RIKSDAGENS PROTOKOLL
1883. Andra Kammaren. N:o 37.
Lördagen den 5 Maj.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N;o 41, i Om bildande
anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd "f en lånt-
för odling af sänka trakter m. in., dels ock enskilda motioner i samma f0,\
° odling af
ämne. tänka
trakter.
i ordningen förekom
Punkten 1, Vitt. B).
Herr Helander yttrade: Med åberopande af mitt anförande på
förmiddagen, skall jag be att få yrka bifall till denna punkt.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Litt. C).
Herr Helander anförde: Äfven i afseende på denna punkt får
jag åberopa mitt anförande på förmiddagen och på grund derafyrka
utslag.
Herr kiss Olof Larsson: Äfven jag åberopar hvad jag yttrade
på förmiddagen och yrkar på grund häraf utslag. Jag gör det så
mycket hellre, som jag då anvisade ett sätt, hvarigenom man kunde
vinna samma ändamål, som Kongl. Maj:t genom nu föreslagna an¬
ordning sökt vinna, men utan att man derigenom behöfde inblanda
Riksgäldskontor i saken och skapa ett nytt slag af statsobligationer.
Det är derför jag förenar mig i yrkandet om utslag- å det nu före¬
dragna momentet.
Herr C. A. Larsson: Jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till Utskottets förslag.
Andra Kammarens Prat. 1883. N:o 37.
1
N:o 37.
2
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Om hädande Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
af en inne- Talmannen propositioner så väl på bifall till Utskottets ifrågavarande
odling af hemställan som ock på afslag derå; och fann Herr Talmannen svaren
'sänka7 hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen. Votering
trakter, blef begärd samt företogs, enligt följande voteringsproposition:
(Forts.)
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i l:sta punkten
litt. C) af Utlåtandet N:o 41,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, är Utskottets förevarande hemställan af Kammaren
afslagen.
Omröstningen visade 81 Ja mot 56 Nej; hvadan Utskottets hem¬
ställan bifallits.
Rörande litt. D) yttrade
Herr Helander: Jag har visserligen på förmiddagen yrkat
afslag äfven på denna punkt, men efter utgången af nyss förrättade
votering är det klart, att denna punkt bör bifallas.
Kammaren biföll Utskottets förslag.
Litt. jE).
Hvad Utskottet under denna littera hemstält, blef af Kammaren
bifallet.
Litt. F).
1 fråga om ingressen, rörande hvilken Grefve C. K. J. Posse
inom Utskottet anmält reservation, anfördes af
Herr Helander: Jag har visserligen på förmiddagen yrkat, att
i stället för en million kronor skulle här insättas »300,000 kronor»,
men jag föreställer mig nu, att Kammaren icke kan annat än bifalla
det förslag, Utskottet gjort.
Kammaren biföll det förslag, som innefattades i ingressen; hvar¬
efter föredragning skedde af
Mom. 1.
Herr Helander yttrade: Denna punkt är oberoende af det
beslut, som nyss fattades; och emedan jag är öfvertygad om, att
Lördagen den 5 Maj, ö. in. 3 y;o
punkten bör gifva* den lydelse, jag på förmiddagen föreslagit, ber Om bildande
jag att få yrka bifall till samma förslag. af «n låna-
fond för
Sedan Herr Helanders förslag derefter, på begäran af Herr Sjöberg, °djanka^
blifvit uppläst, lemnades ordet till trakter.
(Forts.)
Herr P. Pehrsson i Törneryd, som anförde: Jag yrkar bifall
till den föredragna punkten, sådan den blifvit af Utskottet föreslagen.
Herr C. A. Larsson: Jag kan icke heller finna, att det af Herr
Helander afgifna förslaget är något mästerstycke; tv det är dubbelt
så krångligt som Utskottets förslag, och yrkar jag derför afslag å
detsamma och bifall till Utskottets förslag.
... ,^err, Sven Nilsson: Jag kan icke föreställa mig, att det är
möjligt för Kammaren att nu genast sätta sig in i det förslag,
Herr Helander uppgjort, åtminstone vågar icke jag att så här på
rak arm afgöra, om det är bättre än Utskottets förslag, hvilket der¬
emot fullkomligt tillfredsställer mig. För min del anhåller iag der¬
för om bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöberg: Herr Talman! Jag finner det af Herr Helander
framlagda förslaget ega eu fullständighet, som Kong! Maj:ts deremot
saknar. Dä Herr Carl Anders Larsson talade något om »krångel»
eller »krångligt», vill jag, med begagnande af samma uttryck, säga,
att om den nu föredragna punkten godkännes, sådan den af Kong].
Maj:t blifvit föreslagen, så kan vid förekommande tillfällen ett ganska
betydligt »krångel» uppstå. Det låter nemligen tänka sig, att, sedan
planen för ett visst odlingsföretag blifvit af Kongl. Maj:t faststäld
och lånet beviljats, åtskilliga laga hinder uppstå till följd af lagen
orn dikning och vattenafledning, och det är just för att afleda ett
sådant »krångel», som detta förslag vore synnerligen lämpligt. Det
är sålunda, i korthet sagdt, i vederbörandes eget intresse att för¬
låt fn i n gsfö r sia get blifver så affattadt. I likhet med Herr Sven Nilsson
kan jag väl säga, att Kammaren nu icke närmare känner Herr He¬
landers förslag, och att Kammaren sålunda icke på rak arm bör an¬
taga detsamma. För min del har jag dock gjort mig reda för för¬
slaget och anser mig kunna och böra godkänna detsamma; men vill
Kammaren icke nu godkänna Herr Helanders förslag, så torde det vara
klokast att återremittera punkten, för att lemna Utskottet tillfälle
att granska meranämnda förslag.
Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Heder-
stierna: Jag har visserligen icke egt någon kännedom om Herr
Helanders förslag, förrän det nu upplästes, men jag hörde dock att
dermed afsågs att, innan arbetsplanen af Kongl. Magt godkännes
och lånet beviljas, utredt skall vara att inga hinder möta för före¬
tagets åvägabringande. Jag ber derför att fä upplysa, att innan
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker lån för så beskaffade
företag, förskaffar sig styrelsen upplysning om att samtlige veder-
N:o 37.
4
Lördagen den 5 Maj, e, in.
Om bildandehöYBLnäe medgifvit forslagets verkställighet. Jag anser för den skull
°/ondgör' ^et *i'1'es'aona tillägget obehöfligt.
odling af
sänka, Herr C. A. Larsson: Då man redan har en sådan lag som den
trakter. Herr Helander åberopat, kan jag väl icke tro, att han eller Herr
(Forts.) Sjöberg kunna så misskänna statens agronomer, att desse skulle
alldeles förbise de stadganden, som nu äro gällande; och på den
grunden anhåller jag om bifall till Utskottets förslag i den nu före¬
dragna punkten.
Herr Helander: Om det blir förhållandet, att, oaktadt momentets
lydelse, Kongl. Maj:t och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vidtaga
andra åtgärder, som äro nödiga för att icke något må försummas
af hvad som är föreskrifvet i den nya dikningslagen, synes det mig
dock hardt för de många personer, som skulle vilja förena sig för
att utföra ett dylikt vattenafiedningsföretag, om de finge dessa vilkor
enligt momentets lydelse sig förelagda, men, det oaktadt, sedan de
fullgjort dem, det inträffar, att de på sin anhållan om län få till
svar: »Nej, ni har icke gjort hvad ni borde göra! Ni har visserligen
iakttagit hvad riksdagen föreskrifvit, men dermed är icke gjordt
hvad som erfordras för att få detta låneunderstöd, som här är i
fråga». Såsom exempel vill jag anföra hvad jag förut nämnt, att
eu sakkunnig person kan hafva uppgjort ett dylikt förslag, men
ändock icke är dertill behörig.
För min del tror jag för öfrigt att Kongl. Maja icke skulle sjelf
vara synnerligen belåten med att få förslaget antaget, sådant det bär
a lyder, då Kong]. Maja i så fäll skulle nödgas att, oaktadt diknings-
lagens föreskrifter, redan på förhand fastställa hvarje vattenafiednings-
plan, för hvars utförande lån sökes, i stället för att, såsom jag på
förmiddagen erinrade, det väl vore naturligare, att man finge inkomma
medlånehandlingar, arbetsplan, kartor och dylikt, och Kongl. Maja icke
fäststälde företaget i annat fall än att detsamma befunnes lämpligt,
samt derefter beviljade låneunderstödet.
Jag vidhåller således mitt förra yrkande.
Herr L. J. Larsson i Tranliult: Jag tror icke man behöfver
misströsta att icke alla föreskrifter komma att iakttagas, ty Konun¬
gens Befallningshafvande lär väl icke insända planen till Kongl.
Maj:t förrän alla hinder äro undanröjda. Om det icke är gjordt som
här föreskrifves, eller någon å eller kanal Lomme att lida skada af
odlingsföretaget, eller flottled skulle skadas deraf, så får man icke
fullständigt syneprotokoli.
Jag är således viss på att dylika handlingar, innan de inkomma
till Kongl. Maj:t, nog äro fullständiga och behörigen upprättade och
jag skall derför yrka bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som förekom¬
mit, gaf Herr Talmannen propositioner så väl på bifall till Utskottets
hemställan som ock på Herr Helanders yrkande; och förklarade Herr
Talmannen sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande
Lördagen den 5 Maj, e, m.
5
N:o 37.
ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
Ditt. F) mom. 1 af Utlåtandet N:o 41, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren beslutat, att förevarande moment
skall erhålla sådan lydelse, som af Herr Helander under öfverlägg-
ningen föreslagits.
Omröstningen, i vanlig ordning verkstad, utföll med 97 Ja mot
64 Nej; hvadan Utskottets hemställan bifallits.
Mom. 2—6-.
Biföllos.
Angående mom. 7 yttrade
Herr Lyttkens: På de skäl, som Herr Chefen för Justitie¬
departementet i sin reservation anfört och på grund af hvad som i
förmiddags yttrats i denna fråga, får jag anhålla om proposition på
en af mig uppgjord ändring i detta förslag. På förmiddagen yrkade
jag återremiss af denna punkt, men då Första Kammaren redan fattat
sitt beslut, som, efter hvad jag hört, skulle varit afslag på punkten
A) och bifall till de föreslagna 150,000 kronor, så tjenar eu återre¬
miss till ingenting, utan för att följa min öfvertygelse ber jag få
yrka, att momentet måtte erhålla följande lydelse": »Lån må ej till
någon del utbekommas förr, än samtlige inteckningshafvare lemna!
samtycke till sina inteckningars postponering efter det af staten be¬
viljade odlingslånet.» 1 öfrig! oförändradt.
Jag anhåller om proposition å detta mitt ändringsförslag.
Herr Hedlund: Då jag på förmiddagen förenade mig med Herr
Lyttkens uti hans yrkande om återremiss, i det syfte, som han afsåg,
ber jag att få instämma i det af honom nu gjorda ändringsförslag.
Herr C. A. Larsson: Jag tycker att det varit en så tillräcklig
diskussion i denna fråga, att det icke kan vara skäl att upprifva
saken nu igen. Det upplystes på förmiddagen att någon risk i detta
afseende icke förefnnnes för inteckningsegarne, utan att man kunde
godkänna denna paragraf, sådan den af Kong!. Maj:t och Utskottet
föreslagits. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Om bildande
af eu låne¬
fond för
odling af
sänka
trakter.
(Forts.)
N:o 37.
6
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Herr Sven Nilsson: Jag' vill, i likhet med en talare på för-
fondför' “iddagen, fösta Kammarens uppmärksamhet på att Herr Lyttkens’
odling af förslag är alldeles opraktiskt. Jag kan icke finna annat än att det
sänka skulle blifva alldeles omöjligt för en stor del jordegare, som hafva
trakter, sin jord intecknad, att få reda på hvilka som äro innehafvare af
(Forts.) dessa inteckningar, dels sådana som äro stälda till innehafvare^
och ännu mera sådana, som finnas utgifna i form af obligationer.
Om man således föreskrifver att inteckningsinnehafvarne skola höras,
eller, om jag förstod hans förslag rätt, desse skulle medgifva staten
förmånsrätt, innan Kong]. Maj:t egde rätt att bevilja lån, eller fast¬
ställa odlingsföretaget, så kan man ju lätt begripa, att man i de
flesta fäll gör hela det föreliggande förslaget outförbar!, hvilket ifrån
den talarens sida är konseqvent, ty han vill ju afslå hela förslaget.
Jag yrkar för den skull bifall till Utskottets förslag.
Ofverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hem¬
ställan oförändrad.
Mom. 8—11.
Biföllos.
Mom. 12.
Mot Utskottets förslag i detta moment voro reservationer inom
Utskottet afgifna
af Herr H. R. Törnebladh;
af Grefve C. K. J. Posse;
af Grefve C. Beck-Friis och Friherre F. von Essen, hvilka an
sett årliga räntan å ifrågavarande lån böra till fyra och en half
procent bestämmas;
af Grefve G. Beck-Friis, med yrkande om ett tillägg till mo¬
mentet af följande lydelse:
»låntagare dock obetaget att, sex månader efter uppsägning, in¬
betala lånet jemte all derå upplupen, ogulden ränta. Sådan förskotts-
inbetalning vare likväl medgifven endast för odlingslån i dess helhet,
icke för delar deraf, om än lånet redan blifvit på särskilda hemman
fördeladt»;
samt af Herrar O. B. Olsson och Sven Nilsson, som yrkat att
till momentet måtte göras följande tillägg:
»Inom tre år efter det, då odlingslån blifvit på vederbörande hem¬
man fördeladt och i jordebok anteeknadt, eger jordegare, som sådant
önskar, att, oberoende af det här ofvan stadgade återbetalningssätt,
sex månader efter hos Statskontoret gjord uppsägning inbetala hela
det på hans hemman belöpande skuldbelopp jemte all derå upplupen,
oguiden ränta.»
Lördagen den 5 Maj, e. m.
7 N:0 37.
Sedan Utskottets hemställan hlifvit uppläst, anförde Om bildande
af en låna-
Herr Helander: Åberopande livad jag på förmiddagen yttrade {^i^Zf
i denna del, ber jag att få yrka bifall till Herrar Grefve Beck-Friis’ »anka
och Friherre von Essens reservation i fråga om den årliga räntans trakter.
nedsättande från fem till fyra och en half procent. (Forts.)
Herr Sven Nilsson: För min del skulle jag icke hafva någon¬
ting emot det förslag, som den siste talaren framstälde, för så vidt
jag kunnat blifva öfvertygad att staten derigenom icke gjorde någon
förlust. Stats-Utskottet har för sin del velat uppställa sådana vilkor,
att staten derigenom skulle vara fullt betryggad och icke lida någon
förlust på de lån, som utlemnades. Men detta hlefve, enligt min
tanke, följden, om räntan nedsattes till fyra och en half procent, och
det beror derpå, att förvaltningskostnaderna ju äfven måste betäckas
af lånet. När man genomläser utlåtandena från Statskontoret samt
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, finner man att en ökad personal
der på båda ställena blir af behofvet påkallad i och för handhafvan-
det af denna lånefond, hvilket sannolikt kostar staten icke så obe¬
tydligt.
Härtill kommer en annan omständighet, hvarpå jag ber att få
fästa Kammarens uppmärksamhet, nemligen att låntagarne under de
första fem åren åtnjuta lånen räntefritt. Genom denna räntefrihet
förlorar staten naturligtvis ränta, som för att hålla staten skadeslös,
måste af den utfästa räntan godtgöras. Om man lägger dessa tvenne
omständigheter tillsammans, kan man finna att det icke går an att
lemna lånen under billigare vilkor än fem procent ränta, och jag
kan således icke bifalla något förslag, som går ut på räntans ned¬
sättning.
