Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
1
N:o 2.
Ank. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1882, kl. 2 e. m.
Första Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2,
i anledning af väckt fråga om. utfärdande af förbud mot
försäljning af s. k. fosfortändstickor.
Uti eu till Utskottet remitterad motion . (N:o 25) har Herr Bengt
Rääf föreslagit, att Riksdagen måtte uti underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörandes hörande, taga i nådigt
öfvervägande, om icke, i likhet med hvad inom åtskilliga andra länder
egt rum, förbud emot försäljning af så kallade fosfortändstickor från
och med ingången af nästkommande år bör utfärdas.
Såsom skäl till sitt förslag har motionären hufvudsakligen anfört,
att, ehuru genom Kongl. förordningen den 7 Januari 1876, angående
vård och försäljning af arsenik samt af andra giftiga ämnen och varor,
noggranna och i flera fall ganska stränga föreskrifter äro meddelade i
ändamål att förekomma deras missbruk, det giftiga ämnet fosfor likväl i
ganska betydliga qvantiteter tillhandahålles den stora allmänheten i
form af fosfortändstickor, hvilka, oaktadt uppfinningen af så kallade
säkerhetständstickor numera gjort användandet af den giftiga fosforn
till tändstickor obehöfligt, fortfarande i högst betydlig mängd inom
Sverige försäljas och förbrukas. I den mån förenämnda författning för¬
svårat åtkomsten af andra gifter, hade deremot den ymniga tillgången
på fosfortändstickor underlättat förgiftningsförsöken. Kännedomen derom
att fosfortändstickor kunna för sådana brottsliga försök med framgång
användas, hade ock på senare åren blifvit allt mera allmän, och från
flera delar af landet erfar man, att från tändstickor afskrapad fosfor gan-
Bih. till Riksd. Prof. 1882. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 2 Haft. 1
2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 2) Utlåtande N:o 2.
ska ofta för brottsliga ändamål användes, bland annat, såsom medel att
fördrifva foster. Ehuru icke på långt när alla de fall blifva upptäckta,
der fosforförgiftning eller försök dertill egt rum, ådagalade dock de
rättsmedicinska undersökningarne, att fosforförgiftning under senare
åren vore i ständigt tilltagande. Genom dessa undersökningar hade
nemligen blifvit ådagalagdt, att sådan förgiftning med dödlig utgång
egt rum:
År 1878 i 9 fall,
» 1879 i 16 >
» 1880 i 17 >
» 1881 i 22 »
I de flesta af dessa fall hade ogift qvinna intagit från fosfortänd¬
stickor afskrapad fosfor, i afsigt att fördrifva sitt foster, hvarvid hon
sjelf fått sätta till lifvet i följd af akut fosforförgiftning.
Men förutom de brott, hvilkas utförande fosfortändstickorna så¬
lunda underlätta, gåfvo de äfven ganska ofta anledning till andra olyc¬
kor. Ofta uppkomme eldsvådor till följd deraf att sådana tändstickor
antingen af vårdslösa menniskor tappades bland eldfängda ämnen, dem
de vid minsta friktion antända, eller af råttor kringdragas och inkomma
på ställen, der de likaledes gifva upphof till eldsvådor. I saknad af
nödig kännedom om alla de olycksfall, hvartill fosfortändstickorna gifvit
anledning, kunde väl omfånget deraf icke angifvas.
Motionären hyste dock den öfvertygelsen, att tiden vore inne att
följa de staters exempel, hvilka utfärdat förbud mot användande af fos¬
forstickor. Detta borde så mycket hellre ske i Sverige, som till¬
verkningen af säkerhetständstickor här vunnit den största hittills kända
fulländning, hvartill komme att ett förbud mot fosfortändstickor icke,
såsom fallet må hända vore i åtskilliga andra länder, skulle förorsaka
behof af införsel från utlandet af de oskadliga säkerhetständstickorna,
hvilka hvarken äro giftiga eller sjelfantändande. Skilnaden i pris på
dessa olika slags stickor vore dessutom numera så ringa, att den icke
borde kunna åberopas såsom skäl för fosfortändstickornas användande.
Motionären förutsåge visserligen att den invändning mot hans förslag
komme att göras, att bifall dertill vore stridande mot näringsfriheten;
men derpå kunde svaras, att samma invändning kunde göras mot för¬
budet för åtskillige andra näringsidkare, t. ex. tapetfabrikanter, tillver¬
kare af mattor och andra tyger in. fl. att i sina fabrikat inblanda gifter.
Här vore icke fråga om förbud för tändsticksfabrikanter att tillverka
och försälja tändstickor. Frågan gälde blott att förbjuda dem tillverka
varan af ett så giftigt och farligt ämne, som fosfor. Motionären vore
3
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
ock öfvertygad, att de svenska tändsticksfabrikanterne skulle halva för¬
del af förbudet mot användande af den giftiga fosforen, då de finge
desto större afsättning på säkerhetständstickorna, samt att afsättningen
af de svenska säkerhetständstickorna äfven i andra länder skulle ökas i
den mån kännedomen spriddes derom, att fosforstickorna, såsom skad¬
liga, blifvit inom Sverige förbjudna.
