RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1883. Andra Kammaren. N:o 34.
Måndagen den SO April.
Kl. |3 e. m.
§ 1-
Föredrogs och bordlädes för andra gången Konstitutions-Utskottets
Utlåtande N:o 7.
§ 2.
Efter föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 41 i anled¬
ning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd för
odling af sänka trakter m. in., dels ock enskilda motioner i samma
ämne, yttrade
Herr Sjöberg: Jemte det jag anhåller om det nu föredragna
betänkandets läggande på bordet, tager jag mig friheten föreslå, att
detsamma icke företages till behandling förr än nästkommande Lördag.
Såsom Herrarne torde hafva sig bekant, bordlädes betänkandet första
gången sistlidne Lördagsafton, men kunde då icke utdelas ibland
Kammarens ledamöter, utan har det kunnat ske först i dag. Vid
sådant förhållande torde det vara för mycket begärdt, att Kammaren
skall behandla ett så vigtigt ärende redan i nästa plenum eller i öfver¬
morgon, i synnerhet som då flera andra ganska vidlyftiga ärenden
förekomma till handläggning. Jag anhåller fördenskull, Herr Talman,
om propositions framställande derom, att betänkandet uppföres på
föredragningslistan för det sammanträde, som infaller nästa Lördag.
Häruti instämde Herr Hedin.
Vidare anfördes icke. Jemte det att förevarande utlåtande nu
för andra gången bordlädes, beslöt Kammaren, enligt Herr Sjöbergs
yrkande, att samma utlåtande skulle uppföras å föredragningslistan
för sammanträdet nästa Lördag den 5 instundande Maj.
Andra Kammarens Prot. 1883. N:o 34.
L
N:o 34.
2
Måndagen den 30 April.
§ 3.
Föredrogos och blefvo ånyo bordlagda:
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7; samt
Lag-Utskottets Utlåtanden N:ris 29, 30 och 31.
§ 4.
Sedan derefter föredragning skett af Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till
ändringar i förordningarne om kommunalstyrelse på landet, om kommu¬
nalstyrelse i stad, om landsting samt om kommunalstyrelse i Stock¬
holm, begärdes ordet af
Herr vice Talmannen Hvars son, som anförde: Det är oss alla
bekant, att ett icke ringa antal af de till denna Riksdag aflemnade
Kongl. propositionerna stå i det sammanhang med hvarandra, att be¬
handlingen af den ena i viss mån måste blifva beroende af behandlin¬
gen af den andra. Derföre måste äfven föredragningen af dessa frå¬
gor ordnas så, att de komma i en viss ordningsföljd efter hvarandra.
Till dessa frågor höra de, som finnas behandlade i Lag-Utskottets
nu föredragna utlåtande N:o 32 äfvensom i samma Utskotts Utlåtan¬
den Nås 33 och 34. Jag får derföre i första hand anhålla, att dessa
utlåtanden måtte bordläggas 2:a gången, men tillika anser jag, att de
icke kunna till afgörande företagas förr, än efter det de s. k. stora
frågorna blifvit afgjorda. Först bland dessa torde böra behandlas de
ärenden, som blifvit hänvisade till Särskilda Utskottet, och derefter
bevillningsförordningen i de delar som äro beroende af Kammarens
beslut i fråga om grundskatterna m. m., något som Bevillnings¬
utskottet äfven synes hafva afsett, att döma af dess afgifna Utlåtande
N:o 7 angående allmänna bevillningen. Först efter afgörandet, af dessa
frågor lära väl de nu af Lag-Utskottet behandlade ärendena angående
förändringar i kommunal- och kyrkostämmoförordningarne samt skjuts-
stadgan kunna företagas till behandling, om man vill undvika kollision
mellan de särskilda frågorna. Det är på grund af dessa förhållanden
och med stöd af öfverläggningar i ämnet inom talmanskonferensen
som jag nu tager mig friheten hemställa, att Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 32 i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner med förslag
till ändringar i förordningarne om kommunalstyrelse på landet, om
kommunalstyrelse i stad, om landsting samt om kommunalstyrelse i
Stockholm,
N:o 33 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i stadgan angående skjutsväsendet, och
N:o 34 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 Mars 1862, äfvensom i Förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November 1863
måtte uppföras på föredragningslistan till det plenum, som inträf¬
far näst efter det, då Riksdagen slutligen afgjort de frågor, som inne-
Måndagen den 30 April.
3
N:o 34.
fattas dels i § 1, § 8 mom. 2 a) § 10 mom. 5, § 12 punkten a) och
§ 65 i det åf Kongl. Maj:t i propositionen N:o 6 framlagda förslag
till förordning om bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels
i §§ 5 och 20 af den i samma proposition föreslagna instruktion för
taxeringsmyndigheterna, dels ock slutligen en af Herr S. Ljunggren
inom Andra Kammaren väckt och till Bevillnings-Utskottet hänvisad
motion, N:o 15, såvidt samma motion berör nyss uppräknade §§ och
hvilka frågors pröfning nämnda Utskott, enligt Betänkandet N:o 7,
punkten 2:o), ansett sig böra tillsvidare uppskjuta.
Jag anhåller, Herr Talman, om proposition på detta mitt förslag,
på samma gång jag begär, att de ifrågavarande utlåtandena måtte
bordläggas andra gången.
De af Herr vice Talmannen omförmälda Lag-Utskottets Utlåtan¬
den Näs 32, 33 och 34 bordlädes för andra gången; och biföll Kam¬
maren derpå hvad Herr vice Talmannen föreslagit i fråga om den
ordning, hvari samma utlåtanden skulle till behandling företagas.
§ 5.
Äfvenledes blefvo för andra gången bordlagda:
Lag-Utskottets Utlåtanden Näs 35, 36, 37, 39 och 40; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga utskotts Utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 12).
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40, med anledning af Kongl. Majrts
proposition angående pension å allmänna indragningsstaten för fram¬
lidne Professoren F. A. Cederschiölds enka; och
Sammansatta Stats-, Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1,
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inrättande af
en postsparbank för riket.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 7.
Herr Samuel Johnson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen un¬
der 8 dagar från och med den 4 instundande Maj.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. |3 e. m.
In fidem
II. A. Kolmodin.
i
N:o 34.
4
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna be
villningen.
Onsdagen den 2 Maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades de i Kammarens sammanträden den 24 och 25 nästlidne
April förda protokoll.
§ 2.
Herr Talmannen tillkännagaf, att Kronofogden Anders Huss,
hvilken jemlikt Kongl. Maj:ts den 23 April detta år meddelade och
den 24 i samma månad Kammaren delgifna utslag, förklarats vara
vald till riksdagsman i Andra Kammaren för Ramsele och Sollefteå
tingslag, denna dag intagit sin plats bland Kammarens ledamöter.
§ 3.
Herr E. Thomasson anmäldes vara af sjukdom förhindrad att
öfvervara detta sammanträde.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40; och
Sammansatta Stats-, Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1.
§ 5.
Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anled¬
ning af motion om ändring af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regerings¬
formen samt § 38 mom. 2 Riksdagsordningen.
§ 6.
Förekom till behandling Bevillnings-Utskottets Betänkande N: o 7,
' angående allmänna bevillningen; i hvilket betänkande Utskottet yttrat
sig öfver såväl åtskilliga delar af Kongl. Maj:ts proposition N:o 6,
med förslag till förordning angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst, som ock till Utskottet hänvisade, allmänna bevillningen
rörande motioner.
Punkten 1.
Lades till handlingarne.
5
N:o 34.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
I punkten 2 tade Utskottet gjort en anmälan af följande innehåll: ingående
allmänna ie-
“Hvad Kongl. Maj:ts förslag, att låta den nu efter Art. I utgående ”(Forts.)”'
bevillning upphöra, angår, så har Utskottet ansett denna fråga icke
böra tagas i öfvervägande förr än statsverkets behof blifvit närmare
kända. Lika så och då, beträffande det Kongl. förslaget i öfrigt, för¬
höjd bevillning af jordbruksfastighet samt beskattning af inkomst genom
jordbruksrörelse torde ifrågakomma allenast under förutsättning att, på
sätt uti Kongl. Maj:ts till Riksdagens Särskilda Utskott hänvisade pro¬
position N:o 5 föreslagits, de nu å jorden under form af rustnings-
och roteringsbesvär samt grundskatter hvilande bördor komma attaf-
iyftas, har Utskottet ansett sig böra tills vidare uppskjuta pröfningen
af de delar utaf förslaget, som angå jordbruksfastighets och jordbruks¬
rörelses beskattning och dermed stå i närmare sammanhang.
Med anledning häraf har Utskottet förbigått § 1, § 8 mom. 2 a,
§ 10 mom. 5, § 12 punkten a och § 65 i författningsförslaget samt
§§ 5 och 20 i förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna,
äfvensom den del af eu till Utskottet hänvisad, af Herr S. Ljunggren
inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 15, som angår ifrågavarande
ämne; och kommer Utskottet att i dessa delar framdeles afgifva be¬
tänkande.“
Efter föredragning häraf yttrade
Herr Dick son: Den punkt, som nu är i fråga att läggas till
handlingarna, gäller Kongl. Maj:ts proposition om upphäfvande af den
skatt, som utgår enligt första artikeln, eller den allmänna skydds-
afgiften. Det är icke fullkomligt klart för mig, hvad Utskottets mening
varit med att undanskjuta denna frågas behandling. Det heter väl,
att den skall uppskjutas till dess statsverkets behof blifver närmare
kändt, men jag har derigenom icke fått veta, om det är meningen,
att frågan om denna afgifts upphörande skall ställas i sammanhang
med de stora frågorna om härordningen och grundskatternas afskrif¬
ning eller icke. För min del skulle jag mycket beklaga, om afsigten
vore sådan. Skattejemkningskomitén, hvars uppgift, bland annat,
var att söka skaffa lindring åt de af skatter mest tryckta medlemmarna
i samhället och att söka så vidt möjligt vore, utjemna befintliga miss¬
förhållanden, har äfven i sitt betänkande rigtigt anmärkt, att bland
de skatter, som hårdast tryckte den mindre bemedlade, vore just den
personliga skatten, och således den, som komitén ansåge böra i
första rummet komma i fråga att borttagas. Denna åsigt delar äfven
jag fullkomligt. För min del kan jag likväl icke finna, att denna
fråga skall kunna lättare afgöras till de mindre bemedlades förmån,
om Kammaren eller Riksdagen skulle komma att med hänsyn till de
stora frågorna fatta beslut om ökade kostnader för vårt försvar och
minskning i inkomsterna genom en påbörjad afskrifning af grund¬
skatterna. Jag tror nemligen, att de tillgångar, statsverket då får,
blifva betydligt mindre än om så icke sker. Jag skulle derför helst
se, att denna fråga om skyddsafgiftens upphörande toges af Riksdagen
under pröfning utan hänsyn till dessa så kallade stora frågorna. Då
N:0 34.
Angående
allmänna be-
vulning en.
(Forts.)
*
6 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
det för mig likväl icke är fullt klart, livad Utskottets mening vant
eller huru länge det tänkt undanskjuta denna fråga, skulle jag önska,
att Herr Talmannen ville framställa proposition på återremiss af denna
punkt, för att Bevillnings-Utskottet måtte blifva i tillfälle att komma
in till Riksdagen med ett bestämdt yrkande eller en framställning
rörande första artikeln i bevillningsförordniugen.
Herrar Hedin och Friherre Leijonhufvud instämde med Herr
Dickson.
Herr E. G. Bpström: Jag ber först att få meddela, att när af-
delningens förslag rörande föreliggande betänkande inkom till Utskottets
plenum var deri föreslaget, att Utskottet måtte hos Kammaren hem¬
ställa, att den personliga skyddsafgiften skulle, oberoende af andra
frågor, upphöra. Men inom Utskottet gjorde sig en annan mening
gällande. Man visste, att det belopp, som den personliga skydds¬
afgiften inbragte, icke var obetydligt. Det utgör omkring 730,000
kronor. Man visste också att stora belopp behöfdes med hänsyn såväl
till de stora frågorna som äfven andra anslagsbehof, som tillkommit
efter det Kong]. Maj:ts proposition rörande statsverkets tillstånd och
behof afgafs. Man ansåg derföre inom Utskottet, att det vore för-
sigtigast, att låta denna frågas afgörande anstå till dess man närmare
fått se, huru det finansiella resultatet af statsregleringen gestaltade sig.
Hvad beträffar sjelfva saken, delar jag helt och hållet Herr Dicksons
uppfattning om billigheten af den personliga skyddsafgiftens borttagande
och för min del har jag icke något att erinra emot denna frågas
afgörande, oberoende af utgången af de stora frågorna.
Herr Hedlund, hvilken inom Utskottet reserverat sig mot
dess beslut att uppskjuta behandlingen af Kongl. Maj:ts förslag om
den personliga skyddsafgiftens upphörande, yttrade: Såsom af reserva¬
tionen synes, har jag rörande denna punkt varit af samma mening
som den förste talaren. Jag har icke trott, att man behöfde invänta
utgången af de stora frågorna före afgörandet af denna. Den stats¬
inkomst, hvarom här är fråga, är väl icke obetydlig, men det synes
gifvet, att när Kongl. Maj:t väckt förslag om denna skattereform äfven
under förutsättning att nya och ökade skatter blifva af nöden till
följd af en förestående reform i försvarsväsendet, torde Riksdagen väl
också vara oförhindrad att besluta derom oberoende af försvarsfrågans
utgång. Ty under inga förhållanden lära väl statsutgifterna blifva
högre än Kongl. Maj:t föreslagit, äfven om en eller annan icke på¬
räknad utgift, t. ex. till betalande af Kongl. teaterns skuld, skulle till¬
komma. Eu annan grund för mig att önska denna frågas af¬
görande redan nu är hänsynen till den ökade beskattning på bränvins-
tillverkningen, som blir följden af ett ändradt rymdmåttsystem, hvilket
utan tvifvel skall gifva en ganska betydligt ökad inkomst, och man
torde deri finna ett godt motiv för borttagande af den skatt, hvarom
nu är fråga, en skatteform, som i och för sig måste erkännas vara
ganska orättvis. På dessa grunder har jag inom Utskottet förfäktat
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
7
N:o 34.
den mening, att denna fråga redan nu borde företagas till afgörande. Angående
Jag medgifver dock, att en omständighet talar till förmån för Utskottets allmänna Se-
förslag, nemligen att enligt grundlagen det är först sedan statsbehof- v^ingen.
Ten blifvit pröfvade som Bevillnings-Utskottet har att föreslå de “be- or
villningar“ som erfordras för behofvens fyllande. Denna bestämmelse
har man i allmänhet ansett gälla allenast bevillning efter andra arti¬
keln, hvarför man också ansett sig vara oförhindrad att framlägga
förslag till hela tullbevillningen och öfriga finansbevillningar oberoende
af statsverkets behof. Af denna anledning har det äfven en och annan
gång inträffat att, när statsbehofven icke kraft så stora utgifter, man,
för att finna orsak att bibehålla bevillning enligt andra artikeln, drifvit
ned beräkningarne af bevillningsinkomsterna långt under deras sanno¬
lika belopp. Ur sådan synpunkt skulle man kunna säga, att med
beslutet om nu ifrågavarande bevillning borde, i likhet med öfriga
bevillningar, anstå till dess statsbehofven blifvit pröfvade. Men då
denna grundsats emellertid icke blifvit följd på andra håll, anser jag,
att man utan tvekan, med godkännande af hvad Kong!. Maj:t före¬
slagit och erkännande af rigtigheten af den princip, som ligger till
grund för förslaget, kan redan nu företaga denna fråga till pröfning
och fatta beslut i saken. Jag kunde således gerna instämma i Herr
Dicksons yrkande, men tror icke att dermed mycket vunnes i tid. Ty,
efter hvad jag förnummit, lärer Särskilda Utskottets betänkande rö¬
rande de stora frågorna inkomma redan om lördag och torde sålunda
förekomma till behandling i Kamrarne strax efter pingst och jag tror
att Bevillnings-Utskottet skulle få svårt att inom denna tid inkomma
med nytt betänkande i frågan. Under annat förhållande skulle jag
obetingadt instämma med förste talaren, hvars åsigt i sak jag till
fullo delar.
Herr Olof Jonsson: Det må väl erkännas att det icke kan
vara skadligt att uppskjuta denna frågas behandling, till dess man
framdeles fått se huru statens behof komma att ställa sig både i ett
och annat afseende. Om det här gälde ett uppskof, som komme att
inkräkta på Riksdagens tid, då kunde det nog vara skäl att redan nu
företaga frågan till afgörande. Men då så icke är förhållandet, utan
här endast är fråga om en enda post, hvars belopp man redan på
förhand fullkomligt känner till, tror jag det vara lämpligast att låta
frågan hvila, till dess man fått se huru statsregleringen utfallit. Jag
anser således Bevillnings-Utskottets förslag hafva goda skäl för sig
och yrkar derför också bifall till detsamma.
Herr Hedin: Skatteregleringskomiténs utredning har tydligt ådaga¬
lagt, att de i Sverige utgående personliga skatterna till stat och
kommun uppgå till icke mindre än 10 å 11 procent af alla direkta
skatter, som komiténs utredning omfattat. Då så är förhållandet torde
man, oberoende af alla andra skatteformer, böra erkänna nödvändig¬
heten af att indraga denna barbariska skatteform.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
N:o 34.
8
Onsdagen den 2 Maj, f, m,
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
propositioner såväl på den förevarande punktens läggande till hand-
lingarne som ock på återremiss deraf; och fann Herr Talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande Ja besvarad. Votering
blef begärd samt företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att Bevillnings-Utskottets i 2:dra punkten af Be¬
tänkandet N:o 7 gjorda anmälan skall läggas till handlingarne, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, är omförmälda punkt i samma betänkande till Ut¬
skottet återförvisad.
Röstsedlarne sammanräknades och visade 124 Ja mot 56 nej;
varande alltså beslut fattadt i enlighet med Ja-propositionen.
Enär de härefter följande punkterna 3, 4 och 5 alla afsågo
det vid betänkandet fogade författningsförslag, hemstälde Herr Tal¬
mannen, att detta förslag nu måtte paragrafvis föredragas, då tillfälle
blefve beredt Kammarens ledamöter att, vid behandlingen af motsva¬
rande §§ i författningsförslaget, till pröfning företaga hvar och en af
de i nämnda punkter berörda frågor.
Herr Rubenson yttrade: Mot det af Herr Talmannen gjorda
förslaget har jag icke något att erinra, men vill fästa uppmärksam¬
heten på ett förhållande, som torde böra rättas, på det att det före¬
slagna föredragningssättet må kunna ega rum. Förhållandet är nem¬
ligen det, hvilket kan inhemtas på 12:e sidan i betänkandet, att Ut¬
skottet, tydligen af förbiseende, underlåtit att uti 5:te punkten göra
en hemställan om antagande af den af Kongl. Maj:t till Riksdagens
afgörande framlagda instruktionen för taxeringsmyndigheterna. Det
har, som sagdt, tydligen skett af förbiseende, då Utskottet i slutet af
betänkandet framlagt ordalydelsen till denna instruktion, sådan Ut¬
skottet tänkt sig densamma.
Under förbehåll således att denna rättelse kommer att ske, har
jag, såsom jag nyss nämnde, ingenting att erinra mot det föreslagna
föredragningssättet.
Den föredragningsordning, Herr Talmannen föreslagit, godkändes
med det af Herr Rubenson yrkade förbehåll.
I följd häraf skedde nu uppläsning af § 2 i Utskottets förslag
till Förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
hvilken § antogs.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
9
N:0 34.
§ 3-
För mom. 1 af denna § var följande lydelse föreslagen
Angående
allmänna ie-
villningen.
