varit
i tillfälle att utbetala dessa belopp och jag må säga, att det verkligen
är ömkligt att tilldela en stackars enka efter en officer eller under¬
officer en pension på 30 å 60 kronor. Det är hvad man säger hvarken
‘‘hackadt eller malet“, och jag rycker på axlande hvarje gång jag
skrifver ut anordning på detta belopp. Dessutom vill jag fästa herrar-
nes uppmärksamhet på hvad som Utskottet här ganska rigtigt anmärkt
och som fortifikationsgeneralen nyss påpekade, att den gamla kassan,
ty det finnes en sådan, fotats på felaktiga beräkningar, så att kapita¬
let år för år förtäres, hvarigenom kassan sålunda blir ändå mer
otillräcklig att fylla behofven. Och då det i alla fall, äfven om vi i
dag göra oss hårda, lärer gå derhän, att staten får taga i tu med att
hjelpa denna kassa, så blir resultatet blott det, att, om den förändrin¬
gen icke nu göres, bidragen, då de eu gång komma att lemnas, blifva
så mycket större.
Man har sagt att man skulle uppskjuta denna fråga till dess
19
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
att härorganisationen vore färdig. Jag för min del tycker att vi haft
nog af den der sammanbindningen af frågor, som med hvarandra icke
hafva det ringaste att göra. Ty det må man väl säga, att, antingen
arméorganisationen blifver en eller en annan, frågan om officersenkor-
nas pension står utom densamma. Det har äfven af Herr Krigsministern
blifvit ådagalagdt, att, till och med om vid en förändrad arméorganisa¬
tion officerarne få något högre löner, förhållandet icke blir bättre i
fråga om pensionen än hvad det nu är. Huru jag således ser saken
och då jag besinnar att vi här äro i tillfälle att utdela en present
icke till en enda enka, som skulle erhålla fast pension på indragnings-
stat, utan till en mängd enkor uppgående till tusental — ja de uppgå
enligt hvad Herr krigsministern upplyst till 2,800, så att jag tager
icke till för mycket — af hvilka enkor eu stor del äro underofficers-
enkor, som stå de flesta af oss temhgen nära och för närvarande
i pension endast hafva 30 å 60 kronor, men skulle få 180 kronor,
så tycker jag verkligen att det ej kan vara skäl att säga nej, då frå¬
gan endast gäller 16,000 å 17,000 kronor. Ty detta är ju alltsam¬
mans. Och om man frånräknar de extra pensionsbeloppen, hvilka,
såsom Herr Krigsministern upplyste, uppgå till 9,000 å 10,000 kronor,
reducerar sig hela saken till 7,000 å 8,000 kronor. Skulle vi verkli¬
gen hafva hjerta till att neka hundratals tjenstemäns enkor ett bi¬
drag till deras lefvebröd för att afpruta några få tusen kronor på
statskassans utgifter?
Slutligen, mine herrar, vi behöfva visserligen här icke tala om
några politiska skäl, men då Herr Krigsministern nyss yttrade, att det
åtminstone icke bör kunna såsom skäl för ett utslag åberopas, att man
vill få honom afiägsnad från den plats i Konungens råd som han nu
intager, men från hvilken han redan begärt entledigande, synes det
mig, öfvertygad som jag är, att det inom representationen icke finnes
mer än en mening om det utmärkta sätt, hvarpå han fylt sin plats,
som vore det en vacker gärd af erkännande åt honom, om Kammaren
nu lemnade sitt bifall till denna proposition, som han, efter hvad det
synes, omfattar med varmt intresse och om hvars godkännande han
nyss med hela sin själs värme hos Kammaren anhöll. Jag tager mig
derför, Herr Talman, friheten anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition och afslag å Utskottets hemställan.
Herr C. A. Larsson: Det var verkligen en tillfällighet, som
gjorde, att Utskottets hemställan blef sådan som Andra Kammarens
utskottsledamöter önskade. Vid voteringen i Utskottet voro nemligen
två från Första Kammaren borta, så att rösterna utföllo med 12 mot
10. När man för några år sedan reglerade lönerna för armén, så
pick man dervid kanske längre än man eljest hade gjort, om man
icke hade förestält sig, att den tid snart skulle komma, då herrar
officerare finge litet mer att göra än hvad de nu hafva. När vi sedan
genom gemensam votering tvingades att äfven gifva dem hela lönen i
pension vid 50 års ålder, tyckte man att det pick väl långt, och man
befarade, att anslagen under fjerde hufvudtiteln inom kort skulle
få lof att fördubblas. Ty när vi väl hunnit till den tid, att flertalet
N:o 59.
ingående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
N:o 59.
20
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående officerare och underofficerare uppnått sina 50 år och skola hafva hela
statsbidrag ignen j pension, så lär det väl erfordras en högst betydlig förhöj-
till pensione- n-Dg • ansiage^_ Men derför ansågo vi också i Utskottet, att på det
ochbarn^efter sättet herrar militärer skulle vara i tillfälle att göra så pass stora
befäl och besparingar, att deras efterlefvande icke skulle behöfva lida någon
underbefäl Man kan väl nemligen antaga, att officerarne i allmänhet uppnå
”(TortTr en älder af 70 är och sålunda få de under en tid af.20 år aPPbara
^ ' hela lönen i pension. Då vi nu dessutom vid denna riksdag fått full
bekräftelse derpå, att Första Kammaren alldeles icke har något all¬
var med att åstadkomma någon förbättring i vårt försvarsväsende, så
tycka vi å vår sida, att det icke kan vara skäl att bevilja några nya
anslag till försvaret, ty här finnes tillräckligt med utgifter ändå, och
man måste derför se till, att man icke allt för mycket belastar bud¬
geten. Att icke någon politik kan ligga under denna lilla fråga,
hoppas jag Herr Krigsministern skall kunna förstå; de 17,000
kronor, hvarom här är fråga, äro en allt för obetydlig summa för att
kunna användas för att göra politik utaf. Det är derför att man
redan beviljat så mycket, som man nu vill visa, att man icke vill
gå längre i tillfredsställande af militärernas anspråk. Det kan väl
vara sant, hvad Friherre Leijonhufvud nämnde, att en och annan
underofficer genom regleringen fick mindre inkomster än förut, men
åtminstone blefvo lönerna derigenom utjemnade, så att icke som förut
många fingo nöja sig med rent af usla löner, under det andras voro
oskäligt höga. För min del anser jag, att vi mycket väl kunna bi¬
falla Utskottets förslag, utan att några vådor deraf äro att befara;
ty befälet kan, efter min öfvertygelse, hushålla så med sina inkom¬
ster, att staten icke behöfver pensionera deras enkor och barn.
I detta yttrande instämde Herr A. Magnusson.
Herr Statsrådet Ryding: Jag vågar ännu en gång taga Kam¬
marens tid i anspråk just med anledning af hvad en föregående talare
yttrade, nemligen att det var för principens skull, som man ansett
sig böra afstå den Kongl. propositionen. Jag vill då å min sida så¬
som skäl för bifall åberopa äfven en princip, som Riksdagen visat sig
godkänna just då den vid föregående tillfällen beviljat bidrag af stats¬
medel till enke- och pupillkassors bildande vid andra stater och corpser.
Jag har redan förra gången jag hade ordet i sådant afseende erinrat
om folkskolelärarnes, telegrafverkets, jernvägstjenstemännens m. fl.
enke- och pupillkassor, och jag upprepar ännu en gång, att om man
jemför antalet delegare och statsbidragets storlek, så är hvad som
nu begäres till denna kassa icke mer än hvad förut lemnats till
flere andra kassor. Antalet delegare i den här ifrågavarande kassan
skulle för närvarande komma att utgöra ej mindre än 4,003 perso¬
ner, och det begärda bidraget belöper sig endast till omkring 67,700
kronor. Ser man nu, huru det förhåller sig med andra dylika kassor,
så befinnes det att i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa är del-
egarnes antal 2,668 och statsbidraget 56,000 kronor; i elementar-
lärarnes pensionskassa är antalet delegare 822 och statsbidraget
Tisdagen den 5 Juni, f. m. 21
65,000, och civilstatens pensionsinrättning med 3,474 delegare uppbär,
enligt hvad jag förut meddelat, ett bidrag af 128,544 kronor. Det är så¬
lunda icke att bryta mot någon princip att gifva detta anslag. Be¬
fälet kommer att bidraga till bildandet af denna kassa med så stora
belopp hvar och en, ^ att de, det försäkrar jag, måste hålla sig från
att gå på inånga middagar på Hasselbacken, för att kunna betala
det. I det betänkande, som afgifvits och som behandlar denna fråga,
kunnen I, mine herrar, af bilagan H se uträknadt huru mycket en
blifvande delegare skall betala för att få uti denna kassa erhålla del.