Beträffande de under förmiddagens plenum påpekade olägenheter
af föreliggande förslag, vågade jag då fästa Kammarens uppmärk¬
samhet på min, betänkandet bifogade reservation, och jag vill nu i
något förändrad form yrka bifall dertill. Jag uttalade redan då
skälen derför och behöfver sålunda icke nu upprepa dem. Men hvad
jag särskild! vill påpeka är den i förslaget förekommande bestäm¬
melsen, att under hela den tid af 25 år, hvarunder amorteringen af
dessa lån varar, låntagaren icke enligt förslaget skulle hafva rättighet
att återbetala lånet. Detta utgör, enligt min tanke, eu så stor olägen¬
het, att jag är fullt förvissad, att den skall förhindra mången jord-
egare att begära sådana lån. Vi veta att till följd af den nya vatten¬
lagen bolag kunna bildas, deri personer tvingas att ingå, och bland
sådana personer finnas säkerligen många, som kunna underkasta sig
kostnaderna för dikning och odling utan att för ändamålet behöfva
upptaga lån; men då lån af odlingsfonden måste sökas för hela bo¬
laget, få således personer ofta mot sin vilja pantsätta sin jord. Det
förefaller mig hårdt för sådana jordegare, som på detta sätt tvingas
att hafva ett lån å sin egendom under en så lång tid som 25 år.
Jag har hyst betänkligheter emot att utsträcka återbetalnings-
rätten under hela amorteringstiden, dels derför att jag förestälde
mig att det skulle vålla ett allt för stort besvär för Statskontoret,
Ji:o 37. 8 Lördagen den 5 Maj, e. rn^.
Om bildande och dels derför att jag trodde att staten derigenom skulle kunna
cn, l™e' komma att göra en förlust. Men då två andra reservanter i Utskottet
fallna Zf uttalat sig i samma rigtning, och från deras sida icke mött någon
sänka betänklighet att utsträcka återbetalningsrätten till hela amorterings-
trakter, tiden, samt jag för min del nu fått visshet om att intet hinder möter
(Forts.) från myndigheternas sida, kan jag icke heller finna skäl, hvarför
icke så bör ske, och vill jag derför gå ifrån min mening i detta fall
och förena mig i det yrkande, att återbetalning må ske icke blott
under de b första åren, utan när som helst under amorteringstiden.
Jag tror att staten derigenom icke kan något förlora, ty om staten
utlemnat lån till högre ränta än som gälde, då återbetalningen sker,
blir ju Kongl. Maj:t i tillfälle att använda dessa medel till nya lån;
men genom ett sådant förslag möjliggör man jemväl för sådana
jordegare, som icke vid början af odlingsföretagets fullbordande äro
i tillfälle inbetala sitt lån, att framdeles under lånetiden få göra det.
Jag anhåller således att till 12:te punkten må göras det tillägg, att »sedan
odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i jorde¬
bok antecknadt, egen jordegare, som sådant önskar, att, oberoende af
det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under låne¬
tiden sex månader efter hos Statskontoret gjord uppsägning inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp jemte all derå upp¬
lupen, ogulden ränta.»
Detta förslag är uppsatt af sekreteraren på riksgäldsafdelningen
och har blifvit behandladt i Stats-Utskottet, der jag för min del Slef
fullt öfvertygad om att det icke kan möta några formella hinder för
antagande. Jag är öfvertygad om att, så vida Utskottet haft något
mera tid för behandling af denna fråga, förslaget skulle hafva vunnit
större understöd.
Jag anhåller derför om proposition på bifall till punkten med
det af mig nu gjorda tillägg.
Herr' Au g. Peterson: Å ena sidan taget, kan möjligen Herr
Sven Nilsson hafva rätt i sitt förslag, ty onekligen är det icke mer
än billigt att en låntagare, som kan betala sin skuld och derigenom
få sitt hemman ograverad^ också må få tillfälle att göra det. Men
å andra sidan möter hans förslag svårighet ur den synpunkten, att
det är en ovilkorlig skyldighet för dem som erhållit lån att under¬
hålla odlingen, då det nemligen i inom. 11 heter: »Alla med låne¬
understöd utförda arbeten skola, så länge någon del af lånet åter¬
står ogulden, af den eller dem, det åligger, vederbörligen under¬
hållas.» Vill nu en låntagare inbetala sin andel i lånet och der¬
igenom blifva fri från sin skuld till staten, så är han enligt detta
förslag icke skyldig underkasta sig någon kontroll från statens sida
i fråga om sin förpligtelse att underhålla odlingen, och då kunde lätt
tvist uppstå mellan honom och de andra delegarne derom, huruvida
han enligt dikningslagen kan åläggas att, oaktadt han återbetalat
lånet, fullgöra hvad som brister i afseende på odlingen. Jag tror
derför, att det icke vore bra, om ett sådant stadgande som detta
blef antaget.
Hvad angår Grefve Beck-Friis’ förslag, så har Herr Sven Nils-
Lördagen den 5 Maj, e. m.
9 N’:o 37.
son till stor del utvecklat de skal, som tala mot detsamma. Jag liar
ett ytterligare skäl att anföra deremot, och det är, att om t. ex.
af flere jordegare, som fått ett dylikt lån, flertalet besluter att det
i förtid skall inbetalas, naturligtvis hvar och en delegare i förhållande
till den del, han har i odlingsföretaget, så kan mången gång ett
sådant beslut befinnas ganska olägligt för den som har någon större
del i odlingen, ofta nog rent af bringa honom på obestånd.
.lag kan icke heller vara med om detta alternativ, utan anhåller
om bifall till Utskottets förslag.
Herr C. A. Larsson: Inom Stats-Utskottet diskuterades de
begge reservanternas förslag ganska mycket, men intet af dem rönte
några sympatier. Jag tror till och med att man voterade om dem,
hvarvid, på sätt af utlåtandet synes, dock begge folio igenom. Man
kan tänka sig att Riksgäldskontor^ under en svår penningtid kan
blifva nödsakadt att upptaga ett obligationslån, hvaraf sådana låne¬
understöd som de, hvarom här är fråga, komme att beviljas, och
att, då ett eller annat år derefter bättre tillgång på penningar inträda
de låntagande hemmansegarne anse det fördelaktigt att på en gång
inbetala sina lån. Att härigenom ganska stora förluster skulle kunna
drabba statsverket är helt naturligt.
Jag yrkar derför bifall till Stats-Utskottets förslag i denna del.
Herr Herslow: Vi hafva nu i dag tvistat ganska mycket om
både saken sjelf och om hvarje liten förändring, som vid den samma
ifrågasatts, men hvad angår den i nu föredragna punkten föreslagna
ändringen, synes den mig icke gerna kunna gifva anledning till
tvist, likasom ej heller ingifva några som helst farhågor. Så vidt
jag kan förstå, måste det vara behagligt för en låntagare att sedan
de fem åren förflutit och han skall erlägga annuiteten — en annuitet
som uppgår till räntans dubbla belopp — kunna få inbetala hela
lånet, möjligen för att i stället kunna taga ett annat lån med mindre
skarp amortering och derför lättare för honom att bära. Men det
bör derjemte kunna vara till ganska stor förmån för inteclcnings-
hafvaren, icke minst då denna är eu hypoteksförening, och säkert
komma dessa anstalter, enligt hvad jag nemligen föreställer mig,
ofta att finna sin fördel vid att, sedan arbetet är färdigt, öfvertaga
det förskott, som staten lemnat, och sålunda göra sig qvitt den, deras
inteckningar undanträngande, åt staten lemnade, tysta förmånsrätten.
Och vi skulle derigenom kanske snart praktiskt befrias från den teore¬
tiskt mest graverande invändning, som gjorts mot hela detta förslag. Tv
nog synes det mycket antagligt, att, sedan staten först varit förlags-
gifvare och hemmanet genom jords nybrukning och odling ökats i
värde, hinder icke skall möta från hypoteksföreningarnes sida att
lemna hemmansegarne i ökade hypotekslån äfven de belopp, som
staten hittills tillskjutit, hvarigenom dessa långifvare blefve fria från
den prioritetsrätt, som staten förut egt. Slutligen måste det ock vara
en fördel för staten att få in större amorteringsbelopp och derigenom
slippa att för egen del i någon vidsträcktare mån sjelf anlita låne-
vägen. Det vore utan gensägelse en god sak, om fonden kunde bära
Om bildande
af en låne¬
fond för
odling af
Hanka
trakter.
(Forts.)
N:o 37.
10
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Om bildande sjelf, det vill saga bestrida alla sina utgifter med egna inflytande
a'ffond för me(^- Någon svårighet kan en sådan påskyndad inbetalning icke heller
odling af v;d I a statsverket, äfven om staten för sin utlåning sjelf redan upptagit
samka obligationslån, då vi ju kommit öfverens om att dessa obligationslån
trakter, skola vara uppsägbar från statens sida. Äfven för allmänheten och
(Forts.) för sakens egen raskare utveckling vore det en fördel, enär derigenom
medel oupphörligt komrne att inflyta, hvilka kunde träda in i odlings¬
arbetets tjenst och verka på nytt och föranleda till nya och ökade
odlingsföretag. På detta sätt, genom en raskare omsättning, kan
ett mindre kapital göra samma tjenst som ett vida större.
Derför, och då det af Herr Nilsson föreslagna tillägget, enligt
min tanke, vore gagneligt för odlaren, gagneligt för inteckningsinne-
hafvaren och gagneligt för staten, hemställer jag att Kammaren måtte
bifalla detta tillägg.
Herr Loven instämde med Herr Herslow.
Herr Åbergsson: Äfven för min del ber jag att få instämma i
Herr Sven Nilssons förslag. Två statsutskottsledamöter hafva gjort
några anmärkningar mot förslaget. Den ene yttrade, att, om den
ifrågasatta inbetalningsrätten skulle medgifvas låntagaren, det vore
fara värdt att så många låntagare skulle begagna sig af denna rät¬
tighet, att Riksgäldskontoret skulle blifva öfversvämmadt med pennin¬
gar, som det icke skulle kunna åter placera. Herr Herslow har
redan besvarat detta inkast med den rigtiga erinran, att de obliga¬
tioner, som Kiksgäldskontoret skulle utfärda, skulle vara å dess sida
uppsägbara efter en viss kort tid. Således synes mig någon fara
för Riksgäldskontoret i detta fall icke vara för handen.
Den andre ledamoten af Stats-Utskottet anförde att, om enjord-
egare skulle tillåtas att för sitt lilla hemman uppsäga sin skuld och
inbetala lånet, han skulle kunna genom återgäldande af lånebeloppet
undandraga sig hvarje kontroll ifrån statens sida i afseende å sättet
att fullgöra diknings- och odlingsarbetena, hvarigenom han möjligen
skulle komma att åsidosätta sina förpligtelse!- i detta hänseende.
.lag ber dock få anmärka, att enligt mom. 4 i förevarande förslag
skall det kontrakt, som kommer att upprättas rörande ett odlings¬
lån, innehålla förbindelse för låntagaren att enligt den faststälda ar¬
betsplanen fullborda så väl vattenafledningen och afdikningen som
äfven odlingsarbetet. Nu är det väl alldeles klart, att de förbin¬
delser, som låntagaren i detta fall genom kontrakt iklädt sig, icke
upphäfvas derigenom att han medgifves ifrågavarande inbetalnings-
rätt, utan qvarstå oförändrade. Detta inkast mot förslaget synes mig
för den skull icke vara af något värde. Deremot tror jag, att det
utan allt tvifvel är af stor vigt för eu jordegare, som vill inbetala
sitt lån, att få göra det, och jag kan icke heller se att saken kan
på något sätt lida genom det förslag, som Herr Nilsson framstält.
Medan jag har ordet, ber jag få yttra några ord i anledning af
yrkandet om räntans nedsättande till 41/, procent. Den effektiva
ränta, som staten för närvarande betalar å sina lån, utgör enligt
inom Riksgäldskontoret nyligen verkstäld uträkning 4,64 procent, så-
Lördagen den o Maj, e. ra.
11
N:o 37.
ledes mer än 41/, procent. Lägger man hårfin statens låneotnkost-Om bildande
nader och risk, så är det uppenbart, att staten icke kan utlemna °f en lajie-
ifrågavarande lån till billigare ränta än 5 procent. Detta i parentes. 0PJiing°nf
1 öfrigt instämmer jag, som sagdt, med Herr Nilsson och yrkar bifall sänka
till hans förslag. trakter.
(Forts.)
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Pos se: Herr He¬
lander har yrkat räntans nedsättande från det af Kongl. Maj:t före¬
slagna belopp till 4 procent. Jag kan icke neka till att det förvå¬
nar mig rätt mycket att ett sådant förslag kommer från ett håll, der
man icke synes hafva några synnerliga sympatier för sjelfva saken.
Jag tror att detta yrkande icke heller är praktiskt, ty det kan blifva
ganska svårt att genomföra företaget äfven med den högre räntefot,
som Kongl. Maj:t föreslagit. Om det framdeles skulle visa sig, att
staten kan anskaffa erforderliga medel för en lägre räntefot än nu
beräknats, så lärer det väl icke lida tvifvel, att icke Riksdagen jem-
kar räntefoten för ifrågavarande lån derefter. Jag tror således, att
man skulle göra klokast i att i detta fall bifalla hvad Kongl. Magt
föreslagit.
Den af Herr Sven Nilsson i Efveröd med flere afgifna reserva¬
tion, till hvilken man nu yrkat bifall och som går derpå ut, att lån¬
tagaren skulle berättigas att viss tid efter uppsägning inbetala lånet,
synes mig hafva icke så litet skäl för sig. Denna fråga har emel¬
lertid, som bekant, väckts under sådana förhållanden, att regeringen
icke varit i tillfälle att från uppbördsmyndigheterna införskaffa upp¬
gift, huruvida förslaget i tillämpningen skulle kunna medföra några
stora svårigheter. Jag föreställer mig likväl, att så icke kan blifva
förhållandet, och jag tror, att saken kan ordnas utan olägenhet vid
uppbörden. Bland de fördelar, som genom förslaget skulle vinnas,
är kanske icke minst den, att Riksdagen icke skulle i en framtid
besväras med en mängd ansökningar om rätt att få före den be¬
stämda tiden inbetala odlingslån. Vi veta, att Riksdagens pröfning
understälts flere sådana ansökningar i andra fäll, och dessa ärenden
äro verkligen sådana småsaker, att Riksdagen icke bör sysselsätta
sig dermed. Blir saken en gång reglerad, så går den sin gilla gång.
Tydligt är emellertid, att regeringen icke har någon anledning att
motsätta sig förslaget.
Herr Helander: Hvad beträffar det mindre intresse, jag skulle
hafva visat för ifrågavarande sak, sä ber jag få hänvisa till mitt
yttrande på förmiddagen. Jag tror icke, att detta skall kunna anses
utvisa ett mindre intresse för saken.
För öfrigt ber jag fä säga, att jag icke haft mig så noga bekant
statens låneomkostnader, ehuru jag knappast trott att staten skulle
komma att lida någon nämnvärd förlust genom räntans nedsättande.
Men på grund af det intresse, som jag hyser för saken, har jag
yrkat räntans bestämmande icke till fyra utan till fyra och en half
procent.
Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits enligt
Jf:o 37.
12
Lördagen den 5 Maj, e. ra.
Om bildande de gjorda yrkandena, biföll Kammaren det förslag, som Herr Sven
^fond för' Nilsson under öfverläggningen framstält. Kammaren både således
odling “af a»tagit Utskottets förevarande hemställan med den förändring, att vid
sänka slutet af momentet skulle tilläggas ett stadgande af följande innehåll:
trakter. »Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och
(Forts.) i jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, obe¬
roende af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst
under lånetiden sex månader etter hos Statskontoret gjord uppsäg¬
ning inbetala hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp jemte
all derå upplupen, ogulden ränta.»
Mom. 13 och 14.
Biföllos.
Beträffande Utskottets hemställan under litt. G) yttrade
Herr Helander: På af mig under förmiddagen anförda skäl
ansåg jag, att man borde utslå denna punkt, men sedan Kammaren
redan bifallit punkterna G) och D), torde det vara naturligt att Kam¬
maren i öfverensstämmelse dermed nu också bör bifalla punkten G).
Kammaren biföll ifrågavarande hemställan.
Slutligen föredrogs och bifölls det förslag, Utskottet framlagt i
punlcten 2 af Stats-Utskottets föreliggande utlåtande.
§ 2.
Om, ändrado Till behandling förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29, i an-
bMtämmeiter ledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 17) angående ändring af
«/ ''vinarenestä mmclsei' ii a för utgörande af vinören inom församlingarne.