(Forts.)
af Kongl. Maj:t:
“Mom. 1. Fast egendom skall
uppskattas till sitt verldiga värde
med ledning af köpehandlingar,
arrende- eller hyresafgifter, värde¬
ringar för samma egendoms belå¬
ning eller försäkrande mot brand¬
skada samt öfriga om hvarje sär¬
skild egendoms storlek, beskaffen¬
het och afkastning erhållna upp¬
gifter eller inhemtade upplysningar;
börande dervid, och enär inkomst
genom försäljning af skog eller torf
beskattas enligt § 8 mom. 2 b),
torfmosse och växande skog tagas
i betraktande endast i den mån
de anses erforderliga till husbehof. “
af Utskottet;
“Mom. 1. Fast egendom skall
uppskattas till sitt verkliga värde.
Detta värde bestämmes med led¬
ning af de om hvarje särskild egen¬
doms storlek, beskaffenhet och af¬
kastning inhemtade upplysningar
samt erhållna uppgifter om arrende-
eller hyresafgifter, köpeafhandlin-
gar och värderingar för egendomens
belåning eller försäkrande mot
brandskada; skolande dervid vär¬
det af torfmosse och växande skog,
som innehafves af annan änjord-
egaren, ej tagas i beräkning, enär
inkomst deraf beskattas enligt § 8
mom. 2 b). “
Det åberopande stadgandet i § 8 mom. 2 litt. b var så lydande,
enligt Kongl. Maj ds förslag;
“Till inkomst af arbete räknas:
b) Inkomst genom skogsafverk-
ning eller torftägt å egen eller an¬
nans mark för annat ändamål än
husbehof eller genom försäljning
af växande eller afverkad skog eller
af torf."
enligt Utskottets förslag:
“Till inkomst af arbete räknas:
b) Inkomst genom försäljning
eller af verkning af skog eller genom
torftägt ä annans mark; äfvensom
å egen mark, när sådan försäljning
och afverkning eller torftägt eger
rum till den utsträckning att egen¬
domens värde derigenom minskas.“
Enligt anteckning å betänkandet voro reservationer inom Ut¬
skottet afgifna
dels beträffande § 8 mom. 1 förra delen af Herr Bennich, med
hvilken Herrar C. F. Wcern och H. L. Forssell instämt;
dels ock i fråga om § 3 mom. 1 senare delen samt § 8 mom. 2
litt. b) af Herr H. L. Forssell, af Herr C. O. Widmark samt af Herr
O. Jonsson, med hvilken sistnämnde Herr P. Westman förenat sig.
Sedan Utskottets förslag till lydelse af § 3 mom. 1 blifvit upp¬
läst, anförde
Chefen för Kongl. Fina nsdepartem entet Herr Statsrådet Themptander:
Den nu föredragna paragrafen är den enda uti detta författningsför-
slag, med afseende å hvilken Utskottet föreslagit någon mera bety¬
N:o 34.
Angående
allmänna be
villningen.
(Forts.)
<
10 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
dande afvikelse från Kongl. Maj:ts proposition. Skiljaktigheterna
' mellan Kongl. Maj:ts förslag och Utskottets äro tvenne. Den första
består deri, att, under det Kong!. Maj:t och Utskottet ansett att fast
egendom skall upptagas till sitt verkliga värde, med ledning af åt¬
skilliga i författningen angifna omständigheter, så skilja sig de båda
förslagen deri, att Kongl. Maj:t, främst bland de factorer, som upp¬
tagas såsom inverkande på fastighetsvärdet, angifvit köpeskillingen,
hvaremot Utskottet flyttat denna factor längre ned i momentet. Nu
kan det visserligen synas i och för sig fullkomligt likgiltigt hvilken
plats sinsemellan dessa olika factorer komma att intaga, blott de alla
vid uppskattningen vinna behörigt afseende; men ser man på Utskottets
motivering, så skall man finna, att Utskottet ansett köpeskillingen hit¬
tills hafva vid taxeringsförrättningar spelat eu allt för stor roll, och
det är genom köpeskillingens nedflyttande som Utskottet velat gifva
tillkänna sin åsigt, att för framtiden mindre afseende bör fästas vid
denna factor. Man måste väl dock erkänna att i fråga om fast egen¬
dom gäller, i stort sedt och i allmänhet taget, detsamma som om
allting annat, eller att köpeskillingen är en tillförlitlig grund för be¬
stämmande af värdet. Väl vet jag att det i många fall gifves undan¬
tag, men såväl den nuvarande bevillningsförordningen som äfven det
nu framlagda förslaget påpeka uttryckligen i instruktionen åtskilliga
undantagsfall, vid hvilka man icke kan fästa afseende å köpeskillin¬
gen. Så erinras om att köp kunna ske mellan nära slägtingar eller
med betingande af stora undantagsförmåner, som nedtrycka köpe¬
skillingen. Men derjemte erinras äfven i 1 § af instruktionen, att
der andra omständigheter förekomma, hvilka kunna anses hafva för-
anledt köpeskillingens bestämmande öfver eller under det verkliga
värdet, taxeringsmyndigheterna skola på sådana förhållanden fästa af¬
seende. Deraf finna herrarne att det redan är uppmärksammadt att
i särskilda fall icke köpeskillingen, utan andra omständigheter skola
läggas till grund för taxeringen.
Nu vill jag visserligen icke bestrida rigtigheten af den åsigt, som
Bevillnings-Utskottet uttalat, att den säkraste grunden för en vigtig
taxering är att söka i kunskapen om egendomens afkastniugsförmåga.
Detta är alldeles oemotsägligt, men svårigheten ligger just i att er¬
hålla denna säkra kunskap. Då jag var sysselsatt med förberedande
arbeten till den Kongl. propositionen, hade jag bland annat att taga
i öfvervägande frågan om, huruvida jordegare skulle kunna åläggas
att lemna uppgifter om egendomens areal och utsädets storlek. Vid
samtal med jordbrukare från åtskilliga delar af riket, erfor jag dock
att det ansågs omöjligt att ålägga den skattskyldige något sådant,
emedan på många ställen de mindre jordbrukarne icke sjelfva egde
kännedom om arealen af deras egendom och till och med icke kände
beloppet af utsädet. Kan man väl under sådana förhållanden föreställa
sig att taxeringsmyndigheterna skulle kunna hafva en så säker kunskap
om hvarje särskild egendoms verkliga afkastningsförmåga, att de före¬
trädesvis på denna kunskap skulle kunna grunda en tillförlitlig taxering
med underordnande af de öfriga synpunkter, som böra komma i be¬
traktande. Det är detta som hos mig framkallat betänkligheter
Onsdagen den 2 Maj, f. m. 11
mot den förändrade redaktionen af paragrafen. Med afseende på
köpeskillingen, måste man deremot erkänna att liksom den är känd, så är
det också vanligen allmänt bekant inom orten, huruvida vid köpet några
särskilda omständigheter förekommit, som i det ena eller andra fallet
kunnat verka derhän, att köpeskillingen icke får anses såsom uttryck för
egendomens värde. Det är med hänsyn till dessa omständigheter som jag
tror det hafva varit önskligt att Utskottet bibehållit lydelsen af para¬
grafen enligt Kongl. Maj:ts förslag, som i detta afseende står i full
öfverensstämmelse med den nuvarande bevillningsförordningen. Jag
vill vidare fästa uppmärksamheten på, att Utskottet dock på sätt och
vis gifvit ett erkännande åt köpeskillingens särskilda betydelse i detta
fall, i det Utskottet i instruktionen för taxeringsmyndigheterna före¬
slagit, att derest taxeringsvärdet å en egendom bestämdes annorlunda
än i öfverensstämmelse med den senaste köpeskillingen, de särskilda
skäl, hvilka härtill föranleda skulle i taxeringslängden eller protokollet
antecknas. I detta stadgande i instruktionen ser jag ett erkännande
af den speciella betydelse, köpeskillingen i detta fäll intager, och der¬
för har jag, ehuruväl saken i och för sig kan synas likgiltig, ansett
det vara af en viss betydelse att bibehålla den nuvarande bestämmel¬
sen, på det att man icke må lemna vägen öppen för en större god¬
tycklighet vid taxeringarne genom att likasom förringa betydelsen af
den mera objektiva grund för taxeringen, som köpeskillingen erbjuder.
Jag är väl öfvertygad om att något så beskafladt syfte som att för¬
minska tillförlitligheten af taxeringsförrättningarne varit fullkomligt
främmande för Bevillnings-Utskottet, men jag tror det vara angeläget
att aflägsna hvarje misstanke om att förhållandena skulle kunna ut¬
veckla sig i en sådan rigtning, och af denna anledning har det före¬
fallit mig önskligt att i detta fall återföra paragrafen till den lydelse
den har i den nuvarande bevillningsförordningen i Kongl. Maj:ts för¬
slag och i det förslag, som af skatteregleringskomitén i denna del
utan skiljaktighet afgifvits.
Den andra punkt, hvari Utskottets förslag skiljer sig från det af
Kongl. Maj:t framlagda är den, som afser taxeringen af skogen. I
denna del har, såsom Herrarne hafva sig nogsamt bekant, det länge
klagats öfver att det nuvarande sättet för taxeringen af skog icke
vore tillfredsställande. Skogen har hittills vid bestämmande af den
fästa egendomens taxeringsvärde blifvit alltför mycket förbisedd. Der¬
till har kommit att i det fall, der afverkningsrätt till skog af egaren
upplåtits till annan person, det icke varit möjligt att med beskattning
träffa denne senare för den afkastning, skogsafverkningen lemnar
honom, under det att å andra sidan, sedan afverkningsrätten skilts
från egendomen, man i många fall, der vid egendomens taxering denna
varit till en del grundad på skogens värde, icke kunnat bibehålla det
gamla taxeringsvärdet på fastigheten, utan måst nedsätta detsamma,
för att det skulle motsvara hvad egendomen vore värd, sedan den
blifvit reducerad till sin areal af endast åker och äng och all skogen
blifvit derifrån afskild. På dessa förhållanden har skattereglerings¬
komitén fäst uppmärksamheten och föreslagit ändrade bestämmelser i
syfte att med inkomstbevillning träffa egare eller afverkningsrätts
N:o 34.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
N:o 34.
12
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående innehafvare för inkomst af skog utöfver hvad som till husbehof er-
allmänna be- fordras. Detta förslag har Kongl. Maj:t i sin proposition upptagit.
W(FortsT’ ^u har Utskottet ansett att detta förslag erbjuder en lämplig lösning
V af frågan, för så vidt angår innehafvare af afverkningsrätt, men der¬
emot bär Utskottet, under uttalande af att stora betänkligheter mötte
mot tillämpandet af det Kongl. förslaget, ansett att man borde på en
annan väg beskatta skogen, så länge den vore i egarens hand. I
sådant fall skulle nemligen skogen inräknas i egendomens taxerings¬
värde och allenast såsom korrektiv, såsom en yttersta nödfallsåtgärd,
inkomstbevillning komma att drabba egaren. Jag har redan i den
utredning af frågan, som jag lemnat till statsrådsprotokollet, erkänt
denna frågas synnerligen svårlösta beskaffenhet och det må vara sant
att Kongl. Maj:ts förslag erbjuder åtskilliga olägenheter, men för
min del är jag förvissad, att olägenheterna icke skola blifva mindre
med tillämpning af Utskottets förslag, och den belysning af tillämp¬
ningen af detta förslag, som af åtskilliga reservanter blifvit lemnad,
synes mig i detta afseende vara ganska talande. Jag erkänner dock
att äfven Utskottets förslag onekligen innefattar en förbättring i jem¬
förelse med de nuvarande bestämmelserna om skogens taxering och
vill derföre för närvarande inskränka mig till att uttala den önskan
att, hvilketdera förslaget må blifva af Kammaren antaget, Kammaren
dock måtte låta sig angeläget vara att bringa till stånd en sådan
förändring af den nuvarande lagstiftningen i ämnet, att det må vara
möjligt att få skogen till föremål för en beskattning som är billig och
påkallad af förhållandet till andra skatteobjekt.
Herr Farup yttrade: Herr Talman! Mine Herrar! På grund
af det sammanhang, som råder emellan 3 § lista mom. och 8 § 2:dra
mom. litt. b anhåller jag i första rummet, $tt dessa båda punkter få
i ett sammanhang behandlas, hvarefter jag anhåller att vidare få
yttra mig.
Denna framställning bifölls, i följd hvaraf Herr Talmannen nu
lät uppläsa det förslag till lydelse af § 8 mom. 2 litt. b), som Ut¬
skottet framlagt; och lemnades ordet derpå åter till
Herr Farup som anförde: Herr Talman! Mine Herrar! Hvad
först beträffar Herr Finansministerns yttrande med afseende å ut¬
redandet af en egendoms verkliga värde, så ber jag få fästa uppmärk¬
samheten på, att köpeskillingen i många fall dervidlag är en ganska
otillförlitlig grund för bestämmande af taxeringsvärdet och jag tror
derför icke att den bör sättas i främsta rummet med afseende å upp¬
skattningen. Hos oss händer det icke så sällan, att en egendom köpes
med afseende å skogsvärdet, det vill säga det sedan lång tid samlade
kapital, som ligger i skogen, men sedan detta skogsvärde realiserats,
så har egendomen icke mer än hälften, ja i mänga fall icke ens
tredjedelen af det värde, som representerades af det för egendomen förut
bestämda priset. I sådant fall skulle taxeringen, om den bestämdes
efter köpeskillingen, blifva alltför hög, men i andra fall kan motsatsen
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
13
N:o 34,
inträffa, t. ex. vid köp eller byte slägtingar emellan, der en allt för
låg köpeskilling kan vara bestämd. I många fall blir sålunda köpe¬
skillingen vilseledande och jag tror derför, att den är en dålig norm
för bestämmande af egendomsvärdet.
Herr Finansministern yttrade vidare, att man hittills med af¬
seende å egendomstaxeringarne alltför mycket förbisett skogen och att
deröfver förts mycken klagan och gjorts många anmärkningar. Huru¬
vida dessa anmärkningar varit val grundade eller icke är här svårt
att säga, emedan man i hvarje fall måste hafva reda på huru sak¬
förhållandena egentligen gestalta sig. I de flesta fäll torde väl orsa¬
ken till dessa anmärkningar vara att söka deri, att man betraktar
skogen mera som en fastighet än hvad den verkligen är, som en, ofta
under århundraden, samlad gröda. Utgår man från den förutsätt¬
ningen, att skogen utgör en på egendomen samlad gröda, som på en
gång kan tillgodogöras, så får man i de flesta fall en helt annan upp¬
fattning än den man har, då man anser skogen som fastighet. En helt
ny princip är nu inlagd i föreliggande förslag till bevillningsstadga:
man vill beskatta jordbruket och på samma gång särskildt beskatta
skogen. Att skäl härför kunna finnas kan jag gerna inrymma. Men
hvarför man gör skilnad mellan skog och öfrigt jordbruk, det har jag
icke kunnat fatta. Ty skog är såsom jag redan nämnt, icke något
annat än en' samlad gröda, och följaktligen bör den afkastning, som
jag kan vinna af skogsmark, sättas i samma kategori som gröda i all¬
mänhet. Af dessa skäl anser jag det heller icke vara fullt rätt att
underkasta skogen annan beskattning än jorden i allmänhet. Ty man
riskerar då att blifva utsatt för det största godtycke vid beskattningen,
och att den mångskiftande uppfattning, som vi se vara rådande öfver
allt, i högre grad än eljest skall framkalla olika taxeringar i olika
orter. Jag skulle derför helst önskat, att den bevillning, som man här
föreslagit att påföra skogen, blefve insatt under § 8 mom. 2 litt. a.),
då här i sjelfva verket icke är fråga om annat än den inkomst jag
har af min jord och mitt landtbruk.
Hvad angår Kongl. Maj:ts under motsvarande moment framlagda
förslag, så tillfredsställer det mig icke heller, ty äfven det skulle blifva
ganska svårt att praktiskt tillämpa. Dessutom har jag icke lyckats
att rätt förstå det skrifsätt, som der begagnats. Ty der heter det:
till inkomst af arbete skall räknas “inkomst genom skogsafverkning
eller torftägt å egen eller annans mark för annat ändamål än hus¬
behof eller genom försäljning af växande eller afverkad skog eller af
torf." Jag kan verkligen icke fatta huru någon skall kunna sälja sin
afverJcade skog. Hvartill skulle det tjena? Icke lärer väl någon sälja
sin skördade åker utan i förening med fastigheten! Man kan väl icke
sätta bevillning å en skog, som icke finnes, som är afverkad! Förmod¬
ligen har Kongl. Maj:t menat växande eller afverkade skogs effekter.
Men äfven i så fall skulle jag vilja, att inkomsten häraf hänfördes
till den under litt. a) i momentet upptagna inkomst. Men Utskottet
har här gått en annan väg och jag medgifver gerna, att den tanke,
som ligger till grund för Utskottets framställning, på sätt och vis kan
vara sund. Men huru verkställandet deraf skall gå för sig, det be-
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34.
14
Angående
allmänna
levillningen.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Maj, f. m.[|
griper jag icke; det kommer otvifvelaktigt att blifva beroende mest
på en godtycklig och, åtminstone på många orter, mot de verkliga
förhållandena stridande uppfattning. Ty det kan i de flesta fall icke
blifva annat än en omöjlighet att skaffa exakt utredning om huruvida
och huru mycket en egendom verkligen minskats i värde genom skogs-
afverkning. Jag tror således icke heller, att detta är den lyckligaste
formen att komma till en sund grund i fråga om den bevillning, som
utan gensägelse bör påföras skogsafverkningen och skogsrörelsen så¬
som inkomstkälla, lika väl som den bevillning man ämnar påföra den
inkomst, som kan vinnas af jordbruksrörelse.
På dessa skäl, mine herrar, anhåller jag, att § 3 mom. 1 måtte
återremitteras till Utskottet, för att der erhålla en annan formulering
och i synnerhet på det att sista punkten deri måtte borttagas såsom
blifvande öfverflödig i händelse Kammaren bifaller mitt andra yrkande,
nemligen att § 8 mom. 2 b) måtte blifva hvilande för att komma
under behandling i sammanhang med litt. a) i samma moment.
Herr Arhusiander instämde med Herr Farup.
Herr Hedlund: Då jag instämt i Utskottets yttrande i denna
del så väl hvad beträffar första mom. af 3 § som § 8 mom. 2 b),
anhåller jag få här framhålla de omständigheter, som mig dertill för-
anledt. Skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag rörande bevillnings-
taxeringarna och detta nu föredragna ligger, såsom man finner,
deri, att Bevillnings-Utskottet icke velat vid uppskattning af fast egen¬
doms verkliga värde ställa upplysning rörande sista köpeskillingen i
första rummet, utan ansett denna böra endast i ett senare rum upp¬
tagas, och således i första rummet en möjligast säker uppskattning af
egendomens afkastning. Det var inom Utskottet ett lifligt menings¬
utbyte om denna sak, och åtskilliga upplyningar kommo dervid fram,
hvarigenom vi fingo klart för oss, huru vexlande och opålitlig köpe¬
skillingen är såsom beskattningsnorm. Vill man hafva någon stabilitet
i beskattningen — och vi böra ju önska detta — så att icke taxe-
ringskomitéerna alltför ofta ändra värdena och dermed skattebeloppen,
så måste man taga starkare hänsyn till andra omständigheter än
köpeskillingen. Och Utskottet bär låtit sig påverka af denna hänsyn,
helst erfarenheten lärt, att taxeringskomitéerna åt köpeskillingen till¬
mätt en alltför öfverdrifven betydelse och på många orter låtit den
gälla i alltför stark mån, nemligen ej blott för den egendom, som
blifvit såld, utan ock såsom normerande för andra, hvilka ansetts vara
med den sålda egendomen jemförliga.
Det kan ju vara sant att, såsom Herr Chefen för Finansdeparte¬
mentet yttrade, köpeskillingsbeloppet må i allmänhet anses uttrycka en
egendoms verkliga värde; men detta gäller då en viss tidpunkt. Och dessa
tidpunkter äro ganska vexlande. Vi veta att, när en kris i handels-
verlden inträöar, värdena kunna falla i våldsam grad och åter stiga
på lika häftigt sätt vid uppåtgående konjunkturer. Vi behöfva endast
gå tillbaka tillf 1857 års kris för att se, huru en massa egendomars
Onsdagen den 2 Maj, f. m. 15
värden folio på en gång för att endast småningom gå upp igen. För
sådana vexlingar ansåg man taxeringsvärdena böra vara frikallade.
