RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Andra Kammaren. N:o 4-9.
Måndagen den 21 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ I-
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets Utlåtande N:o Ang.förändrad,
1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propositioner N:is 2 och 3, organisation af
afseende förändrad organisation af landtförsvaret, äfvensom i anled- landtförsvaret.
ning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner i dithö- (Forts.)
rande ämnen.
I ordningen förekom §41 i det af Utskottet under punkten
1 framlagda förslag till lag om härordningen; hvilken paragraf
godkändes.
§ 42 hade denna lydelse:
»1. För höjande af den allmänna färdigheten i vapnens bruk
böra gymnastik-, militär- och målskjutningsöfningar bedrifvas i alla
skolor för manlig ungdom. Derjemte skall det åligga eu hvar, som
vill aflägga maturitets-, folkskolelärare- eller annan dermed jemför¬
lig examen, att, derest han icke af sjukdom eller lyte är oförmö¬
gen till vapenöfningar, deltaga i tre månaders rekryt- och förbe¬
redande korpralskola vid regemente eller bataljon, i ändamål att
förvärfva de kunskaper och färdigheter, som anses behöfliga för att
blifva vice korpral, allt i enlighet med de närmare bestämmelser,
som af Konungen meddelas.
2. Den, som åtnjuter enskild undervisning, skall före delta¬
gande i rekryt- och förberedande korpralskola styrka sig i vapen¬
öfningar ega färdighet, jemförlig med den, som vid inträdet i sådan
skola plägar innehafvas af lärjunge från allmänt läroverk eller folk¬
skolelärareseminarium.»
Uti den af Herr A. P. Daniélson m. fl. afgifna, vid Utlåtandet
fogade reservation var, beträffande ifrågavarande paragraf, föreslaget:
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 49. 1
N:o 49. 2
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad natt ur § 42 mom. 1 ordet »folkskolelärare» måtte utgå, ock
organisation af att mom. 2 måtte erhålla följande lydelse:
a,> (FortT)7"^' Rättighet till deltagande uti den i mom. 1 nämnda rekryt- och
or ' förberedande korpralskola må tillkomma folkskolelärareelev, som före
examens afläggande anmäler sig dertill, så ock den, hvilken åtnjutit
enskild undervisning och styrker sig i vapenöfning ega färdighet
jemförlig med den, som plägar innehafvas af lärjunge från allmänt
läroverk eller folkskolelärareseminarium.»
Herrar Liss Olof Larsson och Sven Andreasson, hvilka inom
Utskottet biträdt Herr Dauielsons reservation i alla delar, utom i
hvad densamma rörde den nu förevarande paragrafen samt Utskottets
förslag till lag om upprätthållande af härens stamtrupp, hade, en¬
ligt anteckning å Utlåtandet, för sin del ansett, att jemväl de som
aflägga maturitets- och andra dermed jemförliga examina borde i
likhet med dem som aflägga folkskolelärare-examen befrias från
skyldigheten att deltaga i sådan rekryt- och förberedande korpral-
skola,^ som i paragrafen omförmäldes.
Äfvenledes voro reservationer vid den ifrågavarande paragrafen
inom Utskottet anmälda af Friherre De Geer och af Herr Älb. An¬
derson.
Sedan paragrafen blifvit inför Kammaren uppläst, anförde
Herr Liss Olof Larsson: Det torde icke vara för herrarne
obekant, att jag så väl inom försvarskomitén som inom Särskilda
Utskottet afgifvit särskilda reservationer mot innehållet i denna
§ 42. Jag ber nu att något närmare få motivera dessa reservatio¬
ner, då jag nu går att yrka afslag å nämnda paragraf.
Jag har alltid utgått från den förutsättningen, att när man
skall organisera vårt försvar, så bör man söka att göra sig redo
för hvad som i sådant afseende kan erfordras; och sedan jag blifvit
öfvertygad om hvad som erfordras för att åstadkomma ett sådant,
kan jag vara med om att göra hvad jag anser landet förmår, och
att således, äfven ålägga hvarje krigsduglig person att uppoffra nå¬
gon viss tid för att bereda sig till sitt fäderneslands försvar. Men
dervid har jag stält mig på rättvisans ståndpunkt och vill ej vika
en hårsmån derifrån. Det duger ej att här gifva sig in på godtyck¬
lighetens område. Jag bär sålunda utgått från den åsigten, att de
personliga — de medborgerliga — skyldigheterna böra vara absolut
lika för alla. Allt som fordras derutöfver bör ske fullkomligt fri¬
villigt och mot den särskilda ersättning, för hvilken staten kan er¬
hålla personer att åtaga sig en vidsträcktare tjenstgöring än den,
som åligger hvarje kridsduglig medlem af samhället. Det förefaller
mig nemligen alldeles orimligt och i högsta grad orättvist, att sta¬
ten, sedan den först och främst ålagt alla att exercera ett lika an¬
tal dagar, derefter säger till en del: I måsten utöfver detta hafva
Måndagen den 21 Maj, f. m. 8 jf!0 49,
ett särskilt åliggande. Nu har emellertid Kongl. Maj:t föreslagit Ang.förändrad
och Utskottet tillstyrkt att en sådan ytterligare skyldighet skulle organisation af
läggas på den studerande ungdomen. Mig förefaller dock som om,
när man afviker från rättvisans ståndpunkt, man gifver sig in på (Forts->
ett område, der ett fullkomligt godtycke gör sig gällande. Ty med
samma skål som man säger, att de, som vilja aflägga studentexamen
och folkskolelärarexamen, skola hafva undergått här föreslagna vapen¬
öfning kan man pasta att dessa före examen böra blifva stamsoldater
ett eller ^ annat år; ja, man kunde ju lika gerna föreskrifva, att de som
hette Pal eller Per skulle öfvas i 120 dagar, under det att andra
skulle slippa med att öfvas endast 40 å 50 dagar. Derhän kommer
man, då man går ifrån rättvisans väg och gifver sig in på godtyck¬
lighetens. Nu säger man emellertid, att denna särskilda skyldighet
skall åligga den studerande ungdomen och att den skall derför få
åtnjuta äran att blifva vice korpraler, om den underkastar sig dessa
öfningar. Jag vet icke huru pass mycken ära och fördel som kan
vara förenad med att vara vice korpral. Jag har, visserligen sjelf,
då jag exercerade beväring, avancerat till denna höga plats, men
kan nu icke erinra mig, om jag hade någon ära eller fördel deraf;
åtminstone var den bra liten. Det torde således icke ur den syn¬
punkten finnas något lockande för dessa ynglingar att förskaffa sig
denna undervisning. Komitén gick så långt, att den icke allenast
fordrade att den studerande ungdomen skulle inhemta de kunska¬
per, som behöfdes för att blifva vice korpral, utan till och med
förklarade, att för att få aflägga maturitets- eller folkskolelärare¬
examen måste man förut hafva inhemtat, hvad som fordrades för
att blifva vice korpral. Det vill säga att en yngling, som ej
gjort detta, skulle icke, huru skicklig han än vore i alla andra äm¬
nen, någonsin kunna blifva student eller folkskolelärare. Detta
fann dock Kongl. Maj:t allt för starkt och nedsatte fordringarna
derhän, att alla dessa skola undergå sådana öfningar i ändamål att
förskaffa sig sådana kunskaper, som erfordras för att blifva vice
korpral. Nu är det visserligen medgifvet, att några af dessa yng¬
lingar kunna avancera längre än till vice korpral. De som tagit
maturitetsexamen kunna blifva värnpligtige officerare och sedan fast
befäl, men dertill fordras mycket större undervisning i militära äm¬
nen än dessa tre månaders öfningar. Folkskolelärare!! kan deremot
icke blifva officer, utan måste stanna vid underofficer, om han ens
kan blifva det. Nu säger visserligen komitén, att från föräldrarnes
synpunkt förslagets antagande icke bör möta stora betänkligheter.
»Visserligen» har komitén, som den sjelf säger pag. 119, »insett hvilka
höga anspråk den dervid stält på de bildade och bättre lottade sam¬
hällsklassernas offervillighet för landets försvar, men då dessa sam¬
hällsklasser äro de, som i händelse af krig hafva mest att förlora»,
så anser komitén det också vara billigt att de underkastas de största
uppoffringarna. Detta yttrande är dock en sanning med modifikation,
ty icke lärer man rimligtvis kunna påstå, att alla dessa ynglingar
N:o 49. 4
Måndagen den 21 Maj, £. m.
Ang.förändrad äro förmögna och tillhöra dem, som hafva mest att försvara. Nog
organisation af känna vi litet hvar till huru många fattiga ynglingar blifva folk-
^an<^^orsv^re^' skollärare och äfven taga maturitetsexamen, åtminstone har jag er-
^ or s'' farit detta många gånger, och till och med ibland sökt på ett eller
annat sätt understödja sådana ynglingar. Lika litet håller det
streck hvad komitén säger derom, att förslaget berättigas deraf, att
dessa ynglingar åtnjuta fri undervisning, ty många finnas ju, som
taga maturitetsexamen utan att begagna sig af denna fria undervis¬
ning, utan förskaffa sig de erforderliga kunskaperna på annat sätt.
Ofta ser man huru dessa skolynglingar få arbeta och sträfva under
ferierna för att skrapa ihop medel att fortsätta studierna nästa höst.
Efter Kougl. Maj:ts och komiténs förslag skulle de nu få det nöjet
att i 4 år ligga på exercisfältet, och det torde icke vara tu tal om,
att de icke der skola kunna skrapa ihop särdeles mycket. Det torde
väl ej heller kunna förnekas, att de rika och förmögna, på hvilka
man här ställer så höga anspråk, sällan taga folkskolelärareexamen
och jemväl mindre äro i behof af ett maturitetsexamensbetyg än
den fattige ynglingen, som behöfver det för sin framtida utkomst.
Dessutom känna vi ju till, hurusom just från dessa förmögnare
1 klasser rekryteras eu stor del af det militära befälet, och för dessa
är ej militärkursen i fråga någon särskild uppoffring, hvilket det der¬
emot är för alla som skola utbilda sig för fredliga värf. Af samma
skäl som man af dem, som skola blifva studenter eller folkskolelä¬
rare, fordrar att de skola underkasta sig dessa uppoffringar, kunde
man äfven på dem, som gå igenom akademierna och vid dem taga
examen, ställa ännu större fordringar; af dem kunde man minst
fordra, att de skulle taga officersexamen, ty genom, sådan examen
blifva de berättigade att söka äfven de befattningar, som äro de
bäst aflönade inom samhället, hvilket icke är fallet med dem, som
endast tagit student- eller folkskolelärareexamen.
Det är nu dessutom den fria undervisningen, som skulle ut¬
göra motivet för bifall till denna paragraf. Jag kan icke dölja för
mig, att i ett bifall till paragrafen kan ligga en beräkning på att
man derigenom skall kunna fastspika den fria undervisningen i lan¬
det. För min del är jag af den åsigten, att det redan är en orim¬
lighet att undervisningen vid våra elementarskolor och äfven vid de
högre undervisningsanstalterna är så fri, att äfven de allra förmög¬
naste knappast behöfva betala något för att gå igenom en sådan
läroanstalt. Jag hade trott att billigheten och rättvisan fordrade,
att de bättre bemedlade Unge betala den väsentliga delen af kost¬
naderna för undervisningen, under det jag vill lemna frihet derifrån
åt dem, som icke hafva medel att betala dessa kostnader, emedan
jag ej vill utestänga de medellösa från lärdomen. Men det lärer väl
blifva fåfängt, om man bifaller denna paragraf, att få in systemet af
betalning ens för de rika, ty man behöfver blott slå upp denua
42 § och säga: för den undervisning de åtnjuta hafva de fått sig
pålagd eu särskild militärisk börda, och då torde man icke med nå-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
5 H:o 49.
got hopp om framgång kunna fordra att de skola betala något för Ang.fsrändrad
undervisningen vid statens läroverk. Dessa ynglingar skola nu eu- organisation af
ligt Kongl. Maj:ts förslag undergå alla de militära öfningar, som eL
förekomma i skolorna, hvilka öfningar komitén sjelf sagt svara emot ^
minst två månaders öfningar vid trupp. Sedan skulle de genomgå
tre månaders öfning vid en rekryt- och korpralskola och slutligen
30 dagars repetitionsöfningar under 3 år, eller sainmanlagdt 8 måna¬
ders öfning, fördelad på 4 år, allt för att kunna blifva folkskolelä¬
rare eller studenter och möjligen vice korpral. De skulle således få
nöjet att försöka lägerlifvet under 4 år, om Utskottets förslag bi-
falles, och i 3 år, om reservanternes antagas. Hvad ligger nu bak¬
om denna 42 § och ett bifall till densamma? Jo, der bakom lig¬
ger den lilla omständigheten, som komitén så väl framhållit, men
hvilken så att säga döljes i den Kongl. propositionen, den förmåns¬
rätt nemligen till civila tjenster, som skulle beredas det militära
elementet. Komitén har i sådant afseende föreslagit att officerare,
underofficerare och stamsoldater skulle ega förmånsrätt till så¬
dana tjenster. Kongl. Maj:t åter har strukit bort detta ur sjelfva
lagen, men med förklarandet i motiveringen, att, när härordningen af
komitén uppgjordes, det var nödvändigt att taga in flera sådana
stadganden, öfver hvilka Konung och Riksdag ej behöfde gemen¬
samt besluta, utan endast Konungen. Det ligger då tydligt i öppen
dag att, om man antager detta förslag utan protester från Riksda¬
gens sida, det är att befara att det systemet införes, att militärerna
skulle hafva förmånsrätt på alla de civila områden, der de visat sig
kompetenta att sköta en tjenst. Jag vet visserligen att vi icke ega
att häröfver besluta, men jag kan det oaktadt icke underlåta att
emot komiténs förslag i denna del uttala min allvarliga protest.
Jag var emot detta inom komitén och jag är det fortfarande. Jag ,
har i friskt minne huru förhatligt detta system var, som för några
år sedan var rådande, då militärerna hade så att säga förmånsrätt
till en viss gren af den civila förvaltningen. Det uppstod alltid myc¬
ken ovilja i landet vid sådana utnämningar, och opinionen både inom
och utom Riksdagen gaf sig tydligt tillkänna i afsigt att få bort
detta system, och detta lyckades verkligen. Men nu, medan vi alla
borde hafva detta i friskt minne, vill man gå in på ett förslag,
hvarigenom man skulle införa detta förhatliga förmånssystem på alla
områden.
Men det är icke nog med detta. Om förslaget skulle vinna
bifall och ett sådant stadgande utfärdas på administrativ väg, så
är det gifvet att till hvarje civil beställning flere militära sökande
skulle anmäla sig, och jag måste då antaga att den dugligaste får
tjensten. Denna förmånsrätt skulle tillkomma just dem, som äro i
tjenst qvarstående, och då blir följden den att vid en mobilisering
antingen hela skaror af civila tjenstemän ryckas från sina befatt¬
ningar, sedan de befolkat posten, jernvägarne, tullen, fångvården
och så vidare — och då vet jag icke huru dessa skola skötas —
Nio 49. 6
(Måndagen den 21 Maj, f. m.
Äng.förändrad eller också att en mängd militärer måste permitteras, och till och
°landtförsvare{me<^ allra dugligaste, när man bäst behöfver dem. Detta
(Forts)re ^ar var^ talande skäl för afslag på denna paragraf.
Men det finnes äfven ett annat skäl, hvilket för mig är det vig-
tigaste, och det är att man genom bifall till denna paragraf vill
gifva företrädesrätt åt det militära elementet och inskärpa hos fol¬
ket, att det militära är det förnämsta och att man, med ringak¬
tande af allt fredligt arbete, endast på denna väg kan komma till
civila tjenster. Man vill att hvarje folkskolelärare, hvarje student
skall redan från första början insupa den militära andan, och dessa
skola sedan i sin mån inplanta samma anda hos andra. Man vill
på detta sätt söka att införa militarismen i Sverige. Det är der¬
för jag på inga vilkor vill vara med om att antaga denna paragraf.
Må andra antaga den, jag för min del bäfvar för följderna och kon-
seqvenserna af det militärvälde, hvartill man lägger fröet genom att
hos en hvar inplanta, att militarismen är lifvets förnämsta uppgift
och att man först genom att blifva militär kan vinna någon fram¬
gång i Sverige. Derigenom inplantar man ock förakt för allt fred¬
ligt arbete, på samma gång man förhärligar militarismen. Detta
kan jag för min del icke vara med om. Och hvarför skulle man
nu underkasta sig allt detta? Jo, derför att man vill hafva ett
försvar så dyrt, att man icke vågar på papperet visa dess verkliga
kostnad, utan söker på omvägar, som icke synas, lägga tungan på
folket. Man vill skryta med, att statsbudgeten icke ökats med
mer än så och så mycket, men man inrättar ett nytt indelnings¬
verk, som icke skall synas i budgeten, och vill derigenom inbilla
folket, att detta icke blifver mycket dyrare än det vi hafva.
Men säger man: om man tager bort denna paragraf, blifver
följden den, att man ökar kostnaderna för försvaret med mer än
en million kronor. Men hvarifrån tager man då denna million ?
Jo, man lägger den på några stackars skolpojkar. Man säger —
•och detta med rätta — att grundskatterna och indelningsverket
åro en stor orättvisa, som man vill undanrödja, men i samma ande¬
tag säger man också, att man skall fördela hela den nyssnämnda
summan på några stackars skolpojkar, som icke, så vidt jag vet,
gjort något ondt. Jag tror, att vi böra se frågan sådan den är
och icke försöka att på något slags omvägar skaffa oss ett billigt
försvar genom att lägga eu del af kostnaderna derför på några
unga skolpojkar. Man kan yrka på grundskatternas och indelnings¬
verkets afskrifning, och jag har väl yrkat så ifrigt derpå som någon
annan, men för min del får jag säga, att, skall det ske på det
sättet, att man endast genom att skapa nya orättvisor — nya in¬
delningsverk — kan blifva af med de gamla, vill jag icke vara
med derom. För min del anser jag för öfrigt, att vi nog kunna
få erforderligt värnpligtig! befäl äfven utan detta tvång. Jag före¬
ställer mig nemligen, att korpraler, vice korpraler och stam¬
soldater, som genomgått rekryt- och korpralskolan, och äfven folk-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
7 N:o 49.
skollärare frivilligt skulle vilja underkasta sig den öfning, genom
hvilken de skulle kunna komma till denna härlighet och blifva
lämpliga till befäl. Och måhända skulle det äfven kunna finnas
studenter, som vore villiga härtill, eller att genomgå eu sådan öf¬
ning. Jag medger visserligen, att man i så fall finge betala dem
någonting, men icke tror jag, att detta kunde blifva en så förfär¬
lig ökning i utgifterna som man vill påstå. Om man för stamsol¬
daten och den värnpligtige uppstälde möjligheten att, sedan de fått
sin öfning till stamsoldat och genomgått skolorna, kunna avancera
till värnpligtig! befäl, anser jag att det skulle vara en lycka för
vår armé och att icke uteslutande eu afiagd lärdomsexamen skulle
vara bevis för kompetens att blifva officer. Komitén säger, att
man skall hafva tagit studentexamen för att blifva officer. Jag
föreställer mig, att om man kunde bereda möjlighet äfven för stam¬
soldaten att blifva icke blott Underofficer, utan äfven officer, skulle
det vara till stor fördel för truppen. Det kan väl hända, att de
icke blefve så fina eller förde sig så ledigt i en balsalong eller vore
så lämpliga till parad som dem, hvilka tagit en sådan examen, men
i farans stund blefve de lika pålitliga som dessa, och soldaten skulle
följa dem med större tillit och tillförsigt än dessa fina löjtnanter,
som anse sig något för mer än annat folk. Jag försökte så väl
inom komitén som Utskottet, eftersom detta anses vara det största
mästerstycket komitén uträttat, att nemligen lägga på dessa skol¬
pojkar ett nytt indelningsverk, — och emedan jag tänkte att detta
måtte i militäriskt hänseende vara någonting särdeles vigtigt — att
framlägga ett bemedlingsförslag, som gick ut på, att man borde
hålla dessa ynglingar i denna rekryt- och förberedande korpral¬
skola tre månader, men låta dem dermed hafva fullgjort sin värn-
pligt, så att de icke derjemte behöfde exercera flera år efteråt så¬
som beväring. Jag trodde att detta skulle vara rätta sättet, eme¬
dan de ynglingar, som genomgå elementarskolor eller folkskolelärare¬
seminarier, redan hafva så mycket militärisk öfning, när de komma
till mötesplatserna, som beväringen i allmänhet efter 60 eller 90 da¬
gars öfning, och att man icke behöfde sätta dem, som redan hafva
denna öfning, i ledet tillsammans med dem, som icke äro öfvade
förut, hvadan man kunde gifva dem en sådan särskild kurs i afsigt
att bibringa dem åtminstone de förberedande kunskaper på det mili¬
tära området, som erfordras för det lägre befälet. Men detta vann
icke gehör hvarken inom komitén eller Utskottet, hvarför jag
måste uppgifva denna tanke.
