RIKSDAGENS PROTOKOLL
1883. Andra Kammaren. N:o 33.
Lördagen den 28 April.
Kl. 7 e. m.
fortsattes det på middagen började sammanträdet.
§ 1.
Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlå-
tande N:o 1 (i samlingen N:o 10), i anledning af en utaf Herr K.
P. .Arnoldson afgifven motion (N:o 97) rörande Sveriges neutrali-
senng.
o . ]iei 1, Arnoldson hade uti sin omförmälda motion fram stält ett
så lydande förslag:
nt, ”5 Riksdagen i skrifvelse till Kong!. Majrt uttalar den önskan,
att Kong!. Maj:t täcktes hos de främmande stater, med hvilka Sverige
stål- _ i diplomatisk förbindelse,? inleda underhandlingar, åsyftande
Svenges fortvarande neutralitet i öfverensstämmelse med den moderna
folkrattens grundsatser.»
bifallaifk0^ ^a<^e tillstyrkt, att motionen icke måtte af Kammaren
Vid utlåtandet voro reservationer fogade
dds af Herr Hedlund, med hvilken Herr Famn förenat sig och
som för sm del hemstält, att Andra Kammaren, i anledning af ifråga¬
varande motion, måtte besluta g
M vördsam skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla det Kongl.
hvflkn X1 ilUfaI e ‘ A11 söka hos de makter,
X 1.1 " ? jf Grenade rikena stå i diplomatisk förbindelse, vinna
en eikand, ständig neutralitet för vårt land».
dels ock af motionären Herr
gifvit sitt förslag följande lydelse:
Arnoldson, som i reservationen
Andra Kammarens Prof, 1883. N:o 33.
Angående
Sceriges neu¬
tralisering.
1
N:o 38. 2
Angående
Sveriges neu¬
tralisering-
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. na.
att Riksdagen i skrifvelse till Kong! Maj:t uttalar den önskan,
att Kong!. Maj:t täcktes kos de främmande stater, med hvilka Sve¬
rige står i diplomatisk förbindelse, inleda underhandlingar, åsyftande
Sveriges garanterade fortvarande neutralitet i öfverensstämmelse med
den moderna folkrättens grundsatser.»
Rörande detta ärende uppstod nu öfverläggning, hvarunder an¬
fördes af
Herr Arnold son: Herr Talman! Mine herrar! Bland de an¬
märkningar, som rigtats mot min motion dels i Utskottets utlåtande,
dels man och man emellan inom Riksdagen och dels i pressen, har
jag särskild! fästat mig vid följande fem:
1. Makterna skola icke medgifva Sveriges neutralisering;
2. Men om de mot förmodan skulle gorå det, kunde landets
trygghet ingenting vinna derpå; _ _ „
3. Deremot skulle en garanterad neutralitet inskränka var sjelf¬
ständighet;
4. Utan att kunna minska för svar sbördan;
5. Förslaget kommer på en olämplig tid.
Vidkommande den första anmärkningen, eller att makterna icke
skulle medgifva Sveriges neutralisering, så synes mig vigtiga om¬
ständigheter tala för motsatsen. Helt visst skola makterna i främsta
rummet rådfråga sina egna intressen. För hvardera af de störa
östersjöstaterna och vestmakterna måste_ visserligen Skandinavien
antagas vara mycket lämplig såsom militärisk utgångspunkt. Men
det vore ganska besynnerligt, om dessa makter icke skulle föredraga
den ömsesidiga trygghet, som ligger deri, att de alla äro lika mycket
beröfvade denna utgångspunkt, framför den tvifvelaktiga förmånen
att möjligen kunna påräkna den skandinaviska Norden såsom bunds¬
förvandt. Ett neutraliseradt Skandinavien blefve ett Schweiz mellan
hafven, ett hindrande bålverk mellan, å ena sidan, England och
Frankrike, och, å den andra sidan, Ryssland och Tyskland. I hän¬
delse af krig mellan dessa stormakter vore det nu af vigt för hvar
och eu af dem att hafva Sundets och Bältenas kustmakter på sm
sida. Svårigheten för dessa senare att derunder häfda sin neutra¬
litet ligger i öppen dag.
Intressena visa sig alltså här på alla sidor lika störa. Det
synes mig derför vara klokt att i god tid försäkra sig om kust-
makternas fortvarande neutralitet. Här föreligger, enligt min tanke,
eu stor uppgift för de förenade rikenas och Danmarks utrikesmi-
Då jag här talar om hela Skandinaviens neutralisering, hvilket
jag, på förut vid remissdebatten afgifna skäl, underlåtit att gorå så
val i min motion som äfven i min reservation, så sker det, emedan
iag är öfvertygad om, att brödrafolken tänka i denna sak alldeles
så som svenska folket. För den allmänna europeiska freden skulle
Skandinaviens neutralisering hafva vida större betydelse än Schweiz
och Belgiens neutralitet, emedan stormaktsintressena äro mera be¬
tydande och hålla hvarandra mera i jemvigt omkring den skandi-
3 Nio 33»
Lördagen den 28 April, e. in.
naviska Norden än omkring de nämnda två små fastlandsstaterna. Angående
I vestmakterna hafva vi gamla vänner; i det enade Tyskland hafvas*’er^“ *****
vi vunnit en ny vän och genom Skandinaviens neutralisering skulle tra™enn9-
icke blott vi förvärfva Kysslands vänskap utan äfven Danmark Forti!'-)
Tysklands, hvarigenom ock sistnämnda makt till äfventyrs skulle
komma att fullgöra sin pligt mot Danmark i afseende på Nordslesvig,
då hon icke mera behöfde frukta, att det lilla grannlandet en gång
skall varda intvingadt uti ett förbund med en mäktig fiende till
Tyskland.
Men, mine herrar, det är icke blott makternas politiska intres¬
sen, som skulle kunna främjas genom Skandinaviens neutralisering.
Under de sista årtiondena har verldshandeln ökats oerhördt, och för¬
bindelser mellan folken hafva knutits på många områden. Som ett
exempel på verkan deraf ber jag få nämna, att redan för 25 år se¬
dan normalfrakten för spanmål var 50—60 engelska shillings per
ton från Svarta hafvet till Nord-Europa, den i dag är blott 40—50
engelska shillings per ton från Californien och Australien till Europa.
Ett europeiskt krig skulle här komma att verka eu allmänt förla¬
mande omkastning. Detta fattar lätt hvar och en, som har något be¬
grepp om spanmålsprisens inflytande på snart sagdt hela det moderna
kulturlifvet. Före detta århundrades slut skola förhållandena hafva
omspunnit hela vår verldsdel med ett nät af allmänna intressen, och
med naturnödvändighet skall en sådan känslighet uppkomma i den
europeiska samhällskroppen, att till exempel eu åkomma i den italien¬
ska foten skall kännas smärtsam ända upp i Norden. De förenade
rikenas handelsflotta är ju den tredje i ordningen af alla handels¬
flottor i hela verlden. Såsom bekant är, intager Sverige—Norge en
framstående plats såsom förmedlare af transporter på hafven. Enligt
hvad en framstående köpman för mig uppgifvit, äro godssändnjp-
garne med svenska och norska fartyg mellan olika främmande län¬
der fem gånger större, än de äro direkt mellan in- och utlandet;
och såsom den nu pågående striden mellan ånga och segel på hafvet
gestaltar sig, synes det enda land, som skulle kunna undvara våra
segelfartyg, vara England, i hvilken stormakt vi ju alltid hafva att
påräkna en bundsförvandt. Men de flesta andra stormakterna behöfva
vår handelsflotta. Då vi naturligtvis icke sjelfva kunna försvara
henne i ett krig, men andra och större nationer derigenom möjligen
skulle riskera lika mycket som vi, så böra de ock antagas vara
villiga att genom Skandinaviens neutralisering trygga denna: flotta
mot krigets äfventyrligheter. Lägger man sådana intressen, , som
beröra handels- och kreditförhållanden, kultur och humanitet, till de
politiska intressena, så synes det mig, som om vigtiga sannolikhets-
skäl tala för, att stormakterna verkligen skulle vara villiga att ga¬
rantera vår neutralitet.
Enligt den andra anmärkningen skulle landets trygghet ingen¬
ting vinna genom en garanterad neutralitet, om en sådan mot för¬
modan skulle kunna utverkas. Full trygghet lär man icke kunna
erhålla i någon ställning här i verlden. Detta gäller för folken lika
så väl som för den enskilde. Men jag anser, att en oss garanterad
neutralitet skulle vara ett starkt värn för vårt nationella oberoende,
4
X:o 33.
Angående
Sveriges neu¬
tralisering.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. va.
på samma gång den skulle i icke oväsentlig mån bidraga till den
europeiska fredens vidmakthållande och småningom medverka till
lättande af krigsbördorna i alla länder, följaktligen ock i främsta
rummet äfven i vårt eget land. Traktater brytas, säger man, lika
lätt som de ingås. Om det är sant, att så har händt, följer deraf
icke nödvändigt, att så fortfarande skall blifva händelsen. Nya fak¬
torer kunna tillkomma, som försvåra brytandet af ingångna förbin¬
delser. Erfarenheten vittnar, att rättvisa lagar öfverträdas, men in¬
gen lär vilja påstå, att de derför äro obehöflig^. Likasom lagens
moraliska makt gör det möjligt att inskränka polisstyrkan, så göra
också neutralitetstraktaterna det möjligt att inskränka krigsmakten.
För öfrigt återstår det ännu allt jemt för våra motståndare att visa,
att de nuvarande neutraliserade staternas rätt blifvit kränkt. Att
den blifvit hotad, är en sanning, och det hade varit underbart, om
så icke skett under det laglöshetstillstånd, som varit rådande mellan
folken. Neutralitetsidén har imellertid, såsom jag vid flere tillfällen
sökt visa, småningom utbildat sig till en bindande rättsgrund, och
den är allt jemt stadd i utveckling. Med Skandinaviens neutrali¬
sering skulle den göra ett stort framsteg till välsignelse för både
vårt eget och andra folk.