Här inträder ock den vigtiga omständighet, som ligger i säkerhet
för inteckningarne. Det inträffade efter 1857 års — och jag tror
äfven efter en senare — kris så starka fall i egendomsvärdena, att
flere än en hypoteksförening måste öfvertaga en hop egendomar,
som icke kunde betala hypotheksräntan; och jag känner särskild! eu
sådan förening, som fick öfvertaga ganska många gårdar, hvarpå gjordes
ej obetydliga förlaster. Och detta, oaktadt, såsom herrarne veta,
hypothekslån icke utgifvas till mera än hälften af liypotekstaxerings-
värdena. Jag har hört omtalas ett särskildt fall af svindleri vid
egendomsköp, som är ganska betecknande. En man lät sin bokhållare
inköpa en egendom för 7 å 8,000 kronor. Denne bokhållare sålde
den till sin principal för 100,000 kronor. När detta blef taxerings¬
värdet, så inse herrarne hvad värde en inteckning på 50,000 kr. kunde
ega. Det begicks således utan tvifvel ett misstag af taxeringskomitén,
när den lade köpeskillingen till grund för värderingen.
Det synes mig som om man borde på de olika orterna kunna
ganska lätt taga reda på egendomarnes verkliga värde, helst man bland
befolkningen päknar temligen noga med hvad en person eger.
Äfven andra förhållanden kunna inverka på tillfälliga höjningar
af hemmanens värde. En hemmansdel ligger t. ex. nära till en gård,
hvars egare önskar att få den; men om jag köper denna egendomsdel
till ett högt pris, derför att den ligger nära min, så kan det hända,
att taxeringskomitén uppskattar icke allenast denna egendomsdel till
det pris han vid köpet betingat, utan sammaledes äfven de öfriga när¬
belägna hemmanen, oaktadt de icke varit af samma värde. Jag tror
således för min del, att då Bevillnings-Utskottet, oaktadt det bibehållit
köpeskillingen såsom ett moment, hvilket bör ingå i taxeringsvärdet,
endast skjutit denna värdemätare något tillbaka, så har Utskottet
stält sig på rigtig grund.
I fråga om skogsbeskattningen får jag säga att saken är så in¬
vecklad, att jag varit oviss om, hvilketdera förslaget är det bästa
antingen Kongl. Maj:ts eller Utskottets. Jag har emellertid uppfattat
saken så, att om till en egendom hörer skog, som ger 10,000 kronors
årlig inkomst med bibehållande af skogens bestånd, så är det Utskot¬
tets mening, att egendomens värde skall höjas med 200,000 kronor,
och genom detta ökade värde betala egendomsbevillning för samma
belopp. Den afverkning, som egaren sjelf der verkställer, blifver så¬
ledes behörigen beskattad. Är deremot denna skog lagd i annan mans
hand, kan den icke ingå i egendomsvärdet; men då beskattas den på
grund af den inkomst, den gifver afverkaren, och då han får betala
bevillningen. Nu inträffar åter, att den som eger skogen, sjelf afverkar
för 20,000 kronor, hvadan egendomsvärdet minskas med 100,000
kronor. Då är det Utskottets mening, att han skall betala särskild
inkomstskatt för de 10,000 kronorna, hvarför han afverkat öfver skogens
bestånd, sedan dock, till följd af skogens nedgångna värde, sjelfva egen¬
domens taxering blifvit minskad. Så har jag åtminstone uppfattat
saken och jag tror att Utskottets förslag låter försvara sig åtminstone
N:o 34.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34
Angende
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
16 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
intill dess erfarenheten visar att några större olägenheter kunnat här¬
af uppstå. Att här åtskilliga godtyckligheter måste ega rum, det är
något som man aldrig kan undvika. För min del är jag nästan lika
benägen att antaga Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag; men på de
skäl som jag här ofvan anfört, tror jag mig böra föredraga Utskottets.
Grefve Sparre: Denna paragrafs lista mom. innehåller, såsom
herrarne finna, 2:ne delar, den ena om fast egendoms värde, den
andra om skogens beskattning. Hvad nu första frågan angår eller
om värdet å fast egendom, tillåter jag mig vara af annan mening än
den siste värde talaren och jag kan inskränka mig till att i allo in¬
stämma i Herr Chefens för Finansdepartementet yttrande. I 24 år,
som jag sutit såsom ordförande i pröfningskomitén inom Elfsborgs
län, har jag kommit till en ganska bitter erfarenhet om svårigheten
af att behörigen uppskatta jordbruksfastigheter. Det låter mycket
väl säga sig, mine herrar, att en egendom skall uppskattas till sitt
verkliga värde, men tag reda på detta värde den som kan! Herr Chefen
för Finansdepartementet har nyss yttrat, att han funderat på att å-
lägga jordegarne att sjelfva uppgifva arealen på deras 'egendomar,
men att han måste afstå från denna tanke. Äfven om han ansett
sig kunna föreslå ett sådant åläggande, skulle det likväl hafva varit
otillräckligt, emedan det icke uteslutande är arealen, som bestämmer
egendomsvärdet, utan äfven läget, jordmånen, huruvida denna består
af hård lera eller svartmylla, lättbrukad eller hårdbrukad jord m. m.
Att vid sådant förhållande lägga köpeskillingsbeloppet till grund för
egendomsvärdet, är enligt min uppfattning så fullkomligt rigtigt, att man
svårligen lär kunna finna någon bättre beräkningsgrund. Man måste der¬
vid ihågkomma hvad som står såväl här i paragrafen som i instruktio¬
nen för taxeringsmyndigheterna, att man vid bestämmandet af värdet
på fast egendom 'skall endast “till beräkningsgrund" taga den. sist
betingade köpeskillingen, nemligen “såvida icke derunder inbegripits
godtgörelse för inventarier eller växande gröda, eller köpet afslutats
mellan nära anhöriga, eller vid försäljning förbehåll gjorts om så kal¬
lade undantagsformåner, eller dervid förekommit andra särskilda om¬
ständigheter, som skäligen anses hafva inverkat på köpeskillingens
bestämmande“. Om det nu finnes sådana omständigheter, är det ju
temligen lätt för taxeringskomitéerna att framlägga dem och att gorå
detta på ett så öfvertygande sätt, att deras beslut kunna ega bestånd
jemväl inför pröfningskomitén och Kammarrätten. Deremot blir det
ytterst svårt för taxeringskomitéerna att göra sin uppfattning om en
egendoms verkliga värde på annat sätt så objektiv, att den kan inverka
jemväl på dessa högre instanser.
Den siste ärade talaren yttrade, att det funnits exempel på att
hypotheksföreningar gjort betydliga förluster derför, att egendomar
plötsligt sjunkit i värde, ehuru, såsom kändt vore, hypoteksförenin-
garne icke lemnade lån till högre belopp än halfva taxeringsvärdet. Jag
ber häremot få upplysa att de största förluster, hypoteksföreningarne
gjort, skett vid sådana tillfällen, der lånen utlemnats efter särskild
värdering. Dessutom inträffar icke ofta att hypotheksföreningarne
17
N:o 34.
Onsdagen den 2 Maj, f. m,
lidit Hägra förluster, åtminstone i det län jag tillhör, och jag har i
allmänhet funnit, att de taxeringsvärden, som isynnerhet på senare tider
åsatts, varit temligen rigtiga och detta just derför att man egentligen
fäst afseende vid köpeskillingsbeloppet.
Det måste väl erkännas, att jag icke gerna på enklare sätt kan
få reda på en fastighets värde än genom den köpeskilling, den betin-
,gar. Det är sant, såsom den siste talaren sade, att kriser kunna
inträffa, då egendomarne nedgå i värde, men då ega ju taxeringskomi-
téerna att påpeka detta förhållande. Det är också en sanning, att
sådana streck, som han omtalade, möjligen hunna inträffa, att en per¬
son köper en egendom för ett fingeradt pris i afsigt att få taxerings¬
värdet ändradt, men sådana streck hemlighållas vanligen icke länge,
utan uppdagas snart.
För öfrigt äro taxeringskomitéerna ingalunda bundna af köpe¬
skillingen. Och icke bör man väl ändra lagen blott derför att en
eller annan taxeringskomité icke gjort såsom den bort göra; ty det
är ju alldeles uppenbart, att man måste fästa lika stort afseende på
alla de särskilda moment, som innehållas i instruktionen] för taxe-
ringsmännen, oberoende af den ordning, i hvilken de förekomma.
Taxeringsförrättningen, mine herrar, är en ganska svår uppgift,
och jag tror att eu hvar, som någon tid befattat sig dermed, skall er¬
känna, att det är en stor förmån, att den myndighet, som fått detta
uppdrag sig anförtrodt, har något att hålla sig till. I det afseendet
är utan tvifvel köpeskillingen eu god faktor, allrahelst taxeringskomi¬
téerna väl aldrig underlåta att, då det är fråga om att taxera öfver
eller under köpeskillingen, derför anföra sådana skäl som af högre
myndighet kunna godkännas. Den nu gällande Bevilhiingsförordningen
har redan medfört en viss praxis, och missbruken blifva snart genom
denna praxis rättade. Om vi deremot med underordnande af den
princip, som hittills i detta afseende följts, införa ett nytt system, så
skola taxeringskomiteérna tro att den gamla principen blifvit öfver¬
gifven och icke bry sig om den vidare utan taga värdet, om jag så
får såga, i luften. Ty hur ofta är det som taxeringskomitéerna hafva
så fullständig kännedom om en jordegendom, att de kunna träffa dess
verkliga värde! Och än värre blir det, då frågan kommer till pröf-
ningskomitén. Jag tror dessutom, att om man skall ändra eu lag,
som sedan länge varit tillämpad samt vunnit ett slags häfd, man bör
hafva goda skäl och i alla händelser bättre skäl derför, än dem Be-
villniugs-Utskottet förmått anföra för sitt ändringsförslag. Jag kan
derför icke godkänna hvad Utskottet i denna del föreslagit, utan före¬
drager härutinnan Kongl. Maj:ts proporsition.
Men ännu tydligare skall skälet för denna min åsigt befinnas om,
för att öfvergå till § 8, der det, bland annat, är fråga om skogens
taxering, Utskottetts framställning i denna del skulle antagas. Ty der
föreslår Utskottet, att taxering för afverkning af skog skall ega rum
först i det fall, att fastighetsvärdet derigenom förminskas. Beträffande
denna taxering af skogen är det en vansklig sak. Mig förefalla nem¬
ligen de anmärkningar, som Utskottet gjort mot det Kongl. förslaget
om skogens taxering, vara befogade. Jag skulle derför vilja hemställa
Andra Kammarens Prot. 13S3. N:o 34. 2
Angående
allmänna
hevillningen.
(FortsJ
N:o 34.
18
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
Onsdagen den 2 Mai, t- m-
om proposition å återremiss af den nu föredragna 3:dje §:s lista
mom., emedan, om Utskottet vidblifver sitt yttrande i fråga om skogs-
taxering, livilket jag för min del gillar, jag tror att Utskottet vid
närmare eftersinnande skall finna att det, för att vara konseqvent,
måste bibehålla köpeskillingen såsom förnämsta taxeringsgrunden, efter¬
som det säger, att inkomst af skogsafverkning skall beskattas först
när afverkningen eget rum till det omfång, att den förminskar fastig¬
hetens värde.
Jag yrkar återremiss å det föredragna momentet.
Herr Nils Petersson: Det kan visserligen tyckas vara likgiltigt,,
huruvida den af Utskottet gjorda omflyttningen af ordet “köpeafhand-
lingar“ i det föredragna momentet godkännes eller ej. Men jag tror
verkligen att Utskottet haft skäl för denna förändring. Betraktades
alltid sakförhållandena sådana de äro, med andra ord, sökte man all¬
tid att få reda på egendomens verkliga värde med ledning af köpeaf-
handlingar m. m., då vore det nog bra. Men det har blifvit en
praxis vid egendomars taxering, att nästan alltid antaga köpeskillingen
såsom den bestämmande normen, äfven om man är fullt medveten om
att den icke är pålitlig. Att detta icke är rätt är naturligt, då
ju hufvudmålet alltid är att få veta egendomens verkliga värde, något
hvarför, såsom sagdt, köpeskillingen ofta icke är det rätta uttrycket..
Det är så många andra faktorer, som i detta afseende inverka, och.
rätt ofta händer att köparen sjelf ej vet, om han betalt för mycket
eller för litet, under det åter hans grannar ganska väl hafva reda
derpå. Jag anser derför, att Utskottets förslag bör i denna de!
bifallas.
Då nu äfven här föredragits § 8 mom. 2 b.), afseende frågan,
huruvida skäl förefinnes att särskilt uppskatta inkomsten af skogen,,
så ber jag få säga, det jag anser Utskottet äfven härutinnan hafva
haft grundade skäl för sin ändring i Kongl. Maj:ts proposition. Man
kan nemligen lätt föreställa sig, hvilket trassel skulle uppstå, om taxe-
ringsmännen skulle ingå i pröfning af, huru stor skogens afkastning
verkligen är det ena året och det andra, och huru mycket afverkas
af egaren sjelf eller af andra, och till hvilka trakasserier detta skulle
leda. Men häraf skulle äfven följa en mycket större olägenhet, då
nemligen ett dylikt förfärande skulle komma att leda till skogsför-
ödelse. Det tillgår nemligen vanligtvis så, att en person, som vet, huru
mycket skog finnes å de särskilda hemmanen, kommer och bjuder
hemmansegaren ett ganska högt pris för hans skog, och då nu detta
blir kändt, skulle, enligt Kongl. Maj:ts förslag, detta erbjudna pris
tagas i beräkning vid taxeringen. Men det är orimligt att antaga att
en jordegare, som vill akta sin skog, kommer ut med att betala be¬
villning för en efter dylik beräkning faststäld inkomst, och jordegaren
skulle således härigenom tvingas att sälja sin skog. Jag tror således,
att den begränsning, Utskottet gjort, varit af nöden. Visserligen har
man framhållit såsom en synnerligt svår sak att bedöma, huruvida
en person afverkar skog till den utsträckning, att egendomens värde
derigenom minskas, men för min del tror jag, att man i orten
Onsdagen den 2 Maj, i. m.
19
N:o 34.
bär sig mycket väl bekant, om en person lägger an på att förstöra
sin skog eller om lian sköter den, så att det bär sig. Åtminstone
har man lika väl reda på detta som på många andra förhållanden,
hvilka utgöra föreskrifna taxeringsgrunder. Under sådana omständig¬
heter vill jag hemställa till Kammaren att bifalla hvad Utskottet före¬
slagit, vare sig att detta sker nu eller först efter en återremiss i
sammanhang med öfriga nu hvilande bestämmelser, hvilket kanske
vore rigtigast. Men då jag är öfvertygad om, att ett bifall till Kongl.
Maj:ts förslag skulle föranleda både till svåra trakasserier och till
förstörelse af den lilla skog, som ännu finnes qvar, yrkar jag för njin
del bifall till Utskottets förslag.
I detta yttrande instämde Herr G. I. Bengtsson.
Herr Lyttkens: Då landsköfdingen i Elfsborgs län så lifligt
framhöll det rigtiga i att lägga köpeskillingen till grund för taxerings¬
värdet, begärde jag ordet för att häremot inlägga en gensaga. En
mångårig erfarenhet har nemligen visat mig, att det är en stor orätt¬
visa att lägga den sista köpeskillingen uteslutande till grund för taxe¬
ringsvärdet, och att härigenom uppkommer den mest obilliga beskatt¬
ning vi ega, näst efter grundskatter och indelningsverk. I allmänhet
säljas de smärre egendomarne proportionsvis betydligt dyrare än de
större. De små egendomarne köpas i allmänhet af dem, som sjelfve
arbeta dels med eget jordbruk och dels hos andra, och arbetaren be¬
talar i allmänhet egendomen för högt. Han beräknar t. ex. att hyra
för rum kostar honom omkring 150 kronor, men att deremot om han
köper en liten hemmansdel för 2.000 kronor, så inbesparar han hyran
och har derjemte afkastningen af jorden. När nu taxeringsvärdena
sättas och sista köpeskillingen lägges till grund, blir skatten icke alle¬
nast till staten, utan ock den på bevillningen grundade kommunal¬
skatten orimligt hög. Herr Grefve Sparre yttrade, att, om icke köpe¬
skillingen lades till grund för taxeringen, så skulle man vid denna
sväfva i luften. Nej, det skulle man icke göra, ty bevillningsbered-
ningarne, der socknens invånare vanligen sjelfve sitta, äro nog an¬
gelägna om att taxeringen sättes så, att kommunalskatten blir rätt¬
vist fördelad på alla, och att den ene icke slipper undan med en låg
kommunalskatt, medan andra få en högre sådan.
Men olyckligtvis kommer man sedan till taxerings- och pröfnings-
komitéerna. I taxeringskomitéerna följes dock i allmänhet, åtmin¬
stone i de trakter jag känner till, bevillningsberedningarnes förslag
angående taxering af fastigheter och det skall vara mycket starka
skäl, som skola föranleda någon rubbning i desamma, men huru går
det hos pröfningskomitéerna, isynnerhet som en del landshöfdingar
hafva för vana att till ledamöter i dessa komitéer plocka ut perso¬
ner, som alldeles icke äro jordbrukare? Då sitta der personer, som
mycket litet eller intet känna hvad till jordbruket hörer, och det har
skett på många ställen att man helt enkelt uppfört alla egendomarne
efter sista köpeskillingen, huru orätt det än vant. Så t. ex. har jag
mig bekant, att i en socken, bestående af fjorton hemman, någon
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts)
20
N:o 34.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forte.)
Onsdagen den 2 Maj, f, in.
köpte en egendom på ett hälft hemman till ovanligt högt pris, eme¬
dan han behöfde den för någon sin särskilda angelägenhet. Resulta¬
tet deraf blef, att han för detta hemman af bevillningsberedningen på¬
fördes skatt, motsvarande en femtedel af dessa 14 hemmans sammanlagda
beskattning. Taxeringskomité!! upphäfde, men pröfningskomitén fast-
stälde detta beslut. Deremot kan eu egendom, som blifvit ärfd eller in¬
köpt för längre tid tillbaka, svårligen, för att icke säga omöjligen, blifva
åsatt en förhöjning i värdet, jemförlig med den, som egen ram vid nya
köp. Om man lägger sista köpeskillingen till grund för bestämmandet af
värdet, skall följden deraf ovilkorligen blifva den, att möjligheten att
få någon nedsättning i detta belopp komme att höra till de händelser,
som endast undantagsvis inträffa. För min del anser jag att häri
ligger en orättvisa, som är högst betydlig. Dessutom kommer dertill,
att, om sista köpeskillingen lägges till grund, så kunna fall inträffa
af den beskaffenhet, som Herr Hedlund omnämde, eller att man begär
att få taxeringsvärdet höjdt för att derigenom erhålla större lån._ Jag
kan äfven intyga, att det inträffat att, då jordegare hos taxerings-
komitén begärt att få egendomsvärdena uppsatta, så har taxerings-
komitén till denna begäran sagt nej, emedan, om en dylik förhöjning
egde ram på ett hemman, så borde förhöjningen utsträckas jemväl
till alla de öfriga. Pröfningskomitén åter har vid dylika tillfällen
upphäft taxeringskomitéus beslut, emedan den sökande, hvilken hade
för afsigt att upptaga ett större lån på sin egendom, skaffat sig före¬
språkare som genomdrefvo hans önskan. Af alla dessa skäl finner
jag att Utskottet icke gått för långt; jag skulle tvärt om till och med
velat gå ännu längre och således lägga egendomens egentliga värde
till uteslutande grund för taxeringen. Jag yrkar således bifall till
Utskottets förslag. Hvad skogsbeskattningen beträffar, så tror jag
att Utskottets förslag träffat målet betydligt bättre än Kongl. Maj:ts
förslag, hvarföre jag till alla delar äfven i detta afseende instämmer
med Utskottet.
