Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
1
N:o 42.
Ant. till Riksd. Kansli den 24 April 1883, kl. 5 e. m.
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Riksdagen, med förslag till
Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 143 §§
Strafflagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881; Gifven
Stockholms Slott den 13 April 1883.
Med öfverlemnande af de i Statsrådet och Högsta Domstolen i
ämnet förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § Regeringsformen,
i nåder föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till
Förordning angående förändrad lydelse af 30 och 148 §§ Straff¬
lagen för krigsmakten den 7 Oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 30 och 148 §§ Strafflagen för krigs¬
makten den 7 Oktober 1881 skola erhålla följande förändrade lydelse:
30 §.
Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om
sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller
upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna
lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som deri förekomma.
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 30 Håft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.
I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som
under utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säker¬
het, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i
144 § sägs, vare dock, der han ej varder dömd till svårare straff än
disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom
förseelsen tillskyndats kronan.
148 §.
Till disciplinmål räknas de mål, som angå öfverträdelser af denna
lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med
disciplinstraff, nemligen:
1) gemenskap med fienden, efter 56 §;
2) rymningsbrott, delaktighet deri eller stämpling dertill, efter 62,
64, 66, 67 och 69 §§; . . . c
3) olofligt undanhållande från krigstjenst^, _ etter b8 §;
4) underlåtenhet att uppenbara stämpling till uppror, efter 78 §;
5) sådana i 80 § omförmälda handlingar, hvaraf uppror eller upp¬
lopp lätt kan föranledas, efter samma lagrum;
6) otillåtna sammankomster, efter 81, 82 och 83 §§;
7) vägran eller underlåtenhet att, fullgöra förmans befallning, efter
84, 85 och 87 §§; . ... , ..
8) underlåtenhet att efterkomma öfverordnad krigsmans ioreskrit-
’ 9) våld, hot eller förolämpning, hvarom förmäles i 90, 91, 97, 98
och 100 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga
medgifvande behandlas såsom disciplinmål;
10) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skildtvakt, annan vakt,
patrull eller annan för bevakning eller ordningens upprätthållande ut-
stäld eller utsänd truppafdelning, efter 94 och 95 §§;
11) oljud, oväsende eller annan förargelse, fylleri, opålitlighet och
oanständigt uppförande samt vanvård af den aktning, som krigsman
bör af annan ega, efter 102 §;
12) krigsbytes tagande utan lof, efter 103 §;
13) oförsigtigt omgående med eld, efter 109 och 110 §§;
14) obehörigt nyttjande af kronans egendom, efter 111 §;
15) oloflig. försäljning, pantsättning eller annan förskingring, för¬
störande eller skadande af bevärings- eller beklädnadspersedlar, ammu¬
nition, tjenstehäst eller dess mundering eller foder, eller hvad an-
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
nät som till utrustning hörer, samt de flera förbrytelser, som omförmälas
i 112 §, efter samma lagrum;
16) åtgärd af förman, som hörer till manskapet, hvarigenom un¬
derlydande förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt ar¬
bete, efter 125 §; så ock emottagande af sådant utaf underlydande då
det bjudes såsom af fri vilja, efter samma lagrum;
17) befälbafvares försök att vid mönstring dölja befintlig brist i
vapen eller annat, som hörer till rustning eller mundering, efter 129 §;
18) obehörigt öfvergifvande af eller försummelse på post, efter
140 och 141 §§;
19) dubbel legotagning eller delaktighet deri, efter 142 §;
20) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten,
efter 144 §, der ej genom förseelsen uppkommit skada eller kostnad,
från hvars ersättande befrielse kan, enligt hvad i 30 § sägs, ega rum;
samt
21) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embe¬
te! af den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter
146 §•
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Nils von Steyern.
4
Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 42.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet ä Stockholms Slott
Tisdagen den 6 Mars 1883,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre
Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyekn,
Friherre von Otter,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding.
Efter gemensam beredning med Chefen för Sjöförsvarsdeparte¬
mentet anförde Departementschefen Statsrådet von Steyern i under¬
dånighet:
”Inom Riksdagens Andra kammare väcktes under 1882 års riks¬
dag förslag om förändrade stadganden angående befälhafvares å krono-
fartyg ersättningsskyldighet för skada, som genom befälhafvarens vål¬
lande, men utan uppsåt, tillskyndats fartyget eller annan egendom.