Jag t. ex., som betalade till den gamla enke- och pupillkassan me¬
dan jag var ogift officer 3| procent och sedan jag blef gift 7 procent
af den blifvande enkepensionen, förutom s. k. befordringsafgifter, jag
måste, oaktadt dessa redan gjorda betalningar, nu till denna nya kassa
betala en inträdesafgift af omkring 1,600 kronor.
Enligt hvad som synes af nämnda betänkande skulle, förutom
dessa inträdesafgifter, erfordras till den nya kassan ett årligt bidrag,
motsvarande ungefär 3|- procent af löne- och beklädnadsbeloppen.
Deraf skola ju alltid officerarne komma att betala 2 procent, ty det
bidrag, som af staten begäres, eller 67,000 kronor, motsvarar blott
H procent. Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på, att
denna hittills bestående enke- och pupillkassa ej hittills kunnat
bära sig, samt att staten redan måst å 9:de hufvudtitcln lemna ett
årligt anslag af 50,000 kronor i och för pensionering af afiidne mili¬
tärers enkor och barn. Detta anslag skulle nu icke vidare ifråga¬
komma.
Orsaken hvarför jag just nu, vid denna riksdag, nödgats begära
anslaget är, att arméns fullmäktige hafva sina sammanträden hvart
5:te år och de sammanträdde senast 1878, hvarför de nu i höst åter
skola sammanträda. Jag tror det skulle vara obehagligt för en krigs¬
minister, hvilken det nu må blifva, att möta dessa fullmäktige år
1883 och behöfva säga: man har begärt saken, men så sent att
den icke kunnat hinna blifva färdig, icke ens till i år, och det är
för att frågan i höst må kunna föreläggas arméns fullmäktige, som
jag önskat att Riksdagen nu i år måtte bevilja anslaget.
Herr Bokström: Jag skall anhålla att få yrka bifall till Ut¬
skottets betänkande för sjelfva sakens skull.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på den stora skilnaden
emellan de enkepensioner, som begäras på 9:de hufvudtiteln och
hvilka icke utan skäl kunna sägas hafva satt Kammarens tålamod på
rätt stora prof, och det understöd som här är i fråga. Detta är
nemligen ett understöd till en sjelfhjelpsförening, hufvudsakligast grun¬
dad pådelegarnes bidrag. De skola för närvarande alla, som uppbära lön,
betala 3-|- procent af enkepensionerna, ehvad de göra sig till delegare i
enkekassan eller icke, och för att blifva delegare fordras ett ytterli¬
gare årligt tillskott af 3|- procent. Jag har i flere år varit redogö¬
rare under arméns pensionskassa och mer än en gång fått till enkor,
som kommit och frågat efter sin pension, gifva det nedslående svaret:
“Ni få ingen pension11. De fråga då: Har min man då icke betalt
Fisa 54c
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
N:o 59.
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Förtal
22 Tisdagen den 5 Juni, f. m.
några afgifter?* Jag har derpå icke kunnat svara annat än: “Ja, han har
varit tvungen att betala sina 3-|- procent å pensionsbeloppet, soin dock
icke utfaller med mindre 7 procent varit utbetalda. “ Att på ett till¬
fredsställande sätt förklara hvarför icke den gjorda inbetalningen
skulle berättiga till någon pension, har jag icke förmått.
Förhållandena och vilkoren äro sådana för närvarande i arméns
enke- och pupillkassa, att officerarne icke finna med sin fördel för¬
enligt att ingå i densamma af fruktan för att de icke skola få ut
sina pensioner. Det är detta förhållande jag önskar må kunna än¬
dras, och då detta kan vinnas för så godt köp som här synes vara
förhållandet, och då Riksdagen derjemte skall vinna den fördel, att
dessa ledsamma frågor om enskilda enkepensioner på 9:de hufvudti-
teln skola komma att förminskas, så vågar jag hoppas, att Kammaren
skall bifalla den Kongl. propositionen.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag vet knappt om man kan
våga motsätta sig ett anslag sådant som det förevarande. Det ser
alltid ut som om man skulle vara hård och obarmhertig så fort man
icke genast är färdig att ingå på hvarje förslag, som åsyftar höjande
af löner och pensioner för statens embets- och tjensteman, men man
måste ihågkomma, att man har skyldigheter äfven emot andra med¬
borgare i samhället, och jag tror att, huru vackert det än låter, så
måste man dock taga någon hänsyn jemväl till dessa många andra
samhällsmedlemmar, som icke kunna af staten begära pension för
sina enkor och barn.
Jag medgifver att saken, hvad beträffar summan som är i fråga,
icke är af någon synnerlig betydelse, men i alla fall tror jag, att den
förtjenar att ses från mer än en sida.
Grefve Sparre ville uppmana denna Kammare att gifva Herr Krigs¬
ministern en vacker gärd af aktning och erkännande för det han med
hela sin själ arbetat för försvarets ordnande. Det var rätt vackert
af Grefve Sparre framför allt, som, så vidt jag kunnat förstå, med
hela sin själ arbetat mot Herr Krigsministern i hans bemödande för
försvarsfrågans lösning. Här har nu af Herr Statsrådet och Chefen
för Landtförsvarsdepartementet frågats, om det vore verkliga eller blott
politiska skäl, som hos Stats-Utskottet gjort sig gällande..
För mig har det hufvudsakliga skälet varit, att jag icke i någon
form vill bevilja förbättringar i löner eller pensioner eller i allmänhet
anslag till militära ändamål för rån vi kommit framåt med sjelfva för¬
svarsfrågan. Man må kalla detta för politik eller icke, men icke
kan det väl anses vara rigtadt mot den minister, som gjort allt hvad
i dess förmåga stått för frågans lösning och deruti endast hindrats
genom Första Kammarens beslut att afklippa alla vidare förhandlingar.
Hade vi kommit något steg framåt, så skulle jag varit villig att för
min del göra något för denna sak, men såsom saken nu står har jag
icke lust dertill.
Utom detta, som för mig varit hufvudsakliga skälet, har jag dock
äfven funnit andra skäl, som ju gerna kunna framhållas.
Man säger att här gäller det blott 17,700 kronor och subtraherar
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
23
N:o 59.
ytterligare derifrån bort 9,000 kronor, som skulle utgöra det ungefär¬
liga vanliga belopp, som årligen åtgår till extra pensioner på grund
af särskild framställning från Kongl. Maj:t. Nu är dock förhållandet,
att i år är det icke mer än cirka 2,000 kronor, som begärts för detta
ändamål. Jag tror derför, att om händelsevis beloppet utgjorde 9,000
kronor, det år den komité, som behandlat föreliggande fråga, gjorde
sina beräkningar, så är det derför icke alldeles rätt att antaga, att
beloppet ständigt skulle blifva enahanda och afdraga detsamma såsom
något normalt från de 17,700 kronor, icke heller är jag alldeles säker på
att vi komma att gå fria för sådana extra enkepensioner framdeles.
Oaktadt staten har gjort mycket för embetsmannacorpsen i detta hän¬
seende, såsom här blifvit framhållet, så hafva dock, enligt hvad vi sett,
åtskilliga extra ansökningar och framställningar från Kongl. Maj:t
om pensioner för civile embetsmäns enkor och barn inkommit till
hvarje Riksdag. Jag tror sålunda att vi icke torde komma att blifva
alldeles fria i detta hänseende framdeles heller.
Dertill kommer, att det icke är så alldeles säkert, att det alltid
kommer att stanna vid detta belopp af 17,700 kronor. Här är fråga
om att flytta öfver 130,000 kronor från den gamla enke- och pupill¬
kassan. Vidare skulle ytterligare öfverfiyttas ett belopp af 400,000
kronor från samma kassa, och deremot skulle staten öfvertaga de för¬
bindelser, som den gamla kassan beräknades icke kunna fullgöra.
Dessa hade komitén beräknat till 25,000 kronor årligen, att småningom
minskas. Nu har Kongl. Maj:t föreslagit, att i stället för detta belopp,
så skulle man kunna afhjelpa behofvet genom att taga undan lönerna
för officerare och underofficerare under någon tid, då de tillträdde nya
platser, och på detta sätt skulle man få behofvet fyldt, så att staten
icke skulle behöfva skjuta till mer än det föreslagna beloppet. Det
är emellertid ganska möjligt att, sedan denna kassa en gång satts i
gång, man kommer och säger, att det dock är ganska häråt, att dessa
officerare och underofficerare, som man tycker i alla fäll hafva för
liten lön, skola nödgas afstå dertill en del af den lön, till hvilken de
lagligen äro berättigade, och man begär att summan skall fyllas på
annat sätt. Jag vågar åtminstone icke vara säker på att så ej kom¬
mer att ske.