Utskottet, som sökt att'förskaffa sig nödiga upplysningar för den
sålunda väckta frågans bedömande, har dervid erfarit, att den vanliga,
till färgen hvita eller ljusgula fosforen vid 40 graders värme tänder sig
och förbrinner, under stark ljusutveckling, till fosforsyra, hvilken i luf¬
ten sprider sig som en tjock hvit rök. Detta slags fosfor är ett ämne,
som knappast af något annat öfverträffas i giftighet. Men genom upp¬
hettning, utan lufttillträde, till 160—250 grader förvandlas den vanliga
fosforen till s. k. amorf eller röd fosfor, som har helt andra egenskaper.
Den röda (amorfa) fosforen occideras icke i luften, är ej giftig och an¬
tändes först vid 260 graders värme. Då så kallade strykstickor först
började tillverkas användes dertill uteslutande den hvita, giftiga fosforen,
hvilket fortfor ända till dess Fabrikören Lundström i Jönköping på
1850-talet uppfann de s. k. säkerhetständstickorna, hvilken uppfinning
på sin tid ansågs så vigtig, att densamma vid den stora expositionen i
Paris 1855 utmärktes med silfvermedaljen. Vid tillverkningen af de s.
k. säkerhetständstickorna doppas dessa först i upplöst paraffin-vax och
sedermera uti sjelfva tändsatsen, i hvilken icke ingår någon fosfor. Tänd-
satsen utgöres nemligen till sin hufvudsakligaste del af förbrännande
salter, såsom kali m. m. Såsom bekant är, sker antändningen af dessa
stickor genom deras gnidning mot det s. k. plånet, hvilket är bestruket
med en blandning, hvari ingår röd fosfor. Dessa tändstickor äro följakt¬
ligen giftfria och kunna icke fatta eld genom sjelfantändning.
De vanliga fosfortändstickornas många farliga egenskaper voro
redan på 1850-talet kända. Den Lundströmska uppfinningen af säker-
hetständstickor föranledde derför medicinska akademien i Paris att till¬
sätta en kommission af trenne framstående vetenskapsmän jför att af¬
gifva yttrande angående de olika tändstickornas företräde eller faror.
Denna kommission kom till följande slutsatser, livilka af den medicinska
akademien adopterades:
l:o) De fosforångor, hvilka utvecklas i fosfortändsticksfabriker ut¬
öfva ett skadligt inflytande på arbetarnes helsa och förorsaka ofta en
sjukdom, bekant under namnet »fosfornekrosr;
2:o) Den antändliga massa, som finnes på fosfortändstickorna, åstad¬
kommer farliga förgiftningar när den införes i magen. Denna massa
4 Första Kammarens Tillfälliga Utskott* (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
som är tillgänglig för hvar män, och hvilken redan förorsakat ett stort
antal sjelfmord och förgiftningar — är en allmän fara, hvilken det är
nödvändigt att med det snaraste undanrödja;
3:o) De tändstickor, Indika aro tillverkade med röd fosfor, eller
utan fosfor, innehålla icke något giftigt ämne; deras fabrikation medför
icke heller för arbetarne de faror, som vidlåda tillverkningen af de van¬
liga fosfortändstickorna;
4-°). Komiten utalar derför den önskan, att man måtte vid tänd-
sticksfabiikationen använda ren röd fosfor, i stället för den hvita, eller
ock en tändmassa utan fosfor, hvari intet gift är inblandadt; och att
regeringen måtte utfärda ett förbud mot tändstickor med hvit fosfor.
Oaktadt de i detta utlåtande sålunda framstälda åsigter, fortgår
visseiligen ännu inom Frankrike tillverkning och förbrukning af vanliga
fosfortändstickor, hvartill orsaken förnämligast torde få sökas i den
omständigheten, att bruket af fosforstickor i Frankrike hade fått en
alltför allmän spridning, innan säkerhetständstickorna uppfunnos, i följd
hvaraf. fabrikanter och försäljare af vanliga tändstickor, som trott sin
industri hotad genom uppkomsten af säkerhetständstickorna, gjort allt
hvad de förmått att, genom skriftliga uppsatser öfvertyga såväl allmän¬
het®11 som administrationen att fosfortändstickorna icke innehålla några
giftiga ämnen eller i öfrigt medföra någon fara. Dessutom har alltsedan
ai 1872 tillverkningen af tändstickor inom Frankrike varit monopoliserad
^ bolag, som icke är underkastadt någon konkurrens och följaktligen
icke har något intresse af att införa några förbättringar i tändsticks-
labi ikationen, då bolaget är berättigad! att för sina dåliga fosfortänd¬
stickor erhålla betalning efter faststäld mycket hög taxa,
Äfven *nom Sverige gick det till eu början långsamt att införa ett
allmännare bruk af säkerhetständstickor. Ännu i början af 1860-talet
ördes inom pressen liflig tvist i detta ämne mellan framstående veten-
skapsmän, å ena, samt fabrikanter af fosfortändstickor å den andra sidan.
