Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
5
N:o 16.
Af Herr Wälleilberg: Om tillagg till reglementet för Riksbankens
styrelse och förvaltning.
I eu tid, då man på åtskilliga håll söker göra gällande behofvet
af nya skatters påläggande under mer eller mindre lämplig form, torde det
tillåtas hemställa, huruvida det icke vore skäl uti att äfven tillgodose Stats¬
kontorets och Riksgäldsverkets berättigade fördelar.
Statskontoret, Riksbanken och Rikgäldskontoret äro trenne penning¬
inrättningar, som hafva hvar sitt hufvudändamål. Det borde derföre anses
rigtigt, att hvar och eu af dessa institutioner handhades efter rigtiga eko¬
nomiska grunder, och att icke en af dem gynnades på de andras bekostnad.
Det förmenas vara likgiltigt, om Riksbanken gör avance på Statskontorets
och Riksgäldskon tor ets bekostnad, ty man säger, att det allmänna i sista
hand deraf i alla fäll njuter fördelen. Men om i allmänhet hvar och eu
bör komma i åtnjutande af hvad honom med rätta tillkommer, så torde det-
vara förenad! med reda och god ordning, att hvardera af de tre institutio¬
nerna blir betraktad såsom gagnande i och för sitt eget ändamål, och att
man får veta hvad hvardera för sig rätteligen kostar eller inbringar.
Riksbanken bör icke neka sina tjenster åt Riksgäldskontoret och Stats¬
kontoret på samma vilkor, som Riksbanken utbjuder sina tjenster åt en¬
skilda personer. Af chefens för Kong! Finansdepartementet uttalande finner
man, att Statskontoret behöfver allt hvad det kan få, och af Riksgälds-
kontorets skuldsummor synes det vara samma förhållande med denna institution.
Statskontorets utgifter äro så jemna och på förhand beräkneliga, att
inga häftiga fluktuationer deruti förekomma. Det bör således icke vara
förenligt med den ringaste svårighet för Riksbanken att godtgöra Stats¬
kontoret i räkning den högsta upp- och afskrifningsränta, som Riksbanken
för tillfället förunnar någon enskild räkningshafvare.
6
Motioner i Första Kammaren, N:o 16.
Uti Riksgäldskontorets affärer förekomma deremot häftigare fluktua¬
tioner, så att det icke billigtvis kan ifrågasättas, att Riksgäldskon tor et skall
komma i åtnjutande af dagränta å sin räkning hos Riksbanken. Det är
icke heller så nödvändigt, enär Riksgäldskontor hos Riksbanken har ett
kreditiv, hvilket Statskontoret saknar. Men på depositiorisr åkning bör Riks¬
banken alltid kunna stå till tjenst med att emottaga penningar af Riksgälds¬
kontor och Statskontoret på de vilkor, Riksbanken för tillfället genom
annons förklarar sig vilja förunna enskilde insättare.
Riksbanken bör för Statskontorets och Riksgäldskontors insättningar
erlägga ränta, fast hellre som det ingår bland en banks uppgifter att för¬
medla liqvider och fruktbargöra tillfälligtvis lediga penningkapital.
På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt föreslå, det Riks¬
dagen behagade besluta:
l:o att i Bankoreglementets § 23 må tilläggas ett nytt moment
af innehåll: att Statskontoret skall af Riksbanken åtnjuta
ränta, för hos Riksbanken på löpande räkning af Stats¬
kontoret insatta medel, motsvarande den högsta upp- och
afskrifningsränta, som af Riksbanken beviljas någon en¬
skild räkningshafvare;
2:o att i § 24 af Bankoreglementet införes ett nytt moment,
innehållande, att så väl Riksgäldskontor som Stats¬
kontoret skola vara berättigade att hos Riksbanken in¬
sätta penningar på depositionsräkning under samma vilkor,
i afseende på ränta och uppsägningstid, som Riksbanken,
då insättningen sker, medgifver enskilde.
Om remiss till Banko-Utskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 27 Januari 1883.
A. O. Wallenberg.