Motionären erinrar, att grunden för sjöofficerares ersättningsskyldighet
för skada, vållad under tjensteutöfning, vore att söka i 6 Kap. 1 §
Strafflagen, som hade följande lydelse: ”Skada, som någon genom brott
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42.
annan tillfogar, skall af den brottslige gäldas, ehvad brottet skett med
uppsåt eller af vållande. Har den, som skadan led, genom eget vål¬
lande, dertill medverkat; varde skadeståndet jemkadt, efter ty som skä¬
ligt pröfvas.” Ordet brott i detta lagrum tolkades så, att den, hvilken
såsom befälhafvare på ett örlogsfartyg gjort sig skyldig till felaktigt
omdöme eller till mindre förseelse i tjensten, hvaraf skada uppstått,
och härför dömdes till ett lindrigare straff med stöd af 144 § i Straff¬
lagen för krigsmakten, i och med detsamma känts skyldig till brott,
hvilket naturligtvis haft till följd, att han dömts att ersätta skadan.
Motionären befarade, att detta förhållande kunde menligt inverka på
våra sjöofficerares utveckling till djerfhet och kraftigt initiativ. Enfar-
tygschefs beslut måste i farans stund oftast fattas ögonblickligt och den
utväg han väljer, för att draga sig ur en plötsligt framträdande fara,
berodde mer af hans sjömannainstinkt och erfarenhet än af moget öf¬
vervägande, som vid. tillfället förbjöd sig sjelf. Under sådana förhål¬
landen vore det billigt, ja rättvist, att lagen vid tillämpning af straff
toge sjömannens exceptionella ställning i beräkning. Strängt straff efter
krigslagarne kunde gerna drabba befälhafvare!'! för fel och försummelse
i hans tjenst,, men han borde ej tvingas att under denna sin tjensteut-
öfning ständigt hafva för ögonen eventuel ekonomisk ruin för sig och
familj, hvarje gång hans sjömannaomdöme sattes på prof under kritiska
förhållanden. Motionären föreslog, att Riksdagen ville för sin del med¬
gifva, att på .Kongl. Majrts pröfning i hvarje fall finge bero, huruvida
kronans rätt till ersättning af befälhafvare å kronans fartyg skall göras
gällande, då skada å fartyget uppkommit endast genom befälhafvarnes
vållande och ej af uppsåt, äfvensom då af enahanda anledning å annan
egendom förorsakats skada, hvilken kronan såsom fartygets egare i
första hand ålagts ersätta.
Lag-Utskottet erkände i viss mån det berättigade i motionens syfte,
men hade åtskilligt att erinra emot det sätt, hvarpå motionären velat
vinna detsamma, samt anförde såsom ett hufvudskål för sitt afstyrkande
utlåtande, att förslaget icke kommit från Eders Kongl. Maj:t i form af
en Kongl. proposition, och att Riksdagen ej borde ‘taga initiativet till
bestämmelser, som skulle för sjöofficerare och underofficerare göra andra
regler gällande än för andra embetsmål! enligt 25 och 6 Kapitlen af
allmänna Strafflagen.
I en vid Utskottets betänkande fogad reservation hafva åtta bland
Utskottets ledamöter yrkat, att Utskottet måtte hemställa om bifall till
motionen på det sätt, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhölle om
framläggande af förslag till författning hufvudsakligen af det innehåll
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
att, derest någon under utöfningen af befäl a kronans fartyg visade
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjensten och
derför blefve stöld under åtal, fråga om skadestånd för den förlust,
som den felaktigt tillskyndat staten vare sig omedelbart genom skada
å fartyget med hvad dertill hörde eller medelbart derigenom, att sta¬
ten såsom redare måste vidkännas skyldighet att gälda å annans egen¬
dom genom det felaktiga förfarandet uppkommen skada, icke måtte i
sammanhang med åtalet af åklagaren väckas, utan denne endast ega
att jemlikt 10 Kap. 12 § Rättegångsbalken förbehålla staten rättighet
att å skadestånd särskilt kära samt att det skulle åligga åklagaren
att, sedan öfver åtalet blifvit slutligen dömd!, insända handlingarna till
Sjöförsvarsdepartementet; hvarefter, sedan vederbörande blifvit hörde,
Konungen, enligt de i gällande sjölag stadgade ^grunder för enskild
fartygsbefälhafvares ersättningsskyldighet i ty mål, egde pröfva och
besluta, huruvida käromål å skadestånd skulle mot den felaktige
väckas eller ej.