Kongl. Maj:t hade i berörda proposition föreslagit Riksdagen,
»att till efterrättelse från och med år 1884 må förordnas, att de al-
gifter, Indika jemlikt Kongl. resolutionen på presterskapets besvär
den 27 Augusti 16(58 § 11 och Kongl. cirkuläret till samtliga lands-
höfdingarne den 11 Januari 1804 med flere författningar böra af för-
samlingarnes medlemmar utgå till kommuuionvins anskaffande, icke
må uttagas annorledes än efter de grunder, som för kommunalutskyl-
der i allmänhet äro stadgade.»
Utskottet hade hemstält: »att Riksdagen, med förklarande att
Kongl. Maj:ts förevarande proposition icke kan bifallas i oförändradt
skick, må för sin del antaga följande
Förordning angående upphörande inom församlingarna af så
kallade vinören eller vinpenningar.
Med upphäfvande af § It i Kongl. resolutionen på presterskapets
besvär den 27 Augusti 1668, Kongl. brefven den 18 December 1691
och den 26 Mars 1692, Kongl. cirkuläret till samtlig^ landshöfdin-
garne i riket den 11 Januari 1804 samt de iiere författningar, enligt
13 N:o 37.
Lördagen den 6 Maj, e. m.
bvilka kyrkoförsamling eger att till anskaffande af nattvardsvin, om Om ändrade.
och i den mån härtill anslagen vinsäd icke törslår, pålägga person- bestämmelser
liga algifter, benämnda vinören eller vinpenningar, lorordnas bär-Z/luiören^
igenom, att, der för nämnda ändamål, utöfver vinsäden, särskilda /Forts'
medel erfordras, dessa icke må uttagas efter andra grunder, än dem,
som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade.
Denna förordning träder i kraft den 1 Januari 1884 »
Efter föredragning häraf yttrade
Herr Hedin: Vid 1882 års riksdag framlade Kong! Magt för
Riksdagen en lagproposition, hvilken stod i det olyckliga missför¬
hållande till grundlagens oförtydbara bud angående stiftande af all¬
män lag, att den måste af Lag-Utskottet afstyrkas och blef af båda
Kamrarne afslagen. Man hade förväntat, att den indirekta erinran
om grundlagens bud, som sålunda blef från Riksdagens sida lemnad,
skulle hafva tagits ad notam för framtiden, men åtskilliga företeelser
vid denna riksdag hafva visat det ringa afseende, man fästat härvid,
och detta är bland annat också fallet med den proposition från Kongl.
Maj:t, öfver hvilken Utskottets nu föredragna betänkande är afgifvet.
Jag tillåter mig till protokollet uttala icke en förhoppning, ty det
vågar jag icke, men en önskan att detta förfarande för framtiden
måtte undvikas.
Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet Herr Statsrådet
Hammarskjöld: Den ärade talare, som nyss hade ordet, har icke
haft den godheten att upplysa om Iwilhet grundlagsstadgande det är,
som genom förevarande Kongl. proposition blifvit kränkt, och så länge
han det icke gjort, torde det icke vara anledning att ingå i något
svaromål på hans yttrande.
Herr Hedin: Den upplysningen skall genast varda lemnad. Det
grundlagsvidriga i ifrågavarande Kongl. proposition består deri, att
Kongl. Maj:t på sina rådgifvares tillstyrkan anhållit om Riksdagens
bemyndigande att utfärda en kommunallagsbestämmelse, under det
grundlagen stadgar, att kommunallag skall stiftas af Kongl. Maj:t och
Riksdagen gemensamt.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Den form, som för den Kongl.
propositionen begagnats, är densamma, som brukats vid föregående
riksdagar af Kongl. Maj:t i dess propositioner i kommunallagsfrågor,
af Riksdagen i dess beslut angående förändringen af kommunallag
samt af Lag-Utskottet, till och med det af 1882, i dess utlåtande
öfver sådana frågor, äfven densamma som af sistlidne Riksdags Lag¬
utskott på förslag af enskild motionär användes. Lag-Utskottets nu
förevarande framställning innebär en nyhet, som Utskottet funnit
lämpligt att föreslå. Jag tror icke, att ens den ärade talaren sjelf
vid föregående riksdagar haft något att erinra mot den äldre formen,
som äfven nu af Kongl. Maj:t begagnats och som förut blifvit af
Lag-Utskottet godkänd.
N:o 37. 14
Lördagen den 5 Maj. e. m.
Öfverläggningen var härmed slutad. Kammaren biföll Utskottets
förslag.
§ 3-
Föredrogs och bitollos Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 15) om
ändring af § 33 i Förordningen angående fattigvården den 9 Juni
1871; samt
N:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 14) med
förslag dels till ändringar i stadgan angående folkundervisningen i riket
den 20 Januari 1882, dels ock till ändrade bestämmelser om grun¬
derna för utgörande af afgiften till folkskoleväsendet i Stockholm.
§ 4.
Om ändring Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 35, i anledning af
den i»«im«-väckta motioner om ändring i den kommunala rösträtten å landet.
nala rost- °
rätten å Uti nämnda motioner, afgifna inom Andra Kammaren af Herrar
landet, j p Nilsson och J. Anderson i Tenhult (motionerna N:is 44 och
67) var föreslaget:
af Herr Nilsson: »det Riksdagen för sin del ville besluta, att
§ 11 i Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte få
den förändrade lydelse, att röstvärdet skall beräknas efter det en
hvar åsätta fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal
röster, än som motsvarar én tjugondedel af kommunens hela röstetal
efter röstlängden, och ej i något fall för mer än 1,000 röster»;
och af Herr Anderson: »att Riksdagen för sin del ville besluta,
att 11 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet får följande
lydelse:
»Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal, dock eger ej någon utöfva rösträtt för mer än en tiondedel
af kommunens hela fyrktal efter fyrktalslängden»;
hvarjemte, då nödvändigt vore, att belöpande fyrktal i och för
debiteringen upptoges, sistnämnde motionär vidare hemstält, »att
formulär litt. A) till kommunalförordningen mätte förses med ytterli¬
gare en kolumn, upptagande det antal fyrkar, för hvilka rösträtt må
utöfvas.»
Utskottet hade tillstyrkt, att motionerna för närvarande icke
måtte vinna Riksdagens bifall.
Ordet begärdes af
Herr J. P. Nilsson, som anförde: Utskottet har i år åberopat
hvad det redan i sitt vid förra årets riksdag, i anledning'af då väckta
likartade motioner, afgifna utlåtande fäst uppmärksamheten på, att
Lördagen den 5 Maj. e. ra.
15 N:o 37.
nemligen genom bifall till motionen skulle föranledas redaktions- Om ändring
ändring jemväl i § 59 inom. 2 al förordningen om kommunalstyrelse på4 den kommu'
landet. Men Utskottet säger derjemte, att »fastän Utskottet icke ändrat n^tun‘å
sin vid sistlidne riksdag uttalade åsigt om lämpligheten och biligheten af landet.
en begränsning i den kommunala rösträtten på landet,» får Utskottet (Forts.)
likväl hemställa om utslag å motionerna. Ser jag efter orsaken, så
finner jag den på sidan 2, der det heter: »Genom bifall till motio¬
nerna skulle sålunda till de vid innevarande riksdag förekommande
stora frågor knytas ytterligare en af jemförelsevis underordnad vigt,
med hvars lösning väl kan anstå.» Ja, det är nog möjligt att denna
fråga kan vara af i allmänhet underordnad vigt; men hvad lands¬
bygden beträffar, så är denna fråga i sanning icke af så underord¬
nad vigt. Det bär talats om opinionsyttringar och dylikt, och om
man noggrant gifvit akt uppå alla folkmöten, som hållits för att
diskutera denna fråga, så skall man hafva funnit, att folket alltid ut¬
talat sig för eu rättvis liisning af densamma.
Så vidt jag kan förstå, måste Lag-Utskottet hafva haft så mycket
att göra, att det icke kunnat egna tillräcklig tid åt denna fråga.
Jag hoppas emellertid, att Kammaren icke bifaller Utskottets förslag,
emedan det då kan hända, att, när frågan ett annat år återkommer,
Utskottet anser sig icke böra tillstyrka bifall till det förslag, som då
i saken blifvit väckt, af just det skäl, att Riksdagen i år förkastat de
nu i ämnet väckta motionerna. Dä frågan redan lär hafva fallit
genom det beslut, som Första Kammaren fattat, skall jag inskränka
mig till att yrka afslag ä Utskottets hemställan och bifall till min
motion.
Herr T ho masson: Det synes mig som om den ärade motionären
hade bort finna sig tillfredsstäld med de skäl, som Utskottet anfört
för sitt afstyrkande af bifall till motionen. Kammaren har sig be¬
kant, att Lag-Utskottet under förlidet års riksdag tillstyrkte en be¬
gränsning af den kommunala rösträtten på landet, och Utskottet är
äfven nu benäget för en sådan begränsning. Men det kan väl icke
vara skäl att med de stora frågor, som denna riksdag vänta på sin
lösning, sammankoppla ytterligare en, i synnerhet då man väl vet
att motionen i alla händelser icke har att påräkna någon framgång
i Första Kammaren.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Gumselius: För min del har jag fått en annan uppgift,
än den som lemnats motionären, ty för mig har det uppgifvits, att
denna fråga ännu icke blifvit behandlad af Första Kammaren, och
jag skall derföre be att få yrka frågans återremitterande till Ut¬
skottet. I likhet med motionären, kan jag icke gå in på att denna
fråga är af underordnad vigt, och då vi nu äro nog lyckliga att hafva
ett Lag utskott, som i fråga om billiga reformers befrämjande visat
sig synnerligen tillmötesgående, synes det mig som om detta vore
en särskild anledning för dem, hvilka önska framgång åt saken, att
icke uppskjuta dess behandling till en kommande riksdag, utan att
se till att den må blifva behandlad just af ett sådant Utskott, ty man
N:o 37.
16
Lördagen den 5 Maj, e. m
Om ändring vet icke huru nästkommande Riksdags Lag-Utskott kan vara samman-
den kommu•
“rätteTå Utskottet liar förklarat att det icke ändrat sin förliden riksdag
landet, uttalade åsigt om lämpligheten af en begränsning af den kommunala
(Forts.) rösträtten på landet, och, såsom vi erinra oss och Utskottet äfven
sjelf påmint om, framlade det då ett positivt ändringsförslag i sitt
Utlåtande N:o 52. Vid sådant förhållande, och då det icke torde
vara lämpligt att Kammaren på rak arm besluter en förändring i
enlighet med motionärens förslag, utan rigtigare torde vara att Ut¬
skottet lemnas tillfälle att formulera ändringsförslaget, så hemställer
jag att ärendet måtte i sådant syfte till Utskottet återremitteras.
Herr J. P. Nilsson: Som jag af den siste talarens yttrande
förnummit, att frågan icke ännu varit behandlad af Första Kammaren,
och att jag således fått en origtig uppgift derom, får jag återtaga
mitt förra yrkande samt hemställer om frågans återremitterande till
Utskottet.
Herr J. Anderson i Teuhult: Den förändring i 11 § af Kong!,
förordningen angående kommunalstyrelse på landet, som jag tillika
med flere motionärer påyrkat, är icke någon ny fråga. Den har före¬
varit år efter år och jemväl vid förlidet års riksdag. I år synes mig
som Utskottet skulle haft föga skäl att afstyrka våra motioner, då
ju Utskottet förlidet år i sitt i ämnet afgifna betänkande uttalade
sig så, som skulle Utskottet gerna velat, att motionerna då vunnit
bifall.
Det heter nemligen i förlidet års betänkande från Lag-Utskottet:
»Det vore uppenbart, att någon kommunal sjelfstyrelse icke alls före-
funnes inom de 54 kommuner, hvarest eu enda person ensam kunde
utöfva kommunens beslutanderätt, det vill säga efter behag, blott laga
förmer iakttoges, beskatta öfrige kommunalmedlemmar och utse desse
att såsom kommunala förtroendemän vårda angelägenheter, som hufvud¬
sakligen vore hans egna, under det han sjelf kunde undandraga sig
hvarje personligt kommunalt uppdrag. Att i en stor mängd andra
kommuner sjelfstyrelsen vore i större eller mindre grad kringskuren
visade de anförda statistiska uppgifterna» o. s. v.
Då Lag-Utskottet förlidet är uttalade sig i sådant syfte och tillika
tillstyrkte Riksdagen att bifalla det ändringsförslag, som då förelåg,
får jag säga, att det har högligen förundrat mig, att samma Utskott
i år utlåtit sig på ett helt annat sätt, i all synnerhet som klämmen
i år är mycket kortfattad och i motiven icke anförts några verkliga
skäl.
Då två talare redan yrkat ärendets återförvisande till Utskottet,
ber jag att med dem få instämma.
Häruti instämde Herr A. Magnusson.
Herr Diss Olof Larsson: Jag har hört iiere talare uppträda
och önska ärendets återremitterande till Lag-Utskottet. För min de!
kan jag- dock icke finna, att eu återremiss skulle till någonting tjena.
17
N:o 37.
Lördagen den 5 Maj, e. in.
Den omständigheten att Första Kammaren ännu icke fattat beslut Om ändring
i frågan, anser jag icke utgöra något skäl för att besluta återremiss. i den ttommn-
Ty om då Första Kammaren äfven fattar ett sådant beslut och säger, n“»f
att, eftersom Andra Kammaren icke fattat beslut i frågan, så åter- 'undet.
remittera äfven vi ärendet, då stå vi ju på samma punkt som förut. (Förta.)
För min del tycker jag dock icke, att det är skäl att nu, då riks¬
dagen redan är så långt framskriden, på det viset leka kurra gömma
med frågorna, utan är det väl så godt, att vi genast fatta ett af¬
görande beslut.
Visserligen tror jag icke, att resultatet i år blir något annat än
det, hvartill Utskottet här kommit, men då jag för min del icke kan
godkänna detta Utskottets Utlåtande, anhåller jag, att Kammaren,
med afslag å Utskottets hemställan, måtte bifalla Herr J. P. Nilssons
motion. Detta blifver visserligen endast eu opinionsyttring, enär jag
antager, som sagdt, att frågan kommer att falla i Första Kammaren,
men då är den åtminstone afgjord och denna Kammare behöfver icke
ännu en gång företaga den till behandling.
Herrar Stormats Mathias Olsson, Carl Johanson och A. Görans¬
son förenade sig med Herr Diss Olof Larsson.
Herr Gumselius: Den utsigt som den nästföregående talaren
öppnade för oss, att nemligen äfven Första Kammaren måhända
kunde komma att återremittera frågan, var just hvad man bäst kan
hoppas i denna sak. Om nemligen båda Kamrarne återremittera
ärendet, naturligtvis i syfte att få ett utlåtande som tillstyrker
motionerna, så bör det ju vara en lätt sak för Lag-Utskottet, som
redan förut accepterat den ifrågasatta förändringen, att åstadkomma
ett sådant utlåtande. Om man sålunda vill framgång åt saken, anser
jag just en återremiss vara rätta vägen och jag måste derföre vid¬
hålla mitt yrkande.
Herr T ho ma sson: Om verkligen något denna gång skall åt
saken göras, så är väl enda utvägen att ärendet först återförvisas
till Utskottet. Ty icke kan det väl komma i fråga att Kammaren
på rak arm bifaller herr Nilssons motion, som ju icke är ett formu-
ieradt förslag.
Jag yrkar emellertid fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen framstält
propositioner, enligt de yrkanden som förekommit, beslöt Kammaren
återförvisa Utlåtandet till Utskottet.
§ 5.
Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 36, i anledning af väckt motion om tillägg till § 57 i för¬
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862; och
Andra Kammarens Prut. 1883. N:0 37. 2
N:o 87.
18
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
pr est erliga
tjänster.
N:o 37, i anledning af Kamrarnes återremiss af vissa delar af
det i Utskottets Utlåtande N:o 21 afgifna förslag til! Förordning an¬
gående allmänt ordnande af kloekarnes löneinkomster.
§ 6.
Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39, i an¬
ledning af dels Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande vissa delar
af det under första punkten i Utskottets Utlåtande N:o 23 afgifna
förslag till Lag angående tillsättning af presterliga tjenster, dels
ock återremiss från Andra Kammaren af andra punkten i nämnda
utlåtande.