Herr P. Persson i Isie: Jag begärde ordet med anledning af
landshöfdingens i Elfsborgs län yttrande; men som den föregående
talaren, Herr Lyttkens, framhållit det hufvudsakliga af hvad jag i
denna del velat säga, så har jag endast några få ord att tillägga.
Hvad som är visst, det är att i flere taxeringsdistrikt känna de fleste
af taxeringskomitéus ledamöter mycket väl till det värde, jordegen-
domarne inom distriktet hafva, lika väl som de känna till värdet å
sin egen jord. Nu händer det emellertid ganska ofta att en alltför
nitisk kronofogde håller på den åsigten, att den sista köpeskillingen
skall läggas till grund för taxeringen och, om han icke får sin vilja
fram i taxeringskomité.!!, anmäler han sin reservation emot beslu¬
tet. hvilket pröfningskomitén städse ändrar efter reservantens påstå¬
ende, och om klagomål anföras i Kammarrätten, blifver det i de flesta
fall vid pröfningskomiténs beslut. Då man nu vet att ett hemman
ofta nog kan betalas med en köpeskilling, som vida öfverstiger dess
verkliga värde, så frågas, hvilken princip som skall följas. Skall man
rätta sig efter den sista köpeafhandlingen eller efter hemmanets verk-
21
N:o 34.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
liga värde? Om någon köper en egendom, hvilken han har ett
särskildt intresse att ega, som gör att han kan nödgas betala ett
öfverdrifvet högt pris för detsamma, d. v. s. ett mycket högre pris
än hvilken annan som helst skulle vilja betala, så frågas om detta
skall utgöra norm för taxeringskomité!), eller om det verkliga priset
skall göra sig gällande? I förra fallet blir följden den, att taxerings¬
värdet på andra fastigheter i orten höjes, ty i annat fall blifva kom-
munalutskylderna — som flere gånger öfverstiga bevillningen — orätt¬
vist fördelade. Mig synes att föreskriften angående hvad som skall
tjena till ledning för taxeringskomitéerna, det må nu vara köpeaf-
handlingar, arrende- eller hyresafgifter, värderingar för belåning, af¬
kastning, egendoms storlek etc, bör lika mycket utgöra ledning för
taxeringarna; alltså anser jag den form Utskottet gifvit 3 § 1 mom.
vara den rigtigaste. I alla fall har Utskottet i sitt förslag till instruk¬
tionen för taxeringsmyndigheterna å sidan 96 föreskrifvit följande:
“Då fast egendom, som under sistförflutna tre år blifvit såld eller
undergått ofvan omförmälda värdering, uppskattas högre eller lägre
än den senast betingade köpeskillingen eller den godkända värde-
ringssumman, så och då förändring göres i det senast faststälda
taxeringsvärdet, böra de särskilda skäl, hvilka dertill föranleda i taxe-
ringshandlingarne eller nämndens protokoll antecknas." Jag för min
del godkänner den omredigering af det Kong), förslaget Utskottet före¬
tagit samt yrkar bifall till detsamma.
Herr J. Johansson i Bergsäng: Då jag inom skattereglerings-
komitén omfattat det förslag, som nu blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt
för Riksdagen, och då jag icke reserverat mig mot Utskottets afvi¬
kande förslag, så må det tillåtas mig att så godt jag kan söka på¬
peka hvilken stor vigt, som ligger på det nu föredragna momentet.
Men jag skall dervid tillika be att få flytta tyngdpunkten till senare
delen af momentet, den del nemligen som handlar om växande skog.
Frågan gäller då ytterst, om vi skola taxera den såsom fast egendom,
hvilket Utskottet föreslagit, eller om vi skola tillämpa den grundsats,
som den förste talaren, Herr Farup, ville framhålla, nemligen att
växande skog endast är att betrakta såsom “samlad gröda", hvilken
endast bör beskattas i det ögonblick, när egaren tillgodogör sig den¬
samma. Skulle vi i öfverensstämmelse med denna senare åsigt hän¬
föra den växande skogen till lös egendom, så följer alldeles säkert
att den redaktion, som Utskottet föreslagit i fråga om momentets förra
del, är rigtig; ty då måste köpeskillingen intaga en mer underordnad
roll än eljest skulle blifva förhållandet vid uppskattning af en egen¬
doms verkliga värde. I de flesta fäll lärer dock vid bestämmandet
af ett hemmans värde den växande skogen spela en så pass stor roll,
att man svårligen kan frånse betydelsen af den köpeskilling, som för
hemmanet, skogen inberäknad, kan betingas; och skulle man derföre,
såsom här är föreslaget, vilja föreskrifva, att den växande skogen
skall ingå i fastighetsvärdet, så synes det mig som deraf jemväl borde
följa, att köpeskillingen i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag bör in¬
taga en mer framstående plats såsom värdebestämmande faktor.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34.
22
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts)
Frågan gäller således om den växande skogen skall betraktas så¬
som fast eller såsom lös egendom. Om man bestämmer sig för att
betrakta den såsom lös egendom, hvilket Kongl. Maj:t föreslagit, skall
jag dock be att få fästa uppmärksamheten derpå, att § 8 mom. 2 b)
talar om bevillning för inkomst af skogsrörelse, under det att Utskottet
i samma moment punkten a) hemstält att frågan om bevillning för
inkomst och förmån af jordbruksrörelse skall hvila, till dess andra
vigtiga frågor blifvit afgjorda. Det vill synas mig som i konseqvens
härmed äfven frågan om bevillning för inkomst af skogsrörelse borde
förklaras hvilande till samma tidpunkt, och derför skulle jag icke
hafva något emot, om Kammaren ville besluta sig för att, på sätt
Herr Farup yrkat, återremittera betänkandet i denna del. Det synes
mig nemligen alldeles klart, att båda dessa inkomsttitlar böra i detta
fall behandlas lika.
Om jag endast skulle betrakta förra delen af 3:dje paragrafens
lista moment, så har man visserligen redan yttrat åtskilligt om den
framstående roll, som köpeskillingen i så fall borde intaga vid fastig¬
hetsvärdets bestämmande. Jag har redan påpekat, att, om man anser
att den växande skogen bör ingå i fastighetsvärdet, köpeskillingen
otvifvelaktigt intager eu framstående plats vid bestämmandet af detta
värde. Jag vill emellertid erinra här i Kammaren, liksom jag gjort
det i Utskottet, att man nästan uteslutande talar om, huru man skall
gå till väga, när det är fråga om att taxera jordbruksfastighet, men
deremot icke framhåller taxeringssättet, när det gäller fastighet i stad
eller annan fastighet i allmänhet. Der förekomma allt åtskilliga fäll,
då köpeskillingen måste spela en större roll än i fråga om jordbruks¬
fastighet. Men Utskottets förslag kan äfven vara tillämpligt på stads¬
fastighet. Ty jag vill fästa uppmärksamhet derpå, att äfven för an¬
nan fastighet kan i fullt mått gälla deii taxeringsgrund, som i försla¬
get satts i första rummet, nemligen egendomens storlek, beskaffenhet
och afkastning. Ett hus med fördelaktigt läge och dermed förenade
höga hyror kan ju t. ex. betinga en högre köpeskilling än ett annat
lika stort och lika godt, men mindre fördelaktigt beläget hus.
Hvad taxeringen af jordbruksfastighet särskildt beträffar, så är
jag, såsom tillhörande ett län, inom hvilket Rikets Ekonomiska karte-
verk fullbordat sina undersökningar, i tillfälle att lemna eu upplys¬
ning som bör vara af intresse. Vid den taxering af jordbruksfastig¬
het som år 1879 egde rum inom Örebro län, lades sällan köpeskillin¬
gen utan i allmänhet Ekonomiska karteverkets uppgifter angående
hemmanens storlek och beskaffenhet i fråga om de olika egoslagen till
grund för värderingen. Då inträffade att man inom pröfningskomitén,
hvarest kronoombudet i allmänhet påyrkade förhöjning af taxerings¬
värdena, tog såsom taxeringsgrund vissa värden per tunnland icke blott
för odlad jord utan äfven för skogsmark, och dessa värden bestämdes
olika för olika delar af länet. Sedan detta skett, återstod endast en
enkel räkneåtgärd för att med ledning af karteverkets uppgifter få
utrönt, om jordbruksfastigheterna inom den ena eller andra kommu¬
nen fått ett tillräckligt högt eller ett för lågt taxeringsvärde. Detta
tillvägagående hade också till följd att inom ett 20-tal kommuner
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
23
N:o 34.
. blefvo de af vederbörande taxeringskomitéer hemmanen åsätta värden Angående
icke obetydligt höjda, nemligen med från 10 ända till 50 procent, allmänna
Och detta hade den sluteffekt, att taxeringsvärdet för hela länets (Vorfcf)**
jordbruksfastighet ökades från 88 millioner till 106 millioner eller i
det hela med omkring 20 procent, och förnämsta orsaken härtill var
naturligtvis den att man hade lagt Ekonomiska karteverkets berörda
uppgifter till grund för taxeringen och ingenting annat. Jag vill der¬
med hafva sagt, att i de län, der man är i tillfälle att kunna erhålla
noggranna uppgifter om egendomarnes areal af olika egoslag, är det
icke behöflig! att fästa så stort afseende vid köpeskillingen, som man
här på åtskilliga håll velat göra. Då jag emellertid, enligt hvad jag
i början af mitt anförande yttrade, är något tveksam, hvilketdera för¬
slaget i afseende å paragrafens senare del har företräde framför det
andra, skall jag icke framställa något yrkande. Jag tror dock, att
det vore en vinst, om Kammaren ville återremittera så väl § 3 som
§ 8 mom. 2 b, då måhända under tiden åsigterna om företrädet af
att taxera skogen såsom fäst eller såsom lös egendom kunde hinna
att mogua.
Herr Ola Anderssou i Burlöf: Såsom förut under diskussionen
påpekats, afviker Utskottets förslag i nu föredragna moment af 3 § i
två afseenden från Kongl. Maj:ts proposition, först deri att Utskottet
nedflyttat köpeskillingen bland de faktorer, som skola tjena till ledning
vid bestämmande af taxeringsvärdena och för det andra deri, att man
gjort en ändring i afseende å skogsvärdets inverkan vid bestämmande
af taxeringsvärdena å jordegendom. Jag tror således, att en del af
Kammarens ledamöter kan vara benägen för Utskottets förslag i
ena delen, men icke i den andra, och att en annan del vill godkänna
Kongl. Maj:ts förslag i ena delen, men icke i den andra, och att det
vid sådant förhållande är skäl att dela detta moment i två proposi¬
tioner. Jag tillåter mig således yrka, att proposition framställes först
å den del af Utskottets förslag i detta moment, som åsyftar köpe¬
skillingens nedflyttande, och sedan å den del, som af handlar frågan
om skogens inverkan å egendomens taxeringsvärde.
Beträffande den förra delen kan jag icke förstå, att man lägger
så mycken vigt vid i hvilken ordning de faktorer uppräknas, hvilka
skola tjena taxeringsmännen till ledning. Något skall väl komma först
och något sist, och som ledamot i taxeringsmyndigheter har jag all¬
tid ansett mig pligtig att taga främsta hänsyn till den faktor, som kan
gifva den bästa ledningen vid taxeringsvärdets bestämmande i hvarje
särskildt fäll. Jag skulle mycket beklaga, om till följd af den vigt
man fäster vid ordningen härvidlag den uppfattningen skall göra sig
gällande, att det som står först alltid i främsta rummet skulle följas.
För min del, och med den uppfattning jag härom uttalat, skall det
vara mig likgiltigt, hvilketdera förslaget i denna del, Utskottets eller
Kongl. Maj:ts, af Kammaren antages.
Beträffande den senare delen eller skogsvärdet och dess inverkan
på egendomens taxeringsvärde, så har ju, som vi veta, mycket klagats
öfver taxeringen af jordbruksfastigheter. Jag tror, att denna klagan
0 34. 24 Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående i de allra flesta fall vant oberättigad, och särskildt efter 1879 tror jag-
levmZm. att taxeringsvärdena varit tillräckligt höga, ja, i många fall högre än
(Fortsd verkliga värdet, hvarom ju bland annat annonser i tidningarne vittna,,
hvaruti egendomar utbjudas till salu under taxeringsvärdet. För min
del får jag säga, att jag önskar, det man går så till väga, att man
så vidt möjligt träffar det verkliga värdet, på det man må slippa från
mer eller mindre berättigadt klander deröfver, att fastighetsegarne vilja
undandraga sig beskattning. Det spelar ju också en jemförelsevis obe¬
tydlig roll, så vidt taxeringen blifver inbördes jemlik.
Hvad särskildt skogsegendomar beträffar, så tror jag att om någon¬
sin klander öfver fastighetstaxeringen varit berättigadt, det varit här,
likasom jag dock å andra sidan icke synnerligen förundrar mig öfver
att taxeringen varit låg; ty om en hemmansegare med stor skog tager
föga inkomst deraf, är det gifvet, att taxeringsmännen icke äro syn¬
nerligen hågade att högt taxera skogen. Det har emellertid varit
dessa förhållanden, som gifvit skattekomitén anledning att med full¬
ständig enhällighet framställa det förslag, som sedermera af Kong!.
Maj:t upptagits och som går ut på, att endast skog, som användes till
husbehof, skulle tagas i betraktande vid egendomstaxeringen, men att
hvad derutöfver afverkades skulle beskattas såsom inkomst. På detta
sätt skulle staten och kommunerna beredas möjlighet att få en in¬
komst, som med rätta bör tillfalla dem af dessa egendomar och deras
afkastning. Det nämndes af talaren på göteborgsbänken, att skogs-
värdet fluktuerar, och att man borde ställa så till att inteckningarne
i jordegendom finge ett säkert värde, så att ej inteckningshafvare be~
höfde riskera förluster. Just dessa båda af honom anförda skäl synas
mig ytterligare tala för, att man icke bör lägga hela skogens värde
till grund för egendomens taxeringsvärde, emedan man icke kan lita
på inteckningarnes värde, och derför att de måste fluktuera ännu
mera i pris, om man till egendomen lägger hela skogens värde, än om
man blott lägger en del, som är erforderlig för egendomens behof. Jag
tror således, att de af Utskottet och andra anförda skälen till för¬
ändring härutinnan icke äro fullt säkra. Utskottet säger t. ex. bland
annat: “först och främst skulle det för taxeringsmyndigheterna blifva
en lika mödosam som vansklig uppgift att ej blott bestämma hvad som
skulle anses utgöra hvarje egendoms husbehof, utan äfven beräkna,
hur stor del af befintlig skog som dertill borde anslås. Redan det
obestämda i begreppet husbehof skulle vålla, att taxeringsmyndigheterna
dervidlag nödgades gå ganska godtyckligt till väga. Derjemte komme
det säkerligen att blifva förenadt med stor svårighet att vid taxerin¬
gen erhålla kännedom, om och i hvad mån å en egendom ringare ut¬
verkning utöfver husbehofvet eller försäljning af skog i mindre skala
under året egt ruin.11 Jag skall bedja att få fråga, om det icse må¬
ste vara bra mycket lättare att få reda på denna försäljning af skog
från ett hemman och det lilla värdet af skog, som kan åtgå för hem¬
manets behof, än att taga reda på värdet af hela skogen. Jag tror
att det senare skall blifva mycket svårare, så att det skälet, enligt
mitt förmenande, icke håller stånd. “Vidare11, heter det, “blefve af
det föreslagna beskattningssättet följden den, att en jordegare, som
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
25
N:o 34.
genom att inskränka sitt virkesbekof, t. ex. genom anbringande af
bränslebesparande eldstäder eller användande af annat brännmaterial
än ved, genom sorgfälligt tillvaratagande af virkesaffall eller minskadt
bruk af gärdesgårdar, o. s. v., beredde sig tillfälle att afsätta någon
del af den skog, som eljest skulle åtgått till husbekofvet, komme att
beskattas hårdare än den, som ej iakttoge dylik sparsamhet11; hvar¬
jemte den jordegare, som försålde en del af sitt husbehof, blefve “be¬
skattad i dubbelt afseende11. Detta är naturligtvis ett jemförelsevis
obetydligt skäl, hvilket jag förmodar Utskottet sjelf medgifver. Men
jag skall bedja att få påpeka en annan dubbel beskattning, som måste
blifva af mycket svårare beskaffenhet för dessa skogsegendomar med
antagande af Utskottets förslag och i händelse de på dagordningen
stående stora frågorna skulle komma att lösas och således en ökad
bevillning af en procent för jordbruksfastighet skulle komma att af
Riksdagen antagas. Jag vill då antaga, att en egendom består till
| å | af skog och att endast den återstående delen utgöres af egent¬
lig jordbruksfastighet. Vi lägga då hela skogens värde till grund för
hela egendomens taxeringsvärde, och då får jordegaren enligt Kongl.
Maj:ts förslag, om de stora frågorna blifva lösta, erlägga en procent
i bevillning af hela egendomens taxeringsvärde såsom skatt för jord¬
bruksrörelse. Om nu icke mer än af egendomen utgöres af jord¬
bruksegendomen, så får dock egaren erlägga denna procent af hela
taxeringsvärdet i bevillning för sin jordbruksrörelse. Jag frågar, om
icke detta är en dubbel beskattning, som är vida betänkligare än den
af Utskottet anförda.
Huru jag således ser saken, tror jag att Kongl. Maj:ts förslag i
denna senare del är att föredraga framför Utskottets.
I förra delen åter är det, såsom jag redan nämnt, för mig af
ingen betydelse, hvilket beslut Riksdagen fattar, emedan jag för min
del icke kan godkänna den uppfattningen, att det är ordningen mellan
de uppräknade momenten som skall vara af någon vigt, utan just
sjeliva användningen af dem, som företrädesvis anses vara lämpliga.
Jag vill således icke göra något yrkande i denna del. Beträffande
senare delen anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men vill
tillika såga, att jag ingenting har emot, om frågan återremitteras, emedan
den står i ganska nära sammanhang med det beslut, som Riksdagen
kommer att fatta om särskild bevillning för jordbruksrörelse. Jag
har således ingenting emot en återremiss, men derest beslut nu skulle
komma att fattas, anhåller jag i senare delen om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Herrar Trybom och Magnus Jonsson förenade sig med Herr Ola
Andersson.
Herr Rydin: Den fråga, som nu är föremål för debatt, visar svag¬
heten i nu gällande bevillningsförordning likasom i det förslag till sådan
förordning som blifvit till Riksdagen öfverlemnadt. Denna svaghet består
deri, att det ej finnes någon princip följd, vare sig i den ena eller det andra.
För visst slags inkomst utgår nemligen beskattningen i form af för-
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34.
26
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevillningen
(Forts.
mögenhetsskatt, vid annan inkomst går man till sjelfva inkomstkällan,
såsom i fråga om embetsmännens löner, och slutligen vid inkomst af
näring eller yrke är det den behållna inkomsten, som beskattas med
rättighet till afdrag för skuld. Detta är en af de anledningar, som
gör det svårt att åstadkomma någon förbättring i våra bevillningsför-
hållanden, så vida man ej vill företaga en radikal omstöpning af hela
bevillningsförordningen på det sätt, att man blott antager eu enda
inkomstskatt och upptager värdet af hvarje inkomst till dess verkliga
belopp, med rättighet i detta fall för hvar och en att göra afdrag för
sin skuld. Vill man icke taga den behållna inkomsten till grund för
beskattningen, så kan man följa det engelska systemet och gå till de
olika skattekällorna, hvarigenom man komme att beskatta inkomst af
fastighet för sig, af näring för sig, af lön för sig o. s. v., oberoende
om det är en behållen inkomst eller icke. Hvad som dock utgör det
väsentligaste felet i vår nu gällande bevillningsförordning är fastig-
hetsbevillningen och dess förhållande till inkomstbevillningen. Fastig-
hetsbevillningen såsom sådan blir i vissa fall ganska orättvis, till följd
deraf att man för den intecknade fastigheten får betala lika mycket
som för den inteckningsfria. Vidare är det en orättvisa, att ingen
hänsyn tages till den inkomst, man har af sjelfva fastigheten, hvar¬
igenom sker, att rike och förmögne arrendatorer äro frie från bevill¬
ning, under det i ganska små omständigheter varande hemmansegare,
som hafva sina hemman intecknade, ofta få betala en dryg bevillning.