Första Kammaren återremitterade betänkandet till Lag-Utskottet
för att dermed ådagalägga sina sympatier för en lagförändring i det
af motionären angifna syfte. Redan innan detta skedde hade betän¬
kandet af Andra Kammaren bifallits. Under diskussionen hade dock
samtlige talare erkänt, att en lagförändring, hvarigenom de af motio¬
nären anmärkta olägenheter i någon mån afhjelptes, vore af behof
påkallad. * _ .
I anledning af hvad sålunda förekommit har Eders Kongl. Maj:t
för vinnande af utredning, huruvida åtgärder borde i förevarande hän¬
seende vidtagas, och i sådant fall angående beskaffenheten af dessa
åtgärder anbefalt Marinförvaltningen att i ärendet afgifva underdånigt
utlåtande. Marinförvaltningen förklarar . sig anse en lagförändring i
ofvan angifna syfte påkallad både af billighet och af omtanke för kro¬
nans egen välförstådda fördel, och har Marinförvaltningen stödt denna
åsigt på de skäl, som vid sistlidet års riksdag anfördes för bifall till
den då väckta motionen i ämnet.
Innan jag öfvergår till en framställning af det förslag, som jag
anser påkalladt af hvad i ämnet förekommit, torde det tillåtas mig att
meddela hufvudinnehållet af de uppgifter angående främmande_ länders
lagstiftning i frågan, som genom Utrikesdepartementet blifvit infor¬
drade. Det har upplysts, att i England och Nederländerna ersättnings¬
skyldighet för skada, genom befälhafvarens vållande uppkommen å
kronans fartyg, icke finnes i lag stadgad; att i Danmark, Tyskland,
Frankrike, Nordamerikas Förenta stater och Ryssland sådan ersättnings¬
7
Kongl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 42.
skyldighet visserligen finnes enligt lag, men att den i de fyra först¬
nämnda staterna aldrig och i Ryssland högst sällan utkräfves; samt att
i Österrike och Italien den i lag stadgade ersättningsskyldigheten en¬
dast i vissa fall, då Marinstyrelsen finner skäl dertill, tages i anspråk.
I Norge synes förhållandet vara detsamma som hos oss. I det enda
fall, der fråga om ersättning under senare tider uppstått, utsöktes den
likväl ej vid domstol utan eftergafs på Regeringens förslag af Stortin¬
get, sedan fartygschefen först dömts till kriminelt ansvar. I allmänhet
gälla de inkomna upplysningarna endast skada, som vållats å förande
fartyg. Från Frankrike och Förenta Staterna meddelas dock uttryck¬
ligen, att jemväl skada, som genom befälhafvarens vållande tillfogas
enskilda, gäldas af statsmedel.
Hvad våra inhemska förhållanden beträffar, torde det för frågans
bedömande vara af hufvudsaklig vigt att tillse, i hvad mån skiljaktighet
i förevarande hänseende förefinnes mellan sjöofficerens ställning å ena
sidan och den enskilde fartygsbefälhafvarens å den andra.
_ Reglerna för kofferdiskeppares ersättningsskyldighet, vare sig till
rederiet eller andra för den skada, som genom hans vållande upp¬
kommit, finnas upptagna i Sjölagens 49 §, så lydande: »Befälhafvare!!
vare skyldig att ersätta den skada, som åkommer genom hans försum¬
melse vid bevakande af redares eller godsegares rätt och bästa. För
den skada, som genom befälhafvarens eller besättningens fel eller för¬
summelse i tj ensten annan tillskyndas kan, ans vare redarn e med fartyg
och frakt, och söke sitt åter af den, som skadan vållat». Jag antager
att uttrycket »försummelse» i första stycket bör fattas lika vidsträckt
som »fel och försummelse i tj ensten» i andra stycket, Enligt denna
paragraf är skepparen således skyldig ersätta all skada, som vållats genom
lians försummelse, älven om det fel, som lägges honom till last, ej
vant så svårt, att de! påkallat kriminelt ansvar efter 288 § i Sjölagen.