Enligt tredje och fjerde anmärkningarna skulle eu garanterad
neutralitet inskränka vår sjelfständighet titan att medföra minskning
i försvarsbördan. Förhållandet är, att folkrätten på sin nuvarande
ståndpunkt icke under någon förevändning tillåter andra makter att
inblanda sig i en neutraliserad stats inre angelägenheter, följaktligen
icke heller i hvad angår dess försvarsväsen eller dess åtgärder till
neutralitetens skyddande. Allt sådant är den neutraliserade statens
ensak. Sant är, att, då Luxembourg 1867 neutraliserades, detta skedde
under vilkor, att den starka fästningen med samma namn skulle
raseras. Men detta af den allmänna europeiska fredens intresse be¬
tingade fall visar å andra sidan, att garantimakterna icke såsom
vilkor för neutraliteten ålägga en stat att särskild! befästa sig, för att
försvara en sådan rätt. Emellertid ansågo makterna sig höra till
det kongressprotokoll, som faststälde Luxembourgs neutralitet, göra
en tilläggsbestämmelse, hvari såsom en sjelfkär sak betonades, att
artikeln angående fästningen Luxembourgs rasering icke innebure
någon slags inskränkning i neutral stats rätt att underhålla och der
så erfordrades förbättra sina försvarsverk. Också har ju Belgien an¬
lagt de stora fästningarne omkring Antwerpen långt efter det landet
hade blifvit förklarad! för neutralt. Att åberopa hvad den ene eller
den andre sagt om sakens värde, bevisar icke något mot det sak¬
förhållandet, att ueutralitetsrätten redan i sitt nuvarande skede hit¬
intills i allt väsentligt varit respekterad. Och att en neutral stat
måste afstå från att blanda sig i andra makters politik, måtte väl i
grunden icke innebära större inskränkning i dess sjelfbestämnings-
rätt, än att en garantimakt måste afstå från att bekriga eu neutrali¬
serad stat eller att för krigiska ändamål ingå i förbund med den¬
samma. För begge parterna kan här visserligen en inskränkning-
komma i fråga, men endast en sådan som är det nödvändiga vilkoret
för ett förnuftigt samlif staterna emellan, det vill säga inskränkning i
Lördagen den 28 April, e. m.
5 N:o 33.
godtyckligt våld och stridslystnad. Vatten skulle sättas i stället. Angående
Något annat förmynderskap behöfVer den neutrala staten icke under-6’1'6’''*?" ncu~
kasta sig, än hvad hvarje menniska får göra, då hon underordnar sina tr“™erin9-
lidelser den sedliga viljans herravälde. tiorte.)
Som garantimakterna icke ega att inblanda sig i våra enskilda
angelägenheter, enkannerligen icke i huru vi finna för godt att ordna
vårt försvarsväsen, så äro vi från deras sida alldeles oförhindrade
att hålla oss med en stor eller liten krigsmakt. Imellertid är den
neutraliserade staten skyldig att i krig mellan andra makter afväpna
trupper, som öfvergå på dess områden, hvarjemte han, under det
laglösa tillstånd som krig i och för sig medför, naturligtvis bör ef¬
ter förmågan äfven med vapenmakt söka skydda sina gränser. Men
om eu sådan uppgift tills vidare icke kan annat än pålägga Schweiz
och Belgien jemförelsevis stora krigsbördor i fredstid, så gäller detta
ingalunda i samma grad för den skandinaviska hallon såsom neu¬
traliserad, då det ju icke kan varda fråga om att afväpna till dess
områden flyttande trupper, utan endast att söka hindra krigförande
makters örlogsfartyg från att intränga i svensk-norska hamnar, —
något som under den garanterade neutralitetens skydd rimligtvis icke
bör kunna inträffa.
Rörande den femte anmärkningen, eller att förslaget framkommit
på en olämplig tid, vågar jag uttala som min mening, att rätta tiden
för dess framställande just nu är inne. Aldrig tillförne har vårt
lands ställning till utlandet varit lyckligare än nu. I Europa råder
ett allmänt fredslugn, och allestädes växer bekofvet af eu varaktig
fred, trots stridstupparnes oväsen här och hvar. Men ingen vet,
huru länge den politiska ställningen i vår verldsdel förblifver den
samma som den nu är. Otvifvelaktigt skulle derför en framställning
till stormakterna om de förenade rikenas garanterade neutralitet un¬
der nu rådande fredslugn mötas med allmänna sympatier i Europa.
Att motionären, som härom från början varit öfvertygad, icke velat
vänta till en oviss framtid med sitt förslag, må väl kunna vara lätt
förklarligt utan misstankar om biafsigter; och ingen redlig man, som
törstår vår sak, skall kunna säga, att vi neutralitetsvänner hafva
något annat mål än Sveriges väl.
Hvad öfriga anmärkningar mot förslaget angår, så synas de
mig vara af mindre betydenhet, och jag anser dem i alla fall vara
besvarade dels med hvad jag nu redan sagt, dels i sjelfva motionen
och dels i min reservation mot utskottsutlåtandet. Jag ber derför
att till slut blott få yttra några ord angående Herrar Hedlunds och
Farups reservation.
Man har anmärkt, att ett sådant erkännande af Sveriges neu¬
tralitet, som deras förslag åsyftar, är aldeles obehöflig! Deremot
har å andra sidan åberopats Oscar I:s neutralitetsförklaring, som in-
bragte denna konung Riksdagens tacksamhet, och att det nu vore
meningen att söka få eu liknande förklaring gällande för all fram¬
tid. År det de ärade reservanternas mening, att vi med deras för¬
slag skulle kunna vinna en erkänd, ständig neutralitet till den kraft
och verkan, att någon sådan särskild neutralitetsförklaring, som Oscar
I afgaf, icke vore behöflig vid möjligen inträffande krig mellan an.-
N:o 33.
o
Angående
Sveriges neu¬
tralisering.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
dra makter, då sammanfaller ju deras förslag helt och hållet med
mitt. Är det åter deras mening, att en erkänd, ständig neutrali¬
tet icke innebär så stor säkerhet, att den gör tillfälliga neutralitets-
förklaringar onödiga, då nödgas jag i hufvudsak gifva våra gemen¬
samma motståndare rätt i denna del af frågan. Så vidt jag kunnat
finna, saknar i hvarje fall reservanternas förslag historisk förutsätt¬
ning och kan icke finna något stöd i folkrätten. Jag hoppas derför
hjertligen, att ordet »garanterad» icke längre skall skilja oss. Men
reservanterna tvifla på, att en garanti skulle på tillfredställande vil¬
kor varda oss af de stora makterna beviljad, hvarjemte de frukta,
att de förbindelser, som vi i och med eu garanterad neutralitet komme
att ikläda oss, kunde innebära ett förmynderskap, hvilket ett fritt
folk icke lär vilja underkasta sig. Hänvisande till hvad jag i dessa
hänseenden i det föregående redan yttrat, vill jag här blott erinra,
att det ju voro en orimlighet att söka skydd för något, som skulle
kränkas. Det är ju så långt ifrån, att den garanterade neutraliteten
afser kränkning af landets suveränitet, att den tvärtom har till
ändamål att utgöra dess hufvudstöd. Jag vet val, att de ärade reservan¬
terna äro lika goda neutralitetsvänner som vi andre på samma sida.
Men jag måste i sakens intresse öppet förklara såsom min mening,
att de här i någon män, och visserligen ofrivilligt, gjort sig skyldige
till samma vrångtolkning, som storpratarne inom pressen alltjemt
väsnas med.
Den garanti, med hvilken vi, enligt reservanternas åsigt, tills
vidare böra vara nöjde, nemligen beträffande den skandinaviska
halföns nordligaste trakter, lider af det dubbla felet, att den är
beroende endast af ett förbund mellan två stormakter, England och
Frankrike, och att den är rigtad mot en tredje stormakt, Kyssland.
Detta är något annat än en fredsgaranti af samtliga makter. No¬
vembertraktaten borde snarare vara en maning till oss att icke dröja
med att söka få hela den skandinaviska hallon neutraliserad, än ut¬
göra en anledning till uppskof dermed. För Norge borde den alltid
utgöra en kraftig sporre till att söka få hela landet jemte Sverige
neutraliseradt.
Jag har vid flere tillfällen sökt visa, att en neutralitetsallians
— och jag ber herrarne lägga noga märke till, att detta är ordet —
på intet sätt kan vara nedsättande för den neutrala staten, och det
kan vara öfverflödigt att derom vidare orda. Blott derom ber jag
få erinra, att, om det mot allt sundt förnuft skulle anses vara ned-
säftäriaé'! att taga första steget till åstadkommande af eu sådan allians,
om det vore ett tiggeri att sträfva för ett sådant mål, detta dock
vore ett tiggeri äfven för andra folk, då ju framgången af ett sådant
fofåöK i sinönr/tid skulle komma hela Europa till godo. Fattar man
icke Storheten af éfi sådan uppgift, så röjer man dermed en trång
och låg verldsuppfattning. De, som icke inse, att tillmötesgående
och 1 förtroende näfma folken till hvarandra, likasom nationel sjelf¬
viskhet: och misstroende-aflägsna dem från hvarandra till olyckor och
lidanden1 för dem alla — de som äro blinda för dessa enkla sannin¬
gar, de må fortfara att håna oss eller under betygande af medkänsla
föl- »det vackra syftet» och så vidare söka trassla bort sjelfva saken.
Lördagen den 28 April, e. m.
N:o 33.
Men det ena som det andra skall varda fruktlöst. Angående
Låtom oss neutralitetsvänner imellertid redan från början hålla‘SiW*?',s ,neu
tillhopa! Släppom icke det väsentliga, den garanterade neutraliteten! tr“™erin9-
Allt annat är här bisak. Ingen tviflar väl på Andra Kammarens ^ or s,)
fredskärlek. Ett medlingsförslag, för att bäfva ett sådant möjligt
tvifvel, synes mig alldeles opåkalladt. Här gäller det icke blott att
säga hvad man vill, men ock att göra hvad man han. Vi, som så
tänka, skola icke ängsligt räkna, huru många vi äro; vi hafva rätt,
och derför skola vi segra, om också ej i dag.
Herr Talman, jag ber att få yrka bifall till min reservation.
Herrar J. E. Ericsson i Ahlberga och E. Olsson i Sånnersta
instämde med Herr Arnoldson.
Herr vice Talmannen Ifvarsson: Jag får för min del förklara,
att jag icke finner mig fullt belåten hvarken med motionärens förslag
eller med Utskottets utlåtande, sådant det är motiveradt. Herr
Arnoldsons motion afser nemligen att på ett bestämdt sätt vinna ett
visst mål, fredens bevarande för vårt land. Huruvida nu det sätt,
han föreslagit, är det rigtigaste och säkraste, lemnar jag derhän.