Uti punkten 1 af det nu föreliggande Utlåtandet hade Utskottet,
i ändamål af samrnanjemkning, hemstält, att Kamrarne, hvardera med
frånträdande af sina förut fattade' beslut beträffande § 3 mom. 1,
§ 26 och § 27 mom. 4 i det förslag till Lag angående tillsättning af
presterliga tjenster, som Utskottet i Utlåtandet N:o 23 framlagt, ville
för sin del antaga en sådan lydelse af §§ 3, 26 och 27 i nämnda
lagförslag, som Utskottet i det följande af punkten föreslagit.
Utskottets förslag till lydelse af § 3 företogs först till afgörande
och godkändes.
§ 26 lydde, enligt det nu afgifna förslaget, sålunda:
»1. Rösträtt vid prestval tillkommer en hvar, som i församling,,
der sådant val skall anställas, eger rättighet att i kyrkostämmas
öfverläggningar och beslut deltaga ; och galle vid valet i afseende på
röstberäkning samt rösträtts utöfning och öfverlåtande på annan per¬
son hvad för kyrkostämma är stadgadt; dock med den jemkning i
församling å landet, att rösträtt, som tillkommer någon för andra
beskattningsföremål än jordbruksfastighet, icke må åtnjutas för mera
än en femtedel af det röstetal, hvilket eljest bort tillkomma honom
enligt den för omröstning å kyrkostämma gällande röstgrund, och
att icke heller någon må i valet deltaga med större röstetal för jord¬
bruksfastighet än en femtedel, och för andra beskattnings föremål än
en femtiondedel af församlingens hela röstetal å kyrkostämma. Upp¬
kommer vid den beräkning af rösträtt ensamt bråktal, åtnjutes der¬
för en röst; uppkommer, jemte helt tal, bråktal, skall bråktalet
bortfalla.
2. För prestval skall särskild vallängd upprättas och på frågo-
dagen justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna
komma under pröfning, vid justeringen på frågodagen göras af röst-
egande eller dess fullmäktig. Öfver gjord anmärkning beslute val-
förrättaren. Gillar han den, varde vallängden derefter rättad. Kan
väckt fråga om rättelse eller tillägg i vallängden ej då utredas, varde
den till valdagen uppskjuten.
3. I afseende på rösträtt vid prestval i stad, för hvilken sär¬
skild röstgrund vid dylika val blifvit eller, i enlighet med veder¬
börande kyrkostämmas förslag, varder af Konungen fäststäld, skall
Lördagen den 5 Maj, e. m.
lfl
tf:o 37.
gälla hvad derom är eller, i enlighet med kyrkostämmans förslag, Angående
blifver af Konungen lorordnadt. Lag samma vare i fråga om sär-
skild röstgrund vid prestval i pastorat, som omfattar både stads- och kittning \f
landsförsamling, så ock om vallängd vid prestval i Stockholm». prestera
Efter uppläsning häraf yttrade: tjänster.
(Forts.)
Herr Ola Andersson i Burlöf: Det förslag till sammanjemk-
ning, som från Lag-Utskottet här föreligger, är af den ovanliga be¬
skaffenhet, att jag förmodar, att äfven de, som i öfrigt önska fram¬
gång åt saken, icke skola finna det underligt, att jag upptager detta
förslag till någon granskning.
Vid behandlingen af Utskottets Betänkande N:o 23, angående
samma sak, fattade Kamrarne olika beslut angående den 26 paragrafen,
som i den nya lagen skulle innehålla bestämmelser angående grunden för
utöfvande af rösträtt vid prestval. I Riksdags-Ordningens 63 paragraf
heter det: »Stanna Kamrarne öfver någon fråga, deri ständigt eller
i dess ställe särskilt tillsatt Utskott sig yttrat, uti hufvudsakligen
eller till vissa delar olika beslut, då skall Utskottet söka att de
olika meningarna, så vidt möjligt är, sammanjemka och med förslag
derom till Kamrarne inkomma.» Hvilka äro nu de olika beslut, som
Kamrarne fattat i fråga om 26 paragrafen? Jo, såsom herrarne allt
för väl veta, har Första Kammaren godkänt Utskottets förslag N:o 23
i sin helhet, hvaremot Andra Kammaren gifvit den ena af de två
paragrafer, hvari Kamrarne stannat i olika beslut, eu annan lydelse
än den af Utskottet först föreslagna, samt afslagit den andra, den
26:te. Huruvida det kan väl öfverensstämma med grundlagens bud
att söka sammanjemka beslut om rent bifall och om rent af slag, det
lemnar jag derhän. Åtminstone förefaller mig detta såsom något under¬
ligt och ganska oväldigt, och jag betviflar att någonting dylikt förut
egt rum. Jag hör dock icke till dem, som anse hvarje paragraf i ett
lagförslag så helt och hållet fristående, att ett afslag på en paragraf
under alla förhållanden skulle antingen medföra lagens fall eller göra
all sam mani emkning i afseende pa ett helt lagförslag omöjligt; jag-
vill således ej helt och hållet förneka möjligheten af eu sådan samman-
jemkning, likasom att ett förslag i öfriga delar under vissa omstän¬
digheter kan blifva lag, äfven om en obetydlig paragraf deri, på grund
af Kamrarnes olika beslut, förfaller. Men här är icke fråga om någon
obetydlig paragraf, utan om en väsentlig del af förslaget; denna para¬
graf omfattar allt, som rörer rösträtt och sättet, på hvilket prester skola
väljas, och detta är således eu ganska vigtig del af förslaget och som
är af denna Kammare afslagen. Jag hörde visserligen förra gången,
som denna fråga förevar till behandling, talas om möjligheten af en
samman]emkning emellan Första Kammarens då fattade beslut och
det nu'bestående, sedan nemligen denna Kammare afslagit det nya;
men jag vill fästa uppmärksamheten derå, att eu sammanjemkning
emellan bifall och rent afslag icke kan vara rätt lämplig, utan om
man på annat sätt eller på annat ställe kunde ersätta ett obetydligare
stadgande i någon mån; ett afslag härvidlag är ej annat och blifver
ej annat än afslag. Utskottet söker emellertid i sitt. förslag åstad¬
komma en sammanjemkning och begagnar derför följande motivering:
N:o 37.
20
Lördagen den 6 Maj, e. lä.
Angående »Besluten utmärka, enligt Utskottets uppfattning, eu kos båda Kam-
(Srglaf tfff rarne rådande önskan att nu bringa lagen till stånd och Utskottet
sättning af tvor si£ icke misstaga sig, om Utskottet uttalar, att särskildt Andra
presterliga Kammarens beslut att återremittera lagens ingress och andra punkten
t fenster. af Utskottets hemställan varit föranledda af en hos Kammarens fler-
(Forts ) tal befintlig förhoppning, att, vid Utskottets åtgärder med anledning
af Kamrarnes olika beslut, ett för båda Kamrarne antagligt samman-
jemkningsförslag skulle kunna åstadkommas.»
Utskottet kan naturligtvis icke fördölja, att denna Kammare har
afslagit just det, om hvilket sammanjemkning skulle ske. Men, huru
yttrar sig nu Utskottet i fråga om 2:a punkten, som från denna
Kammare återremitterats? Denna punkt innehöll ett afstyrkande af
Herr Smedbergs motion, och hvilken gick ut på införandet af en helt
annan röstgrund, än den af Första Kammaren antagna. Utskottet
säger här: »Hvad angår röstgrunden vid prestval, så torde, då Första
Kammaren godkänt Utskottets hemställan, att Herr Smedbergs för¬
slag om en efter afgifterna till pr ester skåpets aflöning bestämd röst¬
grund icke måtte bifallas, frågan om antagande af nämnda röstgrund
vid prestval vara förfallen.'» Alltså skulle genom Första Kammarens
utslag å den af Herr Smedberg föreslagna röstgrund, detta förslag
vara förfallet; hvaremot den omständigheten, att Andra Kammaren
afslagit det af Utskottet framlagda förslag till röstgrund, icke skulle
föranleda till att den frågan vore förfallen. Detta måste emellertid,
enligt min åsigt, vara ett resonnement, som helt och hållet dödar
sig sjelf, ty det motsäger sig sjelf helt och hållet. Detta lärer icke
kunna af någon förnekas. Jag tror således, att, i afseende på formen,
man ganska väl kan hysa betänkligheter i fråga om detta sarnman-
jemkningsförslag. Skulle man hafva gått rigtigt rätt till våga, så
dåde man bort anmoda denna Kammare att fatta beslut, angående
återremiss af Herr Smedbergs motion, samt först sedan Första Kam¬
maren derom fattat beslut — och hvilket ännu ej skett och icke
heller lärer komma att ske, emedan någon hemställan derom, besyn¬
nerligt nog, icke förekommer i detta betänkande — och först derefter
skulle det tillkomma Lag-Utskottet att tillse, om någon möjlighet till
sammanjemkning kunde förefinnas.
Detta om den formella delen.
För min del linner jag mig, oaktadt de förbättringar i prestvals-
iörordningen, som finnas i öfrigt föreslagna, icke kunna godkänna
förslaget, emedan jag icke är tillfredsstäld i afseende å röstgrunden.
Den röstgrund, som Utskottet föreslagit, både nu och vid föregående
tillfälle, är rösträtten vid kyrkostämma, till grund för hvilken ligger
bidraget till kommunens allmänna utskylder. Nu skulle emellertid,
enligt Utskottets förslag, denna rösträtt modifieras så, att den, som
röstar för annan fastighet eller för inkomst af kapital eller arbete
icke får rösta för mer än eu femtedel af sitt fyrktal —jag talar här
om församling å landet — och aldrig för mer än en femtiondedel af
församlingens hela röstetal, eller bidraget till kommunen. Nu kunde
man väl hafva anspråk på, att om rösträtten skall hvila på denna grund,
man i detta fall borde rätta sig efter den sak, hvarom här är fråga,
och således taga hänsyn till bidraget till prestens aflöning. Huru
n N:o 37.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
ställer sig dä saken? Jag hoppas, att Kammaren har tålamod att Angående
höra, huru den ställer sig. I jordebok upptagen jordbruksfastighet ^
betalade år 1878 till prestens lön 4,543,811 kronor och till prestgård»- sittning1 af
byggnad 355,120 kronor, summa 4,898,431 kronor, under det att dess prestekiga
fyrktal uppgick till 11,342,985. Nu skulle, enligt Utskottets senaste tjemter.
förslag rösträtten för jordbruksfastighet så begränsas, att, om någon (Forts.)
hade större antal röster än en femtedel åt' församlingens hela röste¬
tal, så skulle han icke få rösta för mer än denna femtedel. Det blir
i lä fall, som detta kommer att verka, men ändå kan man här på¬
räkna någon nedsättning, som man torde kunna antaga från elfva
millioner fyrk till tio millioner; och då utgifterna till prest och prest-
gårdsbyggnad uppgå till nära fem millioner kronor har man alltså
här ungefär 2 röster för hvarje krona utgift. Går jag så till annan
fastighet med ett fyrktal af 870,310, sä betalade den samma är till pre¬
stens lön 120,398 kronor och till prestgårdsbyggnad 14,862 kronor,
summa 135,260 kronor. All inkomst af kapital och arbete betalade
till prestens lön 212,195 kronor och till prestgårdsbyggnad noll, men
hade ändock ett fyrktal af 7,217,540. Jag vill erinra om att jordbruks¬
fastigheten, som betalade nära fem millioner kronor, hade icke mer
än 11,000,000 fyrk, under det att man här, för en utgift af endast
212,195 kronor, beräknar ett fyrktal af öfver sju millioner. — Her-
rarne kunna hemta dessa siffror ur rikssammandragen till Skatte-
regleringskomiténs tabeller. — Slutligen kommer eu kategori, bestå¬
ende af personliga bidrag och af icke jordegande matlag, såsom back-
stugusittare, soldater, gerningsman med flere klasser. Det är egentligen
ingenting annat än personliga utskylder, som dessa utgöra, men än¬
dock uppgick afgiften till 700,101 kronor, under det att deras fyrktal
eller rösträtt är noll. Jag hemställer om det kan vara lämpligt att,
då man vill göra en reform, så helt och hållet förbise alla dessa
siffror, som äro tillgängliga för hvar och eu, eller om man åtminstone
icke bör begagna dem sä, att rösträtten blir stäld på en mera rättvis
grund än nu blir fallet.
Jag vill nu se till, huru det ställer sig med den modifikation,
som Utskottet gjort. Den innebär visserligen någon förbättring men
i alla fäll ställer den sig så att det icke kan vara skäl att bygga
lagen på dessa grunder. Jordbruksfastighet med en utgift af nära
fem millioner hade ett fyrktal af öfver elfva millioner och annan
fastighet, som betalade 212,195 kronor, hade 870,310 fyrk. Såsom jag-
redan påpekat, skulle nedsättning i röstetalet för jordbruksfastighet
icke ifrågakomma i annat fall, än om någon skulle komma att en¬
sam rösta för mer än en femtedel af församlingens hela röstetal, och
denna nedsättning har jag beräknat i rundt tal från elfva till tio
millioner fyrk; man har således här 2 röster för hvarje kronas ut¬
gift. För andra beskattningsföremål deremot skulle man rösta för
en femtedel af sitt röstetal å kyrkostämma, dock ej för hvad derutaf
som öfverskjuter en femtiondedel af församlingens hela röstetal. Detta
gör att annan fastighet får sitt röstetal reduceradt tran 870,310 till
åtminstone, i rundt tal, 174,000, under det att utgifterna uppgå till
135,000, hvilket blir endast något öfver en röst för hvarje kronas ut¬
gift. Annan fastighet får således icke för mycken rösträtt, snarare
N:o 37.
22
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning df
presterliga
tjenster.
(Forts.)
för liten. Men all inkomst af kapital ock arbete får, denna nedsätt¬
ning oaktadt, ett röstetal af 1,443,500 för en utgift af 212,000 kronor
eller nära 7 röster för utgiftskrona. Ock slutligen kommer jag till
dessa personliga utgifter, som, fastande uppgå till 700,000 kronor,
medföra ingen rösträtt.
Så ställer det sig, om man vill se saken i sin kelket. Men vill
man utvälja en ock annan församling, så gestaltar det sig ännu be¬
synnerligare. Och jag tviflar derföre på, att man kan blifva belåten
med en sådan lag, då man väntar sig eu förbättring.
Af det jag anfört framgår, att jag icke är nöjd med förslaget.
Man påvisade dessutom förra gången, frågan diskuterades, att den,
som erlägger en krona i bevillning, d. v. s. är taxerad till
blott 400 kronors inkomst, är derjemte skyldig att utgöra icke så
obetydliga personliga utgifter, så att en sådan ofta kan hafva ock
oftast kar en lika stor utgift till presten som t. ex. en person,
som är beskattad för 5,000 kronors inkomst af kapital, rörelse eller
lön. Genom den rösträtt, som nu skulle medgifvas dessa båda, får
den, som betalar en krona i bevillning — han har således 10 fyrkar
—, efter nedsättning af röstetalet till en femtedel, endast två röster,
under det att den, som kar 5,000 kronors inkomst och i de flesta fall
icke betalar mera till presten än den andre, får 100 röster enligt
samma grund. Jag tror icke att det är rätt att vilja bygga en ny
lag på sådana grunder.
Vidare har jag mot detta förslag eu annan anmärkning att göra.
Det talas nemligen deri på åtskilliga ställen om församlingar och
på ett par ställen i lagen om pastorat. Men jag finner icke något
enda generel stadgande, i hvilket man säger, att med församling
menas pastorat, hvadan jag måste antaga att meningen med dessa
olika uttryck ej kan vara detsamma. Sålunda heter det i nu före¬
liggande 26 paragraf: »att icke någon må i valet deltaga med större
röstetal för jordbruksfastighet än en femtedel, och för andra beskatt¬
ning sföremål än en femtiondedel eif församlingens hela röstetal».