Jag vill sluta med att yrka afslag på ifrågavarande paragraf.
Jag gör det derför, att jag omöjligen kan vara med om ett förslag,
som går ut på att på vissa personer eller samhällsklasser lägga
större bördor än på andra. Jag ställer mig härvid på jemnlikhetens
grund. Ofningstiden må vara 60 eller 90 dagar, men den hör vara
lika för alla, och hvad derutöfver fordras, bör af staten betalas och
grunda sig på fullkomlig frivillighet. För min del anser jag, att
Ang. förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)
Nso 49. 8
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad yrkandena på så väl grundskatternas som indelningsverkets afskaf-
organisatumaf fanfie gr0 berättigade, och ingen kan lifligare än jag önska
and t för svar et. framg^ng deråt. Men hur lifligt än rust- och rotehållarne, grund-
or 8-' skattegifvarne och för öfrigt hela svenska folket önska detta, tror jag
likväl icke, att de skulle vilja mottaga denna eftergift på sådana vil¬
kor, att derigenom skulle skapas ett nytt och lika orättvist indel¬
ningsverk. Yi hemmansegare skulle visserligen derigenom blifva
befriade från det onus vi draga, men vi skulle i stället lägga det
på några skolynglingar.
Jag vet icke hvilket beslut Kammaren kommer att fatta i
denna punkt, men för min del vill jag åtminstone fritaga mig från
att vara med om ett dylikt stadgande.
Jag yrkar således afslag på nu föredragna 42 §.
I detta anförande förenade sig Herrar AsMöf, P. Pehrsson i
Norrsund, A. Andersson i Intagan, P. M. Larsson i Loa, Hellgrén,
Marcuson och A. Johansson.
Herr Emil Key: Jag ber att få bemöta den föregående tala¬
ren, Herr Liss Olof Larsson, och naturligtvis med detsamma äfven
Herr Sven Andreasson. Dessa båda herrar hafva, såsom Kammaren
torde finna, frångått den reservation, som de öfriga sex reservan¬
terna afgifvit, och aflemnat en särskild reservation med afseende
på befrielse, icke blott för folkskolelärarne utan jemväl för dem,
som aflagt maturitetsexamen eller andra dermed jemförliga examina.
Nu vill jag först och främst fråga den ärade talaren på dala¬
bänken, Herr Liss Olof Larsson, hur han skall kunna sätta sitt
yrkande nyss i öfverensstämmelse med det beslut Kammaren redan
fattat i afseende på fjortonde paragrafen? Jag hörde icke, att när
denna antogs, Herr Liss Olof Larsson gjorde något förbehåll, och
derför får jag väl förmoda, att han samtyckt till fjortonde para¬
grafen. Denna innehåller följande:
»1. Härens befäl är dels fast aflönadt, dels värnpligtigt. Det
består af officerare, underofficerare samt vice korpraler (vice kon¬
staplar). 2. Fast aflönadt befäl utgöres af dem, hvilka i sådan
egenskap vunnit anställning på grund af de särskilda bestämmelser
i detta afseende, som i Art. IY finnas upptagna. 3. Värnpligtigt
befäl utgöres dels af dem, hvilka i sådan egenskap vunnit anställning
på grund af bestämmelserna i Art. IY, dels af dem, som varit an-
stälda med fast aflöning, men från dylik anställning tagit afsked
och ännu befinna sig i värnpligtsåldern.» Alltså har Kammaren i
§ 14 beslutat, att befälet och underbefälet skall vara dels fast af¬
lönadt och dels att det värnpligtiga befälet skall organiseras med
ledning af bestämmelserna i Art. IV. Hvad föreskrifver då Art. IV?
§ 47 mom. 2 säger: »Den, som aflagt maturitets- eller folkskole¬
lärare- eller annan dermed jemförlig examen eller fullgjort andra
af Konungen bestämda prof, kan befordras till värnpligtig vice kor-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
9 N:o 49.
poral, så vida han visar sig ega lämpliga befälsegenskaper.» Detta Ang.förändrad
beslut vill Herr Liss Olof Larsson nu göra ogjordt. organisation af
Så påstår Herr Liss Olof Larsson dessutom att det strider mot an
all billighet och rättvisa att ålägga några en längre öfningstid än ^ '
andra. Jag har redan förut under diskussionen framhållit, och
Herr Liss Olof Larsson har också i sitt anförande nyss erkänt, att
skilnaden i kostnaden mellan att göra hela befälet fast eller en
del fast och eu del värnpligtig!, hvilket, såsom jag nyss framhöll,
denna Kammare redan beslutat, skulle uppgå till omkring en mil¬
lion kronor eller noga räknadt 996,491 kronor. Det är visserligen
sant, att de sex reservanterna i viss mån fritagit folkskolelärarne
på det sätt, att det här ifrågasatta gjorts frivilligt för dem, såsom
en rättighet, men icke såsom en obligatorisk skyldighet. För min
del är jag öfvertygad om, att när den nu rådande konstlade för¬
skräckelsen för detta förslag hunnit lägga sig, en stor del af våra
folkskolelärare komma att anse såsom eu fördel och icke såsom en
börda att ega rättighet blifva värnpligtigt befäl. Det är nemligen
en icke obetydlig inkomst förenad härmed, ej blott i afseende på
den militära tjenstgöringen, utan äfven i afseende på den civila
befattningen eller rullföringen, som i orterna skall bestridas mot
arfvode, och det torde icke vara den ärade talaren på dalabänken obe¬
kant, efter som också han varit ledamot i landtförsvarskomitén, att
man der tänkte sig, att detta åliggande och på samma gång er¬
sättningen derför hufvudsakligast och lämpligast borde kunna lem-
nas åt folkskolelärarne. Emellertid har man icke velat göra de
här ifrågavarande särskilda vapenöfningarna obligatoriska för dem,
med deras fyraåriga lärokurs, men ännu allt för ringa löneförmåner.
Derför har man icke ansett sig böra göra detta strängare yrkande
obligatoriskt, utan öfverlemnat åt deras eget val att underkasta sig
föreskriften eller icke; en föreskrift, som, jag upprepar det, snart
skall visa sig innebära en fördel och icke en börda, samt före de
femton öfvergångsårens slut mer och mer allmänt begagnas.
Hvad nu beträffar de öfriga under denna kategori, säger Herr
Liss Olof Larsson det vara obilligt att de »stackars» skolpojkarne
och studenterna skola få större åligganden än andra. Jag vet icke
om jag hörde orätt, men jag tyckte den ärade talaren gjorde den
invändning, att denna paragrafs antagande skulle hindra hvad man
önskar, nemligen att i stället för den kostnadsfria undervisningen
vid elementarskolorna införa skolafgifter. Jag skall be, för att
visa huru det förhåller sig i detta afseende, att få åberopa en upp¬
gift ur »Allehanda för folket», hvilken tidning, såsom bekant, ut-
gifves utaf en framstående ledamot af denna Kammare. Men jag
skall först erinra om Kongl. Majt:s proposition till 1882 års Riks¬
dag, hvari föreslogs, att utöfver dittills bestämda utgifter af mellan
10,5 0 och 20 kronor, skulle erläggas en terminlig afgift af 30
kronor för lärjunge i sjette och sjunde klasserna och 20 kronor för
lärjunge i öfriga klasser, dock, säger Kongl. Maj:t i denna propo-
Tf:o 49. 10
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.för ändrad sition af år 1882, som således ännu torde vara i friskt minne, »att
Zndtfårtvaret medellösa lärjungar till högst 15 X och mindre bemedlade till högst
(FortsV* '20/° af hela närvarande lärjungeantalet i hvardera gruppen af
0 6' klasser må kunna befrias, de medellösa från hela och de mindre
bemedlade från halfva den nya afgiften». Jag vädjar nu särskildt
till Herr Liss Olof Larsson och hemställer, huruvida denna obetyd¬
liga förhöjning i terminsafgifterna kali väga ett enda grand i jem¬
förelse med den redan nu utgående kostnaden af statsverket för
hvarje lärjunge. Denna kostnad utgör vid Borås tekniska skola
846 kronor, vid tekniska högskolan i Stockholm 702 kronor, vid
Lunds universitet 694 kronor för hvarje student, vid Upsala uni¬
versitet 566 kronor, vid de allmänna läroverken i medeltal 180
kronor per år för hvarje skolyngling, men uppgår vid treklassiga
läroverket i Sölvesborg till nära 700 kronor per lärjunge. Kan då
den ifrågasätta lilla obetydliga förhöjningen i terminsafgiften i rin¬
gaste mån jemföras med den utgift, staten får vidkännas för yng-
lingarne vid skolorna och för studenterna vid universiteten, hvilka
senare vanligen uppfostras till tjenstebefattningar i staten med ty
åtföljande löner, ålderstillägg, tjenstgöringspenningar och slutligen
pensioner? Kan statens utgifter i afseende å de så kallade bildade
klassernas uppfostran i ringaste mån jemföras med de obetydliga
utgifter, som staten lemnar för folkskolebarnens undervisning? Nej!
Det torde derför vara fullt konseqvent, att de personer, för hvilka
staten gör så stora uppoffringar, också i någon mån erkänna den
skuld, hvari de stå till samhället för de fördelar de åtnjutit.
Men, säger man, detta ifrågasatta militäråliggande är i alla
fall en fullkomlig nyhet för den uppväxande ungdomen. Ingen kan
veta huru det skall inverka på densamma till helsa och moral. Nej,
svarar jag, militäröfningar äro för skolorna alls ingen nyhet, detta
vågar jag tryggt påstå. Jag har här ett cirkulär af den 23 Mars
1870, utfärdadt af Konung Karl XV och kontrasigneradt af Stats¬
rådet Carlson, deri finnas följande bestämmelser, hvarom det torde
vara skäl att påminna, då man nu har så god lust att himla sig
öfver de nya bördor, som skola läggas på skolungdomen. Jag vet
icke, huruvida cirkulärets bestämmelser tillämpas öfver allt — göra
de det icke, är det visserligen icke Kong!. Maj:ts fel — men jag
tror, att de tillämpas på de flesta ställen, och jag har aldrig för¬
sport någon olägenhet deraf, ej heller något missnöje dermed. Kongl.
Maj:t föreskrifver i nämnda cirkulär:
att öfningar för bibringande af eu utsträckt krigsbildning böra,
så snart erforderligt antal gevär och ammunition hinner anskaffas,
samt, hvad innevarande år angår, i den mån omständigheterna för
öfrigt det medgifva, ega rum vid de högre elementarläroverken och
folkskolelärareseminarierna för manliga elever, samt fortgå under
en tid af åtta till tio veckor, fördelad på senare delen af vårter¬
minen och början af höstterminen;
vidare föreskrifver Kongl. Maj:t att för lärjungarne i de högre
Måndagen den 21 Maj, f. m.
11 K:o 49.
elementarläroverkens 6:te och 7:de klasser öfningar i målskjutning Ang.för ändrad
skola vara obligatoriska, och af ynglingarne i 7:de klassens öf
afdelning utföras med fullgoda målskjutningsgevär, för hvilket ända- landtforsvaret-
mål, der skottbana ej finnes att tillgå, sådan bör anläggas, och (llorts-)
derest erforderliga medel härtill saknas, anmälan derom må hos oss
i underdånighet göras;
att lärjungarne i sistnämnda afdelning jemväl skola två tim¬
mar i veckan öfvas i värj- (florett-) och sabelfäktning, hvaremot
dessa lärjungar befrias från all annan gymnastik och vapenöfning
än den nu föreskrifna, dock med rättighet att, om de sådant önska,
deltaga i de gymnastik- och vapenöfningar, som äro föreskrifna för
7:de klassens nedre afdelning;
att målskjutningen skall af lärjungarne i 6:te klassen och i
7:de klassens nedre afdelning utföras med salongsgevär, hvilka öf¬
ningar kunna försiggå uti läroverkets gymnastiksal eller annan
lämplig lokal;
att åt öfningarna i infanteri-manövern skall, der sådant ej
redan skett, gifvas den utsträckning, att kompani- och bataljons-
exercis genomgås så väl i sluten som i spridd ordning, samt öfningar
i fälttjenst jemväl förekomma, hvarvid 7:de klassens ynglingar böra
företrädesvis användas såsom befäl och underbefäl;
att under den tid af läseåret, som enligt ofvan gifna föreskrift
är bestämd för militära öfningar, för dessa öfningar böra, utom den
tid som kan blifva behöflig för målskjutning, användas sex timmar
i veckan; hvaremot under nämnda tid de lärjungar, som i dessa
öfningar deltaga, skola vara från gymnastik- och fäkt-öfningar be¬
friade ;
slutligen föreskrifver Kongl. Maj:t, att undervisningen i militära
ämnen vid folkskolelärareseminarierna för manliga elever skall,
jemte de öfningar som hittils egt rum, omfatta målskjutning och
elementen af strid i spridd ordning samt af fälttjenst, och att
denna undervisning, som bör fortgå under åtta till tio veckor, för¬
delade på vår- och höstterminen, må uppdragas åt den gymnastik¬
lärare eller särskildt kommenderande officer, som meddelar dylik
undervisning vid högre elementarläroverket i samma stad, och hvil¬
ken, på underdånig anmälan af eder, eger att härför erhålla sär¬
skildt arfvode.
Detta är de, så väl i fysiskt som i disciplinärt hänseende, sunda
och kloka föreskrifter som redan finnas och funnits i 12 år, utan
att jag hört någon anmärkning deremot. Frågan är blott att vidare
bygga på dem.
Nyss yttrade Herr Liss Olof Larsson, att vi genom denna an¬
ordning skulle införa militarismen. Jag deremot kan icke förstå,
hvarför så skulle komma att blifva förhållandet. Han menade, att
de militära öfningarna tillsammans med trupp — ehuru märk, alle¬
nast tre månader, hälften hvardera året — skulle utöfva den för-
derfliga inverkan, att de skulle förstöra allt uppfostringsarbete uu-
N:o 49. 12
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad der öfriga delen af året. Kunna militäröfningarna en så kraftig
organisation af verkan åstadkomma? Det skulle i sanning vara högst märkvärdigt,
landtförsvaret. om (jen binning-, som meddelats under mer än 3/( af året, kan
(Forts.) tillintetgöras af de militäröfningar, som skulle ega rum under blott
några veckor af detsamma. Tvärt om, långt ifrån att den så kallade
»utilitarismen» skulle införas genom ett antagande af detta förslag,
tror jag, i god mening taget, att militarismen skulle derigenom
blifva mera civiliserad — om jag får begagna detta uttryck utan
fara för att blifva missförstådd. — Jag tror att derigenom ett civilt,
ett medborgerligt element skulle införas i det militära snarare än
ett militäristiskt i det civila. Hvad som deremot är visst, det är
att båda skulle högst fördelaktigt inverka på hvarandra. Det mili¬
tära elementet skulle allt mera vänja sig vid att finna jemlikar
vid sidan af sig, tagna ur det borgerliga lifvets olika yrken, lära
sig att med personerna mera akta dessa yrken samt vända håg och
uppmärksamhet till desamma. A andra sidan skola det värnplig-
tiga befälets och underbefälets åligganden gagna ungdomen genom
bibringande af disciplin och denna känsla af pligt, som håller på
att mer och mer förslappas för att icke säga alldeles upplösas i
vårt land. Jag kan förstå, att i vårt af långvarig fred förklemade
Sverige man kan vara rädd om dessa morsgrisar och mammas gos¬
sar, ett antal som alltjemt förökas. Men jag är lifligt öfvertygad
om att den solidariska pligtkänslan och lydnaden för fanan, äfven
denna kunskap, denna lifserfarenhet behöfver vår tids ungdom att
lära sig, och den skall återverka gagneligt, icke minst på förhållan¬
det mellan föräldrar och barn. Jag tror att en påminnelse om
pligterna mot fosterlandet redan i de första ungdomsåren är väl
behöflig, och ju tidigare desto varaktigare, en påminnelse om, att
vi ega ett fosterland som är vårt, ega pligt att försvara det, en
påminnelse om att älska det, välbehöflig med vår allt för öfverhand¬
tagande kosmopolitism.
Jag anhåller om bifall till den föredragna paragrafen med den
formulering, som de sex reservanterna föreslagit.
Herrar Chr. Assarsson och A. Magnusson instämde med Herr
Emil Key.
Herr Hedlund: Såsom Kammaren torde känna, gick det så
underligt till i den senaste landtförsvarskomitén, att inom densamma
tillsattes ett Utskott för att utarbeta ett i detalj genomfördt förslag,
innan man inom komitén öfverenskommit om de hufvudgrunder,
på hvilka förslaget skulle byggas. Det fans de, som varnade emot
ett sådant förfaringssätt, men de råkade i minoritet. Den enda grund,
som var antagen, var den, att stammen skulle utgöras af 25,000 man.
För dem, som icke invalts i detta Utskott, bereddes en ganska stor
öfverraskning genom förslaget till hela detta system af värnplig-
tigt befäl, som var sammanbundet med ett tillägg till bestämmel-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
13 N:o 49.
serna om vilkoren för afläggande af maturitetsexamen och folkskole- Ang.för ändras
lärareexamen. Den, som här talar, åhörde uppläsningen af detta organisation af
förslag med ett leende, i den tanke att* »tål magistraten, nog tål jag», antforsv“,et-
väl vetande att ganska skarpa erinringar voro att vänta från de ^ or 8-'
samhällsklasser, som af detta förslag hufvudsakligen berördes, när
förslaget om dessa bestämmelser en gång skulle komma till afgö¬
rande. Jag tror dock, att saken från den sidan inom komitén togs
något för lätt, ty här föreligger verkligen en rättsgrundsats, som
jag icke tror vi böra släppa ur sigte, nemligen den princip, som den
förste talaren uttalade, då han sade: det obligatoriska skall vara
lika för alla; hvad derutöfver är skall ersättas. Det finnes många
betänkligheter emot att göra ett visst mått af vapenfärdighet till
obligatoriskt vilkor för approbation vid teoretiska examina. Den
siste talaren har väl sökt mildra intrycket af ett sådant steg genom
uppläsning af ett vidlyftigt cirkulär, deri Kongl. Maj:t meddelat
föreskrifter om vapenöfningar i skolorna. Men mig vill det synas,
såsom om detta argument skulle verka i alldeles motsatt rigtning
emot hvad den värde talaren dermed ville visa, ty när militäröfnin-
gar redan blifvit i så hög grad införda i de offentliga skolorna,
att ungdomen till och med der öfvas i bataljonsexercis, som ju är
en komplicerad form af infanteriexercisen, kunde man deraf med
skäl draga den slutsats, att det vore nog att stanna vid detta och
icke dertill lägga tvånget af ytterligare tre månaders vapenöfningar
i läger. Det är nemligen att märka, att de nuvarande vapenöfnin-
garna ske i skolan, under det ynglingen vistas i ett hem, hvaremot
den här föreslagna vapenöfningen skulle ske under vistande i läger.
Man vet väl, att sådant kan vara oskadligt för ungdomen, men också
att det förfången innebär en stor fara så i fysiskt som moraliskt
afseende. Åtminstone bör man tillse, att lägerförhållandena bättre
ordnas än nu är fallet vid våra beväringsmöten, der de ingalunda
äro mönstergilla. Jag föreställer mig således, att den kunskap i mi¬
litära ämnen, som skolungdomen genom gällande föreskrift får, bör
kunna vara tillräcklig, utan att det dertill behöfver läggas ytterligare
dessa tre månader. Jag ber dessutom att få nämna, att icke blott
från skollärarnes utan äfven från föräldrarnes sida uttalats stora
bekymmer med afseende på denna paragraf, och jag tror icke, att
man bör uppställa större svårigheter för denna lags antagande än
som är oundgängligen nödvändigt. Jag har nemligen hört, att den
i Första Kammaren skall vara en af de största stötestenarne mot
förslagets antagande, och jag vill för min del icke öka antalet af
dem, som motsätta sig densamma. Det ändamål, som skulle vinnas,
vore att man på den vägen kunde öka antalet underbefäl, så att
man komme att erhålla ett antal af vice korpraler till något tusen¬
tal eller så omkring. Jag ber då att få erinra om, att i den be¬
stämda stamstyrkan af 25,000 man ingå också vice korpraler, och
i det följande visar det sig, att meningen är, att ur denna stam
skulle genom särskilda kurser utbildas vice korporaler. Jag före-
N:o 49. 14
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.för ändrad ställer mig således, att detta är och blir den naturliga regeln för
Zndtförsvare! bildande vice korpraler, så att man för detta ändamål icke
(Forts) ' klöfver anlita någon annan åtgärd. Denna utväg skulle väl då
afse att bilda eu öfvergång till ett värnpligtigt befäl. Jag hörde
till dem, som i komitén voro ifrigast för värnpligtige officerare.
