SKÅTTESEGLEBMKOIlTlNS
UNDERDÅNIGA
UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
SKATTEFÖRHÅLLAKDENA I RIKET.
AFGIFVET DEN 13 SEPTEMBER 1882.
STOCKHOLM, 1882.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
Innehållsförteckning.
Skatteregleringskomiténs underd. skrifvelse till Kung], Maj:t.
Utlåtande och förslag:
I. Redogörelse för deri Komitén anbefallda statistiska utred¬
ning----------------------:------------------------------------- gid. 1.
II. Resultaten af Komiténs utredning angående skatterna till
staten _..... » 35.
III. Allmän öfversigt af Komiténs förslag__________ ■» 40.
IV. De personliga skatterna
1. Historik___________ » 43.
2. Motivering. Förslag__________ j> 57.
V. Grundskatterna
1. Historik___________ » 68.
l:o Räntan ____________________ y> 68.
Skattläggning........... » 131.
2:o Tionden________________________________ » 135.
Rän teförenklingen.............. » 144.
Den kamerala jordnaturen............... » 150.
2. Motivering. Förslag______________ » 17 9.
VI. Roterings- och rustningsbesvären
1. Historik___________ » 198.
2. Motivering. Förslag................. » 238.
VII. Lastpenningarne................................................ » 251.
VIII. Föreslagna skattekällor________________________________________ » 252.
A. Skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva. » 252.
B. Stämpelskatt__________________ ■» 264.
G. Bränvinsbeskattuingen _______________ » 288.
D. Maltskatt_______________________________________...______ •>> 305.
E. Tobaksbeskattning_______________________________ y> 308.
F. Nu gällande Bevillningsförordnings Art. I och III » 314.
IX. Påräknade statsinkomster, som ej inflyta genom skatter... » 327.
X. Beräkning i fråga om sättet för de ökade statsbehof vens
fyllande _____________ » 331.
XI. Resultaten af Komiténs utredning angående den kommu¬
nala beskattningen ........ » 341.
XII. Den kommunala beskattningen
A. I städerna......................... » 346.
B. Å landet ______ » 348.
1. Historik__________ » 348.
2. Motivering. Förslag________________________________ » 370.
C. Landstingsskatten_______________ y> 406.
Bilaga.
Styrelsens för Statens jernvägstrafik skrifvelse af den 5 Juli 1882 » 408-
Stormägtigste, Allernådigste Konung!
Den 20 Juni 1879 täcktes Eders Kungl. Maj:t åt en
Skattereglerirxgskomité uppdraga att efter fullständig ut¬
redning af alla skatteförhållanden i riket uppgöra för¬
slag till en på denna utredning grundad rättvis fördel¬
ning af skattebördorna.
Efter det de af Eders Kungl. Maj:t tillförordnade
Ordförande och Ledamöter börjat sina arbeten, hafva
under fortgången af desamma en del personalförändringar
inträffat, i det att vid de tid efter annan genom Bank¬
direktören J. H. Palmes, Grosshandlaren, Filosofie Doktor
Johan S. Axells, f. d. Landshöfdingen Friherre C. J. O.
Alströmers, Bruksegaren H. P. P. Tamms och Fabrikören
K. O. Ljungqvists afsägelser uppkomna ledigheter till
komitéledamöter förordnats:
den 21 Maj 1880 Sekreteraren och Ombudsmannen i Eiks-
gäldskontoret S. H. Wikblad;
den 26 November 1880 Godsegaren N. Fosser;
den 22 April 1881 d. v. Borgmästaren L. W. Lothigius;
den 27 April 1881 Fabriksidkare n G. H. Stråle; samt
den 2 September 1881'f. d. Statsrådet F. F. Carlson.
Komitén, som den 27 Oktober 1879 för första gån¬
gen sammanträdde och vid detta tillfälle till Sekreterare
utsåg Filosofie Doktor J. Hellstenius, har sedan dess oaf¬
brutet, dels samfäldt, dels på afdelningar, arbetat på lös¬
ningen af de uppgifter, som varit densamma förelagda.
Det särskilda nådiga uppdrag, Komitén genom skrif¬
velse från Hans Excellens Herr Statsministern och Chefen
för Finansdepartementet af den 8 Mars sistlidet år erhöll
att i första rummet upprätta förslag till ny Bevillnings¬
förordning har Komitén under den 17 Augusti samma
år fullgjort genom öfverlemnande af dylikt förslag.
Och får Komitén med bifogande af de tabeller, som
efter infordrade uppgifter utarbetats öfver de bestående
skatteförhållandena, härhos i underdånighet öfverlemna
såväl yttrande och förslag angående de ändringar i skatte¬
bördornas fördelning, som Komitén ansett vara af rätt¬
visa och billighet påkallade, som äfven den på Komiténs
hemställan anbefallda och genom dess försorg utarbetade
statistiska redogörelse öfver 1879 års bevillning samt
slutligen de förslag till betäckande af kostnaderna för
o o
det afsedda nya landt- och sjöförsvaret, som det ålegat
Komitén att afgifva.
Under fortgången af Komiténs arbeten har Eders
Kungi. Maj:t behagat låta till Komitén öfverlemna:
den 24 Oktober 1879, handlingarne om antagande öfver
hela riket af mantalet såsom en¬
het vid skatteberäkningen och om
reducerande af rnantalsbråken till
decimalbråk;
» 7 » 1881, handlingarne i frågan om dags¬
verksskyldigheten på ön Hven;
» » » » handlingarne angående hofveri-
skyldigheten för vissa hemman
och gatuhus i Skåne;
handlingarne angående omsättning
af kyrkotionden;
handlingarne angående en del äldre
kyrkliga afgifter i Skåne, Halland
och Blekinge;
förslag till förordning angående
beskattning af maltdrycker;
16 December
6 Augusti
6 Maj
förslag till författningar angående
tillverkning och försäljning af brän¬
vin, samt
den 16 Juni 1882, handlingarne angående bestämmelser
rörande tolagsersättningens aflösning;
Och torde det tillåtas Komitén att öfver dem af
dessa frågor, som synts erfordra Komiténs yttrande, i
särskilda underdåniga skrifvelser utlåta sig.
De inom Komitén anförda särskilda meningar äro
betänkandet bilagda.
Med djupaste vördnad, trohet och nit,
Stormägtigste, Allernådigste Konung,
Eders Kungl. Maj:ts
underdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar
ROBERT DE LA GARDIE.
Rob. Montgomery Cederhtelm. Alb. Anderson.
Ola Andersson. F. F. Carlson. N. Fosser.
A. Hedin. Carl Ifvarsson. J. Johansson. Emil Key.
L. W. Lothigius. H. L. Rydin. Gustaf Sparre.
C. H. Stråle. Herman Wikblad.
J. Hellstenius.
Stockholm den 13 September 1882.
1
I.
Redogörelse för den Komitén anbefallda statistiska
utredning.
Enligt sitt uppdrag har Komitén i första rummet företagit
«n utredning af de förhandenvarande skatteförhållandena, hvil¬
ken utredning Komitén sökt göra så fullständig och noggrann
som möjligt, förvissad, att en tillförlitlig kännedom af dessa för¬
hållanden, sådana de nu äro, skulle säkrast grundlägga ett omdöme
om de förändringar i de samma, som kunde böra vidtagas.
Till en sådan utredning hör efter Komiténs uppfattning att
redogöra icke allenast för arten och beloppet af de särskilda
skatterna, utan äfven för huruvida och i hvad mån dessa
hvar för sig och tillsammanstagna drabba jemnt eller ojemnt i
förhållande till den beskattade personens eller föremålets för¬
måga att bära skatt.
Till följd häraf hafva i tabellerna upptagits endast de för¬
hållanden, som angå de direkta skatterna. I en närmare redo¬
görelse för de indirekta skatterna har Komitén så mycket min¬
dre ansett sig böra här ingå, som de mest betydande af dessa
statsinkomster nyligen varit föremål för behandling inom för
detta ändamål utsedde särskilda komitéer, och Komitén här
nedan får angående stämpelafgifterna särskildt afgifva yttrande.
Efter det Komitén, som år 1879 vidtog de förberedande åt¬
gärderna för denna utredning, beslutat att i allmänhet, och der
särskild anledning till undantag icke förefunnes, lägga förhål¬
landena under år 1878 till grund för ifrågavarande utredning,
har Komitén för densammas åstadkommande funnit nödigt att,
der erforderliga underrättelser antingen alldeles icke eller ock
endast med synnerlig svårighet och tidsutdrägt kunnat hos de
centrala embetsverken i hufvudstaden erhållas, begära uppgifter
rörande vissa skatteförhållanden och förmåner från åtskilliga
stats- och kommunala myndigheter i orterna, nemligen:
från Kronofogdarne, angående
l:o kostnaderna för byggnad och underhåll af tingshus och
häradshäkte och
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III.
1
2
2:o kommunernas inkomster af hamn-, bro- och kajafgifter samt
deras utgifter för aflöning af fjerdingsman, der denna be¬
fattning bestrides af en eller flere med lön försedda personer;
från Häradskrifvarne, angående
l:o skatter och besvär till staten af de i jordeböckerna upp¬
tagna beskattningsföremål, fördelade i vissa grupper;
2:o taxeringsvärde å och bevillning för de i jordeböckerna icke
upptagne fastigheter, fördelade i vissa grupper; och
3:o uppskattad inkomst och påförd bevillning för vissa upp¬
räknade arter af rörelse eller näring;
från Magistraterna, angående
l:o vissa af stadsjorden utgående skatter och besvär till sta¬
ten, äfvensom den staden af samma jord tillkommande
arrendeafgift eller afgäld;
2:o utskylderna för presterskapets aflöning;
3:o taxeringsvärde å och bevillning för fastighet, fördelad i
vissa grupper;
4:o uppskattad inkomst och påförd bevillning för vissa upp¬
räknade arter af rörelse eller näring;
5:o vakansafgifterna för städernas båtsmanshåll;
6:o stadsområde och stadsjord samt annan fastighet i stad med
underrättelse om dess åtkomst, så vida jorden eller fastig¬
heten är staden tillhörig;
7:o en del af staten beviljade friheter och lagligen medgifna
afgifter å den allmänna rörelsen; och
8:o en del skatter och besvär för kommunala och ecklesiastika
ändamål;
från Kommunalnämndernas ordförande, angående
l:o de kommunen tillhörande fastigheter med underrättelse om
sättet för deras åtkomst; och
2:o de af kommunalnämnden debiterade personliga och efter
fyrktal utgående utskylder, med undantag af sådana, som
afse kyrko- eller prestgårdsbyggnad samt presterskapets
och kyrkobetjeningens aflöning, tillika med underrättelse
om utskyldernas användande;
från Kyrkostämmornas ordförande, angående
l:o de för kyrkan, presterskapet, kyrkobetjeningen eller folk¬
skolan använde fastigheter och räntor med underrättelse
om deras tillkomst;
3
in
2:o utskylder och besvär för byggnad och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörer samt prestgård med underrättelse
om den grund, hvarefter dessa utskylder och besvär ut¬
göras;
3:o utskylder för presterskapets och kyrkobetjeningens aflöning
samt grunden för deras utgörande; och
4:o belopp och användning af kyrkotionde och helgonskyld.
Samtliga dessa uppgifter, utgörande tillsammans ett antal
af omkring 14,000, hafva blifvit granskade och, der sådant kun¬
nat ske, jemförda med åtskilliga i härvarande embetsverk be¬
fintliga årsredogörelser samt andra handlingar och räkenskaper,
dervid nödiga rättelser blifvit verkställda. I ganska många fall
har dock åt uppgifterna icke kunnat beredas nöjaktig fullstän¬
dighet och tillförlitlighet utan skriftvexling med vederbörande,
som meddelat desamma. Detta har isynnerhet varit förhållandet
med de af Häradsskrifvarne utarbetade uppgifter rörande skatter
och besvär till staten af de i jordeböckerna upptagne fastig¬
heter, hvilka uppgifter ofta nog måst antingen helt och hållet
eller delvis, synnerligast hvad roteringen angår, omarbetas. Äf¬
ven de uppgifter, som afse skatter och besvär för kommunala
och kyrkliga ändamål, hafva till ett icke ringa antal utgjort
föremål för skriftvexling.
Genom bearbetningen af dessa uppgifter äfvensom de arbeten,
som med begagnande af de i härvarande embetsverk befintliga
handlingar företagits, har Komitén sökt att åstadkomma en så
vidt möjligt trogen bild af skatteförhållandena i landet, och går
Komitén nu att redogöra för de grunder, som vid tabellernas
uppställning blifvit följda.
De direkta skatter till stat och kommun, som åligga i jorde- T^bellserienA.
bok upptagen fastighet på landsbygden, äro inrymda i serien
A. fördelad i två tabeller, omfattande, den första: slåtter och
besvär till staten och den andra: slåtter och besvär inom lands¬
tingsområdet, häradet, hommunen och hy rhoför samling en. Uti
båda dessa tabeller hafva, i ändamål att söka ådagalägga, i hvad
man särskilda slags egendomar enligt gällande författningar
träffas kardare eller lindrigare af skatter och besvär, egen-
domarne delats i vissa grupper hufvudsakligen efter den indel¬
ning, som genom Kammarkollegiets Kungörelse den 28 Januari
1870 föreskrifvits till iakttagande vid upprättande af de nya
jordeböckerna.
Bland kronoegendomarne märkas främst de som äro utar¬
renderade för statsverkets räkning eller använda till något stats¬
ändamål. De utarrenderade egendomarne bestå dels af sådana,
hufvudsakligen kungs- och kungsladugårdar samt kronosäteri,
b vilka sedan längre tid tillbaka varit åt arrendatorer upplåtna,
dels af militieboställen, bland hvilka ett jemförelsevis ringa an¬
tal redan före eller under första tredjedelen af detta århundrade,
men största delen i följd af den år 1875 beslutade lönereglering-
för indelta armén före eller senast vid midfastan år 1878 indra-
gits till statsverket, dels af civila boställen, hvilka antingen
jemlik! särskilda beslut eller ock i följd af de för häradshöfdin-
gar och landsstatstjenstemän senast beslutade löneregleringar före
eller vid nyssnämnda tidpunkt indragits, dels ock af de hospi¬
talen tillhöriga egendomar, hvilka jemlikt Kungl. Brefvet den
12 Maj 187G med ingången af år 1877 indragits till statsverket.
Af dessa hospitalens egendomar voro vid indragningen visserligen
de flesta af krono natur, men några voro dels skatte och dels
frälse. Skatteegendomarne äro numera upptagne i jordeböckerna
såsom krono, hvaremot frälseegendomarne, utgörande 10,6 2 5 man¬
tal, fortfarande qvarstå under frälse titel. Såsom nu mera till¬
höriga Kronan hafva dessa sistnämnda egendomar likväl i tabell¬
serien upptagits tillsammans med öfriga utarrenderade krono-
egendomar.
Såsom militiebo ställen äro i tabellserien upptagna endast de
som af någre militäre embets- och tjensteman ännu innehafvas
på gammal stat eller af vissa underofficerare fått behållas till
1881 års midfasta. De äro jemförelsevis fåtaliga och komma,
der de icke redan hemfallit till statsverket, att i mån af inne-
hafvarnes afgång indragas.
Enahanda är förhållandet med de civila boställena, med undan¬
tag af de länsmännen anvisade, hvilka enligt den genom Kungl.
Brefvet den 22 Maj 1878 fastställda lönereglering för landsstaten
äfven framgent få af dessa tjensteman innehafvas.
Af de ecklesiastika boställena äfvensom fastigheter af andra
slag, använda tillfpresterskapet och kyrkobetjeningen, akademier
och andra undervisningsverk, kyrkor och fromma stiftelser, upp¬
tagas de flesta i jordeböckerna såsom krono, i öfverensstämmelse
hvarmed de under denna titel äfven i tabellerna upptagits. De
under skatte och frälse titel förekommande, hit hänförliga egen¬
domar bestå endast af sådana, som af menigheter och institu-
5
tioner inköpts eller af enskilde till ecklesiastika eller andra all¬
männa ändamål donerats.
Till hr ono eg endomar under enskild disposition höra dels de
under stadgad åborätt upplåtna hemman och lägenheter, dels
nybyggen i de fyra nordligaste länen, dels ock sådana fastig¬
heter, som innekafvas under annan enskild, till tiden obegränsad
besittningsrätt. Då samtliga dessa egendomar, af hvilka största
delen, nemligen de under stadgad åb orätt upplåtna samt nybyg¬
gena, enligt gällande' författningar få antingen köpas till skatte
eller ock omföras till skatte utan lösen, så snart odlings- och
byggnadsskyldigheterna blifvit fullgjorda, äro åt enskilde upp¬
låtna under en i allmänhet så beskaffad besittningsrätt, att sta¬
ten, så länge de med besittningsrätten förenade vilkor uppfyllas,
icke lagligen kan återtaga dispositionsrätten öfver egendomarne,
har Komitén, som vid uppgörande af de tabellariska öfversig-
terna måst tillse, att dessa icke erhålla större vidlyftighet än
nödigt är, ansett det kunna undvikas att upptaga ifrågavarande
fastigheter i en särskild grupp och derföre sammanfört dem med
skatteegendomarne, med hvilka de i de flesta fall i fråga om
beskattningen ega mycken likhet. Krononybyggen, som inträdt
i half skattskyldighet, äro med sitt halfva mantal och derefter
belöpande utskylder upptagna tillsammans med hemman. De
nybyggen åter, hvilka ännu vid slutet af år 1878 voro i åtnju¬
tande af full skattefrihet, hafva icke upptagits hvarken till
mantal eller ränta, hvilken sistnämnda för öfrigt icke kommer
att tillföra statsverket någon inkomst af större betydénhet. En
del af dessa nybyggen hafva, såsom af tabellerna synes, inom
Vesternorrlands och Yesterbottens län påförts taxeringsvärde
och bevillning.
De under titel skatte äfvensom krono under enskild disposi¬
tion upptagne egendomar hafva fördelats i grupper, hufvudsak-
ligast med afseende å förekommande och i tabellerna äfven an-
gifna olikheter i deras skattskyldighet. I öfrigt bör anmärkas,
att gruppen rotefria hemman hufvudsakligen omfattar dels de
gästgifvaregårdar och lotshemman, som äro fria från rotering,
dels de i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker samt i
Jemtlands fjelltrakter och i större delen af Herjeådalen belägna
hemman och nybyggen.
För frälseegendomarnes indelning i grupper hafva samma
skäl, som i fråga om skattegendomarnes fördelning nyss är an-
6
fördt, varit bestämmande. Hvad särskildt vidkommer de grup¬
per, som omfatta rå ocli rörs- samt insockne hemman äfvensom
allmänt frälse och utsockne hemman, såhinnas in- och utsockne
hemman i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, rå och rörs-
samt de allmänna frälsehemmanen deremot inom öfriga delar af
riket. Bergsfrälset, hvilket nu mera hufvudsakligen finnes endast
vid Falu koppargrufva, är till sin natur egentligen>krono, men har,
på grund af de friheter, det åtnjuter, i kronoräkenskaperna förts
under frälse titel, hvarföre det ock i tabellerna upptagits under
rubriken allmänt frälse.
XJti jordeböckerna upptagas verh och inrättningar såväl
under krono, som under skatte och frälse titel. Då emeller¬
tid både räntor och rusttjenstskyldighet numera upphört för
mjöl- och sågqvarnar samt stamp- och valkverk, och dessa verk
och inrättningar icke vidare i jordeboken upptagas, i annat fall
än att ränta, tionde eller rusttjenst är påförd för dem tillydande
jord eller ock rustning eller rotering finnes dem ålagd, har an¬
talet af de verk och inrättningar, som i jordeboken upptagas,
samt beloppet af skatter och besvär så minskats, att de ansetts
kunna i tabellserien införas tillsammans under en rubrik, oafsedt
olikheterna dem emellan i jordnaturen.
Efter uppställningen af de olika grupperna af fastigheter
hafva i tabellserien A. upptagits beräkningsgrunderna för utgö¬
rande af skatter och besvär. För dessa beräkningsgrunder torde
icke behöfvas särskild redogörelse. Endast angående den sista
rubriken, 'fyrlital, torde några upplysningar böra meddelas.
Yid granskning af de från kommunalnämndernas ordförande
inkomna uppgifter rörande fyrktalet har befunnits, att detsamma
på många ställen företett allt för stora afvikelser från bevill-
ningen. Då sådana felaktigheter, derest de lemnats utan rät¬
telse, skulle hafva föranledt en oriktig föreställning rörande den
genom lag bestämda fördelning af de betydande skatter, som
efter fyrk utgå, har Komitén på grund af den bevillning efter
Art. II i bevillningsstadgan, som åligger de särskilda beskatt-
ningsgrupperna, för hvardera omarbetat dessa uträkningar.
Jemlikt § 58 i Kung! Förordningen angående kommunal¬
styrelse på landet den 21 Mars 1862 skall inom de delar af
Kopparbergs län, der kommunalutskylder dittills debiterats och
uppburits efter andel i soldatrote, gälla hvad derom särskildt
stadgas. I detta afseende äro numera genom Kungl. Brefvet
7
den 3 Mars 1865 gifna allmänna bestämmelser angående kom-
munalutskylders utgörande i nämnda län, enligt hvilka kom¬
mun alutskylderna inom vissa delar af länet utgöras efter fyrk-
tal ock inom andra efter Art. II i bevillningsstadgan, i sistnämnda
fall dock med beräkning för jordbruksfastigket efter bevillnin-
gens kela belopp ock för annan fastigket, frälseränta ock kvarje
annat beskattningsföremål efter bevillningens halfva belopp. Båda
beräkningsgrunderna medföra enahanda verkan, vid kvilket för¬
hållande ock då det ansetts leda till lättnad vid öfversigten, om
enahanda beräkningsgrund för kommunalutskylderna upptoges i
Kopparbergs län som inom öfriga delar af riket, fyrktal i ta¬
bellerna blifvit utfördt äfven för de områden af detta län, i hvilka
en sådan beskattningsgrund ännu icke blifvit antagen.
Af de särskilda skattetitlarne förekommer först räntan, deri Tab. N:o i.
jemväl upptagits de kalf mantalsränta motsvarande räntebelopp, Rantan-
som till följd af Kungi. Kungörelsen den 9 Juni 1871 ochKungl.
Brefvet den 23 Maj 1879 numera blifvit påförda hemman inom
åtskilliga fordom privilegierade bergslag inom
Yermlands län med................. 2,425 kr. 41 öre
Örebro » » 5,577 » 38 »
Yestmanlands » » 1,084 » 57 »
Summa 9,087 kr. 36 öre.
Dessa räntor, förekomma visserligen icke i 1878 års räken¬
skaper, men då de äfven för detta år skola efterräkningsvis ut¬
göras, kafva de i Tab. N:o 1 intagits.
Under hufvudrubriken ränta äro i Tab. N:o 1 upptagna några
med denna skattetitel jemförliga utskylder, rörande hvilka med¬
delas följande.
Utom de anslag af Kronans räntor ock tionde, som jemlikt
Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 med ingången af år 1871
indrogos till statsverket från hospitalen, egde dessa inrättningar
äfven andra tillgångar, förnämligast bestående af hemman ock
lägenheter, hvilka i de flesta fall i äldre tider antingen anvisats
af Sveriges konungar eller skänkts af enskilde. Dessa egen¬
domar innehades i allmänhet under full frälsefrihet oberoende
af deras natur enligt jordeboken. Hurusom en del af dem, nem¬
ligen de som fortfarande tillhörde hospitalen, jemlikt Kungl.
Brefvet den 12 Maj 1876 med ingången af år 1877 in dragits till
statsverket, är här ofvan nämndt. En annan del åter har på grund
af Kungl. Förordningen den 19 December 1723 angående skatteköp
8
blifvit på auktion sålda till skatte. De räntor äfvensom den
ersättning för äckor och dagsverken samt för skyldigheten att
till hospitalen leverera ved och torf, som vid dylika försäljningar
betingats, hafva ej antecknats i Kronans jordeböcker och ega
uppenbarligen egenskapen af frälseräntor af frälseskatte natur.
Samtidigt med indragningen till statsverket af hospitalens fasta
egendomar hafva ifrågavarande räntor och ersättningsbelopp,,
likasom de under namn af jordskyld eller tomtören samt afgäld
för en mer eller mindre stadgad besittningsrätt till åtskilliga,
hospitalen tillhöriga, vanligen inom vissa städers områden va¬
rande jordlägenheter, enligt ofvan åberopade Kungl.Bref indragits.
De utgöras fortfarande såsom före indragningen dels i penningar,
dels ock, så vidt de bestå af persedlar eller ersättning för natura-
prestationer, än efter medeltalet af tio års, än efter årlig marke¬
gång, än ock efter öfverenskommet pris, samt utgjorde år 1878,
till den del de utgingo af hemman och lägenheter på lands¬
bygden, ett sammanlagdt belopp af 3,611 kronor 70 öre. I krono-
räkenskaperna äro dessa utskylder icke sammanförda med räntan,
utan redovisas under titel extra uppbörd. De frälseräntor, som
tillkomma Danviks hospital, hafva icke utgjort föremål för in¬
dragning och äro således icke i ofvannämnda belopp inbegripna.
Såsom af det den 15 September 1874 af dåvarande Ex¬
peditionschefen Anderson afgifna betänkande angående grund¬
skatterna samt rustnings- och roteringsbesvären närmare in-
hemtas, hade hemmanen i Färentuna härad af Stockholms län
redan från äldre tider tillbaka skyldighet att vid Svartsjö
kungsladugård och de kungliga djurgårdarne i trakten utgöra
vissa arbetsprestationer, af hvilken anledning befrielse åt¬
njöts från utskrifning och, efter den ständiga roteringens infö¬
rande, äfven från detta besvär. Berörda arbetsprestationer ut¬
byttes sedermera jemlikt Kungl. Brefven den 23 Januari 1816
och den 30 Januari 1818 emot skyldigheten att utgöra dränge-
spanmål med 2 tunnor, hälften råg och hälften korn, samt 4 öke-
och 8 drängedagsverken af hvarje helt mantal. Drängespan-
målen, som jemlikt Kungl. Brefven den 11 Maj 1855 och den 9
November 1871 är omsatt i penningar, på sätt om hemmans-
räntor är stadgadt, utgör 3,768 kronor 58 öre. Hjelpedagsverkena
åter, som fortfarande lösas efter årligt markegångspris, uppgingo
år 1878 till 3,408 kronor 28 öre. Dessa utskylder äro visser¬
ligen att anse såsom en ersättning för befrielse från rotering,
9
men då det icke synts Komitén lämpligt att i värdet å rege¬
ringen upptaga andra belopp än sådana, som afse den i rotar
indelade jorden, hafva här ifrågavarande ntskylder upptagits
tillsammans med räntan.
Såsom vid redogörelsen för de i räntan ingående dagsverken
eller dagsverkspenningar närmare omförmäles, har från äldre
tider af åtskilliga hemman och lägenheter utgjorts arbete eller
hofveri till vissa staten tillhöriga kungsgårdar i Skåne. Så väl
de ersättningsbelopp, som emot befrielse från hofveriskyldighet
utbetalas, som värdet å den hofveriskyldighet, som ännu utgöres,
hafva upptagits tillsammans med räntan.
Af bergsfrälset vid Falu koppargrufva utgöres s. k. ved-
hyggsterränta, hvilken, ursprungligen en ersättning till Stora
Kopparbergs bergslag för vissa tjenstbarheter till grufvan, i
följd af den uppgörelse med bergslaget, som fastställdes genom
Kung! Brefvet den 19 Juli 1855 och hvarvid bergverkstionden
nedsattes från en tiondedel till en trettiondedel af tillverkningen,
in dragits till statsverket. Beloppet af denna ränta utgör 1,716
kronor 15 öre.
Såsom af Tab. N:o 1 synes, utgöres emot regeln ränta för vissa
af statens utarrenderade egendomar äfvensom för vissa frälse-
säterier och ladugårdar, rå och rörs- samt insockne hemman.
Detta beror, hvad de utarrenderade egendomarne angår, derpå
att från de i senare tider indragna boställen och hospitalsegen-
domar ränta till större eller mindre belopp före indragningen
vanligen ingått till statsverket. Så vidt dessa egendomar vid
indragningen varit utarrenderade med skyldighet för arrendatorn
att utgöra räntan, har densamma äfven sedermera erlagts, men
kommer enligt de af innevarande års Riksdag antagne grunder
för dylika egendomars förvaltning vid förnyad utarrendering att
upphöra. Räntebeloppen å ofvan nämnda frälseegendomar hafva,
vanligen tillkommit i följd deraf, att i särskilda fall byten med
Kronan egt rum eller flyttning af säterifrihet från en egendom
till en annan beviljats eller ock på det sätt, att egendomar af
ifrågavarande slag fått sig räntor påförda för mark, som vid
reglering af allmänna skogar egendomarne tillfallit.
Då vid uppgörandet af ifrågavarande tabellserie såsom regel
antagits att deruti icke uppföra andra skatter och besvär än dem,
som enligt gällande lagar och författningar verkligen utgöras
eller böra utgöras, hafva ej mindre sådana i jordeböckerna och
10
räkenskaperna upptagna räntebelopp, som frinjutas af boställs¬
innehafvare eller eftergifvits menigheter, akademier, undervis¬
ningsverk, kyrkor och fromma stiftelser för dem tillhöriga hem¬
man och lägenheter, än ock i allmänhet de anordnade räntor,
för hvilka något besvär i stället utgöres, blifvit uteslutna. Denna
grundsats har ock iakttagits beträffande rusthållsräntorna, som
iippgå till 862,707 kronor 66 öre. Härigenom kommer visser¬
ligen räntan i sin helhet enligt Komiténs redogörelse att icke
obetydligt understiga det belopp, hvartill densamma upptages
i så väl ofvanberörda betänkande af år 1874 som i den ut¬
redning, hvilken af det utaf 1878 års Riksdag tillsatta Sär¬
skilda Utskott framlades. Denna minskning ersättes dock
genom det ökade värde rustnings- och roteringsbesvären er¬
hållit, derigenom att, då; rusthållsräntorna af Komitén icke
upptagits såsom någon inkomst för staten, de icke heller bort
såsom statsunderstöd frånräknas värdet å rustningen. Komitén
har trott sig ega desto större skäl till ett sådant förfarande,
som rusthållsräntorna under loppet af omkring två hundra år
aldrig utbetalts, hvaremot rustningsskyldigheten under samma
tid verkligen utgjorts utan annat till rusthållaren utbetaldt
understöd än de augmentsräntor, hvilka numera ersättas af
statsverket. I afseende å vissa af rusthållsräntorna förekomma
dock några förhållanden, som torde förtjena att här särskildt
omnämnas.
De till båtsmansrustningen i Blekinge anslagna räntor bestå
dels af rusthållens egna räntor, dels ock af andra hemmans och
lägenheters räntor. Till ersättande af det dalertal i ränta, som
enligt indelningsverket hvarje rusthåll bestås, frinjuter rust-
hållet af sin egen ränta erforderligt belopp, och i händelse denna
icke är tillräcklig,“erhåller rusthållet tillsJcottsränta. Öfverskjuter
åter rusthållsräntan det dalertal, rusthållet är berättigadt fri¬
njuta, skall denna öfver skottsränta utbetalas till Kronans upp¬
bördsman för att tillika med de för båtsmansrustningen afsedda
reservräntor, som af åtskilliga mindre icke indelta lägenheter
utgöras, af honom användas till betalning af ofvanberörda till-
skottsräntor. Så väl öfverskotts- som reserv-räntorna qvarstå
fortfarande under anordningstitel, men då de verkligen utgöras
och således äro likställda med de förra, numera till statsverket
indragna räntorna vid det berustade kavalleriet och infanteriet,
hafva ifrågavarande räntor i Tab. N:o 1 upptagits såsom Kronan
11
behållna, hvaraf ock följt, att de vid beräkningen af värdet å rust-
ningsbesväret, i likhet med annat af statsmedel utgående under¬
stöd, afdragits.
Det understöd i ränta, som enligt gällande indelningsverk
och. jordebok är anslaget båtsmansrustningen i Södra Möre härad
af Kalmar län, består dels i befrielse från ^utgörande af större
delen af rusthållens egen ränta, dels ock af ränta från andra
hemman, kallad tillgiftspenningar och motsvarande ofvannämnda
augmentsräntor vid det berustade kavalleriet och infanteriet. I
fråga om tillgiftspenningar nes utgörande blef genom Kungl.
Brefven den 3 Oktober 1809, den 13 December 1825 och den 20
December 1836 stadgadt, att de hemman, från hvilka dessa
räntor utgingo, egde antingen deltaga i rustningen efter räntans
dalertal, jemfördt med dalertalet af öfriga till samma rusthåll
anvisade rustnings- och tillgiftsräntor, eller ock, der sådant i
anseende till hemmanens aflägsenhet från sjelfva stammen eller
emedan de voro indelta på flere rusthåll ej kunde ske, utgöra
tillgiftsräntan genom erläggande af dess efter enahanda grund
uträknade andel i det värde, hvartill årliga kostnaden för en
båtsman genom utsedda ombud för tillgiftstagare och tillgifts-
gifvare hvarje gång för fem års tid borde bestämmas. Dessa
ännu gällande föreskrifter hafva föranledt, att tillgiftsräntorna i
Södra Möre, med hvilka enahanda förfarande iakttagits som
med tillskottsräntorna i Blekinge, icke kunnat, i likhet med
hvad som enligt Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 skett
med augmensräntorna, till statsverket indragas.
De jemförelsevis obetydliga räntebelopp, som frinjutas för
gästgifverihållning och lotsning, hafva, vid det förhållande att
Komitén saknat uppgifter, som kunnat läggas till grund för be¬
räkningen af värdet å dessa besvär, fått i Tab. N:o 1 inflyta
såsom ett uttryck för detta värde.
De räntor, som äro påförda skattefiskerier, uppgå ofta till
ett i förhållande till dessa egendomars taxeringsvärde högt be¬
lopp. Detta förhållande beror derpå att, såsom vid redogörelsen
för den kamerala jordnaturen omförmäles, de flesta af ifråga¬
varande egendomar i senare tider sålts till skatte, dervid räntan
i allmänhet blifvit bestämd till ett belopp, motsvarande hvad
staten förut såsom arrende åtnjutit.
Af de för verk och inrättningar i Tab. N:o 1 införda räntor
åligger största delen antingen vissa jern- eller messingsbruk,
12
som af en eller annan anledning redan före år 1700 påförts en
särskild utskyld, vanligen benämnd rekognition, hvilken icke
bör förblandas med den rekognitionsafgift, som till staten ntgått
eller utgår för nyttjanderätten till vissa allmänna skogar, eller
ock några qvarnar, som genom skatteköp från hospitalen kommit
under enskild eganderätt med skyldighet för egaren att utgöra
viss vid skatteköpet bestämd ränta. Återstoden af ifrågavarande
räntor åligger jord, som tillhör någon qvarninrättning och till¬
sammans med denna bildar en fastighet.
Såsom vid' redogörelsen -för den kamerala jordnaturen
vidare omförmäles," har staten under 17 :de århundradet till en¬
skilde försålt räntorna å vissa dåvarande skattehemman, hvilka
derigenom erhållit frälse natur och så väl i jordeböckerna som
i tabellserien upptagas under rubriken allmänt frälse. Dessa
skattefrälseräntor, hvilka fortfarande uppbäras af enskilde, äro
icke i Tab. N:o 1 upptagna.
Bland de Kronans egendomar i Skåne, till hvilka hofveri
från äldre tider tillbaka utgjorts, finnas några, som af staten
blifvit försålda till" enskilde under skattemannarätt. Om dessa
egendomar hafva af de för Komitén tillgängliga handlingar endast
ofullständiga upplysningar kunnat erhållas; men anledning finnes
till det antagande, att deras antal icke är stort. Emellertid
qvarstår dock ännu vid en eller annan dylik egendom hofveri-
skyldighet från vissa hemman, hvilken nyssberörda skyldighet
är jemförlig med skattefrälseräntor och således icke i tabellerna
upptagen.
Inom de Sala silfververk förut anslagna 12 socknar i Vestman-
land erlägges såsom ersättning för de arbetsprestationer, hvilka det
förut ålåg allmogen derstädes att utgöra till silfververket, en ut¬
skyld under namn af grufvedrängshjelp, hvilken enligt en mellan
bergslaget och allmogen ingången, genom Kungl. Brefvet den 22
November 1803 fastställd föreningjuppgår till 518 tunnor spanmål,
som, sedan beloppet för hvarje socken blifvit uträknadt, förde¬
lats socknevis på hemmanen i mån af hvarje bys eller enstaka
hemmans godhet och beskaffenhet. Denna utskyld, hvilken är
att anse såsom en ersättning för den lindring, som ofvan
nämnda socknar i anledning af berörda arbetsskyldighet till
silfververket åtnjutit och fortfarande åtnjuta i roteringen, upp-
bäres numera af bergslaget i enlighet med de i Kungl. Kun¬
görelserna den 11 Maj 1855 angående de i ordinarie räntan in-
13
gående persedlars omsättning och förenkling samt angående
sättet för grundräntors och kronotiondes utgörande meddelade
föreskrifter. Beloppet af ifrågavarande utskyld är icke uti Tab.
N:o 1 upptaget.
I olikhet med hvad här ofvan blifvit omförmäldt rörande
räntan, har kronotionde alltid utgjorts för dem af statens ut¬
arrenderade egendomar, som i följd af sin jordnatur haft denna
utskyld sig ålagd. Detta; härleder sig från det förr gällande
sättet för kronotiondens disponerande till olika statsändamål
samt rättigheten för tiondetagaren att af tiondegifvaren fordra
tiondens erläggande å visst anvisadt ställe inom lagsagan. Då
kronotionden numera likasom räntan utgöres i penningar till
statens uppbördsman, har det hinder, som förut fanns för krono¬
tiondens afskrifning å ifrågavarande egendomar blifvit undan-
röjdt; också kommer enligt ofvanberörda grunder för förvalt¬
ningen af Kronans egendomar skyldigheten för arrendatorn att
utgöra kronotionde vid förnyad utarrendering att upphöra.
Af skatte- och frälsesäterier samt ladugårdar och rå och
rörs- hemman erlägga några undantagsvis kronotionde, hvilket
härleder sig från skedda byten med Kronan eller medgifven
flyttning af säterifrihet från en egendom till en annan.
I öfverensstämmelse med det förfarande, som, enligt hvad
förberördt är, iakttagits i afseende på rusthållsräntorna, har
äfven den kronotionde, som frinjutes af rusthåll, utgörande
18,303 kronor 1 öre, uteslutits.
En mindre del af kronotionden åtföljer patronaträtt inom
vissa församlingar eller innehafves af enskilde med eganderätt
Sådan tionde förekommer endast inom Skåne och har till största
delen, medan detta landskap ännu tillhörde Danmark, af dess
konungar genom försäljning eller byte och till en mindre del
sedermera af svenska Kronan genom byte öfverlåtits till enskilde.
Denna del af kronotionden är icke i tabellen upptagen.
Bland skatterna till staten följa dernäst i ordningen prester-
nes utlagor, af hvilka en del, motsvarande de förra boskapspennin-
garne eller i vissa orter altarhafren och fodermarskpenningarne,
ursprungligen utgått af kyrkoherdeboställena och återstoden af
kyrkoherdarnes inkomster från pastoratsboarne. Då ifråga¬
varande utlagor i jordeböckerna upptagas icke för kyrkoherde-
hoställena utan efter samtliga fastigheter vid slutet af hvarje
Kronotionden.
Presternes
utlagor.
14
Rusttjenst-
bevillningen
och bevillnin¬
gen för lots¬
hemman.
Kyrkofonden.
Rustning och
Rotering.
socken, äro de strängt taget icke hänförliga till denna tabellserie,
men det har å andra sidan synts lämpligt att i en tabell samman¬
föra alla de skatter och besvär till staten, som upptagas i jorde-
böckerna, och är det af sådan anledning presternes utlagor i
Tab. N:o 1 införts för ecklesiastika boställen.
Den enligt Art. III i bevillningsstadgan utgående rust-
tjenstbevillningen har för vinnande af utrymme sammanförts med
den i samma författning föreskrifna särskilda bevillning för de
lotshemman, som äro frikallade från rotering.
Kyrkotionde förekommer endast inom Skåne, Halland, Ble¬
kinge och Bohuslän. Af denna utskyld, rörande hvilken en
redogörelse meddelas i sammanhang med kronotionden, redovisas
en del under anordningstitel såsom frinjuten af ecklesiastike
boställsinnehafvare och af städer för dem tillhöriga hemman.
En annan del ingår direkt till statsverket eller användes till
ändamål, för hvilka i öfriga delar af riket staten drager försorg.
Hit hör den kyrkotionde, som dels under namn af bibeltrycks¬
tunna ingår till statsverket, dels åtnjutes af biskopen i Lund
eller användes till prostetunnor, universitetet i Lund, läroverken,
pedagogier, Lunds domkyrka, Lunds lasarett, samt till aflöning
för professorn i barnförlossningskonst. Ifrågavarande tionde,
med undantag af boställstionden och den som är vissa städer
eftergifven för deras hemman, upptages i tabellen under ru¬
briken kyrkotionde anvisad för statsändamål, och är på de
tiondeskyldiga hemmanen och lägenheterna fördelad i förhål¬
lande till beloppet af den kronotionde, som dem åligger.
I fråga om kostnaden för rustnings- och roteringsbesvären
har Komitén haft att tillgå ej mindre de beräkningar häröfver,
som finnas dels i de underdåniga betänkanden, som af utsedde
särskilde komiterade afgifvits, det ena den 27 Maj 1868 för ut¬
redning af frågan om roterings- och rustningsbesväret, hvad
soldathållet angår, och det andra den 10 December 1870 för ut¬
redning af frågan om lindring i båtsmanshållet, dels i ofvanbe-
rörda den 15 September 1874 afgifna betänkande angående grund¬
skatterna samt rustnings- och roteringsbesvären, dels ock i det
af 1878 års Riksdag tillsatta Särskilda Utskotts utlåtande, än
äfven dels medeltalet af 1869—1878 årens markegångspris för
vakant soldat- eller båtsmansrote, dels ock de af vederbörande
chefsembeten år 1880 meddelade uppgifter om de genom kontrakt
bestämda vakansafgifter.
15
Hvad nu först soldathållet angår, så ligga de af ofvan-
bemälde komiterade år 1868 beräknade värden väl långt tillbaka
i tiden ocb äro för öfrigt likasom de i markegångstaxorna upp¬
tagna rotevakansafgifter i de flesta fall för låga. Af dessa an¬
ledningar bar Komitén till grund för sina beräkningar uti ifråga¬
varande afseende antagit de i ofvanberörda betänkande af år
1874 (Tab. Nås 19—22) beräknade kostnader för effektivt
rustbåll eller rote samt medeltalet af vakansafgifterna enligt de
från ocb med år 1870 upprättade vakanskontrakt. Medeltalet
af dessa båda beräkningsgrunder, öka dt till närmaste tiotal af
kronor, bar i allmänhet antagits utgöra värdet å den prestation,
som åligger ett rusthåll eller rote vid särskilda regementen ocb
kårer, likväl med den inskränkning att, derest värdet härigenom
i något fall kommit att i afsevärd mån understiga medeltalet
af vakansafgifterna,' samma värde höjts till närmaste tiotal der¬
öfver. I följande fall bar dock afvikelse från denna regel an¬
setts nödig. Då någon väsentlig skilnad i rustningskostnaden
icke lärer finnas mellan Skånska dragonregementet ocb det i
samma ort förlagda Skånska husarregementet, hvilket framgår
deraf, att kostnaderna för effektiva nummer vid båda regemen¬
tena icke förete någon stor skiljaktighet, bar den omständig¬
heten att vakansafgifterna vid det förstnämnda äro jemförelse¬
vis låga icke ansetts böra utöfva större inflytande på värdet
å ett rustbåll vid detta regemente, än att samma värde uppta¬
gits 10 kronor lägre än värdet å ett rustbåll vid husarregemen¬
tet. Jemväl vid Smålands grenadierbataljon äro vakansafgif¬
terna, jemförda med enahanda afgifter vid det öfriga berustade
infanteriet, låga, hvadan någon nedsättning i det af Särskilda
Utskottet vid 1878 års riksdag för denna kår antagna värde af
290 kronor för hvarje nummer ansetts icke böra ega rum. Hvad
det roterade infanteriet vidkommer, så har värdet å en rote an¬
setts icke höra i något fall öfverstiga 180 kronor. Vid Vester-
bottens fältjägarekår, hvilken fordom utgjort ett regemente till¬
sammans med Norrbottens fältjägarekår, har värdet å en rote,,
hvilket enligt ofvan angifna beräkningsgrund bort upptagas till
150 kronor, nedsatts till 140 kronor med afseende å det låga värde,
hvartill roteringen vid Norrbottens fältjägarekår måst sättas.
Ofvan angifna beräkningsgrunder äfvensom de af Komitén
antagna värden för särskilda regementen och kårer framgå af
följande tabell:
16
|
|
|
Beräkningsgrunder.
|
|
|
|
Nummer-
styrka.
|
Regemente eller kår.
|
Värde å ef¬
fektivt rust¬
håll ellerrote
enligt 1874
års betän¬
kande.
|
Medeltal af
vakansafgif-
terna enligt
de från och
med år 1870
upprättade
kontrakt.
|
Medeltal af
nästföre¬
gående två
kolumner.
|
Af Komi-
tén an¬
tagna
värden.
|
505
|
Berustade kavalleriet.
Lifregementets dragonkår..
|
412
|
33
|
388
|
73
|
400
|
53
|
400
|
|
500
|
» husarkår____
|
411
|
37
|
385
|
25
|
398
|
31
|
400
|
—
|
500
|
Smålands husarregemente..
|
362
|
79
|
364
|
63
|
363
|
71
|
370
|
—
|
1,000
|
Skånska » regementet
|
329
|
55
|
345
|
93
|
337
|
74
|
350
|
-
|
1,000
|
» dragon »
|
325
|
84
|
312
|
26
|
319
|
05
|
340
|
—
|
3,505
|
För berustade kavalleriet...
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
364
|
34
|
500
|
Berustade infanteriet.
Lifregementets grenadierkår
|
302
|
75
|
314
|
61
|
308
|
68
|
320
|
|
1,000
|
Andra Lifgrenadierregemen-
tet ...........................
|
313
|
91
|
302
|
16
|
308
|
03
|
310
|
__
|
990
|
Vestgöta regemente...........
|
342
|
87
|
298
|
39
|
320
|
63
|
320
|
—
|
499
|
Smålands grenadierbataljon
|
302
|
87
|
248
|
73
|
275
|
80
|
290
|
—
|
2,989
|
För berustade infanteriet..
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
-
|
311
|
65
|
200
|
Roterade kavalleriet.
Jemtlands hästjägarekår____
|
263
|
78
|
302
|
80
|
283
|
29
|
300
|
—
|
1,244
|
Roterade infanteriet.
Första Lifgrenadierregemen-
tet ...........................
|
201
|
88
|
145
|
28
|
173
|
58
|
180
|
|
1,200
|
Uplands regemente..........
|
184
|
66
|
162
|
44
|
173
|
55
|
180
|
—
|
1,200
|
Skaraborgs » ..........
|
182
|
76
|
150
|
—
|
166
|
38
|
170
|
—
|
1,200
|
Södermanlands regemente..
|
129
|
32
|
119
|
50
|
124
|
41
|
130
|
—
|
1,100
|
Kronobergs »
|
164
|
38
|
123
|
87
|
144
|
12
|
150
|
—
|
1,100
|
Jönköpings »
|
152
|
70
|
139
|
93
|
146
|
31
|
150
|
-
|
1,200
|
Dalregementet
|
134
|
63
|
152
|
63
|
143
|
63
|
150
|
—
|
1,200
|
Helsinge regemente..
|
124
|
63
|
150
|
—
|
137
|
31
|
150
|
—
|
1,200
|
Elfsborgs »
|
130
|
80
|
135
|
—
|
132
|
90
|
140
|
-
|
1,200
|
Vestgöta-Dals »
|
225
|
08
|
150
|
—
|
187
|
54
|
180
|
-
|
904
|
Bohusläns »
|
144
|
35
|
150
|
—
|
147
|
17
|
150
|
-
|
1
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
17
Nummer-
styrka.
|
Regemente eller kår.
|
Be
Värde å ef¬
fektivt rust¬
håll eller
rote enligt
1874 års be¬
tänkande.
|
räkningsgrun
Medeltal af
vakansafgif-
terna enligt
de från och
med 1870
upprättade
kontrakt.
|
der.
Medeltal af
näst före¬
gående två
kolumner.
|
Af Komi¬
tén an¬
tagna
värden.
|
1,200
|
Vestmanlands regemente...
|
163 ■ 39
|
150 i —
|
156
|
69
|
160
|
|
483
|
Norrbottens fältjägarekår...
|
60 85
|
109 117
|
85
|
01
|
no
|
_
|
460
|
Vesterbottens » »
|
112 11
|
144 92
|
128
|
51
|
140
|
_
|
1,100
|
Kalmar regemente...........
|
174 01
|
110 29
|
142
|
15
|
150
|
_
|
766
|
Nerikes »
|
158 18
|
147 196
|
153
|
07
|
160
|
|
908
|
Vermlands » ........
|
187 77
|
132 35
|
160
|
06
|
160
|
—
|
525
|
Jeintlands fältjägarekår ...
|
85 i 98
|
130 91
|
108
|
44
|
130
|
_
|
984
|
Norra Skånska inf.-reg:tet
|
105 50
|
128 95
|
117
|
22
|
130
|
_
|
1,002
|
Södra *> » »
|
109 18
|
129 182
|
119
|
50
|
130
|
_
|
20,176
|
För roterade infanteriet____
|
— 1 —
|
— 1 —
|
—
|
_
|
152
|
57
|
Vidkommande de värden, som bort bestämmas för rustning
och rotering vid båtsmanshållet, har Komitén, enär några genom
kontrakt bestämda vakansafgifter här icke finnas, följt de af
Särskilda Utskottet vid 18/8 ars riksdag föreslagna värden med
de förändringar: att här likasom vid soldathållet antagits ett
efter prestationens omfattning lämpadt belopp af 130 kronor för
rusthåll eller rote, deröfver värdet ansetts icke böra vid något
kompani stiga; att då rustkallen vid de i Blekinge förlagda sex
kompanier i afseende på kostnaderna vid indelningstiden voro
likställda och numera till ett betydligt antal äro vakanta emot
erläggande af en för hvarje rusthåll lika stor vakansafgift, Ivo-
mitén ansett ett lika värde ä rustningsprestationen vid alla
kompanierna böra bestämmas, hvilket med afseende å medelbe¬
loppet af vakansafgifterna för åren 1869—1878 antagits - till 120
kronor för hvarje rusthåll; att da medelmarkegångspriset för
■åren 1869—1878 för en vakant båtsmansrote på Öland öfverstigit
enahanda pris a en vakant rote inom den del af Kalmar län,
som tillhör fasta landet, Komitén funnit roteringskostnaden vid
de på Öland förlagda kompanierna icke kunna uppskattas lägre
än roteringskostnaden vid Smålands kompani eller till 120
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 2
18
kronor; att, enär Södra Roslags Första och Andra samt Norra.
Roslags Första och Andra kompanier äro förlagda bredvid
hvarandra till största delen inom Stockholms och till en
mindre del inom Upsala län å kuststräckan och i skärgården
mellan Stockholm och Gefleborgs läns södra gräns, någon olik¬
het vid uppskattningen af roteringskostnaden för dessa kompa¬
nier vare sig till följd af deras förläggning i orter med skilda
förhållanden eller af andra orsaker icke synes vara af behofvet
påkallad, af hvilken anledning värdet å en rote vid samtliga
nämnda kompanier antagits till enahanda belopp eller 130 kronor;
att roteringen vid det i Vesternorrlands län förlagda Andra
Norrlands Första kompani, med afseende derå att medeltalet af
markegångsprisen för åren 1869—18^8 för en vakant båtsmans¬
rote i detta län utgjort 146 kronor 61 öre, uppskattats till 130
kronor för hvarje rote; samt att, då jemväl för de inom Hallands
län förlagda Norra och Södra Hallands kompanier ett gemensamt
värde å roteringsprestationen torde böra bestämmas, det synts
Komitén skäligt att, efter jemförelse mellan å ena sidan de af
Särskilda Utskottet föreslagna värden och å den andra medel¬
talet af 1869—1878 årens markegångspris å vakansafgiften för
en båtsmansrote inom länet, antaga kostnaden för en rote vid
dessa kompanier till 120 kronor.
Följande tablå visar så väl de af Särskilda Utskottet som
de af Komitén antagna värden å ett rusthåll eller en rote vid
de särskilda båtsmanskompanierna.
19
Nummer¬
styrka.
262
228
251
249
239
271
792
Berustade båtsmanshållet:
Första Blekinge kompani.....................
Andra » » .....................
Tredje » » .....................
Fjerde » » .....................
Femte » » .....................
Sjette » » .....................
Södra Möre tre kompanier ..................
För beruslade båtsmanshållet
Roterade båtsmanshållet:
Tjusts kompani..............
Smålands » ..............
Ölands Första »
» Andra » ........
Gotlands Första » ........
» Andra » ........
Östergötlands » ........
Första Södermanlands » ........... ]
Andra » » ........... J
Södra Roslags Första » ............
» » Andra » .............
Norra *> Första » ............
» » Andra » ............
Första Norrlands Första » ........... I
ii b Andra » J
Andra » Första » .............
» n Andra » .............
Norra Hallands » .............
Södra » » .............
Bohus Första » ........... I
» Andra » ........... J
Vestergötlands » .............
Frälseroteringen i Blekinge o. Södra Möre
För roterade båtsmanshållet
För berustade och roterade båtsmanshållet
Af Särskilda
Utskottet an¬
tagna värden.
|
Af Komitén an¬
tagna värden.
|
110
|
|
|
|
120
|
—
|
|
|
100
110
|
—
|
i 120
|
—
|
100
|
—
|
|
|
110
|
—
|
|
|
100
|
—
|
100
|
—
|
—
|
|
113
|
09
|
140
|
|
130
|
|
120
|
—
|
120
|
—
|
110
|
-
|
120
|
—
|
130
|
—
|
130
|
—
|
120
|
—
|
120
|
—
|
130
|
—
|
130
|
—
|
130
|
—
|
j
|
|
140
140
|
—
|
130
|
—
|
110
|
—
|
1
|
|
120
|
—
|
120
|
—
|
120
150
|
—
|
| 130
|
-
|
100
130
|
—
|
J- 120
|
—
|
120
|
—
|
120
|
—
|
120
|
—
|
120
|
—
|
130
|
—
|
130
|
—
|
|
—
|
124
|
65
|
—
|
—
|
119
|
98
|
2.292
118
121
125
138
122
138
194
134
142
124
137
125
142
141
173
173
175
229
135
281
188
87
42
3384
20
Rustnings- och roteringsbesvären vid så väl soldat- som
båtsmanshållet utgöras i de flesta fall effektivt och i andra ge¬
nom erläggande af vakansafgift. Det sistnämnda är förhållandet
dels med de afsutna rusthållsregementena, hvad häst och sadel¬
mundering angår, hvarför tillsvidare erlägges vakansafgift i
spanmål, som löses efter medelmarkegångspris, dels med 115
nummer vid Norrbottens fältjägarekår, hvilka enligt kontrakt få
vara vakanta under 50 års tid från 1847 års början med 5 års
uppsägningstid å så väl Kronans som rotehållarnes sida, dels
ock med en del af båtsmansrusthållen i Blekinge och Södra
Möre, af hvilka högst halfva antalet får sättas på vakans föl¬
en tid af tio år i sender. I öfrigt äro vid hvarje regemente
eller kår tillhörande soldathållet ett a visst antal nummer vakanta
emot afgift bestämd genom kontrakt, som antingen omfatta viss
tid icke öfverstigande 15 år eller äro ställda på uppsägning. Den
nya ordinarie roteringen vid så väl soldat- som båtsmanshållet
fullgöres tills vidare genom erläggande af vakansafgift, hvilken
enligt Krigs- och Kammarkollegiernas Kungörelse den 25 Fe¬
bruari 1835 och Kammarkollegiets Kungörelse den 9 Oktober
samma år skall vid de årliga markegångssättningarne bestämmas
efter de för hvarje ort upprättade, af Kung! Maj:t fastställda
allmänna kontrakt och öfrige gällande stadgar för roterings-
besvärets utgörande samt vararoteringsbesväret fullt motsvarande.
I några fall utgöres i stället för roteringsbesväret en viss låg
vakansafgift, i afseende hvarå förekommer följande.
Hemmanen inom åtskilliga fordom privilegierade bergslag i
Jönköpings, Vermlands och Örebro län blefvo, då deras extra
r oterings skyldighet vid soldathållet i sammanhang med bergs-
lagsprivilegiernas upphörande förvandlades till ordinarie, be¬
rättigade fullgöra densamma medelst erläggande af half vakans¬
afgift. — Enahanda förmån är utsockne frälsehemman i Halland
medgifven vid fullgörande af deras roteringsskyldighet vid båts¬
manshållet. — Sårna, Idre och Hede byar i Kopparbergs län,
hvilka hafva rotering sig ålagd för tre rotar, äro befriade från
att uppsätta soldater, emot förbindelse att till Elfdals sockne¬
män, som åtagit sig att vid inträffande krig uppsätta detta man¬
skap, årligen betala 40 kronor för alla tre rotarne tillsammans. —
Vid båtsmanshållet finnas inom Södra Möre härad 9 rusthåll,
hvilka icke bestå af hemman, utan tillkommit på det sätt, att
180 daler 16 öre 8 penningar silfvermynt af presternes utlagor,
21
hvilka förut varit för båtsmansrustningen i nämnda kärad anvi¬
sade såsom tillgiftspenningar, blifvit till berörda 9 rusthåll inde¬
lade, med skyldighet att såsom vakansafgift utgöra ofvannämnda
belopp, i nu gällande mynt motsvarande 90 kronor 26 öre. — På
Yisingsö äro hemmanen indelade till sex båtsmansrotar, hvilka
beständigt få vara vakanta mot en årlig afgift för hvarje rote
af 15 daler silfvermynt i fredstid, hvilken afgift under krig för¬
dubblas, utgörande denna afgift i nu gällande myntslag 7 kronor
50 öre för hvarje rote.
De rusthåll och rotar vid så väl soldat- som båtsmanshållet,
hvilka antingen äro effektiva eller erlägga full vakansafgift enligt
kontrakt eller efter markegång, hafva i tabellen upptagits med de
värden, Komitén, enligt hvad förberördt är, för hvarje regemente,
kår eller båtsmanskompani antagit, sedan dock i hvarje fall det
understöd eller den ersättning, som för rustning eller rotering
af statsmedel utbetalas, blifvit frånräknad. Der roteringsbesvä-
ret utgöres medelst erläggande af half vakansafgift, har värdet
å detsamma i tabellen utförts med hälften af de utaf Komitén
antagna värden. Den rustnings- eller roteringsskyldighet, som,
enligt hvad nyss är anfördt, fullgöres genom erläggande af vissa
låga, en gång för alla bestämda afgifter, har i tabellen upptagits
till värde motsvarande afgifternas belopp.
Inom Säfvedals härad af Göteborgs län äro krono- och skatte¬
hemmanen indelade till 44 rotar, hvilka jemlikt Kungl. Brefven
den 3 och 13 April 1691 öfverlåtits åt Göteborgs stad »till vakt
och publike byggnaders förrättande» och fortfarande till staden
utgöra sin roteringsprestation. Jemväl dessa rotar äro i tabellen
upptagne och derstädes påförde det värde, hvartill roterings-
prestationen vid Elfsborgs regemente uppskattats.
Då det mött svårigheter att för de jordlägenheter samt verk
och inrättningar, hvilka äro berustade tillsammans med hemman,
bestämma deras andel i rustningsbesväret, har detsamma i ta¬
bellen införts för berustade hemman.
I Tab. N:o 2, omfattande skatter och besvär inom landstings¬
området, häradet, kommunen eller kyrkoförsamlingen, före¬
kommer först landstingsskatten. Denna utskyld har för år 1878
icke utgått i Upsala, Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs,
Örebro och Yestmanlands län. Yid landstingsskattens uppta¬
gande i tabellen hafva i fråga om beloppen kronoräkenskaperna
och i fråga om fördelningen på olika beskattningsföremål lands-
Tab. N-.o 2
Landstings-
skatt.
22
Shjutsafgift.
tingens beslut om debiteringsgrunden blifvit följda. Inom ett
län, Jemtlands, har större delen af landstingsskatten, som afsetts
dels för en landtbruksskola, dels för underhåll af allmänna vägar
och broar, dels ock för färjeroddens uppehållande, utdebiterats
å jordbruksfastighet efter skatt eller mantal, och en mindre del
efter »stadgad bevillningsgrund». Inom öfriga län har bevillnin-
gen efter Art. II i bevillningsstadgan utgjort debiteringsgrunden;
dock har inom några län jordbruksfastighet'påförts högre belopp
för hvarje bevillningskrona än andra beskattningsforemål. Så¬
lunda har i Göteborgs och Yesterbottens län jordbruksfastighet
påförts dubbelt för hvarje bevillningskrona emot hvad som ut¬
debiterats på annan fastighet och inkomst. I Gotlands län, der
landstingsskatten användts för veterinärväsendet, har, hvad lands¬
bygden angår, jordbruksfastighet påförts hela beloppet. Inom
Yermlands län, hvarest jemväl större delen af landstingsskatten
användts för veterinärväsendet, har ; utdebiterats å jordbruks¬
fastighet 32 öre samt å annan fastighet och inkomst 3 öre å
hvarje bevillningskrona. I Vesternorrlands län har, förutom en
allmän landstingsskatt, som utdebiterats lika å hvarje bevill¬
ningskrona, till bestridande af utgifter för vägar påförts jord¬
bruksfastighet 25 öre och öfriga beskattningsforemål 10 öre för
hvarje bevillningskrona.
Då genom Kung! Stadgan den 31 Maj 1878, hvilken trädde
i tillämpning med början af år 1879, en genomgripande förändring
i förut gällande föreskrifter rörande skyldigheten att bidraga
till skjutsväsendet egt rum, har Komitén ansett sig icke böra
lägga förhållandena under år 1878 till grund för uppgifterna om
detta besvär; och då Komitén under det tidigare skedet af sin
verksamhet icke kunnat erhålla några uppgifter rörande beloppet
af den shjutsafgift, som med den nya stadgans tillämpning kunde
komma att uttaxeras, har för Komitén endast återstått att så¬
som uttryck för den tunga, skjutsen medför, antaga den af ko-
miterade för skjutsväsendets ordnande i underdånigt betänkande
den 6 Mars 1877 (sid. 154) uppställda beräkning, bland annat,
öfver de kostnader för skjutsväsendet, som med vissa af komi-
terade föreslagna och sedermera i berörda Kungl. Stadga i huf¬
vudsak intagna bestämmelser kunde antagas komma att såsom
skjutsafgift drabba de särskilda länen eller^landstingsområdena.
Dör att emellertid erhålla någon ledning för bedömande af i
hvad mån ofvannämnda beräkning öfverensstämmer med den
verkliga skjutsafgift, som med tillämpning af den nya stadgan
utgår, kar Komitén begärt och af Kungi. Maj:ts samtlige Be¬
fallningshafvande erhållit uppgift å de belopp, hvartill de sär¬
skilda länens skjutsbidrag för år '1881 uppgått; och meddelas
här nedan så väl bemälde komiterades beräkning på grund af
hvilken, såsom ofvan är nämndt, skjutsafgiften blifvit i tabellen
införd, som den skjutsafgift, hvilken för nyssnämnda år verk¬
ligen utdebiterats, hvarvid erinras, att beloppen omfatta så väl
landsbygden som städerna.
Stockholms län
Upsala »
Södermanlands »
Östergötlands »
Jönköpings »
Kronobergs »
Kalmar »
Gotlands »
Blekinge »
i Kristianstads »
Malmöhus »
Hallands »
Göteborgs *>
Elfsborgs »
: Skaraborgs »
Vermlands »
Örebro »
Vestmanlands »
j Kopparbergs »
1 Gefleborgs »
:
I Ve8ternorrlands »
| Jemtlands >>
Vesterbottens »
Norrbottens »
Af Skjuts-
koraitén be-
räknadt
bidrag.
|
Utdebiteradt
bidrag.
|
Antal
stationer,
der stad¬
gan ej är
tillämpad
|
Anmärkninga r.
|
6,800
|
|
6,158
|
34
|
|
|
4,850
|
—
|
2,310
|
16
|
3
|
|
4,700
|
—
|
3,C22
|
93
|
1
|
|
13,600
|
—
|
15,992
|
01
|
—
|
|
7,950
|
—
|
3,651
|
12
|
—
|
|
2,450
|
—
|
1,774
|
69
|
—
|
(Någon skjutsaf-
|
3,100
|
—
|
—
|
—
|
52
|
< gift har ej utde-
|
550
|
—
|
1,775
|
86
|
7
|
(biterats.
|
3,150
|
—
|
2,428
|
17
|
3
|
|
7,400
|
—
|
4,291
|
65
|
—
|
23 Gästgifvare-
|
12,900
|
—
|
9,017
|
92
|
1
|
gårdar och sta-
|
2,400
|
—
|
1,472
|
61
|
8
|
tioner.
43 Eärje- och
|
900
|
—
|
—
|
—
|
—
|
båtskjutsstatio-
|
4,200
|
—
|
4 568
|
75
|
50
|
ner.
Någon skjuts-
|
10,600
|
—
|
7,712
|
66
|
10
|
afgift har ej ut-
|
32,317
|
—
|
6,804
|
—
|
35
|
debiterats.
|
21,100
|
—
|
10,286
|
24
|
—
|
|
10,200
|
—
|
5,767
|
90
|
—
|
|
33,025
|
—
|
20,400
|
—
|
—
|
|
27,050
|
—
|
28,756
|
—
|
1
|
|
37,358
|
—
|
38,854
|
29
|
3
|
|
21,567
|
—
|
16,499
|
34
|
8
|
|
10,991
|
—
|
11,478
|
20
|
3
|
|
13,717
|
—
|
11,935
|
66
|
—
|
|
292,875
|
—
|
214,958
|
50
|
251
|
|
Summa
24
Väghållning
och brobygg¬
nad.
Tingshus och
fängelsebygg¬
nad.
Fjerdings-
mannabesvä-
ret.
Skjutsafgiften är på de särskilda beskattningsföremålen för¬
delad efter den i stadgan om skjutsväsendet bestämda grund.
I fråga om väghållnings- och broby ggnadsbesväret bar Komi-
tén följt de af komiterade för uppgörande af förslag till för¬
ändrad lagstiftning angående utgörande af väghållningsbesväret
på landet i underdånigt betänkande den 14 December 1880 upp¬
gjorda beräkningar öfver kostnaden för detta besvär. Såsom af
nämnda betänkande närmare inhemtas, hafva bemälde komite¬
rade med tillhjelp af de från kronobetjeningen och kommunal¬
stämmorna inkomna uppgifter uppgjort en beräkning öfver den
kostnad, som i medeltal inom hvarje län drabbar ett mantal för¬
byggnad och underhåll under såväl sommar som vinter af lands-,,
härads- och sockenväg, hvarefter totalkostnaden för länet och
sedermera för hela riket utrönts. Detta medeltal å kostnaden
för ett förmedladt mantal inom hvarje särskildt län har lagts
till grund för det i tabellen upptagna värde å detta besvär, hvil-
ket för hela riket uppgår till det ansenliga beloppet af 7,215,322
kronor. Då bemälde komiterade erhållit ett värde å väghåll¬
ningsbesväret i hela riket af 7,188,315 kronor, eller något lägre
än nyss anförda belopp, bör till förklaring af denna skiljaktighet
anmärkas, att mantalet å väghållningsskyldiga hemman i riket
i omförmälda komitébetänkande upptagits något lägre, än hvad
tabellserien A. utvisar.
De i tabellen uppförda kostnader för tingshus- och fängelse-
byggnad, aflöning åt häradstjenare samt kostnad för ved m. m.
grunda sig på de af kronofogdarne derom meddelade uppgifter.
Af dessa kostnader, som fördelats på de byggnadsskyldige efter
det förmedlade mantalet, belöper på byggnad och underhåll af
tingshus och häradshäkte 77,512 kronor 6 öre, på aflöning åt
häradstjenare m. m. 30,774 kronor 98 öre samt på inventarier
och ved 30,521 kronor 57 öre.
Fjerdingsmannabesväret är ett menighetsbestyr, hvilket ut-
öfvas antingen turvis af egare och innehafvare af krono-, skatte-,,
allmänna frälse- och utsockne hemman eller ock af vissa särskildt
antagne fjerdingsman, hvilka oftast äro försedde med aflöning.
Medel till denna aflöning anskaffas genom utdebitering efter
enahanda grund, som för kommunalutskylder i allmänhet är
föreskrifven. Af de till Komitén angående detta besvär inkomna
uppgifter har befunnits: att inom Södermanlands län två och
inom Östergötlands län en fjerdingsman ännu äro aflönade på.
25
gammal stat med boställe; att inom Södermanlands, Östergöt¬
lands, Kopparbergs, Jemtlands, Yesterbottens ocb Norrbottens
län fjerdingsmannabefattningen ingenstädes utöfvas i tnr; att
inom öfriga län befattningen utöfvas i tur inom sammanlagdt
388 socknar; samt att, der fjerdingsmannabefattningen bestrides
af viss antagen person, någon aflöning till fjerdingsmannen inom
ett icke ringa antal socknar ej utbetalas. För erhållande af ett
värde å fjerdingsmannabesväret i de socknar, der detsamma ut¬
öfvas turvis, har medeltalet för hvarje län af lönebeloppen i de
socknar, der dylik aflöning utgår, lagts till grund, hvarefter det
sammanlagda värdet å besväret, der det turvis utgöres, samt de
verkligen utgående aflöningsbeloppen länsvis fördelats å de sär¬
skilda beskattningsföremålen efter den för kommunalutskylders
utgörande stadgade grund.
Till grund för de af Komitén upptagna kostnader för kyrko¬
byggnad ligga de från kyrkostämmornas ordförande härom med¬
delade uppgifter, hvilka af Komitén granskats och bearbetats.
Af dessa finner man, att inom alla län med undantag af Yester¬
bottens afvikelser egt rum från hvad gällande lag stadgar an¬
gående dem, som äro skyldige att deltaga i detta besvär, och
grunden hvarefter det bör utgöras.
Utom de utgifter, som uppgifvits utgå af fast egendom i
allmänhet med sammanlagdt ................................. 327,053,4 7
hafva utgjorts:
af hemman, i alla län med undantag af Kristianstads och Ye¬
sterbottens ____________________________________________________ 82,228,16
af jordbruksfastighet, i Kopparbergs län .............._. 1,102,8 9
efter skatteöre (jordbruksfastighet), i samma län...... 1,582,80
af fast egendom efter soldatrote (jordbruksfastighet)
i samma län ................................................... 8,236,48
af fast egendom efter öretal (jordbruksfastighet), i
G-efleborgs län ................................................ 4,747,33
efter skattetal (jordbruksfastighet) i Yesternorrlands
län................................................................. 213,40
af annan fastighet, i Kopparbergs och Yesternorr¬
lands län........................................................ 802,9 6
af annan fastighet, reducerad till mantal, i Grefleborgs
län—.............................................................. 1,242,07
af qvarnar i Hallands län....................................... 12,5 5
Kyrkobygg¬
nad.
26
af verk och inrättningar i Vermlands län ............... 35,8 3
efter allmän fyrk, i samtliga län utom Kalmar, Got¬
lands, Blekinge, Hallands, Kopparbergs och Ve-
sterbottens----------------------------------------------------21,273,5 6
efter 2:a Artikelns bevillning, i Kronobergs, Kristian¬
stads -och Kopparbergs län............................... 3,682,8 4
af inkomst, i Södermanlands, Gotlands, Örebro, Kop¬
parbergs, Gefleborgs och Yesternorrlands län — 5,358,28
samt utan angifvet slag af beskattningsföremål, inom
Södermanlands, Kronobergs, Hallands, Göteborgs,
Skaraborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län 13,784,41
tillhopa 471,357,03
Dessa utgifter hafva i tabellen fördelats på all fast egendom
enligt stadgandet i 26 kap. 1 § Byggningabalken.
Derförutan hafva bland utgifterna för kyrkobyggnad upp¬
tagits den del af kyrkotionden i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän, som användes för församlingarnes egna ändamål,
hvaruti äfven inbegripits den kyrkotionde, patronaträttsinnehaf-
vare i dessa provinser åtnjuta emot skyldighet att underhålla
kyrka. Ifrågavarande kyrkotionde utgjorde år 1878
i Blekinge län ........................ 3,928,13
i Kristianstads län .................. 64,475,2 4
i Malmöhus län........................ 105,352,5 5
i Hallands län .................... 18,208,61
i Göteborgs län........................ 3,630,5 9
tillsammans 195,595,12
och har fördelats på den tiondeskyldiga jorden i förhållande
till den kronotionde, som af densamma utgår.
Inom en socken i Göteborgs län åtnjuter kyrkan af helgon-
skylden 22 kronor 74 öre, hvilket belopp ock är i tabellen in¬
taget under rubriken kyrkobyggnad.
Utom nu anförda utgifter till kyrkobyggnad hafva inom
alla län för samma ändamål jemväl användts icke obetydliga
belopp af kyrkokassorna; men då dessa medel icke äro att hän¬
föra till skatter, hafva de lika litet som de utgifter, innehafvare
af lukrativ patronaträtt haft för kyrkobyggnad, i tabellen upp¬
tagits.
27
Då i Skåne det åligger boställsinnehafvare att utan försam¬
lingens deltagande bygga och underhålla prestgård, afse de i
tabellen under rubrik prestgårdsbyggnad upptagne' kostnader
endast den öfriga delen af riket.
Äfven de uppgifter, kyrkostämmornas ordförande meddelat
om kostnaderna för prestgårdsbyggnad, utvisa, med undantag för
Gotlands och Hallands län, afvikelscr från hvad gällande lag
stadgar angående dem som äro skyldige att deltaga i detta be¬
svär och grunden, hvarefter det bör utgöras.
Efter verkställd granskning och bearbetning af dessa upp¬
gifter hafva kostnaderna för ifrågavarande besvär befunnits utgå
af följande beskattningsföremål:
af jordbruksfastighet.............................................. 320,571,21.
» bruk ..........................................................- 12,928,15.
» qvarnar _____________________________________________________________ 1,558,6 7.
» hemman efter taxeringsvärde, i Elfsborgs län...... 288,31.
» fast egendom efter fyrktal, i Ilpsala, Göteborgs,
Örebro och Yestmanlands län_............................ 8,137,04.
» annan fastighet, i Elfsborgs och Kopparbergs län 29,4 5.
» annan fastighet, reducerad till mantal, i Gefleborgs
län________________________________________________________________ 382,17.
efter Art. II i bevillningsstadgan, i Kopparbergs län 798,3 4.
» allmän fyrk, i alla län utom Upsala, Gotlands, ,
Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs
och Jemtlands............................................... 14,295,40.
af inkomst, i Kopparbergs och Vesternorrlands län... 1,741,06.
» matlag, i Stockholms, Göteborgs, Elfsborgs, Verm-
lands, Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Jemtlands och Norrbottens län _________________________ 6,318,52.
» personer, i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs,
Vestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs, Jemt¬
lands och Norrbottens län._______________________________ 2,778,12.
samt utan angifvet slag af beskattningsföremål, i Göte¬
borgs och Skaraborgs län................................. 156,27,
Summa 369,982,7 1.
I likhet med hvad som skett med öfriga här ofvan nämnda
skatter och besvär, har Komitén sökt fördela kostnaden för prest¬
gårdsbyggnad såsom den enligt gällande lag och författningar
bör utgå. Härvid hafva likväl mött icke ringa svårigheter, bland
Prestgårds¬
byggnad.
28
hvilka Komitén anser sig böra särskildt omnämna den att, då
icke afhysta rå ock rörs-hemman samt de insockne hemman, som
af ålder deltagit i prestgårdsbyggnad, fortfarande skola utgöra
detta besvär, Komitén icke varit i tillfälle att urskilja, hvilka
af de till denna grupp hörande hemman lagligen skola deltaga
i kostnaden och hvilka skola vara derifrån fria. Då emellertid
de flesta hithörande hemman lagligen torde vara fria från prest¬
gårdsbyggnad, har hela gruppen i tabellen icke påförts någon
utgift för detta ändamål. Om ock härigenom någon oriktighet i
tabellen influtit, torde detta, med afseende derå att det oförmedlade
mantalet är jemförelsevis lågt å dessa egendomar, deraf nära hälften
tillhör Skåne, hvarest prestgårdsbyggnad icke förekommer såsom
ett allmänt besvär, icke utöfva något nämnvärdt störande inflytande
vid bedömande af de särskilda egendomsgruppernas inbördes för¬
hållande i fråga om skatter och besvär. De för jordbruksfastig¬
het och hemman samt för bruk och qvarnar uppgifna kostnader
hafva i tabellen påförts dessa beskattningsföremål. De kostna¬
der, som utgått af andra beskattningsföremål, hafva, så omsorgs¬
fullt möjligt varit, fördelats på hemman samt bruk och qvarnar, och
framgår såsom resultat af den skedda fördelningen, att jordbruks¬
fastighet påförts 354,711 kronor 31 öre samt bruk och qvarnar,
de i tabellserien B. jemväl derunder inbegripna, 15,271 kronor
38 öre.
Presterskapets Vidkommande utskylderna till pr ester skåpets aflöning, så
aflöning, hafva visserligen de jemlikt grunderna i Kungl. Förordningen
den 11 Juli 1862 upprättade och af Kungl. Maj :t genom särskilda
resolutioner fastställda löneregleringar inom flertalet af pastora¬
ten trädt i tillämpning; dock finnas ännu många pastorat, der
aflöningen utgår antingen enligt uppgjord konvention eller enligt
äldre författningar. Då med afseende å beskaffenheten af prester¬
skapets löneinkomster i sistnämnda pastorat det kunde förutses,
att infordade uppgifter derom icke skulle varda tillfredsstäl¬
lande, syntes det Komitén lämpligast att i fråga om utskyl¬
derna till presterskåpet allestädes följa de meddelade löneregle-
ringsresolutionerna, vare sig dessa år 1878 redan trädt i tillämp¬
ning eller icke, samt för de högst fåtaliga pastorat, der löne¬
reglering icke blifvit fastställd, upptaga utskylderna efter de af
vederbörande löneregleringsnämnd uppgjorda förslag. I enlighet
härmed affattades ock det formulär till de uppgifter, som från
kyrkostämmornas ordförande infordrades, hvarjemte ochdåKomi-
29
tén direkt ur löneregleringsresolutionerna hemtade upplysning
dels om den af jordbruksfastighet till visst angifvet belopp i
persedlar eller penningar utgående ersättning för tertialtionden
m. m., dels ock om den till visst belopp i spanmål eller pennin¬
gar bestämda afgift för verk och inrättningar, de från bemälde
ordförande infordrade uppgifter endast omfattade öfriga utskyl-
der till presterskapet. I åtskilliga af dessa uppgifter förklarade
vederbörande att, emedan löneregleringen ännu icke trädt i til¬
lämpning, det icke varit dem möjligt att lemna de äskade upp-
lysningarne; vissa pastorat förestodos af vice pastorer, som icke
egde den kännedom om församlingarne, att de kunde meddela
tillförlitlig uppgift. Dessa med flere andra förhållanden förorsa¬
kade, att ett stort antal af de inkomna uppgifterna befunnos
otillfredsställande. För erhållande af tillförlitlig uppgift om ut-
skylderna till presterskapet och deras fördelning på de särskilda
beskattningsföremålen återstod derföre för Komitén endast den
utvägen, att efter löneregleringsresolutionerna och i några ytterst
få fall efter löneregleringsnämndens förslag samt med tillhjelp
af mantals- och taxeringslängderna för hvarje pastorat i riket
uppgöra en beräkning öfver utskylderna för presterskapets af¬
löning och deras fördelning på olika beskattningsföremål. De
resultat, som dervid erhållits, äro i tabellen upptagna. Enligt
löneregleringsresolutionerna skall den jordbruksfastigheterna ålig¬
gande ersättning för tertialtionde och jura stolrn dem emellan
fördelas, stundom och vanligast efter taxeringsvärdet, stundom
efter i resolutionen för hvarje fastighet bestämdt belopp, stun¬
dom ock efter mantal. Till undvikande af allt för stora svårig¬
heter vid fördelningen, hafva ifrågavarande utskylder påförts
nämnda fastigheter i förhållande till deras taxeringsvärden.
Om utskylderna till kyrlcobetjeningens aflöning hafva kyrko¬
stämmornas ordförande jemväl meddelat uppgifter, hvilka i sam¬
manhang med företagen granskning jemförts med de till Stati¬
stiska Central-Byrån insända uppgifter, i hvad de angå här ifråga¬
varande utskylder. Under denna rubrik har i tabellen upptagits den
inom Skåne, Halland och Blekinge hufvudsakligen till klockarne
utgående helgonskyld, som utgör
inom Blekinge län..................... 971,18.
» Kristianstads län.............. 30,407,9 9.
» Malmöhus » .......... 41,568,80.
» Hallands » .............. 5,974,60.
Kyrkobetje¬
ning ens af¬
löning
Summa 78,922,57.
30
Helgonskylden liar fördelats på de hemman, hvilka denna
utskyld åligger, efter förmedladt mantal.
Under rubrik öfrige afgifter, beslutade af kommunal- och
kyrkostämma, fördelade efter fyrk upptagas de af kommunal¬
nämndernas ordförande uppgifna, för andra ändamål än kyrko-
och prestgårdsbyggnad samt presterskapets och kyrkobetjenin¬
gens aflöning afsedda^utskylder. Af uppgifterna härom, hvilka,
likasom de af kyrkostämmornas ordförande meddelade, här ofvan
omförmälda uppgifter angående kyrkobetj eningens aflöning, till
|
Utskylder,
|
utdebiterade
|
|
|
efter mantal.
|
efter annan från
fyrktalet af¬
vikande grund.
|
Stockholms lan..........................................
|
4,832
|
91
|
—
|
—
|
Upsala » ..........................................
|
8,910
|
20
|
556
|
25
|
Södermanlands » ..........................................
|
14,887
|
75
|
2,824
|
47
|
Östergötlands » ..........................................
|
10,738
|
79
|
118
|
64
|
Jönköpings » ..........................................
|
8,978
|
72
|
—
|
—
|
Kronobergs » ..........................................
|
8,042
|
39
|
229
|
50
|
Kalmar » ..........................................
|
4,320
|
40
|
3,787
|
99
|
Gotlands » .........................................
|
2,400
|
94
|
773
|
36
|
Blekinge » ..........................................
|
369
|
65
|
197
|
49
|
Kristianstads » ..........................................
|
6,191
|
51
|
—
|
—
|
Malmöhus » ..........................................
|
17,832
|
75
|
243
|
—
|
Hallands » ..........................................
|
6,152
|
80
|
—
|
—
|
Göteborgs » ..........................................
|
6,518
|
63
|
218
|
73
|
Elfsborgs » ..........................................
|
9,373
|
98
|
1,723
|
41
|
Skaraborgs » ..........................................
|
13,209
|
27
|
4,005
|
88
|
Vermlands » ..........................................
|
40,541
|
74
|
—
|
—
|
Örebro » ..........................................
|
1,067
|
28
|
2,395
|
—
|
Vestmanlands » ..........................................
|
7,459
|
98
|
—
|
—
|
Kopparbergs » ..........................................
|
12,113
|
33
|
12,982
|
97
|
Gefleborgs » ..........................................
|
19,168
|
19
|
—
|
—
|
Vesternorrlands » ..........................................
|
375
|
—
|
4,351
|
—
|
Jemtlands » ..........................................
|
10,656
|
44
|
2,625
|
66
|
Vesterbottens » ..........................................
|
1,441
|
50
|
—
|
—
|
Norrbottens » .........................................
|
606
|
23
|
5,621
|
40
|
Summa
|
216,193
|
38
|
42,654
|
75
|
31
ett ganska stort antal varit föremål för skriftvexling med ve¬
derbörande, som upprättat desamma, samt jemförts med de till
Statistiska Central-Byrån insända, finner man, att en del af bit
hänförliga utskylder utdebiterats antingen efter hemmantal eller
annan från fyrktalet afvikande grund. Sådant har skett inom
rikets samtliga län till den omfattning tabellen å föregående sida
utvisar.
Jemväl dessa belopp hafva i tabellen fördelats på de sär¬
skilda beskattningsföremålen efter fyrktal.
Tabellserien B., hvilken likasom serien A. uteslutande afser Tabellserien B.
landsbygden, omfattar de bevillningsskyldiga fastigheter, som ej
förekomma i jordeboken, äfvensom inkomst af kapital och arbete
med de dessa beskattningsföremål åliggande skatter och besvär
så väl till staten, som inom länet eller landstingsområdet, hära¬
det, kommunen och kyrkoförsamlingen. Till grund för denna
tabellserie, i hvad den afser fördelning af hit hänförliga fastig¬
heter samt inkomst i vissa grupper äfvensom de för hvardera
utförda taxeringsvärden eller inkomstbelopp och deraf utgående
bevillning, ligga de från Häradsskrifvarne infordrade, här ofvan
under 2:o och 3:o omförmälda uppgifter, af hvilka en del med
ledning af 1878 års taxeringslängder undergått omarbetning.
I fråga om grupperingen af de särskilda beskattningsföre¬
målen anmärkes här endast, att frälseräntorna upptagits bland
fastigheterna, på den grund att de jemlikt Kungl. Förordningen
den 10 April 1810 skola lagfaras, såsom om fast egendom är
stadgadt, samt att de enligt gällande bevillningsstadga räknas
till fastighet.
Såsom af tabellen synes, är inkomst af arrende utaf bevill-
ningsfri jordbruksfastighet, utom bevillningen till staten, påförd
endast landstingsskatt och skjutsafgift, hvilket beror derpå, att,
då enligt Kungl. Förordningen den 21 Mars 1862 sådan inkomst
icke skall till fyrktal sättas, densamma är befriad från alla efter
denna grund utgående afgifter.
Till förklaring öfver orsaken, hvarföre de till presterskapets
aflöning utgående bidrag från hithörande beskattningsföremål i
allmänhet icke stå i ett lika förhållande till bevillningen, får
Komitén erinra, att de för hvarje pastorat meddelade löneregle-
ringsresolutioner innehålla på grund af de särskilda församlin-
garnes och löneregleringsnämndernas förslag tillkomna skiljaktiga
bestämmelser rörande skyldigheten för annan fastighet samt
inkomst af kapital och arbete att deltaga i presterskapets allo-
32
ning. I allmänhet är högre afgift för detta ändamål ålagd verk
och inrättningar samt inkomst, som härflyter från fabriks- och
handelsrörelse, än öfriga i tabellserien upptagna beskattnings-
föremål. Presterskapets i inkomstgruppen allmän tjenst eller
pension upptagna inkomster äro från deltagande i dessa afgifter
befriade.
Rörande fördelningen P.öfrigt af de inom länet eller lands¬
tingsområdet, häradet, kommunen och kyrkoförsamlingen utgå¬
ende skatter och besvär, får Komitén åberopa hvad härom redan
vid tabellserien A. är anfördt.
Tabellserien c. Det var ursprungligen Komiténs afsigt att uti uppgiften rö¬
rande städernas skatter och besvär, hvilka innehållas i den till
tabellserien C. hörande Tab. N:o 4, lika som för landsbygden
skett, upptaga städernas jord, fördelad i grupper efter dess na¬
tur af krono, skatte eller frälse, med underrättelse tillika om
sättet för åtkomsten till densamma. De från Magistraterna be¬
gärda uppgifter angående stadsj orden hafva likväl med undan¬
tag för några få städer, hvaribland särskildt må nämnas Stock¬
holm och Göteborg, icke varit tillräckligt upplysande. Det har
ock utan tvifvel varit för vederbörande svårt och i många fall
omöjligt att meddela en fullständig utredning uti ifrågavarande
afseende,' helst åtkomsten af städernas jord i allmänhet går långt
tillbaka i tiden. Genom så väl berörda uppgifter som de under¬
sökningar, hvilka Komitén verkställt dels uti de i Kammar- och
Kommerskollegierna befintliga handlingar angående städerna,
dels ock i de handlingar, som samlats af den komité, hvilken
jemlikt Kungl. Brefvet den 3 Mars 1852 nedsattes för undersök¬
ning af grunderna för städernas beskattning m. m., hafva visser¬
ligen åtskilliga upplysningar vunnits; men då man i de flesta
fall för särskilda jordlägenheter numera icke återfinner de be¬
nämningar, som begagnades före det 18:de århundradet, har Ko¬
mitén icke lyckats att fullständigt och med visshet särskilja de
olika kamerala jordnaturerna å den städerna tillhörande jord.
Af denna anledning har Komitén måst uppgifva afsigten att för¬
dela stadsjorden i vissa grupper. Ur beskattningssynpunkt torde
dock detta icke medföra någon afsevärd olägenhet, då både rän¬
tan och kronotionden å städernas jord uppgå till jemförelsevis
obetydliga belopp.
I öfverensstämmelse med hvad i serien A. Tab. K:o 1 blifvit
iakttaget rörande räntan af egendom å landsbygden, har jemväl här
33
upptagits endast den ränta, som verkligen utgöres enligt de i
Kammarrätten befintliga specialräkningar. Under rubriken ränta
bar, såsom i de efter tabellen följande specialanmärkningar för
de särskilda städerna närmare angifves, upptagits jemväl de från
hospitalen indragna frälseräntor å lägenheter belägna inom stä¬
dernas områden, utgörande ett sammanlagdt belopp af 1,630
kronor 33 öre.
Äfven kronotionden har upptagits enligt de i Kammarrätten
befintliga räkenskaper.
De uppgifter, som rörande städernas båtsmanshåll och derför
utgående vakansafgifter meddelats af Magistraterna, hafva jem-
förts med kronoräkenskaperna, dervid i några få fall rättelser
varit erforderliga. Genom Kungi. Brefvet den 21 September
1839 blef en ny fördelning af städernas båtsmanshåll föreskrifven,
på det sätt att, — med undantag för några få städer, som af
särskilda orsaker redan förut voro befriade från deltagande i
båtsmanshållet, — hvarje stad med derunder hörande köping
samt hvarje af stad oberoende köping erhöll sin anpart af båts¬
manshållet, bestämd till ett visst rotetal, hvarjemte stadgades,
att den borgerliga rörelsen samt oprivilegierade hus och tomter
och stadsjord skulle efter bevillningsgrund deltaga i detta be¬
svär, dock med rättighet för invånarne att efter sig företeende
lokalförhållanden emellan sig jemka detta deltagande. I följd
dels af detta medgifvande, dels ock af de för flertalet städer utfär¬
dade Kungl. Resolutioner angående kommunal likställighet ut¬
göres, såsom af tabellen framgår, båtsmansvakansafgiften i många
städer efter annan grund än den genom ofvan åberopade Kungl.
Bref i allmänhet bestämda.
För stad, hvarunder en eller flere köpingar lyda, redovisas
den gemensamma vakansafgiften i stadens räkenskaper, i enlig¬
het hvarmed denna afgift till oafkortadt belopp blifvit för ve¬
derbörande stad i tabellen uppförd. För köping, som är af stad
oberoende, har uppställningen af de tabellserier, som angå lands¬
bygden, icke medgifvit vakansafgiftens upptagande i desamma.
Dessa köpingar äro vid slutet af de till Tab. N:o 4 hörande
specialanmärkningar omnämnda, och det dem påförda rotetal
med derför belöpande vakansafgift i rikssammandragets summor
inbegripna.
Till städerna Nyköping, Hernösand och Östersund höra om¬
råden, hvilka i senare tider skilts från landsbygden och förlagts
Skaf teregler in gshomi tens Betänkande. III. 3
34
till dessa städer. Ifrågavarande områden hade före sin förening
med' städerna fått sig ålagd ny ordinarie rotering, hvilken, så¬
som i specialanmärkningarne äfven nämnes, fortfarande utgöres
medelst erläggande af vakansafgift, som i tabellen jemväl finnes
för dessa städer upptagen. I rikssammandraget är dock denna
vakansafgift, som år 1878 utgjorde sammanlagdt 84 kronor 19
öre, utesluten såsom icke tillhörande städernas båtsmanshåll.
Af öfriga skatter och besvär till staten har den ständiga
inqvartering en upptagits efter de af Magistraterna meddelade
uppgifter, dervid den ersättning, som utom den s. k. inqvarte-
ringstolagen af statsmedel utbetalts, blifvit frånräknad.
Bevillningen enligt Art. II i bevillningsstadgan har uppta¬
gits enligt kronoräkenskaperna.
Hvad" kommunala skatter och besvär angår, så gälla i fråga,
om landstingsskatt, skjutsafgift samt utskylderna till presterskapets
aflöning enahanda beräkningsgrunder, som, enligt hvad här ofvan
är anfördt, tillämpats vid upptagande af dessa skatter för lands¬
bygden.
Öfriga kommunala utskylder hafva upptagits efter de af Ma¬
gistraterna lemnade uppgifter. Om de särskilda förhållanden,
som beträffande dessa utskylder i olika städer förekomma, äro
underrättelser meddelade i de efter tabellen följande specialan-
märkningarne.
Tabellserierna Beträffande den till serien C. hörande Tab. N:o 5, äfvensom
D. och E. jiva(j beträffar tabellserien D. torde inga särskilda upplysningar
vara behöfliga.
För dessa särskilda tabellserier hafva blifvit utarbetade
rikssammandrag, utvisande för hvar och en af dem summariska
öfversigter af de sifferuppgifter, den upptagit.
Slutligen, hafva i tabellserien E. blifvit till ett helt sam¬
manförda slutsummorna ur de under Litt. A., B., C. och D. upp¬
ställda tabeller.
I afseende på tabellserien E. bör slutligen nämnas, att
under rubriken annan fastighet äro upptagne de utskylder, som
åligga så väl i jordebok upptagne som derstädes icke före¬
kommande fastigheter af ifrågavarande slag.
*
35
II.
Resultaten af Komiténs utredning’ angående skatterna
till staten.
Efter denna redogörelse för grunderna för uppställningen af
de tabeller, som inom Komitén blifyit utarbetade, samt sättet för
inhemtande oeli bearbetning af de uppgifter, som i tabellerna in¬
flutit, anser sig Komitén böra fästa uppmärksamheten på några af
de resultat, som utaf tabellerna framgå.
Af tabellserien E. Tab. N:o 8 visar sig då först, att af samt¬
liga de direkta skatter till staten, Indika tabellerna upptaga, ut¬
görande år 1878 för landsbygden 12,747,123 kr. 9 öre, utgick
af jordbruksfastighet ............... 84,18 proc.,
» annan fastighet .................. 0,8 3 »
för inkomst ____________________________ 5,7 2 »
och såsom personliga afgifter ... 9,2 7 »
I städerna ställer sig, till följd åt den stora öfvervigt öfver
jordbruksfastighet som annan fastighet och ännu mer inkomst
der intaga, proportionen mellan de särskilda skatteföremålens
deltagande i de direkta skatterna naturligtvis helt annorlunda.