Men nu veta vi, att många pastorat bestå icke blott af eu försam¬
ling, utan af två och till och med någon gång af flere församlingar,
och vi veta äfven, att hittills röstlängder uppgjorts för hvarje för¬
samling särskild!. Om nu den, som har ett större röstetal, skall få
detta nedsatt blott med hänsyn till den församlings röstetal, inom
hvilken han bor, huru kommer det då att gå? Jo, derpå skall jag
bedja att få gifva ett exempel. Jag tänker mig då ett pastorat,
som består af en mindre och en större församling, såsom ofta för¬
hållandet är. I den förra församlingen utgöres hela fyrktalet af
5,000, och jag antager att eu jordegare derutaf innehar hälften eller
2,500 fyrkar. I den andra församlingen af samma pastorat är deremot
fyrktalet t. ex. 12,500, och jag antager att äfven der en jord¬
egare innehar en lika stor egendom och således har lika många
fyrkar som den nyssnämnde personen i den förstnämnda församlin¬
gen eller 2,500. Men detta är ej mer än en femtedel af kommunens
hela fyrktal och den sistnämnde jordegaren får således bibehålla sin
rösträtt oafkortad, under det den förre i den församlingen, hvilken
23 Ji:o 87.
Lördagen den 6 Maj, e. m.
pa
en annan prest, får sina Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
yresterliga
tjänster.
(Forts.)
röstar vid samma val men möjligen
röster nedsatta från 2,500 till 1,000.
Är det åter Utskottets mening att det skall vara hela fyrktalet
i hela pastoratet, inom hvilket begränsningen skall ske, då är detta
origtigt uttryckt, och detta trots förslaget i detta fall förut genomgått
regeringens, Högsta Domstolens och Kyrkomötets pröfning samt nu
senast Lag-Utskottets för andra gången.
Vidare är det en sak, som förekommer mig ganska besynnerlig
och det är uti de följande momenten, hvilka jemväl helt och hållet
afslogos i denna Kammare, men nu likväl återkomma oförändrade,
liär heter det bland annat: »I afseende på rösträtt vid prestval i
stad, för hvilken särskild röstgrund vid dylika val blifvit eller,
enlighet med vederbörande kyrkostämmas
förslag, varder af Konun¬
gen
faststäld, skall gälla hvad derom är eller, i enlighet med kyrko¬
stämmans förslag, blifver af Konungen förordnadt.»
gen
skall
Nu skola för församlingarna på landet Kong], Maj:t, Riksda.
och Kyrkomötet lagstifta i de allra minsta detaljer, huru
gå till vid prestval; men i eu stad kan kyrkostämman göra upp
förslag, som Kongl. Maj:t sedan har att fastställa.
År detta jemnlikhet i lagstiftningen? Det synes mig icke, som
om landsbygdens befolkning skulle stå så ytterligt lågt i förhållande
till städernas befolkning, att en sådan olikhet i lagstiftningen kan
vara berättigad. Vidare heter det: »Lag samma vare i fråga om
särskild röstgrund vid prestval i pastorat, som omfattar både stads-
och landsförsamling, så ock om vallängd vid prestval i Stockholm».
Nu veta vi att det finnes åtskilliga pastorat, som bestå af en stads-
och en landsförsamling. I landsförsamlingen är det då de röstgrun¬
der, som här äro föreslagna, hvilka, i fall lagen antages, borde blifva
gällande, men i stadsförsamlingen skulle Kongl. Maj:t efter kyrko¬
stämmans beslut fastställa förslag till röstgrund. På hvilket sätt
skall det kunna gå till att sammanjemka dessa olika röstgrunder
vid samma prestval? Någon utredning härom torde vara nödig, ty
jag föreställer mig att det måste blifva ett ganska besynnerligt för¬
hållande att kunna sammanjemka de olika röstgrunderna vid ett prest¬
val, der de väljande tillhöra dels en lands- och dels en stadsförsam-
ling, såvida man ej vill följa den enda princip, som jag anser vara
rigtig, nemligen antingen den grund, efter hvilken man betalar till
presten, eller den personliga grunden eller ock en sammanjemkning
af dessa. .
På grund af de skäl jag nu anfört finner jag mig föranlåten att
yrka afslag å den föredragna paragrafen.
Herrar A. F. Petersson i Sibbarp, Hedin, E. G. Boström, J. E.
Ericsson i Afberga, J. Andersson i Häckenäs och J. Bengtsson
instämde med Herr Ola Andersson.
Herr Eydin: Den punkt, på hvilken nu föreliggande fråga står,
är denna: skall man antaga denna prestvalsförordning med den sam¬
manjemkning, som af Lag-Utskottet föreslagits, eller skall man upp¬
skjuta den ifrågasatta reformen en 5 ä 6 år eller ännu längre?
N:o 37.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
ftrÉTmi (let ick? skäl> att mau tagel' ett steg framåt i den rätta rigtnin-
lan om till- 8’?n °.ch ,Pa detta sätt så småningom får en bättre prestvalsförord-
rättning af än (1611 \ i 1111 lltltVcl?
presteraga De punkter, hvari den behöfver förbättras, äro först och främst
tjemter. grunderna för förslags upprättande — och i detta afseende har redan
(Forts.) eu erkänd förbättring antagits af Kammaren — och vidare försam¬
lingarnas rätt att kalla fjerde profpredikant, hvilken rätt enligt detta
förslag utsträckts till piaster inom hela riket utan afseende å indi-
genatsrätten. Vid denna kallelse gäller dessutom icke något slags
röstskala, utan den personliga rösträtten gäller lika för alla. Detta
är ensamt för sig en så stor vinst i fråga om de särskilda försam¬
lingarnas valrätt och af så stor betydelse, att förslaget endast på den
grunden bol de kunna antagas. Hvad vidare angår den punkt, hvarom
nu är fråga, eller den graderade rösträtten vid prestval, så måste
man, hvilka åsigter man i detta hänseende än må hafva, medgifva,
att genom det nu framlagda sammanjemkningsförslaget, som redan
är åt Första Kammaren antaget, man vunnit det, att den envålds¬
makt, en eller annan jordegare nu inom en eller annan församling
eger vid prestval, icke vidare bibehållits, utan rösträtten mera jemnt
fördelats. Man har således enligt detta förslag på två särskilda vä¬
gar kommit till en utsträckning i valrätten, dels genom modifikation
af den vid valet gällande graderade röstskalan och dels derigenom
att den personliga rösträtten är antagen i afseende å kallelse af
fjerde profpredikant. Och om dä pluraliteten af dem, som kalla
fjerde profpredikant, kommer öfverens med pluraliteten af dem, som
vid valet ega rösträtt, kan en församling på så sätt få hvilken prest
den vill. Men huru är deremot nu förhållandetV Jo, sådant, att i
de flesta fall saknas all rätt att kalla fjerde profpredikant, medan
samtidigt vid förslags upprättande till vissa prestsysslor endast tjen-
■steåren fa gälla såsom merit, och jag vet, huru man i sådana fall
vid prestval sett sig nödsakad att taga den äldste af de på förslaget
uppförde, hvilken man trott först skola do, emedan man haft minst
att anmärka mot honom. Om man nu erhåller eu sådan utsträck¬
ning i valrätten, som här föreslagits, synes man kunna nöja sig med
att taga ett sådant steg för att sedermera gå vidare framåt. Frågan
om rösträtten kan i alla händelser hållas öppen, ty denna fråga
sammanhänger med den kommunala rösträtten i allmänhet och kan
icke falla. År det ej vid sådant förhållande skäl i att antaga de
förbättringar, som kunna vinnas. Af huru stor vigt detta är, synes
bäst vid granskning af de fel, hvaraf den nuvarande prestvalsförord-
ningen lider, i hvilket hänseende jag tillåter mig påminna, att, enligt
den tolkning, som åt regeringen åt densamma gifvits, icke blott
främmande trosbekännare, utan äfven utländingar och utländska bo¬
lag tillerkänts rätt att deltaga i prestval. De förmåner, som vinnas
genom detta förslag, synes således vara af den betydelse, att de vid
frågans afgörande böra något väga.
Hvad nu beträffar de anmärkningar, som här blifvit gjorda
derom, att enligt detta förslag någon viss röstberäkningsgrund icke
bletve för städerna bestämd och att icke heller i detsamma finnas
föreskrifter om, huru förhållas skall, då ett pastorat består af både
Jf:o 37.
Lördagen den 5 Maj, e. in. 25
städs- och landsförsamling, så medger jag, att i dessa hänseenden Angående
återstå olägenheter att afhjelpa. Men frågan om rösträtt i städerna förslao till
ställer sig.i allmänhet ganska enkel, ty rösträtten der är, såsom be- .tltinintaf
kant, vanligen densamma, som vid kyrkostämma galler, med endast yrestJriigl
några få modifikationer, och uppstår fråga om ändring i röstgrunden, tjenstår.
skall beslut härom fattas på kyrkostämma, hvilket beslut sedan un- (Forts.)
derstädes Kongl. Majds pröfning. Rösträtten i städerna vid prestval
blir således i allmänhet ungefär densamma, som vid kyrkostämma
är gällande, med tillägg dessutom af några bestämmelser i afseende
å maximum af röster. Hvad åter angår anmärkningen, att vid prest¬
val inom ett pastorat, bestående åt både stads- och landsförsamling,
en öfverenskommelse måste ega rum, huru i så fall skall tillgå, så
är det visserligen sant, att till följd af de olika förhållandena mel¬
lan städs- och landskommuner det i allmänhet blir nödvändigt, att
en sådan öfverenskommelse åstadkommes, ty, då tiden ännu icke an¬
setts vara. inne att taga ett längre steg, sä blir det nödvändigt att
genom sådana modifikationer i röstgrunden i såväl staden som ä
landet åstadkomma enhet mellan dem i afseende å rösträtten. Men
detta är således icke något fel i denna nu föreliggande förordning
såsom sådan, utan felet ligger deri, att man ännu icke ansett sig
kunna taga ett sä långt steg, som åtskilliga önska. I sä fäll frågas:
skola vi vänta med att taga något steg, derför att vi icke kunna
taga ett så stort steg på en gång, som af en eller flere önskas?
Jag kommer nu slutligen till den konstitutionella delen af frågan.
I detta hänseende ber jag blott få fästa uppmärksamheten på lydel¬
sen af 63 § Riksdagsordningen, der det heter: »Stanna Kamrarne
öfver någon fråga, deri ständigt eller i dess ställe särskild! tillsatt
Utskott sig yttrat, uti hufvudsakligen eller till vissa delar olika be¬
slut, då skall Utskottet söka att de olika meningarne, såvida möjligt
år, sammanjemka och med förslag derom till Kamrarne inkomma.»
Här står ju till och med hufvudsakligen eller till vissa delar olika
beslut. Således kan man anse, att ett sammanjemkningsförslag bör
kunna af ett Utskott uppgöras, äfven om i afseende å hvarenda pa-,
ragraf Kamrarne fattat olika beslut, och äfven om en eller flera pa¬
ragrafer blifvit af den ena Kammaren afslagna. Så snart möjlighet
förefinnes att med ledning af de fattade besluten åstadkomma ett
lagförslag,. har Utskottet otvifvelaktigt rätt att framlägga samman¬
jemkningsförslag. En annan sak blir, om Kamrarne sedermera nöja
sig dermed. Således kan i detta fäll Lag-Utskottet icke det ringaste
förebrås derför, att det framkommit med ett så beskaffad! samman¬
jemkningsförslag som detta.
Vidare har det anmärkts, att den återförvisning, som skett,
borde föranledt Utskottet att komma in med eu begäran, att Andra
Kammaren måtte fatta sitt beslut. Det finnes icke i hela Riksdags¬
ordningen något, som ålägger Utskottet, att, när ett ärende blifvit
till det samma aterförvisadt, komma in till den ena Kammaren och fö¬
reslå, att den skall fatta sitt beslut, dä den andra Kammaren icke
också återförvisat ärendet. Jag känner exempel från föregående
riksdagar, då återförvisning egt rum och sammanjemkningsförslag
af Kamrarnes olika åsigter skett, utan att den ena Kammaren fät-
N:o 37. 26 Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående tat ett direkt beslut i saken. När nu törhallandet i denna iråga
förslag un va,. galant, att Kammaren afslagit denna paragraf och förklarat, att
‘säitnin af den >cke vil!e vcta af någon så beskaffad ändring af rösträttsgrun-
Spresteriiga den, som föreslogs i Lag-Utskottets torra betänkande, så var det
ijemter. klart, att Utskottet hade att försöka att få en sammanjemkning till
(Forts.) stånd och se till, om Kammaren ville, med de modifikationer som
skett, frånträda sitt utslag i den nu föredragna punkten och taga hela
lagen såsom ett helt, eller om Kammaren ansåg, att denna punkt
vore af en så väsentlig beskaffenhet, att den ville utslå hvarje
sammanjemkningsförslag. Så ställer sig nu frågan. Kammaren är
bibehållen vid sin rätt att tätta beslut och är i alla hänseenden kon-
stitutionelt oförhindrad att besluta hvad helst den vill. Om vi tänka
oss forna förhållanden under ståndsriksdagarnes tid, huru gick det
då till, i fall sådana som detta? Jo, om den och den punkten eller
vigtiga bestämmelsen i en lagfråga af ett stånd antogs, men åt ett
annat icke, så att stånden stannade i olika meningar, så hänsköts
frågan till förstärkt Lag utskott. Något sådant Utskott finnes icke
nu mer, men icke hindrar detta att i sammanjemkningsväg uppställa
förslag om, att den ena Kammaren skall jemka något på sin åsigt,
hvarigenom man således kan komma till ett gemensamt beslut. Vi¬
dare fäns det på denna tid det sättet att sammanjemka frågor, att
det ena ståndet inbjöd det andra att biträda sin mening, och det
har händt, att på grund af eu sådan inbjudning det ena ståndet
frånträdt sitt en gång fattade beslut och biträdt det beslut, som det
andra ståndet redan fattat. Jag vill i detta hänseende påminna
om det beslut, som vid 1852—1853 årens riksdag fattades, om en
reglering af grundskatterna, lieslutet fattades på grund af eu sådan
från ett stånd till ett annat utfärdad inbjudning, som antogs. Det
tinnes således icke något konstitutionel! hinder för det föreliggande
förslagets antagande, hvilket förslag.bestämdt är en förbättring i de
nuvarande rösträttsförhållandena. Äfven om man icke kan med
ens fullkomligt vinna allt, hvad man önskar, böra dock meningarna
kunna enas om det framsteg, detta sammanjemkningsförslag innehål¬
ler, i jemförelse med de nu rådande förhållandena, och härigenom
skulle man ju äfven vinna de stora fördelar, som i öfrig! finnas i
förslaget. Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag.
Herr J. M. Svensson: Då jag är eu af motionärerna i frågan,
är det gifvet, att jag önskar framgång deråt, och huru en föregående
talare än klandrat förslaget, kan det dock icke förnekas, att d.et är
bättre, än hvad vi nu hafva. Om icke Kammaren nu, då Första
Kammaren antagit förslaget, passar på och bifaller detsamma, så tå
vi kanske vänta många och långa år på att få något bättre. För
min del yrkar jag således bifall till Utskottets förslag.
Grefve Sparre: Då jag hörde, att Första Kammaren antagit
Lag-Utskottets inbjudning och, i motsats till hvad den Kammaren
förut alltid gjort, medgifvit en begränsning i rösträtten för jordbruks¬
fastighet — ty märk väl, Första Kammaren har aldrig förut med¬
gifvit detta, — intogs jag af en viss glädje, i den förhoppning att
Lördagen den 5 Maj, e. M.
27
N:o 87.
denna fråga, i hvars handläggning jag under en mängd år deltagit,
nu omsider skulle få sin lösning. Att icke allas önskningar dervid
skola blifva tillfredsstälda, är hvad vi litet hvar här i lifvet få erfara
och som alltid måste blifva följden vid förhandlingar icke blott inom
en stor krets, utan äfven inom två särskilda Kamrar. Men jag in¬
stämmer med talaren på upsalabänken deri, att så väsentliga för¬
ändringar och förbättringar äro genom detta förslag åvägabragta, att
jag skulle anse det högst illa, om Kammaren nu af ett slags recht-
haberei icke skulle vilja gå Medkammaren till mötes, då den nu
visat sig så tillmötesgående.