Jag trodde, att det skulle vara i statens intresse fördelaktigt, icke
blott ur kostnadens utan ock ur social synpunkt, att ynglingar,
som vore dertill villiga, skulle kunna få anmäla sig till genomgå¬
ende af någon högre militärisk lärokurs och derefter tjena, såsom
jag uttryckte mig, med värjan i stället för med geväret. Denna
åsigt omfattades visserligen af komitén, men i tillämpningen brag-
tes saken derhän, att den gjordes nära nog om intet. En af komi-
téns främste ledamöter samtalade med mig i detta hänseende, innan
förslaget allvarligt kom på tal, och sporde mig, huruvida man skulle
tänka sig ett större antal af värnpligtige officerare. Jag uttalade
den meningen, att om fordringarna på dessa värnpligtiga officerare
stäldes någorlunda billiga och icke allt för mycket öfverdrefves,
samt bemötandet från de fasta officerarnes sida blefve hyggligt, skulle
man kunna påräkna kanske hälften af den lägsta graden, underlöjt¬
nantsgraden, och någon del af löjtnantsgraden af värnpligtige offi¬
cerare. Nu har emellertid komitén kommit till det resultat, att
komitén betydligt höjt fordringarna och ändock beräknat, att hela
underlöjtnantsgraden skall bestå af värnpligtiga. Detta är enligt
mitt förmenande alldeles outförbart. Man skall icke få detta tusen¬
tal på långt när, äfven om man härvid tager i beräkning det antal,
som sedermera skall ingå såsom fast aflönade officerare. Det gör mig
upprigtigt ondt, att man på detta sätt förstört den rigtiga tanken
att på frivillighetens väg anskaffa värnpligtiga officerare; hvaraf
också följer, att den besparing i kostnaderna, som beräknats, icke
kommer att i verkligheten inträda. Långt ifrån att den värnplig¬
tiga befälsinstitutionen skulle leda till inilitarism, skulle den i min
tanke verka motsatsen, i det den åstadkomme ett sammanförande af
de borgerliga och militära elementen, hvarmed den militära kast¬
andan komme att minskas, men icke att stärkas. Den förste tala¬
ren i ämnet har ej heller sagt, att militarism skulle härigenom be¬
fordras. Det var en missuppfattning af den siste ärade talaren.
Yttrandet gälde frågan om, att den militära ställningen skulle gifva
företrädesrätt till civila embeten, i hvilket fall man komme in på
militarismens väg, och deruti ger jag talaren på dalabänken full¬
komligt rätt. Herr Key har syftat på, att här skulle föreligga ett
moraliskt ändamål i förening med genomgåendet af dessa tre må¬
naders öfningar; han antydde nemligen, att härmed skulle deu
disciplin och känsla af pligt stärkas, som vore af stor vigt och hvilka
börjat slappas i vårt land. Ja, det är nu ett tal, som man icke
så sällan hör upprepas från de äldres läppar, ett tal om ungdomen,
hvilket väl äfven vi hafva sjelfva hört från ett föregående slägtes
läppar. Det är eu ständig klagan öfver den unga tiden och ung-
15 N:o 49.
Måndagen den 21 Maj, f. m.
domen, som blifvit så sjelfsvåldig och icke längre vill lyda. Enligt
min tanke blifva vi i vårt goda land Sverige så grundligt discipli¬
nerade från vår tidigaste ungdom hela vägen genom skolan och se¬
dan fram. Det finnes de, som icke bry sig om denna disciplin och
icke uppfylla sin pligt, men den stora massan gör det. Det kan nu
hända att den, som icke gör det, handlar så derför, att disciplinen
är för härd för ett frimodigt sinne. Det lär väl vara så här i lifvet,
att det icke alltid är de ädlare naturerna, som lättast böja sin nacke
under oket, utan fastmer de veka och svaga, ja, rent af slafviska
naturerna, som finna sig deri. Men att så disciplinera vårt folk,
att det skulle ändra sitt gamla sinnelag och blifva i allt lydigt och
underdånigt, det anser jag icke vara någon fördel för detta folk.
En ärad talare gick så långt, att han till och med ville åstad¬
komma ett bättre förhållande mellan föräldrar och barn genom att
dessa barn finge genomgå de militära disciplinskolorna. Jag hoppas
dock, att förhållandet mellan föräldrar och barn må hvila på bättre
och starkare grund än den yttre lydnadspligten.
Vidare har man talat om den ersättning, som staten härmed
vunne af ungdomen i och för den kostnadsfria undervisningen. Jag
ber då att först få nämna, att man i allmänhet utgår från den syn¬
punkt, att den valuta, som staten får för den kostnadsfria under¬
visningen, består deri, att staten kan få en mängd af sina tjenste-
förrättningar väl utförda genom den bildning, som skolorna och uni¬
versiteten gifva. Man kan således icke bestämdt påstå, att den kost¬
nadsfria undervisningen sker med någon uppoffring från statens sida.
Det är dock ett kapitel, som icke hör hit och hvarom det nog blir
tillfälle att en annan gång tala. Den ärade talaren glömde dock,
att de obligatoriska vapenöfningar, som nu blifvit föreslagna, skulle
gälla icke blott den ungdom, som besöker statens skolor, utan äfven
den, som begagnar de enskilda skolorna och således får betala sin
undervisning. På detta senare fall kan man väl icke tillämpa den
förra grundsatsen.
Jag får för min del säga, att oaktadt jag deltagit i landtför-
svarskomiténs beslut i denna del, så har jag, efter närmare begrun¬
dande af saken, kommit till samma resultat som den första
talaren icke blott i afseende på folkskolelärarne, utan äfven studen¬
terna och andra. Här föreligger nemligen ett ingrepp i den indivi¬
duella friheten, hvilket jag tror att man icke bör utan i yttersta
nödvändighet inlåta sig på.
Den förste talaren yttrade i sitt enligt mitt förmenande myc¬
ket förträffliga anförande, om det företräde åt militärer till civila
befattningar, som varit föreslaget. Jag anser det vara lika origtigt
att göra militärisk kompetens gällande för civila tjenster som att
göra civil kompetens gällande för militärbefattningar. Jag förenar
mig med honom i afslag å denna paragraf.
Herr Key yttrade, att en kollision skulle uppstå mellan denna
och den 14:de paragrafen. Jag kan icke finna, att man behöfver be-
Ang.förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)
N:o 49. 16
Måndagen den 21 Maj, f. in.
Ang.förändrad fura något sådant. Der står, att härens befäl skall vara . . . »dels
organisation af Yå,rnpligtigt». Enligt min tanke kominer värnpligtigt befäl alltid
^försvaret. ^ finnag>
(Forts.)
Häruti instämde Herrar Stormats Mathias Olsson och A.
liansson.
Herr Sandström: Under åhörandet af den intressanta och
delvis synnerligen lärorika diskussion, som nu sedan några dagar
pågått inom denna Kammare i denna stora brännande fråga, har
jag mer än en gång kommit att tänka på de bekanta orden: »rätt
måste ändå alltid blifva rätt». Skola de institutioner, med livilkas
ordnande vi nu äro sysselsatta, blifva goda och dugande, måste de
framför allt vara grundade på billighet och rättvisa.
Denna Kammare har utdömt indelningsverket. Jag vågar icke
säga, att denna dom varit en orättfärdig dom, ty det kan icke för¬
nekas, att trycket utaf kostnaderna för detta indelningsverk hittills
har drabbat olika, det vill säga orättvist. För min del hade jag
dock helst sett, om denna orättvisa hade kunnat undanrödjas, icke
genom att utdöma och afskaffa indelningsverket, utan på det sätt
att kostnaderna för detsamma blifvit, i sammanhang med dess vi¬
dare utveckling, rättvist fördelade. Hvarje innehafvare af svensk
jord eger ett stycke af det fosterland, hvilket det är vår gemen¬
samma och heliga pligt att värna och försvara. Häraf synes mig
den enkla slutsatsen följa, att all svensk jord bör rättvist roteras.
Likaledes synes enkel rättvisa kräfva, att städernas invånare, in¬
dustriidkare, med ett ord alla, som äro bevillningstaxerade, böra
ock känna sig villiga att efter måttet af sin skatteförmåga deltaga
i kostnaderna för landets försvar. Det synes mig icke böra vara
någon omöjlighet att erhålla en rättvis fördelning af kostnaderna
för anskaffning och underhåll af härens stam trupp med bibehållande
af det gamla indelningsverket. Men härom är nu icke vidare tal;
indelningsverket har fått sin dom. Blott må det tillatas mig nämna,
att det är med saknad och vemod jag skall vara med om att af¬
tacka den indelta soldaten, som jag hållit af ända sedan barndomen
och som jag sedermera än mer lärt att uppskatta under den tid
jag i egenskap af bataljonspredikant stått honom ganska nära. Vill
man emellertid vid sina beslut angående den punkt som nu förelig¬
ger taga hänsyn till hvad billighet och rättvisa fordra, sa lärer det
väl vara ovedersägligt och uppenbart, att vi måste förena oss om Herrar
Liss Olof Larssons och Sven Andreassons reservation. Dessa reser¬
vanters förslag kommer visserligen att medföra ganska väsentlig
förhöjning i de redan förut nog stora kostnaderna för vårt försvars-
väsende; mén mig åtminstone skall detta icke afhålla från att rösta
för samma förslag. Det anses ju för den enskilde mannen ovärdigt
att genom att begå en orättvisa söka en förminskning i sina ut¬
gifter. Detsamma måste väl äfven vara fallet, när det är fråga
Måndagen den 21 Maj, f. m.
17 N:o 49.
om staten. Eu fördel, som köpes för detta pris, för priset af en Ang.förändrad
orättvisa, kostar alldeles för mycket. Och att ålägga våra stude- Yandtförsvarl
rande, studentkandidater och seminarieelever dubbelt så stor värn- an *"
pligt som den öfriga delen af landets ungdom, det kan jag icke
anse vara förenligt med rättvisa och billighet. För den skull, Herr
Talman, yrkar jag afslag å den föredragna punkten och bifall till
Herrar Liss Olof Larssons och Sven Andreassons reservation.
Herr Wieselgren: Då de talare, som försvarat det här före¬
slagna stadgandet om att en viss del af Sveriges unge medborgare
skall underkastas större vapenskyldighet än den öfriga delen, påstå,
att en dylik bestämmelse har fullt fog i de uppoffringar staten får
åtaga sig för att bereda dessa ynglingar kostnadsfri undervisning,
får jag, lika med föregående talare, erinra, att denna förutsättning
icke eger rum för alla dem, om hvilka talas i § 42 mom. 2. En
konseqvent tillämpning af den förutsättning, från hvilken de utgå,
borde enligt min tanke nödga dem att stryka detta sistnämnda mo¬
ment. Dermed har jag dock icke vidgått, att tvist icke skulle kunna
ifrågakomma äfven angående första momentet. Jag får nemligen,
lika med en föregående talare, påminna om, att den kostnadsfria
undervisningen är sedan i fjor stäld på afskrifning. Och då talaren
på kalmarbänken påstår, att detta icke gör något till saken, i ty
att statens kostnader i och för denna undervisning ändå äro mycket
högre än de terminsafgifter, som äro föreslagna att utgå, får jag
häremot invända, att staten, då den — låt vara för billigt pris —
gifver denna undervisning, gör detta icke för deras skull, som deraf
komma i åtnjutande, utan för sin egen skull. Då det vidare talas
om, att det endast är de bildade och bättre lottade klassernas barn,
som denna förökade vapenskyldighet skulle åläggas, så ber jag få
erinra om de siffror, Stats-Utskottet i sitt betänkande N:o 14 b
förra året meddelade oss, och af hvilka framgår, att man ingalunda
kan anse lärjungarne vid våra läroverk till öfvervägande del till¬
höra dessa »bättre lottade» samhällsklasser. Sagda siffror utvisa
nemligen, att bland det då varande lärjungeantalet 1,576 voro barn
af bönder eller hemmansegare, 1,502 af arbetare och 5,127 af sådana
som egentligen äro att hänföra till medelklassen, inom hvilken hela
mängden af smärre handtverkare i städerna är inräknad, samt 3,107
barn af tjensteman, i hvilken grupp då äro inräknade underoffi¬
cerare, folkskolelärare, organister med flere. Dessa siffror torde väl
nu som då ingifva oss en temligen bestämd öfvertygelse, att upp¬
giften om, att det vore de »bättre lottade» klassernas barn, som
hufvudsakligen befolkade våra allmänna läroverk, berodde på en
missuppfattning, och att antagandet af det nu framlagda förslaget
skulle således hafva den följd, att vi af en del af de mindre lyck¬
ligt lottades barn komme att utkräfva en större värnpligtsskyldig-
het än vi begära af alla andra. Och frågar man om orsaken härtill,
så svaras det: för att åstadkomma en besparing för statsverket.
Andra Kammarens Prot. 1883. N:o 49. 2
N:o 49. 18
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad Det är sannerligen icke så lätt att inse rättmätigheten af en sådan
organisation af åtgärd; och om man ser efter i försvarskomiténs utlåtande, så
r, finner man, att denna åtgärd verkligen icke heller grundar sig pa
^ or s-' någon uppfattning af dess rättmätighet, utan på ett vädjande till
desse unges och deras föräldrars fosterlandskärlek. Visserligen är
det vackert att anse sig kunna förutsätta så hög grad af offervillig¬
het hos vederbörande, att de sjelfvilligt skulle ikläda sig större upp¬
offringar än hvad som fordras af andra. Men jag frågar: är det
ädelt, att staten kräfver större ädelmod af en del möjligen i rätt
trånga vilkor varande medborgare, än den kräfver af sig sjelf?
Vidare tillåter jag mig anmärka, att bland dem, som taga ma-
turitetsexamen, ingår säkert icke så stort antal af dessa rike mans
barn, som man egentligen här tyckes haft i tankarne; åtminstone
är det, enligt min erfarenhet från den ort jag tillhör, mindre van¬
ligt att t. ex. de rike affärs- eller yrkesmännens barn taga maturi-
tetsexamen. De ingå merendels i sina fäders yrken och fortsätta
deras affärer, och det är endast undantagsvis som de taga omvägen
öfver studentexamen. Deremot är det en hel mängd af de mindre
väl lottade samhällsklassernas barn, som för sin framtida utkomst
äro hänvisade till en hel del tjenstebefattningar, för hvilkas erhål¬
lande maturitetsexamen erfordras. Dessa aflägga också sin examen,
och det är således af dem, som den nu ifrågavarande ökade pligten
skulle utkräfvas. Men just derför att dessa ynglingar i de flesta
fall eftersträfva att blifva och verkligen också blifva tjenstemän,
vinner man mycket mindre med här föreslagna åtgärd än man vän¬
tat; ty i och med detsamma som den unge mannen ingår i sin
tjenstemannabefattning är han oåtkomlig för staten, då hans skick¬
lighet i vapenöfningar i farans stund skulle behöfva tillgodogöras.
Staten kan naturligtvis icke rycka tjenstemännen från sina befatt¬
ningar utan att bringa hela förvaltningsmaskineriet i olag, och vid
krigstillfälle lomme de att sitta i allt lugn med sin förvärfvade
vapenöfning, utan att kunna dermed göra fosterlandet någon tjenst.
Jag får dessutom erinra, att då Medicinalstyrelsen framhållit önsk-
ligheten af att icke ålägga den svenska manliga ungdomen bevä¬
ringsexercisskyldigheten förr än vid uppnådd 22 års ålder, så är
det väl ändå bra obilligt att kräfva militär tjenstskyldighet i läger
af ett stort antal gossar om 16 å 17 år. Vid den åldern är krop¬
pen ännu icke så utbildad, att den i vanliga fall torde vara i stånd
att på en gång uthärda studielifvets och lägerlifvets ganska känbara
mödor, icke förglömmandes att den unge gossen vid dessa år är
lättare än eljest mottaglig för dåliga intryck — och tillfällen till
dåliga intryck gifvas säkerligen mer än ofta inom lägren. Här¬
till kommer, att han just då undandrages hemmets skyddande in¬
verkan.
Vidare vill jag, lika med den näst föregående talaren, påstå att
den ärade kalmarrepresentantens åberopande af 4:de Arks § 47 mom.
2 icke är befogadt. Detta moment står nemligen icke med den nu
Måndagen den 21 Maj, f. m.
19 N:o 49.
föredragna punkten i det sammanhang, som han tyckes vilja förmå Ang.ferändrad
oss att tro. Emellertid är det en del af den nu föredragna para .organisation af
grafen, som jag icke vill vara med om att afslå, nemligen der de^landtfursvaret-
stadgas, att för höjande af den allmänna färdigheten i vapnens bruk (Forts) ■
gymnastik, militär- och målskjutningsöfningar böra bedrifvas i alla
skolor för manlig ungdom. För min del anser jag detta upprepande
af ett godt och nyttigt stadgande icke böra ogillas, och derför kan
jag icke förena mig med den föregående talare som yrkade afslag
å paragrafen i sin helhet, utan vill jag i stället föreslå, att Kam¬
maren, med afslag å paragrafen i öfrigt, bibehåller lista punkten i
mom. 1, hvarigenom den praktiska fördelen vinnes, att ordnings¬
följden i de återstående paragraferna icke behöfver ändras.
I öfverensstämmelse härmed yrkar jag afslag å den 42 para¬
grafen från och med den mening som börjar med orden: »derjemte
skall det åligga» etc.
Herr Herslow: Från det håll, der man vill anses företrädesvis
föra folkets talan, hafva vi hört det påståendet ständigt upprepas,
att det förslag, hvarom nu är fråga, skulle blifva så betungande för
folket. Jag har redan förut en gång tillåtit mig påpeka, att om
dessa talare med folket i främsta rummet mena hemmansegare-
klassen, egarne af Sveriges skattejord, vi väl böra hoppas, att om
dessa klasser hittills kunnat bära de bördor, som hvilat på dem, det
skall blifva ansenligt lättare för dem att bära dem hädanefter, och
lätt nog att taga en andel i 4 å.5 millioners ökad skatt, när de i
stället blifva qvitt en 10 millioners börda. Jag räknar här i runda
tal. Mena de åter med folket den del af landets inbyggare, som
står så oändligt mycket ekonomiskt svagare än dessa hemmansegare,
med ett ord, mena de arbetarne i städerna och på landet, så behagade
de påminna sig, att i det förslag till skattereform för hela landet,
som vi förklarat hvilande, äfven ligger ett förslag till borttagandet af
alla personliga skatter till kronan samt till höjandet af det skattefria
existensminimum. Det bör således vara klart, att förhöjningen i
bördorna kommer att träffa dem, som hafva de största inkomsterna
och den största skatteförmågan; den kommer att träffa innehafvarne
af den nu skattefria jorden, den kommer att träffa näringarna och
de större affärerna, med ett ord alla dem, som här måste anse sin
talan förd af Första Kammaren och städernas representanter. An¬
tingen man nu lägger dessa kostnader på den direkta eller till
större delen på den indirekta beskattningen ■— vi hafva ju aldrig i
vårt land velat hafva och komma väl heller aldrig, såsom jag vill
hoppas, att få några tullar på verkliga nödvändighetsartiklar —
eller genom införande af stämpel- och arfsskatt m. in., så kommer den
starka förhöjningen icke att träffa någon af de klasser, hvilka man
företrädesvis vill visa sig ömt bevågen, då man talar om »folkets»
bördor, och då man nu här yrkat nedsättningar i försvarskostnaden
genom reservationer, som göra hela förslaget omöjligt. Oaktadt
N:o 49, 20
Måndagen den 21 Maj, f. m.
,4nj./önM!<W stadsrepresentant och ehuru jag väl inser hvar dessa förhöjningar
organisation af sk0]a träffa, har jag likväl ansett mig böra ingå på dem. Jag har
landtforsvaret. hvarför jag gjort det och hvarför så många af denna Kam-
(Forta.) mares representanter för likartade intressen funnit sig i detta bety¬
dande offer; skälet har uteslutande varit de stora mål det gäller
att vinna. Men liksom jag gått in på att vi ekonomiskt skola
åtaga oss en ytterligare börda och med vår egendom göra en ytter¬
ligare insättning till fyllande af statens kraf, ber jag få tillkänna¬
gifva, att jag icke heller ryggar tillbaka för den motsvarande per¬
sonliga uppoffringen. Det var icke ovanligt i den första franska
republikens arméer, att de unga soldaterna, då de skulle fram mot
en farlig punkt, ropade: »Herrar officerare i spetsen». Detta är
må hända i taktiskt hänseende icke klokt, men jag tror att det i
socialt hänseende är rigtigt. Må de som i öfrigt här i verlden gå
främst, äfven de unga, som i en framtid ämna taga ledningen, må
de också gå i tåten, då det gäller uppoffringar och faror; ingen
bör bättre än de känna värme och intresse för det mål, hvarför
dessa uppoffringar skola göras.