De folie ådagalade klarligen fosfortändstickornas farliga egenskaper,
de senare förnekade dem. I allmänhet bedrefs tändsticksfabrikationen
pa den tiden inom Sverige i ringa. omfattning och ofta som husslöjd.
Anda tnl år 1850 funnos inom Sverige icke mera än 6 tändsticksfabriker
(alla för tillverkning af fosfortändstickor) med 287 arbetare, och deras
tillverkning afsåg _ uteslutande inhemsk förbrukning. År 1860 uppgick
antalet fabriker till 14, med en arbetspersonal af 1167 personer, och
först detta år förekom utförsel af tändstickor. Men vid denna tid synes
ock den svåra sjukdomen fosfornekros, hvilken redan 1855 någon gång
5
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
inom Sverige yppat sig, hafva oftare förekommit bland fabriksarbetarne,
så att vid 1862—1863 års riksdag af enskild motionär fråga väcktes
om vidtagande af åtgärder till förekommande af denna ohyggliga
sjukdom.
Af Allmänna Bevärs- och Ekonomi-Utskottets i anledning af
denna motion afgifna Betänkande N:o 32 af den 12 Januari 1863 in-
liemtas, att under åren 1858—1862 på Kongl. Serafimerlasarettet här¬
städes behandlats 13 fall af sjukdomen, utaf hvilka 7 från Finland, 5
från Stockholm och 1 från Örebro stad. Äldre personer hade i allmän¬
het deraf angripits först efter längre tids, 8 å 9 års, arbete med tänd¬
stickstillverkningen, men barn efter 2 å 3 år. Då sjukdomen således
vore temligen sällsynt, ansåg väl Allmänna Bevärs- och Ekonomi¬
utskottet, att tändstickstillverkningen ej borde blifva föremål för särskild
lagstiftning mera än andra handteringar, såsom blyhvitts-, svafvelsyre-
och tapetfabriker samt andra handtverk, der arsenik och qvicksilfver till
ej obetydlig del ingå bland råämnena; men med afseende på sjukdomens
svåra beskaffenhet ansåg dock Utskottet, att den gjorda framställningen
icke borde helt och hållet lemnas utan afseende. Utskottet hemstälde
derför, på anförda skäl, att Rikets Ständer måtte göra underdånig fram¬
ställning derom, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med frågan om ut¬
färdande af lag angående sundhetsförhållandenas ordnande i riket,
hvilken fråga då var på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, täcktes taga
i öfvervägande hvilka föreskrifter i ändamål att förekomma sjukdomen
fosfornekros ansågs böra i nämnda lag inflyta; och blef denna hemstäl¬
lan af Rikets Ständer bifallen.
Sjukdomen fosfornekros synes emellertid under de följande åren
antagit sådan utsträckning, att Kongl. Maj:t utan sammanblandning med
frågan om utfärdandet af lag rörande sundhetsförhållandenas ordnande
(hvarom först år 1874 utkom den s. k. Helsovårdsstadgan) företog ären¬
det till pröfning, samt under den 18 Februari 1870 utfärdade nådig
Förordning »angående hvad vid tillverkning af tändstickor eller andra
tändmedel, för hvilkas beredning vanlig fosfor användes, skall iakttagas
till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland arbetarne». De
vigtigaste bland de stadgande^ som innefattas i nämnda Kongl. för¬
ordning, synas vara följande:
att tillverkning af tändstickor med vanlig hvit eller gul fosfor icke får
eg a rum utom i derför inrättad fabrik;
att sådan fabrik icke får drifvas, med mindre egaren eller för fabriken
anstäld föreståndare styrkt sig ega noggrann kännedom om de rå¬
ämnen, hvilka'till tillverkningen begagnas;
6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
att särskilda rum vid fabriken skola finnas för:
a) tändsatsens beredning och stickornas doppning,
b) stickornas torkning, och
c) deras inpackning; samt att i hvarje af dessa rum kraftig luftvex¬
ling skall på föreskrifvet sätt åstadkommas;
att dessa rum skola hafva minst 10 fots höjd och en golfyta af åtmin¬
stone 30 qvadratfot för hvarje der sysselsatt arbetare, samt väggar
strukna med oljefärg och golf belagda med asfalt, cement eller tätt
slutande stenskifvor;
att tändmassans beredning och stickornas doppning icke må verkställas
annorstädes än under derför anbragta draghufvar, satta i förening
med luftvexlingsapparaten;
att fabrikens förråd af fosfor skall i särskildt frostfritt rum förvaras
under föreståndarens lås och nyckel;
att vid tändmassans beredning eller stickornas doppning icke må an¬
vändas arbetare, som ej fylt femton år; och att ingen må med dessa
arbeten sysselsättas längre tid, än sex månader i sender, eller, efter
det han upphört med sådant arbete, dertill å nyo användas förrän
minst två månader förflutit, utan att någon för helsan skadlig in¬
verkan af arbetet försports;
att för detta ändamål skall vid fabriken föras särskild bok, der för hvarje
arbetare antecknas hans namn och ålder samt dagen då han vid ett
visst slag af göromålen anstäldes och dagen då han dermed upp¬
hörde ;
att föreståndaren skall tillse, att de arbetare, som sysselsättas med tänd¬
massans beredning och stickornas doppning, torkning och inpack¬
ning, bära särskilda arbetskläder, hvilka, när arbetet slutar, i sär¬
skildt rum afläggas, samt att rent vatten finnes att tillgå, hvarmed
dessa arbetare kunna, efter slutadt arbete, skölja munnen och,
med användande af tvål eller såpa, som fabrikens egare bekostar,
tvätta ansigte och händer, innan arbetarne från fabriken sig begifva
eller der hålla måltid;
att icke i de rum, der förenämnda arbeten verkställas, arbetarne må sig
uppehålla längre tid, än arbetet hvarje gång erfordrar, eller inåt eller
annat förtäras, så ock att dessa rum icke heller till boningsrum, sof-
ställen eller förvaring af matvaror eller kläder användas;
att minst eu gång hvar tredje månad läkare, som af fabrikens egare
aflönas, skall verkställa noggrann besigtning å alla der anstälde
arbetare, derom anteckning skall göras i den bok, hvarom ofvan är
nämndt; samt
7
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
att arbetsrummen och dervarande bord och arbetsställen skola minst eu
gång hvarje dag rengöras, golf och väggar åtminstone hvar fjor¬
tonde dag aftvättas, sopor och affall ofördröjligen förbrännas, samt
tvätt- och sköljvatten i särskild djup brunn uttömmas.