Hufvudsyftet är emellertid, och det föreställer jag mig varit äfven
hans syftemål, fredens bevarande, om han ock för vinnande af
detta mål anser Sveriges neutralisering vara den enda vägen. För min
del anser jag, att detta mål kan vinnas äfven på andra sätt, och
att det är' origtigt att endast nämna en utväg härför med uteslu¬
tande af alla öfriga. Att vi alla i denna Kammare önska fredens
bibehållande, tror jag icke lider ringaste tvifvel, och då jag är fullt
och fast öfvertygad om, att den nu varande regeringen hyser samma
åsigt, tror jag icke, att man i detta hänseende behöfver aflåta någon
skrifvelse till Kongl. Maj:t för att gifva till känna, att Riksdagen
önskar fredens bevarande, och att regeringen måtte medverka till
detta mål.
Uti Utskottets motivering förekomma dock vissa uttryck, som
jag icke tror man bör obetingadt godkänna. Jag finner sålunda deri
en mening, som går ut på, att det under vissa förhållanden kunde
vara rätt och billigt, att Sverige blandade sig in i främmande mak¬
ters politik. Uttrycket är vackert, ty det heter, att sådana omstän¬
digheter kunna inträffa, att den ena staten måste hjelpa den andra,
då denna lider oförrätt. Hvilken skulle väl också icke vilja göra
detta, om man endast egde makt dertill, men en liten stat måste dock
akta sig att blanda sig i andra makters stridigheter, äfven om man
anser, att den ena af dem blifvit förorättad; ty om ett par större
makter råka i lufven på hvarandra och en mindre makt tager parti
för endera af dem, som han anser vara förorättad, kan det knappast
antagas att ej den mindre makten slutligen får sitta emellan. Jag
tror derför icke, att vi böra godkänna en motivering, som går i
sådan rigtning. I det fallet anser jag motionären ha rätt, nemligen
att man bör hålla sig neutral, och icke blanda sig i saker, som man
icke förmår bringa till ett lyckligt slut; ty Sverige kan svårligen
inverka något på stormakternas politik i Europa.
\:o 33.
8
Angående
Sveriges neu¬
tralisering.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
För att emellertid få ett uttalande för den meningen, att vi önska
'bevara freden, vill jag hemställa till Kammaren, om icke Kammaren
skulle vilja besluta i öfverensstämmelse med det förslag, jag nu
tager mig friheten framställa, och hvilket lyder sålunda: »Kammaren,
öfvertygad, att regeringen, liksom svenska folket, lifligt önskar fre¬
dens bevarande samt fördenskull äfven sjelfmant vidtager alla för
befrämjande af detta vigtiga ändamål lämpliga åtgärder, anser såle¬
des en af Riksdagen till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse i berörda hän¬
seende vara obehöflig; till följd hvaraf Kammaren, utan att i allo
godkänna Utskottets motiver, låter vid det slut, hvari Utskottet stan¬
nat, bero.» Jag föreställer mig, att, om Kammaren antager detta
förslag eller besluter i öfverensstämmelse dermed, Kammaren deri¬
genom uttrycker ej blott den mening, att Kammaren önskar fredens
bevarande, utan ock att Kammaren har det förtroende till regeringen,
att den också söker befrämja samma mål. Det kan vara likgiltigt
antingen detta mål uppnås genom Sveriges neutralisering eller på
annat sätt, endast vi vinna detsamma. Jag finner i det af Kongl.
Maj:t nu framlagda förslaget, likasom i så många föregående, i fråga
om försvarsväsendets ordnande, uttryckt, att frågan gäller ordnandet af
landets försvar. Det är således icke fråga om att utrusta oss för ett
anfallskrig, utan endast att sätta oss i sådant skick, att vi kunna för¬
svara oss; och, äfven om förslaget går i så vidsträckt rigtning, att vi icke
kunna vara med om det obetingadt, måste vi do"k erkänna, att deri
ligger uttryckt den grundtanken, att vårt blifvande forsvarsväsende
är afsedt endast för landets försvar.
Jag tror mig af dessa skäl vara fullt berättigad till afgifvande
af det förslag, jag nu tagit mig friheten uppläsa, och anhåller om
proposition på detsamma.
Herr Hedlund: Jag visste icke, huru jag skulle tolka den tyst¬
nad, som följde på motionärens anförande, om den betydde ett allmänt
bifall till hvad han sagt, eller om den skulle utgöra bevis för svå¬
righeten att vederlägga honom. Emellertid har Herr vice Talmannen
kommit med eu framställning, som särskildt föranledt mig att begära
ordet.
Herr vice Talmannen har ganska rigtigt anmärkt, att hufvud-
saken i den motion, som här föreligger, är att få uttalad en bestämd
mening från denna Kammare och om möjligt från hela Riksdagen,
den mening nemligen, att Sverige för alla kommande eventualiteter
— vi behöfva icke gå till alltför aflägsen framtid — alltjemt skall
bibehålla en neutral ställning och icke inblanda sig i andra nationers
tvister. Det är kärnan af framställningen. Riksdagen kan icke
direkt ingripa i denna sak, och en skrifvelse i ämnet från Riks¬
dagen kan således endast vara en vördsam framställning, vid hvilken
regeringen fäster det afseende, hon behagar. Men det ligger i en
sådan skrifvelse en opinionsyttring, för hvilken en regering i våra
dagar icke kan vara likgiltig. Kan denna opinionsyttring vinnas
under den form, som Herr vice Talmannen nu föreslagit, skall jag
gerna vara med derom, synnerligast om Första Kammaren kan för-
Lördagen den 28 April, e. m.
9
No 38.
mås att deltaga deri. Härmed fordras dock, synes det mig, någon Angående
förklaring från statsrådsbänken, en förklaring, som bör vara såSvenf.es Nw'
mycket lättare att få, som Kammaren bär nöjet att se Hans Excellens tr^Strm3'
Herr Ministern för utrikes ärendena bär närvarande. ^ or s-'
Här har talats om den mindre lämpliga tidpunkten för motionens
framläggande, och man bar dervid synnerligast fäst sig vid, att den
skulle kunna menligt inverka på våra arméfunderingar. Men det fin¬
nes en omständighet, som icke förut blifvit nämnd, men som må bända
bar berättigat motionens framläggande just i denna tid, och hvilken
omständighet torde tarfva, att just den förklaring, på hvilken jag
nyss syftade, afgifves, innan man sluter sig till Herr vice Talman¬
nens obetingade tillit till vår regerings fredskärlek. Det kan icke
vara någon hemlighet hvarken för regeringen eller de politiske män¬
nen inom denna Kammare, att för icke så länge sedan, blott några
månader tillbaka, inom tyska pressen cirkulerade ett rykte eller,
rättare sagdt, återgifvits ett yttrande från en polsk tidning, att
Sveriges regering vore benägen att med Tyskland ingå förbund för
kommande händelser. Jag vill särskildt åberopa den tidning, der
jag har läst detta återgifvande, nemligen den i Tyskland mycket
kända och uppburna »Weserzeitung». Här hafva äfven, både i Sverige
och" Norge, varit andra rykten i omlopp, såsom att det intima för¬
hållande, hvari vårt hof trädt till det kejserliga tyska hofvet, skulle
kunna leda till dylika aftal. För min del har jag icke trött på
dessa rykten, men jag kan icke annat än instämma uti hvad som
en berömd korrespondent till »Times» yttrat med anledning af de i
omlopp varande ryktena om afsilande! af en trippelallians i Europa,
nemligen att det icke är nog med, att dessa rykten sakna grund;
rykten äro farliga blott såsom sådana och böra derför äfven såsom
sådana vederläggas.
Vi hafva på den sista tiden stått inför en åtminstone, såsom jag
tror, för oss, som befinna oss utom de diplomatiska kretsarne, ganska
öfverraskande tilldragelse: en trippelallians emellan Tyskland, Öster¬
rike— Ungarn och Italien. Denna trippelallians utgör, såsom vi alla
veta, ett ämne för talrika kommentarier i den utländska pressen,
och egendomligt nog har i den turkiska hoftidningen »Osmältlig —
jag antager att denna hoftidning äfven är landets officiella tidning
— framhållits vigten och betydelsen af, att Turkiet och Sverige—
Norge slöto sig till denna allians. För min del skulle jag finna det
helt naturligt, om en sådan anslutning eftersträfvades från den sida,
der man väl egentligen gifvit upphofvet till trippelalliansen, nemligen
från den sida, der man icke kan annat än för kommande händelser
finska en stark barri er emellan de slaviska och romaniska stam-
marne, d. v. s. mellan Kyssland och Frankrike, en barder, som
komme att sträcka sig från Svarta liafvet till Nordkap.
Nu kan det frågas, huruvida det kunde vara politiskt klokt af
Sverige—Norge att ansluta sig till en sådan allians. Jag vågar
icke _ derom yttra mig, men hvad jag med visshet vet, är, att för
Sveriges och Norges folk är eu sådan tanke åtminstone tills vidare
alldeles främmande, och att man på båda sidor om Kölen skulle
taga det ganska illa, om något slags stormaktspolitik drefves från
N:o 33.
10
Lördagen den 28 April, e. m.
Angående
Sveriges neu
tralisering.
(Forts.)
den skandinaviska halföns lugna härdar. Det har funnits lockelser
'dertill, och kanske tinnes ännu en sådan. Denna lockelse är —
sägom det rent ut — Finland. För min del får jag bekänna, att
jag knappt kan nämna Finlands namn, utan att en sträng vibrerar
i mitt bröst, och om Finland blefve utan eget vållande utsatt för
våld från rysk sida, så skulle här i Sverige äfven freds- och neutra-
litetsvännerna näppeligen kunna afhålla sig från att räcka Finland
en hjelpsam hand. (Ja, mine herrar, jag blyges icke för en ädel
känsla; I må le åt den, jag tager den allvarsamt.)
Men förhållandet med Finland är dock helt annorlunda nu, än
det varit förut. Om det skulle hviskas i den svenska regeringens
öron orden: »har Sverige glömt Finland?» — såsom må hända en
gång skett — förmodar jag, att det skulle ligga Sveriges utrikes
minister om hjertat att svara: »vi hafva icke glömt Finland; men
förhållandena äro nu annorlunda emot förut». Jag behöfver icke
utveckla, hvari den stora olikheten ligger. Endast det må jag an¬
tyda, att i Finland pågår ett nationelt sjelfständighetsträfvande, lika
starkt som i Norge, och att Finland säkerligen icke mera skulle gå
in på en förening med Sverige, icke ens under federativa vilkor.