För sjöofficer gälla 80 och 144 §§ i Strafflagen för krigsmakten, jem-
förda med 6 Kap. allmänna Strafflagen. Han är enligt dessa lagrum
skyldig ersätta all skada, som uppkommer genom hans vårdslöshet,
försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Huruvida denna ersättnings-
pligt^ är strängare, än den som åligger enskild fartygsbefälhafvare, beror
derpå, om uttrycken »försummelse” eller »fel och försummelse i tjensten»
i 49 § Sjölagen omfatta jemväl oförstånd och oskicklighet. Att, dessa
fel nämnas särskild! i Strafflagen berättigar till den slutsats, att med
hem afses något annat än försummelse, och om detta äfven är Sjölagens
mening, skulle således skeppare hafva den fördel framför sjöofficer, att
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
lian går fri från skadeersättning, om lian endast visar oskicklighet och
oförstånd. Fullt klar är saken dock visserligen icke.
I ett fall innehåller Sjölagen en närmare bestämmelse af den i
49 § angifna regel. När skada uppstår genom att fartyg seglar eller
drifver på annat fartyg, skall enligt 173 § domstolen, vid bedömande
af frågan om vållandet, taga i betraktande om tiden medgaf öfverlägg¬
ning eller om beslut skulle plötsligen fattas. Denna paragraf, som
reglerar förhållandet mellan två rederier i fråga om hvem, som skall
ersätta uppkommen skada, är naturligtvis tillämplig äfven i det fall,
att det ena fartyget tillhör kronan. Befrias kronan på grund af denna
paragraf från att ersätta den å andra fartyget uppkomna skadan, för¬
faller i och med detsamma all skyldighet för kronans fartygsbefälhafvare
att ersätta samma skada, och han kommer alltså lika väl som den
enskilde fartygsbefälhafvaren i åtnjutande af de fördelar, denna paragraf
erbjuder. .
Om det sålunda synes ganska tvifvelaktigt, huruvida sjölagen kan
i fråga om skadestånd anses mildare mot enskild fartygsbefälhafvare
än Strafflagen för krigsmakten mot sjöofficer, så är deremot den förres
ställning vida gynsammare derigenom, att äfven i de fall, der ersätt¬
ning enligt gällande lag skulle kunna honom åläggas, densamma, så
vidt för mig uppgifvits, aldrig plägar utkräfvas. Rederiet vänder sig
icke i detta hänseende mot skepparen; det har i vanliga fall assurera^
sitt fartyg och får sin ersättning af assuradören. Denne åter söker
ej sin skada igen af befälhafvare^ emedan ett sådant förfarande skulle
med den uppfattning af dylika frågor, som inom handelsflottan råder,
mötas af allmänt ogillande. Skeppares ansvarighet för skada, der den
ej vållats af uppsåt, kan således sägas ej vidare existera; den har
öfvertagits af assuradörerna. Det är med afseende härpå man med
skäl sagt att befälhafvare å kronans fartyg, utom de skyldigheter, som
åligga en koff er diskepp are, äfven har den att vara kronans assuradör.
Häri ligger onekligen ett orimligt missförhållande mellan det be¬
gångna felet och den dermed förbundna påföljden. Felet kan inskränka
sig till ett misstag, ett förbiseende, som vid utförande af ett så svårt
och farligt uppdrag som fartygsbefälhafvarens knappt står i mensklig
förmåga att undvika, helst hans beslut i farans stund ofta måste fattas
ögonblickligen och utan rådrum till öfverläggning. Påföjden åter är en
skadeersättningsskyldighet, som ju dyrbarare den materiel, hvilken an¬
förtros åt fartygsbefälhafvaren, måste göras, för att motsvara de ökade
fordringarna på krigsduglighet, desto säkrare leder till hans fullständiga
ekonomiska ruin.