Nu är det emellertid, enligt min tanke, temligen likgiltigt i
hvilket beslut denna Kammare i denna och ännu återstående punkter
stannar. Jag tror att Kammarens majoritet här redan spelat bort
sin chance, en chance som den icke så lätt torde få tillbaka. Den
har haft en minister, som mera fullständigt och mera eftergifvande
än någon annan så lätt torde göra sökt att föra dess önskningar
framåt och ingå på dess program. Det militära program, denna
majoritet en gång förde direkt till tronen, har denna minister tagit
upp och utarbetat; har den någon gång gjort ändringar deri, är
det snarare sänkningar än höjningar i de anbud, som redan gjorts
af denna majoritet. Partiet har fått sitt eget förslag, framburet af
sin egen regering, och har derjemte denna gång för förslagets genom¬
förande haft att påräkna bundsförvandter, mer oegennyttiga bunds-
förvandter, jag vågar påstå det, än partiet så lätt torde åter vinna.
Dock, nog härom! Partiet har fattat sina beslut. För småsaker, lika
oberättigade som obetydliga, om man ser till det stora hela, har
Kammarens majoritet stött tillbaka denna regering, kastat bort dessa
bundsförvandter, stält sig emot dem, som velat främja den reform
detta parti så länge haft på sitt program —• för att hafva nöjet att
se dem, som icke vilja att en enda punkt af detta program skall
gå igenom, i afgörandets stund ansluta sig till den.
Mine herrar! Jag tillät mig icke i Lördags afton att afbryta
den vördnadsfulla tystnad, hvarmed Kammaren åhörde Herr Daniel-
son till protokollet diktera Kammarens beslut. Jag vågade icke
ännu en gång utsätta mig för förebråelse för »morskhet», ehuru jag
erkänner, att denna förebråelse icke är så svår att bära, då den
kommer från honom, Kammarens må hända morskaste man. Det är
derför icke denna förebråelse jag ämnar bemöta, men han yttrade
några ord, som jag ej skulle vilja låta gå utan anmärkning förbi. Han
Måndagen den 21 Maj, f. m.
21 N:o 49.
(Forta.)
säde, om jag hörde rätt, att det icke vore någon fara för partiets Ang.förändrad
önskningar om grundskatternas afskrifvande; de lumpna styfrarne °r9anisationaf
skulle man nog taga ändå, huru det än gick med försvarsfrågan. landtforsvaret•
Det der var väl ändå ett mycket morskt tal, ja, torde till och med
vara så morskt, att man redan nu kan beteckna det som tomt skryt,
och att framtiden skall visa det hafva varit så. Man för icke ige¬
nom en sådan reform, som en omstöpning af hela vårt skatteväsen,
utan att knyta stora intressen till de små, utan att hafva ett stort
mål i sigte och en stor, för hela landets väl gemensam uppgift att
sätta som inskription på den fana man bär i spetsen för reform¬
rörelsen.
Då jag icke anser att det beslut, Kammaren i denna punkt
kommer att fatta, längre spelar någon roll i den stora frågan, som
jag i alla händelser anser vara fallen, har jag icke något yrkande
att framställa.
Herr Emil Key: Jag anhåller om benäget öfverseende för att
jag ännu en gång tager till ordet, men jag gör det, emedan jag
anser det nödvändigt att bemöta åtskilliga talares yttranden i frågan
och lofvar på förhand att icke särdeles länge taga Kammarens tid
och uppmärksamhet i anspråk. Jag skall af sådan anledning bedja
att först och främst få vända mig emot en ärad talare på göteborgs-
bänken, Herr Wieselgren, hvilken, såsom herrarne torde erinra sig,
vid förlidet års riksdag icke ville gå in på några ökade undervis¬
ningskostnader för ynglingar vid elementarläroverken, utan ville
hafva den kostnadsfria undervisningen så mycket som möjligt qvar.
Från den synpunkten sedt, är det kanske mindre konseqvent af ho¬
nom att nu yrka utslag å donna punkt. Man han ju nemligen
säga, att om ökade skolafgifter skulle af Riksdagen beslutas, så
förminskar detta i viss mån de skäl, på grund af hvilka skolyng-
lingarne kunna underkastas vidsträcktare militära öfningar än folk¬
skolans lärjungar. Derför hade han väl snarare bort yrka bifall än
afslag? Deremot har Herr Wieselgren icke kunnat eller ens sökt
att vederlägga några af de siffror, jag för en stund sedan anförde,
nemligen att Kongl. Maj:t icke föreslagit högre afgift än 30 kronor
för de högre klasserna och 20 kronor för de öfriga, äfvensom att
undervisningen för de medellöse skulle vara helt och hållet fri och
för de mindre bemedlade en nedsättning skulle ega rum. Detta be¬
mötte han alls icke, men deremot talade han om, att det icke skulle
vara staten värdigt att kräfva större offer af dessa skolynglingar,
och omnämnde tillika, att en stor del af dem efter undergångna
maturitets- och universitetsexamina återginge till de borgerliga yr¬
kena, utan att blifva embetsman i statens tjenst. Antalet af dem,
som göra detta, är icke ens nämnvärdt bredvid dem, som efter af-
lagda examina ingå på embetsmannabanan. De senares antal är så
ofantligt öfvervägande de förres, att den grundsatsen derför icke
låter sig tillämpas, att det skulle vara en orättvisa att ålägga de
N:o 49. 22
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad studerande större vapenöfningsskyldighet. Det är dock i regeln en
iand7förlv°are{sannino' a^t staten uppfostra!' alla dessa, som, efter aflagd maturitets-
(Forts) examen och fortsatta studier vid akademien, ingå i embetsverken,
för att sålunda erhålla nödigt antal embete- och tjensteman samt
att dessa erhålla, såsom redan är sagdt, lön, ålderstillägg och pen¬
sion med flera förmåner. När deras uppfostran kostar staten år¬
ligen vid skolorna i medeltal omkring 180 kronor och vid univer¬
sitetet mellan 5- och 600 kronor, höra de väl å sin sida kännas
skyldiga att bidraga något mera till vårt försvar, innan de inträda
i den tjenstgöring, för hvilken de erhålla af staten i ersättning goda
och stundom rikliga inkomster. Sålunda är icke på något sätt ve-
derlagdt mitt påstående, att större förmåner också kräfva större skyl¬
digheter. Ännu mindre hafva de goda fysiska och psykiska verknin¬
garna på ynglingarne sjelfva kunnat underkännas med antagliga skäl.
Skulle vi nu stryka bort reservbefälet och ersätta det med fast
aflönadt befäl, så blir det en affär på omkring en million. Redan
genom höjandet af legan för stamsoldaten hafva vi höjt kostnaderna
för försvaret med 1,752,440 kronor. För min del tyckte jag det
vara för mycket att höja legan och lönen för stamsoldaten till 120
kronor och satte mig också deremot, men emellertid föreligger nu
detta förslag till Kammarens pröfning, och dermed sprunge också
kostnaderna upp till öfver 1,700,000 kronor. Skola vi nu ytterli¬
gare höja kostnaderna genom att ersätta det värnpligtiga befälet
med fast aflönadt, kommer denna kostnad att blifva ytterligare höjd
med en million eller tillsammans att utgöra 2,700,000.
Jag skall nu bedja få vända mig till en annan talare på göte-
borgsbänken, min vän Herr Hedlund, likasom ock till talaren på
dalabänken, Indika båda, liksom i kapp med hvarandra, ordade om
den företrädesrätt till civila befattningar för befäl och underbefäl,
som skulle blifva en följd af detta beslut. Det är visserligen en
sanning, att komitén upptog sagda förslag, men det ströks af Kongl.
Maj:t, och herrarne finna icke någon sådan bestämmelse hvarken i
Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag. Att tala om en företrädes¬
rättighet, som icke vidare är i fråga, kan ju icke hafva skäl för
sig. Slutligen talade samme ärade representant från Göteborg om
disciplinen och sade, att det var de svagare naturerna, som lättast
böjde sin nacke under disciplinens ok, hvaremot de ädlare naturerna
vore mera trotsiga. Jag måste derför, ehuru ogerna, läsa upp nå¬
gra ord, som kunna vara på sin plats, i fråga om dessa s. k. äd¬
lare naturer och med afseende å disciplinen. De äro från år 1881
och äro icke många, men deremot synnerligen betecknande och lyda
sålunda:
Från Jönköping skrifves i Smålands Allehanda: »Såsom vi i vårt
senaste nummer omnämnde, blef natten mellan Torsdagen och Fre¬
dagen ett fönster inslaget för en vid allmänna läroverket anstäld
lärare. Den förmodan att nidingsdådet utförts af lärjungar vid
samma läroverk har öfvergått till visshet, enär fyra af fridstörarne
Måndagen den 21 Maj, f. m.
23 N:o 49.
anhållits af polisen och komma att rättsligen åtalas. Helst skulle Ang.förändrad
vi åt tystnaden velat lemna denna sorgliga sak, om icke påföljande or9anisation af
natt ännu en fönsterinslagning egt rum för en annan lärare, hvilket an Vorsvt"eL
tyder på att andan och disciplinen hos skolungdomen äro bristfäl- ' 01 s'
ligare än vi trodde.
Eu allt mera slappande disciplin och moralitet hos ungdomen
torde vara sjelfva grunden till dessa excesser. Yi vilja nu icke
fästa oss vid att man knappt kan sätta sin fot på gatan utan att
påträffa ynglingar helt ogeneradt blossande på cigarrer, ej heller
vilja vi fästa oss vid att dessa dandies hänga dagen i ända i cigarr-
butikerna, idkande kurtis, men hvad vi måste framhålla såsom i
högsta grad djerft och oförsynt är, att dessa halfvuxna skolpojkar
våga i massa besöka Limugnen, såsom nu examensdagen på qvällen
var fallet, då lärarne der hade en tillställning, och till den grad
öfverlasta sig, att de sedan under skrål och skrän, efterföljda af po¬
lis, tågade genom staden för att under fyllan och villan slå ut fön¬
ster för en lärare. Rykten om rena smutsigheter, som lärjungarne
låtit komma sig till last, hvarken kunna eller vilja vi gifva åt of¬
fentligheten. Nog af: det blir allt nödvändigare att taga i tu med
hårdhandskarne och bland lärjungarne företaga en grundlig rens¬
ning, så att de redan smittade lemmarne ej må förpesta sjelfva krop¬
pen, som väl ännu ej är angripen. Med glädje erfara vi att det är
rektor sjelf som tagit initiativet att draga de ynglingar, som nu
senast förgått sig, inför rätta.»
Jag finner vidare af tidningarne, hurusom äfven vid Yisby
högre elementarläroverk lärjungarnes uppförande under samma tid
lernnat åtskilligt öfrigt att önska. Sålunda heter det derifrån:
»Förhållandena inom Visby högre allmänna läroverk hafva denna
termin lemnat ett och annat öfrigt att önska. Upptäckter af gan¬
ska nedslående beskaffenhet hafva gjorts i fråga om en del lärjun¬
gars begrepp om eganderätten. Snatterier dels inom läroverkshuset
från kamrater, dels i butiker, dels i hemmen hafva kommit i da¬
gen. Icke mindre än 16 lärjungar hafva till sådana förseelser gjort
sig skyldiga. Af dessa hafva 3 på längre eller kortare tid från
läroverket förvisats; större delen har genom att lemna läroverket
undandragit sig kollegii dom, och eu del efter erhållna varningar
och föreställningar tillåtits vid läroverket qvarstanna.
Då man ihågkommer hvad som för ej länge sedan omtalades
från Yesterås läroverk, der flere lärjungar måste straffas för sedlig¬
hetsbrott, från Hudiksvalls, der tilldragelserna i Yisby haft sina
föregångare, från Jönköpings och ett annat läroverk, der eleverna
inslagit misshagliga lärares fönster, att icke tala om de exempel
som från ett håll framdragits angående lärares och lärjungars kam¬
ratskap vid glasen, måste man komma till den betraktelsen att det
myckna lärandet och läsandet af latin, grekiska och teologi betaga
både lärare och lärjungar nödig tid att egna uppmärksamhet åt
moraliska och medborgerliga lärdomar och pligter.»
N:o 49. 24
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad Äfven om man är böjd att döma dessa ungdomsförvillelser
organisation af sj| skonsamt som möjligt, äfven om man vill antaga att dessa sam-
Idndtforsvaret. m anst ä m m an de uppgifter från olika håll må hända äro allt för starkt
(Forts.) färglagda under eu helt naturlig förtrytelse öfver nyss förut be¬
gångna ofog af skolungdomen; så återstår, ty värr, tillräckligt för
att ådagalägga en brist i skolungdomens uppfostran, ett behof af en
större ordning och visande hvilken uppfostrande nytta militäröfnin-
gar under krigsdisciplin skola ega för alla »mammas gossar» i våra
vid lydnad otåliga, sjelfsvåldiga tider.
I sammanhang härmed skall jag ytterligare be att få uppläsa
några rader ur landtförsvarskomiténs betänkande. De finnas i andra
delen sid. 13 och lyda sålunda:
»Från föräldrars synpunkt bör förslaget under sådana förhållan¬
den ej möta större betänkligheter, om tjenstgöringen vid regemen¬
tena dessutom anordnas på statens bekostnad (N:o 4, § 2), och från
elevernas ännu mindre, då lusten för militära öfningar i ynglinga¬
åren ännu alltid är stor och då det stora fosterländska ändamålet
med dessa öfningar säkerligen skall af desse lifligt och varmt upp¬
fattas. Då komitén emellertid framlagt förslag om den här ifråga¬
satta utvecklingen af skolungdomens vapenöfningar, har den visser¬
ligen insett, hvilka höga anspråk den dermed stält på de bildade
och bättre lottade samhällsklassernas offervillighet för landets för¬
svar, men då dessa samhällsklasser äro de, som i händelse af krig
hafva mest att förlora, synes det också vara med rätt och billighet
öfverensstämmande, att just de underkasta sig de största uppoffrin¬
garna. Samhällets bildade klasser äro dessutom de, som bäst kunna
inse hvilka stora anspråk vår tid ställer på det folk, som vill lefva
fritt och sjelfständigt, och komitén har derför icke heller dragit i
tvifvelsmål, att deras fosterlandskärlek skall förmå dem att föregå
öfriga samhällsklasser med ett uppmuntrande föredöme i uppoffringar
för försvaret, särskildt derigenom att deras söner göra sig förtjenta
af och skickliga till att dervid gå i spetsen för nationens ungdom.»
Detta har sitt fulla berättigande, mine herrar, då det nu är
fråga om att öka den allmänna beväringens öfningstid till 90 dagar,
såsom Kongl. Maj:t förslagit, eller till 60 dagar, såsom jemväl blif¬
va föreslaget. Förgäfves vill man, såsom en talare på göteborgs-
bänken, påstå att det till största delen är de fattiga samhällsklas¬
sernas barn som genomgå våra elementarskolor och universitet. Der¬
till erfordras icke obetydliga utgifter enbart till vivre, och de, som
icke sjelfva hafva medel till att bestrida dessa kostnader, blifva
hjelpta af andra. Och äfven om jag skulle acceptera detta påstå¬
ende, att de ynglingar, som genomgå dessa bildningsanstalter, äro
till stor del obemedlade, så lär väl dock ingen kunna förneka, att
de, som icke få någon annan bildning, än den som meddelas i folk¬
skolorna, tillhöra eu ännu fattigare samhällsklass eller åtminstone
en klass, som icke kan bereda sig tillfälle till att komma i åtnju-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
25 N:o 49.
tände af de förmåner, som den vid elementarläroverken eller vid Ang.förändrad
universiteten studerande ungdomen har att förvänta sig. organisation af
På grund af hvad jag nu yttrat anhåller jag fortfarande om landtfsitvm et.
bifall till reservanternas förslag. or 3-7
Herr Abr. Rundbäck: Äfven jag har reserverat mig emot
Utskottets förslag i denna paragraf. I likhet med den förste tala¬
ren anser jag nemligen, att den allmänna värnpligten bör vara lika
för alla, och att några extra skyldigheter icke böra åläggas någon
särskild klass. Detta vore att kränka likheten inför lagen och
jemlikheten i medborgerliga och personliga rättigheter. På denna
likhet inför lagen och denna jemnlikhet i rättigheter hvilar dock,
mine herrar, det moderna samhället, och det samhälle, som sviker
dem, ställer sig icke längre på den sanna folkfrihetens grundval,
utan på despotismens, som sätter tvång i stället för frihet och god¬
tycke i stället för rätt, och som stadgar undantagsprivilegier för
somliga och undantagsskyldigheter för andra. Staten har således efter
mitt förmenande icke rätt att med tvång fordra tjenster af vissa
medborgare, som den icke begär af andra. Staten har tvärt om pligt
och skyldighet att tillse, att allas lika rättigheter respekteras. Nu
har visserligen från kalmarbänken sagts, art staten har rätt att för
den uppfostran, som ynglingarne fä vid läroverken, utkräfva den
ifrågavarande exercisskyldigheten. Men jag ber lierrarne behjerta,
att eu dylik skolafgift för undervisnings åtnjutande bör väl då ut-
kräfvas af alla, som hafva förmåga att bära den, och icke blott af
några utvalda. Yi hafva vid läroverken i vårt land omkring 15,000
skolynglingar, men nu vill man af 600 bland dem uttaga en skol¬
afgift i denna form, d. v. s. af ungefär 4 procent af hela antalet.
Talaren på kalmarbänken upprepade i dag hvad jag här om dagen
påstod, men hvilket då af honom bestreds, att här är fråga om att
göra en besparing af en million; och denna million vill man nu
taga ut icke af samtlige 15,000 utan blott af 600 bland våra skol¬
ynglingar. Jag frågar, om detta kan anses rätt och billigt. En
har lidit för alla, säger vår religionslära; men icke behöfva i detta
fall 600 lida för 15,000. Men, säger samme talare, staten kan med
rätta pålägga dessa skolynglingar denna börda, derför att de i fram¬
tiden komma att blifva statens löntagare och pensionärer. Nej,
mine herrar, det är visserligen icke fallet med alla, utan endast
med en liten del bland dem att de framdeles blifva statens tjenare.
Och dessutom frågar jag: kan det väl vara rättvist, att af dessa
16—17 års ynglingar i förskott utkräfva tjenster för en lön eller
pension, af hvilka förmåner de i bästa fall först efter årtionden
bomma i åtnjutande. Denna lön och denna pension är väl i öfrigt
icke mer än skälig ersättning för det arbete, som hvarje tjenste¬
man uträttar åt staten, och derför lär väl ännu mindre någon af-
betalning å samma lön böra utkräfvas i förskott.
Samme talare, likasom äfven en talare på skånebänken, har
N:o 49. 26
Måndagen den 21 Maj, f. m.
-ing.förändrad framhållit, hurusom det tillkommer de mera bildade och lyckligt
blindt försvaret ^°^ac*e klasserna att gå i spetsen för nationen. Nå väl, men det
nn (F<,rrre' beror då på, om de, som sätta sina söner i skolan, alltid kunna sä-
or s-; gas tillhöra de lyckligast lottade klasserna i vårt land. Jag känner
icke till förhållandena i detta afseende i öfriga delar af landet, men
vid det läroverk, som jag varit i tillfälle att se på närmare håll,
hvarest lärjungeantalet uppgår till närmare 400, utgöras nog tre
fjerdedelar af skolynglingarne af sådana, hvilkas föräldrar icke kunna
sägas tillhöra de mera lyckligt lottade klasserna. De gossar, som
der studera, utgå nemligen till en del från den fattigare allmogen,
en annan del från handtverksklassen och andra med dem likstälde,
samt en del från den lägre tjenstemannaklassen, som med sina knappa
löner endast med stora ansträngningar kan hålla sina barn i sko¬
lan. Nu vill man emellertid, att staten skall pålägga skolungdomen
denna tjenstgöring för att göra en besparing. Jag vill då fråga, om
någon motsvarighet till ett dylikt tillvägagående finnes på något
annat område. Aflöna!- staten icke sjelf öfriga tjensteman, som den
anser sig behöfva? Yi behöfva en stamtrupp, den aflöna vi; vi be¬
höfva fast befäl, det aflöna vi; hvarför skall då icke staten aflöna
äfven det värnpligtiga befälet? Hvarför kan icke den million, detta
skulle kräfva, utgå på samma sätt som allt det andra? Nu vill
man tillgripa tvångsutskrifning för att få folk till detta värnpligts-
befäl i stället för att aflöna med penningar. Ty det är endast en
penningefråga saken här gäller. Och för en sådan obetydlighet upp¬
offrar man den stora grundsatsen om jemlikhet och allas likhet in¬
för lagen. Jag föreställer mig, att det alldeles icke skulle möta nå¬
gon svårighet att genom volontärskolor eller på annat sätt på fri¬
villighetens väg få aspiranter till värnpligtsbefälet. I stället för
att fordra, att alla skolynglingar i de högsta klasserna skola genom¬
gå en dylik skola, de må hafva lust för krigaryrket eller icke, borde
det lemnas öppet för dem, som det önskade, att frivilligt anmäla
sig, och om de dertill finge någon liten ersättning för kursens ge¬
nomgående, är jag öfvertygad, att detta skulle innebära tillräcklig
lockelse för att skaffa tillräckligt antal befälsämnen, utan att staten
derför skulle behöfva offra hvarken stora grundsatser eller någon
million.