Efter att sålunda hafva redogjort för de åtgärder, som hittills
blifvit i Sverige vidtagna för att i möjligaste måtto vid fabrikationen
skydda arbetarne för de menliga följderna af fosforens användande,
anser sig Utskottet böra upplysa, att ungefärligen enahanda föreskrifter
på flera ställen i utlandet blifvit meddelade. Det synes väl sannolikt,
att dessa föreskrifter, hvad Sverige beträffar, i väsentlig man verkat
derhän, att käkbensbrand eller s. k. fosfornekros på senare tiden mera
sällan förekommer; men i vissa andra länder synes man icke funnit an¬
nan fullt tillfredsställande hjelp deremot, än förbud mot all fabrikation
af fosfortändstickor. Åtminstone tyckes detta hafva varit förhållandet i
Finland och Danmark. I det förra landet utfärdades redan den 21 Juli
1865 en kejserlig förordning, som innehöll ungefär enahanda föreskrif¬
ter som derå, hvilka innefattas i förenämnda Kongl. förordning af den
18 Februari 1870. I berörda kejserliga förordning föreskrefs derjemte,
att såväl vid försändning som i upplag tändstickor skola hållas uti starka
och väl tillslutna lådor eller kärl, och att dylika upplag ej må tillåtas
i rum, der matvaror förvaras, att fosfortändstickor, som i bodlokal hål¬
las till salu, böra der förvaras i slutna kärl af jernbleck eller annat ej
antändligt ämne, samt att å hvarje parti, som försäljes, skall finnas
fabriksstämpel och påteckning »farliga», »waaralliset». Men redan den
13 November 1872 utkom en kejserlig kungörelse, som, i anledning af
ekonomidepartementet i kejserliga senaten för Finland derom gjorda
och af generalguvernören tillstyrkta framställning, upphäfde förordnin¬
gen af den 21 Juli 1865 samt i stället stadgade, att tillverkning och för¬
säljning af tändstickor med hvit fosfor inom Finland skulle vara för¬
bjuden från och med den 1 Januari 1874. Af den kejserliga kungörelsen
kan väl icke inhemtas, hvilka förhållanden, som samverkat till utfärdandet
af förbudet; men Utskottet antager, att de varit ungefär desamma, som
töranledt danska riksdagen att godkänna det af justitieministeriet i
December 1873 framlagda »Förslag til Lov om Förbud mod visse Tcend-
stiJcJcer m. m.». Enligt de vid detta lagförslag fogade »ILnnwrhunger»
grundade justitieministeriet sitt förslag på följande tre hufvudskål:
Do) att fabrikationen af »Svovktikken (d. v. s. fosfortändstickor)
är utomordentligt farlig för de dervid sysselsatte arbetare, i det att
den dertill■ begagnade fosfor, förutom andra sjukdomsfall, framkalla en
8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
sjuklighet och destruktion af arbetarnes tänder och käkar (fosfornekros),
hvilken ofta kan vara lif'sfårlig.