Dessa skatter utgjorde, såsom Tab. N:o 10 utvisar, år 1878 för
städerna 2,339,057 kr. 18 öre, hvaraf utgick
af jordbruksfastighet ......... 1,5 5 proc.,
» annan fastighet ......... 14,6 6 »
för inkomst _________ 74,5 4 »
och såsom personliga afgifter____ 9,2 5 »
Sammanföras ifrågavarande skatter för hela riket, befinnas de
uppgå till 15,086,180 kr. 27 öre och utgöras
36
af jordbruksfastighet .........med 71,37 proc.,
» annan fastighet ............ » 2,97 »
för inkomst ...................... » 16,3 9 »
och såsom personliga afgifter » 9,27 »
Det första, som yid granskningen af de anförda skattesiff-
rorna för hela riket faller i ögonen, är den stora andel i denna
skattebörda, som uppbäres af de personliga afgifterna. Dessa af¬
gifter uppgå nemligen till det ansenliga -beloppet af nära en
tiondedel af hela den direkta skatten. En så betydlig del af de nu
ifrågavarande skatterna utgöres således utan något afseende på den
förmögenhet eller inkomst, de skattskyldige kunna hafva. Dessa
afgifters belopp äro för öfrigt, såsom man kunde vänta, temligen
jemnt fördelade å de särskilda länens medelfolkmängd.
Dernäst fäster sig uppmärksamheten vid det förhållandet,
att jordbruksfastighet utgör icke mindre än 71 procent af hela det
skattebelopp, som här är i fråga. Ehuru väsentlig den del åt
landets förmögenhet, som är nedlagd i jordbruksfastighet, än är,
kan dock förhållandet mellan denna skattebörda och den, som
bäres af öfriga stora näringar, icke vara det rätta.
I fråga om skatterna till staten af fastighet och för inkomst
visar sig ock af ofvannämnda Tab. N:ris 8 och 10, att för hvarje
1,000 kronors taxeringsvärde å fastighet och hvarje 1,000 kronors
kapitalvärde af beskattningsbar inkomst erlades i direkt skatt
å landsbygden:
af jordbruksfastighet ............. 5 kr. 69 öre,
» annan' fastighet....... 59 »
och för inkomst_____________________ 50 »
således af jordbruksfastighet nära 10 gånger mer än af annan
fastighet och öfver 11 gånger mer än för inkomst.
I städerna erlades:
af jordbruksfastighet ..................... 93 öre,
» annan fastighet ............... 57 »
och för inkomst........................ 55 »
De olika jordnaturernas deltagande uti ifrågavarande skatter
i förhållande till hemmanens taxeringsvärden inhemtas af tabell¬
serien A. Den största skiljaktigheten eger naturligtvis i allmänhet
rum emellan, å ena sidan, roterade skattehemman, och, å den andra,
frälsesäterier och ladugårdar. Medeltalet inom de särskilda länen
af sådana egendomars skatt för hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet
var år 1878:
37
|
|
för
|
roterade
|
skattehemman:
|
för frälsesäterier och
|
|
|
|
|
|
ladugardar:
|
Upsala
|
län .
|
|
.... kr.
|
21,93
|
kr.
|
0,38.
|
Stockholms
|
»
|
|
»
|
14,44
|
»
|
0,33.
|
Södermanlands
|
» .
|
|
»
|
13,27
|
»
|
0,35.
|
Kronobergs
|
» _
|
|
____ »
|
11,85
|
»
|
0,3 7.
|
Jönköpings
|
» .
|
|
____ »
|
11,33
|
»
|
0,36.
|
Östergötlands
|
» -
|
|
____ 7>
|
11,19
|
»
|
0,33.
|
Vestmanlands
|
» .
|
|
____ »
|
10, S 7
|
»
|
0,3 7.
|
Getleborgs
|
» .
|
|
|
10,8 3
|
»
|
0,30.
|
Kopparbergs
|
» .
|
|
.... »
|
5
|
|
0,45.
|
Elfsborgs
|
|
|
.... »
|
8,7 0
|
»
|
0,46.
|
Kalmar
|
»
|
|
»
|
7,76
|
»
|
0,30.
|
Skaraborgs
|
»
|
|
____ »
|
7,70
|
|
0,5 1.
|
Hallands
|
» _
|
|
»
|
7,25
|
»
|
0,3 0.
|
Jemtlands
|
» ..
|
|
»
|
7,17
|
»
|
1,21.
|
Norrbottens
|
7>
|
|
____ »
|
6,7 1
|
»
|
0,30.
|
Vesterbottens
|
|
|
____ »
|
6,6 5
|
|
|
Gotlands
|
»
|
|
»
|
6,53
|
|
|
Vesternorrlands
|
»
|
|
»
|
6,06
|
»
|
0,30.
|
Blekinge
|
» ..
|
|
»
|
5,47
|
|
0,48.
|
Göteborgs
|
» .
|
|
»
|
5,29
|
»
|
0,31.
|
Örebro
|
»
|
|
»
|
5,0 6
|
|
0,42.
|
Vermlands
|
»
|
|
»
|
5,0 3
|
»
|
0,30.
|
Kristianstads *)
|
»
|
|
»
|
3,49
|
»
|
1,51.
|
Malmöhus **)
|
»
|
|
»
|
2,91
|
»
|
1,73.
|
Det finnes således
|
ett län
|
i riket
|
i, der det ena slag
|
et afjord-
|
egendom bär- 57 gånger så; stor skatt som det andra, ett der
dess skatt är öfver 40 gånger, fem der den är öfver 30 gånger,
sex der den är öfver 20 gånger så stor, och lika många der den
är öfver 10 gånger så stor som denna.
Hvad särskildt angår fördelningen å jordbruksfastigheterna
af de dem åliggande besvär för försvarsväsendet (rustning och
rotering) får Komitén meddela några ur tabellserien A. Tab. N:o
1 utdragna exempel på ojemnheten af dessa bördor. Det visar
sig, att år 1878 utgiften för dessa besvär för hvarje 1,000 kronor
af hemmanens taxeringsvärde utgjorde i medeltal:
’) För berustade skattehemman, hvilka utgöra öfver 71 proc. af samtliga skatte¬
hemman, kr. 8,66.
**) För berustade skattehemman, hvilka utgöra öfver 68 proc. af samtliga skatte¬
hemman, kr. 5,66.
38
|
För roterade
skatte¬
hemman.
. ...
|
För samtliga
frälsehemman.
|
För frälse-
säterier och
ladugårdar.
|
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre,
|
Kronor.
|
öre.
|
inom Stockholms län.......................
|
2
|
60
|
1
|
33
|
—
|
3
|
» Upsala » .......................
|
5
|
87
|
3
|
33
|
—
|
3/
/ 4
|
» Östergötlands » .......................
|
3
|
02
|
1
|
99
|
—
|
3/s
|
» Skaraborgs » .......................
|
3
|
21
|
2
|
25
|
—
|
21
|
» Vestmanlands » .......................
|
3
|
01
|
2
|
20
|
—
|
2%
|
» Jönköpings » .......................
|
4
|
80
|
3
|
10
|
—
|
5
|
» Kalmar » .......................
|
2
|
23
|
1
|
19
|
--
|
V,
|
Hvilka betydande skiljaktigbeter i beskattningshänseende de
särskilda länen emellan, som förefinnas i fråga om de olika skatte-
föremålens deltagande i de direkta skatterna, framgår af tabell¬
serien E. Tab. Nio 8. Under det, såsom ofvan är närnndt, medel¬
talet för landsbygden i hela riket af den direkta skatt, som af
jordbruksfastighet utgår för hvarje 1,000 kr. af taxeringsvärdet, är
5 kr. 69 öre, uppgår medeltalet af dessa bidrag exempelvis inom
Upsala län............... till 10 kr. 32 öre,
Gefleborgs » __________ » 9 » 56 »
Kronobergs » ............... » 8 » 58 »
men deremot inom
Vermlands län ............. till 4 kr. 17 öre,
Hallands » ............... » 3 » 95 »
Malmöhus » ............... » 3 » 18 »
Jordbruksfastigheten inom förstnämnda län är således i för¬
hållande till taxeringsvärdet betungad- med nära 3,3 gånger högre
direkt skatt än sådana egendomar i det sistnämnda.
Att skiljaktigheten särskilda hemman emellan, äfven der
hemmanen äro af samma kamerala jordnatur, i den skattebörda,
som i förhållande till deras taxeringsvärde dem åligger, måste
vara ännu mera anmärkningsvärd, än skiljaktigheten mellan me¬
deltalen för länen, är uppenbart. Såsom exempel härpå må med¬
delas, att grundskatten samt värdet af rustningen eller roteringen
vexla
å skattehemman i Stockholms län ... mellan 23,36 och 5,51
» » » Upsala ■> ... » 22,9i » 8,ss
» » » Södermanlands » ... » 16,28 » 1,14
39
å
|
skattehemman
|
i Östergötlands
|
län ... mellan 18,51
|
och 0,9 9
|
|
»
|
» Jönköpings
|
» ...
|
» 14,5 2
|
2>
|
5,2 2
|
»
|
»
|
» Kronobergs
|
»
|
» 14,45
|
»
|
5,24
|
|
»
|
» Kalmar
|
»
|
» 11,79
|
»
|
0,5 2
|
|
»
|
» Gotlands
|
»
|
J 7,94
|
»
|
2,98
|
»
|
|
» Blekinge
|
»
|
» 11,33
|
»
|
1,87
|
|
»
|
» Kristianstads
|
»
|
» 10,7 6
|
»
|
1,46
|
»
|
»
|
» Malmöhus
|
»
|
» 7,30
|
»
|
0,5 9
|
»
|
»
|
» Hallands
|
|
» 12,2 9
|
»
|
2,82
|
»
|
»
|
» Göteborgs
|
2> ...
|
» 10,06
|
»
|
2,07
|
»
|
»
|
» Elfsborgs
|
»
|
» 15,9 6
|
»
|
3,7 6
|
»
|
»
|
» Skaraborgs
|
» ___
|
» 15,6 8
|
2>
|
3,24
|
|
»
|
» Örebro
|
»
|
» 17,19
|
»
|
1,59
|
»
|
»
|
» Vermlands
|
|
» 28 —
|
»
|
3,03
|
»
|
»
|
» Vestmanlands
|
» —
|
» 21,2 7
|
»
|
1,63
|
allt för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, ökadt med kapital¬
beloppet af (= 20 gånger) utskylderna.
Beträffande annan fastighet, hvaraf i medeltal för hela lands¬
bygden utgår 59 öre för hvarje 1,000 kronors taxeringsvärde,
äro skiljaktigheterna vida mindre, utgörande maximum 94 öre och
minimum 50 öre.
Äfven de särskilda städerna emellan visa sig, såsom af Tab.
N:o 10 inliemtas, i fråga om jordbruksfastighet väsentliga skilj¬
aktigheter. Under det t. ex. af jordbruksfastighet hörande till
staden i Gotlands län utgår i direkt skatt 3 kr. 15 öre för hvarje
1,000 kronor af taxeringsvärdet, är motsvarande skatt af den till
städerna i Jönköpings län hörande jord endast 31 öre. Annan
fastighets deltagande i skatten vexlar mellan 72 öre och 51 öre
för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, och inkomstens emellan
64 öre och 50 öre på hvarje 1,000 kronor af den beskattnings¬
bara inkomstens kapitalvärde.
40
III.
Allmän öfversigt af Komiténs förslag.
Efter att sålunda hafva redogjort för de arheten, som verkstälts
i ändamål att åstadkomma den Komitén åliggande utredning af
skatteförkållandena, äfvensom för några af de resultat, densamma
lernnat, får Komitén nu öfvergå till de framställningar och förslag,
den funnit sig höra på grund deraf anföra.
Statsregleringen för år 1883 upptager en sammanlagd utgifts¬
summa af 78,749,137 kr.
Af de statsinkomster, som blifvit afsedda för att betäcka dessa
utgifter, är ett belopp af 19,330,000 kr. beräknadt att inflyta obe¬
roende af ingående skatter, nemligen af
Jernvägstrafikmedel___________________ 6,200,000.
Telegrafmedel............. 1,330,000.
Fyr- och Båkmedel.................. 1,200,000.
Statens domäner (Arrendemedel)_________________ 2,900,000.
Skogsmedel ............. 1,000,000.
Postmedel..................................... 5,100,000.
Bankovinsten...................................... 1,600,000.
19,330,000.
Samtliga skatter äro således beräknade att utgöra tillsam¬
mans 59,419,137 kr.
I afseende på fördelningen af denna skattebörda har Komitén
icke kunnat uppfatta sitt uppdrag så, som skulle det innebära
skyldigheten att uppgöra ett helt och hållet nytt skattesystem.
Den har trott sig böra utgå från de förhandenvarande förhållandena,
sådana de i verkligheten äro, och å ena sidan anmärka de miss¬
förhållanden, som synts vara de mest framträdande, samt föreslå sätt
för deras afhjelpande, å andra sidan tillse, huruvida icke, för att
fylla behofven, finnas hittills jemförelsevis föga anlitade skatte-
källor, hvilka utan synnerlig olägenhet skulle kunna i vidsträck¬
tare mån begagnas.
41
De resultat, som’framgå ur den af Komitén verkställda ut¬
redningen, synas tydligt gifva vid handen de skatteförhållanden, i
hvilka en förändring synes böra ega rum.
De personliga skatterna, hvilka i samhällenas tidigaste ålder
starkt anlitades, men hvilkas berättigande, med utvecklingen af
olika samhällsklasser och mycket olika förmögenhetsvilkor, allt
mera minskats, finnas hos oss hafva under senare tider snarare
framträdt mera än förut. De ur den statistiska redogörelsen här
ofvan sammanförda uppgifterna ådagalägga tydligen, att en lättnad
i dessa utskylder är af behofvet påkallad. Ur samma synpunkt
har Komitén redan i sitt förslag till ny Bevillningsförordning
förordat en förhöjning af de inkomstbelopp, för hvilka frihet från
eller lindring i bevillningsafgifter skulle medgifvas.
I äldre tider, då besittningen afjord var den egentliga grunden
för all förmögenhet och jordbruksnäringen nästan uteslutande sys¬
selsatte befolkningen, var det naturligt, att beskattningen skulle
först och förnämligast läggas på jorden. Ehuru under samhälls¬
utvecklingens fortgång andra näringar af den största betydenhet
tillkommit och en rörlig förmögenhet bildats, som i yrkeslifvet
och kapitalbildningen spelar en städse större rol, har jordbesitt¬
ningen fortfarit att vara föremål för beskattning i större mån,
än som med de förändrade förhållandena öfverensstämmer, hvilket
ock de ofvan meddelade sifferuppgifterna utvisa.
Inom sjelfva jordbeskattningens område, och med afseende
såväl på skattens belopp i allmänhet, som särskildt i afseende på
skyldigheten att bidraga till landets försvar, förekomma ock ojemn-
heter, hvilka länge varit öfver klagade och hvilkas beskaffenhet
klarast ådagalägges genom de faktiska uppgifter, hvilka i den
statistiska utredningen äro upptagna och hvilka äfven äro i det
nästföregående af Komiténs framställning omförmälda.
Det har på grund häraf synts Komitén, att de personliga ut-
skylderna böra, så snart och så vidt som möjligt, eftergifvas, de
förhanden varande ojemnheterna i jordbeskattningen småningom
och efter en fastställd plan under en längre följd af år utjemnas,
samt de hittills svagt anlitade skattekällor, som afse den rörliga
förmögenheten, såsom Arfskatt och Stämpelskatt, i vidsträcktare
mån än hittills begagnas.
Komitén har äfven haft ett annat uppdrag, hvars fullgörande
i väsentlig mån måste inverka på lösningen af dess uppgift i rent
finansielt hänseende. Det har nemligen ålegat Komitén att upp-
42
gifva utvägar att betacka de kostnader, som uppkomma genom
ordnandet efter en bestämd plan af ett förbättradt nationalförsvar.
Med afseende jemväl härå har Komitén funnit sig böra vidare
föreslå dels indragning efter hand af den egentliga bränvinsför-
säljningsafgiftén till staten, dels införandet af en ny, ehuru redan
föreslagen skatt, nemligen en maltskatt, dels slutligen en förhöj¬
ning i tobaksbeskattningen,
I den Allmänna, Bevillningen efter Art. II har Komitén för
intetdera af de nämnda ändamålen ansett sig böra föreslå annan
förhöjning, än den ökade bevillningen för jordbruksfastighet samt
för inkomst af fastighet och af jordbruksrörelse. Några förän¬
dringar i allmänhet af tullsatserna har Komitén icke heller
trott sig böra ifrågasätta, då en ny tulltaxa så nyligen som vid
innevarande års riksdag antagits. Äfvenledes har Komitén an¬
sett en tillökning i bränvinstillverkningsafgiften icke nu böra vid¬
tagas, enär denna afgift redan blifvit under loppet af några år
två gånger förhöjd och för närvarande ensam utgör icke mindre
än en fjerdedel af hela den till staten ingående skatteinkomst.
I enlighet med dessa i korthet antydda grunder har Komitén
uppgjort sina förslag och öfvergår nu till en närmare redogörelse
för hvart och ett särskildt af dem; hvarvid Komitén ansett sig
böra dels i afseende på de skatteafgifter, i hvilka en förminsk¬
ning föreslagits, göra en framställning så väl af deras tillkomst
och utveckling, som ock af grunderna och sättet för deras bort¬
tagande, dels, i fråga om medlen att bereda nya inkomster, söka
utveckla de skäl, som för Komiténs framställningar legat till
grund. Slutligen har Komitén bort i en sammanfattande öfver¬
sigt framlägga resultaten af det hela, för att ådagalägga, huru
dess förslag skulle verka dels på det första årets statsreglering,
dels, i den mån sådant nu kan beräknas, på den finansiela ställ¬
ningen under den närmast följande tiden.
Komitén får då först framlägga sitt förslag angående
43
IV.
De personliga skatterna.
I. Historik.
Sin framställning af de personliga skatternas historiska ut¬
veckling har Komitén ansett sig kunna inskränka till tiden efter
1809. En undersökning af förhållandena före denna tidpunkt
skulle, äfven om materialet dertill vore lättare åtkomligt än nu
är fallet, svårligen kunna i någon nämnvärd grad öka fastheten
af den grundval, på hvilken Komitén i denna punkt kunnat bygga
sina förslag till ändring i de bestående förhållandena. Äfven
för de förändringar, som under den nämnda tidrymden egt rum i
fråga om de personliga afgifterna för kyrkliga ändamål, har intet
fullständigt material stått Komitén till buds, hvadan dess fram¬
ställning i ämnet måst inskränkas till de båda statsskatterna:
Mantalspenningarne och Bevillningen efter Art. I., Sjukvårdsafgiften,
samt de kommunala skatterna: Fattigvårds- och Folkskole-afgiften.
Mantalspenningarne.
På den grundlagsstiftande riksdagen 1809—10 åtog sig Adeln
för sig och sitt folk samt Presteståndet för dem af ecklesiastik¬
staten, hvilka dittills njutit befrielse från mantalspenningar, denna
kapitationsafgift, med vilkor att endast gemenskapen af allt krigs¬
folk, då de ej äro jordegare, måtte derifrån undantagas.
Vid 1812 års riksdag väcktes fråga, huruvida ej allmogen i
koldistriktet omkring Falun kunde befrias från att betala sina
mantalspenningar med 3/ä stig brännkol in natura, emedan detta
qvantum kol år 1808, enligt officielt intyg, kostat efter marke-
gångspris något öfver 25 sk. bko., således öfver 3 gånger mera,
än andra vederlikar betalte, som kontant erlade denna afgift.
Men först genom ett Kungl. Bref den 1 Mars 1820 förordnades,
44
att, ehuru i Kopparbergs län mantalspenningarne skulle fort¬
farande erläggas i kol, det belopp, hvarmed denna prestation
öfverstege vanliga mantalspenningar, skulle kontant ersättas.
De före 1863 vidtagne vare sig förändringar i eller förkla¬
ringar af bestämmelserna om mantalspenningarne inskränka sig i
öfrigt till följande:
Bevillnings-förordniugen 1812 Art. VI, § 3, mom. 6, stadgar
om frihet från erläggande af mantalspenningar för alla dem, som
enligt nämnda mom. åtnjuta lindring i bevillningen; och detta
stadgande om frihet från mantalspenningar upprepas å motsvarande
ställe i alla följande bevillningsförordningar till och med den af
år 1858.
Kung]. Brefvet den 15 December 1820 förklarar 1810 års
Riksdags beslut icke hafva upphäft de äldre författningar, hvilka
från mantalspenningars utgörande befria dem, som uppfört stenhus-
byggnad å landet.
Kungi. Kungörelsen den 7 April 1841 påbjuder i enlighet med
då församlade Riksdags beslut, att mantalspenningarne, som dittills i
allmänhet bort erläggas af hvar och en efter uppnådda 15 år,
skola framgent utgå först efter fyllda 17 år.
Kungl. Brefvet till Kammarrätten den 5 Maj 1841 förklarar,
under åberopande af Förordningen den 6 April 1810 och riksdags¬
beslutet af den 2 Maj samma år, att gemenskapen af allt krigs¬
folk, då de ej äro jordegare, befrias från mantalspenningar för
sina egna personer.
Enligt Kung]. Maj:ts Cirkulär den 20 April 1850 till Dess
Befallningshafvande skola torpare och andra till arbetsklassen
hörande personer, som »mot arbetsskyldighet» innehafva mindre
jordlägenheter, efter fyllda 63 år åtnjuta befrielse från mantals¬
penningar.
Genom Kungl. Cirkulär den 10 Oktober 1851 till Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande blef, i enlighet med Riksdagens skrifvelse
den 29 Mars samma år, förklaradt, att nämnda personer, de der
innehafva eller bruka mindre lägenheter, som ej under egande-
eller stadgad åborätt besittas, åtnjuta befrielse från mantalspenningar
utan afseende å sättet för afgäldens erläggande till jordegarne.
Kungl. Kungörelsen den 15 December 1854 stadgar, i enlig¬
het med Riksdagens skrifvelse den 23 November samma år, att
från och med 1855 backstugusittare, med hustrur och enkor, samt
inhyseshjon befrias från mantalspenningar.
45
Kungl. Kungörelsen den 3 April 1857 bestämmer, i enlighet med
Riksdagens skrifvelse den 18 Mars samma år, att mantalspenningar
skola beräknas från fyllda 18 år och i de fall, då dittills befrielse
efter fyllda 63 år egt rum, upphöra med fyllda 60 år (detta för
likhets skull med motsvarande bestämmelser om skyddsafgiften)
samt efter nya myntsystemets införande utgå med 37, 25, 19, 12
öre, i stället för 12, 8, 6, 4 sk. bko.
Kungl. Kungörelsen den 24 Februari 1860 höjer, i enlighet med
1860 års Riksdags beslut, mantalspenningarne från 37, 25, 19,
och 12 till resp. 40, 25, 20 och 15 öre.
Genom Kungl. Kungörelsen den 30 Maj 1862 förklaras, att de
af allmogen, som ega eller bruka hemman, hvilkas värde icke
öfverstiger 1,500 rdr rmt, torpare, gerningsman, inhyseshjon, bruks-
och fabriksarbetare å landet, drängar och arbetskarlar så å lan¬
det som i städerna, fiskare på landet, fiskare och sådana torftiga
personer i städerna, som ej äro borgare, samt förenämnda perso¬
ners, äfvensom gemenskapens hustrur och enkor skola, när de
hafva fyra barn och derutöfver af ett eller flere giften och under
15 år, vara tillsvidare befriade från mantalspenningar. I de före¬
skrifter som, grundade på Förordningen den 8 Mars 1770 och
Förklaringen den 19 Februari 1773, härom varit gällande, hade nem¬
ligen — heter det — bevillningsförordningen af 1861 och mantals-
skrifningsförordningen af samma år icke afsett någon förändring.
Den stora mängd af undantagsbestämmelser, som sålunda tid
efter annan uppstått och som slutligen åt denna skatt förlänat ett
helt annat utseende än det ursprungliga, hade emellertid föranledt
1860 års Riksdag att hos Kungl. Maj:t anhålla om ny förenklad
författning i ämnet. Med anledning deraf afgafs af Kammarrätten
ett utlåtande, hvars innehåll meddelas i den Kungl. Propositionen
den 5 December 1862. Deraf framgår, att visserligen befrielse
från mantalspenningar, vare sig ständig eller under vissa år, var af
författningarne medgifven, dels åt vissa orters samtliga befolkning
(Lappmarken, Sårna och Idre), dels inom hela riket åt en mängd
af yrkesklasser, hvilka icke alla hörde till de minst bemedlade
(såsom krigsbefäl, hofrättsassessorer i tredje klassen, professorer
vid akademierna o. s. v.), men att likväl mantalspenningar i allmän¬
het påfördes eu del af de i lagstiftningen om denna afgift undan-
tagne: samt vidare att inom vissa landsdelar eu del af befolknin¬
gen åtnjöt nedsättning i afgiftens belopp till 8, 6, 4 sk., bko,
under det att densamma i allmänhet (före Kungörelsen den 24
46
Februari 1860) utgått med 12 sk. bko, som efter gällande myntfot
motsvarade det belopp, B mark, hvartill denna skatt ursprungligen
varit bestämd.
Kungl. Propositionen till 1862—63 års Riksdag föreslog lika
belopp (40 öre) för man och qvinna; den bibehöll äfven ett ej
obetydligt antal undantag. Riksdagens beslut, som af Kungl.
Maj:t sanktionerades genom Förordningen den 24 April 1863, be¬
stämde afgiften till 40 öre för man och 20 öre för qvinna, samt
medgaf befrielser endast för a) fattigunderstödstagare och dem
som enligt kommunalstyrelsens intyg böra för fattigdom eller
sjuklighet befrias; b) gemenskapen vid arméns och flottans värf-
vade regementen och kårer; samt c) lappallmogen och, tills för¬
fattning om mantals- och skattskrifning i Lappmarken utfärdats,
äfven öfriga inbyggare derstädes.
Åldern för mantalspenningars erläggande har sålunda, under
ifrågavarande period, framflyttats från 15 till 18 år. Derjemte
har beloppet för skattskyldiga af qvinkön bestämts till hälften mot
det, som betalas af män. Men å andra sidan har befrielsen från
mantalspenningar efter viss ålder upphäfts, och det stora antalet
mångfaldiga undantag och lindringar i det allra närmaste för¬
svunnit, under det skattens belopp för mankön är fullt så högt
som vid periodens början.
Personliga skyddsafgiften.
Namnet »skyddsafgift» förekommer väl i Bevillningsstadgan
den 28 April 1810 med dess å urtima riksdagen samma år
beslutade »tillägg», i ty att enligt tarifen n:r 2 skulle utgöras
skydds- eller minimiafgift »för skydd till person och egendom»;
men den var ej för alla skattskyldiga lika stor, utan bestämd till
olika belopp efter flere klassifikationer, och den var för öfrigt
sammanförd med den enligt samma stadga utgående »afgift af
person och synbar egendom eller rörelse», så att under denna för
två afgifter samfälda tarif beloppen vexla mellan 100 rdr och 8
sk. bko.
Först Bevillningsstadgan den 18 Augusti 1812 föreskrifver
under Art. I., för »alle inom Sveriges rike mantalsskrifne personer
utan afseende på stånd, vilkor eller förmögenhet», en så kallad
47
»personel afgift», olika endast för man- och qvinkön samt för vissa
ålderskategorier, och i samband härmed upphäfde Riksdagen ofvan-
nämnda och ännu ett par andra dittills utgående »klass-skatter»
(Slottsbyggnadshjelpen och Afgiften till Medicinalfonden). Enligt
denna stadga utgick den personliga skyddsafgiften för man från
fyllda 15 till fyllda 18 år med 82 sk. bko, från 19:de året och fram¬
gent med 1 rdr bko, för qvinna från fyllda 15 år med 24 sk. bko.
Afgiften skulle utgå äfven af dem som fyllt 63 år, med undan¬
tag för de i Art. VI. §3, mom. 5 uppräknade kategorier, nemligen:
vanföre, bräcklige och andre, som för bristande arbetsförmåga
äro utur stånd att förvärfva sitt uppehälle, så framt de ej inne¬
hafva egendom, för hvilken efter stadgade grunder bör erläggas
bevillning.
I öfrigt stadgades följande undantag:
a) Gemenskapen af indelta armén jemte båtsmanshållet er¬
lägger endast hälften emot ofvannämnda afgift, eller för hvar man
24 sk.
b) Gemenskapen af värfvade armén till lands och sjös betalar
ingen afgift efter denna artikel.
c) All gemenskap af extra roterade och konskriberade krigs¬
folket befrias i krigstid från erläggande af denna afgift för det år,
hvarunder det utgör minst tre månaders garnisons- eller fälttjenst.
I alla dessa uppräknade fall sträcka sig undantagen till krigs¬
folkets egna personer allena, men ej till deras hustrur och barn.
I Art. VI. § 3 stadgas ytterligare om vissa fall af »undantag
och lindring i Bevillning», äfven den efter Art. I. utgående,
och hänvisas i afseende härpå till de fullständigare och tydligare
bestämmelserna i de följande bevillningsförordningarne.
Bevillningsstadgan af år 1815, Art.I., afviker från den föregående
derutinnan, att skyddsafgift skall utgå af hvarje qvinna från fyllda
15 till fyllda 18 år med 16 sk. bko, samt från och med 19:de året
med 24 sk. bko, samt att afgiften skall fortfara till fyllda 63 år,
då den upphör för alla, som ej af egendom, tjenst eller rörelse
ega en inkomst af 50 rdr bko.
I Art. V. § 3, mom. 1 äro undantag medgifna för:
l:o. I tjenst varande, såväl som med pension afskedade ge¬
menskapen af indelta och värfvade armén till lands och sjös, jemte
båtsmanshållet.
2:o. Gemenskapen af extra roterade och konskriberade krigs¬
folket för det krigsår, då de gjort någon garnisons- eller fälttjenst.
48
Dock sträcka sig i begge dessa fall undantagen endast till krigs¬
folkets egna personer.
3:o. Upptagna fattiga barn intill den genom Legokjonsstadgan
den 15 Maj 1805 föreskrifna ålder, fattighjon eller sådana personer
som njuta understöd af barmhertighetsverk och allmänna inrätt¬
ningar, ehvad de hafva försvar eller icke; vanföre, svagsinte,
bräcklige och andre, som för bristande arbetsförmåga äro utur
stånd att förvärfva sitt uppehälle; torftige krono-nybyggare under
frihetsår efter den pröfning af deras belägenhet, som berednings-
och taxeringskomitén skall åligga, samt medellösa fångar;
4:o. Ynglingar, som vid akademier, gymnasier och allmänna
skolor studier idka;
5:o. Inbyggarne i Särna socken af Oster-Dalarne;
6:o. Manufakturister och fabriksidkare i Eskilstuna fristad, så
för egna personer, som hustrur, barn och tjenstehjon.
I samma Art. V. mom. 4 och 5 stadgas om lindring i bevill-
ningen efter Art. I.:
»De af allmogen, som ej ega eller bruka mera än V4 hemman
och derunder, så vida värdet deraf icke öfverstiger 1,000 rdr,
torpare, gerningsman, inhyseshjon, bruks- och fabriksarbetare å
landet, samt arbetskarlar, fiskare och sådana torftiga personer i
städerna, som ej äro borgare, skola när de hafva fyra barn af ett
eller flere giften, det yngsta under åtta, det äldsta icke öfver
femton år, i den ålagda bevillningen njuta ett afdrag af 10 sk., som
svarar mot den lindring i lön- och betalningsafgift samt slottshjelp,
som förut varit tillerkänd, hvarjemte de, liksom fordom, för man¬
talspenningar frikallas. Torpare och inhyseshjon, som vid skatt-
skrifningen med bevis styrka, att de låtit vaccinera fyra barn,
skola dessutom i fyra års tid årligen åtnjuta 10 sk. afdrag å be¬
villningen.»
»Allmogen i Herjedalen, den del deraf inom Stora Koppar¬
bergs län, som utgör grufvehjelp till Stora Kopparberget eller
mantalskol, samt Öster- och Vesterdals fögderier i samma län
varda från bevillning efter I och II Art. till hälften frikallade,
hvarjemte de, som, utan att deltaga i dessa onera, utgöra grufve¬
hjelp till Löfås silfververk samt den s. k. Kungsgårdshjelpen, så
länge dessa onera fortfara, för en fjerdedel förskonas.»
Dessa bestämmelser återfinnas i hufvudsak lika, ehuru med
åtskilliga ändringar och tillägg, uti samtliga bevillningsförordnin-
gar till och med år 1858.
49
Bevillningsstadgan af år 1818, Art. I., öfverensstämmer i allo
med den af 1815.
Bevillningsstadgan af år 1823, Art. I., stadgar :
Skyddsafgift erlägges af hvarje mansperson från och med
fyllda 17 till och med fyllda 60 år med 44 sk., af hvarje qvins-
person inom samma åldersgränser med 22 sk. Afgiften utgår
äfven efter fyllda 60 år för alla dem, som antingen af egendom,
tjenst eller rörelse ega en inkomst af 50 rdr., eller efter Art. II
utgöra bevillning af egendom, rörelse och lön. Undantagen äro
desamma som 1815 och 1818, utom att, i stället för sista stycket
i ofvanstående punkt 3:o (»torftige krononybyggare — åligga»)
tillkommit ett nytt mom., så lydande:
»Krononybyggare i Stora Kopparbergs, Gefleborgs, Vester-
bottens, Vester-Norrlands, Norrbottens och Jemtlands län under
de första femton frihetsåren för sig sjelfve, hustrur och hemma¬
varande barn; torftige krononybyggare måge under frihetsår till¬
godonjuta denna befrielse äfven sedan de första femton åren till-
ändalupit, efter den pröfning af deras belägenhet, som berednings-
och taxeringskomitén skall åligga.».
Bevillningsstadgan af år 1830 lemnar beloppen och de all¬
männa åldersgränserna oförändrade, sådana de fastställdes år
1823, men stadgar om afgiftens utgörande efter fyllda 60 år, att
detta åligger dem som af tjenst eller röi-else eller genom undan-
tagsbeting vid afhandlingar om öfverlåtelse af fast egendom ega
en årlig inkomst af 100 rdr bko, eller efter Art. II utgöra bevill¬
ning af egendom, rörelse eller lön.
Undantagen äro desamma som 1823.
Bevillningsstadgan af år 1835, Art. I., afviker från den näst¬
föregående endast deri, att ordet »fast» uteslutits ur den förra
stadgans ord: »vid afhandlingar om öfverlåtelse af fast egendom»,
äfvensom att den senare kategorien af personer öfver 60 år, som
skola utgöra skyddsafgift, ändrats till: »efter II;a Art. utgöra
bevillning för fast egendom af öfver 100 rdr värde, rörelse
eller lön».
Undantagen äro enahanda som i nästföregående stadga, utom
att i bestämmelsen om Eskilstuna fristad uteslutits »tjenstehjon».
Bevillningsstadgan af år 1841, Art. I., ändrar åldersgränserna
till fyllda 18 och 60 år, beloppet för man till 24, för qvinua till
12 sk. bko, samt värdet af den bevillningsskyldiga egendom,
Skatteregleringskomiténs Betänkande III. 4
50
hvars innehafvare äfven efter 60 år är pligtig att betala skydds¬
afgift, till »öfver 200 rdr».
Undantagen äro desamma som i Bevillningsstadgan afår 1835,
utom att i bestämmelsen om gemenskapen af indelta och värfvade
armén orden »med pension afskedade» ändrats till »med rättighet
till pension afskedade».
Bevillningsstadgan af år 1845, Art. I., ändrar, i sammanhang
med beslutet om en särskild personlig folkskoleafgift utöfver den i
1842 års Folkskolestadga medgifna, beloppen till 12 sk. bko för
man och 6 sk. bko för qvinna.
Undantagen äro desamma som i föregående stadga, utom att
till akademier, gymnasier och allmänna skolor tillagts »Carolinska
institutet» och »tekniska undervisningsanstalter».
Bevillningsstadgan af år 1848, Art. I., är oförändrad lika den
nästföregående.
Undantagen äro desamma som i Bevillningsstadgan 1845, utom
att i bestämmelsen om Eskilstuna fristad tillagts »samt de i och
för deras slöjder begagnade arbetare».
Bevillningsstadgan af år 1851, Art. I., är lika lydande med
den af år 1848.
Till de från bevillning efter Art. I. undantagne tillkomma här:
poliskonstaplar i Stockholm, äfvensom polis- och nattbevakning i
öfriga städer, för deras egna personer.
Bevillningsstadgan af år 1855, Art. I. är af lika innehåll med
den af år 1841.
Bland undantagen är vid bestämmelsen om Särna socken
tillagdt »med Idre kapell».
Bevillningsstadgan af år 1858, Art. I., höjer beloppen till 40
öre för man, 20 öre för qvinna samt till resp. 150 rdr årlig in¬
komst och »öfver 300 rdr» egendomsvärde de inkomst- och för-
mögenhetsbelopp, som medföra skyldighet att äfven efter 60 år
utgöra skyddsafgift.
Bland undantagen tillkomma nu: vaktknektar och vaktqvinnor
vid fångvårdsinrättningarne, för deras egna personer.
Bevillningsstadgan af år 1861 angifver såsom skyldig att er¬
lägga skyddsafgift »hvarje i mantalslängd upptagen person som
enligt gällande författningar skall utgöra mantalspenningar», i och
hvarmed åldersgränsbestämmelserna och föreskriften om utgörande
i vissa fäll af skyddsafgift efter 60 år förföllo. Befriade från
skyddsafgift blefvo sålunda: de som åtnjuta fattigunderstöd; de
51
h vilka efter kommunalstyrelsens intyg böra för fattigdom eller
sjuklighet befrias; arméns och flottans värfvade gemenskap; den
egentliga Lappallmogen; samt, tilldess allmän författning om skatt¬
skrifning i Lappmarkerna utfärdas, äfven öfriga invånare der¬
städes. Skyddsafgiften bibehölls vid det 1858 stadgade belopp.
Härmed öfverensstämmande äro de 1864—1870 fastställda be-
villningsförordningar.
Bevillningsstadgan af år 1871 höjde beloppen till 80 och 40
öre, genom skydds- och folkskoleafgifternas sammanslagning. Näst¬
kommande Riksdag nedsatte dem åter till 40 och 20 öre, hvarvid
sedan förblifvit.
Då beslut år 1873 fattades om bevillningstaxerings införande
i Norr- och Vesterbottens Lappmarker, undantogos såväl Lapparne
som den öfriga befolkningen i Lappmarkerna från erläggande af
bevillning efter Art. I.
Folkskoleafgiften (halfva personliga skyddsafgiften).
(1845—1871.)
Då 1844—45 års Riksdag sänkte den i 1841 års Bevillnings-
stadga till resp. 24 och 12 sk. bko bestämda personliga skydds¬
afgiften till 12 och 6 sk. bko, beslöts, att en mot denna ned¬
sättning svarande afgift skulle, utan undantag för arméns och flot¬
tans gemenskap, till folkskoleundervisningens främjande utgöras
och af församlingarne disponeras. Genom den af Kungl. Maj:t den
13 Mars 1846 utfärdade Kungörelse i ämnet undantogs likväl, i
strid med Riksdagens beslut, den värfvade arméns gemenskap.
Samma undantag upprepades — i öfverensstämmelse med Riks¬
dagens beslut — i Kungörelsen den 17 Maj 1861, som meddelar, att
denna folkskoleafgift höjts till 40 och 20 öre, således till likhet med
mantalspenningarnes och skyddsafgiftens belopp. Således skulle folk¬
skoleafgift erläggas af den icke värfvade gemenskapen, hvilken intill
1864, i likhet med den värfvade, var befriad från mantalspenningar.
Sedan 1863 års förordning om mantalspenningarne upphäft den icke
värfvade gemenskapens befrielse från mantalspenningar, var endast
den värfvade gemenskapen uttryckligen fritagen från alla tre afgif-
terna: mantalspenningar, skyddsafgift och folkskoleafgift, ehuruväl
förmodligen tillämpningen varit sådan, att äfven öfriga från man-
52
talspenningar och skyddsafgift befriade kategorier ej behöfde er¬
lägga den till folkskoleafgift förvandlade halfva skyddsafgiften.
Riksdagen 1871 beslöt att med skyddsafgiften sammanslå folk-
skoleafgiften, samt uppförde å 8:de hufvudtiteln ett motsvarande
anslag till bidrag för aflönande af lärare och lärarinnor vid folk-
och småskolor. —
Den personliga skyddsafgiften är således betydligt lägre nu,
än den år 1812 fastställdes, hvarjemte åldern för skattskyldighets
inträde i detta fall framflyttats från fyllda 15 till fyllda 18 år. Ä
andra sidan hafva de så talrika undantags- och liudringsfallen re¬
ducerats till det minsta möjliga, och den åldersgräns borttagits,
efter hvilken bevillningsskyldigheten tillförene upphörde.
Debiterad bevillning efter Art. 1. utgjorde (enligt Statistisk
Tidskrift, h. 1 och 8—9):
år 1813........................... 1,498,953 kronor,
>> 1842........................... 839,141') »
» 1846........................... 447,30S2) »
» 1861_______ 558,006 »
Den utgjorde enligt bevillningssammandragen:
år 1863......... 547,013 kronor,
» 1872........................... 1,259,4143) »
» 1873........................... 641,3664) »
» 1880...............-.......... 714,205 » .
Den personliga sjukvårds- (förut kurhus-) afgiften.
Med anledning af Kungl. Propositionen den 29 November 1817,
och då de enligt Rikets Ständers önskan vidtagna åtgärder till frivil¬
liga sammanskott inom länen för veneriska smittans hämmande ej
uppfyllt det åsyftade ändamålet, beslöto Ständerna vid 1817—18 års
riksdag den s. k. treshilling saf giften; hvarje mantalsskrifven per¬
son skulle, för nämnda ändamål, intill följande riksdag betala 3
sk. bko.
A 1823 års riksdag förnyades denna afgift, och fastställ¬
des ett minimum af 1 sk. och ett maximum, Bvid högst trän-
') Obs. den betydliga nedsättningen i 1841 års förordning.
2) Obs. beslutet om halfva skyddsafgiftens anvisande till folkskoleväsendet
3) Obs. sammanslagningen af skydds- och folkskoleafgifterna.
■*) Obs. nedsättningen till hälften.
53
gande omständigheter», af 5 sk. bko af hvarje mantalsskrifven
person.
Ä riksdagarne 1828—30 och 1834—35 fastställdes samma mi¬
nimum och maximum, med liknande förbehåll som 1823 i afseende
å det senare.
Q
A riksdagen 1840—41 förändrades bestämmelsen om beloppet
så till vida, att maximum i Stockholms stad höjdes till 12
sk. bko.
Nästföljande Riksdag 1844—45 bibehöll de å den föregående
antagna stadganden, med det tillägg att maximum inom de distrikt
(utom Stockholm), »der lasarettets och kurhusets bestånd det ound¬
gängligen fordrar», må höjas till 6 sk. bko.
Rikets Ständer vid 1847—48 års riksdag ändrade i så måtto
dessa föreskrifter, att i Stockholm maximum höjdes till 16
sk. bko.
Sistnämnda Riksdags beslut förnyades af Riksdagarne 1850—51
och 1853—54.
Ä 1856—58 års riksdag bestämdes minimum till 3, maximum
i Stockholm till 50, i öfriga delar af riket till 25 öre.
Samma stadgande förnyades af Riksdagarne 1859—60,1862—63,
1865—66 och 1867, hvarjemte sistnämnda Riksdag beslöt, att kur-
husafgiften, som allt ifrån början beviljats för en statsregleringspe-
riod i sender, skulle utgå »intill dess annorlunda förordnas».
Riksdagen 1873 beslöt, med upphäfvande af bestämmelserna
om kurhusafgiften, att för 1874 och tillsvidare en personlig sjuk-
vårdsafgift skulle utgöras af enhvar, som erlade mantalspenningar,
med högst 1 krona i Stockholm och högst 50 öre i öfriga delar
af riket för hvarje skattskyldig af mankön, samt med hälften af
dessa belopp för qvinna.
Denna personliga afgifts maximum har sålunda under tidernas
lopp blifvit elfva gånger högre för man- och fem till sex gånger
högre för qvinkön i Stockholm, samt resp. fem till sex och nära
tre gånger högre i öfriga delar af riket, än den från början var.
Kurhusens inkomster af debiterad Tturhuscifgift under sista året
(1873), då denna afgift erlades, uppgick enligt Sundhetskollegii
berättelse för 1873 till 407,002 kronor 24 öre.
Landstingens inkomst af sjulcvårdsafgiften har enligt Statisti¬
ska Central-Byråns berättelse om kommunernas fattigvård och fi¬
nanser uppgått till följande belopp:
!
54
Ar 1874............................ 583,782 kronor,
» 1875_______ 640,647 »
» 1876............. 657,714
» 1877 ..... 703,408
» 1878___________________ 716,503 » .
Den personliga fattigvårdsafgiften.
Rikets Ständer anhöllo genom skrifvelse den 24 November 1809,
att Kungl. Maj:t ville åt en komité uppdraga utarbetandet af en plan
för fattigvården. Under afbidan af den i följd häraf år 1810 för¬
ordnade komiténs förslag stadgades genom Kungörelse den 14 Fe¬
bruari 1811, i enlighet med den af Rikets Ständer godkända Kungl.
Proposition till 1810 års Riksdag, att skyldighet att bidraga till de
fattigas försörjande åligger enhvar, som icke sjelf är i behof af
andras hjelp, och att de beslut om sådana bidrag, som af städer
eller församlingar på landet antagas, skola, sedan Kungl. Maj:t
dem gillat, ega gällande kraft. Detta stadgande — säger en re¬
servant i den fattigvårdskomité, som den 8 Juni 1839 afgaf sitt utlå¬
tande — förblef på de flesta ställen »en död bokstaf». Verksam¬
mare blef den, äfvenledes å 1810 års riksdag föreslagna och god¬
kända, genom Förordningen den 3 Juli 1811 meddelade föreskrift,
att af allt sjöfolk, som förhyres i rikets sjöfartsidkande städer, der
fattigvårdsanstalter redan funnos eller framdeles blefve inrättade,
till de fattigas underhåll skulle erläggas: af hvarje skeppare 1
rdr, styrman 24 sk., båtsman, matros, jungman 12, hvar och
en af det öfriga sjöfolket, såvida han utom kost ombord för sin
tjenst åtnjuter någon aflöning, 4 sk., allt bko, om året. Den
sålunda stadgade afgiften upphäfdes genom Kungörelsen den 18
Juni 1864.
I 1810 års fattigvårdskomités år 1821 afgifna utlåtande före¬
slogs, att för fattigvårdskostnadernas bestridande, i den mån de
vanliga inkomsterna funnes otillräckliga, dels skulle erläggas en
personel afgift af alla, som begagnade andras biträde, beräknad
till ett visst belopp för hvarje biträdande, dels ytterligare erfor¬
derliga bidrag fördelas på egare eller innehafvare af fastighet, lön¬
tagare och näringsidkare i mån af deras bevillning. Sedan 1823
års Riksdag, till hvilken komiténs förslag öfverlemnades, anmält,
att den ej kunnat öfver detta ärende sina tankar förena, förkla¬
55
rade Kungl. Maj:t 1824, att några förändrade stadganden rörande
fattigvården ej vore af omständigheterna påkallade.
Den år 1837 förordnade komitén för »Fattigvården i riket, utom
Stockholms stad, jemte dermed sammanhang egande ämnen» upp¬
lyser i sitt år 1839 afgifna betänkande, att hemmantalet var den
grund, efter hvilken bidragen till fattigvården då »vanligast» ut¬
gjordes. I sitt förslag till stadga om fattigvården i riket (utom
Stockholm) föreslog denna komité rörande bidrag till fattigvården,
att, der de till fattigvårdsstyrelses disposition stående medel vore
otillräckliga, bristen skulle fyllas i främsta rummet genom eu
afgift af högst sex sk. hko för hvarje mantalsskrifven per¬
son, som fyllt sjutton år, och hvad härutöfver erfordras, af sam¬
hällets »sjelfrådande medlemmar» erläggas efter deras bevillnings-
belopp, dock att rörelse med lägre bevillning än 2 rdr bko
ej deltager i detta tillskott (§ 29).
Lagstadgad blef en personlig fattigvårdsafgift först genom
Stadgan för fattigvården i Stockholm den 1 April 1843, hvilken
medgifver, att i hufvudstaden finge för fattigvårdens behof uttagas,
såsom orden lyda, »en viss mindre afgift» af hvarje mantalsskrif¬
ven person, som fyllt aderton år.
Derefter föreskrefs i Förordningen angående fattigvården i riltet
den 25 Maj 1847, att, der fattigvårdsstyrelses disponibla tillgångar
ej vore tillräckliga, i främsta rummet skulle erläggas en årlig af¬
gift af högst 8 sk. för mans- och 4 för qvinsperson, som är
mantalsskrifven och fyllt aderton år, dock att eftergift kunde be¬
viljas den, som befunne sig i särdeles knappa omständigheter.
Samma stadgande upprepades i Fattigvårdsförordningen den 13 Juli
1853. Hvarken sistnämnda förordning eller den af år 1847 gjorde
någon ändring i hvad rörande bidragen föreskrifvits i Fattigvårds-
stadgan för Stockholm af 1843. Kungörelsen den 2 Oktober
1857 bestämde fattigvårdsafgiftens maximum till 50 öre för man
och 25 öre för qvinna.
Nu gällande Fattigvårdsförordning af den 9 Juni 1871 — hvil¬
ken upphäft förutvarande skiljaktigheter i fattigvårdslagstiftningen
för Stockholm och öfriga delar af riket — medgifver, att till fattig¬
vårdens bestridande må uttagas en årlig afgift af högst 50 öre
för man och 25 öre för qvinna, som är mantalsskrifven inom fattig-
vårdssamhället och fyllt aderton år, hvilken afgift dock må efter-
gifvas den, som befinner sig i särdeles knappa omständigheter,
56
Den personliga fattigvårdsafgiftens maximum är således nu
dubbelt högre än det maximi-belopp, som medgafs i 1847 års för¬
ordning.
Den personliga folkskoleafgiften enligt Stadgan om folkundervisningen
i riket den 18 Juni 1842.
Folkskolestadgan 1842 föreskref att, för att bereda tillgång
till lärarnes aflöning, der ej andra medel finnas, dels ett årligt
bidrag af minst 2 och högst 6 sk. hko skall utgöras af hvarje
skattskyldig person i församlingen, dels en afgift erläggas för
hvarje barn, som begagnar folkskolan, med undantag af dem, som
åtnjuta understöd af fattigvården eller hvilkas föräldrar för medel¬
löshet erhålla afkortning å de årliga kronoutskylderna, samt att
hvad ytterligare erfordrades skulle sammanskjutas enligt grunderna
för bevillningen enligt Art. II. i bevillningsstadgan, såvida ej
annan öfverenskommelse träffades.
I enlighet med 1876 års Riksdags beslut blef, genom Kun¬
görelse den 30 November samma år, förordnadt, att den förra
af dessa afgifter, den personliga folkskoleafgiften, för att »be¬
reda tillgång till kostnaderna för skolväsendet», der ej andra
medel härtill finnas, må utgå med minst 6, högst 50 öre.
På samma gång sattes ett maximum af 50 öre för den förut
till beloppet obestämda lärjungeafgiften.
Dessa bestämmelser äro oförändrade i den förnyade Folkskole¬
stadgan af den 20 Januari 1882 (§ 58).
Den personliga folkskoleafgiftens maximum är sålunda numera
nära tre gånger större än det ursprungliga maximibeloppet.
57
IY.
De personliga skatterna.
2. Motivering. Förslag.
De förhållanden, som nr Komiténs statistiska utredning
framgå, synas tillräckligt ådagalägga behofvet af en förändring
i de personliga utskylderna.
Dessa utskylder, såvidt de voro statsskatter, uppgingo på
landsbygden till ett belopp af................... 1,181,898 kr. — öre
och i städerna till.................................. 216,397 » 20 »
eller tillsammans 1,398,295 kr. 20 öre.
Sammanlägges denna summa med de belopp, hvarmed samma
utskylder utgjorts för kommunala ändamål, eller på
landsbygden............................................ 3,074,362 kr. 72 öre
och i städerna......................................... 631,788 » 81 »
eller tillsammans 3,706,151 kr. 53 öre,
så uppkommer i allt en summa af 5,104,446 kronor 73 öre, eller
något mer än 10 y4 procent af alla de direkta skatter och be¬
svär, som utgjort föremål för Komiténs undersökningar.
Tydligt är, att dessa personliga skatter måste tyngst drabba
samhällets mera obemedlade medlemmar och att de således
icke i vidsträcktare omfång böra användas inom ett skatte¬
system. Den personliga skatten är den enklaste och, så
att säga, råaste af alla skatteformer. Den tillhör staternas
barndom; under ett samhällsskick, då den personliga kraften
ännu gäller allt, samt ingen eller ringa olikhet inträdt i de
enskildes ekonomiska lefnadsvilkor, kan en dylik enkel skatte-
form vara naturlig och jemväl ur rättvisans synpunkt låta
försvara sig. Men om personliga skatter sålunda kunna fin¬
nas, äfven i vidsträckt grad, lämpliga under ett tidehvarf af
begynnande och låg kultur,' blifva de allt mindre användbara
och befogade, i den mån samhällets inkomstkällor allt mer
flerfaldigt utvecklas. I öfverensstämmelse härmed har ock
användandet af denna beskattningsform allmänneligen blifvit
Allmän
motivering~
58
Personliga
skatter till
staten.
allt mer inskränkt, så att den numera dels i många staters
budgeter, exempelvis Norges, Danmarks, Englands, Belgiens,
Bayerns, Österrikes, Italiens m. fl., alls icke förekommer, dels
förlorat i relativ betydenhet inom de länder, hvilka ännu i en
eller annan form bibehållit densamma.
Den redan lemnade historiska öfversigten af de personliga
utskyldernas utveckling i vårt land visar emellertid, att rigt-
ningen hos oss snarare varit motsatt.
Det vidsträckta användandet hos oss af den personliga
bekattningsformen påkallar således, efter Komiténs uppfattning,
ganska genomgripande förändringar; dock torde de åtgärder, som
på detta område af beskattningen äro att vidtaga, ej kunna eller
böra innefatta ett fullständigt upphäfvande af alla personliga
skatter, helst de teoretiska skäl, hvilka med mycken styrka
kunna mot de personliga skatterna anföras, i ett eller annat
praktiskt hänseende torde tåla någon modifikation.
Särskildt gäller detta om den skattdragandes ställning till
det större samhället, staten. Åtminstone en, men en lindrig,
personlig skatt till staten låter försvara sig ur den syn¬
punkt, att de fördelar, en af staten tryggad samhällsordning
bereder, just genom den säkerhet för dessa fördelars åtnju¬
tande, som staten skänker, ej äro för enhvar så påtagliga,
att icke en påminnelse derom i skatteform kan vara erforder¬
lig; och då för den stora mängden af medborgare det gagn, sta¬
ten bereder dem, består just i skyddandet af deras personliga
verksamhet, lärer äfven ur denna synpunkt skäl för en person¬
lig skatt till staten ej saknas. Härvid torde ej heller böra för¬
bises, att då det nutida samhällets invecklade förhållanden med
en viss nödvändighet kräfva en förr okänd mångfald af skatte-
former såsom vilkor för ernående af det stora syftemålet, skatte¬
bördornas möjligast rättvisa och jemna fördelning, så torde till¬
räckliga skäl förefinnas att i skattesystemet bibehålla äfven
den speciela skatteformen af rent personliga afgifter.
I vårt land finnas emellertid tvenne personliga skatter till
staten: mantalspenningar^ och den personliga skyddsafgiften.
Anser man nu, att af de till staten utgående personliga skat¬
terna en bör bibehållas, så är i sjelfva verket valet lätt. Man-
talspenningarne ega gammal häfd och hafva mer än de flesta
andra skatter ingått i det allmänna medvetandet, så att de nu-
mei’a i viss mån kunna sägas vara af det stora flertalet skatt-
59
dragande uppfattade såsom ett uttryck af det aktiva medbor-
gareskapet. De ligga ock i väsentlig mån till grund för en
stor del för lång tid gällande löningsöfverenskommelser, likasom
ock i öfrigt för af gifter af flerehanda slag.
Komitén, som, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, an¬
ser, att en personlig skatt till staten fortfarande bör utgå, samt
att i sådant afseende företrädesvis mantalspenningarne böra
bibehållas, att erläggas med nu stadgade belopp och enligt de
för närvarande gällande grunder, hemställer,
att den personliga skyddsafgiften må upphäfvas.
Ehuru Komitén i sina framställningar angående skatte-
afgifterna bort särskildt behandla afgifterna till staten och sär-
skildt agifterna till kommunen, torde likväl i fråga om de per¬
sonliga skatterna ett undantag från denna regel kunna göras,
enär dessa skatter, ehvad de utgå till stat eller kommun, äro
af fullkomligt enahanda natur.
Afser man då först landstingen och de städer som ej i
landsting deltaga, har Komitén ej ansett det vara med någon
verklig olägenhet förenadt eller i någon mån obilligt att bibe¬
hålla den personliga skatt, som för närvarande af dem faststäl¬
les att utgå för ett ändamål, hvars tillgodoseende måste ligga
alla samhällsmedlemmar, ej minst de mindre bemedlade, lika om
hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars behöriga upp¬
rätthållande måhända skulle försvåras eller påkalla en betänk¬
lig höjning i legosängsafgifterna, om det bidrag, som lemnas genom
den nu utgående personliga sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande
myndigheter undandraget. Endast i ett afseende har Komitén
funnit skäl föreslå en förändring beträffande förevarande afgift.
Dess maximibelopp är för närvarande, enligt mom. l:o af Kungl.
Kungörelsen den 26 Augusti 1873, bestämdt till en riksdaler i
Stockholm och 50 öre inom öfriga delar af riket för hvarje skatt¬
skyldig af mankön. Denna afvikelse i fråga om Stockholm har
Komitén ej kunnat finna vidare vara af omständigheterna påkal¬
lad; hvarför Komitén ansett densamma böra upphöra.
Ännu en framställning har Komitén på detta område att
göra. Att intet landsting bör tillåtas i större omfattning, än
nu i lag är medgifven, tillgripa utvägen att påbjuda personliga
afgifter för bestridande af förekommande utgifter af ett eller
annat slag, vill visserligen synas sjelfklart. Erfarenheten har
dock visat, att sådana beslut fattats. Så t. ex. hafva år 1878
Ko mit ens
förslag.
Sjukvårds-
afgiften.
60
Komiténs
förslag.
Personliga
skatter till
kommunen.
tvenne landsting, Kronobergs och Norrbottens, utöfver den lag¬
liga sjukvårdsafgiften beslutat en s. k. »personlig landstings¬
skatt», som uttaxerats, i det förra länet med tillhopa 10,404
kr. 18 öre och i det senare med 12,009 kr. 90 öre; och har
Komitén med anledning häraf funnit ett uttryckligt förbud i
detta hänseende erforderligt.
På grund af hvad sålunda anförts, får Komitén, i fråga om
de personliga afgifter, som genom landsting eller motsvarande
myndighet utdebiteras, hemställa,
l:o) att mom. 1 i Kungl. Kungörelsen angående kur-
husafgiftens upphörande och införande af en allmän
sjukvårdsafgift den 26 Augusti 1873 må erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
»För den allmänna sjukvården inom hvarje län eller
sjukvårdsdistrikt skall årligen, intill dess annorlunda
förordnas, af enhvar, som erlägger mantalspenningar,
äfven utgöras en personlig sjukvårdsafgift, särskildt
för hvarje län eller sjukvårdsdistrikt i mån af dess
behof; dock att denna afgift, som utgöres af qvinna
med hälften af det belopp, som erlägges af man, icke
må sättas högre än 50 öre för hvarje skattskyldig af
mankön;» samt
2:o) att till § 47 i Kungl. Förordningen om lands¬
ting den 21 Mars 1862 må fogas ett tillägg af inne¬
håll att:
»Utom den i särskild författning stadgade sjukvårds¬
afgift må landsting ej besluta någon personlig skatt.»
Hvad dernäst angår de mindre kommunerna, framgår af
de till Komitén insända primäruppgifter, hurusom missbruk
och öfverträdelser af hvad författningarne bjuda på detta om¬
råde haft ett ganska vidsträckt spelrum, hvilket allenast kan
förklaras ur den lätthet, hvarmed denna skatteform kan till¬
gripas, men som blir dubbelt förhatlig, då man i många fall
finner tillämpningen tungt drabba talrika samhällsklasser, hvilka
just på grund af sin ekonomiskt tryckta ställning frånkänts
deltagande och röst i de gemensamma angelägenheterna. En
närmare utveckling af dessa missförhållanden, hvilka, hvad lands¬
bygden angår, allenast i sina allmännaste drag kunnat i den
tabellariska framställningen blifva synliga, torde här böra med¬
delas.
61
Enligt § 33 af Kung! Förordningen angående fattigvården
i riket den 9 Juni 1871 är det medgifvet att för fattigvårdens
bestridande utdebitera en årlig afgift af högst 50 öre för man
ocb 25 öre för qvinna, som inom fattigvårdssambället är mantals-
skrifven ocb fyllt 18 år. Likaså föreskrifves i § 4 mom. 5 af
Kungl. Stadgan angående folkundervisningen i riket den 18
Juni 1842, bvilket lagrum, oförändradt upptaget i den förnyade
Folkskolestadgan af den 20 Januari 1882 (§ 58), innehåller att för
beredande af tillgång till kostnaderna för skolväsendet bör, der
ej andra medel finnas, bland annat, af hvarje skattskyldig per¬
son i församlingen utgöras ett årligt bidrag af högst 50 öre.
De sålunda stadgade maximi-beloppen hafva, enligLhvad de från
vederbörande infordrade uppgifterna gifva vid handen, vid ut¬
debiteringen för år 1878 öfverskridits af flere eller färre för¬
samlingar inom rikets samtliga län, med undantag allenast af
Gotlands och Örebro län. Inom Kalmar län förekomma dock
dylika öfverträdelser endast i fråga om folkskoleafgiften samt
i Blekinge och Malmöhus län blott i fråga om fattigvårds-
afgiften. Till närmare upplysning om nu anmärkta förhållanden
lemnas här en uppgift å antalet af de församlingar inom olika
län, hvarest förekommit öfverskridande af stadgadt maximibe¬
lopp för personlig afgäld
till Fattigvården:
Stockholms
Upsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Blekinge
Kristianstads
Malmöhus
Hallands
län: 4, högst i Skå (90 ö. för man, 60 ö. för
qvinna).
» 1, Ekeby (qv. 40 ö.).
» 1, Ärla (qv. 32 ö.).
» 2, Vesterlösa (resp. 75 och 35 ö.), Jons-
berg (qv. 50 ö.).
» 1, Bäckeby (qv. 40 ö.).
» 3, högst i Slätthög (m. 75 ö.) och Ljungby
(resp. 70 och 40 ö.).
» 1, Gemsjö (qv. 30 ö.).
» 4, högst i Hof (resp. 90 och 70 ö.).
» 4, högst i Viken (resp. 75 och 40 ö.) och
Höganäs (qv. 50 ö.).
» 5, högst i Tjärby (resp. 67 och 42 ö.) och
Grimeton (qv. 50 ö.).
62
Göteborg s-Bohus län: 5,
|
högst i Mollösund (resp. 2 kr. och 1 kr.)
|
Elfsborgs
|
» 10,
|
högst i Torpa (resp. 1 kr. och 65 ö.).
|
Sliar aborgs
|
» 4,
|
högst i Skallmeja (resp. 75 och 50 ö.)
och Grötened (qv. 70 ö.).
|
Ver mlands
|
» 5,
|
högst i Frykerud (resp. 75 och 35 ö.).
|
Vestmanlands
|
» 2,
|
högst i Björksta (resp. 58 och 45 ö.).
|
Kopparbergs
|
» 2,
|
högst i Folkärna (resp. 90 och 65 ö.).
|
Gefleborgs
|
» 1,
|
Ramsjö (qy. 50 ö.).
|
Vesternorrlands
|
» 2,
|
högst i Stöde (qv. 50 ö.).
|
Jemtlands
|
» 4,
|
högst i Norderön (resp. 1 kr. 70 ö. och
85 ö.) och Marby (resp. 1 kr. 385/6 ö.
och 1 kr. 22V4 ö.).
|
Vesterbottens
|
» 1,
|
Sorsele (resp. 70 och 50 ö.),
|
Norrbottens
|
» 1,
|
Öfver-Kalix (qv. 28 ö.).
|
|
till Folkskolan:
|
Stockholms
|
län: 5,
|
högst i Skå (resp. 90 och 71 ö.).
|
Upsala
|
» 1, Griresta (m. 55 ö.).
|
Södermanlands
|
» 3,
|
högst i Öja (1 kr. 8 ö.).
|
Östergötlands
|
» 1,
|
Vårdnäs (m. 55 ö.)
|
Jönköpings
|
» 3,
|
högst i Femsjö (70 ö.).
|
Kronobergs
|
» 2,
|
högst i Dänningelanda (75 ö.).
|
Kalmar
|
» 1,
|
Mörlunda (70 ö.).
|
Kristianstads
|
» 1,
|
Fjelkestad (m. 70 ö.).
|
Hallands
|
» 1,
|
Stafsinge (83 ö.).
|
Göteborgs-Bohus
|
» 4,
|
högst i Kungshamn (resp. 1 kr. 30 ö.
och 65 ö.) och Morlanda (80 ö.).
|
Elfsborgs
|
» 5,
|
högst i Ödenäs (resp. 1 kr. 20 ö. och 80 ö.).
|
Skaraborgs
|
» 2,
|
högst i Lyrestad (resp. 70 och 60 ö.).
|
Vermlands
|
» 5,
|
högst i Lekvattnet (resp. 1 kr. och 65 ö.).
|
Vestmanlands
|
* 1,
|
Skerike (resp. 65 och 50 ö.).
|
Kopparbergs
|
» 4,
|
högst i Ore (1 kr. 30 ö.).
|
Gefleborgs
|
» 9,
|
högst i Högbo (resp. 1 kr. och 75 ö.).
|
Vesternorrlands
|
» 6,
|
högst i Tåsjö (1 kr. 40 ö.).
|
Jemtlands
|
» 7,
|
högst i As (resp. 2 kr. 17 ö. och 1 kr.
8 ö., hvari dock inbegripes afgift jem¬
väl till fattigvård och »kommunala
utskylder»).
|
Vesterbottens
|
* 2,
|
Dorotea (resp. 1 kr. och 60 ö.), Asele
(75 ö.).
högst i Arvidsjaur (resp. 1 kr- och 50 ö.).
|
Norrbottens
|
» 2,
|
63
Således hafva inom liela riket i fråga om utgifter för fattig¬
vård 63 och i fråga om folkskoleafgiften 65 landsförsamlingar
öfverskridit högsta i lag medgifna utdebitering på person.
Ett annat slag af öfverträdelser af gällande stadganden i
fråga om utdebitering af personliga afgälder förekommer inom
landsbygdens kommuner ännu mera ofta än de ofvan omför-
mälda, så till vida som i en mängd församlingar dylika afgifter
utdebiterats för hvarjehanda andra ändamål, för hvilka dylik debi¬
tering ej är medgifven. Såväl af våra kommunallagar som af åt¬
skilliga Kungl. Maj:ts utslag framgår nemligen, att kommunal¬
stämma icke eger att till erläggande af personela afgifter för¬
pligta de inom kommunen mantalsskrifna i andra fall, än der
sådant är i lag eller författning uttryckligen medgifvet. Såvidt
Komitén har sig bekant är, utöfver nyssnämnda båda afgifter,
påläggandet af personliga afgälder icke medgifvet för andra
ändamål än tilläfventyrs till anskaffande af kommunion-vin,
der vinsäden ej dertill förslår (se Kungl. Brefvet den 11
Januari 1804). Icke desto mindre framgår det af de insända
uppgifterna, att utdebitering af personliga afgälder till andra
ändamål än de tre ofvan omförmälda inom de särskilda länen
förekommit i nedannämnda antal landsförsamlingar, nemligen i
Stockholms län 19, med afgäld vexlande fr. 3 ö. t. 2 kr.
Upsala
|
»
|
21,
|
»
|
3
|
»
|
» 38 ö.
|
Södermanlands
|
»
|
18,
|
»
|
4
|
»
|
» 75 »
|
Östergötlands
|
»
|
41,
|
»
|
2
|
»
|
» 35 »
|
Jönköpings
|
»
|
26,
|
»
|
3
|
»
|
» 75 »
|
Kronobergs
|
»
|
27,
|
»
|
1
|
»
|
» 50 »
|
Kalmar
|
J>
|
13,
|
»
|
6
|
»
|
» 62 »
|
Gotlands
|
»
|
15,
|
»
|
2
|
»
|
» 45 »
|
Blekinge
|
»
|
5,
|
»
|
10
|
»
|
» 50 »
|
Malmöhus
|
»
|
8,
|
»
|
5
|
»
|
» 75 »
|
Hallands
|
»
|
4,
|
|
2
|
»
|
» 75 »
|
Göteborgs-Bohus
|
»
|
16,
|
»
|
3
|
»
|
» 1kr. 11
|
Elfsborgs
|
»
|
48,
|
»
|
3
|
»
|
» 45 ö.
|
Skaraborgs
|
»
|
30,
|
»
|
2
|
»
|
» 55 »
|
Vermlands
|
»
|
26,
|
»
|
2
|
»
|
» 1 kr.
|
Örebro
|
»
|
10,
|
»
|
3
|
»
|
» 37 ö.
|
Vestmanlands
|
»
|
15,
|
|
2
|
»
|
» 32 »
|
Kopparbergs
|
»
|
10,
|
»
|
5
|
»
|
» 40 »
|
64
Gefleborgs
|
län 27,
|
med afgäld vexlande fr.
|
2
|
ö. t. 72 kr.
|
Vesternorrlands
|
» 27,
|
|
3
|
» » 55 »
|
Jemtlands
|
» 31,
|
|
1
|
» » 1 kr.
|
Vesterbottens
|
» 10,
|
»
|
7
|
» » 50 ö.
|
Norrbottens
|
» 7,
|
»
|
20
|
» » 80 »
|
Och är sålunda af rikets samtliga län Kristianstads det
enda, inom livilket år 1878 olaglig debitering af ifrågavarande
art icke förekommer; hvaremot dylik egt rum i icke mindre än
454 landskommuner, d. v. s. vid pass Va af hela antalet.
Frågar man nu, hvilka de ändamål varit, för hvilkas fyl¬
lande denna olaga debitering verkstälts, så befinnas de allmän¬
nast förekommande vara: aflöning till eller anskaffande af
bostad åt läkare eller barnmorska, aflöning till fjerdingsman,
»kommunens gemensamma utgifter», ljus och ved i kyrkan; vidare
sockenbibliotek, bibelkassa, kollekt- och stamboksmedel, små¬
skola och folkhögskola, lifränteanstalter, postväska, apotek o. s. v.
Beloppet af sålunda olagligt debiterad afgäld är högst
inom Dalarö kommun af Stockholms län, der en årlig personlig
utskyld af 2 kr. för man och 1 kr. för qvinna utdebiterats »till
läkaren». Jemtlands län har att uppvisa de flesta och stör¬
sta abnormiteterna i afseende å beskaffenheten af de ända¬
mål, för hvilka dylik afgäld utdebiterats. Exempelvis må näm¬
nas, att personlig afgift derstädes utgått till aflöning af kom¬
munalstämmans och kommunalnämndens ordförande, till upp-
bördsmannen för presterskapets inkomster, till lösen för taxe-
ringslängden, »oförutsedda behof», m. m. dylikt. Jemväl torde
förtjena anföras den anmärkning, som af ordföranden i en kommu¬
nalnämnd i ett annat län fogats till den insända uppgiften; den
lyder ordagrant: »Af motstående till fattigvården upptagna belopp
användes till lön åt ordföranden i kommunalnämnden, åt fjer-
dingsmannen och barnmorskan tillsammans 208 kr. 50 öre».
Detta hvad landsbygden beträffar. I fråga om städerna är
förhållandet ingalunda bättre. Då emellertid den tabellariska
öfversigten af de personliga utskylderna i städerna (Tab. N:o 7)
kunnat så anordnas, att i hvarje särskildt fall förhållandet klart
träder i dagen, lärer en utförligare framställning af förhållandena
ej här vara erforderlig, utan torde det göra tillfyllest att erinra,
huruledes i 4 städer—bland Idem hufvudstaden — utdebiterats
fattigvårdsafgift och i 8 städer folkskoleafgift till högre belopp, än
gällande författningar medgifva, hvarjemte »på grund endast af
65
kommunal myndighets beslut» för åtskilliga ändamål i 26 städer
utdebiterats tillsammans 37,534 kr. 52 öre.
I fråga om de personliga utskylderna inom den mindre
kommunen har fastställandet af ett maximum alltså visat sig
ej göra tillfyllest; detta öfverskrides af kommunerna, och in¬
genting mindre än samtliga dessa afgifters fullständiga afskaf¬
fande synes förmå medföra åsyftad verkan.
För det formliga förbjudandet af de mångfaldiga, rent olag¬
liga personliga utskylder, som ofvan omtalats, lärer intet sär-
skildt skäl behöfva anföras. Och hvad de lagbestämda båda af-
gifterna till fattigvård och folkskola beträffar, kunna till de all¬
männa skälen mot personliga skatter, då de i vidsträcktare om¬
fång användas, läggas andra' af mera särskild art. Den per¬
sonliga folkskoleafgiftens ersättande genom en uttaxering efter
förmögenhet torde så mycket mindre vara obefogadt, som det
tydligen ligger i de mera välmående samhällsklassernas eget
intresse, att folkupplysningen varder så god och omfattande
som möjligt, hvarjemte den obligatoriska folkskoleundervisnin-
gen ställer på mindre bemedlade föräldrar kraf, nog stora och
med uppoffring förenade att icke böra ytterligare ökas med en
personlig afgift till folkskoleväsendets understöd. I fråga åter
om den personliga fattigvårdsafgiften lärer det ej kunna för¬
nekas, att en sådan afgifts uttagande af de mindre bemedlade
med fixt belopp, lika med det af de mera bemedlade utgående,
innefattar en verklig obillighet. I öfrigt gäller om samtliga
dessa personliga afgifter till de mindre kommunerna — emot
hvad förhållandet är i fråga om dylika till staten eller till
den större kommunen — att enhvar, dem förutan, har lätt att
känna sig såsom medlem af sin kommun. Han finner sig dag¬
ligen och stundligen i åtnjutande af de mångfaldiga förmåner,
som ur ett dylikt föreningsband för honom härflyta.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Komitén:
att, med undantag endast för den personliga
sjukvårdsafgiften samt bestämmelserna om prester-
skapets och kyrkobetjeningens aflöning, all utdebite¬
ring af personliga utskylder för kommunala ändamål
må varda uttryckligen förbjuden, samt att i öfver¬
ensstämmelse härmed följande ändringar af gällande
författningar måtte beslutas, nemligen:
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 5
Speciel
motivering.
Komiténs
förslag.
l:o att till § 60 i Kungl. Förordningen angående
kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862, § 58
i Kungl. Förordningen angående kommunalstyrelse i
stad af samma dag, § 41 i Kungl. Förordningen an¬
gående kommunalstyrelse i Stockholm den 23 Maj
1862, § 35 i Kungl. Förordningen angående kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd af förstberörda,
dag, samt § 37 i Kungl. Förordningen angående kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den
20 November 1863 må göras tillägg, afseende uttryck¬
ligt förbud mot bestämmande af personliga och mat-
lagsafgifter;
2:o att § 33 af Kungl. Förordningen angående
fattigvården den 9 Juni 1871 må' erhålla följande
förändrade lvdelse:
1/
»Der afkastningen af fattigvårdssamhälles för
fattigvården afsedda fastigheter och kapital, infly¬
tande bötesmedel, kollekter, frivilliga gåfvor och an¬
dra sådana inkomster icke äro tillräckliga för fattig¬
vårdens bestridande, skall hvad derutöfver erfordras,
fyllas genom tillskott efter de grunder, som för kom-
munalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade»
3:o att § 58 i Stadgan angående folkundervisnin¬
gen i riket den 20 Januari 1882 må erhålla följande
förändrade lydelse:
»För att bereda tillgång till kostnaderna för
skolväsendet skall, der ej andra medel härtill finnas,
det åligga församlingarne att det härför erforderliga
beloppet sammanskjuta efter de grunder, som gälla
för kommunalutskylders utgörande; dock vare dem
medgifvet att såsom bidrag härtill upptaga en afgift,
af högst 50 öre åidigen för hvarje barn, som begagnar
någon af distriktets skolor, med undantag af dem, som
åtnjuta understöd af fattigvården eller hvilkas föräl¬
drar för meddellösket erhålla afkortning på de årliga
kronoutskylderna;
4:o att de stadganden angående vinören i Kungl.
Kesolutionen på Presterskapets besvär den 27 Augusti
1668 och dithörande författningar samt Kungl. Brefvet
den 11 Januari 1804, hvilka kunna anses medgifva rätt
67
att upptaga personlig skatt, må ändras derhän, att er¬
forderliga medel för det ändamål, vinörena afse, skola
uttagas efter de grunder, som för kommunalutskylder
i allmänhet äro stadgade;
5:o att till § 10 i Kungl. Stadgan angående folk¬
undervisningen i Stockholms stad den 27 September
1861 må göras ett tillägg af följande lydelse;
»Bidrag till de i denna § och de här ofvan i §
6 omförmälda utgifter må icke i något fall uttagas
genom personlig skatt»;
6:o att i § 37 mom. 1 af Kungl. Förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stock¬
holm den 20 November 1863 efter orden: Ȋr nu
redan beslut fattadt om annan grund för afgifts utgå¬
ende, må ett sådant beslut ej anses genom denna för¬
ordning upphäfdt» tilläggas orden: »derest det ej afser
personela afgifter»; samt
7:o att i de på grund af Kungl. Cirkuläret
den 10 Juli 1863 fastställda likställighetsresolutioner
för flertalet af rikets städer de bestämmelser måtte
upphäfvas, som angå upptagande af personliga eller
matlags-afgifter för kommunala behof.
Den personliga skyddsafgiftens borttagande, enligt Komiténs
här ofvan gjorda förslag, skulle för statsverket medföra en
minskad inkomst, som år 1878 skulle utgjort 699,147 kr. 60 öre,
men hvilken Komitén, på grund af denna skattetitels naturliga
tillväxt, ansett sig böra i sina beräkningar upptaga till 714,000
kronor.
68
V.
Grundskatterna.
I. Historik.
l:o. Räntan.
Härmed förstås den, efter skattläggning, å hemman och
lägenheter utgående grundskatten, intill senare tider fördelad i:
A) Jordeboksränta;
B) Mantalsränta;
C) Presternes utlagor ; och
D) Bänta af städernas jord.
A) Jordeboksräntan.
Jordeboksräntan är af hög ålder, hvarför man ock i all¬
mänhet saknar bestämda underrättelser om tiden och sättet för
de denna ränta tillhörande titlars tillkomst. Otvifvelaktigt
torde dock vara, att de härleda sitt ursprung från de gamla, i
landskapslagarne påbjudna, för Konungens och hans embets-
mäns underhåll samt för krigsföretag afsedda allmänna utskyl-
derna: ledungslama, skipvist, ättargäld, tingslama, med flere gamla
skatter, hvilka utgingo i penningar eller persedlar, som seder¬
mera i jordeboksräntan bibehållits.
Efter det till en början hemmanens skatt bestämts vid år¬
liga skattläggningar och följaktligen varit förändringar under¬
kastad, blef i 3:e punkten af Yadstena Herremötes beslut i Ok¬
tober månad år 1524 stadgadt, »att Konungen hade magt att
låta uti ett register uppskrifva all Kronans ränta och uppbörd
samt huru många skatte- krono- och frälsebönder som uti hvart
län voro, på det Kungl. Maj:t måtte veta, hvad Kronones ränta
och inkomst var och hvad henne tillhörde eller ej.» De regi¬
ster, som i följd häraf upprättades, utgjorde första början till
vårt lands jordeböcker, i hvilka den ränta, hvartill hemmanen
då befunnos vara satta, infördes till alla sina persedlar, hvar-
69
efter densamma benämndes jordeboksränta. Då skatten be¬
stämdes ocb uttogs med hänsyn till ej blott det större eller
mindre behof, som skulle fyllas, utan äfven olika lokala för¬
hållanden, såsom dels hvarje orts olika produkter, dels närbe¬
lägenheten till slott, fästen och kungsgårdar m. m., följde här¬
af, att skattepersedlarne voro af den mest olikartade beskaf¬
fenhet, såsom spanmål af alla slag, smör, kött, fläsk, oxar, kor,
får, lam, svin, gäss, höns, ägg, näfver, bast, timmer, ved, kol,
bräder, dagsverken, fodring, hö, halm, limsten, malm, jern af
alla slag, olika slag af fisk m. m., allt efter som behofvet
kräfde och den skattskyldige bonden, hemmanet eller lägenhe¬
ten ansågs kunna utgöra; och då några skattläggningsmetoder,
i detta ords nuvarande betydelse, icke funnos i äldre tider,
hafva följaktligen, och med anledning jemväl deraf att ett hem¬
mans minskning genom frånstyckning af något egoområde eller
tillväxt i värde genom fortsatt uppodling ej alltid medförde
förändring i skattebördan, väsentliga olikheter uppkommit i
skattebeloppen emellan olika hemman eller gårdar, äfvensom,
till följd af särskilda omständigheter, en ännu större skiljaktig¬
het i de olika skattetitlarne inom olika orter.
Såsom bevis på de invecklade kamerala förhållanden, som
häraf blefvo en följd, anföres i det den 30 April 1847 af ut¬
sedde komiterade afgifna betänkande angående förenklande af
beskattningsväsendet m. m., att, äfven då flere benämningar
och särskilda kronovärden, hvarunder likartade räntor uppto-
ges, blifvit sammanförda, icke mindre än 295 titlar under jor-
deboksräntan i dess helhet förekomme, samt att understundom
en åsatt räntepersedel utgjordes med en annan, såsom ål med
strömming, med mera.
Bland de många skattetitlar, som redan i äldsta tider ut¬
gjorts och hvilka till större eller mindre del kunna antagas
sedermera hafva ingått i jordeboksräntan, torde följande, såsom
mera anmärkningsvärda och historiskt upplysande, förtjena att
anföras, desto hellre som de till ursprung och utveckling fram¬
för andra kunna mera noggrant följas:
1) Ledung eller leding och ledungslama. Från äldsta tider
var det Konungens rätt att bjuda »lid och ledung ut», samt
»rod och red», eller den för ett krig till lands eller sjös erfor¬
derliga utrustningen af manskap, vapen, proviant m. m.. För
detta ändamål utgjordes ej blott manskap, utan äfven utrust¬
70
ning och proviantering (skipvist) af landskapens härad och
skeppslag. Under fredstid, eller när Konungen satt hemma och
ej ville ut fara eller sin här utsända, skulle, såsom en ersätt¬
ning för hvad Konungen under härnaden kunnat förvärfva, och
såsom erkänsla för den fred, folket fått åtnjuta, ledungslama
utgöras. Sådan ledungslama skulle äfven på samma grund ut¬
göras af de härad, som vid krigståg ej uppbådades. Både det
belopp, hvarmed och det sätt, hvarpå dessa skatter utgingo,
voro i de olika landskapen mycket olika. Att ifrågavarande
skatt ingått i jordeboksräntan, är så mycket mera sannolikt,
som man i de äldsta jordeböckerna mångenstädes återfinner så¬
dana skattebenämningar eller titlar, som ingingo i den ursprung¬
liga ledungslaman.
2) Spanncemalce (spanmål) omtalas i Uplands- och Vest-
manlandslagarne såsom skild från andra pålagor, som af bonde
skulle utgöras. Den har utgått äfven i Södermanland och sy¬
nes på Öland hafva motsvarats af de i jordeboksräntan ingå¬
ende »julegästningspenningarne».
3) Ättargäld, troligen så kallad, emedan den ursprungligen
blifvit ättvis, d. v. s. på hvarje slägt, fördelad och utgjord.
Till belysning af denna skatts storlek kan anföras, att den i
Upland utgick med 30 mark för hvarje härad i Folklanden
och 10 mark för hvarje skeppslag i Roslagen. Den utgick
troligen äfven i Vestmanland i penningar och är antagligen
samma skatt, som under namn af »eftergeldspengar» återfinnes
i Yestmanlands jordeböcker från 1540-talet. I Södermanland
var »ättargäld» den enda af de ständiga utlagorna, som, enligt
en räkenskap öfver förvaltningen af Nyköpings slott och län
åren 1365—1367, vid denna tid utgjordes i penningar, men be¬
räkningsgrunden kan ej uppgifvas, emedan skatten blifvit sam¬
manförd med en annan inkomsttitel, »tingvitet», motsvarande
den i Upland utgående tingslaman.
4) Gengärd (af gen, möte, och gärd, utskyld,) eller rädsla,
i sagorna kallad veitslo {gästabud). Denna gärd bestod ur¬
sprungligen i skyldighet att underhålla Konungen och hans hof
samt de förnämste andlige och verdslige embetsmännen på de¬
ras resor i landet. Den var en af forntidens drygaste skatter
och blef sedermera ansedd för en af de laga årliga utskylderna,
som utgick och levererades i olika persedlar af ortens produk¬
ter Enligt Södermanlandslagen hörde det till Konungens rät¬
71
tigheter att, sedan han blifvit krönt, påbjuda gengärd, i hvit¬
het landskap han komma ville. I Upland och Vestmanland ut¬
gjordes till Konungen af hvart härad 4 nöt, hvarje nöt till en
marks värde, eller 1 mark i penningar; af hvar fjerding »feta
ko eller komykit nöt», d. v. s. en slagtfet ko eller nötkreatur;
af 6 bönder tillsammans 1 får, samt af hvarje bonde 4 fång hö,
eller 4 penningar, och 1 höns, eller i stället för höns */2 lam,
kid eller gris eller, om detta ej fans, V3 gås. I Yestergötland
utgick gengärden hel eller half, efter hemmanets storlek, och
om flere sutto å samma gård, utgjorde de tillsammans en gärd.
I Östergötland kallades gengärden inlcending och utgick med
40 mark af hvarje härad samt erlades till Konungen, då han
»>nytakin» red sin eriksgata. I Helsingland uppbars den af
Konungen påbjudna gengärden af Konungens länsman, dervid
denne höll gästabud, till hvilket ingen objuden fick komma.
Emellertid hade missbruk med åläggande af sådan gärd ofta
nog skett, hvarför ock lagarne stadgade, att ingen länsherre
eller länsman (förläningshafvare) fick påbjuda gengärd inom
sitt län. — Frälsets landbönder blefvo fritagne från gengärder
genom Kalmar Recess 1483.
Gengärd utgjordes äfven till biskop vid kyrkas invigning
och utgick jemväl då i persedlar, men kunde, enligt särskilda
bestämmelser, lösas med penningar.
I 1540-talets jordeböcker, synnerligast för Vestmanland,
återfinner man bland de utgående skatterna äfven »gingärds-
penningar». För öfrigt finnes denna gamla skatt ofta nämnd
på 1600-talet, och i 1784 års jordebok för Kerike finnes en lem¬
ning deraf uti den från gijngerd genom misskrifning uppkomna
titeln gryngerd. I 1847 års skattebetänkande upptages gen¬
gärd under jordeboksräntan såsom utgående i råg, och antagligt
är, att gengärd stundom, med bibehållande af denna sin benäm¬
ning, utbytts mot eller sammanblandats med andra skatter.
Sedan gengärden blifvit förvandlad från sin första bestäm¬
melse af tillfälligt sammanskott till ständig skatt, men vid ut¬
omordentliga fall tillfälliga sammanskott ytterligare behöfdes
betecknades sådana med namnet gcirder eller bevillning ar, hvilka
uttaxerades särskildt för hvarje lagsaga eller ännu mindre di¬
strikt. Sådana gärder voro, utom krigs- och kostgärderna,
kröningsgärder, bröllopsgärder, brudskatter, begrafningsgärder
o. s. v. Äfven i städerna utgingo dylika gärder, efter skedd upp¬
72
skattning af' förmögenheten, såsom exempel hvarpå kan anföras
städernas skuth (sammanskott) eller älägning. Att missbruk
med gärders utskrifvande egt rum, framgår af flere äldre stad-
ganden, genom hvilka länsherrar, fogdar, embetsmän och läns¬
män förbjödos pålägga någon ny skatt, gengärd eller tunga,
eller att allmogen gästa.
5) Fodringen är egentligen endast en del af den ofvan-
nämnda »gengärden» eller »vädslan». Sedan gengärden öfver-
gått till ständig skatt, skulle häraf följa en inskänkning i rät¬
tigheten att, vid sidan af gengärden, fordra sammanskott för
Konungens och höfdingarnes resor i landet. Detta oaktadt fort¬
for, ehuru i sjelfva verket olaglig, gästningen och blef så mång¬
faldigt öfvad, att Drottning Margareta genom Plakatet den 3
Maj 1403, till skydd för de skattdragande, vid förlust af lif
och gods förbjöd fogdar, embetsmän eller länsmän att pålägga
allmogen någon skatt eller gengärd eller tunga, eller att ut¬
sända deras och deras svenners (tjenares) hästar till allmogen
att fodras, eller allmogen gästa, utan hvar skulle hafva sina
och sina svenners hästar hemma hos sig att dem föda, eller
ock köpa dem foder för penningar.
Trots dessa förbud öfvergick dock fodringsskyldigheten un¬
der fortgången af Kalmarunionen till laglig rätt, och särskilda
föreskrifter angående dess utgörande blefvo tid efter annan ut¬
färdade. I Konung Kristofers Privilegier för Helsingland den
30 April 1446 bestämdes, att inga fogdar eller embetsmän skulle
gästa allmogen vidare än med 6 hästar, och en natt om året.
I Kalmar Eecess af år 1474 stadgades, att frälselandbo skulle
hålla åt slottsherrarne eller andre gode män, som innehade län
eller förläningar, 2 fodringshästar om året ( = årliga slotts-
hästar), »till en tid, så länge Grud fogar, att riket kommer i bättre
stadga». Konungens eller hans embetsmäns foderhästar fingo
icke läggas till några klerker (prester) och frälsemän eller till
deras landbönder, utan så vore, att någon tillika innehade
skattejord, »då lägges hästar till honom möjligen, efter ty som
han häfver jord». För foderhästar fick fodermarsken icke taga
lösen, icke heller fick landsfogden taga lösen af Kronans skattskyl¬
dige för sin fogdegästning, af hvilken senare bestämmelse man
således finner, att fogdarne, tvärt emot 1403 års Plakat, för¬
stått att tillvälla sig laga rätt till utfodring för sina hästar
(hvilket onus i äldre jordeböcker kallas fogdehästar). — Ingen
73
skulle keller kafva magt att lägga Konungens eller annan mans
foderkästar till de gode mäns landkor, som lågo under sätes¬
gårdar ock dit gjorde deras idkeliga dagsverken. Fodermar¬
sken skulle ock tillsäga, att kvar ock en skulle qvarblifva, der
kan var »inlagd» (inqvarterad), ock låta sig nöja med mat ock
dryck, sådant bonden kade att gifva, samt att ingen finge in¬
tränga sig, der fodermarsken eller andra voro inqvarterade, utan
kvar ock en skulle äta ock dricka i sina egna qvarter. Alle¬
städes ofvan Kolmorden ock Tiveden (således i Svealand ock
Norrland) skulle 4 kastar fodras om ett spann bjugg (korn); i
Östergötland 3 kastar om ett spann korn; öfver kela Småland
ock Yestergötland kalfannan skäppa korn till 2 kastar, eller
en skeppa kafre till 1 kast, ock på Öland 2 skäppor korn till
2 kästar. Om de län, som Konungen sjelf kade i sin värjo, icke
voro tillräckliga för »kongsfodringen», d. v. s. för utfodringen
af Konungens kästar, ock de således skulle »löpa i fodring», för¬
ordnades, att de skulle förläggas endast till Kronans skatt¬
skyldige bönder ock landbor, nemligen 4 kästar till skatte¬
bonde, 4 till bondes landbo och 2 till kronans landbo, samt att
hästarne skulle »löpa» turvis, det ena året i Upsala biskops¬
döme, det andra i Strengnäs ock Yesterås biskopsdöme, ock
tredje året i Östergötland, Yestergötland ock Småland.
Alla dessa bestämmelser förnyades i en senare af rådet
jemväl utfärdad förordning i Kalmar af den 24 Mars 1483, hvar¬
jemte tillika stadgades, att allmogen i hvart kärad, frälse ock
ofrälse, skulle hålla 2 hästar om året åt sin häradshöfding, från
hvilket stadgande de s. k. lagmanshästarne samt lagmans- ock
käradsköfdingeräntan ansetts leda sitt ursprung. I Telje
stadga år 1491 inskärptes ytterligare, att foderhästar icke
skulle förläggas kos prester eller friborne män, såvida de ej
innekade särskild skattejord. Ingen fodermarsk skulle ock
gästa de landbor, som gjorde dagsverken till frälsemäns går¬
dar, hvarkelst de än lågo. Hvarje skattebonde skulle årligen
hålla foderkästar såsom i Konung Kristofers ock Karls tid.
I Strengnäs riksdagsbeslut af år 1529 ock Kungl. Resolutionen
på allmogens besvär den 24 Juli samma år föreskrefs, att såsom
»fogdegästning» skulle utgöras för 8 kästar en mark örtug eller
ett öre hästen, samt att, i fråga om gästning under fodring,
kvar och en skulle förblifva i den gård, kan inlagd blef, »ock
icke sökia till sijne dryckzbrödher hos andra Bönder»; ty skedde
74
här emot, så skulle fodermarsken straffa deröfver. Af ett Kungl.
Bref den 29 Mars 1537 vill det synas, som fodringen varit ut¬
gjord hufvudsakligen om vintern, hvarigenom bördan deraf na¬
turligtvis måste blifva mera tryckande.
Genom Kungl. Maj:ts svar »på menige mans klagomål» vid
herredagen i Januari 1582 förordnades, att för en tredjedel af år¬
liga fodringen skulle gifvas*»färsk mat», men för det öfriga skulle
gifvas spanmål, der som spanmålsbygd vore; eljes, der ingen
spanmål funnes, skulle penningar utgöras. Adelns bönder skulle
gifva färskmat »för en häst, som de äro pligtige Kungl. Maj:t
synnerligen, så många som äro belägna en mil från sine husbön¬
ders sätesgårdar». Genom samma resolution förklarades äfven,
att allmogen i Bälinge, Ulleråkers och Norunda härad af TJp-
land icke kunde med skäl vägra att utgöra 2 lass tallved för
hvarje fodringshäst, och att jemväl ett lass ved vore väl betaldt
med 3 öre. Allmogen i Östergötland, som klagat deröfver, att
de i stället för 2 fodringshästar blifvit ålagde att utgöra staf-
rumsved till Finspong, erhöllo till svar, att de härifrån icke
kunde befrias, så vida de icke voro aflägset boende från bru¬
ket, i hvilket fall dem tilläts att lösa veden med penningar
eller spanmål. Östgöta bergslag och Sundbo härad beviljades
att för sin fodring utgöra penningar »effter de icke hafve Spanne-
måll». — Genom Kungl. Förklaringen den 24 December 1627 för¬
bjödos Kronans arrendatorer att låta sina hästar gå till »foders»
hos bonden —• dervid en part till hvarje häst om natten for¬
drade en skeppa säd — då bonden ej i rättan tid betalade sina
utlagor.