Jag vet visserligen, att vi nu komma att ganska mycket klandras,
såsom alltid är förhållandet, då vi icke genast, så fort det begäres,
vilja öka löner och pensioner. Jag läste senast i går i en tidning,
som räknar sig till de så kallade sansade och bland dessa är en af
de bästa, den beskyllningen att vi så kallade hemmansegare icke vilja
bifalla något annat än hvad som utgör eu vinst särskildt för hemmans-
egarne eller ligger i deras intresse. Jag vet just icke huru mycket
hemmansegarne vunnit på de åtgärder, som under de senare åren vid¬
tagits, men säkert är att icke hafva löntagarne skäl att klaga. Vi
hafva ty värr icke kunnat lyckas få en statistisk uppgift, hvaraf man
kan se beloppet af löner och pensioner. Vi hafva i detta afseende
endast den statistiska öfversigten öfver den uppskattade inkomsten af
allmän tjenstebefattning och pensioner, och den är visserligen, det
medgifver jag gerna, icke exakt, men den lär väl dock få anses unge-
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären
(Forts.)
N:o 59.
24
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående
statsbidrag
till pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
färligen, då man tager det ena året till jemförelse med det följande,,
och i hufvudsak rigtigt angifva huru saken ställer sig. Vi finna häraf,
att den uppskattade inkomsten af allmän tjenstebefattning och pension,
som utgjorde 1870 33,651,696 kronor, år 1882 stigit till 55,759,179
kronor. Jag måste medgifva, att denna sista siffra måste man redu¬
cera något genom att afdraga värdet af boställena, som till staten in-
dragits. Men om man nu också upptager dessa ända till 3, ja låt
vara 4 millioner, så har dock på 12 års tid en stegring egt rum af
närmare 20 milioner. Ingen lär väl under sådana förhållanden kunna
med fog beskylla representationen att icke hafva rundthändt nog be¬
handlat statens tjensteman, och om vi icke äro färdiga att genast be¬
vilja hvarje nytt förslag, som går ut på att förbättra tjenstemännens
ställning, så tror jag att det blott är rätt och att vi jemväl hafva
skyldighet att tillgodose äfven andra intressen.
Jag har nu angifvit de skäl, som föranledt mig att åtminstone
hysa betänkligheter för frågan. Det hufvudsakliga skälet har som
sagdt varit, att försvarsfrågan fallit och jag icke vill höja löner och
pensioner förrän den frågan förts framåt.
Herrar Johan Jönsson, L. Börjesson, Magnus Jonsson, A. Görans¬
son och Stormats Mathias Olsson instämde i Herr Ola Anderssons
anförande.
Herr Nils Petersson: Jag begärde ordet för att påpeka hvad
redan den förre talaren vidrörde, att här gälla icke 10 eller 17 tusen
kronor utan i sjelfva verket 120,000 kronor. Det ligger nemligen in¬
direkt i det medgifvande, som bär skall göras vid tillsättande af tjenste-
befattningar. Det torde nemligen icke dröja länge innan man kommer
och vill hafva åt innehafvarne till tjensterna de löner, som här äro i fråga
att betalas till dem, och då staten garanterat, får nog staten betala.
Det är derför i sjelfva verket icke fråga om så litet som 15,000
kronor eller så, utan 120,000 kronor. Jag yrkar afslag.
Herr Wieselgren: Det finnes väl icke mer än en mening om
det grymma i forna tiders krigföringssätt, då man, för att icke lemna
något medel oförsökt, ej ens skonade qvinnor och barn.
Eu talare har emellertid nu här i Kammaren förordat återupp¬
tagandet af samma, som man väl annars hoppades, längesedan aflagda
krigföringssätt; ett stort antal af Kammarens ledamöter har med ho¬
nom instämt. Jag vill till protokollet låta anteckna, att jag finner
detta upprörande. I sjelfva saken har jag intet att tillägga till hvad
som redan anförts, utan ber att på de skäl, som blifvit framstälda
från statsrådsbänken och af en talare på stockholmsbänken, få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr O. B. Olsson: Det förundrar mig att den siste talaren
alltid skall framkomma med så mustiga ord, som han vanligen gör.
Nu beskyller han personer för att genom sina yttranden återgå till
forna tiders barbariska krigföringssätt att icke ens skona qvinnor och
25
N:o 59.
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
barn. Jag kan icke finna någon jemförelse mellan de föregående
talarnes yttranden eller den talares yttrande, som han åsyftade, och
det påstående, att man uppoffrar qvinnor och barn, derför att man
nu icke vill gå in på att föröka deras pensioner. Dä jag medgifver
att åtskilliga tjenstemannacorpser fått pensioneringen för enkor och
barn reglerad, så ber jag dock att få erinra om att officerarnes och
underofficerarnes enkor och barn icke blifvit i detta afseende alldeles
lottlösa. Staten gifver dem nemligen sedan en lång följd af år icke
mindre än 50,000 kronor om året. Nu har ifrågasatts att ytterligare
öka detta belopp med 17,000 kronor. Jag vill då, i likhet med en ta¬
lare på kalmarbänken och en annan föregående talare, erinra derom att
det icke torde dröja särdeles länge innan Riksdagen, om detta förslag
nu bifölles, finge emottaga en ny proposition om afskaffande af den
orättvisa, som ligger deri, att en officer skall vid befordran vara skyl¬
dig att tjenstgöra några månader utan lön på den tjenst, hvartill han
utnämnts. Under sådana förhållanden måste staten naturligtvis göra
ytterligare tillskott för detta ändamål. Jag vill också fästa herrar-
nes uppmärksamhet derå, att alla militärer, med undantag af de högre
grader, som äro ett fåtal af det hela, nödgas enligt den nya staten
taga afsked vid femtio års ålder och de erhålla då 80 procent af lö¬
nen i pension. De äro naturligtvis vid denna ålder i sin fulla manna¬
kraft och kunna egna sig åt andra arbeten. Skulle de då icke under
sina återstående dagar kunna spara så mycket, att deras efterlemnade
familj sluppe anlita staten för sitt upphälle? Jag tror att de både
kunna och böra göra det.
För min del yrkar jag således bifall till Utskottets förslag.
Herr Hammarberg: Jag ber endast få tillkännagifva, att äfven
jag för min del yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits enligt
de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets förevarande hem¬
ställan.
Den senare delen af Utskottets förslag blef härpå uppläst samt
af Kammaren bifallen.
§ 4.
Skedde föredrag af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 13,
angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
Punkten 1.
Bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Lades till handlingarne.
Angående
statsbidrag
Ull pensione¬
ring af enkor
och barn efter
befäl och
underbefäl
vid hären.
(Forts.)
N:o 59.
26
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
§ 5.
Förekom till afgörande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 8, i an¬
ledning af Kong!. Maj:ts särskilda proposition angående reglering af
utgifterna under riksstatens Fjerde hufvudtitel.
Punkterna 1—12.
Biföllos.
I punkten 13 hade Utskottet hemstält,
att af Kongl. Maj:t gjord framställning om beviljande af 200,000
kronor för fortsättande under år 1884 af Karlsborgs fästningsbygg¬
nad måtte på det sätt af Riksdagen bifallas, att för ändamålet an¬
visades ett extra anslag af 100,000 kronor.
Efter föredragning af denna hemställan, mot hvilken Herrar
Grefve G. Sparre, L. Nordenfät, Grefve K. Posse, E. Törnebladh,
Friherre F. von Essen, V. Lothigius, J. Widén och Friherre G. Tamm
inom Utskottet reserverat sig under yrkande på bifall till Kongl. Maj:ts
förslag oförändradt, anförde
Friherre Leijonhufvud: Den knapphändighet, hvarmed Ut¬
skottet behandlat Kongl. Maj:ts proposition i denna del, är högst
märklig. Utskottet säger: ‘-Då för de senare åren Riksdagen till
detta ändamål anvisat, i enlighet med Stats-Utskottets då afgifna för¬
slag, 100,000 kronor, oaktadt högre belopp varit ifrågasatta, och nå¬
gon särskild anledning icke lärer förefinnas att nu höja detta belopp,
hemställer Utskottet11 etc. Denna motivering kan användas vid hvarje
sak, som en gång blifvit afslagen, och det är icke nu första gången
som en dylik motivering vunnit Riksdagens bifall. Den kan begagnas
vid nästan hvai’je fråga, som ej vinner Riksdagens godkännande. Den
är sålunda mycket användbar, men dermed är icke sagdt att den är
hållbar.