Justitieministeriet har härvid omständligt uppgifvit förhållandet
med förenämnda sjukdoms uppträdande i Danmark samt de förslag,
som af den Polytekniska anstaltens Bestyrelse blifvit framstälda till
förebyggande af fosfornekros vid fabrikerna, hvilket allt desto helli-e
här torde kunna förbigås, som det Kongl. Danska Sundhetskollegium i
afgifvet utlåtande ansett ändamålet icke dermed kunna vinnas, utan i
stället. tillråda att förbud måtte utfärdas mot tändstickor, som innehålla
hvit fosfor. Sundhetskollegiet har i detta hänseende erinrat, att den
fara, för hvilken arbetarnes helsa och lif utsättes vid fabrikation af
fosforfriktionsstickor, har varit känd ända från denna fabrikations begyn¬
nelse och har, trots alla fabrikationsreglementen samt förebyggande
anstalter och påbud, fortfarit att yttra sig år för år i nya fall af fos¬
fornekros o. s. vlikasom den otvifvelaktigt komme att fortfara så
länge det icke blifvit klart för arbetarne, att deras egen allvarliga med¬
verkan är alldeles nödvändig, om faran skall kunna afvändas. Faran
uppstode nemligen dels derigenom att arbetarne inandas den uppsti¬
gande fosforångan, dels deiugenom att något af fosforsatsen kommer in
i munnen och blandas med munvätskorna; och största delen af förgift-
ningstillfällena kunde antagas följa af sist anförda orsak. De häremot
anbefalda förhållningsregler ginge förnämligast ut på tvättningar, skölj¬
ning af munnen, rensning af tänderna och dylikt, men erfarenheten
visade, att det hvarken varit möjligt att få arbetarne till att i längden
af egen drift efterfölja dessa regler, eller förmå fabrikanterne att utöfva
en verksam och stadig tillsyn härmed; och denna arbetarnes och fabri-
kanternes likgiltighet . i detta hänseende läte sig näppeligen ändra.
Faran härvid vore i synnerhet stor, när, såsom ofta är fallet, en mängd
barn. användas i fabrikerna, enär orenligheten och likgiltigheten natur¬
ligtvis är större hos barn, än hos de vuxne, och de derjemte lättare
duka under för giftet och dess farliga vei'kningar. Den åsigt vunne
derför ständigt mer insteg hos de vid dessa fabriker anstälda läkare,
att den enda räddningen mot det ifrågavarande onda är ett absolut för¬
bud mot fabrikation af tändstickor, vid hvilkas tillverkning brukas hvit
fosfor.
. 2:o) ett fosfor stickor na begagnas såsom förgiftningsmedel, hvarpå såsom
bevis anfördes, att bland 32 förgiftningsmål, som under åren 1857—1872
förevarit hos Högsta Domstolen, uti ej mindre än 18 fall varit använde
svafvelstickor såsom förgiftningsmedel, under det att i 5 fall nyttjats
fosforpiller och i 9 fall andra giftmedel. Det Danska Sundhetskollegium
9
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
hade derjemte upplyst, att det nästan hvarje år inkomme till kollegiet
ett eller liera mål, i hvilka förgiftning varit försökt derigenom att satsen,
som skrapats från svafvelstickorna, kommit i kaffe eller andra matvaror;
men då försöket i de flesta fall misslyckas, i det att lukten röjer giftet,
och mängden af den iblandade fosforen sällan är stark nog, vore det
all grund att förmoda, att det funnes icke så få tillfällen, hvarom intet
komme till kollegiets kunskap, likasom det också funnes grund till den
fruktan, att vid några tillfällen förgiftningen lyckas, utan att justitiens
uppmärksamhet leddes derpå, eftersom symptomerna af en akut fosfor¬
förgiftning ofta äro af sådan beskaffenhet, att de hos dem, som icke
kände nogare till dem, lätt antagas härröra från andra orsaker.
3:o) att svafvelstickorna spelade en betydlig roll med hänseende till
brandskador, hvilket vore så allmänt kändt, att det icke behöfde något
bevis. Ministeriet ville dock meddela några upplysningar, inhemtade
från Bestyrelse!! för de allmänna brandförsäkringsverken för landet och
städerna. Af 2:ne bifogade öfversigtstabeller för tiden från den 1 April
1862 till den 1 April 1872, angående de med svafvelstickor under dessa
år förorsakade eldsvådor, syntes, att af de 5,041 brandskador, som in¬
träffat, inom landets brandförsäkringsverks område under dessa 10 år,
221 bevisligen föranledts af tändstickor, under det all sannolikhet före-
funnes att samma förhållande egt rum vid 70 andra tillfällen, så att det
kunde antagas att vid 291 tillfällen, eller i 5 procent af samtliga elds¬
vådorna, branden förorsakats af svafvelstickor. Antalet eldskador, som
förorsakats af tändstickor, hade stigit betydligt, nemligen från 15 under
åren 1862 — 1863 till 30 under 1871 och 1872 samt till 45 under åren
1872—1873 och till 31 under de 5 månaderna April—Augusti 1873.
Derjemte har anmärkts, att orsaken till inträffade eldsvådor endast upp¬
täcktes vid omkring 72 tillfällen af 100, och att af de 28 procent, eller
1,400 brandskador under förenämnda tio år, hvilkas uppkomst icke är
upplyst, man kunde antaga att en stor del varit förorsakade af svafvel¬
stickor.