Enligt hvad här ofvan omförmälts, skulle »kongsfodringen»
utgöras hvart tredje år, men genom Hertig Karls och rådets in¬
struktion för dem, som skulle underhandla med allmogen i
Norrland, af år 1595, föreskrefs, att kungsfodringen i stället
skulle utgöras med en tredjedel årligen, hvilket bekräftades
genom Kungl. Brefvet den 21 Mars 1604. I adelsprivilegierna af
den 11 Februari 1594 utlofvades att, när ryska kriget upphörde,
skulle Adelns landbönder förskonas från såväl de i Kalmar-re-
cesserna beviljade 2 »hushästarne» (slottshästar), som hvart
tredje års kungshästar. Detta löfte infriades, hvad de två
årliga slottshästarne beträffade, genom adelsprivilegierna den
8 Oktober 1617, hvaremot i afseende å de två kungshästarne
■upprepade gånger förklarades, att frälsebönderna ej kunde från
dessa befrias, enär de voro i jordeboken införda.
Af Kammarkollegiets resolution den 18 December 1661 fin¬
nes, att Kollegiet ansåg de två kungsbästarne (= kungsfodrin-
gen) böra utgöras af såväl köpegods som af gammalt frälse,
»emedan de voro att betrakta allenast såsom en liten recogni-
tion till Kronan af alla frälsegods, det vare sig kiöpe, bythe
eller donerade». Adeln förskaffade sig dock befrielse från
kungsfiästarne genom förmyndareregeringens resolution den 16
September 1668; ocli då denna resolution är affattad i så all¬
männa ordalag, att föremålet för densamma ej angifves, blef
den så tolkad, att allt frälse ansågs genom densamma från
kungsbästarne befriadt. Efter verkställd undersökning förkla¬
rades likväl genom Kammarkollegiets Cirkulär den 23 April
1689, att 1668 års resolution endast afsåg det nya eller köpe-
godsfrälset, hvilket ock bekräftades i ett Kungl. Bref den 6
April 1698; hvarefter Kammarkollegiet den 30 Oktober 1728
upprepade, att kungshästarne ej skulle utgöras af köpegods-
frälset, helst de 'voro begripna under den köpta jordeboksrän-
tan, hvaremot med kungshästarne af gamla odalfrälsehemman
vore en helt annan beskaffenhet, eftersom kungshästarne af
dem i alla tider varit Kronan förbehållna. I olikhet med det
öfriga Sverige utgjordes i Bohuslän af frälsehemmanen enligt
jordeboken fyra kungsfodringshästar.
För egna sätesgårdar med tillhörande hemman hade Adeln,
på grund af Alsnö stadga 1285, varit skattefri. Då sedermera
rusttjenstprestationen bestämdes i visst förhållande till de af
Adeln åtnjutna räntor af dess landbönder, fastställdes såsom
rusttjenstbara persedlar, enligt adelsprivilegierna den 8 Oktober
1617, spanmål, smör, osmundsjern och fodringshästar, hvartill
enligt rusttjenstordningen den 5 November 1686 kom saltad och
torr fisk, men för de öfriga räntepersedlarne hade Adeln ej att
utgöra rusttjenst.
Jemförlig med fodringen i det gamla Sverige är den ut¬
skyld, som under benämningen gästen förekommit i de foma
danska provinserna och som inbegripes under titeln »landskyld»
eller »landgille», hvilken skattetitel härstädes upptagits såsom
jordeboksränta. Grästeri förekom af flere slag, »herregästeri»,
»fogdegästeri» eller »fogdehold», »jägaregästeri», »hästegästeri».
76
I medlet af 1600-talet var det öfverallt utbytt mot afgift i
penningar, hafre eller malt, sällan i korn eller annat.
Af alla de i jordeboksräntan ingående skattetitlar är det
ingen, som under århundradenas lopp undergått så mångfaldiga
»förvandlingar» och prisbestämmelser, som »årliga- och kongs-
hästar», hvilken skattetitel beräknats på icke mindre än 65
särskilda sätt och dels likviderats i kontant, med en mängd
olika förhöjningar i värdebeloppen, dels ock utgjorts i åtskil¬
liga persedlar, såsom hvete, råg, korn, kol, ved och osmunds¬
jern.
6) DagsverTcen. Denna skattetitel förekommer under både
jordeboks- och mantalsräntan och behandlas här i ett samman¬
hang. Innan forntidens statsförfattning och förhållandet enligt
densamma mellan Konungen och folket undergått betydliga
förändringar, var det för Konungarne omöjligt att ålägga de
frie odalbönderna några personliga arbetsförrättningar. Stad-
ganden om sådana förekomma ej heller i Landskapslagarne;
tvärtom utvisa dessa, att arbete till kungsgårdarne betrak¬
tades som ett träldomsstraff, hvarmed en fri man endast för
nesligt brott kunde beläggas; och då Hertigarne Erik och Val¬
demar år 1304 till fästet Dalaborgs starkare befästande be¬
tungade allmogen med körslor och dagsverken, skildras detta
af krönikorna såsom ett magtmissbruk, utan stöd af lag. Emel¬
lertid finner man redan under förra hälften af fjortonde århun¬
dradet både skatte- och landbönder förklarade skyldige till
arbetshjelp, ej blott vid borgars och fästens uppförande och
iståndsättande, utan äfven vid kungsgårdarnes bruk och
skötsel.
I Magnus Erikssons Landslag påträffas ock ett allmänt
stadgande om dagsverksskyldigheten. Der stadgas nemligen, i
V kapitlet Konungabalken, att, om Konungen behöfver vid
hus sin eller Dpsala öde bygga, skall (likasom i flere andra i
samma stadgande uppräknade fall) i hvarje lagsaga biskop
och sex af hofman och sex af allmogen sig emellan väga, hvad
hjelp allmogen skall och må göra sin Konung. Detta stad¬
gande upprepas sedermera i Kristofers Landslag (KgB. IV).
Men dagsverksskyldigheten undergick med tiden enahanda för¬
vandling som bevillningarne i allmänhet; den blef en stående
skatt, från hvars utgörande dock såväl det verldsliga som det
andliga frälset stundom af Konungarne erhöll befrielse. Efter
77
åtskilliga missbruk ock klagomål bestämdes dagsverkenas an¬
tal genom drottning Margaretas Plakat den 3 Maj 1403, hvar¬
igenom förklarades, att de årliga dagsverkena skulle utgöras
med 4 om hösten och 4 om våren, samt 8 till »Konungens fä¬
sten och gårdar». De förstnämnda af dessa dagsverken afsågo
landbors enskilda skyldigheter till sina husbönder, de senare
8 åter den allmänna dagsverksskyldigheten, hvilken man från
nämnda tid kan anse för en ordinarie skatt, som sedermera
upptogs i hemmanens jordeboksränta.
Likasom de flesta andra skattetitlar hafva i regeln dags¬
verken till Kronan utgjorts endast af krono- och skattehemman.
Under 1500-talet utgjordes dock dagsverken till Kronan äfven
af frälsehemman, ehuru endast i vissa trakter af Upsala och
Stockholms län, Småland och Yestergötland.
Förhållandet med ifrågavarande frälsedagsverken är an¬
märkningsvärd!, såsom ett åskådligt exempel på skattetitlars
tillkomst i forna tider. Lagbudet om hjelp till Kronans fästen
tillämpades på frälsets landbönder, likasom förut på krono- och
skattebönder, och. man lät de slottet närmast boende dertill
hjelpa, först ett år, så två, tre och fyra, till dess den tillfäl¬
liga hjelpen blifvit en öflig utskyld; hvarefter dagsverken an-
sågos som ordinarie och inskrefvos i jordeboken. Vid de skatt¬
läggningar, som från början af 1700-talet egt rum, har antalet
af jordeboks- eller årliga dagsverken i allmänhet upptagits till
6 af hvarje hemman.
I 1847 års skattekomités, på 1844 års kronoräkenskaper
grundade sammandrag öfver ordinarie räntan upptagas de i
jordeboksräntan ingående dagsverken till 1,469 ökedagsverken
och 195,992 drängedagsverken. De län, i hvilka sådana dags¬
verken ej förekomma, äro Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens.
Utom de i jordeboksräntan ingående s. k. årliga dagsverken
ålades allmogen i äldre tider att utgöraVijelpedagsverJcen till
kungs- och kungsladugårdarnes bruk och bergande, djurgårdarnes
hägn och underhåll samt till byggande och vidmagthållande
af Kronans slott och fästningar m. m. Dylika dagsverken
skulle äfven utgöras af de under frälset donerade bönder.
Frälset var dock en nog stark samhällsmagt att genom adels¬
privilegierna den 9 Juli 1569 kunna förskaffa sig frihet från
78
dessa dagsverken, hvilka deremot krono- ocli skattebönderna
fingo behålla, likasom i flere fall, genom tillfällig hjelps för¬
vandling till stående skatt, nya skattetitlar för desse bönder
tillkommit. I stället för nyssnämnda dagsverken blef frälse¬
bönderna ålagdt att utgöra sådana dagsverken till sina herrar
och husbönder. Härigenom föll bördan af dagsverksskyldig¬
heten för Kronans räkning så mycket tyngre på krono- och
skattebönderna, hvilket ock föranledde, att rikets råd genom
en skrifvelse af den 5 September 1589 till Konung Johan III
framförde allmogens klagomål. I nämnda skrifvelse anförde
rådet, bland annat, att, utom hjelpkörslor och dagsverken ut¬
öfver lag, hade undersåtarne måst erlägga nya hjelpgärder,
ofta tre eller fyra gånger om året. De byggnader af slott,
gårdar och kyrkor, dem Konungen emot råd läte uppföra, kräfde
ofta dagsverken och körslor, som vore olidliga för den utblot¬
tade allmogen. Bönderna komme småningom af sig, tegarne
blefve oplöjda, skörden allt mindre, och man såge på många
ställen småskog växa upp, der fordom var åker och äng. An¬
tagligen var det dessa klagomål, som föranledde det Kungl.
Bref af den 24 Oktober 1590, hvarigenom allmogen »på behaglig
tid» befriades från alla hjelpedagsverken, med undantag af
»tu hjelpedagsverken, som de årligen äro vana att utgöra».
Sedermera bestämdes dock, på sätt Kungl. Brefvet den 8 Juni
1618 och Kammarkollegiets Bref den 6 Juli 1638 gifva vid
handen, dessa hjelpedagsverkens antal till 6, förutom 6 jorde-
boksdagsverken, eller tillsammans på helt mantal 12 dags¬
verken årligen.
Sedan länge hade en del dagsverken fått med penningar
lösas. Yid 1644 års riksdag klagade allmogen, att den gåfve
dagsverkspenningar och måste derofvanpå utgöra sjelfva dags¬
verkena. I Kungl. Maj:ts Resolution på allmogens besvär för¬
klarades, att Kungl. Maj:t låtit derom ransaka och befunne
skäligt, att dess undersåtar både dagsverkspenningar och sjelfva
dagsverkena utgjorde, efter som de begge persedlarne af ålder
utgjort hade. Dagsverkspenningarne motsvarade nemligen ej
samma dagsverken, som, jemte dagsverkspenningarne, in natura
utgjordes. Dock ålades Kammarråden och Landshöfdingarne
att hålla hand deröfver, det allmogen ej flere dagsverken såväl
i penningar som sjelfva gerningen aftvunges, än de af ålder
varit vane och efter jordebokens innehåll vore skyldige.
79
En betydlig förändring i krono- och skatteböndernas dags¬
verksskyldighet, likasom i deras belägenhet i allmänhet, upp¬
kom, hufvudsakligen under 1600-talet, derigenom att de till
följd af förläningar, förpantningar, byten och försäljningar af
Kronans gods och räntor till stor del kommo under enskilda
personers och förnämligast Adelns omedelbara herravälde. Vid
1649 års riksdag besvärade sig skattebönderna, att många
ibland dem, hvilkas skattehemman voro under frälse komna,
blefve med odrägliga dagsverken och skjutsningar samt ovanliga
skatter och utlagor öfver det, som de tillförene, medan de sina
utskylder till Kronan betalte, utgjort, såsom ock med annan
tunga besvärade. Häruppå resolverades, att ingen skulle hafva
magt förhöja skatteböndernas utlagor, utan borde vederbörande
låta sig nöja med det, som skattebönderna till Kronan, så ock
dess slott och gårdar förut varit vane i visst och ovisst att
utgöra, och andra skattebönder, som ännu vore under Kronan
behållne, gjorde eller dädanefter komme att göra. Men emedan
de, som ifrån Kronan under frälse komne vore, hade bättre
vilkor med utskrifningar, skjutsningar och andra extraordinarie
pålagor och krigshjelper, så ofta sådant till rikets försvar af
Kikets Ständer beviljadt blefve, än de, som under Kronan hörde,
åtnjöte, alltså hölle Kungl. Maj:t skäligt, att skattebönderna
skulle, utöfver det, som de till Kronan förr gjort, vara frälse¬
mannen deremot till viljes, på sätt och vis som de sins emellan-
kunde bäst åsämjas och sig förena.
I resolutionen vid samma riksdag på Ridderskapets och
Adelns besvär förmanade ock Kungl. Maj:t Adeln att icke till¬
foga sine skattebönder något utöfver lag och billighet, så
framt de icke ville göra sig sjelfve deras skattebönder för¬
lustige; hvarjemte Kungl. Maj:t, beträffande frälsebönderna,
förklarade, att desse icke skulle, förutan deras husbönders
samtycke, blifva, emot privilegierna, med dagsverken, hjelpeved
eller andra förslor besvärade; dock hade Kungl. Maj:t till Adeln
den tillförsigt, att den i nödfall förmådde sine bönder att för
penningar och billig betalning framföra till Kronans behof ved
och andra förnödenheter, såsom ock, då så behöfdes, några
dagsverken till ängsbergningen.
Emellertid fortforo tvistigheterna och yppade sig ånyo redan
vid följande, eller 1650 års, riksdag. I denna Riksdags beslut
förmäles, beträffande dagsverksskyldigheten, att, som skatte¬
i
80
bönderna, innan de kommo under frälset, vore vane till Kronans
ladugårdar och bruk, djurgårdar och annat slikt att, förutom
deras årliga (jordeboks-) dagsverken, utgöra några hjelpedags-
verken, äfvensom varit besvärade med körsel och annat dylikt
»effter tarfven», så hade Kungl. Maj:t först ställt detta till husbön¬
dernas och skatteböndernas välvilliga förlikning, så vida de der¬
om med sämja kunde förenas; men der någon öfverenskommelse
dem emellan icke kunde tillvägabringas, skulle Landshöfdingarne
öfverse registren och räkningarne vid slotten och ladugårdarne
och lägga sådana hjelpedagsverken och körslor mellan husbon¬
den och skattebönderna, som de tillförene hade gjort till Kro¬
nan, så att ingendera parten skedde orätt; och detta allt efter
landets och länens egenskap, rätt och sedvana, hvarefter så väl
husbonde som skattebonde skulle sig dermed låta nöja.
Den 26 Augusti 1651 utfärdade Kungl. Maj:t en »Stadga
och Förordning, emellan Ridderskapet och Adelen å then ene,
och Skattebönderne å then andre sijdan», »på thet åt aff Skatte-
bönderne icke må aff theras Herrar och Huusbönder något
meera blifva fordrat, än the tilförende til Chronan giordt och
vthstått hafve, Ythan heller i något lindrade ochlijsade; Icke
heller then ene Skattebonden högre besväras än then andre,
men een lijkheet häruthinnan vara öfver hela Bijket (Chrono-
nes förnämste Bergzlager vndantagandes, the ther, så en som
-annan tijdh, skole oturberat niuta sina förrige och vahnlige
vilkor) och hvar vete sin plicht, hvad han Huusbonden skyldig
är, så i en som annor måtto åt vtgöra, och Huusbonden sin
rätt, hvad han skal må af Skattebonden fordra, och the sålunda
på både sijdor hafve en viss Regul och effterrättelse, hvar vidh
the skole stanna». Genom denna förordning bestämdes vidare
i tredje punkten, att »Alla åhrlige och i Jordeboken införde
Dagzvärcken, skole och Skattebönderne vara skyldige åt betala,
anten medh arbete eller penningar, effter som Huusbonden bäst
kan vara tiänt medh: Men för alla Hielpedagsvärcken, Diur-
gårdzstängning, Ängebergsel och annat slijkt, som Skattebön¬
derne för thetta hafve varit vahne, åt göra til Wåre och Chro-
nones Gårdar, skole the göra sine Huusbönder (förvtan före-
skrefne ordinarie åhrliga dagzvärcken) nije gilla Ökedagzvärc-
ken och aderton gilla drängedagzvärcken hvart åhr».
Vid 1652 års riksdag besvärade emellertid skattebönderna
sig deröfver, att dagsverkenas antal var för stort och att dags¬
81
verksskyldigheten var för mycket betungande för de hemman,
som lågo långt från sätesgårdarne; och stadgades nu genom
riksdagsbeslutet den 24 December 1652, sedan Adeln och skatte¬
bönderna härom öfverenskommit, »åt K. M:tz förbem:te Ordning
giord Anno 1651 den 26 Augusti, skal i alla sine öfrige puncter
blifva vidh macht hållen och exequerat, allenast åt i staden ( = stäl¬
let) för nije ökedagzvärcken, skole Skattebönderne vthgiöra om
året sex ökedagzvärcken, och för aderton drängedagzvärcken, tolf
drängedagzvärcken, af ett helt skattehemman, och af mindre, efter
advenant, som thet beräknas, och thetta när Hwsbonden thet
bäst behöfver, och Bonden icke faller olijdeligt. Och thesse
dagzvärcken skole göras af them, som liggie på en mijhl eller
två när Sätegården, eller then ort the göras skole; Men boo
Skattebönderne längre ifrån Adelsmansens Sätegård, thå stånde
honom fritt åt gifva sin Hwsbonde penningar therföre, och är
belefvat, åt han ett ökedagzvärcke medh otta öre, och ett dränge-
dagzvärcke medh fyra öre Sölfvermynt gälda och betala må».
Från det på detta sätt för de nämnda 18 dagsverkena be¬
stämda lösningspriset, utgörande tillsammans 3 daler silfver-
mynt, leda dagsverkspenningarne såsom räntetitel sin uppkomst;
hvarefter de såsom en ständig ränta införts bland mantalsvän-
tans persedlar i jordeboken; och förklarades genom Kungl. Reso¬
lutionen den 31 Mars 1653, att ifrågavarande dagsverken eller
deremot svarande dagsverkspenningar, 3 daler silfvermynt per
hemman, skulle utgöras äfven af »the skattehemman,så i Öster-
och Yesternorlanden som annorstädes, hvilka ennu immediate
under Kong! Maj:t och Chronan höra».
Sedan Konung Karl XI, vid indelningsverkets ordnande,
till boställen för arméns befäl anslagit kungsgårdar, säterier
och vanliga kronohemman samt till dess underhåll räntorna af
en mängd skatte- och kronohemman, hvarigenom egarne och in-
nehafvarne af dessa indelta hemman till indelningshafvarne
kommo i nästan samma förhållande som det, hvari de under
Adeln lydande bönder stodo till Adeln, förordnades genom Kungl.
Reglementet den 5 Januari 1684, att bönderna ej skulle
besväras med skjutsningar och körslor utom deras ordinarie,
i Kronans jordeböcker antecknade dagsverken, dem bönderna
borde utgöra in natura, så vida de ej bodde öfver 2 mil från
bostället; och att skattebönderna, om de, till att afbörda sig
detta besvär, ville öfverenskomma med indelningshafvaren och
Skatteregleringskomiténs Betänkande. 111. 6
betala dagsverkena med penningar, skulle lösa dem till det
pris ett dagsverke kunde kosta, hvaremot kronobönderna icke
skulle vara förbundna att betala dagsverket högre än 3 mark
kopparmynt, efter hvilket värde äfven ökedagsverken skulle
jemkas och beräknas. Men då indelningshafvare häraf togo sig
anledning att betunga allmogen med ovanligt höga dagsverks-
penningar, stadgades i Kungi. Förklaringen den 7 April 1685,
att skatte- och kronobönder, som bodde 2 mil och derunder
nära bostället, voro skyldige att utgöra sina dagsverken
in natura; men om indelningshafvaren icke sjelf behöfde dags¬
verkena, skulle han ej ega rätt att försälja dem till någon
annan eller att affordra bonden mera penningar derför, än jorde-
boken och kronovärderingen utvisade. Ville skattebönderna
sjelfve lösa dagsverkena, borde de betala dem efter markegån-
gen. Om indelningshafvare fordrade, att kronobonde skulle
prestera dags-verkena in natura, egde denne fritt val att lösa
ett drängedagsverke med 3 och ett ökedagsverke med 6 mark
kopparmynt. De bönder, som bodde längre än 2 mil från bo¬
stället, borde alltid få lösa sina dagsverken efter kronovär¬
deringen. Slutligen skulle de jemknings- och tillöknings-
hemman, hvilkas räntor vore anslagna flere än en indelnings¬
hafvare, frikallas från sjelfva dagsverkena och endast erlägga
denna utskyld i penningar åt hvar och en efter kronovärde¬
ringen.
I följd af beslut vid 1731 års riksdag fastställdes under
loppet af år 1735 s. k. ständiga markegångstaxor för de flesta
länen i riket, hvilka taxor skulle följas vid utgörande af skat¬
terna för oindelta eller Kronan förbehållna hemman. GrenomKungl.
Brefvet den 24 Januari 1744 fastställdes en »ständig» marke¬
gångstaxa äfven för indelta hemman, hvari likväl stadgades,
att indelningshafvaren skulle förbehållas dess rätta dagsverken
in natura efter 1684 års reglemente. Denna förordning upphäf-
des kort derefter genom Kungl. Förklaringen den 8 Januari 1748,
hvaruti bestämdes, att, i anseende till krigsbefälets besvär
öfver den ansenliga mistning, de lidit genom 1744 års förord¬
ning, uppbördssättet för indelningen skulle återställas i sitt
ursprungliga skick, hvarjemte förordnades, att hufvudräntorna
af Kronans behållna hemman borde utgå efter årlig markegång
eller ock, om de behöfdes, in natura utgöras, men att de öfriga
skattepersedlarne, både i jordeboks- och mantalsräntan, ehvad
83
namn de kunde kafva, skulle betalas med penningar efter den
år 1735 fastställda ständiga markegången.
Sedan Rikets Ständer vid 1755 års riksdag hos Kungl. Maj:t
anmält, »huruledes Cronan, som, efter all billighet, bör niuta lika
rätt och förmon af Thess behållne, som Indelningshafvarne af
the them indelte Hemman, verkeligen är lidande igenom för¬
vandlings sättet af Thess Hemmans räntor, efter then ständiga
markegången, och åt thetsamma ej allenast förorsakade en an¬
senlig och för Stats-Verket ganska känbar minskning uti Cro-
nans ingälder, i anseende til then värckeliga skilnad, som är
emellan then ständiga och then årliga markegången, utan ock,
sedan the indelte räntorne på ofvannämde sätt annorlunda ut-
giöras, medförer then af Allmogen ofta och på goda skäl öfver-
klagade olikheten i utskylderne af lika beskaffade Hemman,
såsom ej eller thet påsyftade räkenskapernes förkortande ther-
igenom til någon betydande del stådt åt vinnas», stadgades genom
»Kungl. Maj:ts Förklaring och Påbud» den 15 December 1756,
»åt the oindelte, lika som the indelte räntorne, så väl som Öke-
och hjelpe-dagsvärken, med hvilka samma beskaffenhet är, som
med räntepersedlarne, hädanefter måge beräknas och utgiöras
efter then årliga markegången, til thes något annat sätt til
räntepersedlarnes förvandling i allmänhet och räkenskapernes
förkortande kan utfinnas, som vore mera lämpeligit, än bemälte
1735 års markegång finnes wara». I följd af detta stadgande
hafva dagsverkspenningarne, hvad Kronans behållna hemman
beträffar, utgått sålunda, att de för hvarje helt hemman påförts
med 6 öke- och 12 drängedagsverken, på sätt i 1652 års riks¬
dagsbeslut bestämdes, hvarefter dessa dagsverken utgjorts efter
årligt markegångspris.
Vidkommande deremot de indelta hemmanen förnyades genom
Kungl. Cirkulärbrefvet den 17 Januari 1758 det förut gällande
stadgandet om vissa räntedagsverkens lösande efter kronovär-
det. Vid 1762 års riksdag anförde krigsbefälet besvär deröfver,
att de blifvit försatte i en kännbar minskning af sina rättig¬
heter, derigenom att skilnad gjordes i dagsverkspenningarnes
beräknande efter skilnaden i miltalet mellan löningshemmanet
och bostället, och anhöll derför, att reglementet härutinnan
mätte vinna den förklaring, att löningsbönderna öfverallt skulle
vara skyldige att betala dagsverksförhöjningen d. v. s. skilna¬
den mellan dagsverkenas kronovärde och markegångsvärde, med
84
den enda åtskilnad, att de, som bodde utom 2 mil, skulle vara
fria för dagsverkens presterande in natura. I häröfver utfär¬
dad Resolution af den 26 Juli 1762 fann Kungi. Maj:t skäligt att
1 så måtto bifalla denna krigsbefälets ansökning, att, enligt 1756
års förklaring, de indelta hemman, som voro belägna längre än
2 mil från indelningshafvaren, skulle i stället för dagsverken
utgöra ersättning efter markegång, lika med hvad Kronan för¬
behållit sig af sina immediate behållna hemman.
Genom Kungl. Förordningen den 20 September 1815 före-
skrefs, att de Kronan behållna eller åt indelningshafvare och
andra öfverlåtna räntedagsverken icke finge utfordras in natura
af andre räntegifvare än dem, som bodde inom 1 mil från det
boställe eller hemman, dit deras räntedagsverken voro anslagna;
hvadan således längre bort boende räntegifvare skulle vara
icke allenast berättigade, utan äfven skyldige att lösa samma
dagsverken efter markegångspris.
Utom nu omförmälda dagsverken, hvilka ingå i jordeboks-
och mantalsräntorna, utgjordes på vissa orter arbetsskyldighet,
i Skåne kalladt hofveri, till kronoegendomar. I de riket af
ålder tillhörande landskap gäller om tillkomsten af denna ar¬
betsskyldighet hufvudsakligen hvad om jordeboksdagsverkena
är anfördt, och skilnaden mellan dessa arbetsprestationer synes
från början icke hafva varit någon annan än den, att jorde¬
boksdagsverkena utgingo med lika belopp af alla skattskyl¬
diga hemman inom en ort, under det den arbetsskyldighet,
hvarom nu är tråga, utgått till någon kronoegendom, som deraf
varit i behof, från den närmast kringboende allmogen. Vid¬
kommande tillkomsten af den i jordeboks- eller mantalsräntan
icke ingående arbetsskyldighet, som utgjorts och till en del
ännu utgöres till vissa staten tillhöriga kungsgårdar i Skåne,
så var derstädes, innan provinsen genom fredsfördraget i Köpen¬
hamn och Malmö Recess förenades med Sverige, infördt samma
hushållssätt, som här i riket då vanligen iakttogs, nemligen att
Adelns sätesgårdar brukades af underlydande frälsehemmans
åbor med biträde af de på säteriets och frälsehemmanens egor
boende gatuhusmän, svarande mot de i Sverige vanlige jord-
torpare. Äfven danska Kronans egendomar i nämnda provins
sköttes genom arbetsbiträde af dertill anslagne kronobönder.
Vid landskapets afträdande till Sverige tillföllo dessa sist¬
nämnda egendomar med underlydande bönder svenska staten,
85
som äfven erhöll eganderätt till åtskilliga danska och skånska
adliga familjers sätesgårdar i Skåne, hvilka med underlydande
frälsehemman dels afståtts till danska staten för att öfver-
lefnnas till den svenska såsom vederlag för ön Bornholm, dels
indragits till svenska staten i anledning af egarnes affall från
Sverige under det ej långt efter landskapets afträdande mellan
båda länderna uppkomna krig, dels ock genom byten förvärf-
vats för att användas vid indelningsverkets inrättande. De
svenska staten sålunda tillfallne egendomar erhöllo natur och
egenskap af kungsgårdar, och de under danska tiden derunder
lydande bönder förblefvo, vare sig de förut varit krono- eller
frälsebönder, anordnade och skyldige till det den tiden vanliga
arbete till hufvudgårdens bruk och skötsel samt jordegarens
betjenande, som då och äfven i senare tider i Skåne benämndes
hofveri, hvarmed förstås den till tid, sätt och belopp obestämda
och obegränsade arbetsskyldighet, som uppå husbondens till¬
sägelse skulle till hans tjenst vid och utom gården utgöras
genom forslingar eller äckor och dagsverken.
Yid indelningsverkets inrättande i Skåne anslog Konung
Karl XI till rusthåll både de dertill då tillgängliga samt pas¬
sande f. d. danska kronohemman och de till svenskt krono ge¬
nom reduktion eller byte förvandlade frälsehemman. Bland
dessa hemman förekommo äfven sådana, hvilka voro arbetsskyl-
diga till någon kungsgård, men genom rustningens öfvertagande
derifrån befriades. Flertalet af de hemman, som voro arbets-
skyldiga till kungsgårdarne, fingo dock behålla denna skyldig¬
het, i följd hvaraf det icke kom i fråga att indela dem till
rusthåll. Det var sålunda icke i följd af jordnaturen eller förut
innehafde lagliga rättigheter, som ifrågavarande arbetshemman,
så vida de i öfrigt voro till rustnings utgörande tjenliga, vid in-
delningstiden derifrån undantogos; utan var orsaken dertill alle¬
nast den, att dessa hemman, såsom närbelägna till kungsgårdar,
hvilka ansågos vara i behof af arbetsbiträde, fortfarande bibe-
höllos vid sin arbetsskyldighet. Denna betraktades sålunda
såsom ett rustningsbesväret motsvarande skattebidrag, hvilket
ytterligare bestyrkes deraf, att ej allenast under sjelfva indel-
ningstiden utan äfven sedermera åtskilliga arbetsskyldiga hem¬
man, hvilka voro belägna nog långt från hufvudgården, befria¬
des från arbetsskyldigheten och indelades till rusthåll i stället
för andra hemman, som fingo sig arbetsskyldighet ålagd.
86
Då under Konung Karl XI:s regering kungsgårdar ock an¬
dra kronoegendomar anvisades såsom boställen åt militäre och
civile tjensteman, berättigades desse att erhålla arbetsbiträde
ej allenast af de till dessa egendomar redan tillförene arbetsskyl-
diga hemman, utan äfven genom de den kringboende krono- och
skatteallmogen åliggande jordeboks- och mantalsdagsverken.
I sammanhang dermed meddelades äfven åtskilliga föreskrifter
i afseende på dessa arbetsskyldigketer. Så förekommer i öde
punkten af Kungl. Reglementet den 5 Januari 1684 för betjenterne
under militien och landsstaten angående dem anslagna hemmans
häfd och nyttjande, den erinran, att de hemman, som förut varit
vana att göra dagsverken på åker och äng vid kungsgårdarne,
äfven framgent skulle svara derför efter vanligheten. I Kungl.
Förklaringen öfver samma reglementen de 7 April 1685 upp¬
repas samma föreskrift, närmare bestämd sålunda: att såväl
de bönder, som af ålder varit vane att göra dagsverken till
kungsgårdarne som ock de, hvilka Kungl. Maj:t genom särskild
förordning dertill förbundit, äfven derefter skulle svara för
samma dagsverken efter vanligheten, dock på åker och äng al¬
lena. Skälet till denna föreskrift angafs vara, att slika kungs¬
gårdar, som vore guvernörer, landsköfdingar eller officerare
anslagne och hade stort och svårt bruk och vidlyftig bergning,
eljest komme att i brist af någon hjelp och understöd förfalla
i ödesmål och lägervall. Till skjuts eller annat släp och ar¬
bete, hvad namn det hafva kunde, skulle allmogen icke vara
förpligtad; dock förbehöll Kungl. Maj:t sig sjelf all urgammal
rättighet och allmogens vanliga pligt i en och annan måtto,
när och hvar det till Kungl. Maj:ts tjenst tarfvades. Äfven i det
till efterrättelse för officerarne och rustningshållarne samt
allmogen i Skåne den 7 November 1695 utfärdade Kungl. Regle¬
mente angående de till militien anslagna hemmans häfd och
nyttjande finnes intaget förbehåll derom, att de bönder, som
gjorde dagsverken till några kungsgårdar eller ock framdeles
kunde pröfvas dertill nödige, äfven framgent skulle vara plig-
tige att sådana dagsverken efter vanligheten utgöra. Att man
snart insåg nödvändigheten af att meddela bestämmelser äfven
rörande storleken och beskaffenheten af den arbetsskyldighet,
hvilken icke var inbegripen under jordeboks- eller mantalsrän-
tan, inhemtas deraf att, i anledning af böndernas klagan öfver
de många och odrägliga dagsverken, med hvilka de mera då än
förr voro besvärade, så att de af sådan orsak ej finge tid att
87
bruka sina hemman och stundom måste lemna hela årsväxten
både i hö och säd oinbergad, Kungl. Maj:t genom Bref den 17
November 1686 anbefallde Kammarkollegiet att från general¬
guvernörer, guvernörer och landshöfdingar infordra specifika¬
tion och noga anteckning öfver, huru många dagsverken till
hvarje kungs- och ladugård kunde behöfvas och huru många
då för tiden der gjordes, på det att Kollegiet derefter skulle
kunna meddela stadgande om, huru många dagsverken hvar
och en bonde i hvarje landsort skulle utgöra. Dervid borde
iakttagas, att flere dagsverken icke pålades, än som nödvändigt
behöfdes och för allmogen vore drägliga att utgöra. Hvad sär-
skildt hofveriskyldigheten i Skåne angår, bestämdes densammas
omfattning och beskaffenhet vid hvarje kungsgård särskildt ge¬
nom så kallade arbetskontrakt, hvilka upprättades i de flesta
fall mot slutet af 1600-talet och i några äfven under 1700-talet
samt af offentlig myndighet fastställdes.
I anledning deraf att allmogens dagsverksskyldighet fortfor
att vara tryckande, och enär det var oskäligt, att något hem¬
man skulle skatta för mera än det verkligen innehade och hvar¬
för det blifvit skattlagdt, funno Rikets Ständer enligt under¬
dånig skrifvelse den 12 September 1743, att till beredande af
en behöflig lindring i denna skyldighet det alltid och allestädes
borde noga iakttagas, att intet krono- eller skattehemman be¬
tvingades med flere dagsverken, än i dess skattläggning blifvit
uppförda och beräknade; och borde fördenskull alla extra på¬
lagor och räntor, ehvad de kallades hjelpedagsverken, djur¬
gårds stängning eller annat, alldeles afskaffas. Härom medde¬
lades genom Kungl. Brefvet den 24 Januari 1744 Kammarkollegiet
underrättelse med befallning att om verkställigheten foga
behörig anstalt. Detta påbud upprepades i Kungl. Förklaringen
den 8 Januari 1748, i hvars 4:de punkt föreskrefs, att indelta
och oindelta hemman icke borde med flere och andra dagsver¬
ken betungas, än deras jordeboks- och andra dagsverken, hvar¬
till de blifvit skattlagda och stodo i Kronans jordebok upp¬
förda. Visserligen upphörde i följd af dessa beslut allt åläg¬
gande af nya hjelpedagsverken, men någon allmän befrielse från
skyldigheten att utgöra dylika, der de redan voro ålagda, med-
gafs icke, utan fortfor på de flesta ställen ifrågavarande dags¬
verksskyldighet, emedan densamma, såsom det hette, icke kunde
undvaras. Detta berodde hufvudsakligen dels derpå att, der
arbetsskyldigheten utgjordes till militära eller civila boställen
eller till utarrenderade egendomar, innehafvarne af dessa genom
arbetsskyldighetens upphörande skulle lida en förlust, hvilken
de ansågos icke vara skyldige att vidkännas, dels ock på den
vid den tiden och äfven sedermera under en längre tidsföljd
gängse föreställningen om nödvändigheten af ifrågavarande ar¬
betsprestationer, såsom det ändamålsenligaste, för att icke säga
enda möjliga sättet för erhållande af arbetskraft till större
egendomars bruk och skötsel. Väl sökte allmogen upprepade
gånger befrielse från hjelpedagsverkena, men antagligen af nyss
anförda skäl vidtogs ej någon åtgärd till missbrukets allmänna
afhjelpande förr än i anledning af Bondeståndets vid 1809 och
1810 årens riksdag gjorda underdåniga framställning derom, att
dagsverksskyldige hemmansegare måtte förklaras berättigade att
med penningar efter markegångstaxan lösa sig frie från sådana
dagsverken, som andra hade rättighet att af dem fordra, Kungl.
Maj:t genom Bref den 3 December 1812 förordnade, att sådana
hjelpedagsverken, hvilka, utom de ordinarie i jordeboken upp¬
tagna dagsverkena, allmogen på vissa orter från längre tid
tillbaka haft sig ålagdt att utgöra vid kungs-, hof- och stall¬
ängars bergning, och för hvilka dagsverken allmogen dels icke
åtnjutit någon ersättning, dels undfått understöd eller lindring i
andra onera, såsom knekte- och båtsmanshåll, dels erhållit be¬
talning, beräknad till några öre silfvermynt för dagsverket,
borde upphöra, när de om sådana lägenheter gällande arrende¬
kontrakt ginge till ända; dock med förbehåll att, så framt en
förändrad hushållning vid ofvanberörda lägenheter efter kon¬
traktstidens utgång skulle, sedan behörig undersökning föregått,
föranleda till Kronans behof af dylika dagsverken, allmogen i
sådan händelse skulle vara skyldig att desamma utgöra emot
sådan betalning efter hvarje läns markegång, som för kronodags-
verken åtnjötes. Härvid skulle iakttagas dels att, om allmogen
för sådana hjelpedagsverken njutit någon eftergift eller lindring
i andra mål, antingen i anseende till hemmansräntan eller an¬
dra med hemmanen följande skyldigheter och besvär, eller der
Kronan i afseende på dessa dagsverken bestått något under¬
stöd i spanmål, sådana förmåner borde ofelbart upphöra, så
snart hjelpedagsverkena försvunnit, dels ock att, i händelse på
något ställe hjelpedagsverken utfordrades, hvilka icke från bör¬
jan grundade sig på resolutioner och författningar, men tvärtom
utan behörigt tillstånd tillkommit, vederbörande allmoge i så¬
89
dant fall skulle ega att derifrån genast i behörig ordning söka be¬
frielse. Vidkommande åter sådana hjelpedagsverken, som blif-
vit anslagna till kungsgårdar och kronolägenheter samt vissa
militära och civila boställen, förklarades uti samma Kungl. Bref
att, emedan förhållandet med dessa dagsverken skulle vara
mycket olika, och Kungl. Maj:t derföre icke funnit lämpligt att
något allmänt stadgande härom utfärda, Kungl. Maj:t, uppå veder-
börandes ansökningar om befrielse från dessa dagsverken, ville
uti hvarje mål särskildt efter sig företeende skäl och omstän¬
digheter besluta. Deremot skulle i fråga om dagsverksskyl¬
digheten till kungsgårdar och boställen i Skåne, med hvil¬
ken skyldighet vore ett särskildt förhållande, förblifva vid de
särskilda resolutioner och författningar, som derom redan vore
gifna eller framdeles kunde meddelas.
Till följd af dessa bestämmelser, hvartill äfven bör läggas
föreskriften i Kungl. Kungörelsen den 3 December 1810, att de
kronodagsverken, som voro anslagna de för statsverkets räk¬
ning utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, icke finge un¬
der några vilkor vid nya arrenden till arrendatorerne betingas,
afskaffades efter hand skyldigheten att utgöra hjelpedagsver¬
ken till kungs- och hofstallängar samt de för statsverkets räk¬
ning utarrenderade kungs- och kungsladugårdar, bland hvilka
här särskildt böra nämnas Dranienborgs samt Flyinge och
Dalby kungsgårdar i Malmöhus län, till hvilka hofveri ut¬
gjordes. Hvad arbetsskyldigheten vid den förstnämnda beträf¬
far, förklarades genom Kungl. Brefvet den 18 Februari 1811, att
den genom nyssberörda kungörelse meddelade föreskrift borde
tillämpas jemväl för Uranienborg, i följd hvaraf och sedan Kam¬
markollegiet, som funnit det icke vara lämpligt, att något kon¬
trakt afslutades om en viss årlig afgift till Kronan såsom er¬
sättning för arbetsskyldigheten, uti Bref den 20 Augusti 1811
anmodat Kungl. Maj:ts Befallningshafvande att genom utslag,
som borde Kollegiets pröfning underställas, bestämma ett visst
antal öke- och drängedagsverken, lämpadt efter det arbete, de
hofveriskyldige förut enligt författningarne utgjort och kungs¬
gårdens behof' fordrat, hvilka dagsverken sedermera borde af de
dagsverksskyldige lösas med penningar efter årlig markegång
Kungl. Maj:ts Befallningshafvande genom utslag den 24 Septem¬
ber och den 27 November samma år bestämde antalet af öke-
dagsverken till 22 och af drängedagsverken till 45 för hvarje
90
3/g mantal, och hälften mindre för hvarje 3/16 mantal, samt an¬
talet af drängedagsverke!! för de arbetsskyldiga fyra gatuhusen
till 7 för ett gatuhus och 4 för hvarje af de öfriga, hvilka ut¬
slag fastställdes af Kollegiet den 28 Maj 1813. För dessa dags¬
verken erlades sedermera årligen lösen efter markegångspris,
intilldess Kungl. Maj:t, efter det Rikets Ständer blifvit hörda,
i enlighet med deras beslut genom Bref den 22 December 1848
medgaf hemmanen den lindring i arbetsskyldigheten, att de i
stället för den bestämda dagsverkslösen fingo, jemte förmånen
att äfven framgent befrias från utgörande af den för arbets¬
skyldigheten afkortade räntan för hvarje helt mantal, och i
förhållande dertill för mindre, årligen erlägga en spanmålsränta
af 8 tunnor, hälften råg och hälften korn, att utgöras på sätt
i afseende å Kronans behållna räntor då var eller framdeles
kunde varda förordnadt. Hvad åter arbetsbönderna under Fly-
inge och Dalby kungsgårdar vidkommer, blefvo de, med undan¬
tag för 16 hofverier, jemlikt Kungl. Brefvet den 22 Mars 1814
befriade från arbetsskyldigheten emot erläggande af lösen efter
markegångspris för 77 drängedagsverke!!, hvilken befrielse emot
enahanda ersättning medgafs jemväl nyssberörda 16 hofverier,
då dessa kungsgårdar genom kontrakt den 29 Februari 1844
ånyo utarrenderades.
De hemman, som utgjorde hjelpedagsverken till sådana
kronoegendomar, hvilka till boställen eller indelningshafvare
voro anslagne, måste deremot i allmänhet med denna skyldig¬
het fortfara. Då likväl rättvisa och billighet fordrade, att så¬
dana åtgärder vidtoges, hvarigenom enahanda lindring i dags¬
verksskyldigheten, som, enligt hvad ofvan är nämndt, tillgodo-
kommit en del af allmogen, kunde beredas äfven dem, som fort¬
farande utgjorde dagsverken, anhöllo Rikets Ständer i under¬
dånig skrifvelse den 30 December 1840, att Kungl. Maj:ts Be¬
fallningshafvande i länen måtte erhålla nådig befallning att
anställa en fullständig och noggrann undersökning angående
sådana uti hemmanens ränta och skattläggning icke inbegripna
dagsverks- och arbetsskyldigheter, som in natura utgjordes till
sådana Kronans hemman och lägenheter, hvilka såsom bostäl¬
len m. m. voro embets- och tjensteman anslagne eller till in¬
rättningar upplåtne, hvarvid borde utredas, huru dessa skyl¬
digheter tillkommit och hvarpå desamma sig grundade, hvar¬
förutan Kungl. Maj:ts Befallningshafvande, i de fall då nämnda
91
skyldigheter icke voro närmare bestämda, borde söka tillväga¬
bringa sådana öfverenskommelser, hvarigenom åtminstone för
tiden efter dåvarande boställsinnehafvares afgång ett visst an¬
tal dagsverken blefve bestämdt. Sedan den sålunda ifrågasatta
undersökningen enligt derom meddelad nådig befallning blifvit
verkställd^ och Kammarkollegiet den 5 Maj 1843 deröfver af-
gifvit underdånigt utlåtande, förehade Kungl. Maj:t ärendet till
pröfning den 18 April 1844. Dervid kom under öfvervägande,
hurusom de till hjelpedagsverken eller så kalladt hofveri, huf¬
vudsakligen vid åtskilliga till boställen anvisade kungsgårdar
och andra kronoegendomar i Skåne, anslagna hemmans arbets¬
biträden utgjorde en väsentlig del af indelningshafvarnes på¬
räknade löneförmåner samt genom indragning deraf, om icke
allestädes, åtminstone på flere ställen, särdeles vid större kungs¬
gårdar med vidsträckta egoområden, svårigheter kunde uppstå
att efter mistningen af arbetsbiträdet in natura behörigen och
i rättan tid bruka och sköta dessa egendomar, vid hvilka
förhållanden det icke vore lämpligt att fatta beslut om ifråga¬
varande tjenstb arheters indragning efter dåvarande indelnings-
hafvares afgång, utan att i sammanhang dermed dels blifvande
boställsinnehafvare för deras sålunda tilläfventyrs uppkommande
förluster, till den del arbetshemmanen ej förpligtades att dem
fullgöra, förvissades om skälig ersättning genom erforderliga
statsanslag, dels ock nödiga och ändamålsenliga åtgärder blefve
vidtagne äfven genom dertill anvisade medel till boställsliäf-
dens behöriga handhafvande, der sådant behöfdes. I anledning
häraf erhöll dåvarande Kammarrådet L. E. Cassel nådigt för¬
ordnande att, med biträde af en regements- eller kompanioffi¬
cer och vederbörande förste landtmätare samt i närvaro af
krono- och regementsombud, vederbörande boställsinnehafvare
och arbetsskyldige, verkställa förnyade undersökningar vid en¬
hvar af ifrågakomna egendomar, dervid Cassel borde söka åvä¬
gabringa förslag till frivilliga jemkningar och öfverenskommel¬
ser för att underställas Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.
Dessa undersökningar verkställdes under sommaren år 1844,
och jemte det Kammarrådet Cassel i sitt den 10 December
samma år deröfver afgifna underdåniga utlåtande redogjorde
för hofveriskyldighetens uppkomst och natur samt huruledes
densamma genom kontrakt efter hand bestämdes till en viss
arbetsqvantitet, derom underrättelse här ofvan är vorden i
92
korthet meddelad, lemnade lian äfven en belysning af de skad¬
liga verkningar, som hofveriskyldigheten då medförde.
Vid berörda undersökningar uppskattades för hvarje kungs¬
gård, der hofveriskyldighet utgjordes, i öke- och drängedags-
verken den genom förberörda kontrakt bestämda arbetsskyldig-
heten, hvarefter dagsverkenas värde uträknades i penningar
efter medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris. Vid
denna uppskattning visade det sig, att väsentliga olikheter
funnos rörande beloppet af arbetsskyldigheterna vid jemförelse
icke allenast mellan arbetshemman, anslagna till särskilda
kungsgårdars betjenande, utan äfven mellan sådana hemman,
som voro anslagna till arbete vid samma kungsgård. I all¬
mänhet hade vid arbetsskyldighetens bestämmande någon nog¬
grann undersökning icke föregått om hemmanens godhet och
beskaffenhet, utan hade mantalet merendels tagits till grund
för arbetets fördelning mellan de till samma kungsgård hörande
hemman, dock icke noggrannare än att arbetsskyldigheten ofta
blifvit bestämd till lika belopp för 3/i och 1 mantal eller för
3/s och y2 mantal. Något bemödande att vid arbetsskyldig¬
hetens bestämmande åvägabringa något jemförligt förhållande
mellan hemman, som voro arbetsskyldiga till olika kungsgårdar,
syntes deremot icke hafva egt rum, utan hade arbetsbehofvet
vid hvarje ställe, sådant detta behof af indelningshafvaren
uppgifvits och myndigheterna det bedömt, utan all jemförelse
med arbetsskyldigheterna på andra ställen tjenat till den
hufvudsakliga grunden för arbetets bestämmande. Denna ojemn¬
het i beskattningen föranledde förrättningsmannen att söka
åvägabringa föreningar de arbetsskyldige emellan till åstad¬
kommande af arbetsskyldigheternas jemnare fördelning, men
detta försök strandade på de arbetsskyldiges vägran att derpå
ingå.
De hofveriskyldiga hemmanens ersättning för befrielse från
arbete in natura borde visserligen, i öfverensstämmelse med
hvad då gällde i fråga om lösen till Kronan för andra dags¬
verken, bestämmas att utgå med lösen för de uppskattade dags¬
verkena efter årlig markegång, men då under förhandlingarne
med arbetslagen om frivillig öfverenskommelse rörande er-
sättningarnes belopp den öfvertygelse synts vara hos de arbets¬
skyldige i allmänhet rådande, att ersättningen borde utgöras
i spanmål såsom ortens hufvudprodukt och för de fleste jord¬
93
brukare lättare att åstadkomma än penningar, ansåg Kammar¬
rådet Cassel det icke vara lämpligt att till hinder för till-
vägabringandet af frivilliga överenskommelser antaga de för
hvarje hemmansnummer bestämda öke- och drängedagsverken
såsom den för framtiden kvarstående räntepersedel, genom hvars
lösande efter årligt markegångspris hemmansegaren skulle
komma i åtnjutande af befrielse från arbetsskyldigheten in
natura, utan blef fördenskull dagsverkenas penningevärde i de
flesta fall reduceradt i spanmål.
Vidare och då, på sätt förut blifvit anfördt, alla arbets-
hemman i Skåne vid indelningstiden kunnat med samma be¬
fogenhet anslås till rustning som de kronohemman, hvilka då
blefvo till rusthåll indelade, hade under fortgången afförhand-
lingarne undersökning jemväl anstälts, om och i hvad mån det
antagna värdet af de särskilda hemmanens tjenstbarhet vid
hvarje kungsgård med tillägg af det skattebidrag, Som hem¬
manet för ordinarie rotering finge vidkännas, kunde samman-
lagdt komma att öfverstiga den kostnad, som rustningsbesväret
vid närbelägna rusthåll medförde efter afdrag af den till under¬
stöd anslagna augmentsräntan. Der den för arbetshemmanen
uträknade ersättning i förening med roteringsbesväret funnits
öfverstiga den skattskyldighet, som rusthållen fingo vidkännas,
hade anspråket på ersättning för arbetsskyldigheten i förhål¬
lande dertill nedsatts. Derförutan jemkades ytterligare ifråga¬
varande ersättning, der antingen hemmanens svaghet gjorde
en nedsättning nödig eller ock vid arbetsskyldigheternas re¬
glering i äldre tider vissa hemman af okänd orsak blifvit
jemförelsevis hårdare betungade med arbets skyldighet än andra,
samma kungsgård underlagda hemman.
Sedan i enlighet med dessa grunder uppskattning af arbets-
skyldigheterna blifvit vid hvarje kungsgård verkställd och
förslag till den ersättning i penningar eller spanmål, som för
befrielse från desamma borde erläggas, blifvit uppgjordt, antogs
samma förslag af en del hofveriskyldige, hvaremot flertalet
vägrade att på någon öfverenskommelse enligt de föreslagna
grunderna ingå. Sedan vederbörande myndigheter öfver den
sålunda verkställda förrättningen afgifvit underdåniga utlå¬
tanden och de hofveriskyldige, hvilka förut vägrat att på
öfverenskommelse ingå, blifvit, ehuru utan önskad påföljd, i
ersättningsfrågan ytterligare hörde, aflat Kungl. Maj:t den 16
94
November 1853 till Rikets Ständer Nådig Proposition i ärendet.
Ehuru nämnda Kungl. Proposition omfattade jemväl dagsverks¬
skyldighet, som på några ställen i riket utom Skåne då
ännu utgjordes, torde likväl, enär denna dagsverksskyldighet
numera upphört, redogörelse för den Kungl. Propositionens inne¬
håll icke vara här erforderlig i vidsträcktare mån, än hvad
hofveriskyldigheten i Skåne angår. I fråga härom föreslog
Kungl. Maj:t Rikets Ständer bland annat: att de angående hof-
veriskyldighetens upphörande på vissa vilkor och emot af¬
gäld från de hofveri- eller arbetsskyldiga hemmanen med hem-
mansinnehafvarne uppgjorda överenskommelser äfvensom de
dylika överenskommelser, hvilka derefter enligt enahanda
grunder i vederbörlig ordning blefve afslutade för större eller
mindre antal af arbetsskyldige hemman, skulle till Kungl. Maj:ts
nådiga pröfning och stadfästelse anmälas; att der sådan
öfverenskommelse blefve af Kungl. Maj:t stadfäst, förändringen
skulle taga sin början antingen från och med året efter det,
hvarunder boställsinnehafvare!! förklarat sig dermed nöjd, eller
ock, om han ej ville derpå ingå, vid hans afgång från bostället;
att när hofveri- eller arbetsskyldigheten upphörde, den hem¬
manet åliggande, emot arbetsskyldigheten förut afkortade
ränta skulle utgöras till indelningshafvaren, men den derut¬
öfver öVerenskomna årliga afgälden till statsverket ingå, hvar¬
emot på regementets stat skulle uppföras ett emot sistnämnda
afgäld svarande anslag, som tillkomme boställsinnehafvaren
uti oindelt spanmål, hälften råg och hälften korn, om afgälden
vore bestämd i spanmål, eller i kontant, derest afgälden blifvit
uti penningar fastställd; samt att i de fall, då öfverenskom¬
melse på föreskrifvet sätt icke redan träffats eller framdeles
kunde varda uppgjord, hofveri- eller dagsverksskyldigheten
skulle såsom dittills tillsvidare fortfara. Härtill lemnade
Rikets Ständer enligt underdånig skrifvelse den 19 Augusti
1854 sitt bifall, hvarefter Kungl. Maj:t jemlikt särskilda beslut
fastställde de dels redan vid Kammarrådet Cassels förrättning
och dels sedermera med åtskillige hofveriskyldige träffade
överenskommelser. Dessa öfverensstämma deruti, att de hof¬
veriskyldige skulle utgöra den förut emot arbetsskyldigheten
afkortade räntan; men i fråga om afgälden förete öfverens-
kommelserna skiljaktigheter derutinnan, att densamma än blifvit
fastställd till ett visst, en gång för alla bestämdt penningebe-
95
lopp, grundadt på medeltalet af 1834—1843 årens markegångs-
pris å dagsverken, än bestämts i spanmål, hvilken af de hof-
veriskyldige vid en kungsgård löses efter årlig markegång,
men eljest i följd af ordalagen i öfverenskommelserna blifvit
till penningar omsatt, enligt grunderna i Kung! Förordningen
den 23 Juli 1869. Hvad särskildt bofveriskyldigheten under
Löfvestads kungsgård i Malmöhus län angår, så underskrefs
den 24 Augusti 1844 af de arbetsskyldige för 2’/s mantal, ut¬
görande 731/eo hofverier, en öfverenskommelse, enligt hvilken,
jemte den för arbetsskyldigheten afkortade räntan, en afgäld
af 4 tunnor spanmål för hvarje hofveri skulle utgöras, hvilken
spanmål efter de arbetsskyldiges val skulle antingen levereras
in natura eller lösas med penningar efter markegångspris, på
sätt om Kronans behållna räntespanmål då var eller framdeles
kunde varda stadgadt. Denna öfverenskommelse fastställdes
af Kungl. Maj:t den 2 Augusti 1855; men sedermera hafva enligt
överenskommelser, upprättade åren 1866 och 1867 med dåva¬
rande boställsinnehafvaren, såväl nyssnämnde som öfrige då¬
varande hofveriskyldige hemmansinnehafvare under Löfvestad
förbundit sig att för en tid af 20 år, räknade från midfastan
1867, i stället för arbete utgöra en emot hvad här ofvan är
uppgifvet i allmänhet med V4del minskad årlig afgäld, för en
del hofverier i spanmål, Vsdel råg och 2/3delar korn, att lösas
efter medelmarkegångspris, och för de öfriga i penningar, med
rättighet för de hofveriskyldige att fortfarande åtnjuta afkort-
ningen i räntan. Ifrågavarande överenskommelser, af hvilka
den som träffats med de hofveriskyldige, hvilka ingått på
ofvanberörda af Kungl. Maj:t fastställda öfverenskommelse, blifvit
godkänd af boställsinnehafvaren endast i den mån, han dertill
egde rätt, hafva den 25 April 1870 faststälts af boställsdirek-
tionen vid Skånska dragonregementet.
Arbetsskyldighet till kungsgårdar i Skåne åligger icke
allenast hemman utan äfven torplägenheter, eller så kallade
gatuhus. Då tillfälle borde beredas äfven dessa sistnämnda,
såvida de innehades under skatterätt eller stadgad åborätt,
att lösa sig fria från dagsverksskyldigheten, anhöllo Rikets
Ständer i underdåniga skrivelser den 19 Augusti 1844 an¬
gående gatuhusen under Löfvestad och den 4 November
1857 angående gatuhusen under öfriga kungsgårdar i Skåne,
att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla undersökning till utrönande.
96
huruvida ifrågavarande lägenheter vore af enahanda beskaffen¬
het med de arbetsskyldiga hemmanen, och att i sådan händelse
den reglering af arbetsskyldigheten, som kunde varda vidtagen
i afseende å hemmanen, måtte utsträckas jemväl till gatuhusen.
Sedan den sålunda ifrågasatta undersökningen blifvit verkställd
och Kammarkollegiet i underdånigt utlåtande den 18 Februari
1861 redogjort ej mindre för de arbetsskyldiga gatuhusen än
ock för det antal dagsverken, det enligt gällande arbetskontrakt
ålåg hvarje gatulms att utgöra, fastställdes jemlikt Kungl.
Brefvet den 15 Mars samma år, såsom grund för befrielse från
ifrågavarande arbetsskyldighet, att vederbörande skulle jemte
utgörande af den för arbetsskyldigheten afkortade räntan er¬
lägga lösen efter markegångspris för dagsverkena, och anbe¬
falldes Kammarkollegiet att föranstalta om de arbetsskyldiges
hörande, huruvida de voro villige att emot befrielse från arbets¬
skyldigheten åtaga sig de sålunda i stället fastställda utskylder.
Oaktadt egare och innehafvare af arbetsskyldiga hemman
och gätuhus upprepade gånger tillfrågats, huruvida de ville
emot ersättning efter dessa grunder vinna befrielse från arbets¬
skyldigheten, har det af statsmagterna åsyftade målet, arbets-
skyldighetens upphörande, icke fullständigt vunnits. Då år
1872 ännu qvarstodo 665/32 mantal såsom hofveriskyldiga, fäste
Kiksdagen sin uppmärksamhet vid detta förhållande, och ehuru
Riksdagen visserligen icke fann skäligt, att ifrågavarande hof-
veriskyldighet skulle efterskänkas för de hemman, hvilkas
innehafvare icke velat derifrån vinna befrielse genom godkän¬
nande af de i öfverensstämmelse med fastställda grunder före¬
slagna överenskommelser, helst ett sådant eftergifvande skulle
innefatta en orättvisa emot alla dem, som emot lösen vunnit
befrielse från dagsverksskyldighetens utgörande in natura, an-
såg likväl Kiksdagen det icke vara oantagligt, att det af de
ännu hofveriskyldige för deras vägran att på regleringen ingå
anförda skäl, att den ifrågasatta ersättningen vore för hög,
icke saknade grund, i det genom vid jordbruket i allmänhet
införda förbättrade arbetsmetoder och andra förhållanden en
lindring sannolikt åstadkommits uti den ifrågavarande hemman
åliggande hofveriskyldighet, sådan densamma med ledning af
då förhanden varande förhållanden utaf Kammarrådet Cassel
till de hofveriskyldiges belåtenhet uppskattats. Riksdagen,
hvars uppmärksamhet äfven blifvit fäst derå, att skyldigheten
97
att utgöra dagsverken in natura till boställen i Skåne ännu
qvarstode jemväl för ett ej ringa antal gatulras, anhöll der¬
för i underdånig skrifvelse den 8 Maj 1872, det Kungl. Maj:t
täcktes låta efter förnyad undersökning uppgöra och till Riks¬
dagen afgifva förslag dels derom, att Rikets Ständers beslut
om upphörande af dagsverksskyldighetens utgörande in natura
matte komma till tillämpning å de hemman och gatuhus i
Skåne, för hvilka arbetsskyldigheten ännu qvarstode, och dels
om den ersättning, som för sådant fall kunde vara erforderlig,
derest icke rättigheten att disponera de ifrågavarande dags¬
verkena funnes kunna upphöra utan annan ersättning än den,
som kunde varda de arbetsskyldige till utgifvande ålagd. I
häröfver infordradt underdånigt utlåtande uttalade Kammar¬
kollegiet och Arméförvaltningen den åsigt, att då de efter
medeltalet af 1862—1871 års markegångspris uträknade värden
å arbetshemmanens prestationer icke obetydligt öfverstege de
värden, hvartill desamma af Kammarrådet Cassel uppskattats,
och skilnaden finge anses motsvara den lindring, som för ar-
betshemmanen åstadkommits genom vid jordbruket införda
förbättrade arbetsmetoder och dylikt, Riksdagens begäran om
förnyad undersökning och uppskattning af dessa prestationer
icke borde till någon åtgärd föranleda, helst som, för den hän¬
delse i sammanhang med grundskatternas afskrifning, hvarom
fråga vore väckt, äfven förenämnda arbetsskyldighet blefve
småningom afskrifven, all anledning saknades till en dylik
undersökning och uppskattning. Med afseende å hvad de i
ärendet hörda myndigheterna anfört och upplyst, fann väl Kungl.
Maj:t jemlikt nådigt beslut den 7 Oktober 1881 ofvanberörda
skrifvelse icke föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd i det af
Riksdagen angifna syfte, men förordnade att, då frågan om
upphörande af den vissa hemman och gatuhus åliggande ar¬
betsskyldighet till kungsgårdar och militieboställen i Skåne
egde sammanhang med de frågor, Skatteregleringskomitén hade
att bereda, innehållet af handlingarne i ämnet skulle Komi-
tén meddelas.
I sammanhang härmed bör jemväl omförmälas den under¬
dåniga ansökning, som de till TTranienborgs kungsgård förut
arbetsskyldige gatuhusmän till Kungl. Maj:t ingifvit derom att,
derest ej i vidsträcktare mån och på annat sätt lindring i
arbetshusens dagsverksskyldighet kunde sökandena beviljas,
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 7
proposition måtte till Riksdagen aflåtas derom, att de måtte
framdeles få afbörda sig nämnda arbetsskyldighet efter ett
stående pris, bestämdt på enahanda sätt, som det i 1869
års förordning för grundräntor och kronotionde fastställda
omsättningspris. Sedan Kammarkollegiet öfver denna ansökning
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande och dervid hemställt
att, enär billigheten fordrade, att sökandena försattes i samma
ställning, i hvilken innehafvare af hemman på ön Hven redan
kommit i afseende på utbetalande af ersättning för upphörd
dagsverksskyldighet, ifrågavarande dagsverken af gatuhusen
måtte få omsättas till penningar efter det i berörda förord¬
ning bestämda pris, har Kungl. Maj:t, som ansett skäl icke
förekomma att särskildt för nu ifrågavarande lägenheter vidtaga
åtgärder till beredande af lindring i arbetsskyldigheten, jemlikt
beslut äfvenledes den 7 Oktober 1881 funnit ansökningen icke böra
vinna afseende, men förordnat, att innehållet af handlingarne
jemväl i detta ärende skulle Komitén till kännedom meddelas.
Numera har medelst träffade överenskommelser' med de
hofveriskyldige eller offentlig myndighets beslut hofveriskyldig-
hetens utgörande in natura vid nedannämnda kungsgårdar upp¬
hört, antingen helt och hållet eller ock endast för en del af de
arbetsskyldige, emot afgäld, hvars belopp och förhållande till
de f. d. arbetsskyldiga hemmanens och lägenheternas taxe¬
ringsvärde för år 1878 tillika angifves, nemligen:
Arbetsskyldig- j
heten upphört j
för
|
Hemman.
|
Q
p
c
c
CO
|
Man- j Hof-
tal. i verier.
|
lAntal. I
|
Kungsgårdens
namn, till hvil¬
ken arbete
utgjorts.
Afgäld efter 1878 års marke-
gångspris.
O: I
Afgäld efter 1869-
1878 årens medel-
markegångspris.
|
|
|
|
Kbf.
|
Knr.
|
Kbf.
|
Knr.
|
St.
|
St.
|
Kbf.
|
Knr.
|
Kbf.
|
Knr.
|
Kr.
|
Ö.
|
Kr.
|
Ö.
|
|
|
|
|
|
Inom Kristianstads län.
|
|
|
|
|
|
|
|
181*
|
315
|
—
|
Tommarp
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2,351
|
56
|
2
|
17
|
7
|
7j
|
—
|
Sandby
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
465
|
—
|
1
|
72
|
13A
|
m
|
—
|
Bäckaskog
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2,230
|
01
|
3
|
98
|
51
|
m
|
—
|
Lillö
|
—
|
—
|
—
|
—
|
. —
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
1.296
|
75
|
4
|
68
|
3H
|
8
|
—
|
Srabesholm
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
723
|
24
|
4
|
36
|
|
—
|
2
|
D:o
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
lön
|
—
|
—
|
~
|
—
|
130
|
—
|
81
|
25
|
|48*
|
99
|
2
|
Summa
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
104
|
—
|
—
|
—
|
—
|
7,196
|
56
|
—
|
—
|
99
Arbetsskyldig-
heten upphört
för
|
Kungsgårdens
namn, till hvil¬
ken arbete
utgjorts.
|
Afgäld efter 1878
gångspris
|
års marke-
|
Afgäld efter 1869—
1878 årens medel-
markegångspris.
|
>
5-crq
bt 3
b .
|
|
Utaf afgälden belöper pl
hvarje 1,000 kronor af
taxeringsvärdet.
|
Hemman.
|
c
p
B-
&
C©
|
»o
|
71
o
s
|
Ökedagsverken.
|
u
< 53:
ro 3
£Lcrq
ro
2 p-'
* CR
CO
|
0?C
|
71
o
|
i penningar eller
ad i penningar.
|
Man¬
tal.
|
Hof-
| verier
|
>
=3
53_
|
|
|
1
|
1
|
Kbf
|
jKnr.
|
j Kbf.
|
K nr.
|
st.
|
st.
|
Kbf.i Knr.J Kbf.j Knr
|
| Kr.
|
Ö.
|
Kr
|
1 ö.
|
|
|
|
|
|
Inom Malmöhus län.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
ni
|
101
|
—
|
Hjelmshult
|
|
|
-
|
|
|
|
|
|
—
|
—
|
I 1,240
|
J G 7
|
1
|
51
|
—
|
—
|
1
|
D:o
|
—
|
-
|
|
|
—
|
52
|
|
—
|
-
|
—
|
71
|
h
|
37
|
49
|
A
|
i
|
—
|
Arup
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
7
|
66
|
—
|
60
|
HA
|
291
|
—
|
Uranienborg
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
1,084
|
43
|
2
|
80
|
|
—
|
4
|
D:0
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
19
|
—
|
—
|
—
|
—
|
26
|
03
|
9
|
64
|
3011
|
64 J
|
-
|
Flyinge och
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Dalby
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
4,991
|
—
|
—
|
—
|
—
|
6,837
|
67
|
3
|
36
|
1511
|
311
|
-
|
Alnarp
|
—
|
—
|
2,445
|
9,75
|
—
|
—
|
—
|
-
|
—
|
—
|
4,940
|
87
|
4
|
05
|
[
|
41
|
-
|
Löfvestad
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
248
|
0,62
|
496
|
1,25
|
1,835
|
66
|
1
|
90
|
14ff\
|
81
|
-
|
D:o
|
—
|
—
|
|
—
|
—
|
—
|
|
—
|
-
|
—
|
289
|
—
|
1
|
23
|
t
|
2
|
|
D:0
|
—
|
—
|
—
|
—
|
331
|
60f
|
-
|
—
|
—
|
-1
|
274
|
78
|
6
|
29
|
—
|
|
24
|
D:o
|
|
|
-
|
|
-1
|
|
75
|
6
|
.75
|
6 1
|
384'os
|
3
|
09
|
83fl
|
i87m
|
29
|
Summa |
|
—1
|
-|
|
2,445
|
9,75
|
331
|
5.122J
|
323
|
6,62
|
57l|
|
7,25|
|
16,992|
|
0 6 J
|
_
|
_
|
Härvid erinras, dels att de här utförda afgäldsbeloppen för
de hofveriskyldige vid Tommarp och Sandby bestämts i pennin¬
gar efter medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris, dels
att afgäldsbeloppen för de hofveriskyldige vid Alnarp samt
Flyinge och Dalby utgöras på förra stället af korn och på det
senare af dagsverken; hvaremot afgäldsbeloppen för de hofveri-
skyldiga hemmanen vid Bäckaskog, Lillö, Svabesholm, Hjelms-
hult och Arup bestämts i spanmål enligt de vid nyssberörda
undersökning afgifna förslag, hvilken spanmål tillika med span-
mälsafgälden af de f. d. arbetsskyldiga hemmanen vid Uranien.
borg sedermera, jemlikt Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869,
med tillämpning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medel-
100
pris och 1862 års medelmarkegångspris, blifvit omsatt till
penningar, dels ock att afgälden för arbetsskyldiga hemman
och gatulms vid Löfvestad blifvit upptagen enligt förberörda,
med vederbörande boställsinnehafvare åren 1866 och 1867 träf¬
fade överenskommelser, med undantag för hemmanen N:is 2, 3,7
och 8 Kjerrstorp, utgörande tillsammans två hofverier, hvilka
jem likt Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes, af Kammarkollegiet
fastställda utslag den 2 Maj 1879 skola, tilldess annat för¬
ordnande kan varda meddeladt, till Kronan utbetala lösen
efter årlig markegång ej allenast för de dagsverken, som ingå
i hälft hofveri för hvartdera hemmansnumret, utan äfven för
äckorna, beräknade efter dertill erforderligt antal ökedagsver-
lien. Af ofvanstående uppgift framgår äfven, att öfriga afgälds-
belopp bestämts i korn eller dagsverken, hvarför lösen erlägges
efter årligt markegångspris.
Deremot qvarstår vid nedannämnda kungsgårdar arbets-
skyldigheten antingen för samtliga hemman och gatuhus eller
ock endast för en del deraf till följande omfattning; varande
den för arbetsskyldigheten fordrade afgäld, der den utgjorts af
spanmål eller dagsverken, i likhet med hvad förhållandet i all¬
mänhet är med de hemman och lägenheter, hvilkas arbetsskyl-
dighet in natura redan blifvit aflöst, uträknad, spanmålen efter
det genom Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 bestämda om-
sättningspris och dagsverkena efter 1878 års markegångspris,
hvarjemte äfven här meddelas uppgift om det afgäldsbelopp,
som i medeltal belöper på hvarje 1,000 kronor af de arbetsskyl¬
diga hemmanens eller lägenheternas taxeringsvärde för år 1878:
Hemman.
|
Gatuhus.
|
Kungsgårdens
|
Dränge-
dags-
|
K ord råd
afgäld.
|
Utaf afgälden be¬
löper på hvarje
1,000 kr. af
taxeringsvärdet.
|
Mantal.
|
Hofverier.
|
Antal.
|
arbete utgöres.
|
verken.
|
|
|
|
|
St.
|
Kr. j ö.
|
Kr.
|
ö.
|
|
|
Inom Kristianstads län.
|
|
|
|
16»
|
28i|
|
—
|
Herrevadskloster
|
—
|
2,185 36
|
2
|
92
|
3A
|
61
|
—
|
Sandby
|
—
|
375 -
|
3
|
12
|
6fV
|
12
|
—
|
Mölleröd
|
—
|
1,046 ii
|
4
|
19 i
|
i
|
Y
|
—
|
Bäekaskog
|
__
|
22 ;o7
|
4
|
01
|
—
|
—
|
1
|
D:o
|
40
|
50 -
|
16
|
67
|
—
|
—
|
17
|
Svabesholm
|
884
|
1,105 -
|
105
|
f 24
|
25M
|
47*
|
18
|
Summa
|
924
|
4,783 j ö
|
—
|
—
|
101
Hemman.
|
Gatuhus.
|
Kungsgårdens
namn, till hvilken
arbete utgöres.
|
Dränge-
dags-
verken.
|
Fordrad
afgäld.
|
Utaf afgälden be¬
löper på hvarje
1,000 kr. af
taxeringsvärdet
|
Mantal.
|
Hofverier.
|
Antal.
|
|
|
|
|
St.
|
Kr.
|
Ö.
|
Kr.
|
Ö.
|
|
|
|
Inom Malmöhus län.
|
|
|
|
|
‘it
|
161
|
—
|
Månstorp
|
—
|
2,173
|
46
|
2
|
20
|
7*
|
HD
|
—
|
Billesholm
|
|
1,157
|
96
|
2
|
23
|
64
|
10*
|
—
|
Arup .
|
|
497
|
80
|
|
87
|
—
|
—
|
8
|
Hjelm shult
|
416
|
569
|
92
|
28
|
78
|
I -
|
—
|
2
|
Löfvestad
|
96
|
131
|
52
|
187
|
89
|
| 28
|
39t%
|
10
|
Summa
|
512
|
4,530
|
66
|
—
|
—
|
Dessutom firma a under Dalby och Flyinge kungsgårdar gatu-
hus, men om vidden af deras arbets skyldighet har, lika litet
som om densamma blifvit aflöst, någon uppgift varit för Komi-
tén tillgänglig.
7) Allmänning söre synes hafva varit en ständig skatt, som
dock utgått endast i Yestergötland och utgjorts efter besutna
lägenheters storlek med ett eller ett hälft öre af hvarje skatt¬
skyldig bonde.
8) Skatte- och osmundsjern. Denna skattetitel anses leda sitt
ursprung från Konung Magni Förordning för bergsmännen i iSTerike
den 7 November 1340, hvarigenom bestämdes, att »hvar som
ny hytta bygger skall gifva första året 750 jern i tionde och
sedan hvart år, då han der bygger och bergsarbete idkar, 1500
jern oss och våre efterkommande i tionde».
Med anledning dels af nämnda förordning och dels af senare
för särskilda bergslag utfärdade stadgar eller s. k. bergsord¬
ningar utgjordes i allmänhet inom dessa orter osmundsjern i
stället för de annorstädes förekommande olika slagen af skatte¬
persedlar.
Såsom bevis på egendomligheter i fråga om jordeboksräntan,
på mångfalden af deri förekommande skattepersedlar och på obe¬
tydligheten af vissa bland dessa persedlar kan anföras, att i jorde¬
boksräntan förekomma följande skattepersedlar, hvar och en för
riket i dess helhet utgörande endast nedan angifna myckenhet,
nemligen: foderkorn, 16 kappar, i Kronobergs län; blandsäd, något
102
öfver 3 tunnor, i Vestmanlands och Kopparbergs län; hvetemjöl,
16 kappar, i Vestmanlands län; ärter, 27 kappar, i Jemtland;
rofvor, 2 tunnor i Stockholms och 12 tunnor i Kopparbergs län;
renost, 10 skålpund, i Jemtland; talg, omkring 1,050 lispund, på
Gotland; fårlår, 263 st., i Elfsborgs län; salt. 3 lispund, i Skara¬
borgs län; tyskt öl, 2 tunnor, i Halland; laggilde oxar, hela an¬
talet 91, deraf Kalmar län skulle leverera 10 6579O011557/iooi8öio992o
st.; foclerko, % st., fodersvin, 7S st., och ogödd gås, 7/s st., i Elfs¬
borgs län; teja, (bestående af 1 lam, 1 gås och 1 höns) 4 st.,
halfvuxne svin, 8 st., och fargaltar, 2 st, i Halland; fågel (hvilket
slag obestämdt), 90 st, och skärägg, 10 y, tjog i Östergötland;
harar, 12 st, från Stockholms län; laxöring, 2 fjerdingar, i Gefie-
borgs län; laxryggar, 8 kärfvar, i Vermland; kramsill, 2 tunnor,
i Vesterbotten; spetfi.sk, 240 st, från Öland; bomull, 46 vålor, och
och hvitling, 100 st, från Bohuslän; stintor, y2 tunna, från Verm¬
land; torr id, 8 V2 lispund, och aborrar, 262 "kast från Östergöt¬
land; mört, 5 tunnor, från Kalmar län; lakar, 120 st, från Jön¬
köpings län, halm, 24 kärfvar, från Södermanlands och Göteborgs
län; Vöf, 4 tjog, från Södermanland; gärdsle, 11 lass, från Upsala
och Skaraborgs län; stör, 75 st, från Stockholms län; ro, 347 båt¬
lass, från Kopparbergs län; tåt, 16 3 4 knippor, från Kalmar län;
till, 2 13/20 lispund, från Östergötland och Gotland; ullgarn, 10 V20
lispund, från Kalmar län; lin, 6 lispund, från 9 län; lintågor, 5
skålpund, från Småland; lingarn, 33 skålpund, från 7 län; tvinne,
9 skålpund, från Skaraborgs län; hampgarn, V2 skålpund, från
Jönköpings län; notgarn, 30 skålpund, mest från Vestergötland;
notslinga, % st, i Kronobergs län; kornsäck, 1 st, från Halland;
grått papper, 6 ris, från Södermanland; kamp frö, 1/24 tunna från
Kalmar län och 1 kanna från Örebro län; kohudar, 14 st, och
mårdskinn, 4 st, från Vermland; silfver, */. lod, från Jönköpings
län; hästskor, 2 gångar, och söm, 23 gångar, från Örebro län;
hököring, 163 V2 lass, samt örtug, 6 skålpund, det senare värderadt
till 7 sk. 10 rst bko, i Skaraborgs län.
Naturligtvis förekomma ock en mängd provinsiella olikheter.
På Gotland utgingo sålunda ännu på 1650-talet de i jordeboks-
räntan ingående skatterna på ett sätt, som var »sällsynt och under¬
ligen mot andra orter inrikes, i det att hvart tingslag eller härad
hafva en viss summa i åtskilliga persedlar att utgöra, hvilken
domaren eller länsmannen emellan bönderna således fördelar, att
ingen bonde utgör det ena året samma persedel som det andra,
103
utan när lian häfver ett år utgjort en persedel eller flere, af hvad
sort det helst kan vara, bör han sedan i fyra år inga sådana per¬
sedlar utgöra; emellertid utgöres den persedeln af andra bönder
i häradet, som ordningen kan tillfalla, och kallas sådan deras ord¬
ning gången, emedan den går omkring häradet från den första
bonden till den sista och kommer allenast hvart femte år igen
till hvardera».
I Skåne och Blekinge motsvarades jordehoksräntan fordom af
»landgille». Från medlet af 1600-talet och sedan nämnda provin¬
ser kommit under Sverige, har »landgillet», jemte mantalsräntan,
till hufvudsakligaste delen utgått i penningar.
I Bohuslän förekomma några skattetitlar, som blifvit i jorde-
böcker och räkenskaper förda till jordehoksräntan, ehuru de ut¬
gått efter mantal och således rätteligen bort tillhöra mantals¬
räntan. Dessa äro: bygseln, första tagan eller lifstidsstädseln,
som utgick med 1 daler 16 öre af ett hemman, tredje årstagan,
som utgick med 2 daler per hemman, landbodalern, som erlades
med 16 öre per hemman, allt] årligen, och odels halfva upp¬
bär dsel, som utgjordes med 3 mark för hvarje lispund smör eller
tunna malt landskyld, som odels- eller skatteman egde i ett skatte¬
hemman, och hvilken skatt utgick till Ivronan i det fall, att hem¬
manet upplåtits till bruk af landbo eller arrendator.
I Jemtland hafva till jordeboksräntan räknats: landskyld,
skinnskatt och afradspenningar.
För bedömande af jordeboksräntans hela belopp meddelas föl¬
jande summariska öfversigt af 1844 års kronoräkenskaper, hemtad
ur 1847 års skattebetänkande, jemte ett utdrag, utvisande beräk¬
nad jordeboksränta för ett särskildt mantal, allt dels efter krono-
värde, dels förvandladt efter medelmarkegångspris för åren 1824
— 1843; varande beloppen angifna i bankomynt.
104
|
|
Summa.
|
För
|
ett hemman.
|
|
Kronovärde.
|
Markegångs-
värde.
|
Kronovärde
|
Markeg.-
värde.
|
Rdr.
|
5*T
|
|
Rdr.
|
00
pr
|
03
|
Rd
|
|
ce
|
Rdi
|
03
TT
|
►-J
03
1 r
|
Stockholms
|
län
|
10,670
|
44
|
|
97,173 2£
|
2
|
12
|
11
|
>104/
|
135
|
IS
|
C
|
|
Upsala
|
»
|
14,964
|
36
|
u
|
98,067 27
|
r
|
7
|
4
|
67,
|
67
|
47
|
1
|
|
Södermanlands
|
»
|
12,715
|
25
|
6
|
94,781
|
39
|
1C
|
8
|
5
|
27,
|
77
|
44
|
2
|
|
| Östergötlands
|
t)
|
26,814
|
24
|
£
|
168,37243
|
|
6
|
31
|
71
|
27
|
11
|
|
! Jönköpings
|
»
|
8,152
|
3
|
6
|
40,791
|
14
|
17
|
2
|
46
|
!8
|
15
|
5
|
6
|
|
i Kronobergs
|
))
|
6,644
|
11
|
2
|
33,699
|
15
|
2
|
1
|
25
|
5
|
3
|
43
|
6
|
|
! Kalmar
|
»
|
10,450
|
28
|
|
54,28942
|
8
|
r
|
43
|
107»
|
20
|
27
|
2
|
Fastlandet.
|
1
|
|
|
|
|
|
|
|
15
|
10
|
4
|
33
|
29
|
7
|
Öland.
|
j Gotlands
|
»
|
7,724
|
34
|
10
|
48,59634
|
4
|
7
|
14
|
|
49
|
23
|
1
|
|
| Blekinge
|
»
|
4,242
|
29
|
2
|
5,994
|
7
|
9
|
1
|
44
|
6
|
1
|
44
|
0
|
|
I Kristianstads
|
»
|
18,977
|
38
|
3
|
20,618
|
45
|
9
|
13
|
38
|
|
13
|
38
|
|
|
1 Malmöhus
|
»
|
22,951
|
45
|
9
|
25,644
|
44
|
2
|
13
|
6
|
|
13
|
6
|
—
|
|
Hallands
|
»
|
8,954
|
47
|
2
|
56,965
|
11
|
10
|
3
|
28
|
6
|
27
|
17
|
5
|
i
|
Göteborgs
|
|
13,789
|
38
|
1
|
24,119
|
23
|
3
|
1 6
|
34
|
2/
• 5
|
66
|
23
|
3
|
VestgötadelenJ
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
44
|
|
2
|
44
|
—
|
Bohuslän.
|
Elfsborgs
|
»
|
11,319
|
8
|
4
|
70,781
|
27
|
9
|
3
|
40
|
4
|
26
|
1
|
2
|
|
|
Skaraborgs
|
»
|
13,481
|
15
|
4
|
81,514
|
9
|
3
|
5
|
8
|
33/s
|
38
|
28
|
1
|
!
|
Vermlands
|
»
|
4,812
|
45
|
|
17,407
|
7
|
10
|
3
|
10
|
|
6
|
7
|
7
|
|
Örebro
|
»
|
8,802
|
21
|
|
45,194
|
10
|
2
|
3
|
14
|
1
|
34
|
25
|
1
|
|
Vestmanlands
|
*>
|
14,581
|
io
|
|
96,932
|
28
|
7
|
10
|
31
|
6
|
112
|
35
|
|
|
Kopparbergs
|
»
|
15,098
|
12I
|
11
|
105,236
|
11
|
8
|
2
|
42
|
8
|
26
|
10
|
|
|
Gefleborgs
|
»
|
5,491
|
46
|
|
26,658
|
23
|
2
|
246
|
6
|
1822
|
11
|
f
|
Vesternorrlands
|
»
|
3,362
|
16
|
1
|
18,426
|
15
|
5
|
1
|
30
|
_
|
543
|
8
|
|
Jemtlands
|
»
|
3,052
|
*5
|
7
|
3,842
|
26
|
3
|
2
|
26
|
6
|
2
|
26
|
6
|
I
|
Vesterbottens
|
U
|
1,651
|
8I
|
6
|
6,319
|
11
|
6
|
1
|
34
|
27.
|
6
|
4
|
5
|
|
Norrbottens
|
»
|
1,050 [471
|
4
|
5,040
|
24
|
1
|
1
|
;i
|
27.
|
6:
|
6
|
5
|
|
Summa |<
|
249,760 28[
|
3|l,246,477t37|
|
7
|
|
|
|
B) Mantalsräntan.
Denna ränta har uppkommit af sådana gärder och bevillnin-
gai, hvilka under sextonde och sjuttonde århundradena åtagits,
först på bestämd tid och till vissa bestämda, hufvudsakligen
105
krigs-ändamål, men sedermera efter hand förvandlats till ständiga,
den skattskyldiga jorden åliggande utskylder Mantalsräntan kar,
likasom jordeboksräntan, utgått olika och under vexlande benäm¬
ningar i de särskilda provinserna. De allmännast förekommande
titlarne äro följande:
1) Gärden eller Landtågsgärden. Gustaf I utskref med eller
utan råds råde kostgärder och andra pålagor, när så behöfdes;
dock lät han sällan indrifva skatterna utan föregående under¬
handling med allmogen. Mera godtyckligt utskrefvos deremot
gärder af Erik XIY och Johan III. Den förre påbjöd år 1568
en landtågsgärd för danska kriget, hvilken äfven följande året
utgjordes. Johan III utskref nästan årligen gärder för olika
ändamål och under olika titlar. En af dem, den tyngsta, den
s. k. Elfsborgslösen, beslöts dock å riksdag, i Januari månad 1571,
och utfärdades beslutet i flere beseglingar, af biskopar, stads-
pastorer, landprester och bönder samfäldt, men landskapsvis, af
köpstadsmän särskildt för sig. Denna gärd utgick med en tionde¬
del af de skattskyldigas egande lösegendom i »guldh, sölff, pen¬
ningar, koppar, teen och boskap».
Äfven Karl IX måste under brydsamma tider sjelfrådigt ut¬
skrifva gärder, men hänsköt oftast till dels landskapsmöten, dels
allmänna riksdagar frågor om skatters beviljande. Sålunda be¬
viljades gärder åren 1600, 1602, 1604, 1609 och 1610. Den af år
1604 beviljades att utgå under loppet af tre år med ett visst
penningebelopp i hvarje månad. Efter ytterligare gärder åren
1611 och 1612 beviljades år 1613 af rikets råd, biskopar, adel,
presterskapet samt borgmästare och råd, som till möte i Stock¬
holm varit kallade, en kontribution till Elfsborgs igenlösen, att
erläggas af alla samhällsklasser och utgå under fyra på hvarandra
följande år; hvarefter år 1614 påbjöds ytterligare en krigsgärd.
Sedan under de följande åren, särskildt 1617, flere ansenliga landtågs-
gärder beviljats, stadgades genom riksdagsbeslutet i Stockholm den
26 Juni 1621 att »på dedh all tingh (till rikets försvar) må kunne
deste bättre uthföres och Krigzkostnaden dragés, då hafve wij sampt-
ligen bevilliat een LandtugsGärdh i höst medh thet första att uth-
giöra, effter samma sätt och storleek som i fjohl om höst uthgeck,
nembligen att hvarje sexton fullsätes skatt och cronebönder och
trättije två fullsäthes Frälsesbönder, räcknandes två halfve emot
en heel och två Torpare emot een half, uthgiöra Spanmåhl tiugu
fyra tunnor, Foderkorn två tunnor, Humbla tu Lissp. Smör fyra
*
106
Lissp., Kött och Fläsk halfft och hvart tiugu fyra Lissp., Talgh
sexton mark, Oxe en, Får åtta, Giäss fyra, Höns sexton, Ägg
etthundrade sextijo, Höö åtta lass, Halm åttetijo kärfvar. Och
att Prästerskapet uthgöre för hvar sextijofyra Bönder, de hafve i
sitt gäldh, aderton daler; och velie wij så laga att förbemälte
Giärdh skall ricktigt och i tijdh utligåå, och till sin ort lefvererat
varda».
I 4 § af det under samma datum »till alla Häraden öfver
heele Rijket, doch mutatis mutandis» utfärdade »Biafskedet» upp¬
räknas samma persedlar med följande tillägg: »Men vele någre
penningar för perzedlarne uthgöra, då äre wij (konungen) och der
medh tillfreds och gifves då för 1. Tun. Spanmahl 9. marek, een
Tunna Foderkorn 4 y,. marek, 1. Lissp. Humla 6. marek, 1. Lissp.
Smör 6V2- marek, för een Oxe 10. Daler, ett Får 3. marek, een
Gåås 12. öre, ett Höns 3. öre, ett tiog Egg 3. öre, ett lass höö
en Daler, en karfva halm 1/r öre.» Härigenom har det i jorde-
böcker och räkenskaper å skattepersedlarne upptagna hronovärdiet
eller kronovärdet uppkommit, hvilket värde ännu återfinnes i de
särskilda orternas »undervisningar» (om räntornas belopp och stor¬
lek) samt »skattläggningsmetoder».
Vid 1622 års riksdag beviljades ånyo »med första G-udh gif-
ver säden af mareken att uthgöra en sådan Landtugsgierd, såsom
i fiol och förledne åhr häfver varit påbudhin, och then före tijt
hon förordnadt varder». Vid följande riksdag, år 1624, bestämdes,
såsom det af Konung Gustaf II Adolf utfärdade biafskedet utvi¬
sar, att »hvadh Landtogzgiärden belangar, om then är effterlåtit
ock bevilliat, att hon mot hösten, när säden kommer af Jorden
godhvilligen uthgiöras skall uthi penningar ock pertzedler, såsom
Bonden bäst och lägligst faller; Ock skall thet som uthi pertzed¬
ler lefvereras, till sin ort, effter vår här om giorde ordning föras
ock flyttias».
Från denna tid lärer landtågsgärden kunna anses för bestän¬
dig; och när allmogen vid riksdagen i Stockholm år 1660 anhöll
»att Landtogs-giärden, som i förtijden till een krigzhielp bevilliad
är, måtte i krigztider allenast der til använd blifva, och i fridlige
tijder Allmogen så väl som andre extraordinarie krigzhielper efter-
gifvas», förklarades till svar härå genom Kungl. Resolutionen den
26 November samma år, att »H. K. M. ey annat svar der uppå
kunde gifva, än aldenstund bem:te Landtogz gärd vthi Cronones
böcker är, och vthi så monga åhr häfver varit uppförd och an-
107
tecknad för en årlig vtklaga, finner Kongl. M:tt intet skiäligt,
att Allmogen derföre befrijas skal».
Från äldre tider tillbaka hade Adeln haft rätt att från riket
tullfritt utföra de varor, som af egen afvel, landboräntor eller för-
läningar kunde utskeppas, samt att införskrifva utländskt gods
för eget behof. Denna rätt afstods genom Cessionsakten den 7
December 1644 med vilkor, att frälset befriades från alla gärder,
salpeter- och byggnadshjelp en, Icörslor, dagsverken, hjelpeved, »och
andre sådane extraordinarie och ovisse, efter handen, och af åth-
skillige orsaker inritne besvär». Grärden har likväl sedermera,
enligt rusttjenstordningen den 5 November 1686, blifvit beräknad
allmänna frälset i så måtto, att derför skulle presteras rusttjenst,
nemligen för 1 ä/8 tunna spanmål och 5 skålpund smör, och om
något mer i spanmål eller andra rusttjenstbara persedlar af god¬
set utginge, skulle rusttjenst äfven derför presteras.
Enligt 1844 års kronoräkenskaper utgjordes landtågsgärden
af tillsammans 31,536,82 hemman, med ett efter 15 olika »under¬
visningar» varierande Icronovärde, från högst 3 rdr 16 sk. till lägst
28 sk. 33/ä rst bko (detta senare dock blott af ett enda hemman
i Örebro län), samt utgjordes i penningar och persedlar enligt
följande tabell, deruti jemväl det i regeln förekommande krono-
värdet per hemman å denna utskyld, tillika med dess markegångs-
värde efter 1824—43 årens medelmarkegångspris, enligt 1847 års
skattebetänkande, blifvit i särskilda kolumner upptagna.
108
|
|
Hemman.
|
Pen¬
ningar.
|
Råg.
|
Korn.
|
Hafre.
|
Smör.
|
Pläsk.
|
Kött.
|
Talg.
|
|
|
|
It dr
banko.
|
T:r
|
T:r
|
T:r
|
Lisp.
|
Lisp.
|
Lisp.
|
Lisp.
|
Stockholms
|
län
|
1,702,42
|
_
|
2,440
|
2,440
|
_
|
83
|
148
|
148
|
17
|
Upsala
|
))
|
l,923,io
|
—
|
3,202
|
3,202
|
—
|
'U
|
'U
|
|
Vao
|
Södermanlands
|
»)
|
1,464,47
|
—
|
2,289
|
2,289
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Östergötlands
|
»
|
3,223,05
|
100
|
—
|
12,742
|
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Jönköpings
|
|
2,340,54
|
—
|
1,755
|
1,755
|
293
|
585
|
1,755
|
1,755
|
117
|
Kronobergs
|
»
|
2,811,78
|
—
|
2,109
|
2,109
|
351
|
703
|
2,109
|
2,109
|
141
|
Kalmar
|
»
|
2,446,70
|
—
|
1,834
|
1,834
|
306
|
612
|
1,835
|
1,835
|
122
|
Göteborgs (fögdei
|
i)
|
296,83
|
458
|
178
|
356
|
—
|
—
|
—
|
—
|
__
|
Elfsborgs
|
län
|
2,727,29
|
4,204
|
1,633
|
3,266
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Skaraborgs
|
»
|
2,814,44
|
4,339
|
'2,533
|
2,533
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Vermlands
|
»
|
1,277,43
|
3
|
1,277
|
640
|
159
|
319
|
638
|
1,275
|
64
|
Örebro
|
"
|
1,426,11
|
—
|
1,322
|
661
|
158
|
329
|
659
|
1,318
|
66
|
Vestmanlands
|
»
|
2,236,35
|
—
|
3,587
|
3,587
|
2
|
4
|
8
|
16
|
1
|
Gefleborgs
|
»
|
2,075,06
|
—
|
1,013
|
2,359
|
—
|
519
|
—
|
3,113
|
104
|
Vesternorrlands
|
»
|
1,609,94
|
—
|
—
|
2,616
|
—
|
443
|
—
|
2,656
|
89
|
Vesterbottens
|
»
|
671,99
|
—
|
—
|
1,322
|
—
|
970
|
—
|
87
|
3
|
Norrbottens
|
»
|
489,32
|
—
|
—
|
978
|
—
|
761
|
—
|
—
|
—
|
Summa
|
31,536,82
|
9,104 25,172 44,690
|
1,269
|
5,328
|
7,152 14,313
|
724
|
Landtågsgärden motsvarades på Gotland, i Bohuslän och Jemt-
land af »silfverskatten», i Skåne, Blekinge och Halland af »termin-
skatten», hvarom vidare under dessa skattetitlar. I Dalarne, der
hemmanen varit fria från alla de i mantalsränta!! ingående skatte¬
titlar utom skjutsfärdspenuingarne, har gärden inräknats i jordeboks-
räntan. I Herjeådalen torde »trögskatten» kunna anses hafva
motsvarat samtliga i mantalsräntan ingående skattetitlar.