Hvad särskildt Karlsborg beträffar, begärde Riksdagen förlidet
år hos Kongl. Maj:t en utredning om dess värde för landets försvar.
Kongl. Maj:t uppdrog denna utredning åt högste befälhafvaren för
generalstaben, som verkstält den på ett i allo förtjenstfullt sätt, och
meddelat goda upplysningar för hvar och en, som vill fatta vigten af
denna sak. Jag skall icke nu genomgå hvad han yttrat för dem, som
vilja taga frågan allvarligt i öfvervägande, ty de hafva säkerligen re¬
dan kunskap om förhållandena, och för dem, hvilka icke vilja sätta
sig in i frågan, lönar det sig icke att anföra något derom.
Deremot skall jag meddela några andra upplysningar, om hvilken
vigt som i utlandet lägges på fästningsbyggande och huru störa an¬
slag som i åtskilliga europeiska länder för sådant ändamål beviljats.
För nämnda ändamål har anslagits i Tyskland under åtta år 192
millioner kronor eller 22 £ millioner årligen, i Frankrike under tio år
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
27
N:o 59.
325 millioner kronor eller 32 \ millioner årligen, i Österrike under de
tre senaste åren 12 millioner kronor eller 4 millioner årligen, i Eng¬
land under 18 år 133 millioner kronor eller 7,400,000 kronor årligen,
i Italien sedan 1871 under 12 år 81 millioner kronor eller 6 f millio¬
ner årligen. Dessa siffror äro väl hemtade från de större europeiska
länderna, men äfven i de mindre hafva stora summor för detta ända¬
mål utgifvits, så t. ex. i Holland under 8 år 31 millioner kronor eller
omkring 4 millioner årligen samt i Belgien under 25 år 90 millioner
kronor. Häraf framgår, att man utomlands lägger stor vigt uppå att
hålla fästningarna i godt skick.
Nu har man hört yttras, att fästningar kunna i händelse af krig
i hast uppföras och att man kunde undvika detta arbete i fred der¬
för att man i krig ju alltid kunde uppkasta en sådan, der den be-
höfdes. Jag skall be att med några ord få korrigera en sådan åsigt,
hvilken jag hört anföras åtskilliga gånger af en annan ingeniör, på
göteborgsbänken, inom denna Kammare. Befästningar äro af flere
olika slag. Först och främst hafva vi egentliga fästningar, som un¬
der fred ställas i fullgodt skick för att möta en inträngande fiende.
Dessa fästningar hafva stormfria murar; meningen med dessa är ej
att de skola kunna motstå fiendens artilleri — det anspråket har
man länge sedan öfvergifvit, och murarne anläggas nu så att att de
ej af fiendens artilleri kunna åtkommas förr än han arbetat sig
ända fram till yttre grafkanten. Men dessa murar skola hindra fien¬
den att hastigt och oförberedt genom stormning intränga i fästningen.
Dessa permanenta fästningar förses med kvälfda och bombfasta loge¬
menter, på det att den del af besättningen, som ej behöfver stå fär¬
dig på vallarne, må få hvila sig i lugn och ro. Detta är alldeles
nödvändigt, om trupperna ej snart skola blifva alldeles uttröttade och
otjenstbara. Likaledes böra der finnas skyddade rum för förråd, så
att de samlade födoämnena och krigsmaterialierna ej af fienden kunna
uppbrännas genom beskjutning och bombkastning, och dessa förråd
böra vara tillräckliga för besättningens behof under hela belägrings-
tiden. Hvad jag nu omnämnt gäller permanenta fästningar, som för¬
läggas på vigtiga, strategiska punkter. Ett annat slag af befästningar
äro de, som uppkastas för några timmars eller på sin höjd några da¬
gars strid. När en armé gör sig beredd att strida på ett visst ställe,
bör den enligt nutidens åsigter äfven till strid bereda det blifvande
slagfältet så godt ske kan. Man har derför i alla europeiska stater
försett trupperna med bärbara verktyg, hvilket i synnerhet gäller
infanteriet, ty det är detta truppslag, som i synnerhet begagnar dylika
befästningar. Väl verkställas de understundom af ingeniörtrupperna,
men oftast måste infanteriet uppföra dem på egen hand. Ett tredje
slag af befästningar, ett mellanting mellan de båda nu omnämnda,
äro dessa s. k. provisoriska befästningar, som äfven kallas halfper-
manenta och hvilka man anlägger för att fylla, bristen på egentliga
fästningar. De påbörjas vid krigets inbrott och, om lyckan är god,
blifva de i tillräcklig tid färdiga, men erfarenheten visar, att vanligt¬
vis hinna de icke blifva färdiga då de behöfvas. Den korta tiden
och svårigheten att få tillräckliga arbetskrafter gör, att man får in-
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
28
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående skränka sig till det yttersta. De sakna derför stormfria murar och
anslag till bombsäkra hvalf liksom ock skydd för sina förråd; de pläga väl vara
Karlsborgs försedda med blinderingar, men dessa hålla icke emot nutidens bom-
^b^anad ^er, sora Senom 10 till 12 fot jordfyllning. Några större förråd
(Forts.)' hinna sällan att inom dem samlas, utan blifva de mer eller mindre
ofullständigt dermed försedda. De kräfva en stor garnison till sitt
försvar, och man får lägga en hel armé bakom dem. Så vidt jag kän¬
ner nyare tiders krigshistoria, hafva väl provisoriska befästningar flere
gånger blifvit utförda och äfven på ett eller annat ställe försvarade,
men vid sådana tillfallen har man till försvaret haft att påräkna eu
hel armé. Men har en armé varit nog oförsigtig att länge qvarstå i
en sådan befästning, blir han utsatt för att blifva kringränd och ut¬
svulten, såsom det hände den turkiska vid Plevna. Jag skall ytter¬
ligare nämna några exempel på den tid och det arbete sådana pro¬
visoriska befästningar fordra. Då kriget utbröt emellan Österrike, å
ena, samt Preussen och Italien, å andra sidan, uppkastades å Öster¬
rikes sida åtskilliga provisoriska befästningar, bland annat en vid
Verona. Arbetet å denna börjades den 13 Maj och kostade 187,000
dagsverken med en daglig arbetsstyrka af 3,500 man. Jag har sjelf
haft tillfälle att bese platsen för denna befästning, och jordmånen var
mycket fördelaktig, men ändock blef denna befästning icke färdig
förr än ungefär samtidigt med krigets slut.
En annan liknande befästning var den, som österrikarne uppförde
vid Florisdorf invid Wien. Årbetena dermed började den 7 April,
och 7,000 man voro sysselsatta med arbete å densamma. Den 27
Juli, det vill säga dagen efter fredsslutet, ansågs befästningen kunna
bestyckas, men redan den 18 Juli var fienden inom synhåll. Arbetet
hade forcerats allt hvad möjligt var, ty oaktadt strax bakom låg en
stad med 800,000 invånare, kunde ej arbetsstyrkan uppdrifvas till
högre siffra än nämnde 7,000 man. Något anfall mot befästnings-
linien egde ej rum.
Vid Paris började man, för att stärka försvaret, att uppkasta
provisionella försvarsverk, men de måste alla utrymmas då tyskarne
kringrände staden, emedan de icke hunno blifva färdiga. Vid Adria-
nopel började turkarne, vid rysk-turkiska krigets början, anläggandet
af icke mindre än 24 fästen. I sex månaders tid arbetades på dem
och de hunno dock icke blifva mera färdiga än att när ryssarne gått
öfver Balkan, så måste Suleiman Pascha öfvergifva dem utan att våga
försöka ett försvar. Vidare vid Konstantinopel upprepades samma för¬
hållande. Der var en förträfflig naturlig position, men när fienden
kom, så måste befästningarne halffärdiga utrymmas och intogos af rys¬
sarne, utan att ett enda skott lossades. Så går det med dessa provisio¬
nella befästningar; de hinna aldrig blifva färdiga och äro derför
vanligen af ingen nytta. Och dock var marken på alla dessa af mig
uppräknade ställen, med undantag möjligen af vid Konstantinopel, af
utmärkt god och för befästningsändamål väl egnad beskaffenhet, me¬
dan den här i Sverige är dålig.
Äfven i Sverige hafva vi, ehuru i mindre skala, gjort erfarenhets-
Tisdagen den 5 Juni f. m.