Jag talade nyss om tvångsutskrifning och vill nu närmare för¬
klara detta uttryck. Denna särskilda vapenöfning, som man nu
vill pålägga skolungdomen, anser jag nemligen vara något, hvartill
vi icke haft något motsvarande allt sedan indelningsverket infördes.
Då friköpte man sig från den personliga utskrifningen genom att
sätta annan karl i sitt ställe. Men nu får jag icke sätta man i
mitt ställe, huru obenägen jag än må vara för yrket, och huru svag
min kroppskonstitution må vara.
Jag ber nu att få påpeka något annat, som förut under diskus¬
sionen icke blifvit berördt, och det är de stora olägenheter detta
stadgande innebär för den ungdom det gäller. Dessa ynglingar eller
Måndagen den 21 Maj, f. m.
27 N:o 49.
rättare gossar, på hvilka den ifrågavarande skyldigheten skulle lag- Ang.förändrad
gas, äro i allmänhet 16—17 år gamla, vid hvilken ålder de äro organisation af
stadda i en stark kroppsutveckling. Att då anstränga dem för landtforsvarei.
mycket kan vara för deras helsa af stor våda och göra dem skada (Fortäd
för hela lifvet. Vi skola nemligen ihågkomma, att läsåret börjar
vid läroverken i Augusti, fortgår till kort före jul, börjas åter i
medlet af Januari för att fortsättas ett stycke in i Juni. Och när
nu gossarne under själsansträngande studier under denna långa tid
blifvit uttröttade och slappa och nu väl behöfva hvila och veder¬
qvickelse, så skola de åter genast in i dessa militärskolor under 6
veckor för att ytterligare ansträngas med nya ämnen och öfningar,
som taga både deras själs- och kroppskrafter i starkt anspråk. Och
när så denna kurs slutar i slutet af Juli, hafva de blott 3 å 4
veckors ledighet innan ett nytt läseår med lika ansträngningar bör¬
jar. Finnas således icke grundade skäl till den farhåga, att helsan
härigenom kan få eu knäck, som kan blifva afgörande för den
stackars gossens hela lif? I förevarande § göres icke undantag för
någon annan än den som af sjukdom eller lyte är oförmögen till
vapenöfning. Man ville inom det Särskilda Utskottet jemväl till¬
sätta ordet svaghet, men detta förslag gick ej igenom. Således må¬
ste äfven kroppsligt svaga ynglingar ovilkorligen deltaga i de här
föreslagna vidsträcktare öfningarne, hvilket ju är en verklig grymhet.
Sedermera prisar man så mycket den moraliska uppfostran, som
skulle vinnas i dessa s. k. militära folkhögskolor. Ja, må andra
gerna tro detta; men det må icke förmenas mig att hysa en all¬
deles motsatt åsigt. En gosse om 16 å 17 års ålder kommer från
sina föräldrars ömma tillsyn, han kommer från skolan, der han
också haft god tillsyn — ty de exempel i motsatt rigtning, hvarom
Herr Key ordade, torde val få anses såsom sällsynta undantag och
icke såsom regel —• han kommer, säger jag, till lägret, der han
får till kamrater en hop äldre värfvade soldater, med andra vanor,
seder och fasoner i tal och skick. Säkert är, att, när denna yng¬
ling på detta sätt tagel’ sitt första steg ut i verlden och blir in¬
kastad' i en sådan krets, och han vid den åldern är mest mottaglig
för intryck, han lätt löper fara att lära sig mycket, som icke är
nyttigt. Nog får han längre fram se och höra mycket, som icke
är godt, och nog får han vid mognare år lära känna mycket, som
icke är för den moraliska helsan nyttigt, men icke bör man vara
så angelägen att låta honom göra sådana erfarenheter i förtid. Vid
16 å 17 år bar gossen tillika eu benägenhet att apa efter hvad de
äldre göra och visa sig lika god som någon annan, och derför kan
lätt hända, att han af missförstådd ambition efterapar mycket så¬
dant som han ser och hör och vänjer sig vid ovanor, hvilket ska¬
dar hans själ.
Dertill finnes det ett annat skäl af stor vigt för att dessa gossar
må slippa här ifrågasatta öfningar. Det finnes nemligen icke någon
olägligare tid för desamma än just de två åren närmast före stu-
If:o 49. 28
Måndagen den 21 Maj, f. in.
Ang.förändrad dentexamen, hvilken otvifvelaktigt är den svåraste examen som
or-c/amsitwn af man par aflägga, emedan ynglingarne då måste på några få
^ (Fort?')™' da§ar s^r^^oen oc^ muntligen redogöra för allt hvad de under
or s- skolåren lärt samt visa sin mogenhet för idkande af högre akade¬
miska studier. Med oro och bekymmer motse derför både yng¬
lingarne och deras föräldrar denna examen, och derför sträfva ock
de förre allt hvad de förmå för att kunna bestå i denna examen,
men för det ändamålet behöfva de, synnerligast de mindre lyckligt
begåfvade, använda mellanterminerna närmast före examen för att
taga upp sig i sådant, der de blifvit efter, eller repetera kurser deri
de äro osäkra. Men nu vill man beröfva dem dessa tillfällen att
sålunda förbereda sig för studentexamen, hvilket för mången torde
hafva till följd, att han icke kan taga sin examen, till sorg och
kostnad både för honom sjelf och för föräldrarne. Jag skulle der¬
för på långt när icke hafva så mycket att anmärka mot denna
paragraf, om man bestämde att de föreslagna öfningarne skulle vid¬
taga efter det ynglingen aflagt studentexamen.
Emellertid hör man nu •— och talaren på kalmarbänken har
gjort sig till målsman för denna mening — att denna paragraf
skulle vara den skönaste i hela förslaget. Ja, för dessa värnplig-
tens vänner, som se samhällets ideal uti den preussiska militarism^n,
som i militärlifvet se blomman af allt lif och i lägerskolorna ung¬
domens yppersta uppfostringsanstalter, för dem kan paragrafen väl
vara synnerligen tilltalande; men för min del kan jag omöjligen
betrakta saken med sådana ögon. För dem kan det vara så präktigt
att först få pålägga en del af den studerande ungdomen en värnpligt
på 6 å 8 månader för att sedermera få rikets Övriga ungdom inpres¬
sad i samma värnpligt. Dessutom finna oek dessa värnpligtens
vänner det vara så fördelaktigt för sina planer att ingjuta hos den
studerande ungdomen en militärisk anda, emedan de derigenom hop¬
pas att efter hand få alla, som räknas till de mera bildade, att om¬
fatta militarismens åsigter och intressen.
Och slutligen anse de det helt visst såsom ett särdeles lämp¬
ligt sätt att genom dessa öfningar locka öfver till krigareståndet
en mängd ynglingar — och härutinnan räkna de otvifvelaktigt icke
fel, emedan militärlifvet med sitt glitter på uniformen, med värjan
och det ogenerade fria skicket i allmänhet innebär en stark lockelse
för gossar vid 16—17 års ålder. Och sålunda är visserligen sanno¬
likt, att mången yngling skall låta sig lockas att öfvergifva studi¬
erna, som han idkat för att vinna ett förut påtänkt mål inom det
borgerliga och civila lifvets områden, för äran att blifva en värn¬
pligtig, lönlös underlöjtnant, till grämelse för mången far och mor
och kanske till framtida ånger och olycka för ynglingen sjelf.
När Herr Key talte så vackert om nyttan af dessa militär¬
kaserner och jemförde förhållandet der med hvad som inträffat i några
skolor, så frågas, om alla militärer kunna anses uppföra sig i
alla afseenden mönstergilt eller om icke man kunde hafva anmärk-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
29 N:o 49.
ningar att göra äfven emot dem? Skulle man icke kunna klippa
ut åtskilliga tidningsartiklar, hvarmed kunde visas, att äfven de för¬
brutit sig mot den allmänna ordningen? Jag frågar blott; en hvar
kan lemna svaret. Enda sättet för våra ynglingar att lära sig lyd¬
nad och disciplin är, säger man, att genomgå militära anstalter,
der man har allt inrättadt efter det preussiska systemet, som man
ideligen hör prisas. Men man tänker icke på, att den amerikanska,
den engelska och den svenska ungdomen århundraden efter århun¬
draden kunnat växa upp utan detta militära tvång, och ändå har
ingen kunnat klaga öfver att de äro förderfvade. Vidare yttrade
Herr Key, att genom här ifrågavarande anstalter det borgerliga lif¬
vets åsigter skulle inympas på det militära i stället för tvärt om.
Det skulle vara roligt att höra huru det skulle tillgå, då man å
ena sidan, den militära, hade officerare, underofficerare, korpraler och
äldre stammanskap och å den andra, den borgerliga, 16 å 17 års
gossar, som kommo från skolan. Det skulle vara dessa gossar, som
lios de militära elementen skulle ingjuta den borgerliga andan, men
icke militärerna hos dem den militära!
Herr Wieselgren yrkade, att första punkten af denna paragraf
skulle få stå qvar, och han anförde derför ett ackommodationsskäl,
att nemligen de följande paragrafernas ordningsnummer derigenom icke
skulle behöfva förändras. Jag skulle gerna vara med derom, men inom
Utskottet påpekades och framhölls med rätta, att denna första punkt
kan lika väl och bättre hafva sin plats i skolstadgan än här i en
krigslag. Jag vill af sådant skäl instämma i det af Herr Diss Olof
Larsson framstälda yrkandet.
Grefve Björnstjerna: I motsats till flertalet af de talare, som
hittills uppträdt i denna fråga, vågar jag anse, att detta stadgande
är icke blott klokt utan äfven ett af de vackraste i förslaget. Grun¬
den för detsamma är, att eu hvar, som har större förmögenhet eller
bildning än andra, att en hvar, som således har mer att förlora
än andra eller genom sina kunskaper är satt i den ställningen, att
han i farans stund bör uppträda icke i ledet utan, såsom Herr Hed¬
lund sade, med värjan i stället för musköten bör försvara sitt land,
att denne också bör vara skyldig att underkasta sig ett högre mått
af värnpligt än andra. För min del kan jag icke annat än anse
detta vara fullkomligt billigt.
Man har sagt, att genom ett dylikt stadgande militarismen
skulle befordras, och representanten på dalabänken höll ett långt tal
om huru förskräckligt det blefve, om komiténs yrkande, att militärer
skulle hafva företrädesrätt till vissa civila befattningar, blefve en
verklighet. Jag begriper icke ett sådant tal. Om en dylik före¬
trädesrätt för militärer står icke ett enda ord i denna lag. Om,
såsom Herr Liss Olof Larsson sade, det beror på Kongl. Maj:t att
i administrativ väg bestämma sådant, så finner jag det ännu mindre
på sin plats att nu tala derom. Att ett värnpligtig! befäl måste
Ang. förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)
Jfto 49. SO
Måndagen den 21 Maj, f. m.
■Ang■förändrad anskaffas visar sig deraf, att det icke finnes en enda stat, som ord-
orgamsationaf na^ gjj.^ försvar utan ett sådant befäl. Det vore nemligen allt för
i<m försvaret. k°s£samt att under fred aflöna fullständigt befäl för den på krigsfot
or s'^ stälda hären. Dessutom finnes i hela arméorganisationen intet mera
folkligt element än detta värnpligtiga befäl. Det skulle kraftigt
motarbeta den omtalade militarismen. Efter dess införande skola
officerare med samma bildning finnas icke blott i kasernerna, utan
ock på köpmanskontoren, i fabrikerna och näringarne, ja öfverallt i
landet. Jag kan naturligtvis icke döma .af annat än hvad jag hört,
men man och man emellan berättas, att inom komitén var Herr
Hedlund en af de ifrigaste försvararne för just detta värnpligtiga
befäl. Han har emellertid nu uppträdt för afslag; det förundrar
mig icke, men det var ledsamt; jag hade hoppats, att han åtmin¬
stone i denna punkt skulle befinna sig på samma sida som jag.
Nu till de föreslagna bestämmelserna. Jag ber att få fråga, om det
verkligen kan vara orätt att en skollärare får underkasta sig dessa
B månaders extra öfning. Enligt folkskolelärareinstruktionen skall
skolläraren meddela undervisning i militära öfningar. Kan det då
vara orätt, att han dessförinnan skaffar sig derför nödiga kunskaper?
Kan det för honom sjelf vara obehagligt, att han vid bévärings-
öfningarne kan uppträda som befäl, icke som manskap i ledet? Han
kommer nemligen då att uppträda som vice korpral och föra en
afdelning. Han lärer sig derigenom bäst huru han skall instruera
barnen, när han kommer till skolan. Mig förefaller det, att ingen
borde få en skollärareplats, om han icke blott sjelf exercerat och
med ifver skaffat sig kunskap såsom instruktör. Med kostnaden kan
ej heller blifva någon fara, ty under dessa tre månader har eleven
ju kläder och föda fritt samt dessutom en aflöning, visserligen icke
stor, men dock uppgående till 50 öre om dagen.
Representanten på dalabänken yttrade, att denna extra exercis
icke var behöflig, enär eleverna redan i skolan hade 2 månaders
vapenöfning. Nej, det hafva de visst icke. Hvarken vid elementar¬
läroverken eller vid seminariet kan någon militärundervisning med¬
delas, som svarar mot 2 månaders rekrytexercis. Folkskoleeleverna
blifva således lärare utan att hafva genomgått någon sådan kurs,
som erfordras för att sjelf lära andra.
Hvad åter de blifvande studenterna angår, så lärer man icke
kunna bestrida, att de vid elementarläroverken få så godt som
fri undervisning. De betala visserligen något, men detta är en obe¬
tydlighet mot hvad de skulle erlägga, om statens utgifter för skolan
skulle betäckas. Vid sådant förhållande kan det väl icke vara för
mycket begärdt, att rättighet motsvaras af skyldighet, helst när
denna skyldighet icke är annan än att göra sig färdig att uppträda
vid beväringens öfningar såsom befäl, hvilket ju är en stor fördel
mot att behöfva bevista dem som manskap.
Man säger vidare, att detta skall blifva i moraliskt och fysiskt
hänseende skadligt för dessa studerande, hvilka vid tiden för de extra
31 5:o 49.
Måndagen den 21 Maj, f. ro.
öfningarne antagas endast vara 16 å 17 år gamla. Det var roligt
att höra, att man nu slutar sa snart vid skolorna; annars har man
hört, att medelåldern, då maturitetsexamen aflägges, är 19 år. Den
ålder, då dessa öfningar skulle ifrågakomma, vore således 18 år, eller
den samma, vid hvilken, enligt den lag herrarne antagit, det är
tillätet för stamsoldat att inträda i ledet. Men, invänder man — och
den siste talaren har särskilt framhållit detta — det skulle vara ett
moraliskt förderf för dessa ynglingar, som komma från skolorna,
att kastas in bland en värfvad trupp. Det är ju emellertid gifvet-,
att da stamsoldatens rekrytexercis börjar i November, kunna skol-
ynglingarne aldrig komma att öfvas tillsammans med dem, som ju
äro färdigexercerade vid den tid, eller i början af Juni, då skolele¬
verna skulle efter skolans slut börja sin kurs. Skolynglingarne komma
naturligtvis att ställas under särskildt befäl, ligga och spisa tillsam¬
mans samt få icke det ringaste att göra med den öfriga delen af
truppen. Redan nu är förhållandet sådant med volontärer, som
skola blifva officerare. Om herrarne vilja göra mig nöjet besöka
kavallerikasernen å Ladugårdsgärdet, kunna herrarne sjelfva öfvertyga
sig derom. Jag är för öfrig! fullt öfvertygad, att hvarje regements¬
chef skall söka på bästa och klokaste sätt ordna dessa förhållanden
samt alltid ställa dessa unge män under dugligt så väl befäl som under¬
befäl. De skola då der få lära sig hvad man icke alltid finner i
våra allmänna skolor: ordning, skick, god hållning och lydnad.
Långt ifrån att vara i moraliskt hänseende skadlig, anser jag der¬
emot att eu dylik kurs skall för ynglingarnes utveckling visa sig
ganska nyttig. Att ynglingarne genom dessa öfningar skulle taga
någon skada i fysiskt afseende tror jag icke heller; de äro i första
rummet icke så unga, som man här velat framhålla, och dessutom
far jag säga, att man torde väl kunna räkna på att befälet har så mycket
sundt förnuft, att det ej skall låta ynglingarne öfveranstränga sig.
Faktiska exempel tala i detta afseende. Innan volontärskolorna in¬
rättades för två ar tillbaka, fingo alla officersaspiranter, innan de
lemnade elementarläroverket, genomgå ett rekrytmöte. Icke har jag
hört att någon enda dervid blifvit öfveransträngd eller skadad. Men,
invänder man, vi behöfva icke hela denna inrättning, vi skola skaffa
oss detta värnpligtiga befäl ur stammen. Jag för min del begriper
icke huru detta skall gå till, ty för att blifva stamsoldat fordras
ju icke nagra egentliga kunskaper, och huru goda regementsskolorna
än antagas blifva, icke kunna de gifva den allmänna bildning, offi-
cersepaletten kräfver. Att, såsom representanten på dalabänken före-
stälde sig, utnämna personer, som icke hafva eu tillräcklig huma¬
nistisk bildning, till officerare, det låter mycket väl tänka sig under
krig. Den, som då utmärker sig, han rtiottages gerna af alla, men
under fred är saken olika. Jag ber att få påminna om huru för¬
hållandet i detta fall är i Frankrike. Der tagas 7, af befälet från
soldatesken, under det blott 1/3 genomgått krigsskolan. Hvad är
nu följden? Jo, att dessa två olika slag af officerare icke vilja veta
Ang. för ändrad
organisation af
landtförsvarctr
(Forts.)
N:o 49. 32
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad af hvarandra. De lefva icke tillsammans, hafva icke samma syssel-
organisationaf sättning, icke samma tankegång, icke samma vanor eller bekant-
landtforsvaret. ska.per; med ett ord: de hafva utom tjensten ingenting gemensamt.
(Forts.) ^t är skadligt, inses lätt; att ett okunnigt befäl äfven är det,
visade sig häst under det sista fransk-tyska kriget. Der stod å
ena sidan en armé, der hvarje officer var en bildad man, å andra
sidan en här, der officerarne visserligen alla voro käcka, men der
endast en tredjedel egde några krigsvetenskapliga kunskaper. Följ¬
den var den vi alla känna. Det är nog sant, det kända uttrycket,
att det var skolboken som slog Frankrike. Jag bär sjelf haft till¬
fälle se huru det gick till i Italien, när de garibaldiska officerarne
insattes i armén. De piemontesiska officerarne ville icke höra talas
om dem, de ansågo dem vara obildade, råa personer, med hvilka de
icke ville umgås. Obehagliga, för disciplinen skadliga upptåg och
ständiga dueller blefvo häraf eu följd ända till dess att man nödga¬
des afföra garibaldisterna ur armén.
På dessa skäl är jag för min del öfvertygad, att om man än
icke skulle kunna lyckas få hela det antal värnpligtige löjtnanter,
som förslaget förutsätter, det dock är mycket att föredraga att en¬
dast få ett mindre antal, men som befinner sig på samma bildnings-
punkt som det öfriga befälet, än att dertill under fred befordra
mindre bildade personer bland stammanskapet. I krigstid kan man
mycket väl till officerare nämna fanjunkare och framstående under¬
officerare.
Af hvad jag nu tagit mig friheten anföra är det gifvet, att jag
yrkar bifall till paragrafen oförändrad.
Herr Sven Andreasson: Jag är öfvertygad om att, äfven om
denna paragraf afslås, förslaget derför icke skall falla. Man har
hvarken af 1878 års motionärer eller af 1878 års Utskott fuunit
uppslaget till hvad som innehålles i nu förevarande paragraf. Icke
heller hade man, när Kongl. Maj:t tillsatte landtförsvarskomitén,
funnit något yrkande ditåt. Men det väl visa Utskott, som behand¬
lade dylika frågor och till hvilket Utskott de öfriga ledamöterna i
landtförsvarskomitén icke hade tillträde, var det som uppfann just
detta, att man skulle ålägga de studerande och folkskolelärarne att
genomgå 4 månaders öfningar. Hade detta varit så angeläget, som
den ärade talaren på kalmarbänken nyss nämnde, förmodar jag att
han skulle hafva kunnat uppfinna det mycket förr, och jag undrar
huru han tänkte sig aflöningen för det värnpligtiga befälet förut,
då han ännu icke hade detta projekt. Jag vill fråga honom —
jag ser honom dock icke nu på sin plats — om han anser det rätt
att lägga den summa han uppgaf på dessa studerande ynglingar.