)
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 42. 9
Men, utom det att en så långt drifven ersättningsskyldighet svår-
lgen kan öfverensstämma med lagstiftningens anda och grunder, måste
den utöfva eu ganska menlig inverkan på beskaffenheten af det vapen
åt hvilket en vigtig del af vårt försvar är anförtrodt. Då sjöofficeren
vet, att äfven den dugligaste fartygsbefälhafvare kan för ett under tjen-
steutofnmg begånget obetydligt fel ådraga sig ersättningar, som bringa
honom och hans familj på ekonomiskt obestånd för lifstiden, kan det
ej undvikas, att denna tanke utöfvar ett nedLyckande och förlamande
mtiytande på hans företagsamhet och handlingskraft och frestar honom
att 1 framstå rummet iakttaga all den försigtighet, som låter förena sig'
med ett någorlunda oklanderligt utöfvande af hans tjenst. Att sjööf-
ningarna härigenom skola i hög grad lida, och deras resultat, i svnner-
het med hänsyn till manoverfärdighet, blifva väsentligen förringade är
uppenbart. Det ligger derföre ej mindre i flottans, d. v. s. statens ’ in¬
tresse an 1 de ersättningsskyldiges, att dessas ansvarighet begränsas.
Att inskränka förändringen dertill, att skadeståndsfrågor förklaras
hora bedömas efter sjölag, skulle, efter hvad jag förut sökt visa, svår¬
ligen eller åtminstone ej med visshet medföra någon fördel för sjöoffi¬
ceren da den enskilde fartygsbefälhafvarens gynsammare ställning
ic e beror pa lagen, utan derpå, att dess tillämpning icke mot honom
sattes 1 fråga Den af reservanterna i 1882 års Lag-Utskott anvisade
utväg, att, 1 likhet med hvad 1 andra länder blifvit praxis, låta Kongl
Maj:t, efter det frågan om kriminel ansvar afgjorts, bestämma, huru¬
vida anspråk pa skadeersättning bör anhängiggöras eller ej, är måhända
nog främmande för våra vanor och rättegångsformer för att, kunna på-
rakna Riksdagens bifall, helst det måste betraktas såsom en olägenhet
att ej skadestånds- och ansvarsfrågorna samtidigt afgöras. Marinförvalt-
mngen tiar och af sist anförda skäl uttalat sig till förmån för den ändring
1 o tran lagens för krigsmakten stadgande om skadestånd, att sådant förkla-
ras icke höra af domstol ådömas, när befälhafvare^ förseelse ej varit
större, an att den enligt 144 § i Strafflagen för krigsmakten kunnat för¬
sonas med disciplinstraff. För svårare fall af vårdslöshet och försum¬
melse skulle således, ersättningsskyldigheten qvarstå, men detta torde
vara tunt 1 sm ordning och jemväl öfverensstämmande med den upp¬
rättning, som ledt förenämnde reservanter inom Lag-Utskottet,
u r-11 Befne*sen från skadeersättning bör naturligtvis tillkomma ej blott
beiaihafvaren, utan en hvar som, om ock mera tillfälligt, å fartyget ut-
ofvar befäl och 1 sådan egenskap ansvarar för fartygets säkerhet. För¬
seelsen bor, for att frihet från ersättningsskyldighet skall ega rum, vara
Bih. till Riksd. Prot. 1883. 1 Sami. 1 Afd. 30 Häft. 2
10 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
begången vid fartygets manövrering eller navigering. Skadan kan svår¬
ligen bestämmas inskränktare än till all skada och kostnad, som diab
bär kronan, vare sig omedelbart eller medelbart genom skyldigheten
att såsom redare ansvara för den förlust, som drabbar annan.
Till fullgörande af Eders Kongl. Maj:ts föreskrift att yttra sig
derom, huruvida befrielse från skadeersättningsskyldighet bör under
några förhållanden tillkomma lotsar å kronans fartyg, hafva Marinföl
valtningen och Lotsstyrelsen i gemensamt utlåtande anfört, att lots icke
vid utöfningen af sin tjenst förer befäl å det fartyg han lotsar, och att
han icke, enligt 15 § af förordningen om lotsverket den 15 Februari
1881, har att ansvara för fartygets manövrering, utan endast att lemna
anvisning om den kurs, som bör styras. Lemnar han origtig anvisning,
så att fartyget sättes på grund, innehåller 102 § af tjenstgörmgsregle-
mentet bestämmelser om det straff, som härför drabbar honom, sa
framt olyckan inträffat i följd af hans okunnighet, vårdslöshet, oförsig¬
tighet eller försummelse. Med hänsyn till strängheten af dessa straff
och då lotsförfattningarna i öfrigt icke innnehålla något om skyldighet
för lots att ersätta genom felaktig lotsning vållad skada, förekommer
nu mera i allmänhet icke ersättningstalan mot lots. Föreskrift i det
antydda syftet beträffande lots ansågs alltså för närvarande icke af be-
hofvet påkallad.