2) Byggningshjelp en. Denna gamla pålaga leder sitt ursprung
från rättigheten för Konungen att af allmogen begära hjelp vid
b.yggna(l Konungens hus samt gränsehusen eller fästningarne
i riket, äfvensom från allmogens skyldighet att förse dessa gränse-
hus och fästningar med ved. Den har i äldre tider ej varit satt
till något visst skattemått, utan blifvit, allt efter behofvet, utfor¬
drad, samt har utgått i många persedlar, olika i olika län.
109
|
|
|
|
|
|
|
|
|
För ett hemman:
|
Humla.
|
Oxar.
|
Får.
|
Gäss.
|
Höns.
|
Ägg.
|
Hö.
|
Halm.
|
Kol.
|
Kronovärde.
|
Markegångs-
värde.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
__
|
|
|
|
|
|
|
Lisp.
|
St.
|
st.
|
St.
|
St.
|
Tjog-
|
Lass.
|
Kärf-
var.
|
Stigar.
|
c-
’-S
|
CO
PT*
|
r
|
tö
p->
|
Co
|
%
|
41
|
21
|
166
|
83
|
331
|
166
|
851
|
8,512
|
_
|
2
|
20
|
22/»
|
28
|
34
|
3
|
3/
/ 20
|
V,.
|
Va
|
'/.<
|
1
|
Va
|
783
|
7,800
|
—
|
2
|
20
|
27,
|
27
|
12
|
—
|
_
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
358
|
3,582
|
—
|
2
|
17
|
117,
|
20
|
39
|
—
|
_
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
20
|
27,
|
25
|
16
|
—
|
293
|
146
|
1,170
|
585
|
2,340
|
1,170
|
1,170
|
11,713
|
—
|
2
|
17
|
H7,
|
27
|
39
|
5
|
351
|
176
|
1,406
|
703
|
2,811
|
1,406
|
1,406
|
14,058
|
—
|
2
|
17
|
117.
|
27
|
18
|
—
|
306
|
152
|
1,223
|
612
|
2,446
|
1,223
|
1,223
|
12,232
|
—
|
2
|
17
|
117,
|
(25
(23
|
39
19
|
10)
4)
|
_
|
_
|
_
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
29
|
27,
|
13
|
24
|
2
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
29
|
27,
|
13
|
33
|
2
|
—
|
|
|
|
|
|
|
|
|
2
|
29
|
27,
|
14
|
19
|
5
|
159
|
80
|
638
|
319
|
1,276
|
638
|
638
|
6,378
|
—
|
2
|
17
|
27,
|
28
|
41
|
5
|
165
|
82
|
659
|
329
|
1,318
|
659
|
659
|
6,587
|
112
|
2
|
17
|
27,
|
2629
|
11
|
2
|
1
|
8
|
4
|
16
|
8
|
693
|
6,930
|
—
|
2
|
17
|
27,
|
2623
|
3 i
|
259
|
130
|
1,038
|
519
|
2,075
|
1,038
|
1,038
|
10,375
|
-
|
2
|
26
|
57,
|
2724
|
3
|
221
|
101
|
805
|
402
|
1,610
|
805
|
805
|
8,049
|
—
|
2
|
26
|
'57,
|
2235
|
3
|
7
|
4
|
29
|
14
|
58
|
29
|
29
|
290
|
—
|
2
|
16
|
^11/
° ho
|
22 22
|
8
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
2
|
16
|
P.11 /
° /20
|
22
|
14
|
11
|
1,804
|
893
|
7,142
|
3,570
|
14,282 7,142
|
9,653
|
96,506
|
112
|
|
|
|
|
|
|
Vid 1622 års riksdag blef byggningshjelpen nedsatt till hälf¬
ten af hvad den tillförene utgjort. I det den 7 Maj nämnda år
utfärdade biafskedet, och sedan deri omförmälts en beslutad all¬
män utskrifning till krigsfolkets förstärkande, såsom af ålder sed¬
vanligt varit, samt fortsatt utgående under två år af »den skatt,
som år 1620 blef gjord öfver boskapen och utsädet på landet»,
äfvensom förnyadt beviljande af landtågsgärden, förklarar nemli¬
gen Konung Gustaf II Adolf: »Dock — lickväl effter wij befinne
att sådanne här till wanlige pålagor wåre undersåther icke alle¬
nast wele falla nästan odrägelige, uthan ock att dhe til landzens
försvar, mycket mindre til krigets krafftige uthförande och Re-
gementzbördan uthi desse farlige tijder icke skole kunna förslå.
Derföre hafva wij till undersåthernas lindring föreslaget Stän-
derne ett medel till att öfverväga, derigenom wij förmeena dhe
110
för een godh deel af andre pålagor, skole kunna blifva lijste och
lickväl nthan det besvär komma till medh Riksens närvarande
stat nödtorffteligen att uppehålla. I det att hvar och een af det
som han till Kiöpstadh förer, och äteligit, slijteligit och förnöte-
ligit vore, een lijdelig Tull och Accijs gåfve. Sådant vårt giorde
förslag hafve meenige man och dhe andre för godt och rådsampt
funnet så ock bevilgat, uthlofvat, att vela godvilligt och gerna
gifva Tull och Accijs af alla ätelige, slijtelige och förnötelige
varur, som dhe till torg och marknadz föra, etfter den ordning
som wij Ständerne samptelige här hafve låtet öfverantvarda, och
wij än ytterligare medh vårt elskelige och Rikz Rådz Rådhe der¬
uppå sinnadhe äre att göra låta, etfter som deras uthskickadhe
dedh munteligen dem varda vetta att referera. Och ehuruväl
Rijkzens närvarandhe lägenheet icke väl medgifver att dhe nu
påståendhe uthlagor så uthi een hast aldeles skole kunna afskaffas
och lindras; Så hafve vij dock lickvähl på det undersåtherne om
var nådige benägenheet deste bettre motte vara förvissadhe och
görligen see och merkia medh hvadh åhåga vij dheras besvär lijsa
och lindra vele, då hafve vij af synnerlig Konungzlig Griinst och
nådig benägenhet etfter vårt giorde löfte, dem nu i förstonne der
medh velat benåda att dhe skole för halfve parten af byggningz-
hielpen ifrån detta afskedz dato vara förskonte. Men hvadh resten
som ännu alt härtill hoos Allmogen innestår, moste dhe sig villige
finna låtha att uthgöra, på det vij framdeles när vij kunne see
och förnimma att denne Tullordning kan komma på gång och
våre samptelige undersåther der medh blifva lijsadhe och hulpne,
dem då medh någre flere besvärligaste pålagor måga kunna af¬
skaffa».
Icke dess mindre utvisar Riks- och Kammar-rådets Cirkulär¬
bref till stathallarne i orterna den 20 Oktober 1623, att ofvan
omförmälda nedsättning gällt endast för ett år. Byggningshjelpen
utgick derefter fortfarande till fullo och in natura, och vid 1652
års riksdag, då Ständerna i det den 24 December utfärdade riks¬
dagsbeslutet förklarade sig vilja förblifva vid sina förra utlagor,
deribland äfven byggningshjelpen uppräknas, blef' den ansedd såsom
ständig.
Vid 1678, 1683 och 1689 års riksdagar sökte allmogen lindring
i byggningshjelpen; och medgafs, enligt flere särskilda resolutioner
af ar 1689, deribland en af den 11 April, att byggningshjelpen,
damera på flere orter beräknad till 18 lass ved, skulle få lösas
antingen efter markegång eller med 8 öre lasset, d. v. s. 4 daler
111
16 öre, eller dubbelt mot det gamla kronovärdet, om den skatt¬
skyldige ej hellre ville leverera veden in natura. I öfverens¬
stämmelse härmed och under åberopande af nyssnämnda Resolution
den 11 April 1689 förordnades genom Kungl. Förklaringen den 8
Januari 1748, att, der förvandling egde rum, skulle denna ej be¬
räknas högre än till »alterum tantum», d. v. s. dubbelt mot krono¬
värdet, hvilket skulle gälla såväl Kronan behållna som indelta
hemman; men för de skattefrälsehemman, som erhållit denna natur,
innan berörda medgifvande lemnades, måste byggningshjelpen
fortfarande af jordegaren till ränteegaren utgöras efter årlig marke¬
gång.
Denna skatt har således i allmänhet utgjorts på 3:ne sätt:
1) efter kronovärde, der den på sådant sätt utgått före år 1689;
2) efter dubbelt kronovärde (alterum tantum), och 3) efter marke¬
gång. Men densamma har jemväl utgått under flere olika benäm¬
ningar på olika orter och i följd deraf äfven på olika sätt, enligt
hvad som kan inhemtas af de till 1847 års skattebetänkande hö¬
rande »undervisningar» och tabeller, med ledning af hvilka en
öfversigt här meddelas öfver de till byggningshjelpen hörande
olika skattetitlar och deras fördelning enligt förhållandet år 1844:
112
Byggningshjelpen.
Län.
|
Skattetitlar.
|
Skattebelopp.
Banko.
|
Mantal.
|
j Summa
mautal.
|
|
Byggningshjelp..........
|
674,25 mtl ä 1 rdr 24 sk.
|
|
|
|
|
54,14 ä 1: 6..................
|
728 39
|
|
|
Byggningshjelp och te-
|
|
|
|
|
gelved...................
|
1 rdr 24 sk..................
|
129,62
|
|
|
| Brukshjelp................
|
18 lass ved, med kronovär-
|
|
|
|
|
|
4,50
|
|
|
Brukshjelp, ekekörsel,
|
|
|
| Stockholms____:
|
rustkammarhjelp......
|
1 mtl å 40 sk.; 257,08 å30sk.
|
258,08
|
|
|
Vinterkörsel, d:o, d:o..
|
24 sk.............................
|
181,5 0
|
|
|
Slottsfamn, d:o, d:o____
|
161,66 mtl å 32 sk.; 32,50
|
|
|
|
|
å 1 rdr.......................
|
194,16
|
|
|
I Ekekörsel och rustkam-
|
|
|
|
|
|
|
149,63
|
|
|
Körsel ...................
|
3 rdr 16 sk. ..................
|
45,75
|
1,691,63
|
|
Byggningshjelp..........
|
849,51 mtl å 1: 24; 617: 77
|
|
|
|
|
ä 1: 6.........................
|
1,467,28
|
|
|
j Brukshjelp, ekekörsel,
|
|
|
|
|
1 rustkammarhjelp......
|
220 mtl ä 40sk.; lmtläSOsk.
|
221,oo
|
|
t psala..........
|
|
|
|
|
|
Vinterkörsel..............
|
79,50 mtl å 40 sk.; 27.62
|
|
|
|
|
ä 20 sk......................
|
107,12
|
|
|
Vinterkörsel och vinde-
|
|
|
|
|
köring ..................
|
46 sk............................
|
145,14
|
1,940,54
|
|
|
|
748 97
|
|
|
Vinterkörsel..............
|
1 rdr 24 sk.....
|
684,50
|
|
Södermanlands^
|
Vinterkörsel och hjelpe-
|
1 rdr 24 sk. och persedlar
|
|
|
i körsel...................
|
(—20 sk.)...................
|
16,08
|
|
|
D:o d:o.....................
|
d:o och d:o (= 18 sk.).....
|
15,87
|
1,465,42
|
|
Byggningshjelp .........
|
|
294,00
|
|
|
Byggningshjelp och vin-
|
|
|
|
terkörsel................
|
(42 + 8 sk.) 1 rdr 2 sk____
|
306,14
|
|
Östergötlands .<
|
D:o d:o....................
|
(42 + 12) 1 rdr 6 sk.......
|
1,862,10
|
|
|
D:o d:o....................
|
(42 + 21,4)1 rdr 15 sk. 4 rst.
|
576,02
|
|
|
D:0 d:0....................
|
(42 + 37,4) 1 rdr 31sk.4rst.
|
46,68
|
|
|
|
Byggningshjelp och
|
|
|
|
|
brukshjelp .............
|
(42 + 40) 1 rdr 34 sk......
|
122,81
|
3,208,47
9 340 *a\
|
|
D-.o .........
|
|
|
2,811,78
1
|
|
D:0 .........
|
|
|
|
|
Öland å 42 sk................
|
790,18
|
2,446,92 i
|
Göteborgs (fög-
|
|
|
|
|
|
D:o _________
|
42 sk.
|
|
|
|
Transport!
|
|
16,202,13'
|
113
Län.
|
Skattetitlar.
|
Skattebelopp.
|
Mantal.
|
Summa
|
|
|
Banko.
|
|
mantal.
|
Elfsborgs...
i Skaraborgs.
Vermlands.
i Örebro
Vestmanlands .
Gefleborgs......-j
Vesternorrlandsj
Vesterbottens _j
Norrbottens.....
Byggningshjelp
D:o
D:o ......
°
Årlig hjelp.............
Byggningshjelp ......
Byggningshjelp och
bruksbjelp ..........
D:o, dro, d:o
D:o, dro, d:o
D:o, d:0, d:0
Vinterkörsel .
D:o
Dro
D:o
Årlig hjelp ...
Malmköring .,
Vinterkörsel ..
D:o
Vinterkörsel ..
D:o
Vinterkörsel ..
D:o
Vinterkörsel ..
Transport
42 sk.........................
d:o ........................
d:o ........................
persedlar (kronovärde 14 sk.)
42 sk.........................
42 sk. och persedlar (krono-
värde 40 sk.).............
Brukshjelp...............
|
persedlar (kr.värde 1 rdr)...
|
Ärlig hjelp...............
|
dro ( dro 36 sk.).
|
Dro ...............
|
dro ( dro 28] sk.).
|
Dro ...............
|
d:o ( dro 26£ sk.)
|
Dro ...............
|
dro ( dro 14 sk.).
|
Dro ...............
|
dro ( dro 13| sk.)
|
Dro ...............
|
dro ( dro 6^ sk.)
|
|
36 sk. och 6 dagsverk (=kr.
|
Vinterkörsel..............
|
|
Dro ...............
|
1 rdr................
|
Vinterkörsel, vindekö-
|
|
ring, vaskköring......
|
(1: 32; 1: 24,18) = 3rdr 26sk
|
1 rdr + 2 t:or spanmål +18 sk.
40 sk.+2 tror spanmål +18 sk.
34f sk. + 2 tror spanmål
+ 18 sk......................
28 sk...........................
20 sk. 4 rst..................
20 sk...........................
17 sk. 3 rst..................
persedlar (kr.värde 36 sk.)
33^ sk. af hvarje hemmansdel
persedlar (kr.värde 15 sk.).
6 sk.............................
12 sk............................
[8 sk.............................
8 sk.............................
5Jkpr korn (= kr.värde 6 sk.)
5^-kpr korn (= kr.värde 6 sk.)
Summa
1,88
1,275,55
1,00
53,62
41,83
185,50
0,25
992,90
78,03
5.00
1.00
278,41
492,25
425,95
226,62
177,12
460,93
12,oo
0,50
35,3 7
8,00
15,50
74,17
418,61
1,656,25
443,45
1,166,47
57,90
614,09
16,202,18
2,721,29
2,814,44
1,277,43
1,359,13'
2,206,82
2,075,06
1,609,92
671,99
489,32
■131,427,53
8
Slcatteregleringskomiténs Betänkande. 111.
114
På Gotland samt i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Da~
larne, Jemtland och Herjeådalen hafva byggningshjelpen och dit
hänförda skattetitlar icke utgjorts under sina ofvan angifna be¬
nämningar. I hufvudsak gäller i ifrågavarande hänseende om
dessa landsdelar hvad förut blifvit om dem anfördt i fråga om
landtågsgärden.
3) Salpeterhjelpen. Efter det Gustaf I förklarat salpeterjorden
för ett regale, påbjöds genom ett Kungl. Bref den 2 November
1564, att vederbörande skulle tillhandagå de för Kronans räkning
kringfarande salpetersjudarne med beqvämliga hus, pannor, kar,
ved och allt annat som de behöfde; hvartill jemväl räknades
husrum och förtäring. Då emellertid klagomål öfver detta onus
förspordes, lemnades allmogen fritt att antingen utgöra hjelpen
in natura eller att lösa den med 1 daler 27 öre (29 sk. 6 rst
bko) för hvarje hemman, en anordning som vidtagits redan år
1628 och vidare medgifvits enligt åtskilliga Kammarkollegiets bref
af åren 1634, 1636 och 1638. Allmogen blef dock likafullt med
naturaprestationer besvärad, och på dess klagomål häröfver för¬
klarade Kungl Maj:t i Besolution den 13 December 1644, »åt när
the aff Almogen hafva effter ther öfver fattat ordning erlagt och
betalt Salpeters hjelpen vthi penningar, tå skole the sedan intet
vara skyldige någon jord åt afföra, eller på bemälte Saltpeter-
siudare, något mehra medh maat eller annat bekosta, effter som
och Inspectorerne skal tillskrifvas och befallas, åt the noga tilsee
thet Almogen häruthinnan öfver ordningen inte måge besväradt
blifva». På sätt redan är omtaladt, beviljade Ständerna uti riks¬
dagsbeslutet den 24 December 1652 att vid sina förra utlagor
förblifva. Bland dessa uppräknas äfven salpeterhjelpen, hvilken
från denna tid ock har blifvit ansedd såsom en ständig ränta.
Ehuru salpeterhjelpen sålunda blifvit satt i penningar efter
ofvan angifna grund, utgjordes den likväl i Småland och på Oland
i persedlar efter markegång. Detta har emellertid ej berott på
någon gällande författning, utan synes hafva härledt sig derifrån,
att, då vid början af 1700-talet det missbruk yppats, att jorde-
boksräntan erlagts med penningar utan förvandling, och rättelse
härutinnan blifvit af vederbörande kollegier förordnad, tillämp¬
ningen deraf småningom af missförstånd kommit att sträcka sig
äfven till den under mantalsräntan inbegripna salpeterhjelpen, ända
tilldess, enligt Bikets Ständers beslut, genom Kungl. Kungörelsen
den 18 April 1854 förordnades, att salpeterhjelpen i de småländska
115
länen skulle från och med år 1855, i likhet med hvad i de öfriga
delarne af riket egde rum, beräknas och erläggas med penningar
efter kronovärde.
Sedan under behandlingen af nyssnämnda fråga upplysts, att
salpeterhjelpen utgjordes på skiljaktigt sätt äfven inom tre härad
och en socken af Södermanlands län, nemligen på helt mantal
med' ett tredjedels stafrum ved, som betalades efter markegång,
bestämdes i Kungl. Kungörelsen den 3 April 1857, att äfven i
dessa orter salpeterhjelpen skulle från och med år 1858 erläggas
med penningar efter kronovärde.
I vissa orter, Yermland, Dalsland, Vestmanland, Dalarne,
hela Norrland utom Gestrikland, Bohuslän, Grotland samt delar
af Stockholms, Södermanlands och Örebro län, har salpeterhjelpen
ej utgått. I Skåne och Blekinge motsvaras den af en del utaf
den i dessa provinser förekommande termin- och salpeterskatten.
I Halland, der terminskatten kan anses motsvara termin- och
salpeterskatten i Skåne och Blekinge, förekommer ej salpeter¬
hjelpen såsom räntetitel under denna benämning.
Med salpeterhjelpen bör ej förvexlas salpetergärden, en på¬
laga, som genom Kungl. Förordningen den 7 April 1830 upp-
häfdes.
4) Boskapspenningar. Redan genom beslut i Örebro den 27
December 1539 ålades en »Landz-skatt», beräknad efter egande
boskap, att utgå under ett år. Sedermera påbjöds den 14 Maj
1601 en penningekjelp, beräknad efter kreatur och utsäde. Boskaps-
penningarne leda dock sitt egentliga ursprung från år 1620, då
vid ett möte mbd Ståthållarne jemte fullmägtige af Adeln från
hvar landsända, Biskoparne samt utskickade från en del af städerna
genom beslut af den 17 Mars samma år en ansenlig kontribution
till Kronans gälds afbetalning, så ock till försvarsverkets uppe¬
hållande beviljades, hvilken skulle utgöras af hvar skatte- och
kronobonde med vissa öre, från och med 8 till och med 1/.1, för
olika slag af kreatur och med 2 öre för hvarje tunnas utsäde, af
frälsebönder, som icke under sätesgårdarne belägne vore, med
hälften af hvad som erlades af skatte- och kronobonde, samt af
de vid mötet representerade 23 städerna med vissa belopp, olika
för hvarje stad, från och med 2000 daler för hufvudstaden, till
och med 40 daler, och af de städer, för hvilka fullmägtige ej
varit tillstädes, i samma proportion som för de öfriga bestämts;
och skulle denna skatt utgå en gång år 1620 och en gång år 1621.
116
Vid 1622 års riksdag och med allmogens deltagande i beslutet
beviljades samma skatt ånyo för en tid af två år; och förklaras i
riksdagsbeslutet, att »thenna skatten väl synes vara then skälige-
ste ibland alle them som härtill hafve varit brukelige ithet att
then som litet häfver, han litet gifven, och then som Gudh idke¬
ligen välsignat häfver, han måste och något meera gifva». Till
rikets värn och försvar blef vid 1624 års riksdag — jemte kon-
tributioner af städerna dels i penningar, till belopp af 33,888
daler, dels i varor — den af allmogen utgående boskapsskatten
beviljad för ytterligare två år, men till dubbelt belopp mot hvad
den tillförene utgjort.
I Januari år 1627 förnyades i riksdagsbeslutet detta åtagande,
hvarförutan »wij af Ridderskapet och Adelen bevilliat och effter-
låtit, Booskapsskatten af våre Bönder, så innan som uthan Frij-
hethen råå och röör må och skall lijka medli Crono och Skatt
opbäras», hvarjemte Presterskapet utfäste sig att »uthläggia för
vår Booskap och uthsäde een sådana hielp som meenige Allmogen
uthläggiandes varder», ett åtagande som jemväl borgerskapet i
städerna förband sig att uppfylla.
Grenom riksdagsbeslut i Stockholm i December månad nyss-
berörda år 1627 beviljades åter »en Allmen Boskapshielp», »för
hvilken hvarken Andeligh eller Werldzligh frij vara skal, vndan-
tagandes Ridderskapzens Sätegårders enskylte Booskap och Vth-
säde». Men denna hjelp skulle utgöras med femtio procent högre
belopp, än som vid 1624 års riksdag beviljades. Genom riksdags¬
beslutet den 29 Juni 1629 beviljades att »i the tw fölliande åhr
continuera the vanlige Mantals- och Boskapshielper, på samma
sätt, verdering och terminer, som här till skedt ähr». Detta åta¬
gande förlängdes i riksdagsbeslutet den 18 Februari 1632 för ytter¬
ligare 2 år och den 14 Mars 1633 för »thenne gången».
1634 års Riksdag beviljade boskapsskatten för år 1635, att
utgå öfver hela riket, i städerna såväl som å landet, sådan som
den första gången, d. v. s. vid 1620 års möte, beviljades; likasom
ock boskapspenningar beviljades, för två år i sender, af 1635,
1638 och 1640 årens Riksdagar.
Yid 1642 års riksdag beslöts i fråga om boskapspenningarne
en väsentlig förändring. I anseende till de många med de årliga
boskapsuppskrifningarne förenade svårigheter bestämdes nemligen
af denna Riksdag för åren 1642 och 1643 denna skatt fixt till två
daler silfvermynt för hvart helgärds skatte- och kronohemman
117
samt en daler för alla frälsehemman, utom det ypperliga frälset;
hvarjemte Preste- och Borgarestånden åtogo sig att, i stället för
boskapsskatten, erlägga det belopp, som medeltalet deraf för de
tre nästföregående åren utgjort. Genom riksdagsbesluten åren
1648, 1644, 1647 och 1649 förlängdes tiden för samma skatts ut¬
görande, hvarje gång för två år; vid 1650 års riksdag blef bo¬
skapsskatten till nästa riksdag afskaffad, men återupplifvades,
med ofvan angifna penningebelopp af resp. två och en daler, af
1652 års Riksdag för åren 1653, 1654 och 1655 samt af 1655 års
Riksdag utan inskränkning till viss tid; och hafva boskapspennin-
garne derefter varit en ständig ränta.
Enligt 1844 års kronoräkenskaper utgjordes denna skattetitel
sålunda:
Stockholms län.........
Upsala '> .........
Södermanlands » .........
Östergötlands » .........
Jönköpings » .........
Kronobergs » .........
Kalmar » .........
Göteborgs fögderi .........
Elfsborgs län.........
Skaraborgs » .........
Vermlands » .........
Örebro » .........
Yestmanlands » .........
Kopparbergs » .........
Gefleborgs » .........
Vesternorrlands » .........
Vesterbottens » .........
Norrbottens » .........
Summa
|
Man
|
tal.
|
|
Banko.
|
å 32 sk.
|
å 24 sk.
|
å 16 sk.
|
å 8 sk.
|
Rdr.
|
sk.
|
rst.
|
1703,iä
|
—
|
1619,7
|
—
|
1675
|
32
|
10
|
1780,21
|
—
|
1181,78
|
—
|
1580
|
35
|
6
|
1468,68
|
—
|
1243,54
|
—
|
1393
|
30
|
6
|
3222,81
|
—
|
1694,31
|
—
|
2713
|
4
|
—
|
2341,16
|
—
|
1053,08
|
—
|
1911
|
38
|
8
|
2811,78
|
—
|
—
|
—
|
1874
|
15
|
1
|
2465,58
|
—
|
701,95
|
—
|
1877
|
18
|
—
|
286,46
|
—
|
10,12
|
—
|
194
|
16
|
8
|
2721,29
|
—
|
1130,36
|
—
|
2191
|
36
|
6
|
2812,7 0
|
—
|
1324,7 5
|
—
|
2316
|
36
|
4
|
1277,43
|
—
|
325,7 9
|
—
|
960
|
i
|
—
|
2032,83
|
i
|
704,96
|
2
|
1591
|
2
|
—
|
2307,85
|
—
|
434,7.>
|
—
|
1683
|
24
|
8
|
155,2 2
|
—
|
—
|
—
|
103
|
23
|
1
|
2067,89
|
—
|
55,43
|
--
|
1396
|
42
|
1
|
1609,94
|
—
|
7,98
|
—
|
1075
|
45
|
11
|
672
|
—
|
—
|
—
|
448
|
—
|
4
|
489,32
|
—
|
79,42
|
—
|
352
|
33
|
—
|
32226,33
|
i
|
11567,95
|
2
|
25341
|
4
|
2
|
Tillsammans 43797,28 mantal.
Boskapspenningar hafva ej under denna titel utgått på Got¬
land, i Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Dalarne (utom Yester-
118
bergslags fögderi), Jemtland ocb Herjeådalen; hvarjemte de i
några delar af Yermlands och Örebro län utgått efter annan grund,
än här ofvan angifvits.
5) Skjutsfärdspenningar. Allmogen var i forna tider skyldig
utgöra fri skjuts och gästning åt dem, som reste genom landet i
Kronans ärenden. För befrielse från denna skyldighet åtog sig
allmogen på ett möte i Arboga år 1561 en viss penningskatt,
under benämning »tavernepenningar», hvilkas belopp på herre¬
dagen i Stockholm år 1562 bestämdes till 2 mark örtug af hvarje
skattebonde och hälften af frälse- och kronolandbor. Allt kom
emellertid snart åter i sitt gamla skick; och sedan Konung Johan
III år 1584 påbjudit skjutsfärdspenningar med 1 daler per man¬
tal, mot det att friskjutsen skulle upphöra för alla utom Konun¬
gens brefdragare, samt under någon tid derefter olika bestämmel¬
ser i detta hänseende varit gällande och skjutsfärdspenningar än
beviljats, än upphört att utgå, beslöts, på grund af de klagomål
och oordningar, hvartill friskjutsen gaf anledning, vid riksdagen
i Stockholm år 1642, att fria skjutsfärder och gästningar skulle
afskaffas, utom för vissa bestämda fall, samt gästgifverier inrättas,
hvarest de, som egde rätt till skjuts, skulle finna den mot betal¬
ning; och beviljades, till bestridande af kostnaden för de för Kro¬
nans räkning nödvändiga resor, på försök för två år tre daler
silfvermynt eller dess värde af hvart krono- och skattehemman
samt hälften af frälsehemman, undantagandes säterier samt rå
och rör, hvilka voro fria. I anseende till rikets brydsamma be¬
lägenhet under kriget blef likväl verkställigheten uppskjuten, till
dess 1649 års Riksdag ånyo beviljade skjutsfärdspenningar, att
utgå med tre daler silfvermynt af hvarje helgärds skatte- och
kronohemman samt af allmänna frälset med hälften mindre eller
11/2 daler af hvart lielgärdsfrälsehemman, så inom som utom freds-
milen, och i förhållande dertill af mindre hemman; dock skulle
de landsändar, som icke ville eller kunde erlägga dessa pennin¬
gar, vara pligtiga att skjutsa hvar och en, som med pass och
bevis reste i Kronans ärenden.
Från denna tid hafva skjutsfärdspenningarne oförändradt ut¬
gått såsom en ständig ränta med i allmänhet 3 daler, eller 1 rdr
bko, af krono- och skattehemman samt 1 l/2 daler, eller 24 sk. bko,
af frälse- och bergsmanshemman. Från skjutsfärdspenningars ut¬
görande hafva dock varit befriade säterier samt rå och rörs-hem¬
man, posthemman i allmänhet, så länge de funnos, vissa gästgif-
119
verihemman samt lotshemman i Östergötland. De hafva ej heller
förekommit i Herjeådalen, men i Skåne och Blekinge hafva de
inräknats i »terminskatten».
Skjutsfärdspenningarne utgjordes år 1844 sålunda: I
|
Man
|
tal.
|
Banko.
|
|
ä 1 rdr.
|
ä 24 sk.
|
Kdr.
|
sk.
|
rst.
|
c
Stockholms län..............................
|
1703,12
|
1619,70
|
2513
|
15
|
2
|
Upsala » ..............................
|
1931,03
|
1181,78
|
2521
|
25
|
—
|
Södermanlands » ..............................
|
1464,68
|
1243,54
|
2086
|
21
|
9
|
Östergötlands » ..............................
|
3224,60
|
1693,12
|
4070
|
42
|
1
|
Jönköpings » ..............................
|
2340,54
|
1053,08
|
2867
|
4
|
—
|
Kronobergs » ..............................
|
2811,78
|
—
|
2811
|
37
|
7
|
Kalmar » ....................-.........
|
2445,58
|
701,95
|
2796
|
27
|
—
|
Gotlands » ..............................
|
1098
|
—
|
1098
|
—
|
—
|
Göteborgs » ..............................
|
2523,08
|
166,75
|
2606
|
22
|
|
Elfsborgs » ..............................
|
2721,29
|
1136,36
|
3289
|
30
|
9
|
Skaraborgs » ..............................
|
2813,26
|
1324,75
|
3475
|
30
|
6
|
Vermlands » ..............................
|
1270,80
|
323,66
|
1431
|
18
|
” 1
|
Örebro » ..............................
|
1249,62
|
1465,67
|
1982
|
22
|
1
|
Vestmanlands » ..............................
|
2308,4 7
|
434,78
|
2525
|
41
|
9
|
Kopparbergs » ..............................
|
155,22
|
—
|
155
|
10
|
7
|
Gefleborgs » ..............................
|
2075,06
|
55,43
|
2102
|
37
|
9
|
Vesternorrlands » ..............................
|
1609,94
|
7,98
|
1613
|
44
|
10
|
Vesterbottens » ..............................
|
672
|
—-
|
672
|
—
|
7
|
1 Norrbottens » ..........................—
|
489,32
|
79,42
|
529
|
1
|
3
|
Summa
|
34907,39
|
12487,97
|
41150
|
—
|
7
|
Tillsammans 47395,36 mantal.
I Vermlands, Örebro, Kopparbergs och Jemtlands län har
denna skattetitel utgått efter något andra grunder och med olika
belopp, år 1844 med tillhopa för dessa fyra län 4,762 rdr 3 sk.
6 rst. bko. I Hallands län har under titeln »skjuts- och gäst-
ningspenningar» förekommit en skatt, motsvarande skjutsfärds¬
penningarne i det gamla Sverige. Den utgjordes år 1844 med
sammanlagdt 2,154 rdr 43 sk. 5 rst. bko.
120
6) Dagsverken eller Dagsverkspenningar. Beträffande denna i
såväl jordeboksräntan som mantalsräntan ingående skattetitel hän¬
visas till hvad härom finnes här ofvan anfördt. För så vidt den
ingick i mantalsräntan, utgjordes den år 1844, dels in natura
eller efter markegång, dels i visst bestämdt belopp penningar,
sålunda:
|
|
Ökedags-
verken.
|
Drän ge-
dags¬
verken.
|
Penningar
|
I
|
medeltal för ett
mantal.
|
|
Mantal.
|
Banko.
|
Krono-
värde.
|
Markeg.-
värde.
|
|
|
|
|
W
|
|
|
tö
|
CO
|
a
|
tö
|
CD
|
|
|
|
|
|
►-j
|
|
<rt-
|
z?
|
*
|
|
|
:1
|
é-r-
|
Stockholms län......
|
1705,75
|
10078
|
20156
|
27'26
|
2
|
1
|
|
|
16
|
12
|
|
Upsala » ......
|
1924,64
|
11379
|
22758
|
2810
|
—
|
1
|
—
|
—
|
14
|
42
|
|
Södermanlands » ......
|
1469,29
|
8721
|
17441
|
15 42
|
—
|
1
|
—
|
—
|
11
|
18
|
—
|
Östergötlands » ......
|
3223,06
|
19117
|
38234
|
36 40
|
'
|
1
|
—
|
—
|
12
|
12
|
|
Jönköpings » ......
|
2307,41
|
13704
|
27408
|
2418
|
—
|
1
|
—
|
—
|
13
|
24
|
|
Kronobergs » ......
|
2811,23
|
16778
|
33555
|
15 25
|
-
|
1
|
|
—
|
13
|
6
|
—
|
ir , v. (fastlandet.
Kalmar lan jöland.
|
2446,70
|
14607
|
29214
|
12 34
|
8
|
1
|
|
—
|
fi2
Ilo
|
24
|
—
|
Gotlands » ......
|
1100,87
|
3265
|
6530
|
4 24
|
—
|
1
|
—
|
—
|
5
|
9
|
|
Göteborgs fögderi........
|
296,83
|
1781
|
3562
|
—
|
|
—
|
1
|
—
|
—
|
18
|
24
|
|
Elfsborgs län......
|
2724,17
|
16110
|
32220
|
38.18
|
—
|
1
|
—
|
—
|
11
|
30
|
_
|
Skaraborgs » ......
|
2814,94
|
16663
|
33326
|
3736
|
—
|
1
|
—
|
—
|
12
|
—
|
—
|
Yermlands » ......
|
1266,07
|
7532
|
15065
|
1032
|
—
|
1
|
—
|
—
|
13
|
—
|
—
|
Örebro » ......
|
1264,55
|
7517
|
15034
|
730
|
—
|
1
|
—
|
—
|
13
|
12
|
—
|
Vestmanlands » ______
|
2076,80
|
12408
|
24816
|
8
|
42
|
—
|
1
|
—
|
—
|
11
|
—
|
—
|
Gefleborgs » .....
|
2075,06
|
6225
|
12450
|
—
|
—
|
—
|
—
|
24
|
—
|
7
|
33
|
—
|
Vesternorrlands » ......
|
1609,94
|
4830
|
9660
|
—
|
—
|
—
|
—
|
24
|
—
|
6
|
3
|
—
|
Vesterbottens » ......
|
671,99
|
174
|
348
|
503
|
13
|
2
|
—
|
39
|
|
—
|
39
|
4
|
Norrbottens » ......
|
489,32
|
—
|
—
|
401
|
—
|
—
|
—
|
39
|
4'An
|
—
|
39
|
4
|
Summa
|
32278,62
|
170889
|
341777
|
1173
|
7
|
6
|
—
|
|
-
|
-
|
|
—
|
Med dagsverkena jemförliga äro vissa mindre i särskilda orter
förekommande skattetitlar, såsom
a) arbets- och dagsverkspenningar i Halland, hvilka såsom
tillhörande terminskatten, enligt det s. k. Halländska kontraktet af
121
år 1648, utgått af 1,214, i o mantal ä 1 rdr 16 sk. ocli af 672,16 mantal å
1 rdr, med tillsammans 2,290 rdr 47 sk. 1 rst. bko, äfvensom
arbetspenningar i Bokuslän, kvilka utgått af 2,235,6 2 hemman
med 1 rdr och af 156,6 2 hemman med 24 sk. per mantal eller
tillsammans 2,313 rdr 45 sk. bko;
b) hjelpedagsverken, hvilka redan här ofvan omförmälts och
hvilka pålagts, då jordeboks- eller mantalsdagsverkena funnos
otillräckliga för de behof, de afsågo att fylla. Först vid medlet
af 1700-talet upphörde påläggandet af sådana dagsverken. År
1844 debiterades hjelpedagsverken i Färentuna härad af Stock¬
holms län, i Örby hus härad af Upsala län, i Halland och i Vest-
manlands län.
I sistnämnda län utgingo ock
c) s. k. dammdagsverken, år 1844 utgjorda med tillhopa 110%
dagsverken efter markegång;
d) Konung Gustafs dagsverken, hvilka utgjorts i största delen
af Nerike; de inbragte år 1844 af 1,484,5 o hemman ett belopp
af 185 rdr 27 sk. bko;
e) drängelön af 31,9 6 mantal i Södermanland utgjordes år
1844 med 8 tunnor råg och 8 tunnor korn;
f) drängejern, som utgått i stället för dagsverkspenningar
i Gamla Norbergs bergslag af Vestmanlands län och debiterades
år 1844 af 240 hemmansdelar med tillhopa 32 rdr 24 sk. bko;
g) drängespanrnål i Färentuna härad af Stockholms län upp¬
gick är 1874 till 3,768 kr. 58 öre.
Öfrig-a hemmantalsräntor.
Utom de sex hufvudtitlar, af hvilka mantalsräntan i det
gamla Sverige består och för hvilka här ofvan redogjorts, före¬
komma åtskilliga andra, till mantalsräntan äfven räknade utskyl-
der, hvilka utgått endast på v-issa orter och under mycket olika
förhållanden.
Sålunda åtogs i Jemtland på Rödöns ting år 1648 silfver skatt
i stället för krigshjelp, boskaps- och mantalspenningar, att utgöras
af alla hemman med iy2 daler eller 24 sk. bko af hvar tunnas
utsäde, motsvarande 6 rdr per mantal. Efter åtskilliga förän¬
dringar i beloppet bestämdes genom Kungi. Brefvet den 12 Decem¬
ber 1780, att vid alla derefter skeende afvittringar och nya skatt¬
122
läggningar silfverskatten af ett gärdemantal skulle utgöra 14
daler 17 öre eller 4 rdr 40 sk. 31/2 rst.
För största delen af Jemtlands jord liar denna skatt dock ut¬
gått med 4 rdr, för en mindre del med endast 2 rdr per mantal.
Den utgick år 1844 i nämnda provins med tillköpa 3,297 rdr 46
sk. 6 rst. bko.
I Jemtland har äfven utgått prostetull och skar pr ätt are skilling,
som åtogs år 1623 och år 1844 utgjorts med tillhopa 25 rdr 28
sk. 8 rst. bko.
I Bohuslän har silfverskatten, der äfven benämnd kontribution,
utgjorts af alla skatte, knape, krono, kastelle, och frälse strögods
samt oadels frälsehemman, med frihet för Adelns säterier och
veckodagstjenare. Den har påförts med 2 rdr 24 sk. per mantal
och utgick år 1844 med sammanlagdt 6,083 rdr 36 sk. bko.
Inom Bohuslän har ock utgått dels hjelpeved, som år 1844
utgjordes med sammanlagdt 1,141 rdr 45 sk. bko, dels skrifvare-
ort, ursprungligen pålagd till slottsskrifvarens underhåll på Bohus.
Denna afgift inbragte år 1844 på 2,111,9 5 mantal 277 rdr 30 sk.
10 rst. bko.
På Gotland, der allmän skattläggning beslöts år 1712 och år
1747 fastställdes, har silfverskatt utgått med 2 rdr bko per hem¬
man och år 1844 utgjorts med tillhopa 2,196 rdr bko.
I Skåne och Blekinge har utgått termin- och salpeterskatt.
Terminskatten, så kallad derför att den ursprungligen betaltes i
tre terminer, beviljades för Skåne år 1662 att utgå med 21 daler,
men nedsattes år 1668 till 18 daler 20 öre, med hvilket belopp
skatten sedermera utgått. Den är beräknad att motsvara de i
det öfriga Sverige i mantalsränta!! ingående skattetitlarne sålunda:
landtågsgärden--------------------------------- 8: —
byggningshjelpen_________________.__________- 2: 20.
boskapspenningar^_______________________— 2: —
skjutsfärdspenningarne...................... 3: —
dagsverkspenningarne..........--------------- 3: —
Summa 18 daler 20 öre.
Salpeterskatten beviljades år 1662 till 1 daler, men ökades
år 1668 till slutliga beloppet 1 daler 27 öre, motsvarande krono-
värdet af samma skattetitel i grannprovinsen Småland. Ofvan
angifna belopp gälla krono- och skattehemman; frälsehemman
hafva af termin- och salpeterskatten erlagt hälften mot krono
och skatte. Nämnda skatt utgick år 1844:
123
i Blekinge
|
län med ...
|
... 6,976:
|
9.
|
6.
|
i Kristianstads
|
» 2>
|
... 13,138:
|
41.
|
—
|
i Malmöhus
|
» »
|
... 17,214:
|
8.
|
3.
|
|
Summa 37,329:
|
10.
|
9.
|
I Skåne liar dessutom under tiden från år 1679 till och med
år 1811 utgjorts en skatt, benämnd utskrifningspenningar, hvilken
enligt 1692 års landsbok erlades med 2 daler sint för hvarje
person öfver 15 år, som skattskrefs på utsockne frälset, och med
3 daler för skattskrifven person å skatte- och kronohemman
I Halland hafva skatter utgått under många olika titlar, såsom
terminskatt, som enligt det s. k. Halländska kontraktet af år 1648
utgjorts med 20 daler per hemman, utom i Fjäre och Faurås
härad, der skatten i allmänhet belöpt sig till resp. 15 och 18
daler per hemman; kungs- och matskatt, ved- och timmerkörsel
samt utskrifningspenningar, hvilka tre skattetitlar egentligen till¬
höra terminskatten, men af hvilka den sistnämnda, utskrifnings-
penningarne, utgjorts på två olika sätt, dels per mantal, år 1844
med tillhopa 3,344 rdr 37 sk. 3 rst. bko, dels ock, likasom i
Skåne, såsom en personlig utskyld, hvilken i Halland utgått från
år 1648 och enligt Kungl. Brefvet den 24 December 1692 skulle
utgöras af allmogen å skatte- och krono- samt utsockne frälse¬
hemman, som egde frihet från utskrifning in natura, med 2 daler
för hvarje utskrifningsgild person. År 1811, sista året då dessa
utskrifningspenningar erlades, belöpte de sig i Skåne och Halland
tillhopa till 16,325 rdr specie.
Vidare hafva i Halland utgjorts kung sskatt, af gammalt frälse,
år 1844 med tillhopa 901 rdr 8 sk. bko, skrifvarepenningar,
endast i ett härad, år 1844 med 19 rdr 3 sk. 3 rst. bko, ved¬
penningar eller hjelpeved, som år 1844 debiterats med tillsammans
5,430 lass, samt torfpenningar eller hjelpetorf, utgjorda af tre
härad, år 1844 med 1,650 lass torf.
I Herjeådalen har utgjorts trög- eller kungsskatt, år 1844
påförd med 120 rdr 42 sk. 2 rst. bko, äfvensom en pålaga, be¬
nämnd ostskatt.
I Gestrikland har från år 1718 och i Helsingland från 1680-
talet erlagts s. k. faktorihjelp, år 1844 debiterad med tillhopa 142
rdr 39 sk. 7 rst. bko.
Slutligen hafva utgjorts, i en del af Nerike krutved, i vissa
delar af Södermanlands län katsekorn, katsepenningar och djur-
löfvet samt i Kopparbergs län Falu kungsgårdshjelp, Näs kungs¬
gårds reparationsmedel samt extra grufvehjelp.
124
I likhet med hvad vid jordeboksräntan egt rum, meddelas
nedanstående summariska öfversigt af mantalsräntan i sin hel¬
het år 1844, tillika utvisande det ungefärliga beloppet deraf för
ett hemman:
|
|
Summa banko.
|
För
|
ett hemman.
|
|
Kronovärde.
|
Markegångs-
värde.
|
|
Kronovärde.
|
Markeg.-
värde.
|
Rdr
|
ce
fr
|
ce
e-t-
|
Rdr
|
ce
fr
|
'
|
Rdr
|
ce
fr
|
CO
|
Rdr
|
ce
fr
|
ce
|
1 Stockholms
|
län .........
|
13,357
|
16
|
6
|
76,683
|
41
|
3
|
6
|
16
|
Ö76
|
48
|
30
|
I
9
|
Upsala
|
» .........
|
13.129
|
32
|
|
78,168
|
19
|
8
|
6
|
16
|
87*
|
45
|
38
|
G
|
Södermanlands
|
» .
|
9,698
|
5
|
3
|
53,274
|
23
|
6
|
5
|
37
|
H3/a
|
34
|
29
|
1
|
Östergötlands
|
» .........
|
22,594
|
32
|
11
|
103,332
|
32
|
5
|
6
|
26
|
22/s
|
40
|
34
|
-
|
Jönköpings
|
» .
|
16,128
|
44
|
5
|
103,096
|
39
|
4
|
6
|
25
|
52/e
|
50
|
20
|
6
|
Kronobergs
|
» .........
|
18,372
|
12
|
i
|
138,263
|
44
|
2
|
6
|
25
|
52/s
|
49
|
35
|
8
|
Kalmar län
|
/fastlandet
\Öland
|
16,600
|
1
|
9
|
117,607
|
3G
|
|
6
|
25
|
57a
|
/46
138
|
26
28
|
4
10
|
Gotlands
|
län .........
|
4,386
|
46
|
6
|
9,285
|
i
|
—
|
4
|
—
|
—
|
8
|
9
|
|
Blekinge
|
» .........
|
6,976
|
9
|
-
|
6,976
|
9
|
6
|
6
|
39
|
6
|
6
|
39
|
6
|
Kristianstads
|
» .......
|
13,138
|
41
|
—
|
13,138
|
41
|
—
|
6
|
39
|
6
|
6
|
39
|
6j
|
Malmöhus
|
» ..
|
17,214
|
8
|
3
|
17,214
|
8
|
3
|
6
|
39
|
6
|
6
|
39
|
6
|
Hallands
|
)) .
|
13,287
|
13
|
2
|
24,879
|
6
|
6
|
7
|
20
|
—
|
17
|
23
|
|
Göteborgs län -j
|
vestgötadelen
Bohuslän
|
14,083
|
38
|
1
|
20,121
|
7
|
5
|
ii
|
29
30
|
87*
|
35
5
|
30
|
i!
|
Elfsborgs
|
län.........
|
18,610
|
31
|
6
|
71,510
|
24
|
9
|
6
|
29
|
87*
|
28
|
15
|
8
|
Skaraborgs
|
» ..
|
19,729
|
3
|
1
|
65,526
|
19
|
7
|
6
|
29
|
87*
|
29
|
19
|
11
|
Vermlands
|
»
|
7,160
|
20
|
11
|
55,728
|
11
|
2
|
5
|
15
|
*7.
|
48
|
3
|
5
|
Örebro
|
»
|
9,353
|
13
|
8
|
58,091
|
11
|
1
|
5
|
47
|
117a
|
48
|
-
|
4
|
Vestmanlands
|
»
|
15,101
|
16
|
6
|
79,818
|
26
|
8
|
7
|
35
|
87a
|
42
|
33
|
3
|
Kopparbergs
|
»
|
1,916
|
27
|
5
|
3,104
|
—
|
11
|
1
|
32
|
—
|
1
|
32
|
—
|
Gefleborgs
|
» ..
|
10,525
|
13
|
5
|
74.580
|
5
|
2
|
5
|
30
|
&7.
|
39
|
2
|
8
|
Vesternorrlands
|
,,
|
7,755
|
28
|
11
|
51,830
|
1
|
9
|
4
|
38
|
&7a
|
30
|
30
|
3:
|
Jemtlands
|
» ........
|
6,696
|
17
|
2
|
6,696
|
17
|
2
|
6
|
9
|
—
|
6
|
9
|
_I
|
Vesterbottens
|
,,
|
3,320
|
13
|
8
|
16,104
|
11
|
10
|
4
|
45
|
97a
|
24
|
46
|
_!
|
Norrbottens
|
» ____
|
2,491
|
20
|
7
|
11,475
|
43
|
7
|
4
|
45
|
97a
|
24
|
38
|
3
|
|
Summa
|
280,633 32
|
9
|
1,256,508
|
4
|
3
|
|
|
|
|
|
|
|
125
Sammandrag öfver både jordeboks- och mantalsräntan för ett
mantal krono ock skatte, beräknad både efter kronovärde ock
markegång enligt Tab. Litt. K. i 1847 års skatteförenklingsbetän-
kande:
|
|
|
B
|
a
|
n k o.
|
|
|
|
|
Kronovärde.
|
|
Markegångs-
värde.
|
|
|
|
Rdr
|
CO
|
co
|
Rdr
|
co
7?
|
*■*
co
|
Stockholms
|
län .................................
|
13
|
33
|
7
|
183
|
44
|
3
|
Upsal^a
|
» _
|
13
|
21
|
3
|
113
|
37
|
7
|
Södermanlands
|
» ................................
|
13
|
44
|
2
|
112
|
25
|
2
|
Östergötlands
|
» .................................
|
13
|
9
|
2
|
92
|
13
|
11
|
Jönköpings
|
» .................................
|
9
|
24
|
1
|
68
|
34
|
8
|
Kronobergs
|
»
|
8
|
2
|
11
|
53
|
31
|
—
|
Kalmar
|
» fastlandet.....................
|
9
|
21
|
4
|
66
|
33
|
6
|
|
Öland ........................
|
11
|
35
|
10
|
72
|
9
|
5
|
Gotlands
|
»
|
11
|
14
|
—
|
57
|
32
|
1
|
Blekinge
|
»
|
8
|
36
|
—
|
8
|
36
|
—
|
Kristianstads
|
» .................................
|
20
|
29
|
6
|
20
|
29
|
6
|
Malmöhus
|
»
|
19
|
45
|
6
|
19
|
45
|
6
|
Hallands
|
»
|
11
|
—
|
6
|
44
|
40
|
5
|
Göteborgs fögd
|
eri ................................
|
13
|
20
|
6
|
101
|
23
|
11
|
Bohuslän ......
|
|
8
|
26
|
—
|
8
|
26
|
—
|
Elfsborgs
|
län .................................
|
10
|
11
|
—
|
' 54
|
16
|
10
|
Skaraborgs
|
»
|
11
|
38
|
_
|
68
|
—
|
—
|
Vermlands
|
»
|
8
|
25
|
8
|
54
|
11
|
—
|
Örebro
|
»
|
10
|
6
|
—
|
82
|
23
|
5
|
Vestmanlands
|
» ..................
|
18
|
29
|
2
|
155
|
30
|
3
|
Kopparbergs
|
»
|
4
|
26
|
8
|
27
|
42
|
—
|
Gefleborgs
|
»
|
8
|
28
|
11
|
57
|
25
|
7
|
Vesternorrlands
|
»
|
6
|
20
|
5
|
36
|
25
|
11
|
Jemtlands
|
»
|
8
|
27
|
3
|
8
|
27
|
3
|
Vesterbottens
|
» .........
|
6
|
32
|
—
|
31
|
2
|
5
|
Norrbottens
|
» .....
|
6
|
32
|
_
|
30
|
44
|
8
|
C) Presternes utlagor.
Till räntan äro i Kronans räkenskaper äfven hänförda »pre¬
sternes utlagor», eller presterskapets ständiga utskyld er, kvilka,
före deras omsättning och förenkling enligt Kungl. Kungörelsen den
11 Maj 1855 och Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869, bestått af
följande olika skattetitlar:
a) i gamla Sverige.
1) Taxen, en gammal afgift, om hvars ursprung menin-
garne äro delade.
Vid en af Kammarkollegiet verkställd, på 1830-talet afslutad
undersökning förklarades om dess upprinnelse intet annat vara
med visshet utrönt, än att den såsom en frivilligt åtagen bevill¬
ning inträdt i stället för skyldigheten att hålla s. k. borgläger,
eller att med föda och husrum förse det krigsfolk, som i lands¬
orterna förlädes. Då taxen omkring år 1548, för att underlätta
indragningen af presterskapets landbohemman till staten, efter¬
skänktes, åberopades likväl, såsom skäl för eftergiften, att taxen
utgjort ersättning för landböndernas ränta, som presterskapet dit¬
tills fått åtnjuta. Inom kort pålades taxen ånyo, förekommer
åren 1554—56 uppförd bland den »årliga» eller ordinarie räntan
och har sedermera bibehållit sig såsom en presternes utlaga. I
Kungl. Resolutionen på presterskapets besvär den 5 juli 1636 säges
taxen vara »en gammal utlago, som för hela socknen och icke af
mantalet längie sädan förordnad är att uthgjöras». Äfven i Gö¬
teborgs riksdagsbeslut af år 1660 omtalas taxen bland prester¬
skapets tillförene beviljade vanliga utlagor.
Denna skatt har i olika län utgått efter högst olika grunder,
dels i penningar, dels i persedlar, såsom spanmål, oxar, smör, lax
och strömming, hvilka lösts dels efter ett oföränderligt pris, dels
efter ortens markegång. Den har utgjorts för alla gäll på landet,
med undantag af prebenden, men har ej utgått i Jemtlands och
Vesternorrlands län samt vissa delar af Gefleborgs och Örebro län.
2) Gärden, en krigsgärd motsvarande landtågsgärden och
tillkommen i sammanhang med denna. Redan under Gustaf I:s
tid ålades presterskapet, likasom allmogen, s. k. kostgärder, och af
Kungl. Resolutionen på menige mans klagomål i Januari 1582 finner
man, att presterne i Hammars, Godegårds och Tjellmo socknar
skulle svara endast för half gärd. Vid 1602 års riksdag åtogo
127
sig presterne att för hvarje 20 fullsutne bönder inom socknen ut¬
göra en gärd, i det närmaste lika med en skattebonde; vid 1609 års
riksdag förbundo de sig att för hvarje 16 bönder utgöra en gärd
lika med en helbesuten skattebonde, hvilket år 1612 bestämdes
för 64 mantal till 1/4-del af hvad 16 bönder betalte, motsvarande
i verkligheten samma beräkning. Då landtågsgärden vid 1617 års
riksdag i Upsala beviljades, åtogo sig presterne en penninge-
afgift af 16 daler för hvarje 64 »fullsätes bönder» eller 1 mark för
hvarje bonde, hvarefter afgiften vid 1620 års riksdag höjdes till
18 daler. Den har intill 1855 års ränteomsättning utgått till
sistnämnda belopp med 41/a sk. bko för hvarje helt mantal, men
har ej beräknats för ödeshemman, ej heller för de hemman, som
varit af så klena vilkor, att någon tertialtionde deraf icke utgått,
men väl för säterier. År 1844 utgick gärden i det gamla Sverige
i dess helhet med 4,606 rdr 26 sk. bko i penningar, 12 fat os¬
mundsjern och 1272 skeppund tackjern.
3) Boskapspenningarne, hvilka enligt riksdagsbeslutet den 15
Januari 1627 åtogos som en tillfällig hjelp, att utgöras i förhål¬
lande till boskap och utsäde å prestgårdarne, bestämdes genom
riksdagsbeslutet den 23 Februari 1642 till en viss, på de tre näst¬
föregående årens medeltal grundad afgift, som i riksdagsbeslutet
den 25 Juni 1655 åtogs utan inskränkning till någon viss tid;
hvarefter denna skatt i likhet med allmänna boskapspenningarne
oförändrad utgått, år 1844 med tillhopa 1,126 rdr 30 sk. 2
rst bko.
b) i Skåne.
1) Prestekallspenningar, som anses härleda sig från de »skatte¬
bref», som danske konungarne utfärdade för vissa periodiskt ut¬
gående skatter, förnämligast krigsgärder, hvilka sedan blifvit be¬
ständiga. Prestekallspenningarne bestämdes genom Malmö Recess
1662 till 18 daler. I jordrefningsinstruktionen den 1 Maj 1670
föreskrefs, att de skulle utgå i visst förhållande till kallets
storlek och presternes inkomst, hvilken anordning dock ej kom
till verkställighet förr än genom Kungl. Resolutionen den 18
Februari 1685. — De utgingo år 1844 sålunda:
Kristianstads län.
Malmöhus » .
488
741
23.
31. 6.
Summa 1,230: 6. 6.
2) Ältarliafra. Enligt Kungl. Brefvet till Kammarkollegiet och
Kammarrätten den 6 September 1814 skulle altarhafran i Skåne
128
ansetts vara en frivilligt åtagen jordeboksränta, till underhåll för
.Konungens hästar, när han i landet färdades. Enligt en annan
åsigt har altarhafran utgjort en del af det lifsmedelsförråd, som
biskoparne upptogo på sina resor hos presterne på landet och som
vid reformationen indrogs till Kronan. Enligt Lunds stifts »lande-
bok», upprättad i följd af Konung Fredrik II:s Bref den 11 Augusti
1569, utgick altarhafran så väl af prester som af annexbönder i
allmänhet med 4 tunnor 1 skäppa hafre, hvaraf den Överskju¬
tande skäppan, kallad skrifvareskäppa, tillkom slottsskrifvaren.
Prostar voro från denna utskyld befriade.
3) Fodermarskhafra och fodermarskpenningar, ock kallad för-
manshafra och formanspenningar, utgjorde den del af erkebi-
skopens »gengärd», som ingick till hans fodermarsk, eller chefen
för hans rytteri, och indrogs till Kronan vid reformationen. — Fo-
dermarskhafran har utgjorts af så väl prester som kyrkobönder,
men både denna och altarhafran utgick ej af annex- och kyrko¬
hemman i det fall, att dessa räntor blifvit vid jordrefningen på
1670-talet inberäknade i landgillet eller terminskatten. — Foder-
marskpenningarne hafva utgjorts dels af sådana prester, som ej
blifvit påförde fodermarskhafra, dels af degner (klockare), dels ock
någon gång af kyrkobönder. — Enligt landeboken utgjorde pre¬
sterne fodermarskhafran merendels med 2 tunnor, kyrkobönderna
med 1 ä 2 tunnor. Fodermarskpenningarne utgjordes enligt
landeboken och utgöras ännu enligt jordeboken af prester med 18
öre och mindre belopp, af klockare 9 öre och derunder, men pro-
starne äro äfven från fodermarskhafra och penningar befriade.
Dessa båda utlagor, altarhafran och fodermarskhafran, hafva ut¬
gjorts med penningar och uppgingo år 1844 i
Kristianstads län till ............... 106: •— 6.
Malmöhus » » ...........— 193: 35. 3.
Summa 299: 35. 9.
c) Halland och Blekinge.
Kongsskatt, troligen af samma ursprung som prestekallspen-
ningarne i Skåne, bestämdes genom Malmö Kecess 1662 till 15
daler för hvarje kall, men enligt 1670 års jordrefningsinstruktion
skulle den utgå i förhållande till kallets storlek och prestens in¬
komster, hvilket synes af jordeboken. Den utgick 1844 sålunda:
Blekinge län ........................... 98: 20. 6.
Hallands » 221: 24.
Summa 319: 44. 6.
129
d) Bohuslän.
Sölfskatt eller kontribution, ursprungligen ett slags krigsgärd,
utgick förr med 18 daler för hvart prestgäll, men har seder¬
mera likasom i förenämnda provinser jemkats efter pastoratens
godhet, och uppgick år 1844 till 144 rdr 24 sk. hko, — Afväxte
smör är en gammal skatt, hvars ursprung är okändt, uppgående
1844 till 75 rdr bko för hela provinsen.
e) Gotland.
Silfverskatt betaltes med 8 daler för hvarje gäll, uppgående
år 1844 till 112 rdr bko.
»Presternes utlagor» utgingo i sin helhet år 1844 sålunda:
|
Kronovärde.
|
Markeg.-värde.
|
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
Stockholms län ..................
|
929
|
42
|
961
|
92
|
Upsala » .................
|
1119
|
36
|
2531
|
12
|
Södermanlands » ....................
|
860
|
59
|
986
|
31
|
Östergötlands » .......................................
|
1356
|
01
|
1356
|
01
|
Jönköpings » .......................................
|
1250
|
01
|
1250
|
01 [
|
Kronobergs » ............................
|
1010
|
30
|
1010
|
30
|
Kalmar » ......................................
|
897
|
05
|
897
|
05
|
Gotlands » .......
|
168
|
—
|
168
|
_
|
Blekinge » ...........
|
147
|
64
|
147
|
64
|
Kristianstads » .............
|
891
|
73
|
891
|
73
|
Malmöhus »• .................
|
1403
|
08
|
1403
|
OS
|
Hallauds » .......................................
|
332
|
25
|
332
|
25
|
Göteborgs » .......................................
|
383
|
80
|
383
|
80
|
Elfsborgs »» .......................................
|
1395
|
22
|
1461
|
72
|
Skaraborgs » ......................................
|
1639
|
52
|
1639
|
52
|
Vermlauds »
|
523
|
79
|
523
|
79
|
Örebro »
|
593
|
71
|
712
|
84
|
Vestmanlands »> .......................................
|
728
|
26
|
728
|
26
|
Kopparbergs » ...................
|
344
|
39
|
344
|
39
|
Gefleborgs ....................
|
390
|
05
|
390
|
05
|
Vesternorrlands » .......................
|
287
|
08
|
287
|
08
|
•Temtlands » .......................................
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Vesterbottens » .......................................
|
226
|
62
|
961
|
58
|
Norrbottens » ...........
|
167
|
51
|
653
|
03
|
Summa
|
17045
|
39
|
20021
|
48
|
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 9
130
D) Ränta af städernas jord.
Äfven af städernas jord utgöres ränta, bestående hufvudsak-
ligast af boskaps- och åkerskatt, hvilken, ungefärligen sam¬
tidigt med tillkomsten af boskapspenningar^ för hemman å lands¬
bygden, af borgerskapet beviljades vid riksdagen i Stockholm år 1627
såsom en tillfällig utlaga, beräknad efter boskap och utsäde, och
sedermera till olika belopp utgått. Sålunda bestämdes vid 1642
års riksdag, att städerna, i likhet med presterskapet, skulle ut¬
göra en viss afgift, beräknad efter tre års medeltal. Genom Kungl..
Bref den 3 och Kammarkollegiets Cirkulär den 11 Juni 1720 för¬
ordnades, att denna skatt skulle utgöras i förhållande till antal
kreatur och utsäde, men då klagan häröfver fördes, blef slutligen
genom Kungl. Resolutionen på städernas besvär den 19 Januari
1757 stadgadt, att boskapspenningarne skulle utgöras som de i 1655
års riksdagsbeslut beviljats och på sätt de af landet utginge, eller
med 2 daler af hvarje helt hemman, som vore städerna till ut¬
rymme och mulbete förunnadt och doneradt; dock skulle de stä¬
der, som genom särskilda privilegier voro för boskapspenningeaf-
giften befriade, vid deras rättigheter förbehållas. Städerna l
Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Gotland äro ock befriade,,
emedan dessa provinser kommit under Sverige, först sedan denna
ränta i den öfriga delen af riket blifvit beviljad och vedertagen..
Vidare äro från boskapspenningarne befriade städerna Göteborg,
enligt nyss anförda Resolution, Norrköping, enligt Privilegier deu
26 April 1620, Sala, enligt Kungl. Bref den 14 Maj 1636, och
Säter af okänd anledning.
I Stockholm hafva boskapspenningarne utgått efter antal bo¬
skap enligt taxa, grundad på 1620 års mötes beslut, och arren¬
derats af Bemedlingskommissionen mot 130 rdr bko årligen, in¬
till år 1849, hvarefter detta belopp, utan ersättning af boskaps-
egarne, utbetalts af stadskassan. För skatte- eller kronojord,
som städerna sig förvärfvat, utgöras fortfarande de skatter, som
derförinnan ålegat densamma.
I sammanhang med redogörelsen för jordeboks- och man-
talsräntan torde jemväl böra lemnas några upplysningar om
131
Skattläggning1.
Likasom i äldre tider landskapet i fråga om lagstiftning och
lagskipning utgjorde ett helt för sig, så var ock landskapsindel-
ningen af betydelse med afseende å beskattningen, särdeles som
bifall till ifrågasatta skatter vanligen inhemtades landskapsvis.
De olika landskapen hade derför mer eller mindre skiljaktiga
grunder för skatternas påförande. Men icke ens för landskapet
gällde en gemensam beskattningsgrund. Uti dess underafdelningar,
häradet, skeppslaget, fjerdingen och attungen (åttingen) m. fl., var
först en gemensam måttstock för beskattningen att finna. Der så
erfordrades, blefvo de skattskyldige inom distriktet förenade i
vissa sammansättningar för skattens utgörande. En sådan var
hamnan, som närmast motsvarade en nutidens rote, för fartygs
utrustande och bemanning. För utgörandet af gärderna, af hvilka
en del ifrån tillfälliga, för vissa fall medgifna bevillningar efter
hand öfvergått till ständiga skatter, synas särskilda samman¬
sättningar, uppskattningar eller taxeringar hafva egt rum. En
sammansättning, äfven kallad sätting, utgjordes af ett visst
mannatal eller mantal (antal) skattebönder och landbor. Ordet
mantal, ursprungligen ett rent personligt begrepp, öfvergick
småningom, i mån som vid gärdernas utgörande afseende fästes
å hvarje till gärdetalet hörande persons förmögenhet, till bety¬
delsen af en bonde eller landbo, som egde eller innehade så stor
egendom att han derpå var helbesuten. Sedermera användes
mantalet för att beteckna en jordegendoms kameralistiska stor¬
lek, omfattande ej allenast sjelfva jorden utan äfven de öfriga
förmåner, som kunde höra till egendomen. De som hade mindre
egendom, än att de kunde för helbesutne bönder uppskattas,
deltogo i förhållande derefter i gärderna. En del af de årliga
utskylderna utgingo efter hvarje egendoms ämne eller jordatal,
uttryckt genom olika benämningar för olika orter, såsom mark¬
land, med dess underafdelningar, öresland, örtugsland och pen-
132
ningeland i Svealand samt attungsland ocli bråkdelar deraf i
Götaland. Den uppskattning, som erfordrades för bestämmande
af skattskyldigheten, verkställdes genom årliga skattläggningar,
b vilka, isynnerhet torde hafva påkallats af de förändringar, som
årligen inträffade genom skattejords öfvergång utill andligt och
verldsligt frälse eller detta sistnämndas återgång till skatte,
samt genom köp, arf eller uppodling. Skattläggningarne verk¬
ställdes af fogden, häradsköfdingen och vanligen sex bönder och
sex landbor; stundom ock, jemte de två förstnämnde, af tolf
bönder.
Ungefärligen samtidigt med de första jordeböckernas upp¬
rättande påbjödos af Gustaf I i de särskilda orterna allmänna
skattläggningar, afsedda att ega bestånd under en längre tids¬
följd än förut varit vanligt. Dessa förrättningar skulle verk¬
ställas af fogden och domaren med någre gode och förståndige
män af allmogen, hvilka skulle uppteckna hvarje hemman med
dess egor af särskilda slag och öfriga förmåner samt utsätta
mantalet och jordatalet och derefter lägga skatten, hvarvid bland
annat skulle iakttagas, att så mycket jord med tillhörande för¬
måner, som en bonde kunde bruka och vara besuten på, skulle
svara för ett helt mantal, och att stora gårdar, å hvilka flere
bönder kunde berga sig, isynnerhet sådana som hade öfver två
markland jord, skulle skattläggas för två eller ett och ett hälft
mantal, efter som gårdarne voro stora till, hvaremot de gårdar,
till hvilka allenast hörde fyrartill sex öresland jord eller mindre,
skulle skattläggas allenast till hälft mantal, så vida icke egor-
nas godhet eller andra förmåner kunde föranleda förhöjning.
Dessa skattläggningar, hvilka verkställdes utan att egorna förut
blifvit afmätta, torde från början icke egt önskvärd noggrann¬
het, hvartill kom att, om de ock egde en viss utsträckning, de
likväl icke öfvergingo alla orter. Det gamla bruket att medelst
köp eller arf afsöndra egor från ett hemman och förena dem
med ett annat, äfvensom vissa jordegares sträfvan att för er¬
hållande af en förmånligare ställning, då utskrifning till hären
ifrågakom, blifva helgårdsbonde!’ torde ock hafva i sin mån bi¬
dragit att småningom göra beskattningen ojemn. Då under 16:de
och 17:de århundradena de på jorden hvilande skatter betydligt
ökades genom mantalsräntans tillkomst, framträdde ojemnheten
i hemmanens skattläggning starkare än förut, och derföre fram¬
ställdes tid efter annan begäran om ny allmän skattläggning.
133
En sådan utlofvades ock, men blef ej genomförd, med undantag för
några särskilda orter. Först under Karl XI: s regering blef, i
sammanhang med ordnandet af indelningsverket och för att be¬
trygga utbekommandet af de dertill anvisade räntor, skattlägg¬
ning förrättad å de till militärväsendet anslagna boställen,
löningshemman och rusthåll. Någon allmän skattläggning blef
dock icke heller nu verkställd. Vid samma tid utarbetades för
de särskilda landskapen i mellersta och södra delarne af riket
och under nästföljande århundrade äfven för Grotland och Norr¬
land vissa bestämda skattläggningsmetoder, hvilka sedermera i
allmänhet tillämpats vid skattläggningar. Utom den allmänna
s. k. bytesmetoden af den 30 Januari 1688 äro dessa skattlägg¬
ningsmetoder för hvarje landsort särskildt utfärdade. Sålunda
fastställdes af Kungl. Maj:t den 10 November 1690 skattläggnings-
metod för Upland, hvilken metod genom Kungl. Bref den 20 April
1725 förklarades skola gälla jemväl för Södermanland. För
Östergötland utfärdades likartade metoder dels år 1690, dels
åren 1691 och 1698; förj Jönköpings län 1691; för Kronobergs
och Kalmar län med Öland 1690j och för Grotland 1740. För
Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län utfärdades särskild
»jordrefningsinstruktion» eller skattläggningsmetod redan åren
1670 och 1671. För Halland finnas skattläggningsmetoder af
åren 1688 och 1690; för Bohuslän af den 12 December 1690 och
för Elfsborgs län och Dalsland af den 4 December sistnämnda
år. Den för Nerike den 14 September 1699 utfärdade metoden
har tillämpats jemväl för Vermland samt för Nora, Lindes och
Grythytte bergslag. För Vestmanland och Dalarne finnas
särskilda metoder af år 1690, hvarjemte för större delen af Norr¬
land skattläggningsmetod är utfärdad den 28 Augusti 1747 o. s. v.
Dessa metoder utstakade, huru de särskilda egoslagen samt
andra till egendomen hörande förmåner skulle uppskattas, och
huru mantalet, sedan grundräntans belopp var funnet, skulle
utsättas, hvarefter räntepersedlarne påfördes efter ortens under¬
visning. Äfven under 18:de' århundradet hafva framställningar
gjorts om allmän jordrefning i och för jemkning af utskylderna
hemmanen emellan, men någon sådan har ej blifvit beviljad i
anseende bland annat till den rubbning i indelningsverket, som
derigenom skulle uppkomma. Ä andra sidan har genom Kungl.
Försäkran och Stadfästelsen å svenska och finska allmogens
fri- och rättigheter den 23 Februari 1789 förklarats, att de å
134
skattehemmanen en gång gjorda, i laga ordning fastställda skatt¬
läggningar och tiondesättningar skola i everldeliga tider ega
bestånd och aldrig någon ändring eller rubbning deri tillåtas.
Hvad särskildt Jemtlands, Vesternorrlands, Yesterbottens och
Norrbottens län angår, hafva de flesta räntor och mantal blifvit
åsätta enligt de under den 8 December 1820 och den 10 Februari
1824 utfärdade afvittringsstadgar. För de båda sistnämnda lä¬
nens Lappmarksområde gäller i fråga om skattläggning Kungl.
Förordningen den 30 Maj 1873.
135
2:o. Tionden.
Denna skatt, som för Sverige först omtalas i ett bref af Gre¬
gorius YII af år 1080 och i medlet af tolfte århundradet genom
katolska presterskapet allmänt infördes i Sverige, skulle, enligt
kyrkobalkarne i Landskapslagarne, gifvas ej blott af all slags säd,
såsom korn, råg, hafre och hvete, utan äfven af all annan sådd
•och växt, såsom rofvor, ärter, bönor, humle, lin och hampa, likaså
af ladugårdens afvel hvarje tionde 9 nätter gammal kalf och gris,
så äfven af lam, kid och gass, eller, der afveln icke var så stor,
en viss penning efter hvarderas värde, samt för hvarje föl 2 pen¬
ningar; tionde skulle äfven gifvas af alla fisklekar och notdrag,
likaledes af alla djur och foglar, som fälldes eller fångades, och
Helsingelagen tilläde särskildt frambogen af elgar och björnar.
Sädestionden var i allmänhet så fördelad, att ' tillföll sockne-
presten och återstående 2/3 delades mellan socknekyrkan, biskopen
och de fattiga. Den öfriga tionden tillföll odelad socknepresten.
Början till indragning af tionden skedde på herremötet i Stock¬
holm 1525, då, till krigsfolkets aflöning, kyrkotionåen för det året
beviljades. Samma bevillning förnyades på herredagen i Vad¬
stena och riksdagen i Stockholm 1526, likväl endast för 2/3-delar
af kyrkotionden och med förändring af ändamålet för dess an¬
vändande, som denna gång var afbetalning å den utländska skul¬
den. Indragning för beständigt af såväl kyrkans tionde som den
tionde, hvilken tillfallit biskopen och de fattiga eller hospitalen,
blef en följd af de beslut, som fattades på riksdagen i Vesterås
1527 och hvilka sammanfattas under benämningen Vesterås Recess.
Genom denna indragning till Kronan har den s. k. kronotionden
uppkommit. Den återstående tredjedelen, prestens tionde, utgör
den s. k. tertialtionden, som genom de på grund af Kungi. Förord¬
ningen den 11 Juli 1862 verkställda löneregleringar för prester¬
skapet blifvit utbytt mot till beloppet bestämda afgifter, vanligen
bestående i spanmål och smör (i bergslagen äfven tackjern), af
den tiondeskyldiga jorden, hvilka afgifter lösas efter markegångs-
värden.
I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän har ett annat för¬
hållande egt rum i så måtto, att sädestionden der från början
varit lika delad mellan presten, kyrkan och biskopen. Genom
136
Ordinantien i Köpenhamn 1536 tillädes Konungen den tredjedel af
tionden, hvilken biskoparne förut uppburit; hvadan tionden der¬
städes består af preste-, kyrko- och kronotionde. I åtskilliga för¬
samlingar hade dock kyrkotionden, jemte jus patronatus, af de
danske Konungarne öfverlåtits åt vissa säteriegare, emot förbin¬
delse att hålla kyrkorna vid magt; och blef, efter provinsernas
förening med Sverige, denna säteriegarnes rättighet bekräftad
genom Malmö Recess 1662 och adliga privilegierna.
På Gotland, hvarest tionden ursprungligen varit delad endast
mellan presten och kyrkan, blef den, efter att en kort tid hafva
varit indragen, hel och hållen åt presterskapet förlänt. — Jemt-
land och Herjeådalen hafva af ålder lydt under erkebiskopsstol i
Upsala, äfven under den tid dessa provinser tillhörde Norge, och
tionden var der, likasom i Skåne, delad i tre lika delar mellan
presten, kyrkan och biskopen. Efter landets fullständiga förening
med Sverige har den till Kronan indragna andelen af tionden ut¬
gjort i tre socknar 1/3, då presten njutit 2/3, i de öfriga socknarne
hälften, då presten njutit andra hälften. — I Ångermanland och
Vesterbotten tillkommer presten i några socknar 2/3 och i Verm-
land, i åtskilliga socknar, hälften af tionden; samma förhållande
eger äfven rum i 4 socknar af Östergötland. Inom Göstrings,
Vifolka och Gullbergs härad i sistnämnda landskap eger dess¬
utom det egna förhållandet rum, att vissa hemman derstädes be¬
tala hela tionden till presten, den enda afvikelse af detta slag,
som lärer kunna uppvisas för det gamla Sverige.
Ursprungligen utgick tionde af all odlad jord utan undantag.
Tiondemandatet den 27 September 1572 påbjuder, att alla som
idkade åkerbruk, de måtte vara af högre eller lägre stånd, boende
i städer eller på landsbygden, skulle rättvisligen utgöra deras
tiondesäd, och af kronoräkenskaperna från år 1540 finner man, att
säterier äfven utgjort tionde. Emellertid började Adeln mot slutet
af Konung Johans regering att söka och vinna befrielse för sina
sätesgårdar, och i Linköpings riksdagsbeslut den 19 Mars 1600
förklarades dessa i allmänhet fria för tvådelarne, som i kyrko-
herberget skulle införas, men den treding, presten borde hafva,
skulle hvar och en utgöra eller förlika sig med sin kyrkoherde
derom. Genom adelsprivilegierna den 10 Januari 1612 blefvo
ytterligare rå och rörs-hemman fritagna. Säterier i Skåne, Hal¬
land och Blekinge fritogos från kronotionde genom Konung Eredrik
II:s »handfästning» den 12 Augusti 1559. Erån kronotiondes ut¬
137
görande äro för öfrigt befriade: kungs- och kungsladugårdar;
krono- och skattesäterier, som äro indelta till boställen och rust¬
håll; prestgårdar, som brukas af kyrkoherdarne sjelfva, äfvensom
de stomhemman, som kyrkoherden sjelf brukar eller kapellanen
besitter; prebendehemman; bergsfrälse vid Falun; ryttare-, soldat-
och båtsmanstorp; torp och lägenheter på krono-, skatte- och frälse¬
hemmans egor samt uppodlingar å kärr, mossar och oländig mark,
äfvensom nybyggen och intägter å kronoskogar, så länge frihets¬
åren räcka. Befriade äro äfven jemlikt Kungl. Brefvet den 1
Februari 1825 redan skattlagda hemman eller lägenheter, hvilka vid
orten öfvergången ständig tiondesättning icke fått sig tionde på¬
förd, såvida icke vid tiondesättningens fastställande undantag Och
förbehåll i afseende på dem blifvit gjordt, att de framdeles skulle
med tionde beläggas.
Ständig frihet för tertialtionden åtnjutes af säterierna i Skåne
samt, enligt Kungl. Resolutionen den 9 September 1800, af ryttare-,
soldat- och båtsmanstorp, äfvensom, på grund af 1809—10 års
Riksdags beslut, af nyodlingar af oländig mark; hvarjemte, enligt
Kungl. Kungörelserna den 24 Juli 1783 och den 15 Augusti 1789,
nyhemman åtnjuta frihet för denna afgift, så länge frihetsåren
för räntan till Kronan räcka.
Äfven af åtskilliga städers jord utgår tionde, af hvilken Kro¬
nan enligt den allmänna regeln eger att uppbära två tredjedelar.
En mängd städer äro dock från tionde, och särskildt från krono¬
tionde, frikallade. I synnerhet är detta förhållandet med flere
städer inom de forna danska provinserna. Med anledning af
gjord anmärkning derom, att kronotionde ej påförts för den stä¬
derna Ystad och Lund tillhöriga jord, anställde Kammarkollegiet
beträffande såväl dessa som åtskilliga andra städer en undersök¬
ning i ifrågavarande afseende, hvarefter ärendet år 1861 under¬
ställdes Kungl. Maj:ts pröfning, och förklarade Kungl. Maj:t den
30 Augusti 1861, att, då det icke kunnat visas, att kronotionde
någonsin, åtminstone under då senast förflutna tvåhundra år, ut¬
gått af den till städerna Stockholm, Östhammar, Morrtelje, Sig¬
tuna, Öregrund, Vaxholm, Säter, Vimmerby, Sölvesborg, Grenna,
Lidköping, Söderhamn, Hudiksvall och Hernösand hörande jord?
oaktadt ständig tiondesättning egt rum i en del af de orter, der
dessa städer voro belägna, så och med tillämpning af grunderna
för Kungl. Brefvet den 1 Februari 1825 angående kronotionde å
hemman och lägenheter, hvilka sådan tionde dittills icke blifvit
138
påförd, fann Kungi. Maj:t nämnda städer fortfarande böra åtnjuta
befrielse från utgörande af kronotionde; äfvensom att dylik be¬
frielse, på enahanda skäl, borde tillerkännas Karlskrona stad för
fyra uppgifna och Yexiö stad för ett särskildt hemman; hvar¬
jemte, beträffande Askersunds stad, af hvars åker kronotionden
redan genom Kungl. Resolutionen den 5 December 1660 blifvit
staden på behaglig-tid förunnad, Kungl. Maj:t fann godt att äfven
för framtiden bevilja den frihet från dylik tiondes utgörande, som
staden allt ifrån nämnda tid åtnjutit. I afseende å kronotionden
af rikets öfriga städer fann Kungl. Maj:t, vid de af Kammar¬
kollegiet utredda förhållanden, någon vidare åtgärd då icke er¬
fordras; i följd hvaraf ock vid det ofvan omförmälda, anmärkta
förhållandet, i fråga särskildt om städerna Ystad och Lund, synes
hafva fått bero.
Grenom Kungl. Brefvet den 20 September 1743 hafva Borås,
Ulricehamn, Venersborg och Åmål, på grund af gammal häfd,
blifvit befriade från kronotionden, och Sundsvall åtnjuter, till
följd af Kungl. Brefvet den 23 November 1744, samma frihet för
sin förlänade jord.
Af Komiténs tabellverk med tillhörande redogörelse framgår
nuvarande förhållandet med tionden i de olika städerna.
Tiondens belopp har bestämts på två olika sätt, dels efter
räkning och proftröskning, dels genom tiondesättning. Angående
sättet för räknandet och tiondens utgörande meddelades tid efter
annan bestämmelser, bland annat genom 1600 års Riksdags ofvan
omförmälda beslut, 1638 års tiondemandat, Kungl. Resolutionen
på allmogens besvär den 13 December 1644 samt 1688 års härads¬
fogdeinstruktion.
De såväl för Kronan som de skattdragande med räknandet
förenade olägenheter förorsakade emellertid, att man blef betänkt
på kronotiondens förvandling från en vexlande till en bestämd
afgift. Redan på 1630-talet väcktes härom förslag, och år 1638
förordnade Kammarkollegiet, att framställning skulle göras till
allmogen, om den ville gifva en viss kronotionde af en tunna
spanmål efter hvarje tunnas utsäde, utom prestens tertial. Detta
mötte dock då motstånd, men år 1668 gjorde allmogen sjelf under¬
dånig framställning om tiondens fastställande till något visst.
Några överenskommelser mellan Kronan och de skattskyldige
angående tiondens bestämmande till visst belopp lära dock i det
gamla Sverige ej förekomma tidigare än år 1682, då kontrakt af-
139
slöts med vissa delar af Östergötland och två härad i Söder¬
manland. Efter detta år ingick Kronan tid efter annan dylika
kontrakt med allmogen, så att före sjuttonde århundradets utgång
tiondesättningar kommit till stånd i flere provinser. År 1717 an¬
befallde Karl XII, samtidigt med det att han fastställde formulär
till nya jordeböcker, att en viss tiondesättning i alla orter, der
sådan ännu ej skett, skulle inrättas, så att kronotionden måtte
åsättas hvarje hemman efter dess godhet och qvantitet. Vissa
grunder stadgades genom Kungi. Brefvet den 17 Augusti 1727,
hvari bestämdes, att hemmanens utsäde och jordmån skulle tagas
i betraktande, om det läte sig göra, men annars ett medium af
nio års tiondelängder af god, medelmåttig och bristande årsväxt
blifva grunden för tiondesättningen. I Kungl. Brefvet den 11
November 1756 föreskrefs, att hemmanens jordmån, åkers och ängs
naturliga beskaffenhet, bördighet och utsäde borde isynnerhet tagas
i betraktande.
Genom Kungl. Försäkringen den 4 April 1789, förklarades, såsom
ofvan nämnts, att de en gång gjorda, i laga ordning fastställda tionde-
sättningarne skulle i everldeliga tider ega bestånd och någon ändring
eller rubbning deri icke tillåtas; och genomKungl. Brefvet den30 Juli
och Kammarkollegiets Kungörelse den 18 Augusti 1823 föreskrefs, att
de tiondesättningar, som för vissa år blifvit fastställda, skulle in¬
tilldess samma tid tilländagått utan rubbning förblifva gällande.
I Kungl. Brefvet den 10 November 1807 och Kammarkollegiets
Bref den 23 Maj 1821 stadgas, att kronotionde å nya eller af
ödesmål upptagna lägenheter skall åsättas efter åkerjordens areala
innehåll och åsätta gradering, hvarvid åter de grunder skola föl¬
jas, som i hvarje orts skattläggningsmetod äro utstakade.
När Konung Gustaf I indrog 2/, af spanmålstionden, inbegreps
härutinnan äfven den andel af den öfriga tionden, som förut ut¬
gjordes till presten. Denna ingalunda obetydliga utskyld bestod
af qvicktionde, smörtionde samt den mindre och flerehanda tionde,
som utgick af humle, hampa, lin, rofvor, kål, fisk, ollonfläsk, jagt-
produkter, hö (på Gotland) och tjära. Detta synes äfven af räken¬
skaperna under denne Konungs tid, åtminstone i vissa orter. Små¬
ningom försvunno dock dessa olika slag af tionde, och 1638 års
tiondemandat tillägger Kronan tionde blott af »allehanda säd»,
men i Kristianstads län utgjordes dock 1844 kronotionde af smör
(39 lispund 3 ’ 2 skålpund), hvarjemte s. k. skärtionde utgått af
åtskilliga hemman i Hammarkinds härad af Östergötland, hvilken,
140
sannolikt en lemning af någon Kronan fordom tillkommande fisk¬
tionde, 1844 erlades med omkring 48 rdr i penningar.
Numera är all kronotionde, med undantag af den, som åtföl¬
jer patronaträtt i vissa församlingar eller under annan enskild
eganderätt innehafves, jemlikt Kungl. Förordningen den 23 Juli
1869, likasom räntan, omsatt till penningar, med iakttagande att, der
ständig tiondesättning icke egt rum, tionden vid omsättningen
blifvit beräknad till det mått och i de sädesslag, med hvilka den
senast utgått; dock med rättighet för tiondetagare eller tionde¬
gifvare, som härmed icke åtnöjdes, att inom 1870 års utgång be¬
gära tiondesättning i laga ordning.
Kronotionden blef efter dess indragning använd att »nödtorfte¬
ligen» försörja kyrkor, skolor, hospitaler och alla dem, som af åt¬
skilliga vilkor der tjente, hvarefter med återstoden rikets börda
och last skulle understödjas. Intill senare tider hafva ock af-
kortningar å denna tionde egt rum för vissa, i allmänhet eckle¬
siastika ändamål, hvilka numera, efter dessa afkortningars indragning-
till statsverketi enlighet med Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869,
tillgodoses medelst ersättning från statsverket. Sådana voro: 1)
'kyrkornas vin- och byggnadssätt, 2) domkyrkotunnan, 3) barnhus¬
tunnan, 4) prostetunnan, som dock i Skåne utgår af den ännu
icke indragna kyrkotionden, och 5) presternes vederlag; hvarjemte
6) en äldre afkortning under benämning af bibeltryckstunnan, för
hvilken någon ersättning af statsverket ej utbetalas, tillförene ut¬
gått, i allmänhet af kronotionden, men i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän af kyrkotionden.
Beträffande kyrkotionden i de forna danska provinserna hafva
särskilda förhållanden uppkommit. Af kyrkornas tionde hade Dan¬
marks konungar tid efter annan disponerat icke obetydliga belopp till
skolor. Sedan Skåne, Halland och Blekinge förenats med Sverige,
hafva äfven detta lands konungar anslagit vissa belopp af kyrkornas
tionde till undervisningsväsendet, och i Kungl. Resolutionen den 4
Juli 1687 öfver några ärenden, som rörde universitetet i Lund, iinnas
de skäl angifna, på grund af hvilka Konung Karl XI ansåg sig ega en
sådan dispositionsrätt öfver kyrkotionden. I nämnda resolution
heter det: »Alldenstund de medel, som af domkyrkans i Lund
och andra kyrkors inkomster i Skåne kunna öfverskjuta den re-
parationsomkostnad samt andra utgifter, som till kyrkornas oum¬
bärliga tarfvor årligen måste göras, af ålder hafva varit till pios
usus anslagna, så är ock Kong! Maj:ts nådiga vilja och för-
141
ordning, att de allt framgent orubbade skola förblifva ocb i för-
mågo af Kongl. Maj:ts förra nådiga resolution den 3 Augusti
1681 komma akademien i Lund verkligen till godo till dess för-
koiring och understöd.» Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att
de delar af kyrkotionden uti ifrågavarande landskap, som anvisats
till prostetunnor, undervisningsanstalter, med undantag af folk¬
skolor, samt hospital, äro jemförliga med de anslag af kronotion-
den, som i Sveriges gamla landskap utgått till samma ändamål.
Skilnaden dem emellan var före den år 1871 verkställda indrag¬
ningen af anordnade ränte- och kronotionde-anslag i sjelfva ver¬
ket ingen annan än namnet. Efter nyssnämnda år består den
endast deruti, att kronotionden i sin helhet, och följaktligen äfven
den del deraf, som utgått till förenämnda ändamål, blifvit omsatt
i penningar och utgöres till staten, som å sin sida genom anslag,
motsvarande kronotiondens värde efter medelmarkegångspris, samt
fastställd forsellönsersättning lemnar vederbörande ersättning för
kronotionden, under det kyrkotionden, på förr öfligt sätt, utan
någon förmedling af staten utgöres direkt till tiondetagaren.
Likasom den öfriga tionden utgjordes äfven kyrkotionden ur¬
sprungligen öfverallt in natura, men småningom lyckades all¬
mogen inom vissa provinser genom sina fullmägtige vid riks-
dagarne åt sig utverka att få lösa densamma efter ett visst år¬
ligt pris, hvilket åter tid efter annan föranledde framställningar
från presterskapets sida om en återgång till det gamla levere-
ringssättet eller fastställande af markegångspriset såsom lösnings-
pris. Sålunda har hvad Bohuslän angår, sedan genom § 8 i Kungi. ^
Resolutionen och Eörklaringen den 9 December 1766 på prester¬
skapets allmänna besvär föreskrifvits, att kyrkorna derstädes skulle
ega att få sin tionde antingen in natura levererad eller efter år¬
liga markegången betald, uppå fullmägtiges af allmogen vid näst¬
följande riksdag gjorda underdåniga anhållan, att allmogen i
Bohuslän måtte varda bibehållen vid den ifrån urminnes tid dem
förunnade rättighet att få inlösa sin kyrkotionde efter 3 daler
silfvermynt tunnan, Kungl. Maj:t uti 40 § af sin Resolution och
Förklaring den 22 Mars 1770, med upphäfvande af nyssberörda §
8 i 1766 års Resolution och Förklaring, medgifvit allmogen i Bohus¬
län, såsom ifrån äldre tider och innan detta län kommit under
svensk lydno berättigad att med 3 daler silfvermynt tunnan lösa
kyrkotiondespanmålen, att vid samma förmån allt framgent varda
bibehållen. Detta stadgande tillämpas fortfarande, med undantag
142
för Hjertums och Vesterlanda församlingar, der patronus jemlikt
Kungi. Brefven den 22 April 1785 och den 25 Juni 1793 emot
skyldighet att hålla kyrkan vid magt uppbär kyrkotionde in na¬
tura eller derför erhåller lösen efter pris, som beror på öfverens¬
kommelse. I de redogörelser öfver kyrkotionden, som finnas 1878
års kronoräkenskaper bifogade, är ofvanberörda pris 3 dir s:mt i
allmänhet omsatt till nu gällande mynt efter beräkning af 3 daler
på 1 riksdaler banko, men för kyrkornas behållna tionde i Orust
och Tjörns samt Norrvikens fögderier är lösningspriset utfördt
till hälften, eller efter beräkning af 6 daler på 1 riksdaler banko.
För Blekinge bestämdes genom § 56 i Ivungl. Resolutionen på.
allmogens besvär den 12 December 1734, att allmogen derstädes
skulle för ett visst pris i ond och god tid få lösa kyrkotionde-
spanmålen, för hvilket ändamål Landsköfdingen och Domkapitlet
då jemväl ålades att efter vederbörandes hörande träffa ett sådant
medelpris, att hvarken allmogen eller kyrkorna blefve lidande,
såsom följd hvaraf och efter det öfverenskommelse blifvit träffad,
genom § 14 i Kungl. Resolutionen den 16 Mars 1739 fastställdes,,
att kyrkotionden inom Blekinge skulle i ond och god tid betalas
med 4 daler 4 öre silfvermynt för en tunna råg och 3 daler 16
öre silfvermynt för en tunna korn, hvilket lösningspris uppå.
vederbörandes underdåniga framställning sedermera genom
Kungl. Brefvet den 5 Augusti 1781 fördubblades, så att för rå¬
gen skulle erläggas 1 rdr 18 sk. och för kornet 1 rdr 8 sk.
tunnan Kyrkotionden erlades efter denna beräkning, intilldess
i anledning af riksdagsfullmägtiges af presteståndet för Lunds
stift underdåniga anhållan att kyrkotiondegifvarne i Blekinge
måtte åläggas att på lika sätt som i andra rikets provinser in
natura eller efter årligt markegångspris erlägga den till kyrkorna
anslagna del af tionden, genom Kungl. Brefvet den 12 Juni 1816-
förordnades, att kyrkotionden i Blekinge tillsvidare, och intill¬
dess annorlunda blefve i nåder föreskrifvet, skulle lösas, rågen
med 2 rdr 36 sk. och kornet med 2 rdr 18 sk. 4rstbko tunnan, efter
hvilket pris denna kyrkotionde fortfarande löses. Såväl i detta
Kungl. Bref som i ofvanberörda Kungl. Resolution och Förklaring
den 22 Mars 1770 angående kyrkotionden i Bohuslän stadgades-
tillika, att församlingarne skulle, när kyrkorna saknade tillgång
till bestridande af kostnaderna för nödiga reparationer eller andra
utgifter, för hvilka kronotionden blifvit kyrkorna tillagd och för-
143
unnad, sjelfva genom tillskott fylla bristen, så att kyrkornas till¬
börliga rätt blefve bevakad och skyddad.