Jag kan icke finna att det skulle vara rätt.
Hvad den militära sidan beträffar, får jag säga, att, då dessa
studerande och skollärare under hela sin skoltid haft tillfälle att
inhemta kunskap i militära ämnen och hafva samma skyldighet som
Måndagen den 21 Maj, f. m.
33 N:o 49.
andra att fullgöra sin beväringsexercis, jag icke kan se något skäl, Ang.för ändrad
hvarför man skulle pålägga dem en särskild tunga. Jag tror, att organisation a.f
• t ii o ' • •• i ii i?* j lanatförsvaret.
om vi skulle, såsom meningen ar, borttaga en del.åt den fria under¬
visningen, så att åtminstone en del af de förmögnare skulle få be- ^ or 3''
tala för sin undervisning i elementarläroverken, skulle detta försvagas
just derigenom, att man säger, att de hafva fri undervisning, derför att
de underkasta sig dessa tre månaders vapenöfningar, som Kongl.
Maj:t nu föreslagit. Man bär här hittat på allt möjligt för att göra
ökningar i det af 1878 års Särskilda Utskott framlagda förslaget.
Hans Excellens Herr Statsministern yttrade i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet vid det tillfälle, då det var fråga om landt- och sjö-
försvarskomitéernas tillsättande, att man skulle taga hänsyn till
folkets vanor och föreställningssätt. Men hvarken här eller i fråga
om garantilagen har man tagit hänsyn dertill. En ärad talare på
malmöbänken yttrade, att en del af Andra Kammaren har nu så
betett sig, att den förspilt eu chance, som den icke så lätt får igen,
och att den nu har bundsförvandter, som den icke så lätt kan få
igen. Men härpå vill jag svara honom, att en reform, som är rätt¬
vis, och det anser jag grundskatternas och indelningsverkets afskaf¬
fande vara, får bundsförvandter vare sig under denna eller en annan
regering.
Grefve Björnstjerna har naturligtvis en helt annan uppfattning
af dessa frågor än jag, ty han liksom alla andra högre militärer
kan knappast få ett nog starkt försvar. Han anser således att både
skollärare och de, som skola aflägga maturitetsexamen, ja kanske
också de, som skola aflägga andra examina, böra genomgå ifråga¬
varande militärskolor. Men då det blir fråga om grundskatternas
afskrifvande, vill han icke vara med. Då beskyller han oss för att
vi hålla på egna fördelar och icke göra något för försvaret. Det
vore ensidigt, att han så väl som alla andra hölle inne med sådana
utgjutelser. Man skulle kunna säga detsamma å andra sidan. Jag
vill visst icke beskylla någon för att hafva egennyttiga motiv, men
nog skulle man kunna säga, att man kan tänka sig att högre mili¬
tärer och annat godt och förnämt folk resonnera som så: våra söner
få icke blifva landtbrukare, ty det är för simpelt, icke handtverkare
eller handlande, ty det är under deras värdighet, icke embetsmän,
ty det är något tarfligt och fordrar dessutom ganska mycket arbete,
nej, då är det mycket bättre att få lysa med granna uniformer, och
ju talrikare befäl vi få, dess större chance skola våra söner hafva
att blifva officerare. Man kan ju resonnera så. Jag tror icke, att
något sådant motiv förefinnes, men man kan ju lika väl tänka sig
detta som att vi skulle hafva egennyttiga motiv för våra yrkanden.
Herr Liss Olof Larsson och en ärad talare på göteborgsbänken,
Herr Hedlund, hafva redan så tydligt uttalat de åsigter jag hyser i
denna fråga, att något vidare ordande från min sida icke torde
behöfvas, utan inskränker jag mig derför till att förena mig i Herr
Liss Olof Larssons yrkande.
Andra Kammarens Prat. 1883. N:o 49. 3
i
N:« 49. 34
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang. för ändrad Herr Lundberg: Det har redan förut inom Kammaren blif-
orgamsatwn af vj{. anmärkt, att de stora frågor, som man sammanfört till afgö-
i, rande pa en gång, aro af den vigt och sa invecklade och svarlosta,
<ir att för sjelfständigt bedömande och beslut derutinnan erfordras långt
större tid än vid denna riksdag rimligen kan medgifvas. För min
del får jag förklara, att vid öfvervägande af hvad å ömse sidor
förekommit samt särskild! i Utskottets betänkande och den första
dervid fogade reservationen af Herr von Ehrenheim blifvit anfördt,
jag icke kunnat finna giltigt skäl att, i stället för den försvarsor¬
ganisation vi nu hafva, antaga föreliggande förslag, som skulle för¬
anleda mycket förökade utgifter för statsverket och medföra, jemte
utsträckt värnpligt, förhöjda skatter för hela rikets befolkning, utan
aft, enligt mitt förmenande, genom grundskatternas afskrifning nå¬
gon egentlig fördel komme att beredas dem, som genom köp blefve
egare af Sveriges hemman.
Hvad särskilt 42:a §:n beträffar, kan jag på grund af hvad
mot densamma blifvit andraget, icke heller anse att den bör bi¬
fallas och auhåller jag få fästa uppmärksamheten derpå, att då i §
2 af lagen om allmänna värnpligten bestämmes, att: »Från värn-
pligtens fullgörande frikallas den, som till följd af lyte, sjukdom
eller annan dylik orsak är till tjenst vid rikets försvar oförmögen»,
skulle befrielse från den uti nu förevarande paragraf stadgade skyl¬
dighet till genomgående af rekryt- och förberedande korpralskola,
för vinnande af, kunskap att blifva vice korpral, icke medgifvas på
annan grund än sjukdom eller lyte, till följd hvaraf det kunde in¬
träffa, att en sådan rekryt- och förberedande korpralskola skulle
genomgås af den, som dock af annan orsak än lyte eller sjukdom
ansågs oförmögen att fullgöra sin värnpligt. Deri måste väl ligga
en uppenbar motsägelse.
Hvad angår första punkten af första momentet af den före¬
dragna paragrafen, torde den nog kunna bibehållas; men då hvad
deri stadgas beträffande militär- och skjutöfningar väl icke är
tillämpligt i afseende å barnen i folkskolorna vid den ålder, deri de
vanligen böra genomgås, och hvad i öfrigt med denna del af första
momentet afses lärer, såsom förut erinrats, böra vara föremål för
särskilda bestämmelser i skolstadga, förenar jag mig med dem, som
yrkat ogillande af paragrafen.
Herr Wallenius: Då jag förut hade ordet vid behandlingen
af en föregående punkt af detta Utskotts betänkande, gaf jag mina
åsigter tillkänna äfven i afseende på denna punkt. Jag vill derför
nu endast tillägga några ord.
Det är klart och tydligt, att de, som vilja förvandla vårt land
till en militärstat, med begärlighet omfatta hvarje tillfälle att söka
hos alla korporationer höja militärandan och hos dem inpregla den
åsigten, att det militära är lifvets högsta goda, och att ingenting
finnes, som är dermed jemförligt. Det är klart, att dessa skola
35 It:© 49.
Måndagen den 21 Maj, f. in.
gripa efter tillfället att äfven hos folkskola ärarne och den stude¬
rande ungdomen inpregla dessa åsigter för att få dem så mycket
mera rotfästa hos dem, som i framtiden skola föra civilisationens
talan i vårt land. Jag kan icke förlika mig med dessa åsigter.
Jag anser, att det finnes många audra saker i vårt land, som äro
värda att begrundas, beaktas och lefva för, än militära. Jag aktar
högt föreskriften, att vapnens bruk skall öfvas i skolorna, och jag
anser, att just deri ligger hörnstenen för vårt lands försvar. Dol¬
ska!] öfvas målskjutning och exercis, och alla dylika saker på det
mest kraftiga sätt befordras, men jag vill icke vara med om att
flytta skolungdomen till kasernerna och lägerplatserna och dermed
ingjuta hos dem smaken för lägerlifvets behag, ty detta är på många
ställen icke godt, det veta vi nog. Det är derför jag på det lif-
ligaste vill motsätta mig att såsom vilkor för folkskolelärare- och
maturitetsexamen skall ingå eu tre månader kurs i vapnens bruk,
som skall af dessa ynglingar genomgås på lägerplatserna eller i ka¬
sernerna. Det skulle vara mycket obilligt dessutom att lägga på
denna skolungdom ett nytt indelningsverk. Det vore icke ridderligt
handladt. Man talar visserligen om, att derigenom skulle för vårt
försvarsväsende inbesparas eu million kronor, men detta skulle ske
pa skolungdomens bekostnad och kanske på bekostnad af deras
framtid.
Tiden för deras vapenöfning skulle inträffa, innan ynglingen
aflagt sin maturitetsexamen. Det är, Gud ske lof, mången yng¬
ling i vårt land, som aflägger denna examen, innan han upp¬
nått 17 eller 18 år. Det är naturligt, att denna vapenöfning icke
kan genomgås på en sommar. Tiden räcker icke till, utan dertill
erfordras ovilkorligen två somrar, och då kommer ynglingen in i
lägerlifvet vid 15 eller 16 års ålder. Jag tror icke att detta bi¬
rätt. Utom det att de då ännu icke hafva den fysiska utveckling,
som erfordras för öfning i vapnens bruk, insupa de der en hel del
ovanor. Det är godt och väl, att våra militärer säga, att läger¬
lifvet är det bästa som finnes, och att deremot icke är någon an¬
märkning att göra. Det är godt och väl, att till och med våra
generaler säga så, men då det här i Kammaren var fråga om att
från lägerplatsen förvisa bränvinet, satte de sig dock deremot. Detta
är, enligt min åsigt, ett medel, som icke verkar godt för ynglin-
garne. Jag kan under sådana förhållanden icke sätta min tillit till
deras ord om den ordning och exemplariska lefnad, som der skall
utvecklas. Det är naturligtvis meningen, att vid denna tidiga ålder
hos vår studerande ungdom inpregla behag för militäryrket och på
denna väg söka förskaffa sig ett lönlöst, värnpligtigt befäl. Seder¬
mera tillkommer naturligtvis den omständigheten, att detta befäl, för
att kunna lefva, måste få företräde vid tillsättande af en mängd civila
tjenster. Dessa åsigter hafva också uttalats i försvarskomiténs ut¬
låtande, ehuru jag sett, att Kongl. Maj:t sedan borttagit bestäm¬
melsen derom. Denna förmånsrätt kommer dock att ovilkorligen
Ang.för ändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts )
N;o 49. 36
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad qvarstå i tysthet och utvecklas, och kommer också att af veder-
organisationaf })5ran(le iakttagas, ty derigenom sättes kronan på verket, derigenom
landiforsvaret. militarismen dominera alla civila tjenster, som ingen seder-
(Forts.) raera ]jau )j0mma åt, utan att han visat sig ega stora förtjenster
i militäriskt hänseende.
Här har talats om, att Utskottet fördyrat förslaget derigenom, att
det höjt stamsoldateus aflöning till 120 kronor per år och att man
behöfver spara och så vidare. Men, mine herrar, är denna höjning
åt stamsoldatens aflöning verkligen en förhöjning af kostnaderna
för försvarsverket? Jag vågar påstå, att detta icke är fallet, ty om
icke stamsoldatens aflöning höjes, så måste naturligtvis kommunerna
betala mera än om den föreslagna förhöjda aflöningen beviljas. Så¬
ledes är det ingen besparing att nedsätta statens kostnader i detta
fall, då kommunerna få fylla hvad som fattas, men man har satt
saken i rätt dager, så att landet och Riksdagen kunna se, hvad
som kräfves för försvaret utan att undangömma en hel del utgifter
genom att hänskjuta dem till kommunerna och den studerande
ungdomen. Då ett förslag framkommer, bör det finnas eu fullstän¬
dig utredning i afseende å kostnaderna för dess genomförande, och
då det nu gäller vårt lands försvar, vet jag icke hvad det tjenar
till att kasta bördorna på den studerande ungdomen. Då jag sätter
stort värde på vapenöfningarna i skolorna och särskild! på skjut¬
skicklighetens befrämjande, är jag en varm vän af första
punkten i l:a Qiom. af § 42 och önskar, att den måtte qvarstå i
lagen. Der heter det: »för höjande af den allmänna färdigheten i
vapnens bruk, böra gymnastik-, militär- och målskjutningsöfningar
bedrifvas i alla skolor för manlig ungdom.» Jag anser rätt och
godt, att ynglingarne öfvas i vapnens brak, så att de blifva fullt
lika skickliga häruti som våra nuvarande militärer, men att detta
skall ske på lägerställena, deremot vill jag nedlägga min protest.
Jag yrkar derför bifall till första punkten af mom. 1 i denna
paragraf, men afslag för öfrigt å paragrafen.
Herr Danielson: Såsom herrarne kunna finna af min med
fleres reservation, har jag icke kunnat med min röst bidraga till
Utskottets förslag i denna punkt. Jag vill dock behålla dessa öf-
ningar för dem, som skola aflägga studentexamen, och skälet dertill
skall jag nu i korthet angifva.
Man har flera gånger hört, isynnerhet från deras sida, som för¬
fäkta ett afslag å hela denna fråga, framhållas, att reservanterna
vilja sönderbryta och förstöra förslaget. Jag tycker emellertid, att
man numera borde slippa ifrån sådana beskyllningar, och för min
del tror jag, att sönderbrytningen säkerligen kommer att bero på
dessa herrar sjelfva. Man har ofta hört talas om uppoffringar för
försvarsväsendet, men då det nu är fråga om en liten uppoffring,
så går det icke an, då är det en orättvisa eller något annat, som
är i vägen. Den förste talaren har yttrat, att här är fråga om ett
Måndagen den 21 Maj, f. ni.
37 N;o 49.
nytt indelningsverks införande, och den siste talaren har anfört det- Ang.för ändrad
samma såsom skäl för afslag å denna paragraf. För min del begriper organisation af
jag icke huru denna paragraf skulle kunna bilda ett nytt slags indel- ““ '
ningsverk, ty den stadgar ju endast, att dessa ynglingar mot särskild or 8'
betalning och underhåll skola undergå tre månaders öfning. Utskottet
har också i ett annat fall förbättrat Kongl. Maj:ts förslag, då det be¬
stämt, att det värnpligtiga underbefälet skall få 200 kronor och det
öfriga befälet 500 kronor i examenspenningar, då det aflägger examen.
Detta förefaller mig vara ganska bra betaldt. Då de vilja aflägga offi¬
cersexamen, tillkomma visserligen ännu andra öfuingar, men derför
erhålla de samma aflöning, som tillkommer deras vederlikar under
sådan tjenstgöring. Nu säges, att man icke bör ålägga den ene
större bördor än den andre, utan fordringarna böra vara lika, och
sedan bör staten betala dem, som få större åligganden. Ja, detta
tror jag verkligen blir förhållandet i detta fall. Man kan visserligen
säga, att då Kammaren nu beslutat indraga reserven, skulle man
mycket väl kunna minska befälets antal. Men meningen är ju i
alla fall, att vi skola hafva dels fast aflönadt befäl och dels värn¬
pligtig! befäl, och om den studerande ungdomen icke behöfver full¬
göra dessa bestämmelser, som Kammaren redan beslutat, huru skall
det då gå? Ingen lär väl blifva befäl utan ersättning, och jag kan
då icke förstå, på hvad grund Kammaren nu vill fä tillämpning för
ett beslut, som hon redan fattat. Tro herrarne att det blir mindre
militarism derigenom, att man måste tillsätta ännu flera officersplat-
ser med fast aflöning? Detta torde snarare utbreda militarismen än
minska den. Men jag tror icke detta skulle ske genom antagande
af mom. 1, der ju endast säges, att det skall åligga hvar och en,
som vill aflägga maturitets- eller annan dermed jemförlig examen,
att deltaga i tre månaders rekryt- och förberedande korpralskola.
Jag kan således icke anse att man framkallar militarism i ringaste
mån genom denna bestämmelse, men vi vinna deremot den fördel,
att vi slippa hålla ett fäst aflönadt befäl, som enligt min öfverty¬
gelse skulle i vida högre grad främja militarismen. Ett fast aflö¬
nadt befäl sysselsätter sig hufvudsakligen ej med andra göromål än
militära, hvaremot ett värnpligtigt sådant dessutom har helt andra
sysselsättningar i det borgerliga lifvet, ehuru de finnas att tillgå,
när de behöfvas. Man bereder dem derför äfven en fullt skälig er¬
sättning, hvilket ock synes af aflöningsstaten. Vid sådant förhål¬
lande skulle det förundra mig, om denna Kammare skulle afslå
denna bestämmelse, isynnerhet med den förändring deri, som skett
genom reservationen. Ty skulle det befinnas, att Första Kammaren
motsätter sig denna sak, är dock icke någon fara för handen. Jag
kan således icke annat än yrka bifall till reservationen.
Jag hade åtskilligt att tillägga, men jag skall icke längre upp¬
taga Kammaren, som förmodligen redan är trött på det myckna
ordandet. Blott ett par ord vill jag säga i anledning af Herr
Herslows påstående, att jag kanske vore den morskaste i Kammaren.
N:o 49. 38
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad Jag tyckte mig märka att han uttalade ordet »kanske» med mycken
organisation af ledsna^ och jag får försäkra Herr Herslow, att jag icke vill och icke
a”,p“rr*”are'skall i det afseendet försöka öfverträffa honom eller någon annan,
or 8'^ utan i denna täflan ger jag genast med mig.
Jag yrkar bifall till denna paragraf sådan den lyder enligt de
6 reservanternas förslag.
Herr Lyth: Det går ofta så, att när man fattar beslut som
icke äro väl betänkta, söker man sedan godtgöra dem genuin att
fastställa orättvisor, som komma att drabba andra. Jag anser att
det enda skäl för nu ifrågavarande bestämmelse, som den föregående
talaren anfört, var det förhållandet, att vi vid den första paragrafen
förkastat förslaget om härens reserv, ty deruti ligger verkligen ett
vigtigt skäl för oss att antaga denna paragraf, men det oaktadt kan
jag icke godkänna detsamma. Skola vi, derför att vi begått eu oför¬
sigtighet i det ena afseendet, godtgöra den med en orättvisa, som på¬
lägges vår ungdom? Ty att det är en orättvisa mot den studerande
ungdomen att antaga vare sig Utskottets förslag eller Herr Danielsons
med fleres reservation i denna punkt, kan jag omöjligen frångå. De
personliga uppoffringarna för samhället böra enligt min uppfattning
vara lika för alla, synnerligen som den föreslagna ökade vapen-
öfningen är just för de studerande icke lättare, utan tyngre än för
andra medborgare, emedan de hafva eu mängd ämnen att bereda
sig på för sin stundande maturitetsexamen. Låt vara att denna
vapenöfning pågår blott under några månader, men den skulle dock
i alla fall blifva till stort hinder för dem, som skola aflägga sina
examina, hvari ganska svåra och betungande ämnen ingå. I andra
länder berättigar ett högre mått af bildning och kunskaper till ned¬
sättning i vapenöfuingstiden, men hos oss vill man öka denna tid
för dem, som vilja förskaffa sig kunskaper och vetande. Sådant
anser jag orättvist. Den förste talaren yttrade några ord, som jag
tillåter mig upprepa, emedan de troget uttrycka min mening i denna
fråga. Han sade, det han vore så mycket som någon med om att
afskaffa grundskatter och indelningsverk, men skall det ske på det
viset, att vi skola sätta en ny orättvisa i den gamlas ställe, ville
han icke vara med derom. Deri vill jag instämma och hoppas, att
hvar och en vid behandlingen af efterföljande frågor om våra skatte-
förhållanden lägger denna sanning på hjertat. Jag vill blott till-
lägga några ord i anledning af ett yttrande af talaren på smålands-
bänken, som för någon stund sedan anförde ett exempel på huru
illa det förhåller sig med ordningen vid läroverket i Visby, der IG
gossar hade blifvit beträdda med snatteri. Jag medger att det lig¬
ger sanning häri. Det är sorgligt att så inträffat. Men jag ber
Kammaren att icke allt för strängt bedöma detta, som föreföll för
omkring två år sedan. Gossarne voro nästan alla mycket små, 10
till 11 år gamla. I läroverket hade inkommit ett par, tre van¬
artiga pojkar, ty det är så lätt äfven för sådana att med de små
Måndagen den 21 Maj, f. m.
39 X:o 49.
afgifterna, som nu fordras, inkomma i elementarskolorna. Dessa Ang.föråndrad
förförde de öfriga och bildade emellertid ett band, som begick sm°älor9amsaUonaf
stölder, till dess förhållandet blef upptäckt och pojkarne bestraffade. an
Den som vill se tillbaka på sin egen ungdom och tycker sig vara 01
utan skuld, må kasta första stenen! Emellertid var det beklagligt
att sådant inträffat, men icke tror jag, såsom den ärade talaren
från Tjust, att det förekommits, om dessa gossar varit skyldiga att
flera år efter det begångna felsteget genomgå en militärskola, ty
huru nyttig den uppfostran som der lemnas än kan vara — icke
tror jag att den verkar retroaktivt.