Frågan är då, huru man under sådana förhållanden skall bete sig.
Skattekomitén har framstält det förslaget, att vi skola antaga att
hvarje egendom gifver en viss inkomst af 5 procent och att hvad der¬
öfver är sedermera skall beskattas såsom särskild inkomst.
I öfverensstämmelse med denna princip är det ju en klar sak att
man icke får särskilja skogsrörelsen från inkomst af jorden, utan
sedan fastigheten blifvit påförd sin bevillning, ser man efter hvad
fastighetsegaren erhåller utöfver de fem procenten, det må nu vara af
jord- eller skogsrörelse eller af hvilken som helst rörelse han bedrif-
ver. Till följd häraf finna herrarne att denna fråga om skogens be¬
skattning i afseende på skogsrörelsen hänger så nära tillsammans med
den princip, man vill följa i afseende på särskild beskattning af den
inkomst, som kan finnas utöfver den inkomst, hvilken är eqvivalent
med fastighetsbevillning, att det är nödvändigt att dessa båda frågor
behandlas i ett sammanhang.
Den näst föregående talaren fäste uppmärksamheten på det
obilliga i detta förslag, att särskildt beskatta skogsrörelse. Kongl.
Maj:ts förslag innehåller nemligen det stadgandet, att bevillning ovil¬
korligen skall erläggas med en procent af inkomstbeloppet. Fn egare
af ett skogshemman med mycken skog skulle således förutom en pro¬
cent af inkomstbeloppet skatta särskildt för inkomst af skogsrörelsen.
Detta anser äfven jag vara orättvist. Jag tror derför, att denna fråga
bör afgöras i samband med frågan om bevillning af jordbruk.
Hvad nu beträffar sjelfva frågan om hvad roll köpeskillingen skall
spela vid eu egendoms värdering, så får jag för min del säga att jag
anser det vara fullkomligt rigtigt hvad som här yttrats af flere talare,
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
27
N:o 34.
nemligen att många egendomar köpas icke på grund af fastighetsvär¬
det utan på grund af åtskilliga andra orsaker. En person köper till
exempel en egendom för att få fria husrum, en annan för att få fritt
bränsle, en tredje kanske för att engagera sina arbetskrafter i jord¬
bruket o. s. v., och då en egendom köpes i dylik afsigt, betalas den
kanske mera, än hvad den egentligen är värd såsom jordbruksfastig¬
het i egentlig mening. Derföre måste det naturligtvis vara obilligt
att åtminstone i fråga om smärre egendomar lägga köpeskillingen till
grund för taxeringen. Men hvad skall då läggas till grund för taxeringen?
Man svarar: det verkliga värdet. Men det verkliga värdet kommer
aldrig fram. Det är ingen som vet hvad egendomens verkliga värde är.
Man kan icke bedöma det verkliga värdet och det beror derpå att
man icke har de faktorer som erfordras för att skaffa sig ett bestämdt
omdöme, icke de uppgifter som erfordras för att kunna finna huru¬
ledes det förhåller sig med det verkliga värdet. Om herrarne kasta
en blick till exempel på de tabeller, i afseende på jordens beskattning,
som blifvit uppgjorda af skatteregleringskomitén och åtfölja dess be¬
tänkande, skola herrarne till sin förvåning finna att, oaktadt grund¬
skatterna tynga skattehemmanen, ett mantal skatte i allmänhet är mer
värdt än ett mantal frälse. Hvaraf kan det nu komma sig? Jo, det
beror dels derpå att frälsejorden är belastad med frälseränta, hvilket
dock icke är fallet med de flesta frälsehemman, och dels derpå att
dessa frälsehemman i allmänhet egas af säteriegare, hvilka hafva sär¬
skilda förmåner för sina säterier.
När man skall verkställa taxering af en egendom, möta så många
svårigheter, att det icke är möjligt att komma till ett rigtigt resultat.
Och hvarpå beror detta? Jo, derpå att berednings-, taxerings- och
pröfningskomitéerna — utan att jag dermed vill säga något klander-
värdt om dem — äro anordnade på ett sådant sätt, att det är för
dem omöjligt att komma till annat än något jemförelsevis på en slump
rigtigt resultat. För att åstadkomma en fullkomligt rigtig taxering
borde den första undersökningen och den första beredningen af ären¬
det företagas af en ansvarig person, som hade till åliggande att upp¬
göra förslag, hvilket derefter skulle kontrolleras af de öfriga taxerings¬
myndigheterna. På så sätt finge dessa någon vägledning i afseende
på taxeringen. Nu beror denna helt och hållet på hur pass intres¬
serad och skicklig bevillningsberedningens ordförande är. På sina
ställen har man också tillgång på sådana personer inom bevillnings-
heredningen, och de uppskatta och taxera jorden ganska rigtigt, under
det att bevillningsberedningen i trakten der bredvid kan komma till
ganska märkvärdiga resultat. Jag har till exempel hört omtalas att
■en egendom i den ena af två bredvid hvarandra liggande socknar
blifvit uppskattad dubbelt så högt som en lika mycket värd egendom
i den andra socknen. Det beror derpå att man icke tager med i be¬
räkningen de särskilda omständigheter, som inverka på värdet. Vill
man således i detta hänseende göra förändring till ett bättre, är det
nödvändigt att uppgöra förslag om sättet att åstadkomma en ordent¬
lig beredning af frågan, innan den skall pröfvas och granskas af de
särskilda komitéerna.
Angående
allmänna
bevillningen,
(Forts.)
N:o 34.
28
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna be
villningen.
(Forts.)
Jag får säga att jag för min del anser det temligen likgiltigt,
■ om Kongl. Maj:ts eller Utskottets förslag till lydelse af 3 § blir
antaget. I Kongl. Maj:ts förslag säges att köpeskillingen jemte
åtskilliga andra förhållanden skall tagas i beräkning vid taxeringen.
Men i instruktionen för taxeringsmärmen står, att det åligger dem
att säga ifrån och gifva skäl för sig, om de sätta värdet under köpe¬
skillingen, och detta ligger äfven i de ord Kongl. Maj:t föreslagit.
Jag anser derför också, att hvilketdera förslaget som helst kan anta¬
gas och göras gällande. Hvarför jag emellertid hyser någon tvekan
vid att rösta för antagandet af Utskottets förslag — ehuru dock denna
tvekan icke är särdeles stor — är derföre, att man ännu är så
van vid det nuvarande stadgandet, att jag är rädd för, att om man
ser någon ändring i detsamma i detta hänseende, man möjligen anser
sig icke behöfva fästa behörigt afseende alls vid köpeskillingen, utan
tillägger den en underordnad betydelse.
Hvad åter sjelfva redaktionen af punkten beträffar, tror jag, att
Utskottet här träffat en, som är fullgod med Kongl. Maj:ts förslag,
hvarföre det i detta afseende kan vara likgiltigt hvilketdera försla¬
get, som blifver af Kammaren antaget. Jag vill således icke göra
något yrkande i annat afseende än att denna § måtte af Kammaren
förklaras hvilande och företagas till afgörande i sammanhang med
Utskottets utlåtande öfver beskattning af jordbruksrörelse.
Herr Gustaf Jonsson: Det är onekligen af en ganska stor
vigt att få sådana föreskrifter i bevillningsförordningen, att desamma
kunna blifva en ledning för bevillningsberedningarna och taxerings-
komitéerna, ty hittills har man varit i stor ovisshet om, huru liera
af förordningens stadganden rätteligen skola tillämpas. Vid åsättan-
det af värdet på fast egendom t. ex. hafva alltid stridigheter förekom¬
mit mellan kronans ombud och taxeringskomiténs ledamöter, emedan
kronans ombud alltid yrkat på att den högsta köpeskilling ett hem¬
man betingat under de senast förflutna 10 åren skulle läggas till
grund för bestämmandet af dess taxeringsvärde, då deremot komiténs
ledamöter jern fört hemmanets värde med värdet på sådana, som icke
sedan lång tid tillbaka gått i köp. Mellan dessa olika åsigter har
merendels striden stått, och kunde man i detta hänseende få en tyd¬
lig föreskrift, tror jag nog att den vore väl behöflig. Men man kan
ju ändå icke göra föreskrifter för att tillämpa i alla speciella fall,
utan man får fortfarande hoppas på att bevillningsberedningarna och
taxeringskomitéerna göra sin skyldighet och söka att under tidernas
lopp vinna mera stadga i sina taxeringsbestämmelser. Jag har en
erfarenhet från år 1879, ty jag har varit ledamot i pröfningskomitén
för det län, jag tillhör, under flera år. Då man fick det Kongl. cirku¬
läret att efterfölja, begingos sådana oegentligheter, att i vissa delar
af länet fastighetsvärdet icke alls höjdes, men deremot i andra ganska
mycket, och när värdet icke höjdes till den sista mångenstädes orim¬
liga köpesumman, reserverade sig kronoombudet deremot. Just vid
de fastigheter, med hvilka sådant egde rum, fäste sig sedan pröfnings¬
komitén och de blefvo föremål för en särskild undersökning och fast-
Onsdagen den 2 Maj, f. ni.
29
N:o 34.
stälde de afgifna reservationerna; men egarne till dessa fastigheter,
blefvo i följd deraf ålagda att betala skatt efter den högre köpeskil¬
lingen, under det att värdet å de andra beräknades efter eu äldre
och lägre köpeskilling. Dessa oegentligheter hafva dock blifvit af
taxeringskomitéerna under de senaste åren något rättade, så att miss¬
förhållandet är för närvarande icke så stort som under sista treårs¬
perioden. För min del har jag, ehuru med ledsnad, deltagit i sådana
beslut, som dem jag först nämnde, emedan man, då det var brist på
de upplysningar, man ansåg erforderliga för att kunna taxera fastig¬
heterna i ett helt län med hänsyn till de i taxeringen begångna
oegentligheterna, icke kunde komma till annat resultat. Man känner
dessutom icke så noga till förhållandena i andra orter än den, hvar¬
ifrån man är, och angående upplysningarna rörande de ställen, som
ligga utanför ens egen kunskap, får man taga dem på god tro. Man
bör derför söka göra lagen så klar och tydlig som möjligt, utan att
man derför kan tänka på att stadga för alla speciella fall, ty det är
omöjligt. Jag tror nog, att man kan hoppas att få några förbättrin¬
gar införda i paragrafen, om man återremitterar densamma till Ut¬
skottet, men jag skall dock icke göra något bestämdt yrkande härom,
utan öfverlemna åt Kammaren att besluta, huruvida det är skäl till
återremiss eller icke.
Herr Olof Jonsson: Såsom herrarne torde finna, har jag icke
kunnat godkänna det beslut Utskottet fattat i afseende på sista punkten
af första momentet i § 3. Det skulle kanske på visst sätt kunna
anses öfverflödigt att yttra sig något vidare om saken, dels eme¬
dan, om herrarne läst min reservation, i densamma finnas de skäl
framlagda, hvarmed jag sökt försvara min åsigt, och dels derför att
Kammaren troligen besluter att återremittera punkten till Utskottet.
Men när man här icke synes hafva lägligt uppfattat skiljaktigheterna
mellan Utskottets och Kongl. Maj:ts förslag beträffande sjelfva tillämp¬
ningen af' stadgandet, tror jag, att ett och annat i den vägen kan
vara af nöden att här uttala.
Första vilkoret vid hvarje stiftande af lag torde vara, att man
skifver lagen så, att den både kan förstås af folket och är enkel
att tillämpa. Dessa egenskaper, tror jag, att man lätt skall finna
hos Kongl. Maj:ts förslag, men i flera fäll de motsatta egenskaperna
hos Utskottets.
Utskottet har såsom skäl för sitt förslag anfört ett och annat,
som jag upptagit till bemötande i min reservation, och jag vill derför
icke nu upptaga Kammarens tid med att upprepa detsamma. Men jag
ber dock få fästa uppmärksamheten derpå, att man icke synes hafva
fullt klart för sig huru denna paragraf af Kongl. Maj:ts förslag skulle
tillämpas, om sjelfva skogsmarken skulle blifva föremål för särskild
taxering, d. v. s. ingå med ett visst belopp i fastighetstaxeringen,
oaktadt man förut taxerat afkastningen af skogen i form af inkomst¬
skatt, eller om så icke borde ske. Jag finner åtminstone den först¬
nämnda uppfattningen gällande hos en reservant mot Utskottets för¬
slag, hvilken för öfrigt står på Kongl. Maj:ts sida i detta fall. Det
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
N:o 34.
30
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna be■
villningen.
(Forts.)
förefaller mig emellertid egendomligt, att man kan komma till en dylik
åsigt, ty om man endast granskar grunderna för det ena eller andra
systemet, skall man få klart för sig att skogsmark icke har något
att göra med fastighetstaxeringen, der man redan åsatt bevillning för
växande skog.
Jordbruk taxeras i form af fastighet naturligtvis derför att jord¬
bruket gifver brukaren en verklig inkomst och man har då ansett
lämpligare att vid beskattning taga den form för beskattningen som
rättar sig efter fastighetsvärdet, än att söka för hvarje särskildt fall
utröna nettobehållningen på jordbrukets drift. Men i fråga om skog
kan jag icke förstå att sjelfva skogsmarken skall taxeras likaväl som
afkastningen af skogen. Funnes skäl för eu sådan uppfattning, skulle
det väl ligga deri, att skogsmarken kan hafva bete för kreaturen, och
det torde också vara det enda fall, då bevillning för inkomst af skogs¬
mark kunde sättas i fråga, men denna förmån torde sällan böra hän¬
föras till jordbrukets afkastning såsom inverkande på ladugårdssköt¬
sel. Gifvet är således att, då hvad som växer på skogsmarken blir
föremål för bevillning, kan intet vidare åt denna mark taxeras, ty då
blefve det ovilkorligen en dubbel beskattning. Således återstår endast
svårigheten att göra sig reda för värdet af den ståndskog, som åtgår för
husbehof, och mången anser det vara en vansklig uppgift att beräkna
detta. Man fick i detta afseende veta inom Beviilnings-Utskottet att
Kongl. Maj:ts förslag vore bättre för Norrland och skogsbygden i all¬
mänhet, medan Utskottets nu föreliggande förslag i denna paragraf
deremot vore bättre för öfriga bygder inom Sverige. Detta ^syntes
mig emellertid vara ett högst egendomligt förhållande, och jag förstod
icke på hvilka grunder detta uttalande kunde göras. Ty om det för
skogsbygden vore fördelaktigt att Kongl. Maj:ts förslag antoges, vore
det väl ännu fördelaktigare för de trakter-, i hvilka skogen icke är
af någon betydenhet i afseende å taxering.
Jag kan således icke finna annat än att Kongl. Maj:ts förslag
har i flera fall väsentligt företräde framför Utskottets, och om jag
icke ausåge att stämningen inom Kammaren vore böjd för en åter-
remiss, skulle jag derför ovilkorligen yrka bifall till Kongl, Maj:ts
förslag i senare delen af detta moment 1. Men då jag tager lör gif¬
vet att Kammaren återremitterar §:en och då jag för min del icke
har något att deremot invända, skall jag icke för närvarande fram¬
ställa något yrkande.
Herr' Ola Andersson i Burlöf: Jag skall be att få tillägga ett
par anmärkningar mot Utskottets förslag, hvilka jag glömde i mitt
förra anförande.
Ehuru Utskottet vill att hela skogens värde skall ingå i egen¬
domens taxeringsvärde, har dock Utskottet ansett sig höra föreslå att,
derest å egendomen afverkas mer skog än som kan vara förenligt med
bibehållande af egendomens värde, denna afverkning och deraf följande
inkomst skall särskildt beskattas. Detta stadgande förekommer vis¬
serligen först i åttonde paragrafen, men står dock i sammanhang med
den nu föredragna och förutsätter att taxeringsmyndigheterna icke
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
31
N:o 34.
hafva uppfylt sitt åliggande med att åsätta egendomen taxeringsvärde,
utan derutöfver i alla fall skola söka reda på försäljningen af skogen.
I § 3 heter det: “skolande dervid värdet af torfmosse och växande
skog, som innehafves af annan än jordegaren, ej tagas i beräkning,
enär inkomst deraf beskattas enligt § 8 mom. 2 b)“. Om sålunda en
egare till en skogsmark säljer skogen — icke marken — till sin granne
eller till någon annan person, då ingår icke skogens värde i taxeringen
af egendomen, äfven om skogen står i fred och växer. Det förefaller
mig och torde äfven förefalla många andra något egendomligt, att två
bredvid hvarandra liggande egendomar skulle på detta sätt kunna
underkastas en olika beskattning,
Det skulle också mycket lätt kunna hända att, om folk ville gå
till väga på så sätt, tvenne grannar inginge en sådan öfverenskom¬
melse, att den ena sålde skogen — icke marken — till den andre och
tvärt om. Då skulle icke för någon af dessa egendomsegare skogens
värde tagas i beräkning vid bestämmandet af egendomarnes taxerings¬
värde. När de sedan efter kanske en lång följd af år blifva sinnade
att afverka skogen, göra de om denna transaktion; de hafva då varit
fria för beskattning, enär skogen ej ingått i taxeringsvärdet, men ej
heller afverkats och lemnat beskattningsbar inkomst. Nu, när man
vill börja afverka, byter man om papperen och skogen ingår i egen¬
domens taxeringsvärde. Eu sådan transaktion skulle mycket lätt låta
sig göra.
Hur jag sålunda än ser saken, är Utskottets förslag lika olämp¬
ligt. Jag tror derför att, om frågan nu skall lösas, Kongl. Maj:ts för¬
slag är att föredraga framför Utskottets, och jag fortsätter derför
mitt förra yrkande.
Herr E. G. Boström: Hvad beträffar den af Utskottet gjorda
förändringen i första momentets förra de!, hvarigenom köpeskillingens
betydelse vid egendomsuppskattningen minskas, kan jag i likhet med
Herr Ola Andersson icke tillerkänna den så stor vigt. Den har desto
mindre vigt, som instruktionen, föreskrifver att de olika taxerings¬
myndigheterna skola i hvarje fäll följa den eller de grunder, som bäst
anses leda till en rigtig uppskattning af egendomens verkliga värde.
Hittills har det varit praxis att man i första rummet lagt köpeskillin¬
gen till grund för taxeringen. När man någon gång frångått köpe¬
skillingen och på andra grunder bestämt taxeringen, har nästan alltid
i händelse af besvär den blifvit af de öfverordnade beskattnings-
myndigheterna ändrad till öfverensstämmelse med köpeskillingen. I in¬
struktionen har gjorts det tillägg, att man, när man frångår köpe¬
skillingen, skall till protokollet upptaga anledningen dertill, på det att
dessa myndigheter må vid besvär hafva någon ledning vid bestämmande
af sitt domslut.
Det yttrades af Herr Statsrådet och Chefen för Finansdeparte¬
mentet, att det under ärendets beredning varit ifrågasatt, att hvarje
jordegare skulle åläggas lemna uppgift på sin egendoms areal och ut¬
säde, men att man måst frångå detta förslag, sedan det blifvit upplyst
Angående
allmänna be¬
vil,Iningen.
(Forts)
N:o 34.