Jag hemställer på grund af hvad sålunda förekommit, att ituers
Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål 87 § Regeringsformen förmäler,
genom note ur protokollet inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver
följande
Förslag till
Förordning angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för krigs¬
makten den 7 Oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 30 § Strafflagen för krigsmakten skalf
erhålla följande förändrade lydelse:
Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om
sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om
återfall i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upp¬
häfva straffbarhet, samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid till¬
ämpning af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller
skiljaktiga stadgande!), som deri förekomma. Har krigsman, som under
utöfvande af befäl å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid
fartygets manövrering eller navigering begått förseelse som i 144 §
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
sägs, och varder han ej dömd till svårare straff än disciplinstraff, vare
ej skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen må
hafva tillskyndats kronan.»
Till denna af Statsrådets öfrige ledamöter bi¬
trädda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lemna
nådigt bifall.
Ex protocollo
Otto Eooth.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Onsdagen den 14 Mars 1883.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Wretman,
Rabe,
von Segebaden,
Hernmarck,
Wedberg,
Ahlgren,
Annerstedt.
Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren Lilienberg före¬
drog i underdånighet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 6 innevarande månad, hvarme¬
delst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta Dom¬
stolens utlåtande blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedeparte¬
mentet upprättade förslag till
Förordning
angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för krigsmakten den 7
Oktober 1881.
Härigenom förordnas, att 30 § Strafflagen för krigsmakten skall
erhålla följande förändrade lydelse:
13
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 42.
»Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om
sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om
återfall i brott, om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upp¬
häfva . straffbarhet, samt om skadestånd, lände till efterrättelse vid till—
läspning af denna lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller
skiljaktiga stadganden, som deri förekomma. Har krigsman, som under
utöfvande af befäl, å kronans fartyg är ansvarig för dess säkerhet vid
fartygets manövrering eller navigering, begått förseelse som i 144 §
sägs, och varder han ej dömd till svårare straff än disciplinstraff, vare
e.j skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen må
hafva tillskyndats kronan.»
Justitieraden Wretman, Rabe, von bsgebaden och Hernmavch funno
sig icke ega anledning till någon erinran deremot, att om krigsman,
som, under utöfvande af befäl å kronans fartyg med ansvarighet för
dess säkerhet, begått vid fartygets manövrering eller navigering förse¬
else, som i 144 § uti Strafflagen för krigsmakten sägs, hans ersättnings¬
skyldighet till kronan för skada eller kostnad inskränktes till svårare
fall; men då det derom föreslagna stadgande vore så affattadt, att det,
om förslaget blefve lag, syntes kunna föranleda antagande att stadgan¬
det ej egde tillämpning, när icke domstol utan vederbörande befälhaf¬
vare för förseelsen ålagt den felaktige disciplinstraff, ansågo Justitierå-
den sig, till förekommande af en sådan .mening och jemväl för vinnande
af en, i deras tanke, lämpligare redaktion af det förändrade innehåll,
som 30 § uti Strafflagen för krigsmakten skulle få, böra hemställa, att
förslaget måtte ändras så, att, enligt detsamma, sistnämnda paragraf
komme att erhålla ungefär följande lydelse:
Hvad i allmän lag finnes stadgadt om delaktighet i brott, om
sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om
återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller
upphäfva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning af denna
lag, likväl med iakttagande af de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,
som deri förekomma.
I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag; dock vare krigsman
som, under utöfvande af befäl å kronans fartyg med ansvarighet för
dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förse¬
else, som i 144 § sägs, ej skyldig gälda kronan tillskyndad skada eller
kostnad, der förseelsen ej varit af svårare beskaffenhet, än att den an¬
setts kunna med disciplinstraff försonas.
Justitieråden Wedberg och Annerstedt lemnade förslaget titan annan
anmärkning, än att de ansågo det föreslagna nya stadgandet lämpligen
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
icke kunna i 30 § insättas, utan att första punkten och början af den
föreslagna andra ändrades på sätt Högsta Domstolens fleste ledamöter
hemstält.