I Skåne och Halland har kyrkotionden utgjorts in natura, så¬
vida icke tiondegifvaren tillåtits att lösa densamma efter marke¬
gång. Häruti vidtogs jemlikt Kungl. Instruktionen angående vår¬
den och förvaltningen af kyrkornas fastigheter, medel och öfriga
tillhörigheter i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän den 12:
April 1815 den ändring, att tiondegifvarne, i händelse de lidit
missväxt och behöfde spanmålen, berättigades lösa tion den med
penningar efter markegång samt tillägg af fastställd forsellön.
Detta stadgande blef, såvidt det rörde Skåne, uppå Rikets Stän¬
ders derom gjorda framställning genom Kungl. Brefvet den 5
November 1842 ändradt derhän, att kyrkornas behållna tionde-
spanmål fick af tiondegifvarne utan afseende på årsväxtens be¬
skaffenhet lösas efter gällande markegång med tillägg af den i
författningarne stadgade forsellön, dock med skyldighet för tionde¬
gifvare, som icke ville sig af denna rättighet begagna, utan tionde-
spanmålen in natura leverera, att sådant hos vederbörande tillkänna¬
gifva vid Thomseclag hvarje år. Sedermera blef genom Kungl..
Brefvet den 14 December 1855 förordnadt, att stadgandet i § 1
af Kungl. Kungörelsen den 11 Maj 1855 angående sättet förgrund¬
räntors och kronotiondes utgörande skulle tjena till efterrättelse
jemväl hvad kyrkotionden i Skåne angick, till följd hvaraf såväL
de kyrkor, hvilka hade sådan tionde åt sig anslagen, som veder¬
börande allmänna verk och inrättningar samt fromma stiftelser
för dem tillhörande, äfvensom embets- och tjenstemän samt lön¬
tagare för de dem tilldelade tiondeanslag, hvilka efter medelpris
uppburos, skulle ega att årligen från statsverket erhålla den for¬
sellön, som enligt §§ 2 och 5 i samma Kungl. Kungörelse dem till-
komme.
144
Ränteförenklingen.
Grundskatternas utgörande i en stor mängd persedlar, ofta ut¬
satta i brutna tal, måste naturligtvis medföra de största olägen¬
heter, såväl för de skattdragande som äfven, genom förvandlings-
uträkningarnes invecklade beskaffenhet och kronoräkenskapernas
deraf föranledda vidlyftighet, för Kronan. Under de tvenne år¬
hundraden, som föregingo medlet af innevarande sekel, vidtogos
ock en mängd åtgärder och försök till åstadkommande af en än-
damålsenligare anordning. I det af utsedde komiterade för be¬
handling af frågan angående förenklande af beskattningsväsendet
samt uppbörds- och redogörelseverket den 30 April 1847 afgifna
underdåniga betänkande förekommer å sid. 27—45 en historik
öfver dessa sträfvanden, till hvilken Komitén ■— då frågan om ränte¬
förenklingen numera är löst och ej till behandling föreligger —
tillåter sig att endast hänvisa. Efter det nämnde komiterade af-
gifvit sitt betänkande och frågan, efter af Kungl. Maj:t gjord Pro¬
position, förevarit vid 1847—48 års riksdag, dock utan att i andra
än mindre väsentliga delar något resultat uppnåddes, aflät Kungl.
Maj:t den 1 Eebruari 1851 förnyad Proposition till Rikets Stän¬
der med förslag till skattepersedlarnes omsättning på det sätt,
att ett mindre antal bibehölls såsom hufvudräntepersedlar och de
öfriga eller s. k. småpersedlarne förvandlades till penningar, hvar¬
jemte förslag aflemnades till förändrade stadganden i afseende på
indelta räntors och tiondens utgörande, hvilken Proposition Stän¬
derna biföllo. I enlighet dermed lät Kungl. Maj:t sedermera genom
Landshöfdingarne höra räntegifvarne angående bestämmande af
hufvudräntepersedlarne i hvarje län, hvarefter Kungl. Maj:t den 16
November 1853 aflät förnyad Proposition till Rikets Ständer,
hvilka biträdde det i densamma framställda förslag till förenklin¬
gens genomförande, endast med den förändring att dagsverksrän-
tan allestädes skulle förvandlas till penningar. Sedan Kungl. Maj :t
för sin del godkänt detta Ständernas beslut, utfärdades Kungl.
Kungörelserna den 11 Maj 1855, angående de uti ordinarie räntan
ingående persedlars omsättning och förenkling, angående grunderna
och sättet för markegångsprisens bestämmande samt angående
sättet för grundräntors och krono tiondes utgörande.
Genom dessa författningar stadgades hufvudsakligen, att de
grundräntor, hvilka, under flerfaldiga benämningar, dittils ålegat
145
hemman och lägenheter, verk och inrättningar m. fl., skulle brin¬
gas till ett efter förhållandena inom hvarje ort afpassadt inskränk¬
tare antal, dervid de lämpligaste skulle bibehållas såsom hufvud-
räntor och de öfriga till sådana förvandlas, dock utan att räntor¬
nas sammanlagda belopp finge undergå ändring, vare sig till för¬
höjning eller minskning, och skulle dessa hufvudräntor blifva, en
del persedelräntor och en del penningeränta; att vid beräkningarne
såväl för en del räntepersedlars förvandlande till penningeränta
som för en annan dels förvandlande till andra persedlar marke-
gångsprisen i orten för Kronans behållna ränta under de 20 åren
1834—1853 skulle läggas till grund, och medeltalet af dessa 20
årens pris för hvarje persedel utgöra det värde, hvartill persedel¬
slaget borde beräknas vid allt utbyte och förvandling inom länet
eller markegångsdistriktet; hvarjemte för hvarje persedelslag en
minsta enhet bestämdes, nemligen för spanmål en kanna, för smör,
kött och fläsk ett skålpund, för hö och tackjern 20 skålpund och
för penningeräntän ett öre; att för klufna hemman skulle minsta
enheten vara det minsta, som med lagligt mått kunde mätas
eller vägas; att hvad som vid förvandlingen utgjorde bråk af
minsta enheten skulle inräknas i penningeräntän, hvilken åter
skulle jemnas på det sätt, att hvad som öfversteg 12 öre skulle
upptagas för ett helt och hvad som understeg eller endast upp¬
gick till »/i öre skulle uteslutas; att dittils i jordeböcker och re¬
dogörelser särskildt uppförda titlarne »jordeboks- och hemman -
talsräntor» samt i vissa orter jemväl »termin- och salpeterskatt»,
»landtågsgärd», »vinterkörsel», »boskapspenningar» m. m. skulle
upphöra att användas, och deremot all grundskatt föras under den
enda hufvudsakliga titeln »ränta», men kronotionden deremot all¬
tid föras särskildt; att nya jordeböcker skulle upprättas; samt
att de gifna bestämmelserna skulle tillämpas jemväl å de bland
ordinarie räntan upptagna »presternes utlagor», men icke i någon
mån inverka på frälseräntornas beskaffenhet eller utgörande, med
mindre vederbörande vore om förändringen ense.
Den nya räntan, såvidt den utgick af jordegendom, skulle
utgöras dels i penningar, som utgingo i alla län, dels ock i föl¬
jande skattepersedlar, nemligen; spanmål i Kopparbergs, Kristian¬
stads och Blekinge län; spanmål och smör i TJpsala, Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Skaraborgs, Elfsborgs, Vermlands,
Göteborgs, Hallands, Vester- och Norrbottens län, samt på Öland;
spanmål, smör och fläsk på Gotland; spanmål, smör, fläsk och
kött i Kronobergs, Jönköpings och fasta landet af Kalmar län,
Sknttereylevingskomiténs Betänkande. III. 10
146
spanmål, smör, kött och hö i Vesternorrlands län och Helsingland
samt, med tillägg af tackjern, i Gestrikland; spanmål, smör, hö
och tackjern i Vestmanlands län; spanmål, kött, hö och tackjern i
Örebro län utom bergslagen, för hvilken bestämdes endast span¬
mål och tackjern.
Vidare förordnades, i fråga om sättet för grundräntors och
kronotiondes utgörande, hufvudsakligen, att såväl Kronans be¬
hållna som åt embets- och tjensteman på lön indelta räntor och
tionde, de allmänna verk och inrättningar, kyrkor och fromma
stiftelser tillhöarnde dylika indelningar och anslag samt de såsom
ersättning för vissa hemman eller lägenheter åtföljande besvär
anvisade ränte- eller tiondeanslag, jemte de vissa städer tillerkända
anslag af dylik beskaffenhet, skulle af räntegifvarne få lösas med
penningar efter ett hvarje år bestämdt medelpris, utan rättighet
för räntetagarne att något af dessa anslag till leverering in na¬
tura uppsäga, med undantag endast för sådane räntetagande em¬
bets- och tjenstemän, i hvilkas fullmagter eller konstitutorial
förbehåll om förändring ej blifvit gjordt, såvida icke de sjelfve
densamma önskade; att innehafvare af ränte- och tiondeanslag
skulle för upphörandet såväl af deras dittills åtnjutna optionsrätt
att utfordra dessa anslag in natura som af rättigheten att utaf
räntegifvarne uppbära forsellön, då lösen med penningar egde
rum, hållas skadeslösa på det sätt, att de af statsverket årli¬
gen erhölle ersättning till enahanda belopp, hvartill forsellönen
då författningsenligt tillgodonjötes, eller 16 sk. bko för hvarje
tunna råg eller korn och 12 sk. samma mynt för hvarje
tunna hafre; att räntegifvares dåvarande rättighet att uppsäga
räntorna och tionden till leverering in natura skulle inskränkas
endast till spanmål och till de år, då den särskilda markegången
för löpande årets skörd vore lägre än det för lösen af spanmålen
bestämda medelpris, med skyldighet likväl för räntegifvarne att,
vid spanmålens leverering in natura, erlägga skilnaden mellan
spanmålens värde efter årets markegång och det högre medel¬
priset; samt att vid leverering in natura af såväl afrads- eller
ränte- som tiondespanmål borde iakttagas, att forslingsskyldigheten
ej finge utsträckas, inom Vesterbottens, Norrbottens, Vesternorr¬
lands och Jemtlands län utöfver åtta, och inom rikets öfriga pro¬
vinser utöfver sex mil från räntegifvarens hemvist.
Genom ofvan omförmälda åtgärder och beslut, huru ingripande
de än voro, blef emellertid frågan om grundskatterna och sättet
för deras utgörande ej ens för en kortare tid undanröjd; den var
147
fortfarande föremål för statsmagternas uppmärksamhet; och sedan
Rikets Ständer, i anledning af väckta särskilda förslag om bort¬
tagande af den å skattskyldig jord hvilande grundskatt medelst
jordegaren lemnad rätt att derför erlägga lösen till staten med
visst motsvarande kapital, i skrifvelse den 18 December 1857, hos
Kungl. Maj :t anhållit om vidtagande af de åtgärder, som för denna
angelägenhets fullständiga utredning kunde finnas lämpliga, men
Kungl. Maj:t, efter inhemtande af Kammarkollegiets yttrande i äm¬
net, genom beslut den 6 November 1860, ansett omförmälda framställ¬
ning icke påkalla vidare åtgärd, anmälde Ständerna ytterligare, i
skrifvelse den 7 Oktober 1863, hurusom nya förslag i detta ämne
förekommit såväl vid då pågående som vid 1859—60 årens riks¬
dag, hvarför, och då Kammarkollegiet funnit uppgörande af för¬
slag i det syfte, Rikets Ständer med förstberörda skrifvelse afsett,
skola föra utom den verkningskrets inom administrationen, som
vore Kollegiet anvisad, men, enligt Ständernas åsigt, det vore af
vigt att förevarande fråga, som vid hvarje riksdag återkomme och
af en stor del utaf rikets jordegare omfattades med lifligt intresse,
erhölle all den utredning, som deråt kunde beredas, Rikets Stän¬
der hemställde att, — för utredande icke allenast af sjelfva grund¬
satsen, huruvida jordens frigörande från grundskatt genom kapi-
talisering eller på annat sätt kunde vara för staten och den en¬
skilde fördelaktigare än nuvarande sätt att utgöra denna skatt,
utan äfven om, och under förutsättning att så vore, utförandet
deraf kunde anses vara förknippadt med så olösliga svårigheter
eller på ett så oroväckande sätt ingripa i bestående förhållanden,
att endast derför tanken på jordens befriande från grundskatt
borde öfvergifvas, — Kungl. Maj:t täcktes förordna en komité af sak¬
kunniga personer att taga frågan i öfvervägande och till Rikets
Ständer låta öfverlemna en så beskaffad undersökning jemte för¬
slag till beslut, som deraf kunde föranledas.
Sedan en sådan komité den 30 December 1864 blifvit tillsatt
och den 18 Juni 1866 afgifvit sitt underdåniga betänkande, aflät
Kungl. Maj:t, som ansåg en framställning om grundskatternas af¬
lösning ej då böra göras till föremål för Riksdagens pröfning,
medelst Nådig Proposition den 19 Februari 1869 framställning i
ärendet i öfrigt till Riksdagen, som fattade sitt beslut i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med den Kungl. Propositionen, och ut¬
färdades derefter den 23 Juli 1869 Kungl. Förordningen angående
förändring af grundräntor och kronotionde.
148
Genom denna författning bestämdes hufvudsakligen, att ränta
af hemman och lägenheter, som då vore bestämd i vissa persed¬
lar, att lösas efter markegångspris, så ock den kronotiondespan-
mål, hvilken då likaledes efter sådant pris borde lösas, skulle,
vare sig att nämnda ränta och tionde vore Kronan behållen eller
för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar
efter beräkning af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medel¬
pris samt 1862 års medelmarkegångspris och med detta värde
framgent utgöras; att kronotionden, der den icke funnes vara för
alltid fastställd, skulle vid omsättningen beräknas till det mått
och i de sädesslag, med hvilka den senast utgått, dock med rät¬
tighet för tiondetagare eller tiondegifvare, som dermed icke at-
nöjdes, att inom 1870 års slut begära tiondesättning i laga ord¬
ning; att indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med un¬
dantag af militie-, civil- och eklesiastikboställens räntor samt af
sådana, som vore påförda hemman och lägenheter, af hvilka nå¬
got besvär i stället utgjordes, skulle indragas till statsverket emot
ersättning medelst statsanslag i penningar, hvilka statsanslag, in¬
tilldess annorlunda blefve förordnadt eller innehafvare af ränte-
och tiondeanslag förklarade sig nöjd med godtgörelse efter det
här ofvan omförmälda medelvärde, skulle utgå till belopp mot¬
svarande de indelta och anordnade räntornas och tiondeanslagens
värden efter årligt medelmarkegångspris; att innehafvare af ränte-
ocli tiondeanslag bibehölles vid dittills åtnjuten ersättning af stats¬
verket för upphörandet af rättigheten såväl att utfordra nämnda
anslag in natura som att af ränte- och tiondegifvare uppbära for-
sellön, då lösen med penningar egt rum; att, der enskildt verks
privilegier hindrade genomförandet af ifrågavarande omsättning i
penningar samt indragning till statsverket af indelt och anordnad
ränta eller kronotionde, skulle, i den mån förändringen ej kunde
ega rum, tillsvidare, och intilldess hindret blefve lagligen undan-
röjdt, förblifva vid de stadganden, som i afseende på sådant verks
rätt gällde; att vid skattläggningar, som efter ar 1870 komme att
ske, den åsätta persedelräntan och kronotionden skulle omsättas i
penningar efter medelvärdet mellan 1834—1853 arens medelpris
samt 1862 års medelmarkegångspris; samt att hvad sålunda blifvit
stadgadt komme att tillämpas vid utgörandet af 1871 års krono-
räntor och tionde, samt derefter framgent, och jemväl gälla för
presternes i jordeboken upptagna utlagor, men deremot icke inverka
på beskaffenheten eller utgörandet af de räntor, som med frälse¬
rätt egdes, eller af sådan tionde, som åtföljde patronaträttighet i
vissa församlingar eller under annan enskild eganderätt innehades-
149
Uppgift å de i kronans räkenskaper debiterade beloppen af ränta och
kronotionde för åren 1S44—1880.
|
Ränta.
|
Kronotionde.
|
|
År 1844 ............
|
3,799,589
|
47
|
976,722
|
04
|
|
» 1845............
|
4.619,839
|
59
|
1,508,035
|
57
|
|
» 1846 ............
|
4,779,733
|
28
|
1,645,702
|
50
|
|
» 1847............
|
4,626,491
|
63
|
1,505,789
|
12
|
|
.. 1848 ............
|
4,178,057
|
35
|
1,164,785
|
34
|
|
» 1849............
|
4,233,816
|
94
|
1,139,898
|
09
|
|
» 1850..........
|
4,457,685
|
52
|
1,310,112
|
62
|
|
» 1851...........
|
4,703,418
|
23
|
1,561,336
|
94
|
|
» 1852............
|
4,641,180
|
97
|
1.479,556
|
34
|
|
» 1853............
|
5,222,033
|
16
|
1,769,198
|
25
|
|
» 1854............
|
4,852,272
|
51
|
1,573,497
|
06
|
|
» 1855 ............
|
4,453,928
|
67
|
1,471,420
|
94
|
|
» 1856 ............
|
4 594,859
|
36
|
1,531,049
|
14
|
|
.. 1857............
|
4,709,223
|
92
|
1,574,004
|
99
|
|
» 1858..........-
|
4,805,052
|
78
|
1,618,284
|
50
|
1855 års skatteförenkling tillämpad.
|
» 1859............
|
4,892,902
|
19
|
1,721,279
|
78
|
|
» 1860............
|
4,934,079
|
66
|
1,738,899
|
52
|
|
» 1861............
|
5,001,936
|
96
|
1,758,227
|
80
|
|
» 1862............
|
5,101,483
|
47
|
1,803,806
|
25
|
|
» 1863............
|
5,111,927
|
35
|
1,789,797
|
34
|
|
» 1864............
|
4,926,910
|
45
|
1,784,014
|
69
|
Qvarn- och sågräntan afskaffad.
|
» 1865............
|
4,858,637
|
45
|
1,744,715
|
62
|
|
» 1866 ............
|
4,764.313
|
98
|
1,690,178
|
73
|
|
» 1867 ............
|
4,692,387
|
59
|
1,668,398
|
65
|
|
» 1868............
|
4,813,688
|
86
|
1,763,068
|
73
|
|
» 1869 ............
|
4 957,323
|
12
|
1,857,741
|
15
|
|
.. 1870............
|
4,939,869
|
26
|
1,861,633
|
83
|
|
» 1871............
|
4,490,564
|
0 7
|
1,623,031
|
97
|
1869 års skatteomsättning tillämpad.
|
» 1872............
|
4,493,122
|
80
|
1,627,298
|
13
|
|
.. 1873............
|
4,496,358
|
71
|
1,630,627
|
58
|
|
» 1874.......
|
4,496,756
|
28
|
1,641,910
|
99
|
|
» 1875............
|
4,499,854
|
53
|
1,652,789
|
27
|
|
.. 1876 ............
|
4,495,294
|
39
|
1,664,174
|
78
|
|
» 1877............
|
4,495,567
|
83
|
1,667,352
|
99
|
|
' .. 1878 ............
|
4,441,241
|
84
|
1,656,656
|
69
|
|
» 1879............
|
4,358,794
|
53
|
1,645,468
|
! 24
|
|
» 1880 ...........
|
4,359,790
|
35
|
1,649,350
|
i 42
|
|
150
I sammanhang med denna historik öfver grundskatterna har
Komitén ansett sig böra lemna en utredning jemväl af de kamerala
jordnaturernas uppkomst och nuvarande beskaffenhet.
Den kamerala jordnaturen.
Den svenska jordegendomens skiljaktiga kamerala natur går
till sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Före och under kristen¬
domens införande i vårt land, särskildes egendomarne i detta
afseende endast i två olika slag, bestående det ena af de gods,
som under namn af Upsala öde tillhörde Kronan och hvilka seder¬
mera i Konungabalken af Magnus Erikssons och Kristofers Lands¬
lagar betecknades med uttrycket: »Upsala öde eller så gamla krono¬
gods att ingen minnes eller af sann sägen vet, huru de först kommit
under Kronan», och det andra af jord, som egdes och brukades af
enskilde.
I mån som kristendomen vann insteg i landet samt kyrkor
och kloster anlades, förvärfvade kyrkan på olika sätt allt flere
jordegendomar, hvilka, sedan Konung Sverker den yngre år 1200
befriat kyrkornasTius och jordar från all tunga af kungliga utskylder,
bildade en ny klass af egendomar, nemligen det andliga frälset,
som af efterföljande Konungar bekräftades i sina friheter. Längre
fram under samma århundrade tillkom det verldsliga frälset, då
Konung Magnus Ladulås genom Alsnö stadga år 1285 förklarade,
att, »emedan de, som följde Konungen med råd och hjelp, borde
hafva mera ära», alla Konungens och hans broder Bengts män,
jemte alla som på deras gods voro, äfvensom erkebiskopens och
alla biskoparnes svenner skulle vara frie från »all konungslig
rätt» eller skatt till Kronan. Denna skattefrihet medgafs jemväl
alla öfriga, som gjorde krigstjenst till häst.
Så väl det andliga som det verldsliga frälset erhöll ytterligare
helgd genom Landslagarne, hvilka i nära öfverensstämmelse med
hvarandra föreskrifva, Magnus Erikssons: att Konungen skulle kyr¬
kor, klerker och kloster, riddare och svenner och hvarderas gods
och hjon allt gammalt frälse oskaddan Kronans rätt hålla; och Kri¬
stofers, att Konungen skulle hålla kyrkor, klerker och kloster, rid¬
dare och svenner och hvarderas hjon och gods allt gammalt frälse
frihet och privilegier.
151
Den frihet hvar och en jordegare hade, att genom rusttjenst
frälsa sin jord eller ock derför betala skatt, blef efter hand in¬
skränkt. Sålunda skulle enligt Landslagarne den bonde, som ville
frälsa sin jord, infinna sig med häst och utrustning, vid vapenmönst¬
ring, der de, som å Konungens vägnar densamma förrättade, egde
pröfva hans mandom och frejd samt om han förmådde uppehålla
rusttjensten med sitt gods. Ville åter någon frälseman upphöra
med rusttjensten och åter komma under skatt, kunde tillåtelse
härtill meddelas vid vapensynen efter pröfning af de skäl, på
grund af hvilka förändringen begärdes.
Oafsedt de egendomar, som tillhörde Kronan och hvilka enligt
Landslagarne icke fingo densamma frånhändas, skiljer man således
dåmera mellan, å ena sidan, den jord, som låg under skatten och
för hvilken de i Landslagarne omtalade årliga laga utskylder erla-
des, och, å den andra, dels det andliga frälset, som åtnjöt skatte¬
frihet såsom ett slags godtgörelse för de fördelar, kyrkan beredde
det allmänna, samt dels det verldsligt frälset, som på grund
af personlig tjenst, eller rusttjenst, var i åtnjutande af befrielse
från skatt.
Inom enhvar af de tre stora afdelningarne, krono, skatte och
frälse, funnos redan tidigt med hänsyn till den kamerala naturen flere
underafdelningar. Sålunda märker man bland kronoegendomarne
främst kungsgårdarne, hvilka antingen förvaltades omedelbart för
Konungens räkning eller voro upplåtna såsom förläning, samt
vidare hemman, hvilka på hvarjehanda sätt kommit i Kronans
ego och brukades af landbor emot afrad. Skatteegendomarne
synas i de flesta fall hafva brukats af egarne sjelfva; dock in¬
träffade det stundom, att äfven dessa egendomar emot afrad upp-
lätos åt landbor. — Af det verldsligt frälsets egendomar kallades
de större och väl bebyggda godsen, som beboddes af egarne
sjelfva eller brukades med egna tjenare, sätesgårdar. Från de
invid dessa belägna arbetsskyldiga hemman eller, som det heter
i Kalmar Recess af år 1474, »de gode mäns landbor, som ligga
vid deras sätesgårdar och göra deras idkeliga dagsverken till»,
leda de nu varande rå och rörs- samt insockne hemmanen sitt
ursprung. Den öfriga frälsejorden bestod af hemman, som antin¬
gen brukades af egarne sjelfva eller voro upplåtna åt landbor
emot afrad. Af det andliga frälsets egendomar beboddes eller
brukades en del af kyrkans män, och återstoden var emot afrad
upplåten åt landbor.
152
Den befrielse från skatt, som ursprungligen medgafs det and¬
liga och verldsligt frälset, omfattade, såsom förut är nämndt, alla
utskylder till Kronan. Sätesgårdarne och de derinvid liggande
arbetsskyldiga hemman äfvensom de egendomar, hvilka af kyrkans
män beboddes eller brukades, fingo ock fortfarande åtnjuta denna
frihet; men så väl det andliga som det verldsligt frälsets land-
bor måste, då gärder eller tillfälliga skatter påbjödos, i allmänhet
deri deltaga till hälften emot skattebönder och kronolandbor,
hvartill jemlikt Kalmar Recess år 1474 kom skyldigheten att hålla
åt slottsherrarne eller andre gode män, som innehade lön, två
fodringshästar om året. Derförutan deltogo det; verldsligt fräl¬
sets landbor i gästning till hälften emot kronolandbor och skatte¬
bönder.
De Kronans egendomar, hvilka voro upplåtna åt landbor, torde
före reformationen icke hafva varit synnerligen talrika, och i ännu
högre grad synes detta hafva varit händelsen med skattejorden,
hvaraf, enligt Kristofers Landslag och andra allmänna stadgar, till
förekommande af minskning i Kronans inkomst, ingen bonde egde
köpa mera, än han var fullsätes och besuten uppå. Att emel¬
lertid skattelandbor funnos, derom vittnar den kort före Lands¬
lagens antagande år 1437 utfärdade Strengnäs stadga, hvari före-
skrefs, att der bonde ej sjelf brukade all sin jord, utan derå hade
landbo, skulle halfva afraden tillfalla Kronan, hvilken bestäm¬
melse tillika antyder, att staten redan då öfver skatteegendo-
marne tillvälla! sig rättigheter, hvilka i betydande grad inskränkte
den fullständiga eganderätt, hvarmed dessa af gammalt innehades.
Häraf förklaras ock, huruledes det föreställningssätt småningom
uppkom och under nästa tidehvarf gjorde sig gällande, enligt hvil-
ket den skatt, som den sjelfegande allmogen utgjorde, var jemförlig
med den afrad, som erlades af Kronans landbor. Af den jord, som
innehades af det andliga och verldsliga frälset, var största delen
upplåten åt landbor.
Såsom af det föregående synes, hade de olika kamerala jord-
naturerna, sådana de i sina hufvuddrag bibehållit sig intill våra
dagar, framträdt redan före reformationstidehvarfvets början. Om
äfven under nu ifrågavarande tid de flesta egendomar fingo be¬
hålla den jordnatur, de en gång erhållit, hvilket isynnerhet var
förhållandet med kronoegendomarne, det andliga frälset samt
sätesgodsen, så inträffade dock ganska ofta förändringar i den
kamerala jordnaturen, derigenom att kyrkans gods nästan oupp-
kärligt ökades genom donation eller köp af såväl skatte som det
verldsliga frälsets egendomar, hvarjemte åtskilliga frälseegen-
domar efter hand erhöllo egenskapen af sätesgods. Skatte
öfvergick stundom till verldsligt frälse och tvärtom, hvilken
sistnämnda förändring enligt Landslagarne äfven kunde ske genom
arf sålunda att, likasom frälse fick ärfvas och läggas i skatt, om
ej tjenst uppehölls, så kunde ock skattejord ärfvas i frälse, då
frälse man eller qvinna var skattebondes arfvinge.
Genom den stora tillväxt, det andliga frälsets gods efter hand
vunnit, hade ej allenast skattejorden och Kronans deraf utgående
skatter, utan äfven det verldsliga frälsets gods minskats. Detta
ledde slutligen till den reduktion, som på Gustaf I:s förslag beslöts
på Yesterås riksdag år 1527 och af Konungen sedermera små¬
ningom genomfördes. Härigenom ökades Kronans egendomar be¬
tydligt. Det andliga frälsets åbor blefvo kronoåbor och erhöllo
likställighet med de kronoåbor, som förut funnos. Äfven skatte¬
jorden och det verldsliga frälset erhöll genom det andliga frälsets
reduktion tillökning.
Här förut omnämnda bestämmelser rörande vilkoren för skatte-
jords öfvergång till frälse och tvärtom, hvilka förekomma i Lands¬
lagarne och särskildt i den af Konung Kristofer utfärdade, som
under 16:de och 17:de århundradena ännu var i gällande kraft,
upprepas i flere under denna tid utfärdade författningar, likväl
med den redan tidigt vidtagna ändring, att Konungen förbehöll
sig sjelf rättigheten att förläna frälsemannarätt. Först i samman¬
hang med det ständiga knektehållets inrättande blef genom Kungl.
Resolutionen på Adelns besvär den 23 December 1682 förbjudet att
ärfva skattejord i frälse, och sedermera upphäfdes äfven Lands¬
lagens stadgande i fråga om förändring af den kamerala na¬
turen af frälsejord, som ärfdes af ofrälse.
Den ansenliga mängd kronogods, som funnos vid slutet af
Gustaf I:s regering, öfvergingo sedermera efter hand och isynner¬
het under Drottning Kristinas regering till större delen till en¬
skilde, dels såsom förläning, dels ock under eganderätt, vare sig
genom donation, köp eller förpantning. Härigenom hade Adeln
vid medlet af 17:de århundradet kommit i besittning af större delen
af landets jordegendom. För att åt staten återvinna större eller
mindre del af de Kronan sålunda frånhända godsen, väcktes vid
nyssnämnda tidpunkt fråga om en ny reduktion, denna gång på
154
bekostnad af det verldsligt frälset. En sådan af inskränktare
omfång beslöts redan år 1655. På riksdagen i Stockholm år
1680 upptogs frågan ånyo. Då beslöts den stora reduktionen
hvilken ock genomfördes. Härigenom kom staten åter i besitt¬
ning af en stor mängd egendomar, af hvilka de flesta användes, vid
det samtidigt pågående ordnandet af indelningsverket, till bostäl¬
len åt militärbefälet. En annan del åter bestod af hemman, som
före reduktionen innehades af frälseåbor, hvilka, sedan egendo-
marne återgått till staten, i allmänhet fingo qvarsitta såsom kro-
noåbor. Bland de reducerade godsen funnos äfven några, hvilka
under den tid, de innehafts af Adeln, erhållit säteri-natur. De
fingo äfven efter reduktionen behålla denna förmån, och här¬
igenom hafva de flesta kronosäterier tillkommit. Andra till denna
klass hörande egendomar utgöras af frälsesäterier, som förbrutits
under Kronan. Af Kronans egendomar användes äfven en del till
boställen åt civile embets- och tjensteman, hvarförutan åtskilliga
kronoegendomar till befordrande af näringarne upplåtits till vissa
verk, företrädesvis bergverken. Dessa upplåtelser skedde i all¬
mänhet under sådana vilkor, att staten icke kunde återkalla för-
läningen, så länge verkens drift uppehölls och, hvad särskildt
några till de s. k. ädlare bergverken skedda upplåtelser angår,
har dervid äfven medgifvits frälsefrihet, hvarigenom bergsfrälse
uppkommit. Af de egentliga kronogodsen hafva således små¬
ningom utbildat sig följande klasser af jordegendom, nemligen
kungs- och kungsladugårdar samt kronosäterier, militieboställen,
civila boställen samt hemman och lägenheter, som innehafvas
under åborätt eller annan enskild besittningsrätt.
Af kungs- och kungsladugårdarne samt kronosäterierna har en
del sedan längre tid tillbaka varit för statsverkets räkning utar¬
renderad och en del använd såsom militära och civila boställen.
Hvad mititieboställena angår, har en del af dem, vare sig dessa
varit kungsgårdar eller hemman, redan för längre tid tillbaka
indragits till statsverket. Detta gäller dels om de befälet vid
adelsfanan anvisade, dels ock om åtskilliga andra boställen, hvilka
i följd af vidtagna ändringar i indelningsverket blifvit disponibla.
Sedan den år 1875 beslutade lönereglering för arméns befäl trädt
i tillämpning, hafva de flesta militieboställena indragits till stats¬
verket, så att numera endast återstå några få, hvilkas indragning-
kan ega rum först vid innehafvarnes afgång. Äfven de civila
boställena hafva i senare tider indragits till statsverket. Läns-
155
männen hafva dock enligt den år 1878 fastställda lönereglering
för landsstaten i allmänhet fått behålla sina boställen.
De under åborätt upplåtna hemman och lägenheter hafva
ökats äfven på annat sätt, än här ofvan är nämndt, nemligen
genom upptagande af ödeshemman och nya hemman samt genom
förmedling af skattehemman.
I mån som de jorden åliggande bördor ökades, utöfver hvad
som skäligen kunde utgöras, samt de ständiga krigsoroligheterna
föranledde betungande utskrifningar. som frånryckte jordbruket
en del af den arbetskraft, hvaraf det var oundgängligen i behof,
inträffade det allt oftare, att hemman råkade i ödesmål. Så väl
Magnus Erikssons som Kristofers Landslagar inneköllo stadganden
till förekommande af hemmans ödeläggande, och af Konung Gustaf I
utfärdades flere bref och påbud i samma syfte, bland hvilka
särskildt förtjena nämnas Stadgan om skattehemman den 15 April
1541 och Brefvet den 4 Februari 1553, deri förklarades, att hem¬
man, som råkade i ödesmål, vore förfallna under Kronan. I 1681
års husesynsordning och häradsfogdeinstruktionen af år 1688
upprepas dessa bestämmelser, och sedermera hafva tid efter annan
meddelats flere föreskrifter, såväl om vilkoren för ödeshemmans
upptagande, som om åtgärder till detta ändamåls befordrande.
Deribland må nämnas Kung-l. Brefvet den 9 Juni 1735, deri för dem,
som upptogo ödeshemman, i vissa fäll medgafs frälsefrihet, samt
Kung-l. Förordningen den 24 September 1766, enligt hvilken ända
till 50 frihetsår kunde beviljas den, som upptog ödeshemman.
Ifrån äldre tider har det varit en bland styrelsens angelägnaste
omsorger att befordra landets uppodling för att derigenom bereda
staten ökade inkomster och befolkningen lättade tillfällen till
uppehälle och förvärf. Sålunda förordnade Gustaf I genom sitt
öppna Bref den 4 Mars 1535, att hvilken som hade lust och vilja
att upptaga, bruka och bygga antingen på gamla ödeland eller
på Kronans och Konungens allmänningar skulle dertill vara be¬
rättigad. Genom Kung-l. Brefvet den 20 April 1542, hvilket egent¬
ligen angick Norrland, förklarades sådana egor, som obyggda
ligga, »höra Gud, Konungen och Sveriges Krona till»; och upp¬
manades såväl i sistberörda Kungl. Bref som i andra af samma
Konung utfärdade förordnanden till upptagande af nya hemman,
hvilka innekafvarne skulle få njuta under börd för skatt till Kronan,
likasom andra Kronans bönder. Uppodlingar på allmänningar i södra
och mellersta delarne af landet underkastades dock efter hand
156
vissa inskränkande föreskrifter. Under 18:de århundradet ut¬
färdades flere författningar till befordrande af uppodlingar.
Hvad särskildt de i Norrland utom bygdelagen varande skogar
angår, hafva afvittringsstadgarne den 8 December 1820 för Jemt-
lands och den 10 Februari 1824 för Vesternorrlands, Vester-
bottens och Norrbottens län mägtigt bidragit till nya hemmans
upptagande. Till uppmuntran för odlaren hafva vissa års frihet
från utgörande af grundskatter och besvär medgifvits, och inom
Norrland jemväl dels statsunderstöd, dels frihet från personliga
utskylder, dels ock i vissa fall frälsefrihet och till och med
säte rifrihet.
Kronans åt åbor upplåtna hemman hafva äfven erhållit till¬
ökning genom skattehemmans förmedling, hvarmed förstås ned¬
sättning antingen i hemmanets mantal eller i dess jordeboksränta
eller ock i beggedera. Förmedling framkallades deraf, att ut-
skylderna för vissa hemman voro högre, än att de med hemmanens
bestånd kunde utgöras. I öfverenssstämmelse med den grundsats,
som gjorde sig gällande med afseende å hemman, som råkade i
ödesmål, nemligen att de öfvergingo till naturen af krono, stadgades,
att skattehemman, hvarå förmedling beviljades, derigenom öfver-
gick till krono, såvida icke förmedlingen skedde af det skäl, att
hemmanets egor genom någon naturhändelse till större eller
mindre del förderfvats. Egaren af ett förmedladt skattehemman
blef således i och med hemmanets öfvergång till krono endast
kronoåbo.
Då uppå Konung Gustaf I:s befallning de första jordeböckerna
upprättades, intogos deri jemväl de åt kronoåbor upplåtna hemman
jemte den af desamma utgående afrad. Afraden upptogs seder¬
mera i alla jordeböcker under l6:de och 17:de århundradena i
bredd med skatten å skattehemmanen, utan att öfver hufvud
undergå större förändringar än denna, och sedan vid början af
sistnämnda århundrade legotiden, hvilken enligt Landslagens stad¬
gande i 20 kap. Jordabalken omfattade en tid af sex år, blifvit
inskränkt till ett år, och i följd deraf städjan, som förut erlades hvart
sjette år, förvandlats till en årlig utskyld, intogs äfven denna
utlaga i jordeböckerna omkring år 1630.
För åboskapets bibehållande har alltid gällt såsom oefter-
gifligt vilkor, att hemmanet skulle till byggnad och häfd under¬
hållas enligt lag. Om åbons ställning i öfrigt med afseende på
åborätten är uti det den 15 September 1874 af d. v. Expeditions-
157
chefen Anderson afgitha betänkande angående grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären en redogörelse meddelad,
hvilken i hutVudsakliga delar är af följande lydelse: »Om också
kronoåbon i fråga om de årliga utskylderna till staten, på sätt
nämndt är, småningom kom i en liknande ställning med skatte-
egaren, vann han deremot icke i bredd dermed någon ökad
trygghet i afseende å besittningsrätten till sitt åboende hemman.
Visserligen var han, enligt stadgandena i ofvan åberopade kapitel
af Landslagen, berättigad att qvarblifva vid hemmanet under den
ursprungligen till sex år bestämda legotiden, förutsatt att han
årligen erlade afraden samt behörigen höll hemmanet vid magt,
men vid legotidens utgång berodde det på frivillig öfverens¬
kommelse mellan jordegaren och åbon, huruvida den sistnämnde
kunde under ytterligare sex år få innehafva hemmanet. I all¬
mänhet fingo dock kronoåborne, son efter fader, qvarblifva vid
sina hemman, så vida dessa icke behöfdes för något allmänt
ändamål eller, i följd af fogdarnes missbruk af deras myndighet,
fråntogos åborne. Sålunda förklarade Konung Johan III i Patentet
angående bördsrätter den 7 Mars 1582 sig icke vilja tåla den
orättvisa, som begicks af en del fogdar och befallningsman, der¬
utinnan att de för egen fördels skull dels satte de dannemän, som
i många år väl brukat och häfdat Kronans hemman och för de¬
samma årligen erlagt utskylder, från hemmanen, dels ock förökade
städslan, så att många derför nödgades draga af hemmanen,
hvarigenom allt Kronans inkomster förminskades. Sedan vid
början af sjuttonde århundradet den dittills gällande sexåriga
legotiden blifvit inskränkt till ett år, hvilken bestämmelse likväl,
enligt hvad Hertig Karls, sedermera Konung Karl IX:s, Bref härom
af den 28, 29 och 30 September 1603 utvisa, ingalunda afsåg att
göra åbons ställning osäkrare än förut, utan tillkom, dels för att
underlätta kontrollen öfver den städja, som det ålåg Kronans
fogdar att redovisa, dels ock emedan det ansågs drägligare för
åbon att betala en mindre städja årligen än en större hvart sjette
år, inträffade det emellertid ofta under samma århundrade, då
många kronohemman dels bortskänktes eller försåldes till frälse
eller skatte, dels ock erfordrades till boställen, att åbon förlorade
sin åborätt. Men der det icke ifrågakom att för sådana ändamål,
som de nyssnämnda, använda kronohemmanen, synas åborne derå
hafva fått qvarsitta, så länge de utgjorde de vanliga utskylderna
och vidmagthöllo hemmanen enligt lag. Detta hade till påföljd,
158
att åborne ansågo sig skäligen böra erhålla en betryggad be¬
sittningsrätt till sina hemman, i hvilken syftning ock ansökningar
tid efter annan hos Kungl. Maj:t gjordes, ehuru de icke föranledde
något afseende, hvilket inhemtas bland annat af Kungl. Resolu¬
tionen den 27 November 1643, hvari det heter: att som krono-
bonden sjelf kunde uppsäga sitt hemman, så egde ock Kronan
rätt att uppsäga honom, när så erfordrades. Endast å bergsmans¬
hemman synas åborne från äldre tider hafva åtnjutit ständig be¬
sittningsrätt, så länge de förmådde bergsbruket jemte hemmanet
försvarligen drifva och vidmagthålla samt utskylderna till Kro¬
nan utgöra, men någon allmän försäkran härom blef icke dessa
åbor meddelad, förr än genom Kungl. Förordningen den 19 Sep¬
tember 1723. Först under Konung Karl XI:s regering, då det
för det nyligen inrättade indelningsverkets bestånd var af vigt
att derför anvisade räntor ovilkorligen utgingo, försäkrades genom
Kungl. Förordningarne den 5 Januari 1684 och den 7 November
1695 samt Kungl. Resolutionen på allmogens besvär den 9 Mars
1689 en stor del af kronoåborne eller de, hvilka innehade vare
sig kronorusthåll eller sådana hemman, hvaraf räntorna voro
militiestaten anordnade, att, emot fullgörande af åboskyldigheterna,
de och deras efterkommande allt framgent skulle få besitta sina
innehafvande hemman. Åborne å öfriga kronohemman egde
deremot fortfarande ingen utväg att annorlunda än medelst skatte¬
köp erhålla någon betryggad besittningsrätt till sina hemman, förr
än genom Kungl. Brefvet den 15 Mars och Kammarkollegiets
Cirkulärbref den 29 April 1779 tillåtelse meddelades kronoåbor
att i stället för skatteköp, hvilka då voro förbjudna, med vissa
vilkor förvärfva sig besittningsrätt till hemmanen under viss tid
af högst femtio år; men denna tillåtelse hann icke i någon vid¬
sträcktare mån begagnas, innan genom Kungl. Förordningen om
skatteköp den 21 Februari 1789 alla åbor å kronohemman för¬
säkrades att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen
häfdade sina åboende hemman, de och deras barn derå skulle
sitta odrifne, man efter man, i den ordning särskildt vore stadgadt.
Härpå grundar sig ännu den ständiga åborätten».
Om å ena sidan, på sätt här ofvan är omförmäldt, krono-
egendomarne under tidernas lopp ökats, hafva de å den andra
minskats genom försäljning, dels under skatte- och dels under
frälserätt, derom redogörelse varder meddelad här nedan, i samman¬
hang med hvad som rörande skatte- och frälseegendomar i öfrigt
159
är att omförmäla. Af de under stadgad åborätt upplåtna krono¬
hemman och lägenheter återstodo derföre vid 1880 års slut, såsom
af följande tabell synes, endast ett obetydligt antal:
|
|
Hemman.
|
lägenheter.
•
|
Antal.
|
Mantal.
|
Skatteköpe-
skilling.
|
Antal.
|
Skatteköpe-
skilling.
|
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
Stockholms
|
län............
|
—
|
—
|
—
|
—
|
ii
|
200
|
7 3
|
Upsala
|
»
|
30
|
8,804
|
1,509
|
39
|
255
|
2,732
|
70
|
Södermanlands
|
»............
|
14
|
3,091
|
426
|
87
|
121
|
884
|
96
|
Östergötlands
|
»............
|
6
|
7,830
|
2,095
|
78
|
494
|
3,482
|
18
|
Jönköpings
|
»............
|
35
|
10,523
|
1,347
|
84
|
534
|
2,826
|
22
|
Kronobergs
|
» ..
|
6
|
1,577
|
204
|
04
|
58
|
400
|
52
|
Kalmar
|
»
|
26
|
5,294
|
678
|
54
|
644
|
4,015
|
30
|
Gotlands
|
»............
|
2
|
0,219
|
33
|
63
|
—
|
—
|
—
|
Blekinge
|
»............
|
7
|
1,318
|
108
|
74
|
119
|
476
|
11
|
Kristianstads
|
»............
|
25
|
4,183
|
839
|
84
|
117
|
627
|
15
|
Malmöhus
|
»............
|
208
|
11,223
|
2,163
|
90
|
400
|
1,296
|
59
|
Hallands
|
a
|
33
|
7,527
|
1,269
|
18
|
13
|
60
|
71
|
Göteborgs
|
»
|
46
|
7,419
|
1,073
|
08
|
66
|
665
|
70
|
Elfsborgs
|
»
|
43
|
8,210
|
1,961
|
93
|
391
|
1,931
|
77
|
Skaraborgs
|
» ............
|
33
|
16,203
|
2,050
|
41
|
822
|
3,580
|
60
|
Vermlands
|
»
|
1
|
0,125
|
17
|
08
|
6
|
56
|
87
|
Örebro
|
»
|
154
|
34,431
|
2,644
|
48
|
88
|
464
|
35
|
Vestmanlands
|
.. ............
|
8
|
1,313
|
301
|
64
|
32
|
279
|
74
|
Kopparbergs
|
.. ............
|
86
|
5,866
|
976
|
93
|
77
|
118
|
10
|
Gefieborgs
|
» ............
|
6
|
0,724
|
38
|
38
|
17
|
121
|
33
|
Vesternorrlands
|
» ............
|
16
|
2,057
|
67
|
87
|
—
|
—
|
—
|
Jemtlands
|
»
|
8
|
1,828
|
278
|
53
|
—
|
—
|
—
|
Vesterbottens
|
»
|
124
|
19,657
|
674
|
62
|
—
|
—
|
—
|
Norrbottens
|
»
|
205
|
26.687
|
993
|
03
|
—
|
—
|
—
|
|
Summa
|
1,122
|
186,109
|
21,775
|
73
|
4,265
|
24,221
|
63
|
Härvid bör, hvad lägenheterna särskildt angår, erinras, att en
del af dem småningom inlörlifvats med annan egendom, så att
någon upplysning, vare sig om deras läge eller om till hvilken
egendom de blifvit lagda, i flere fall icke kan erhållas. Bland
160
ofvanupptagna under stadgad åborätt upplåtna hemman äro icke
de inom de fyra nordligaste länen varande krononybyggen in¬
räknade. Dessa bestå antingen af sådana, livilka, sedan tre
fjerdedelar af frihetsåren gått till ända, inträdt i half skattskyl¬
dighet, eller ock af sådana, som ännu äro helt och hållet i åt¬
njutande af frihetsår. De förra utgöra' sammanlagdt något öfver
400 mantal, deraf, så länge frihetsåren räcka, endast halfva man¬
talet upptagas i Kronans räkenskaper.
Närmast jemförliga med de under åborätt upplåtna hemman
och lägenheter äro de föga talrika egendomar, hvilka sedan längre
tid tillbaka af en eller annan anledning upplåtits under perpetuelt
arrende eller annan, med särskilda vilkor förlänad besittningsrätt.
Bland dessa egendomar märkas de skogsområden i de norra
länen, som upplåtits vissa sågverk i ersättning för privilegierad
stockfångst. Dessa områden hafva enligt den redogörelse rörande
vilkoren för deras öfverlåtande till sågverken, som är i ofvan-
berörda betänkande meddelad, antingen indelats till hemman eller
ock såsom lägenheter blifvit skogsränta åsätta. Nedanstående ta¬
bell angifver det stockfångstbelopp, som blifvit ersatt med skogs¬
mark, vare sig indelad till hemman eller upplåten mot skogsränta,
samt det sammanlagda beloppet af skogsräntorna.
|
Stockfångst ersatt med
|
mark,
|
|
|
som blifvit indelad
|
som blifvit skogs-
|
|
|
till hemman.
|
ränta åsatt.
|
|
|
Ersatt
|
Antal
|
Ersatt
|
Skogs-
|
|
|
stockfängst.
|
hemman
|
stockfångst.
|
ränta.
|
|
|
Antal
|
eller
|
Antal
|
|
|
|
träd.
|
nybyggen.
|
träd.
|
Kronor.
|
öre.
|
Vesternorrlarids län....................
|
637
|
4
|
11,583
|
2,222
|
22
|
Vesterbottens » ....................
|
10
|
1
|
21,827
|
2,125
|
03
|
Norrbottens » ....................
|
2,715,3
|
39
|
23,529
|
2,367
|
33
|
Summa
|
3,362,3
|
44
|
56,930
|
6,714
|
58
|
Härvid bör dock erinras, att af ofvan upptagna, i Norrbottens
län belägna nybyggen 19 stycken frånkänts vederbörande sågverks-
egare i anledning af vanhäfd eller försummade odlings- och bygg¬
nadsskyldigheter.
Till ifrågavarande grupp af kronoegendomar höra äfven de
slotterlägenheter och mulbetesrättigheter på Kronans öfverlopps-
161
marker i de norra länen samt de vid afvittringarne derstädes för
Kronans räkning undantagna strömfall med tillhörande utmål,
hvilka jemlikt afvittringsstadgan för Jemtlands län den 8 Decem¬
ber 1820 och för Vesternorrlands, Yesterhottens och Norrbottens
län den 10 Februari 1824 upplåtits till enskildes begagnande tills¬
vidare, slotterlägenheterna och mulbetesrättigheterna emot ränta
i smör och strömfallen emot årlig penningeafgift. Sedan de flesta
öfverloppsmarker numera blifvit antingen afsätta till kronoparker,
å hvilka befintliga slotter- och mulbeteslägenheter upplåtas för be¬
stämd tid å offentlig auktion, eller tillika med de på öfverlopps-
markerna varande, med ränta belagda lägenheter af detta slag
på annat sätt disponerade, äro här ifrågavarande lägenheter nu¬
mera ganska få och utgöra:
|
|
Ränta
|
|
|
|
|
|
|
|
Kronor.
|
öre.
|
inom Vesternorrlands län............
|
19
|
99
|
20
|
» Vesterbottens » ............
|
14
|
45
|
48
|
» Norrbottens » ............
|
19
|
14
|
27
|
Summa
|
52
|
158
|
95
|
Den reduktion af det andliga frälsets gods, som vid reforma¬
tionstiden företogs, sträckte sig ej till presterskapets och kloc-
karnes boställen. Äfven stommar eller i de södra landskapen
annexhemman och mensalhemman fingo till en del af prester-
skapet behållas. Då efter reformationen till följd af dels sam¬
manslagning af vissa församlingar, dels ock en efter hand ökad
folkmängd kyrkoherdarne blefvo i behof af biträden vid de pre-
sterliga göromålens handhafvande, anställdes för sådant ändamål
på åtskilliga ställen kaplaner. Till boställen åt dessa användes
enligt Hertig Karls, sedermera Konung Karl IX:s, i Bref den 2 April
1596 lemnade medgifvande de gamla klockareboställena, hvarefter
Karl XI till dem af desse prestmän, som då ännu vore i saknad
af boställen, anvisade åtskilliga kronohemman.
Ehuru de ecklesiastika boställen och hemman, som finnas
qvar sedan katolska tiden, aldrig tillhört staten, hafva de dock
i likhet med de hemman, som staten öfverlåtit till boställen
åt presterskap et, i jordeböckerna uppförts under kronotitel. Efter
Skuttevegleringskomiténs Betänkande. III. 11
162
reformationen hafva ock en del hemman donerats eller af för-
samlingarne inköpts till ecklesiastika boställen. De af dessa
egendomar, som tillfallit presterskapet i senare tider, hafva i
jordeböckerna fått behålla den natur af skatte eller frälse, som
de före donationen eller köpet egt.
De boställen och hemman, som redan före reformationen inne¬
hades af presterskapet, hafva i allmänhet fortfarande bibehållit det
gamla andliga frälsets friheter. Bland de kyrkoherdarne under namn
af presternes utlagor åliggande utskylder har dock en del, motsva¬
rande de förra boskapspenningarne eller i vissa orter altarhafran
och fodermarskpenningarne, ursprungligen utgått af kyrkoherde¬
boställena. De stommar, annex- och mensalhemman, som brukas
af presterne sjelfva, äro i allmänhet i åtnjutande af enahanda
friheter som kyrkoherdeboställena. Detta är äfven förhållandet
med de äldre komministerboställena, hvilka dock utgöra krono¬
tionde. De yngre komministerboställena, äfvensom de stom-, annex-
och mensalhemman, som brukas af åbor, äro deremot i fråga om
utskylderna till staten i allmänhet nästan likställda med krono¬
hemman; dock äro så väl äldre som yngre komministerboställen, i
likhet med kyrkoherdeboställena, i allmänhet fria från rotering och,
der sådan åligger något boställe, erhålles derför ersättning af
statsverket. I Skåne, der extra roteringen blifvit till ordinarie för¬
vandlad, åligger sistnämnda besvär presterskapets flesta boställen
och hemman. De genom donation eller köp tillkomna boställen
utgöra i allmänhet fortfarande sina gamla utskylder.
De egendomar, som innehafvas af kyrkor, undervisnings¬
anstalter och fromma stiftelser, äro, såvida de blifvit skänkta af
staten, i allmänhet i åtnjutande af frälsefrihet, ehuru de i jorde¬
böckerna upptagas under kronotitel, men då de blifvit af enskilde
donerade eller köpta, hafva de bibehållits vid den jordnatur, de
egde före donationen eller köpet.
Skatteegendomarne i allmänhet äro dels sådana, som äro af
gammal skattenatur, dels ock sådana, som tillhört Kronan,men genom
köp eller på annat sätt öfvergått till enskilda och erhållit skatte¬
natur. Om dessa skatteköp finnes visserligen uti ofvannämnda
betänkande af år 1874 eu historisk öfversigt meddelad, och det
kunde derför måhända anses tillräckligt att här endast hänvisa till
densamma; men då frågan om skatteköpen ingår såsom en vigtig
faktor vid bedömande af de skatteköpta egendomarnes förhållande
till staten, med hänsyn till de af dem utgående grundskatter, har
163
Komitén ansett en redogörelse om skatteköpen icke böra här sak¬
nas, hvarför, hufvudsakligen efter nämnda betänkande, i afseende
härå meddelas följande.
Det är här ofvan nämndt, att genom den vid reformations¬
tiden verkställda reduktion af andliga gods Kronans egendomar
ökades högst betydligt. Detta gällde ock om den del deraf, som
var åt åbor upplåten. Dessa gods bibehöllos åt Kronan under
Konung Gustaf I:s regering; men snart försämrades rikets, af
honom i ett utmärkt skick försatta finansiela ställning genom krig
och inre oroligheter, hvarför Konung Johan III såg sig nödsakad
att försälja kronogods.] Försäljningen började redan på 1570-talet
och fortgick sedermera, ehuru icke i något större omfång eller på
grund af någon allmän författning, förrän genom ofvanberörda
Kungl. Patent den 7 Mars 1582 förordnades, att de Kronans land-
bor, som innehade och brukade dess hemman och ville dertill
köpa bördsrätten, skulle njuta, bruka och behålla hemmanen till
everldelig ego, dock så att de och deras efterkommande arfvin-
gar skulle vara skyldiga dels att utgöra all den ränta, utskyld
och rättighet, som af hvarje gård då utgick eller dädanefter borde
erläggas, dels ock att behörigen häfda och bebygga hemmanen
och dem till ingen sälja, förpanta eller bortbyta; och skulle för
köpeskillingens bestämmande häradshöfdingen och fogden samt
presten i församlingen noga bese och ransaka hemmanen, afhvilka
de bättre skulle betalas med 40—100 daler och de sämre med
12—30 daler. Denna senare föreskrift ändrades dock, hvad Små¬
land beträffade, genom Kungl. Brefvet den 20 Juni samma år,
hvari bestämdes en viss taxa, hvarefter köpeskillingen skulle
beräknas till visst belopp i penningar för hvarje lispund smör,
som ingick i hemmanets ränta. För att påskynda försäljningen
af kronogods anbefalldes genom Kungl. Cirkulärbrefvet den 17
December 1582 biskoparne tillsäga presterne att hvar i sin för¬
samling uppmana kronoåborne att inlösa bördsrätten till sina
hemman, vid äfventyr att dessa eljest försåldes till andra och
åborne såmedelst förlorade sin besittningsrätt. Jemväl städernas
invånare erhöllo samma år rättighet att för skäliga penningar
inlösa bördsrätten till sina åkrar, vretar och tomter. Dessa så
kallade bördsrättsköp ogillades sedermera i allmänhet af Konun-
garne Karl IX och Gustaf II Adolf, så att högst få blefvo bestån¬
dande, och äro således endast ur historisk synpunkt af någon vigt.
Under den närmast derpå följande tiden egde några skatteköp icke
164
annorlunda än undantagsvis rum, intilldess sistbemälde Konung år
1625 utfärdade fullmagter för riks- och kammarråd att försälja
och förpanta Kronans hemman både under frälse- och skatte-
rättighet, på grund hvaraf ock åtskilliga hemman försåldes till
skatte. För landskamrerarne eller, såsom de den tiden kallades,
bokhållarne i Vestergötland, Nerike och Vermland, Östergötland
och Kalmar utfärdades sedermera den 21 April och den 25 Sep¬
tember 1629 Kungl. Fullmagter att under skattemannarätt försälja
kronogods, hvarvid] köpeskillingen skulle beräknas efter en viss
taxa för hvarje lispund smör och hvarje tunna spanmål i hemma¬
nets ränta. Skatteköpen fortforo derefter nästan oafbrutet, om
ock ej i något större omfång, och år 1645 förhöjdes den taxa,
hvarefter skatteköpcskillingen bestämdes. Någon föreskrift om
skattevärdering för köpeskillingens bestämmande förefanns icke,
förrän genom Kungl. Brefvet den 22 Mars 1683 förordnades, att,
vid skatteköp inom bergslagen, skogen skulle väl taggs i kon¬
sideration, och man borde noga göra sig informerad i orten om
hemmanets vilkor och beskaffenhet, så i åker och äng, som skog,
mark, strömmar, torp och qvarnställen, hvarefter uträkningen skulle
formeras, så att köparen skulle tå lösa skatterätten etter dessa
förmåners värde. Mot slutet af 1600-talet afstadnade skatteköpen,
men upplifvades sedermera åter genom Kungl. Brefvet den 20
Mars 1701, hvari Kammarkollegiet anbefalldes, att öfver skatte-
rättigheters försäljande sluta och handla till det värde, som gör¬
ligast kunde stå att erhålla, hvarvid borde iakttagas, att abon var
närmast att köpa sitt åboende hemman, när han ville gifva hvad
en annan bjöd. Till verkställighet häraf föreskref Kollegiet, dels
genom Cirkulärbref den 29 April samma år, att, så snart någon
till skatteköp af ett hemman eller lägenhet sig anmälde, genom
vederbörande kronobetjente noga skulle undersökas och ransakas,
huru samma hemman eller lägenhet vore beskattad så väl till
belägenhet, byggnad, skog, fiskevatten, som hvad mera härvid
kunde vara att iakttaga, och huru högt skatterättighetslösen der¬
efter kunde komma att stå, hvilken undersökning jemte landshöf-
dingens betänkandeTderöfver skulle till Kollegiets pröfning insän¬
das, dels ock uti Cirkulärbref den 15 Mars 1707, att alla de krono¬
lägenheter, som åborne sjelfva icke kunde eller ville köpa till
skatte utan af någon annan begärdes allenast emot värderings-
summan, skulle offentligen utbjudas och försäljas till den, som
efter högsta budet erlagt köpeskillingen. Dessa föreskrifter anså-
165
gos emellertid af kronoåborne icke för dem innefatta tillräckliga
och skäliga förmåner, hvarför de i sådan syftning anförde klagomål,
med anledning hvaraf genom Knngl. Resolutionen på allmogens be¬
svär den 3 Juni 1719 dem försäkrades, att efter värdet och mätis-
mannaordom framför andra, utan något vidare uppbud, tå köpa
sina åboende hemman. Kort derefter, den 19 September 1723,
utfärdades Kungl. Förordning om skatteköp, hvari förut gällande
föreskrifter om skattevärdering och åbons förmånsrätt till skatteköp
bibeköllos, med tillägg att värderingssumman i allmänhet icke fick
understiga sex års räntor samt att åbon, der så påfordrades, skulle
med ed betyga, att han köpte för sig och ingen annan och, der
han det ej ville eller kunde, skulle det stå andra öppet att å auktion
tillhandla sig skatterätten. Genom skattevärderingarne afsågs att
erhålla en köpeskilling, som motsvarade hemmanets eller lägen¬
hetens verkliga värde, och då detta oaktadt värderingarne etter hand
befunnos vara för låga, anbefallde Kungl. Maj:t uti Bref den 18 Juni
1754 Kammarkollegiet att hafva behörigt inseende derå, att vederbö¬
rande vid skattevärderingar efter egendomens egentliga och rätta
värde utsatte skatteköpeskillingen, så att Kronan erliölle fullt gen-
fullo, om iakttagande hvaraf Kollegiet ock utfärdade Cirkulärbref den
19 September samma år äfvensom den 24 Mars 1790; dock skulle
jemlikt Kungl. Cirkulärbrefvet till landshöfdingarne den 18 Fe¬
bruari 1757 uppodlingar å kronohemmans egor vid skattevärde¬
ring icke tagas i beräkning till skatteköpeskillingens förhöjande,
utan förblifva en rättmätig|liugnad och belöning för åbons flit
och arbete, hemmanet till gagn och understöd. Endast för rust¬
håll medgafs jemlikt Kungl. Brefvet den 22 September 1756 undan¬
tag ifrån dessa stadganden i så måtto, att innehafvarne deraf
erhöllo den förmån att få lösa sina rusthåll till skatte utan för¬
utgången värdering eller annan omgång, än att de i landtränteri
såsom köpeskilling nedsatte beloppet af sex års räntor. Skatte¬
köpen inställdes visserligen jemlikt Kungl. Brefvet den 28 Okto¬
ber 1773, men tillätos åter i öfverensstämmelse med förut gällande
föreskrifter genom Kungl. Förordningen den 21 Februari 1789,
hvarefter genom Kungl. Brefvet den 10 Oktober 1793, offentlig¬
gjord! genom Kammarkollegiets Kungörelse den 29 i samma må¬
nad och år, ytterligare medgafs kronoåborne den förmån att få
lösa sina hemman till skatte mot erläggande af tio års räntor
efter kronovärde, dock att å ena sidan landshöfdingen, i fall han
funne en eller annan lägenhet mera värd, derå skulle låta verk-
166
ställa värdering till bevakande af Kronans rätt, och å den andra
den åbo, som ansåg det bestämda lösningspriset för högt, egde
att på förut vanligt sätt genom värdering skatterättigheten för¬
värfva. Numera få enligt Kungl. Kungörelsen den 15 December
1848 kronohemman försäljas till skatte åt den, som derå innehar
lagligen befäst besittningsrätt eller pröfvas vara dertill berätti¬
gad, utan föregången värdering eller annan omgång än erläggande
af den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskilling. För
befordrande af skatteköp af Kronans under åborätt upplåtna hem¬
man och lägenheter är genom Kungl. Cirkulärbrefvet den 19 Augusti
1870 förordnadt, att förteckningar öfver dylika hemman och lägen¬
heter skola hvartannat år upprättas, dels för att från predikstolarne
i de socknars kyrkor, der hemmanen eller lägenheterna äro belägna,
uppläsas, och dels för att vid tingsställena anslås. Detta har ock
i sin mån bidragit dertill, att de under stadgad åborätt upplåtna
hemman, hvilka vid 1874 års början utgjorde 335,170 mantal, såsom
här ofvan är nämndt, vid 1880 års slut nedgått till 186,109 man¬
tal. För förvärfvande af skatterätt till krononybyggen i de norra
länen fordras numera icke af åbon någon skatteköpeskilling, utan
få dessa nybyggen enligt Kungl. Brefven den 6 Maj 1817, den 10
Februari 1824 och den 15 December 1848 utan lösen omföras
till skatte, sedan byggnads- och odlingsskyldigheterna blifvit
fullgjorda.
Från ofvannämnda i 1723 års skatteköpsförordning uppställda
allmänna grundsats, att åbon skulle ega företrädesrätt att framför
andra lösa sitt hemman till skatte, gjordes snart ett undantag,
som förtjenar särskild uppmärksamhet. Uti nämnda Kungl. För¬
ordning förbjöds skatteköp af kronohemman, som voro belägna i
orter, der ädlare samt manufakturverk funnos, och hvilka af
Bergskollegiet förklarades för något bergverk omistliga; men uppå
derom gjord ansökning förordnades genom Kungl. Brefvet den
16 Augusti 1731, att ej allenast nyssnämnda utan äfven de inom
jernbergslagen belägna kronohemman, som befunnos lända bruken
till styrka och vara derifrån omistliga, skulle af vederbörande
bruksegare få köpas till skatte framför åbon, med förbehåll att
denne skulle vara odrifven, och med iakttagande i öfrigt, att rättig¬
heten till skatteköp skulle i främsta rummet tillkomma de ädlare
och manufakturverken, dernäst jerngrufvor, sedan hyttor och sist
stångjernshamrar. Numera är genom Kungl. Kungörelserna den
24 Maj 1878 och den 23 December 1881 tillfälle beredt så väl för
bruksegaren att till åbon sälja eganderätten, som för denne att
till bruksegaren öfverlåta sin åborätt.
De äldre skattebrefven innehålla i allmänhet förpligtelse för
köparen att till Kronan utgöra hemmanet åliggande räntor och
utlagor, hvartill på grund af Kungl. Brefvet den 8 April 1(335
sedermera fogades det vilkor, att, i händelse vid jordrefning
hemmanet skulle finnas kunna draga högre ränta än förut, köparen
eller hans rättsinnehafvare då skulle vara skyldige att utgöra
den förhöjda räntan, livilket sistnämnda förbehåll upphörde att i
skattebrefven införas vid tiden för indelningsverkets upprättande
under Konung Karl XI:s regering och sedermera förlorade all
betydelse, då dels genom 20 punkten i Kungl. Resolutionen på
allmogens besvär den 10 September 1743 skatteallmogen förkla¬
rades böra utan särskild och ny ränta blifva bibehållen vid alla
de egor och tillegor, som till dess skattehemman af ålder lydt
och legat, det vare sig redan byggda torp och uppodlade lägen¬
heter eller sådana, som derefter genom flit och arbete på hem¬
manens enskilda egor uppodlades, och dels genom Kungl. Förord¬
ningen den 21 Februari 1789 alla skattemän, ehvad deras hemman
redan vore från Kungl. Maj:t och Kronan försålda eller derefter
komme att försäljas eller ock vore urgamla skattehemman, för¬
säkrades att öfver dessa sina hemman med tillhörande egor och
förmåner åtnjuta lika orubblig egande- och lika fri dispositions¬
rätt, som frälseman öfver frälsehemman, med undantag allenast
för de för Kronans behof tjenliga ek-, bok- och mastträd, hvilken
inskränkning i egande- och dispositionsrätten likväl numera bort¬
fallit. Enligt de från början af 1700-talet och sedermera utfär¬
dade skattebref hafva kronoegendomarne sålts till enskilde »under
skattemannabörd och rättighet», utan något särskildt förbehåll om
utskyldernas erläggande, hvilken skyldighet måste anses vara
innefattad under de här ofvan nyss anförda orden.
Bland de egendomar, hvilka på grund af nu anförda författ¬
ningar fått köpas till skatte, förekomma jemväl några säterier,
hvilka äfven efter köpet fått behålla sin säterinatur.
Utom de öfverlåtelse!' af kronoegendomar under skattemanna-
rätt, som på grund af här ofvan anförda allmänna författningar
egt rum, har dylik öfverlåtelse, hufvudsakligen i senare tider, äfven
skeft på grund af särskilda författningar eller föreskrifter.
Det utmärkande för öfverlåtelse!' af sistnämnda slag är, att
de egendomar, som varit föremål för desamma, icke innehafts med
168
stadgad åborätt, utan antingen försålts till den, som bjudit högsta
köpeskilling eller högsta ränta, eller ock på grund af särskilda
förhållanden upplåtits under skattemannarätt med vissa vilkor.
Om beskaffenheten af dessa öfverlåtelser innehålla förberörda be¬
tänkande af den 15 September 1874 samt Arméförvaltningens,
Förvaltningens af Sjöärendena, Kammarkollegiets och Statskon¬
torets den 22 Februari 1875 deröfver afgifna gemensamma under¬
dåniga utlåtande redogörelse, hvarför Komitén med åberopande
deraf här hufvudsakligen inskränker sig till att meddela upplys¬
ning om antalet och mantalet af de fastigheter, som härigenom erhållit
skatte natur, jemte de för desamma fastställda räntor och krono¬
tionde.
Genom skattläggning och skatteköp af de delar af relcogni-
tionsshogarne, som under jernbruken bibehållits, hafva följande
mantal, räntor och kronotionde tillkommit.
Hemman.
|
Ränta.
|
Krono¬
tionde.
|
Skatte-
köpeskilling.
|
Antal.
|
Mantal.
|
Kronor.
|
öre.
|
iKronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
4
|
3,375
|
734
|
40
|
42
|
68
|
409
|
89
|
10
|
9,250
|
1,568
|
83
|
80
|
71
|
1,036
|
91
|
9
|
10,073
|
2,385
|
97
|
169
|
46
|
1,216
|
07
|
11
|
13,656
|
1,867
|
63
|
86
|
05
|
1,446
|
78
|
21
|
13,661
|
1,781
|
44
|
147
|
79
|
1,121
|
43
|
113
|
75,385
|
6,682
|
40
|
692
|
86
|
5,919
|
19
|
2
|
1,083
|
233
|
02
|
2
|
23
|
150
|
—
|
73
|
59,555
|
6,841
|
46
|
219
|
49
|
5,139
|
95
|
34
|
66,24 9
|
6,563
|
55
|
344
|
52
|
5,397
|
37
|
12
|
13,848
|
1,009
|
25
|
103
|
91
|
949
|
07
|
11
|
10,786
|
668
|
26
|
2
|
24
|
636
|
75
|
300
|
276,921
|
30,336
|
21
|
1,891
|
94
|
23,423
|
41
|
Stockholms län
Upsala » ......
Södermanlands » ......
Skaraborgs » ......
Vermlands » ......
Örebro *> ......
Vestmanlands » ......
Kopparbergs » ......
Gefleborgs » ......
Vesternorrlands » ......
Vesterbottens » ......
Summa
Enahanda åtgärd, som, enligt hvad nu är omförmäldt, blifvit
med rekognitionsskogarne vidtagen, förestår i afseende på den
Tunabergs kopparverk i Södermanlands län upplåtna allmänning,
af hvilken verkets egare genom Kungl. Brefvet den 30 Maj 1879
förklarats berättigad att i den ordning, Kungl. Kungörelsen den 4
Februari 1811 jemte öfriga om användande af de bruken och
bergverken upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar
169
föreskrifva, efter skedd skattläggning till skatte lösa så stor del,
som, sedan de till skogsfång från allmänningen berättigade hem¬
man och lägenheter erhållit deremot svarande skogsmark, kan
vara för verkets behof erforderlig.
Åtskilliga Tcronoshogar hafva med tillämpning af Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelse den 13 Juni 1818, sedan ett minimi¬
belopp af ränta i spanmål blifvit bestämdt, å offentlig auktion
sålts till den, som erbjudit högsta årliga ränta, med skyldighet
tillika att såsom skatteköpeskilling erlägga ett belopp motsvarande
sex gånger den erbjudna räntan. Följande öfversigt visar om¬
fånget af dessa försäljningar:
Antal
lotter.
|
Ränta.
|
Skatteköpe¬
skilling.
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
43
|
2,766
|
89
|
13,345
|
79
|
2
|
105
|
61
|
574
|
90
|
45
|
2,872
|
50
|
13,920
|
69
|
Kalmar län .
Örebro » .
Summa
Till följd af Kungl. Brefvet den 16 Mars 1824 och Kammar¬
kollegiets derpå grundade Cirkulärbref den 14 April samma år
hafva åtskilliga kronoparker och med dessa i afseende å disposi¬
tionsrätten lika beskaffade krono allmänningar samt till Kronan hem¬
fallna bergslagsallmänningar och rekognitionsskogar blifvit i lotter
indelade och, sedan ränta efter markens godhet och skogens be¬
skaffenhet blifvit åsatt med minst '/o, högst 3 kappar spanmål å
hvarje geometriskt tunnland, å offentlig auktion sålda till den
högstbjudande. Omfattningen af de försäljningar, som sålunda egt
rum, framgår af följande öfversigt:
170
|
|
Antal
lotter.
|
Ränta.
|
Skatteköpe-
skilling.
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
Upsala
|
län ...........................
|
15
|
174
|
68
|
2,096
|
98
|
Södermanlands
|
» ...........................
|
8
|
88
|
—
|
1,778
|
50
|
Östergötlands
|
.. ...........................
|
148
|
1,944
|
4.6
|
148,721
|
72
|
Jönköpings
|
» ...........................
|
2
|
24
|
97
|
673
|
50
|
Gotlands
|
.» ...........................
|
14
|
130
|
13
|
770
|
15
|
Kristianstads
|
» ...........................
|
2
|
35
|
94
|
4,171
|
50
|
Göteborgs
|
. ...........................
|
2
|
3
|
58
|
550
|
—
|
Skaraborgs
|
» ........................
|
71
|
753
|
89
|
12,913
|
56
|
Vermlands
|
)) ...........................
|
40
|
444
|
—
|
14,848
|
06
|
Örebro
|
)) ...........................
|
67
|
1,070
|
43
|
52,928
|
28
|
Kopparbergs
|
» ...........................
|
2
|
28
|
90
|
1,357
|
50
|
Gefleborgs
|
,)
|
4
|
176
|
40
|
—
|
—
|
|
Summa
|
375
|
4,875
|
38
|
240,809
|
—
|
Åtskilliga i Södermanland belägna jagbackar hafva jemlikt
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 23 Maj 1818 och
Kungl. Brefvet den 16 Juli 1823 utan förbehåll af någon köpe¬
skilling blifvit sålda å auktion till den, som erbjudit högsta
spanmålsafgift i årlig ränta, utgörande de räntebelopp, som af
dessa lägenheter till statsverket ingå, 592 kronor 20 öre.
Med tillämpning af föreskrifterna i Kungl. Brefvet den 29
Juni 1866 hafva åtskilliga i de norrländska länen vid afvittring
uppkomna öfverloppsmarker, hvilka ansetts erbjuda endast ringa
tillfällen till odling och icke heller funnits lämpliga att behållas
såsom kronoparker, sålts åt den högstbjudande, sedan ränta blifvit
åsatt; och utgöra räntorna och skatteköpeskillingsbeloppen för
ifrågavarande lägenheter:
|
|
Ränta.
|
|
Skatteköpe-
|
|
Antal.
|
|
|
|
|
|
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
Vesternorrlands län..........................
|
1
|
18
|
31
|
1,501
|
—
|
Vesterbottens » ..........................
|
31
|
1,225
|
97
|
634
|
42
|
Norrbottens » ..........................
|
3
|
12
|
11
|
1,495
|
—
|
Summa
|
35
|
1,256
|
39
|
3,630
|
42
|
171
Utmarken på Öland, hvartill Kronan innehade så väl egande-
som dispositionsrätten, men hvarå kringliggande hemman af ålder
tillåtits att begagna mulbete, har jemlikt Kungl. Brefvet den 17
Juli 1812 och Kungl. Instruktionen för komiterade till utmarkens
delning den 6 Maj 1813, med undantag af de delar af samma
utmark, som förut varit såsom skogsallmänningar ansedda eller
kunde till nya hemman eller kronotorp användas eller för vissa
allmänna behof erfordrades, blifvit kringliggande hemman tillagd
och dem emellan fördelad utan någon löseskilling, men emot
ränta, i sin helhet uppgående till 1,151 kronor 5 öre.
Jemförliga med omförmälda utmarkslotter äro de skogslotter,
som jemlikt ofvan åberopade Kungl. Bref den 16 Mars och Kam¬
markollegiets Cirkulärbref den 14 April 1824 blifvit från krono-
parker och de allmänningar, till hvilka Kronan hade enahanda
dispositionsrätt som till kronoparkerua, utbrutna såsom ersättning
för den rätt till mulbete och skogsfång, som antingen från
uråldriga tider begagnats af vissa hemman eller ock genom
särskilda Kungl. Resolutioner, hvilka icke kunde rubbas, blifvit
åtskilliga hemman såsom understöd tillerkänd. Dessa lotter upp¬
låtos såsom en oskiljaktig tillhörighet till hemmanen mot ränta i
spanmål och skulle vanligen skatteköpas mot erläggande af en
köpeskilling motsvarande sex års räntor. De räntor, som i följd
af denna föreskrift tillkommit, kunna beräknas till omkring 1,000
kronor, hvarjemte några af ifrågavarande lägenheter blifvit åsätta
kronotionde, ehuru till obetydligt belopp. Äfven ifrågavarande
räntor äro påförda de hemman, till hvilka skoglotterna höra.
På grund af Kungl. Brefvet den 22 Mars 1850 hafva åtskil¬
liga för statsverkets räkning uttarrenderade fisken blifvit under
skattemannarätt å auktion försålda, med skyldighet för köparne
att utom köpeskillingen för ifrågavarande fisken erlägga årlig ränta,
hvilken i allmänhet blifvit bestämd till medelbeloppet af arrende-
afgifterna under de tre försäljningen nästföregående arrendeperio¬
derna, men för de fisken, å hvilka denna beräkning ej kunnat til¬
lämpas, efter annan dermed jemförlig grund. De fisken, som till
följd häraf blifvit sålda, utgöra:
172
|
|
Antal.
|
Ränta.
|
Skatteköp
skilling
|
e-
|
|
|
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
i Stockholms
» Södermanlands
» Östergötlands
» Jönköpings
» Kalmar
» Blekinge
» Kristianstads
» Malmöhus
» Hallands
|
|
9
|
94
|
48
|
2,054
|
50
|
|
2
|
60
|
|
53
|
_
|
|
2
|
45
|
50
|
86
|
50
|
|
2
|
10
|
16
|
300
|
_
|
|
3
|
15
|
03
|
7
|
_
|
|
1
|
1
|
50
|
15
|
_
|
|
70
|
1,166
7
|
08
|
4,127
|
55
|
|
2
|
31
|
367
|
|
|
1
|
63
|
30
|
1,200
|
|
|
1
|
11
|
|
200
|
|
» Skaraborgs
» Örebro
» Gefleborgs
|
|
1
|
4
|
61
|
4
|
50
|
|
2
|
17
|
|
75
|
|
|
30
|
180
|
34
|
1,645
|
03
|
|
129
|
2,691
|
92
|
4,358
|
01
|
|
|
23
|
25
|
29
|
70
|
46
|
|
|
30
|
591
|
72
|
8,089
|
80
|
» Norrbottens
|
|
37
|
870
|
55
|
6,888
|
79
|
|
Summa
|
345
|
5,855
|
79
|
29,542
|
14
|
Härförutan hafva åtskilliga Kronan tillhöriga egendomar af
olika anledningar och på grund af särskilda beslut öfverlåtits till
enskilde under skattemannarätt, antingen och vanligast emot be¬
stämd köpeskilling, eller ock medelst auktion till den högstbju¬
dande. Vid dylik öfverlåtelse har Kronan förbehållits ränta af
egendomarne, hvilken före försäljningen blifvit fastställd, stundom
till hvad som i jordehöckerna af ålder varit hemmanet eller lägen¬
heten påfördt och stundom efter särskilda för hvarje fall före-
skrifna grunder, dervid isynnerhet under innevarande århundrade
emellanåt förekommit, att räntan blifvit bestämd att utgå med ett
belopp motsvarande det arrende, som af hemmanet eller lägenheten
förut utgått. Någon utredning om de försäljningar af ifråga¬
varande slag, som egt rum före nuvarande statskick, har ej verk¬
stälts, dels i anseende till de; tidsödande undersökningar i äldre
och nyare jordeböcker, som för en sådan utredning hade erfor¬
drats, dels ock emedan sådana äldre försäljningar ej kunna anta-
173
gas hafva varit talrika, utan, måhända i högre grad än de efter
år 1809 verkställda, utgöra undantag. Om de försäljningar, som
skett sedan nyssnämnda år, följer här en redogörelse.
|
|
Hemman.
|
Lä¬
gen¬
heter.
Antal.
|
Ränta.
|
Krono¬
tionde.
|
S katte¬
köpeskilling.
|
|
|
Antal.
|
Mantal.
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
|
|
|
|
i
|
98
|
|
|
|
782
|
50
|
Östergötlands
|
län......
|
1
|
5
|
i
|
844
|
77
|
141
|
99
|
44,950
|
|
Jönköpings
|
» ......
|
5
|
1,062
|
i
|
138
|
09
|
38
|
17
|
10,280
|
—
|
Kronobergs
|
» ......
|
1
|
0,500
|
—
|
45
|
43
|
7
|
44
|
15,050
|
—
|
Kalmar
|
)) __
|
5
|
3,500
|
—
|
442
|
51
|
70
|
53
|
39,900
|
—
|
Kristianstads
|
» ......
|
—
|
—
|
i
|
—
|
12
|
—
|
—
|
800
|
—
|
Malmöhus
|
»
|
—
|
—
|
9
|
1
|
99
|
---
|
—
|
4,145
|
—
|
Göteborgs
|
)>
|
1
|
1
|
—
|
2,185
|
—
|
12
|
61
|
24,250
|
—
|
Elfsborgs
|
» ......
|
3
|
1,250
|
—
|
129
|
99
|
19
|
47
|
8,600
|
—
|
Skaraborgs
|
» ......
|
2
|
0,563
|
—
|
49
|
46
|
15
|
81
|
2,926
|
50
|
Kopparbergs
|
»
|
9
|
6,742
|
2
|
1,082
|
58
|
—
|
—
|
134,907
|
97
|
Gefleborgs
|
)) ..
|
—
|
—
|
2
|
214
|
03
|
—
|
—
|
700
|
—
|
Vesterbottens
|
»
|
1
|
0,750
|
—
|
7
|
50
|
—
|
—
|
4,500
|
—
|
Norrbottens
|
))
|
1
|
0,5oo
|
-
|
29
|
38
|
9
|
44
|
3,290
|
|
|
|
Summa
|
29
|
14,867
|
17
|
5,269
|
10
|
315
|
46
|
j 295,0811 97
|
För att utröna, huru många af de nuvarande skatteegen-
domarne blifvit köpta från Kronan, har en undersökning företagits
i äldre jordehöcker och räkenskaper, hvarvid befunnits, att skatte¬
hemmanen i riket år 1700 och således före den tidpunkt, då
skatteköpen i större skala togo sin början, utgjorde 21,158,516
mantal. En del af dessa egendomar hafva genom de under
1600-talet medgifna skatteköp öfvergått från krono till skatte.
Att noggrannt uppgifva mantalet å dessa har, i anseende till de
svårigheter och den tidsutdrägt, som skulle varit förenade med en
härför erforderlig undersökning i de från nyssnämnda tid förvarade
handlingar, ej låtit sig göra, men efter ungefärlig beräkning torde
dessa egendomar kunna uppskattas till omkring 1,000 mantal.
De gamla skatteegendomarne kunna alltså anses utgöra något
öfver 20,000 mantal. Då samtliga i mantal satta skatteegendomar
år 1878 utgjorde i afjemnadt tal 39,400 mantal, så utgöra de
174
egendomar, hvilka öfvergått från krono till skatte, omkring 19,400
mantal. Dessa bestå dels och till största delen af hemman, som
varit upplåtna åt åbor, dels af gamla skattehemman, som genom
förmedling öfvergått till krono, dels af uppodlade kronohemman
i de norra länen, dels ock af inom andra delar af riket upptagna
ödeshemman samt stubbe- och röjselrättshemman.
Någon undersökning, till utrönande af huru många af jord¬
lägenheterna, som äro af gammal skattenatur, och huru många som
öfvergått från krono till skatte har, med hänsyn till ifrågavarande
lägenheters jemförelsevis ringa betydenhet, ansetts icke vara
oeftergiflig! nödvändig.
Det är förut nämndt, att det verldsliga frälsets gods med
hänsyn till den kamerala naturen redan före reformationen voro
fördelade i flere grupper. Af dessa erhöllo sätesgårdarne en ännu
mera gynnad ställning än förut, då genom rusttjenstordningen den
3 Augusti 1562 medgafs frihet från rusttjenst för hvarje grefve å
tre gårdar, för hvarje friherre å två och för hvarje adelsman å
en gård, hvarjemte enhvar frälseman, som hade flere gårdar, än
han kunde lägga under sin sätesgård, berättigades hafva der¬
under en landbogård eller, såsom den sedermera kallas, ladugård.
Befrielsen från rusttjenst för säterier och ladugårdar bekräf¬
tades sedermera genom Konung Sigismunds Försäkring den 11
Februari 1594, deri Adeln äfven efterläts att utan någon afgift i
form af tull eller accis till utrikes ort utskeppa de varor, som
erhöllos af egna arfvegods eller förläningar, likasom ock att från
utlandet inköpa varor till eget behof. Dessa friheter bekräftades
genom adliga privilegierna den 8 Oktober 1617, då rå och rörs¬
hemman jemväl befriades från rusttjenst samt tillförsäkrades den
frihet från dagsverken till Kronan samt skjutsning och gärder,
hvaraf säterier och ladugårdar redan voro i åtnjutande. Det all¬
männa frälset deltog deremot till hälften emot krono och skatte i
alla gärder och hjelper, men befriades derifrån då Adeln år 1644
afstod från tullfriheten. Sedermera blef dock landtågsgärden i så
måtto frälset ålagd, att för en del af de deri ingående persedlar
skulle presteras rusttjenst. Säterier samt insockne hemman i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän äro, i olikhet med hvad
förhållandet är med det ypperliga frälset i öfriga delar af riket,
skyldiga att prestera rusttjenst. Rättigheten att uppbygga säterier
stod under 16:de och större delen af 17:de århundradet Adeln öppen,
i det omfång och med de vilkor, dess privilegier angåfvo. Bland
175
dessa vilkor var bland annat det, att egendomarne skulle vara så
bebyggda, att de för adliga sätesgårdar kunde anses. Att ännu
år 1678 säterifriheten icke var någon vid jorden fäst förmån, fin¬
ner man af Kungl. Plakatet och Förordningen den 6 November
samma år angående huru säteri- samt rå- och rörs-friheter böra
förstås. Der förordnas bland annat, att såsom sätesgården är
fundament till sjelfva rå- och rörsfriheten och ett säteri, hvarest
en adelsman kan hafva sitt hemvist, icke är privilegieradt för jor¬
dens och grundens skull, utan friheten följer personen, som är
egare till sjelfva gården, alltså måste en sätesgård, Kidderskapet och
Adeln tillhörig, antingen den redan såsom säteri brukades eller
framdeles upptoges och brukades, vara så bebyggd och kultiverad,
att han kunde såsom ett adligt säte bebos.5! Derför fick icke heller
en egendom, som icke var med sådana hus bebyggd, som en adels¬
man kunde bo uti, kallas säteri eller njuta säterifrihet och rät¬
tighet. Bl ef en sätesgård så förfallen, att han brukades som bond¬
gård, och utgjordes deraf skjutsning och dagsverken, skulle säteri¬
friheten upphöra, och egendomen blifva bondehemmans vilkor
underkastad. Skyldigheten för egare af säterier att derå hafva
karaktershus stadgades ytterligare i Kungl. Förordningen den 1
Mars 1681 och fortfor äfven, sedan förbud emot upprättande af
nya säterier kort derefter utfärdats. Uti häradsfogdeinstruktionen
den 9 Oktober 1688 likasom i landshöfdingeinstruktionen den 4
November 1734 finnas föreskrifter meddelade om tillsyn derå, att
byggnadsskyldigheten å säterierna fullgjordes. Först genom Kungl.
Kungörelsen den 14 November 1829 upphäfdes föreskrifterna
om skyldigheten för innehafvare af säterier att derå underhålla
säteribyggnader.
_ Frälset har, såsom förut är antydt, blifvit tillökadt genom för¬
läning, donation, köp eller förpantning af kronogods. En stor del
af dessa återföll till staten genom den mot slutet af 17:de år¬
hundradet företagna reduktion. De afsöndringar, som blefvo be¬
ståndande, hade skett hufvudsakligen genom försäljning under det
17:de århundradet, hvilken framkallades af statens ofta tryckande
penningebehof. Försäljningen började år 1622, men någon viss
grund för köpeskillingens bestämmande fanns icke förr än år 1625,
ifrån hvilken tid köpeskillingen beräknades till ett belopp, som
motsvarade jordeboksräntans kronovärde, kapitaliseradt efter 3 pro¬
cent. Med år 1638 blefvo utaf de så kallade ovissa persedlarne
landtågsgärden och salpeterhjelpen jemväl tagna i beräkning vid
176
köpeskillingens bestämmande, i sammanhang hvarmed den ned¬
sättning i dittills gällande köpetaxa egde rum, att köparen för 4 V2
dalers ränta erlade endast 100 daler, eller med andra ord ett
belopp motsvarande räntans kronovärde kapitaliseradt å 4 V2 °/o-
Vid reduktionen underkastades dessa köp granskning, och de rän¬
tor, hvilka genom felaktig beräkning icke blifvit betalda, indrogos
till Kronan, hvarvid likväl köparen eller hans rättsinnehafvare
lemnades öppet att till sig lösa de oguldna räntorna, hvilken rät¬
tighet också oftast begagnades. Vid köp af räntor å kronohem¬
man erhöll köparen alltid utan särskild betalning äfven jordegande-
rätten, hvadan dessa hemman erliöllo egenskapen åt rent Irälse.
Då skattehemmans räntor voro föremål för försäljning, hvilket
ofta inträffade, intogs i salubrefven det förbehåll, att köparen
»icke skulle hafva magt jordeganden ifrån dess börd och rättighet
tränga utan god vilja deras, som lag säger». Med hänvisning i
öfrigt till den i ofvanberörda den 15 September 1874 afgitna
betänkande angående grundskatterna samt rustnings- och roteriugs-
besvären förekommande redogörelse i fråga om ränte- och jord-
egarens inbördes rättigheter och skyldigheter, varder, till upplys¬
ning om antalet och värdet af ännu qvarstående frälseräntor å
hemman och lägenheter af skattefrälse natur, det vid nämnda
betänkande fogade sammandrag deröfver här meddeladt.
177
|
Frälseräntor af
|
Räntorn
belopp e:
medium
1864—18
|
*S
ter
af
73
&e-
s.
|
Räntornas
kapitalvärde
enligt 1872
års taxe-
rings-
längder.
|
Hemman.
|
Lägen¬
heter.
|
Antal.
|
Mantal.
|
Antal.
|
arens mar
gångspr
|
Stockholms län
|
323
|
227,08
|
6
|
44,347
|
86
|
900,912-
|
Upsala »
|
263
|
173,98
|
6
|
33,801
|
94
|
575,324
|
_
|
Södermanlands »
|
76
|
44,62
|
—
|
7,950
|
34
|
142,618
|
_
|
Östergötlands »
|
82
|
55,21
|
12
|
9,686
|
73
|
158,663
|
_
|
Jönköpings »
|
41
|
19,79
|
—
|
2,381
|
60
|
44,781
|
_
|
Kronobergs »
|
27
|
16,79
|
—
|
1,540
|
99
|
29,677
|
_
|
Kalmar »
|
34
|
22,60
|
—
|
2,931
|
91
|
57,229
|
_
|
Hallands »
|
57
|
42,52
|
—
|
4,607
|
42
|
90,950
|
_
|
Göteborgs och Bohus »
|
13
|
12,—
|
1
|
1,898 21
|
35,392
|
—
|
Elfsborgs »
|
107
|
50,20
|
1
|
5,198 12
|
100,397
|
_
|
Skaraborgs »
|
47
|
29,7 3
|
2
|
3,560
|
73
|
64.963
|
_
|
Vermlands »
|
129
|
66,29
|
—
|
8,004
|
11
|
175,430
|
__
|
Örebro »
|
141
|
89,35
|
1
|
16,157
|
17
|
324,950
|
_
|
Vestmanlands »
|
27
|
16,11
|
—
|
3,037
|
75
|
58,856
|
_
|
Kopparbergs »
|
7
|
3,81
|
—
|
603 69
|
18,547
|
_
|
Gefleborgs »
|
97
|
28,—
|
—
|
4,384 63
|
80,796
|
_
|
Vesternorrlands »
|
15
|
3,91
|
—
|
332
|
90
|
5,938
|
___
|
Norrbottens »
|
17
|
4,7 *
|
—
|
332
|
12
|
6,077
|
_
|
Summa
|
1,503
|
906,7 7
|
29
|
150.758
|
252,871,500
|
|
Äfven i senare tider har försäljning af kronoegendomar till
frälse egt ruin. Genom Kung! Brefvet den 29 Maj 1874 och
Kammarkollegiets cirkulär den 14 Augusti samma år förordnades,
att de under Kollegiets förvaltning ställda, för statsverkets räkning
utarrenderade hemman och lägenheter, för hvilka årliga arrende-
afgiften icke öfversteg 200 kronor och hvilkas bibehållande åt
Kronan icke på grund af befintlig skogstillgång eller af annan
särskild anledning påkallades, skulle å offentlig auktion till den
högstbjudande försäljas, med vilkor, bland annat, att försäljningen
skulle ega rum utan förbehåll af någon kronotionde eller sådan
grundränta, som utginge endast af kronoskatteegendomar, samt att,
sedan köpebref utfärdats, de sålda hemmanen och lägenheterna
skulle i jordeboken upptagas under titel utsockne eller allmänt
frälse och för betecknande af denna deras ntuar påföras ränta till
Skatteregleringshomiténs Betänkande. III. 12
178
Kronan i likhet med andra frälsehemman i orten. Med tillämp¬
ning af dessa föreskrifter hafva åtskilliga mindre egendomar intill
1881 års utgång blifvit försålda, hvarförutan jemlikt särskildt be¬
slut fyra provincialläkaren i Ölands södra distrikt anslagna hemman
blifvit med enahanda vilkor försålda. Omfattningen af dessa för¬
säljningar framgår af följande sammandrag:
|
Hemman.
|
1
Lägen-1
beter. |
|
1
Ränta.
|
Skatte-
köpeskilling.
|
|
Antal.
|
Mantal.
|
Antal.
|
Kronor.
|
öre.
|
Kronor.
|
öre.
|
\
Stockholms län.....................
|
1
|
0 ,125
|
—
|
—
|
16
|
8,100
|
—
|
Upsala » .....................
|
4
|
0,312
|
—
|
—
|
39
|
13,800
|
—
|
Södermanlands » .....................
|
6
|
1
|
3
|
1
|
25
|
49,782
|
—
|
Östergötlands » .....................
|
4
|
0,750
|
3
|
—
|
94
|
45,830
|
—
|
| Jönköpings » .....................
|
3
|
0,500
|
—
|
—
|
62
|
13,700
|
— ■
|
i Kronobergs » .....................
|
5
|
2
|
—
|
2
|
50
|
49,750
|
—
|
1 Kalmar » .....................
|
9
|
2,281
|
—
|
2
|
85
|
63,131
|
— 1
|
Gotlands » .....................
|
—
|
—
|
1
|
—
|
—
|
1,215
|
—
|
Malmöhus » ......-..............
|
—
|
—
|
12
|
—
|
--
|
29,370
|
—
|
Kristianstads » .....................
|
—
|
—
|
7
|
—
|
-
|
10,381
|
—
|
Elfsborgs » .....................
|
14
|
4,375
|
—
|
5
|
47
|
111,681
|
50
|
1 Skaraborgs » .....................
|
11
|
2,312
|
3
|
2
|
89
|
136,795
|
—
|
1 Vermlands » ....................
|
1
|
0,250
|
4
|
—
|
31
|
6,165
|
— r
|
| Örebro » .....................
|
4
|
0,750
|
5
|
—
|
94
|
51,524
|
65
|
Vestmanlands » .....................
|
1
|
0,250
|
i
|
—
|
31
|
9,185
|
—
|
1 Kopparbergs » .....................
|
1
|
0,187
|
—
|
—
|
23
|
8,050
|
—
|
1 Jemtlands » ..................—
|
1
|
0,861
|
—
|
1
|
08
|
10,040
|
—
|
1 Vesterbottens » .....................
|
I 1
|
0,125
|
—
|
—
|
16
|
1,305
|
- j
|
Norrbottens » .....................
|
1
|
0,250
|
—
|
—
|
31
|
8,000
|
—
|
Summa
|
67
|
! 16,328
|
39
|
20
|
1 41
|
627,835
|
15
|
179
V.