Af öfversigterna framginge, att det i en alldeles öfvervägande grad
vore barn, som förorsakat eldsvådor med svafvelstickor, och i synnerhet
småbarn. Af de för tio-års-perioden 1862—1872 omnämnda 291 eldsvådor
voro 34 förorsakade af barn mellan 10 och 15 år och 198 af barn under
10 år, medan endast 59 orsakats af personer öfver 15 års ålder; af de
1872 — 1873 genom svafvelstickor förorsakade 45 eldsvådor voro 36 an¬
stiftade af barn under 10 år, 6 af barn mellan 10 och 15 år och endast
3 af äldre personer; och af de under April—Augusti 1873 uppkomna
Bill. till Biksd. Prof. 1882. 8 Sami. 2 Afä. 1 Band. 2 Häft. 2
10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
31 eldsvådor voro 17 förorsakade afbära under 10 år, 6 af bara mellan
10 och 15 år och 8 af äldre personer.
Beträffande förhållandet i städerna, så föreföllo der icke så många
eldsvådor, förorsakade af svafvelstickor, som på landet. Af de i städer¬
nas brandförsäkringsverk försäkrade byggnader hade under åren 1862
—1872 inträffat 1,073 brandskador, deraf 40 eller 3 procent förorsakats
af svafvelstickor. Utaf dessa 40 hade 24 orsakats af vuxna personer
och 16 af barn, deraf 15 under 10 år.
Det vore otvifvelaktigt att alldeles liknande erfarenhet, som de
två ofvannämnda brandförsäkringsanstalterna gjort, egde rum för andra
sådana försäkringsverk; och justitieministeriet hade också mottagit fram¬
ställning från det Fyenske Brandassuranssällskap om det icke kunde
träffas anstalter mot den brandfara, som de vanliga svafvelstickorna för¬
orsakade. I öfrigt erinrades, att det härvid icke blott vore fråga om
att förekomma den materiella förlusten af eldsvådorna, utan också om
de andra olyckor, som de förorsakade, förnämligast de många tillfällen
då barn inbrändes eller på annat sätt skadades i följd af svafvelstickor-
nas lättantändlighet.
Utskottet har här framlagt hufvuddragen af det Danska Justitie-
ministeriets i förevarande ämne afgifna, temligen vidlyftiga och i många
hänseenden särdeles upplysande och intressanta »Bemaerkninger», som
åtföljde det framlagda lagförslaget som af riksdagen och regeringen
oförändradt antogs, och hvarå lag utfärdades den 14 Februari 1874 och
hvars första paragraf i öfversättning lyder:
»Efter den 1 Januari 1875 förbjudes det här i landet att förfärdiga
tändstickor, i hvars tändsats det finnes hvit fosfor, eller andra tändstic¬
kor än sådana, som äro bestämda till att afstrykas på särskilda dertill
inrättade strykplån. Det förbjudes äfven från samma tid att här i lan¬
det införa och efter den 1 Juli 1875 att här i landet sälja tändstickor,
hvars förfärdigande i enlighet med det ofvanstående är förbjudet.»
Utskottet håller före, att flera af de i förutnämnda »Bemmrknin-
ger» framstälda förhållanden äfven hafva sin tillämpning på Sverige.
Det må väl vara obestridligt, att fosfornekros inom Sverige under de
senare åren i betydlig grad minskats, och detta lyckliga förhållande
torde visserligen i väsentlig mån hafva sin grund i de föresrifter, som
meddelats uti Kongl. förordningen den 18 Februari 1870; men orsaken
dertill torde ock till någon del ligga i den omständigheten, att förbruk¬
ningen af säkerhetständstickor inom landet på senare åren i hög grad
tilltagit, och att antalet af de fabriker, som numera tillverka fosfortänd¬
stickor, år för år minskats, så att de numera utgöra ett fåtal mot fabri¬
11
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
kerna för säkerhetständstickor. Men, om ock fosfornekros numera säl¬
lan förekommer, torde dock de skäl, som i det Danska Justitieministeriets
framställning anförts, rörande omöjligheten att utöfva fullt tillfredsstäl¬
lande tillsyn öfver de gifna föreskrifternas iakttagande, äfven på Sverige
icke sakna all tillämpning.
Beträffande åter de eldsolyckor, som förorsakats genom fosfortänd-
stickor, så saknas för Sverige all statistik i detta hänseende. Det är
dock, genom de underrättelser pressen derom icke sällan meddelar, all¬
mänt kändt, att en stor mängd eldsvådor förorsakats genom ovårdsamt
begagnande af tändstickor och icke sällan torde brandskador, hvilkas
uppkomst icke kunnat utredas, hafva sin grund deri att sådana stickor
blifvit tappade eller af andra orsaker inkommit bland bränbara ämnen,
samt sjelfantändts. Man bör nemligen ihågkomma, att den hvita fos¬
foren, såsom ofvan är nämndt, antändes redan vid 40 graders värme.
Utskottet anser sig derför med all sannolikhet kunna antaga, att, i fråga
om eldsvådors uppkomst i följd af fosfortändstickor, förhållandena i
Sverige äro ungefär lika med de danska.