Denna faktiska omständighet, som vi må gilla eller beklaga, lägger
hinder för hvarje lockelse för oss i den vägen, och må dermed för¬
enas en bestämd protest från svenska Riksdagens, likasom från
hela svenska folkets sida mot hvarje stormaktspolitik, på grund af
Finland.
Nu torde någon invända: detta är ju blott fantasier, orimlig¬
heter; det förefinnes ingen stormaktspolitik inom de ledande kret-
sarne i Sverige. Jag svarar: det förflutna talar icke för en sådan
uppfattning, och detta förflutna ligger icke så långt bort, att det
icke kan återvända med en ny tidsströmning. Jag har i ett före¬
gående yttrande, der det gälde att tillbakavisa de häftiga utfall, som
gjordes mot Herr Arnoldsons motion, påpekat, att det ofta hörda
talet om den absoluta fredskärleken å svensk sida icke hvilar på
alltför fast grund. Jag har påmint om, att det vid fyra särskilda
tillfällen — jag vill icke nämna ett femte — varit fråga om Sveriges
inblandning ' i Europas politik, utan att en sådan inblandning efter
mitt förmenande varit af behofvet påkallad. Såsom jag förra gången
nämnde, var det första gången år 1848; då gick man från ord till
handling, och jag nämnde, att, efter hvad allmänt antogs, detta
skedde på anstiftan eller uppmaning af eller ock på grund af under¬
stöd från Ryssland. Detta har visserligen häftigt bestridts, men ett stöd
för detta antagande ligger deri, att, hvilket icke torde vara obekant,
samtidigt med denna vår åtgärd, infann sig här i Stockholm en
rysk storfurste, i sällskap med den under namnet »paletot-mannen»
sedermera kände furst Mentschikoff. Jag har ett ytterligare stöd
för detta mitt antagande i de åtgöranden från Rysslands sida, hvar¬
igenom kom att skrifvas ett af de mest förödmjukande bladen i
Preussens historia. Det var nemligen då Kejsar Nikolaus tvang- sin
svåger, Konungen af Preussen, till den förödmjukande gerningen
att låta den armé, som skickats till de upproriska hertigdömena,
ligga overksam, en overksamhet, som hade till följd Fredricias
Lördagen den 28 April, e. m.
11 N:o 33.
eröfring af danskarne. Det gälde då att qväfva de revolutionära Angående
rörelserna. Det var revolutionsåret detta; och det var äfven årets*^||^V“®“'
för den vaknande skandinavismen, som gjorde det lätt att draga
svenska folket med sig i striden för att hjelpa Danmark, men på ' or s'
samma gång för att hand i hand med Ryssland qväfva den revolu¬
tionära rörelsen. Aren 1854 och 1855 kom på sätt och vis revan-
chen. Man har bestrida att Sveriges inblandning i det då pågående
kriget stod för dörren. Jag tror dock, att ingen, som är hemma¬
stadd i den tidens politiska historia, numera skall neka, att novem¬
bertraktaten var endast ett förebud till positiv inblandning från
Sveriges sida i kriget emellan Vestmakterna och Ryssland, och jag
vore i tillfälle att anföra bevis för detta mitt påstående, om jag
ansåge sådant här lämpligt. Kom så år 1863. Det behöfver icke
vara mycket tal om den inblandning, som då förestod. Den hindra¬
des, den uteblef. Men hvad kanske icke mången inom denna för¬
samling känner — jag vet icke om jag bland dem får inräkna
Konungens här närvarande rådgifvare — det är, att hindret för
denna inblandning låg till ej ringa del i de garanter vi fått genom
novembertraktaten. Ty när icke det svar hjelpte, som, mot åbero¬
pandet af ett gifvet kungligt hedersord, gafs med det starka uttrycket:
att »det funnits en svensk konung förr, som för infriande af sitt
gifna hedersord satt landets välfärd på spel, men denne konung
dog icke inom Sveriges gränser», — när icke detta svar hjelpte,
då kom ett till och det lydde: »låtom oss höra hvad våra garanter säga».
Hvad de svarade, vet jag icke — det svaret bör dock finnas bland
Utrikesdepartementets handlingar — men jag har anledning att tro,
att det var detta svar, snarare än andra omständigheter, som hin¬
drade Sveriges inblandning i det kriget, en inblandning som icke
blott skulle varit olycklig för Sverige, utan äfven uppkallat ett all¬
mänt europeiskt krig och gjort oss till fiender med den makt, med
hvilken vi i århundraden stått i vänlig förbindelse. Man har ansett
det orimligt, då jag talat om, att Sverige äfven år 1870 var nära
att komma med i den europeiska bardaleken. Jag behöfver blott
erinra, att det Frankrikes sändebud, Hertigen af Cadore, som låg i
Köpenhamn för att utsluta den Frankrikes alliancc med Danmark,
som lyckligtvis blef om intet i följd af slaget vid Wörth, äfven var
på väg till Stockholm. Huruvida han kunnat åstadkomma någon
inblandning från Sveriges sida, torde hafva blifvit beroende på hän¬
delsernas utveckling, ty förhållandet är, man må säga hvad man
vill, att man icke ofta föres till strid för att bringa hjelp till den,
som har rätten på sin sida, utan man ställer sig på dens sida, som
vunnit framgång, och af det förhållandet hade vår inblandning den
tiden nog äfven blifvit beroende.
Jag har återkallat i minnet dessa händelser, hvilka fålla inom
tidrymden af mitt politiska lif, derför att jag tycker, att man med
väl mycken tvärsäkerhet talat om det orimliga och fåkunniga uti,
att hos oss någon skulle hafva en tanke på att bryta den fred, som
för oss är så naturlig.
Yi se, huru för närvarande i Europa stat efter stat löper i kapp
N:o 33.
12
Lördagen den 28 April, e. m.
Anslående för att skaffa sig kolonier i främmande verldsdel, för att derigenom
StZlistZTS™nA‘Å en maktstallning, som, efter mitt förmenande, alltid måste
(Forts) b!ifva mera skenbar än verklig. Må de utföra den striden, men må
vi veta, att Sveriges uppgift ligger uti att göra eröfringar inom egna
landamäre^, och att der samla våra krafter, för att utveckla vår
odling i både andligt och materiel! afseende, hvilket skall lända till
verklig styrka, verklig lycka och berättigad! anseende.
Jag. vill, i förening med talet om orimligheten för Sverige af
eu krigisk inblandning eller ett fredsbrott, till hvad Herr vice Tal¬
mannen åberopade från Utskottets betänkande, nemligen skyldigheten
att uppträda på den förorättades sida, lägga ett yttrande ur en skrift,
hvars författare icke är känd att yttra sig obetänksamt. Skriften
heter: »Ett och annat om försvarskrig i Sverige» och författaren
tecknar sig med det kända, märket: »B. A. L.» Deri säges: »den
tiden är .längesedan förbi, då vi kände någon frestelse i den vägen»
— nemligen anfallskrig för eröfring, hvarpå yttras: »Att åter såsom
bundsförvandt till någon annan makt taga del i ett krig, som föres
i vårt omedelbara granskap, det är en sak, hvartill den politiska
klokheten eller nödvändigheten möjligen kan komma att föra oss.»
Jag tror visserligen, att den tanken delas af mången; men säkert
är, att den icke delas af svenska folket.
Man har yttrat temligen skarpa ord mot motionären, och jag
ber att få upptaga några af dessa anmärkningar. Jag hyllar icke
hans ståndpunkt i fråga om garantien, men jag lemnar den saken
å sido. — Jag har antagit, att en erhänd neutralitet skulle vara
för oss tillräcklig och lätt att vinna, och jag har icke funnit något
förödmjukande uti att söka vinna denna neutralitet tidigare, än då
kriget. står för dörren. När detta inträffar anse vi litet hvar såsom
en. gifven sak att vi böra förklara oss neutrala. Men jag kan för
min del. icke finna, att man bör hafva något emot att göra det i
rättan tid, i hvilket fall neutralitetsförklaringen blir fullt opartisk,
tv ingen kan då klaga öfver, att den länder honom till men och
andra till förmån. Men fastän jag icke står på motionärens sida i
denna punkt, kan jag dock icke underlåta att uttala min aktning
för det mod, hvarmed han uppträdt i denna sak. lian har fält ett
yttrande, som jag hört upprepas, nemligen att man hellre än att
göra orätt bör lida förödmjukelse. Jag kan icke säga detsamma;
jag har icke detta moraliska mod; jag kan icke bära en förolämp¬
ning utan att visa den tillbaka, icke emottaga ett slag utan att gifva
ett sådant igen, så godt jag kan. Men jag hyser stor aktning
för den person, som har det modet, att han kan tåla sådant; tv det
fordras mod till detta. Men deremot fordras föga mod till att gifva
ett slag tillbaka, och. ännu mindre mod fordras för att föra bra¬
skande fraser om krigiska bragder och mannamod på läpparne. Det
fordras ganska litet mod till att med gäckeri bemöta ett tal som
motionärens. Jag har här framför mig sett ett sådant hånfullt leende
och jag har sett det med vemod. Det torde dock finnas åtskillige,
jag tror .flertalet, inom denna församling, som känna till en man,
hvilken falde uttrycket: »den, som tager till svärd, skall fälla för
svärd.» Han hade kunnat taga alla himmelens härskaror till hjelp,
Lördagen den 28 April, e. m.
13 Nso 83.
om han velat, men han föredrog att lida smädelse och död. Och
slutligen sade han: »salige äro de fridsamme och saktmodige, ty de
skola ega jorden.» Det finnes inom denna församling några, som
kallas otroshjeltar. Jag blyges icke för det namnet, som kan vara
ett hedersnamn. Jag föreställer mig emellertid, att man icke bör
möta med gäckeri uttalanden i denna anda som hans, hvilken med
sitt lif vitnat om sanningen af sin lära, att den största förödmjukelse
kan vara den största seger, eftersom han nu tillbedes af millioner
såsom »fridsfursten.» Jag har aktning för hvar mans öfvertygelse,
aktning framför allt för den, som har det moraliska modet att gent
emot hånet uppträda med den mening, som han anser vara den rätta.