Jag slutar emellertid med att förklara, att hade hela frågans
framgång berott på denna paragraf, så skulle jag, så svårt det ock
kännes, varit villig antaga Utskottets förslag, men under för handen
varande omständigheter sluter jag mig till dem, som instämt med
Herr Wieselgren i det af honom gjorda yrkandet.
Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag har icke tillhört dem,
som ifrigast yrkat på det stadgande, som här föreligger till afgö¬
rande, och min ställning till detta förslag framgår af min reserva¬
tion till landtförsvarskomiténs betänkande. Det heter der:
»Beträffande en på tvenne år fördelad fyra månader lång re¬
kryt- och förberedande underbefäls-skola såsom vilkor för maturi-
tets- och folkskolelärare-examen, så lemna vi förslaget derom utan
anmärkning, dock endast under förutsättning, att ej lagstadgade
företrädesrättigheter till civila befattningar utom hären komma till
stånd, genom hvilka flere än nyttigt är skulle inlockas till läro¬
verken och vidare på militärbanan, såsom öfvergång till annat,
hvilket skulle onaturligt förrycka en stor del ynglingars uppfostran.»
Nu har Kongl. Maj:t just tagit bort detta landtförsvarskomiténs
förslag om företrädesrätt för militärer till civila befattningar både
inom och utom häreu, och detta gör, att jag, stående fast vid hvad
jag i landtförsvarskomitén tillstyrkt, jemväl tillstyrker Utskottets
förslag i fråga om dem, som aflägga maturitetsexamen. Jag trodde
icke att jag, som icke varit synnerligt varmt intresserad för detta
förslag, nu skulle behöfva uppträda till försvar för detsamma, sedan
jag hörde representanten från Göteborg, tillika ledamot i komitén,
begära ordet. Jag vet nemligen icke någon, som visat sig mera
lifvad för detta förslag än just han. Så väl i landtförsvars¬
komitén som vid enskilda sammanträden har han uppträdt till
förmån för detsamma. Men till min förundran yttrade han sig i
dag mot förslaget. Ett bland hans skäl för utslag å detsamma, och
deri vill jag söka förklaringen, var, att han befarade att ett bifall
dertill skulle öka svårigheterna i Första Kammaren för en möjlig
lösning af försvarsfrågan. Jag vet icke hvad det skulle kunna göra;
mig förefaller det som om förhållandet skulle vara alldeles mot¬
satt, och jag skulle åtminstone icke vilja ytterligare öka svårig¬
heterna.
N:o 49. 40
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad En annan talare, Herr Sven Andreasson, anförde såsom skäl
organisation (tf moi det gjorda förslaget, att 1878 års Särskilda Utskott icke före-
"”(FortsT* sådant, och att Kongl. Maj:t icke i sitt förordnande för
orJ'J landtförsvarskomitén begärt något sådant. Det första kunde natur¬
ligtvis icke ske och hade icke skäl för sig af det enkla skäl, att
1878 års motionärer och Särskilda Utskott endast föreslagit fast
aflönadt befäl, och hvad det senare argumentet beträffar, kan jag
icke tro att någon skulle ansett det lämpligt, att Kongl. Maj:t
skulle i ett sådant allmänt förordnande lagt in en sådan detalj om
detta och begärt att komitén skulle föreslå något sådant. Jag tror,
att farhågorna för detta förslag äro mycket öfverdrifna, och hvad
den påstådda orättvisan angår, så har jag icke i förslaget funnit
någon orättvisa, ty hade jag i förslaget funnit någon orättvisa, så
skulle jag icke varit med derom.
Den förste talaren talade mycket och länge om faran af den
företrädesrätt, som militärer skulle få till civila embetsbefattningar.
Han medgaf väl, att Kongl. Maj:t strukit det förslag i detta syfte,
som fans inlagdt i landtförsvarskomiténs förslag, men han ville
låta Kammaren tro, att det skulle ligga i motiveringen till Kongl.
Maj:ts förslag en antydan om, att Kongl. Maj:t på administrativ
väg skulle bestämma något dylikt, hvilket dock ej finnes, och det
skulle föra rysliga vådor med sig. Jag vet icke att något annat
sammanhang finnes emellan den nu föreliggande frågan och den så
mycket nu omtalade företrädesrätten, än just det i reservationen
antydda, att man, om något dylikt komme till stånd, skulle locka
en mängd folk att blifva först studenter och sedan militärer för att
bomma fram i verlden, men jag betviflar mycket, att Kongl. Maj:t,
sedan Kongl. Maj:t strukit ut stadgandet ur detta förslag, skulle i
administrativ väg ntfärda ett förordnande, hvarigenom militärers
företrädesrätt till civila befattningar bestämdes. Jag tror icke det,
och anser således att detta icke bör inverka på Kammarens beslut
i frågan.
Vidare har han anfört, att genom detta stadgande skulle en
besparing af omkring en million i kostnaderna uppstå, och frågar:
»har man rätt att lägga denna million på den studerande ungdomen
i elementarläroverken och i seminarieläroverken efter Utskottets
förslag med tvång och enligt vårt förslag delvis på frivillighetens
väg?» Ja, denna uträkning är fiffig, men den är icke rigtig, ty om
staten skulle kosta på fast befäl i stället för värnpligtigt, då skulle
kostnaden för staten ökas med en million eller 1,200,000; jag min¬
nes nu icke fullt bestämdt siffran, ehuru jag många gånger hört
den i Utskottet, men jag tror det var 1,200,000 kronor. Men att
kostnaden skulle falla på dessa ynglingar med en sådan summa,
derför att staten kan bespara den genom att hafva en del värn-
pligtigt befäl, i stället för fast aflönadt, det är icke rigtigt räknadt;
och det är eu sak, som han icke kunnat och icke heller någonsin
kan bevisa, att de värnpligtige skulle uppoffra en million eller
Måndagen den 21 Maj, f. m.
41 N:o 45).
1,200,000. Det är derföre som jag anser detta skäl icke vara rig- Ang.förändrad
tigt. Jag tror, att för de mera bemedlade kan det möjligen vara organuationaf
eu uppoffring af nöje och ledighet, och den lilla ersättning, de få, landtf0,s',,uet-
betyder för dem ingenting'. Men för de mindre bemedlade anser jag (Forte0
det alldeles icke vara någon uppoffring. Det är icke heller rigtigt,
som man sagt, att denna kurs ovilkorligen skulle fördelas på två
år, ty om herrarne se på motiveringen till förslaget i detta fall,
så finner man deraf, att Kongl. Maj:t eger att bestämma huru¬
vida denna kurs bör genomgås på ett eller två år. Det förefaller
mig således, som om dessa obemedlade ynglingar icke skulle göra
någon uppoffring, då de få en ersättning af 50 öre om dagen utom
kläder och föda. Jag tror icke att dessa åtminstone i allmänhet
kunna på annat sätt förtjena så mycket. Skola de läsa med andra
skolynglingar, hafva de derför i allmänhet eu ganska ringa betal¬
ning, och med all säkerhet kommer deras helsa att må bättre häraf,
och för dem, som skola fortsätta på den militära banan, är det helt
visst en ganska stor fördel då de hafva genomgått denna kurs på
eu tid, då det icke är någon uppoffring för dem. De hafva nem¬
ligen den fördelen deraf, att de sedan billigare och fortare komma
fram på den militära vägen, när de skola genomgå den examen,
som erfordras för officerare och underofficerare.
Nu säger man, att vistelsen vid lägret skulle blifva så skadlig
för dem, emedan de der lära sig så mycket ondt. Detta har sär-
skildt Herr A. Rundbäck påstått. Nu är dock förhållandet, så vidt
jag vet, sådant, att dessa skolor icke skulle vara tillsammans med
truppen, utan de äro alldeles särskilda skolor, och då kan jag icke
förstå hvarför det skulle vara farligare för uugdomen i dessa skolor
än vid elementarläroverken. Dessutom böra vi komma ihåg, att »få¬
fäng gå lärer mycket ondt». Dessa ynglingar lära kanske mera
ondt, om de »slå dank», än om de i en sådan skola komma tillsam¬
mans med kamrater åt olika klasser och hafva en uppfriskande sys¬
selsättning. Jag tror derför, att den fara man här förespegla! sig
är i allmänhet öfverdrifven.
Beträffande den orättvisa, som man påstår skulle ske här vid lag,
så kan jag icke heller instämma deri. Åtminstone hvad statens
skolor beträffar, så är det ju icke fråga om något annat än att,, då
staten bereder dessa ynglingar en så stor förmån, genom nära nog
kostnadsfri undervisning, staten har rätt att uppställa dylika
vilkor för dem, som vilja taga studentexamen efter att hafva ge¬
nomgått statens läroverk; och för dem, som genomgått enskilda
läroverk och vilja taga studentexamen, ligger ju deri en rättighet
att få studera vid universiteten, vid tillämpningsskolor och så vidare;
och således torde man med fog kunna pålägga äfven dem sådana
vilkor, som här föreslagits. Vill man emellertid bestämdt undan¬
taga dem, som icke begagna statens läroverk, så kan man fram¬
ställa yrkande derom. För min del anser jag dock icke något skäl
förefinnas derför.
N:o 49. 42
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.föräudrad Jag har för min del dock förenat mig med dem, som yrkat
organisation af folkskolelärareeleverna skulle få här vid lag följa sin fria vilja.
a"(lorta)™*s^u^e c^oc^ icke fyeka att göra det till en skyldighet äfven
för dem, ty det är min fullkomliga öfvertygelse, att det snarare är
till deras fördel än tvärt om. Men då man hört så mycket klan¬
der deremot, och visste att mången skulle begagna sig deraf för att
motverka förslaget, har jag trött att "förslagets antagande skulle
underlättas, om undergåendet af ifrågavarande vapenöfning för folk-
skolelärarne gjordes till en rätt och icke ett tvång. I stället för
rent afslag hade jag väntat att man åtminstone skulle framställa
ett yrkande i den retning, som Friherre De Geer antydt i sin
reservation. Det hade jag kunnat förstå, men ett yrkande på af¬
slag, som ytterligare skulle försvåra frågans lösning, lärer Kam¬
maren icke kunna biträda. För min del anhåller jag om bifall till
den reservation, som i detta afseende afgifvits af Herr Dauielson.
Herrar Sven Nilsson, Olof Jonsson, P. Pehrsson i Törneryd,
J. Andersson i Häckenäs, Johannes Bengtsson och N. J. Boström
instämde i Herr Ola Anderssons yttrande.
Herr Lyttkens: Jag begärde egentligen ordet med anledning
af Herr Diss Olof Larssons yrkande om afslag på hela denna para¬
graf. Innehållet i de tre första raderna, hvilka af Herr Wieselgren
omnämnts, är emellertid sådant, att jag icke vill afslå hela para¬
grafen, utan bibehålla de tre första raderna deraf. Att nu bort¬
taga det stadgande, som innehålles i dessa rader, skulle se ut som
om man vore motvillig att hafva dessa militäröfningar i skolorna,
och det vill jag på inga vilkor vara med om, ty jag tror, att om
något skall befordra håg och mottaglighet för en mera utsträckt
värnpligt, det just är det, att ungdomen i skolorna får en viss under¬
visning i dithörande ämnen, så att den icke, när den sedan kommer
till exercisplatsen, med motvilja behöfver underkasta sig de tillrätta¬
visningar, som vanligen åtfölja inhemtandet af den första elementära
undervisningen, som är ganska svår och påkostande. Derför vill jag
icke att hela denna paragraf skall afslås. Deremot vill jag icke vara
med om att införa detta tvång för dem, som genomgå skolorna för att
taga maturitetsexamen. Skälen, som tala häremot, äro redan flera
gånger upprepade; men det som varit för mig det vigtigaste är, att
derigenom enligt min tanke skulle uppställas ett stort hinder för ge¬
nomförande af den skolreform, som jag anser vara ytterst nödvändig,
och hvarigenom skulle dels minskas fordringarna isynnerhet i de
ämnen, som i det allmänna lifvet äro alldeles onyttiga och onödiga,
deribland främst de klassiska språken, och dels undervisningen i en
del ämnen dragas från elementarläroverken, hvaraf åter den följden
skulle uppstå, att vi blefve qvitt denna mångläsning och sluppe att
se fullvuxna karlar sitta på skolbänkarne. Skola vi gå i den rigt-
ningen, skola vi kunna genomföra den reformen, att ynglingen i
43 N:o 49,
Måndagen den 21 Maj, f. m.
allmänhet vid 16 års ålder må kunna lemna skolan; annars är det Ang.för ändrad
icke tänkbart att ynglingar vid 16 år skola kunna genomgå dessa °rffanlsall0naf
rekryt- och korpralskolor. landtförsmret.
En annan anledning hvarför jag icke vill vara med härom, är ^ 1 s'^
följande: Jag har hört rektorer vid allmänna läroverk säga, att der¬
igenom att ynglingar, som ämna beträda den militäriska banan,
ingått redan, medan de ännu qvarstått i skolan såsom volontärer
vid respektiva regementen, hafva de sedermera, när de återkommit till
skolan, medfört dit vanor och åskådningssätt, som vid dessa rege¬
menten varit gängse; och säkert är att detta är särdeles olämpligt.
För att sådant icke må blifva en allmän regel och dessa vanor ned¬
tränga från de högre klasserna i skolan till de lägre, hvarigenom
ungdomen kanske tidigt får vanor eller ovanor, som annars vid eu
mera framskriden ålder och större erfarenhet kunnat undvikas, kan
jag för min del icke vara med om ifrågavarande förslag.
Jag skall icke upptaga Kammarens tid, utan vara så kort som
möjligt. Jag ber derför endast få nämna, att jag instämmer uti
Herr Wieselgrens yrkande om att första punkten uti den föredragna
paragrafen måtte bibehållas och det öfriga uteslutas. Paragrafen
skulle således erhålla följande lydelse:
»För höjande af den allmänna färdigheten i vapnens bruk böra
gymnastik-, militär- och målskjutningsöfningar bedrifvas i alla skolor
för manlig ungdom.»
Jag anhåller om bifall till berörda yrkande.
Herr von der Lan eken: Jag kan i det stora hela inskränka
mig till att instämma i hvad Herr Herslow i dag på middagen
yttrat. Men då han icke gjort något yrkande, skall jag be att få
säga några ord. För min del kan jag omöjligen förstå den omanliga
fruktan för öfning i vapnens bruk, som intagit representationen.
Man förer bär krig med slagord, och då _man talat om militarism,
vet jag icke hvad man dermed menat. Är militarismen motståndet
mot denna fruktan för vapnens bruk, så önskar jag att militarismen
måtte komma förr eller senare. Jag skall icke tillåta mig tala om
våra stora minnen. Men jag tror att historien visar, att det folk,
som bär fruktan för vapnens bruk och anförtror sig åt legotrupper,
snart skall se slutet på sin existens.
Här h ar man talat fram och tillbaka. Herr Wieselgren har
haft några uppgifter, som jag ber att få bemöta. Han anförde bland
annat såsom skäl för afslag å föredragna paragraf, att dessa yng¬
lingar, när de en gång blifvit embetsman, icke kunde användas för
militäriskt behof, enär de skulle blifva fritagna från fullgörande af
värnpligten. Jag tror att detta icke skall blifva fallet. Jag tror
att krigstillståndet är ett tillstånd af den yttersta ansträngning för
en nation, så att allt kommer att tagas i anspråk. Jag ber sär¬
skilt få påminna om Preussen. Sådant var förhållandet der under
1870—1871 års krig. Man såg ryktbara professorer och framstå-
N:o 49. 44
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad ende embetsman fatta musköten och värjan likasom hvarje annan.
organisation af £)en ärade talaren yttrade vidare, att det skulle vara hardt och obil-
landtfärsvaret. £gra ung<joinen j läger samt underkasta den svåra och hårda
t or s--) öfningar. Tro herrarne, att vårt militärbefäl, som skulle få denna
intelligenta ungdom om hand, skulle vidtaga sådana anordningar,
att ungdomen derigenom skulle komma att taga skada till sin kropp.
Jag tror det icke. Han talade äfven om det dåliga intrycket i
läger. Det synes som om militärerna blifvit ett slags parias-klass,
åt hvilken man icke skulle kunna anförtro ungdomen. Jag tror
tvärt om att de kunna uppfostra vår nation i de egenskaper hon
behöfver.
Herr Rundbäck talade om det orättvisa i detta förslag. Jag
medger att Herr Lyth har rätt, när han säger, att då man frångår
en rigtig och fast princip, kommer man in på afvägar. Den rätta
principen är den rena värnpligten. Man har nu frångått denna
princip och derföre kommit in på afvägar, ty man har ålagt en
viss del af nationen den allmänna värnpligten, men fritagit en annan
del. För öfrigt tror jag, att likasom staten kan ålägga såsom kom-
petensvilkor att vara kunnig i latinska och grekiska språken, så kan
staten lika väl ålägga såsom kompetensvilkor att vara hemma i
vapnens bruk, för att, när det gäller, gå i spetsen för folket.
Då jag icke kan fatta den särskilda ömhet, som landtmanna-
partiet i detta fall hyser för folkskolelärarne, tager jag mig friheten
yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Bokström: Sedan Andra Kammaren numera lagt i da¬
gen sin vilja och mening i afseende å Kongl. Majrts förslag till ny
härordning, skall jag anhålla att till Kammarens protokoll få redo¬
visa min ställning till denna vigtiga fråga.
Jag är lifligt öfvertygad om den trängande nödvändigheten för
vårt land af eu snar och lycklig lösning af försvarsfrågan, och lifligt
har jag önskat, att en lösning vid denna riksdag skulle kunna ske.
De utredningar och öfverläggningar i saken, som här egt rum, hafva
för mig varit bestämmande i afseende å valet mellan de grunder för
försvaret, som vi nu ega uti indelningsverket, och hvad Kong!.
Maj:t föreslagit. Jag har således icke kunnat instämma med dem,
som önskat grunda vårt försvar på en utveckling af indelningsverket.
Men jag får likväl bekänna, att jag vid en afgörande votering
skulle vara ytterst tveksam huruvida jag skulle kunna rösta för
Kongl. Maj:ts förslag, i all synnerhet sedan detta förslag blifvit så
reduceradt, som det i närvarande ögonblick är.
Första vilkoret för hvarje organisation är det att ändamålet
dermed, menskligt att döma, kommer att vinnas. Försvarskomitén
och Kongl. Maj:t hafva satt fordringarna så lågt som enligt de
sakkunniges omdöme möjligen kunnat ske, och så väl regeringen
som de sakkunnige hafva försäkrat, att de af denna Kammare be¬
slutade reduktioner äro oantagliga. Det må ursäktas den icke sak-
Måndagen den 21 Maj, f. m.
45 N:o 49.
kunnige, att han i detta hänseende sätter mera tillit till de sakkun- Ang.förändrad
niges än sina likars omdöme. organisation af
Men Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet an eL
har uti ett anförande i Första Kammaren uppstält åtskilliga nöd- ^
vändiga vilkor för eu tillfredsställande lösning af föreliggande fråga.
Jag skall förbigå de fem första af dessa vilkor, dels emedan eu del
af dem synes mig sjelfklar och dels emedan de öfriga äro af den
beskaffenhet att jag, såsom icke varande fackman, ej vågar att der¬
öfver uttala mig. Det sista vilkoret är, att lösningen skall vara
ekonomiskt klok, och i afseende å denna punkt har jag sökt att
bilda mig en egen mening.
Yi veta, att vi i vårt lands geografiska och politiska gränser
ega ett afgjordt företräde framför de flesta andra europeiska länder.
Man skulle deraf kunna draga den slutsatsen att vi under fredens
dagar icke skulle behöfva åtaga oss så stora försvarsbördor som an¬
dra länder, då anledningar till förvecklingar för oss äro färre. Men
huru förhåller det sig nu i verkligheten med den saken?