32
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
att många, i synnerhet smärre jordägare, icke hade reda på sin egendoms
areal eller utsäde. Detta kan nog vara möjligt, men jag tror dock att så
långt ifrån alltid är förhållandet. Hvad som deremot är säkert är, att
flertalet af de jordegare, som sitta i beskattningskomitéerna, har så väl
reda på hvarandras egendomar, både i afseende på areal och beskaffenhet,
att de kunna uppgifva rätt objektiva grunder för sitt bestämmande af
värdet. Ty det vågar jag påstå, att egendomens läge, areal och be¬
skaffenhet är en mycket mer objektiv grund för egendomens uppskatt¬
ning än köpeskillingen, som ofta bestämmes af den subjektiva upp¬
fattningen hos köparen. En person kan till exempel köpa en egen¬
dom, derför att han finner den vacker, derför att den för honom
har ett lämpligt läge, derför att den har en sandtägt och på grund
af en hel del dylika omständigheter, som icke finnas omnämnda
i instruktionen. Med ett ord, jag tror att den förändring, Utskottet
tillåtit sig göra i den förra afdelningen af första momentet, är fullt
befogad.
I fråga om Utskottets förslag i den senare afdelningen af momen¬
tet eller den som rör skogens uppskattning, hafva omdömena deremot
varit mer delade, och flere hafva i denna del velat gifva Kongl. Maj:ts
förslag företräde. Så vida jag är rigtigt underrättad, lär det förslag,
som nu föreligger i form af den Kongl. propositionen, hafva betingats
af dels det förhållande, att i Norrland all skogsrörelse blifvit beskattad
vid sågverksegarens sågverk, så att i de orter, hvarifrån virket för rö¬
relsens bedrifvande hemtats, ingen bevillning blifvit erlagd, hvilken på¬
tagliga orättvisa man velat afhjelpa.
Men sådana fäll förekomma ej i södra och mellersta delarue af
landet. Deremot förekommer der, att egendomar inköpas i afsigt att
raka bort skogen, hvarefter de åter säljas till lågt pris. Men då in¬
komst af skogsrörelse hittills ej särskildt beskattats, har man för sådan
rörelse undgått bevillning. Jag erkänner gerna, att ändring i detta
förhållande kräfves, men då dessa fall utgöra undantagsfall, synes mig
ej skäl att, såsom skett i Kongl. Maj:ts förslag, efter undantagen kon¬
struera stadgandet. Ett tillräckligt korrektiv deremot torde finnas i
det stadgande i § 8 mom. 2 b, som Utskottet föreslagit.
Man har ansett det för en simpel sak att bestämma hvad som
utgör en egendoms husbehof af skog. För min del vågar jag vidhålla
hvad som står i utlåtandet eller att detta är en ytterst mödosam och
vansklig uppgift. Om man nu skulle konstruera sig till att till en
egendom af en viss storlek erfordras en viss qvantitet skog, huru skall
man då förfara, när, såsom ofta är händelsen, det icke är fråga om
rent jordbruk, utan dermed är förenadt bergsbruk eller någon binäring
till jordbruk? Jag vill visst icke påstå, att den qvantitet träkol, som
bruksegaren använder för sin rörelse, är husbehof, ehuru jag vet, att
den emellanåt blifvit så betraktad till och med i ett Kongl. utslag,
men han måste hafva en massa folk i sin tjenst, hvarför han uppfört
en mängd arbetarebostäder. Han har då naturligen behof af en be¬
tydligt större qvantitet så väl byggnadsvirke som bränsle. Huru skall
nu det betraktas? Såsom husbehof eller ej? Och i senare fallet huru
skall jag kunna åtskilja det, som får betraktas som husbehof och det
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
33
N:o 34.
som ej får så anses? Jag kan åtminstone icke leta ut huru man här- Angående
vid skall förfara, för att finna en billig och rättvis beskattning. Dess- allmänna be-
utom finnes ännu en olägenhet, som består deri, att, om en jordegare
inskränkte sitt husbehof för att kunna försälja eu del af detsamma, '
blefve lian beskattad i dubbelt afseende.
Herr Ola Andersson har erinrat att, genom antagande af Utskot¬
tets förslag om skogs taxering, den blefve beskattad dubbelt för den
händelse, att Kongl. Maj:ts förslag om jordbruksrörelses beskattning
med 1 procent vunne Riksdagens godkännande. Hvad denna sak be¬
träffar, så föreställer jag mig att denna beskattning icke bör komma
till stånd, ty egendomarne äro redan till den grad uppskattade, att de
knappt gifva 5 och ännu mindre 6 procents ränta på köpeskillingen,
och följden blir naturligtvis den, att egendomarnes värde" komme att
nedsättas. Men ponera också att denna nya bevillning kommer att
utgå, hvarför är den föreslagen att utgå? Jo, derför att jordbrukaren
skall betala någon bevillning dels för sitt personliga arbete, dels för
det kapital, som ligger i hans inventarier, och för hvilka hittills ingen
beskattning blifvit erlagd.
Men då frågar jag: är man icke, om man vill tillgodogöra sig
skogens afkastning, tvungen att använda inventarier och personligt
arbete? Jo, visserligen, och derför tror jag att saken icke är så be¬
tydande, som man vill göra den till.
Herr Olof Jonsson, som strax före mig hade ordet, yttrade, att
skogsmarken icke skulle komma att beskattas, om man antoge Kong!.
Maj:ts förslag. Jag vågar dock påstå, att skogsmark äfven enligt detta
förslag skall beräknas i fastighetsvärdet. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
betraktas skogen såsom lösegendom och inberäknas derför icke vid
uppskattning af fastigheten, men skogsmarken kan ej betraktas såsom
lösegendom. Är denna uppfattning rigtig — och jag vågar påstå det
— så är det gifvet, att också enligt bestämmelserna i Kongl. Maj:ts
förslag en dubbelbeskattning kan komma att ega rum, om jordbruks¬
rörelsen särskildt beskattas med 1 procent af fastighetsvärdet.
Herr Ola Andersson gjorde, då han sista gången yttrade sig, en
erinran mot Utskottets förslag. Han sade, att två jordegare kunde
ingå ett pacturn — ett pactum turpe skulle jag vilja säga — i det
att de sålde skog ömsesidigt för att undgå beskattning, och när de
började afverka skog, läto de köpet gå tillbaka. Enligt Utskottets
förslag skola de, när de till hvarandra sålt sin skog, betala inkomst-
bevillning för hvad de taga derifrån. Har köpet gått åter, så skola
de erlägga fastighetsbevillning samt dertill, om de afverka så mycken
skog, att egendomen derigenom minskas i värde, inkomstbevillning. Jag
tror, att den gjorda anmärkningen icke har synnerligt stor betydelse.
På många håll har yrkats återremiss, och för ett sådant yrkande
kan ju vara skäl. Men enligt min uppfattning finnes det icke någon
svårighet vid att behandla förslaget nu genast. Jag tror att den ut¬
redning, som frågan fått, är så pass uttömmande, att man temligen
lätt kan fälla sitt omdöme.
Jag tillstyrker, Herr Talman, bifall till Utskottets förslag.
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 34.
3
W-o 34,
Angående
tllmänna be
villningen.
(Forts.)
34 Onsdagen den 2 Mai, t-
Herr J. Andersson i Jönvik: På grand af hvad som blifvit an-
• fördt under den långa diskussion, som rörande denna punkt förefallit,
yrkar jag återremiss. Frågan är nemligen af en så stor betydelse, att
Utskottet bör ännu en gång taga den under öfvervägande. Till eu
början var jag öfverens med hvad Kongl. Maj:t föreslagit, men jag
anser numera att saken bör ytterligare behandlas, och jag anhåller
derföre om punktens återremitterande till Utskottet.
Herr Markstedt: Herr Chefen för Finansdepartementet har i
början af denna diskussion tillkännagifvit huru denna fråga egentligen,
uppkommit. Det är nemligen fallet i Norrland att de, som sålt skog,
hafva derför blifvit taxerade, men när de deröfver anfört klagomål
hos Kammarrätten hafva de blifvit från denna taxering befriade på
den grund, att skog anses såsom afkomst af jord och kunde således
enligt nu gällande bevillningsförordning icke påföras taxering. Be¬
träffande sjelfva frågan skall jag icke inlåta mig på hvad som derom
redan är sagdt.
Hvad åter beträffar tillämpningen af förslaget, vare sig man tager
Kongl. Maj:ts eller Utskottets, så blir denna svår, alltför svår till och
med. Här är i hufvudsak föreslaget att inkomst af skogsafverkning
skulle påföras innehafvaren af den afverkade skogen. Men hvem är
då innehafvaren? Den som köper denna skog eller skogstrakt natur¬
ligtvis. I de flesta fäll är det bruks- och sågverksegare, som köpa
skogen, men låta honom stå såsom råmateriel för deras industriella
anläggningars räkning till kommande behof; denna råvara skall nu, då
den afverkas, taxeras efter det här föreliggande förslaget. Det är en¬
ligt min tanke en alldeles ny princip, att man skall taxera den som
köper en vara. I vanliga fall brukar man taxera den, som säljer en
vara och förtjenar på den. Industriidkaren såsom innehafvare af eu
skog är i många fäll nödsakad att i flere år, innan han behöfver va¬
ran, köpa och hafva denna till hands för kommande behof, och det
synes mig under alla förhållanden oegentligt att taxera honom för en
råvara, innan han deraf haft någon fördel, hvilket inträffar först, sedan
råvaran blifvit förädlad, och som i dylika fall oftast blir åratal efter
det skogen i fråga blifvit afverkad.
Nu kan man häremot invända att enligt bestämmelsen i 12 §,
litt. e bör taxeringsbeloppet, som påföres för t. ex. skogsafverkning
tillhörande industriel! etablissement, å annan ort än det är beläget,
beräknas vid taxeringen, då etablissementet i sin helhet taxeras. Men
huru ställer sig då saken? Jo, denne innehafvare taxeras inom 10 —
enligt reservantens påstående ända till 20 — olika taxeringsdistrikt,
och får således den skattskyldige slitas mellan ett betydligt antal skatte-
hungriga samhällen. Huru skall denne på något rimligt vis kunna få
rätt, då han kommer med sina klagomål? Det är för mig obegripligt.
Ty vi veta ju alla huru svårt det är att kunna utreda hvad man med
rätta bör betala. Industriidkaren uppgifver sig hafva så och så stor
inkomst af sin rörelse för året och då blir han af de olika taxerings¬
myndigheterna uppskattad än till ett, än till ett annat belopp. På
hvad sätt han härvidlag skall kunna finna rättvisa är för mig en gåta.
35
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
N:o 34.
Skall han då klaga, måste han naturligtvis visa att han icke har den ingående
inkomst, som honom påförts. Kronoombudet säger: ni skall styrka a^ä,wna le-
att det afverkade trävirket ännu ligger i sjön, o. s. v. Så kommer ^orts fö’
det att tillgå, men detta synes mig vara högst olämpligt; det är ju '
uppenbart att han då får betala på alla kanter. Herr Finansministern
har visserligen gifvit en sorts hänvisning på huru i detta fall förfaras
skall, men detta kan jag icke gilla. Han säger nemligen i ett anfö¬
rande till statsrådsprotokollet:
•‘Få stadgande!! i bevillningsförordningen hafva vid tillämpningen
gifvit anledning till större svårigheter, än ofvan omförmälda, i § 9
innefattade. Svårigheterna torde dock ligga i sjelfva naturen af den
uppgift, som varit att lösa, och det kan ifrågasättas, huruvida denna
uppgift skulle i någon väsentlig mån underlättas genom meddelandet
af äfven utförliga och detaljerade föreskrifter i bevillningsförordningen.
Det synes mig derföre fortfarande såsom hittills böra öfverlåtas åt
lagtillämpningen att lösa de svårigheter, som i särskilda fall uppstå.“
Jag vill då fråga: huru skall lagtillämpningen bära sig åt och
hvad skall domaren hålla sig till, då icke den lagstiftande församlin¬
gen gifvit något stadgande om huru han i sådant fall bör förfara. Det
är denna sak som jag velat påpeka. Ytterst svårt blir det i alla fall
att tillämpa de här framställa förslagen. Om jag emellertid blir tvun¬
gen att välja mellan Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag i detta ämne,
så får jag erkänna, att det förra i sjelfva verket är för mig mera till¬
talande än Utskottets förslag.
I öfrigt ber jag att få instämma med dem, som yrkat ärendets
återremitterande till Utskottet, för att Utskottet måtte få ännu eu gång
öfverväga saken.
Ofverläggningen var slutad. Kammaren beslöt till Utskottet åter¬
förvisa såväl den förra som den senare delen af 3:dje §:s 1 mom.;
hvarefter jemväl det förslag, som Utskottet framstält under litt. b) i
8:de §:s 2 mom., till Utskottet återremitterades.
Öfriga mom. af § 3, äfvensom §§ 4—6 samt den särskilda ru¬
briken till stadgandena under förordningsförslagets §§ 1—6 godkändes.
$ 7 och § 8 mom. 1 blefvo äfvenledes godkända.
Derpå skedde föredragning af Utskottets förslag under § 8 mom.
2 litt. c), d), c) och f); innehållande det under litt. e) framlagda för¬
slaget, att till inkomst af arbete skulle räknas: “pension, lifränta eller
undantagsförmån äfvensom gratifikation af annan än enskild gifvare*.
Herr Rydin yttrade: Bland de i denna § upptagna beskattnings-
föremål innehåller mom. 2 litt. e följande: “pension, lifränta, eller
undantagsförmån äfvensom gratifikation af annan än enskild gifvare".
Har är den förändring gjord, att under det nu gällande bevillnings¬
förordning, såsom beskattningsföremål upptager: “pension, årligt un¬
derstöd (gratifikation), lifränta eller undantagsförmån11, sålunda gråtig-
N:o 34.
36
Onsdagen den 2 Maj, f. in.
Angående Nation eller understöd, utan afseende på hvem som gifvit gratifikatio-
allmäwna be- nen ener understödet, så undantager förevarande förslag från beskatt-
(Torts? IlinS gratifikation af enskild gifvare. Då grundtanken i denna förord-
1 ' ning är den, att hvarje befintlig inkomst skall beskattas, oberoende
hvarifrån den erhålles, så anser jag för min del att antagandet af
Kongl. Maj:ts förslag kan vålla den oegentligheten, att eu dylik grati-
fikationstagare, som lefver ganska beqvämt och har ganska god till¬
gång på penningar, blir obeskattad. Man har nemligen sett exempel
på hurusom vid arfskifte en af arftagarne afsagt sig all andel i boet
mot det att han af de öfrige arfvingarne erhållit ett särskildt årligt
understöd. Då frågas: skall detta understöd beskattas eller ej, såvida
det icke utgår i form af lifränta? Jag förmodar att en så beskaffad
förmån efter Kongl. Maj:ts förslag skulle blifva obeskattad, emedan
enligt detta förslag det endast är sådan gratifikation eller understöd,
som tillkomma från det allmännas sida, som äro beskattningsbara. På
grund häraf får jag för min del yrka, att nu gällande bevillningsför-
ordnings bestämmelse i detta hänseende måtte qvarstå och att i en¬
lighet dermed den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen utbytes mot
orden: “pension, årligt understöd (gratifikation), lifränta eller uudan-
tagsförmån".
Jag har dessutom ett annat skäl för detta mitt yrkande. En
person, som ville erkänna att han åtnjuter sådant understöd, skulle
kunna gå fri från bevillning, under det en annan, som icke vilie er¬
känna eller omnämna detta, finge betala skatt, på grund af den be¬
stämmelsen i instruktionen för taxeringsmyndigheterna att dessa skola
i fråga om personer, hvilkas inkomst icke är känd, beskatta dem i
viss proportion till beloppet af den årliga hyra de betala; och således
skulle en del af dessa gratifikations- eller årliga understödstagare gå
fria från bevillning, under det andra i lika ställning finge betala sådan.
På grund af hvad jag nu yttrat och då några taiande skäl icke
anförts för att upphäfva det i förevarande fall nu gällande stadgan¬
det, yrkar jag proposition på bifall till mitt nyss omnämnda förslag.
Herr E. G. Boström: Jag undrar huruvida icke det fall, som
Herr ftydin nyss omnämnde, redan är tillgodosedt genom den orda¬
lydelse momentet har, då bland de föremål, hvilka äro underkastade
inkomstbevillning, äfven lifränta blifvit upptagen. Har en person af-
stått från sin andel i arfvet mot att erhålla ett årligt understöd af
medarfvingarne, så lärer väl detta icke kunna betraktas annat än som
lifränta eller pension, och han blir således enligt detta moment be¬
skattad derför. Till ytterligare belysning af denna min åsigt ber jag
få fästa uppmärksamheten på hvad Herr Statsrådet och Chefen för
Einansdepartementet i statsrådsprotokollet yttrat i detta ämne: "Pä de
af Kammarrätten anförda skäl har ur förteckningen på de bevillning
underkastade inkomstslagen uteslutits “årligt eller tillfälligt understöd",
hvaremot i stället upptagits “gratifikation af annan än enskild gifvare".
I fråga om gratifikation af allmänna medel gäller nemligen icke det
skäl, som talar för bevillningsfrihet för gåfva af enskild gifvare, eller
att beloppet redan är beskattadt i gifvarens hand, och annan grund
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
37
trio 34.
att befria sådan gratifikation, derest den i och för sig eller tillsam- Angående
mans med andra inkomster öfverstiger det allmänna existensminimum, aMmawna le-
synes mig icke förefinnas. “ (ForfT'
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr ftydin: Om jag yttrade mig så, som den föregående talaren
framstälde, skulle hvad han erinrat i afseende å ordet “lifränta“ möjligen
vara rätt. Men om t. ex. ett årligt understöd tillförsäkrats en person
under tio år eller en mycket gammal person under tjugu år, så skulle
ett sådant understöd enligt förslagets lydelse icke kunna beskattas.
Jag tror således, att det icke är skäl att taga bort orden årligt under¬
stöd, som förekomma i nu gällande bevillningsförordning, och med det
skäl, som anförts, att detta understöd skulle redan blifvit beskattadt i
gifvarens hand, kommer man in på en inkomsts beskattande två gånger.
Vore förhållandet sådant, att grundsatsen om att en inkomst ej må
beskattas två gånger vunnit sin tillämpning i bevillningsförordningens
särskilda bestämmelser, så kunde den omständigheten, att gifvaren
blifvit beskattad för det gifna understödet, tala för gåfvetagarens be¬
frielse. Men så är ej fallet. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att en person, som har inkomst, men derjemte skuld, icke får be¬
räkna något afdrag för den senare, så vidt den ej utgör rörelsekapital
för en näring, men att den, som lånat honom penningarna, äfven be¬
skattas för inkomst deraf. När vi komma till en senare paragraf i
detta förslag, skall jag fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
då samma personer beskattas två gånger.
Jag anser det icke vara rigtigt att på så sätt tillvägagå, att de,
som hafva goda inkomster och lefva ganska beqvämt, skola vara be¬
friade från beskattning, allenast derföre att de åtnjuta inkomsten från
enskildt håll, under det att de, hvilka, efter stort arbete och sträf¬
vande, erhållit af staten pension eller understöd, skola betala skatt.
Detta är bestämdt en ojemnhet i bevillningens utgörande. Derföre
och då vi hafva en bestämmelse i nu gällande bevillningsförordning,
som i anmärkta afseende är tillfredsställande, anser jag det vara skäl
att bibehålla den.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, godkände Kam¬
maren de under föredragning varande delarne af § 8 mom. 2, dock
med den ändring i Utskottets förslag under litt. e), som Herr Rydin
påyrkat. Kammaren hade således besluta att åt sistberörda förslag
gifva följande förändrade lydelse: “pension, årligt understöd (gratifika¬
tion), lifränta eller undantagsförmån.“
§ 9 samt rubriken till §§ 7—9 godkändes.
§ io.
Mom 1 godkändes.
N:o 34.
38
Onsdagen den 2 Maj f, m.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.;
Mom. 2.