Och han har redan vunnit en stor seger för detta sitt uppträdande,
ty sällan har någon mening hos svenska folket vunnit en sådan gen¬
klang som denna.
Vare härmed huru som helst. Jag återvänder till utgångs¬
punkten. Mitt syfte har endast varit att från Riksdagen få ett ut¬
talande — ett uttalande som skall höras icke blott af vår regering
utan äfven i vidsträcktare kretsar — att svenska folket icke vill
blanda sig uti några af europas krigiska äfventyr. Ja, jag är öfver-
tygad om, att detta kan sägas om hela den skandinaviska halföns
befolkning. Detta uttalande anser jag önskvärd!, och jag är derför
villig att, med frånträdande af mitt eget förslag, förena mig med
Herr vice Talmannens i denna rigtning gående framställning.
Häruti förenade sig Herr Olof Andersson i Lyckorna.
Herr Rydin: De yttranden, som afgifvits i denna fråga, hafva
varit af den beskaffenhet, att de icke innebära något nytt, och för
den skull hänvisar jag till Utskottets betänkande, uti hvilket de punkter,
som under debatten blifvit framhållna, äro upptagna och äfven be¬
mötta.
Jag begärde ordet med anledning af Herr vice Talmannens
yttrande, att han visserligen kom till samma slut som Utskottet,
eller att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, men till
lika ansåg, att Kammaren borde särskild! yttra, att den icke i allo
kunde godkänna Utskottets betänkande. Jag vill endast fästa upp¬
märksamheten på, att denna Kammare icke behöfver yttra sig om
Utskottets betänkande. Kammaren har endast att yttra sig om
motionen: huruvida Kammaren vill bifalla eller icke bifalla den¬
samma. Motiveringen står helt och hållet för Utskottets räkning.
Om än Utskottet kunnat bidraga till att dessa frågor blifvit utredda
på sådant sätt, att de särskilda ledamöterna af Kammaren kommit
till en bestämd öfvertygelse, har Utskottet dock aldrig hoppats att
vinna så enstämmigt bifall, att hvarje punkt af betänkandet skulle
godkännas af hvar och en. Det kan ju lätt inträffa, att i ett be¬
tänkande finnas stilistiska oegentligheter, tankefel och dylikt, som
föranleda, att man icke vill godkänna betänkandet helt och hållet.
Uttalandet af en sådan åsigt utgör således icke ringaste skäl för mig
att taga til! ordet i denna punkt; men då det blifvit yttradt i hvad
afseende man icke vill godkänna Utskottets skäl, så må det tillåtas
Angående
Sveriges neu¬
tralisering.
(Forts.)
i\:o 38.
14
Lördagen den 28 April, e. in.
Angående
Sveriges neu¬
tralisering.
(Forts.)
mig i detta hänseende läsa upp Utskottets betänkande i denna del,
som är helt kort, för att visa, hvad det är, som man anser sig icke
böra godkänna. Efter en utveckling af neutralitetens betydelse, yttrar
Utskottet följande: »Slutligen kommer härtill, att Sverige såsom sjelf¬
ständig stat ej kan eller bör förpligta sig att under alla eventuali¬
teter iakttaga neutralitet. Der följer af neutralitetens begrepp och
betydelse, att den är eu rättighet, men ej alltid en pligt. Den är
en rättighet, som likasom andra i eu stats sjelfständighet och frihet
innehållna rättigheter måste skyddas och försvaras. Afhållandet från
deltagandet i krig och från allt understöd åt några af de krigande
makterna är ej något fegt, dådlöst tillstånd. Till upprätthållande af
neutraliteten kan fordras ett uppbjudande af alla diplomatiens an¬
strängningar, ja det kan blifva nödvändigt, att man måste, til! be¬
varandet af det egna fredstillståndet, med en ansenlig härmakt bjuda
de krigande makterna front, tv beslutsamheten fordrar, att en stat
icke uppgifver sin neutralitet, så länge den utan men för rätt och
heder kan behålla densamma. Men deraf, att ett lands rätt till
neutralitet är obestridlig, följer icke, att denna rätt under alla för¬
hållanden motsvaras af pligt. Eu neutralitetspolitik till hvarje pris
angifver karakterslöshet och svaghet. Neutralitet får icke förblandas
med oveld, opartiskhet. Likasom i det enskilda lifvet det kan vara
den mest fridsamma medborgares pligt till och med under äfventyr
af straff att, då lian ser eu rättskränkning, eu misshandling begås,
uppgifva sin passivitet och söka att afstyra våldet, så kan det äfven
vara den enskilda statens pligt att uppgifva sin neutralitet. Det
vore dåraktigt att påstå, att opartiskheten fordrar att den ena staten
ej under något förhållande inblandar sig i andras krig. Man kan
vara opartisk och icke neutral, om man nemligen af opartisk kärlek
till rättvisa räcker den svagare parten en hjelpsam hand. Man kan
vara partisk, egennyttig och dock neutral, om man nemligen af
feghet eller orättfärdighet prisgifver den svagare parten, som är i
sin goda rätt, åt motpartens öfvermakt. Hvarje stat, som uppskattar
sin frihet och sjelfständighet högre än det närvarandes materiella
njutning, och som tror på sin rättvisa sak, måste derför betrakta
neutraliteten såsom en rätt, men ej såsom en pligt. Då heder och
rätt genom neutraliteten ställas på spel, då hör den uppgifvas. Den
omständigheten, att Sverige är en svagare makt i det europeiska
statsförbundet, bör ej utöfva något inflytande på dess uppfattning
af hvad dess pligt bjuder, då heder och rätt måste försvaras. Motio¬
närens dystra betraktelser om den ringare statens framtid motsägas
af historien, som visat att hvarje steg, som tagits i frihetens, san¬
ningens och mensklighetens tjenst, inneburit en strid mot den för
tillfället varande öfvermakten. Om Sverige skulle af eget initiativ
afsäga sig den rätt det eger att i hvarje särskilt fall pröfva, hvilken
ställning det bör iakttaga vid ett sig yppande krig, har Sverige ock
afsagt sig en del af sin sjelfständighet, och Utskottet anser sig böra
på det lifligaste afstyrka hvarje steg, som går i en sådan rigtning.
Hvarje utbyte af den fullständiga neutralitetsrätt, som Sverige nu
eger, emot eu ofullständig eller traktatbestämd neutralitet, hvarigenom
Sverige onödigtvis gör sig beroende af främmande makters vilja,
15
N:o 38.
Lördagen den 28 April, e. m.
måste derför afstyrkas.» Det är på dessa skäl, som jag' yrkar bifall
till Utskottets afstyrkande utlåtande.
I Herr Rydins yttrande instämde Herrar Hedin, Fredenberg,
Friherre Leijonhufvad, af, Trolle, Arwidsson, Söderström, Grefve
Björnstjerna, Lönegren, Ostling, Helander och Bubenson.
Angående
Sveriges neu¬
tralisering,
(Forts.)
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild: Herr Talman, mine herrar! Det var icke min afsigt
att begära ordet under denna diskussion, men efter de ord, som
blifvit fälda af talaren på göteborgsbänken, kan Kammaren hafva
ett herättigadt anspråk att erhålla några upplysningar af den, hvars
pligt det är att inför Konungen föredraga och anmäla de ärenden,
som röra rikets förhållanden till främmande makter.
Det menniskovänliga i den motion, som föreligger, förtjenar att
erkännas. Dess mål är freden, icke blott Sveriges fred, utan verklens
fred, det vill säga den kristna civilisationens skönaste och högsta
önskningsmål. Också hafva sympatier på många håll gifvit sig till
känna för motionens syfte, och man har sett den vinna bifall från
män, som man annars icke är van att finna i samma läger. Den
tid synes dock ty värr ännu vara aflägsen, då bruket af våld för att
slita tvister mellan nationer och stater skall nämnas såsom en bar¬
barisk forntids sed. Vi skola, ej misströsta om dess slutliga ankomst,
men vi böra tillse, att, när den kommer — om den kommer — det
dyrbara frihetsarf, som vi från våra fäder mottagit, icke genom vårt
förvållande gått förloradt, ty utan frihet är freden af ringa värde.
Motionären tror, att det af honom och af oss alla önskade målet
bäst skall vinnas på det sätt, att Sverige neutraliseras. Han har
dervid förbisett, att allt sedan 1814 de europeiska makterna betrakta
den skandinaviska halföns båda riken såsom en politisk enhet i
fråga om krig eller fred. Tvifvels utan skulle han eljest till en början
hafva föreslagit, att broderriket måtte få yttra sig i ett ärende, som
rörer Norge lika mycket som Sverige. I sitt anförande har motio¬
nären rättat detta förbiseende. Brödrafolken instämma säkerligen
gerna i den platoniska kärleksförklaring till freden, som af några
mera välmenande än praktiske män i England blifvit uppstämd.
Brödrafolken vilja säkerligen, att de förenade rikenas neutralitet
skall med alla till buds stående hederliga medel bevaras, men brödra¬
folken skulle säkerligen icke finna sig belåtna med en neutralisering
under det enda vilkor, som åt en sådan kan gifva något effektivt
värde. Skilnaden mellan neutralitet och neutralisering är nemligen
ofantligt stor, lika stor som mellan ett »jag vill» och »jag måste»,
mellan sjelfständighet och beroende. För att hafva något värde skall
nemligen en neutralisering vara icke blott en af främmande makter
gifven förklaring, att de under vissa förhållanden ämna respektera
en stats område, ty då endast eu sådan förklaring föreligger, står
det ej särdeles väl till med neutraliseringen; något skydd, någon
trygghet för den neutraliserade staten innebär en förklaring icke.
För den neutraliserades säkerhet fordras ovilkorligen, att han skall
veta, att det finnes någon, som i händelse af behof hjelper honom
N:o 33.
16
Angående
Sveriges neu•
tralisering.
(Forts.)
Xjördagen den 28 April, e. m.
att försvara lians neutralitet. En enda blick på kartan och någon
'kännedom om de nuvarande förhållandena i Europa är tillräcklig för
att visa en hvar, att endast mycket få makter skulle kunna under
vissa eventualiteter finnas benägne att lemna oss ett sådant skydd.