Grundskatterna.
2:o. Motivering och Förslag.
Genom den här ofvan intagna historiken är redogjordt för
det sätt, hvarpå de på jorden hvilande utskylderna hafva upp¬
kommit och utvecklat sig, äfvensom för de olika kamerala jord¬
naturernas beskaffenhet.
Dessa skatter voro antagligen från början pålagda med af- Allmän
seende på hemmanens olika beskaffenhet, men de hafva seder- motiverino-
mera, under de förändringar af flere slag, som påföljande tider
medfört, antagit en mer och mer ojemn natur. Huru litet en
del af ännu bestående jordskatter af sjelfva deras upphofsman
var ämnad att blifva ständiga pålagor, visar sig bland annat
af Konung Gustaf II Adolfs i historiken anförda förklaring af
1622. Denna historik visar ock å en annan sida, huru frälset
steg för steg, och slutligen nästan helt och hållet befriat sig
från de besvär, hvilkas utgörande ursprungligen legat till grund
för dess räntefrihet.
Den statistiska redogörelse, som af Komitén utarbetats och
till hvilken den här får* hänvisa, ådagalägger med siffror, huru
jordbruksfastighet på landet i allmänhet betalar tio gånger
mera än annan fastighet, huru af nämnda jordbruksfastigheter
en del är nästan helt och hållet fri från all direkt skatt, under
det en annan erlägger ansenliga afgifter, huru vidare vissa delar
af Sverige äro i detta hänseende flerfaldigt drygare beskattade
än andra, så att till exempel en jordbruksfastighet med 1000 kro¬
nors taxeringsvärde i ett län erlägger endast 3 kr. 18 öre, under
det den i ett annat utgör 10 kr. 32 öre, eller mera än tre¬
dubbelt, och slutligen huru äfven inom samma ort ett hemman
kan för samma taxeringsvärde vara 20 till 30 gånger tyngre
beskattadt än ett annat.
De sålunda meddelade sifferuppgifterna innehålla för vid¬
tagandet af en åtgärd, i det syfte Komitén ämnar att föreslå,
mera talande skäl, än den mest vidlyftiga utläggning kunde
förebringa.
180
Så väl denna i ögonen fallande ojemnhet, som det förhål¬
landet att de nu ifrågavarande skatterna strida mot den allmänt
erkända grundsatsen, att en skatt hör, så vidt möjligt, motsvara
måttet af den förmögenhet eller inkomst, som är dess föremål,
hafva redan sedan långliga tider tillhaka framkallat ett miss¬
nöje, som föranledt lagstiftningen att steg för steg vidtaga
åtgärder för deras ordnande. Hurusom genom Kungl. Kun¬
görelsen den 11 Maj 1855 de mångfaldiga i räntan förut
ingående persedlarne omsattes till några få hufvudpersedlar, är
i den förutskickade historiken omnämndt; likaså huru fjorton
år senare persedelräntan och kronotionden förvandlades till fixa
penningeskatter.
Emellertid har under en följd af år det ena förslaget efter
det andra framstälts till ett fullständigt upphäfvande af grund¬
skatterna.
En del af dessa förslag hafva gått ut på ett så beskaffadt
utplånande af de befintliga olikheterna, att de hittills full¬
ständigt eller delvis skattfria j or degendomarn e skulle få sig
mot ersättning pålagdt det skatteqvantum, från hvilket de
tyngst beskattade mot lösen vunne befrielse. Detta förslag har
dock funnits innebära, utom andra olägenheter, den stora svå¬
righeten, att en sådan åtgärd, för att blifva ändamålsenlig, måste
föregås af en fullständig uppmätning och uppskattning af all
jord i riket, eller hvad man i andra länder kallar upprättandet
af en kataster — ett företag, som särs*kildt i ett så vidsträckt,
med berg och skogar uppfyldt land som vårt måste blifva i
hög grad tidsödande och kostsamt. I Frankrike användes för
katasterns upprättande trettio års arbete och inemot 200 milli¬
oner francs; men när den var färdig, voro redan genom odlingens
olika framsteg på olika orter och en mängd andra orsaker för¬
hållandena så förändrade, att man hade behöft omgöra den.
Också lärer det nu nämnda förslaget numera kunna anses för¬
fallet.
Andra hafva förordat en aflösning medelst inbetalande från
skattehemmansegarne af skattens efter viss grund kapitaliserade
belopp. Då emellertid en sådan aflösning af lätt insedda skäl
svårligen kan genom tvång allmänt påbjudas, återstode endast
utvägen att göra den fakultativ, så att det måtte stå j or degar en
fritt att, om och när han så önskar, erlägga det bestämda
kapitalbeloppet. I de länder, der denna utväg begagnats, har
181
erfarenheten likväl visat, att den ej ledt till målet, hufvudsak¬
ligen af det skäl, att egare af jord, besvärad med grundskatt
till högre belopp, i de flesta fall komma att sakna tillgångar
till att samtidigt med denna' bära“> äfven bördan af eu dryg
lösen, hvaremot de jemförelsevis lindrigare beskattade snarare
kunna begagna sig af friköpningsrätten. Åtgärden verkar
således minst på det håll, der den bäst behöfves, och följden af
dess vidtagande blefve sannolikt, att ojemnheterna väsentligen
qvarstode och således de afsedda fördelarne icke vmin os. För¬
hållandena skulle snarare blifva ännu mera olikartade om, vid
det förhållande att de flesta skattehemman äro klufna i mindre
delar, några bland jordegarne på samma hemman eller hemmans-
nummer friköpte sig, under det att andra stode qvar vid grund¬
skattens erläggande, hvilket skulle göra de kamerala förhållan¬
dena ännu mera invecklade, än de nu äro.
Man har sökt att undgå dessa olägenheter genom att för
aflösningen föreslå allt mer och mer lindriga vilkor, hvarige¬
nom man i sjelfva verket, ehuru med bibehållande af ett annat
namn, efter hand närmat sig förslaget till en verklig afskrifning.
De skäl, som tala för ett utplånande af den anmärkta ojemn-
heten i beskattningen, hafva sålunda med växande styrka gjort
sig gällande och flere åtgärder y denna rigtning vidtagits, till¬
dess att ett afgörande steg togs, då Riksdagen 1873 förklarade
sig anse räntan och tionden böra afskrifvas och tillika utsta¬
kade den väg, hvilken vid verkställigheten af denna åtgärd
borde följas, hvilken var den, att en afskrifning skulle medgif-
vas, men en sådan, att dess inverkan såväl på staten som på
de skattskyldige fördelades på en längre följd af år.
I den underdåniga skrifvelsen af den 24 Maj nämnda år
anhöll Riksdagen, som på samma gång yttrade sig om rustnings-
och roteringsbesvären, att Kungi. Maj:t måtte i nåder föreslå
stadganden, »genom hvilka efter en måttstock af 3 procents år¬
lig afskrifning grundskatterna komma att upphöra, mot det att
jordbruksfastighet åsättes bevillning efter samma grunder, som
gälla för all annan fastighet».
Det Särskilda Utskott, som vid 1878 års riksdag tillsattes
för behandlande af denna fråga i sammanhang med försvarsfrå¬
gan, har ock, utan meningsskiljaktighet i denna del, tillstyrkt
hufvudsakligen enahanda åtgärd.
182
Då Riksdagen sålunda redan uttalat sig i denna magtpå-
liggande fråga, anser Komitén en utförligare utveckling å dess
sida af de skäl, som tala för det förslag, Komitén i öfverensstäm¬
melse dermed ämnar afgifva, icke vara erforderlig. Komitén
tror sig endast böra i korthet erinra om hvad Riksdagen och
dess Särskilda Utskott i ämnet anfört ocK derefter ådagalägga
den ställning, hvari frågan för närvarande sig befinner.
På sätt Riksdagen i sin ofvannämnda skrifvelse yttrar,
hafva stora förändringar i syfte att partielt lindra de på jorden
hvilande skattebördorna under den senare tiden efter hand vidta¬
gits. Afskrifningar i det här omförmälda syfte hafva allt sedan
1809 tid efter annan beslutits, ehuru hvarje gång endast i min¬
dre omfång. Såsom Rikets Ständer år 1857 anförde, hade nästan
vid hvarje föregående riksmöte någon af de skatter, som ansetts
mest betungande, blifvit eftergifna, så att det sammanlagda år¬
liga belopp, som från införandet af vårt nuvarande statsskick
till sistnämnda år uppkommit genom sådana skattenedsättningar,
utgjorde nära 1,500,000 kr. Till följd af 1862 års Riksdags be¬
slut afskrefs mjöl- och sågqvarnsräntan, beräknad till 187,000
kr. Den år 1869 beslutade omsättning i penningar af räntan
och tionden medförde en nedsättning i dessa skatter, som be¬
räknats till 685,000 kr. De på bergverksnäringen hvilande, med
grundskatterna likartade, bördor hafva ock blifvit aflyftade, så¬
som hammarskattjernet och tiondetackjernet, den förra (1850)
utgörande något öfver 150,000 kr., den senare (1856) omkring
70,000 kr., hvartill kommer bergverkstionden för vissa s. k.
ädlare verk inom privilegierad bergslag.
Sålunda hafva under loppet af de senaste årtiondena skatter
af denna natur eftergifvits till ett belopp af mer än 2,500,000
kr., utan att hvarken någon kännbar afsaknad i statens inkomster
deraf uppstått.
Den nyssnämnda summan torde, om man tager i betraktande
det sjunkande penningevärdet och den andel hvar och en af
dessa borttagna skatter på sin tid utgjorde af statsinkomsterna
i det hela, icke långt ifrån motsvara det värde, den af Komitén
till afskrifning föreslagna räntan och kronotionden nu represen¬
tera; den förra beräknad till 3,142,738 kr. och den senare till
1,311,272 kr., eller tillsammans 4,454,010 kronor.
Derest de förslag, Komitén framställt i fråga om ny bevill.
ningsförordning antagas, skulle likväl genom höjning af bevill-
183
ningsprocenten för jordbruksfastighet från 3 till 5 öre för 100
kr. taxeringsvärde och genom införande af en bevillning för in¬
komst af jordbruksrörelse för statsverket uppkomma en ny till¬
gång, beräknad till 628,000 kr., hvartill kommer den tillökning i
bevillning, som blir en följd deraf att i den mån den med grund¬
skatt besvärade jorden derifrån befrias, taxeringsvärdet a denna
jord bör höjas. Statens förlust genom afskrifningen blefve så¬
ledes högst 3,826,010 kr., hvilket, om man tänkte sig en jemnt
fortgående afskrifning under 37 år, skulle ungefärligen motsvara
en för hvarje år med 100,000 kronor stigande minskning i stats¬
inkomst. Denna minskning anser Komitén icke vara så be¬
tydande, att den ifrågasatta, magtpåliggande förbättringen af
rikets skatteväsen derför skulle uteblifva.
Det är i afseende på fasta direkta skatter en allmänt an¬
tagen grundsats, att sådana skatter icke böra förändras annat
än långsamt och med sina, men på förhand fastställda belopp. I
enlighet med denna grundsats har Komitén ansett det vara af
väsentlig vigt, att afskrifningen icke verkställes fortare, än att
eftergiften öfver hufvud taget motsvarar värdet af den år 1873
antagna, samt att den utsträckes till en tidrymd af 37 år. Det
första årets afskrifningsbelopp har af Komitén förelagits till
tio procent, utgörande för grundskatterna 465,000 kr., hufvud¬
sakligen af skäl, att den nya jordbruksbevillningen, beräknad
att uppgå till 628,000 kr., skulle redan under detta första år utgå,
Till förmån för den genomgripande åtgärdens utsträckande
till en så lång följd af år har sistnämnda års Riksdag an¬
fört: att statsverket sålunda endast småningom komme att vid¬
kännas den minskning, som för detsamma uppstår, under det
en motsvarande tillökning i inkomster säkrare beredes; vi¬
dare, att, om förändringen ej skall störande inverka på de
mångfaldiga enskilda förhållanden, som är o fästade vid jord¬
egendomens värde, öfvergångstiden bör bestämmas så lång, att
de menliga följderna af en allt för stark rubbning undvikas,
samt slutligen att, i samma män som tiden för afskrifningen
utsträckes, det inkastet förlorar sin betydelse, att den skulle
endast vara en de nuvarande innehafvarne af den skattskyldiga
jorden tillfallande förmån, hvaremot dess syfte att genom skatte-
lindringen bereda sjelfva jordbruket en fördel starkare framträder.
Till dessa skäl, hvilka fortfarande ega sin giltighet, torde
kunna läggas att, då under en följd af år den sålunda af Riks-
184
dagen framställda ordningen för afskrifningen blifvit mer än
någon annan känd och allt allmännare omfattad, äfven detta
bör i sin mån tala för dess antagande.
1878 års Särskilda Utskott liar yttrat, att en sådan skatte-
form som den olika jordbeskattningen lios oss föga står i öfver¬
ensstämmelse med de numera såsom rigtiga allmänt erkända
principerna för ett ändamålsenligt skattesystem, ock att det.
kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke den förlust, som
genom skattens afskaffande skulle tillskyndas statsverket,
komme att fullt uppvägas af den samhällets sundare och krafti¬
gare utveckling, som torde blifva en följd af de nu öfverklagade
missförhållandenas undanrödjande. Denna uppfattning delar
äfven Skatteregleringskomitén.
Att en sådan förändring af de från äldre tider bestående
förhållanden först småningom kan arbeta sig fram, och att för¬
slaget derom skall möta många invändningar, är naturligt. Men
de farhågor, som yttrats, för en betänklig rubbning af stats¬
verkets ställning och ett obilligt betungande af andra samhälls¬
klasser, i händelse denna afskrifning försiggår, skola säkerligen
skingras, då man tager närmare kännedom om det föreslagna,
sättet för dess genomförande, äfvensom om de utvägar, som af-
setts för att bereda ersättning för statens minskade inkomst.
ISiågon annan förhöjning af Allmänna Bevillningen efter Art.
II än den nyss omförmälda, som hufvudsakligen skulle drabba jord¬
bruket, har Komitén icke ansett för detta ändamål behöflig,
1cke heller någon tillökning i tnllafgifterna. De förändringar i
öfrigt af skattelagstiftningen, som Komitén i sammanhang här¬
med föreslagit, äro sådana, som stå i öfverensstämmelse med
nyare tiders allmänna utveckling i finansielt hänseende och som
sannolikt skulle till följe af sin inre beskaffenhet i alla hän¬
delser komma till utförande.
Vid sådana förhållanden synas öfvervägande skäl förefinnas
för vidtagande af en reform, genom hvilken en länge önskad
förenkling af vårt invecklade skatteväsen beredes, en jemnare
beskattning och en friare dispositionsrätt öfver jorden, genom
lättnad i viläoren för jordstyckning, åstadkommes, samt de sista
spåren utplånas af en förgången tids ståndssplittring.
Beräkningen af de resultat, som skulle uppkomma genom,
antagandet af det här framställda förslag, är af Komitén närmare
angifven i dess här nedan framlagda finansplan.
185
v
I afseende på sättet för afskrifningens verkställande öfver-
ensstämmer Eomiténs förslag hufvud sakligen med det af Särskilda
Utskottet vid 1878 års riksdag framställda, ock anser sig Komitén
fördenskull, med [hänvisning till den motivering, som i detta
utskotts utlåtande är framställd, kär nedan endast böra anföra
de motiver, som legat till grund för förslaget i de punkter, i
kvilka det skiljer sig från det af nämnda utskott afgifna.
Såsom förut vid redogörelsen för den i tabellserien A. upp- speciel
tagna ränta och kronotionde är vordet omförmäldt, utgöras i motivering.
verkligheten icke de för rustning och rotering frinjutna räntor
och kronotionde, utan äro dessa förvandlade till rustnings- eller
roteringsprestation. Att de detta oaktadt hittills upptagits i
Kronans jordeböcker och räkenskaper både såsom en inkomst
för Kronan och såsom en utgift till vederbörande rust- och rote¬
hållare, härleder sig derifrån, att vid rustningens och i några
fall äfven vid roteringens inrättande ifrågavarande räntor och
tionde eftergåfvos såsom en ersättning för rustnings- och rote-
ringsprestationens fullgörande, och kan för öfrigt anses påkalladt
deraf att, i händelse rustnings- och roteringsbesvären enbart
och utan sammanhang med grundskatterna afskaffades, veder-
börandes skyldighet att utgöra dessa räntor och kronotionde
skulle åter inträda. Något sådant kan emellertid ej inträffa, om
enligt Komiténs förslag en samtidig! och efter lika måttstock
beräknad afskrifning af såväl grundskatter som rustning och
rotering varder vidtagen. Då en indragning af de för dessa
besvär anordnade räntor och kronotionde skulle, utan att åstad¬
komma något i sj elfva verket förändradt resultat vare sig för
staten eller den skattskyldige, förorsaka en icke ringa rubb¬
ning i det sedan lång tid tillbaka häfdvunna sättet för utgö¬
rande af grundskatter samt rustning och rotering, hvilken det
ej kan vara skäl att vidtaga i sammanhang med ett beslut om
samma skatters och besvärs successiva afskrifning, samt berörda
indragning dessutom' icke är för afskrifningens verkställande
erforderlig, har Komitén trott sig böra föreslå, att ifrågavarande
räntor och kronotionde skola vid afskrifningens början ur jorde¬
böcker och räkenskaper uteslutas.
Då de för båtsmansrustningen i Blekinge och Södra Möre
härad anordnade tillskotts- och tillgiftsräntor, enligt hvad vid
redogörelsen för tabellserien A. är anmärkt, äro jemförliga med
de numera till statsverket indragna augmentsräntorna vid det
4
Komiténs
förslag.
186
berustade kavalleriet och infanteriet, har Komitén föreslagit
deras indragning-till statsverket emot ersättning till vederbö¬
rande rusthållare.
De frälseräntor, hvilka med ingången af år 1877 indragits
från hospitalen till statsverket, äro, enligt hvad af ofvanberörda
redogörelse inhemtas, jemförliga med sådana frälseräntor, hvilka
uppkommit genom transaktioner enskilde emellan, och hafva af
sådan anledning undantagits från afskrifning.
I det sammanhang, hvari frågan om grundskatternas afskrif¬
ning under de senaste riksdagarne förekommit, har det städse
förutsatts för denna afskrifning, att ett för landets säkerhet
betryggande försvar skulle samtidigt med densamma beslutas,
i b vilket afseende särskildt 1877 års Riksdag i sitt svar på den
Kungl. Propositionen om vissa förändringar i försvarsväsendet
yttrat, att Riksdagen ansåge frågan om grundskatternas afskrif¬
ning icke böra förekomma annat än i sammanhang med för¬
svarets ordnande.
Det är derför under förutsättning, att ett nytt, för landets
sjelfständighet betryggande och efter våra förhållanden lämpadt
försvar varder af Konung och Riksdag beslutadt, som Skatte-
regleringskomitén föreslår följande afsTcrifningsplan:
l;o Beträffande grundskatterna:
a) att ränta och kronotionde å hemman eller lägen¬
het i Kronans jordeböcker och räkenskaper samman¬
föras till en summa, under benämning grundshatt;
b) att med denna grundskatt äfven sammanföres
den till statsverket eller någon dess inrättning ingående
ersättning för arbets- eller hofveriskyldighet, som
ålegat vissa hemman och lägenheter;
c) att grundskatt å hemman eller lägenhet af
skatte- eller frälsenatur, öfverstigande för särskildt
hemmansnummer eller lägenhet fem kronor, äfvensom
dels Kronan behållen, ofvannämnda minimibelopp öfver¬
stigande, grundskatt å ecklesiastikstatens boställen
samt å hemman eller lägenheter, hvilka innehafvas af
enskildt verk, menighet eller inrättning, dels ock
presternes utlagor, såvida dessa för särskildt pastorat
öfverstiga fem kronor, afskrifvas på det sätt, att efter-
187
ftinge bestämmes första året till tio för hundrade och
sedermera hvart annat år till fem för hundrade af grund¬
skattens eller utlagornas ursprungliga belopp.
d) att, der vid afskrifning å grundskatt för hem¬
man eller lägenhet bråk af öre uppkommer, afskrif-
ningsbeloppet skall beräknas till närmast högre öretal;
e) att, der grundskatt å de i mom. c) omförmälda
boställen, hemman och lägenheter för särskildt hemmans-
nummer eller lägenhet, eller der presternes utlagor för
särskildt pastorat icke öfverstiga fem kronor, ifråga¬
varande grundskatt och utlagor skola oafkortade ut¬
göras under de första fjorton åren af afskrifningstiden
och derefter helt och hållet upphöra;
f) att från den i mom. c) och e) här ofvan stad¬
gade afskrifning undantagas:
l:o) grundskatt å sådan efter år 1809 från Kronan
under enskild eganderätt öfverlåten egendom, hvil¬
ken näst före öfverlåtelsen icke innehafts med stad¬
gad åborätt, egande den, som från ifrågavarande
grundskatt vill vinna befrielse, att när som helst
friköpa sig derifrån genom erläggande, antingen på
en gång af en lösningssumma, motsvarande femton
gånger grundskattens belopp, eller ock under tio på
hvarandra omedelbart följande år af grundskattens
dubbla belopp, i hvilken sistnämnda händelse staten
skall för års betalningens fullgörande ega lika sä¬
kerhet som för grundskattens utbekommande; och
2:o) hospitalens med ingången af år 1877 till stats¬
verket indragna frälseräntor och andra afgälder af
fast egendom;
g) att grundskatt å de för statsverkets räkning ut¬
arrenderade egendomar skall, der nu gällande arrendekon¬
trakt sådant föreskrifva, oafkortadt utgöras intilldess,
vid upprättande af nya kontrakt om dessa egendomar
eller deras disponerande på annat sätt, grundskatten
kan utan förlust för statsverket upphöra;
h) att grundskatt å militära och civila boställen skall
vid afskrifningens början helt och hållet upphöra; den
Kronan behållna grundskatt af dessa egendomar dock
endast, såvida densamma kan statsverket ersättas ge-
nom en motsvarande minskning i vederbörande embets-
eller tjenstemans penningeaflöning;
i) att sådan i Kronans jordeböcker upptagen grund¬
skatt å ecklesiastika boställen samt å hemman och lägen¬
heter, tillhöriga enskildt verk, menighet eller inrätt¬
ning, som är vederbörande boställsinnehafvare eller
hemmansegare anordnad, skall vid afskrifningens bör¬
jan ur jordebok och räkenskaper uteslutas;
k) att någon afskrifning icke skall ega rum, vare sig
af de skogsräntor, som utgöras för områden, hvilka i
ersättning för privilegierad stockfångst blifvit åtskilliga
sågverk i de norra länen upplåtna, eller af de afgifter,
hvilka blifvit åsätta åtskilliga inom nämnda län be¬
lägna, åt enskilde endast tillsvidare upplåtna lägen¬
heter; börande dessa räntor och afgifter redovisas under
titel arrendemedel;
l) att den arbets- eller hofveriskyldigket till krono-
egendomar, som ännu åligger en del hemman och lägen¬
heter i Skåne, skall afskrifvas på det sätt, att hvarje
hemman och lägenhet, så länge arbetsskyldigheten fort¬
far, årligen af statsmedel tillgodonjuter ersättning, mot¬
svarande så stor procent af det enligt särskildt före-
skrifna grunder bestämda penningevärde å arbetsskyl¬
digheten, som till och med året näst före ersättningens
utbetalande blifvit afskrifven; börande, sa snart under
afskrifningstiden arbetsskyldigheten upphör, det för den¬
samma bestämda penningevärde såsom afgäld jemte den
för arbetet afkortade ränta, minskade enligt den all¬
männa afskrifningsplanen, utgöras;
m) att de räntor å skattefrälsehemman, hvilka genom
köp, byte eller gåfva kommit från Kronan i enskild
persons hand och icke blifvit med jordeganderätten för¬
enade, äfvensom ej mindre den kronotionde, hvilken,åt¬
följer patronaträtt inom vissa församlingar eller under
annan enskild eganderätt innehafves, än ock den rätt
till arbete af vissa hemman och lägenheter, som ännu
må tillkomma egare af skattesålda kronoegendomar, vid
afskrifningstidens början skola af staten inlösas, rän¬
torna efter 1880 års taxeringsvärde, kronotionden, se¬
dan dess värde efter medeltalet af 1872—1881 årens
medelmarkegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubik¬
foten för hafre blifvit kapitaliseradt efter fem för hun¬
drade, med det sålunda erhållna kapitalbelopp, och
arbetsskyldigheten med ett belopp, som efter fem för hun¬
drade motsvarar kapitalvärdet å arbetets enligt samma
grunder, som äro föreslagna för hofveriskyldigheten vid
statens egendomar, uppskattade penningevärde, förhöjdt
med en fjerdedel deraf;
n) att, der vederbörande rånte- eller tiondeegare, eller
den, som eger tillgodonjuta arbetet, eller egare af in¬
teckning i frälseränta icke åtnöjes med förutnämnda
lösningspris, eller värdet å sådan ränta icke är i 1880
års taxeringslängd särskildt upptaget, inlösningspriset
skall, bestämmas af tre gode män, af b vilka Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande, å Kronans vägnar, samt
ränte- eller tiondeegare eller den, som eger tillgodo¬
njuta arbetet, utse en hvardera och domstolen i orten
den tredje; börande i fråga om inlösningsgrunderna
Kungl. Förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof härvid i
tillämpliga delar tjena till efterrättelse;
o) att de enligt mom. ni) och n) inlösta räntorna och
kronotionden samt den afgäld, som motsvarar det enligt
mom. m) bestämda årliga penningevärde å arbetsskyl-
dighet, hvilken enligt samma mom. och mom. n) varder
inlöst, skola, med rätt för vederbörande skattskyldige
till afskrifning efter den här ofvan angifna allmänna
planen, till Kronan utgöras, räntorna och kronotionden
dock efter omsättning enligt föreskrifterna i Kungl.
Kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kungl. Förordningen
den 23 Juli 1869;
p) att räntor, som äro af frälseskatte natur eller
med dessa jemförliga, skola, såvidt de äro i Kronans
jordeböcker och räkenskaper upptagna, derutur uteslutas,
utan rubbning i öfrigt af skyldigheten att desamma
utgöra;
q) att de till båtsmansrustningen i Blekinge och Södra
Möre anordnade tillskotts- och tillgiftsräntor skola vid
tiden för afskrifningens början till statsverket indragas,
emot ersättning till vederbörande rusthållare på sätt
här efteråt säges;
r) att andra för rustning eller rotering anordnade rän¬
tor och den för samma ändamål anordnade kronotionde
skola, då afskrifningen börjar, ur jordeböcker och rä¬
kenskaper uteslutas;
s) att öfriga i Kronans jordeböcker och räkenskaper
förekommande anordnade ränte- och tiondeanslag, för
hvilka något besvär i stället utgöres eller hvilka ut¬
göra ersättning för jordförluster i följd af kanal- och
väganläggningar, så snart afskrifningen tager sin början,
skola till statsverket indragas emot ersättning af stats¬
medel till vederbörande, svarande mot ränte- eller
tiondeanslagets i Kronans jordebok upptagna belopp;
t) att förmånen af grundskatternas afskrifning å de
under bruk skatteköpta hemman skall tillgodokomma
äbon;
u) att ny eller tillökad grundskatt från och med af-
skrifningstidens början icke skall åsättas, med undan¬
tag för:
aa) rekognitionsskogar samt sådan jord, hvilken
till följd af redan meddeladt beslut skall, emot er¬
läggande af skatteköpeskilling och utgörande af
grundskatt, till enskilde öfverlåtas utan uppodlings-
skyldighet; börande, då upplåtelse under enskild
eganderätt af dylik egendom framdeles sker, köpa¬
ren förpligtas att, jemte erläggande af skatteköpe¬
skilling enligt nu gällande stadganden, friköpa sig
från skyldigheten att utgöra grundskatt genom er¬
läggande af en löseskilling, motsvarande femton
gånger grundskattens belopp;
bb) sådana skogsområden, som tilldelas sågverk i
de norra länen i ersättning för privilegierad stock¬
fångst ; börande dessa områden icke vidare till hem¬
man indelas, utan, enligt hittills gällande stadgan¬
den, alltid åsättas skogsränta, hvilken, i likhet med
hvad beträffande redan åsätta dylika räntor här
ofvan är sagdt, skall i räkenskaperna redovisas
såsom arrendemedel:
191
v) att redan åsatt grundskatt, hvilken, först sedan af-
skrifningen börjat, efter åtnjutna frihetsår skall utgöras,
må den skattskyldige eftergifvas;
x) att, med undantag af s. k. renbetesland, sådana
trakter å öfverloppsmarkerna i Kopparbergs län och
de norrländska länen, hvilka erbjuda ringa tillfällen
till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna
figurer inom och emellan byars och utbrutna hemmans
områden, eller eljest genom sin särskilda beskaffenhet
icke äro lämpliga att såsom kronoparker bibehållas,
skola efter Kungl. Maj:ts bepröfvande i hvarje särskildt
fall antingen, der vissa hemman eller byalag å marken
begagna mulbete mot smörränta, med dessa hemman
förenas emot skälig köpeskilling, dock utan tillökning
i hemmanens mantal och ränta, eller ock under egande-
rätt försäljas åt den högstbjudande, fria frän ränta och
tionde samt med de vilkor i öfrigt, Kungl. Brefvet den
29 Juni 1866 föreskrifver;
y) att skattemannarätt icke allenast till rusthåll, säte¬
rier och bergsmanshemman af krononatur, utan ock till
andra sådana under åborätt upplåtna, Kronan tillhöriga
hemman och lägenheter, hvilkas åbor af Kungl. Maj:ts
Befallningshafvande antagas och som enligt hittills gäl¬
lande föreskrifter, emot till statsverket ingående afgift,
kunna till skatte köpas, skall, utan erläggande af sär¬
skild köpeskilling eller annan afgift, tillkomma den per¬
son, som derå vid den tid, då denna förändring vid¬
tager, innehar lagligen befäst, med skatteköpsrätt för¬
enad besittning, eller pröfvas vara dertill berättigad;
samt
z) att, efter behörig utredning angående innehafvarens
besittningsrätt och när densamma funnits vara ostridig
och af beskaffenhet att, enligt hittills gällande stad-
ganden, skatteköpsrätt dermed varit förenad, Kungl.
Maj:ts Befallningshafvande har att förordna om ofvan -
nämnda hemmans och lägenheters omföring i jordeboken
ifrån krono till skatte och derom hos Kammarkollegiet
göra anmälan.
O
192
Slofveriskyl-
dighet.
2:o. Beträffande kyrkofonden i Skåne, Halland, Bleking-e
och Bohuslän:
att, der sådant ännu icke skett, den till andra än
församlingarnes egna ändamål anordnade kyrkotionden
i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän indrages till
Kronan emot ersättning och omsättes i penningar, en¬
ligt den för kronotiondens omsättning stadgade grund,
samt afskrifves på sätt om grundskatter i allmänhet
varder stadgadt.
3:o. Beträffande afsöndrad jords afgäld:
att, der jord blifvit i enlighet med gällande för¬
fattningar för alltid afsöndrad från hemman eller lä¬
genhet af sådan egenskap att, på sätt ofvan är an-
gifvet, derå hvilande grundskatt bör afskrifvas, inne¬
hafvare af sådan jord skall ega att, i den mån berörda
afskrifning eger rum, å den från den afsöndrade jorden
till hemmanet eller lägenheten ingående afgäld njuta
afdrag, som, derest öfverenskommelse parterna emellan
ej träffas, skall utgå med belopp, motsvarande så stor
andel af den för hvarje gång afskrifna del af grund¬
skatten, som vid jemförelse af egornas storlek och be¬
skaffenhet på den afsöndrade jorden belöper.
Derjemte hemställer Komitén
4:o. att Kungi. Maj:t måtte meddela de ytterligare
bestämmelser, som må vara erforderliga för afskrif-
ningens verkställande i enlighet med ofvan angifnä
grunder, i den syftning att vid inbetalningar till veder¬
börande kronouppbördsmän de skattskyldige få afräkna
de ersättningsbelopp, som de samtidigt ega af stats¬
medel utbekomma. I
I den historiska redogörelsen för grundskatterna är en ut¬
redning lemnad rörande förhållandet med den arbets- eller hof-
veriskyldighet, som åligger en del hemman och lägenheter till
vissa, staten tillhöriga kungsgårdar. Af denna utredning inhemtas,
dels att, der arbetsskyldigheten upphört, den derför bestämda
eller öfverenskomna ersättning i några få fall ursprungligen be¬
stått i penningar, men i öfrigt i spanmål eller dagsverken, som
193
antingen omsatts i penningar, såsom om grundräntor är stadgadt,
eller lösas efter olika markegångspris, hvarjemte de för arbets¬
skyldigheten afkortade räntor i de flesta fall indragits till Kronan,
men i några fått qvarstå under afkortningstitel, äfven sedan ar-
betsskyldigheten upphört, dels ock att arbetsskyldigheten ännu
qvarstår på åtskilliga ställen, oaktadt upprepade försök att me¬
delst öfverenskommelse med de arbetsskyldige få denna prestation
utbytt mot en viss årlig ersättning, hvilken, ställd i förhållande
till de arbetsskyldiga hemmanens taxeringsvärde, för dem i all¬
mänhet icke blifvit mera betungande, än ersättningen för de
hemman, hvilkas innehafvare träffat öfverenskommelse om arbets-
skyldighetens utbytande mot viss årlig afgäld. Då det utan
tvifvel är angeläget, att berörda fråga varder slutligen ordnad,
men detta mål, att döma efter hittills vunnen erfarenhet, icke
lärer kunna ernås genom frivillig öfverenskommelse, synes, i
likhet med hvad i ett par fall beträffande ifrågavarande arbets-
skyldighet skett och vid ordnande af beskattningsförhållanden i
allmänhet varit vanligt, det böra åläggas arbetsskyldige hem¬
mans- och lägenhetsinnehafvare, hvilka icke ingått på någon upp¬
görelse, att mot befrielse från arbete erlägga derför bestämd
ersättning tillika med den för arbetsskyldigheten anordnade rän¬
tan. Ett sådant sätt för frågans lösning är ock påkalladt
derigenom, att till följd af de utaf innevarande års Riksdag an¬
tagna grunder för förvaltningen af statens domäner, ifrågava¬
rande arbetsskyldighet, der den ännu qvarstår, vid förnyad ut¬
arrendering af egendom, hvartill arbete utgöres, skall upphöra.
Om på grund häraf de ännu hofveriskyldige böra befrias från
detta besvär och en motsvarande ersättning dem åläggas till
utgörande, så är det af vigt att tillse, det denna ersättning blif-
ver så billig, att något grundadt skäl till klagomål icke må
förekomma. Vidare och då den olikhet, som, enligt hvad för-
berördt är, råder i afseende på de ersättningsbelopp, som nu
utbetalas för befrielse från arbetsskyldighet, ursprungligen icke
varit åsyftad och ingalunda eger sin grund i några med afseende
på samma skyldighet förekomna skiljaktiga förhållanden, synas
ifrågavarande ersättningar, vare sig hofveriskyldigheten upphört
eller icke, böra för alla beräknas efter enahanda grund, och då,
på sätt förut är nämndt, de f. d. hofveriskyldige i ett par fall
ursprungligen fått sina afgäldsbelopp bestämda i penningar, efter
den grund att värdet å arbetsskyldigheten uträknats efter medel-
Skatter egleringskomiténs Betänkande. III. 13
194
talet af 1834—1843 årens markegångspris, samt någon ändring
häri icke rimligen kan ifrågasättas, helst sedan de till statsverket
i persedlar förr utgående räntor blifvit till penningar omsatta,
så torde, för åstadkommande af likställighet, såväl de fastställda
som fordrade afgäldsbeloppen, såvidt de bestå eller bestått af
spanmåi eller dagsverken, böra förvandlas i penningar efter me¬
deltalet af nyssnämnda års markegångspris. De hofveriskyldige
beredes härigenom icke någon fördel utöfver hvad som genom de
vid 1844 års undersökning föreslagna och sedermera af Rikets
Ständer vid 1853—1854 årens riksdag antagna bestämmelser var
dem medgifvet. Derest afgäldsbeloppen varda bestämda på sätt
här är angifvet, skulle nu utgående afgäld af de f. d. arbets-
skyldige, som ursprungligen fått densamma bestämd i penningar,
förblifva orubbad, hvaremot öfrige f. d. arbetsskyldige skulle få
afgälden mer eller mindre nedsatt. Ifrågavarande minskning i
afgäldsbeloppen torde ock för dem, hvilka hittills vägrat träffa
öfverenskommelse om hofveriskyldighetens upphörande, i allmän¬
het kunna anses fullt motsvara den lindring i nämnda skyldig¬
het, som må hafva inträdt i följd af de vid jordbruket i senare
tider införda, förbättrade arbetsmetoder.
Af den i ofvan intagna historik angående grundskatterna
förekommande redogörelse för de gatuhus, hvilka varit eller
äro arbetsskyldiga, framgår, att den afgäld för arbetsskyldig-
heten, som af dem utgöres eller af dem fordrats, är jemförelse¬
vis vida högre än hemmanens och i många fall så hög, att
samma ersättning öfverstiger lägenheternas beräkneliga afkast¬
ning. Äfven om ifrågavarande lägenheter jern likt de arbets¬
kontrakt, som under 17:de och 18:de århundradena upprättades,
hafva jemförelsevis större arbetsskyldighet än hemmanen, torde
häri numera icke finnas tillräckligt skäl att vid ersättningens
bestämmande obetingadt följa samma arbetskontrakt, helst äf¬
ven genom den låga värdering af dagsverkena, som med till-
lämpning af medeltalet af 1834—1843 årens markegångspris
kunde ega rum, afgälden, med hänsyn dertill att en del af
dessa lägenheter äro synnerligen obetydliga, i flere fall skulle
uppgå till ett belopp, som icke med skäl och billighet kan
fordras. Med afseende härå och då ifrågavarande lägenheters
arbetsskyldighet till sin natur är likartad med hemmanens,
torde ersättningen för lägenheterna böra utan afseende på det
antal dagsverken, enhvar af dem har eller haft skyldighet att
195
utgöra, bestämmas för hvarje gatuhus till ett belopp, som i
förhållande till dess taxeringsvärde för år 1878 motsvarar den
ersättning, som för hemmanen vid samma kungsgård i för¬
hållande till deras taxeringsvärden för samma år i medeltal
varder bestämd.
Men äfven om de arbetsskyldige finge sig ålagdt att i
stället för arbete utgifva viss ersättning, förekommer dock
ytterligare en omständighet, som torde varda hinderligför arbets-
skyldighetens fullständiga afskaffande under den närmaste tiden.
De flesta af de kungsgårdar, vid hvilka sådan skyldighet ännu
qvarstår, äro nemligen för närvarande utarrenderade med så¬
dana vilkor, att arrendatorerna måste anses berättigade att
under arrendetiden tillgodonjuta arbetsbiträdet. Då det likväl
otvifvelaktigt är önskvärdt, att redan derförinnan och såsnart
som möjligt all arbetsskyldighet in natura vid ifrågavarande
egendomar varder afskaffad, men det icke är antagligt, att
vederbörande arrendatorer vilja afstå från arbetsbiträdet, derest
de icke erhålla en ersättning derför, som kan anses någorlunda
motsvara arbetets värde, torde de arrendatorer, hvilka åtnjuta
arbetsbiträde, utan att derför utbetala särskild ersättning, böra
berättigas att, om de vilja frånträda rättigheten till arbets¬
biträde, erhålla minskning i arrendet, motsvarande den för
arbetsskyldiglieten afkortade räntan samt den afgäld, de ar¬
betsskyldige enligt nu angifna grunder skola utgifva, förhöjd
med en fjerdedel, genom hvilken tillökning den nedsättning i
arrendebeloppen, som arrendatorerna skulle erhålla, komme att
ungefärligen motsvara det belopp, som hittills i allmänhet for¬
drats af dem, som vägrat ingå på någon öfverenskommelse om
hofveriskyldighetens upphörande.
På grund af hvad sålunda blifvit' anför dt och med afseende
derå att, såvidt Komitén har sig bekant, utredning saknas om
vidden af den arbetsskyldighet, som må åligga de under Fly-
inge och Dalby kungsgårdar i Malmöhus län hörande gatuhus,
hemställer Komitén:
att den afgäld af hemman för upphörd hofveri-
skyldighet, hvilken tillkommit enligt af Kungl. Maj:t
fastställd öfverenskommelse eller utan föregående öf¬
verenskommelse påförts genom offentlig myndighets
beslut, skall, såvida åfgälden ursprungligen bestått
af spanmål eller dagsverken, omsättas till penningar
196
med tillämpning af medeltalet af 1834—1843 årens
markegångspris, hvaremot den afgäld, som ursprung¬
ligen bestämts i penningar, förblifver orubbad;
att den afgäld, som enligt hittills bestämda grun¬
der fordrats af hemman för 'befrielse från hofveri-
skyldigheten, skall, så snart samma skyldighet upp¬
hör, hofverihemmanen åläggas, dock så att, der den
hittills fordrade afgälden bestått af spanmål, den¬
samma omsättes till penningar med användande af
ofvannämnda medelpris;
att afgälden för gatuhusen, vare sig dessa vun¬
nit befrielse från arbetsskyldigheten eller icke, på¬
föres med det belopp i penningar, som efter taxerings¬
värdet för år 1878 svarar emot medelbeloppet af den
afgäld, hvilken enligt ofvanstående grunder varder
påförd hemmanen vid den kungsgård, hvartill gatu¬
husen äro arbetsskyldiga, i förhållande till hemmanens
taxeringsvärde för samma år; dock att för de under
Dalby och Flyinge kungsgårdar arbetsskyldiga gatu-
hus detta stadgande må vinna tillämpning endast
såvida afgälden, på sådant sätt bestämd, icke öfver-
stiger värdet af gatuhusens genom behörig undersök¬
ning utrönta författningsenliga arbetsskyldighet, ut¬
räknad efter medeltalet af ofvannämnda medelpris;
börande i annat fall afgälden bestämmas efter samma
medelpris ;
att den för arbetsskyldigheten afkortade ränta
skall, der denna skyldighet upphört eller i mån som
densamma upphör, till statsverket ingå;
att, der arbetsskyldighet redan blifvit enligt hit¬
tills stadgade grunder utbytt mot pfgäld, eller ut-
färdadt arrendekontrakt om egendom icke lägger hin¬
der i vägen för förändringen, densamma skall vid¬
taga så snart som möjligt, dock vid ingången af nytt
kalenderår;
att, der utfärdadt arrendekontrakt om egendom,
till hvilken arbete utgöres, innehåller bestämmelser,
enligt hvilka förändringens genomförande måste blifva
beroende af arrendatorns bifall, denne må, om han
afstår från arbetsbiträdet, tillgodonjuta en nedsätt¬
ning i det årliga arrendet, motsvarande afgäldens be-
197
lopp, förhöjdt med en fjerdedel, samt den för arbets-
skyldigheten af kortade räntan; börande äfven i detta
fall förändringen inträda med nytt kalenderår.
Då, såsom i den historiska redogörelsen är omnämndt, de
delar af kyrkotionden, som utgått till biskopen, sockenkyrkan
och de fattiga, under Konung Gustaf I:s regering indrogos till
Kronan, fingo kyrkorna behålla en mindre del deraf under namn
af vin- och byggnadssätt, hvilken i Kronans räkenskaper seder¬
mera upptagits under afkortningstitel. Enligt de bestämmelser,
som intill senare tider varit gällande för kronotiondens och
den derunder hörande vin- och byggnadssädens utgörande, er-
lades denna sistnämnda af vederbörande tiondeskyldige inom
socknen till kyrkan, och i händelse vin- och byggnadssäden ej
var tillräcklig för behofvet, skulle församlingarne sjelfva sam¬
manskjuta, hvad som ytterligare erfordrades, dervid ingen fick fri¬
kallas. Dessa stadganden om vin- och byggnadssädens utgörande
ändrades genom Kungl. Förordningen den 23 Juli 1869 på det sätt,
att jemväl denna del af tionden skulle med ingången af år 1871 in¬
dragas till statsverket emot årlig ersättningjtill kyrkorna efter
medelmarkegångspris samt stadgad forsellönsersättning.
Om, såsom Komitén här ofvan föreslagit, kronotionden var¬
der afskrifven, synes det icke vara billigt, att staten fortfarande
skall utgifva en så nyligen tillkommen ersättning, helst någon
i sakens natur grundad anledning ej lärer förefinnas, hvarför
staten skulle vidkännas utgift särskildt för detta kommunala
behof; och då vin- och byggnadssäden inom de särskilda försam¬
lingarne icke uppgår till något afsevärdt belopp, och det sålunda
icke är att befara, att svårigheter skulle beredas någon försam¬
ling genom indragning af ifrågavarande ersättning, hvilken för
år 1878 i allt utgjorde 119,873 kronor 71 öre. helst utan tvifvel
redan första afskrifningsåret eftergiften å kronotionden inom de
aldra flesta församlingar åtminstone kommer att motsvara värdet
å vin- och byggnadssäden, föranlåtes Komitén hemställa:
att statsverket från och med afskrifningstidens början
befrias från skyldighetenatt årligen utbetala ersättning
för den andel af kronotionden, som under namn af vin-
och byggnadssäd förut utgått till kyrkorna, samt dessa
hållas skadeslösa på det sätt, att församlingarne till¬
förbindas att hvar till sin kyrka årligen betala nämnda
ersättning.
Kyrkornas
Vin- och
Byggnadssäd.
198
VI.
Roterings- och Rustnings-besvären.
I. Historik.
Före utredningen om roterings- och rustningsbesvärens upp¬
komst och det nuvarande indelningsverkets bildande genom dessa
å jorden lagda besvärs åtagande, torde det vara nödigt att kasta
en återblick på det sätt, hvarpå i äldre tider bördorna för krigs-
tjensten och försvaret voro ålagda.
I våra gamla lagar stadgas om skyldigheten att anskaffa man¬
skap och skepp samt utrusta desamma till sjökrig. Sedan sjökrigen
upphört, blef man etänkt på anskaffande af rytteri, hvilken ange¬
lägenhet ordnades genom frälsefrihet för hvar och en, som infann
sig rustad till häst, ursprungligen utan afseende på hvem han tje-
nade, men sedermera under vilkor att han inställde sig i Konungens
tjenst. De, som ej kunde eller ville detta, betalte i stället skatt,
men valet mellan dessa två former af bidrag till försvaret var fri¬
villigt. Och de, som genom rusttjensts utgörande frälsade sin
jord, hade ej fått sig ålagdt att i förhållande till jordegendomens
storlek fullgöra denna rusttjenst, utan var det öfverlemnadt åt
hvars och ens fria skön att afgöra, med huru stort antal ryttare
han ville infinna sig. Det berodde på den enskildes känsla för
egen betydenhet och politiska inflytande att afgöra antalet.
Den medborgerliga skyldighet, hvar man ålåg att infinna sig
vid uppbåd till krig, var ej närmare bestämd. Något stadgande
om utrustning och underhåll och hvem det skulle åligga före¬
kommer icke, utom hvad rör rusttjensten. Den rusttjenstskyldige
skulle infinna sig väpnad till häst. De, som bildade hären, in-
funno sig i öfrigt vid allmänt uppbåd, väpnade med pilar, spjut,
yxor, och underhöllo sig sjelfva med egen kost, sålänge striden
räckte, hvarefter folkets underhåll besörjdes genom utskrifna
gärder i de orter, der hären framgick. I Karl Knutsons bref
till Ake Jönsson i Ringstaholms län af den 12 Mars 1452, hvar¬
igenom en utskrifning påbjöds, så att sju bönder och landbor
skulle uppställa en krigare, bestämdes, att dessa ock skulle förse
199
sin man med fulla vapen. Alla de utskrifne, likasom frälsemannen,
skulle infinna sig hos Ake Jönsson, när han dem tillsade, och skulle
han dem sedan förse med spisning och skepp. I den mån krutets
uppfinning omskapat sättet för krigets förande och gifvit infanteri
och artilleri öfvervigten öfver ridderskapet, samt dettas medlemmar
behöfdes för att bilda befäl för kriget, fingo stående trupper, som
utgjordes af öfvadt manskap, en hufvudsaklig betydelse för
krigsförfattningen. Den allmänna krigstjenstskvldigheten, som ålåg
hvar man, kom endast i fråga i form af eu slags landstorm. Krigs¬
historien från denna tid visar ock nödvändigheten och behofvet
af disciplinerade trupper, om försvaret skulle lyckas mot andra
länders öfvade trupper och härar. Krigareyrket, som förut varit
inskränkt till dem, som voro i Konungens hof, och dem, som ut¬
gjorde rusttjenst, blef särskildt aflönadt, och dess kikare erbjödo
sin tjenst, hvarhelst krig förefanns, i stället för att dess utöfvande förut
betraktats såsom en fosterländsk pligt, till hvars fullgörande hvarje
medborgare ansåg sig förbunden att förskaffa sig skicklighet och
duglighet. Man använde dessa värfvade trupper endast så länge
kriget varade. Såsuart det krig upphörde, som föranledt deras
användning, afskedades de, både för dyrheten af deras underhåll
och deras tygellösa framfart, och sedan de erhållit sin sold, be-
gåfvo de sig till annan ort, der krig var å färde. I stället för att
det förut var de frie odalmännen, som på uppbåd infunno sig till
sin orts försvar eller till att följa Konungen i ledung, sökte man
att använda personer, som ej hade någon annan bestämd
verksamhet; och till följd deraf att den dertill hörande verksam¬
heten hufvudsakligen bestod i inöfning under andras befäl, så an-
sågos vagabonder, tjenstehjon och andra, som ej voro bosatta
eller hade en stadig verksamhet, i första rummet dertill lämpliga
och pligtiga. Ville de icke skaffa sig någon annan stadig syssel¬
sättning, så ansågs staten ega rättighet att genom åläggande af
krigstjenst tillse, att de åtminstone på detta sätt gjorde någon
nytta åt det allmänna. Lagarne om skyldighet för dem, som
bodde för sig sjelfva, utan att hafva stadig sysselsättning, att taga
sådan tjenst, när den dem erbjöds, anvisade ock, huru i första
hand erforderligt manskap skulle anskaffas. Då emellertid ej till¬
räckligt manskap kunde genom förordningar om tvångstjenst an¬
skaffas, hvartill kom, att de visade sig opålitliga, så sökte man
genom vissa förmåners beredande äfven förmå andra att låta sig
till krigstjenst begagnas.
200
Gustaf I sökte bringa ordning i försvarsväsendet såväl som i
förvaltningen i allmänhet. Hvad försvaret angår, blefvo såväl
frälserustningen som den allmänna härordningen föremål för hans
omsorg. I fråga om frälserustningen var endast i allmänhet före-
skrifvet, att den som anmälde sig till frälse skulle hafva så myc¬
ket gods, att han dermed kunde uppehålla rusttjensten. För hvad
han egde derutöfver hade han icke något bestämdt åliggande. I
anseende till den stora kostnad, som var förenad med rytteriets
beväpning, kunde dock rusttjensten fullgöras endast af förmögna
män, och sålänge det i landet ansågs hedrande för sådana att i
Konungens tjenst uppträda med talrika svenner, voro närmare
stadganden icke nödiga. Sedan denna sed upphört, kändes be-
hofvet af en författning. År 1526 i Augusti träffades mellan
Konungen och rådet en öfverenskommelse, som stagdade, att
hvar frälseman, som hade gård och gods till 400 marks värde i
ränta, borde utgöra 6 rustningar, d. v. s. en karl med häst och
harnesk för hvar 662/3 mark af frälsemannens årliga uppbörd.
Efter åtskilliga förändringar under Gustaf I:s tid bestämdes
på ett möte i Vadstena 1559, att Adeln skulle hålla utrustad karl
och häst för 150 marks ränta af arfvegods och 100 mark af för¬
läning. Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar blef Adelns
rusttjenstskyldighet ytterligare betydligt nedsatt. Sätesgårdarne
befriades derifrån, och beloppet af rusttjenstmarkerna höjdes, på
samma gång som Adeln visade icke ringa försumlighet vid dess ut¬
görande. Karl IX försökte att ordna rusttjenstskyldigheten och
utbyta den mot annan prestation, men det lyckades ej.
Det sjöförsvar, som riket vid Konung Gustaf I:s uppträdande
på Sveriges tron kunde uppställa, befann sig i ett långt ifrån
tillfredsställande skick. Han sjelf sade härom, att då »höll man
ganska ringa folk, item en hop skärjebåtar och annat prackeri,
der hvarken hjelp eller tröst medföljde». Men omsorgsfull om allt,
som lände till rikets bästa, ordnade han äfven denna vigtiga ange¬
lägenhet. Han anskaffade örlogsskepp och värfvade sjöfolk, som,
likasom härens manskap, underhölls genom borgläger (inqvartering)
uti städerna och klostren samt hos presterskapet. Kostnaderna
för folkets värfning blefvo likväl störa, och man kunde, ehuru de
afgående borde ersättas med lösa karlar, som voro underkastade
tvångstjenst, icke påräkna, att derigenom ständigt erhålla behöflig!
och dugligt manskap. Man måste derför vid krig förstärka så väl
härens som flottans manskap äfven med landets besutne inbyggare.
201
Så uppsatte Erik XIV ett s. k. skeppsregemente af 6,000 man. Att
detta sjötolk, åtminstone till en del, anskaffades genom utskrifning,
synes sannolikt deraf, att Rikets Ständer vid riksdagen i Stock¬
holm 1565 åtogo sig undsätta flottan med det folk, som fattades.
Den skattefrihet, som Erik XIV beviljat för dem, som sjelfva
drogo ut, när de blefvo kallade, eller i stället sände sina söner
eller drängar, minskade Kronans inkomster, hvadan Konung Johan
III år 1571 förordnade, att till knektar borde tagas så många ogifta
och lediga karlar, som kunde erhållas och hvilka sjelfva hade lust
att tjena för lön och beklädnad. Den sålunda påbjudna värfning
skulle förrättas af tjensteman, som Konungen dertill förordnade,
med biträde af nämnd. Klagomål öfver godtycklighet och för¬
bigående af nämnd, hvaraf inträffat att hemman, der tillräck¬
ligt arbetsfolk saknats, icke sällan folio i ödesmål, läto sig
afhöra från allmogen. För att afhjelpa sådant, utfärdade Konun¬
gen med rikets råd den 4 Januari 1577 en Ordning, hvarefter
krigsfolk skulle utskrifvas och antagas. Den frikallade alla
bofaste bönder, hvilka icke hade någon legohjelp eller icke sutto
flere på ett hemman, samt lade i allmänhet tjenstskyldigheten
på bondsöner, der flere än två söner funnos, på legodrängar,
gerningsman, som ansågos umbärliga, samt tjenstlöst och kring¬
strykande folk mellan 20—40 års ålder. Då emellertid en
utskrifning efter dessa grunder föranledde nya klagomål der¬
öfver, att föreskrifterna icke följdes, sökte man binda utskrif-
ningen vid vissa regler och begynte göra överenskommelser
med allmogen om sammansättning af vissa gårdar för anskaffande
af manskapet. Allmogen i Upland och Östergötland begärde och
erhöll Konungens bifall dertill, att i den förra provinsen 16 och i
den senare 12 besutne bönder skulle, utan åtskilnad af krono,
skatte eller frälse, få uppställa eu varaktig och väl utrustad karl.
Den bana, hvilken sålunda blifvit beträdd, fullföljdes, och finner
man, i öfverensstämmelse dermed, huru för den utskrifning, hvilken
Konungen i förening med hertig Karl och Rådet beslöt den 27
Februari 1591, blef stadgadt, att inom hela landet 20 gårdar i
allmänhet, men uti gränsprovinserna 30 gårdar, frälse, krono och
skatte, dervid två torpare, (innehafvare af ej mer än ]-/4 hemman,)
räknades mot en bonde, skulle till rikets tjenst uppställa en var¬
aktig ung karl och förse honom med kläder och beväring, hvar¬
efter Konungen ville låta honom försörja.
202
Med Karl IX:s anträde till regeringen erhöll den svenska krigs-
författningen en bestämdare form. På hans framställning vid riks¬
dagen i Linköping år 1600 blef, efter hvad Rikets Ständer säga, »på
det så väl Öfverheten må veta hvad krigsfolk som utaf hvar lands¬
ända både till häst och fot kunde vara att lita på, när så lägen¬
heterna fordrade, att något tåg mot fienden behöfdes, så ock me¬
nige man vara frie och förskonade och icke så ofta med utskrifning
betungade och besvärade, som härtill kan skedt vara, af oss samt¬
liga beviljadt och samtyckt, att ett visst tal till hofman och knek¬
tar skola uti hvar landsända uppå rikets omkostnad årligen och
stadigt hållue blifva, så starka till mantal, som Hertig Karl der¬
uppå en viss ordning häfver göra och författa låtit, till hvilkas lön
och uppehåll, medan de hemma och icke på någon resa äro och
brukade blifva, af Kronans årliga ränta och uppbörd skall tagit
och förordnadt varda så mycket dertill, som efter en viss ordning
kan gjordt blifva. Men när de på något tåg mot riksens fiender
brukas skola, det vare sig hela krigsmagten af hvar landsända
eller en del deraf, då skall af den landsända, som krigsfolket
utfordrar, utgöras så mycken fetalie, som till en månad, hälft eller
helt år behöfvas kan, emedan de uppå riksens tåg och resa be-
böfvas och brukade blifva, så att då den ena landsändan icke
behöfver att göra för den andra och hålla något annat folk än det,
som af samma landsända är, utan hvar och eu försörjer sitt folk.
Och efter det uti alla landsändar icke är lika mycket krigsfolk,
ej heller lika mycket mantal till allmoge, som hjelpen göra skola,
så är ock deruppå en viss ordning gjord, att hjelpen, som således
till krigsfolkets underhåll utgöres, den skall göras lika, såväl
enestäds som annorstädes, så att icke mer löper på en bonde i
ena landsändan än som den andra. Och der som krigsfolket vore
mer uti en landsända, än att de uti den tid, de skola bort och
till riksens bästa brukade blifva, kunde hjelpa sig med det som
allmogen i så måtto utgörande varda, då skall hvad deruti felas
blifva uppfyldt af den årliga ränta och uppbörd, som af samma
landsända utgjord blifver, så att de skola till fyllest blifva för¬
nöjde af hvar landsända så många månader, som de uppå resan
varda brukade; och sådan ordning skall alltid hållas, så väl medan
krigsfolket hemma är, som när de på tåg och resa ute äro».
Fotfolket i denna styrka upprätthölls genom utskrifning, som
af Riksdagen beviljades. Enligt riksdagsbeslutet i Stockholm den
17 Juni 1602 § 5 beslöts, att, »hvad krigsfolket tillkommer, der-
203
med skall hållas efter den ordning, som Oss här förelåsen är, och
efter som nöden är stor till, derefter skall krigsfolket meras eller
förminskas, och skall ingen, som utnämnd varder och tillbörlig
besoldning tillbjudes, vedersaka att låta bruka sig ehvar han be-
höfves, öster eller vester, norr eller söder». Och uti den ordning,
som sålunda omförmäles och hvilken sedermera den 27 i samma
månad utfärdades, stadgades, att vid utskrifning borde tillgå så¬
lunda att, sedan ransakadt blifvit, huru mycket manfolk, som uti
hvar gård funnes, som värjor bruka kunde och vore öfver 15 och
under 50 år i hvar gård, större eller mindre, så skulle af 10 går¬
dar från den, som hade det mesta folket och derigenom led den
minsta afsaknaden, uttagas en varaktig karl till knekt. Det krigs¬
folk, hvilket på sådant sätt uppkom i hvar landsända, skulle knekte-
höfvidsmannen hafva i befallning och under deras fänikor behålla,
som uti samma landsändar tillförene hafva deras knektar haft. I
de fullmagter, som utfärdades för utskrifningskommissaderne, till-
lades äfven den bestämmelsen, att för nämnda 10 gårdar borde
ytterligare antecknas en karl, hvilken finge blifva hemma och sköta
sitt arbete, men skulle vara redo när han behöfdes, hvilket dock
förklarades endast afse att bilda en reserv. Isär under kriget med
Polen svenska hären genom slaget vid Kirkkolm blifvit nästan
upprifven, sökte Konungen att medelst erbjudande af ständig frälse-
frihet åt dem, som för sina gårdar ville tjena till fot med full ut¬
rustning, anskaffa förstärkning, men det manskap, hvilket sålunda
samlades, de s. k. sköldknektarne, uppgick endast till ett mindre
antal och inrättningen förföll, så att utskrifningarne måste anlitas.
Då emellertid Kronans penningebehof icke kunde fyllas, på sätt
man år 1602 försökt, förmåddes Ständerna den 22 Mars 1604
i Norrköping besluta, att de för tre år, räknadt från den 1 näst¬
följande Maj, ville hålla extraordinarie i marken emot de Påler
eller hvad andra fiender, som sig uppå riket nödga kunde, 9,000
man till häst och fot, både främmande och inländske, hvad folk,
som ansåges kunna komma till väga och lust hafva att tjena, och
dem månad från månad deras rigtiga betalning gifva. Med anled¬
ning deraf att krigsdugligt manskap ej kunde erhållas genom ut¬
skrifning på öfligt sätt, afgafs ett förslag den 4 November 1605,
att 10 besutna krono- och skattehemman samt 20 frälsebönder
skulle lega en duglig karl till Kronans tjenst och, hvar der icke
funnes någon sådan, gifva, utöfver den i Norrköping beviljade
hjelpen, utaf hvar person, som gick till arbete och fanns i gården,
204
både mans- och qvinspersoner, mellan 16 och 60 år iy2 rst
i månaden. För dessa penningar kunde man lega det behöfliga
manskapet.
Riksdagsbeslutet i Örebro den 20 December 1610, framkalladt af
krigshotet från Danmark, innehåller, att i stället för anslag till lega
af soldater, som beviljats i Norrköping, Rikets Ständer beviljat
utskrifning af manskap, hvarvid Adeln beviljade, att utaf arf och
egna bönder må uttagas i Kronans tjenst af hvar 10:de gård en
karl, med åtnjutande af frihetsmil. Hvarje prestman, som hade
gäll, beviljade en duglig karl antingen i knekte- eller båtsmans-
tjensten, samt till underhåll 3 dir i månaden, då han vore ute,
och att hålla knekten vid hemkomsten till borgläger samt ersätta
afgående karl med annan i stället. Borgerskapet beviljade af hvar
stad för sig, att hvar 10:de borgare skulle förskaffa en duglig karl
till båtsman på skeppen, med rekryteringsskyldighet, då någon
afginge. Allmogen utlofvade, att af dem, som minsta hemman be-
sute, finge uttagas i Kronans tjenst dugliga karlar till 25,000 man
af Sverige allena, utom hvad som af Finland uttagas skulle.
Härefter förordnades i början af år 1611, att alla under lands-
fänikorna hörande knektar, som ej hade egna hemman, skulle
tilldelas smärre gårdar af två tunnor spanmål eller pund smör i
ränta, hvilka de skulle hafva fria från årlig skatt och alla utlagor,
som utgingo genom bevillning.
Hvad rytteriet angår, hade redan genom en författning af den
24 Oktober 1603 för hvarje ryttare efterlåtits en gård om 4 pund
smör i ränta eller 6 tunnor spanmål i afrad, hvarjemte för hästars
fodring på stall året om skulle bestås 6 tnr foderkorn eller hafre
och 12 lass hö årligen. Vidare skulle ryttaren vid tåg erhålla ut¬
rustning med penningar och kläder, samt fri förtäring, hvarjemte be¬
stods en trossklippare för två ryttare, med visst belopp af pengar
och kläde för en dräng, hvilken ryttaren borde anskaffa och be¬
väpna. Den som ville, då tåg förestod, sitta hemma, borde be¬
tala 30 dir om året, dock skulle han vara redo, om något uppå
komrae. För sistnämnda och andra för ändamålet anslagna medel
skulle fogdarne utrusta ryttare, hvilka deraf benämndes fogde¬
ryttare. Genom förnyade ordningar, hvilka tid efter annan med¬
delades, och hvaribland den, som utfärdades den 16 Nov. 1612, är
bland de märkligare, gjordes än närmare bestämmelser för rytteri¬
indelningen. Lönen för en ryttare bestämdes till 30 dir, som för
dem, hvilka hade hemman, afkortades på räntan, så i vissa, som
205
ovissa persedlar; men för körslor, dagsverken, gästning ock skjuts¬
färd var ryttaren fri. Ingen fick dock kafva mer än en gård.
Likasom fotfolk ock rytteri börjat aflönas genom skattefrihet å
egna gårdar eller anslag af Kronans hemman ock räntor, hade
man ock efter samma grund sökt inrätta sjöfolkets aflöningssätt.
Styrmän, d. v. s. lotsar, som bodde i skärgården och vid skepps-
leden, erhöllo frihet från årliga skatter för sina hemman. Genom
den af Karl IX under den 9 Februari 1602 utfärdade ordning för
fogdarne i Finland hade blifvit stadgadt, att båtsmännen derstädes
skulle för de af dem innekafda hemman förskonas från gärder och
ovissa besvär, men vara förpligtade att utgöra årliga räntan och
deraf, när mönstringar eller eljest lönetider kommo, blifva aflönade;
och upplyste samma förordning, att så skedde i Sverige. Enligt
hvad omförmälda riksdagsbeslut från Örebro den 20 December 1610
angifver, måste man för sjöfolks erhållande anlita utskrifningarne
och vända sig till borgerskapet härom.
Under Gustaf II Adolf utvecklades den började organisationen.
Med afseende å knektarnes underhåll stadgades i öppet Bref den
5 Juli 1621, att öfver hela riket skulle hvarje landsknekt tilldelas
en daler af årliga räntan utaf någon viss gård samt dessutom %
gård, fri från alla ovissa pålagor. I stället för att knektarne förut
efter längre eller kortare tider hemförlofvats, stundom strax sedan
det krigsföretag slutat, för hvilket de blifvit uttagne, föreskrefs i de
af Gustaf II Adolf den 15 Juli samma år utfärdade krigsartiklar,
att ingen knekt skulle antagas eller afskedas på annat sätt än
vid mönstring af dertill förordnade mönsterherrar, samt att hvar
och en skulle tjena i 20 år, om han icke vore sjuk och förlamad
eller varit med på 10 tåg. Krigshärens fördelning regementsvis fick en
bättre ordning, och blef i 1634 års Regeringsform denna regements-
indelning lagbestämd. Regementenas antal skulle vara 20, och
hvart regemente utgjordes vanligen af 1,200 man. År 1637 vid-
togs den vigtiga åtgärd, att regementena med deras mindre af-
delningar, kompanier och korpralskap, skulle, såvidt det lät sig
göra, förläggas tillsammans inom hvar sina provinser eller län,
härad och socknar. De sålunda vidtagna organisationsåtgärder
afsågo att bereda landet en stamtrupp, sammansatt af bofaste
män, lönade af Kronans räntor och under fred brukande hennes
jord, genom lång tjenstetid öfvade för kriget och vid afgång er¬
satte genom utskrifning efter gårdetal. Genom denna anordning-
sökte man bilda en duglig här, som med sitt underhåll så litet
206
som möjligt betungade allmogen och, när den ej behöfdes till
landets försvar, skulle med sitt arbete bidraga till dess ekono¬
miska välstånd. Samtidigt med det indelta fotfolkets förläggning i
vissa landsorter och fördelning i regementen hade lika beskaffade åt¬
gärder vidtagits för det indelta rytteriet, hvilket år 1630 uppgick till
8,000 man, och skulle dessa regementen enligt 1634 års Regerings¬
form vara 4 svenska och 3 finska, hållande hvartdera 1,000 man.
Likasom för infanteriet var ock för rytteriet sålunda bildad en stam-
trupp, hvars manskap skulle vara bosatt å vissa hemman, dock
med åtnjutande af större fördelar i hemman och räntor än in¬
fanteriet, samt med den olikhet att tjenstgöringsskyldigheten vid
rytteriet från början berodde på frivilligt åtagande. Efter samma
grunder sökte man organisera flottans manskap. Genom en In¬
struktion den 12 September 1623 för dåvarande landshöfdingen i
Finland Nils Bjelke befallde Konungen att, oberäknadt städernas
båtsmän, derstädes skulle i landsorten upprättas och hållas två kom¬
panier båtsmän, hvartdera till en styrka af 400 man. Öfverens¬
kommelse skulle ske med socknarne i skärgården att, på det Kungl.
Maj:t måtte hafva stadiga och vissa båtsmän och landet deremot
för de idkeliga utskrifningarne blifva förskonadt, så skulle åt alla
dem, som ville hålla en båtsman åt Kungl. Maj:t och Kronan, öfver-
låtas ett hemman fritt, som räntade 18 dir. Räntade något hem¬
man mera, det skulle till Kronan utgöras, räntade det mindre,
så skulle bonden erhålla fyllnad af andra räntor eller ock läggas
honom ett annat hemman till hjelp. Den bonde, som toge båtsman¬
nen till sig, skulle blifva fri för all utskrifning, gärd, landshjelp och
byggningspenningar. Deremot skulle bonden alltid hålla båtsmannen
redo till Kronans tjenst samt försörja honom med sex månaders
kost i sådana persedlar, som bonden och båtsmannen bäst kunde
förena sig om, eller, derest de icke voro ens, gifva båtsmannen 18
dir hvart år, när han droge ut på tåg, dels uti vissa i matvaror
bestämda persedlar och dels i penningar. Hemma hos bonden
skulle båtsmannen hafva kost, mot skyldighet att derför tjena
bonden och vara honom lydig till arbete, och skulle bonden, om
båtsmannen dog, sätta annan i hans ställe. Lika instruktioner utfär¬
dades för landshöfdingen i Upland och ståthållaren på Åland. I af¬
seende på båtsmanshåll i städerna märkes 1610 års riksdagsbeslut
om utskrifning, hvilket åtagande förnyades vid 1617 års riksdag i
Örebro. Vid 1624 års riksdag beviljade städerna, emot åtnjutande
af frihet från landshjelp, båtsmanspenningar och utskrifning, för två
207
års tid en summa af 33,888 daler kopparmynt för hvartdera året
till underhåll af ett båtsmanskompani, kvilket ändrades genom
beslut i Stockholm den 28 Januari 1629, då städernas fullmägtige
åtogo sig att, emot frihet från utskrifningar, årligen hålla ett
bestämdt antal godt och dugligt sjöfolk, genom kvilket åtagande
båtsmanshållet för städerna förvandlades till det ständiga besvär,
som de i senare afseende ännu äro underkastade.
Den indelning till infanteri, rytteri och båtsmän, för hvilken
sålunda åtgärder blifvit vidtagna, blef emellertid ej fullständigt
genomförd. Planen att bosätta alla knektar å Kronans jord kunde
ej verkställas. Dels torde tillräckligt antal kronohemman saknats,
dels torde räntorna blifvit för andra ändamål disponerade, dels
blefvo hemmanen Kronan afhända eller förpantade. Samma för¬
hållande var med rytteriet, hvartill kom, att skyldighetens full¬
görande, der den åtagits, ej öfvervakades, till följd hvaraf i an¬
seende till ryttarnes bortvaro förhållandet förändrades, så att i
stället för att ryttaren egde hemmanet och lät bruka det genom
annan, då han var borta, det var brukaren, som begagnade sig af
skatterätten, och ryttaren blef en sventjenare, som af honom af-
lönades. Båtsmansindelningen kunde ej heller genomföras.
Man begynte derför i stället för indelning att i samband med
utskrifning införa votering. Hvad fotfolket angår, fordrade 17:de
århundradets krig ständiga och allt mer växande bördor för man¬
skapets upprätthållande till sitt antal i de särskilda regementena.
Utskrifningarne, som skett efter gårdetal, förändrades, enär de
ihållande krigen förorsakade stor afgång på folk och behof af hä¬
rens tillökning. Man sökte vinna bättre resultat genom att återgå
till det äldre sättet af utskrifning efter hufvudtal. På riksdagen
i Stockholm den 15 Januari 1627 beslöts således, att hvar tionde
man, som hölles, så på krono som skatte, så på frälse, både inom
friheten, rå och rör och utom, som på preste-, fogdeskrifvare- och
andra frihetsgårdar, skulle utnämnas till att brukas uti Kronans
tjenst för en landsknekt; frie skulle vara adelns hot-och gårdsfolk.
Af instruktioner, som för denna tid finnas för de till sådana ut¬
skrifningar tillsatte kommissarier, finner man, att det tillgick så,
att, etter det förteckningar öfver manliga befolkningen mellan 15
—60 år inom hvarje socken blifvit af presterskapet och krono-
betjeningen upprättade, samlades allmogen på bestämd dag och
ort inom hvarje härad, hvarefter, i närvaro af häradshöfdingen,
nämnden och kronobetjeningen i orten, de utskrifningsskyldige in-
208
deltes i rotar af 10 man hvardera, dock så att folket från Adelns
frälsegods roterades för sig, från krono och skatte för sig, och
från prestegårdar för sig. Fritagne voro, efter hvad vi nämnt,
Adelns gårdsfolk, minderårige, gamle och vanföre. Sedan indel¬
ningen till rotar försiggått, nttogs af hvarje rote en frisk och stark
karl mellan 18 och 36 år. Det utskrifna manskapet likasom gamla
knektar mönstrades derpå af tillförordnade mönsterherrar, hvar¬
efter de utskrifne inträdde i tjensten, och ålåg det hvar rote att
förse sin karl med kläder och vapen eller, såsom det hette, ut¬
stoffering, för hvilket ändamål rotehållareu eller de öfriga i roten
borde till honom sammanskjuta s. k. rotepenningar, hvilka ut¬
gjordes först med 18 dir. Den utskrifne var tillåtet att lega annan
karl, så framt denne vid mönstringen godkändes. Denna grund
för utskrifningen måste, till följd af den städse aftagande kontin¬
gent som erhölls, och med anledning af de utvägar, som man be¬
redde till undanflygt, öfvergifvas, och blef vid riksdagen 1642
gårdetalet antaget såsom beräkningsgrund, för att med säkerhet
måtte kunna påräknas en bestämd styrka. Beräkningen skedde
så, att af lObesutna skatte-och kronohemman, räknandes hela, halfva,
fjerdings eller mindre hemman lika höga och utan åtskilnad hvem
dem besute, skulle en varaktig karl utgöras; af 20 frälsegårdar
och 10 prestegårdar skulle äfven en utgöras. Der rotepenningar ut¬
gjordes, följdes samma grund som vid utskrifning efter mantal.
Denna beräkningsgrund följdes, med undantag för år 1657, tills,
efter krigets förnyade utbrott 1675, utskrifningar höllos än efter
gårdetal, än efter hufvudtal, och förspordes detta vacklande, till¬
dess det ständiga knektehållet blifvit fullständigt ordnadt. Vid
riksdagen 1683 öfverlemnades åt Konungen att utan Ständernas
hörande framgent besluta efter] hvad grund utskrifningarne, der
sådana vidare ifrågakommo, skola försiggå.
Efter hvad förut blifvit anmärkt, lät indelningen sig ej genom¬
föras, till följd deraf att folket ej kunnat öfverallt förses med krono-
gårdar, och der sådana beredts åt knektarne, hade dessa under
de oupphörliga krigen icke förmått att vårda dem. Knektarne voro
derför till ringa del bofaste män. Afgående manskaps ersättning
genom utskrifning befanns jemväl förenad med stora olägenheter,
till följd af det högst tryckande för allmogen i de utan uppehåll
återkommande stora utskrifningarne. Det arbetsföra folket utgick,
och på många ställen kunde ej jordbruket skötas. Man hade sökt
att mildra dessa olägenheter genom legning af knekt. Detta hade,
209
särdeles då utskrifning skedde efter gårdetalet, blifvit vanligt så,
att roten sällan uttog eller nämnde karl bland sig, utan legde
sådan. Men legan steg till en höjd, som ej anats, dertill kom
den dryga kostnaden för knektens utrustning; alla dessa för all¬
mogen svåra omständigheter i förening med den uppkomna oredan
i öfrigt framkallade den organisation af infanteriet, som under
Karl XI försiggick.
Ständigt knektehåll, eller att årligen till Konungens tjenst
vidmagthålla ett visst antal dugligt krigsfolk (900 man), hade
redan vid riksdagen i Nyköping år 1612 Dalarne erbjudit. Men
då en ny utskrifning skulle ske till fyllnad för afgånget manskap,
vägrade allmogen att låta den verkställas; efter underhandlingar
med folket försiggick den likväl. Dalfolket erbjöd sig derefter
att, emot förskoning från utskrifningarne, för sin landsort hålla
1,400 man ständigt krigsfolk, hvilket Konungen 1621 antog. Det
gjorda aftalet förnyades, tilldess år 1635 det ständiga knekte-
bållet inom Dalarne kan anses inrättadt, ehuru formligt kontrakt
först senare (år 1727) utfärdades.
År 1634 begärde och erhöll Fernebo och år 1637 Skinnskatte-
bergs socken i Vestmanland fördelen af visst knektehåll.
Ett förslag i rådet, framlagdt år 1640 för Adeln och år 1641
för Utskottsriksdagen, om allmänt införande af knektekållet i
stället för utskrifningarne föranledde ej någon bestämd åtgärd,
men förtjenar anföras med anledning af den åsigt, Adel och Bor¬
gare dervid uttalade, att nemligen den bofasta befolkningen skulle
utskrifvas efter det nya sättet, d. v. s. med ständigt knektehåll,
och den öfriga delen på det gamla sättet.
Med Jemtland ingicks år 1645 kontrakt att ständigt uppställa
300 man.
o
Ar 1649 förbundo sig 10 socknar i Vesterbotten att hålla 1,056
knektar och gifva frihemman till 96 officerare.
Åren 1650 och 1664 gjorde allmogen i Helsingland framställ¬
ning i lika syfte, som dock ej vann framgång förr än år 1682, då,
såsom här nedan vidare förmäles, knektekontrakt den 9 Augusti
ingicks med såväl Helsingland som Gestrikland.
Båtsmanshåll hade redan före Karl XI blifvit grundadt på
ständig rotering. Efter det att åtgärder i denna rigtning blifvit
vidtagna på Åland, der allmogen år 1612 mot frihet från utskrif¬
ning åtagit sig att utrusta 100 båtsmän, och Skällviks socken i
Östergötland den 12 Oktober 1619 vunnit lika befrielse, mot skyl-
Skatteregleringskomiléns Betänkande. 111. 14
210
dighet för hvarje rote att hålla en båtsman vid Stockholms skepps-
gård, föreskref regeringen år 1634, att under båtsmanshållet skulle
läggas och roteras de utmed sjösidan belägna socknar och lands¬
delar, deribland äfven Öland och Tjusts härad, i hvilka orter knek-
tarne skulle tagas till båtsmän, och blef med allmogen i anledning
häraf öfverenskommet, att 4 bönder, så skatte, som krono, borde
hålla en duglig båtsman, samt, då han under vintern vore hemför-
lofvad, gifva honom hemkost, emot skyldighet för honom att arbeta
hos roten, skolande helst två helgärds- och 2 halfgärdsbönder
sammansättas om en båtsman. Frälsebönderna skulle till ett an¬
tal af 8 utom ocli 12 inom frihetsmilen bilda en rote. Till ständigt
båtsmanshåll inroterades till följd häraf vissa sjösocknar, så att
tillsammans med städernas båtsmän bildades tre båtsmansregementen
och tre kompanier bösseskyttar, hvilka år 1638 utgjorde en styrka
af tillhopa 3,379 man. Man fortfor på detta sätt att tillöka båts-
mansroteringen, så att, såsom nämdt blifvit, det ständiga båtsmans¬
hållet var utveckladt hufvudsakligen till sitt nuvarande skick före
Karl XI. År 1644 uppgingo de tre båtsmansregementena till 5,160
man, af hvilka 2,723 tillhörde landtroteringen.
Värfvade trupper begagnades icke i det egentliga Sverige, utan
hufvudsakligen i Östersjöprovinserna. Den i Landslagens Konunga-
balk Kap. 2 stadgade allmänna tjenst skyldigheten trängdes i bak¬
grunden och blef anlitad hufvudsakligen till ortförsvaret. I 1624 års
riksdagsbeslut föreskrefs, att alla rikets inbyggare, så många som
suto hemma i staden och på landet, skulle låta sig mönstra och
skrifva i rotar samt efter tillgång förskaffa sig värjor och bössor.
I regeringsformerna 1634 och 1660 stadgades, att öfversten i
hvar landsort, eller i hans frånvaro annan regements- eller der¬
till förordnad officer, skulle i rikets nödställda tider stå allmogen
före och, sedan denna med landshöfdingens och häradshöfdingens
tillhjelp blifvit roteskrifven och fördelt, vara dess förman till lan¬
dets försvar.
De åtgärder, hvilka här ofvan beskrifvits, med manskapets
indelning samt aflöning medelst upplåtande af kronojord eller
skattefrihet för egna gårdar eller anslag af Kronans räntor, ledde
till en organisation, som stundom blifvit kallad det äldre indel¬
ningsverket.
Denna organisation var emellertid, såsom af det ofvanstående
framgår, blott delvis och ofullständigt bragt till stånd. Den med¬
förde hvarken för Kronan visshet om manskaps uppbringande till
211
erforderligt antal eller för allmogen säkerhet mot den tunga bördan
af de täta utskrifningarne, och naturligt måste således vara, att man
önskade försvarsinrättningens ordnande på ett mera omfattande och
säkrare sätt. De överenskommelser, som i sådant afseende åväga-
bragtes, utgöra grundvalen för det yngre, ännu bestående indelnings¬
verket.
För dettas genomförande kan det beslut, 1682 års Riksdag Roteringen.
i Stockholm, på Karl XI:s föranledande, fattade, sägas vara grund¬
läggande. Detta beslut ledde nemligen till upprättande af kon¬
trakt den 27 Oktober 1682 om visst och stadigt knektehåll i Up-
lancl, Östergötland, Södermanland, Vestmanland och JSferike, hvilket
kontrakt den 5 December samma år af Karl XI konfirmerades.
Med anledning af detta kontrakts vigt och betydelse, och enär det
är afslutadt under hufvudsakligen enahanda form, som vid de öfriga
i äldre tider tillkomna knektekontrakten begagnats, och således
äfven i detta afseende lemnar erforderlig upplysning, intages det¬
samma, med tillhörande konfirmation, här fullständigt, så lydande:
»Wij Carl &c. &c. &c. Giöre vitterligit åt såsom dhe Välborne,
våre trogne Männ och Rådh, Oss Ellskelige Feldtmarskalk-Lieute-
nanten, Herr Grefve Axel Julius Delagardie; Ofverståthållaren och
General Lieutenanten Herr Christoffer Gyllenstierna, sampt Prsesi-
denten i Vårt Cammer Collegio Herr Claes Flemming, uppå vår
nådigste befallning med våre trogne Undersåtare, samptl. Allmo¬
gens Fullmecktige vid denne nu påstående Rijkzdagen här sam¬
mastädes, i anledning af vår dem i nåder förställte proposition,
effter ett moget och noga öfverläggiande till vår vijdare nådige
ratifieation öfverenskomne äro, sampt afhandlat, slutit och stadgat
hafve, angående ett vist och stadigt knecktehålldz inrättande och
stadigvarande underhålld uti desse efterföljande Provincier, nembl.
Upland, Östergötland, Södermanland, Vessmanneland och Nerike,
äfvensom Öster- och Vesterdahlarne en tijd bart åth, samt Giäst-
rike- och Helsingeland nu nyligen ingått hafve, och det alt på
sätt och vijs sampt uppå dhe conditioner och vilkor, som sjelfve
den deröfver upprättade afhandlingen här nedan föhre införd, medh
mehra exprimerar och uthvijser.
Uppå Hans Kongl. May:tz vår allernådigste Konungz och
Herres nådige befallning hafvom vij undertecknade vid denne nu
här i Stockholm påstående Rijkzdag trädt tilsammans, och för
oss kalla låtit samptl. Allmogens fullmäcktige Herdagsmän, hvilka
i anledning aff Hans Kong]. May:tz nådige oss förestälte Propo¬
sition sampt moget och noga öfverläggande med hvar annan, om-
212
sijder uti den mening stannat, åt i stället för månskapz förskaf¬
fande genom utskrifningar, som här til uti Rijket öfligit varit, dhe
til Kongl. May:tz milities beständige och richtige vidmackthållande
en gijnare utväg och lättare medel funnit, nembl. ett vist kneckte-
hålld effter gårdarne nu åt undergåå uti desse Provincier, Upland,
Östergötland, Södermanland, Vessmanneland och Nerike, äfvensom
Öster- och Vesterdahlarne en tijd bart åth sampt Gestrijkeland
och Hellsingeland nu nyligen ingåt hafve, och det på sådant sätt,
åt Kongl. May:tz Regementer til foot i förb:t Provincier altijd vid
det tahlet af 1200 man af dem underhållas skole; därvid dhe ful¬
ler först några sine underdånige påminnelser förebrackt hafve, på
det de så mycket lättare under denne bördan uthärda och Kong].
Mayt:z tiänst, sampt landetz nytta desto bättre befordras och an-
sees kunde. Och såsom alle dheras i så måtto underdånigste de-
siderier Kongl. May:tt i underdånighet af oss föredragne äre, och
vij des nådige resolution däröfver inhämtat, som nu til detta
värketz Fullbordan och fastställande för et vist Rättesnöre och
stadig grundvahl är antagen och brukad; Altså böhr (doch under
Kongl. May:tz egen ratifikation) alt hvad där efter i fölliande
puncter uthi detta Contract är vordet stadgat och inrättat, hållas
för ett stadigt och oföranderligit värk, erkännandes Allmogen i
gemeen med underdånig vördnad och tacksamheet denne Kongl.
May:tz dem i detta måhl vederfahrne Kongl. ynnest och nåde, åt
först saken uppå denne varande Rijkzdag i nåde aff Kongl. May-.tt
dheras underdånige betänekiande hemskuten och dem det medel
förundt är, som dhe underdånigst förmode till Footfolketz anför-
skaffande mycket richtigare vara, än dhe förre ovisse och kåst-
samme uthskrifningar, hvilka dem undertijden odrägelige fallit; för-
plichte sig i det öfrige såsom trogne Undersåtare ägnar och böhr,
åt gå Hans Kongl. May:tt med all trohet, vyrdnad och lydno städze
och in til deras dödsstunder underdånigst tilhanda,
I. Emedan Hans Kongl. May:tt först och främst i nåde häfver
förordnat, att Regementet alt framgent utan någon afkortning skal
bestå af 1200 man med Corporaler och Gemehne, och Allmogen
på sig taget det samma richtigt och ovägerligen åt fullgiöra såsom
indehlningen, hvilken effter Gårdetahlet däröfver är giord, det ut-
tryckeligen föreskrifver; Alt för dy gifves dem däremot uppå Kongl.
May:tz vägnar här med den fullkomlige försäkring, åt så länge på
dheras sijda intet feh 1 förspöries det som utlåfvat är åt effter-
komina, dhe, dheras barn och folk, hvilka till gårdarnas cultur
213
och bruk, samt til ersättiande af manskapetz afgång nödvendigt
kunde behöfvas, för uthskrifningar och alle där vid hängiande be¬
svär, hvad namn dhe hälst hafva kunne, samt Fördubblingar och
våldsamme värfningar, nu och i tilkommande tijder vara aldeles
qvitte och befrijade, dock åt inga underslef androm till förfång
här vid föröfvas' med en hoop onödigt Folkz understickande och
antagande på gårdarne, det Landzhöfdingarne bore hafva en noga
upsicht uppå.
II. Der näst och för det andra häfver Allmogen skiäligen
haft åt andraga, det hufvudlegan hvilken dhe hijt intil hafva måst
uthgifva till Legekarlarne, dem på det hårdesta har tryckt, i det
den samma icke allenast til ett för Landtmannen odrägeligit quan-
tum tijd effter annan är vorden steegrad, utan och häfver måst
utläggias uti en hast och en fast kort tijd, och Bonden doch altijdh
varit underkastad det äfventyr, åt där den legde skulle rymma
sedan penningarne af honom varit upburne och förtärde, han
Bonden åter igen lijka besvär å nyo hade åt utstå, hvarföre til
åt förekomma och aldeles undanböya det som Allmogen någon
skada eller onödig last förorsaka kunde, är här med på Kongl.
May:tz vägnar slutit och stadgat, att hufvudleegan eller i des ställe
en in fraudem upfunnen odrägelig städslo hädan effter aldeles
skall vara affskaffad, och Soldaterne som effter denne tijden blifva
legde eller antagne åhrligen hafva att undfå 35 D:r Kopp:t som
en viss och stadig Löhn, och där til med torfftig Födo och Kläder:
Hvilket såsom det för Bonden det gagnet med sig häfver, åt han
icke på en gång med altför svår utgifft besväras, och dock mera
kan vara försäkrad om sin Karl, så är det jämväl den legde en
stoor nytta, åt han åhrligen och så länge han lefver och redligen
tienar, är försäkrad om så goda vilkor, att han med äliran sig
uppehålla och uti sin tienst länge uthärda kan.
III. Så framt vid denne hufvudleegans eller i det ställe
odrägelige Städzlos afskaffande skulle för Allmogen svårt falla åt
finna någon Karl, vill Kongl. May:tz hvarjom och enom tillstånd
gifva, sielf åt efftersökia på Landet hvarest dhe finna kunne löst
Folk, Lättingar och Drifftekarlar, som intet lagligit Försvar eller
annan låflig Handtering för sig hafva, och tå dhe sådant hoos
Fiärdingz- och Länsmännerna eller Fogdarna tilkiänna gifva, bore
sådane Personer antingen tilhållas strax åt taga något mindre
eller större hemman til bruk, effter som dheras Förmögenheet kan
vara, eller ginast fasttagas och för den ofvanbemffe åhrlige Löhn
t
214
Födo och Kläder tillhållas troligen och väl ginast åt tiäna, på det
ingen må understå sig någon hufvudleego eller odrägelig städzlo
vid Straff åt emottaga, med mindre han effter föregånget vist
afftahl och förord med Bonden, den samma sedan uti sin åbrs löhn
afkorta och god vill giöra, det de hvilka nu i desse tvenne för-
ledne Ahr legdc äre, bore äfvenväl vid dheras Rothår som dem
legt hafva vara förbundne til, så åt de af Bonden intet mehra
första Åhren hafva åt niuta än kläder och Födo allena, til dess
dheras tienst emot dhen så nyligen undfångne och nyttiade stoora
hufvudleego någorlunda kan göra tillfyllest.
IV. Men tvert om höre dhe som för fyra eller flere ålir sedan
legde äre, eller och för sine egne och ödeshemman utgångne
Knechtar strax effter indehlningen af dheras tillordnade Värdar
jämte födan och kläder, dheras åhrlige Löhn 35 D. Kopp:tt lijka
med dem som effter denne tijden antagne blifva, richtigt undfå
och bekomma.
V. Skole och alle dhe Knechtar, som förre gången aff Krono
och Skatte skrefne och ännu lefvandes äre, til dheras rätta Rotar
igen indehlas, så åt dhe som utgånget för Skatte och Crono blifva
för Skatte och Crono Rotar, effter som de sins emellan förenas,
igen indeelte; på samma sätt med Frälse förhållas skall, så åt then
Knechten som är tagen af Skatte, går til Skatte tilbaka igen, och
hvad som är taget af Frälset, blifver Frälset till understöd. Hvad
sedan på dheras sijda till Regementernes completering felila kan,
vele dhe effter Kongl. Maij:tt nådige behag och befallning efter
den indehlningen som på dem skee kan, sig föreena om, och så
mycket på dem kan löpa upfylla, allenast bristen på manskapet
äfvenväl genom fordersam utskrifning ersätties af Frälse och andre,
som här til gemenligen Skrifningar sig undandragit och Frijheter
åtnutit. Allmogen skal icke eller högre och svårare medh detta
Knechtehållet graverade varda, än åt två lieela gårdar, svarandes
12 moot en heel, 2/4 dehler emot en heel och 2/8 Dehlar emot en
heel, få blifva tilsammans om en Knecht.
VI. Enär dhe för någon tijd sedan skrefne eller af egne och
ödeshemman utgångne Knechtar således indelte äre, och det åter¬
stående tahlet, til Regementernas completering af 1200 Man up-
fylt är, och tvenne Gårdar hvar sin Karl på ofvanbende sätt
emottaget, skole dhe där med vara befrijade ifrån andras inquar-
teringar och inläggiande, och aldeles dem slippa som för detta
hoos dem kunnat inlagde blifvit, undantagandes, det Gud afvände,
215
åt krig upkomme in nom Rijksens Gräntzor och då allmänna In-
quarteringar eller besvär kunde för Rijksens Säkerheet fordras.