Det under litt. a) i detta mom. intagna stadgande lydde sålunda:
enligt Kongl. Maj:t förslag:
“a) Inkomst af kapital ock an¬
nan inkomst af arbete än lön, pen¬
sion eller inkomst och förmån af
jordbruksrörelse, upptages med det
belopp, hvartill inkomsten under
nästföregående året uppgått, med
iakttagande likväl, dels att inkom¬
sten första året den åtnjutes, äfven¬
som då den icke åtnjutits för hela
föregående året, skall upptagas med
det belopp, hvartill densamma enligt
de upplysningar taxeringsmännen
kunnat förskaffa sig, skäligen må
anses för det löpande året uppgå,
dels och att, då inkomsten under
det löpande året upphör, densam¬
ma upptages med det belopp, som,
med det nästföregående årets in¬
komst till beräkningsgrund, mot¬
svarar den tidrymd af det löpande
året, för hvilken inkomsten åt-
njutes.“
enligt Utskottets förslag:
“aj Inkomst af kapital och annan
inkomst af arbete än lön eller pen¬
sion upptages med det belopp, hvar¬
till inkomsten under nästföregå¬
ende året uppgått, med iakttagande
likväl, dels att inkomsten första året
den åtnjutes, äfvensom då den icke
åtnjutits för hela föregående året,
skall upptagas med det belopp,
hvartill densamma, enligt de upp¬
lysningar, taxeringsmännen kunnat
förskaffa sig, skäligen må anses
för det löpande året uppgå, dels
ock att, då inkomsten under det
löpande året upphör, densamma
upptages med det belopp, som, med
det nästföregående årets inkomst
till beräkningsgrund, motsvarar den
tidrymd af det löpande året, för
hvilken inkomsten åtnjutes. “
Rörande detta stadgande anförde
Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet
Tliem p tan der: Det är för att påkalla Kammarens uppmärksamhet
å en af Utskottet vidtagen, såsom mig synes, mindre lämplig föränd¬
ring i detta moment, som jag nu begärt ordet. Förhållandet är, att
i Kongl. Maj:ts proposition heter det: inkomst af kapital och annan
inkomst af arbete än lön, pension eller inkomst och förmån af jord¬
bruksrörelse“ etc. Redan den omständigheten att Bevillniugs-Utskottet
i öfrigt undanskjutit behandlingen af allt, som rör inkomst af jord¬
bruksrörelse, synes mig tala för, att äfven detta moment, som inne¬
håller bestämmelser i samma ämne, bör uppskjutas.
Nu kan man visserligen af Utskottets motivering finna att Ut¬
skottet resonnerat så, att det kunde vara alldeles likgiltigt om orden
“eller inkomst och förmån af jordbruksrörelse“ bibehöllos i detta mo¬
ment eller icke, ty, äfven om särskild inkomstbevillning sedermera
komme att åsättas jordbruksrörelse, funnes ju föreskrift derom i mo¬
ment 5. I det afseendet vågar jag likväl vara af annan tanke än
Utskottet. Det nu föredragna momentet afser nemligen någonting
helt annnat än att bestämma huru bevillningen för inkomst af jord-
Onsdagen den 2 Maj f. m.
39
N:0 34.
bruksrörelse skall utgå; det åsyftar att göra eu förändring i det nu gäl- Angående
lande stadgandet att inkomst af kapital och arbete skall upptagas till allmänna be~
det belopp, hvartill inkomsten uppgår under det löpande året. Den 11 ^^n'
allmänna regel, man här velat uppställa, är i stället att det är det näst
föregående årets inkomster, som skola beskattas. Från denna regel
har dock Kongl. Maj:t funnit nödigt göra två undantag, det ena med
afseende å inkomst af lön eller pension, emedan dessa inkomster till
sin storlek äro kända redan under det löpandet året och sålunda re¬
dan då kunna taxeras och det andra för inkomst eller förmån af
jordbruksrörelse, ty der har Kongl. Maj:t föreslagit, att denna inkomst
skulle beräknas till 1 procent af egendomens taxeringsvärde, men
detta skulle naturligtvis vara det löpande årets taxeringsvärde, hvar¬
emot enligt Utskottets förslag åtminstone en ganska stor tvetydighet
uppstår, huruvida det är det löpande eller det näst föregående årets
taxeringsvärde å fastigheten, som skall ligga till grund för iukomst-
bevillningen för jordbruksrörelsen. I bevillningsförfattningens tilläm¬
pande förfarne personer hafva nemligen fäst min uppmärksamhet
derpå att, i händelse Utskottets förslag komme att accepteras, skulle
tolkningen häraf kunna blifva, att inkomst af jordbruksrörelse skulle
beräknas med en procent af det nästföregående årets taxeringsvärde,
hvilket naturligtvis icke kan hafva varit Utskottets mening.
Af dessa skäl skulle jag anse önskvärdt om Kammaren ville be¬
sluta återremiss jemväl af denna punkt att behandlas i sammanhang
med öfriga delar af förordningen, som angå bevillning för jordbruks¬
rörelse.
Herr E. G. Boström: Jag tror för min del icke att det är på
den grund, Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet nyss
angaf, som Utskottet uppgjort sitt förslag i denna punkt, utan det är
derföre att Utskottet ansett det vara obehöfligt att jemväl i detta
moment tala om inkomst af jordbniksrörelse, då derom särskildt fin¬
nes stadgadt i 5:te momentet. Detta moment lyder sålunda: “In¬
komst och förmån af jordbruksrörelse, hvarom i § 8 mom. 2 a) för-
mäles, skall upptagas till ett belopp, som motsvarar en för hundra af
fastighetens taxeringsvärde. “ Jag hemställer, huruvida minsta tvek¬
samhet kan uppstå derom att det med den lydelse, Utskottet föresla¬
git, är det löpande årets taxeringsvärden som här afses.
Jag tillåter mig emellertid, då Herr Statsrådet och Chefen för
Finansdepartementet icke sjelf är i tillfälle att framställa något yr¬
kande, att — ehuru jag icke egentligen sjelf önskar det, — hemställa
att det ifrågavarande momentet måtte återremitteras till Utskottet.
Herr Rubenson: På de skäl, som nyss uttalades från stats-
rådsbänken, skall jag yrka att stycket a. mom. 2 af nu föredragna
§ 10 måtte varda till Utskottet återremitterade Den anmärkning,
som häremot nyss gjordes, kan jag icke finna vara fullgiltig vid det
förhållande att, såsom hvar och en af Kammarens ledamöter lätt kan
se, mom. 5 föreslagits att vara hvilande. Utskottets förslag i en
punkt, som icke nu kan blifva föremål för beslut, lärer väl icke
N:o 34.
40
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevi Ilningen.
(Forts.)
kunna framdragas såsom skäl för att underlåta återremittera stycket
a. mom. 2.
Öfverläggningen var slutad. Det ifrågavarande förslaget återre¬
mitterades till Utskottet.
De stadganden, Utskottet föreslagit under litt. b), c) och d) god¬
kändes.
Mom. 3 och 4 voro så lydande enligt Utskottets förslag:
»Mom. 3. Vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete må
afdrag icke ske:
a) för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och lefnads-
kostnader samt dertill hänförliga utgifter;
b) för arrende- eller hyresvärde å sådan, kanal, jernväg och an¬
nan farled samt flottled tillhörande, mark och byggnad, som enligt §
4 är fri från bevillning;
c) för ränta å den skattskyldiges eget, i hans rörelse eller yrke
nedlagda kapital;
d) för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillök¬
ning af inventarier eller kapitalafbetalning å skuld.
Mom. 4. Deremot må afdrag ske:
vid beräkning af inkomst utaf kapital:
för ränta å upplånadt kapital;
vid beräkning af inkomst utaf arbete:
a) för det genom fastighetsbevillning beskattade, hyresvärdet mot¬
svarande, belopp af fem för hundra af taxeringsvärdet å fastighet, som
af egaren begagnas till utöfvande af sådan verksamhet, hvarom i § 8
mom. 2 c) l:o och 3:o sägs;
b) för ränta å lånt rörelsekapital;
c) för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller yrke, såsom:
arrende- eller hyresafgift, underhåll af fastighet och inventarier, aflö¬
ning, föda och öfriga kostnader för de i och för rörelsen använda bi¬
träden och arbetare samt andra dermed jemförliga utgifter;
d) för kostnader, som äro förenade med utöfning af vetenskap,
konst eller handaslöjd;
e) för hvad som anvisats till bestridande af de med erhållna tjen-
ster eller uppdrag förenade särskilda kostnader, såsom resekostnads-
ersättning, å stat uppförd häst- och båtlega, officerares lönetillägg
för tjenstehästar samt fourageringsersättning, anslag till skrifmateri¬
alier och andra expenser, dagaflöning eller traktamente för förrätt¬
ning å annat ställe, än tjenstemans eller i förrättningen deltagande
persons vanliga boningsort, arfvode, dagaflöning eller traktamente för
kommendering utom station, fältaflöning under krigstid, samt arfvode
eller traktamente för Riksdag eller revision å annan ort, än der arf-
vodes- eller traktamentstagaren är bosatt;
f) för följande med embete och tjenst förenade utgifter, nemligen:
den afgift tjensteman, såsom sådan, åligger utgöra till pensions-, enke-
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
41
Mo 34.
och pupill- eller annan understödskassa, aflöning eller annan ersättning
till vikarie eller tjenstebiträde, presternes i jordeboken upptagna ut¬
lagor, i den mån de icke äro eftergifna, ränta och amorteringsbidrag
till öfverbyggnadsamorteringsfonden för prestgårdarne i Skåne, samt
kostnader för sådana tjensteresor, för hvilka ersättning icke är sär¬
skild! anvisad. “
I fråga om dessa moment yttrade
Herr Rydin: Mom. 3 lyder: Vid beräkning af inkomst utaf
kapital och arbete må afdrag icke ske:
•■b) ---------------------
c) för ränta å den skattskyidiges eget, i hans rörelse eller yrke
nedlagda kapital:
d) för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillök¬
ning af inventarier eller kapitalafbetalning å skuld."
Hvad som stadgas i moment a) återfans i den gamla förordnin¬
gen, men så hafva i de nya tillkommit de under mom. b), c) och d)
upptagna tillägg. Det är egentligen på denna punkt, mom. c), som
rör afbetalning ä i rörelsen nedlagdt kapital, som jag vill fästa upp¬
märksamheten. Hvarför den står der, kan väcka besynnerliga före¬
ställningar hos taxeringsnämnden, hvilken möjligen kan anse, att af¬
drag icke bör göras under några vilkor för det i rörelsen nedlagda
kapitalet, utan den skattskyldige således beskattas, äfven om han för¬
ut fått sig påförd bevillning för detsamma i form af inkomst af ka¬
pital. Till följd häraf kan det blifva eu dubbel beskattning eller en
beskattning så väl för det i rörelsen nedlagda kapitalet, såsom sådant,
som ock för den inkomst, som erhålles af rörelsen, deri inberäknadt
deri insatt kapital.
Då jag nu har ordet i afseende å mom. 3 och sedan jag fäst
uppmärksamheten på ofvan anförda förhållanden, så torde jag få fram¬
ställa den frågan: från hvad skall afdrag ske och hvem är det som
skall beräkna detta afdrag? Första gången det i bevillningsförordnin-
gen skrefs om afdrag var, om jag ej missminner mig, 1859. Det be¬
stämdes då tillika, att vissa bestämda uppgifter skulle lemnas i af¬
seende å rörelse likasom i afseende å fastighet och å kapital. Der
voro bestämda föreskrifter gifna härom, liksom ock derom, att på de
och de grunderna skulle göras afdrag, hvarefter man kunde få den be¬
hållna inkomsten bestämd. Men när det står i denna författning, att
det är den behållna inkomsten, som skall beskattas, så kan ingen tro
annat än att man har rätt att göra afdrag från den behållna inkomsten,
och på det sättet skulle en person kunna blifva beskattad i enlighet med
den förändrade bestämmelsen ganska lindrigt i förhållande till ett blifvande
afdrag. Bestämmelsen om afdrag stod i sammanhang med skyldighet för
skattskyldig att lemna vissa uppgifter angående tillverkning och rörelse
m. m. Som dessa bestämmelser ej biföllos vid utarbetande af 1861 års
bevillningsförordning, borttogos äfven bestämmelserna om afdrag med un¬
dantag af mom. 3 a). Öfriga bestämningar om afdrag med undantag af
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34.
42
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
hvad som innehålles i mom. 4 angående afdrag å inkomst af kapital
och a) vid inkomst af arbete, hvilka bestämmelser igenfinnas i instruktio¬
nen för taxeringsförrättningarna. Öfriga bestämmelser voro en nyhet,
som infördes i beskattningen. Jag har i min reservation visat orimlig¬
heten i det sätt, hvarpå man skall göra beräkningarna, då ingen sjelf-
deklaration är bestämd. Är deremot den skattskyldige ålagd att gifva
de och de upplysningarna, så kan man få reda på en så och så be¬
skaffad bruttoinkomst, och då kan afdrag ske. Men om inga medel
stå till buds för att taga reda på en affärs bruttoinkomst, hvarifrån af-
draget må ske, då är det hela en storhet som sväfvar i luften, ett X, nå¬
gonting obekant. Jag skall taga ett exempel. En bruksegendom lem-
nade förra året en inkomst af 10,000 kronor. Så läser taxerings¬
nämnden detta i nu förevarande förordning, der det heter, att afdrag
må icke ske för den skattskyldiges och hans familjs utskylder och
lefnadskostnader, men deremot må afdrag ega rum för ränta å upp-
lånadt rörelsekapital, för omkostnader för bedrifvande af rörelse eller
yrke, hvadan dessa kostnader kunna af den skattskyldige uppgifvas
med yrkande att enligt ifrågavarande bestämmelser afdrag sker.
Samma förhållande blir med kostnaden för annan näring, äfvensom
för kostnader, som äro förenade med utöfning af vetenskap, konst-
eller handaslöjd — hvarigenom allt inkomsten försvinner till en obe¬
tydlighet. Sålunda och då i den gamla bevillningsförordningen icke
finnes taladt om hvilka afdrag få ske eller icke ske, med undantag af
att det är föreskrifvet att man icke får göra afdrag för lefnadskost¬
nader, anser jag, att öfriga här i mom. B och 4 införda bestämmelser
böra ur författningen utgå. Anser man, att någon vägledning i sådant
afseende bör lemnas, så har denna vägledning sin rätta plats i in¬
struktionen för taxeringsförrättningarne och bör der införas. Men att
här, der det endast är fråga om behållen inkomst, tala om att jag får
göra afdrag, befarar jag kunna leda till missförstånd. Jag yrkar der¬
före att mom. 3 och 4 af denna paragraf måtte till Utskottet åter¬
remitteras.
Herr E. Gr. Boström: Det förefaller mig dock något egendom¬
ligt, detta den föregående talarens resonnement. Här står ju alldeles
tydligt, att det är vid beräkning af inkomst som dessa afdrag få göras,
och då här afses behållen inkomst, så är det ju naturligt, att det är
vid beräkningen af hvad som skall anses för behållen inkomst, som
dessa afdrag få ske. Att någon skulle kunna antaga, att sedan denna
behållna inkomsten blifvit uträknad, man derifrån ytterligare skulle få
göra afdrag, det hade jag icke förestält mig, då dessa moment just
afse att gifva en vägledning, huru man skall komma till den behållna
inkomsten.
Dessutom ber jag få fästa uppmärksamheten derpå att mom. 4
i litt. a) innehåller endast det samma som finnes bestämdt i § 11 af
nu gällande instruktion för taxeringsförrättningarna och i litt. b) och
c) endast sådant, som enligt sakens natur måste afdragas, innan man
kan veta huru stor den behållna inkomsten är. Jag anhåller om bi¬
fall till Utskottets förslag.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
43
N:0 34.
Herr Hammarberg: Jag kan icke neka till, att jag i viss mån ingående
är af en annan åsigt än den förste ärade talaren. Det är nemligen allmänna be-
alldeles icke någon obekant faktor, något x, som han kallade det, som ^Yorta.)'
har att beräkna dessa här omtalade afdrag, utan det är naturligtvis i
första hand den skattskyldige sjelf. Denna förordning är, så vidt jag för¬
står, icke blott skrifven för taxeringsmyndigheterna, utan äfven för den
skattskyldige. Då anser jag det äfven vara ganska rigtigt, att han får
någon vägledning, huru han bör beräkna sin beskattningsbara inkomst,
och får jag derför anhålla om bifall till de föredragna mom. 3 och 4.
Herr Rydin: Ja, om det vore för den skattskyldige som denna
förordning vore skrifven, då vore ju saken mycket enkel. Men det är
väl egentligen för taxeringsmyndigheterna, som förordningen skall lända
till efterrättelse; det är de som skola beräkna hvars och ens inkomst,
och det blir då äfven de som skola göra afdragen.
Herr Boström nämnde, att här afses behållen inkomst, men i mom.
2 af samma paragraf står, att inkomst af kapital och arbete i all¬
mänhet skall upptagas med det belopp, hvartill inkomsten uppgått
under föregående året, och då kan det lätt tolkas så, som om den skatt¬
skyldige från den inkomsten får göra afdrag för nämnda under skatte-
året gjorda utgifter. Dessutom får jag fästa uppmärksamheten på deu
omständigheten, att om här vore meningen att stadga obligatorisk sjelf-
deklaration, då vore dessa bestämmelser alldeles rigtiga, då borde den
som skulle lemna uppgift å sina inkomster, hafva en sådan vägledning
som Utskottet här velat lemna; men så länge dylik sjelfdeklaration
icke finnes föreskrifven och då man enligt 18 § icke är skyldig att
lemna upplysning om sin inkomst annat än för föregående året, så
kunna dessa bestämmelser icke anses hafva tillkommit för den skatt¬
skyldige. Frivilligt lemnar med nuvarande bestämmelser i bevillnings¬
förordning ingen upplysning; han uppfordras att tiga, till dess han af
taxeringsmyndigheten blir tillfrågad.
Herr Olof Jonsson: Gifvet är att förordningen är afsedd att
gälla likaväl för taxeringsmyndigheterna som för den enskilde skatt¬
skyldige, och då vore det väl olämpligt att stryka de ifrågavarande
momenten, på sätt Herr Rydin föreslagit. Han sade att man har att
lägga det föregående årets inkomst till grund för beskattningen, men
sedan dess kan ju hafva tillkommit någon ny inkomstkälla, och för
beräkningen af den inkomsten har man då ingen ledning från före¬
gående året. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Te mp t an¬
del’: Det är mig icke möjligt att rätt fatta hvad som i detta fall skulle
vinnas med en återremiss. De bestämmelser, som här meddelas, äro inga
nyheter. Utom i ett och annat fall, der de innehålla blott ett återupp¬
repande af hvad redan förut varit lag, utgöra de endast ett uttryck af hvad
som stadgat sig såsom en bestämd praxis under tillämpning af nu gällande
lagstiftning. Jag har heller icke hört den förste talaren ifrågasätta rigtig-
heten af de grunder, som här uttalas. Han har endast ansett obehöfiigt att
N:o 34.
44
Ousdagen den 2 Maj, f. ro.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Ferts.)
upptaga dem i bevillningsförordningen, men medgifvit, att de kunde för¬
svara sin plats i instruktionen för taxeringsmyndigheterna. Om dessa
stadganden införas i sjeifva författningen eller i instruktionen, synes
mig vara temligen likgiltigt, men säkert är, att de böra stå på ena
eller andra stället. De utgöra en högst värderik ledning för taxerings¬
myndigheterna vid deras arbete. Det går nemligen icke alltid så till
i praktiken, att man kan direkte bestämma en persons behållna inkomst
till det eller det beloppet, utan när det t. ex. blir fråga om att upp-
taxera en affärsmans inkomster, kan man behöfva först göra sig reda för
omsättningens storlek och från bruttoinkomsten räkna sig till netto¬
inkomsten. Den ärade talaren nämnde särskild! taxering af bruksrörelse,
ja, känner man dervid beloppet af tillverkningen, hvarom upplysning
är lätt nog att vinna, får man sedan räkna ut, hvilken behållning
rörelsen kan anses lemna; och till ledning vid dylika beräkningar äro
de här meddelade grunderna afsedda. Så säges hvilka afdrag som få
ske, och hvilka afdrag som icke få ske, och jag tror i motsats emot
den förste ärade talaren, att beskattningen skulle blifva vida lindrigare,
om man i författningen icke talade om att afdrag, i vissa fall icke
får ske. Just i afseende å afdrag för lefnadskostnader känner jag
t. ex. utaf till Kongl. Maj:t inkomna besvär, fall, der den klagande på¬
yrkat att hans lefnadskostnader måste medräknas bland handelsomkost-
naderna. Jag tror derför, att det är högst nödvändigt, att denna för¬
fattning närmare angifver så godt sig göra låter för hvilka fall afdrag
får ske, och när dylikt afdrag icke är medgifvet.