Men då — under livilka vilkor? Jo, den garanterande staten skulle
hafva förvärfvat rättigheten att antingen kontrollera oss, det vill säga
tillse, att våra försvarsanstalter verkligen äro sådana, att vi kunna
försvara oss, eller i nödfall med sina trupper besätta ett land, hvars
egna försvarsanstalter efter den garanterande statens uppfattning
möjligen ansåges vara otillräckliga. I det senare fallet kunde vi i
sanning be Gud bevara oss för våra vänner; ingen fosterlandsvän kan
önska en sådan eventualitet.
Man har anfört tvenne exempel på neutraliserade stater, Schweiz
och Belgien — jag förbigår andra, mellan hvilka och oss ingen ana¬
logi finnes. Schweiz med en areal, som ungefärligen motsvarar Jemt-
lands, är, såsom en hvar vet, genom naturförhållanden en af vår
verldsdel starkaste fästningar: ingen af Schweiz’ fyra mäktiga
grannar skulle kunna finna det med sin säkerhet förenligt, att en
sådan militärisk position innehades af någon bland de tre öfriga.
Dessutom utgör Schweiz’ oafhängighet en garanti för Europas fred
äfven derutinnan, att den minskar antalet berörings- och anfalls-
punkter mellan dessa fyra makter. Det oaktadt har, såsom äfven
blifvit här erkändt, Schweiz’ neutralitet varit hotad mer än en gång,
sedan den tid, då den af Europas makter garanterades. Jag vill ej
trötta Kammaren med många detaljer derom, blott anföra några
exempel. Eu gång var det furstendömet Neufchåtel, som var anled¬
ning till en hotande förveckling, en annan gång var det franska re¬
geringen, som hotade Schweiz med krig, emedan schweiziska rege¬
ringen vägrade att förvisa prins Louis Napoleon — sedermera kejsar
Napoleon III men då ännu tronpretendent — som vistades på sin
moders egendom i Schweiz. Schweiz har således egen erfarenhet
deraf, att den garanterade neutraliteten icke har stor betydelse. Äfven
har Schweiz medvetandet, att, i händelse af krig mellan dess mäk¬
tiga grannar, kunna omständigheter inträffa, då grannarne icke finna
med sin egen säkerhet förenligt att respektera denna neutralitet. Eu
krigförande kan, till exempel, genom Schweiz hastigare nå en viss
strategisk punkt; då händer lätt att neutraliseringen ej längre re¬
spekteras: man marscherar på för att hastigare nå målet. I med¬
vetande om detta förhållande har Schweiz skaffat sig en armé, öfver¬
stigande 200,000 man, hvilken möjligen, enligt hvad jag hört sak¬
kunnige yttra, icke på öppna fältet är fullt krigsduglig, men som
med tillhjelp af landets naturförhållanden torde kunna uppfylla sin
bestämmelse.
Man har äfven talat om Belgiens neutralisation, hvilken, som vi
alla veta, mycket senare tillkommit. I Belgien kan hela nationen
sägas hafva fullt medvetande om de vilkor, som betinga landets sjelf¬
ständighet. Instinkten säger belgiern, att det är på den engelska
alliansen han kan räkna i farans stund, och denna hans uppfattning
bär hittills visat sig fullt vigtig, tv under fransk-tyska kriget var det
England, som i främsta rummet bidrog dertill, att Belgiens neutra-
17
Nio 38.
Lördagen den 28 April, e. in.
litet respekterades. Också är det bland engelsmän ett axiom, att Angående
Antwerpen i en främmande militärmakts besittning' skulle vara ho-Svrrises neu'
tande för det britiska rikets säkerhet. Derför har engelska regerin- ,raliserin!>-
gen, af hvilken politisk färg den än varit, alltid varit män om Bel- (Foits )
giens neutralitet. Belgiens oafhängighet och en obehindrad samfärdsel
mellan England och britiska riket i Ostindien äro de intressen, för
Indika enligt en i England nationel uppfattning engelska regeringen
måste vara ständigt beredd att föra krig. Belgien har således att
påräkna ej blott Englands välvilja utan ock den omständigheten att
Belgiens sjelfständighet af England anses vara nödvändig för dess
egen säkerhet. Men då man i Belgien också vet, att en beskyddare
icke alltid kan vara till hands, att han kan vara sysselsatt på annat
håll och att tid således måste åtgå, innan han hinner till undsätt¬
ning, har Belgien skaffat sig en armé, som på krigsfot öfverstiger
103,000 man, och uppfört en fästning — detta Antwerpen, som jag
nyss nämnde — som kan i ett förskansadt läger innesluta hela
armén, och sålunda, i fall intet annat hjelper, bevara landets obero¬
ende, intilldess beskyddaren hinner komma. 1 förbigående bör jag
nämna, att Antwerpens fästningsverk sedan 1859 kostat Belgien 85
millioner francs.
Jag bör icke lemna frågan om neutralisering utan att erinra
derom, att bland de makter, som garanterat Schweiz; neutralitet, äro
äfven de förenade rikena Sverige och Norge. Jag tror icke, att
Schweiz fäster mycket större betydelse vid denna garanti än vi,
såsom jag befarar, gorå sjelfva. ‘Jag omtalar detta blott, för att
visa åt huru ofantligt liten betydelse Schweiz’ garanti skulle vara
för oss under liknande omstämdigheter.
Sedan snart 70 år hafva de förenade rikena njutit eu oafbruten
fred. Folkmängden har under dessa år ökats ofantligt, handeln för¬
kofra! sig på ett sätt, som våra företrädare icke kunde ana. Öfver¬
allt, der seglare kunna komma fram, helsas de förenade rikenas
flaggor med aktningsfull sympati, tv öfver allt vet man att i detta
stora skandinaviska land bor en visserligen fåtalig men modig folk¬
stam, som älskar freden, som älskar friheten och som af andra na¬
tioner icke begär annat, än att de skola respektera dess sjelfständig¬
het. Finnes det nu någon anledning att rubba ett sådant förhållande?
Böra vi icke säga, att det bästa kan vara godt nog? Jag tror det
för min del.
Jag kan här icke underlåta att göra en liten exkursion utanför
det i Kammaren föredragna ärendet. Jag läste för någon tid sedan
ett föredrag, som af motionären hållits på annat ställe här i staden.
Det var ganska roligt framstäldt, hållet i en munter stil; motionären
gjorde der eu jemförelse, han yttrade, att Gotland förhåller sig till
Sverige som Sverige till den öfriga verlden. Gotland, sade lian, har
icke mer än 3,000 å 4,000 soldater — jag minnes icke rigtigt hvilken
siffra som uppgafs — således skulle det vara en galenskap, om Got¬
land under några omständigheter ville försvara sig mot det mäktiga
Sverige. Jag tror, att motionären, om han hade fullföljt liknelsen,
skulle kommit till ett annat resultat, tv han hade då bort tillägga,
Andra Kammarens Prat. 1883. N:o 33. 2
N:o 33.
18
Lördagen den 28 April, e. m.
Angående att sakkunnige män hade ådagalagt, att ingen fiende kunde på
Sveriges nctt-{j0tland landsätta en styrka, som vore större än den hvaröfver Got-
trahsering. förfogade för sitt försvar. Hade han sagt detta, då hade hans
(Forts.) konklusion utan tvifvel blifvit, den, att gotländingarne förtjena att
beskyllas för feghet, om de intet gjorde för att försvara sin sjelf¬
ständighet. Jag tycker för min del icke om skämt i allvarliga
ämnen, men då jag hört motionären i sitt anförande begagna benäm¬
ningen »stridstuppar» för att beteckna de män, som vilja försvara sitt
fäderneslands sjelfständighet, frestas jag att såsom »fredskapuner»
beteckna de personer, som äro beredde att följa det råd, som han i
liknelsen ville gifva gotländingarne.
Så länge Sveriges och Norges konung är omgifven af redliga
rådgifvare och understödes af fosterländskt sinnade undersåtar, be¬
höfva vi icke frukta, att vår neutralitet skall genom vårt eget fel
löpa någon fara. I främsta rummet bäres dervid ett stort ansvar
af de män, som åtagit sig att i pressen vägleda den allmänna me¬
ningen. De skola väsentligen bidraga till fredens bevarande, om
de städse ihågkomma, att ett af dem uttaladt oförsigtigt ord eller ett
hardt omdöme rörande förhållandena utomlands, må vara att det är
framkalladt af eu ädel förtrytelse, kali hos deras egna landsmän
väcka slumrande passioner, och i utlandet framkalla missnöje, ja, till
och med fiendskap. De skola väsentligen bidraga till fredens beva¬
rande, om de väl akta sig för att sprida och återgifva alldeles obe¬
styrkta rykten rörande dynastiska fördrag, hemliga traktater och dy¬
likt, som aldrig existerat annat än i en och annan publicists lifligt
och rika fantasi. Men icke blott pressens män bära ansvar härvidlag.
Hvarje medborgare, som i någon mån deltager i det offentliga lifvet,
bär sin del deraf och bör ihågkomma, att i våra dagar i ett ordnadt
samhälle med lagbunden frihet kan icke statens högste styresman,
han må kallas konung, kejsare eller president, störta landet i krigi¬
ska äfventyr emot landets egen vilja.
Jag har läst en redogörelse öfver hvad som timade vid det möte,
der den nu föredragna motionen först uppsattes, en redogörelse, som
stått i tidningarna och således varit tillgänglig äfven för mig. Aten
talare på nämnda möte yttrades bland annat: »neutraliseringen är
den lättaste sak i verlden, om bara vederbörande ha eu god vilja».
Mine herrar, jag har nu i trettiofyra år varit i diplomatisk tjenst
och gjort mitt bästa för att utbilda mig och skaffa mig någon insigt
och vana i mitt yrke, ingen har rätt att tvifla på min göda vilja;
dock bekänner jag, att jag behöfver gå i skola hos den dilettant,
som fälde ifrågavarande yttrande. För mig skulle^ det vara omöjligt
att författa det aktstycke, som af motionären är ifrågasatt. Men också
har jag under min långa tjenstetid städse låtit mig ledas af eu grund¬
sats,' som med Guds hjelp aldrig skall blifva gammalmodig i Sverige,
den nemligen, att fäderneslandets värdighet icke får åsidosättas.
Jag tror mig hafva tydligt angifvit, hvilken åsigt den sorn kan
sägas vara de förenade rikenas gem,ensamme, minister bör enligt min
tanke söka att göra gällande; jag är lycklig att kunna säga, att den
delas af samtliga mina kolleger.
Jag vågar hoppas, att Andra Kammaren skall bifalla Utskottets
Lördagen den 28 April, e. m.