VII. Ehuruväl tilförenne om Soldatens Kläder och Födo för¬
mält är, åt han dhe samme af sine tilordnade värdar jämte sin
richtige Löhn af 35 D:r Kopp:tt åhrligen böör åtniuta, så är lell
ännu intet om Knechtens visse hemkal något specifice nämdt, hvar¬
före oc emedan Allmogen som där til Lägenheet och uthrymme hafva
kunne, låfvat häfver på en serdeles Platz utmed eller ifrån Gården
åt byggia Soldaten en serdeles Stuga, honom ett Spanland åker,
Kåhltäppa, lijten haga eller Engstycke af 2 Lass Höö afbryta och
imedlertid hans rundeliga uppehälle och hemvist förordna; Men
sedan han sin hemvist bekommit, är Bonden för hans besvär til
Födo och Huusrum frij och entledigad, men dhe som för sine hem¬
mans magerheet och svaghet skull ey kunna sådana hemvister
åstadkomma, och således med en nöyachtig lägenheet til boo och
Födo, Knechten utom Gården försöria, han skall och må honom
innomgårdz uti en serdeles Stugu hysa och dagelig torftig maat
och Födo gifva, däremot Soldaten hoos sin Värd, som honom uth-
eller innomgårdz hyser och föder, imedlertid han på Commen-
deringar och sine Exercitier ey är sladder, vara förplichtad när
hans Rotha honom begärar åt arbeta emot någon billig erkentzlo
och en Släpeklädning afl' Hvalmar nembl. Räck och Byxor, då
honom och skall vara förbudet motvilligt vijs sin Värdz arbete åt
försumma och hoos andra för någon vinning åt arbeta, väl vettan¬
des, att där han Födan åtniuter, är och skiähligt åt han sig med
mindre arbetzlöhn nöya låter.
VIII. Här vid är ochså om Kläderne detta förordat och ut-
låfvat, åt efter såsom Soldaten skall vara förplichtad oc vederredo,
enär han utom sine Commenderingar oförhindrad är, städze gå
sine värder med arbete tilhanda, så bör han på arbetet sin of-
vannemde Hvalmars Klädning bruka, emedan han ey oftare än
på General Mönstringar och Möten må bruka sina Liverijs Kläder,
och där emellan må Värdarna, om dem så gott synes, samma
Klädning förvara, til dess hon återigen i sådant tilfälle brukas
skall, på det Knechten icke måtte henne i oträngde måhle draga
och förnöta, eller elliest af oachtsamheet fördärfva.
IX. Där hoos är nu om Tågpenningarne, med hvilka All¬
mogen för detta altijd varit besvärade således stadgat och af-
handlat, åt emedan Knechten så länge han hemma hoos Värderna
förblifver, undfår sin åhrlige Löhn, Kläder och Födo, och dhe där-
216
koos låfva uthan Förvägran åt låta med honom, enär han ut-
marcherar, afföllia heela Löhnen för ett Åhr, ty är och billigt åt
lian här med sig nöya låter, och ingen vijdare Rättigheet häfver
tågepenningar eller annat i desso målil til åt fordra.
X. Enär uti Krijgztijder någon olyckelig händelse Regementet
öfvergår, så åt det antingen heelt eller til en dehl ruinerat blifver,
skall dess uprättning Åhret där effter som denne olyckan händ är,
innan Martii månads Förlopp giord vara, åt det tå aldeles igen
complet är, doch försäkrar Kongl. May:tt i nåde des trogne Un¬
dersåtare Allmogen i bennte Provincier, åt så framt vid infallande
krigztijd någon stoor afgång ske skulle, dhe tå när Freden föllier,
rnåge niuta något längre upskof medh completeringen, och där
olyckan dem altför offta skulle hända, vill Kongl. May:tt i nåde
vara omtänckt, på hvariehanda sätt effter som sakerne och tijderne
tåhla kunne, åt låta vedertahras dem någon lindring och lijsa.
Döör elliest någon Knecht i Fredztijden skall en annan i stället,
så snart som görligit är och aldralängst innan tree Månaders tijd
igen förskaffas. Sammanledes om en gemeen avancerar til Cor-
poral, bör en ny Karl gienast af den Rothan igen skaffas som
den förra var utaf.
XI. Skulle och så hända åt eu eller annan Rota fram för
dhe andre voro så olyckelig, åt dheras Knechtar offta afgiuge, så
lemnas hvar Soclm för sig fritt åt göra en Föreening sig emellan,
til åt understödia hvar andra och vid alle slijke fall skaffa duge-
ligit manskap, allenast åt Kongl. May:tt altijd blifver säker om
Knechten och det utfäste tahlet, hvar lioos och detta bör i acht
tagas, åt hvar Rota och hvar gård för sig tilskifftes eller bägge,
om dhe sig föreena kunne, utkom denne hielpen som dhe således
hvar annan giöra til åt skaffa Knechten, sielff försörier sin Karl,
både med Löhn, Kläder och Födo.
XII. Såsom Kongl. Mayrtt häfver i nåde försedt Under-Offi¬
cerare med dheras besynnerlige hemman; Altså varder Allmogen
i bennte Provincier med dem särdeles icke besvärad, utan allenast
med Corporalerne, som sticka med under tahlet af de 1200 och
samma Löhn och vilkor som en gemehn emottaga och åtniuta skole.
XIII. Uppå Allmogens underdåniga begäran åt blifva nog¬
samt beskyddade för dhe Insolentier och våldzvärkande Krigzfolket,
så väl befählen som de gemene, på dem vid ett och annat till¬
fälle föröfva kunne, vill Kongl. May:tt i nåde låta förnya des den
3 Aprilis An. 1678 vid den uti Halmstad bevilliade inquartering
217
utgångne stränge Förbud om sådane excessers och våldsamheetcrs
dämmande och alfvarlige afstraffande, hvar med hädan effter således,
förhållas skall, som be:te Förordning uti ett och annat måhl ut-
tryckeligen stadgar och innehåller, där effter Landzhöfdingarne i
medlertijd innan denne renoverade Ordning publicerad blifver,
samt domhafvande i Landzorterne Allmogen i alla stycken effter
des i bookstafven klare innehåld handhafva bore, och skall hvad
Allmogen i Kongl. May:tz namn låfvat och tilsagdt är, dhe uti
alla måtto värkeligen niuta tilgodo, så snart detta slutne Contact
med våre och alla dheras Häradz Signeten förseglat, samt Kong!.
May:tz nådige Confirmation där öfver kommen är.
Detta är hvad Vij med berörde Frovincier, Upland, Öster-
giöthland, Södermanland, Vessmanland och Närike eller dheras.
Fullmächtige Härdagzmän efter Kongl. May.tz nådige befallning och
i föllie af des genom oss den 9 Octob. Hem föreställe nådige
Proposition til det vissa Knechtehålletz inrättande och stadig¬
varande Underhåld slutit och stadgat hafve, och såsom Allmogen
med underdånig vyrdnad erkiänne den höga ynnest och nåde,.
som Kongl. May:tt dem härutinnan och i alt annat vederfahras
låter; Altså förplichte dhe sig här med på det krafftigaste som
skee kan alt det ofvantalt är, utan något Underslef eller hvarie-
handa invändning, uprichtigt, troligen och obråtzligen nu och i
tilkommande tijder åt hålla, och ingen särdeles Gård, Sochn eller
Härad emot denne på en allmän Rijkzdag så väl betänkte och i
alla tijder ständigt sluten bevillning skall tillåtit blifva hädan
eftter, knechtevärdarne uti Provincierne til en gravation och För¬
fång, detta vissa och utlåfvade knechtehållet sig åt undanbedia,,
hvaruppå Allmogen Kongl. May:tz krafftige Försäkring under des
Kongl. namn och Signete skole hafva åt undfå, som uppå högst-
bem:te Kongl. May:tz vägnar vij dem här med försäkre den samma
med aldraförsta dem åt införskaffa. Til yttermehra visso är detta
Contract så vähl med Vår underskrift och vahnlige Signeten som
samptl. Allmogens i ofvanb:te Provincier, nembl. Upland, Öster-
giöthland, Södermanland, Vessmanland och Nerike häraders Sigill
bekräfftat, hvilka dhe dheras til denne berammade Rijkzdag Full-
mäcbtige anförtrodt hafve. Datum Stockholm den 27 Octob. 1682.
(Underskrifter).
Altså hafve vij, befinnandes, hvad som således medli ofvan-
bemählte Provincier affhandlat och stadgat är, lända till Vår
218
tiänst och Vårt Rijkes sampt trogne Undersåtares välfärd, trygg:
och säkerheet, nådel. vehlat confirmera och stadfästa; Efftersom
Vij och här med i förmågo af detta Vårt öpna bref det samma
nti alle sine clausuler confirmere och stadfäste, sampt på det kraff-
tigaste i nåde försäkre våre trogne Undersåtare mehnige Allmogen
uti offv an herde Provincier, åt de där vid nu och uti tilkommande
tyder i alle måtto skole obråtzligen handhafde och beskyddade
blifva, och ingen som i krafft af mehrbe:te afhandling där under
förstås bör, skall vara tillåtit detta visse Knechtehåld til dhe andres
gravation och förfång sig åt undanbedia eller draga.
Vij biude och befalle fördenskul här med alle vederbörande,
åt dhe här emot hvarcken sielfva något giöre, eller tillåte af an¬
drom något åt skee eller förfahras, utan däröfver allvarlig hand
hålla, åt sådant alt oryggeligen må blifva observerat och i aclit
tagit».
I sjelfva riksdagsbeslutet, af den 3 Januari 1683, omförmäles,
att, utom det då gjorda aftalet med allmogen i Upland, Östergöt¬
land, Södermanland, Vestmanland och Nerike, äfven andra pro¬
vinser, nemligen Öster- och Vesterdalarne, Vermland, Helsingland,
Medelpad, Gestrikland och Vesternorrlanden, redan tillförene in¬
gått på visst knektehåll. I § 22 af samma riksdagsbeslut utbad
sig allmogen i Vestergötland och Småland tillstånd att få visst
knektehåll mottaga, så framt det med tiden kunde låta sig göra
och den hellre ville underkasta sig ett sådant än utskrifningen.
I de enligt ofvan intagna kontrakt gjorda bestämmelser måste
snart ändringar i vissa delar vidtagas, såsom för Östergötland
genom Kungl. Förordningen den 7 November 1685, för Söderman¬
land genom Kungl. Reglementet den 23 November 1686, för Vest-
manland genom Kungl. Förordningen och Reglementet den 20
November 1685, för Nerike genom nytt kontrakt af den 11 Maj
1686, af Konungen konfirmeradt den 5 Augusti samma år, samt
för Upland genom nytt kontrakt af den 15 Juni 1725, konfirmeradt
medelst Kungl. Förordningen den 4 November samma år.
Dessa ändringar gingo hufvudsakligen och i allmänhet derpå
ut, att förbudet enligt 1682 års kontrakt mot lega måst återtagas,
men i stället legans belopp begränsats till högst 100 daler koppar¬
mynt, hvarjemte för vissa orter äfven städja fick gifvas samt
någon legohjelp beviljades, äfvensom lönen något nedsattes och
en del deraf (5 daler af 35) fick af häradsfogden uppbäras till
219
knektarnes beklädnader, allt på sätt som ej synes hafva medfört
synnerlig förändring i det hela af den åtagna bördan.
Vidare är att märka, att endast nio härad af Vestmanland
deltagit i ofvan intagna kontrakt af den 27 Oktober 1682. Med
öfriga orter af Vestmanland afslötos sedermera särskilda kontrakt,
nemligen med Kungsörs län den 2 Februari 1685, med Vagnsbro
härad och Fernebo socken den 2 Mars, med Norbergs tingslag
den 12 Mars, med Skinnskattebergs tingslag den 17 Mars, med
Salbergs län den 22 Maj, med Väsby län den 27 Maj, allt år 1685,
med Vesterås län (motsvarande nuvarande Vesterås fögderi) lika¬
ledes år 1685 utan uppgifvet datum, och med Fellingsbro härad
den 19 Juli 1686.
Samtliga dessa kontrakt äro af Konungen fastställda. Hufvud¬
sakligen lika till innehållet, i det närmaste äfven till ordalagen,
stadga de: rekrytering inom 3 månader; lega 100 daler koppar¬
mynt, deraf V4 del årligen i 4 år; lön 35 daler kopparmynt; inga
tågpenningar; torp med ett spannland jord, inberäknadt äng
till 2 lass hö, på ett ställe dock jern i lön och på ett annat
120 daler kopparmynt och intet torp; om ej torp, så 2 tun¬
nor spanmål, 2 lass hö och 1 tjog halm; skyldighet för sol¬
daten att arbeta hos bonden mot mat och slitkläder eller ock
åtminstone under andtiden för »billig betalning», 1 , daler kop¬
parmynt om dagen, förutom mat och dricka. Till hvarje rote
i en del härad erhölls af staten 2 tunnor spanmål eller 6 daler
silfvermynt, hvaraf hälften skulle insättas i en kassa, som använ¬
des till legan; 5 daler kopparmynt af lönen skulle innehållas för
att användas för livréklädningen, hvartill staten skulle tillsläppa
klädet; ingen skjuts tick fordras hvarken till regements- eller
andra möten.
För Skaraborgs län upprättades kontrakt den 20 Oktober
1684, som den 16 Mars påföljande år af Konungen fastställdes.
Enligt detta undantog Ridderskapet och Adeln sätes-, afvels-, och
ladugårdar med deras rå och rör; i öfrigt delade den lika med
allmogen; 1,500 man skulle hållas, dock med något förbehåll i
afseende på komplettering i händelse af smittosam sjukdom, miss¬
växt, krig eller annat slikt, som kunde till en del förorsaka ödes¬
mål. Och försäkras allmogen, att alla värfningar, som ske med
våld, emot ens vilja och samtycke skola vara kraftlösa och för-
budna; äfvensom att, »eftersom utskrifningarne och dess besvär
nu upphöra» och inhysesfolk, lösdrifvare och försvarskarlar, som
220
under privilegierna intet förstås, derigenom märkeligen torde för¬
ökas, så blifver härmed förbetingadt, att alla dugliga inhyseskarlar
m. fl. måge tagas och komma rotarne till lisa och understöd, och
skulle de med landshöfdingens tillhjelp insättas för roten, då de
angåfves.
Lön bestämdes till 25 daler, inberäknadt släpkläderna, som
räknades till 5 daler kopparmynt, samt hvart tredje år ett par skor
och ett par strumpor, hvaremot Kungi. Maj:t om soldatens gevärs
och liveries anskaffande vill sjelf försorg draga »på det sätt dock
att soldaten på egen bekostnad låter förfärdiga den senare». Ett
torp med hälft tunnland åker, kåltäppa, liten hage eller äng ut-
lofvas. Det försäkras att landshöfdingen skall hålla allvarsam hand
öfver, att ingen får taga högre lega än 100 daler kopparmynt.
Till torpet fingo rotehållarne utan betalning eller utsyning taga
nödigt virke på Kronans allmänningar och skogsparker. De för¬
klaras emot deras vilja icke skyldige till någon skjutsning eller
matsäck, med mindre soldaten sådant betalar. Rekrytering inom
tre månader, hvilket dock i Kungl. Stadfästelsen den 1 Februari
1695 förklarades endast afse fredstider; hvaremot, då regementet
skulle till tåg uppbryta, alla vakanta rotar skulle före uppbrottet
med »godhe karlar» ersättas, äfven om tre månader från afgången
ej förflutit.
Med Jönliöpings och Kronobergs län är kontrakt upprättadt
den 20 April 1685 och af Konungen faststäldt medelst Kungl.
Förordning den 13 Maj samma år. Denna innehåller ej någon
bestämmelse om regementenas antal. Stadgandena om lön, torp,
skjutsning, matsäck lika med Skaraborgs läns kontrakt af år
1684; lega högst 40 daler, men väl mindre; rekrytering sist inom
tre månader. Ingen särskild föreskrift om karlens egenskaper,
endast att manskapet skall vara »godt och dugeligit».
För Elfsborgs län upprättades den 17 Juli 1684 kontrakt, ej
blott med allmogen, utan äfven med Adeln. Det fastställdes den
10 December 1685 och är i det närmaste af samma innehåll, som
kontraktet med Skaraborgs län, dock med olika bestämmelser i
afseende å rekryteringsskyldigheten, som ålades korpralskapet,
beräknadt till 25 rotar, gemensamt. Antalet soldater är bestämdt
till 2,100 man.
Med Kalmar län lärer ett kontrakt blifvit upprättadt den 15
Oktober 1684. Sedan derefter landshöfdingen öfver Kalmar län
och Öland, på Konungens befallning »kommit öfverens» med all-
221
mogen till Konungens vidare nådiga stadfästelse, utfärdades den
26 Februari 1686 Kungl. Förordning mellan rotar och soldaterna
uti Kalmar län och Tjust till det vissa knektehållet. Uppgörelsen
enligt denna förordning är af lika innehåll, som kontraktet för
Jönköpings och Kronobergs län. Af Kalmar regemente tillhöra
401 rotar Jönköpings och 352 Kronobergs län. Ofvannämnda för¬
ordning af den 26 Februari 1686 gäller endast återstående 347
rotar, hvilka äro belägne i Kalmar län, som äfven innefattar Tjust.
Kontrakt med Helsingland och GestriJdand upprättades, så¬
som ofvan nämnts, den 9 Augusti 1682 och konfirmerades af Ko¬
nungen den 9 September samma år, allt således redan före 1682
års riksdag, som först i Oktober månad tog sin början. Kon¬
traktet innehåller den försäkran, att allmogen, sålänge på dess
sida intet fel förspordes det utlofvade att efterkomma, skulle vara
befriad för utskrifningen och alla dervid följande besvär. I öfrigt
stadgar kontraktet, att ingen lega skall gifvas soldaten, men der¬
emot 40 daler kopparmynt i lön och derförutan »den vanliga föda
-och årskläder, hvarmed efter förriga förordningar och bruk stadigt
förblifver». Om torp finnes intet förskrifvet. I afseende på
komplettering af regementet, som skulle bestå af 1,200 man,
innehåller kontraktet samma stadganden, för såväl krig som fred,
hvilka förekomma i punkten X af det här ofvan intagna kon¬
traktet af den 27 Oktober'1682 med Upland, Östergötland och
flere provinser.
Angående Dalarne har här ofvan omförmälts, hurusom det
ständiga knektehållet derstädes redan år 1635 kan anses inrättadt.
Sedermera ingick Dalallmogen år 1682 en förening, som den 21
Oktober samma år af Konungen genom nådig Resolution gillades
och enligt hvilken det vissa knektehållet bestämdes till 1,200
man; hvaremot allmogen försäkrades, att hvarken de, som den
tiden lefde, eller deras efterkommande skulle då eller i tillkom¬
mande tider blifva betungade med högre knektehåll. Formligt
kontrakt upprättades emellertid först den 16 Maj 1727 med all¬
mogens fullmägtige vid pågående riksdag i Stockholm, och blef
kontraktet stadfäst genom Kungl. Förordningen och Reglementet
den 12 Januari 1728. Det innehåller, att allmogen vid ofvan¬
nämnda Kungl. Försäkran »allt framgent blifva bibehållne, jem¬
väl ock, så länge å allmogens sida ingen brist uti fulla knekte¬
hållet förspörjes, allmogen med dess barn och tjenstefolk, hvilka
till hemmans bruk samt till ersättning af den afgång, som
222
antingen genom befordran, dödsfall, afskickande eller på annat
sätt afgå kan, måge för utskrifningar och alla dervid hängande
besvär, hvad namn de helst hafva kunna, samt fördubblingar och
våldsamma värfningar nu och i tillkommande tider vara befriade».
Kontraktet bestämmer: lega 150 daler, städja 6 daler och årlig
lön 65 daler kopparmynt, men ingen rättighet till hemkall eller
ähreklädning, skor, strumpor, gästning eller släpkläder, derest
soldaten ej arbetar hos bonden. Rotarne förbehålla sig att slippa
gifva soldaten husrum, torpställe, jemväl ock matsäck på kom¬
panimöten. I stället för de många persedlar, som i förra tiden
pålagda blefvo, skall roten till staten betala 9 daler i penningar,
jemväl ock knekten för de persedlar, som honom äfven tillkom
att bestå, B daler, tillhopa 12 daler kopparmynt; rekryterings-
skyldighet inom tre månader.
För Vermland är med såväl Ridderskapet och Adeln som all¬
mogen den 25 Juni 1688 upprättadt och den 18 November samma
år af Konungen faststäldt kontrakt, som afser äfven den inom
Vermland förlagda delen af Nerikes regemente. Kontraktet stad¬
gar 1,200 man, som kompletteras vid afgång, i fredstid då 60 man
afgått, samt i krigstid i begynnelsen af följande året; bostad på
eller utom gärden; lön: naturapersedlar i säd, kött, fläsk och
smör eller ock kontant 28 daler kopparmynt; lega, högst 100
daler, städsel högst 12 daler kopparmynt; fritt för skjuts till alla
möten; ingen matsäck utan mot betalning; inga livrékläder, men
hvart tredje år en släpklädning, ett par strumpor, ett par skor
och en skjorta; innehållande kontraktet tillika, att »ifall vi i läng¬
den detta knektekontrakt intet skole kunna hålla, så äro vi för-
pligtade att underkasta oss utskrifning, som för detta vanligt
varit.»
Beträffande Vesterbotten och Norrbotten utfärdades, efter
öfverenskommelse med allmogen, Kungl. Förordningen den 31
Mars 1696. Den innehåller: samma antal soldater, som, på sätt
här ofvan förmälts, redan år 1649 bestämts, eller 1,056 man; re¬
krytering i fred inom 3 månader, vid utkommendering till krig
innan uppbrottet, samt i krigstid inom Mars månads utgång föl¬
jande året; lega, högst 100 daler kopparmynt, men väl mindre,
betalas med V^del årligen i 4 år; lön 25 daler kopparmynt och
torp med 1/2 tunna åker, kåltäppa och äng till 2 lass hö, der
sådan lägenhet finnes, eljest 15 daler kopparmynt årligen för hus
och jord; 5 daler hvartannat år till släpkläder; der soldaten stän-
223
digt arbetar på roten, får han äfven drängkläder, men intet vidare;
annars är han skyldig arbeta på roten vid tillsägelse mot dräg¬
ligare dagspenning, än han annars ^bekomma kan, nemligen om
sommaren 12 öre och om vintern 8 öre kopparmynt. Kronan har
sig påtagit draga försorg om beklädnad och mundering utan rotens
gravation, likasom äfven om persedlarnes vård, endast rotebod vid
kyrkan underhålles; ingen skjutsning hvarken till regements-eller
andra möten, ej heller matsäck eller annat dylikt.
Med Jemtland afslöts kontrakt den 7 September 1688 om
»ett visst dragonhåll», hvilket kontrakt den 15 November 1689 af
Karl XI fastställdes; härigenom stadgades, att 1,048 man korpo
raler och gemene skulle underhållas. (Staten anslog ränta och
tionde till lönefyllnad för korporalerna.) Kronan skulle bestå klä¬
det till munderingen, men rotehållarne det öfriga jemte skälig
lön, som är bestämd till 8 daler silfvermynt, och släpkläder; de
skulle icke graveras med kostsam mundering af hästar och ky 11-
rar; 20 daler silfvermynt — 2 är senare ökadt till 40 daler — i
ränta anslogs för öfrigt åt hvarje rusthåll af dess egen ränta, och i
händelse af brist, af andra hemmans.
Detta kontrakt är kompletteradt genom ett den 14 December
1748 mellan landshöfdingen och regementschefen å ena samt
utsedde fullmägtige bland dragonhållarne å andra sidan upprättadt
»reglemente», faststäldt af Kungl. Maj:t den 31 Januari 1749, uti
hvilket dragonhållarne få ökade förpligtelse!1, såsom torp och skjuts¬
ning, eftersom skyldigheterna i öfrigt genom utfärdade påbud voro
ökade. Emellertid lära för det enligt ofvan anförda bestämmel¬
ser för Jemtland åtagna vissa dragonhåll hästar aldrig blifvit
uppsatta, och genom Kungl. Brefven den 8 Februari och 15 De¬
cember 1820 blef regementet förvandladt till jägare, samt styrkan
förminskad till 800 man effektiva och 200 man vakanta, hvar¬
jemte en provisionel rotejemkning ytterligare år 1827 skedde, inne¬
fattande hufvudsakligen, att dä 2,732 »Skattetunnland» förut under-
höllo 1,000 fältjägare, och således 23/t tunnland kommo på hvarje
rote, så ändrades detta genom nedsättning i antalet till öfverhufvud
4'/4 tunnland på hvarje rote, hvilket likväl rätt mycket varierade,
hvadan innehafvarne af de 200 vakanta numren samt af inqvarterings-
hemman och nya hemman, som nu i roteringen skulle ingå, skulle
deltaga på det sätt, att de till hvarje effektiv rote, som understeg
41/i tunnland, erlade 7 rdr bko för hvarje bristande tunnland.
De åt de 200 indragna rotarne anslagna räntorna indrogos till
224
statsverket. Åtskilliga ytterligare förändringar och lindringar för
•detta regemente hafva tid efter annan egt rum; den väsentligaste
skedde efter många förhandlingar år 1851, enligt kontrakt upp¬
rättad! med utsedde sockenfullmägtige den 28 September 1847
•samt af Kungl. Maj:t faststäldt den 8 Oktober 1851.
Det är naturligt, att detta nya knektekontrakt för Jemtland,
afslutadt så lång tid efter det ursprungliga indelningsverkets
genomförande, måste i anledning af de sedermera tid efter annan
åvägabragta allmänna förändringar förete betydliga skiljaktigheter
från de äldre kontrakten. Det innehåller hufvudsakligen följande
bestämmelser: roteantalet skulle bestämmas af roteringsverket,
som komme att särskildt pröfvas och fastställas. Till understöd
för roteringen auslogos af Kronan vissa bidrag i räntor eller der¬
emot svarande anslag. Om vakans uppstode, skulle den ersättas,
under fredstid inom tre månader och vid krigstillfällen inom lika
tid efter fredsslutet. Soldatens städsel och lega skulle bero på
•öfverenskommelse; den kontanta lönen bestämdes till 4 rdr bko
årligen. Såframt dertill tjenlig lägenhet ä rotens utmark funnes,
borde helst för soldaten anslås torp, om hvars beskaffenhet och
åbyggnader kontraktet meddelar föreskrifter. Der åter torp sak¬
nades, skulle soldaten för torpets afkastning, efter afdrag af ar¬
bete, utsäde och bergningskostnad, erhålla ersättning, in natura
-eller efter markegång, med två tunnor korn i fast mål samt fyra-
tiofyra lispund hårdvallshö; hvarjemte det för sådant fall skulle
åligga rotehållaren att antingen herbergera soldaten eller åt honom
upplåta sådant boningshus, som borde å torp finnas.
Bohuslän. Efter Karl XI:s krig med Danmark 1675—79 in¬
delades i norra delen af Bohuslän 504 man kavalleri. År 1684
indelades Drottningens Lifregemente med 6 kompanier i Halland
och två inom södra Bohuslän. Genom Kungl. Brefvet den 5 Au¬
gusti 1720 förändrades kavalleriet i Halland till båtsmansindelning,
och den 21 September samma år förenades de i södra delen af
Bohuslän indelade 400 man kavalleri med förstnämnde 504 man,
hvarigenom uppkommo Bohusläns dragoner med 904 nummer kaval¬
leri. I anseende till ortens för kavalleri mindre tjenliga beskaffen¬
het förordnades år 1777, att norra dragonsqvadronen borde förändras
till en bataljon infanteri af lika styrka som tillförene, eller 504
man, hvarom rotekontrakt fastställdes den 20 September 1783,
innehållande hufvudsakligen följande bestämmelser: af den till
{hvarje förutvarande dragonnummers underhållande uti indelnings-
225
verket anslagna kronoräntan anslogs fortfarande 15 daler silfver-
mynt, motsvarande 5 riksdaler specie. Deremot ålåg det de till¬
förene varande rusthållarne att anskaffa och underhålla soldat till
den längd och styrka, som dåvarande eller blifvande författnin¬
gar föreskrefve för hvarje förut varande dragonnummer. Re-
kryteringsskyldighet i fred inom tre månader, i krig inom en
månad efter vakansen. Städsel och lega till beloppet obestämda.
Årlig lön 12 daler silfvermynt, motsvarande 4 riksdaler specie.
Soldaten borde såvidt möjligt hafva torp, men om torp ej kunde
anläggas eller soldaterne hellre vistades vid hafsstränderna, att
med fiskande sig försörja, skulle soldaten i stället för torp och
hemkall njuta antingen två tunnor blandkorn, två stackar hö och
ett tjog halm in natura, eller dess värde i penningar efter marke¬
gång. Hvart tredje år skulle rotarne bestå deras soldater en
släpeklädning af vadmal, som under kommendering i fält skulle på
roten förvaras. Alldenstund soldaternas underhållande enligt före¬
gående författning ännu grundade sig på den rotehåilarne lemnade
andelen af kronoräntorna, som i andra provinser allenast emot
utskrifningsfriheten borde presteras, fingo rotehåilarne ej undan¬
draga sig att förse soldaterna vid generalmönstringar, regements-
och kompanimöten samt flere lagligen påbjudna sammankomster
med nödig kost och förtäring, antingen in natura eller med pen¬
ningar. Alla persedlar, som till soldaternas beklädning, beväring,
tross och utredning hörde, så i fred som under krig, ville Kungl.
Maj:t sjelf låta anskaffa och nödiga medel bestå.
Detta kontrakt innehåller tillika ett stadgande om reserv-
eller s. k. vargeringskarlar, med hvilka rotehåilarne borde efter
hand sig förse.
Södra sqvadronen upphörde att vara beriden år 1791. Genom
kontrakt den 5 Maj samma år mellan Kronan och rusthållarne
bestämdes detta för 50 år, samt att sqvadronen ej skulle vara be¬
riden samt att, med bibehållande af räntorna, rusthållarne skulle i
vakansafgift för häst och sadelmundering årligen erlägga fem tunnor
spanmål, hälften råg, hälften korn. Efter sistnämnda tids förlopp
förnyades dessa bestämmelser för tio år i sender åren 1842 och
1852; hvarefter knektekontrakt om södra bataljonens förvandling
till ständigt rothållsinfanteri den 6 Augusti 1862 upprättades och
den 18 påföljande September af Kungl. Maj:t fastställdes med i
allmänhet samma vilkor, som bestämts för norra bataljonen, dock
så att bebyggda torp skulle vid alla rotar finnas; hvarjemte i öfrigt
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 15
226
detta kontrakt företer de olikheter, mot hvad för norra bataljonen
öfverenskommits, hvilka betingas af under tiden tillkomna för¬
ändrade bestämmelser för roteringsskyldigheten i allmänhet.
Det ständiga knektehållet i Malmöhus och Kristianstads län,
hvilka till år 1811 varit fria för rotering och hvarest i stället dels
manskap uttagits efter utskrifning, dels s. k. utskrifningspenningar
erlagts, har tillkommit såsom utbyte mot den extra roteringen,
för hvilken således först torde böra redogöras.
Härvid torde dock vara nödigt att gå något tillbaka i tiden.
Redan i äldre tider, ganska snart efter indelningsverkets
genomförande, hade det ordinarie roterade manskapet under
krigen befunnits otillräckligt. Genom ett Cirkulär den 26 April 1700
angående »milities upprättande hemma i landet till dess defension
i den ordinarie militiens frånvaro» påbjöd Karl XII, att utöfver
det vanliga knektehållet tre rotar skulle uppsätta och bekläda
en soldat, hvarigenom uppkommo de s. k. tremänningsregementena
till fots; likasom ock för samma ändamål adel och ståndspersoner,
prester, bergsmän och städernas invånare måste uppsätta krigs¬
folk, s. k. ståndsdragoner, prestedragoner, bergsregementet, båts¬
män o. s. v. Tremänningsregementena fördes, mot hvad meningen
synes hafva varit, lika med de öfriga ut ur landet och för-
gingos.
Andra sådana, fyrmänningar och femmänning ar, uppsattes
och fingo lika öde; hvarjemte, för tåget mot Norge 1718, an¬
ställdes stora allmänna utskrifningar och tvångsvärfningar till
komplettering af såväl de ständiga regementena, som tre-, fyr-
och femmänningstrupperna.
Vidare hade redan under Karl XI:s tid uppkommit bruket
för rotarne att förse sig med reserv- eller s. k. vargeringskarlar.
Under Karl XII blef detta bruk mera allmänt; och slutligen stad¬
gades genom riksdagsbeslutet den 22 Augusti 1741, att för hela
indelningen och roteringen till lands vargeringskarlar skulle an¬
skaffas, hvarigenom krigsmagten fördubblades. Samma föreskrift
förnyades några gånger, men genom Kungl. Brefvet den 10 Januari
1790 bestämdes, att vargeringen skulle uppsättas endast till rege¬
mentenas halfva styrka; dock skulle detta manskap vara färdigt
att, om rikets gränser angrepes af fienden, inställa sig efter upp¬
båd, då Kronan ville bestå beväring och beklädnad. År 1808
uppställdes vargeringen för sista gången, men inkallades då till
en del i verklig tjenstgöring lika med stammen.
227
De sålunda angifna sätt för arméns förstärkande föranledde
mycket missnöje, och i öfverensstämmelse med Rikets Ständers
skrifvelse till Kung'1. Maj:t den 30 Mars 1810 blef vargerings-
inrättningen upphäfd medelst Kungl. Kungörelsen den 23 April
1811. I stället hade Ständerna vid 1809—1810 års riksdag be¬
viljat uppsättande af ett s. k. för stärkning smanskap af högst 50,000
man, som borde anskaffas af städerna och socknarne i förhål¬
lande till folkmängden och hvarför kostnaderna skulle af alla
invånare sammanskjutas efter samma grund, enligt hvilken be-
villningen af dem utgjordes. Dylikt manskap utskrefs år 1811 till
en styrka af 15,000 man, men hela inrättningen upphörde redan
året derpå, då i stället allmänna beväringen infördes.
Vid förstärkningsmanskapets beviljande hade emellertid Stän¬
derna fäst de vilkor, bland andra, att all inom riket varande
dittills oroterad jord af hvad namn och beskaffenhet som helst,
de boställen allenast undantagna, som innehades af i tjenst va¬
rande militära personer, borde, då riket med krig hotades eller
oroades, genast uppsätta och med beklädnad förse det emot samma
jord svarande manskap; att denna extra rotering dock borde vid
krigets slut alldeles upphöra och aldrig oftare än då riket hotades
med anfall kunna uppsättas; att, under krig och så länge det fort-
fore, för i-ust- och rotehållare samt båtsmanshåll, så väl af gamla
som nya roteringen, all skyldighet att rekrytera skulle försvinna,
sedan de en gång, vid krigets början, aflemnat tjenstbar nummer¬
karl, äfvensom all vargering och fördubbling utom på de orter,
der den efter särskilda författningar eller överenskommelser som
en stående kår ansåges; samt att den roteafgift, som skånska
hemman för roteringsfrihet dittills erlagt, komrne att dädanefter
under krigstider upphöra och ingen annan rotering af dem utgö¬
ras än den här ofvan omförmälda, som träffade all i riket orote¬
rad jord.
I anledning häraf utfärdade Kungl. Maj:t den 5 Februari 1811
påbud om så kallad extra rotering af ifrågavarande jord, hvilken
förrättning omedelbarligen derpå blef af utnämnda komiterade
företagen. Den härvid gjorda uppskattningen vann emellertid ej
fastställelse.
Frågan förekom sedan vid åtskilliga riksdagar och uppå
Ständernas framställning beslöt Kungl. Maj:t den 20 December
1825, dels att ordinarie rotering skulle påföras all dertill skyldig
jord, hvilken dittills icke fått sådan rotering sig ålagd, och dels
228
Rustningen.
att den extra voteringen å privilegierad jord skulle jemkas och rättas.
Efter det äfven dessa nya rotering såtgärder försiggått och, jem-
likt nådigt Bref den 2 November 1833, underkastats ytterligare
jemkningar, blef derpå så väl ny ordinarie rotering som äfven
extra rotering till soldathåll af förenämnda slags jord under loppet
af åren 1839—1851 för de flesta af rikets län, der sådan rotering
förekom, behörigen fastställd. Numera har det största antalet af
extra rotehållare ingått kontrakt med Kronan att vid utbrott af
krig lemna hästar till krigsmagtens behof i stället för att upp¬
sätta karlar.
I anledning af ofvannämnda år 1811 utfärdade påbud hade
under samma år extra rotering verkstälts i Skåne. Med anled¬
ning af framställning vid 1812 års riksdag om jemkning i den
extra rotering, som sålunda i Skåne tillkommit, lät Kungl. Maj:t
år 1813 till samtliga extra rotehållare derstädes göra framställning
om utbyte af extra roteringen, utgörande 2,572 man, emot en
ständig sådan af 2,000 nummer, hvaraf 400 skulle i 50 år vara
vakanta, för vinnande af en fond till befälets underhåll och ut-
redningspersedlars anskaffande m. m.; och skulle den, som ville
förblifva vid extra roteringen, dertill hafva sin frihet.
Sedan de flesta roteringsskyldige på förslaget ingått och den
nya roteringen egt rum, fastställde Konungen den 21 Oktober
1817 knektekontrakt för Malmöhus och Kristianstads län, hvilka
stadga, att rotehållarne egde sjelfva öfverenskomma med soldaten
om legan, men i öfrigt innehålla föreskrifter om soldattorp och
dess beskaffenhet samt om soldatens underhåll eller s. k. hemkall. I
I det föregående är redogjordt för åtskilliga åtgärder, som
före indelningsverkets allmännare genomförande tid efter annan
vidtogos för ett fäst ordnande af kavalleriet, äfvensom anfördt,
hurusom dessa åtgärder ej fullständigt ledde till ändamålets
vinnande.
Den stora, vid 1680 års riksdag beslutade reduktionen gaf
emellertid Konung Karl XI kraftigare medel i händerna att lösa
äfven denna uppgift. En stor del af de hemman, hvilka genom
reduktionen tillföllo Kronan, användes nemligen att ordna rust-
hållsinrättningen. Åt utsedda indelningskommissarier uppdrogs att,
efter det hemmanen blifvit undersökta och förmedlade till den
ränta, de ansågos kunna draga, verkställa indelningen särskildt
229
för hvarje regemente. Härvid gällde såsom regel att, så vidt
möjligt, hvarje rusthåll eller så kallad rustningsstam borde bestå
af ett godt helt hemman, som kunde svara för rustningen mot
frihet från räntan och från skyldigheten att underkastas rotering.
Om detta stamhemmans förmåner icke ansågos betryggande för rust¬
ningens behöriga utgörande, skulle rusthället stärkas genom till¬
delning af så stor Kronans ränta af annat hemman, som för ända¬
målet fanns behöflig, hvilken ränta kallades tilldelnings- eller aug-
mentsränta. Der sådana räntor af hemman ej funnos att tillgå,
användes räntor af lägenheter, qvarnar m. m., äfvensom i några
orter kronotionde dertill anslogs.
Öfver indelningen hördes enhvar rusthållare, huruvida han
dervid hade något att påminna, i hvilket fall erforderlig rättelse
skulle vidtagas; och blef vanligen kronoåbo, som ej ville åtaga
sig rustningen på sätt Konungen fordrade, frän hemmanet upp¬
sagd; hvaremot Konungen sökte förmå egare af skattehemman till
frivilligt åtagande. Efter skedd öfverenskommelse utfärdades för
rusthållaren rustningsbref, hvari skulle för skattehemman inta¬
gas, att rusthållaren, sedan han sålunda blifvit antagen, ej finge
uppsäga eller undandraga sig rustningsskyldigheten; och förkla¬
rades besittningsrätten till rusthåll af krononatur och skatterätten
(med andra ord eganderätten) till skatterusthåll utgöra borgen för
rustningskyldigheteus fullgörande.
För hvarje kavalleriregemente upprättades s. k. indelnings¬
verk, innehållande uppgift, hvilka hemman voro indelta till rust-
ningsstammar, hvilka till augment, m. m.; och skulle dessa in¬
delningsverk granskas och af Kungl. Maj:t fastställas.
Såsom af ofvanstående framgår, tillgick ordnandet af rust-
hållsinrättningen på ett helt annat sätt än roteringen, hvilken
skedde provinsvis och efter upprättade kontrakt, gällande för all¬
mogen i dess helhet i de särskilda länen. Rusthållsinrättningen
åter grundade sig på överenskommelser med de särskilda rust-
hållarne, om hvilka hemman skulle utgöra rustning; och uppteck¬
nades dessa överenskommelser vid hållna möten uti s. k. kaval-
leritilldelningsprotokoll-
Rusthållsindelningen fastställdes i allmänhet under åren 1687
—1695, ehuru åtskilliga ändringar derefter egde rum i en del rege¬
mentens indelningsverk. De skyldigheter, hvilka man ursprung¬
ligen afsåg att för rusthållarne bestämma, angifvas i Kungl. För¬
ordningen och Reglementet den 5 Januari 1684 för Konungens be-
230
Båtsmans¬
håll et.
tjente vid militien och landsstaten angående de dem anslagna
hemmans häfd och nyttjande, Kungl. Förklaringen den 7 April
1685 öfver vissa punkter i nyssnämnda förordning, samt för Skåne
i Kungl. Reglementet och Förordningen den 7 November 1695,
hvarefter Kungl. Maj:ts trogna undersåtar, så officerare och rust¬
hållare under de skånska kavalleriregementena och kompanierna,
som allmogen, hvilken detta angår, sig hafva att regulera och
rätta vid de dem anslagna hemmans häfd och nyttjande.
Enligt dessa författningar ålåg det öfversten i allmänhet och
hvarje ryttmästare i synnerhet att tillse, att alla rustningar blefve
af rusthållarne stadigt och rätt underhållna, så att hvart kompani
af 125 hästar kunde med full montering gå i fält, så snart sådant
blefve påbjudet; och försäkrades att, så länge rusthållaren förmådde
hålla sin fullkomliga montering, »sådan som hon nu utaf Kungl.
Maj:t sjelf är vorden vid generalmönstringar gillad och godkänd.»
skulle ingen hafva magt att rubba eller röra honom.
I afseende å uppkomsten af båtsmanshållet torde redogörelse
böra lemnas särskildt för landsbygden och särskildt för städerna.
Hvad dervid angår förhållandet å landsbygden, hade, redan
tidigare än sådant med knektehållet inträffade, det ständiga båts¬
manshållet i alla hufvudsakliga delar blifvit utveckladt till det
skick, som det ännu har.
I följd af det redan här ofvan omförmälda beslut af år 1634
inroterades, såsom jemväl antydts, till ständigt båtsmanshåll vissa
kustsocknar, nemligen i Upland, Södermanland, Östergötland, Små¬
land med Öland, Vestergötland, Helsingland, Medelpad och Ånger¬
manland. På samma gång upphörde den organisation af båtsmans¬
hållet efter det äldre indelningsverkets form, som Konung Gustaf
Adolf vidtagit, och de för detta ändamål anslagna kronoräntorna
blefvo till Amiralitetet indragna. Deremot fortskred man vidare med
att ordna och tillöka båtsmausroteringen. Kommissarier tillsattes att
enligt instruktioner af den 14 December 1640 i kustorterna till
Amiralitetet afdela de socknar och byar, som lågo närmast sjön.
till båtsmanshållets förstärkande;; och borde i Norrland 5 skatte-
och kronobönder sammansättas om en båtsman, men i öfriga orter
bibehållas den förra bestämmelsen om 4 bönder på hvar rote, samt
frälset utom frihetsmilen roteras till hälften mot skatte och krono.
Så länge bönderna anskaffade och höllo båtsmän, skulle utskrif-
231
ningen upphöra. Efter dessa åtgärder utgjorde år 1644 båtsmans-
rotarnes antal 2,723.
Sedermera blef genom Kungl. Resolutionen den 9 Januari 1646
äfven Gotland lagdt till båtsmanshållet, hvarunder denna ö, med
undantag af en kort mellantid åren 1660—1664, under hvilken den
var tillslagen landtmilitien, derefter förblifvit roterad.
Jemväl i afseende på det inbördes förhållandet mellan rote-
hållarne och båtsmännen meddelades noggranna bestämmelser. Me¬
delst en den 12 Februari 1636 utfärdad båtsmans-ordning föreskrefs, »
att en gift båtsman med eget hemvist skulle, då han hemkom från
tåg, hafva 4 daler silfvermynt och lika mycket om våren, då han
uppfordrades, eller tillhopa 8 daler silfvermynt om året, men ogiftbåts¬
man skulle af rotehållarne under den tid, som lian vistades hemma,
uppehållas med fri kost, emot att han till dem utgjorde arbete, samt
om våren vid uppfordringen undfå 4 daler silfvermynt eller ock mot¬
svarande kost. Till dessa stadganden kom genom Kungl. Resolutionen
den 14 Februari 1653 det synnerligen vigtiga om rotehållarnes
skyldighet att bestå båtsmännen torp. Derigenom förordnades, att
Amiralitetskollegiet skulle genom särskilda kommissarier låta i
orterna lägga rotarne så, att de bönder, som bodde närmast hvar¬
andra, tillsammans höllo båtsman, hvilken hos dem borde hafva
mulbete för en eller högst två kor och några får, men sjelf förskaffa
sig vinterfodret för samma boskap genom arbete; och förklarades
tillika, att roten skulle vara pligtig förse båtsmannen med nöd¬
torftiga hus, bestående af stuga, fähus och pörte, dem han sedan
borde vidmagthålla.
Vid den sålunda verkställda indelningen af båtsmanshållet synas
icke några kontrakt med allmogen hafva blifvit upprättade, utan
vilkoren innefattades i de af regeringen tid eftei annan utfärdade
författningar, och rotarnes antal och sammansättning funnos an-
gifna i deröfver upprättade rullor och förteckningar. Då Konung
Karl XI vid sitt arbete med indelningsverkets omskapande företog
hvad som rörde sjöförsvaret, behöfde han således i afseende på
båtsmansroteringen i de gamla svenska landskapen föga annat åt¬
göra, än meddela de närmare bestämmelser, som tidsförhållandena
och god ordning kunde påkalla.
I sammanhang med förläggandet af flottans hufvudstation från
Stockholm till Karlskrona, hvarom föreskrift gafs genom Kungl.
Brefvet den 5 December 1675, uppstod behofvet att i trakten af
sistnämnda stad hafva ett stort antal båtsmän att tillgå. Genom
232
Kungl. Resolutionen den 10 December 1674 hade förordnats, att ut¬
skrifning i Blekinge skulle ske på samma sätt, som i det öfriga Sverige
var antaget, samt att provinsen borde läggas till båtsmanshållet.
Sedermera beslöts, enligt Kungl. Bref den 18 Februari 1681, att
båtsmansrotarne i Norrland och en del af Finland skulle sättas
på vakans, samt manskapet öfverföras till Blekinge och Södra Möre
härad af Kalmar län för att indelas till underhåll inom nämnda lands¬
delar, af hvilka äfven den senare, jemlikt Kungl. Resolutionen den
10 December 1664, ansetts böra tilldelas båtsmanshållet, ehuru be¬
slutet icke gått i verkställighet. Men som tillräckligt antal hem¬
man till inrättande af rotehåll icke fanns att tillgå, föreskrefs, att,
med användande af Kronans räntor till understöd, båtsmanshållet
i sagda orter skulle ställas på rustning. Indelningen börjades
således, men dervid följda grunder befunnos vara allmogen för
tunga, hvarför den 1 Augusti 1683 nya instruktioner för veder¬
börande landshöfdingar och kommissarier utfärdades. I öfverens¬
stämmelse med dessa fortsattes arbetet med indelningen och af-
slutades i Blekinge år 1684, samt nästan samtidigt i Södra Möre,
hvarefter rusthållarnes och båtsmännens inbördes rättigheter och
skyldigheter ordnades genom de för samma orter ännu i väsent¬
liga delar gällande särskilda Kungl. Förordningarne af den 27 April
1685. Sedan några ytterligare jemkningar egt rum, fastställdes
slutligen indelningsverket för Södra Möre den 23 Oktober 1694
och för Blekinge den 22 April 1696.
Sammanlagda antalet af indelnings- och roteringsbåtsmän upp¬
gick i Blekinge till 1,527 och i Södra Möre till 816, eller tillhopa
2,343 man.
Genom denna indelning och i sammanhang dermed gifna för¬
fattningar ålades rusthållarne under båtsmanshållet i Blekinge och
Södra Möre att, hvar för sitt rusthåll, till Kronans tjenst uppställa
samt städse hålla mönstergill båtsman och förse honom med be¬
stämda löneförmåner. Men i stället bestods rusthållaren, jemte
befrielse från rotering, ett visst räntebelopp, lämpadt efter hvarje
rusthålls behof af understöd. Detta understöd skulle rusthållaren
bekomma i första rummet af räntan å sitt eget hemman, men om
denna ränta öfversteg hvad som bestods för båtsmannen, fick
rusthållaren ej behålla öfverskottet, utan borde utbetala detsamma.
Om den understeg anslaget, skulle han erhålla ett bristen mot¬
svarande belopp af annan hemmansränta. Hvad rusthållaren så¬
lunda af sitt eget hemmans ränta skulle utbetala, kallades i Ble-
233
kinge för öfversTcottsräntå, och hvad han i anseende till otillräck¬
ligheten af den egna hemmansräntan fick i tillskott för tillshotts-
ränta. Som de ifrån rusthållshemmanen utgjorda öfverskottsräntorna
dock icke till fullo nppgingo till hvad som i 'tillskottsräntor borde
komma svagare rusthåll till godo, anvisades, till fyllande af bristen,
räntorna af åtskilliga mindre, icke indelta lägenheter, hvilka räntor
benämndes reservräntor; och ingingo således i beloppet af till-
skottsräntorna både öfverskotts- och reservräntor, de sistnämnda
dock af föga betydenhet. Inom Södra Möre åter kallades både
de räntor, som rusthållaren utgaf från sitt hemman, och de, som
han erhöll, för tillgiftspenningar. För öfrigt förekommer äfven
den skiljaktighet mellan förhållandena uti ifrågavarande orter, att
öfverskottsräntorna i Blekinge icke utgå från ett till annat be¬
stämdt hemman, hvilket deremot är fallet med tillgiftspenningarne
i Södra Möre.
Samtidigt med åtgärderna för Blekinges och Södra Möres
indelning till rustning under båtsmanshållet ordnade och förbätt¬
rade Konung Karl XI den ständiga båtsmansroteringen i andra
Sveriges kustprovinser och införde sådan, der den förut icke fanns.
Med iakttagande af den i följd af beslut vid 1682 års riksdag
ålagda båtsmansfördubblingen under krigstid och i öfverensstäm¬
melse med särskilda instruktioner för utsedda kommissarier blef
derefter under de närmast följande åren roteringen för båtsmans¬
hållet dels jemkad och dels ånyo upprättad på Oland och Gotland,
i Småland, Öster- och Vestergötland, Södermanland, Upland med
Roslagen och Norrland. Lika litet som tillförene blefvo likväl
härvid några kontrakt med rotehållarne uppgjorda om åliggandet
att i stället för utskrifning hålla visst manskap, utan deras skyl¬
dighet i detta hänseende synes hafva betraktats såsom redan
åtagen. Endast med inbyggarne i de norrländska orterna slötos
skriftliga aftal om båtsmännens aflönande och underhåll, hvilka af
Kungl. Maj:t den 2 Mars 1688 fastställdes, hvaremot för de öfriga
af omförmälda provinser föreskrifter i sådant afseende meddelades
genom en den 23 Maj 1690 utfärdad Kungl. Förordning.
Med Bohuslän upprättades kontrakt angående båtsmanshållet
derstädes år 1685, hvilket kontrakt dock icke vann stadfästelse
förr än genom Kung]. Resolutionen den 16 Januari 1739. Deri¬
genom inroterades en båtsman på 3 hela hemman krono och
skatte samt frälse, som egdes af Adeln, och en båtsman för två
hela frälsehemman, som egdes af ofrälse män, alldenstund Ridder-
skapet och Adeln ålåg besväret med presterande af rusttjenst.
234
Halland hade väl i början ansetts böra få båtsmansrustning,
men beslutet derom gick ej i verkställighet, utan i stället blefvo
4 kompanier af ett kavalleriregemente indelta i norra Halland,
och södra delen af denna provins betalade utskrifningspenningar,
i stället för att uppsätta manskap. Öfver rusthållens svaghet och
oförmåga att hålla ryttare förde dock rusthållarne en fortsatt kla¬
gan, hvilken föranledde, att man år 1720 beslöt norra Hallands in¬
delning till båtsmansrustning, i likhet med hvad som skett i Ble¬
kinge och Södra Möre. Men äfven detta beslut kom icke till stånd,
utan krono- och skatteallmogens i provinsen hemman blefvo, jem-
likt ett den 9 Maj 1726 upprättadt och, samtidigt med det för
Bohuslän, den 16 Januari 1739 stadfäst kontrakt, roterade till stän¬
digt båtsmanshåll, dervid hemmanen fördelades i trenne slag, så
att 4 af de sämsta, 3V2 och derunder af de bättre, och omkring
3 af de bästa skulle hålla en båtsman. Häremot försäkrades all¬
mogen, att, så länge de förblifva under en sådan båtsmansindelning
samt densamma tillbörligen och ständigt vidmagthålla, de skulle
vara befriade från de två daler silfvermynts erläggande för hvar
till mogen ålder kommen mansperson, som förut blifvit af dem
årligen utkrafde och betalda, hvarjemte allmogen skulle förskonas
från »all annor utskrifning och våldsam värfning» samt fördubb-
lingsbåtsmäns presterande. — Enligt Kungl. Instruktionen den 13
Maj 1725 hade äfven utsockne frälsehemmanen i orten bort under¬
kastas rotering, men frågan derom uppsköts redan följande året
och blef efter flere omvexlande beslut först genom Kungl. Kungö¬
relsen den 18 April 1854 på det sätt afgjord, att nämnda hemman
förklarades skyldiga till rotering, dock med rättighet för hem-
mansegarue att i krig och fred betala vakansafgift med hälften
af det belopp, hvartill rotevakansafgiften för en båtsman i länet
uppgår.
Genom ofvan beskrifna åtgärder i förening med åtskilliga del¬
vis gjorda förändringar uppställdes följande antal båtsmansrotar,
nemligen:
Tjusts kompani................................ 118,
Smålands kompani____________ 121,
Östergötlands kompani______________________ 194,
Södermanlands första och andra komp. 276,
Koslags norra och södra kompanier______ 529,
Ölands första och andra » ______ 263,
235
Gotlands första och andra kompanier...... 260,
Bohusläns första och andra » ...... 469,
Hallands norra och södra » ...... 364,
Vestergötlands kompani ______ 87,
Norrlands första och andra kompanier... 662,
tillsammans 3,343.
Till denna styrka skulle under krig komma fördubblings-
eller extra ordinarie båtsmän, hvilka, — utom på Gotland, der
rotehållarne undsluppo med halfva antalet, samt i Bohuslän och
Halland, i hvilka provinser fördubblingen enligt kontrakten icke
egde rum, — borde utgå af hela båtsmansi-otehållet till lika antal
som de ordinarie båtsmännen; men med anledning af hvad Rikets
Ständer vid riksdagen åren 1809—1810 derom hemställt, beslöts,
jemlikt Kungl. Kungörelsen den 23 April 1811, att nämnda båtsmans-
fördubbling skulle upphöra.
De skyldigheter, hvartill rotehållarne genom den ständiga
båtsmansroteringen blefvo förbundna, voro hufvudsakligen lika
med dem, som ålades båtsmansrusthåliarne, eller att till statens
tjenst städse hålla en mönstergill båtsman och bestå honom erfor¬
derliga löneförmåner. Skiljaktigheten mellan roteringen och rust¬
ningen under, båtsmanshåilet ligger således egentligen deruti, att
mindre jordegendom blifvit indelad på rustningen än på roteringen,
samt att den förra inrättningen i stället fått ersättning i Kronans räntor.
Roteringen för båtsmanshåilet verkställdes, i likhet med den
för knektehållet, efter den uppskattning, som kommissarierna i be¬
traktande af hemmanens godhet ansågo rättvis och billig. Man
finner således icke något visst mantal hvarken på den ena eller
andra orten hafva derför tagits till grund, och genom Kungl. Reso¬
lutionen på allmogens besvär den 3 Januari 1683, § 28, förklarades,
att huru de skulle stå i rote, kunde för allmogen, som båtsmanshåilet
vore underkastadt, intet något i gemen stadgas, utan måste det
blifva efter Kungl. Maj:ts instruktion deröfver, gifven för hvar
landsort.
Efter de bär ofvan, under rubrik roteringen omförmälda, åren
1825 och 1833 fattade beslut, blefvo, i likhet med hvad som sam¬
tidigt skedde vid soldathållet, både ny ordinarie rotering och extra
rotering vid båtsmanshåilet i de län, hvarest detta förekom, under
åren 1836—1848 behörigen fastställda.
Städernas båtsmän utskrefvos vanligen med hvar tionde man
»efter mantalet». Under kriget åren 1643 och 1644 åtogo sig
städerna att först till hälften och sedan till fullo fördubbla
236
antalet af sina båtsmän, dock med förbehåll, att vid blifvande
fred från denna tillökning befria. Äfven detta åtagande för¬
nyades sedermera flere gånger. Genom riksdagsbeslutet af år
1683, § 17, och Kungl. Brefvet den 18 Februari 1686 kan det
ständiga båtsmanshållet i städerna anses såsom behörigen stad¬
gadt, och den 23 Maj 1690 utfärdades en Kungl. Förordning om
hvad deras ordinarie och fördubblingsbåtsmän borde undfå i lön,
beklädnad och underhåll. Sedan ön Visingsö, hvilken i enlighet med
Kungl. Resolutionen den 22 December 1682 varit befriad från båts¬
manshåll i fredstid, blifvit inroterad att hålla 12 båtsmän bland stä¬
dernas, befanns den styrka, hvilken städerna i förening med Visingsö
borde uppsätta, utgöra 892 ordinarie och 877 fördubblingsbåtsmän.
Utom Stockholms stad, som fortfarande underhöll ett kompani
båtsmän, blef städernas öfriga båtsmanshåll, det för Visingsö in¬
begripet, enligt Kungl. Brefvet den 26 Mars 1748, tillsvidare stäldt på
vakans, hvarvid sedermera förblifvit enligt åtskilliga, och senast
genom Kungl. Brefvet den 25 Maj 1824 gifna föreskrifter. Sedan jemk¬
ning och ny fördelning städerna emellan redan år 1719 blifvit
yrkad, och flere förslag i sådant afseende tid efter annan varit
föremål för statsmagternas handläggning, utan att någon omfat¬
tande reglering kunnat bringas till stånd, framställdes, efter det
frågan vid 1828—30 årens riksdag åter blifvit väckt, af Kammar-
och Kommerskollegierna samt Förvaltningen af Sjöärendena det
förslag, att i stället för en ifrågasatt allmän refning af städernas
jord, hvilken skulle läggas till grund för regleringen, den allmänna
bevillningen af jord, hus och tomter, samt borgerlig rörelse borde
utgöra den enklaste och lämpligaste grunden för frågans lösning.
Detta förslag öfverlemnades af Kungl. Maj:t till Rikets Ständer vid
1834 års riksdag, hvilka godkände denna grund, hvarefter, och sedan
förslag till fördelningen efter medeltalet af bevillningen för de fem
åren 1828—1832 blifvit upprättadt, detsamma blef gilladt och stad¬
fäst genom Kungl. Brefvet den 21 September 1839. Den sålunda
städerna emellan fördelade nummerstyrka utgjorde efter fördubb¬
lingens upphörande 879 man; beroende på städerna sjelfva att för
framtiden hos Riksdagen söka den ändring häruti, som deras sti¬
gande eller sjunkande välstånd eller andra omständigheter kunde
föranleda; och beslöts tillika, att den städerna tillhörande, i ordi¬
narie båtsmansroteringen icke upptagna privilegierade jord skulle
extra roteras. Sedan derefter enligt Kungl. Brefven den 14 Novem¬
ber 1842 och den 31 Mars 1853 äfven Stockholms båtsmanskompani
237
blifvit stäldt på vakans, utgöres vakansafgift för städernas kela
båtsmanshåll efter årlig markegång.
Genom Bref den 24 April 1866 har Kungl. Maj:t med anledning af
Ständernas framställning anbefallt Förvaltningen af Sjöärendena samt
Kammar- och Kommerskollegierna att upprätta förslag till ny för¬
delning af båtsmanshåll städerna emellan, hvarom ock dessa
embetsverk den 6 Oktober 1869 afgifvit utlåtande.
I indelningsverket, sådant det på ofvan angifvet sätt ursprung¬
ligen uppkommit och faststälts, hafva under tidernas lopp åtskil¬
liga till större delen på administrativ väg tillkomna partiella för¬
ändringar egt rum, ledande i vissa fall till minskning, i andra till
ökning af den med roterings- och rustningsbesvären förenade börda.
Då dessa förändringar naturligtvis ingå och ega ett uttryck i det
nuvarande ekonomiska värdet af ifrågavarande besvär och Komitén
på annat ställe i detta betänkande lemnar en redogörelse för nu¬
varande värdet, det vill med andra ord säga bördan för de rote¬
rings- och rustningsskyldige, af indelningsverket, har Komitén ej
ansett nödigt att här ingå i närmare redogörelse för ofvanberörda
förändringar.
238
VI.
Roterings- och Rustningsbesvären.
2. Motivering och Förslag.
I nära sammanhang med frågan om grundskatternas bibe¬
hållande, förändring eller afskaffande hafva städse stått de frågor,
som angå rustnings- och roterings-besvären.
Dessa besvär äro, likasom grundskatterna, jordegendomen sär-
skildt vidlådande onera och, hvad rustningen beträffar, motsvaras
utgörandet af detta besvär till en del utaf den grundränta, som
blifvit det till rusthåll antagna hemmanet åsatt, jemte tilläggs-
räntor, i följd hvaraf, om grundskatterna afskaffades, sjelfva den
grund skulle falla, på hvilken rustningen hvilar, eller ock inveck¬
lade liqvider med rusthållen uppkomma. Rustnings- och roterings-
besvären likna ock grundskatterna deri, att de olika trycka olika delar
af riket. Jemväl deri eger en likhet rum mellan dessa tvenne
slag af på jorden hvilande bördor, att de mycket olika träffa hem¬
man af olika och till och med samma kamerala natur.
I den här ofvan införda redogörelse för resultaten af Komiténs
statistiska utredning äro upplysningar meddelade, som utvisa högst
märkliga ojemnheter i nämnda hänseende, och får Komitén hän¬
visa till dessa uppgifter, såsom bildande den säkraste grundvalen
för ett omdöme, huruvida denna skattebördas fördelning står i ett
rigtigt förhållande till den stora grundsatsen, att, när landets för¬
svar är i fråga, hvarje medborgare bör dertill bidraga efter måttet
af sin förmåga.
Den ofvan meddelade historiken visar, huru roteringen, upp¬
kommen af utskrifningarne på den tid dessa utgjorde det hufvud-
sakliga sättet att anskaffa manskap till hären, småningom för¬
vandlats från ett personligt besvär till ett realonus, som hvilar nästan
uteslutande på jordbruksfastigheterna. Friheten från rustningsräntan
åter var den tidens sätt att gifva statsunderstöd; men den olika
ordning för beräkningen och debiteringen af denna ränta, som
under tidens lopp uppkommit, har orsakat en stor ojemnhet i be¬
loppet af detta understöd, under det den prestation, som för
detsamma bör utgå, är hufvudsakligen lika. De hemman, som ut-
239
göra rustnings- och roteringsbesvären hafva icke heller åtnjutit den
lättnad, som i afseende på grundskatterna uppkommit genom dessas
omsättning i penningar, utan i mån af penningevärdets fallande
har prestationen snarare blifvit mera kostsam.
Äfven deri förete rustnings- och roteringsbesvären en likhet
med grundskatterna, att i dessa onera tid efter annan vidtagits
partiela lindringar. Sådana hafva varit, vid landtförsvaret: rote-
hållarnes befrielse från skyldigheten att förse soldaten med släp¬
kläder, rust- och rotehållares befrielse från erläggande af mötes-
passevolansafgiften, rotehållarnes befrielse från halfva kostnaden
för soldatens lifmundering, rusthållarnes befrielse från furage-
passevolansafgiften, samt vid sjöförsvaret: rust- och rotehållares
befrielse från skyldigheten att förse båtsmännen med koj och
täcke, beklädnadsbestyrets öfvertagande af staten mot vissa vil¬
kor, rättigheten för öfverskottsräntegifvarne i Blekinge att utgöra
dessa räntor utan förvandling, m. m.
Rustnings- och roteringsbesvären äro väl i kameralt hänseende
af hufvudsakligen enahanda natur med grundskatterna, och många
anmärkningar hafva gjorts mot dem, men för deras afskaffande
mötte särskildt hinder, så länge indelningsverket ansågs som den
enda säkra grundvalen för landets försvar. Med indelningsverkets
bibehållande kunde rustnings- och roteringsbesvärens afskaffande
icke förenas. Men i samma mån som öfvertygelsen, att indelnings¬
verket icke lemnade en med nyare tidens krigsinrättningar öfverens¬
stämmande säkerhet för försvaret, vunnit i styrka, i samma mån
försvagades äfven den åsigten, att rustningen och roteringen, så¬
som oumbärliga inrättningar, borde för alla tider bibehållas.
Äfven i detta hänseende var 1873 års Riksdags beslut af en
genomgripande betydelse. Denna Riksdag ansåg, att den indelta
armén icke var tillräcklig för landets försvar, icke heller lämplig
såsom befälsstam för en armé, bestående af värnpligtige. Den ut¬
talade tillika, att om försvaret, med antagande af den allmänna
värnpligten såsom grundval, blefve på ett tillfredsställande sätt
ordnadt, så följde deraf, att de bördor, som tillhöra indelnings¬
verket, kunde aflyftas, och på grund häraf anhöll Riksdagen, under
förutsättning att en sådan ny härorganisation blefve antagen, att
Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang dermed föreslå stadganden,
genom hvilka rustnings-och roteringsbesvären med deraf härflytande
kostnader, efter en måttstock af tre procents årlig afskrifning,
komme att efter hand minskas och slutligen försvinna.
240
Alla, de härordningsförslag, som efter denna tid vid riksdagarne
behandlats, hafva haft till utgångspunkt förutsättningen eller grun¬
dat sig på möjligheten af indelningsverkets upphörande. Det sam¬
manhang, hvari frågan om rustnings- och roteringsbesvären förut
stått med den rent militära frågan om rikets försvar, kvilket
sammanhang varit ett oöfverstigligt hinder för dessa besvärs
upphäfvande, har således nu i stället gifvit än ökad anledning
för deras borttagande.
Å ena sidan på det närmaste förknippad med den af ålder på
jorden hvilande beskattning, å den andra sidan oskiljaktigt sam¬
manhängande med frågan om försvarets organisation, har frågan
om rustnings- och roteringsbesvären utgjort föreningslänken emel¬
lan de båda stora frågorna om grundskatterna och om härordningen.
Samma skäl, som tala för grundskatternas afskrifning, tala
äfven för rustnings- och roteringsbesvärens upphäfvande. Införes
en ny härordning, oberoende af indelningsverket, är dessa besvärs
bibehållande ändamålslöst, och den börda, som innekälles i den
för alla gemensamma skyldigheten att bidraga till landets försvar,
kommer då att lika fördelas på alla medborgare.
Hvad angår den ordning, i hvilken rustnings- och roterings-
bördan, som är beräknad för landt- och sjöförsvaret tillsammans
till 5,584,460 kr., borde upphäfvas, hafva, då dessa besvär äro till
sin beskaffenhet så nära beslägtade med grundskatterna, samma
grunder för afskrifningen synts Komitén böra föreslås som de, om
hvilka i afseende på grundskatterna gjorts framställning, i följd
hvaraf äfven denna afskrifning skulle utsträckas till samma tid¬
rymd eller 37 år.
I fråga om sättet att ordna förhållandena under den öfver-
gångstid, då den gamla härordningen efter hand skulle lemna rum
för den nya, har Komitén icke funnit skäl att afvika från hvad
1878 års Särskilda Utskott föreslagit, utom i några få punkter, för
hvilka en närmare redogörelse dels redan är lemnad (i fråga om
rusthållsräntorna), dels här nedan följer.
I afseende på upptagandet af värdet å rustnings- och roterings¬
besvären i Tab. N:o 1 har Komitén på anförda|skäl antagit vissa,
der utsatta värden å prestationen för ett rusthåll eller en rote
vid hvarje regemente, kår eller båtsmanskompani. Dessa värden
böra ock enligt Komiténs åsigt läggas till grund för den afskrif¬
ning af rustnings- och roteringsbesvären, som Komitén föreslår.
Endast om det värde, som vid afskrifningen af städernas båtsmans-
241
hall bör tillämpas, har Komitén ännu icke meddelat yttrande. För
samtliga rotar vid detta båtsmanshåll erlägges tillsvidare vakans-
afgift, hvilken för år 1878 i medeltal för hela riket uppgår till
allenast omkring 68 kronor för en rote. Lägges åter medeltalet
af 1869—1878 årens vakansafgifter till grund för beräkningen, er-
liålles ett medelvärde för hvarje rote af 75 kronor. Dessa efter
markegång beräknade vakansafgifter synas, likasom förhållandet i
allmänhet är med de i markegångstaxorna för så väl soldat- som
båtsmanshållet på landsbygden upptagna, vara för låga, helst det
icke torde kunna antagas, att kostnaden för en båtsman i allmän¬
het äi mindre i stad än pa landet. Komitén anser derföre en rote
vid städernas båtsmanshåll kunna i och för afskrifningen åsättas
samma värde, som för ett båtsmansrusthåll på landsbygden läo-st
blifvit föreslaget, eller 100 kronor.
Vid uppgörande af sitt förslag till de medelvärden å rustnings-
eller roteringsbesväret för ett rusthåll eller en rote vid hvarje
regemente, kär eller båtsmanskompani, med tillämpning af hvilka
afskrifningen skulle komma att verkställas, har det icke undgått
Komiténs uppmärksamhet, att lättnad skulle vid afskrifningens
verkställande beredas, derest för hvarje slag af rustning eller ro¬
tering ett för hela riket gemensamt värde kunde bestämmas. Här¬
till kunde dessutom finnas ett skäl i den omständigheten att, ge¬
nom de i senare tider öppnade kommunikationer och den i följd
deraf uppkomna lifligare samfärdsel mot förr mellan särskilda
ortei, olikheterna i priset a arbete äfvensom de prestationer, som
utom. sjelfva aflönmgen till nummerkarl åtfölja rustningen och
rotenngen i icke ringa mån utjemnats. Om på grund af dessa
förhållanden det skulle anses lämpligt att, i stället för de af Komi¬
tén regements-, kår- eller kompanivis föreslagna värden, antaga
sådana, gemensamma för hela riket, torde de för hvarje rusthåll
eller rote kunna bestämmas
vid det berustade kavalleriet till 360 kronor,
* s infanteriet » 310 >
» » roterade kavalleriet » 300 >
* » » infanteriet » 150 >.
samt vid det berustade och
roterade båtsmanshållet.... » 120 >
Dä Komitén, enligt hvad förut är nämndt, föreslagit, att rän¬
tor och kronotionde, som frinjutas för rustning eller rotering, icke
skulle ingå i de liqvider mellan staten å ena samt rust- och rote-
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 1fi
242
hållare å andra sidan, som under afskrifningstiden komma att ega
rum, utan afföras ur jordeböcker och kronoräkenskaper, blifver
deraf en följd, att de af 1878 års Särskilda Utskott, under förut¬
sättning af ifrågavarande räntors och kronotiondes indragning till
statsverket, föreslagna bestämmelser rörande beräkningen af det
statsunderstöd, som under afskrifningstiden skall till rust- eller
rotehållare utbetalas, måst undergå derefter lämpade förändrin¬
gar, hvilka innefattas i punkten k) af det förslag till föreskrifter
i fråga om rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, som här
nedan förekommer.
På grund af hvad sålunda anförts, föreslår Skattereglerings-
komitén följande afskrifningsplan:
l:o Beträffande rustnings* och roteringsbesvären:
a) att dessa besvär äfvensom de utskylder, hvilka,
emot befrielse från eller lindring i roteringen, uti vissa
orter utgöras, skola afskrifvas samtidigt med och efter
samma allmänna afskrifningsplan, som för grundskat¬
terna här ofvan blifvit föreslagen, med undantag förr
aa) extra roteringen och frälserusttj ensten, äfven¬
som presterskapets åliggande att vid inträffande
krig utgöra krigsgärd i spanmål, hvilka skyldig¬
heter skola vid afskrifningstidens början helt och
hållet upphöra;
Ib) de på grund af kontrakt hel- eller halfvakanta
rusthåll och rotar vid kavalleriet samt vakanta rust¬
håll och rotar vid infanteriet och båtsmanshållet;
börande sådant rusthåll eller rote komma i åtnju¬
tande af afskrifning, i likhet med rusthåll och ro¬
tar i allmänhet, först när vakanskontraktet till-
ändagår; dock vare rust- eller rotehållare berätti¬
gad att derförinnan hos Kungl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande uppsäga vakanskontraktet, i hvilken hän¬
delse, äfvensom då uppsägning från Kronans sida
på grund af derom i kontraktet gjordt förbehåll
eger rum, vakanskontraktet upphör med det år,
hvarunder uppsägningen skett och afskrifningen vid
samma tid tager sin början;
243
l>) att prestationerna för hvarje rusthåll eller rote
bestämmas regemente-, kår- och,’ vid båtsmanshållet,
kompanivis till nedannämnda värden:
Vid Berustcide Kavalleriet;
Vid Lifregementets dragonkår och)
|
----- 400 kronor.
|
» Lifregementets husarkår ]
|
» Smålands husarregemente
|
- 370 »
|
» Skånska husarregementet
|
----- 350 »
|
» Skånska dragon »
|
340 »
|
Vid Berustade Infanteriet;
|
|
Vid Lifregementets grenadierkår 1
|
..... 320 »
|
» Vestgöta regemente ]
|
* Andra Lifgrenadierregementet
|
..... 310 »
|
» Smålands grenadierbataljon
|
..... 290
|
Vid
Vid
Vid Böterade Kavalleriet;
Jemtlands hästjägarekår (för dubbelrote)
Vid Roterade Infanteriet;
Första Lifgrenadierregementet I
Uplands regemente !>
Vestgöta Dals »
Skaraborgs »
Nerikes »
Vermlands » >
Yestmanlands »
Jönköpings »
Kronobergs »
Kalmar »
Dalregementet
Bohusläns regemente
Helsinge »
Elfsborgs » 1
Yesterbottens fältjägarekår]
Södermanlands regemente
Jemtlands fältjägarekår
Norra Skånska infanteriregementet
Södra Skånska »
Norrbottens fältjägarekår _____________
300
180
170
160
150
140
130
110
244
Vid Berustade Båtsmanshåll;
Vid Blekinge l:a—6:e kompani ............... 120 kronor.
» Södra Möre l:a—3:e kompani............ 100 »
Vid Roterade Båtsmanshåll;
Vid
»
»
och
Tj usts kompani
Gotlands l:a ocli 2:a kompani
Södermanlands l:a ock 2:a »
Södra Roslags l:a ock 2:a »
Norra » l:a ock 2:a »
Andra Norrlands l:a ock 2:a »
öfriga bätsmanskompanier...............
frälseroteringen i Blekinge ock Södra
> 130
120
Möre ....................-...................... 130 »
utsockne frälsekemman i Halland (kalf
vakansafgift) .....-....................... 60 »
städernas båtsmanskåll..................... 100 »
c) att liqviderna mellan statsverket, å ena sidan,
rust- eller rotekållare, å den andra, under kela
afskrifningstiden skola verkställas efter nyssnämnda
värden, med undantag för
aa) soldatrotarne inom Särna, Idre ock Hede bya¬
lag i Kopparbergs län, båtsmansrotarne på Vi-
singsö samt de nio båtsmansrotar i Kalmar län, för
kvilka presterskapet emot eftergift af sina utlagor
erlägger vakansafgift, å kvilka rotar värdena skola
utgöra samma belopp, hvarmed vakansafgifterna
för dessa rotar nu utgöras;
bb) med ordinarie rotering, till kälften emot annan
roterad jord, belagda hemman inom de f. d. privi¬
legierade jernbergslagen, kvilka hemmans rote-
ringsskyldighet för hvarje rote skall bestämmas
till kälften af ofvannämnda medelvärde för det re¬
gemente, till kvilket de äro indelade eller inom
hvars stånd de äro belägna;
ce) de på grund af kontrakt kel- eller kalfvakanta
rusthåll ock rotar vid kavalleriet samt vakanta rust¬
håll ock rotar vid infanteriet ock båtsmanshållet,
så länge vakanskontrakten gälla;
245
d) att rust- och rotehållare skall vara skyldig att
äfven under afskrifningstiden utgöra rustnings- och ro-
teringsbesväret effektivt, intilldess ryttaren, soldaten
eller båtsmannen afgår, från hvilken tid rust- eller ro-
tehållaren är skyldig och berättigad att erlägga vakans-
afgift och derå i behörig ordning tillgodonjuta afskrifning;
e) att då ryttare, soldat eller båtsman afgår, veder¬
börande rust- eller rotehållare skall intill slutet af det
år, hvarunder afgång skett, erlägga tillfällig vakans-
afgift, i den ordning hittills gällande författningar
stadga, samt rusthållet eller roten i afseende å liqviden
med statsverket för hela detta år anses såsom effektiv;
f) att då för rusthåll eller rote, hvarom i punkten
a) mom. bb) sägs, afskrifning tager sin början, den
vakansafgift, hvarå afskrifningen skall ega rum, sättes
till enahanda belopp, som då ännu qvarstår för rusthåll
eller rote i allmänhet vid samma regemente, kår eller
båtsmanskompani;
g) att de skyldigheter, som på vissa orter utgöras
emot befrielse ifrån eller lindring i roteringsbesväret,
skola, såvida de icke redan bestå af penningar, dertill
omsättas med användande af medeltalet af 1872—1881
årens medelmarkegångspris eller, der å några skyldig¬
heter medelmarkegångspris ej finnes, efter medeltalet
af nyssnämnda års markegång spris;
h) att jemväl hästvakansspanmålen, hvilken utgöres
så länge rusthållet är eller, enligt hvad ofvan är sagdt,
anses såsom effektivt, omsättes till penningar efter me¬
deltalet af 1872—1881 årens medelmarkegångspris;
i) att vid afskrifningstidens början till statsverket
indragas
aa) de Gföteborgs stad anslagne rotar inom Säfve-
dals härad;
bb) de vakansafgifter af Särna, Idre och Hede bya¬
lag, som nu tillgodonjutas af Elfdals socknemän,
hvilka befrias från skyldigheten att vid inträffande
krig anskaffa de soldater, för hvilka ifrågavarande
afgifter utgått;
ce) de till regementen ocli kårer nu ingående va-
kansafgifter, mot ersättning af statsmedel till veder¬
börande, svarande mot vakansafgifternas belopp;
k) att de till statsverket indragna rånte- och tionde¬
anslag, för livilka ersättning till rusthåll och rotar nu
utbetalas efter årlig medelmarkegång, omsättas till pen¬
ningar efter medeltalet af 1872—J.881 årens medel-
markegångspris, och beloppet deraf med tillagd forsel-
lönsersättning å spanmålen, beräknad till 8 öre kubik¬
foten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för hafre,
för hvarje rusthåll eller rote sammanföres med det till
rusthållet eller roten, vare sig såsom ersättning för af-
skrifven ränta eller eljest, från statsverket utgående
penningeanslag, börande derefter ifrågavarande stats¬
anslag, likasom de för vissa rusthåll eller rotar endast i be¬
stämdt belopp af penningar utgående, såsom rustnings-
eller roteringsunderstöd årligen med oförändradt belopp
godtgöras vederbörande på sätt här nedan sägs;
l) att hvad särskildt augments- eller tillgiftsrän-
torna vid båtsmanshället i Södra Möre angår, ersättning
för desamma skall årligen tillkomma hvarje rusthåll
med det belopp, som augments- eller tillgiftsräntegif-
varen för året näst före afskrifningens början varit
skyldig att till rusthållaren utbetala;
m) att de från statsverket utgående anslag till
Jemtlands roteringskassa och Vestmanlands knektelego-
medelskassa från afskrifningens början icke skola vidare
ingå till nämnda kassor, utan skall — sedan anslaget
till Jemtlands roteringskassa blifvit enligt de i näst¬
föregående punkt angifna grunder till visst penninge-
belopp bestämdt och lika fördeladt emellan rotarne,
med iakttagande deraf att hvarje kavallerirote erhåller
dubbelt emot infanterirote, och anslaget till Vestman¬
lands knektelegomedelskassa fördelats lika emellan de
till understöd från nämnda kassa berättigade rotar, —
det för hvarje rote sålunda bestämda understöd årligen
tillgodokomma vederbörande rotehållare, sålänge roten
är eller anses såsom effektiv, eller ock medelst er¬
läggande af genom kontrakt bestämd vakansafgift full¬
gör roteringsskyldigheten, men derefter indragas till
247
statsverket, allt på sätt och. i den ordning, som i punk¬
terna n) och p) vidare sägs;
n) att för rotar, hvilka icke åtnjuta något under¬
stöd af statsmedel, afskrifningen försiggår sålunda att,
der roteringen utgöres effektivt, roten årligen af stats¬
medel tillgodonjuter ersättning, motsvarande så stor pro¬
cent af det antagna värdet å roteringskostnaden, som till
och med året näst före ersättningens utbetalande är af-
skrifven, hvaremot, der roteringsskyldigheten fullgöres
medelst erläggande af vakansafgift, hvilken, i enlighet
med hvad förut är sagdt, bör genom afskrifning minskas,
det ursprungliga beloppet deraf, beräknadt till ofvan-
berörda värde, nedsättes med så stor procent, som till
och med året näst före vakansafgiftens erläggande blif-
vit eftergifven;
o) att för rusthåll eller rotar, hvilka åtnjuta under¬
stöd af statsmedel, och, enligt hvad ofvan är sagdt,
äro berättigade till afskrifning, densamma verkställes
på det sätt, att,
aa) der ofvannämnda värde å rustnings- eller
roteringskostnaden är större än understödet, veder¬
börande rust- och rotehållare, så länge besväret
utgöres effektivt, jemte nyssnämnda understöd till¬
delas en årlig ersättning,, motsvarande så stor pro¬
cent af skilnaden emellan understödet och värdet å
rustnings- eller roterings-kostnaden, som, enligt den
antagna måttstocken för afskrifningen, till och med
året näst före ersättningens utbetalande är eftergif¬
ven, hvaremot, i händelse rustnings- eller roterings-
besväret fullgöres genom erläggande af vakansafgift
merberörda understöd indrages till statverket, samt
rust- och rotehållare årligen erlägga så stor pro¬
cent af skilnaden emellan omförmälda värde å rust¬
nings- eller roteringskostnaden samt nyssnämnda
understöd, som intill början af det år, hvarunder
inbetalningen eger rum, efter ofvannämnda mått¬
stock för afskrifningen ännu qyarstår;
bb) der det antagna värdet å rustnings- eller ro¬
teringskostnaden är lika stort med eller mindre än
under stödet, detta sistnämnda, sålänge besvä¬
ret utgöres effektivt, skall utbetalas till vederbö¬
rande rust- eller rotehållare, utan rättighet för dem
att derutöfver tillgodonjuta något ytterligare an¬
slag af statsmedel, men, i händelse rusthåll eller
rote är vakant, skall indragas till statsverket emot
befrielse för rust- eller rotehållaren från vidare
utgifter för rustnings- eller roteringsbesväret;
p) att sådana boställen och hemman, hvilka nu
äro ålagda ordinarie rotering emot full ersättning der¬
för, beräknad efter markegångspriset å kostnaden för
en soldat- eller båtsmansrote, från och med afskrif-
ningstidens början och sålänge besväret utgöres,
skola tillgodonjuta ersättning af statsmedel efter de
i och för äfskrifningen antagna värden å kostnaderna
för en soldat- eller båtsmansrote;
q) att understöd eller ersättning för rustning eller
rotering, hvilket af statsmedel utgår, skall vid de år¬
liga uppbördsstämmorna för det föregående året till
vederbörande utbetalas, likasom äfven de vakansafgif-
ter, hvilka de rustnings- eller roteringsskyldige för
det föregående året skola utgöra, då erläggas;
r) att ordinarie eller extra rotering från och med
afskrifningstidens början icke skall åsättas, med un¬
dantag för nya hemman och lägenheter inom Vester-
bottens och Norrbottens län,, hvilka, med hänsigt till
de gamla, med ordinarie rotering in natura derstädes
belagda hemmanens rättigheter att af nyhemman, i
mån som de ingå i skatt, erhålla understöd i roterin-
gen, såvida de äro belägna inom det till soldathållet
derstädes hörande område samt, i anseende till sin
jordnatur, enligt nu gällande stadganden äro under¬
kastade ordinarie rotering, skola, allt eftersom de ingå
i skatt, nyssnämnda besvär åläggas på det sätt, att
rotemantalet, efter jemförelse af hemmanets eller lä¬
genhetens beskaffenhet i förhållande till förut roterade
hemman inom orten, föreslås af bevillningsberedningen
inom hvarje socken, pröfvas af vederbörande taxerings¬
komité och slutligen fastställes af pröfningskomitén;
börande derefter för dessa hemman vakansafgift er.
249
läggas efter enahanda beräkningsgrund, som för va-
kansafgifts utgörande i allmänhet här ofvan är sagdt;
s) att den häst och de persedlar, som å rusthåll
eller rote finnas, då karl afgår, vakanskontrakt upp-
säges eller ock utan ^föregången uppsägning tillända-
går, äfven derefter, och sålänge hästen eller persed-
larne kunna för det med dem afsedda ändamål begag¬
nas, skola af rust- eller rotehållare utan ersättning
tillhandahallas staten, hvilken det åligger att per-
sedlarnes vård och underhåll bekosta;
t) att rusthåll eller rote, som vid afskrifningens
början har skyldighet att hålla häst, skall, om staten
så fordrar, från den tid vakanskontrakt tilländagått
eller på grund af uppsägning upphört att gälla, eller
ock från och med året näst efter det, hvarunder
karl afgått, under öfvergångstiden, och sålänge det
regemente eller kår, hvartill rusthållet eller roten
hör, såsom indelt icke är upplöst, ombesörja vård och
utfodring af egen nummerhäst eller staten tillhörig
häst iinder de tider, då hästen icke för Kronans räk¬
ning tages i anspråk, emot ersättning, hvars belopp
uti markegångstaxan årligen bestämmes. I
I likhet med hvad Komitén i fråga om grundskatternas af¬
skrifning föreslagit, hemställer Komitén vidare:
2:o. Beträffande afsöndrad jords afgäld
att, der jord blifvit i enlighet med gällande för¬
fattningar för alltid afsöndrad från hemman eller
lägenhet af sådan egenskap att, på sätt ofvan är an-
gifvet, derå hvilande rustnings- och roteringsbesvär
böra afskrifvas, innehafvare af sådan jord skall ega
att, i den mån berörda afskrifning eger rum, å den
från den afsöndrade jorden till hemmanet eller lägen¬
heten ingående afgäld njuta afdrag, som, derest öfver¬
enskommelse parterna emellan ej träffas, skall utgå
med belopp, motsvarande så stor andel af den för
hvarje gång afskrifna del af rustnings- och roterings-
besvären, som vid jemförelse af egornas storlek och
beskaffenhet på den afsöndrade jorden belöper; samt
250
3:o att Kungl. Maj:t måtte meddela de ytterligare
bestämmelser, som må vara erforderliga ej min¬
dre för afskrifningens verkställande i enlighet
med ofvan angifna grunder än ock för under¬
lättande i möjligaste mån af liqviderna emellan
staten, å ena, samt rust- och rotehållare, å an¬
dra sidan, i den syftning att vid inbetalningar
till vederbörande kronouppbördsmän de skatt¬
skyldige få afräkna de ersättningsbelopp, som de
samtidigt ega af statsmedel utbekomma.
251
VII.
Lastpenningarne.
Den under namn af lastpenningar utgående afgift, som
åligger så väl in- som utländska fartyg, är jemväl en skatt,
hvilken drabbar en viss näring. Komitén som tagit under om¬
pröfning, huruvida icke äfven denna skatt borde afskaffas, har
funnit frågan härom vara i väsentlig mån beroende af beskaf¬
fenheten af de sjöfartstraktater, som mellan Sverige och en del
främmande magter afslutats.
I detta hänseende förekommer, att enligt de mellan Sverige
och dessa magter gällande dylika traktater, skola deras fartyg
i svenska hamnar behandlas på lika sätt som inhemska i fråga
om afgifter till Kronan, städer eller enskilda inrättningar.
Till följd häraf kunna lastpenningarne icke borttagas för in¬
hemska fartyg, utan att på samma gång de utländska fartyg, trak¬
taterna afse, komma i åtnjutande af enahanda fördel. Att, i hän¬
delse af lastpenningarnes afskaffande i allmänhet, bibehålla dem
för fartyg från de länder, med hvilka några sjöfartstraktater icke
äro afslutade, synes föga lämpligt, helst statsverket antagligen
icke skulle deraf hemta någon afsevärd inkomst.
Då det är Komitén bekant, att i åtskilliga främmande
länder afgifter till icke ringa antal och betydenhet åligga sven¬
ska fartyg, har det synts Komitén, som, innan lastpenningarne
afskaffas, en närmare undersökning om dessa afgifters belopp
och beskaffenhet borde anställas samt åtgärder vidtagas för att,
under förutsättning af lastpenningarnes afskaffande, söka bereda
svenska fartyg åtminstone i de länder, med hvilka en mera
liflig handelsförbindelse eger rum, motsvarande fördelar. Om-
förmälda undersökning har Komitén i brist af erforderliga upp¬
gifter icke varit i tillfälle att verkställa; likasom det ej heller
legat inom Komiténs befogenhet att föreslå internationella åt¬
gärder i ofvan angifna syfte, och Komitén har fördenskull
funnit sig icke böra framställa förslag om lastpenningarnes
borttagande.
252
VIII.
Föreslagna skattekällor.
Uppgifter, meddelade från Landt- ock Sjöförsvars-komi-
téerna, hafva gifvit vid handen huru stora de kostnader är o,
som dessa komitéer ansett behöfliga under de närmast följande
femton åren för det förbättrade försvaret. Som dessa kost¬
nader uppgå till betydliga belopp, och i sjelfva verket erfordra
ännu större tillgångar, än förändringarne i skattesystemet, så
har Komitén bort vara betänkt på flere utvägar att fylla be-
hofven, i den mån dessa göra sig gällande. Den stegring af
statsinkomster, som i följd af folkmängdens tillväxt och landets
fortgående ekonomiska utveckling sjelfmant uppkommer, är
visserligen, såsom af den Förberedande Skattejemknings-komi-
tén ådagalagts, ganska betydlig, men Komitén har ej velat till
densamma hänvisa, emedan den kan behöfva anlitas för andra
\mder tiden uppkommande behof, än dem som förekomma under
Fjerde och Femte Hufvudtitlarne, och har derför ej upptagit
denna tillgång i sina beräkningar annat än i början, då de in¬
flutna beloppen redan äro kända, och för sådana försvarsverkets
behof, som vanligen pläga genom extra anslag af uppkomna
besparingar bestridas.
I fråga om de medel, som erfordras för att möta de nya
behofven, såvidt de böra beredas genom inflytande skatter,
har Komitén ansett sig böra föreslå följande.
A). Skatt på arf, testamente, fideikommiss och gåfva.
Bland de särskilda skatteformer, som utgjort föremål för
Komiténs öfverläggningar, har det knappast varit någon, om
hvars lämplighet meningarne varit så odelade, som om arf-
Na gällande skatten. I andra länder vanlig, är den hos oss visserligen
stadganden. icpe ny; men fgr närvarande föga utvecklad. De nu i Sverige
utgående afgifter, som i viss mån motsvara andra länders arf-
skatt, äro egentligen dels den genom Kungl. Kungörelsen an-
253
gående stämpelpapp ers afgiften den 23 Juni 1882 påbudna Stäm¬
pel för bouppteckningar, dels också den i Bevillningsförordnin-
gens §§ 18 ock 19 stadgade Bevillning för testamente, fideikommiss
och arf.
I dessa känseenden gälla följande stadganden:
Bouppteckningar förses med stämpel till belopp af 50 öre
för kvarje fulla 100 kronor af bekållningen i boet; dock må be¬
frielse från stämpel ega rum, der bekållningen ej uppgår till
1,000 kronor, äfvensom för efterlefvande makes giftorätt, kvilken,
ekvad den utgör mer eller mindre, beräknas till hälften af be¬
kållningen; skolande för bouppteckning, som till underdomstol
i stad ingifves, från det belopp, hvartill stämpeln efter denna
beräkningsgrund skulle uppgå, afdragas ett belopp, motsvarande
den för bevis om bouppteckningens inlemnande ock inregistrering
vid domstolen bestämda lösen, äfven om på grund af § 12 i
expeditionstaxan dylik lösen ej må fordras.
Ingår bland qvarlåtenskapen äfven fast egendom, må denna,
i afseende å bouppteckningens förseende med stämpelpapper,
icke beräknas lägre än till det å egendomen vid dödsfallet
gällande taxeringsvärde.
För arf af fast eller lös egendom, som icke öfvergår till
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, syskon eller deras
afkomlingar, utan till fjärmare arfvinge, erlägges en för 100
i bevillning, när arfsbeloppet uppgår till femtusen kronor.
För testamente af fast eller lös egendom, kapital eller for¬
dringar, med full eganderätt till sjelfva egendomen eller kapi¬
talet, erlägges en för 100 i bevillning.
För fideikommiss erlägges af kvar ock en, som tillträder
eller mottager fideikommitterad egendom eller såsom fideikom¬
miss anslaget kapital, en för 100 i bevillning.
Från de sålunda för testamente ock fideikommiss stadgade
bevillningsafgifter äro befriade:
a) efterlefvande maka;
b) skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, äfvensom
syskon eller deras afkomlingar;
c) annan fjärmare arfvinge för sin lagliga arfslott, äfvensom
för allt hvad derutöfver är gifvet, som icke uppgår till fem¬
tusen kronor kapital;
d) kyrka, akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola
eller annat allmänt undervisningsverk, stipendiifond, pensions-
254
Motivering.
anstalt, sjuk- ock fattigvårdsinrättning jemte annan from stif¬
telse, samt
e) kvar ock en annan, då värdet af den gifna egendomen
eller kapitalet icke uppgår till femtusen-kronor.
För gåfva af fast egendom, med full eganderätt till sjelfva
egendomen, erlägges en för kundra i bevillning.
Endast undantagsvis synes statens inkomst af dessa skatte-
titlar kittills kafva öfverstigit ett belopp af 250,000 kr., kvilket
i medeltal ej ens utgör 6 öre på kvarje person af befolkningen,
under det att enligt samma beräkningsgrund motsvarande af-
gifter i andra länder inbragt exempelvis: i Preussen 17 öre på
person, i Danmark 46 ö., i Italien 61 ö., i Frankrike 2 kr. 15
ö., i Belgien 2 kr. 20 ö. och i England ända till 3 kr. 24 ö.