Justitierådet Ahlgren lemnade för sin del förslaget utan annan an¬
märkning, än att han hemstälde, huruvida icke ifrågavarande paragraf
kunde erhålla följande lydelse:
Hvad----af denna lag, likväl med iakttagande af hvad här
nedan i denna paragraf stadgas, så ock af de ytterligare eller skiljak¬
tiga stadganden, som eljest i denna lag förekomma.
Har---tillskyndats kronan.
Ex protocollo
Tli. Wilh. Malm.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
15
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i Statsrådet å Stockholms
Slott Fredagen den 13 April 1883,
i närvaro af:
Hans Excellens Ilerr Statsministern Grefve Posse,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Friherre Hochschild,
Statsråden: Lovén,
von Steyern,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Richert,
Themptander,
Ryding,
Justitieråden: Ahlgren,
Annerstedt.
Statsrådet Friherre von Otter anmäldes vara af sjukdom hindrad
att komma tillstädes.
l:o.
Efter gemensam beredning med Chefen för Sjöförsvarsdepartemen¬
tet anmälde Departementschefen Statsrådet von Steyern Högsta Dom¬
stolens yttrande öfver det inom Justitiedepartementet upprättade för¬
slag till förordning angående förändrad lydelse af 30 § Strafflagen för
krigsmakten den 7 Oktober 1881.
Departementschefen anförde: »Den af Högsta Domstolens fleste
ledamöter föreslagna redaktionsförändring, hvarigenom 30 § skulle delas
i två stycken, det sista innehållande så väl den allmänna regeln beträf¬
fande skadestånd som det nu ifrågasatta undantaget från samma regel,
. är i formelt hänseende att föredraga framför det ursprungliga förslaget.
Af större vigt är en anmärkning angående förslagets innehåll, hvar¬
om fyra ledamöter i Högsta Domstolen förenat sig. Enligt det i den
äldre Strafflagen för krigsmakten genomförda och jemväl i den nu gäl¬
lande iakttagna språkbruk användes uttrycket döma till disciplinstraff,
16 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 42.
då straffet ålägges af krigsdomstol, men belägga med disciplinstraff, när
straffmyndigheten ntöfvas af befälhafvare. Då nu förslaget innehåller,
att skada ej skall gäldas, när den tilltalade ej varder dömd till svårare
straff än disciplinstraff, kan härigenom, enligt de fyra ledamöternas i
Högsta Domstolen mening, föranledas det antagande, att stadgandet ej
eger tillämpning, när befälhafvare belagt förseelsen med disciplinstraff,
utan att skadeersättning då skulle kunna utsökas genom särskild rätte¬
gång. De hafva derföre föreslagit utbyte af uttrycket dömd mot ett
annat, som gjorde tydligt, att ersättningsskyldigheten skulle förfalla
äfven då, när befälhafvaren ålagt disciplinstraff.
Derest någon otydlighet i det sålunda anmärkta hänseendet skulle
förefinnas, synes den mig dock icke böra på nu föreslaget sätt undan-
rödjas. Vill man ej ens i den högsta administrativa myndighetens hand
lägga makten att befria den skyldige från skadestånd, bör det ännu
mindre få bero af en underordnad embetsman att utöfva en så vid¬
sträckt rättighet. För min del skulle jag derföre vilja föredraga ett
förbud för befälhafvare att upptaga dylika mål till handläggning, hvari¬
genom man erhölle visshet derom, att skadeståndsfrågan endast kom
att pröfvas af domstol. Ett sådant förbud skulle meddelas genom än¬
dring i den § af Strafflagen för krigsmakten, der de förseelser upp¬
räknas, som kunna af befälhafvare med straff beläggas, nemligen § 148,
i hvars 20:de punkt det erforderliga tillägget borde införas.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört hemställer jag, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att enligt 87 § Regerings¬
formen antaga en förordning angående förändrad lydelse af 30 och
148 §§ Strafflagen för krigsmakten.»
På tillstyrkan afl Statsrådets öfriga ledamöter be¬
hagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragan¬
de Departementschefen sålunda hemstält; och skulle
till följd häraf till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af innehåll Bil. A vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Otto Rooth.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS TRYCKERI, 18S3.