Den talare, som öppnade debatten i frågan, sade, att, om det
vid behandlingen af ett lagförslag förekommer, att Kamrarne an¬
gående liera paragrafer i detsamma fattat olika beslut, kan Utskottet
visserligen göra en sådan inbjudning, som det här gjort, men, sade
han, det måste vara i mindre vigtiga frågor. Ja, hvad som är en
vigtig fråga eller ej, det beror på, hvad hvarje individ anser för att
vara vigtigt. Jag anser, att hela den nu förevarande frågan om
lösningen af en långvarig tvist rörande tillsättandet af presterliga
tjenster är en fråga af den beskaffenhet, att vi böra försöka gå
hvarandra något litet till mötes för att få ett slut på det oefter-
rättlighetstillstånd, hvari vi för visso i det afseendet befinna oss.
Vi böra således, mine herrar, besinna, såsom talaren på upsala¬
bänken också nämnde, icke allenast den rättighet, som blifvit genom
detta förslag medgifven församlingarna att kalla fjerde profpredi¬
kant, utan äfven att indigenatsrätten blifvit bruten, så att man kan
till fjerde profpredikant kalla prestman äfven utom stiftet, och icke
är bunden vid ett förslag med tre gubbar, af hvilka församlingen
icke vill hafva någon. Vi böra icke utslå så väsentliga förbättrin¬
gar, blott derför att vi icke vunnit alla våra önskningsmål, helst vi
ju alla veta, att ett kyrkomöte förestår redan i år, och att hvad vi
nu hafva antagit således kan fä en snar sanktion. Jag anhåller om
bifall till Utskottets förslag.
Herrar Gumcelius och Granlund instämde med Grefve Sparre.
Herr fila Andersson i Burlöf: Jag vill blott svara några ord
i afseende på hvad som yttrats mot mitt anförande angående det
formella. Jag skall be att ännu eu gång få betona, att två motioner
blifvit väckta i denna fråga och, särskild! i afseende på röstgrunden,
den ena af Herr Smedberg och den andra af Herr Westin. Jag är
öfvertygad om, att Kammaren skall medgifva att de hafva lika rätt
att få sina förslag lika behandlade inom Riksdagen. I afseende på
Herr Smedbergs förslag har, såsom jag redan nämnt, Utskottet sagt,
att, då Första Kammaren godkänt Utskottets hemställan om utslag
på Herr Smedbergs motion, denna fråga måtte anses vara förfallen,
men i fråga om Herr Westins motion, som i det närmaste var till¬
styrkt af Utskottet, säger icke Utskottet, att den måtte anses förfallen
oaktadt Andra Kammaren afslagit detta förslag. Det är denna for¬
mella oegentlighet jag velat fästa uppmärksamheten på, och jag
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
prest er lig a
tjenster.
(Forts.)
N:o 37.
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
presterliga
tjenster.
(Forts.)
28 Lördagen den 5 Maj, e. m.
betvifla?, att man skall kunna vederlägga att det är, minst sagdt,
en inkonseqvens.
Beträffande nu fördelarne af förslaget i öfrigt, bär jag alldeles
icke bestridt dem, men deremot är jag ingalunda af samma mening
som talaren på upsalabänken derom, att, om man nu vinner någon
förbättring i öfriga afseenden, det skulle blifva desto lättare att
sedermera vinna den åsyftade förbättringen i rösträtten. _ Det tror
jag för min del icke, utan jag tror, att, om man gör sig. af med
alla de krafter, som intressera sig för alla de öfriga förbättringarna,
desto längre får man vänta på eu rättvisare röstgrund. Och icke
kan jag finna att det ligger någon rättvisa deri, att man gifver en
hel del personer, som litet eller intet bidraga till presterskapefs af¬
löning, en mer eller mindre betydande rösträtt, då andra, som bidraga
mera, få ingen.
I allt öfrigt bär ingen af de talare, som efter mig haft ordet,
ens försökt vederlägga den kritik jag tillåtit mig underkasta Ut¬
skottets förslag.
Herr Smedberg: Den förste talaren, som äfven sist både ordet,
gjorde många anmärkningar mot Utskottets nu framlagda samman-
jemkningsförslag. Beträffande grundlagsenligheten af den behand¬
ling frågan rönt i Utskottet, har talaren på upsalabänken redan
besvarat den anmärkningen, så att i den delen kan jag inskränka
mig till att instämma med honom. Hvad åter angår Herr Ola An¬
derssons beräkning af rösträtten, hur den skulle gestalta sig för jord¬
bruksfastighet, annan fastighet och öfriga beskattningsföremål, vill jag i
den delen förena mig med honom, ty hvad han i detta afseende yttrade
öfverensstämmer fullkomligt med den åsigt jag framstält i min
motion och särskildt i min reservation mot förra betänkandet. Jag-
sökte också att inom Utskottet, då det var fråga om sammanjemk-
ning, få min motion i någon mån erkänd, men jag lyckades icke få
något medhåll, icke ens af ledamöterna från denna Kammare. Jag
nedsatte då mina anspråk derhän, att jag blott yrkade en begräns¬
ning af jordbruksfastighet till en tiondedel och att rösträtten nedåt
borde utsträckas till alla dem, som icke ega rösträtt på kyrkostämma,
så att en röst skulle tillkomma husfadern i hvarje matlag, som er¬
lägger skatt till presten. Men icke ens dessa små anspråk lyckades
jag drifva igenom. Det nu framlagda förslaget innehållej, såsom af
betänkandet synes, att inskränkningen för jordbruksfastighet endast
skall vara en femtedel, och de öfriga, som icke hafva någon röst¬
rätt på kyrkostämma, få fortfarande vara utan rösträtt vid prestval,
ehuru de betala till presten.
Då emellertid detta förslag onekligen är ett steg framåt i den
rätta rigtningen, skall jag icke längre hålla på det förslag jag i
min motion framstält. Jag tror icke att man kan vinna allt på en
gång och anser derför att man bör åtnöja sig med hvad man nu
kan få. Utskottets förslag är som sagdt ett steg framåt och inne¬
håller i många fall en ändring till det bättre i det oefterrättlighets-
tillstånd, som nu råder. Jag vill derför för min del yrka bifall till
Utskottets nu framlagda sammanjemkningsförslag.
29 So 37.
Lördagen den 5 Maj, e. ra.
Herr J. Andersson i Bal torp förenade sig med Herr Smedberg.
Herr Thomasson: Afstå!- och instämmer med Herr Smedberg.
Herr Sven Nilsson: Jag förenar mig med den förste talaren
om afslag å Utskottets förslag. Det förefaller mig något egendom¬
ligt, detta sammanjemkningsförslag, och jag kan icke förstå hvilka
grunder Utskottet följt vid sammanjemkningen. Under den tid jag-
varit riksdagsman bar jag ännu aldrig hört talas om någon saminan-
jemkning mellan ett intet och något som finnes. Andra Kammaren
bär icke fattat något beslut i denna fråga, annat än afslagit Utskottets
förslag, under det att Första Kammaren deremot antagit detsamma.
Jag förstår derför icke livilket beslut af Andra Kammaren, Lag¬
utskottet haft att sammanjemka, med det beslut Första Kammaren
fattat. Icke heller förstår jag på hvad sätt Utskottet kunnat
uppfatta hur långt denna Kammare genom sitt afslag af Utskottets
förslag velat gå, i afseende på rösträtten. Detta torde väl hafva
varit nödvändigt för Utskottet att veta, innan det gafvel- sig in på
försöket att sammanjemka.
Detta är onekligen ett ovanligt sätt att sammanjemka Kamrarnes
olika beslut och jag föreställer mig att det kunde blifva ett högst
farligt prejudikat för framtiden, hvilket jag åtminstone icke vill
biträda.
Nu, har man sagt, att Utskottets förslag är ett steg framåt och
om man nu antoge detsamma, kunde man snart vänta något mera.
För min del anser jag emellertid att detta förslag är ett steg bakåt,
då det nu ifrågasatta steget är för litet; och om detsamma tages,
får man säkerligen vänta bra länge innan någon vidare utsträckning
af röstgrunden kommer att medgifvas. Jag föreställer mig också att
landsbygdens befolkning har lika så stor rätt att få eu liberalare
röstgrnnd som städernas invånare och jag hade derför icke väntat
att Lag-Utskottets ledamöter från denna Kammare skulle vilja upp¬
draga, så stor skilnad mellan stad och land som nu synes vara fallet.
Jag uttalade mig sista gången, då denna fråga var före, om i hvad
afseende jag ansåg den föreslagna röstberäkningen skulle vara olämp¬
lig för såväl församlingarna som presterskapet, och då jag fortfarande
vidhåller dessa åsigter, kan jag icke heller vara med om det före¬
liggande så kallade sammanjemkningsförslaget, som icke är någon
sammanjemkning utan ett nytt förslag, som redan är af Kammaren
afslaget, utan yrkar jag afslag å detsamma.
Häruti instämde Herr A. Magnusson.
Herr Wieselgren: Lag-Utskottets föreliggande betänkande har
visserligen öfverraskat men ingalunda öfvertygat mig. Jag har i
denna fråga samma åsigter som den förste talaren i ämnet och jag-
ber att få instämma med honom i hans ypperliga anförande, hvilket
enligt min tanke icke åtnjutit tillbörlig rättvisa af de personer, som
uppträdt mot detsamma. Ty i stället för att bemöta honom bär man
inskränkt sig till att för femtionde gången upprepa förteckningen
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
presterliga
\ tjenster.
(Forts.)
N:o 87.
30
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Angående öfver lagförslagets förtjenster. Det är ock sällan ett lagförslag blifvit
förslag till prisadt som det nu föreliggande och det är rätt eget att ändå har
lag om till- gamma förslag från alla sidor erkänts icke motsvara hvad äfven
Spresterliga billiga anspråk af detsamma förväntat.
tjenst er. Jag skall icke länge upptaga herrarnes tid; men jag ber tå
(Forts.) bemärka att det sannolikt icke skall dröja länge innan erfarenheten
gifVit vid handen om det lyckliga förhållande, man anser med denna
fag bringas till stånd, verkligen inträder. Hvad åter beträffar det
påståendet att, om vi nu utslå detta betänkande — hvilket jag dock
icke tror kommer att ske — vi icke skulle kunna vänta något nytt
lagförslag på 5 å 6 år, tror jag att det mera är ett skrämskott, än
det bär realitet; tv nog är det klart att Herr Statsrådet och Chefen
för Ecklesiastikdepartementet, som väl icke varit alldeles ditt för
hvad i denna fråga förekommit i Kamrarne, måste i hvad fall som
helst för Kyrkomötet framlägga förslag i den sigtning, som af Kam¬
rarne redan, till hufvudsakliga delar gillats. Om också det nu före¬
liggande förslaget skulle falla, torde inom kort ett förslag, gående
i den rigtning Kammaren godkänt, det oaktadt kunna föreläggas
Riksdagen.
Herr Magnus Jonsson: Jag hade icke ämnat begära ordet i
denna fråga, men är så godt som påkallad af den siste ärade talaren,
då lian försäkrade Kammaren att det icke skulle dröja länge, icke
5 å 6 år, utan kanske blott ett år innan vi finge åter ett dylikt
förslag, i det Kyrkomötet redan i år skulle kunna antaga ett dylikt
förslag, som sålunda skulle kunna föreläggas redan nästkommande
riksdag. Jag ber få erinra, att denna Kammare just afslagit ett
liknande förslag på den grund, att det varit behandladt af Kyrko¬
mötet och först sedermera kommit till Kammaren. Jag tror icke att
Kammaren skulle handla annorlunda nu och antaga ett förslag, som
gått från Kongl. Maj:t till Kyrkomötet i första hand och först der¬
efter kommit till Riksdagen. Sålunda tror jag icke att man bör
förespegla sig att något liknande förslag skall kunna framkomma
inom 5 eller 6 år. Jag tror tvärt om att vi få vänta mycket längre.
Jag vill vidare påpeka, att, då Första Kammaren visat sig tillmötes¬
gående i denna så val som i en och annan föregående fråga, man
bör vara denna Kammare tacksam för en sådan eftergift, och att
det skulle vara rent af mindre passande för Andra Kammaren att
afslå en sådan fråga, i synnerhet som man vet att en stor^ del åt
det svenska folket suckar efter att tå rösträtt vid prestval, lat vara
att den icke blefve stor; ty vi skola tänka oss att det finnes en
mängd skattskyldige i alla kommuner, som nu sakna rösträtt och
som skulle anse icke så litet vara vunnet om de finge åtminstone
något att säga vid val af sin själasörjare.
Medan jag har ordet ber jag att få nämna, att jag i Utskottet
föreslog att man skulle lemna större rösträtt åt de mindre bemedlade
och att ingen, som egde rösträtt på landet, skulle få utöfva den för¬
mer än 10 fyrk. Detta ansågs emellertid i Utskottet icke lämpligt
och då har jag icke kunnat annat än bifalla betänkandet. Den
beräkning, som Herr Ola Andersson gjort i fråga om eu nedsättning
31 N:o 37.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
af de olika skattebidragen, tror jag lika väl kunde skett på annat
sätt. Man kunde t. ex. tänka sig att man gjorde en reduktion af
de större hemmansegarnes röstetal. I en socken — den jag till¬
hör tinnes t. ex. en person, som bär mer än 35,000 röster, under
det hela socknens röstetal uppgår till 152,000. Det skulle väl nu
gå an att nedsätta detta röstetal till 3,000 fyrk. Den mindre be¬
medlade, som förut icke hade röst, får nu sådan i viss proportion
mot den mera bemedlade och röstetalet blir jemnare fördeladt på
flere, som sålunda få deltaga i valen.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Wieselgren: Jag vill endast be att få bestrida rigtig-
heten af den siste talarens påstående, att Riksdagen år 1879 afslog
ett då framstäldt förslag i samma ämne som det nu föreliggande,
derför att detta lagförslag först förevarit i kyrkomötet. Det var
visserligen en och annan talare, som anmärkte, att det var mindre
grundlagsenlig! att så skett, men jag trotsar den siste ärade talaren
att kunna med fog påstå, att detta var det skäl som vid det ifråga¬
varande tillfället bestämde Andra Kammaren att afslå det framlagda
lagförslaget.
Herr Smedberg: Ja, jag minnes grant huru det tillgick 1879.
Det var ett ganska vigtigt skäl mot lagförslaget att Kyrkomötet
först behandlat detsamma och Kong!. Maj:t derefter framlagt det¬
samma för Riksdagen och att Riksdagen på detta sätt satts i efter
hand. Detta skäl anfördes af åtskillige ledamöter i denna Kammare
och äfven af den ärade talaren på göteborgsbänken, och detta var
också ett skäl, om icke just det enda, som bestämde Kammaren i
sitt då fattade beslut.
Herr Wieselgren: Jag vågar bestrida rigtigheten af hvad den siste
ärade talaren påstod rörande något mitt yttrande i förevarande sak.
Herr Magnus Jonsson: Jag skall blott be att få anmärka,
att Herr Ola Andersson i Nordanå, numera i Burlöf, var den, som
dä uttalade sig skarpast mot det förslag, som då förelåg och det på
den grund, att ärendet varit före först hos Kyrkomötet. På mig och
mången gjorde dessa uttalanden det intryck, att vi icke ville slå in
på eu sådan bana; och som Herr Wieselgren nu instämt med denne
talare, kan jag icke tro annat, än att han instämmer med honom
äfven i den delen.
Ofverläggningen var härmed slutad. Herr Talmannen fram-
stälde propositioner så väl på antagande af den förevarande para¬
grafen som ock på dess förkastande och fann den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd samt an-
stäldes, enligt här nedan intagna omröstningsproposition:
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
presterliga
tjenst er.
(Forts.)
\:o 37. 32
Lördagen den 6 Maj, e. ni.
Angående
förslag till
lag om till¬
sättning af
prester Aga
tjänster.
(Forts.)
Deri, som vill godkänna den af Lag-Utskottet under lista punkten
af Utlåtandet N:o 39 föreslagna lydelse af 26 § i lagförslaget an¬
gående tillsättning af presterliga tjenster,
Den, det ej vill,
röstar Ja;
röstar Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit omförmälda, af Lag-Utskottet
föreslagna §.
Omröstningen visade 123 Ja mot 50 Nej, varande således para¬
grafen af Kammaren godkänd.
§ 37-
Äfven denna § godkändes; hvarefter Utskottets hemställan i
punkten 1 förklarades besvarad genom Kammarens nu fattade beslut.