Hvad slutligen angår den i motionen framhållna omständigheten,
att antalet förgiftningar genom användande af fosfoi*tändstickor på se¬
nare åren är i starkt tilltagande, har Utskottet af de under sistlidna år
inom Svenska läkaresällskapet hållna öfverläggningar, hvilka finnas in¬
tagna i tidskriften Hygiea, erhållit full bekräftelse på motionärens i detta
hänseende gjorda uppgifter; och Utskottet tillåter sig derför att ur
nämnda tidskrift i korthet sammanfatta de åsigter i detta ämne, som
inom Svenska läkaresällskapet gjort sig gällande.
Vid sällskapets sammanträde den 12 April sistlidna år fästade
Herr Generaldirektören N. J. Berlin sällskapets uppmärksamhet derpå,
att bruket af fosfortändstickor visat sig medföra så stora faror, att ett
ingripande väl kunde anses berättigadt. Förgiftningar medelst fosfor¬
stickor hade blifvit allt mindre sällsynta; — vanligen sjelflärd eller
rättare fall, i hvilka fosforn tagits såsom abortivmedel men i hvilka
mödrarne äfven dött. Att talrika eldsvådor orsakats genom fosfor¬
stickor, vore bekant. Redan för omkring 20 år sedan hade mer än 80
eldsvådor af denna orsak anmärkts i vårt land. I fråga om förbud
mot fosfortändstickorna ansåg Herr Generaldirektören att skilnaden i pris
icke borde utgöra giltigt hinder; då fosforfria surrogat vore så billiga
och goda, som de nu kunna köpas. Sant vore visserligen, att man
icke vore frestad att stoppa dessa stickor, såsom fosforstickorna, lösa i
dekan; men detta vore intet fel. Redan fosforstickornas afdunstning
12
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o '2.
vore sannolikt ohelsosam; det behöfdes ej stor fosformängd för att
göra skada.
Rättskemisten Herr Professoren N. P. Hornberg ansåg den af Herr
Berlin väckta fragan vara af särdeles stor vigd, hvarför han erbjöd sig
uppställa och i sällskapet redogöra för de fosforförgiftningsfall, som
under senaste åren i vårt land förekommit. Dessa förgiftningar ökades
alltjemt till antalet, under det att arsenikförgiftningar aftogo i freqvens.
De drabbade mest. unga flickor, Indika intagit forsforn såsom abortiv-
medel. Egendomligt nog syntes fosforn känd såsom sådant medel i
alla Sveriges delar. Af under året (till den 12 April) inkomna 14 re¬
misser hade .5 eller 6 angått fosforförgiftning. Herr Hamberg önskade
för sin del lifligt att fosforstickorna blefvo förbjudna; de användas of¬
tast vid förgiftningarne. Sällan funnes någon räddning; ofta plågades
den förgiftade under en vecka.
Sedan Herr Hamberg vid nästföljande sammanträde aflemnat den
af honom utlofvade redogörelsen för fosforförgiftningsfallen under de
senare åren, förekom ärendet å nyo den 26 April. Denna redogörelse
innefattades i 2:ne tabeller, af hvilka den första innehåller ett samman¬
drag öfver antalet förgiftningar, dels af arsenik, dels af fosfor, under
åren 1872 1880. Den senare tabellen upptager fosforförgiftningsfallen
under 1880 med uppgift för hvarje särskildt fall om de förgiftades
namn, ålder, tiden för deras insjuknande, död och obducering, giftets
form, symptom under sjukdomen, iakttagelser vid obduktionen m. m.
Af den förstnämnda tabellen inhemtas, att lörgiftningsfallens an¬
tal varit
år 1872 .................................
|
af arsenik:
................................... 23
|
af fosfor
7
|
1873 .....................................
|
............................ 33
|
7
|
1874 ..................................
|
.................................. 32
|
6
|
1875 ..............................
|
................................... 31
|
• 5
|
1876 ..................................
|
................................... 20
|
12
|
1877 ...............................
|
................................... 29
|
10
|
1878 ............................
|
. .................................. 23
|
9
|
1879 ..........................
|
................................... 28
|
16
|
1880 ................................
|
|
19
|
och efter de upplysningar, Utskottet från Kongl. Medicinalstyrelsen er¬
hållit, hafva under år 1881 förgiftningarne med arsenik varit 15 och med
fosfor 22.
I anledning, af de i dessa tabeller meddelade uppgifter förekom
en diskussion, hvilken till större delen var af vetenskapligt innehåll, så-
13
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
som rörande symptomerna under sjukdomen, iakttagelser vid obduktio¬
nen, medlen att iakttaga dödsorsaken o. s. v. Men derjemte yttrades,
bland annat, att under åren 1866—1877 inträffat 240 fall af dödlig för¬
giftning, d. v. s. i medeltal 48 per år, och att af dessa förgiftningar 165
varit förorsakade af arsenik och 16 af fosfor. Under denna period hade
alltså arsenikförgiftningarne utgjort 64,58 % af alla konstaterade förgift-
ningsfall, men fosforförgiftningarne blott 6,66 %. Arsenikförgiftningarne
hade alltså vid slutet af 1860-talet en mycket predominerande ställning.