29
N:o 59.
rön i detta afseende. I Stockholms skärgård påbörjades år 1870 7
halfpermanenta batterier. Det arbetades på dem tre och en half
månader. Men så kom hösten och vintern, och den 22 December
nämnda år måste de afbrytas, och fulländades först följande år. En¬
ligt hvad framgår af de beräkningar, som i förevarande hänseende
verkstälts af en för ändamålet tillsatt komité, skulle för uppförande
af dylika provisoriska befästningar i Stockholms skärgård, som anses
nödvändiga till förstärkande af Vaxholms-ställningen, åtgå eu tid af
två månader med en arbetsstyrka af 2,260 man om dagen. Och för
att Karlskrona skulle mot sjösidan blifva behörigen krigsrustadt skulle
åtgå 84,000 dagsverken. Herrarne finna att äfven i vårt land hafva
vi haft någon erfarenhet i dessa stycken och att vi skola få fullt
upp att gorå för våra ingeniörer och ingeniörstrupper, mycket mer än
de någonsin kunna tänkas hinna med. Äfven ur denna synpunkt kan
det vara farligt att uppskjuta arbeten, som skola vara färdiga när ett
krig utbryter.
Man brukar nu alltid åberopa Plevna och påpeka huru Osman
Pascha der försvarade sig i icke mindre än 4 månader. Det är sant,
men det är dock icke mer än halfva sanningen. Saken var först
och främst, att han stod der med 50,000 man af Turkiets bästa
trupper, och turkarne äro inga dåliga trupper i synnerhet i fråga om
försvaret af fästningar. De äro kanske de bästa trupper i Europa i
detta hänseende. Det hafva vi sett bland annat vid belägringen af
S:t Jean d’Acre, der turkiska trupper afslogo flere stormningar af
Napoleons veteraner och derigenom hejdade hans anfall mot Syrien.
Dessutom hafva de en förmåga, i hvilken de öfverträffa alla andra
europeiska trupper, äfven de svenska, och det är förmågan att svälta.
Det kunna inga andra nationer gorå så som turkarne, och under en
belägring uppstår ofta brist på födoämnen. För att fullständigt ut¬
reda värdet af Plevnas_ befästning skickade Schweiz, strax efter kri¬
gets slut, tvenne ingeniörofficerare, en öfverste Ott och ännu eu an¬
nan officer, och deras yttrande lyder sålunda. Efter en detaljerad
beskrifning af Plevnaställningen heter det: “De i fiendens åsyn, till
en del under hans eld, utförda fältbefästningarne vid Plevna, som
voro bestyckade endast med ett föga talrikt artilleri af svag kaliber,
men dock möjliggjorde ett nära 5 månaders motstånd, samt slutligen
betvingades endast genom uthungring, kunde lätt förleda till den tro,
att det för oss vore nog att vänta, tills det blir allvar och då först
skrida till anläggandet af de centrala fasta platser, hvilka vi behöfva
för att med framgång kunna försvara landet.
Denna åsigt är obetingadt förkastlig, och detta af följande skäl:
Do. Turkarne med en armé af 50,000 man vid Plevna anföllos
af en mycket svagare motståndare och hade under en längre tid den
numeriska öfvervigten samt under hela tiden öfverlägsenheten af ett
vida bättre infanterigevär. _ Den till buds stående tiden kunde till¬
godogöras med tillhjelp af rikliga arbetskrafter (trupper och invånare).
Men i betraktande af våra gränsförhållanden och af våra grannars
styrka och beväpning, är det nu icke tillåtet att basera ett försvars¬
system på så gynsamma faktorer.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
30
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående 2:o. De topografiska förhållandena kring Plevna voro för försvaret
anslag till så gynsamma, att motstycke dertill ingenstädes är i Schweiz till fin-
Karlsborgs nan(jeS- Ingen enda af de centralställningar, som hos oss böra be-
' byggnad fästas, har ett så af naturen shjdcladt läge, och hvad som särskild!
(Forts.)' fattas oss är de öppna slcottfalten, som glacisformigt utbredde sig
framför de turkiska linierna, men hvilka vi ty värr icke kunna åstad¬
komma genom att i sista stund rasera hus och skogar m. m.
3:0. Markens fasthet kring Plevna icke blott underlättade i allra
högsta grad uppkastandet af skansar och otaliga skyttegrafvar, utan
medgaf äfven bildandet af nästan lodräta, stormsäkra, sluttningar och
anläggandet af tillräckligt antal täckta rum af ytterst enkel konstruk¬
tion, till skydd för besättning och ammunition. “
Herrarne se således, att enligt dessa schweiziska officerares åsigt
— och förhållandet är för vårt land alldeles enahanda — är deu
åsigten obetingadt förkastlig, som velat med Plevna såsom exempel
motivera obehöfiigheten af permanenta försvarsplatser. Dessutom fä
vi icke glömma, att om Osman Pascha försvarade sig väl i 4 må¬
nader vid Plevna, så var det dock ett stort fel, att han låg qvar der
för att låta der innesluta sig. För detta fel fick han ock lida, då han,
som man vet, slutade med att blifva kringränd, uthungrad och tvun¬
gen att kapitulera. Deri ligger just faran, då en armé låter inne¬
sluta sig. Förhållandet var enahanda vid Metz, men skilnaden emellan
båda befästningarne var dock enorm i så måtto, att hade Osman
Pascha gått bort, så hade platsen vid Plevna varit utan värde, men
hade franska armén gått bort från Metz så hade Metz försvarat sig
lika länge i alla fall, och man hade undvikit att armén ätit upp
maten för garnisonen och ej sjelf blifvit uthungrad; skilnaden är så¬
lunda betydlig.
Men dessutom finnes det en annan ganska väsentlig skilnad deri,
att hvarje provisionel befästning låter storma sig. Ryssarne gjorde
också försök att storma Plevna; och det var visserligen ej befäst-
ningarnes förtjenst att stormningen blef afslagen — men tyskarne
gjorde intet försök att storma Metz, emedan en olycklig utgång hade
varit gifven. Det ligger en mycket större säkerhet och styrka i de
permanenta befästningarne i jemförelse med de provisoriska! Sär-
skildt måste man beakta hvad jag nyss yttrat om att man icke
har någon säkerhet, knappt någon grundad förhoppning att få de
sistnämnda färdiga i rättan tid. Om vi längre på detta vis försumma
Karlsborgs fästning, så blir den icke färdig kanske ännu på ett år¬
hundrade, och hvem lofvar oss att ej freden långt förr blir bruten!
Vi må ej heller glömma, att huru vigtig Karlsborgs fästning än
är vid ett försvarskrig, kan den, lika litet som någon annan, fylla
hela vårt behof af fast försvar. Men i likhet med hvad befälhafvaren
för Generalstaben yttrar, har man tvekat att framlägga förslag om
påbörjande af ännu en fästning, då de små besparingar, som här i
landet pläga anlitas till sådana ändamål, ännu en tid bättre torde
böra användas att bringa Karlsborg i försvarbart stånd.
Jag anhåller om bifall till hvad Kongl. Maj:t i sin proposition
rörande denna punkt föreslagit.
31
N:o 59.
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Herr Hedlund: Lika med den siste ärade talaren bär jag i min
ringa mån varit intresserad och är det fortfarande för den fortitikativa
delen _ af vårt krigsväsende, emedan det utgör en faktor i ett rent
defensivt system. Man kan nemligen icke begagna fästningar såsom
anfallsmedel, åtminstone ej i vårt land. Då vi således äro nog lyck¬
lige att vara hänvisade endast till försvaret, måste det ligga tydligt för
hvar och en, som något tänkt öfver denna sak, att vi böra använda
alla fortitikativa hjelpmedel, som stå oss till buds. Jag är alltså prin-
cipielt af samma åsigt som den siste talaren; men icke så i tillämp¬
ningen.
_ Han omnämnde, hurusom vårt land ligger öppet för fienden. Just
häri ligger felet i det system, som följts vid vårt fästningsbyggande.
Våra vigtigaste flodmynningar ligga öppna, så att äfven den minsta
kanonbåt kan gå upp och icke blott brandskatta närmaste städer,
utan äfven förstöra våra dyrbara kanalverk och våra jernvägar och
dymedelst hindra våra kommunikationer, Jag syftar, såsom herrarne
inse, särskildt på Göta elfs mynning, icke af någon farhåga för Göte¬
borg, men derför att, om vi skola hafva ett försvar, det förefaller
mig besynnerligt att man kastar bort millioner på sådana befästningar
som af Karlskrona och Stockholm, men med hänsyn till Göta eif, denna
vigtiga pulsåder, visat sig så trygg, att man till en ruin raserat fäst¬
ningen Elfsborg och hyrt ut den till — ett värdshus, visserligen med
uppsägningsrätt från kronans sida. Större bevis på tillförsigt till fre¬
dens bevarande än detta kan jag knapt tänka mig; jag anser också
denna tro vara berättigad med hänsyn till den politiska ställningen i
verlden. Men när man i alla fall arbetar med ifver på vårt lands
försvar, så borde icke de omständigheter förbises, som jag här vidrört.