Punkten 2 samt Utskottets derefter gjorda slutliga hemställan
biföllos.
§ 7.
o,», upp- Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40, i anledning af vackt
hafvande af motion om upphäfvande af‘nu befintliga familjefideikommiss i fast
familjejidei- e„.endonl.
kommus % ~
Ledamoten af Första Kammaren Herr A. O. Wallenberg både i
sin motion N:o 14 föreslagit ett tillägg till § 1 i 16 kap. Arfda-
balken, hvarigenom bestämdes:
»att de familjefideikommiss, som nu finnas, ej komma att längre
bibehålla denna sin egenskap än i nuvarande innehafvares hand och
deras efterföljares, som äro födda senast inom 1885 års utgång, och
att fideikommiss erhålla egenskap af arfvejord, när ingen till succession
berättigad arfvinge finnes, som blifvit född senast inom 1885 ars
utgång.»
Rörande denna motion hade Utskottet hemstält, att densamma
icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Enligt anteckning å Utlåtandet, var reservation mot detsamma
inom Utskottet anmäld af Ilerrar Smedberg, And. Persson, Lavin,
Magnus Jonsson och Johannes Jonson, hvilka för sin del framstäf
följande förslag:
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att Konungen
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
hvarigenom den vid viss egendom fastade fideikommissnatur må
upphöra.»
Lördagen den' S Maj, e. in.
Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, anförde
33 N:o 37.
Om upphäf¬
vande af fa-
Herr Smedberg: Som herrarne finna, bär jag jemte Herrar ™lWidei'
Anders Persson, Lewin, Magnus Jonsson och Johannes Jonson reser- j-ast egen<j„m
verat mig mot Utskottets afstyrkande Betänkande. Jag skall endast, (Forts.)
Herr Talman, åberopa hvad som i reservationen finnes anfördt, och
anhåller jag på grund häraf om afslag å Utskottets betänkande och
bifall till reservationen.
Häruti instämde Herrar Folke Andersson, Borg och A. P. Lind.
Herr Fredenberg: Herr Talman! Mine Herrar! Då ingen torde
kunna förneka att fideikommissinstitutionen står i uppenbar strid med
vår nuvarande arfslag, på samma gång om den utan tvifvel äfven
kränker den förnämsta af alla lagar, samvetet, som i faders och mo-
dershjertat med bokstäfver, som aldrig kunna utplånas, inskrifvit
den lika arfsrätten, så kan jag icke annat än instämma i Herr
Wallenbergs motion, öfvertygad som jag är att undanrödjandet af
en uppenbar orättvisa, äfven om den räknar ett eller annat århundra¬
des anor, icke utgör något våldsamt ingrepp i eganderätten, så mycket
mera som motionären med sitt förslag icke berör den nuvarande
innehafvarens eller hans arftagares rätt till fideikommisset utan en¬
dast afser att åt blifvande medlemmar inom några familjer återbörda
den likställighetens rätt, som är en följd af 1845 års välsignelserika
lagförändring.
.lag vet mycket väl, att en diskussion i denna fråga icke skall
gagna till något, då jag är fullt förvissad om att Första Kammaren
kommer att afstå motionen, men hvad man anser vara rätt är också
en pligt att uttala, och ur denna synpunkt förmodar jag att den
Andra Kammaren likasom förlidet år icke skall neka det tänkvärda
förslaget sina sympatier.
Sedan Lag-Utskottet anmärkt, att fideikommissstiftelser blifvit
afskaffade i Frankrike, Nederlanden och Italien samt att förslag der¬
om varit väckt i Preussen och Danmark, yttrar Utskottet i sitt be¬
tänkande följande:
»De förhållanden, som uti ofvan uppräknade stater må hafva
föranledt verkligt eller ifrågasatt upphäfvande af fideikommissnaturen
å viss fast egendom, förefinnas emellertid, enligt Utskottets åsigt, icke
i vårt land, och det är endast ett verkligt nödtvång, som kan be¬
rättiga att bryta lagligen tillkomna och lagligen bestående disposi¬
tioner af enskilde».
Det må visserligen vara sant, att de ekonomiska och sociala
olägenheterna af dylika fideikommissstiftelser kanske varit större i
dessa länder än i vårt, och att detta förhållande väsentligen bidragit
till att de der redan blifvit afskaffade. Men jag vågar äfven tro,
att humaniteten och rättvisan har sin dryga andel i denna lagför¬
ändring, ty det ideelt sedliga ändamål, som enligt mitt förmenande
måste utgöra, om jag så får uttrycka mig, sjelfva lifsprincipen i
hvarje folks fortgående utvecklings- och reformationsarbete, innebär
Andra Kammaretis Prof. 1883. N:o 37. 8
N;o 37.
34
Lördagen den 5 Maj, e. tn.
Om upphäf-i sig just detta högre och verkliga nödtvång, som icke kan eller får
vande ®//a-medgifva att den enskildes rätt ställer sig i opposition mot sam-
TommisTl kallets. Detta är ett förhållande, som Lag-Utskottet icke tyckes hafva
fast egendom, beaktat eller kanske ansett hos oss icke vara för handen.
(Fort».) Lag-Utskottet yttrar vidare:
»De bestående fideikommiss-stiftelserna i fast egendom uti vårt
land hafva icke det omfång, att några betänkligheter synas kunna
möta mot deras bibehållande».
Vid en noggrannare uträkning af värdet å dessa fastigheter har
det visat sig, att detta värde sedan förlidet år ökats från 85 1 /, mil¬
lioner kronor till 102 Va millioner kronor — ett belopp, som enligt
min från Lag-Utskottet afvikande och mindre storslagna uppfattning
representerar ett ganska stort nationalekonomiskt intresse och eu
icke mindre stor social orättvisa. Genom fideikommissrätten bindas
vid ett fåtal personer dessa 102 1/2 millioner kronor, som, fördelade
på flera händer, säkerligen skulle vara till större nytta och välsignelse
för landet, likasom för de individer, som nu lida af denna hårda och
naturvidriga testamentsrätt.
Att en enskild persons vilja, äfven om den grundat sig på en
längesedan upphäfd testamentsrätt, icke kan göra anspråk på att för
all framtid få qvarstå som en undantagslag inom samhället och i
strid mot dess lagar, erkännes numera af de rättslärde; och samma
åsigt finnes äfven uttryckt i Kong!. Förordningen den 27 April 1810,
der icke allenast förbjudes inrättande af nya fideikommiss, hvari¬
genom sjelfva grundsatsen för dylika stiftelser underkännes, utan
äfven medgifves rätt att inteckna sådan egendom, hvarigenom mot
testator vilja fideikommissrätten kan upphäfvas, om vid tvingande
nöd egendom måste ä exekutiv auktion försäljas.
Det kan äfven förekomma, att fideikommissrätten upphör då, som
det heter, »testator föreskrefne vilkor på något sätt exspirera»,
eller att, med förändrade tidsförhållanden de uppstäda bestämmel¬
serna för fideikommisset blifva alldeles otillämpliga, Kong! Maj:t upp-
häfver fideikommissrätten, och detta är ju äfven mot testator vilja.
Ur rättslig synpunkt torde således icke några stora betänkligheter
möta för afskaffande af fideikommissinstitutionen. Men jag medger
villigt, att svårigheter kunna förefinnas beträffande de lagbestämmel¬
ser, enligt hvilka ett sådant beslut skulle verkställas Härutinnan är
jag ense med reservanterna om att detta bör öfverlemnas till Kong!.
Maj:ts afgörande. Motionären har föreslagit att alla familjefideikom-
miss i fäst egendom skulle erhålla egenskap af arfjord, sedan nu¬
varande innehafvare eller vederbörande arftagare aflidit. Härför möter
enligt min tanke inga oöfvervinnerliga svårigheter, ty då en ny lag
icke kan afhjelpa förgångna tiders orättvisor eller verka retroaktivt,
så måste den väl byggas på faktiskt bestående förhållanden, d. v. s.
den existerande eganderätten, som obestridt iunehafves af den nu¬
varande fideikommissarien, hvars barn, der sådana finnas, eller i mot¬
satt fall hans syskon, synas mig böra vara närmaste och rätte arf¬
tagare till fideikommisset.
Jag är emellertid, som jag förut sagt, öfvertygad om att denna
vigtiga lagförändring äfven vid denna riksdag kommer att förfalla.
Lördagen den 5 Maj, e. m.
35 N:o 37.
Men lika viss är jag äfven att uti sanning och rätt finnes inneboende Om upphäf-
en segerkraft, som slutligen skall leda till det efterlängtade målet,vand°aJ N'
den lika arfsrättens förverkligande inom alla familjer i vårt foster- kommis/i
land, och är det i denna förhoppning och i denna förtröstan, som/aa egendom.
jag, Herr Talman, anhåller att få instämma i reservanternas yrkande. (Forts.)
, Herrar O. B. Olsson, Jöns Rundbäck, P. Nilsson i Råby, Oliv.
Assarsson, Björkman, Angel, A. Svensson i Bossgården, Gunnar
Eriksson, W<tllenius, Olof Jonsson, N. Nilsson i Vrängebol, SäUing,
Hceggström och ,/. E. Johansson i Forneby instämde med Herr
Fredenberg.
Herr Schen ström: Kammarens ledamöter hafva sannolikt i
minnet den öfverläggning, som sistlidne riksdag försiggick rörande
ifrågavarande angelägenhet, då Lag-Utskottets enahanda beslut utan
votering slopades; och jag har nyss hört i denna Kammare så många
instämmanden med den näst föregående talaren, att det väl lärer vara
förgäfves att yttra något till förmån för Utskottets förevarande fram¬
ställning. Några ord tillåter jag mig dock att uttala.
En rättslärd i denna Kammare sökte under förra riksdagen ur
rättslig synpunkt deducera lagstiftarens berättigande att ingripa i,
såsom det för en och annan vill synas, lagligen tillkomna privat¬
rättsliga förhållanden. Men lian framstälde icke något yrkande, utan
slutade med dessa ord: »svårigheten ligger just i att kunna bestämma
hvem som skall tillerkännas fideikommisset i det ögonblick, fideikommiss¬
rätten upphäfves, och för denna svårighet böjer jag mig». Mycket
rätt! Der står förståndet stilla och der famlar man i mörkret efter
rättvisa.
Den högt aktade motionären har likväl föreslagit, att de familje-
fideikommiss, som nu finnas, ej skola längre bibehålla denna sin
egenskap, än i nuvarande, innehafvares hand och deras efterföljares,
som äro födda senast inom 1885 års utgång. Märken väl: de som
äro födda inom 1885 års utgång. Antag nu att eu innehafvare af
ett fideikommiss, som går på den manliga sidan, icke eger någon son, ?
då skall vid 1885 års utgång fideikommissrätten öfvergå till de man¬
liga rättsinnehafvare, som då finnas till, huru aflägsen slägt de än
må vara, och möjligen till den, som hvarken har eller får barn. Skulle
det då inträffa, att den nuvarande innehafvare!! af fideikommisset år
1886, möjligen sjelfva nyårsdagen, i lagligt äktenskap finge en son,
sä skulle denne son, icke få fideikommisset. Kan det vara rätt? —
och nog vore det val en stor otur för det lilla barnet att födas till
verlden en dag, kanske endast en timme för sent.
Nu vill reservanten öfverlemna till Kongl. Maj:t att föreslå huru
denna sak skall lösas. Jag befarar dock att Kongl. Maj :ts rådgifvare
skola komma att stå rådlösa inför uppgiften att rättvist lösa denna
gordiska knut.
Herr Talman! Jag har icke något yrkande att framställa, utan
stannar med åberopande af den nyss omförmälde talarens slutord.
N:o 37.
Sfi
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Om upphäf¬
vande af fa-
miljefidei-
kommiss i
fast egendom,
(Forts.)
Herr T horn a. sson: Efter det beslut, som Kammaren sistlidne
riksdag fattade i denna fråga, och med den stämning, som här tyd¬
ligen råder för bifall till den ifrågavarande motionen, vore det att
.missbruka Kammarens tid att söka närmare utveckla de skäl, hvarpå
Lag-Utskottet grundat sitt afstyrkande af samma motion. Endast det
vill jag hafva betonadt, att hufvudskälet varit grundsatsen, att af
enskilda personer i laglig ordning gjorda dispositioner och deraf upp¬
komna privaträttsliga förhållanden icke böra af lagstiftningen rubbas
utan bjudande nödvändighet, utan att nödig omvårdnad af högre och
allmänna intressen sådant oundgängligen kräfva. Men Utskottet kan
icke erkänna att en sådan nödvändighet här är för handen, vare sig
att frågan betraktas ur humanistisk, social, politisk eller national¬
ekonomisk synpunkt. Kammaren har emellertid en uppfattning af¬
vikande från Utskottets, och jag förmodar att Kammaren nu ämnar
gifva form åt denna mening genom att instämma i reservationen.
Jag tillåter mig häremot endast erinra, huruvida det kan vara
skäl, såvida ett bifall till reservationen skall afse något annat än eu
opinionsyttring, att aflåta en skrifvelse, affattad i så allmänna orda¬
lag som reservanterna föreslagit. Reservationen lyder sålunda: »att
Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att Konungen täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom
den vid viss egendom fastade fideikommissnatur må upphöra.»
Kan det verkligen vara Kammarens mening att vilja afskaffa
alla fideikommiss, således äfven dem, som inrättats för välgörande
ändamål? Detta skulle dock blifva följden af ett sådant skrifvelse-
förslag som reservanterne afgifvit. Jag föreställer mig också, att,
för så vidt skrifvelsen skulle tjena regeringen till någon ledning,
Kammaren borde på något sätt gifva tillkänna huru den tänkt sig
ordnandet af eganderätten vid fideikommissens försvinnande; ty det
är icke alls någon sjelf klar sak, såsom en förégående talare antog,
att eganderätten skulle tillkomma den dåvarande fideikommissinne-
hafvaren.
Eller hafva icke de ärade talare, som yttrat sig för fideikom¬
missens upphäfvande, kommit att tänka på att dessa egendomar äro
slägtens tillhörighet. De äro dock tillkomna, såsom det heter, till
»Familiens Heder och Conservation». Men naturligtvis kan icke
hvarje medlem i siägten få del af fideikommissen vid fideikommiss-
rättens upphörande, utan det fordras en noggrann utredning om huru
dermed skall förhållas och detta är svårt, äfven om jag icke vill
medgifva, såsom den ärade talaren på köpingsbänken, att det är så
svårt, att förståndet dervid står alldeles stilla.
Äfven af detta skäl finner jag sålunda icke lämpligt att bifalla
reservanternas förslag, utan yrkar jag bifall till Utskottets afstyrkande
hemställan.
Herr Hedlund: Då här blifvit så starkt betonadt det privat¬
rättsliga hos fideikommissrätten såsom grundad på en testaments¬
rätt, så fä vi väl icke förbise, att det i sj elfva verket är en ganska
svag grund, hvarpå denna testamentsrätt hvilar. Det är 16 kap.
1 § Ärfda-Balken som medgifver testamentsrätt: »Vill någon»,
Lördagen den 5 Maj, e, m.
37 N:o 37.
heter det, »man eller qvinna göra testamente, hafve våld göra det, Om upphof-
muntligen eller skriftligen, med eller utan vilkor» etc. och på dessa
svaga grunder, att en man eller qvinna eger rätt att gorå bestäm- *
melser om sin egendom, med eller utan vilkor, har man tätt rätt attfast egendom.
binda sina efterkommande i ett obestämdt antal slägtled och deråt ut- (Forts.)
bildat en sådan rätt som fideikommissrätten. Det förefaller mig, att
det är ett sådant ingrepp i de privaträttsliga förhållandena, att man
väl snarare skulle kunna sätta i fråga, huruvida en tillämpning åt
denna lagparagraf någonsin varit juridiskt berättigad.
Hvad angår svårigheten i fråga om hvem som skall blifva inne¬
hafvare af en fideikommissegendom, när fideikommissrätten upphör,
har jag icke funnit densamma så stor, som man har velat framhålla.