Dessa siffror visa tillfyllest, att arfskatten ännu är kos oss
endast i ringa mån anlitad.
Att staten, på hvars lagstiftning den bestämda arfsord-
ningen grundar sig ock under hvars skydd den aflidnes qvar¬
låtenskap öfvergår till de efterlefvande, med rätta eger upptaga
en afgift, som utgår af denna qvarlåtenskap, lärer icke vara
tvifvel underkastadt.
Onekligt är ock, att arfskatten i flere afseenden väl mot¬
svarar de fordringar, man böra ställa på en direkt skatt.
Den är i egentligaste mening direkt; ty den drabbar alltid
ock osvikligt just den, som varit afsedd att af densamma träf¬
fas, utan att för denne en utväg finnes att på andra öfverflytta
bördan. — Vidare kar denna skatt den fördelen, att den upp-
bäres säkert ock utan stora kostnader. Vid ett dödsfall måste,
åtminstone i regeln, den efterlemnade förmögenheten blifva
synlig, ock uppbörden kan utan svårighet sättas i samband med
någon af de civilrättsliga formaliteter, som af dödsfallet på¬
kallas.
Det torde ock vara obestridligt, att arfskatten, ändamåls¬
enligt ordnad, i regeln bäres jemförelsevis lätt. Den kan så
mycket mindre anses obillig, som den förmån, arftagaren er¬
håller, tillfaller honom utan någon hans ansträngning eller
uppoffring; arffallet sjelft är dessutom alltid i och för sig
mer eller mindre osäkert. Allt intill arfstillfället är sjelfva.
det väntade eller påräknade arfsbeloppet ovisst; det kan dess¬
förinnan mer eller mindre smälta ihop, ja fullständigt för-
255
skingras. Ju afLägsnare slägtskapen är, ju mer oväntadt således
arfvet, desto större afgift bör ur denna synpunkt kunna åläg¬
gas, hvaremot i fråga om de närmaste skyldskapsgraderna be¬
tydligt större varsamhet måste iakttagas. Till en väl ordnad
arfskatt hör fördenskull, att dess procentsatser äro billigt
bestämda i förhållande till de olika graderna af skyldskap,
likasom ock fastställandet af skattefria minima, på det att, der
tillgångarne äro små, de ej genom denna afgift må ytterligare
minskas.
En rik erfarenhet från andra länder vittnar, att arfskatten
kan inbringa ganska betydande belopp. Dessa belopp äro na¬
turligtvis beroende dels af de lagstadgade skattesatserna,*)
dels af de olika ländernas välmåga. Då för öfrigt afkastningen
kan förete betydande vexlingar från ett år till ett annat, må
allenast såsom exempel på de inkomstbelopp, som genom arf¬
skatten i en del främmande stater influtit, meddelas följande
sammanställning af de uppgifter, som varit för Komitén till¬
gängliga.
I Danmark gaf den
under finansåret 1865—66
|
omkr.
|
536,000
|
Kr.
|
;>
|
1866—67
|
»
|
467,000
|
»
|
»
|
1870—71
|
»
|
693,000
|
»
|
»
|
1873—74
|
»
|
692,000
|
»
|
»
|
1874—75
|
»
|
883,000
|
»
|
»
|
1875—76
|
»
|
876,000
|
»
|
»
|
1876—77
|
omkr.
|
1,008,000
|
»
|
»
|
1877—78
|
»
|
1,199,000
|
»
|
I England
|
1851
|
»
|
2,379,000
|
£
|
|
1860
|
»
|
3,450,119
|
»
|
|
1865—66
|
»
|
4,303,367
|
»
|
|
1870—71
|
|
4,805,291
|
»
|
|
1877—78
|
»
|
6,110,002
|
»
|
I Frankrike
|
1868
|
»
|
99,348,000
|
Fr.
|
|
1874
|
|
110,542,000
|
»
|
I Belgien
|
1877
|
»
|
16,574,000
|
»
|
|
1879
|
»
|
17,900.000
|
»
|
*) För detaljerna af Danmarks, Englands, Frankrikes och Preussens lagstiftning
angående arfskatten redogöres utförligt i den af Kanslisekreterareu Grefve H. Wacht-
meister utarbetade: »Öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt och
andra, med dessa jemförliga skatter. Sth. 1881.»
256
Snmfäldt arf-
fall eller arfs¬
lott?
Den preussiska arfskatten afkastade under finansåret 1877—78
5,019,437 Em., den italienska år 1875 23,779,692 Lire.
Utom nyssnämnda fördelar eger arfskatten ännu en egenskap,
som är väl förtjent af uppmärksamhet. Den bildar i sjelfva verket
en vigtig länk i hvarje skattesystem, der — af den ena eller
andra anledningen — öfriga bestående skattelagar ej förmå träffa
kapitalet så, att dess innehafvare bidraga till det allmänna i
förhållande till sin verkliga inkomst. Då Komitén vid sin be¬
handling af frågan om bevillning af fastighet och af inkomst,
funnit sig höra, i likhet med hvad i nu gällande bevillnings¬
förordning är fallet, ställa samtliga skatteobjekt i jemlikhet
med hvarandra, med hänsyn till beskattningen af de ur olika
källor flytande inkomsterna, så torde de anmärkningar, som
kunna göras mot ett sådant förfaringssätt, till en väsentlig del
mötas genom införandet i skattesystemet af en arfskatt. Denna
träffar kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske
under en längre föregående tid hafva i större eller mindre mån
undandragit sig beskattning, måste träda i dagen, för att till
annan innehafvare öfverflyttas. Arfskatten utgör således ett
godt och hefogadt komplement till en inkomstskatt, sådan som
den hos oss gällande.
Slivtligen anser sig Komitén böra till besvarande upptaga
en och annan af de anmärkningar, hvilka plägat anföras mot
denna skatteform. I första rummet har mot arfskatten an¬
förts, att den drabbar sjelfva kapitalet och icke dess afkast¬
ning. Mot detta påstående torde med skäl kunna invändas,
att verklig kapitalminskning endast vid tillämpning af mycket
höga och på en gång utkräfda procentsatser är att befara,
men att i motsatt fall, eller om procentsatserna sättas lågt
eller ock betalningsterminerna på lämpligt sätt utsträckas,
arfskatten antagligen kommer att gäldas af kapitalets afkast¬
ning. — Man har ock yttrat farhågor att en arfskatt skulle
fresta till kringgående af dess stadganden genom egendoms
bortskänkande »med varm hand». Denna olägenhet lärer dock
väsentligen kunna afhjelpas genom stadgandet af enahanda
skattesatser för utfärdad gåfvohandling, som de för arf bestämda.
I fråga om sättet för arfskattens påläggande har man att
välja mellan två principielt skilda utvägar, nemligen att antin¬
gen utkräfva den af det samfälda arffallet eller af den enskilda
arfslotten. Den senare utvägen vore visserligen ur teoretisk
257
synpunkt den rigtigaste, men starka praktiska skäl tala till
förmån för anlitandet af den förra. Arfslottens läggande till
grund förutsätter nemligen alltid ett redan verkstäldt arf¬
skifte samt fullständig vissket om de anmälda arftagarnes
berättigande ock inbördes ställning med hänsyn till skyld-
skapsgrader; men, såsom bekant, kan det ofta nog dröja åra¬
tal, innan dit hörande åtgärder hunnit vidtagas, likasom ock,
å en annan sida, de ingalunda sällsynta och ofta svårlösta arfs-
tvisterna skulle bidraga att fördröja skattens erläggande i be¬
hörig tid. Upptages deremot afgiften af den samfälda arffallna
förmögenheten, så vinnes derigenom den fördelen, att arfskat-
tens belopp kan bestämmas i sammanhang med den i lag stad¬
gade bouppteckningsförrättningen och uppbörden anordnas på
ett både enkelt och billigt sätt, likasom ock tillbörlig kontroll
utan särskild kostnad öfvas. En annan betydande fördel är
den, att arfskatten, på sådant sätt ordnad, kan utgå under
form af en bouppteckningsstämpel och således upptagas utan
att innebära något för våra vanor främmande; man bygger på
redan lagd grund. Det sålunda föreslagna enkla sättet för
uppbörden synes således böra föredragas framför de svårtill-
lämpliga och i vissa delar obilliga stadganden, t. ex. om för¬
pligtelse att ställa borgen för skattens utgående, som ännu
äro gällande på grund af 1811 års kungörelse.
Då vid denna anordning skattenormen måste fastställas
efter närmaste arftagarens skyldskap, komme visserligen en
lindring att ega rum för de fjärmare slägtingar eller oskylda,
hvilka jemte de närskylda erhålla någon del af qvarlåtenskapen,
men enär ingen orättvisa eller förlust genom ett dylikt stad¬
gande tillskyndas någon af de ärfvande, och minskningen i
statsinkomst kan anses motvägd af uppbördssättets lätthet,
lärer denna ojemnhet ej kunna väcka stor betänklighet. — Ett
annat inkast, som kan göras mot arfskattens läggande på
den i bouppteckningen angifna behållningen, hemtas från de
alltför låga värden, som i bouppteckning kunna upptagas och
hvilka skulle kunna otillbörligt sänka arfskatten; men vid
närmare granskning torde det finnas, att denna anmärkning
ej förtjenar synnerligt afseende. Den värdefullaste egendomen
i ett bo är efter regeln fastigheter och fordringar. Fastighet
får enligt gällande stämpelpappersförordning ej upptagas lägre
än till taxeringsvärdet, och fordringar lära svårligen i en bo-
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 1/
Arjsskatt ut-
tages genom
stämpel.
258
uppteckning kunna upptagas till mindre än deras verkliga be¬
lopp. Egentliga lösören lära väl i en del orter vid bouppteck¬
ning värderas mycket lågt; men vanligtvis utgöra dessa en
jemförelsevis ringare del af boet, hvadan värderingen af dem
ej utöfvar synnerlig inverkan på arfskattens belopp. Har
man anledning antaga, att värderingen vid bouppteckningar ej
sker med tillbörlig omsorg, torde en föreskrift om skyldighet
för värderingsmännen att å bouppteckningsinstrumentet under¬
teckna en försäkran, att värderingen blifvit samvetsgrannt verk¬
ställd vara en tillräcklig erinran om den enligt 9 kap. 1 §
Ärfdabalken dem åliggande pligt att värderingen efter bästa
förstånd verkställa.
KomiUns för- Af dessa skäl får Komitén föreslå ordnandet af en arf-
sia9' skatt att utgå under form af stämpel å bouppteckning, i hvil-
ket hänseende Komitén hemställer, att i kungörelsen angående
stampelafgiften må införas stadganden derom:
att bouppteckning skall, när den för inregistrering
hos domstol företes, förses med stämpel,
a) då den aflidne efterlemnat bröstarfvingar, till
belopp af 50 öre för hvarje fulla 100 kronor af
boets behållning, när denna understiger 10,000
kronor, men eljest med 1 krona för hvarje fulla
100 kronor af behållningen,
b) då närmaste arfvingar äro den aflidnes föräl¬
drar eller endera af dem, till belopp af 50 öre
för hvarje fulla 100 kronor af boets behållning,
när denna understiger 10,000 kronor, men eljest
med 2 kronor för hvarje fulla 100 kronor af be¬
hållningen,
c) då närmaste arfvingar äro den aflidnes syskon
eller syskons afkomlingar eller ock förfäder i
andra eller fjarmare led, till belopp af 50 öre för
hvarje fulla 100 kronor af boets behållning, när
denna understiger 10,000 kronor, men eljest med
3 kronor för hvarje fulla 100 kronor af behåll¬
ningen,
d) då den aflidne efterlemnat endast fjärmare arf¬
vingar än de ofvan nämnda eller ock dött utan
känd arfvinge, till belopp af 50 öre för hvarje
fulla 100 kronor af boets behållning, när denna
259
understiger 5,000 kronor, men eljest med 6 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af behållningen;
äro fader eller moder samarfva med syskon,
beskattas halfva behållningen enligt b) och halfva
enligt c);
att befrielse från stämpel eger rum, der behåll¬
ningen i boet ej uppgår till 1,000 kronor;
att såsom boets behållning, der maka lefver efter,
skall i fråga om boupptecknings förseende med stämpel,
anses endast hvad som återstår efter afdrag af den
efterlefvandes giftorätt, beräknad på sätt nu gällande
förordning om stämpelpapper bestämmer;
att, jemte hvad kungörelsen om stämpelpappers-
afgiften innehåller angående dels afdrag å stämpeln å
bouppteckning, som till underdomstol i stad ingifves,
dels beräkning af fast egendoms värde och dels boupp¬
teckning efter den som efterlemnat egendom å flere
orter, på lämpligt ställe i författningen införes före¬
skrift derom, att vid utbetalning af testamente eller
afträdande af fideikommiss må innehållas eller utta¬
gas godtgörelse med ränta för den del af bouppteck-
ningsstämpeln, som å testamentaries eller fideikom-
missaries andel belöper i förhållande till boets behåll¬
ning, och att, der testamente utgöres af lifränta eller
på lifstid upplåten besittningsrätt, kapitalvärdet skall
uträknas med iakttagande af föreskrifterna i § 128
af Utsökningslagen; samt
att gåfvobref om fast eller lös egendom skall
förses med stämpel, lika med hvad ofvan är för bo¬
uppteckning föreslaget, i förhållande till gåfvans värde
och gåfvotagarens skyldskap med gifvaren, och, der
de äro oskylda, med den högsta stämpel i förhållande
till gåfvans värde, som är för bouppteckning föresla¬
gen. Och bör gåfvobref om fast egendom dessutom,
när det för lagfart företes, förses med stämpel lika
med köpebref.
Till motiverande af detta förslags detaljer torde böra till¬
läggas följande:
Speciel moti¬
vering.
260
Jemte det Komitén å ena sidan föreslagit en af billighet
påkallad lindring i stämpeln å bouppteckningar i mindre sterb¬
hus, i det att från all stämpel skulle befrias bouppteckningar,
som, efter afdrag af giftorätten, utvisa behållning under 1,000
kr., har Komitén deremot ansett förhöjning i stämpeln böra ega
rum för de bouppteckningar, enligt hvilka den stämpelpligtiga
behållningen uppgår till 10,000 kr. och deröfver, der arfvingarne
äro närskylda med den aflidne, och till 5,000 kr., der qvarlåten-
skapen öfvergår till fjärmare slägt eller tillfaller oskyld person.
De skattesatser, som för dessa högre belopp finnas före¬
slagna, äro i förhållande till hvad utlandets skattelagar i detta
hänseende stadga, jemförelsevis låga*).
Genom den föreslagna stämpelskatten å bouppteckning är,
såsom synes, äfven testamenterad eller fideikommitterad egen¬
dom beskattad, i följd hvaraf särskilda bestämmelser rörande
dylik egendoms beskattning ej erfordras.
I fråga om fideikommiss kunde det naturligtvis låta sig
göra att, då det — såsom vanligen är fallet — utgöres af fastig¬
het, uttaga skatten i form af förhöjd stämpel å den i lag an¬
befallda lagfarten deraf; men enär tvist kan uppstå, huruvida
jord är af fideikommiss-natur eller arfvejord, och då ringa eller
ingen svårighet lärer uppkomma af den skyldighet att förskjuta
stämpelafgiften, som blifvit sterbhuset ålagd, torde den före¬
slagna anordningen ej sakna goda skäl.
De föreslagna skattesatsernas tillämpning jemväl i fråga
om gåfva är dels grundad i sakens natur, dels lärer den vara af
behofvet påkallad, till förebyggande af missbruk och lagens
kringgående.
*) Exempelvis må anför?s att Englands »legacy duty<> utgår med
1 % af arftagare i rätt upp- och nedstigande led;
3 *> af syskon och deras afkomlingar;
5 •> af föräldrars syskon och deras ättlingar;
(5 » af aflägsnare "slägt, och med
10 » af alla andra.
Efterlefvande makas andel är fri, liksom ock behållning, som understiger 100 £,
I Frankrike betala
Arftagare i rätt upp- och nedstigande led... 1%
Efterlefvande maka .............................. 3»
Sidoförvandter, i förhållande till skyldskapen 6V2 å 8 *>
Oskylda ............................................. 9 »
hvarjemte bör anmärkas, att intet afdrag för skuld får ega rum.
I Danmark betalas af arf, som tillfaller
Maka, barn eller föräldrar.............................. 1 °/>
Syskon och deras afkomlingar.......................... 4 »
Fjärmare slägt och oskylda.............................. 7 »
261
Klart är att med införandet af denna arfskatt skulle följa
upphäfvandet af nu gällande föreskrifter i b evillningsförord¬
ningens §§ 18 och 19; och har Komitén under erinran härom
bort såsom sin åsigt särskildt uttala — hvad i öfrigt af dess
förslag framgår — att nu gällande befrielse från bevillning för
testamente, till fromma stiftelser ej bör vidare medgifvas. Dep
ringa utgift, hvilken derigenom tillskyndas dessa stiftelser,
torde icke böra föranleda undantag från den allmänna regeln.
De belopp, med hvilka en sålunda ordnad arfskatt skulle
komma att öka statens inkomster, kunna enligt sakens natur
endast förslagsvis beräknas. Ett försök till dylik beräkning
har emellertid bort göras och följer härnedan.
Enligt det genom Kungl. Finansdepartementets försorg ut¬
arbetade »Sammandrag öfver Stämpelafgifterna för Lagfarter
samt för Bouppteckningar under åren D73—1877» utgjorde
summan af behållningen vid bouppteckningarne under dessa år
467,622,242 kr. Erånräknas nu derifrån beloppen under 1,000
kr., 21,241,777 kr., hvilka enligt Komiténs förslag skulle vara
skattefria, så återstå 446,380,465 kr. eller i årligt medeltal
89,276,093 kr.
Vidare framgår af nyssnämnda »Sammandrag», att i senast
anförda siffra ingår ett belopp af 59,974,200 kr. för bouppteck¬
ningar, »der efterlefvande make funnits». Då nu enligt Ko¬
miténs förslag i fråga om arfskatts utgörande giftorätt i bo
under alla förhållanden skall beräknas till hälften af behåll¬
ning i bo, synas dessa siffror utvisa, att giftorätten öfverhufvud
kan beräknas till vid pass 1/3 af all qvarlåtenskap. Erånräknas
nu 29,987,100 kr. i enlighet med denna beräkning, så erhålles ett
återstående beskattningsbart belopp af omkring 5.9,290,000 Jer.
Eör att utröna, i hvilken proportion detta belopp antagligen
fördelar sig på de särskilda kategorier af arftagare, som i Ko¬
miténs förslag uppstälts, är det, vid felande uppgifter om för¬
hållandet i vårt eget land, nödigt att lita till erfarenheten från
andra länder. Det närmast till hands liggande exemplet lem-
nar Danmark, och dess förhållanden kunna desto hellre tagas
till måttstock, som den danska arfskattens särskilda katego¬
rier af arftagare erbjuda ganska goda jemförelsepunkter med
hvad nu för Sverige blifvit föreslaget.
Arfskattens
antagliga af¬
kastning.
262
Man känner att den danska arfskattens afkastning under
finansåret 1877—78 fördelat sig på följande sätt:
Arfskatt h 1% ............
|
............ 539,843 kr. (I)
|
» å 4/ ............
|
............ 378,519 » (II)
|
» å 7 % ............
|
............ 250,188 » (III)
|
Från detta skattebelopp räknar man sig lätt till de ärfda
beloppens storlek. De utgjorde för
gruppen I ______________________ 53,984,300 kr.
II _____________________ 9,462,975 »
» III _____________________ 3,574,114 »
Summa 67,021,389 kr.
och om, i enlighet med ofvan angifna grund, x/3 af det hela,
eller 22,340,463 kr. afräknas från första gruppens arf, såsom
utgörande giftorätt, återstå följande enligt de nu för Sverige
föreslagna grunderna beskattningsbara belopp:
inom grupp I ......... 31,643,837 kr. = 70,8 % af det hela
» » II 9,462,975 » = 21,2 % »
» » III 3,574,114 » = 8,o % »
Antager man nu, att de i Sverige beskattningsbara 59,290,000
kr. fördela sig på enahanda sätt mellan de särskilda grupperna
af arftagare, så skulle falla på
gruppen I .............. 41,977,320 kr.
» II .............. 12,569,480 »
III ______________ 4,743,200 »
De svenska uppgifterna från 1873—1877 utvisa ock, att af
nyssnämnda skattskyldiga arfsbelöpp utgjorde boupptecknin-
garne
i årligt medeltal
mellan 1,000 och 5,000 kr. ... 8,553,830 kr., = 14,4 % af det hela
» 5,000 och 10,000 » ... 6,301,010 » = 10,6 % »
» och de öfver 10,000 » ... 44,435,160 » = 75 % »
I ofvannämnda grupp I innefattas de af Komitén upp¬
ställda båda första arftagarekategorierna. I brist på kända
faktorer för en noggrannare fördelning af arfsbeloppen dem
emellan har Komitén, i betraktande af att bröstarfven äro
ojemförligt talrikare, ansett sig kunna förslagsvis beräkna bak-
arfven till allenast x/10 af det hela. Under detta antagande
263
skulle af barn och deras efterkommande ärfvas 37,779,588 kr. och i
arfskatt utgöras för J/4 deraf ä lj2% ______ 47,224 kr.
» 3/4 » ä 1% ______ 283,346 » 330,570 kr.
Den andra arftagarekategorien, föräldrar, skulle komma att
ärfva 4,197,732 kr. och arfskatten deraf utgå
för */4 af beloppet med */2 % .................. 5,247 kr.
» s/4 , 2% .................. 62,966 » 68,213 kr.
hvadan för hela gruppen I skulle eidäggas en arfskatt af
398,783 kr.
Gruppen II, i hvilken torde få inbegripas jemväl de fall,
då föräldrar och syskon äro samarfva, skulle af sitt arfsbelopp
12,569,480 kr. komma att utgöra i arfskatt:
för V4 af beloppet ä l/2 % _____________________ 15,712 kr. samt
> */4 » ä 3 * ..................... 282,813 »
Summa 298,525 kr.
Gruppen III ändtligen, som antages ärfva 4,743,200 kr.,
skulle betala:
för 14,4 % af beloppet ä 12% ------------ 3,415 kr., och
» 85,6 / » ä 6 % ___________ 243,611 »
Summa 247,026 kr.
Afkastningen inom samtliga grupperna, utgörande sålunda
944,334 kronor (d. v. s. endast omkring 21 öre på person af
rikets folkmängd och således betydligt lägre än motsvarande
siffror från de flesta andra stater) bör dock, då man söker det be¬
lopp, hvarmed den föreslagna utvidgade bouppteckningsstämpeln
skulle öka statsinkomsterna, minskas med beloppet af nu ut¬
gående skattesatser å detta område. Ofvan är redan omnämndt,
huruledes 250,000 kr. torde kunna få anses som maximum af
nu utgående afgifter, och ökningen i statsinkomst skulle således
blifva omkring 700,000 kr.
264
B. Stämpelskatt.
Då fråga uppstår om beredande af nya utvägar att fylla
statens behof, kan uppmärksamheten svårligen undgå att, fästa
^äm^dskat- C^e mö.jlisheter i detta afseende, som stämpelskatten erbju-
ters obetydlig- der. Redan den omständigheten, att i de flesta främmande län-
het i Sverige. åer denna skatteform blifvit använd i en sådan utsträckning,
att stämpelskatten och dermed jemförliga afgifter utgöra en
flerdubbelt större del af samtliga statsinkomster, än hvad
förhållandet är hos oss, häntyder derpå, att afkastningen af
vår stämpelskatt bör kunna icke obetydligt höjas. Komitén
vill blott erinra derom, att, då genom nyssnämnda skatt in¬
flyta, i Frankrike 22,8 procent af samtliga statsinkomster, i
Nederländerna 20,3 procent, i Belgien 20 procent, i England 13,6
procent, i Grekland 13 procent, i Danmark 12,3 procent, i Öster¬
rike 12,i procent, i Italien 9,4 procent och i Preussen (de för
Tyska Riket gemensamma stämpelafgifterna oberäknade) 9,i
procent, bidrager i Sverige stämpelskatten med allenast 3,9
procent till totalbeloppet af statens inkomster. Dr en annan
synpunkt har Förberedande Skattejemkningskomitén erinrat
derom, att, om man afser förhållandet till rikets folkmängd, de
stämpelafgifter, som för närvarande hos oss uppbäras, allenast
uppgå till vid pass 40 öre på person, hvaremot de i Danmark
utgöra 2 kr. 38 öre, i England 6 kr., i Belgien 6 kr. 75 öre, i
Nederländerna 6 kr. 95 öre och i Frankrike ända till 11 kr.
75 öre på person.
Forskar man efter orsaken till den vidsträckta användning
stämpelskatten i flertalet länder erhållit, så finnes förklaringen
till stor del deruti, att denna skatt är ett synnerligen beqvämt
och, der skatten genom någon tids bestånd ingått i vanorna,
för de skattskyldige föga besvärande medel att uppbringa be¬
tydande inkomstbelopp för staten.
Härvid bör ihågkommas, att under benämningen stämpel¬
skatt i allmänhet sammanföras tvenne sinsemellan väsentligen
olikartade skatteslag, nemligen dels en afgift för expeditioner från
265
eller inlagor till offentliga myndigheter, dels en skatt å handlingar
af mera privaträttslig beskaffenhet. Frånser man från den först¬
nämnda, hvilken, såsom utgörande en ersättning för af staten den
enskilde direkt lemnade tjenster, väl har sitt berättigande, men
icke egnar sig till en inkomstkälla, ur hvilken staten vid före¬
fallande behof kan i rikligare mån ösa, qvarstår såsom den ur
finansiel synpunkt mest betydande delen af stämpelskatten det
andra slaget, skatten på transaktioner eller på öfverflyttning
af värdebelopp från en hand till en annan. Denna skatts till¬
varo torde af följande grund ega sitt berättigande.
Det är kändt, att i allmänhet icke ringa svårighet möter Motivering.
för beskattningsmagten att tillbörligen träffa det särskildt i vår
tid alltmer betydande rörliga kapitalet. Detta har nemligen
alltför många utvägar att undandraga sig beskattningsmyndig-
heternas kännedom, för att det skulle kunna anses i verklig¬
heten komma att genom direkt beskattning bära den andel af
de allmänna bördorna, som med rätta bör af detsamma utgöras.
Vid sådant förhållande har man måst vara betänkt på andra
medel, som kunna sätta staten i tillfälle att äfven af denna del
af nationalförmögenheten uppbära ett skäligt bidrag till be¬
stridande af sina utgifter. Då kapitalet icke omedelbart kan
af skatten tillbörligen träffas, har man bland annat vidtagit den
utvägen att med afgifter belägga vissa yttringar af den allmänna
rörelsen, som företrädesvis kunna anses utgöra medel för kapi¬
talets bildande och förökande eller, med andra ord, egentliga
affärer. Det får dock icke förbises, att verkningarne af dylika
afgifter, om de än otvifvelaktigt till en väsentlig del yttra sig
såsom en beskattning af kapitalet, likväl sträcka sig äfven der¬
utöfver och träffa jemväl transaktioner, hvilka icke kunna be¬
traktas såsom i egentlig mening kapitalbildande. Om det ock
låter sig säga, att jemväl vid sistnämnda slag af transaktioner
i de flesta fall en vinst uppstår derigenom, att ett värdebe¬
lopp öfverflyttas från en person, som icke har bruk derför, till
en annan, som af detsamma har behof, är det dock klart, att
denna vinst ofta endast föga egnar sig att utgöra föremål
för beskattning. En kufvuduppgift vid anordnandet af en ända¬
målsenlig stämpelskatt är derför, att så välja de afgiftsplig-
tiga handlingarne och så bestämma afgiftssatserna, att hufvud¬
sakligen sådana transaktioner, som innefatta verkliga affärer,
träffas af skatten.
266
Enligt nu gällande stämpellagstiftning hos oss är för vissa
handlingar, såsom skuldebref, räkningar, kontrakt m. m. be¬
stämdt, att desamma med stämpel beläggas endast i det fall,
att de för domare eller exekutor uppvisas. Det är tydligt, att
denna bestämmelse måste medföra en ganska betydlig minsk¬
ning i den inkomst, staten af stämpeln för dylika handlingar
eljest kunde hemta. Något giltigt skäl för en sådan restriktion
har Komitén emellertid ej kunnat finna i Sverige vara för han¬
den mer än i främmande länder, hvilkas lagstiftning i allmän¬
het ej gör stämpelns erläggande beroende af något för skattens
natur så föga väsentligt, som det offentliga uppvisandet för
inteckning eller betalning.
Innan Komitén går att framställa förslag till de ändringar i
och tillägg till gällande stämpelpappersförordning, hvilka den
ansett önskvärda, har den trott sig böra, under jemförelse med
de hos oss gällande stämpelafgifter, lemna en kortfattad öfver¬
sigt af de allmännaste dragen af lagstiftningen om stämpel till
handlingar af privaträttslig beskaffenhet i några länder, der
denna spelar en större rol eller eljest är för oss af intresse.
Komitén inskränker sig härvid till sj elfva de ledande grund¬
satserna i lagstiftningen, utan att ingå på modifikationer af de
allmänna reglerna eller på de närmare detaljbestämmelserna*).
Jemförelse För en rätt uppfattning af hithörande lagstiftning i Frank-
med från- rike bör anmärkas, att i nämnda land förekomma, förutom de
mlagstiftning.8 egentliga stämpelafgifterna, s. k. inregistreringsafgifter, hvilka,
ehuru icke utgående under form af stämpel, likväl ega väsent¬
ligen enahanda karakter med denna. Stämpeln är dels dimen-
sionsstämpel, hvilken, utgående med olika satser efter pappe¬
rets storlek, skall användas till alla handlingar, för hvilka icke
särskilda stämpelsatser äro bestämda, dels proportionel i för¬
hållande till det i handlingen uttryckta värde, eller ock, för
vissa slag af handlingar, bestämd till visst oföränderligt belopp.
I allmänhet skola för hvarje handling erläggas både inregistre¬
rings- och stämpelafgifter; men inregistreringsafgifter och dimen-
sionsstämpel behöfva enligt regeln endast utgöras i de fall, då
handlingarne skola företes inför någon offentlig myndighet,
hvaremot de fixa och proportionel afgifterna skola utgå obe-
’) För närmare detaljer tilläter sig Komitén att hänvisa till den enligt uppdrag af
Chefen för Kungl. Finans-departementet af Kanslisekreteraren, Grefve H. Waclitmeister ut¬
arbetade: Öfversigt af lagstiftningen angående stämpelskatt, arfskatt och andra med
dessa jern förliga skatter i Frankrike, England, Preussen och Danmark. Stil. 1881.
267
roende häraf. Slutligen anmärkes, att med ytterst få undantag
alla inregistrerings- och stämpelafgifter för närvarande utgå
med 25 proc. förhöjning, med hvilket belopp alltså de här nedan
för Frankrike upptagna satserna böra ökas.
Hvad nu först angår handlingar, som innefatta öfverlåtelse af
eganderätt, skall i Frankrike vid köp af fast egendom erläggas
5 i procent af värdet, och vid byte af sådan egendom 3 1 pro¬
cent, samt för köp och byte af lös egendom 2 procent, allt i in-
registreringsafgift, hvartill kommer dimensionsstämpel. I Eng¬
land utgöres för köp af allt slags egendom, lös eller fast ( utom
obligationer), stämpel till i procent af värdet, men på öfver¬
låtelse af eganderätt i andra fall enligt regeln blott en fix
stämpel af 10 shillings. I Preussen erlägges vid köp och byte
af fast egendom 1 procents och vid köp af lös egendom l P^-
cents stämpel. I Danmark utgöres vid köp och byte af fast
egendom i stämpel § procent och i särskild öfverlåtelseskatt i
procent af värdet; vid köp och byte af lös egendom i stämpel
omkring 0,15 per mille med undantag för fartyg, för öfverlåtelse
hvaraf utgöres £ procents stämpel.
I Sverige utgör stämpelafgiften vid köp och byte af fast
egendom § procent af värdet; vid köp och byte af fartyg
erlägges enahanda afgift; likaså vid de egentligen s. k. lös¬
öreköpen; öfriga köpeaftal om lös egendom äro fria från
stämpel.
Bland handlingar, som innefatta öfverlåtelse af nyttjanderätt,
draga hyres- och arrendeaftal angående fast egendom i Frank¬
rike, förutom dimensionsstämpel, inregistreringsafgift till be¬
lopp af i procent utaf summan af afgäldsbeloppen för samt¬
liga åren af legotiden (inregistreringen obligatorisk); i England
stämpel till belopp af i procent af årliga hyres- eller arrende¬
beloppet, då aftalet är ingånget på obestämd tid eller bestämd
tid icke öfverstigande 35 år; af 3 procent, då tiden öfverstiger
35, men icke 100 år; och af 6 procent, då tiden öfverstiger 100
år; i Preussen stämpel motsvarande J procent af sammanlagda
beloppet af hyres- eller arrendeafgifterna för hela legotiden; i
Danmark stämpel till J- procent af det för hela kontraktstiden
betingade arrende- eller hyresbeloppet, likväl icke utöfver 25
gånger det årliga beloppet.
I Sverige utgör stämpeln för dessa aftal J/4 procent, be¬
räknad, då inteckning på grund af dem sökes, efter den arrende-
268
summa, hyra eller afgäld, som för ett år i penningar eller pen¬
ningars värde utgöres, och för kortare tid i förhållande der¬
efter, samt, då de för fordrans utbekommande vid domstol eller
hos exekutor företes, efter den summa, hvarför betalning sökes.
Hyra af lös egendom drager i Frankrike inregistreringsaf-
gift till 1 procent af samtliga årens afgäldsbelopp, i England
den allmänna kontraktsstämpeln 6 pence eller 10 shillings (allt
efter kontraktets form), i Preussen 15 sgr. och i Danmark 0,i 5 per
mille.
I Sverige äro sådana aftal stämpelfria.
I fråga om förskrifning af penningar eller penningars värde
gälla i de ofvan nämnda länderna följande bestämmelser:
I Frankrike skola skuldförskrifningar i allmänhet vid inre¬
gistrering draga 1 procents afgift (för vexlar, hvilka likasom
löpande förskrifningar allenast behöfva inregistreras, då de pro¬
testeras, utgör afgiften \ procent).
Härutöfver utgöres i stämpel för handelspapper (hvarmed
förstås vexlar, vanliga skuldebref, löpande och icke löpande,
anvisningar och nederlagsbevis, »warrants») i per mille; för
franska aktier antingen \ procent af aktiekapitalet, om bolaget
skall bestå kortare tid än 10 år, och 1 procent, om bolaget
skall bestå längre tid, eller i årligt »abonnement» af bolaget
procent af beloppet utaf hvarje utfärdad aktie; för franska obli¬
gationer (utom statens) antingen 1 procents stämpel eller 2\y
procents årligt abonnement; för utländska aktier och obligatio¬
ner samma belopp som för de franska, utom för främmande sta¬
ters obligationer, för hvilka kontant (utan abonnement) skall
erläggas afgift af 1 i per mille; för cheques fix stämpel af 10
centimer för plats-cheques och 20 centimer för cheques, dragna
från en plats på en annan.
Dessutom skall vid öfverlåtelse af alla aktier och obliga¬
tioner (utom statens) erläggas en transmissionsafgift af 1 pro¬
cent. Då papperen äro ställda till viss man, erlägges i stället
af bolaget en årlig abonnementsafgift af i procent, hvilken
äfven utgöres för alla utländska papper af ifrågavarande slag.
Transmissionsafgiften utgår utan den vanliga 25-procentsförhöj-
ningen.
I England utgöres för skuldebref med eller utan säkerhet
af inteckning (jemväl engelska och utländska obligationer) stäm¬
pel till | procent af skuldbeloppet. För öfverlåtelse af skulde-
269
bref erlägges V40 procents och för öfverlåtelse af obligationer i
allmänhet yg procents stämpel. Yexlar (under hvilken benäm¬
ning innefattas äfven anvisningar, cheques och kreditiv) äfven¬
som det särskilda slag af löpande skuldebref, som benämnas
promissory notes, draga, om de äro ställda att betalas vid an¬
fordran, 1 pennys stämpel, och i öfriga fall stämpel till ]/20
procent af värdet. Banksedlar draga en viss graderad stäm¬
pel, som i allmänhet löses med ett årligt abonnement af något
öfver Vä procent af det under föregående halfår utelöpande
sedelbeloppet. Aktier, ställda på innehafvaren, draga stämpel
motsvarande tre gånger den stämpelsats, som skulle utgöras
för försäljning af aktien, således 1y2 procent af aktiekapitalet.
Scrips (promesser å obligationer eller aktier) draga 1 pennys
stämpel; nederlagsbevis (dock-warrants) 3 pence.
I Preussen draga skuldebref (som icke äro att hänföra till
obligationer) 1/u procents stämpel. Enligt stämpellagen för
Tyska Riket af den 1 Juli 1881 skola obligationer, utgifna af
tyska kommuner, hypoteksföreningar och transportbolag, förses
med stämpel till 1 per mille; öfriga tyska samt utländska
obligationer till 2 per mille; tyska och utländska aktier till 5
per mille. Enligt vexelstämpellagen för Nordtyska Förbundet
(numera Tyska Riket) af den 10 Juni 1869 draga vexlar,
förskrifningär till innehafvaren och anvisningar af eller på
köpmän V20 procents stämpel. Fria äro cheques och egentliga
kreditiv.
I Danmark erlägges' för skuldebref samt accepterade räk¬
ningar, kreditiv och anvisningar V6 procents stämpel, om ränta
är utfäst eller säkerhet af pant eller borgen ställd, men i annat
fall omkring 0,is per mille. Statens skuldförskrifningar äro
fria från stämpel. Aktier och lottbref i bolag förses i allmän¬
het med stämpel till omkring 0,17 per mille, men till resp. 2/3
eller y6 procent till så stor del af aktiens belopp, som mot¬
svarar på densamma belöpande andel i fastighet eller fartyg.
Utländska aktier och obligationer förses med stämpel till 2/3
procent af nominela värdet. Vexlar draga fix stämpel af 20
öre, om de icke lyda på längre tid än 8 dagar efter sigt eller
14 dagar ä dato, äfvensom då de äro ställda på längre tid, men
icke lyda å högre belopp än 1,000 kronor, samt af omkring 0, i ~
per mille i öfriga fall. Nederlagsbevis anses lika med vexlar.
I Sverige draga skuldebref, godkända räkningar, godkända
eller protesterade vexlar ocli anvisningar, då inteckning eller
betalning för dem söJces, stämpel till */4 procent af intecknade
eller utsökta beloppet. Yexlar och anvisningar, dragna å ut¬
rikes ort eller ställda att å utrikes ort betalas, skola, obero¬
ende af denna afgift, förses med stämpel till belopp, vexel af
1 krona och anvisning af 50 öre.
I fråga om afgifter för försäkring saftal gälla i de olika
länderna följande bestämmelser:
. I Frankrike utgöres vid brandförsäkring: dels en årlig obli¬
gatorisk skatt af 8 procent utaf premier eller tillskott, dels
antingen dimensionsstämpel för hvarje police eller årligt abonne¬
ment af 0,o3 per mille af totalsumman försäkrade belopp och
för brandstodsföreningar 1 procent af bidragen; vid sjöförsäk¬
ring: dels särskild obligatorisk skatt på hvarje kontrakt utaf
1/2 procent af premien, dels dimensionsstämpel; vid lifförsäkring:
dels inregistreringsafgift i fredstid af 1 procent och i krigstid
af y2 procent af premien, dels antingen dimensionsstämpel eller
årligt abonnement af 2 per mille af de årliga inbetalningarne;
vid annan försäkring: dels inregistreringsafgift, i fred 1 pro¬
cent och i krig y2 procent, dels stämpel som vid brandför¬
säkring.
I England utgöres vid sjöförsäkring: för resa Vso procent
af försäkrade beloppet; för tid icke öfver 6 månader likaledes
Vso procent; för längre tid ’/4n procent; vid lifförsäkring i all¬
mänhet V-, per mille; vid brandförsäkring, lifförsäkring för döds¬
fall endast genom olyckshändelse eller våld, samt annat slag
af försäkring 1 penny för hvarje police.
I Preussen erlägges vid alla slag af försäkring stämpel till
fixt belopp af 15 sgr, då första årets premie icke öfverstiger
100 thlr, men, då detta belopp öfverstiges, y, procent af premien.
I Danmark utgöres vid lifförsäkring på vissa år omkring
0,i5 per mille af försäkringssumman och på lifstid dubbla be¬
loppet; vid annat slag af försäkring, icke afseende längre tid
än ett år, omkring 0,oiö per mille; afses längre tid, utgöres
dubbla beloppet. Yid annat slag af försäkring än lifförsäkring
kan årligt abonnement medgifvas bolagen till 4 kronor för
hvarje 200,000 kronor af försäkrade totalbeloppet.
I Sverige stämplas försäkringsbref som skuldebref, då de
inför domstol eller exekutor företes, men de äro i öfrigt stämpelfria,
271
såvidt de utfärdas af svenska bolag. Utfärdas de af utländ¬
ska bolag, skola de vid utfärdandet förses: vid försäkring
af egendom med stämpel till V2 procent af premien, och vid
försäkring af lif till y4 procent deraf, dock icke i något fall
under 50 öre.
Qvittenser skola i Frankrike förses med 10 centimers stäm¬
pel, då det qvitterade beloppet (penningar eller andra föremål)
i värde öfverstiger 10 francs. I England draga qvittenser å
belopp af 2 pund eller derutöfver 1 pennys stämpel. I Preus¬
sen och Danmark, likasom i allmänhet i Sverige, äro qvittenser
stämpelfria.
Sedan Komitén sålunda redogjort för de vigtigaste satserna
i de ifrågavarande ländernas stämpeltariffer, bör Komitén till-
lägga, att i Frankrikes äfvensom i Danmarks lagstiftning den
regel är uttryckligen uttalad, att alla handlingar, som lyda på
penningar eller penningars värde och grundlägga någon rättighet
eller förpligtelse, äro, så vidt de icke särskildt äro undantagna,
underkastade stämpel. Samma slutföljd kan äfven dragas ur
den engelska och jemväl, ehuru icke fullt i samma utsträckning,
ur den preussiska lagstiftningen i ämnet.
Om, såsom af det anförda torde framgå, föredömen för en
vidt omfattande beskattning under form af stämpel och likar¬
tade skatter icke saknas, har likväl, då fråga nu blifvit väckt
om en utsträckning af vår hittills temligen outvecklade stämpel¬
beskattning, Komitén trott lagstiftningen härvid böra framgå
med synnerlig varsamhet. Af denna grundsats har Komitén
varit ledd vid framställandet af efterföljande förslag.
1 :o) Anmälan eller ansökning om rätt till idkande af näring.
Enligt Kungl. Förordningen angående utvidgad näringsfrihet skatteregie-
den 18 Juni 1864 erfordras såsom vilkor för rätten att drifva rinssko™Uen
t orsl ci a
handel eller yrke i allmänhet endast en enkel skriftlig anmälan
hos vederbörande myndighet, hvaremot för rätt att idka vissa
slag af näringar, såsom tillverkning eller försäljning af bränvin
eller krut m. m. (§ 8 af nyssnämnda förordning), fordras sär¬
skild ansökning och tillstånd af vederbörlig myndighet, hvilket
äfven är förhållandet i fråga om rätt för utländing att här i
riket idka handel eller näring. Sådant tillstånd meddelas i
allmänhet under formen af resolution, för hvilken stämpelafgiften
enligt regeln utgår med 3 kronor.
Komitén anser nu ifrågavarande anmälningsskrifter, hvilka
i allmänhet grundlägga rätt att under en längre, ofta obegrän¬
sad tid utöfva en näring, väl kunna draga en obetydlig afgift,
dervid, med afseende å de större förmåner, som måste anses
medgifna i de fall, der särskildt tillstånd till näringens utöf¬
vande erfordras, skyldigheten att utgöra stämpel för tillstånds-
beviset icke synes böra föranleda stämpelfrihet för den härvid
ifrågakommande ansökningen.
Komitén föreslår:
att stämpel till belopp af 2 kronor skall utgöras
för anmälan, jemlik! Kungl. Förordningen den 18 Juni
1864, om idkande af handels- eller fabriksrörelse,
handtverk eller annan handtering; samt
för ansökning om rätt till idkande af handel eller
näring, för hvars utöfvande erfordras särskildt tillstånd.
2:o) Riittegångsfullmagter.
Såsom bekant, torde knappast i något land lagskipningen,
äfvensom handläggningen af de i administrativ väg förekom¬
mande, på enskilds rätt inverkande frågor vara för de rätts-
sökande så billig som i Sverige, hvarjemte grunderna för nu
gällande rättegångsordning och sjelfva det sätt, hvarpå denna
af domstolarne handhafves, göra det, åtminstone vid under¬
rätterna, endast i få fall för de rättssökande nödvändigt, att
anlita annans biträde för sin talans utförande. Vid sådant
förhållande har Komitén ansett begagnandet af den för vissa
fall i lag medgifna rättigheten att genom ombud uppträda
väl kunna med någon lindrig stämpelafgift beläggas, helst
enär, genom skyldigheten för tappande part att godtgöra rätte¬
gångskostnaden, afgiften ej kan antagas komma att drabba den>
som utan sitt förvållande tvungits att bevaka sin rätt.
Komitén föreslår alltså:
att fullmagt att vid domstol eller annan offentlig
myndighet föra annans talan må förses med 2 kronors
stämpel.
273
3:o) Lagfartsbevis.
Ännu år 1874 utgick stämpelafgift för fastebref med 15
•öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet, ehvad det utgjordes af
egendom i stad eller på landet. G-enom den vid 1874 års riks¬
dag antagna stämpelpappersförordning ökades denna afgift med
en tilläggsstämpel, motsvarande den vid landtdomstol indragna
lösen för dessa handlingar; och belädes derefter fastebref an¬
gående egendom i stad med egen domstol med stämpel af 15
öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet, men beträffande egendom
i stad, som lydde under landsrätt, med 35 öre för hvarje fulla
100 kr. af värdet, då det ej öfversteg 10,000 kr., och med 15 öre
för hvarje 100 kr. derutöfver, samt angående egendom å landet
med 35 öre för hvarje fulla 100 kr. af värdet till och med
.20,000 kr. och sedermera med 25 öre för hvarje fulla 100 kr.
Genom Kungi. Förordningen den 16 Juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom blefvo emellertid fastebrefven
ersatta med lagfartsbevis; i följd hvaraf denna stämpel upp¬
hörde att utgå.
Då likväl samma skäl, som lågo till grund för fastebrefvens
beläggande med stämpelafgift, synas ega tillämpning på de faste¬
brefven motsvarande lagfartsbevisen, och då i öfrigt, äfven med
en stämpel å lagfartsbevis till det före år 1874 för fastebrefven
stadgade belopp af 15 öre för 100 kronor, afgifterna i Sverige
vid öfverlåtelse af fast egendom äro lägre än i de flesta andra
länder, hemställer Komitén,
att, utöfver den stämpel, som köpe- eller bytesbref
å fast egendom drager, lagfartsbeviset må förses med
stämpel motsvarande 15 öre för hvarje fulla 100 kro¬
nor af den lagfarna egendomens värde, beräknadt i
enlighet med de i fråga om stämpel å fångeshandlin¬
gen gällande grunder; dock att denna stämpel icke
bör utgöras för lagfartsbevis å egendom, som lagfares
på grund af arf eller giftorätt.
4:o) Xyttjaiiderättsaftal angående fast egendom.
I öfverensstämmelse med hvad i de flesta öfriga länder är
brukligt, torde, enligt Komiténs mening, hyres- eller arrende-
Skatteregleringskomiténs Betänkande. III. 18
kontrakt rörande fast egendom äfven kos oss kunna under¬
kastas en måttlig stämpelafgift, att utgöras oberoende deraf^
huruvida kontraktet intecknas eller icke. Då stämpeln för
dessa kontrakt, likasom för öfriga handlingar, hvilka draga
proportionel stämpel, lärer böra beräknas å det belopp, som
uttrycker den öfverlåtna rättens verkliga värde, bör till grund
för stämpelberäkningen läggas, icke såsom nu afgäldsbeloppet.
för ett år, utan afgäldsbeloppen för samtliga år af legotiden.
Då emellertid i sjelfva verket det i afgälden uttryckta värdet
af nyttjanderätten vid tiden för kontraktets stämpelbeläggning
är något mindre än summan af afgäldsbeloppen, men denna,
skilnad i värdet icke, utan att föranleda en alltför invecklad
beräkning, kan iakttagas vid stämpelafgiftens utgörande, torde
i stället böra stadgas ett visst maximum för antalet år, som
böra läggas till grund för stämpelberäkningen, t. ex. den för sta¬
tens arrenden i allmänhet fastställda tiden af 20 år. Vidare
torde böra bestämmas en viss minimiafgäld, nedom hvilken stäm¬
pelfrihet skulle ega rum, och har Komitén ansett denna gräns
böra sättas vid en afgäld af 500 kronor.
Hyres- och arrende-kontraktets stämpelbeläggning synes
böra granskas vid mantalsskrifningarne; och lärer det i fråga,
om fast egendom på landet böra åligga arrendator, hvilken i
kommunala frågor representerar egendomen, att förete kon¬
traktet, hvaremot i städerna, der förhållandena i detta hän¬
seende äro af helt olika beskaffenhet, nämnda åliggande torde
böra tillkomma hyresvärden.
Komitén föreslår
att afhandling om nyttjanderätt till fast egendom
skall vid upprättandet förses med stämpel till be¬
lopp af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor, beräknad:
om afhandlingen är ingången på viss tid, å det för
hela legotiden betingade afgäldsbeloppet, dock icke
utöfver 20 gånger årliga beloppet; samt, om afhand¬
lingen är ingången på lifstid eller annan obestämd
tid, å den summa, som utgör 5 gånger årliga afgälds¬
beloppet;
att, om för ny ttj anderätten erlägges viss afgift en
gång för alla, stämpel skall efter ofvan angifna grund
å denna afgift beräknas;
275
att, om afhandlingen förnyas, sådan förnyelse är
underkastad samma stämpel, som en helt och hållet
ny afhandling;
att, om afhandlingen innehåller det vilkor, att, om
icke inom en viss tid uppsägning deraf eger rum,
nyttjanderätten skall anses förlängd på viss tid,
stämpel särskildt skall utgöras för den förlängning,
som verkligen inträder;
att afgäldsbeloppet, om det icke är lika stort
hvarje år, skall, då stämpel bör utgöras å en mång¬
fald af det årliga beloppet, beräknas till medeltalet af
de olika årens afgäldsbelopp;
att omförmälda stämpel skall utgöras äfven i det
fall, att arrendatorn eller hyresmannen till annan
person utarrenderar eller uthyr egendomen, men
deremot icke, då afhandlingen i sin helhet på annan
man öfverlåtes;
att, så framt den i afhandling om nyttjanderätt till '
fast egendom utfästa årliga afgälden, eller, der af-
gälden under olika år utgår med olika belopp, medel¬
talet af samtliga årens afgäldsbelopp icke uppgår till
500 kronor, afhandlingen är från stämpel fri; samt
att nyttjanderättsafhandling skall å landet af ar¬
rendator och i stad af hyresvärd vid mantalsskrifningen
uppvisas och stämpelbeläggningen dervid granskas.
Afhandling om afkomst eller annan förmån af fast egen¬
dom förses enligt nu gällande stadganden i allmänhet med
stämpel till bestämdt belopp af 50 öre. Slutes aftalet i sam¬
manhang med afhändande af eganderätten till egendomen, torde
detta stämpelbelopp vara tillräckligt högt, enär i detta fall
afkomsten, som utgör en del af priset för egendomen, kan, om
icke direkt, så på grund af föreskriften om taxeringsvärdet så¬
som alternativ beräkningsgrund för stämpeln, åtminstone indi¬
rekt anses beskattad redan genom stämpeln till fångeshand¬
lingen å egendomen. Då åter afhandlingen utgör ett fullt sjelf¬
ständigt aftal, synes den böra förses med stämpel såsom ett
skuldebref, hvarför Komitén föreslår:
att afhandling om afkomst eller annan förmån af
fast egendom skall, om afhandlingen slutes utan sam¬
tidigt afhändande af eganderätten till egendomen,
276
förses med stämpel såsom skuldebref, med iaktta¬
gande af de föreskrifter, som meddelas dels i gällande
Stämpelpappersförordning rörande uppskattning af
naturaförmåner, dels ock i § 128 Utsökningslagen rö¬
rande uppskattning af ränta å kapital.
5:o) Mutseillar och hviloståndsresolutioner.
Med afseende å de förmåner, som förvärfvas genom mut-
sedlar och.’ hviloståndsresolutioner, synes den stämpel af 50 öre
för ark, som för närvarande skall för sådan handling erläggas,
(såsom för »annan utgående handling» enligt § 5 i Stämpel¬
förordningen) böra icke obetydligt förhöjas, hvarför Komitén
hemställer:
att mutsedlar och hviloståndsresolutioner må för¬
ses med 10 kronors stämpel.
6:o) Öfverlåtelse af lös egendom.
Då öfverlåtelse af fast egendom redan nu drager stämpel,
hvilken enligt Komiténs förslag skulle komma att något för¬
höjas, synes konsekvensen fordra, att jemväl öfverlåtelse af lös
egendom, såvidt densamma skriftligen affattas, underkastas
någon stämpel, hvilken likväl, åtminstone till en början, lärer
böra bestämmas allenast till ett lågt belopp och lemna ett
temligen högt minimum fritt från skatten. Under erinran att
för köp af fartyg och växande skog, äfvensom för de s. k. lös¬
öreköpen, enligt gällande Stämpelförordning skall utgöras afgift
till belopp af 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet —
hvilken afgift torde böra oförändrad bibehållas — hemställer
Komitén, i fråga om andra öfverlåtelser af lös egendom:
a) att afhandling om köp af lös egendom skall, så
framt köpesumman uppgår till eller öfverstiger 500
kronor, förses med stämpel till belopp af 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af nämnda summa; börande
denna stämpel utgöras, ehvad afhandlingen innefattar
omedelbar öfverlåtelse af egendomen eller skyldighet
att framdeles tillhandahålla densamma;
b) att auktionsprotokoll rörande försäljning af lös
egendom bör förses med stämpel beräknad å auktions-
277
beloppet i dess helhet, lika med afhandling om köp
af lös egendom;
c) att afhandling om byte af lös egendom jemväl bör
lika med köp af sådan egendom stämpelbehandlas,
dervid stämpeln beräknas allenast å värdet af den
egendom, som från ena sidan öfverlåtes, och, om by¬
tesföremålens värde är olika, efter det, som har det
största värdet;
d) att kontrakt om utförande af visst arbete bör
förses med stämpel lika med afhandling om köp af
lös egendom; samt
e) att afhandling om hyra af lös egendom skall för¬
ses med stämpel i enlighet med de i fråga om af¬
handling rörande nyttjanderätt till fast egendom gäl¬
lande grunder; dock att stämpeln beräknas allenast
till 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af det stämpel
underkastade afgäldsbeloppet.
7:o) Aktier och lottbref.
Bland de handlingar, som med afseende å det med stämpel¬
beskattningen i främsta rummet afsedda mål att med skatt
träffa kapitalet utgöra lämpliga föremål för stämpelskatten,
intaga aktier och lottbref otvifvelaktigt ett framstående rum.
Förvärfvandet af aktier eller lottbref i bolag torde nemligen i de
flesta fall kunna betraktas såsom ren kapitalplacering. Den med
vissa lottbref, hufvudsakligen sådana som utfärdas för delaktig¬
het i enskilda banker, förbundna ansvarighet för bolagets för¬
bindelser torde lika litet kunna föranleda frihet från stämpel¬
skatt för det i dylika lottbref nedlagda kapital, som möjligheten
af förlust från stämpelskyldighet fritager annat, utan sådan an¬
svarighet, men med måhända vida större risk, i bolag med be¬
gränsad ansvarighet placeradt kapital.
Aled afseende å aktiers och lottbrefs ofvan antydda egen¬
skap att utvisa en kapitalplacering synes skäl ej förefinnas
att i fråga om dessa värdepapper stadga något skattefritt
minimum.
På dessa grunder får Komitén föreslå:
att aktier och lottbref i bolag vid utgifvandet skola
förses med stämpel till belopp af 10 öre för hvarje.
278
fulla 100 kr. af nominela aktiebeloppet, eller — der
sådant ej finnes' angifvet ■— af det inbetalda belop¬
pet. Är äfven detta okändt, eller utgöres det af an¬
nat värde än penningar, skall den taxeringskomité,
hvilken det enligt bevillningsförordningen åligger
att uppskatta bolagets inkomster, vid sitt samman¬
träde näst efter akties eller lottbrefs utgifvande, efter
anmälan bestämma det värde, hvartill aktie eller lott-
bref skall med hänsyn till stämpels åsättande be¬
räknas.
Understiger ofvannämnda belopp 100 kronor, utgöres
stämpel af 5 öre.
8:o) Skuldebref, obligationer och vexlar.
Särskildt- i fråga om dessa slag af värdepapper torde den
varsamhet, som i allmänhet kräfves vid införandet af nya skatte-
former, böra iakttagas, samt fördenskull dels sjelfva skatte¬
satserna sättas lågt, dels ock skattefria minima och lindringar
för smärre belopp stadgas. Likaledes torde böra fritagas så¬
dana papper, som allenast afse rörelsens betjenande eller till¬
fälligt disponerande af redan befintliga tillgångar och ej i och
för sig förutsätta någon egentlig affär, såsom postremissvexlar
samt invisningar å upp- och afskrifningsräkning.
Då beviljandet af ett kreditiv icke nödvändigt medför, att
kreditivtagaren äfven kommer att begagna sig af den upplåtna
krediten i hela dess utsträckning, och det i öfrigt är förbundet
med betydande svårighet att utfinna en form, hvarunder kre¬
ditens användande i hvarje särskildt fall skulle kunna beskat¬
tas, har Komitén ansett jemväl kreditivaftal och invisningar å
krediti vräkning böra från stämpel befrias.
Stämpelfrihet synes äfven böra tillgodokomma bevis om
insättning af penningar å upp- och afskrifnings- eller annan
bankräkning äfvensom i sparbank, hvarföre Komitén upptagit
dessa bevis bland undantagen från den af Komitén föreslagna
qvittensstämpeln.
Äfven svenska statens samt främmande staters skuldför-
skrifningar har Komitén funnit böra vara från stämpel fritagna,
de förra emedan en stämpelskatt å dem antagligen komme att
verka till motsvarande minskning i den kurs, efter hvilken
279
staten för dem erhölle betalning, och således vore ur statens
synpunkt ändamålslös, de senare emedan hvarje utväg saknas
■att genom svenska myndigheter kontrollera stämpelns behöriga
erläggande, då dylika skuldförskrifningar öfvergå i svensk
liand.
Komitén föreslår:
1) att skuldebref, obligationer, godkända räkningar,
bodmeribref och bevis om deposition af penningar
med rätt att å viss tid eller ock efter uppsägning
dem återbekomma skola vid utgifvandet förses med
stämpel till belopp af 10 öre, då den summa, hvarå
handlingen lyder eller hvaraf godkännande å räk¬
ning meddelas, icke uppgår till 1,000 kronor, samt af
25 öre för hvarje fulla 1,000 kronor, då nämnda summa
uppgår till eller öfverstiger 1,000 kronor; dock att
från sådan stämpel äro fria:
■ a) handlingar af ifrågavarande slag, som lyda å
belopp icke uppgående till 100 kronor, eller inne¬
fatta godkännande af i räkning fördt belopp, som
icke uppgår till 100 kronor;
b) ej mindre svenska statens än äfven främmande
staters skuldförskrifningar; samt
c) kreditiv, genom hvilka en blott till maximibe¬
loppet bestämd eller ock icke till något visst be¬
lopp fastställd kredit ställes till allenast en be¬
stämd persons, bolags eller firmas förfogande att
efter godtfinnande använda;
att, då inteckning eller betalning vid offentlig myn¬
dighet sökes för handling af ifrågavarande slag, skall
denna, utöfver nyssnämnda stämpel, der sådan, enligt
hvad ofvan är sagdt, bör utgöras, vara försedd med
stämpel till belopp af 25 öre för hvarje fulla 100
kronor af det kapitalbelopp, för hvilket inteckning
eller betalning sökes;
2) att vexlar, anvisningar och invisningar skola
vid utgifvandet förses med stämpel:
då de äro ställda att betalas vid uppvisandet, af 5 öre
utan hänsyn till beloppet; och
i annat, fall af 10 öre, så framt de lyda å belopp
understigande 1,000 kronor, samt af 25 öre för hvarje
280
fulla 1,000 kronor, såframt de lyda å högre belopp;
dock att från sådan stämpel äro fria:
a) vexlar, anvisningar och invisningar, som lyda.
å belopp icke uppgående till 100 kronor;
b) vexlar, anvisningar och invisningar, ställda att
vid uppvisandet betalas af medel, som hos bank
eller bankir föras i räkning för utställaren; samt
c) vexlar dragna af bank eller bankir på annan
bank eller bankir, äfvensom af bank eller bankir
utställda solavexlar (vexlar till egen order), då
vexlarne äro ställda att betalas vid uppvisandet
(postremissvexlar);
att, om vexel är utfärdad i flere exemplar och ett
af dem blifvit med nu stadgade stämpel försedt, de
öfriga skola vara från sådan stämpel fria; samt,
att, då betalning vid offentlig myndighet sökes för
godkänd eller protesterad vexel, anvisning eller invis¬
ning, denna, utöfver nyssnämnda stämpel, der sådan,,
enligt hvad ofvan är sagdt, bort utgå, skall vara för¬
sedd med stämpel af 25 öre för hvarje fulla 100 kronor
af det belopp, för hvilket betalning sökes.
Vid införandet af nu föreslagna bestämmelser rörande vex-
lars stämpling torde nu stadgade särskilda stämpel för utrikes-
vexlar och anvisningar
böra upphöra.
9:o) Nederlagsbevis.
Då numera, jemlikt Kungl. Förklaringen den 24 Maj 1872,
panträtt i lös egendom med förmånsrätt framför gäldenärens
öfriga fordringsägare kan förvärfvas äfven om egendomen inne-
hafves af tredje man, som förbundit sig att godset eller dess
värde panthafvaren tillhandahålla, är det gifvet, att en för¬
bindelse om dylikt tillhandahållande skall såsom värdepapper
ega icke ringa betydelse. Komitén anser sig derför böra före¬
slå, att sådana »nederlagsbevis» skola förses med stämpel, och
då vågattester till låns erhållande enligt gällande stämpel¬
förordning skola förses med 50 öres stämpel, hvilket, på grund
af den allmänna föreskriften om stämpel till bevis, som från
offentlig myndighet utfärdas, äfven är förhållandet med bevis
om varors uppläggande på tullnederlag, torde för mr ifråga-
281
varande nederlagsbevis stämpeln likaledes böra bestämmas till
50 öre, hvadan Komitén hemställer:
att nederlagsbevis eller bevis om uppläggande af
gods hos annan man, med skyldighet för denne att
godset eller dess värde bevisets innehafvare tillhanda¬
hålla, må förses med 50 öres stämpel.
10:o) Qvittenser.
Då en låg stämpel till fixt belopp å qvittenser i åtskilliga
länder visat sig vara en för staten ganska inbringande och för
den allmänna rörelsen föga betungande skatteform, har Komitén
slutligen ansett sig böra framlägga förslag till införande äfven
hos oss af allmännare föreskrifter om stämpel å qvittenser,
utöfver hvad redan i denna rigtning finnes stadgadt rörande
stämpel å de premieqvittenser, som af utländska bolag utfärdas.
Genom det bland befrielserna införda stadgandet rörande en del
försäkringsqvittenser torde tillräckligen vara förebygdt, att de
föreslagna nya åtgärderna skulle kunna hämmande inverka på den
lofvärda omtänksamheten att försäkra sig sjelf och sin egendom.
Komitén föreslår:
att qvittenser å mottagandet af penningar eller
värdepapper, må, ehvad qvittenset särskildt utfärdas
eller tecknas å annan handling, förses med 5 öres
stämpel; dock att från stämpel äro befriade:
a) qvittenser å belopp icke öfverstigande 20 kronor,
såframt qvittenset icke afser allenast en afbetalning
å ett större belopp eller slutliqvid af ett sådant;
b) qvittenser, som meddelas å handlingar, hvilka äro
af beskaffenhet att af annan grund vara underkastade
stämpel, äfven om det i handlingen uttryckta värde
icke uppgår till så högt belopp, att stämpel derför
bör utgöras, äfvensom qvittenser å alla slag af skuld-
förskrifningar, vexlar, anvisningar och invisningar;
c) qvittenser å inbetalning af ränta å skuld;
d) qvittenser å inbetalning af skatter eller andra all¬
männa afgift er;
e) qvittenser å inbetalning till försäkringsbolag eller
förening, som icke afser vinst för delegarne, utan
allenast ömsesidig försäkring mot skada å egendom,
282
Straffbestäm¬
melser.
af delegares bidrag till skadeersättningar och förvalt¬
ningskostnader;
f) bevis om insättning af penningar å npp- och af-
skrifnings- eller annan bank-räkning, äfvensom i spar¬
bank; samt
g) bevis om mottagandet af vexel, skuldebref eller
annat fordringsbevis till accept eller inkassering.
I fråga om de former af stämpelskatt, som hänföra sig till
beskattningen af arf, testamente och gåfva, af kar akter sfull-
magter, samt af spelkort, får Komitén hänvisa till det särskildt
framställda förslaget till arfskatt samt till de utredningar och
förslag, som lemnas i sammanhang med behandlingen af Be-
villningsförordningens Art. III. Med hänsyn till öfriga, här of¬
van icke vidrörda punkter af nu gällande stampelpappersförord¬
ning har Komitén biträdt de åsigter, som uttalas i det inom
Finansdepartementet utarbetade förslag af den 30 Augusti 1881
till Kungörelse angående stämpelafgiften.
Med hänsyn till påföljden för uraktlåten stämpling samt
kontroll å stämplingens verkställande finner Komitén, enär dess
ofvan framställda förslag väsentligen afser handlingar, som
aldrig behöfva för offentlig myndighet uppvisas, nödigt att till
nu i detta hänseende gällande föreskrifter fogas följande stad-
ganden:
l:o) Uraktlåten stämpling af vexel, anvisning eller
invisning straffes med böter af fem gånger stämpeln,
dock minst tjugufem kronor, hvarjemte den felande
stämpeln ersättes.
2:o) Den som utgifver skuldebref, obligation, bod¬
meribref, depositionsbevis, aktie eller lottbref i bolag,
eller ock tecknar godkännande å räkning, utan att
handlingen blifvit med föreskrifven stämpel försedd,
böte fem gånger den felande afgiftens belopp, dock
icke under fem kronor, och ersätte stämpeln.
3:o) Enahanda ansvar och ersättningsskyldighet
skall åligga hvarje innehafvare af en ostämplad eller
otillräckligt stämplad handling af nu ifrågavarande
slag; dock att innehafvaren skall vara från böterna
283
fri, derest lian styrker, att lian icke åtta dagar inne-
liaft handling en.
4:o) Den, som utgifver annan handling, som vid ut¬
färdandet är underkastad stämpel, eller lemnar qvittens,
utan att förse handlingen eller qvittenset med före-
skrifven stämpel, höte fem gånger den felande af-
giftens belopp, dock icke under fem kronor, och er¬
sätte stämpeln.
5:o) Mäklare, som biträder vid försäljning af
ostämplad eller otillräckligt stämplad handling, skall
drabbas af samma ansvar och ersättningsskyldighet,
som skulle åligga handlingens utgifvare.
6:o) Om handling upprättas i två eller flere exem¬
plar, skall allenast ett af dem förses med stämpel,
och de öfriga med anteckning af den, som åsatt stäm¬
peln, om beloppet af den stämpel, som för det stämpel-.
belagda exemplaret blifvit utgjord, dock att vid ar¬
rende af jordbruksfastighet alltid arrendatorns och vid
hyra af annan fastighet alltid hyresvärdens exemplar
af arrende eller hyreskontraktet skall med stämpel
förses.
7:o) Offentlig myndighet eller tjensteman må icke
till någon embetsåtgärd mottaga handling, som icke
är försedd med föreskrifven stämpel eller med sådan
anteckning om stämpels utgörande till behörigt be¬
lopp, som i föregående punkt omförmäles.
För en beräkning af den sannolika afkastningen af de så- De nya
lunda föreslagna nya stämpelafgifterna möter, vid den nästan
fullständiga saknaden af utgångspunkter för en sådan beräk- usa afkast¬
ning i fråga om åtskilliga af afgifterna, icke ringa svårighet. mng•
Yid densammas verkställande har Komitén fördenskull gått
till väga med mycken varsamhet, hvadan nedan angifna belopp
antagligen ej skola befinnas vara för höga.
Då, enligt det genom Kungl. Finansdepartementets försorg ut¬
arbetade Sammandrag öfver Stämpelafgifterna för år 1877, värdet
af lagfaren fast egendom (med undantag af sådan som lagfarits på
grund af arf eller giftorätt) år 1877 uppgick till 163,308,767 kronor,
skulle den af Komitén föreslagna stämpeln å lagfartsbevis efter
nämnda års förhållanden hafva inbragt omkring 240,000 kronor.
284
Enligt de från uppbördsförvaltningarne till Komitén inkomna
statistiska uppgifter skulle under år 1878 jordbruksfastighet
till ett taxeringsvärde af omkring 379,091,000 kronor hafva varit
utarrenderad. Antages arrendet i allmänhet utgöra 4 procent af
taxeringsvärdet, skulle' med den föreslagna stämpelsatsen för
nyttjanderättsaftal, stämpeln för arrendekontrakt hafva upp¬
gått till 37,909 kronor. — Taxeringsvärdet å »annan fastighet»
i stad utgjorde år 187 6 550,921,536 kronor *). Antager man, att
hälften af nämnda fastigheter var uthyrd, och att hyran i all¬
mänhet utgjorde 5 procent af taxeringsvärdet, skulle stämpeln
för hyreskontrakt i stad uppgå till omkring 35,000 kronor. —
Med afseende å den synnerligen olikartade beskaffenheten af de
fastigheter, som å landet sammanfattas under benämningen
»annan fastighet», torde en motsvarande beräkning för dem svår¬
ligen kunna uppställas. — Summan af stämpelafgifterna för
hyreskontrakt i stad samt för arrendekontrakt skulle alltså
enligt det anförda utgöra omkring 73,000 kronor, hvilket belopp,
om det än borde ökas något för hyreskontrakt å landet, likväl
på grund af den föreslagna stämpelfriheten för kontrakt med
årlig afgäld icke uppgående till 500 kronor, torde i sin helhet
böra nedsättas till 65,000 kronor.
Under år 1879 utfärdades 775 mutsedlar och 2,158 hvilo-
ståndsresolutioner, för hvilka, efter en stämpelsats af 10 kro¬
nor för hvarje sådan handling, stämpelbeloppet skulle hafva
uppgått till 29,330 kronor, eller, med afdrag för den redan nu
utgående stämpeln, till omkring 28,000 kronor.
Under år 1880 fastställdes af Kungi. Maj:t bolagsordningar för
aktiebolag med ett minimiaktiebelopp af 13,843,970 kronor. För
detta aktiebelopp skulle den af Komitén beslutade stämpel
hafva utgjort omkring 14,000 kronor. Då emellertid äldre
aktiebolag under loppet af samma år efter all anledning verk¬
ställt icke obetydande emissioner af nya aktier, torde nämnda
belopp måhända böra förhöjas till 20,000 kronor.
Under år 1880 diskonterades i Riksbanken och dess afdel-
ningskontor ,vexlar till ett belopp af 31,115,597 kronor 51 öre.
Hvad de enskilda bankerna beträffar, kan motsvarande siffra
') Enligt den genom Finansdepartementets försorg ntgifna öfversigt af 1876 års
bevillningstaxering. Till följd af den förr iakttagna uppställningen af generalsamman-
draget öfver bevillningen kan motsvarande siffra icke uppgifvas för år 1878. För 1879
står deremot nämnda siffra att vinna, men 1876 års siffra bär valts, såsom efter all
anledning mera öfverensstämmande med 1878 års.
285
icke exakt uppgifvas, da de manadtligen utgifna redogörelserna
för de enskilda bankerna allenast afse ställningen en viss dag,
icke tillika omsättningen under någon viss tid. För tre af de
största enskilda bankerna, nemligen Skånes, Stockholms och
Sundsvalls, har emellertid ur vederbörande direktioners års¬
berättelser uppgift i ifrågavarande afseende kunnat erhållas.
Jemföres dessa tre bankers tillgång i vexlar vid 1880 års
utgång iped summan af de under året af dem köpta vexlar,
och antages samma förhållande ega rum mellan summan af
samtliga enskilda sedelutgifvande bankers, aktiebankers, ock
kreditaktiebolags tillgång i vexlar vid nämnda tid och sum¬
man af de utaf dem under året köpta vexlar, skulle man
kunna antaga, att vid samtliga enskilda bankinrättningar
under ar 1880 diskonterats vexlar till ett belopp af omkring
437.000. 000 kronor. Lägges härtill beloppet af de i Riksbanken
diskonterade vexlarne, uppkommer en totalssnmma af omkring
468.000. 000 kronor.
För beräkningen af storleken af den vexelcirkulation, som
icke i diskonteringsväg kommer i beröring med bankerna, saknas
all annan ledning än den, som må kunna ligga deruti, att vexel-
sluten i främmande myntslag å Stockholms och Göteborgs
börser under år 1879 nppgingo, i svenskt mynt beräknadt, till
sammanlagdt 132,720,410 kronor, samt att under år 1880 från
Statskontoret utlemnats 143,705 stycken vexel- och 96,200 st.
anvisningsstämplar samt att under samma år stämplades 18,050
st. vexel- och 6,700 st. anvisningsblanketter (samtliga dessa
stämplar och blanketter afsedda till utrikes vexlar och anvis¬
ningar).
Om, i saknad af hvarje tillförlitlig hållpunkt för beräknin¬
gen, man finge antaga, att den vexelcirkulation, som icke i di¬
skonteringsväg kommer i beröring med bankerna, är lika stor
med den, som passerar dessa, skulle efter en stämpelsats af
25 öre för hvarje fulla 1,000 kronor afkastningen af stäm¬
peln för nämnda belopp uppgå till omkring 234,000 kronor,
hvilket belopp likväl, med afseende å den för vexlar under
1,000 kronor och å vista vexlar föreslagna lägre stämpelsats,
torde böra nedsättas till 200,000 kronor. Från detta belopp
bör ytterligare dragas den till omkring 150,000 kronor upp¬
gående afkastningen af den nuvarande vexelstämpeln. Behåll¬
ningen komme då att utgöra omkring 50,000 kronor.
286
Under år 1880 insattes på depositionsräkning i Riksbanken
ock dess afdelningskontor ett belopp af 20,547,492 kronor 73
öre ocli ntlemnades lån till belopp af 37,862,324 kronor 28 öre.
Med användande af enahanda jemförelse mellan å ena sidan Skå¬
nes, Stockholms och Sundsvalls enskilda banker samt å andra si¬
dan samtliga enskilda bankinrättningar, som ofvan användts i
fråga om diskonterade vexlar, skulle totalbeloppet af deposi¬
tioner i enskilda banker under nämnda år kunna antagas hafva
uppgått till omkring 328,000,000 kronor, och totalsumman af från
nämnda banker utlemnade lån till omkring 241,000,000 kronor.
Summan af depositioner i Riksbanken och de enskilda bankerna
skulle alltså hafva uppgått till omkring 349,000,000 kronor och
summan af utlemnade lån till omkring 279,000,000 kronor; —
totalsumman af dessa båda grenar af bankernas in- och utlå-
ningsrörelse alltså till omkring 628,000,000 kronor. För detta
belopp skulle, enligt den föreslagna beräkningsgrunden af 25
öre för hvarje fulla 1,000 kronor, stämpeln utgöra omkring
157,000 kronor, eller, med afseende på befrielsen för skuldför-
skrifningar å lägre belopp än 1,000 kronor, 150,000 kronor. Be¬
räknar man stämpeln för öfriga skuldförskrifningar af alla slag,
som under året utfärdats, (erinras må, att under år 1878 bevil¬
jades inteckningar till sammanlagdt belopp af 100,510,076 kro¬
nor), till omkring 100,000 kr., skulle sammanlagda stämpelbeloppet
för dessa slag af handlingar uppgå till omkring 250,000 kronor.
För nu omförmälda slag af handlingar skulle, enligt ofvan
följda beräkningsgrunder, afkastningen af de föreslagna nya
eller ökade stämpelsatserna alltså utgöra:
för lagfartsbevis--------------------------------------------- 240,000 kronor
» arrende- och hyreskontrakt........................ 65,000 »
» mutsedlar och hviloståndsresolutioner......... 28,000 »
» aktier....................:........-........................ 20,000 »
» vexlar........................ 50,000 »
» skuldförskrifningar af alla slag.................. 250,000 »
Summa 653,000 »
Afkastningen af stämpeln för öfriga, ofvan angifna slag af
handlingar, hvilka enligt Komiténs förslag skulle underkastas
sådan beskattning, nemligen anmälningsskrifter för idkande
af näring, kontrakt om lös egendom, qvittenser, anvisningar och
nederlagsbevis, torde svårligen kunna ens approximativt upp-
287
skattas till något visst belopp. Man torde dock utan fara för
misstag kunna antaga, att afkastningen af stämpeln för dessa slag
af handlingar, lagd till den för öfriga slag ofvan beräknade,
bör kunna uppbringa totalafkastningen af de föreslagna nya
stämpelsatserna till ett belopp af omkring 800,000 kronor, hvil-
ket belopp Komitén fördenskull ansett sig kunna i sina beräk¬
ningar upptaga.
288
C. Brän vinsbeskattningen.
Genom nådig remiss af den 6 Maj 1881 har, med öfverlem¬
nande af de utaf komiterade för öfverseende af gällande brän-
vinslagstiftning den 20 December 1878 och den 23 Januari
1880 afgifna förslag dels till förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spiri¬
tuösa drycker, dels ock till förordning angående vilkoren för
tillverkning af bränvin, åt Skatteregleringskomitén uppdragits att
afgifva yttrande öfver dessa förslag i hvad de afse ändring i
gällande bestämmelser angående afgifterna för tillverkning och
försäljning af bränvin.
Gällande stad- j)e fgr närvarande till innevarande års slut gällande bestäm-
mde^iiUverk-melserna angående tillverkning af bränvin innefattas i Kungl.
ningsafgif- Förordningen den 23 Augusti 1876 och Kungl. Kungörelsen den 16
Urna' Maj 1879, genom hvilka är stadgadt, att för bränvin, som inom
landet tillverkas, skall erläggas en afgift af en krona för hvarje
kanna af viss bestämd normalstyrka; att, oberäknadt denna af¬
gift, särskild afgift skall erläggas med 25 öre för hvarje kanna,
hvarmed tillverkningen vid något bränneri öfverstiger den högsta
tillåtna, men att, om tillverkningen vid något bränneri icke
uppgått till det minsta bestämda beloppet, en afgift af lika¬
ledes 25 öre per kanna skall erläggas för skilnaden mellan det
minsta tillåtna tillverkningsbeloppet och det tillverkade kanne-
talet. Dessa författningar upphöra att vara gällande vid 1883 års
ingång, och träder då i kraft Kungl. Förordningen den 2 Juni 1882,
som, med tillämpning af metersystemet, bestämmer tillverkningsaf-
giften till 40 öre för hvarje liter och de här ofvan omförmälda
särskilda afgifterna för öfver- och undertillverkning till 10 öre per
liter.
Tillverknings- För senast tilländagångna tillverkningsår 1881—82 hafva till-
af\telopp a* verkningsafgifterna uppgått till 16,447,634 kr. 12 öre.
289
Stadgandena åter beträffande för säljningsafgifterna och vinst- Gällande stad-
medlen å handel med bränvin och andra brända eller distilleradeende^fönäij-
spirituösa drycker, gifna genom Kungi. Förordningen den24 Augusti ningsafgifter-
1877, äro af hufvudsakligen följande innehåll. Afgifterna ut- namedlen™*'
göra vid minuthandel 25 öre och vid utskänkning 40 öre för
hvarje kanna af det bränvin, som blifvit till försäljning be-
räknadt eller hvarför afgift är åtagen. Då i stad all minut¬
handel med eller all utskänkning af bränvin eller beggedera blif¬
vit af bolag öfvertagen, skall, förutom försäljningsafgift, bolaget
afstå hela den nettovinst, som, sedan nödiga förvaltningskostna¬
der blifvit afdragne, uppkommit af all den bränvinshandel, bo¬
laget idkat.
Utaf de afgifter, som enligt nämnda förordning inflyta för
minuthandel med eller utskänkning af bränvin, vare sig i stad
eller å landet, äfvensom af den nettovinst på rörelsen, som bolag
i stad skall afstå, insättas i landtränteriet Vö^el för landstingets
och V5:del för hushållningssällskapets räkning, för att af desamma
förvaltas och användas till ändamål, som för länet nyttiga äro.
Af de afgifter, som i stad inflyta, äfvensom af den här ofvan
omförmälda nettovinst å bolagets rörelse tillfalla de återstående
tre femtedelarne staden; men af de afgifter, som från socknar ä
landet ingå, aflemnas de tre femtedelarne i landtränteriet, hvar¬
ifrån det för hela länet eller, om län blifvit i distrikt indeladt,
det för hela distriktet influtna, sammanlagda beloppet genom
Konungens Befallningshafvande fördelas på länets eller distrik¬
tets samtliga socknar i förhållande till hvarderas folkmängd.
Hvad stad eller socken sålunda tillfaller användes till kommu¬
nala behof inom staden eller socknen.
I Stockholm tillfaller hela afgiften staden, och i annan stad,
som icke deltager i landsting, tillfaller staden jemväl den femte¬
del, som eljest skulle för landstingets räkning insättas i veder¬
börande landtränteri.
För försäljningsåret 1879—80 hafva dessa bestämmelser verkat Försäijnings-
sålunda : afgiftemas
0 . . och vinstmed-
Stockholm har erhållit, lens belopp
1 betingad försäljningsafgift af bolag......... Kr. 134,280: — ochrdel~
i bolagets vinstmedel.................................... » 877,493
i afgifter af andra innehafvare af rättigheter » 13,516
Summa Kr. 1,025,289
19
Skatteregleringskoniiténs Betänkande. III.
290
Bränvins-
Tcomiténs
förslag.
Transport Kr. 1,025,289: 75
hvarifrån afgå provisioner m. m................... Kr._82: 60
Återstå Kr. 1,025,207: 15.
I de öfriga städerna har influtit:
af bolag, betingade försäljningsafgifter----------- Kr. 1,415,028: 79
vinstmedel ........... » 1,851,978: os
af andra innehafvare af rättigheter............... » 501,612: 8 5
Summa Kr. 3,768,619: 72.
A landsbygden hafva influtit
försäljningsafgifter:
af bolag___________________________________________________ Kr. 40,003: 45
af andra innehafvare af rättigheter............... » 289,681: 9S
Summa Kr. 329,685: 43
Summa Summarum Kr. 5,123,512: 30.
Af de i städerna, utom Stockholm, och å landsbygden influtna
beloppen hafva tillfallit:
landsting---------- Kr. 669,334: 22
hushållningssällskap.................................... » 818,861: 98
stadskommuner........................ » 2,405,921: 46
landskommuner........... » 197,512: es
och i provisioner m. m. utgått.................. » 6,674: 84
Summa Kr. 4,098,305: 15.
Enligt komiterades för öfverseende af gällande bränvinslag-
stiftning ofvanomförmälda förslag skulle för bränvin, som inom
landet tillverkas, erläggas skatt af 1 krona 20 öre för hvarje
beskattningsbar kanna samt vid öfver- och undertillverkning en
afgift af 25 öre per kanna. Någon allmän försäljningsafgift, utom
den för äldre rättigheter eller vid försäljning å passagerarefartyg,
vid läger m.m. utgående, skulle enligt komiterades förslag ej åläggas.
I fråga om bränvinshandeln och inkomsten deraf föreslå komi-
terade följande bestämmelser:
derest för stad stadsfullmägtige eller, der sådane ej äro,
allmän rådstuga, eller för kommun å landet kommunalfullmägtige
eller, der sådane ej äro, kommunalstämma besluter, att utöfver
de äldre eller särskildt förlänade rättigheter till bränvinsförsälj-
ning, hvilka kunna finnas inom kommunen, bränvinshandel skall
utöfvas inom kommunen, och derjemte åtager, sig att hålla de
medel till handa, som fordras för rörelsen, då må så beskaffad
handel idkas, om beslutet varder af Kungl. Maj:ts Befallningshaf-
291
vande faststäldt; dock att dylikt beslut för hvarje gång icke må afse
flere än tre omedelbart efter hvarandra följande försäljningsår;
sådan bränvinshandel skall å det allmännas vägnar hand-
hafvas under öfverinseende af en särskild nämnd;
vill denna nämnd mot bestämd afgift åt annan upplåta någon
af de försäljningsrättigheter, till hvilka tillstånd erhållits, då skall
nämnden derom göra framställning hos Kungl. Maj:ts Befallnings¬
hafvande, som eger att bifalla eller afslå framställningen, med af¬
seende så väl å skälen och vilkoren för upplåtelsen samt den
persons behörighet och tjenlighet, åt hvilken upplåtelsen ifråga¬
sattes, som å afgiftens förhållande till den inkomst, hvilken anses
kunna uppkomma af rörelsen;
öfver all den bränvinshandel. som idkas inom en kommun
för allmän räkning, skola föras gemensamma räkenskaper, uppta¬
gande å ena sidan de inkomster, hvilka inflyta såväl vid den
omedelbart för det allmännas räkning utöfvade handeln som i af-
gifter för upplåtna rättigheter, och å den andra de med rörelsen
förenade utgifter, till hvilka äfven må räknas betäckande af för¬
lust, som under föregående år kan för kommunen hafva uppstått
genom idkande af sådan handel för allmän räkning;
vinstmedlen af den bränvinshandel, som inom ett län under
försäljningsåret drifvits för allmän räkning, tillsammans med de
afgifter, hvilka inom länet erlagts under samma tid, skola gå till
fördelning på följande sätt:
derest vid jemförelse med den uppskattning, som af pröfnings-
komitén faststälts för bevillningen enligt Art. II i medeltal
för de sista fem åren, inräknadt det, hvarunder försäljningsåret
slutat, visar sig, att tre femtedelar af vinstmedlen och afgifterna
sammanslagne icke öfverstiga det belopp, som uppkommer, då en
hundradel af hela antagna beskattningsbara inkomsten samman¬
lägges med tre öre för hvarje fulla 100 kronor af alla jord¬
bruksfastigheters och fem öre för hvarje fulla 100 kronor af
alla andra fastigheters uppskattade värden inom länet, då skola
dessa tre femtedelar fördelas emellan samtliga kommuner inom
länet i förhållande till den bevillning enligt Art. II, som blif-
vit af pröfningskomitén i medeltal för omförmälda fem år fast¬
ställd för hvar och en af dem. Af de återstående två femtedelarne
skall den ena tillfalla landstinget och den andra, tillsammans med
motsvarande andelar från öfriga län, gå till fördelning mellan rikets
samtliga hushållningssällskap efter befolkningens storlek inom
Bränvins-
komiténs
förslag.
292
Bränvins-
Jcomiténs
förslag.
deras områden vid slutet af det kalenderår, hvarunder försälj¬
ningsåret börjar. Skulle åter tre femtedelar af vinstmedlen och
afgifterna öfverstiga förenämnda gräns, skall fördelning enligt
nyss uppgifna grunder emellan kommunerna, landstinget och hus¬
hållningssällskapen ske allenast af så stor del af dessa inkomster,
att kommunernas sammanlagda andelar jemnt uppgå till sagda
gräns, och återstoden tillfalla statsverket;
stad, som icke deltager i landsting, tillfälle jemväl den på sta¬
den i förhållande till dess bevillning efter Art. II belöpande andel i
den femtedel, som eljest skolat i dess helhet ingå till landstinget,
Stockholms stad behålle alla vinstmedlen och afgifterna inom
ofvan begränsade belopp. Yid beräkningen af denna gräns läggas
stadens till bevillning beskattningsbara inkomst och till bevillning
uppskattade fastighetsvärden till grund;
skulle framdeles bevillningen efter Art. II blifva bestämd att
utgå för jordbruksfastigheter med lika stor andel af uppskattade
värdet som för andra fastigheter, då skall, vid bestämmande af ofvan
nämnda såsom gräns satta belopp, jemväl för jordbruksfastigheter
räknas fem öre för hvarje fulla 100 kronor af samma värden;
kommuns andel i vinstmedlen och afgifterna skall användas
till kommunala behof, samt landstings och hushållningssällskaps
andelar till ändamål, som äro nyttiga för länet. Fördelningen
enligt ofvan stadgade grunder uppgöres af Kungl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande.
För den händelse att detta förslag skulle blifva antaget, före¬
slå komiterade vidare nedanstående öfvergående stadganden:
under hvart och ett af de tio första försäljningsår, fördel¬
ning på det föreslagna, här ofvan beskrifna sättet skulle ega rum
af inkomst från bränvinshandeln, skall kommun af de derstädes
influtna vinstmedel och afgifter, som icke tillfalla landstinget och
hushållningssällskapen, erhålla det belopp, kommunen för de fem
sista försäljningsåren dessförinnan årligen i medeltal njutit i sådan
inkomst enligt^ de till Kungl. Maj:ts Befallningshafvande ingifna
uppgifter. Erhåller någon kommun pa detta sätt mer än hvad
efter ofvan omförmälda beräkningsgrund belöper pa densamma;
skola öfriga kommuner i länet af de medel, hvilka ma från länet
tillfalla statsverket, undfå godtgörelse, så långt dessa medel förslå,
för den minskning, som derigenom uppkommer för dem;
under nämnda öfvergångstid af tio år skall hvarje läns hus¬
hållningssällskap af hushållningssällskapens andel i de från länet
293
influtna vinstmedel och afgifter erhålla det belopp, sällskapet för Brämins-
de fem sista försäljningsåren dessförinnan årligen i medeltal njutit förslag.
i sådan inkomst,
vinstmedel af bränvinshandel, som idkas inom en kommun för
allmän räkning under nyssnämnda öfvergångstid, må till så stor del,
som enligt ofvanstående öfvergångsstadgande tillkommer kommu¬
nen, inbetalas till kommunens kassa, i den mån desamma under
försäljningsåret blifva tillgängliga.
Den åsigt, komiterade för öfverseende af gällande bränvins- Skatteregle-
lagstiftning omfattat, att tillverknings- och försäljningsafgifterna ”"rat&TocÄ
böra sammanslås eller, rättare sagdt, den egentliga beskattningen förslag.
läggas uteslutande på tillverkningen, har Skatteregleringskomitén
ej kunnat dela.
Mot en dylik sammanslagning förekommer hufvudsakligen,
att de två afgifterna, såsom ock sjelfva benämningarne antyda,
äro af väsentligen olika natur och afse att beskatta två helt
skilda näringsgrenar. Beskattningen af tillverkningen och be¬
skattningen af försäljningen hvila ej på samma grunder; omstän¬
digheter kunna tänkas, då den ena näringen må kunna och böra
beskattas högre eller annorlunda än den andra. Särskildt kan
det understundom vara mer lämpligt att öka statens inkomst
eller fördyra bränvinet genom ökandet af skatten på dess för¬
säljning, än endast och allenast genom höjandet af skatten å dess
tillverkning.
Om derjemte, såsom reservanterna i bemälda komité antagit
och föreslagit, sammanslagningen komme att medföra bränvins-
handelns frigifvande, skulle, enligt Skatteregleringskomiténs åsigt,
ett sådant resultat, om än teoretiska grunder kunna till försvar
derför andragas, stå alltför mycket i strid mot senare årtiondens
gagneliga sträfvanden på detta område för att icke, äfven ur
denna synpunkt, sammanslagningen skulle synas mindre välbetänkt.
De tvenne afgifternas olika beskaffenhet skulle måhända icke
heller i längden medgifva den förändrade anordningens fullständiga
vidblifvande; sannolikt skulle, såsom ock i komiterades förslag
antydes, saknaden af en statens skatt på försäljningen leda
dertill, att från kommunernas, särskildt städernas, sida sträfvan¬
den ganska snart framträdde att, i en eller annan form, åstad-
294
komma en ny försäljningsskatt vid sidan af den ökade tillverk-
ningsafgiften.
Komitén får på dessa skäljiemställa,
att en särskild tillverknings- ock en särskild för¬
sälj ningsafgift fortfarande måtte bibehållas.
Redan häraf följer, att Skatteregleringskomitén ej kan bi¬
träda ofvannämnda komiterades förslag i öfrigt, ledande till en
väsentlig rubbning i det sätt, hvarpå bränvinsförsäljningen hittills
under senare tiden varit ordnad.
I afseende å de tvenne, enligt Komiténs mening fortfarande
lämpliga och behöfliga afgifternas belopp och sättet för de in¬
flytande medlens användande får Komitén anföra följande.
Hvad först angår tillverkning safgiften, föreslog Knngl. Maj:t
vid 1879 års riksdag denna afgifts höjande från 80 öre till 1 kr.
20 öre per beskattningsbar kanna; men det syntes Riksdagen
mindre lämpligt att på en gång och utan samband med för¬
ändrad lagstiftning angående bränvins tillverkning och försälj¬
ning, hvarom förslag då var att snart förvänta, vidtaga en så
betydlig höjning af bränvinstillverkningsafgiften, helst en så stor
förhöjning då icke för fyllande af statsverkets behof vore ound¬
gängligen nödig; hvarför ock samma års Riksdag ökade afgiften
endast till 1 krona, och har den vid innevarande års riksdag, i
sammanhang med beslut om metersystemets tillämpning, bestämts,
såsom ofvan blifvit nämndt, till 40 öre per liter, motsvarande en
ytterligare höjning af icke fullt fem procent.
Då sålunda förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften för
kort tid sedan blifvit tvenne gånger vidtagen, och då en ofta åter¬
kommande rubbning i beskattning såvidt möjligt bör undvikas,
har Komitén icke ansett tiden nu vara inne för en ytterligare för¬
höjning af denna tillverkningsafgift.
Enär bränvinet likväl är ett ganska lämpligt föremål för be¬
skattning, skulle, efter Komiténs tanke, efter någon tids förlopp,
och om statsverkets behof sådant kräfver, en tillökning af denna
afgift utan betänklighet kunna vidtagas, och Komitén har derför
bland de inkomstkällor, som vid ökade statsbehof kunna fram¬
deles anlitas, upptagit äfven en förhöjning af bränvinstillverk-
ningsskatten.
Hvad dernäst bränvins för säljning saf giften beträffar, lärer det
vara obestridligt, att denna, lika väl som afgiften för bränvins
tillverkning, på grund af sin natur tillkommer staten. Den är