Den ärade talaren har lenmat ett intressant meddelande om svaga
fästningsverk samt om provisoriska och halfprovisoriska fästningsverk,
på samma gång som han gifvit oss eu ganska lärorik repetitionskurs
rörande händelserna vid Plevna m. m. Jag vill icke närmare inlåta mig
på detta ämne, men icke har jag hört sägas, att “fästningar kunna i hast
uppkastas". Väl har jag hört att befästning av och fästningsverk kunna
uppkastas, men icke fästningar. Ingen aldrig så litet ingeniör i denna
Kammare skulle kunnat yttra något sådant. Vi veta, att det är dyr¬
bart att bygga fästningar, och derpå bar den ärade talaren sjelf lem-
nat det bästa bevis, då han talade om de millioner, som för detta
ändamål användts i Frankrike och Tyskland. Men ser man på dessa
begge länders befolkningsmängd i förhållande till vårt lands, så ställa
sig kostnaderna icke så öfvermåttan höga, som han velat ådagalägga.
Proportionen blifver då den, att om t. ex. Tyskland på befästningar
använder 20 millioner, så motsvarar detta hos oss 2 millioner; varande
härvid dessutom att märka, att Tyskland efter sitt sista krig ville an¬
vända en väsentlig del af sin stora genom krigskostnadsersättningen
samlade krigskassa för att genom fästningsverk trygga sig mot Frank¬
rike. I sin ordning måste Frankrike skaffa sig nya befästningar för
en ny försvarslinie, hvilka kostade stora summor. Italien söker att
skaffa sig fästningar likasom ock en stor flotta. Det är ett egendom¬
ligt förhållande med Italien. Det är det enda folk i Europa — jag
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
32 Tisdagen den 5 Juni, f. in.
vill nemligen icke tala om de asiatiska folken — som visar sig ifrigt
att lägga ut penningar för sitt försvarsväsen eller, rättare, krigsväsen.
I detta afseende öfverbjuder och pådrifver folket regeringen och det
skyr icke att underkasta sig oerhörda utgifter för dessa störa pansar¬
kolosser och för fästningar. Och hvarför? Jo, det pånyttfödda Italien
vill blifva eu verklig stormakt; det är dess ärelystnads dröm.
Men jag återvänder till fästningarne. Det är ganska rigtigt, att
fästningsverk på en mängd platser i landet utgöra goda försvarsmedel.
Jag talar icke om våra flodmynningar, utan om de af våra strateger
föreslagna befästningarne på området mellan Mälaren och Hjelmaren.
Der skulle till en början byggas en fästning, men sedermera flere.
Jag antager, att i detta fall det Lombardiska fyrkantsystemet före¬
sväfva!' strategerna. Det skulle nog vara ganska godt att hafva dessa
fästningar, om det icke vore så dyrbart och skulle erfordra så lång tid
att bygga dem. Men om vi hafva att välja mellan två ting, antingen
att svagare befästa många punkter i landet, särskild! vid inloppen,
för en viss kostnad, eller att använda samma kostnad för uppförande
under ett hälft århundrade af en enda fästning, den må nu vara be¬
lägen hvar som helst, så skulle det, enligt min tanke, lända bättre
till vårt lands skydd att antaga det förra systemet, d. v. s. att vi upp¬
förde provisoriska eller halfprovisoriska fästningar, fördelade på de
ställen i landet, der det vore att befara, att fienden skulle hafva lust
att landstiga. Yi hafva redan i det afseendet ett experiment i Stock¬
holms skärgård, Oskar Fredriks-borgs fästning. Jag tror visserligen,
att man icke kan förneka att valuta erhållits för de penningar, som
å denna fästning blifvit nedlagda. Men en icke-fackman. kan uti sitt
oförstånd ifrågasätta, huruvida vi i ett sund, som, om mitt ögonmått
icke bedrager mig, är smalare än denna sal, behöfva nämnda fästning
med flere pansarbrytande kanoner invärtes och åtskilliga andra på
bröstvärnet, då vi genom att göra försänkningar i sundet ^ eller an¬
vända en af nutidens uppfinningar, torpedos, kunna hindra fienden att
der framtränga. Ty det är visst att, om ett pansarfartyg skulle söka
att framgå genom detta sund, äfven den allra sämst löpande torpedo
icke kan undgå att träffa fartyget. Jag tror således, att det varit
bättre, om man här nöjt sig med ett svagare fästningsverk, då utom dess
den nu uppförda fästningen kan lätt intagas från landsidan och bestrykas
af kanoneld från fartyg, som ligga på en half mils afstånd derifrån.
General Blumentlial lärer vid ett tillfälle yttrat i afseende å denna
plats: “hit kommer ingen fiende“. Deri delar jag hans åsigt.
Det blefve för vidlyftigt att här tala om vårt lands befästnings-
väsende, ty det skulle föra oss in på den gamla striden mellan kust¬
befästningar och centralfästningar. Men det finnes en omständighet,
som verkar skrupler i fråga om Karlsborg, och den är huruvida de
dagsverken, som finnas till Arméförvaltningens förfogande, användas
på ett rätt sätt. I den Kongl. propositionen omtalas, att de arbeten,
som för närvarande skulle utföras vid Karlsborg, afsåge landforternas
försättande i försvarbart skick, och omfattade, bland annat, grafvens
yttre murbeklädnad med utfyllning af fältvall, tillredning af hufvud-
vallen för artilleriets uppställning in. m., hvilket allt skulle kosta om-
Tisdagen den 5 Juni. f. m. 33
kring 2 millioner kronor. Men det lärer väl icke vara nog med land-
forterna, utan man måste väl också snart börja att tänka på utan¬
verken. De kunna väl icke längre tillbakavisas, och då föreställer
jag mig, att åtskilliga nya millioner behöfvas, hvadan anslagen torde
blifva ännu större än förr. I afseende å de nu ifrågakomna kost¬
nader möter den för de oinvigda märkliga omständighet, att fortsätt¬
ningen af grafvens murbeklädnad och fältvallens utfyllande på en längd af
150 fot skall kosta 100,000 kronor eller mer än 666 kronor per löpande
fot. Jag kan naturligtvis icke kontrollera dessa arbetens betydelse, men
jag bär sett dem åtskilliga gånger, och jag har vandrat öfver vallarne.
En jemförelse med kostnaden för genomsprängning af en tunnel, som,
enligt hvad jag från ganska pålitligt håll erfarit, beräknas till 200
kronor pr löpande fot, visar att kostnaderna för utfyllning af Karls¬
borgs fästningsvall och grafvens murbeklädnad per löpande fot gå till
3 å 4 gånger mer än kostnaden för genomsprängning af en tunnel.
Man kan verkligen vid sådant förhållande hysa skrupler med afseende
ä det sätt, hvarpå arbetskrafterna användas på Karlsborg. För icke
länge sedan bär. jag hört sägas, att i en praktisk mans hand skulle
med dessa penningbelopp kunna göras minst tre gånger mera vid
Karlsborg än förhållandet varit. Men jag vill icke blott tala om de
100,000 kronor, som bär äro i fråga. Man bör märka, att Karlsborg
äfven har till sitt förfogande, på sätt jag redan nämnt, en icke obe¬
tydlig del fria arbetskrafter. Vi hafva nyss anslagit 44,000 kronor till
disciplinkompaniet. Enligt senaste uppgifter eller för den 1 Januari
1882 bestod detta kompani af 74 man. Hvarje soldat kostar således
statsverket omkring 600 kronor. _ Nu vet jag väl, att dessa soldater
icke äro mycket arbetsföra eller visa synnerlig energi i sin verksamhet.
Det samma torde äfven gälla om de 86 å 87 man af kronoarbets-
corpsen, hvilka äro derförlagde. Men sammanlagdt gör detta 160 man
hvilkasarbetskraft Karlsborg dagligen har till sitt förfogande, det kan
ifrågasättas, om man icke genom ett bättre system, genom användande
af uppmuntringspenningar och dylikt, hvarigenom folket kunde förtjena
något, verkligen skulle kunna åstadkomma en produkt, som vore bättre
än den som nu vinnes. Det är en känd sak, att det tvungna arbetet
icke är lika gifvande som det fria, när detta rätt bedrifves. Men det
torde vara lika kändt, att man genom särskilda uppmuntringsmedel
kan få äfven det tvungna arbetet ganska fruktbärande.