Det synes mig alldeles klart, att, då fideikommissrätten upphör, till¬
faller egendomen närmaste arfvingarne, liksom hvarje annan arfvejord
och jag kan verkligen icke för min del fatta de svårigheter, som den
ärade talaren på köpingsbänken i detta afseende så starkt betonade.
Här har anmärkts, att fideikommissrätten hvilar derpå, att det
är slägtens egendom, icke individens. Ja, all arfvejord har egen¬
skapen af slägtegendom. Jag kan icke för min del förstå att det, på
det hela taget, oberättigade i hela arfvejordsförhållandet och i synner¬
het i den intill senare tider medgifna bördsrätten kan åberopas till stöd
för fideikommissrätten. Af lagstadgandena rörande arfvejord följer
nemligen icke att denna slägtens egendom skall vara koncentrerad
på en enda hand, utan deraf följer att den skall vara underkastad
arfslordelningens vanliga grunder.
Här har blifvit anmärkt i Utskottets betänkande, att några sär¬
skilda olägenheter af denna institution icke skulle försports. Vid
diskussion här i Kammaren har förut visats exempel på rätt stora
olägenheter och jag vill nämna ytterligare en till dem, som reser¬
vanterna påpekat, när de talat om det upprörande deruti, att affidei-
kommissariers barn med lika uppfostran och deraf följande lika be¬
hof gemenligen en öfvertager det väsentliga af qvarlåtenskapen, men
syskonen få litet eller intet. Jag afser då en omständighet, som för
mig synes mest upprörande, nemligen den kränkning, som borge¬
närernas rätt lider. Om en fideikommissarie fått låna penningar af
annan, kan han hvad som ingen annan svensk man eller qvinna
förmår: han kan låta borgenärernas rätt vara kränkt, oaktadt han
har full egendom att betala med, en egendom, som dock går till hans
arfvinge okränkt, utan att gå i betalning för hans skuld och utan
att denne arfvinge behöfver göra sig urarfva. Detta synes mig vara
en verklig kränkning af privaträtten.
För öfrig! är det icke någon småsak, såsom man här velat
påstå, den plats de upptaga i vårt lands egendom, dessa fideikom¬
miss. Jag har antecknat hurusom, i Stockholms län, taxerings¬
värdet för fideikommiss enligt senast tillgängliga uppgifter uppgår
till 9,700,000 kronor, hvilket visst icke är för lågt tilltaget, då vi
veta, att alla de stora egendomar, som icke gått i köp, äro upp¬
tagna och taxerade under verkliga värdet. Dessa fideikommiss äro
således taxerade till 9,700,000 kronor, under det att länets hela jord¬
värde är taxeradt till 90,000,000 kronor. Således utgöra i Stock-
N:o 37.
38
Lördagen den S Maj, e. m.
Om upphof- holms län fideikommissen en niondedel eller närmare en tiondedel
vande af fa-länets alla jordbruksfastigheter. I Södermanlands län uppgår
homuitTi taxeringsvärdet för fideikommiss till öfver 12,000,000 kronor, under
fast egendom.det att sammanlagda jordtaxeringsvärdet ej är mera än 86,000,000
(Forts.) kronor, således inemot en åttondedel af länets jordbruksfastigheter.
På samma sätt utgör värdet af fideikomissegendom i Kristanstads
län en tiondedel, i Malmöhus län en niondedel af hela jordvärdet;
och totalbeloppet af alla fideikommissegendomars taxeringsvärde ut¬
gör, för hela Sverige, en tjugondedel af landets jordvärde.
Det förefaller mig, som om det just icke är någon småsak, att
en så stor del af Sveriges jord befinner sig i sådant undantagsför-
hållande, äfvensom att den ifrågasatta ändringen deri är af högsta
behof påkallad. Om det emellertid kan medföra några ytterligare
svårigheter att antaga Herr Wallenbergs motion, tror jag vara tvifvel
underkastadt; men, då reservanterna icke påyrkat bifall till denna
motion, hvilket jag eljest skulle varit benägen att göra, så förenar
jag mig med reservanterna om en skrifvelse, i akt och mening att
få den utredning, som är af behofvet; och om också en del af Första
Kammarens ledamöter, i sina familjers eget intresse, icke vilja för¬
ena sig i denna hemställan, så må den dock vara en opinionsyttring
från denna Kammare.
I detta anförande förenade sig Herrar Svensén och A. Magnusson.
Grefve Björnstjerna: Jag tycker i allmänhet icke om att upp¬
taga Kammarens tid i en fråga, som redan förut blifvit af denna Kam¬
mare afgjord, och som säkerligen äfven nu kommer att här afgöras
i enlighet med Kammarens förut uttalade åsigt, liksom jag är för¬
vissad, att nu såsom förr Medkammaren kommer att lätta ett annat
beslut, men då jag yttrade mig förra gången, frågan var å bane, vill
jag äfven nu tillkännagifva, att jag icke ändrat tankar, äfvensom att
jag icke blifvit i någon mån öfvertygad af de känsloskäl, här i afton
blifvit framdragna till förmån för den afgifna reservationen.
Det är visserligen en sanning att fideikommisstiftelser blifvit
upphäfva i åtskilliga andra länder, men detta har skett under poli¬
tiska stormar, sådana vi här i Sverige lyckligtvis icke varit under¬
kastade. Upphäfvandet af fideikommissen i Frankrike under revolu¬
tionen år 1848 eller i Italien efter omstörtningarna derstädes år 1863,
kan således icke vara något skäl för deras upphäfvande här. Då
samma förslag i Preussen väcktes, var det äfven under häftiga poli¬
tiska brytningar, men, efter dessa brytningars upphörande, upphäfdes
åter lagen härom, fideikommissen der befinna sig fortfarande i
samma skick som förut. Att upphäfva fideikommissinstitutionen, vore
i min tanke ett groft våld emot eganderätten, icke den enskilde in¬
dividens, utan familjens. Fideikommissinnehafvaren är nemligen in¬
genting annat än förvaltare af godset. Detta är hela slägtens egen¬
dom, öfver hvilken han icke eget att bestämma. Man måste, såsom
Herr Thomasson nyss nämnde, om man vill, utan våld mot eganderätten,
upphäfva fideikommissen, först taga reda på hvem som verkligen eget-
rätt till godset. Fideikommisstiftarens alla efterkommande äro ju be-
Lördagen den 5 Maj, e. m.
39 N:o 87.
rättigade dertill, icke blott den nuvarande innehafvaren deraf. Man Om upphäf-
kan då få gå hundratals år tillbaka för att uppsöka de rätta arfvin-vande af (a'
garne. För stiftarens barn in edg ifver jag att fideikommisstiftelsen TltluTi
kunde vara en orättvisa, men då desse en gång aflidit upphör ouxti-fast egendom.
visan. Fideikommissegendomen tillhör sedan familjen och gör det (Forts.)
fortfarande allt framgent, men ingalunda den enskilde innehafvaren.
Att fideikommiss i andra länder visat sig skadliga, är möjligt, men
jag tror mig kunna påstå, att så icke varit fallet i Sverige. Dessa
egendomar äro här icke så talrika, att de kunna förhindra en behöflig
jordstyckning, om en dylik verkligen är af behofvet påkallad.
Man har här, sistlidet år, anfört såsom exempel på denna institu¬
tions förkastlighet, att en fideikommissinnehafvare icke vårdat sin mor;
detta torde väl dock vara ett utomordentligt undantag. Jag hem¬
ställer för öfrigt, om icke samma förhållande kunnat inträffa äfven
med andra jordegare.
Man har vidare sagt, att fideikommissegendomarne skulle van¬
skötas; jag frågar blott, om icke detta inträffar äfven med andra egen¬
domar. Fideikommiss, åtminstone sådana som icke äro belastade med
skuld, skötas vanligen utmärkt och äro ofta verkliga mönstergårdar. Vi
behöfva icke gå längre, än till vår kamrat här på Stockholmsbänken
och se på hans fideikommiss. Jag frågar om någon kan påstå, att
den egendomen är vanskött? Jag tror det icke. För min del kan
jag således icke finna, att olägenheter vidlåda fideikommissen af den
beskaffenhet, att de fordra deras upphäfvande.
Motionären i denna fråga har den egenheten att, år efter år, riks¬
dag efter riksdag, oupphörligt återkomma med samma motioner. För
Hägra år sedan var det ett förslag att skaffa riket ett nytt och fullt
guldmynt, de sä kallade karolinerna. Dermed fortsatte han, tills han
tröttnade dervid. För närvarande motionerar han på samma sätt om
upphäfvande af fideikommiss, ehuru han vet att detta icke tjenar till
något. Första Kammarens utslag torde väl vara gifvet! Sedan kom¬
mer motionären antagligen att siå in på någon tredje fråga. Skulle
denna händelsevis blifva upphörande af de enskilda' bankernas sedel-
utgifningsrätt, torde det. möjligen lyckas bättre.
Innan man kan visa mig med annat än granna ord, att fidei¬
kommissen hos oss verkat skadligt, och att deras upphäfvande icke
innebär ett brott emot familjens rätt, måste jag stå fäst vid min förra
åsigt och yrkar derföre bifall till Utskottets föreliggande förslag.
Grefve Sparre: Jag känner ganska väl den åsigt, som Kamma¬
rens majoritet hyser i denna fråga, och jag böjer mig för denna åsigt.
Jag skulle således icke heller hafva inlåtit mig i någon diskussion
denmi gång, om icke den ärade göteborgsrepresentantens lagtolkning
verkligen varit af den beskaffenhet, att den ovilkorligen fordrade att
upptagas till granskning. Till att börja med gjorde han mig den
surprisen att förklara, att 1734 års lag icke skulle tillåta stiftande af
fideikommiss, och detta derföre, att lagen säger: »vill någon, man
eller qvinna, göra testamente, liafve våld göra det muntligen eller
skriftligen, med eller utan vilkor». Den tolkning, som i 150 år gifvits
dessa ord, eller att rättighet att stifta fideikommiss, vore medgifva
40
N:o 37.
Om upphäf¬
vande af fa-
miljefidei-
kommiss i
fast egendom
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, e. in.
skulle, således, menade han, vara Oläglig. Han glömde dock att om¬
nämna, hvad som i Utskottets betänkande äfven blifvit framhållet,
nemligen att fideikommissinstitutionen omtalas uti 1686 års testaments-
,stadga, och litet hvar veta vi, att 1734 års lag icke var annat än
hufvudsakligen en bekräftelse af dittills varande rättssedvänjor, och
då denna lag icke upphäfde 1G86 års testarnentsstadga, hafva således
dessa ord »med eller utan vilkor» ansetts konfirmera densamma.
Vidare berättade han oss, att fideikommiss vore precist detsamma
som arfvejord. Jag deremot har förestält mig, att det är alldeles
motsatsen, ty en fideikommissarie är icke egare af fideikommisset,
utan blott innehafvare deraf.
Mitt bröst tillåter mig icke, och icke heller herrarnes otålighet,
att fortsätta längre i detta ämne; endast det vill jag i korthet säga,
att hvad den nationalekonomiska sidan af saken beträffar, det kan
vara fråga om, huruvida det icke är nyttigt, att i ett land finnas
några större possession^1 vid sidan af en långt utsträckt hemmans¬
klyfning. Detta är eu fråga, uti hvilken ganska störa och kompetenta
auktoriteter uttalat sig olika. Låtom oss emellertid erkänna att Eng¬
lands exempel i detta afseende icke just vittnar om att befintligheten
af sådana större possessioner är något midt, ty i intet land i verld en
har samfundsutvecklingen gått sfi väl, fredligt och lugnt som i Eng¬
land.
Jag har emellertid lofvat att icke längre upptaga Kammarens
tid och skall derföre icke fortsätta längre.
Herr Hedlund: Jag ber blott att få rätta en missuppfattning af
den näst föregående talaren. Jag yttrade, att all arfvejord är slägt-
jord; men om så är, då utgöra icke heller fideikommissen något
undantag i det afseendet och de fa således lyda all annan arfve-
jords lag. Detta var mitt yttrande, det må nu af de rättslärde anses
vara rigtigt eller icke.
Vidare yttrade jag, att det var endast ett svagt stöd som från
1734 års lag kunde hemtas för fideikommissens berättigande. Jag
har visserligen icke förbisett hvad Utskottet antagit, eller att stad¬
gandet i 1734 års lag skulle innebära en bekräftelse på ett förut
bestående förhållande; men jag kan icke gå in på, hvad den före¬
gående talaren äfven förmenade, att dessa svaga ord »med eller utan
vilkor» skulle få anses innebära en bekräftelse på något förut bestå¬
ende; snarare synes det mig som skulle 1734 års lagstiftare velat
lemna den frågan oafgjord.
I den vigtiga och mycket omtvistade frågan om fördelen åt att
i ett land hafva stora possessioner stå England och Frankrike gent
emot hvarandra; och efter mitt förmenande har Frankrike dervid
fått rätt, när man ser huru ofantligt Frankrikes välstånd stigit efter
majoratens upphäfvande, jordens fördelande på många händer. Vi
hafva ännu icke sett slutet på tillståndet i England; der pågår i detta
land en stark rörelse mot dessa majorat, hvilka i ännu högre grad
än de svenska fideikommissen kunna sägas hvila på svaga grunder,
då de till allra största delen utgöras af förläningsjord, som förut till¬
hört kronan; och väl kan det frågas, om icke kronan, som gifvit
Lördagen den 5 Maj, e. in
41 N:o 87.
denna jord på förläning, också eger rätt att taga den tillbaka. Så Om vpphäf-
kunna förhållandena i England utveckla sig, att den frågan pkvan<?f. fa'
allvar sättes på dagordningen. Men vill man inrätta dylika slägt- XlmmuTi
egendomar, må man då gå till väga på samma sätt, som man fast egendom.
gjort i en viss kanton i Schweiz, der man inrättat, icke majorat, (Forts.)
utan minorat, d. v. s. det blir yngste sonen, som får öfvertaga hela
egendomen. Då sålunda ingen säkerhet finnes i fråga om hvilken
af sönerna vid tiden för tillträdet åt egendomen kommer att vara
den yngste, låta föräldrarne sig angeläget vara att gifva samtliga
sina barn en uppfostran, som gör dem till duglige män i lifvet, obe¬
roende af arfsförmåner. Minoraten äro sålunda ett kraftigt medel
att skapa duglige män, under det majoraten ofta tillskapat odug-
lingar. Det är skilnaden.
Öfverläggningen förklarades slutad. Med afslag å Utskottets
hemställan, biföll Kammaren den af Herrar Smedberg, Anders Pers¬
son in. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade -reservation.
§ 8-
Till bordläggning anmäldes:
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, i anledning af Kongl.
Majds proposition om ändring i Kongl. kungörelsen angående kur-
husafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsutgift,
den 26 Augusti 1873;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 38, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning rörande de Lappar, som med renar flytta emellan de för¬
enade konungarikena Sverige och Norge; och
N:o 41, i anledning af väckt motion om revision af Strafflagen
i vissa delar; samt
Särskilda Utskottets Utlåtanden:
N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner N:is 2 och 3,
afseende förändrad organisation af landtförsvaret, äfvensom i anled¬
ning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta motioner i dit¬
hörande ämnen;
N:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition N:o 4 med för¬
slag till lag om sjöförsvaret;
N:o 3, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afskrifning af grundskatter samt af rustnings- och roteringsbesvären
äfvensom inom Riksdagens Kamrar väckta förslag uti hithörande
ämnen; och
N:o 4, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
reglering af arbets- eller hofveriskyldigheten till vissa kronans egen¬
domar i Skåne samt afskrifning af detta besvär.
Andra Kammarens Prat, 1883. JY:o 37.
4
N:o 37.
42
Lördagen den 5 Maj, e. m.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa samman¬
träde uppföras framför de ännu oafgjorda ärenden, som redan blifvit
två gånger bordlagda.
§ 9.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Pärs Börjesson under 7 dagar från och med den 6 Maj,
» P. G. Näslund ?> 9
» P. Westman » 9
» Sv. Andreasson » 6
» L. Nilsson » 6
» Folke Andersson » 6
och» Nils Petersson » 5
t
7
7
7
8
8
Kammarens ledamöter åtskildes kloekan
11 e. m.
In fidem
II. A. Kolmodin.
\
Stockholm, Asaociatious-Bok tryckeriet. 1883.
i