Med förvåning har jag trott mig finna af de statistiska upp¬
gifter, som stått mig till buds, att våra försvarsbördor, både de vi
nu hafva och de som af oss fordras, äro vida större än de flesta
andra europeiska länders. Landtförsvarskomitén har i detta hänse¬
ende uppgjort en jemförande kalkyl mellan olika länder, grundad på
en fördelning af försvarskostnaden i förhållande till folkmängden,
och då komitén af dessa beräkningar funnit att kostnaden för landt-
försvarsväsendet per individ uppgår t. ex. i Schweiz till 4 kronor
4 öre, under det att den belöper sig i Danmark till 8 kronor 11
öre, i Belgien till 6 kronor, -i Frankrike till 14 kronor 36 öre, i
Holland till 12 kronor 37 öre samt; i Tyskland till 8 kronor 61
öre, så anser komitén det vara tydligt att vi med lätthet skulle
kunna bära eu försvarsbörda, som skulle utgöra icke mera än 5
kronor 18 öre eller efter 15 års förlopp 5 kronor 16 öre per indi¬
vid. Uti nämnda beräkningar har landtförsvarskomitén dock icke
upptagit Norge, der kostnaden för försvaret icke synes uppgå till
mer än 3 kronor 35 örer per individ. Mot komiténs jemförelse!-
anhåller jag emellertid få göra den anmärkning att de endast under
den förutsättningen kunna vara bevisande, . att de länder, hvilka
med hvarandra jemföras, äro sins emellan lika kapitalstarka; men,
såsom bekant torde vara, är förhållandet långt ifrån detta, och ty
värr befinner sig Sverige bland deras antal, som äro minst kapital¬
starka. Jag har derför sökt finna eu annan jemförelsepunkt mellan
de olika länderna, och jag har dervid beräknat de uppoffringar i
förhållande till statsinkomsterna, som de särskilda länderna under
fredstid nödgas göra för sitt försvar. Deraf synes att t. ex. Belgien
derför offrar af sina statsinkomster 12 procent, Italien 18 procent,
Norge 19 procent, Spanien 20 procent, England 24 procent, Schweiz
26 procent, Danmark 29 procent cell Holland 33 procent. Beträf¬
fande England ber jag. särskildt få erinra om att detta land inne-
N:o 49. 46
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.för ändrad har kolonier och dessutom det år, för hvithet ifrågavarande beräk-
oryanisationaf njngar blifvit uppgjorda, förde ett litet krig i Sydafrika. Jag kom-
landtforsvaret. mer nu Sverige, och jag måste dervid för att rätt bedöma för-
^ 01 s') svarskostnaden taga hänsyn till förhållandena, sådana de kunna ge¬
stalta sig 15 år härefter, då den nya försvarsorganisationen skulle
vara genomförd. Enligt de beräkningar, som försvarskomitéerna
uppgjort, uppgår kostnaden för det föreslagna landtförsvaret till
28 millioner kronor och för sjöförsvaret till 7 millioner kronor.
Lägges härtill den förhöjning, som under de närmast föregående
15 åren skett i vårt lands försvarskostnader, eller 4 millioner
kronor, och hvilken tillökning icke heller för de nu kommande
15 åren kan lemnas ur räkningen, så kommer man upp till eu
siffra af 39 millioner kronor, hvilken siffra, då ingen tillökning
för sjöförsvaret beräknats utan risk torde kunna afrundas till
40 millioner; och jag tror, att man i denna beräkning icke bör
kunna tillvita mig någon öfverdrift. Vår budgets inkomster uppgå
nu till mellan 70 och 80 millioner kronor, och jag antager, att
statsinkomsterna efter 15 år stigit ända till 100 millioner kronor.
I fall detta skulle blifva förhållandet, så skulle våra försvarskostna¬
der 15 år härefter belöpa sig till 40 procent af våra statsinkomster,
och således visa ett betydande högre procenttal än motsvarande
kostnad i något annat af' de länder jag uppgifvit. Jag vågar nu
fråga, om det icke skulle ligga en ganska stor våda i denna högt
uppdrifna försvarskostnad, som skulle komma att i ytterlig grad
försvåra beviljandet af sådana förhöjda extra anslag, som hvarje or¬
ganisation tid efter annan för förbättring af materiel och dylikt
krafvel', så vida icke dess krigsduglighet skall äfventyras. Månne
icke denna Kammare med alla till buds stående lofliga medel skall
försöka att reducera dessa kostnader, synnerligen som deras i freds¬
tid nästan onaturliga betydenhet deråt gifver ett visst berättigande?
Vi hafva redan sett prof på ett par reduktionsförsök, fastän dessa
modifierats deraf, att grundskattefrågan ännu är oafgjord. Skall
icke, sedan grundskatteafskrifningen blifvit lag, dessa försök med
ökad kraft återkomma och skall den föreslagna organisationens kraf
i anslagsväg då blifva tillgodosedda? Jag vågar tvifla derpå.
Jag kan icke heller finna, att det är ekonomiskt klokt, att det
minst kapitalstarka land bland dem, jag nämnde, skall liksom de
mest kapitalstarka, England och Holland, i väsentlig man grunda
sitt försvar på värfning. De öfriga staterna hafva, änskönt i all¬
mänhet förmögnare än vi, icke råd att använda det systemet; de
foga sig i nödvändigheten och taga denna här förkättrade allmänna
värnpligt som på den Skandinaviska halfön borde kunna aflöpa lin¬
drigare än annorstädes.
Om, såsom det redan visat sig, svenska folket icke vill betala
hvad systemet stam och beväring kostar, så hoppas jag att försvars¬
frågans lösning, innan det blir för sent, skall komma på den an-
47 N:e 49.
Måndagen den 21 Maj, f. m.
tydda vägen, som visat sig vara mindre dyrbar, men likväl bepröf-
vadt god å andra båll.
Jag har ansett mig böra uttala min mening i denna fråga i
sin allmänlighet tagen. Hvad särskild!; den föredragna punkten°be-
träftar, får jag till Utskottets förslag yrka bifall, emedan detta står
närmare min åsigt i denna detaljfråga.
Herr L. Jönsson; Jag skall vara mycket kort, ty jag är vä¬
sentligen förekommen af Herrar Danielson och Ola Andersson. Det
är förnämligast två saker jag har fäst mig vid. Det ena var ett
yttrande af Grefve Björnstjerna, gående ut på att visa, det vi re¬
servanter icke handlat rätt, då vi fritagit skollärarne från skyldig¬
heten att underkasta sig denna i 42 § föreskrifva öfning, under den
förutsättning att det vore alldeles nödvändigt för dem att sjelfva
ega kunskaper i militära ämnen för att sedermera kunna bibringa
dem åt andra. Det är redan nu ett faktum, att vid alla semina¬
rierna sådana öfningar bedrifvas; och jag tror, att detta eger rum
i sådan utsträckning att folkskolelärare!! väl får der inhemta hvad
som kan vara erforderligt för att sedermera i sin ordning i vapen¬
öfning leda de barn, som skola undervisas. Således hafva vi icke
skadat, utan tvärt om handlat rätt, då vi befriat dessa folkskole¬
lärare från eu skyldighet och i stiillet gifvit dem, som kunna vilja
sig deraf begagna, en rättighet.
Herr Wallenius påstod, att detta förslag skulle blifva till hin¬
der för ynglingar^ så till vida, att de icke skulle kunna på ett år
hinna med de föreslagna öfningarna. Af bilagan till Kongl. Maj:ts
proposition inses dock mycket väl, att de kunna på tre månader, un¬
der ferietiden, medhinna hvad som fordras. Herr Statsrådet och
Chefen för Landtförsvarsdepartementet yttrar nemligen: »Genom att
föreskrifva endast tre månader vinnes också den fördelen, att skyl¬
digheten lättare kan på en sommar fullgöras, hvilket för många af
de ifrågavarande ynglingarne torde få anses såsom en stor fördel,
på samma gång som äfven för den, hvilken vill fördela skyldigheten
på tvenne somrar, en betydlig förmån ernås i det afseeudet, att han
dels eu längre tid under hvardera sommaren kan få vistas i hemmet
och njuta af de företräden, som en sådan vistelse alltid medför och
dels få, äfven under sommarferierna, tid till hemstudier.»
Jag skall inskränka mig till att begära bifall till Herr Daniel-
sons reservation.
Herr Diss Olof Larsson: Jag har begärt ordet för att till
protokollet få antecknadt en gensaga mot hvad som invändts mot
mitt yrkande vid denna paragraf.
En talare har sagt, att mitt yrkande stode i strid med § 14,
som vi redan godkändt. Jag har läst 14 § både fram- och bak¬
länges, men jag förstår icke ändå, att det kan finnas någon grund
för nämnde påstående, ty så vidt jag kan se, finnes icke ringaste
Ang. förändrad
organisation af
landtförsvareU
(Forts.)
K:o 49. 48
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.föränd råd sammanhang mellan denna paragraf och den fjortonde. Nu skall
organisation af yAff ;c]^e tala om morsgrisar, det bär så mycket talats derom, både
lamitfömvaret.. komj^n och Utskottet, att jag ledsnat dervid. Men beträffande
(Forts.) förmånsrätten till vissa civila tjenster, hvilken rätt några talare
trott sig finna vara borttagen, ber jag att få erinra, att några af
de åtta reservanterna inom komitén uttryckligen sagt, att de endast
på det vilkor, att några sådana förmånsrätter icke skulle tillskapas,
kunde vara med om paragrafen. Flere talare hafva sagt, denna för¬
månsrätt är ju nu borttagen i Kongl. Maj:ts och Utskottets för¬
slag. I detta afseende hänvisar jag dels till hvad jag derom förut
yttrat, och i öfrigt till hvad Herr Krigsministern yttrat i det stats¬
rådsprotokoll som åtföljer den kongl. propositionen i fråga, pag.
17. Så vidt jag kunnat se, förekommer der icke ett enda ord derom,
att icke en sådan företrädesrätt skulle förekomma som den komitén
föreslagit.
Man har sagt, att det vore så nödvändigt att bifalla hela para¬
grafen och skicka alla till lägerplatsen för att få införd disciplin
bland den studerande ungdomen. Om detta vore sant, vore det
icke något fördelaktigt vitsord, hvarken för lärarne eller för eleverna
vare sig vid seminarierna eller andra läroverk, att man skall be¬
höfva skicka ynglingarne till en tre månaders öfningskurs i disci¬
plin. Och skulle man under denna tid afhjelpa allt hvad de långa
skolorna i disciplinärt hänseende försummat? Och dessutom, vore
det väl så lyckligt att få den militära disciplinen införd bland hela
folket? Det har åberopats tidningsuppsatser rörande oordniugar,
som skolat egt rum vid något läroverk, och derigenom skulle visas,
att disciplinen vid dessa i allmänhet icke är den bästa. Dylika
skildringar torde man dock kunna få jemväl och icke minst från
mötesplatserna; särskildt nämnde talaren, att vid eu skola någon af
lärjungarne skulle hafva felat i sedligt hänseende, och detta skulle
visa nödvändigheten af att skicka dem till eu militärskola å läger¬
plats, för att lära sig disciplin och — sedlighet! Min tro är, att
icke förbättras disciplinen genom att eleverna sändas till läger och
kaserner. Jag tror, att om man vill söka göra våra militärer till
englar i sedligt hänseende, så skola de bestämdt sjelfva protestera
deremot, och utan att vilja påstå det militärerna äro sämre än an¬
dra i fråga om sedlighet, lärer det dock icke vara anledning att
skicka våra skolgossar till lägren för inhemtande af ordning och
sedlighet. Herr Björnstjerna påstod, så vidt jag förstod honom rätt,
att vid seminarierna icke skulle meddelas militärundervisning. Det
vore högst eget, om icke Herr Björnstjerna skulle hafva reda på Kongl.
Maj:ts cirkulär den 23 Mars 1870, infördt i Svensk Författnings¬
samling under N:o 30, sid. 4, der det heter om denna undervisning
vid seminarierna, bland annat: »att undervisningen i militära ämnen
vid folkskolelärareseminarierna för manliga elever skall, jemte de
öfningar, som hittills egt rum, omfatta målskjutning och elemen¬
ten af strid i spridd ordning samt af fälttjenst, och att denna
Måndagen den 21 Maj, f. m.
49 N:o 49.
undervisning, som bör fortgå under åtta till tio veckor, fördelade Ang.förändrad
på vår- och höstterminen, må uppdragas åt den gymnastiklärare or3amsatton af
eller särskildt kommenderade officer, som meddelar dylik undervis- an V°™va,et-
ning» och så vidare. Häraf synes, att militäröfningar nog lära or 8‘
gifvas vid seminarierna, och hvad elementarläroverken beträffar, före¬
komma i samma cirkulär dem rörande föreskrifter i samma väg.
En talare — ledamot af Utskottet — förklarade att han varit med
om detta åläggande åtminstone för dem, som taga maturitetsexamen,
af det skäl att dessa ynglingar erhålla i ersättning för det de måste
underkasta sig dessa tre månaders öfningar, icke mindre än 200
kronor. Jag vet icke hvarifrån han fått denna uppgift, den jag
icke väntat från en person, som suttit i Utskottet. Det står ju
tydligt och klart, att för dessa tre månaders öfningar utgår icke
mer än 50 öre om dagen jemte naturaprestationer. De 200 kro¬
norna få de deremot först sedan de aflagt underofficiersexamina, men
för att genomgå dessa examina skola de hafva genomgått ytterligare
skolor, och 500 kronor få de först sedan de såsom värnpligtigt un¬
derbefäl aflagt underofficersexamen, Denna uppgift var således helt
och hållet vilseledande och håller icke streck med Utskottets eget
förslag. Efter denna upplysning hoppas jag talaren öfverger sin
ståndpunkt, som hvilar på en missuppfattning, och biträder mitt
yrkande. Man har klandrat Herr Hedlund, derför att han inom
komitén var en så varm förfäktare af denna paragraf, mot hvilken
han nu uppträdt. Jag vet icke huru varm han var, men det vet jag,
att andra, som förut ej varit varma vänner af denna paragraf, nu
uppträda mycket varmt för densamma, och det passar icke rigtigt
väl för dem, som sjelfve bytt om åsigt, att klandra honom, i fall
han gjort det, ty ingen lärer väl hafva gjort det utan giltiga skäl.
Nu skulle jag icke hafva något att erinra mot, att första
punkten af 42 § stode qvar. Men orsaken till att jag icke för¬
ty yrkade afslag å hela punkten är den, att det som stadgas i
denna paragraf, redan förut finnes i Svensk Författningssamling.
Jag har derjemte ett annat skäl, hvarför jag yrkade afslag. Jag
ansåg det nemligen origtigt att låta punkten stå qvar med det
deri förekommande uttrycket att i alla skolor för manlig ungdom
ifrågavarande öfningar skola bedrifvas. Det ser ut, som om man
tänkt sig, att dylika öfningar skulle bedrifvas äfven i småskolorna
och folkskolorna. Mig syntes nemligen att införande af mål¬
skjutningar i dessa skolor var en orimlighet, emedan en gosse i
dessa skolor näppeligen orkar hålla ett målskjutningsgevär, men
kanske om icke en orkar hålla ett gevär, så kunna de hjelpas åt,
till exempel tre eller fyra stycken, under det att den femte fyrar
af skottet. Jag skall således icke hafva något emot att första
punkten i början af paragrafen qvarstår, om det så anses lämpligt,
ehuru jag som sagdt ansåg det obehöfligt.
Slutligen har sagts, att om man icke tager denna paragraf, faller
alltsammans. Så sade man förut vid första paragrafen också. Hvad
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 49. 4
N:o 49. 50
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Ang.förändrad nu detta uttryck, här användt, beträffar, så förefaller det eget, om
organisation af förslag att taga bort hälften af dessa studerande skulle föran-
leda till hela organisationsförslagets fall. Komma vi sedan till
' garantilagen, så få vi nog böra samma klagan. Jag tror, att detta
förslag är så stort och vigtigt och i sig sjelft innehåller så mycket
godt, att det icke står på så svaga fotter, att det faller på några
skolpojkar, som man här söker göra troligt.
På grund häraf anser jag mig icke böra frångå det yrkande,
jag redan förut gjort rörande denna paragraf.
Herr Johannes Jonson förenade sig med Herr Liss Olof Larsson.
Herr Emil Key: Jag skall icke länge upptaga herrarnes tid,
blott anhålla om ett par minuter!
Jag har icke velat låta det yttrande, Herr Liss Olof Larsson
nu senast tillåtit sig, stå ovederlagdt i protokollet, så mycket mer
som jag velat tillägga en uppgift, hvilken jag anser af vigt att den
der inflyter. Som herrarne veta, är det redan nu så, att de skol¬
ynglingar, som finnas i 6:te klassens öfre och 7:de klassens nedre
afdelning och vilja blifva officerare, måste undergå öfningar såsom
volontärer vid regementena. Jag har nu sett efter huru det för¬
håller sig med de sista åren under den tid, dessa volontäröfningar
egt rum, på samma sätt nu är föreslaget att ske för alla. Jag har
då funnit, att år 1878 befordrades till underlöjtnanter 112, år 1879
96, år 1880 92 och år 1881 67, således på fyra år 367 eller när¬
mare 100 om året.
Herr Liss Olof Larsson påstod, att jag skulle i ett föregående
anförande hafva antydt att alla officerare vore englar. Men jag ber
att få hemställa till honom sjelf, om han vågar påstå att alla dessa
närmare 400 underlöjtnanter äro kroppsligt och moraliskt förderf-
vade, och svarar han mig icke på den frågan, skall han få sina
englar tillbaka.
Vidare yttrade han sig spefullt derom, att de, som icke dela
hans åsigter, alltjemt hota med att, om man icke bifaller än det
ena, än det andra, undan för undan, så skall hela förslaget falla.
Jag tror att det kanske ligger någon öfverdrift i dylika påståenden
af förslagets vänner, må så vara, men hvad jag icke tror det ligga
någon öfverdrift uti, utan är fullkomligt viss på, det är att härord-
ningsfrågan faller, faller ohjelpligen, om vi gå in på allt hvad som
faller Herr Liss Olof Larsson in.
Herr C. A. Larsson: Det förundrar mig verkligen, att det
kunnat uppstå så häftiga strider om den här paragrafen. I komitén
var det den, som vi nästan voro mest eniga om. Så vidt jag nu min¬
nes, var det endast Rektor Törnebladh, som hade några betänklig¬
heter, men för öfrigt voro vi alla ense. Herr Liss Olof Larsson
gjorde visserligen den anmärkningen, att man icke borde tvinga
Måndagen den 21 Maj, f. m.
51 N:o 49.
dessa skolynglingar att, sedan de genomgått dessa särskilda öfningar
och korpralskolor, äfven fullgöra sin värnpligt, och detta har nu
blifvit ändradt. För öfrigt tyckte man litet synd om dessa folk-
skolelärareseminarister, emedan de icke hade så störa tillgångar, men
den betänkligheten har också blifvit häfd genom reservanternas för¬
slag, enligt hvithet det må bero på frivillig anmälan af dem sjelfva,
om dessa seminarister vilja underkasta sig dessa särskilda öfningar.
Särskild! höll min vän Hedlund långa och vackra tal, om hvilka
fördelar genom denna anordning skulle beredas folkskolelärarne. De
skulle bland annat blifva sjelfskrifna rullförare, hvilket man ansåg
vara mycket praktiskt, då naturligtvis militärerna icke kunna hafva
så väl reda på folket i de särskilda församlingarna. Att vi nu skulle
komma att tvista så mycket om denna sak, det har, som jag
nämnde, mycket förundrat mig. För min del anhåller jag om bifall
till reservanternas förslag, hvilket jag anser vara ett verkligt för¬
medlingsförslag.
Herr Granlund: Jag skall icke göra anspråk på herrarnes upp¬
märksamhet i många minuter, utan ber endast att få yttra några
få ord. Då jag nemligen icke vill vara med om att pålägga landets
kunskapsökande ungdom en dubbel värnpligt, kan jag icke rösta
för den ifrågavarande paragrafen, utan förenar mig i det af Herr
Wieselgren framstälda yrkande.
Ofverläggningen var slutad. Enligt de meningar som förekom¬
mit, gaf Hen- Talmannen propositioner dels på paragrafens antagande
i oförändradt skick, dels på bifall till det ändringsförslag, som blif¬
vit framstäldt uti den af Herr Danielson m. fl. afgifna reservation,
dels på bifall till Herr Wieselgrens under öfverläggningen gjorda
yrkande, dels ock slutligen på paragrafens förkastande; och fann
Herr Talmannen propositionen på godkännande af Herr Danielsons
m. fl:s förslag vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
begärd, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition antagits
Herr Wieselgrens yrkande, en så lydande omröstningsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som vill, att 42 § i förevarande af Särskilda Utskottet
under lista punkten af Utlåtandet N:o 1 framlagda lagförslag skall
erhålla sådan lydelse, som i Herr Danielsons m. flis vid utlåtandet fo¬
gade reservation föreslagits,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
Ang.förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)
röstar Nej;
N:o 49. 52
Måndagen den 21 Maj, f. m.
Vinner Nej, har Kammaren beslutat, att lydelsen af omförmälda
skall affattas i öfverensstämmelse med det förslag, som af Herr
Wieselgren under öfverläggningen framstälts.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 101 ja mot
88 nej; varande således beslut fattadt i öfverensstämmelse med ja¬
propositionens innehåll.
Mot detta beslut reserverade sig Herrar Grefve MÖrner, Lund¬
blad, Wecbnan, Jöns Bundbäck, Wennérus, F. G. Janson i Karls¬
bed, Arhusiander och Blomberg.
Den vidare föredragningen af det föreliggande lagförslaget upp¬
sköts till kl. 7 e. in., då detta sammanträde komme att fortsättas;
och åtskildes Kammarens ledamöter kl. 8 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 188 3.