Beträffande Karlsborg och våra fästningsverk i öfrig! må vi icke
heller glömma, att. det finnes särskilda trupper i vår här, som borde
kunna användas till befästningsarbeten; vi hafva nemligen ingeniör-
truppei, till eu styrka om sammanlagdt 900 man. Hvad desse syssel¬
sätta sig med, det känner jag icke; men jag förmodar att de genomgå
en del öfmngar, och för sådant ändamål vet jag att en del af dem,
som ligga i Stockholm, föres upp till Elfkarleö i Dalarne, de de lära vara
ganska farliga för den allmänna säkerheten, enligt hvad jag hört eu
aktad man bär i staden berätta. Skulle man vidare icke kunna an¬
vända några af de sysslolösa garnisonsregementen, som finnas både i
Do teborg och Stockholm, till befästningsarbeten? Hvarför icke samman¬
binda de erforderliga öfningarne med dessa arbeten, så att, der man
Andra Kammarena Prof. 1883. N:o 59. 3
N:o 59.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
34 Tisdagen den 5 Juni, f. in.
anser att fästningsverk höra uppkastas, man med hjelp af berörde
garnisoner läde grund dertills Man svarar nu häipå: dessa karlar äro
icke värfvade för dessa ändamål —- att köra sand och kasta opp jord¬
vallar _ utan äro värfvade för militartjenst. Man har emellertid,
då fråga var om beväringen, velat försvara sådana körslor med att det
då var militärtienst. Skulle det då, när det gäller de värfvade solda¬
terna, vare sig vanliga trupper eller ingeniörtrupper — skulle det
anses vara under deras värdighet att hvar och en på sin ort förrätta
dylikt arbete? Jag föreställer mig att om till Karlsborgs och andra
fästningars förfogande stäldes ingeniörtrupper, de derigenom skulle er¬
hålla en väsentlig kraft, ty de kunna icke ställas under tvångsarbetets
kategori. Låtom oss vara upprigtiga. Det är icke blott derför att
man hyser skrupler rörande Karlsborgs fästning skrupler, hvilka
jag tror, att en utmärkt framställning af chefen för Generalstaben
varit egnad att undanrödja — som ett visst misstroende inrotat sig,
utan det är det sätt, hvarpå arbetet sedan en lång tid tillbaka be-
drifvits, som alstrat misstroende och kastat skugga på Karlsborg. Man
vet huru rent af anekdotiskt historier gingo omkring landet under en
lång tid om det bakvända arbetssättet derstädes. Ännu har man i
minnet de ramlade vallar, som buro dåvarande byggnadschefens namn
och hvilka blifvit så uppförda, att de icke kunde uthärda ett kanon¬
skott o. s. v. Dessa och andra rykten må nu vara grundade eller
icke, så är det dock säkert, att om ett kraftigt ingripande i förvalt-
ningen skall i allmänhet kunna bringa ett bättre förhållande till stånd,
så gäller detta särskilt på ifrågavarande område. Det är just icke
skäl, att man i hvarje invändning, när frågan är om beredande af
dryga anslag på försvarsbudgeten, ser småaktighet och likgiltighet för
fosterlandets försvar, utan man må snarare tänka på, att det kan vara
ett annat skäl för vägran i detta afseende: den under många år upp¬
stånden misstron till sättet, på hvilket förvaltningen blifvit skott.
Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Ryding: Då ett land är inskränkt till att endast föra försvarskrig,
så vore det oförlåtligt handladt af samma land, om det icke under
freden förberedde hvad som alltid kan vara till gagn under kriget.
Vi kunna anfallas från olika sidor, från öster, vester och kanske äfven
från söder. Fienden framtränger in uti landet på olika vägar. De
vägar, på hvilka han går, kallas operationslinier och den trakt af lan¬
det mot hvilken dessa linier konvergera, blifver fiendens operationsmål,
likasom den för de försvarande kan oftast kallas dess operationsbas.
Operationsbasen måste vanligen vara en trakt, som är rik, så att för¬
råd lätt kunna samlas, den måste åtminstone ligga så pass skyd¬
dad, att icke i krigets första skede de trupper, som böra nybildas,
der genast kanna oroas, den bör äfven vara en sådan trakt, från och
till hvilken förbindelserna med landets öfriga delar äro lätta. .Den
trakt, som har en massa sådana egenskaper, att armén kan derifrån
lätt erhålla dels ekonomiskt understöd och dels understöd i strids¬
krafter, är landet mellan de tre stora sjöarne Mälaren, Venern och
Vettern, och detta ej mindre på grund af landets beskaffenhet än på
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
35
N:o 59.
grund af de kommunikationer, som utgå derifrån. I denna trakt bör
eu fästning ligga, det är erkändt. Der bör finnas en sluten befäst¬
ning derför att de förråd, som skola samlas i början af kriget, äro
af en så stor myckenhet och af ett sådant värde, att man icke får
riskera att de kunna af fiendtliga ströfcorpser förstöras. Derför hafva
också alla länder på den ,s. k. operationsbasen anlagt en fästning, som
vanligen kallas en förrådsfästning, och det är detta, som i första rum¬
met var och ännu är meningen med Karlsborg.
Vidare är meningen med Karlsborgs fästning, att den i vissa fall
skall kunna tjena såsom operationsfästning, det vill säga tjena till
gagn och stöd för arméns operationer, om densamma tvingas att draga
sig tillbaka. Detta få ni, mine herrar, dock icke fatta så, som att
det vore meningen att armén under alla förhållanden skulle draga
sig tillbaka och lägga sig vid Karlsborg, utan endast så, att den skall
hemta sitt stöd från denna fästning, om den, som strider på något
ställe uti periferien af landet, efter någon olycklig händelse nödgas
draga sig tillbaka för fienden. Om svenska armén t. ex. rör sig i
Mälaredalen och måste draga sig tillbaka, kan fienden icke, om han
vill fullfölja sitt mål, stanna qvar norr om Vettern, utan han följer
sannolikt efter den vikande svenska hären; då tjenar Karlsborg, med
sitt läge på vägen mellan sjöarne Venern och Vettern och med sina
goda kommunikationer till lands och sjös såsom operationsbas eller
såsom operationsfästning vid svenska arméns rörelser, för att tränga
fienden från dessa trakter.
Karlsborgs fästning har således sitt fulla berättigande för ett land,
som vill inskränka sig till att föra försvarskrig. Af den utredning,
chefen för Landtförsvarsdepartementet lemnat och som åtföljer Kongl.
Maj:ts proposition i frågan, finna herrarne huru stora förråd vid krigs-
tillfälle skola samlas vid denna fästning. Vi känna från sista ameri¬
kanska kriget, hurusom fiendtligt kavalleri nu för tiden söker att
tränga fram på sidan af sina motståndares arméer och söker gå på
omvägar ända till 50—60 mil endast för att komma åt och förstöra
motståndarens samlade förråd. Är förrådsfästningen då icke sluten,
det vill säga försvarad med grafvar och vallar i godt stånd, så kunna
arméns förråd lätt förstöras af sådana ströftrupper, och äro förrå¬
den en gång tagna eller förstörda, trotsar jag någon kunna påstå,
att vi i vårt fattiga land i hast skola kunna anskaffa några nya så¬
dana i tillräcklig hast.
Sedan jag förutskickat detta, ber jag i afseende å det misstroende,
Herr Hedlund nyss nämnde skulle vid flere föregående riksdagar hafva
uttalats emot det sätt, hvarpå befästningsarbetena vid Karlsborg under
en längre tid bedrifvits, få erinra, att något misstroende emot arbe¬
tenas skötande mig veterligt åtminstone aldrig uttalats. Efter hvad
jag hört hafva nemligen befästningsarbetena vid Karlsborg erhållits
för ett ovanligt godt pris, åtminstone i jemförelse med hvad man der¬
för skulle i andra länder bekommit. Deremot har således ingen an¬
märkning kunnat göras, men deremot är anmärkning ofta gjord i fråga
om Karlsborgs berättigande såsom fästning på den plats der den nu
ligger. I följd deraf uttalades från statsrådsbänken vid förra riks-
-Ängående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
36
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
dagen ett löfte derom, att undersökningar skulle göras så noggrant
som möjligt för utrönande af huruvida detta misstroende vore berät¬
tigad! eller icke, och detta uppdrag lemnades åt dåvarande chefen
för Generalstaben, hvilken skulle verkställa en noggrann utredning så
väl härom som om flere öfriga frågor, som stodo i sammanhang med
krigföringen inom Sveriges gränser. Han skulle således efterse, huru¬
vida kustfästningar i vidsträcktare skala skulle med fördel kunna an¬
vändas, angifva de olika operationslinierna, som leda in i landet mot
Karlsborg, tillse huruvida fästningsanläggningar på dessa operations¬
linie!’ kunde vara till gagn för försvaret, samt slutligen undersöka,
huruvida Karlsborg i taktiskt och strategiskt hänseende uppfylde de
fordringar, man med skäl borde ställa på en dylik fästning. Då han
började dessa undersökningar angående Karlsborg, var han icke helt
och hållet främmande för trakterna omkring Karlsborg, enär han legat
der en hel sommar förut och derför väl kände till Karlsborgs bety¬
delse i taktiskt hänseende. Undersökningarne började emellertid, men
då han skulle utsträcka dem vidare i och för bedömandet af Karls¬
borgs betydelse i strategiskt hänseende, hvarvid de olika anmarsch-
vägarne skulle studeras, afbröts hans arbete dock helt plötsligt, och
fullföljandet deraf måste öfverlemnas till en annan. Den, som seder¬
mera erhöll detta uppdrag, var den nuvarande befälhafvare!! för Ge¬
neralstaben, och jag får säga, att jag känner få personer i Sverige,
som äro så kompetenta som han att verkställa en sådan undersökning.