19 >:o 33.
hemställan, ty någon ytterligare diskussion derom synes icke behof- Angående
lig. Det mål, som kan vinnas med motionen, är vunnet genomSl^lf^r^ew
den diskussion, som här egt rum. Publiciteten, som icke saknar re- ™ "s’"
presentanter i Kammaren, skall nog draga försorg om, att bland all- 01 9,J
mänheten så inom som utom landet blifver kändt, att svenska Riks¬
dagens Andra Kammare är lifvad af den upprigtigaste fredskärlek.
äfvensom att regeringen hyser de mest fredliga tänkesätt. Dessa
upplysningar för allmänheten; de främmande regeringarna behöfva
ingen bekräftelse på det af dem redan kända förhållandet, att de
förenade rikena icke vilja och knappast kunna föra krig för något
annat ändamål än bevarandet af sin sjelfständighet.
Herr Hedlund: Efter Herr Utrikesministerns uttalande, har
den tvekan försvunnit, som jag förut möjligen kunnat hysa, att för¬
ena mig i det förtroendevotum till regeringen, som ligger i Herr vice
Talmannens förslag.
Herr Gumselius: Herr Talman! Jag har icke egentligen be¬
gärt ordet för att deltaga i någon strid om den fråga, som föreligger,
utan endast för att i samband dermed utföra ett uppdrag, som blifvit
mig lemnadt, att framföra till Kammaren en helsning, för hvilken jag
anser tillfället nu vara lämpligt. Jag vill blott förutskicka den enda
anmärkningen, att det utan tvifvel är nyttigt att hafva sin neutralitet
förklarad och kungjord. 1 en tid som denna, när det gäller att
ändra vårt krigsväsen, är det utan tvifvel af vigt att bestämma sitt
mål tydligt och klart, så att det icke kan blifva fråga om, att lan¬
det skall ordna dessa dyrbara anstalter annat än i det klara, enkla
och bestämda syftet att försvara oss emot dem, som möjligen vilja
angripa oss. Har man detta mål klart för sig, föreställer jag mig,
att man med eu relativt måttlig uppoffring och på- ett relativt bättre
och fullständigare sätt kan erhålla det skydd, som man genom för-
svarsväsendets utveckling vill vinna.
Herrarne torde hafva sig bekant — ty det har omnämnts i ett
par af Stockholms fem dagliga tidningar, i många landsortstid¬
ningar, troligen de flesta, och äfven i en och annan utländsk tid¬
ning — ätt från en framstående freds- och neutralitetsvän i Första
Kammaren, nemligen Major Adelsköld, afgått en skrifvelse till en af
vårt fosterlands främste söner, Kapten John Ericsson i Newyork, och
att på denna skrifvelse kommit telegrafsvar, som Major Adelsköld
anmodats att vid lämpligt tillfälle meddela Första Kammaren. Det
torde kanske icke heller vara herrarne obekant, att äfven jag mot¬
tagit uppdrag att framföra eu helsning från Kapten John Ericsson
till Andra Kammaren. Jag har icke förrän nu funnit något lämpligt
tillfälle att framföra denna helsning, och jag gör det desto hellre nu,
som jag antager, att den är föranledd dels af Major Adelskölds
fredsvänliga bref, dels också kanske af den omständigheten, att tele¬
grafen sannolikt meddelat underrättelse äfven till Amerika om freds-
vännernas möte och neutralitetsmotionen, dels slutligen derför, att
det i telegrammet omtalade vapnet är ett verktyg till försvar.
Kapten Ericssons helsning innehålles i ett längre kabeltelegram,
Xso 33*
20
Lördagen den 28 April, e. m.
Angående
Sveriges neu¬
tralisering,
(Forts.)
affattadt på engelska språket. Men då jag kanske icke uttalar en¬
gelska nog väl för att blitva förstådd af Kammaren, skall jag till¬
låta mig att uppläsa telegrammet i svensk öfversättning på samma
gång jag ber att till Kammarens protokoll få lemna telegrammets
engelska ordalydelse. John Ericssons helsning til! Andra Kammaren
lyder som följer: »Newyork April fifth. Arvid Gumaelius. Riksdagen.
Sthlm. Adverse statements having been published in Europé. I beg
that you will inform the chamber that the admiral of the american
navy has adressed to me a letter concerning the destroyer in which
he says for attacking ships of war you have the best device in
existence. We ought to build fifty or sixty of these vessels, the first
thing we do. I may observe that I have not yet laid any proposition
heldre congress although the matter has been diseussed in the senatö
naval committee and favorably reported. The submarine gun of the
destroyer is thirty feet long sixteen inches calibre, the projectile
twentyfive feet long weight fifteen hundred pounds ineluding an ex-
plosive charge which no slup yet eonstrueted can resist. My age and
experience entitle me to advise that you initiate a powerful naval
defence forthwith. It would be a shame it the land of iron with its
abundant inechanical skill and the best seamen in Europé should
not bo able to defend its coasts. J. Ericsson.» — I öfversättning skulle
det då lyda sålunda: »Då motsatta uppgifter blifvit offentliggjorda i
Europa, anhåller jag att ni ville meddela Kammaren, att amerikanska
flottans amiral tillsändt mig en skrifvelse angående »Destroyer», i
hvilken han säger, att ni har deri den bästa, nu kända uppfinning
för anfall mot krigsskepp. Det första, som vi borde göra, vore att
bygga femtio eller sextio sådana fartyg. Jag må härvid upplysa,
att jag ännu icke till kongressen inlemnat något förslag härom, men
ärendet har emellertid varit föremål för öfverläggning hos och ett
förmånligt utlåtande af senatens sjöförsvarsutskott. »Destroyers» un-
dervattensvapen är JO löt långt, af 16 tums kaliber, och kastkroppen,
som räknar 25 fot i längd, väger 1,500 skålpund och innesluter en
exploderande laddning, som intet hittills konstrueradt fartyg mäktar
motstå. Min ålder och erfarenhet berättiga mig att gifva det råd,
att I måtten, så snart som möjligt börja förse eder med ett kraftigt
sjöförsvar. Det skulle vara en skam, om jernets land med dess
rikedom på mekanisk skicklighet och med tillgång på det bästa sjö¬
folk i Europa, icke skulle vara i stånd att försvara sina kuster.
J. Ericsson.»
Af ett telegram, som samtidigt eller ett par dagar förut afiäts
till Majoren Adelsköld, finner man, att John Ericsson anser 20 stycken
sådana båtar så snart som möjligt böra för Sverige skaffas, och att
de skulle i Newyork kosta omkring 2 millioner dollars eller 8 mil¬
lioner kronor. Han föreslår likväl, att de skola tillverkas inom Sve¬
rige. Vidare finner man af det telegram, jag först uppläste, att han
numera väsentligen ändrat konstruktionen af dessa destroyers från
den konstruktion och de mått, som för några år sedan omtalades i
tidningarne.
Och hvad jag nu fatt tillfälle yttra har jag för min del icke
Lördagen den 28 April, e. m.
21 i\:o 33.
något att tillägga. Jag anser icke lämpligt att efter framförandet af Angående,
denna helsning vidfoga något uttalande. Sveriges neu¬
tralisering.
Herr J. Jonasson i Gullaboås: Utan att vilja ingå i någon (Forts')
detaljerad granskning af denna fråga, ber jag dock att få säga, att
motionären så väl utarbetat och på ett så tillfredsställande sätt ådaga¬
lagt rigtigheten af skälen för sin motion, att jag kan inskränka mig
till att endast yrka bifall till motionärens reservation.
Herr A. 1J. Lind: Om än de allt mer och mer högljudda ro¬
pen på proposition icke. afhördes, hade jag likväl icke ämnat blifva
mångordig. Det är icke ofta jag besvärar Kammaren eller upptager
dess tid med något yttrande, men i denna fråga vill jag gifva min
ståndpunkt till känna, och ber derför Kammaren hafva några ögon-
blickstålamod.
Det är med ledsnad jag förklarar, att jag icke kan instämma i
clet af Herr vice Talmannen framstälda förslag till beslut i frågan, ty
för mig är det tydligt och klart, att deu nuvarande tidpunkten är
just lämplig för att söka vinna en oss tillförsäkrad neutralitet. Just
nu, under den tid vi äro så lyckliga att ega en fredsälskande Ko¬
nung omgifven al lika fredsälskande rådgifvare, bör folkets ombud
med all kraft söka få motionärens framställning beaktad och ge¬
nomförd.
Mig synes ock att motionären dels i sin motion, dels i sitt ytt¬
rande vid remissen af densamma och dels i sitt anförande i afton
framlagt så tydliga och klara skäl för bifall till sitt förslag, så för
mig återstår ej annat än att i allo instämma med honom.
De många aktningsvärda män, som jemte förslagsställaren un¬
dertecknat motionen, jemte frågans stora vigt för vårt land, hade jag
trott skulle utgöra en borgen för motionens framgång så väl inom
Utskottet som inom denna Kammare, men då så icke skett inom Ut¬
skottet, och utgången synes blifva föga gynsammare inom Kammaren,
får jag detta förhållande på det högsta beklaga, deri inbegripet den
katastrofen att Herr Hedlund, som icke allenast undertecknat motio¬
nen, utan jemväl så varmt talade för densamma vid remissdebatten,
nu icke vill hålla fast vid densamma.
Jag kan icke förstå annat än att Utskottets majoritet vid be¬
handlingen af denna fråga sökt föra Sverige så der framåt, att det
skulle^ synas blifva en stormakt i Europas ögon. Ett slikt försök vågar
jag påstå kan blifva mera förödmjukande för vårt land, än om repre¬
sentationen och regeringen anhöllo hos stormakterna om eu garante¬
rad neutralitet.
Såsom förut autydt är, yrkar jag bifall till motionärens för¬
slag.
O fv e Hägg ningen var slutad. I enlighet med de meningar, som
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Ut¬
skottets hemställan, dels på antagande af det förslag, Herr Arnold-
son i sin reservation framstäf, dels ock på bifall till Herr vice Tal¬
mannens under öfverläggningen gjorda yrkande; och fann Herr Tal-
N;o 33.
Lördagen den 28 April, e. m.
A ingående
k Deri ges neu
tv\xlisering.
(Forts.)