Herr Rydin: Jag ber endast att få anmärka, att jag uttryck¬
ligen förklarade att moment a) borde bibehållas, emedan detta moment
återfinnes i den äldre stadgan, och att det endast är de nyheter, som
man här ville införa, hvilka jag motsätter mig, emedan de i min tanke
äro snarare vilse- än vägledande. Hvar och en, som suttit såsom leda¬
mot i bevillningsberedningar eller taxeringskomitéer, känner, huru
okunniga medlemmarne i dem ofta äro om hvad gällande befattningar
föreskrifva, och att de ofta bestämma taxeringen helt och hållet på
höft. Om i bevillningsförordningen nu införas de stadganden, som här
äro föreslagna, torde det lätt kunna hända, att de skattskyldige genom
adderingar och subtraheringar få ett dubbelt afdrag. Derför borde
enligt min uppfattning dessa bestämmelser återfinnas i instruktionen.
Dessutom qvarstår obesvarad min anmärkning i afseende på olämplig¬
heten att bestämma att afdrag icke får ske för ränta å den skatt¬
skyldiges eget i hans rörelse eller yrke nedlagda kapital. Detta bör
nemligen endast gälla i det fäll, att kapitalet såsom sådant ej redan
blifvit beskattadt. Med denna bestämmelse skall ovilkorligen inträffa,
att inkomst af kapital blir två gånger beskattadt.
Herr J. Johanéson i Bergsäng: Jag ber att få fästa Kam¬
marens uppmärksamhet derpå, att hvad beträffar den siste talarens
anmärkning derom att i författningens 3 och 4 mom. icke finnes stad¬
gadt hvem som skall göra det eller det, denna brist äfven förefinnes
med afseende på mom. 1 och 2. Med afseende å dessa moment är
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
45
N:o 34.
icke heller föreskrifvet, hvem som har rätt att bestämma grnnden för Angående
inkomstens beräknande, taxeringsnämnden eller den enskilde; likasom allmänna be-
stadgaudena öfverhufvud i hela den 10 § äro så beskaffade, att det Vt(Yvits)'
lemnas oafgjordt, hvilken eller hvilka som skola göra den ena eller
andra beräkningen. Det ligger dock i sakens natur, att det bör vara
beskattningsmyndigheterna, som i första hand skola göra dessa be¬
räkningar. Samme talare yttrade äfven i sitt senaste anförande, att
ledamöterna i taxeringskomitéerna ofta vore så okunniga, att de icke
visste, hvilka afdrag, som vore berättigade eller icke berättigade. Men
det är just för att förebygga denna okunnighet som dessa bestämmelser
i punkterna c) och d) samt mom. 4, blifvit införda i sjelfva författ¬
ningen och icke, såsom förut, i instruktionen. Hvad slutligen beträffar
samme talares sista anmärkning emot punkt c) ber jag få erinra att
mom. 4 litt. b) innehåller att afdrag må ske för lånt rörelsekapital.
Och när man sålunda i det ena fallet stadgat, under hvilka förhållan¬
den afdrag icke får ske och i det andra när sådant afdrag får ega
rum, förekommer det mig som om all tvetydighet i sådant afseende borde
vara undanröjd. Jag ber derför få förena mig med dem, som yrkat
bifall till Utskottets hemställan.
Öfverläggningen förklarades slutad. Kammaren godkände Ut¬
skottets förslag till lydelse af såväl mom. 3 som mom. 4.
Rubriken till § 10 godkändes.
§ U-
Utskottet hade i mom. 1 af förevarande § föreslagit ett stadgande
af denna lydelse:
Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke
rum: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbe¬
gripna äfven hustruns, understiga 500 kronor.
Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgå de till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kro¬
nor af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.
Det belopp, för hvilket bevillning sålunda icke eger rum eller som
får från uppskattad inkomst såsom bevillningsfritt afdragas, må å ort,
der kostnaden för bostad är synnerligen hög i jemförelse med för¬
hållandet inom riket i allmänhet, äfvensom undantagsvis i de fall, der
särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet,
olyckshändelse .och dylikt) förekomma, ökas; dock så att denna ökning,
vare sig den eger rum på grund af hög bostadskostnad eller ömmande
omständigheter eller båda dessa skäl, icke må för någon skattskyldig
öfverstiga 200 kronor.
För sådan inkomst, som omförmäles i § 8 mom. 2 a) och b);
för inkomst, som beskattas inom annan kommun än den, der den
skattskyldige är mantalsskrifven, samt för bolags inkomst får hvarken
befrielse från eller lindring i bevillningen enligt detta moment åtnjutas.
N;o 34.
46
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna be-
villningen.
(Forts.)
Efter uppläsning häraf yttrade
Grefve Sparre: Jag vet mycket väl att det är ett ömtåligt
ämne, som jag nu vidrör, det om det s. k. existensminimum; men jag
kan icke underlåta att i detta afseende uttala mina åsigter. Man talar
om detta existensminimum vid frågan om bevillning för inkomst af
kapital eller arbete; men det finnes icke till för den mindre jordbru¬
karen, och likväl, mine herrar, måste jag bekänna, att särskildt i det
län, jag tillhör, känner till att dessa jordbrukare verkligen äro i den
författning, att de med mycket mera skäl än de, som hafva femhundra
kronors inkomst af sitt kapital, behöfva befrias från erläggande af skatt.
Detta gör nu i fråga om bevillning till staten ganska litet; ty den stå de
nog ut med att bära; men i den mån vi förminska de till kommunen
skattskyldiges antal, i samma mån förhöjas utgifterna för dem, som
blifva qvar. Jag har förut haft äran säga att det finnes kommuner,
der kommunalutskylderna uppgår till två och tjugu kronor på bevill-
ningsriksdalern och således verkligen äro så dryga, att de icke tåla
vid någon förhöjning. Dessutom äro förhållandena något olika på lan¬
det och i städerna i fråga om existensminimum. En person på landet
med ett kapital af 10,000 kronor, hvaraf han kan påräkna en ränte¬
inkomst af 500 kronor, anses der vara en rik karl, men en sådan vill
man befria från allmänna afgifter till staten och kommunen, under det
att den fattige lille jordegaren, som har sex å sju tunnland jord och
några tunnland äng, på hvilka kan knappast kan draga sig fram med
sin familj, icke skall få åtnjuta denna befrielse. Detta anser jag vara
alldeles orimligt. Dessutom, mine herrar, vill jag omnämna, •—• och
jag kan dervid åberopa min egen erfarenhet, emedan jag under en
lång följd af år varit ledamot af pröfningskomitén, •— huru som dessa
landthandlande, af hvilka vi hafva legio, och hvilka vi icke alltid finna
vara de förträffligaste af våra medborgare, ofta nog, ja, till större
delen komma fram med sina böcker och visa, att de icke hafva fem¬
hundra kronors inkomst. Jag har flera gånger sett sådana framställ¬
ningar till pröfningskomitén och dessa landthandlande hafva såmedelst
lyckats bevisa att de icke haft nämnda inkomst. Huru pass pålitliga
dessa böcker må hafva varit, vill jag låta vara osagdt. Jag har vi¬
dare ofta sett att personer, som ansetts vara förmögna, för att vinna
lindring i sina utskylder, verkstält en slags fördelning till barnen af
sin förmögenhet och derom framlagt ett upprättad t instrument, samt
på detta vis undgått beskattning. Jag tror att man för närvarande
bör tillse att icke kommunalutskylderna obehörigen stegras och att
vi icke böra i detta afseende gå längre, än som redan skett. ”Vi böra
komma ihåg att vi vid denna riksdag på kommunerna lagt skyldigheten
att aflöna klockare; skjutsafgiften är redan lagd på landstingen och det
förestår oss förr eller senare en vägskatt, när väghållningstungan en gång
kommer att omregleras på ett eller annat sätt; med ett ord: på lands¬
tingen, på kommunerna lägger man mer och mer allt tyngre och
tyngre bördor. Derför anser jag det vara mycket betänkligt, att be¬
fria flere personer från deltagande i dessa kommunalutskylder, än de,
som redan äro det. Jag känner kanske mer än de flesta andra till
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
47
N:o 34.
dessa mindre jordbrukares omständigheter; jag har varit i tillfälle att
se de svårigheter, som jordegaren har att öfvervinna, och jag kan icke
undgå att framhålla, att jag anser att ett höjande af detta existens¬
minimum väsentligen kommer att drabba dessa jordegare, hvilka
icke kunna stå ut dermed. Jag tror att det hade varit skäl att för¬
söka att skilja emellan detta existensminimum för städerna och för
landsbygden; ty i en stad är en inkomst på femhundra kronor liten,
under det att på landet en person med ett kapital af tiotusen kronor
icke är en fattig karl eller i behof af befrielse från erläggande af be¬
villning, synnerligen om denna befrielse från bevillning för inkomst af
kapital beviljas äfven jordegare.
Jag ser, att det är blott en reservant, som yttrat sig angående
detta inom Utskottet, och jag inser mer än väl, att, ämnets ömtåliga
beskaffenhet föranleder mången att tiga; men emedan jag kanske
bättre än de flesta andra känner till hvad de små jordegarne tåla vid
att bära, så har jag ansett det vara min pligt att uttala mina åsigter.
Jag hemställer, Herr Talman, om afslag å framställningen om
höjande af existensminimum till 500 kronor.
Herr Wieselgren: Då uti sista stycket af det nu föredragna
momentet förekommer eu hänvisning till § 8 mom. 2. a) och b), hvilka
äro återremitterade till Utskottet, skulle jag vilja föreslå att Kammaren
äfven återremitterar detta stycke, i öfverensstämmelse med hvad som
skedde, då frågan om stämpelafgiften här förekom till behandling.
Jag yrkar således att sista stycket af det nu föredragna momen¬
tet må till Utskottet återremitteras.
Herr Olof Jonsson: Emot detta yrkande är ingenting att in¬
vända, emedan det är formelt rigtigt att en återremiss här bör ega
rum. Det kan ju äfven hända, att det icke blir någon inkomst af
jordbruksrörelse att påföra bevillning, och då stämma icke siffrorna.
Hvad Herr Grefve Sparres yrkande beträffar, så må jag säga, att
jag hade svårt att fatta detsamma. Det föreföll mig som han yrkade
afslag å alltsammans, utan att vilja sätta något annat i stället. Men
innebar hans yrkande, att den gamla bestämmelsen angående existensmi¬
nimum skulle bibehållas, så må jag säga, att då penningevärdet så
väsentligt förändrats på de sista 10—20 åren, så är det icke mer än
rättvist att man höjer existensminimum något så när i förhållande
till det ändrade penningevärdet. Jag tror icke heller, att det skall
hafva någon särdeles stor betydelse på statsinkomsternas storlek, om
existensminimum höjes, såsom Utskottet föreslagit, eller bibehålies vid
nuvarande belopp. Ty om taxeringsmyndigheterna finna, att en per¬
son, som blifvit uppskattad för en inkomst af exempelvis 400 kronor,
har svårt att reda sig och icke mäktar att betala skatten, så dra¬
ger man sig för att vidare påföra eu sådan person bevillning, existens¬
minimum må nu vara 500 eller 400 kronor. Det är således likgiltigt
hvilket som tages. Men ovilkorligen är den föreslagna förhöjningen
berättigad på grund af det nuvarande lägre penningvärdet.
Och som jag derföre hoppas, att icke många af Kammarens le-
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
N:o 34.
48
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
damöter skola göra gemensam sak med Grefve Sparre, ber jag att få
yrka bifall till Utskottets förslag.
Grefve Sparre förklarade sig frånträda det yrkande, som af ho¬
nom blifvit framstäldt.
Derefter godkände Kammaren det föreliggande momentet, med
undantag af sista stycket deri, börjande med orden “För sådan in-
komst“ och slutande med ordet “åtnjutas1-', hvilket stycke till Utskot¬
tet återförvisades.
Mom. 2 lydde, enligt Utskottets förslag, som följer:
Mom. 2. Från utgörande af inkomstbevillning frikallas:
a) staten;
b) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna under¬
visningsverk, stipendiifonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårds-
inrättningar jemte andra fromma stiftelser: för all annan inkomst än
den i § 8 mom. 2 d) nämnda;
landsting, hushållningssällskap, städer och andra menigheter: för
sådan inkomst, som icke härflyter af rörelser eller yrke;
allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningar;
jernkontoret, i den mån detta verks vinstmedel användas till all¬
mänt nyttiga ändamål; samt
sparbanker, som afses i Kongl. förordningen den 1 Oktober 1875,
och hvilka ej lemna utdelning åt stiftarne eller deras rättsinnehafvare,
äfvensom sådana rånte- och kapitalförsäkringsanstalter, som afse att
bereda vinst endast åt insättare;
c) medlem af konungaätten: för af staten anvisadt anslag samt
för inkomst af kapital;
ä) vid de förenade rikenas beskickningar hos utländska makter
anställa, jemte alla öfriga under utrikesdepartementet lydande ernbets-
och tjenstemän samt vaktbetjente: för den del af deras aflöning eller
pension som motsvarar norska statsverkets bidrag dertill;
e) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat till¬
hörande personer jemte deras betjening för all annan inkomst än den,
som utgöres af från Sverige uppburen allmän eller enskild pension eller
erhålles genom här idkad rörelse;
f) utländing, som här vistas för att idka studier;
g) gåfvo- och understödstagare: för gåfva eller understöd af en¬
skild gifvare; samt
h) lappallmogen för inkomst af renskötsel.
Beträffande detta moment uppstod öfverläggning, hvarunder an¬
fördes af
49
M:o 34.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Iierr J. Anderson i Tenhult: Då man nu för tiden är syssel- Angående
satt med att uppsöka alla möjliga skatteobjekt, liksom äfven att få
dem så gifvande som möjligt, kan jag icke finna hvarför punkten c) (Forts.) ’
i mom. 2 skall finnas till, helst jag hört att i åtskilliga andra län¬
der, hvaribland vårt grannrike Danmark, icke förekommer en sådan un¬
dantagsbestämmelse uti bevillningsförordningen, och jag vet icke, hvar¬
för det mera skulle behöfvas här. Utan att vidare åberopa några af
de öfriga många skäl, som förefinnas för min mening, ber jag att få
yrka, det ifrågavarande’ punkt måtte ur betänkandet helt och hållet
utgå.
Herr Tryborn: Under mom. b) tredje punkten har Bevillnings¬
utskottet inskjutit bland bevillningsfria personer och anstalter hypo-
teksbanken och hypoteksföreningar. Jag ber att få hemställa att mel¬
lan dessa måtte inflickas hypotekskassan för Sveriges städer. Det är
möjligt att Utskottets mening varit, att denna hypotekskassa skulle
vara att betrakta i likhet med hypoteksbanken, men det torde vara
skäl att tydligt uttrycka detta. Såsom vi veta står städernas hypo¬
tekskassa i samma förhållande till städernas hypoteksföreningar, som
allmänna hypoteksbanken står till hypoteksföreningarne å landet. Jag
hemställer alltså, att orden “allmänna hypotekskassan för Sveriges stä¬
der11 inflickas mellan orden hypoteksbanken och hypoteksföreningar.
Herr Granlund instämde med Herr Trybom.
Herr Olof Jonsson: Anledningen, hvarför Utskottet icke upp¬
tagit hypotekskassan för Sveriges städer, var helt enkelt den, att man
trodde, att det numera, snart sagdt, icke existerade en sådan, som
kunde blifva föremål för beskattning. Vill man emellertid för formens
skull intaga den här, må man gerna göra det.
Men det var af en annan anledning jag begärde ordet. Vid en
föregående § har Kammaren bifallit ett ändringsförslag af Herr Rydin
rörande gratifikationer m. m. Nu kommer punkten g) i denna § att
något svära mot den vidtagna anordningen, hvarför det torde vara nöd¬
vändigt att återremittera punkten g) i andra momentet, hvarom jag
alltså anhåller.
Herr Hedlund: Jag kan icke med tystnad förbigå en anmärk¬
ning, som gjordes vid punkten c). I likhet med den talare, som der¬
öfver yttrade sig, anser jag den der förekommande bestämmelsen så¬
som ett oegentligt undantagsförhållande. Man kan väl fatta, att ko¬
nungen såsom representant för staten icke bör hafva någon skyldig¬
het'att erlägga skatt till staten, men jag kan ej förstå, att samma
grundsats skall gälla äfven om medlemmar af konungahuset; och om det
skulle gälla för de anslag, som lemnas af staten, kan jag icke förstå,
hvarföre undantag skall göras för inkomst af eget kapital. Detta un¬
dantagsförhållande framstår i synnerhet genom den omständigheten,
att kommunalbeskattningen står i sammanhang med statsbeskattningen.
Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 34. 4
M:o 34.
50
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
Angående
allmänna
bevillningen.
(Forts.)
Jag har alltid ansett det vara ytterst oegentligt, att icke konunga¬
familjens medlemmar deltaga i afgifterna till den kommun, med hvars
välfärd de äro så nära förbundna. Men häremot kan anmärkas, dels
att detta förhållande är grundadt på gammal häfd, dels att proposition
om ändring härutinnan icke bör komma annat än från Kong! Maj:t
sjelf och dels att tillfällen gifvas för konungafamiljen att genom rik¬
lig frikostighet och andra åtgärder ersätta det, hvarifrån de äro be¬
friade i afseende på skatt. Deremot kan åter erinras, att det finnes
andra enskilda personer, som också utöfva en stor frikostighet för all¬
männa ändamål, utan att sätta i fråga att derföre blifva befriade
från denna skatt, och detta är utan tvifvel ett godt argument. Men
ännu betänkligare synes det mig vara, att icke någon tull betalas
för de artiklar, som inkomma så väl till konungafamiljen som till
åtskilliga utländska sändebud. Emellertid är detta ett missförhållande,
som äfven har så gammal häfd för sig, att man allra minst bör före¬
brå Bevillnings-Utskottet att hafva tagit upp det nu, i synnerhet då
icke någon motion om ändring deri föreligger. Jag hörde icke, om den
talare, som berörde denna punkt gjorde något yrkande, men om så var
fallet, hemställer jag till honom, huruvida han ej vide afstå derifrån
och hellre uppskjuta frågan till en kommande riksdag, till hvilken han
i ämnet bör väcka motion.
Herr E. G. Boström: I afseende å det af Herr Trybom väckta
förslaget att orden hypotelcslcassan för Sveriges städer skulle inflickas
efter ordet hypoteksbanker, ber jag att få säga, att det varit Utskot¬
tets mening att alla dylika inrättningar skulle vara bevillningsfria, och
jag ber derföre äfven att få instämma i det förslag, Herr Trybom
framstält.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf särskilda pro¬
positioner rörande hvart och ett af de förslag, som blifvit framstälda
under litt. a)—h); och fattade dervid Kammaren nedan antecknade
beslut:
Litt. a) godkändes.
Litt. b) godkändes med den förändring, att efter de i tredje styc¬
ket förekommande orden “allmänna hypoteksbanken“ insattes orden
“allmänna hypotekskassan för Sveriges städer11.
Litt. c), d), e) och f) godkändes.
Litt. g) återförvisades.
Litt. h) godkändes.
Slutligen blef rubriken till § 11, på derom gifven proposition, af
Kammaren godkänd.
Onsdagen den 2 Maj, f. m.
51
Den vidare föredragningen af Bevillnings-Utskottets förevarande
betänkande uppsköts till kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt
derom utfärdadt anslag, komme att fortsättas; och åtskildes Kamma¬
rens ledamöter kl. \ 4 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.