Han har deltagit i krig uti främmande länder och dessutom varit med
om Generalstabens fälttjenstöfningar och arbeten i Sverige under sista
20 åren, samt dervid noga undersökt alla de operationsvägar, som från
östra kusten leda in i landet. Han känner dessa vägar fullkomligt,
och derför kunde dessa undersökningar bäst och lämpligast verkstäl¬
las af honom. Han började dem i fjor och har fortsatt dem äfven i
år, ehuru han icke hunnit afsluta dem. Så långt har han dock kom¬
mit, såsom kan ses af det utdrag ur hans arbetsberättelse, som finnes
bifogadt Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående an¬
slag till Karlsborgs fästningsbyggnad, att, äfven om man lägger fäst¬
ningar på de olika operationslinier, som från östra kusten leda in till
landet, bör man dock i alla händelser, enligt hans åsigt, göra Ivarls-
borg till en sluten fästning. Om man dessutom behöfver några de-
tacherade utanverk eller huru långt dessa i så fall skola sträcka sig
m. m., derom har han ännu icke stadgat sin mening; men, att fäst¬
ningen skall vara sluten, derom är han alldeles öfvertygad. Yi hafva
alla hört den åsigten uttalas, att äfven i Mälaredalen borde anläggas
fästningsverk, emedan i nämnda dal framgå de vigtigaste operations¬
linierna österifrån, och särskildt af förre chefen för Generalstaben hyl¬
lades den åsigten ifrigt. Den fick stöd derifrån, att under General¬
stabens fältöfningar man noggrant studerade en ställning, som vore af
högsta nöden att skydda, nemligen öfvergången vid Qvicksund, och
fann att densamma lätt skulle kunna skyddas genom befästningar i
trakten af Eskilstuna samt vid Hjelmaren, m. m. Då växte upp tan¬
ken på att få befästningar uppförda i Mälaredalen, och till följd af
det rop, som i den rigtningen höjdes, tillsatte regeringen år 1875
37
Tisdagen den 5 Juni, f. m.
eller 1876 en komité för frågans utredning. I denna komité insattes
äfven såsom ledamot den chef för Generalstaben, som först väckt för¬
slaget ^ om belastningar i Mälaredalen. Och hvad kom väl nu denna
komité till för resultat? Chefen för Generalstaben har icke reserverat
sig och måste val derför äfven anses hafva instämt i det afgifna ut¬
låtandet. Komiten uttalar såsom sin åsigt, att huru vårt befästnings-
väsende än må ordnas, så är det i alla händelser af stor vigt, att
“Karlsborgs fästning så snart ske kan blifver fullt sluten och ernår
den grad af försvarbarhet åtminstone mot öfverrumpling och anfall
af strofcorpser, att armens förråd kunna med någorlunda trygghet dit
förläggas.“ ^ Sedan alla de olika myndigheter, som blifvit hörde, och
äfven fortifikationsgeneralen, som väl i detta fall får anses vara den
mest kompetente, instämt i uttalandena om nödvändigheten att snart
fullborda Karlsborg, har krigsstyrelsen ansett sig vara i sin fulla rätt,
ja den har endast fullgjort sin skyldighet, då den tillråder represen¬
tationen att skynda på arbetet, helst då det endast är ett slöseri med
statens medel att drifva dylika arbeten långsamt. Att afprutningar
skett vid flere föregående tillfällen, kan icke utgöra något skäl att
äfven nu minska anslaget, och dessutom vill jag tillägga, att Riksda¬
gen begår eu stor oklokhet, om den vänjer krigsstyrelsen att begära
större anslag än den verkligen anser sig behöfva, endast för att
kunna lemna tillfälle till en blifvande afprutning. Lita då hellre på
hvad den begär, synnerligast som den aldrig begär något anslag,
utan att fack-kunskapen derförinnan äfven fått säga sitt ord i saken.
Herr Sven Kilsson: Man har klandrat Utskottet för dess moti¬
vering i denna punkt och sagt, att den är af beskaffenhet att kunna
användas vid hvilket tillfälle som helst. Jag ber emellertid att få
fästa Kammarens uppmärksamhet på de. beslut, som Riksdagen förut
fattat^ i fråga om Karlsborgs befästande, och man skall då finna att
Utskottet haft goda skäl för sin motivering. Nu har visserligen sedan
sista_ riksdagen en utredning af saken verkstälts, men af denna ut¬
redning framgår just tydligt och klart att de skäl, som förut föranledt
Riksdagen att till ifrågavarande ändamål icke bevilja högre anslag
om året än 100,000 kronor, varit fullt befogade. Det är nemligen
visadt, att Karlsborg icke kan fullständigt befästas utan att en mängd
yttre befästningar uppföras, och hvad detta skulle kosta har visserli¬
gen icke blifvit. beräknadt, men nog komme det antagligen att gå löst
på åtskilliga millioner. Det är också detta, som Riksdagen förut in¬
sett och ryggat tillbaka för, emedan den ansett oss sakna medel att
utföra ett så dyrbart arbete. För min del tror jag äfven, att man
hädanefter bör se saken på samma sätt som förut'och att det är ett
lönlöst arbete. att offra penningar uppå fästningen till högre belopp
än som är nödigt för att uppehålla den nuvarande arbetsstyrkan. Hade
Riksdagen ^ redan från början, då beslut fattades om Karlsborgs be¬
fästande, haft reda på konseqvenserua deraf, hade man allt beslutit
sig för att anlägga fästningen på en annan plats.
Emellertid qvarstå efter mitt förmenande de skäl, som bestämt
föregående Riksdagar vid beviljande af anslag för ifrågavarande ända-
Anära Kammarens Prof. 1883. N:o 59. 4
N:o 59.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
N:o 59.
38
Tiadagen den 5 Juni, f. m.
Angående
anslag till
Karlsborgs
fästnings¬
byggnad.
(Forts.)
mål, och kan jag således icke annat än yrka bifall till Utskottets
förslag.
Friherre Leijonhufvud: Jag begärde ordet endast med anled¬
ning af ett yttrande af Herr Sven Nilsson. Det är ett mycket vanligt
sätt att, när man icke vill en sak, man skyller på att den icke blif-
vit tillräckligt utredd. Hvad emellertid de nu ifrågasatta arbetena
beträffar, har någon utredning af sammanlagda kostnaden derför på
förhand icke blifvit gjord, emedan en sådan i alla fall måst göras om
framdeles och således varit utan nytta. Anledningen dertill har vidare
varit, att åtminstone alla sakkunnige varit af den åsigt, att sjelfva
hufvudfästningen borde först fullständigt befästas, innan man öfver-
gick till de öfriga befästningsarbetena. Emellertid är det ingalunda
omöjligt att uppgöra ett kostnadsförslag till de yttre verken, och, om
Kong!. Maj:t det befaller, så skall ett sådant kunna vara färdigt till
nästa riksdag.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf propo¬
sitioner så väl på bifall till Utskottets hemställan som ock på anta¬
gande af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet samt faun den förra propo¬
sitionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering begärdes,
blef en omröstningsproposition af följande lydelse uppsatt, justerad och
anslagen:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 13:de punkten
af Utlåtandet N:o 8, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
i hvad den skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
bifallit sistnämnda framställning oförändrad.
Omröstningen försiggick och utföll med 92 Ja mot 56 Nej,
hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Punkterna 14—13.
Biföllos.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag; och åtskildes derefter Kammarens
ledamöter kl. |- 3 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1883.