22
mannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja be¬
svarad. Votering begärdes. I anledning deraf och för bestämmande
af kontrapropositionen upptog Herr Talmannen å nyo de öfriga yrkan¬
dena, af hvilka det, som afsåg att Herr vice Talmannens förslag måtte
vinna bifall, nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men äfven
angående kontrapropositionen äskades votering, hvadan en så lydande
omröstnings proposition först uppsattes, justerades oeh anslogs:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager det
af Herr vice Talmannen Ifvarsson, under öfverläggningen, i ämnet
framstälda yrkande, löstal¬
ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren till kontrapropositionen i nämnda
votering antagit deras mening, som yrkat bifall till det förslag, som
innefattas i Herr Arnoldsons vid förevarande utlåtande fogade reser¬
vation.
Den omröstning, som anstäldes enligt denna proposition, utföll
med 128 Ja mot 53 Nej; och erhöll alltså propositionen för hufvud¬
voteringen följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Tredje Tillfälliga Utskottet hemstält i
Utlåtandet N:o 1 (i samlingen N:o 10), löstal¬
ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren godkänt det förslag till beslut i före¬
varande afseende, som af Herr vice Talmannen Ifvarsson under öfver-
läggningen framstälts.
Den senare voteringen visade 70 Ja mot 112 Nej; varande alltså
här nedan intagna beslut af Kammaren fättadt:
»Kammaren, öfvertygad att Regeringen, liksom svenska folket,
lifligt önskar fredens bevarande samt fördenskull äfven sjelfmant vid¬
tager alla för befrämjande af detta vigtiga ändamål lämpliga åtgär¬
der, anser således en af Riksdagen till Kong!. Maj:t stäld skrifvelse
i berörda hänseende vara obehöflig; till följd hvaraf Kammaren, utan
att i allo godkänna Utskottets motiver, låter vid det slut, hvari Ut¬
skottet stannat, bero.»
Lördagen den 28 April, e. m.
23 N:o 88.
§ 2.
Förekom till afgörande Andra Kammarens Första Tillfälliga Ut- Om löne-
skotts Utlåtande N:o 6 (i samlingen N:o 11), med anledning af Herröc7< pen»u>M-
C. A. Larssons motion, N:o 100, angående skrifvelse till Kong!. Maj:t statl8Hk-
om åtgärder för åstadkommande af fullständig öfversigt i fråga om
löner och pensioner.
På derför anförda skäl och då löne- och pensionsstatistiken vore
den mest intressanta, som från Tabellkommissionen utfärdas, hade
motionären föreslagit, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla:
»l:o att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla Statistiska Centralbyrån
att inom viss bestämd kortare tid fullborda och på trycket utgifva
löne- och pensionsstatistiken, för så vidt den angår statens omedel¬
bara utgifter; samt
2:o att Kongl. Maj:t ville anbefalla landshöfdingeembetena äfven¬
som Kongl. Statskontoret att — på det att bevillningsbeloppen må
tydligt framgå — sålunda förändra taxeringslängderna, att i en ko¬
lumn utföras alla de bevillningssummor, hvilka beräknas på löner
och pensioner, som utgå af statens medel, äfvensom att i en ny ko¬
lumn upptages bevillningen å de löner och pensioner, som utgå från
kommuner och bolag, samt att det i Statskontoret årligen upprättade
bevillniugssammandrag inrättas på det sättet, att man kan urskilja
hvad som motsvarar bevillningen särskildt för löner och pensioner af
statsmedel, särskildt af kommuner och bolag och särskildt af en¬
skilde.»
Utskottet hade hemstält:
l:o att hvad som föreslagits uti den ifrågavarande motionens
lista moment icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
samt
2:o att icke heller det förslag, som innefattades i motionens 2:dra
moment, måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Efter föredragning af Utskottets hemställan i punkten 1 an¬
förde
Herr C. A. Larsson: Då vi hafva en Statistisk Centralbyrå,
som kostar statsverket omkring 60,000 kronor årligen, och då Kongl.
Maj:t på grund af Riksdagens framställning ålagt detta embetsverk
att utarbeta eu fullständig förteckning öfver embets- och tjenstemäns
löner och pensioner, så är det icke för mycket begärdt, att Stati¬
stiska Centralbyrån också efterkommer Kongl. Maj:ts befallning. Så¬
som herrarne minnas, lyckades jag förlidet år genom en interpella¬
tion rörande påskyndandet af ifrågavarande aflönings- och pensions-
N:o 33. 2i
Lördagen den 28 April, e. in.
Om inne- statistik erhålla medverkan i saken af den utaf Kongl. Maj:t förord-
\utistik8'na-de statsrådsledamoten, som egde att gå Riksdagen till hända med
S{Forts v" uPplysningar. Detta hade till påföljd, att vi kort tid derefter tingo
1 or s' emottaga en del af denna statistik, omfattande alla embetsverken
inom hufvudstaden, och denna handling är den intressantaste, som
någonsin lemnat Statistiska Centralbyrån. Jag tror, att denna Kam¬
mare skulle gerna vilja se en fortsättning af nämnda statistiska ar¬
bete, åtminstone i hvad det angår löner och pensioner, som utgå af
statsmedel.
På grund af hvad jag anfört, anhåller jag om bifall till lista
punkten i min motion.
Herr Bokström: Då jag såsom ledamot af Utskottet deltagit i
behandlingen af förevarande motion, ber jag att få göra en gensaga
mot hvad motionären yttrat. Han motiverar sitt yrkande dermed,
att den Statistiska Centralbyrån skall hafva underlåtit efterkomma
Kongl. Majrts befallning att inom viss, af Riksdagen önskad tid
göra den ifrågavarande pensionsstatistiken färdig. Detta öfver-
ensstämmer emellertid icke med rätta förhållandet, ty Kongl. Maj:t
har icke bestämt, på sätt Riksdagen önskat, att nämnda statistik
skall utgifvas hvart tredje år, utan har endast befalt byrån att efter
hand utgifva densamma, utan att deraf intrång må ske i de göromål,
som eljest tillkomma byrån. Som hvad motionären i öfrigt anfört är
fullständigt bemött i Utskottets betänkande, så anhåller jag, med hän¬
visning till de argument, som i detta betänkande finnas angifna, om
bifall till den nu föredragna punkten.
Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf propositioner å de yr¬
kanden, som blifvit framstälda, samt faun svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till Utskottets hemställan. Som votering
begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af följande vote¬
ringsproposition:
Den, som bifaller hvad Första Tilfälliga Utskottet hemstält i
l:sta punkten af Utlåtandet N:o 6 (i samlingen N:o 11), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit lista mom. af Herr C. A. Larssons i ämnet väckta motion.
Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 62 Ja mot
68 Nej, i följd hvaraf Kammaren besluta enligt Nej-propositionens
innehåll; och skulle jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen detta
beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas-.
Lördagen den 28 April, e. m.
25
N:o 33.
Sedan utgången åt' omröstningen för Kammaren tillkännagifvits,
anmälde Herr Rubenson sin reservation mot det fattade beslutet.
Utskottets förslag i punkten 2 bifölls.
§ 3.
Till bordläggning anmäldes:
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 7, i anledning af motion
om ändring åt §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen samt
§ 38 mom. 2 Riksdagsordningen;
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 41, i anledning af dels Kong!
Maj:ts proposition angående låneunderstöd för odling af sänka trakter
m. m., dels ock enskilda motioner i samma ämne;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 7, angående allmänna be-
villningen;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 17), angå¬
ende ändring af bestämmelserna för utgörande af vinören inom för-
samlingarne;
N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 15), om
ändring af § 33 i Förordningen angående fattigvården den 9 Juni
1871;
N:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 14) med
förslag dels till ändringar i Stadgan angående folkundervisningen i
riket den 20 Januari 1882, dels ock till ändrade bestämmelser om
grunderna för utgörande af afgifter till folkskoleväsendet i Stockholm •
K:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner (N:is 11 och
30) med förslag till ändringar i förordningarne om kommunalstyrelse
på landet, om kommunalstyrelse i stad, om landsting samt om kom¬
munalstyrelse i Stockholm;
N:o 33, i anledning åt Kong). Maj:ts proposition (N:o 12) med
förslag till ändringar i Stadgan angående skjutsväsendet;
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 13), med
förslag till ändringar i Förordningen om kyrkostämma samt kyrko¬
råd och skolråd den 21 Mars 1862, äfvensom i Förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 No¬
vember 1863;
N:o 35,» i anledning af väckta motioner om ändring i den kom¬
munala rösträtten å landet;
N:o 36, i anledning af väckt motion om tillägg till § 57 i
ordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862; För¬
sko 37, i anledning af Kamrarnes återremiss af vissa delar af
det i Utskottets Utlåtande N:o 21 afgifna förslag till Förordning an¬
gående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster;
Andra Kammarens Prot. 1883. N:o 33.
3
N:o 33.
26
Lördagen den 28 April, e. m.
N:o 39, i anledning af dels Kamrarnes skiljaktiga beslut beträf¬
fande vi^sa delav af det under första punkten i Utskottets Utlåtande
N:o 23 afgifna förslag till Lag angående tillsättning af presterliga
tjenster, dels ock återremiss från Andra Kammaren af andra punkten
i nämnda utlåtande; och
N:o 40, i anledning af väckt motion om upphäfvande af nu be¬
fintliga familjefideikommiss i fast egendom; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7
(i samlingen N:o 12), med anledning af Herr Adolf Hedins motion
(N:o 103), om ändring i förordningen den 6 Augusti 1881 angående
förbud mot lotterier in. m.
§ 4.
Föredrogs här nedan intagna ansökan:
Hos Riksdagens Andra Kammare får undertecknad härmed an¬
hålla att — med anledning af den vetenskapliga expedition till Grön¬
land, som jag under instundande sommar kommer att företaga, och
hvilken endast till stor olägenhet för densamma skulle kunna upp¬
skjutas — från och med den 21 nästkommande Maj till och med
Riksdagens slut vinna befrielse från riksdagsgöromålen.
Stockholm den 28 April 1883.
A. E. Nordenskiöld,
Ledamot för Stockholms stad
af Riksdagens Andra Kammare.
Denna ansökan bifölls.
§ 5-
Justerades protokollsutdrag.
§ 6.
Godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, N:o
23, till Konungen om Lag angående tillägg till 117 § Konkurslagen
den 18 September 1862.
Kammarens ledamöter åtskildes klockan 10 e. m.
In fidem
H. A. Kolmodin.
Stockholm, Assoclations-Boktryekeriet, 1883.