1 slutet af 1870-talet hade detta väsentligen förändrats. Under åren
1876—1880 uppgingo förgiftningarne af arsenik till 111 och af fosfor
till 64. Arsenikförgiftningens freqvens hade under sistnämnda period
förminskats till 2/s:delar af antalet under qvinqvenniet 1866—1870; hvar¬
emot fosforförgiftningarne fyrdubblats. Under 1866 —1870 kommo på
100 arsenikförgiftningar 9,7 fosforförgiftningar, under 1876—1880 der¬
emot 57,7.
Genom den utredning af frågan, som Utskottet sålunda sökt åstad¬
komma, torde vara till fullo ådagalagdt, att, om än sjelfva tillverknin¬
gen af fosforstickor icke för de dermed sysselsatte arbetare medför
någon synnerlig våda, ifall de uti Kongl. förordningen af den 18 Fe¬
bruari 1870 meddelade föreskrifter noggrant iakttogos, förgiftningarne
genom fosfortändstickor på senare tider i sådan grad tilltagit, äfvensom
att de eldsvådor, som genom dylika stickor förorsakats, medfört så stora
förluster af lif och egendom, att det är hög tid vidtaga kraftiga åtgär¬
der till förekommande af de sålunda angifna farorna. Att, såsom motio¬
nären föreslagit, inskränka dessa åtgärder till ett förbud mot fosfor¬
stickors försäljning inom Sverige, anser Utskottet icke tillfyllestgörande.
Så länge fabrikationen eller införsel af en vara är tillåten, är någon
verksam kontroll mot varans spridning inom landet icke möjlig. Det
må väl vara sannolikt att de få fabrikanter, som ännu sysselsätta sig
med tillverkning af fosfortändstickor, komma att lida någon förlust ge¬
nom förbud mot fortsättande af denna fabrikation; men en sådan förlust
torde i de flesta fall kunna undvikas, om fabrikanten använder sina
fabrikslokaler samt redskap och öfriga inventarier att i stället tillverka
säkerhetständstickor. Men äfven om förluster af sådan beskaffenhet icke
kunna undvikas, torde, när det allmännas väl står i fara, derpå icke
kunna fästas något afseende. Enahanda är ock förhållandet med in¬
vändningen att en af den stora allmänheten begagnad nödvändighets¬
vara genom förbudet komme att fördyras. Hvad denna senare om-
14 Första Kammarens Tillfälliga JJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
eländighet beträffar, hyser Utskottet dessutom den öfvertygelse, att
förbrukningen af fosfortändstickor är högst betydligt större än behofvet
påkallar, och att deras utbyte mot säkerhetständstickor skulle minska
förbrukningen af detta antändningsmedel, dels derigenom att säkerhets-
tändstickorna, såsom inlagda i lådor, säkrare förvaras, dels derför att
det högre priset framkallade större sparsamhet vid förbrukningen, dels
ock emedan säkerhetständstickorna mera sällan än fosforstickorna slockna
innan de blifvit fullt antända, Men i allt fall hyser Utskottet, såsom
nyss är nämndt, den åsigt, att, om än någon fördyring kommer att ega
rum, den enskilde måste underkasta sig den ringa uppoffring, som här
är i fråga, för att afvärja de faror, som bruket af fosfortändstickor obe¬
stridligen framkallar.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer Utskottet, att
Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen skall uti underdånig skrifvelse an¬
hålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörandes hö¬
rande, taga i öfvervägande om icke, i likhet med hvad
inom åtskilliga andra länder egt rum, tillverkning, in¬
försel och försäljning af sådana tändstickor, i hvilkas
tändsats finnes hvit fosfor, må, vid straff af lämpliga
böter och varans konfiskation, varda förbjuden från
den tid Kongl. Maj:t må finna för godt bestämma, samt
att Kongl. Maj:t behagade derom utfärda allmän för¬
ordning, innehållande de föreskrifter, som i öfrigt må
finnas erforderliga för ändamålets vinnande.
Stockholm den 10 Mars 1882.
På Utskottets vägnar:
W. Stråle.
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.
15
Reservation:
af Friherre Ericson: »Eu Kongl. Förordning af den 18 Februari
1870 stadgar hvad som skall iakttagas vid tillverkningen af fosfortänd¬
stickor för att skydda arbetaren mot skadligt inflytande af denna fabri¬
kation, och i Utskottet har icke förnekats att denna förordning borde
vara för sitt ändamål tillfyllestgörande, om dess efterlefnad handhafves.
Enligt nådiga instruktionen för Medicinalstyrelsen den 2 Novem¬
ber 1877 tillhör det, enligt § 5, denna styrelse att egna vederbörlig upp¬
märksamhet åt och i underdånighet föreslå de författningar och åtgärder,
som kunna tjena till förekommande af för helsan menliga inflytelser af
vissa näringar och handelsvaror.
Då således författningar finnas, hvilka, om de tillämpas och efter¬
följas, synas väl egnade att förekomma och uppmärksamma de faror
Utskottet ansett förknippade med tillverkning, försäljning och innehaf¬
vande af s. k. fosfortändstickor, så har jag icke kunnat deltaga i det
slut hvartill Utskottet kommit.»